av Allan Widman (L)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
Så sent som den 7 november 2015 skrev försvarsministern följande på DN Debatt: ”Regeringens linje om Sverige som militärt alliansfritt land ligger dock fast. Den kommer, i enlighet med regeringsförklaringen, inte att rubbas.”
Bara fem dagar senare tillsatte Peter Hultqvist en utredning vars uppdrag är att ”analysera förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, med militära resurser agera gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränkningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater”.
I bakgrunden till direktiven nämns det svensk-finländska samarbetet flera gånger. Regeringen understryker, liksom i inriktningspropositionen, att samarbetet innebär ”en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser”.
Efter Sveriges ensidiga solidaritetsförklaring mot EU:s medlemsstater och övriga länder i Norden, det fördjupade partnerskapet med Nato och betoningen av den vikt Sverige lägger vid sina bilaterala samarbeten samt Nordefco framstår vår säkerhetspolitiska linje som alltmer svårtolkad. En option om, men inte skyldighet till, att i händelse av krig medverka till försvaret av Finland innebär heller ingen ökad klarhet härom.
Regeringen berömmer sig av att Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska kurs är stabil. Man framhåller att den utveckling av politiken som regeringen gör kräver ”en känsla och insikt om historien, och förmåga att värdera effekten av varje nytt steg som tas”. Med respekt för regeringens kompetens på området kan de motstridiga signaler som skickas också konsumera Sveriges säkerhetspolitiska handlingsfrihet.
Jag vill därför fråga försvarsministern om han och regeringen är beredda att medverka till ett svensk-finländskt försvarsförbund som ges stadga genom en föregående folkomröstning.