Interpellation 2015/16:245 Konsekvenser av mindre ändringar av RUT-avdraget

av Anette Åkesson (M)

till Finansminister Magdalena Andersson (S)

 

De förändringar som S-MP-regeringen föreslår får enligt finansministern inga allvarliga konsekvenser eftersom de endast rör 1 procent av RUT-användarna och att dessa har en hög inkomst. I genomsnitt görs RUT-avdrag för under 5 000 kr per person och år. 

Ingenstans i budgetpropositionen kan jag läsa att man jämför med utvecklingen i andra länder. Det är märkligt. Våra nordiska grannländer Danmark och Finland har liknande system och Danmark genomförde vid två tillfällen förändringar i systemet. Efter den första justeringen återhämtade sig branschen, men inte efter den andra. Anledningen är att när människor uppfattar branschen som osäker sviker kundunderlaget, vilket påverkar företagen som inte anställer och inte heller expanderar.

S-MP-regeringen inför förändringar av RUT-avdraget som riskerar att få allvarliga konsekvenser för jobben och företagandet med det enda syftet att ”rika” inte ska kunna göra avdrag. Det är ett ytterst svagt argument för förändringar där redan hoten om dem fått negativa effekter. Normalt sett är det budgetförstärkningar man är ute efter. Men så är det inte i det här fallet.

Jag har stor respekt för finansministerns ämbete och för Finansdepartementets arbetsbelastning men interpellationer är ett av de kontrollinstrument vi som riksdagsledamöter i opposition har för att följa regeringens arbete. Eftersom jag inte fick svar på dessa frågor i riksdagsdebatten anser jag att det är finansministern själv som bär ansvaret för att denna interpellation behöver skrivas. (Vad jag förstår lär finansministern ändå inte komma i närheten av det antal interpellationer som till övervägande del Magdalena Anderssons partikamrater lämnade in till Sven Otto Littorin att besvara under mandatperioden 2006-2010, nämligen 303 stycken. Det är väsentligt fler än de interpellationer som lämnats in till samtliga statsråd hittills detta riksmöte, 237 i skrivande stund).

Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:

  1. Hur kommenterar finansministern utvecklingen i Danmark i anslutning till de mindre förändringarna där, främst under år 2000?
  2. Varför anser finansministern att utvecklingen inte blir densamma i Sverige?
  3. Varför är det viktigare att sätta dit höginkomsttagare än att se till att öka antalet jobb för unga och nyanlända, minska svartjobben samt underlätta för kvinnors företagande?