Genomförande av krishanteringsdirektivet

Regeringens proposition 2015/16:5

Genomförande av krishanteringsdirektivet	Prop.
	2015/16:5

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 oktober 2015

Stefan Löfven

Ibrahim Baylan

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappers- företag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, kallat krishanteringsdirektivet.

Krishanteringsdirektivet innebär att det införs ett ramverk för resolu- tion av kreditinstitut och värdepappersföretag samt företag som ingår i samma koncern som sådana företag. Centralt i resolutionsprocessen är att företagets ägare och långivare, snarare än staten, ska bära eventuella förluster i företaget. Krishanteringsdirektivet syftar inte bara till att ge möjligheter att rekonstruera eller avveckla ovan nämnda företag utan även till att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan framtvinga resolution. Krishanteringsdirektivet innehåller därför bestäm- melser avseende resolution, förberedelser för ett sådant förfarande och förebyggande tillsynsåtgärder.

I propositionen föreslås två nya lagar, lagen om resolution och lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. I propositionen föreslås även ändringar i andra lagar, bl.a. i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 2016.

Prop. 2015/16:5	Innehållsförteckning
	Innehållsförteckning
	1	Förslag till riksdagsbeslut ...............................................................	16
	2	Lagtext ............................................................................................	17

2.1	Förslag till lag om resolution............................................		17
2.2	Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till
	kreditinstitut .....................................................................		85
2.3	Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
	(1970:979)........................................................................		88
2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om
	konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land......		92
2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om
	verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land .....		93
2.6	Förslag till lag om ändring i sparbankslagen
	(1987:619)........................................................................		95
2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om
	ekonomiska föreningar.....................................................		96
2.8	Förslag till lag om ändring i konkurslagen
	(1987:672)........................................................................		97
2.9	Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
	Sveriges riksbank .............................................................		99
2.10	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om
	medlemsbanker...............................................................		100
2.11	Förslag till lag om ändring av lagen (1995:1571) om
	insättningsgaranti ...........................................................		101
2.12	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om
	företagsrekonstruktion....................................................		105
2.13	Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
	(1999:1229) ....................................................................		106
2.14	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om
	bank- och finansieringsrörelse........................................		107
2.15	Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
	(2005:551)......................................................................		128
2.16	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om
	internationella förhållanden rörande
	försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ...........		131
2.17	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om
	värdepappersmarknaden.................................................		137
2.18	Förslag till lag om ändring i offentlighets- och
	sekretesslagen (2009:400) ..............................................		160
3 Ärendet och dess beredning ..........................................................			164
4 Bakgrund.......................................................................................			165
4.1	Krishantering under finanskrisen ...................................		165
4.2	Kärnan i krishanteringsdirektivet ...................................		165
4.3	Krishanteringsdirektivet i globala sammanhang ............		166
4.4	Ytterligare arbete inom EU ............................................		166
	4.4.1	Kommissionens genomförandeåtgärder ........	166
	4.4.2	Bankunionen..................................................	168

5 Genomförande av krishanteringsdirektivet i svensk rätt..............			168
5.1	Krishanteringsdirektivet ................................................		168
	5.1.1	Direktivets struktur och form .......................	168
5.2	Krisförebyggande arbete ...............................................		169
	5.2.1	Utseende av myndigheter .............................	169
	5.2.2	Återhämtningsplaner ....................................	169
	5.2.3	Resolutionsplaner .........................................	169
	5.2.4	Minimikravet på nedskrivningsbara
		skulder ..........................................................	170
	5.2.5	Värdering ......................................................	170
	5.2.6	Övrigt förberedande arbete ...........................	171
	5.2.7	Förebyggande statligt stöd mm .....................	171
	5.2.8	Avtal om finansiellt stöd inom koncerner .....	171
	5.2.9	Tidiga ingripanden ........................................	172
5.3	Krishanterande arbete....................................................		172
	5.3.1	Resolutionsprocessen ...................................	172
	5.3.2	Resolutionsverktygen ...................................	173
5.4	Horisontella bestämmelser ............................................		175
	5.4.1	Skyddsregler .................................................	175
	5.4.2	Nedskrivning eller konvertering av
		kapitalinstrument utanför resolution .............	176
	5.4.3	Finansieringsarrangemang ............................	176
	5.4.4	Gränsöverskridande samarbete .....................	177
	5.4.5	Sekretess och informationsutbyte .................	177
	5.4.6	Sanktioner .....................................................	177
	5.4.7	Överklagande ................................................	177
	5.4.8	Ikraftträdandebestämmelser ..........................	178
5.5	Allmänna utgångspunkter..............................................		178
	5.5.1	Gällande rätt .................................................	178
	5.5.2	En ny lag om resolution ................................	179
	5.5.3	Ändringar i sektorslagstiftningen .................	179
	5.5.4	En ny lag om förebyggande statligt stöd ......	179
5.6	Ansvariga myndigheter .................................................		180
	5.6.1	Resolutionsmyndigheten ..............................	180
	5.6.2	Regeringen och Finansdepartementet
		(Regeringskansliet) .......................................	186
	5.6.3	Finansinspektionen .......................................	188
6 Definitioner och tillämpningsområde...........................................			189
6.1	Krisavvärjande åtgärder.................................................		189
6.2	Resolutionsåtgärder .......................................................		190
6.3	Ordinarie insolvensförfaranden och avveckling............		193
6.4	Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden..............		193
6.5	Tillämpningsområde......................................................		195
6.6	Gruppbaserad tillsyn......................................................		202
6.7	Filialer	...........................................................................	203
6.8	Myndigheter ..................................................................		204
6.9	Tillsynskollegier .....................och resolutionskollegier		206
6.10	Tredjelandsrelaterade .................................definitioner		207

6.11Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och

kvalificerade skulder .....................................................

208

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5	6.12	Statsstödsrelaterade definitioner.....................................		209
	6.13	Insättningsgarantin och investerarskyddet......................		210
	6.14	Ledningsorgan och verkställande ledning ......................		211
	6.15	Övriga definitioner .........................................................		212
7	Återhämtningsplaner.....................................................................			212
	7.1	Övergripande om återhämtningsplaner ..........................		212
		7.1.1	Bakgrund och utgångspunkter .......................	212
		7.1.2	Syftet med återhämtningsplaner ....................	213
	7.2	Återhämtningsplaner för individuella kreditinstitut
		och värdepappersbolag som inte står under
		gruppbaserad tillsyn .......................................................		214
		7.2.1	Vad är en återhämtningsplan? .......................	214
		7.2.2	Vad ska en återhämtningsplan innehålla? ......	216
		7.2.3	Hur ofta ska en återhämtningsplan
			uppdateras? ....................................................	218
		7.2.4	På vilken nivå i företaget beslutas en
			återhämtningsplan? ........................................	219
		7.2.5	Granskningen av en återhämtningsplan .........	219
		7.2.6	Åtgärder för att undanröja brister i en
			återhämtningsplan .........................................	221
		7.2.7	Ska ett företag vara skyldigt att följa sin
			återhämtningsplan? ........................................	224
	7.3	Koncernåterhämtningsplaner..........................................		225
		7.3.1	Vad är en koncernåterhämtningsplan? ..........	225
		7.3.2	Vad ska en koncernåterhämtningsplan
			innehålla och hur ofta ska den
			uppdateras? ....................................................	226
		7.3.3	På vilken nivå beslutas en
			koncernåterhämtningsplan? ...........................	227
		7.3.4	Myndigheternas granskning av en
			koncernåterhämtningsplan .............................	227
	7.4	Undantag från bestämmelserna om återhämtnings-
		planer och koncernåterhämtningsplaner.........................		230
		7.4.1	Begränsade återhämtningsplaner ...................	230
		7.4.2	Undantag från skyldigheten att upprätta
			en återhämtningsplan för vissa typer av
			företag ...........................................................	232
8	Resolutionsplaner		..........................................................................	232
	8.1	Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en
		gränsöverskridande ..............................................grupp		232
		8.1.1	Skyldigheten att upprätta
		...........................................	resolutionsplaner	232
		8.1.2	Processen för att upprätta
		...........................................	resolutionsplaner	234
		8.1.3 .......	Planernas innehåll och upprättande m.m	237
		8.1.4	Bedömningen av om det är möjligt att
		.........................	hantera ett fallerande institut	238
		8.1.5	Befogenheter att åtgärda hinder mot
		.................................	resolution av ett institut	240
4	8.2	Koncernresolutionsplaner...............................................		245

	8.2.1	Tillämpningsområde.....................................	245
	8.2.2	Koncernresolutionsplanernas innehåll och
		upprättande ...................................................	246
	8.2.3	Processen för att komma överens om en
		koncernresolutionsplan för en
		gränsöverskridande koncern .........................	248
	8.2.4	Bedömningen av om det är möjligt att
		hantera fallissemang inom en koncern .........	250
	8.2.5	Förfarandet för att åtgärda eller avlägsna
		resolutionshinder ..........................................	252
9 Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ................................			253
9.1	Minimikravet på nedskrivningsbara skulder .................		253
9.2	Beslut om minimikravets storlek...................................		257
9.3	Medräkningsbara kvalificerade skulder.........................		260

9.4Beslut om att minimikravet ska uppfyllas med vissa

typer av instrument........................................................

261

9.5Minimikravet ska vara uppfyllt på individuell nivå

	och på gruppnivå ...........................................................	263
9.6	Beslut som avser företag i en koncern...........................	264

9.7Undantag för ett moderinstitut inom EES på

	individuell nivå..............................................................		266
9.8	Undantag för ett dotterinstitut .......................................		267
10 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner ....................................			268
10.1	Förhållandet till gällande svensk lagstiftning ................		268
	10.1.1	Inledning.......................................................	268
	10.1.2	Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler ...	269
	10.1.3	Konkurslagens regler om återvinning...........	272
10.2	Koncerninternt finansiellt stöd ......................................		272
	10.2.1	Avtal om koncerninternt finansiellt stöd ......	272
	10.2.2	Företagens anmälningsskyldighet innan
		avtal om koncerninternt finansiellt stöd
		ingås .............................................................	275
	10.2.3	Finansinspektionens prövning av förslag
		till avtal om koncerninternt finansiellt
		stöd ...............................................................	276
	10.2.4	Företagens beslut om koncerninternt
		finansiellt stöd ..............................................	278
	10.2.5	Företagens anmälningsskyldighet innan
		koncerninternt finansiellt stöd utbetalas .......	279
	10.2.6	Finansinspektionens invändningsrätt............	280
	10.2.7	Offentliggörande av avtal om koncern-
		internt finansiellt stöd ...................................	281

10.3Avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar

	och underrättelser ..........................................................	281
11 Övrigt förberedande arbete ..........................................................		282
11.1	Avtalsenlig skuldnedskrivning ......................................	282

11.2Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och

	konvertering ..................................................................	284
11.3	Register över avtal.........................................................	285

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5	12 Tidiga ingripanden........................................................................		289
	12.1	Vid vilken tidpunkt och under vilka förutsättningar

ska tidiga ingripanden användas?...................................

289

12.2Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna

	av åtgärder? ....................................................................	295
12.3	Tillsynsmyndighetens underrättelseskyldighet...............	299

12.4Riksgäldskontorets rätt att förelägga ett företag att

	kontakta potentiella köpare ............................................		302
12.5	Byte av styrelse och verkställande ledning.....................		302
12.6	Tillfällig förvaltare .........................................................		304
	12.6.1	Förutsättningar för att utse tillfällig
		förvaltare .......................................................	304
	12.6.2	Formen för ingripande och den tillfälliga
		förvaltarens ställning .....................................	306
	12.6.3	Förvaltarens skyldigheter ..............................	313
	12.6.4	Vem som ska kunna utses till förvaltare........	313
	12.6.5	Tidsperioden för förvaltningen......................	314
12.7	Förändrade kallelseregler vid kapitalökning ..................		315
12.8	Samordning vid ingripanden i en koncern......................		317
13 Förebyggande statligt stöd ............................................................			319
13.1	Behovet av en ny lag ......................................................		319
13.2	Lagens tillämpningsområde och ändamål ......................		320
13.3	Stödformer......................................................................		321
13.4	Stödmyndighet och beslut om stöd.................................		324
13.5	Villkor för de statliga stödåtgärderna.............................		326
14 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför
resolution ......................................................................................			327
14.1	Beslut om nedskrivning eller konvertering ....................		327
14.2	Underrättelse till resolutionsmyndigheten......................		333

14.3Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning

eller konvertering ...........................................................

333

14.4Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och

	åtgärdernas ordningsföljd...............................................	334
14.5	Några särskilda förutsättningar för konvertering............	340
14.6	Nedskrivning och konvertering i koncerner ...................	341

14.7Beslut om nedskrivning och konvertering är

	myndighetsbeslut............................................................		342
14.8	Förberedande åtgärder....................................................		343
14.9	Tillämpning på gruppnivå ..............................................		344
15 Resolutionsändamålen och förutsättningar för resolution.............			345
15.1	Resolutionsändamålen....................................................		345
15.2	Förutsättningar för resolution.........................................		351
	15.2.1	Fastställande av fallissemang ........................	351
	15.2.2	Beslut om resolution av institut.....................	356
	15.2.3	Beslut om resolution av koncernföretag........	362
	15.2.4	Riksgäldskontorets beslut..............................	366
15.3	Resolution av en gränsöverskridande koncern ...............		368

15.3.1Om dotterföretag under Riksgälds- kontores ansvar uppfyller förutsätt-

ningarna för resolution..................................

368

15.3.2Om Riksgäldskontoret är samordnande

	resolutionsmyndighet ...................................	370
15.3.3	Om moderföretag under Riksgälds-
	kontorets ansvar uppfyller förutsätt-
	ningarna för resolution..................................	371

15.3.4Genomförande av en koncernresolutions-

ordning..........................................................

372

15.3.5Invändningar mot en koncernresolutions-

	ordning..........................................................	374
15.3.6	En utländsk resolutionsmyndighets beslut....	376
15.3.7	Skyndsamhetskrav........................................	378

15.4Företagens och Finansinspektionens underrättelse-

skyldighet ......................................................................

379

15.5Riksgäldskontorets underrättelseskyldighet och

skyldighet att offentliggöra resolutionsåtgärder m.m. ... 382

16 Allmänna principer i resolution m.m. ..........................................		385
16.1	Undantag från vissa förfarandekrav m.m. .....................	385
16.2	Proportionalitet..............................................................	387
16.3	Val av resolutionsåtgärder.............................................	388
16.4	Relationen mellan resolutionsändamålen ......................	390

16.5Att undvika värdeförstörelse och minimera

	resolutionskostnader......................................................	391
16.6	Att behålla prioritetsordningen......................................	393

16.7Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre

	ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation ............	395
16.8	Nytillkomna fordringar..................................................	398
16.9	Riksgäldskontorets rätt till ersättning ............................	401
16.10	Statsstödsreglerna..........................................................	403

16.11Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncern-

	företag............................................................................		403
16.12	Skydd för garanterade insättningar................................		404
16.13	Undantag från vissa bestämmelser i EU-direktiv ..........		404
	16.13.1	Undantag från bestämmelser i vissa av
		bolagsdirektiven ...........................................	404
	16.13.2	Undantag från vissa bestämmelser i
		winding up-direktivet ...................................	406
	16.13.3	Undantag från vissa bestämmelser i
		säkerhetsdirektivet........................................	407
17 Värdering .....................................................................................			409
17.1	Inledning........................................................................		409
	17.1.1	Värdering inför beslut om resolution eller
		resolutionsåtgärd...........................................	410
	17.1.2	Syfte med värderingen..................................	419
	17.1.3	Informationskrav ..........................................	421
	17.1.4	Preliminär och slutlig värdering ...................	422
	17.1.5	Skillnad i utfall mellan en preliminär och
		en slutlig värdering .......................................	425

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5	17.1.6	Överklagande ................................................	427
	17.1.7	Värdering avseende nedskrivning eller
		konvertering av kapitalinstrument utanför
		resolution.......................................................	428

	17.2	Värdering i efterhand för att avgöra skillnad i
		ekonomiskt utfall............................................................		428
18	Kontroll och styrning ....................................................................			430
	18.1	Inledning ........................................................................		430
	18.2	Tillämpning av associationsrättsliga regler ....................		430
	18.3	Kontrolltagandet.............................................................		431
		18.3.1	Övertagande av befogenheter och före-
			läggande att vidta resolutionsåtgärder ...........	431
		18.3.2	Ny styrelse och verkställande direktör ..........	433
		18.3.3	Styrelsens och verkställande direktörens
			skyldighet att bistå resolutionsmyndig-
			heten ..............................................................	435
	18.4	Särskild förvaltning ........................................................		436
		18.4.1	Förordnande av särskild förvaltare ................	436
		18.4.2	Uppgifter, mandat och befogenheter .............	437
		18.4.3	Kompetenskrav samt jäv ...............................	439
		18.4.4	Skadeståndsansvar.........................................	439
		18.4.5	En förvaltare för flera företag........................	441
	18.5	Andra former av förvaltare.............................................		441
19	Rådrum och kontinuitet.................................................................			442
	19.1	Inledning ........................................................................		442
	19.2	Hinder mot exekutiva åtgärder .......................................		442
	19.3	Vilandeförklaring av rättsprocesser................................		443
	19.4	Inskränkning av vissa avtalsrättigheter ..........................		445
	19.5	Förändring av vissa avtalsvillkor....................................		449
	19.6	Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa
		förpliktelser ....................................................................		450
	19.7	Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i
		anspråk säkerheter ..........................................................		455
	19.8	Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa
		avtalsrättigheter ..............................................................		459
	19.9	Kontinuitet......................................................................		463
	19.10	Kompletterande befogenheter ........................................		465
	19.11	Befogenhet att kräva information...................................		470
20	Åtgärder mot ägare		.......................................................................	472
	20.1	Aktier och andra andelar ................................................		472
	20.2	Minskning av aktiekapitalet och ägarandelar .................		473
	20.3	Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet....		475
	20.4	Åtgärder mot andelsinnehavare......................................		477
	20.5	Bindande beslut..............................................................		478
21 Arbetsrättsliga aspekter i resolution..............................................				479
	21.1	Arbetstagares rättigheter och skyldigheter .....................		479
	21.2	Informations- och samrådsskyldighet.............................		480
	21.3	Arbetstagarrepresentanter i styrelsen .............................		481

22 Resolutionsverktygen...................................................................			482	Prop. 2015/16:5
22.1	Övergripande om resolutionsverktygen.........................		482
22.2	Definition av försäljningsverktyget ...............................		483
22.3	Generellt om överföring ................................................		483
	22.3.1	Vad får överföras? ........................................	483
	22.3.2	Kompletterande överföringar och
		återföring ......................................................	487
	22.3.3	Skyddsregler.................................................	491
	22.3.4	Rätt till de överförda tillgångarna, rättig-
		heterna eller förpliktelserna ..........................	491
	22.3.5	Hur påverkas de tillgångar eller
		förpliktelser som överförs?...........................	492
	22.3.6	Förvärvarens rättsliga ställning efter
		överföringen .................................................	493
	22.3.7	Samarbetsskyldighet.....................................	495

22.4Villkor, försäljningsprocess och ersättning vid

överföring	......................................................................	496
22.4.1	Villkor vid en överföring..............................	496
22.4.2	Försäljningsprocessen...................................	497

22.4.3Undantag från kravet på erbjudande om

		försäljning .....................................................	499
	22.4.4	Undantag från krav på offentliggörande .......	501
	22.4.5	Ersättning vid överföring ..............................	501
22.5	Ägarprövning ................................................................		502
	22.5.1	Nya bestämmelser om ägarprövning ............	502
	22.5.2	Behov av undantag från gällande rätt ...........	506
22.6	Tillstånd	.........................................................................	508
22.7	Definitioner ..................avseende broinstitutsverktyget		509
	22.7.1 ...............	Definition av broinstitutsverktyget	509
	22.7.2 ................................	Definition av broinstitut	511
22.8	Generellt .....................om överföring till ett broinstitut		512
	22.8.1 ........................................	Vad får överföras?	512

22.8.2Kompletterande överföringar och

	återföring ......................................................	514
22.8.3	Skyddsregler.................................................	515

22.8.4Värdet på de tillgångar och förpliktelser

som överförs till broinstitutet .......................

515

22.8.5Rätten till de tillgångar och förpliktelser

som överförs .................................................

517

22.8.6Hur påverkas de tillgångar och

förpliktelser som överförs?...........................

517

22.8.7Broinstitutets rättsliga ställning efter

	överföringen .................................................	518
22.8.8	Samarbetsskyldighet.....................................	519

22.9Villkor och ersättning vid överföring till ett

	broinstitut ......................................................................	520
22.10	Tillstånd och ägarprövning............................................	522
22.11	Verksamheten i ett broinstitut .......................................	524
22.12	Styrning av ett broinstitut ..............................................	526
22.13	Upphörande av verksamheten i ett broinstitut...............	529
	22.13.1 Avveckling av ett broinstitut ........................	529	9

Prop. 2015/16:5	22.13.2 Villkor och ersättning i samband med en
		försäljning av ett broinstitut eller dess
		tillgångar eller förpliktelser ...........................	532
	22.13.3	Försäljningsprocessen ...................................	533
22.14	Definitioner avseende avskiljandeverktyget...................		534
	22.14.1	Definition av avskiljandeverktyget................	534
	22.14.2	Definition av tillgångsförvaltningsbolag .......	536
22.15	Villkor för att få använda avskiljandeverktyget .............		537
22.16	Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltnings-
	bolag...............................................................................		538
	22.16.1	Vad får överföras? .........................................	538
	22.16.2	Kompletterande överföringar och
		återföring .......................................................	540
	22.16.3	Skyddsregler..................................................	541
	22.16.4 Rätt till de överförda tillgångarna och
		förpliktelserna................................................	542
	22.16.5 Hur påverkas de tillgångar och
		förpliktelser som överförs?............................	542
	22.16.6	Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga
		ställning efter överföringen ...........................	543
	22.16.7	Samarbetsskyldighet......................................	544
	22.16.8	Tillstånd.........................................................	545
22.17	Villkor och ersättning vid överföring till ett
	tillgångsförvaltningsbolag..............................................		546
22.18	Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget........................		547
22.19	Skuldnedskrivningsverktyget .........................................		548
22.20	Skuldnedskrivningsverktygets användningsområde.......		550
22.21	Omstruktureringsplaner..................................................		555
22.22	Kvalificerade skulder .....................................................		558
22.23	Omfattningen av nedskrivning och konvertering ...........		567
	22.23.1	Fastställande av totalbelopp ..........................	567
	22.23.2	Uppvärderingsmekanism...............................	569
22.24	Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av
	skulder............................................................................		570
22.25	Instrument som ska skrivas ned eller konverteras
	enligt de avtalsvillkor som gäller för dem......................		572
22.26	Minskning av skulderna .................................................		573
22.27	Konvertering av skulder .................................................		575
22.28	Behandling av derivat vid nedskrivning och
	konvertering ...................................................................		576
22.29	Riksgäldskontorets rätt att ställa krav på nyemission.....		578
22.30	Konverteringskursen ......................................................		579
22.31	Ägarprövning .................................................................		581
22.32	Registrering och notering ...............................................		583
22.33	Undantag från nedskrivning eller konvertering för
	kvalificerade skulder ......................................................		585
	22.33.1	Förutsättningar för undantag .........................	585
	22.33.2 Möjlighet att kompensera för undantag.........		588
	22.33.3 Statligt stöd via resolutionsreserven när
10		undantaget utnyttjas.......................................	589
10

		22.33.4	Finansiering av stödet från resolutions-
			reserven ........................................................	595
	22.34	De statliga stabiliseringsverktygen................................		596
		22.34.1	Definition av de statliga stabiliserings-
			verktygen ......................................................	596
		22.34.2	De statliga stabiliseringsverktygen bör
			tillämpas inom ramen för resolution.............	597
		22.34.3	Förutsättningar för att använda verktygen ....	598
		22.34.4	Staten som ägare och avveckling av
			statligt ägande...............................................	600
23	Skyddsåtgärder.............................................................................			601
	23.1	Bestämmelser om skydd för motparter..........................		601
		23.1.1	Definitioner och tillämpningsområde ...........	601
		23.1.2	Skydd för arrangemang om strukturerad
			finansiering...................................................	606
		23.1.3	Skydd för arrangemang om säkerheter .........	608
		23.1.4	Skydd för arrangemang om säkerhets-
			överlåtelser, kvittning och nettning ..............	609
		23.1.5	Skyddsregler för avvecklingssystem ............	612
		23.1.6	Undantag från skyddsreglerna ......................	613
	23.2	Skyddsregler för ägare och borgenärer..........................		614
24 Konkurs, likvidation och avslutande av resolution m.m. .............				617
	24.1	Konkurs och likvidation ................................................		617
	24.2	Företagsrekonstruktion..................................................		621
	24.3	Återvinning av rättshandlingar ......................................		621
	24.4	Förmånsrätt för insättningar m.m. .................................		623
	24.5	Avslutande av resolution ...............................................		627
25	Finansieringsarrangemang ...........................................................			629
	25.1	Befintliga finansieringsarrangemang.............................		629
		25.1.1	Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften .......	629
		25.1.2	Insättningsgarantifonden och insättnings-
			garantiavgiften..............................................	631
	25.2	En ny struktur för finansieringsarrangemang ................		631
		25.2.1	Fondstruktur .................................................	631
		25.2.2	Löpande avgifter...........................................	635
		25.2.3	Höjd avgift och tilläggsavgift .......................	647
		25.2.4	Målnivå.........................................................	651
		25.2.5	Användning av resolutionsreserven..............	652
		25.2.6	Finansiering under resolution .......................	656
		25.2.7	Finansiering av koncernresolution................	660
		25.2.8	Finansiering av insättarnas skydd vid
			resolution ......................................................	662
		25.2.9	Särskilt om hantering av insättare vid
			tillämpning av försäljnings- eller
			broinstitutsverktyget .....................................	665

25.3Lånemöjligheter för resolutionsreserven och

stabilitetsfonden.............................................................

666

25.3.1Resolutionsreservens möjligheter att ta

upp lån ..........................................................

666

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5		25.3.2	Resolutionsreservens möjligheter att ge
			lån..................................................................	669
		25.3.3	Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp
			lån .................................................................	670
		25.3.4	Särskilda garantiramar för resolutions-
			reserven och stabilitetsfonden .......................	671
	25.4	Tillgångar och intäkter ...................................................		672
		25.4.1	Hantering av tillgångar och intäkter ..............	672
		25.4.2	Placering av kontanta medel..........................	673
		25.4.3	Användningen av stabilitetsfonden ...............	673
26	Gränsöverskridande samarbete .....................................................			674
	26.1	Allmänna principer för beslutsfattande som
		involverar myndigheter i flera medlemsstater ................		674
	26.2	Resolutionskollegier.......................................................		676
		26.2.1	Resolutionskollegier för finansiella
			koncerner inom EES......................................	676
		26.2.2	Europeiska resolutionskollegier ....................	679
	26.3	Erkännande och verkställighet av
		resolutionsförfaranden beslutade inom EES...................		680
		26.3.1	Erkännande av resolution beslutad inom
			EES................................................................	680
		26.3.2	Verkan av krishanterings- eller
			krisförebyggande åtgärder beslutade inom
			EES................................................................	684
	26.4	Relationer med tredjeland ..............................................		686
		26.4.1	Unionens överenskommelser.........................	686
		26.4.2	Myndigheternas icke bindande samarbets-
			avtal med tredjeland ......................................	687
		26.4.3	Bilaterala avtal med tredjeland......................	689
		26.4.4	Processen för erkännande av resolutions-
			förfaranden i tredjeland .................................	690
		26.4.5	Verkställighet av erkända resolutions-
			förfaranden ....................................................	692
		26.4.6	Skäl att inte erkänna eller verkställa ett
			resolutionsförfarande.....................................	694
		26.4.7	Åtgärder mot ett svenskt moderföretag .........	695
		26.4.8	Åtgärder mot en EES-filial etablerad i
			Sverige...........................................................	697
		26.4.9	Åtgärder avseende egendom m.m. i ett
			land utanför EES ...........................................	699
27	Sekretess och informationsutbyte .................................................			701
	27.1	Krishanteringsdirektivets krav på sekretess ...................		701
	27.2	Utgångspunkter för genomförande i svensk rätt.............		702
	27.3	Sekretess till skydd för allmänna intressen.....................		703
	27.4	Sekretess till skydd för enskilda intressen......................		707
	27.5	Undantag från sekretess .................................................		718
	27.6	Sekretess för andra än de som omfattas av
		offentlighets- och sekretesslagen och offentlighets-
		och sekretessförordningen..............................................		719
12	27.7	Internt informationsutbyte..............................................		723

27.8	Externt informationsutbyte............................................		725	Prop. 2015/16:5
	27.8.1	Informationsutbyte med myndigheter
		inom EES......................................................	725
	27.8.2	Informationsutbyte med enskilda inom
		EES...............................................................	731
	27.8.3	Informationsutbyte med myndighet i
		tredjeland ......................................................	733
27.9	Överträdelser av tystnadsplikt .......................................		735
28 Ingripandeåtgärder och sanktioner...............................................			735
28.1	Ingripande......................................................................		735
28.2	Offentliggörande av administrativa sanktioner .............		740

28.3Underrättelseskyldighet till Europeiska

		bankmyndigheten ..........................................................		742
29	Prövning i domstol		.......................................................................	742
	29.1	Förhandsprövning i domstol..........................................		742
	29.2	Verkställighet och överklagande av beslut....................		746
		29.2.1 ................................	Verkställighet av beslut	746
		29.2.2 ................................	Överklagande av beslut	747
		29.2.3 ...............................................	Klagorätt m.m	752
		29.2.4 ...............................	Krav på handläggningen	754
		29.2.5	Riksgäldskontorets ekonomiska
		....................................................	bedömning	755
		29.2.6 .......................................	Inhibition av beslut	756
		29.2.7	Upphävande av beslut och ersättning för
		...........................................................	förlust	757
30	Ikraftträdande- och ................................övergångsbestämmelser			760
31	Förslagets konsekvenser ..............................................................			762
	31.1	Allmänt..........................................................................		762
	31.2	Samhällsekonomiska ..............................konsekvenser		762
		31.2.1 .........................	Finanskriser är mycket dyra	762
		31.2.2	Det nya regelverket syftar till att minska
		.......................	kostnaderna för krishantering	763
	31.3	Konsekvenser ............................................för enskilda		764
		31.3.1	Konsekvenser för systemviktiga
		.........................................	finansiella institut	764
		31.3.2	Konsekvenser för icke systemviktiga
		.........................................	finansiella institut	764
		31.3.3	Konsekvenser för konsumenter på
		...........................................	finansmarknaden	765
		31.3.4 .......................	Konsekvenser för investerare	765
	31.4	Konsekvenser .......för stat, myndigheter och domstolar		766
		31.4.1 ................................	Konsekvenser för staten	766
		31.4.2 .....................	Konsekvenser för myndigheter	766
		31.4.3 .....................	Konsekvenser för domstolarna	767
32	Författningskommentar................................................................			768
	32.1	Förslaget ......................................till lag om resolution		768

32.2Förslaget till lag om förebyggande statligt stöd till

kreditinstitut ..................................................................	877
	13

Prop. 2015/16:5

32.3Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979)......................................................................

881

32.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:6) om

konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land....882

32.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:7) om

verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land ...882

32.6Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen

(1987:619)......................................................................

883

32.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar...................................................

883

32.8Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672)......................................................................

883

32.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank ...........................................................

884

32.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om

medlemsbanker...............................................................

884

32.11Förslaget till lag om ändring av lagen (1995:1571)

om insättningsgaranti .....................................................

885

32.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:764) om

företagsrekonstruktion....................................................

887

32.13Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen

(1999:1229) ....................................................................

887

32.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse........................................

888

32.15Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

(2005:551)......................................................................

906

32.16Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkrings-

företags och kreditinstituts insolvens .............................

907

32.17Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden.................................................

910

32.18Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

	sekretesslagen (2009:400) ..............................................	915
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU
	av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för
	återhämtning och resolution av kreditinstitut och
	värdepappersföretag och om ändring av rådets
	direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och
	rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG,
	2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG,
	2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt
	Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr
	1093/2010 och (EU) nr 648/2012...................................	919
Bilaga 2	Författningsförslag i betänkandet SOU 2014:52
	Resolution – En ny metod för att hantera banker i
	kris................................................................................	1078
Bilaga 3	Sammanfattning i betänkandet SOU 2014:52
	Resolution – En ny metod för att hantera banker i
	kris................................................................................	1227

Bilaga 4	Förteckning över remissinstanserna .............................	1231	Prop. 2015/16:5
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag ........................................	1232
Bilaga 6	Lagrådets yttrande ........................................................	1379
Bilaga 7	Parallelluppställning över genomförandet av direktiv
	2014/59/EU (Krishanteringsdirektivet) i svensk rätt ....	1414
Rättsdatablad	.......................................................................................	1432
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober
2015 ....................................................................................................		1433

Prop. 2015/16:5	1	Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om resolution,

2.lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut,

3.lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

4.lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom

iannat nordiskt land,

5.lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat

iannat nordiskt land,

6.lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

7.lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

8.lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

9.lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

10.lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

11.lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

12.lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,

13.lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

14.lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse,

15.lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),

16.lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens,

17.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

18.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Lagtext

Prop. 2015/16:5

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om resolution

Härigenom föreskrivs1 följande.

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. Övergripande om lagen

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av

1. kreditinstitut och värdepappersbolag,

2. i Sverige hemmahörande företag som är

a) finansiella institut som är dotterföretag till ett institut, till ett EES- institut eller till ett sådant holdingföretag som anges i b, c eller d och som omfattas av gruppbaserad tillsyn,

b) finansiella holdingföretag,

c) blandade finansiella holdingföretag, och d) holdingföretag med blandad verksamhet, 3. EES-filialer som är etablerade i Sverige.

Lagen innehåller också bestämmelser om åtgärder som syftar till att förbereda resolution, förhindra fallissemang och om samarbete med utländska myndigheter.

2 § Innehållet i denna lag är uppdelat enligt följande.

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. – Övergripande om lagen

2 kap. – Definitioner

AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLU- TION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG

3 kap. – Resolutionsplaner

4 kap. – Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

5 kap. – Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

6 kap. – Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

Prop. 2015/16:5

7 kap. – Värdering AVDELNING III. RESOLUTION

8 kap. – Inledande av resolution

9 kap. – Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner

10 kap. – Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

11 kap. – Hinder mot exekutiva åtgärder och rättshandlingar knutna till resolution

12 kap. – Om resolutionsåtgärder

13 kap. – Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar

14 kap. – Kompletterande befogenheter

15 kap. – Särskild förvaltare

16 kap. – Åtgärder mot ägare

17 kap. – Försäljningsverktyget

18 kap. – Broinstitutsverktyget

19 kap. – Avskiljandeverktyget

20 kap. – Kompletterande befogenheter vid överföring

21 kap. – Skuldnedskrivningsverktyget

22 kap. – De statliga stabiliseringsverktygen

23 kap. – Skyddsåtgärder

24 kap. – Konkurs, likvidation och avslutande av resolution

25 kap. – Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES

26 kap. – Erkännande och verkställighet av resolution i tredjeland 27 kap. – Finansiering av resolution

AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 28 kap. – Samarbete och informationsutbyte

29 kap. – Bemyndiganden

30 kap. – Överklagande och verkställighet av beslut m.m.

Ansvariga myndigheter

Riksgäldskontoret

3 § Frågor om åtgärder enligt denna lag prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten), om inte annat följer av 4 eller 5 §.

Om Riksgäldskontoret överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, ska Riksgäldskontoret, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för sådana effekter kan godtas.

Finansinspektionen

4 § Frågor om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap. prövas av Finansinspektionen.

Regeringen

5 § Frågor om användning av de statliga stabiliseringsverktygen enligt 22 kap. prövas av regeringen.

En fråga som överlämnas till regeringen enligt 3 § andra stycket ska prövas skyndsamt.

Resolutionsändamålen

Prop. 2015/16:5

6 § Ändamålen med resolution är att

1.säkerställa att kritiska verksamheter upprätthålls,

2.undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten,

3.skydda offentliga medel,

4.skydda insättare enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och investerare enligt lagen (1999:158) om investerarskydd, och

5.skydda kundmedel och kundtillgångar.

Allmänna tillämpningsprinciper

Prioritetsordningen ska upprätthållas

7 § Resolutionsåtgärder ska tillämpas och resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att företagets

1.aktie- eller andelsägare bär förluster först, och

2.borgenärer bär, om inte annat anges i denna lag, förluster efter ägarna i den inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.

Borgenärernas inbördes ordning ska även följas vid konvertering av skulder till kärnprimärkapital.

Det ekonomiska utfallet ska inte bli sämre än vid konkurs eller likvidation

8 § Det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer ska inte bli sämre vid resolution eller åtgärder enligt 6 kap. än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Proportionalitet

9 § Ett beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen får fattas bara om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.

Tillämpningen av denna lag och av föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen ska stå i proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad.

2 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som ett land inom EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,

bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller en allmän helgdag,

behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken när det gäller de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets

förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av

Prop. 2015/16:5 särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut, i den ursprungliga lydelsen,

berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i krishanteringsdirektivet,

betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

	a) institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom
	EES, eller
	b) annat	blandat finansiellt holdingföretag	eller	ett	finansiellt
	holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
	dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsyns-
	förordningen,
	EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
	EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land
	inom EES,
	EES-institut: ett institut enligt artikel 4.1.3 i tillsynsförordningen som
	är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,
	filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen,
	finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i
	tillsynsförordningen,
	finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsyns-
	förordningen,
	finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i krishanteringsdirektivet,
	finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat
	finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett
	a) institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom
	EES, eller
	b) annat	finansiellt holdingföretag eller ett	blandat		finansiellt
	holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,
	finansieringsarrangemang: ett arrangemang för finansiering av kostnader
	för resolution som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i
	krishanteringsdirektivet,
	förordningen om resolutionsavgifter: Europeiska			kommissionens
	delegerade förordning (EU) 2015/63 om komplettering av
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59 av den 21 oktober 2014
	avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution,
	garanterad insättning: en insättning som omfattas av insätt-
	ningsgarantin enligt 4 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
	gruppbaserad: som är gjord på grundval av den konsoliderade
	situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen,
	gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag
	i flera länder inom EES,
	holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt
	artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,
20	institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,	Prop. 2015/16:5
kapitaltäckningsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv
2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i
kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om
ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv
2006/48/EG och 2006/49/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och
rådets direktiv 2014/59/EU,
koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag,
koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i krishanterings-
direktivet,
kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
krisavvärjande åtgärd:

a)en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 a kap. 7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

b)en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 12–24 §§,

c)en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en kris- avvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finans- ieringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,

d)ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller

e)nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt 6 kap.,

krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt- ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparla- mentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som, om den upphörde, sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,

kvalificerad insättning: en insättning enligt lagen om insättningsgaranti som inte är undantagen enligt 4 b eller 5 § i den lagen,

kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren

iartiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,

moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförord- ningen,

moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderhol- dingföretag inom EES,

moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderhol- dingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,

Prop. 2015/16:5 moderinstitut inom EES: ett institut eller ett EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a)annat institut eller ett EES-institut, eller

b)finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,

resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål och förväntat resultat,

resolutionskollegium: ett resolutionskollegium enligt artikel 88 i krishanteringsdirektivet,

resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 12 kap. 1 §, samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma

land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten, samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma

land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten, samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar

för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,

tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

tillsynskollegium: ett tillsynskollegium enligt artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet,

tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det var hemmahörande inom EES,

värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det har tillstånd

a)för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 den lagen,

b)att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 den lagen, eller

c)att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 den lagen, och

övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

2 § En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primär- Prop. 2015/16:5 kapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument, och som inte

är

1.en garanterad insättning,

2.en skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet,

3.en skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande,

4.en skuld som hänför sig till ett kommissionsavtal eller annat avtal som innebär att institutet är redovisningsskyldigt för anförtrodda medel,

5.en skuld till ett institut eller ett EES-institut som inte ingår i samma koncern som institutet eller det företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar,

6.en skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare,

7.en skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen

a) som inte regleras av kollektivavtal, eller

b) som avser en risktagare med väsentlig inverkan,

8.en skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller det företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet,

9.en skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att myndighetens fordran har förmånsrätt, eller

10.en skuld till garantimyndigheten till följd av avgifter som ska betalas i enlighet med 12 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Som en kvalificerad skuld räknas även en skuld som enligt lagen i ett annat land inom EES eller tredjeland inte motsvarar en sådan skuld som anges i första stycket.

3 § Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer:

–minimikrav på nedskrivningsbara skulder i 4 kap. 1 §

–försäljningsverktyget i 17 kap. 1 §

–broinstitutsverktyget i 18 kap. 1 §

–broinstitut i 18 kap. 2 §

–avskiljandeverktyget i 19 kap. 1 §

–tillgångsförvaltningsbolag i 19 kap. 2 §

–skuldnedskrivningsverktyget i 21 kap. 1 §

–statliga stabiliseringsverktyg i 22 kap. 1 §

–arrangemang om strukturerad finansiering i 23 kap. 1 §

–arrangemang om säkerheter i 23 kap. 1 §

–arrangemang om säkerhetsöverlåtelser i 23 kap. 1 §

–kvittningsarrangemang i 23 kap. 1 §

–nettningsarrangemang i 23 kap. 1 §

–partiell överföring i 23 kap. 1 §.

Prop. 2015/16:5

AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG

3 kap. Resolutionsplaner

Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en finansiell koncern

1 § Riksgäldskontoret ska upprätta en resolutionsplan för varje institut. Planen ska ange de resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet försätts i resolution. Riksgäldskontoret ska hålla planen aktuell.

Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

En resolutionsplan ska inte upprättas för institut som tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn.

Koncernresolutionsplaner

2 § Ett institut som tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en av Riksgälds- kontoret antagen koncernresolutionsplan. Planen ska ange vilka åtgärder som Riksgäldskontoret, eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet, avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag försätts i resolution.

Av koncernresolutionsplanen ska det också framgå hur resolutionen ska finansieras. Planen ska ange hur kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen.

För en koncern som inte är gränsöverskridande ska koncernresolutions- planen upprättas, och vid behov uppdateras, av Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

För en gränsöverskridande koncern ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolutionsmyndighet i resolutions- kollegiet, tillsammans med berörda resolutionsmyndigheter och efter samråd med relevanta behöriga myndigheter.

3 § Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, ska myndigheten lämna över den information som myndigheten fått från moderföretaget inom EES till relevanta utländska resolutionsmyndigheter. Riksgäldskontoret ska därefter inom fyra månader från det att informationen överlämnats, försöka komma överens med dessa resolutionsmyndigheter om att anta koncernresolutionsplanen.

Om Riksgäldskontoret inte är samordnande myndighet, ska myndigheten inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten har sänt över informationen, försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernresolutions- planen.

Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska myndigheten göra en ny bedömning av planen, om myndigheten

underrättas av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES om att den myndigheten bedömer att en omtvistad fråga avseende koncern- resolutionsplanen kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i det landet. Riksgäldskontoret ska då också göra en ny bedömning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fyra månader ska Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolu- tionsmyndighet, besluta om koncernresolutionsplanen.

När Riksgäldskontoret fattar beslut, ska myndigheten beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutions- myndigheterna.

5 § Om Riksgäldskontoret inte är den samordnande resolutions- myndigheten och en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fyra månader, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om en resolutionsplan för de dotterföretag som myndigheten ansvarar för.

När Riksgäldskontoret fattar beslut, ska myndigheten beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna och från behöriga myndigheter.

6 § Om någon utländsk resolutionsmyndighet inom fyramånadersfristen i 3 § har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndig- heten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 4 eller 5 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Detta gäller dock inte om Riksgälds- kontoret anser att beslutet kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i Sverige.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 28 kap. 7 § efter det att fyramånadersperioden har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

7 § Ett beslut om en koncernresolutionsplan som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att resolutions- myndigheterna inte har kommit överens, gäller i Sverige.

8 § Om Riksgäldskontoret bedömer att en koncernresolutionsplan som beslutats av en utländsk myndighet kan få väsentlig finanspolitisk inverkan i Sverige, ska Riksgäldskontoret underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten.

9 § Riksgäldskontoret ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutats, om myndigheten inte med hänsyn till omständigheterna i ett

Prop. 2015/16:5

resolutionsärende anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.

Möjligheten att rekonstruera eller avveckla institut som inte ingår i en finansiell koncern

10 § När Riksgäldskontoret upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret får inte förutsätta att det lämnas likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller något annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

Möjligheten att rekonstruera eller avveckla en koncern

11 § När Riksgäldskontoret upprättar en koncernresolutionsplan enligt 2 §, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret får inte förutsätta att det lämnas likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur något finansieringsarrangemang.

Prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där koncernföretagen har betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institut som inte ingår i en finansiell koncern

12 § Om Riksgäldskontoret finner att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, ska Riksgäldskontoret underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer. Riksgäldskontoret ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som Riksgäldskontoret funnit.

Om Riksgäldskontoret har funnit att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, får Riksgäldskontoret inte upprätta en resolutionsplan för institutet förrän åtgärder enligt 13 § har vidtagits eller Riksgäldskontoret har funnit att sådana åtgärder inte är nödvändiga.

institutet, ska Riksgäldskontoret besluta om vilka andra åtgärder som Prop. 2015/16:5 institutet ska vidta för att undanröja eller minska dessa hinder. Ett sådant

beslut får dock bara avse sådana åtgärder som anges i 24 §.

När Riksgäldskontoret prövar vilka åtgärder som institutet ska vidta, ska Riksgäldskontoret ta hänsyn till det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin. Åtgärderna ska stå i proportion till de hinder som ska undanröjas eller begränsas.

Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla en koncern

14 § Om Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet underrättar ett företag i en gränsöverskridande koncern om att det finns väsentliga hinder mot rekonstruktion eller avveckling, ska Riksgälds- kontoret vänta med beslut om koncernresolutionsplanen till dess processen för att undanröja eller begränsa de väsentliga hindren avslutats.

15 § Om Riksgäldskontoret vid en prövning enligt 11 § finner att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern, ska Riksgäldskontoret samråda med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där betydande filialer är belägna och därefter försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande samtliga institut i koncernen. Riksgäldskontorets bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernen ska tjäna som utgångspunkt för beslut i frågan om vilka åtgärder som ska vidtas.

16 § När Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern och företagen som ingår i koncernen ska bli föremål för åtgärder enligt beslut enligt 15 §, ska Riksgäldskontoret tillsammans med den samordnande tillsynsmyndigheten och Europeiska bankmyndigheten ta fram en rapport som ska innehålla en analys av de väsentliga hindren mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen. Rapporten ska belysa vilka effekter olika åtgärder har på institutets affärsmodell och ge förslag på sådana proportionella och riktade åtgärder som enligt Riksgäldskontoret är nödvändiga och lämpliga för att undanröja eller begränsa hindren.

17 § En rapport enligt 16 § ska lämnas till moderföretaget inom EES med möjlighet att inom fyra månader från mottagandet av rapporten lämna synpunkter och föreslå alternativa åtgärder för att undanröja eller begränsa de hinder som identifierats i rapporten.

18 § När moderföretaget har yttrat sig enligt 17 § eller den tid för yttrande som anges i den paragrafen har löpt ut, ska Riksgäldskontoret, efter samråd med behöriga myndigheter och med resolutionsmyndigheter i länder inom EES där moderföretaget, dotterföretag eller betydande

Prop. 2015/16:5 filialer till institut i koncernen finns, försöka komma överens med resolutionsmyndigheterna om

1.vilka väsentliga hinder som finns,

2.hur de åtgärder som föreslagits av moderföretaget inom EES ska bedömas, och

3.vilka ytterligare åtgärder som krävs för att undanröja eller begränsa hindren.

Överenskommelsen ska träffas inom fyra månader från det att moder- företaget yttrat sig över rapporten eller, om moderföretaget inte yttrat sig, vid utgången av den fyramånadersperiod som anges i 17 §.

19 § Av en överenskommelse enligt 18 § ska det framgå vad den grundas på. Om Riksgäldskontoret är den samordnande resolutionsmyndigheten, ska myndigheten överlämna övernenskommelsen till moderföretaget inom EES.

Riksgäldskontoret ska fatta de beslut som följer av överenskommelsen.

20 § Om en överenskommelse enligt 18 § inte har träffats inom föreskriven tid och Riksgäldskontoret är samordnande resolutions- myndighet, ska Riksgäldskontoret med tillämpning av 12 och 13 §§ och med hänsyn tagen till synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna fatta beslut om åtgärder som ska vidtas på koncernnivå.

21 § Om en överenskommelse enligt 18 § inte har träffats inom föreskriven tid och Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutions- myndighet, ska Riksgäldskontoret med tillämpning av 12 och 13 §§ och med hänsyn tagen till synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna fatta beslut om åtgärder som ska vidtas mot ett institut.

22 § Om myndigheterna inte har kommit överens om någon av de åtgärder som anges i 24 § första stycket 7, 8 eller 10, och någon berörd utländsk resolutionsmyndighet inom tidsfristen i 18 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 20 eller 21 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bank- myndigheten enligt 28 kap. 7 § om fyramånadersfristen i 18 § andra stycket har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

23 § Ett beslut enligt 18 § av en utländsk samordnande resolutions- myndighet gäller i Sverige, om det fattats efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader.

Åtgärder för att undanröja eller minska väsentliga hinder

24 § För att undanröja eller begränsa väsentliga hinder som har identi- fierats enligt 13 eller 18 § får Riksgäldskontoret

1.förelägga företaget att skaffa eller se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering, eller ingå serviceavtal som säkrar att företaget kan tillhandahålla kritiska verksamheter,

2.förelägga företaget att begränsa sina största enskilda eller totala exponeringar,

3.införa kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamålen,

4.förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar,

5.förelägga företaget att begränsa eller upphöra med en viss verksamhet,

6.förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av vissa affärsområden eller försäljning av vissa produkter,

7.förelägga företaget att minska komplexiteten i de juridiska eller operativa strukturerna i företaget eller i ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under företagets kontroll för att säkerställa att det går att med resolutionsverktygen juridiskt och operativt avskilja kritiska verksamheter från övriga verksamheter,

8.förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES,

9.förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 att öka sina kvalificerade skulder eller att vidta åtgärder för att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder, eller

10.förelägga ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionen får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen.

När Riksgäldskontoret meddelar ett föreläggande enligt första stycket, ska myndigheten samtidigt förelägga företaget att inom en månad ta fram en plan för hur företaget avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.

Informationsutbyte med institut och moderföretag

25 § På begäran av Riksgäldskontoret ska ett institut eller ett moderföretag inom EES ge Riksgäldskontoret det stöd och den hjälp Riksgäldskontoret behöver för att upprätta en resolutionsplan för institutet eller koncernen.

Riksgäldskontoret ska lämna en sammanfattning av resolutionsplanen till institutet eller moderföretaget.

4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Hur minimikravet beräknas

1 § Med minimikravet på nedskrivningsbara skulder avses ett krav, uttryckt i procent, som anger hur stora företagets medräkningsbara

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5 kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i förhållande till företagets totala skulder och kapitalbas.

Vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Beslut om minimikravets storlek

2 § Riksgäldskontoret ska, efter samråd med Finansinspektionen, besluta om det minimikrav på nedskrivningsbara skulder som ska uppfyllas av ett institut på individuell nivå.

Riksgäldskontoret ska dessutom, efter samråd med Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav på nedskrivningsbara skulder som ska uppfyllas av ett moderföretag inom EES på gruppnivå. För en gränsöver- skridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 5–9 §§.

Riksgäldskontoret får, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att ett svenskt finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå.

3 § Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen enligt 3 kap. Kravet ska fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, i syfte att säkerställa att ett företag, om det försätts i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att kunna vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.

Om minimikravet avser ett institut som ingår i en finansiell koncern eller moderföretaget inom EES, ska beslutet fattas i enlighet med 5–9 §§.

4 § Riksgäldskontoret får besluta att ett företag ska uppfylla minimikravet med vissa typer av kvalificerade skulder.

Beslut om minimikravet beträffande företag som ingår i en gränsöverskridande koncern

5 § För en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de utländska dotterinstituten och, om Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet, den samordnande myndigheten, om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder för

1.moderföretaget inom EES på gruppnivå, och

2.ett dotterinstitut och utländskt dotterinstitut på individuell nivå.

Vid bedömningen enligt första stycket 2 ska Riksgäldskontoret beakta det krav som har fastställts på gruppnivå.

Om myndigheterna kommer överens, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om minimikravet enligt 1 § i enlighet med överenskommelsen.

6 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Riksgäldskontoret, om myndigheten är samordnande resolutionsmyndighet,

fatta beslut om minimikravet för moderföretaget enligt 5 § första stycket 1 Prop. 2015/16:5 och för dotterinstitut enligt 5 § första stycket 2.

Om Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgäldskontoret fatta beslut om minimikravet för dotterinstitut enligt 5 § första stycket 2.

7 § Om någon av de berörda utländska resolutionsmyndigheterna inom fyramånadersfristen i 6 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Riksgäldskontoret skjuta upp sitt beslut enligt 6 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Riksgäldskontoret ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Riksgäldskontoret får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 28 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

8 § Ett sådant beslut som avses i 5 § gäller i Sverige om det fattas av

1.en utländsk samordnande resolutionsmyndighet avseende en eller flera jurisdiktioner efter en överenskommelse med resolutionsmyndig- heten, eller

2.en utländsk resolutionsmyndighet inom dess jurisdiktion på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader.

Beslutet är bindande för Riksgäldskontoret, och det ska ligga till grund för myndighetens övervakning av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt.

9 § En överenskommelse som ingåtts enligt 5 § och ett beslut som fattats enligt 6 § ska ses över och uppdateras regelbundet.

Undantag för institut som ingår i en koncern

10 § Riksgäldskontoret får undanta ett dotterinstitut från att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå, om

1.institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå enligt artikel

7.1i tillsynsförordningen, och

2.moderinstitutet, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller kravet som ställs på moderinstitutet i Sverige och på dotterinstitutet.

11 § Riksgäldskontoret får, i egenskap av samordnande resolu- tionsmyndighet, undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå, om moderinstitutet

1.är undantaget från kapitalbaskravet på individuell nivå enligt artikel

7.3i tillsynsförordningen, och

2.uppfyller det särskilda kapitalkravet för resolution som har fastställs för moderföretaget inom EES på gruppnivå.

Prop. 2015/16:5 Resolutionsmyndighetens övervakning

12 § Riksgäldskontoret ska övervaka att minimikraven på nedskrivnings- bara skulder uppfylls på individuell nivå och, i förekommande fall, på gruppnivå. Riksgäldskontoret ska samordna sin övervakning med den tillsyn som utövas av Finansinspektionen.

5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

1 § För en motpart till ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket, gäller 11 kap. 3–6 och 8 §§ beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut. Det som anges om ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder ska då avse ett beslut om krisavvärjande åtgärder.

Avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering

2 § Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 och 2 ska i avtal som avser relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder och som omfattas av lagstiftningen i tredjeland ta in villkor som innebär att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och att borge- närerna accepterar

1.en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller

2.konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller av ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Kravet enligt första stycket gäller dock inte

1.kvalificerade insättningar från fysiska personer,

2.kvalificerade insättningar från mikroföretag samt små och medel- stora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003,

3.insättningar genom en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts via filialen, eller

4.om det framgår av tekniska standarder som antagits av Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 55.3 i krishanteringsdirektivet att sådana avtalsvillkor inte krävs.

3 § Riksgäldskontoret får besluta att ett avtal enligt 2 § första stycket inte behöver innehålla ett sådant villkor som anges där, om det följer av lagstiftningen i det land som avtalet omfattas av eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med det landet att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det landet.

Ett företag som vill ingå ett avtal enligt 2 § första stycket utan sådana villkor ska till Riksgäldskontoret lämna de uppgifter som myndigheten behöver för att pröva ärendet, om det inte är uppenbart obehövligt.

Kontakt med potentiella köpare

4 § När Riksgäldskontoret har fått en underrättelse från Finans- inspektionen enligt 15 kap. 2 b § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 2 b § lagen (2007:528) om värdepap- persmarknaden, får Riksgäldskontoret förelägga det företaget att kontakta potentiella köpare i syfte att förbereda en resolution av före- taget.

Upprättande av register

5 § Riksgäldskontoret får besluta att ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution.

Aktiekapitalets storlek

6 § I samband med resolutionsplaneringen ska Riksgäldskontoret kontrollera om bolagsordningen för ett bolag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 och 2 medger resolutionsåtgärder som förutsätter en minskning eller ökning av aktiekapitalet. Om det behövs för att underlätta genomförandet av resolutionsåtgärder, får Riksgäldskontoret förelägga bolaget att ändra bolagsordningen.

6 kap. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

Värdering

1 § När Finansinspektionen ska pröva en fråga om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution, ska inspektionen se till att det görs en värdering motsvarande den som föreskrivs i 7 kap. av företaget eller koncernen i fråga.

Värderingen ska ligga till grund för Finansinspektionens prövning av om relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras. Värderingen ska också ligga till grund för inspektionens beslut i fråga om

1.minskning av kärnprimärkapital,

2.omfattning av indragning eller överföring av kärnprimärkapital- instrument, eller

3.minskning av ägandet för existerande ägare genom konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

Beslut om nedskrivning och konvertering

2 § Finansinspektionen ska skyndsamt besluta att relevanta kapital- instrument som har getts ut av ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 ska skrivas ned eller konverteras, om

1.företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 8 kap. 2 och 3 §§, och

2.åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang.

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5 3 § När ett dotterföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska Finansinspektionen skyndsamt besluta att instrumenten ska skrivas ned eller konverteras, om inspektionen kommer överens med den samord- nande berörda myndigheten enligt 10 § om att

1.koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och

2.åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang i koncernen och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang.

En koncern ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera, om den inte uppfyller eller om det på objektiva grunder kan fastställas att koncernen i en nära framtid inte kommer att uppfylla de gruppbaserade tillsynskraven i något väsentligt avseende.

4 § När ett moderföretag har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas antingen vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå eller på gruppnivå, ska Finansinspektionen, om inspektionen är samordnande berörd myndighet, skyndsamt besluta att skriva ned eller konvertera dessa instrument, om

1.koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 3 § andra stycket, och

5 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket behöver statligt stöd, ska relevanta kapitalinstrument som institutet eller företaget gett ut skrivas ned eller konverteras.

Om det krävs för att stödet ska vara förenligt med unionsrätten, får Finansinspektionen besluta att andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrumenten ska skrivas ned eller konverteras.

Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får inte ske, om det statliga stödet uppfyller villkoren i 8 kap. 3 § första stycket 3 och en sådan nedskrivning eller konvertering skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.

6 § Utöver vad som framgår av 1–4 §§ ska Finansinspektionen, när inspektionen är samordnande berörd myndighet och bedömer att det är nödvändigt för koncernens fortlevnad, skriva ned eller konvertera sådana relevanta kapitalinstrument som getts ut av ett utländskt dotterföretag eller moderföretag och som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå. Är det fråga om instrument som getts ut av ett utländskt dotterföretag, ska beslut fattas i enlighet med en överenskommelse med den berörda myndigheten för dotterföretaget.

Beslutsprocessen för en gränsöverskridande koncern

7 § När Finansinspektionen överväger att fatta beslut avseende ett dotterföretag enligt 2, 3 eller 5 §, ska inspektionen skyndsamt underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och den samordnande berörda myndigheten.

När inspektionen överväger att fatta ett beslut enligt 3 §, ska inspektionen dessutom skyndsamt underrätta den behöriga myndighet som är ansvarig för det institut eller företag som har gett ut de relevanta kapitalinstrument som eventuellt ska skrivas ned eller konverteras och den berörda myndigheten i samma land inom EES som den nämnda behöriga myndigheten samt den samordnande berörda myndigheten.

Av underrättelsen ska det framgå vilket beslut Finansinspektionen överväger att fatta och skälen för detta.

8 § När Finansinspektionen har lämnat en underrättelse enligt 7 §, ska inspektionen, efter samråd med de underrättade myndigheterna, pröva om det finns

1.någon alternativ åtgärd till att skriva ned eller konvertera de relevanta kapitalinstrumenten och om det i så fall är möjligt att vidta den, och

2.realistiska utsikter att den åtgärd som identifierats inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget eller koncernen.

Om Finansinspektionen tar emot en underrättelse motsvarande den i 7 §, ska inspektionen medverka i ett sådant samråd som avses i första stycket.

9 § Om Finansinspektionen bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som har utsikter att avhjälpa eller förhindra fallissemang i företaget eller koncernen, får inspektionen fatta beslut enligt 2, 4 eller 5 §.

När Finansinspektionen prövar frågan om huruvida det finns några alternativa åtgärder, ska inspektionen beakta de effekter som beslutet kan få i de berörda länderna inom EES.

10 § Finansinspektionen ska försöka komma överens med de berörda myndigheterna för dotterföretagen om ett beslut enligt 3 §. Om myndig- heterna inte kan enas, får Finansinspektionen inte fatta något beslut.

Första stycket gäller även när Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från en utländsk berörd myndighet. Om Finansinspektionen motsätter sig ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i ett dotterföretag, ska inspektionen underrätta berörda myndigheter och ange skälen till detta.

Verkställande av nedskrivning och konvertering

Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument

11 § Innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument, ska inspektionen minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna i företaget.

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5 12 § Om företaget har ett positivt värde, får Finansinspektionen minska ägandet för existerande ägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

13 § Finansinspektionen får i samband med minskning av kärnprimärkapitalet enligt 11 § besluta om

1.indragning av befintliga kärnprimärkapitalinstrument, eller

2.överföring av befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument

14 § När kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, ska Finansinspektionen skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapital- instrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimär- kapitalinstrument i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller sannolikt komma att fallera.

Relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument i följande ordning:

1.övriga primärkapitalinstrument,

2.supplementärkapitalinstrument.

15 § Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument gäller följande:

1.De kärnprimärkapitalinstrument som konverteringen ska ske till ska vara utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretag, beroende på vad Finansinspektionen beslutar. Finansinspektionen får dock besluta att instrumenten ska ges ut av moderföretaget, bara om det har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.

2.Kärnprimärkapitalinstrumenten ska ha getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att få kapital från staten eller ett offentligt organ.

3.Kärnprimärkapitalinstrumenten ska tilldelas och överföras utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.

4.Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konver- tering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms enligt de principer som anges i 21 kap. 19 och 20 §§.

16 § Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget och innehavare av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument. Den som berörs av nedskrivningen eller konver- teringen förlorar inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av Finansinspektionen beslutad kapitalökning eller kapitalminsk- ning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, förenings- registret eller bankregistret.

relevanta kapitalinstrument med samma prioritet enligt förmånsrätts- Prop. 2015/16:5 ordningen som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.

Förberedande åtgärder

18 § Finansinspektionen får förelägga ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket att se till att styrelsen i företaget har det bemyndigande som krävs för att företaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärn- primärkapitalinstrument.

7 kap. Värdering

Värdering inför beslut om resolution eller resolutionsåtgärd

1 § Innan Riksgäldskontoret prövar en fråga om resolution eller resolutionsåtgärd, ska myndigheten uppdra åt en person som har en oberoende ställning i förhållande till myndigheter och det företag som ska värderas att göra en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och förpliktelser.

Den som genomför värderingen får entledigas innan uppdraget är slutfört bara om det finns saklig grund för det.

2 § Tillgångarna och förpliktelserna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.

Vid värderingen ska eventuella förluster avseende tillgångarna i företaget redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.

3 § Värderingen ska ligga till grund för Riksgäldskontorets beslut i frågor om resolution och resolutionsåtgärder.

4 § Tillsammans med värderingen ska följande information lämnas såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation:

1.en uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget,

2.en analys av tillgångarnas bokföringsmässiga värde, och

3.en förteckning över utestående skulder i och utanför balansräk- ningen, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrätts- lagen (1970:979).

Till grund för ett beslut enligt 3 § får vid behov den information som ska lämnas tillsammans med värderingen enligt första stycket 2 komplet- teras med en analys av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.

5 § Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer, om företaget försätts i konkurs eller går i likvidation.

Riksgäldskontoret ska i uppdraget till värderaren ange om uppskatt- ningen ska avse konkurs eller likvidation.

6 § När de krav som framgår av 1–5 §§ har uppfyllts är värderingen

slutlig.

Prop. 2015/16:5

Preliminär värdering

7 § Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 § första stycket eller 5 §, ska en preliminär värdering genomföras av Riksgäldskontoret.

En preliminär värdering som genomförs i enlighet med 8 § utgör tillräcklig grund för att besluta om resolution eller resolutionsåtgärder.

8 § En preliminär värdering av företagets tillgångar och förpliktelser ska så långt som möjligt uppfylla kraven i 4 § första stycket och 5 §. En preliminär värdering ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster.

När en slutlig värdering enligt 1–5 §§ har lämnats får en preliminär värdering inte läggas till grund för beslut om resolution eller resolutionsåtgärder.

Slutlig värdering

9 § Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen och Riksgäldskontoret med stöd av den preliminära värderingen har beslutat om nedskrivning eller konvertering av skulder, indragning av aktier eller överföring av tillgångar till broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag, ska Riksgäldskontoret

1.fatta beslut om att skriva upp borgenärers skulder och aktieägares kapital eller ersätta borgenärer och aktieägare, och

2.besluta att broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget ska betala ytterligare ersättning för tillgångar och förpliktelser till företaget i resolution, eller för aktier eller andra äganderättsinstrument till ägarna av dessa.

Värdering när resolutionsåtgärder vidtagits

10 § I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om företaget i stället för att försättas i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation, ska Riksgäldskontoret så snart som möjligt efter det att samtliga resolutionsåtgärder har vidtagits uppdra åt en person som har en oberoende ställning i förhållande till myndigheter och det företag som ska värderas, att göra en värdering som fastställer

1.vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,

2.vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och

3.vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2. Vid värderingen enligt första stycket ska statligt stöd till företaget i

resolution inte beaktas.

Riksgäldskontoret ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.

AVDELNING III. RESOLUTION				Prop. 2015/16:5
8 kap. Inledande av resolution
Fastställande av fallissemang
1 § Finansinspektionen ska	på	eget initiativ	eller på	begäran av
Riksgäldskontoret pröva om	ett	institut eller	ett företag	som avses i

1 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt 2 och 3 §§.

Prövningen ska föregås av samråd med Riksgäldskontoret och Riksbanken.

Om Finansinspektionen finner att institutet eller företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, ska inspektionen omgående underrätta Riksgäldskontoret och andra relevanta myndigheter.

2 § Ett institut eller företag ska anses fallera, om Finansinspektionen på objektiva grunder finner att

1.institutet eller företaget åsidosätter sina skyldigheter på ett sätt som medför att dess tillstånd ska återkallas,

2.värdet på institutets eller företagets tillgångar understiger värdet på dess skulder,

3.institutet eller företaget inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, eller

4.institutet eller företaget behöver statligt stöd, utom i de fall som anges i 3 §.

Ett institut eller företag ska anses sannolikt fallera om Finans- inspektionen på objektiva grunder finner att det inom den närmaste framtiden kommer att befinna sig i en situation som avses i första stycket 1–3.

3 § Om statligt stöd till ett institut eller företag krävs för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i Sverige, ska institutet eller företaget inte anses fallera om det inte befinner sig i en sådan situation som avses i 2 § första stycket 1–3 eller andra stycket och det stöd som krävs består av

1.en statlig garanti för likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av Riksbanken,

2.en statlig garanti för nya skuldförbindelser, eller

3.ett tillskott till kapitalbasen eller förvärv av kapitalinstrument på marknadsmässiga grunder, när villkoren i 6 kap. 2–4 §§ inte är uppfyllda och stödet är nödvändigt för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som genomförts av Europeiska centralbanken, Europeiska bankmyndigheten eller Finansinspektionen.

Stödet som avses i första stycket ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen. Det får inte användas för att kompensera förluster som institutet eller företaget har drabbats av eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att drabbas av.

Prop. 2015/16:5

Beslut om resolution m.m.

4 § Riksgäldskontoret ska efter Finansinspektionens underrättelse enligt 1 § tredje stycket pröva om institutet eller företaget ska försättas i resolution enligt 5–10 §§.

Om Riksgäldskontoret finner att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet eller företaget, ska Riksgäldskontoret omgående underrätta Finansinspek- tionen och andra relevanta myndigheter.

Även utan en sådan underrättelse som avses i första stycket får Riksgäldskontoret besluta om resolution av ett holdingföretag enligt 8 §, om resolutionsförutsättningarna konstaterats vara uppfyllda för ett EES- institut som är dotterföretag till holdingföretaget, eller om resolution av ett moderföretag enligt 11 § eller om åtgärder mot en EES-filial enligt 12 §.

I fråga om resolution av ett institut eller ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret tillämpa 9 kap.

Förutsättningar för resolution

Institut

5 § Riksgäldskontoret ska försätta ett institut i resolution om

1.Finansinspektionen har fastställt att institutet fallerar eller att det är sannolikt att institutet kommer att fallera,

2.det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet, och

3.resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse. Resolution ska anses vara i det allmännas intresse, om

1.åtgärden är nödvändig för att uppnå ett eller flera av ändamålen i

1kap. 6 §,

2.åtgärden står i proportion till ändamålen, och

3.en avveckling av institutet genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i lika hög grad.

Prövningen av villkoret i första stycket 2 ska föregås av samråd med Riksbanken och Finansinspektionen.

Trots första stycket får Riksgäldskontoret besluta att inte försätta institutet i resolution, om dess moderföretag eller ett institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn i samma koncern har försatts eller ska försättas i resolution och separata resolutionsåtgärder mot institutet inte bedöms som nödvändiga för att uppnå något av ändamålen i 1 kap. 6 §.

Finansiellt institut

6 § Riksgäldskontoret får försätta ett finansiellt institut som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 a i resolution, om dess moderföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn och både det finansiella institutet och moder- företaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 5 §.

I fråga om ett utländskt moderföretag ska den utländska myndighet som ansvarar för moderföretaget ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

Holdingföretag

7	§ Riksgäldskontoret får försätta ett holdingföretag som avses i 1 kap.
1	§ första stycket 2 b–2 d i resolution, om

1.ett institut, ett EES-institut eller ett tredjelandsinstitut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolu- tion, och

2.holdingföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 5 §.

I fråga om ett EES-institut eller tredjelandsinstitut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

8	§ Riksgäldskontoret får försätta ett holdingföretag	som avses i 1 kap.
1	§ första stycket 2 b–2 d i resolution trots att	det inte uppfyller
förutsättningarna för resolution i 5 §, om

1.ett institut eller ett EES-institut som är dotterföretag till holding- företaget uppfyller förutsättningarna för resolution,

2.institutets eller EES-institutets fallissemang hotar koncernen som helhet eller insolvensrätten kräver att koncernen behandlas som en helhet, och

3.resolutionsåtgärder mot holdingföretaget är nödvändiga för resolu- tionen av ett institut eller ett EES-institut eller av hela koncernen.

I fråga om ett EES-institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

9 § Riksgäldskontoret får inte försätta ett holdingföretag med blandad verksamhet i resolution med stöd av 7 eller 8 §, om institutet eller EES- institutet innehas direkt eller indirekt av ett mellanliggande finansiellt holdingföretag. I sådana fall får i stället det finansiella holdingföretaget försättas i resolution.

10 § Vid prövningen enligt 7 § första stycket 1 eller 8 § första stycket 1 får Riksgäldskontoret bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.

Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES eller om bedömningen avser ett EES-institut, får första stycket endast tillämpas efter överenskommelse med resolutionsmyndigheten som ansvarar för holdingföretaget eller EES-institutet.

Resolution och åtgärder i samband med ett resolutionsförfarande i tredjeland

Moderföretag

11 § Riksgäldskontoret får försätta ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 och som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut i resolution, om

1. relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvud- kontor har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution enligt lagstiftningen i det landet, och

Prop. 2015/16:5

2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset enligt 5 § andra stycket.

EES-filialer

12 § Om en EES-filial i Sverige inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om Riksgäldskontoret inte har erkänt resolutions- förfarandet enligt 26 kap. 2–4 §§, får Riksgäldskontoret vidta åtgärder enligt 15 kap. 1 §, 3 § första stycket 6 samt 4 och 17 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. 1, 6 och 15 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot filialen, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset enligt 5 § andra stycket och

1.filialen inte uppfyller eller sannolikt inte kommer att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle återställa filialens efterlevnad av villkoren eller förhindra att den fallerar,

2.tredjelandsinstitutet saknar vilja eller förmåga, eller sannolikt kommer att sakna förmåga, att på förfallodagen fullgöra sina förpliktelser mot borgenärer inom EES, och det är utrett att resolutions- eller annat insolvensförfarande mot tredjelandsinstitutet inte har inletts eller kommer att inledas inom rimlig tid i det land där det har sitt huvudkontor, eller

3.relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor har inlett ett resolutionsförfarande mot tredjelandsinstitutet eller underrättat Riksgäldskontoret att den avser att inleda ett sådant förfarande.

Riksgäldskontoret ska underrätta den relevanta myndigheten i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor om åtgärder som vidtagits med stöd av denna paragraf.

Offentliggörande och registrering

13 § Riksgäldskontoret ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut att försätta ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 i resolution.

14 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 försätts i resolution, ska Riksgäldskontoret genast anmäla beslutet till Bolagsverket för registrering. Detsamma gäller för Riksgäldskontorets beslut att avsluta resolutionen. Riksgäldskontoret ska även för registrering underrätta Bolagsverket när allmän förvaltnings- domstol har upphävt ett beslut att försätta institutet eller företaget i resolution.

9 kap. Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner

Ett dotterföretag uppfyller förutsättningarna för resolution

Om Riksgäldskontoret ansvarar för dotterföretaget

1 § Om ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 8 kap., ska Riksgäldskontoret omgående underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen

om detta och om de resolutions- eller insolvensåtgärder som Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret anser vara lämpliga att vidta mot företaget.

2 § Åtgärder som Riksgäldskontoret underrättat om enligt 1 § får vidtas mot dotterföretaget, om den utländska samordnande resolutions- myndigheten bedömer att åtgärderna sannolikt inte leder till att förutsättningarna för resolution uppfylls för en koncernenhet i ett annat land inom EES eller om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har föreslagit en koncernresolutionsordning inom 24 timmar från det att den tagit emot underrättelsen eller den längre tid som Riksgäldskontoret godkänt.

3 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten inom den tidsfrist som anges i 2 § föreslår en koncernresolutionsordning, ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och andra berörda resolutionsmyndigheter om att genomföra koncern- resolutionsordningen.

Om en överenskommelse enligt första stycket inte kan träffas får Riksgäldskontoret, om myndigheten själv inte haft invändningar mot den föreslagna koncernresolutionsordningen, komma överens med de resolu- tionsmyndigheter som inte heller haft invändningar, om en koncern- resolutionsordning som omfattar koncernföretag hemmahörande i Sverige.

Riksgäldskontoret ska fatta beslut i enlighet med en överenskommelse som myndigheten ingår enligt denna paragraf.

4 § Om någon överenskommelse enligt 3 § inte träffas, får Riksgäldskontoret försätta dotterföretaget i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder mot dotterföretaget.

Vid beslut enligt första stycket ska innehållet i den koncernresolutions- plan som upprättats enligt 3 kap. samt åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda länderna inom EES och på andra delar av koncernen beaktas.

Riksgäldskontoret ska underrätta den samordnande resolutions- myndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om skälen för sitt beslut enligt första stycket och om åtgärder som myndigheten avser att vidta.

Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet

5 § Om Riksgäldskontoret i egenskap av samordnande resolutions- myndighet får en sådan underrättelse som avses i artikel 91.1 i krishan- teringsdirektivet från en resolutionsmyndighet i ett land inom EES, gäller 6–8 §§.

6 § Riksgäldskontoret ska bedöma effekterna av de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som anges i underrättelsen för andra koncernföretag hemmahörande inom EES.

Om Riksgäldskontoret anser att meddelade åtgärder sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i

krishanteringsdirektivet uppfylls för ett koncernföretag i ett annat land

Prop. 2015/16:5 inom EES än det som lämnat underrättelsen, ska Riksgäldskontoret, senast inom 24 timmar efter det att myndigheten tagit emot underrättelsen eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, föreslå en koncernresolutionsordning.

Bedömningarna enligt första och andra styckena ska ske efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.

7 § Riksgäldskontoret ska försöka komma överens med övriga berörda resolutionsmyndigheter om koncernresolutionsordningen. Om en överenskommelse träffas, ska Riksgäldskontoret fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen.

8 § Om det inte är möjligt att träffa en överenskommelse, får Riksgäldskontoret, om förutsättningarna i 8 kap. är uppfyllda, försätta ett företag som myndigheten ansvarar för i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder mot företaget.

Vid beslut enligt första stycket gäller inte kravet på underrättelse enligt 10 §.

Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotterföretag men är inte underrättande myndighet

9 § Om Riksgäldskontoret i andra fall än de som anges i 1 och 5 §§ ansvarar för ett företag som omfattas av en koncernresolutionsordning, gäller 3 och 4 §§.

Moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution

Riksgäldskontoret ansvarar för moderföretaget

10 § Om ett moderföretag, som Riksgäldskontoret ansvarar för och som ingår i en gränsöverskridande koncern, uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 8 kap., ska Riksgäldskontoret omgående lämna underrättelse om detta och lämpliga resolutions- eller insolvensåtgärder till medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.

Resolutions- eller insolvensåtgärder enligt första stycket får omfatta en koncernresolutionsordning, om

1.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot moderföretaget sanno- likt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i krishanteringsdirektivet uppfylls för något annat koncernföretag som inte är hemmahörande i Sverige,

2.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot moderföretaget inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller sannolikt inte kommer att leda till ett optimalt resultat,

3.en utländsk resolutionsmyndighet inom EES fastställer att förutsätt- ningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som den ansvarar för, eller

4.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncernresolutionsordning är lämplig.

11 § Om Riksgäldskontoret inte föreslår en koncernresolutionsordning Prop. 2015/16:5 ska myndigheten, efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet,

fatta beslut om resolution och resolutions- eller insolvensåtgärder.

Vid beslut enligt första stycket ska Riksgäldskontoret följa den koncernresolutionsplan som beslutats enligt 3 kap., om det inte bedöms att resolutionsändamålen uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen, samt beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.

12 § Om Riksgäldskontoret föreslår en koncernresolutionsordning, gäller

7 och 8 §§.

Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotterföretag men inte för det som fallerar

13 § Om en utländsk resolutionsmyndighet har lagt fram en koncern- resolutionsordning för ett moderföretag till ett dotterföretag som Riksgäldskontoret ansvarar för, gäller 3 och 4 §§.

Gemensamma bestämmelser

14 § Ett beslut om en koncernresolutionsordning som fattas av en utländsk resolutionsmyndighet efter överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att resolutionsmyndigheterna inte har kommit överens, gäller i Sverige.

15 § Åtgärder enligt detta kapitel ska vidtas så snart som möjligt.

10 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

Riksgäldskontoret tar kontroll

1 § När Riksgäldskontoret har beslutat att ett företag ska försättas i resolution, övertar myndigheten

1.ägarnas rätt att rösta för aktierna eller andelarna vid stämman, eller

2.i en sparbank, huvudmännens rätt att besluta i ärenden vid sparbankstämman.

I syfte att uppnå resolutionsändamålen får Riksgäldskontoret vidare utöva kontroll över företaget genom att ta över ägarnas, huvudmännens, styrelsens och den verkställande direktörens rättigheter och befogenheter

iden utsträckning myndigheten anser nödvändigt.

Föreläggande att vidta resolutionsåtgärder

2 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget i resolution att vidta en eller flera resolutionsåtgärder.

Ledningen i ett företag i resolution

3 § Riksgäldskontoret ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag i resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt

Prop. 2015/16:5 för att uppnå resolutionsändamålen att en eller flera styrelseledamöter eller den verkställande direktören behåller sina uppdrag.

11 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar knutna till resolution

Hinder mot exekutiva åtgärder

1 § Under den tid resolution pågår får utmätning eller annan verk- ställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot företaget. Handräck- ning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.

Under den tid resolution pågår, får inte heller beslut om kvarstad eller betalningssäkring meddelas mot företaget.

Vilandeförklaring av rättsprocesser

2 § När ett företag har försatts i resolution, får Riksgäldskontoret ansöka om att en domstol eller motsvarande organ vilandeförklarar en rättsprocess som företaget i resolution är part i.

Domstolen, eller det motsvarande organet, får vilandeförklara rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

3 § En motpart till ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket får på grund av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut, inte

1.säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2.ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3.ställa in fullgörelse av en förpliktelse mot företaget,

4.kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,

5.omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse (nettning),

6.tillämpa en slutavräkningsklausul, eller

7.ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.

Ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges i första stycket utgör inte ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

Första och andra styckena gäller endast om

1.företaget fortsätter att fullgöra väsentliga skyldigheter enligt avtalet i förhållande till motparten, eller

2.företaget inte kan fullgöra dessa skyldigheter till följd av ett beslut av Riksgäldskontoret enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §.

4 § Ett avtalsvillkor i strid med 3 § är ogiltigt.

Prop. 2015/16:5

5 § Ett förbud enligt 3 § gäller även för en motpart till

1.ett dotterföretag till ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket, om ett företag inom koncernen svarar för fullgörelse av dotter- företagets förpliktelser, eller

2.ett annat företag inom koncernen, om motpartens rätt grundar sig på ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd som riktar sig mot något annat företag inom koncernen eller på en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut.

6 § Om Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland i enlighet med 26 kap. 2 §, ska ett sådant förfarande betraktas som ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd vid tillämpning av 3–5 §§.

7 § Bestämmelserna i 3–6 §§ ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), i den ursprungliga lydelsen.

12 kap. Resolutionsåtgärder

Vad som är resolutionsåtgärder

1 § När ett företag har försatts i resolution, får Riksgäldskontoret använda sig av följande resolutionsåtgärder:

1. Vidta åtgärder som anges i 10 kap. 2 §, 13 kap. 1, 2, 7, 8, 11 och 12 §§, 14 kap. 2–5 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 7 och 9 §§, 18 kap. 8 och 10 §§, 19 kap. 7 och 9 §§, 20 kap. 1 och 4 §§, 21 kap. 16 och 18 §§ samt 28 kap. 2 §.

2.Tillämpa följande resolutionsverktyg: a) försäljningsverktyget enligt 17 kap., b) broinstitutsverktyget enligt 18 kap.,

c) avskiljandeverktyget enligt 19 kap., eller d) skuldnedskrivningsverktyget enligt 21 kap.

3.Tillsätta en särskild förvaltare enligt 15 kap. 1 §.

Dessutom får regeringen använda något av de statliga stabiliserings- verktygen under de förutsättningar som anges i 22 kap.

Tillämpningsprinciper

2 § Riksgäldskontoret ska vidta de resolutionsåtgärder som är nöd- vändiga med hänsyn till det allmänna intresset och som bäst uppfyller resolutionsändamålen i det enskilda fallet.

När Riksgäldskontoret vidtar resolutionsåtgärder, ska myndigheten sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.

Om resolutionsåtgärder leder till konflikt mellan två eller flera resolu- tionsändamål, ska Riksgäldskontoret, om inte annat framgår av denna

Prop. 2015/16:5 lag, väga ändamålen mot varandra med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

3 § Sådana krav på godkännande eller medgivande eller förfarandekrav vid underrättelser som gäller enligt annan författning, avtal eller på annan grund ska inte utgöra hinder för Riksgäldskontoret att vidta resolutions- åtgärder.

Första stycket gäller inte om något annat anges i denna lag eller före- skrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

4 § När resolutionsåtgärder vidtas ska aktiebolagslagen (2005:551) och lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden inte tillämpas i de delar som motsvarar

–artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

–Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 okto- ber 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

–Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

–Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om fusioner av aktiebolag, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU, och

–artiklarna 10, 19.1, 29.1–29.3, 31.2 första stycket, 33–36 och 40–42 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU.

Offentliggörande

5 § Riksgäldskontoret ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut att vidta resolutionsåtgärder.

Om Riksgäldskontoret fattar beslut enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §, ska myndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och den tidsperiod som åtgärden gäller.

Resolutionsåtgärder beträffande ett företag i en koncern

6 § Om ett företag ingår i en koncern, ska Riksgäldskontoret utforma de resolutionsåtgärder som vidtas mot företaget på ett sätt som

1. minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och

2. minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom Prop. 2015/16:5 EES, särskilt i de länder där koncernen är verksam.

Anställda och deras representanter

7 § Riksgäldskontorets beslut om resolutionsåtgärder ska inte påverka de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda.

8 § När Riksgäldskontoret vidtar en resolutionsåtgärd som berör de anställda, bör myndigheten informera och samråda med representanter för de anställda.

Det ekonomiska utfallet

9 § När försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljande- verktyget används för att överföra vissa tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

10 § När skuldnedskrivningsverktyget används, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

11 § När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, ska Riksgäldskontoret sträva efter att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

Egendom i tredjeland

12 § Om Riksgäldskontoret har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar i tredjeland eller aktier eller andra ägande- rättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som styrs av lagstiftningen i ett sådant land, ska myndigheten antingen

1.förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna och uppfylla skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller

2.upphäva sitt beslut om det visar sig högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.

Om ett beslut upphävs enligt första stycket 2, ska transaktioner eller andra åtgärder som vidtagits för att verkställa det upphävda beslutet återgå eller återställas.

Prop. 2015/16:5	13 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om
	förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk
	säkerheter och att företa vissa rättshandlingar
	Ändring av löptider och räntevillkor

1 § I fråga om kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument som tillkommit innan ett företag försatts i resolution får Riksgäldskontoret besluta att

1.ändra löptiden för skulden,

2.ändra den ränta som ska betalas för skulden, eller

3.ändra dagen då räntan förfaller till betalning.

Första stycket gäller inte för en skuld som är säkerställd.

Förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser

2 § Riksgäldskontoret får besluta att ett företag som är försatt i resolution tillfälligt inte ska fullgöra en betalnings- eller en leveransförpliktelse som följer av ett avtal som har ingåtts av företaget.

Om Riksgäldskontoret fattat ett beslut enligt första stycket, behöver inte heller motparten fullgöra sin betalnings- eller leveransförpliktelse enligt avtalet.

3 § Ett beslut av Riksgäldskontoret enligt 2 § första stycket gäller från offentliggörandet av beslutet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

4 § Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid som Riksgäldskontoret beslutat om enligt 3 §, ska förpliktelsen fullgöras så snart tiden har gått ut.

5 § Ett beslut enligt 2 § första stycket får inte avse

1.kvalificerade insättningar,

2.överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansi- ella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem,

3.betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker, eller

4.finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd.

6 § Om ett företag i resolution fullgör en betalnings- eller leveransför- pliktelse i strid med ett beslut enligt 2 § första stycket, ska betalningen eller leveransen ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att ta i anspråk säkerheter

7 § Riksgäldskontoret får besluta att en borgenär till ett företag i resolution inte får ta i anspråk en säkerhet som har ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.

Förbudet får gälla från offentliggörandet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

8 § Om Riksgäldskontoret har beslutat att försätta något annat företag inom samma koncern som företaget enligt 7 § i resolution eller att vidta en sådan åtgärd som anges i 12 kap. 1 § första stycket 1 eller 2 mot ett sådant företag, ska Riksgäldskontoret fatta ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter med avseende på det företaget. Innehållet i beslutet ska motsvara innehållet i det beslut som fattas enligt 7 §.

9 § Ett beslut enligt 7 eller 8 § får inte avse en marginalsäkerhet eller annan panträtt som har ställts ut i samband med deltagande i ett anmält avvecklingssystem eller som innehas av en centralbank eller en central motpart.

10 § Om en borgenär tar i anspråk en säkerhet i strid med ett beslut enligt 7 eller 8 §, ska rättshandlingen ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständig- heter som gav borgenären skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att utöva vissa rättshandlingar

11 § Riksgäldskontoret får besluta att en motpart till ett företag i resolution inte får

1.säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2.ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3.ställa in fullgörelsen mot företaget,

4.kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en för- pliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget,

5.omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

6.tillämpa en slutavräkningsklausul.

Första stycket gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.

Förbudet får gälla från offentliggörandet enligt 12 kap. 5 § och som längst till klockan 24.00 den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

12 § Riksgäldskontoret får besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag i resolution inte får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget, om

Prop. 2015/16:5

1.företaget i resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, och

2.grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget i resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.

Vid ett beslut enligt första stycket gäller 11 § andra och tredje styckena.

13 § När Riksgäldskontoret har beslutat om en överföring enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, får myndigheten fatta ett beslut enligt 12 § endast om

1.samtliga dotterföretagets tillgångar och förpliktelser som är hänförliga till avtalet har överförts till mottagaren, eller

2.myndigheten ser till att avtalsförpliktelserna säkerställs på annat sätt.

14 § Ett beslut enligt 11 eller 12 § får inte avse avtal som

1.är hänförliga till ett anmält avvecklingssystem, eller

2.företaget i resolution har ingått med centralbanker eller centrala motparter.

15 § En motpart till ett företag i resolution eller ett dotterföretag till ett företag i resolution får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket före utgången av den tid som Riksgäldskontoret beslutat om enligt 11 § tredje stycket, om myndigheten underrättar motparten om

1.att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller

2.att de skulder som omfattas av avtalet inte ska skrivas ned eller konverteras genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.

16 § Om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till en mottagare, får motparten efter utgången av den tid som Riksgäldskontoret beslutat om enligt 11 § tredje stycket vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket endast om mottagaren vid eller efter mottagandet inte fullgör väsentliga avtalsförpliktelser.

17 § Om en motpart till ett företag i resolution vidtar en åtgärd i strid med ett beslut enligt 11 eller 12 §, ska åtgärden ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

14 kap. Kompletterande befogenheter

1 § När Riksgäldskontoret beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd, får myndigheten vidta åtgärder som anges i 2–4 §§, om det är nödvändigt för att säkerställa verkställigheten av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

2 § Riksgäldskontoret får besluta att en innehavare av aktier i ett företag i resolution eller av andra äganderättsinstrument som har getts ut av

företaget inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderätts- Prop. 2015/16:5 instrument.

3 § Riksgäldskontoret får begära att

1.en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 15 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

2.en börs med tillstånd enligt 13 kap. 12 § andra stycket 1 lagen om värdepappersmarknaden eller ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 samma lag ska avslå en ansökan om att ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform enligt 11 kap. 11 a § samma lag,

3.Finansinspektionen utför en prövning enligt 22 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden.

Riksgäldskontoret får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar motsvarande beslut.

4 § Riksgäldskontoret får besluta att ett avtal som ett företag i resolution är part i ska sägas upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.

15 kap. Särskild förvaltare

1 § Riksgäldskontoret får utse en särskild förvaltare i ett företag som är försatt i resolution. När en särskild förvaltare har utsetts, ska Riksgäldskontoret anmäla detta för registrering hos Bolagsverket.

2 § Den särskilda förvaltaren ska inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med de instruktioner som Riksgälds- kontoret gett.

Om styrelsen eller den verkställande direktören i ett företag som är
försatt i resolution fattar ett beslut eller vidtar en åtgärd utan samtycke
från förvaltaren, inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.
3 § Den särskilda förvaltaren ska ha den insikt och erfarenhet som
uppdraget kräver och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Förvaltaren får inte stå i sådant förhållande till någon ägare, borgenär
eller någon annan som kan rubba förtroendet för hans eller hennes
opartiskhet vid utförandet av uppdraget. Det får inte heller i övrigt finnas
någon omständighet som medför att förtroendet för honom eller henne
kan rubbas.
Förvaltaren ska omedelbart underrätta Riksgäldskontoret om
omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Om förvaltaren begär att få bli entledigad och visar skäl till det, ska
Riksgäldskontoret entlediga förvaltaren.	53
	53

Prop. 2015/16:5 4 § Den särskilda förvaltaren ska upprätta och till Riksgäldskontoret lämna in en skriftlig rapport i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Riksgäldskontoret får ange när förvaltaren ska lämna in skriftliga rapporter under pågående uppdrag.

5 § Den särskilda förvaltaren får utses för en period av högst ett år. Riksgäldskontoret får förlänga uppdraget, om det finns skäl för det.

Riksgäldskontoret får, med omedelbar verkan, skilja förvaltaren från sitt uppdrag.

16 kap. Åtgärder mot ägare

1 § Om ett företag i resolution är ett aktiebolag, ska Riksgäldskontoret, innan eller i samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att bolagets aktiekapital ska minskas i proportion till bolagets förluster enligt en värdering enligt 7 kap.

2 § Om företaget i resolution har ett positivt värde, får Riksgäldskontoret besluta att innehavare av skuldförbindelser som företaget har ingått ska byta sina fordringar mot aktier eller andra andelar i företaget (konvertering). Konverteringen ska ske till en omräkningskurs som väsentligt minskar ägarnas andel i företaget.

3 § Riksgäldskontoret får i samband med beslut om att minska aktiekapitalet enligt 1 § besluta att

1.dra in befintliga aktier, eller

2.överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

4 § Om ett företag i resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening, ska Riksgäldskontoret, innan eller i samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i proportion till föreningens förluster enligt en värdering enligt 7 kap.

5 § Beslut som Riksgäldskontoret fattar enligt 1–4 §§ är bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer.

En av Riksgäldskontoret beslutad kapitalminskning ska antecknas i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

17 kap. Försäljningsverktyget

Definition av försäljningsverktyget

1 § Med försäljningsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § från ett företag i resolution eller från någon annan än företaget till en

förvärvare som inte är ett broinstitut enligt 18 kap. 2 § eller ett Prop. 2015/16:5 tillgångsförvaltningsbolag enligt 19 kap. 2 §.

Generellt om överföring

2 § Riksgäldskontoret får använda försäljningsverktyget för att

1.från företaget överföra tillgångar eller förpliktelser, eller

2.från någon annan än företaget överföra aktier och andra äganderätts- instrument som företaget har gett ut.

Återföring

3 § Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller förpliktelser till företaget eller den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring eller om Riksgäldskontoret och förvärvaren har enats om att tillgångarna eller förpliktelserna ska föras tillbaka.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget och företagets borgenärer sin rätt till de överförda tillgångarna och förpliktelserna.

7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser som hänför sig till de till- gångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot förvärvaren, om Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring

8 § Vid en överföring övertar förvärvaren de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Förvärvaren går in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Om förvärvaren inte har ett tillräckligt kreditbetyg, ska det dock inte utgöra hinder för överföring av medlemskap eller en rätt att delta i sådana system.

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret får besluta att förvärvaren får utöva rättigheter enligt andra stycket i högst 24 månader från det att rättigheten överförts, även om förvärvaren inte uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande. På begäran av förvärvaren får Riksgäldskontoret förlänga tiden.

Samarbetsskyldighet

9 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor, försäljningsprocess och ersättning

10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. beaktas.

11 § När försäljningsverktyget används, ska Riksgäldskontoret bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget eller dess tillgångar eller förpliktelser till försäljning på marknaden.

Ett erbjudande om försäljning

1.ska vara öppet för insyn,

2.ska ge en rättvisande bild av företaget och dess tillgångar och förpliktelser samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget,

3.får inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,

4.får inte ge upphov till intressekonflikter,

5.ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och

6.ska syfta till att få högsta möjliga pris vid försäljningen.

12 § Riksgäldskontoret får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kraven i 11 §, om ett förfarande enligt 11 § första stycket eller uppfyl- lande av krav enligt 11 § andra stycket förhindrar eller försvårar att resolutionsändamålen uppnås.

13 § Den ersättning som ska betalas av en förvärvare vid en överföring ska tillfalla

1.företaget, om överföringen avser företagets tillgångar eller för- pliktelser, och

2.den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av någon annan än företaget.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått

isamband med överföringen.

	Prövning av ägares lämplighet
	14 § Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan
	omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt	14 kap. 1 § lagen
	(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen
	(2007:528) om värdepappersmarknaden, ska	Finansinspektionen
56	handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

15 § Om aktier överförs utan att Finansinspektionen har prövat frågan Prop. 2015/16:5 om tillstånd för förvärvet, ska rösträtten för aktierna utövas av Riksgäldskontoret.

Finansinspektionen ska skriftligen meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren så snart som möjligt efter det att inspektionen har fattat beslut avseende tillstånd för förvärvet.

Om Finansinspektionen beslutar att ge tillstånd till förvärvaren, ska förvärvaren utöva rösträtten för aktierna från det att denne och Riksgäldskontoret har tagit emot ett sådant meddelande som avses i andra stycket.

16 § Om Finansinspektionen beslutar att inte ge tillstånd till förvärvaren, får Riksgäldskontoret förelägga förvärvaren att avyttra aktierna inom en frist som fastställs av myndigheten.

Under denna frist får Finansinspektionen inte vidta några åtgärder enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot förvärvaren.

Särskilt om tillståndsprövning

17 § Om en överföring kräver tillstånd för bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Detsamma gäller om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

18 kap. Broinstitutsverktyget

Definitioner och tillämpningsområde

1 § Med broinstitutsverktyget avses att Riksgäldskontoret, i syfte att säkerställa att kritisk verksamhet upprätthålls, till ett broinstitut överför

1.från ett företag i resolution: tillgångar eller förpliktelser, eller

2.från någon annan än ett företag i resolution: aktier och andra äganderättsinstrument som företaget har gett ut.

2 § Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag i resolution och aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av företag i resolution från någon annan än företaget, och

3.avser att fortsätta upprätthålla kritisk verksamhet som har utförts eller erbjudits av företaget i resolution, oavsett om detta skett direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.

Bolagets syfte och verksamhetsmål enligt första stycket 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.

Prop. 2015/16:5

Återföring

3 § Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller för- pliktelser till företaget eller den förra ägaren eller innehavaren, om över- föringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

6 § När Riksgäldskontoret beslutar om en överföring, ska myndigheten se till att värdet av de skulder som överförs till broinstitutet inte över- stiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget i resolution eller som tillförs från någon annan.

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

7 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget och företagets borge- närer sin rätt till tillgångarna och förpliktelserna.

8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet, om Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring

9 § Vid en överföring övertar broinstitutet de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Broinstitutet ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Medlemskap eller rätt att delta i betalnings-, clearing- och avvecklings- system, handelsplattformar, reglerade marknader eller system för ersätt- ning till insättare och investerare får överföras om broinstitutet uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande i sådana system. Om broinstitutet inte har ett tillräckligt kreditbetyg, ska det dock inte utgöra hinder för överföring av medlemskap eller en rätt att delta i sådana system.

Riksgäldskontoret får besluta att broinstitutet får utöva rättigheter enligt andra stycket i högst 24 månader från det att rättigheten överförts, även om broinstitutet inte uppfyller kraven för medlemskap eller deltagande. Riksgäldskontoret får förlänga tiden på begäran av broinstitutet.

Samarbetsskyldighet	Prop. 2015/16:5
10 § Riksgäldskontoret får förelägga företaget och broinstitutet att bistå
varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.
Villkor och ersättning
11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen
av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts
enligt 7 kap. beaktas.

12 § Den ersättning som ska betalas av broinstitutet vid en överföring ska tillfalla

1.företaget, om överföringen avser företagets tillgångar eller förpliktelser, och

2.den förra ägaren eller innehavaren, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av någon annan än företaget.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått

isamband med överföringen.

Tillstånd

13 § Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet. Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.

14 § Bestämmelserna i 13 § gäller endast om Riksgäldskontoret har

1.bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutions- ändamålen, och

2.lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 13 § ska fattas.

15 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen hand- lägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Riksgäldskontorets kontroll

16 § Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.

Verksamheten i ett broinstitut

17 § Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.

Prop. 2015/16:5 18 § Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar och förpliktelser som överförts till broinstitutet.

En försäljning ska ske vid lämplig tidpunkt, dock senast vid den tidpunkt som anges i 21 § första stycket 3 eller 22 §.

Styrning av ett broinstitut

19 § Riksgäldskontoret får besluta att sälja tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.

20 § Riksgäldskontoret ska

1.godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,

2.fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), och

3.godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.

Avveckling av ett broinstitut

21 § Riksgäldskontoret ska avveckla verksamheten i ett broinstitut eller sälja samtliga aktier i broinstitutet, om

1.broinstitutet inte längre uppfyller villkoren i 2 §,

2.samtliga tillgångar och förpliktelser i broinstitutet säljs eller avvecklas, eller

3.det har gått två år, eller den längre tid som följer av 22 §, från dagen för den sista överföringen.

Om tillgångar eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag, ska avveckling enligt första stycket 2 och 3 ske genom att det som överförts från respektive företag säljs eller avvecklas när det har gått två år, eller den längre tid som följer av 22 §, från dagen för den sista överföringen från företaget.

22 § Den tid som anges i 21 § första stycket 3 och andra stycket får förlängas av Riksgäldskontoret med en eller flera ettårsperioder, om

1.det är sannolikt att en förlängning leder till att någon av de omständigheter som anges i 21 § första stycket 1 eller 2 inträffar,

2.det är sannolikt att en förlängning leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag, eller

3.en förlängning är nödvändig för att säkerställa att resolutions- ändamålen uppnås.

Ett beslut om förlängning får fattas bara om det är motiverat med hän- syn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter.

23 § En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.

Från den ersättning som betalas av förvärvaren får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstituts- verktyget.

24 § Vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar eller för- Prop. 2015/16:5 pliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser bjudas

ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn. Försäljningsprocessen

1.ska ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar och förpliktelser, och

2.får inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.

19 kap. Avskiljandeverktyget

Definitioner och tillämpningsområde

1 § Med avskiljandeverktyget avses att Riksgäldskontoret till ett tillgångsförvaltningsbolag överför tillgångar eller förpliktelser från ett eller flera broinstitut eller företag i resolution.

Avskiljandeverktyget får användas, om

1.förhållandena på marknaden för de tillgångar eller förpliktelser som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av dem skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,

2.en överföring är nödvändig för att verksamheten i företaget eller broinstitutet ska fungera tillfredsställande, eller

3.överföringen är nödvändig för att intäkterna från avvecklingen av företaget ska bli så stora som möjligt.

Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.

2 § Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag i resolution eller broinstitut, och

3.avser att förvalta det som överförts i syfte att uppnå högsta möjliga värde vid en framtida försäljning eller avveckling.

Återföring

3 § Riksgäldskontoret får föra tillbaka överförda tillgångar eller för- pliktelser till företaget eller broinstitutet om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring.

4 § Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

Prop. 2015/16:5

Rätten till tillgångar och förpliktelser som överförs

6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget i resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna och förpliktelserna.

7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget, om Riksgäldskontoret särskilt beslutar om det.

Första stycket gäller inte för sådana säkerhetsrätter som avses i 23 kap. 4 §. Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en

sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring

8 § Vid en överföring övertar tillgångsförvaltningsbolaget de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Tillgångsförvalt- ningsbolaget ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Samarbetsskyldighet

9 § Riksgäldskontoret får förelägga å ena sidan företaget eller broinstitutet och å andra sidan tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor och ersättning

10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. beaktas.

11 § Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla företaget eller broinstitutet från vilket överföringen skedde.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med överföringen.

Tillstånd

12 § Finansinspektionen får ge ett tillgångsförvaltningsbolag tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse utan att bolaget uppfyller de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet. Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.

13 § Bestämmelserna i 12 § gäller endast om Riksgäldskontoret har

1.bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutions- ändamålen, och

2.lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt

12 § ska fattas.

14 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen Prop. 2015/16:5 (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen

(2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen hand- lägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Riksgäldskontorets kontroll

15 § Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.

Styrning av ett tillgångsförvaltningsbolag 16 § Riksgäldskontoret ska

1.godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltnings- bolaget,

2.fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), och

3.godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och risk- strategi.

20 kap. Kompletterande befogenheter vid överföring

1 § Om verksamhet har överförts enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, får Riksgäldskontoret besluta att företaget i resolution ska tillhandahålla mottagaren de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt. Finansiellt stöd utgör inte sådana tjänster eller resurser.

Ett sådant beslut som avses i första stycket får också riktas mot företag

som ingår i samma koncern som företaget i resolution.
2 § Bestämmelserna i 1 § gäller även om det företag som ska tillhanda-
hålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i
likvidation.
3 § Om företaget innan det försattes i resolution ingått ett avtal om att det
ska tillhandahållas tjänster eller resurser som avses i 1 §, ska tjänsterna
eller resurserna tillhandahållas på samma villkor som gällde när företaget
försattes i resolution.
Om det inte finns något sådant avtal, ska tjänsterna eller resurserna
tillhandahållas på skäliga villkor.
4 § Riksgäldskontoret får, på ansökan av en resolutionsmyndighet i ett
annat land inom EES, förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning i
det landet som genomför artikel 65 i krishanteringsdirektivet ska gälla i
Sverige.
5 § Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra ägande-
rättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som omfattas av lagstift-
ningen i tredjeland överförs till en mottagare, får Riksgäldskontoret
begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller
någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan.	63
	63

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret får förelägga den som inte vidtar de begärda åtgärderna att göra det.

Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som uppkommit i samband med vidtagna åtgärder.

21 kap. Skuldnedskrivningsverktyget

Definition av skuldnedskrivningsverktyget 1 § Med skuldnedskrivningsverktyget avses

1.nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller

2.konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller dess moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.

2 § Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuld- nedskrivningsverktyget:

1.relevanta kapitalinstrument, och

2.kvalificerade skulder.

3 § Riksgäldskontoret får använda skuldnedskrivningsverktyget för att

1.kapitalisera ett företag i resolution tillsammans med en omstruktu- rering av företaget, om det finns rimliga utsikter att detta kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,

2.konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller

3.inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.

Ombildning av en sparbank

4 § För att använda skuldnedskrivningsverktyget enligt 3 § 1 får Riksgäldskontoret besluta att en sparbank ska ombildas till ett aktiebolag.

Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Aktierna i bankaktiebolaget ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.

Omstruktureringsplaner

Upprättande av omstruktureringsplan

5 § När skuldnedskrivningsverktyget används enligt 3 § 1, ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft.

6 § Planen ska upprättas av företagets styrelse. Riksgäldskontoret får ge en eller flera personer i uppdrag att upprätta planen i stället för styrelsen.

7 § Omstruktureringsplanen ska läggas fram för Riksgäldskontoret inom en månad från beslutet att använda skuldnedskrivningsverktyget.

I undantagsfall, om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen, får Riksgäldskontoret förlänga tiden med en månad.

Om omstruktureringsplanen för verksamheten ska anmälas enligt unionsrättens regler om statligt stöd, får Riksgäldskontoret i stället förlänga tiden med högst en månad eller fram till den tidsfrist som följer av unionsrättens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.

Granskning av omstruktureringsplan

8 § Inom en månad från det att Riksgäldskontoret har fått del av omstruk- tureringsplanen ska myndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, pröva frågan om att godkänna planen, eller ge företaget tillfälle att ändra planen.

Omstruktureringsplanen ska godkännas om den innehåller åtgärder som bedöms återge företaget dess långsiktiga livskraft.

9 § Om omstruktureringsplanen ska ändras, ska den ändrade planen ges in inom två veckor. Riksgäldskontoret ska därefter på nytt fatta beslut enligt 8 § första stycket. Ett sådant beslut ska fattas inom en vecka från det att den ändrade planen lämnats in till Riksgäldskontoret.

10 § Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av Riksgälds- kontoret, ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med Riksgäldskontoret och Finansinspektionen.

Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av Riksgäldskontoret ska lämna en rapport till Riksgäldskontoret minst var sjätte månad. Av rapporten ska det framgå vilka åtgärder som vidtagits och effekterna av åtgärderna i fråga om genomförandet av planen.

11 § Riksgäldskontoret ska, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att företagets styrelse eller den eller de personer som utsetts av Riksgäldskontoret ska ändra omstruktureringsplanen. Riksgäldskontoret får fatta ett sådant beslut, om myndigheten bedömer att genomförandet av den befintliga planen inte kommer att återge företaget dess livskraft. Riksgäldskontoret ska fatta beslut om ändringen enligt 8 och 9 §§.

Omstrukturering av flera koncernföretag

12 § Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i en koncern som har ett svenskt moderinstitut inom EES som moderföretag, ska moderinstitutet upprätta en omstruktureringsplan för samtliga företag inom koncernen.

Planen ska ges in till den samordnande resolutionsmyndigheten. Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska Riksgälds- kontoret överlämna planen till berörda resolutionsmyndigheter och Europeiska bankmyndigheten.

Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, gäller 5–11 §§ för den plan som upprättats av moderinstitutet.

Prop. 2015/16:5

Utformningen av nedskrivning och konvertering

Det totala belopp som ska skrivas ned eller konverteras

13 § Innan Riksgäldskontoret använder skuldnedskrivningsverktyget, ska myndigheten med beaktande av värderingen enligt 7 kap. fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste

1.skrivas ned för att värdet av företaget i resolution ska bli lika med noll, och

2.konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att före- taget i resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimärkapitalrela- tion som

a) gör det möjligt för företaget att under minst ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd att bedriva rörelse, och

b) ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget.

För ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven enligt 27 kap. 1 § vid bedömningen av kärn- primärkapitalrelationen.

14 § För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas på grundval av en värdering som inte underskattar bolagets kapitalbehov.

Ordningsföljden

15 § För att skuldnedskrivning eller konvertering ska ske med totalbelop- pet enligt 13 §, ska Riksgäldskontoret vidta följande åtgärder:

1.Först ska någon av de åtgärder som anges i 16 kap. vidtas beträf- fande aktier eller andelar i företaget i resolution.

2.Därefter ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i följande ordning:

a) övriga primärkapitalinstrument, b) supplementärkapitalinstrument.

3.Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska de kvalificerade skulderna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.

16 § För att skriva ned eller konvertera skulder får Riksgäldskontoret besluta att

1.skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent, eller

2.skulder i ett företag i resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i dess moderföretag eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar eller skulder som hör till företaget överförs.

Riksgäldskontoret får besluta om indragning av ett skuldinstrument som avser en skuld som skrivs ned enligt första stycket. Om en skuld endast skrivs ned delvis, får Riksgäldskontoret besluta att företaget i resolution ska ge ut nya skuldinstrument motsvarande den del av skulden som inte skrivs ned.

17 § Innan Riksgäldskontoret skriver ned eller konverterar en skuld som hänför sig till ett derivat, ska myndigheten avsluta derivatavtalet.

Riksgäldskontoret får då också besluta att ett finansiellt avtal som inte är ett derivatavtal ska avslutas.

När ett avtal enligt första stycket avslutas, ska Riksgäldskontoret fastställa skuldens storlek. Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska Riksgäldskontoret tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.

18 § Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.

Konverteringskurs

19 § Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge borgenärerna kompensa- tion för den minskning av deras fordringar som konverteringen innebär. Om det är möjligt ska konverteringskursen bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran enligt värderingen och minst motsvarar det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle fått vid en konkurs eller likvidation.

20 § Om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen och principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, får Riksgäldskontoret besluta att olika konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt förmånsrättsordningen.

Om Riksgäldskontoret beslutar att olika konverteringskurser ska gälla, ska efterställda skulder ges en lägre konverteringskurs än övriga skulder.

Fastställande av Riksgäldskontorets beslut

21 § De beslut som Riksgäldskontoret fattar enligt 15–20 §§ är bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot en borgensman eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av Riksgäldskontoret beslutad kapitalökning ska antecknas i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

Ägar- och tillståndsprövning

22 § Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ska Finans- inspektionen handlägga tillståndsärendet skyndsamt.

23 § Om ett sådant förvärv av aktier som avses i 22 § sker utan att Finansinspektionen har fattat beslut i ärendet om tillstånd för förvärvet, ska rösträtten för aktierna utövas av Riksgäldskontoret.

Finansinspektionen ska skriftligen meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren om utgången så snart som möjligt efter det att inspektionen har fattat beslut i ärendet om tillstånd för förvärvet.

Om Finansinspektionen beslutar att ge tillstånd till förvärvaren, ska förvärvaren utöva rösträtten för aktierna från det att denne och

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret har tagit emot ett sådant meddelande som avses i andra stycket.

24 § Om Finansinspektionen beslutar att inte ge tillstånd till förvärvaren, får Riksgäldskontoret förelägga förvärvaren att avyttra aktierna inom en frist som fastställs av myndigheten.

Fram till utgången av den fristen får Finansinspektionen inte vidta några åtgärder enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansie- ringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden mot förvärvaren.

25 § Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga tillståndsärendet skyndsamt. Detsamma gäller om en konvertering innebär att tillstånd krävs enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Kompletterande åtgärder

26 § För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får Riksgäldskontoret

1.kräva ändring av alla relevanta register, och

2.förelägga ett företag i resolution att ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.

För skuldinstrument som omedelbart före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på upprättande av prospekt enligt 2 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vid en ansökan om upptagande till handel.

Undantag från nedskrivning eller konvertering

Förutsättningar för undantag

27 § Riksgäldskontoret får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om

1.det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,

2.det är nödvändigt och proportionellt för att företaget eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet,

3.det är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller

4.det krävs för att undvika värdeförstörelse som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.

28 § När Riksgäldskontoret prövar frågan om undantag för kvalificerade skulder enligt 27 §, ska myndigheten beakta

1. principen att förluster i första hand ska drabba ägarna och därefter Prop. 2015/16:5 borgenärerna i företaget i resolution i prioritetsordning,

2.vilken förlustabsorberingskapacitet företaget i resolution har kvar, om skulderna undantas, och

3.behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.

Omfördelning av bördan

29 § Riksgäldskontoret får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som hänför sig till de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att det ekonomiska utfallet för borgenärerna blir sämre än vad det hade blivit vid konkurs eller likvidation.

Bidrag från resolutionsreserven och alternativa finansieringskällor

30 § Om Riksgäldskontoret beslutar att undanta kvalificerade skulder, får myndigheten använda medel från resolutionsreserven eller alternativa finansieringskällor enligt vad som anges i 27 kap. 1 och 6 §§, om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget i resolution. Det får dock bara göras om innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller innehavare av relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder, genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt, har absorberat förluster i eller bidragit till kapitaliseringen av företaget med ett belopp som minst motsvarar

1.8 procent av totala skulder och eget kapital i företaget i resolution baserat på värderingen enligt 7 kap., eller

2.20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, baserat på värderingen enligt 7 kap.

Alternativet i första stycket 2 får användas bara om

1.resolutionsreserven har tillgång till ett belopp som anskaffats genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 § motsvarande minst 3 procent av de totala garanterade insättningarna, och

2.det berörda företagets konsoliderade tillgångar är mindre än motsvarande 900 miljarder euro.

31 § De medel som Riksgäldskontoret skjuter till får inte överstiga något av följande belopp:

1.det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned eller konverterats om inte något undantag hade gjorts, och

2.det belopp som framgår av 13 §.

32 § Riksgäldskontoret får besluta att resolutionsreserven ska bidra med medel motsvarande högst fem procent av företagets skulder och eget kapital, baserat på värderingen enligt 7 kap. Bidraget får finansieras genom

1.medel som har tillförts resolutionsreserven genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 §,

2.belopp som får tas ut genom tilläggsavgift enligt 27 kap. 16 § under tre år, och

Prop. 2015/16:5

3. upplåning enligt 27 kap. 6 §, om de belopp som anges i 1 och 2 inte är tillräckliga.

33 § Riksgäldskontoret får i undantagsfall besluta om ett bidrag som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital baserat på värderingen enligt 7 kap. Ett sådant beslut får fattas bara om alla kvalificerade skulder utom de kvalificerade insättningarna har skrivits ned eller konverterats helt.

Den del av bidraget som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital får finansieras genom

1.medel som har tillförts resolutionsreserven genom resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 §, och

2.upplåning enligt 27 kap. 6 §.

Underrättelse till Europeiska kommissionen

34 § Innan Riksgäldskontoret beslutar att undanta kvalificerade skulder, ska myndigheten underrätta Europeiska kommissionen. Ett beslut att lämna ett bidrag enligt 32 eller 33 § får inte fattas, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det. Riksgäldskontoret får komma överens med kommissionen om en längre tidsfrist än 24 timmar.

22 kap. De statliga stabiliseringsverktygen

1 § Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven och som ges av regeringen för att

1.delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel

iutbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstru- ment eller supplementärkapitalinstrument (verktyget för kapitalstöd), eller

2.tillfälligt ta över ägandet av ett företag i resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).

2 § Vid en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige får regeringen använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen, om

1.företaget är försatt i resolution,

2.innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital,

3.stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt unionsrättens regler om statligt stöd, och

4.regeringen, efter samråd med Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att

a) användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att undvika betydande negativa effekter på den finansiella

stabiliteten,

b) andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda Prop. 2015/16:5 det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt

likviditetsstöd från Riksbanken, eller

c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.

3 § Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav tillåter det, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.

4 § Regeringen ska se till att dess aktieinnehav avyttras till den privata sektorn så snart som de marknadsmässiga och finansiella omständig- heterna gör det möjligt.

23 kap. Skyddsåtgärder

Definitioner

1 § I detta kapitel avses med

1. arrangemang om strukturerad finansiering: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som omfattar

a)finansiella instrument som ger innehavaren av instrumentet säkerhet

ien viss avskild underliggande säkerhetsmassa, eller

b)sådana finansiella instrument som används för att minimera ränte- och valutarisker i arrangemanget och har samma rätt till säkerhetsmassan som gäller för säkerställda obligationer,

2. arrangemang om säkerheter: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som medför panträtt eller annan säkerhetsrätt i sådan egendom som överförs, oavsett om säkerhetsrätten

a)gäller i viss egendom, eller

b)avser en andel i den överförda förmögenhetsmassan eller bestäms på annat likartat sätt,

3. arrangemang om säkerhetsöverlåtelser: avtal eller annat arrange- mang (inklusive återköpsavtal) i enlighet med svensk eller utländsk rätt enligt vilket en äganderätt till, eller en rätt att förfoga över, en finansiell tillgång överförs, för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av vissa förpliktelser på villkor att äganderätten återgår om dessa förpliktelser fullgörs,

4. kvittningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som ett företag i resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra,

5. nettningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang i enlighet med svensk eller utländsk rätt som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran eller nettoför- pliktelse, inklusive slutavräkningsklausuler, och

6. partiell överföring: överföring av vissa, men inte alla, tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution.

Prop. 2015/16:5

Tillämpningsområde

2 § Bestämmelserna i 3–6 §§ ska tillämpas när Riksgäldskontoret

1.beslutar om en partiell överföring enligt 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 § eller 19 kap. 1 §, eller

2.utövar de befogenheter som anges i 14 kap. 4 §.

Första stycket gäller även för partiella överföringar som sker från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare, om överföringen sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Det som anges om företag i resolution i 3–6 §§ ska då vara tillämpligt på broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag.

Skydd för arrangemang om strukturerad finansiering

3 § Om Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, ska samtliga tillgångar och förpliktelser som följer av ett arrangemang som avses i 1 § 1 överföras samtidigt.

Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande ett finansiellt instrument som avses i 1 § 1. Riksgäldskontoret får inte heller utöva de befogenheterna beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 1 om det får till följd att säkerheten för de finansiella instrumenten försämras.

Skydd för arrangemang om säkerheter

4 § Om Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 2 överföra

1.en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse om inte den förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,

2.en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts om inte säkerhetsrätten också överförs, eller

3.en säkerhetsrätt om inte förpliktelsen för vilken säkerheten har ställts också överförs.

Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 2, om det får till följd att säkerheten upphör.

Skydd för arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning

5 § När Riksgäldskontoret beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte överföra tillgångar eller förpliktelser som följer av ett arrangemang som anges i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att en motpart till företaget i resolution inte får

1. kvitta en fordran som företaget i resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget i resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget i resolution,

2. omvandla en fordran som motparten har på företaget i resolution, Prop. 2015/16:5 eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot

motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller 3. tillämpa en slutavräkningsklausul.

Riksgäldskontoret får inte utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 3, 4 eller 5, om det innebär att rättigheter eller förpliktelser som följer av arrangemanget upphävs eller ändras.

Skydd för anmälda avvecklingssystem

6 § En sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket eller utövandet av en sådan befogenhet som anges i 14 kap. 4 §, får endast ske om det inte påverkar användningen av ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system.

Undantag från skyddsreglerna

7 § Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insätt- ningarna är tillgängliga för insättarna, får Riksgäldskontoret trots 3–5 §§

1.överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrangemang som avses i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra andra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang,

2.överföra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av ett arrange- mang som anges i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra garanterade insätt- ningar som omfattas av samma arrangemang, eller

3.upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar eller för- pliktelser.

Riksgäldskontoret får utöva de befogenheter som anges i 11 kap. 3–8 §§ och 13 kap. 2–17 §§ trots bestämmelserna i 3–6 §§.

Ersättning vid sämre ekonomiskt utfall

8 § Om det av en värdering enligt 7 kap. 11 § framgår att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller för insättningsgarantisystemet har blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har en sådan ägare eller borgenär eller insättningsgarantisystemet rätt till ersättning ur resolutionsreserven för mellanskillnaden.

Om Riksgäldskontoret har använt skuldnedskrivningsverktyget tillsammans med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av myndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.

24 kap. Konkurs, likvidation och avslutande av resolution

Konkurs

1 § Inkommer en ansökan om konkurs till tingsrätten avseende ett företag som omfattas av denna lag, ska rätten underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ansökan.

Prop. 2015/16:5 Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att myndigheten tog emot underrättelsen meddelar rätten att företaget är försatt eller ska försättas i resolution, ska konkursansökan avvisas.

2 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte om Riksgäldskontoret ansöker om att ett företag ska försättas i konkurs.

Likvidation

3 § Bestämmelser om förfarandet vid likvidation av ett företag som omfattas av denna lag finns i

–25 kap. 4 a och 10 a §§ aktiebolagslagen (2005:551),

–10 kap. 31 § tredje stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

–9 kap. 1 a och 4 b §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

–6 kap. 1 a och 2 b §§ sparbankslagen (1987:619), och

–11 kap. 21 och 22 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Avslutande av resolution

4 § När det inte längre finns behov av resolutionsåtgärder, ska Riksgälds- kontoret avsluta resolutionen.

Riksgäldskontoret ska inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med resolutionsåtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

En konkursansökan av Riksgäldskontoret enligt andra stycket ska vid prövningen behandlas som en ansökan av gäldenären enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).

Återvinning vid efterföljande konkurs

5 § Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) ska inte tillämpas på tillgångar eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag i resolution eller ett broinstitut till någon annan.

Ersättning för kostnader och utlägg

6 § Ett företag i resolution ska ersätta Riksgäldskontoret för skäliga kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med beslut om att försätta företaget i resolution och vidtagande av resolutionsåtgärder.

25 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES

1 § En överföring som har beslutats av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES har verkan och ska genomföras i Sverige när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, eller förpliktelser som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

2 § Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES utövar Prop. 2015/16:5 nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller

förpliktelser som svensk lag är tillämplig på eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

26 kap. Erkännande och verkställighet av resolution i tredjeland

1 § Detta kapitel ska tillämpas på resolutionsförfaranden i ett tredjeland, om inte annat följer av ett gällande avtal mellan Europeiska unionen och det landet.

2 § Riksgäldskontoret får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har

1.ett dotterföretag, som är ett institut, eller en betydande filial i Sverige, eller

2.tillgångar och förpliktelser som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på.

Om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda och tredjelands- institutet eller moderföretaget även uppfyller motsvarande förutsättningar

iett annat land inom EES, gäller 3 och 4 §§.

3 § Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium, ska Riksgälds- kontoret försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i kollegiet om huruvida resolutionsförfarandet i tredjeland ska erkännas.

En sådan överenskommelse är bindande för Riksgäldskontoret och ska verkställas i Sverige. Riksgäldskontoret ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.

4 § Om Riksgäldskontoret inte kan komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något sådant kollegium, ska myndigheten besluta om resolutionsförfarandet i tredjeland ska erkännas.

Vid beslut enligt första stycket ska Riksgäldskontoret beakta intressena
i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i
tredjeland verkar.
5 § När Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande som avses
i 2 §, får myndigheten verkställa förfarandet genom att
1. vidta resolutionsåtgärder beträffande
a) tillgångar som tredjelandsinstitutet eller moderföretaget har i
Sverige eller som svensk lag är tillämplig på,
b) rättigheter eller förpliktelser som ett tredjelandsinstitut har bokfört i
en betydande filial i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på eller
om fordringar på sådana rättigheter och förpliktelser kan göras gällande i
Sverige,
2. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att överföra
aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut i Sverige som är
dotterföretag till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,	75
	75

Prop. 2015/16:5

3.vidta en åtgärd i 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § gentemot en motpart till en enhet som anges i 2 § första stycket 1, om det är nödvändigt för att verkställa resolutionsförfarandet, och

4.förbjuda att rättshandlingar som anges i 13 kap. 11 § första stycket vidtas såvitt avser avtal som ingåtts av och avtalsrättigheter som tillkom- mer en enhet som anges i 2 § första stycket 1 eller andra koncernenheter, om rätten att vidta sådana rättshandlingar är en följd av att resolutions- åtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, sådana enheters moderföretag eller andra koncernföretag och väsentliga avtalsförplik- telser i förhållande till motparten fortfarande fullgörs.

6 § Riksgäldskontoret får vägra att erkänna eller att verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland, om

1.resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat land inom EES,

2.det är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot en EES-filial enligt 8 kap. 12 § för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,

3.borgenärer inte skulle få samma behandling som borgenärer med liknande rättigheter i det tredjeland där resolutionsförfarandet beslutats,

4.erkännandet eller verkställigheten skulle få avsevärda budgetkonse- kvenser för Sverige, eller

5.effekterna av erkännandet eller verkställigheten skulle strida mot svensk rätt.

27 kap. Finansiering av resolution

Åtgärder för att finansiera resolution

1 § I samband med resolution får Riksgäldskontoret besluta att

1.utfärda garantier avseende tillgångar och förpliktelser för ett företag

iresolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångs- förvaltningsbolag,

2.ge lån till ett företag i resolution eller dess dotterföretag, ett bro- institut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

3.förvärva tillgångar från ett företag i resolution,

4.skjuta till medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltnings- bolag,

5.ersätta ägare eller borgenärer eller insättningsgarantisystemet som till följd av resolutionen har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, eller

6.lämna medel som kompensation till ett företag i resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som Riksgäldskontoret beslutar att undanta från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.

Åtgärderna i första stycket får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Resolutionsreserven

2 § För att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska en resolutionsreserv upprättas.

Resolutionsreserven ska utgöras av medel på ett räntebärande konto i Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret och andra tillgångar som anges i 5 § första stycket 5.

3 § Om en åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget i resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven, gäller 21 kap. 30 §.

Finansieringsplan

4 § Om Riksgäldskontoret i en koncernresolutionsordning har kommit överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en finansierings- plan, får medel ur resolutionsreserven användas i enlighet med planen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 § och motsvarande åtgärder som har vidtagits beträffande utländska företag som omfattas av koncern- resolutionsordningen. Resolutionsreserven får också användas för att utfärda garantier för lån som tagits upp av andra finansieringsarrange- mang.

Tillgångar som ska föras till resolutionsreserven 5 § Till resolutionsreserven ska det föras

1.resolutionsavgifter enligt 13 §,

2.tilläggsavgifter enligt 16 §,

3.riskavgifter enligt 18 §,

4.dröjsmålsränta enligt 21 och 22 §§ samt artikel 13.4 i förordningen om resolutionsavgifter, och

5.tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som Riksgäldskontoret får avseende åtgärder som vidtagits enligt denna lag och finansierats med medel ur resolutionsreserven.

Om kostnaderna för en koncernresolution enligt en överenskommen koncernresolutionsordning fördelas mellan flera länders finansierings- arrangemang, ska intäkter enligt första stycket 5 fördelas mellan resolu- tionsreserven och de utländska finansieringsarrangemangen i enlighet med bidragen till finansieringen.

Lån till resolutionsreserven

6 § I den utsträckning medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de åtgärder som anges i 1 eller 4 §, eller för att Riksgäldskontoret ska kunna fullgöra det myndigheten har åtagit sig enligt en koncern- resolutionsordning, får myndigheten med högst det belopp som riksdagen har beslutat i ett särskilt bemyndigande ta upp lån för resolutionsreserven enligt 7–9 §§.

7 § För resolutionsreservens räkning får lån tas upp i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven. Lånen ska betalas tillbaka efter hand som nya medel förs till resolutionsreserven.

8 § För resolutionsreservens räkning får lån från en tredje part tas upp, om ett sådant lån är ekonomiskt mer fördelaktigt än ett lån i Riksgälds- kontoret.

Prop. 2015/16:5

9 § För resolutionsreservens räkning får lån från annat finansierings- arrangemang inom EES tas upp, om

1.medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de åtgärder som anges i 1 eller 4 §,

2.det inte är möjligt att omedelbart tillföra resolutionsreserven ytter- ligare medel genom avgifter, och

3.det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 7 eller 8 §.

Lån till annat finansieringsarrangemang

10 § Riksgäldskontoret får, efter regeringens tillåtelse, låna ut medel ur resolutionsreserven till ett annat finansieringsarrangemang inom EES. Sådana lån får lämnas endast om villkoren i artikel 106.1 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda.

Resolutionsreservens fordran på ett annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 5 § första stycket 5.

Vid beslut enligt denna paragraf ska förfarandet i 1 kap. 3 § andra stycket och 5 § andra stycket följas.

Villkor för lån mellan finansieringsarrangemang

11 § Om lån tas upp enligt 9 § eller lämnas enligt 10 §, ska Riksgälds- kontoret komma överens med de deltagande finansieringsarrangemangen inom EES om villkoren för lånet. Lånen från varje deltagande finansieringsarrangemang ska motsvara andelen garanterade insättningar i landet för det finansieringsarrangemanget i förhållande till de totala garanterade insättningarna i länderna för de deltagande finansierings- arrangemangen och ha samma villkor, om inte Riksgäldskontoret och de deltagande finansieringsarrangemangen kommer överens om något annat.

Avgiftsuttag

Avgiftsskyldiga

12 § Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige ska betala avgifter i enlighet med detta kapitel.

Resolutionsavgift

13 § Avgiftsskyldiga ska betala årliga resolutionsavgifter. De samman- lagda resolutionsavgifterna för ett år ska uppgå till 0,09 procent av det totala underlag för samtliga avgiftsskyldiga som beräknas enligt 14 § (avgiftsunderlaget).

Om inte annat följer av tredje stycket fastställs den resolutionsavgift som en avgiftsskyldig ska betala i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter.

Det som i artiklarna 4.1, 12.1, 6–9, 14.2, 14.3, 14.6 och 17.2 i förordningen om resolutionsavgifter anges om metoden för riskjustering av resolutionsavgift och om uppgiftsskyldighet, ska inte tillämpas för EES-filialer och värdepappersbolag som omfattas av definitionen i artikel 96.1 a eller b i tillsynsförordningen eller som bedriver verksamhet

nr 8 i avsnitt A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG, men som inte bedriver verksamheterna nr 3 eller 6 i samma avsnitt i den bilagan. För en sådan avgiftsskyldig ska riskjustering av resolutionsavgift ske i enlighet med de kriterier som anges i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och föreskrifter som har meddelats med stöd av 29 kap. 1 § 8.

Resolutionsavgift ska betalas så länge som behållningen i resolutions- reserven vid utgången av det år avgiften avser understiger tre procent av de garanterade insättningarna.

Avgiftsunderlaget

14 § Avgiftsunderlaget är summan av den avgiftsskyldiges skulder med avdrag för garanterade insättningar, skulder som anges i artikel 5.1 i förordningen om resolutionsavgifter och de skulder som får ingå i den avgiftsskyldiges kapitalbas enligt tillsynsförordningen.

Om inte annat följer av artikel 5.2–5.4 i förordningen om resolutions- avgifter, ska skulderna beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.

Höjd avgift

15 § Om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna, ska resolutionsavgiften höjas, om det är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.

Den höjda avgiften ska bestämmas till en procentandel av avgifts- underlaget som medför att summan av alla avgiftsskyldigas resolutions- avgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tidsperiod som avses i andra stycket minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa.

Tilläggsavgift

16 § Om det uppstår ett underskott i resolutionsreserven, ska de avgiftsskyldiga betala en tilläggsavgift. De totala tilläggsavgifterna ska motsvara underskottet. Om underskottet inte, på grund av 17 § andra och tredje styckena, kan täckas med tilläggsavgifter under ett år, ska tilläggs- avgifter tas ut tills dess att summan av de tilläggsavgifter som betalats uppgår till det ursprungliga underskottet, med eventuella tillägg enligt andra stycket, och den finansieringskostnad som belastat resolutions- reserven avseende underskottet.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tid då tilläggsavgift ska betalas minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska ett belopp som motsvarar den minskning av

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5 resolutionsreservens behållning som utbetalningen medför, läggas till det ursprungliga underskottet. Detta tillägg ska dock inte överstiga resolu- tionsreservens underskott vid den tidpunkt när utbetalningen från resolutionsreserven har genomförts.

17 § Tilläggsavgift ska, om inte annat följer av tredje stycket, beslutas i samband med att den årliga resolutionsavgiften beslutas.

En avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska uppgå till en andel av under- skottet, inklusive den upplupna finansieringskostnaden, som motsvarar den avgiftsskyldiges andel av de totala resolutionsavgifterna enligt det beslut avseende resolutionsavgifter som tas i samband med att tilläggs- avgifterna beslutas. Tilläggsavgiften under ett år får inte överstiga tre gånger företagets resolutionsavgift i enlighet med 13 §.

Om det finns särskilda skäl, får Riksgäldskontoret besluta om tilläggsavgift vid en annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Ett sådant beslut ska baseras på uppgifter från det närmast föregående avgiftsbeslutet avseende resolutionsavgiften.

Riskavgift

18 § När behållningen i resolutionsreserven överstiger tre procent av garanterade insättningar, ska i stället för resolutionsavgift en årlig risk- avgift tas ut.

Riskavgiften ska för varje avgiftsskyldig spegla den förväntade kost- nad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.

Riskavgiften får sättas till noll om sannolikheten att en avgiftsskyldig kommer att försättas i resolution är mycket låg.

19 § Om någon har varit avgiftsskyldig bara för en del av ett kalenderår, ska avgift enligt 18 § bestämmas med hänsyn till hur stor del av kalenderåret som avgiftsskyldighet förelegat.

Uppgiftsskyldighet

20 § Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter till Riksgälds- kontoret som myndigheten behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift. Uppgifter om avgiftsunderlaget ska ha granskats av en revisor som utsetts i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619), 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 9 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

21 § Om den som är skyldig att betala riskavgift trots påminnelse inte kommer in med sådana uppgifter som avses i 20 §, får Riksgäldskontoret uppskatta avgiftsunderlaget för den avgiftsskyldige och basera avgiftsbeslutet på det uppskattade avgiftsunderlaget.

Om det i efterhand visar sig att den riskavgift som fastställts utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget understeg den avgift som skulle ha betalats om den avgiftsskyldige gett in ett korrekt avgiftsunderlag, ska den avgiftsskyldige betala mellanskillnaden. Dröjsmålsränta enligt 22 § andra

stycket ska betalas från tidpunkten när avgiften skulle betalats till dess Prop. 2015/16:5 betalning sker.

Om det finns synnerliga skäl och om den avgiftsskyldige kan styrka att den riskavgift som fastställts utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget i väsentlig mån överstiger den avgift som skulle ha betalats utifrån ett korrekt avgiftsunderlag, får Riksgäldskontoret betala tillbaka mellanskill- naden till den avgiftsskyldige.

Avgiftsbeslut

22 § Riksgäldskontoret beslutar om resolutionsavgift, tilläggsavgift och riskavgift för varje avgiftsskyldig. Avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.

Dröjsmålsränta ska tas ut på riskavgift som inte betalas i rätt tid. Dröjs- målsräntan ska beräknas enligt en räntefot som per år motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.

23 § Om det finns särskilda skäl, får Riksgäldskontoret sätta ned resolutionsavgiften eller riskavgiften.

Riksgäldskontoret får bevilja anstånd med betalning av tilläggsavgift enligt 16 §, om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finansiella ställning. Anståndet får beviljas för en tid av högst sex månader. På ansökan av företaget får denna tid förlängas.

24 § Det som i 13 och 16 §§ anges om de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt företag

1.bestäms enligt 23 § eller enligt artikel 12.1 eller 17.1 i förordningen om resolutionsavgifter,

2.bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3.efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

25 § Riksgäldskontorets beslut att ta ut resolutionsavgift, tilläggsavgift eller riskavgift får verkställas, om avgiften är obetald trots att den skulle ha betalats. Verkställighet får ske även om avgiftsbeslutet har överklagats. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske.

AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 28 kap. Samarbete och informationsutbyte

Uppgiftsskyldighet för institut och koncernföretag

1 § Ett institut och ett företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna Riksgäldskontoret de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten begär för sin verksamhet enligt denna lag.

Prop. 2015/16:5 Om ett institut eller företag som ingår i samma koncern som institutet har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspek- tionen ingripa mot institutet eller företaget enligt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Befogenhet att kräva information

2 § För att kunna förbereda och fatta beslut om resolutionsåtgärder får Riksgäldskontoret begära att

1.företaget i resolution eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, och

2.den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.

Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.

Riksgäldskontoret får förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att fullgöra sin skyldighet.

Tystnadsplikt

3 § Den som deltar eller har deltagit i verksamhet enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekono- miska eller personliga förhållanden eller planering och förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter

4 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksam- het enligt denna lag. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande upp- giftsskyldighet för den del av myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt denna lag, gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksamheten.

5 § Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra, med motsvarande myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontoret ska också lämna regeringen de uppgifter som behövs för regeringens verksamhet enligt denna lag.

Upplysningar till konkursförvaltare och likvidator

6 § Om ett företag som har varit föremål för resolution försätts i konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren för företaget lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och berättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.

Om ett företag som har varit föremål för resolution går i likvidation, Prop. 2015/16:5 ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn för företaget lämna de

upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen.

Ärenden till Europeiska bankmyndigheten

7 § Riksgäldskontoret får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av följande artiklar i krishanterings- direktivet:

–13.5 andra stycket och 13.6 andra stycket.

–18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket.

–45.9 tredje stycket och 45.10 femte stycket.

8 § Riksgäldskontoret får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse i de fall som framgår av följande artiklar i krishanteringsdirektivet:

–13.4 tredje stycket.

–18.5 andra stycket.

–91.7 andra stycket.

–92.3 andra stycket.

29 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilka kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap. 1 § är uppfyllt,

2.vilka kriterier som ska ligga till grund för ett beslut om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap. 3 §,

3.vilken information om nedskrivningsbara skulder ett företag ska lämna till Riksgäldskontoret och när den ska lämnas,

4.undantag enligt 5 kap. 3 § från skyldigheten i 5 kap. 2 § om att ta in vissa villkor i avtalen för sina skulder,

5.vilka företag som ska upprätta register som avses i 5 kap. 5 §, vad registren ska innehålla och när företagen ska ge in register för olika typer av avtal,

6.vad en omstruktureringsplan enligt 21 kap. 5 § ska innehålla,

7.hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat enligt 21 kap. 17 § ska beräknas,

8.metoden för riskjustering av resolutionsavgift enligt 27 kap. 13 § tredje stycket samt riskavgiftens storlek och hur den ska bestämmas enligt 18 § samma kapitel,

9.vilka uppgifter en avgiftsskyldig ska lämna till Riksgäldskontoret enligt 27 kap. 20 §, och

10.vilka upplysningar ett institut eller något annat koncernföretag ska lämna till Riksgäldskontoret för dess verksamhet enligt denna lag.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om

Prop. 2015/16:5 1. innehållet i en resolutionsplan och en koncernresolutionsplan enligt 3 kap. och vad som ska beaktas vid planernas utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras,

2.vilka omständigheter Riksgäldskontoret ska beakta vid sin prövning av en resolutionsplan enligt 3 kap. 10 och 11 §§, och

3.när och var ett beslut om resolution enligt 8 kap. 13 § och ett beslut om resolutionsåtgärder enligt 12 kap. 5 § ska offentliggöras och vad offentliggörandet ska innehålla.

30 kap. Överklagande och verkställighet av beslut m.m.

1 § Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Riksgäldskontorets beslut om resolution enligt 8 kap. 5–9 och 11 §§

och om resolutionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket gäller omedelbart.

Riksgäldskontoret och Finansinspektionen får bestämma att beslut om krisavvärjande åtgärder enligt denna lag, eller förelägganden, förbud eller beslut om återkallelse som meddelats med stöd av lagen, ska gälla omedelbart.

Förelägganden enligt denna lag får förenas med vite. Regeringens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

2 § En värdering som utförs enligt 7 kap. 1 § får endast överklagas i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värde- ringen ligger till grund.

3 § Mål som gäller resolution enligt 8 kap. 5–9 eller 11 § eller resolu- tionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket ska handläggas skyndsamt.

4 § Endast om det är förenligt med det allmännas intresse, får den domstol som ska pröva ett överklagat beslut om resolution enligt 8 kap. 5–9 eller 11 § eller om resolutionsåtgärder som anges i 12 kap. 1 § första stycket, besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla.

1.Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.Bestämmelserna i 5 kap. 2 § ska tillämpas på kapitalinstrument och skuldförbindelser som emitterats eller ingåtts från och med den 1 februari 2016.

3.Avgifter enligt 27 kap. tas ut första gången 2016. Avgiften för 2016 ska reduceras till hälften.

2.2 Förslag till lag om förebyggande statligt stöd Prop. 2015/16:5 till kreditinstitut

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Lagen innehåller bestämmelser om

1.förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2.en särskild fond för finansiering av sådant stöd och av statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2016:000) om resolution.

2 § Om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut. Sådant stöd kan lämnas genom garantier eller kapitaltillskott.

Förebyggande statligt stöd kan även lämnas genom garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnar till kreditinstitut.

3 § Beslut om förebyggande statligt stöd enligt denna lag fattas av

1.regeringen, eller

2.den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

4 § Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd

1 § Förebyggande statligt stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga.

Stödet ska vara tillfälligt och stå i proportion till omfattningen av den allvarliga störningen enligt 1 kap. 2 §.

Stödmyndigheten ska inför ett beslut om förebyggande statligt stöd låta göra en värdering av kreditinstitutet i enlighet med 7 kap. lagen (2016:000) om resolution.

2 § Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Staten ska tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande, om inte synnerliga skäl talar emot det.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från bestämmelserna om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

Prop. 2015/16:5

3 kap. Stabilitetsfonden

1 § För de ändamål som anges i 1 kap. 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsam- mans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.

Till stabilitetsfonden ska det föras

1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap.

2§,

2.tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och

3.medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag och lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.

2 § Medel från stabilitetsfonden ska täcka:

1.statens utgifter för stöd enligt denna lag,

2.statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt 22 kap. lagen (2016:000) om resolution,

3.stödmyndighetens förvaltningskostnader, och

4.ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Beslut att använda medel från stabilitetsfonden för att täcka utgifter enligt första stycket 2 får bara fattas av regeringen.

3 § I den utsträckning medlen i stabilitetsfonden inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 2 §, får lån tas upp i Riksgäldskontoret med högst det belopp som riksdagen har beslutat i ett särskilt bemyndigande. Sådana lån får tas upp även om det finns andra tillgångar i stabilitetsfonden än medel på kontot i Riksgäldskontoret.

4 kap. Avslutande bestämmelser

1 § Kreditinstitut ska lämna de uppgifter till regeringen och stödmyndig- heten som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

2 § Riksbanken och Finansinspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksam- het enligt denna lag. Inom Riksgäldskontoret gäller motsvarande uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten för den del av Riksgälds- kontoret som inte bedriver verksamhet enligt denna lag.

3 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen, om ett kredit- institut inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av denna lag.

4 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får Prop. 2015/16:5 meddela föreskrifter om stöd enligt denna lag.

1.Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.Genom denna lag upphävs lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

3.För stöd som lämnats enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut ska den lagen fortsätta att gälla.

4.Stabilitetsavgift för 2015 ska tas ut enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut. Därefter ska stabilitetsavgift inte tas ut.

Prop. 2015/16:5	2.3	Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
		(1970:979)
	Härigenom föreskrivs i fråga om förmånsrättslagen (1970:979)
	dels att 10 och 12 §§ ska ha följande lydelse,
	dels att det ska införas två nya paragrafer, 13 a och 13 b §§, av följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
			10 §1

Allmän förmånsrätt följer med 1. den kostnad som borgenär

haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett döds- bos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteck- ningskostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

Allmän förmånsrätt följer med 1. den kostnad som borgenär

haft för försättande av gäldenären i konkurs och för beslut att ett döds- bos egendom ska avträdas till för- valtning av boutredningsman samt begravnings- och boupptecknings- kostnader när gäldenären avlidit före konkursbeslutet,

2.arvode och kostnadsersättning till rekonstruktör enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, tillsynsman enligt nämnda lag eller konkurslagen (1987:672) eller förordnad boutredningsman, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter,

3.kostnad för särskilda åtgärder som under den tid som nämnts under 2 vidtagits med rekonstruktörens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart varit till borgenärernas bästa,

4. andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekon- struktion.

4.andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekon- struktion,

5.ersättning till resolutions- myndigheten (Riksgäldskontoret) enligt lagen (2016:000) om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkurs- ansökningen gjordes eller därefter,

6.andra fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under en resolution enligt lagen om resolution.

1 Senaste lydelse 1996:769.

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Ford- ringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräk- ningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsre- konstruktion eller lagen (2016:000) om resolution och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekon- struktionen eller resolutionen upp- hörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är för- månligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företags- rekonstruktion skedde eller beslu- tet om resolution fattades. I sådant fall ska det bortses från tiden mellan ansökningarna respektive mellan beslutet och ansökan.

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägnings-

Förmånsrätt enligt första stycket	Förmånsrätt enligt första stycket Prop. 2015/16:5
1–3 gäller endast i den mån	1–3 och 5 gäller endast i den
beloppet med hänsyn till omstän-	utsträckning beloppet med hänsyn
digheterna är skäligt.	till omständigheterna är skäligt.

12 §2 Allmän förmånsrätt följer där-

efter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Ford- ringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräk- ningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företagsre- konstruktion och har konkursan- sökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen, om det är för- månligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företags- rekonstruktion skedde. I sådant fall skall det bortses från tiden mellan ansökningarna.

Fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt längst för uppsägningstid som beräknats enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Uppsägnings-

2 Senaste lydelse 2003:535.

Prop. 2015/16:5

lön

för tid

under

vilken arbets-

lön för tid under vilken arbets-

tagaren inte utför arbete för

konkursgäldenären eller annan och

inte heller driver egen rörelse

omfattas av förmånsrätt endast om

arbetstagaren kan visa att han har

anmält sig hos offentlig arbets-

förmedling

som

arbetssökande.

förmedling

som

arbetssökande.

För uppsägningstid omfattar för-

månsrätten endast lön eller ersätt-

ning

som

överstiger

inkomst

ning

som

överstiger

inkomst

vilken arbetstagaren under den tid

lönen eller ersättningen avser har

haft av egen rörelse eller har

förvärvat eller borde ha kunnat

förvärva i en annan anställning.

Vid bestämmande av i vilken

utsträckning fordran på lön eller

ersättning

under

uppsägningstid

ersättning

under

uppsägningstid

omfattas av förmånsrätt skall med

omfattas av förmånsrätt ska med

samtidig inkomst i annan anställ-

ning jämställas aktivitetsstöd som

lämnas till den som deltar i ett

arbetsmarknadspolitiskt program, i

den mån stödet avser samma tid

den

utsträckning

stödet

avser

som lönen eller ersättningen och

samma tid som lönen eller

arbetstagaren

har blivit

berättigad

ersättningen och arbetstagaren har

till stödet efter uppsägningen.

blivit berättigad till stödet efter

uppsägningen.

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före kon-

kursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt

om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom

fyra månader från förfallodagen och konkursansökningen har följt inom

två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkurs-

ansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det

löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer

arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före kon-

kursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller

även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om

gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som

anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsut-

fästelse m.m.

konkursgäldenären

är

konkursgäldenären

är

näringsidkare, skall en arbetstagare

näringsidkare, ska en arbetstagare

som själv eller tillsammans med

nära anförvanter senare än sex

månader före konkursansökningen

har

ägt

väsentlig

andel

har ägt

väsentlig

andel av

företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

företaget	och	som	haft	ett Prop. 2015/16:5
betydande	inflytande		över	dess
verksamhet	inte	ha	förmånsrätt

enligt denna paragraf för lön eller pension.

13 a §

Allmän förmånsrätt följer där- efter för garanterade insättningar enligt lagen (2016:000) om resolution.

13 b §

Allmän förmånsrätt följer där- efter för sådana kvalificerade insättningar enligt lagen (2016:000) om resolution som inte är garanterade insättningar enligt den lagen och som avser

1.fysiska personer,

2.mikroföretag och små och

medelstora	företag som	anges i
5 kap. 2 §	andra stycket	2	lagen
om resolution, och
3. insättningar som har			gjorts

genom en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avse- ende personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts genom filialen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

Prop. 2015/16:5	2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om
		konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt
		land

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:6) om konkurs som omfattar

egendom i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §1

Om någon som försätts i kon-

kurs här i riket har egendom även i

Danmark, Finland,

Island

eller

Danmark, Finland,

Island

eller

Norge, skall konkursen

omfatta

Norge,

ska

konkursen

omfatta

denna egendom.

I fråga om sådan egendom skall,

I fråga om sådan egendom ska,

om inte annat följer av denna lag,

svensk lag tillämpas i följande

hänseenden: den verkan konkursen

medför

beträffande

gäldenärens

medför

beträffande

gäldenärens

rätt att råda över sin egendom, vad

som ingår i konkursboet och

återvinning till konkursboet, gälde-

närens rättigheter och skyldigheter

under konkurs, konkursboets för-

valtning,

borgenärers

betalnings-

valtning,

borgenärers

betalnings-

och förmånsrätt, utdelning, ackord

samt avslutande av konkurs. I

konkursboet skall dock inte ingå

konkursboet ska dock inte ingå

egendom som enligt lagen i det

land där den finns över huvud inte

får tas i anspråk av ägarens borge-

närer.

Särskilda

bestämmelser

finns i

Särskilda

bestämmelser

finns i

rådets

förordning

(EG)

rådets

förordning

(EG)

1346/2000 av den 29 maj 2000 om

insolvensförfaranden

och

lagen

insolvensförfaranden

och

lagen

(2005:1047)

internationella

(2005:1047)

om internationella

förhållanden

rörande

försäkrings-

förhållanden

rörande

finansiella

företags

och

kreditinstituts

företags insolvens.

insolvens.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2005:1049.

2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om Prop. 2015/16:5
	verkan av konkurs som inträffat i annat
	nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:7) om verkan av konkurs

som inträffat i annat nordiskt land ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				1 §1
Om någon försätts i konkurs i					Om någon försätts i konkurs i
Danmark,		Finland,		Island eller	Danmark, Finland,			Island eller
Norge,	skall		konkursen omfatta		Norge,	ska	konkursen omfatta
även gäldenärens egendom här i					även gäldenärens egendom här i
riket. Utan hinder av beslut om					riket. Utan hinder av beslut om
konkurs i annat nordiskt land					konkurs i annat nordiskt land
fortgår dock konkurs som dess-					fortgår dock konkurs som dess-
förinnan beslutats här i riket.					förinnan beslutats här i riket.
I fråga om sådan egendom skall,					I fråga om sådan egendom ska,
om inte annat följer av denna lag,					om inte annat följer av denna lag,
lagen i det andra landet (konkurs-					lagen i det andra landet (konkurs-
landet) tillämpas i följande hänse-					landet) tillämpas i följande hänse-
enden:	den		verkan	konkursen	enden:	den	verkan	konkursen
medför	beträffande			gäldenärens	medför	beträffande		gäldenärens
rätt att råda över sin egendom, vad					rätt att råda över sin egendom, vad
som ingår i konkursboet och					som ingår i konkursboet och
återvinning till konkursboet, gälde-					återvinning till konkursboet, gälde-
närens rättigheter och skyldigheter					närens rättigheter och skyldigheter
under konkurs, konkursboets för-					under konkurs, konkursboets för-
valtning,		borgenärers		betalnings-	valtning,	borgenärers		betalnings-
och förmånsrätt, utdelning, ackord					och förmånsrätt, utdelning, ackord
samt avslutande av konkurs. I					samt avslutande av konkurs. I
konkursboet skall dock inte ingå					konkursboet ska dock inte ingå
egendom här i riket som enligt					egendom här i riket som enligt
svensk lag över huvud inte får tas i					svensk lag över huvud inte får tas i
anspråk av ägarens borgenärer.					anspråk av ägarens borgenärer.

Med konkurs jämställs i denna lag sådan offentlig likvidation av bank som enligt lagen i det nordiska land där banken har sitt säte utesluter


konkursförfarande.
Särskilda		bestämmelser finns i			Särskilda		bestämmelser finns i
rådets	förordning		(EG)	nr	rådets	förordning		(EG)	nr
1346/2000 av den 29 maj 2000 om					1346/2000 av den 29 maj 2000 om
insolvensförfaranden			och	lagen	insolvensförfaranden och				lagen
(2005:1047)		om internationella			(2005:1047)		om	internationella

1 Senaste lydelse 2005:1050.

Prop. 2015/16:5	förhållanden rörande försäkrings-	förhållanden rörande finansiella
	företags och kreditinstituts insol-	företags insolvens.
	vens.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.6	Förslag till lag om ändring i sparbankslagen	Prop. 2015/16:5
	(1987:619)

Härigenom föreskrivs att det i sparbankslagen (1987:619) ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 1 a och 2 b §§, av följande lydelse.

6 kap.

1 a §

Om styrelsen i en sparbank tar emot eller upprättar förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 1 §, ska styrelsen underrätta resolutionsmyndigheten (Riks- gäldskontoret) och Finansin- spektionen om förslaget.

Om sparbanken är försatt i resolution eller om Riksgälds- kontoret underrättar styrelsen om att sparbanken ska försättas i resolution, får kallelse till en spar- banksstämma där frågan om likvi- dation ska prövas inte utfärdas.

2 b §

Bolagsverket ska underrätta Riksgäldskontoret om en ansökan om tvångslikvidation enligt 2 § kommer in till verket. Bolagsverket ska också underrätta Finans- inspektionen om ansökan gjorts av sparbankens styrelse, styrelse- ledamot eller huvudman.

Bolagsverket får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att sparbanken är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

Prop. 2015/16:5	2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667)
		om ekonomiska föreningar
	Härigenom föreskrivs att det i lagen (1987:667) om ekonomiska
	föreningar ska införas två nya paragrafer, 11 kap. 21 och 22 §§, och
	närmast före 11 kap. 21 § en ny rubrik av följande lydelse.
		11 kap.
		Särskilda bestämmelser om
		föreningar som kan bli föremål
		för resolution
		21 §
		Om styrelsen i en förening som
		omfattas av lagen (2016:000) om
		resolution bedömer att frågan om
		likvidation bör		hänskjutas		till
		föreningsstämman, ska den under-
		rätta	Riksgäldskontoret		och
		Finansinspektionen om detta.
		Om	föreningen	är försatt		i

resolution eller om Riksgälds- kontoret underrättar styrelsen om att föreningen ska försättas i resolution, får inte kallelse till stämman utfärdas.

22 §

Om ett ärende enligt 3, 4 eller 4 a § avser en förening som omfat- tas av lagen (2016:000) om reso- lution, ska rätten eller registre- ringsmyndigheten underrätta Riksgäldskontoret och Finansin- spektionen om att ärendet har inletts.

Rätten eller registreringsmyn- digheten får inte besluta om likvi- dation, om Riksgäldskontoret har meddelat att föreningen är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

Har beslut meddelats om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruk- tion, avses med fristdag i stället dagen för ansökan om företags- rekonstruktion, om konkursansök- ningen har gjorts under företags- rekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen ska upphöra.

Har ansökan om skuldsanering gjorts, avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, om kon- kursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till för- valtning av boutredningsman, av- ses med fristdag dagen för ansök- ningen om detta, om boutrednings- man har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

Har beslut om resolution enligt lagen (2016:000) om resolution meddelats, avses med fristdag i stället dagen för beslutet om reso- lution, om konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att resolutionsmyndigheten (Rik-

2.8	Förslag till lag om ändring i konkurslagen		Prop. 2015/16:5
	(1987:672)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

4kap.

2 §1

Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten.

Har beslut meddelats om före- tagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruk- tion avses med fristdag i stället dagen för ansökan om företags- rekonstruktion, såvida konkurs- ansökningen har gjorts under före- tagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att rätten beslutat att företagsrekonstruktionen skall upphöra.

Har ansökan om skuldsanering gjorts avses med fristdag i stället dagen för denna ansökan, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att frågan om skuldsanering avgjordes.

Har ett dödsbo avträtts till för- valtning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansök- ningen om detta, såvida boutred- ningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

1 Senaste lydelse 2006:551.

Prop. 2015/16:5	gäldskontoret)	beslutat	att
	resolutionen ska upphöra.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 a §, av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

6 kap.

8 a §

Riksbanken ska lämna de upp- gifter om genomförda likvidi- tetsstödjande åtgärder till reger- ingen, Finansinspektionen, Riks- gäldskontoret och stödmyndig- heten enligt lagen (2016:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

Prop. 2015/16:5

Prop. 2015/16:5	2.10	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570)
		om medlemsbanker
	Härigenom föreskrivs att det i lagen (1995:1570) om medlemsbanker
	ska införas två nya paragrafer, 9 kap. 1 a och 4 b §§, av följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

9 kap.

1 a §

Om styrelsen i en medlemsbank tar emot eller upprättar förslag till stämmobeslut om likvidation enligt 1 §, ska styrelsen underrätta resolutionsmyndigheten (Riks- gäldskontoret) och Finansin- spektionen om förslaget.

Om medlemsbanken är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret underrättar styrelsen om att medlemsbanken ska försättas i resolution, får kallelse till en föreningsstämma där frågan om likvidation av medlemsbanken ska prövas inte utfärdas.

4 b §

Om en ansökan eller anmälan enligt 2 eller 4 § kommer in till rätten eller Bolagsverket, ska rätten eller Bolagsverket under- rätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ärendet.

Rätten eller Bolagsverket får inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att medlemsbanken är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

100

2.11	Förslag till lag om ändring av lagen	Prop. 2015/16:5
	(1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings- garanti

dels att nuvarande 3 a § ska betecknas 3 b §, dels att 2, 3 och 25 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före nuvarande 3 a § ska sättas närmast före 3 b §,

dels att det i lagen ska införas åtta nya paragrafer, 3 a, 7, 7 a och 26–30 §§, samt närmast före 26 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §1

I denna lag betyder

1.institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kredit- marknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värde- pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

2.insättare: den som har en insättning i ett institut,

3.insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin.

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin, och

6.resolutionsmyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2016:000) om resolution.

3 §2

En insättning omfattas av garan-	En insättning omfattas av garan-
tin, om insättningen finns hos ett	tin, om insättningen finns hos ett
svenskt institut här i landet eller	svenskt institut här i landet eller
hos en filial i ett annat EES-land	hos en filial i ett annat EES-land
till ett svenskt institut.	till ett svenskt institut och inte
	något annat framgår av 3 a §.
Garantimyndigheten får besluta	Garantimyndigheten får besluta
att garantin också skall omfatta	att garantin också ska omfatta
insättningar som finns hos	insättningar som finns hos

1.en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller

2.en filial här i landet till ett utländskt institut.

Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.

1Senaste lydelse 2008:811.

2Senaste lydelse 2007:1433.

101

Prop. 2015/16:5

102

3 a §3

Om resolutionsmyndigheten överför en insättning som har gjorts i ett institut som försatts i resolution till någon annan i enlighet med 17 eller 18 kap. lagen (2016:000) om resolution, gäller följande.

Insättningen omfattas inte längre av den insättningsgaranti som gäller för insättningar gjorda i institutet i resolution, om insätt- ningen har överförts i sin helhet eller till en del som motsvarar det belopp som omfattas av garantin enligt 4 §.

Om överföringen bara omfattar en del av insättningen och belop- pet understiger det belopp som omfattas av garantin enligt 4 §, uppgår garantin för den del av insättningen som är kvar i insti- tutet i resolution till skillnaden mellan det belopp som omfattas av garantin enligt 4 § och det överförda beloppet.

7 §4

Om ett institut försätts i resolu- tion enligt lagen (2016:000) om resolution, ska ersättning enligt denna lag betalas ut i de fall som anges i andra och tredje styckena. Ersättningen ska betalas till den som resolutionsmyndigheten an- visar.

Vid skuldnedskrivning enligt 21 kap. lagen om resolution ska ersättning betalas med ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt 21 kap. 13 § första stycket 1 samma lag, om de inte hade varit undantagna från skuldnedskrivning.

Om resolutionsmyndigheten

3Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2011:829.

4Tidigare upphävd genom 2000:95.

överför en insättning		i enlighet Prop. 2015/16:5
med	17–19 kap. lagen	om reso-
lution, ska ersättning betalas med
ett belopp som motsvarar det som
de	garanterade insättningarna

skulle ha burit om förlusterna hade fördelats mellan borge- närerna enligt förmånsrätts- ordningen.

7 a §

Om skuldnedskrivningsverktyget enligt 21 kap. lagen (2016:000) om resolution tillämpas, får medel som omfattas av 15 § tillföras vid en kapitalisering av ett institut i resolution i den utsträckning garanterade insättningar skulle ha konverterats till eget kapital enligt 21 kap. 13 § första stycket 2 om de inte hade varit undantagna från konvertering. I utbyte ska kapita- linstrument erhållas till ett värde som motsvarar de tillförda medlen.

25 §5

Finansinspektionens beslut enligt 8 § första stycket 1 får överklagas till Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut. Ett överklagande ska ha kommit in till nämnden inom tre arbetsdagar från den dag då beslutet

meddelades.
Prövningsnämnden				ska	avgöra	Prövningsnämnden	ska avgöra
ärendet inom tio arbetsdagar från						ärendet inom tio arbetsdagar från
den dag då överklagandet kom in						den dag då överklagandet kom in
till	nämnden.		Vid	prövningen		till nämnden. Vid	prövningen
tillämpas 6 kap. 2, 3 och 5–7 §§						tillämpas 26–30 §§.
samt	8 §	första stycket			lagen
(2008:814)		om	statligt stöd till

kreditinstitut.

Prövningsnämndens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Prövningsnämnden

26 §

Prövningsnämnden består av tre ledamöter som utses av reger- ingen. En av ledamöterna ska för- ordnas till ordförande och en till

5 Senaste lydelse 2011:829.

103

Prop. 2015/16:5	vice ordförande. Dessa ska vara
	eller ha varit ordinarie domare.
	Regeringen får utse högst fyra
	ersättare för ledamöterna i nämn-
	den. Förordnandena ska meddelas
	för viss tid.
	Ledamöter och ersättare i Pröv-
	ningsnämnden ska vara				svenska
	medborgare och får inte vara
	underåriga eller i konkurstillstånd
	eller ha	förvaltare enligt			11 kap.
	7 § föräldrabalken.
	En åtgärd som bara avser
	beredande eller avskrivning av ett
	ärende får vidtas av ordföranden
	eller vice ordföranden.
	27 §
	Ärenden som avses i 25 § inleds
	hos Prövningsnämnden genom ett
	överklagande. Om inte annat följer
	av denna lag tillämpas 3–5, 8, 11,
	12, 14, 16–26, 30–32, 38, 39, 41
	och 43–52 §§ förvaltningsprocess-
	lagen (1971:291)		på	förfarandet
	hos nämnden.
	28 §
	Förfarandet		vid	Prövnings-
	nämnden är skriftligt. Muntlig för-
	handling ska hållas, om nämnden
	anser att det behövs eller någon
	part begär det och muntlig för-
	handling	inte	är	uppenbart
	obehövlig.
	29 §
	Prövningsnämnden			får	avgöra
	ett ärende även om någon part
	uteblir från en muntlig förhandling

eller inte kommer in med ett yttrande.

30 §

I fråga om omröstning gäller 16 kap. rättegångsbalken i tillämp- liga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

104


2.12	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764)		Prop. 2015/16:5
	om företagsrekonstruktion
Härigenom föreskrivs		att 1 kap. 3 § lagen (1996:764) om företags-
rekonstruktion ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §1

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, värdepappersbolag, clearingorganisation och central värdepappers- förvarare.

Bestämmelserna avser inte heller sådana gäldenärer i vars verksamhet staten, en kommun, ett landsting, ett kommunalförbund, en församling eller en kyrklig samfällighet har ett bestämmande inflytande.

Bestämmelserna i denna lag om gäldenär gäller inte heller ett finansiellt institut eller holding- företag som är försatt i resolution enligt lagen (2016:000) om resolu- tion.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2010:2059.

105

Prop. 2015/16:5	2.13	Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen
		(1999:1229)
	Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229)
	ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

29 kap.

2 §1

Med näringsbidrag avses stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnas till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska unionen eller Europeiska atomenergigemenskapen, landsting, kommuner, juridiska personer som avses i 7 kap. 16, 17 och 20 §§, allmänningsskogar enligt lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt stöd av detta slag som beslutas av en europeisk gruppering för territoriellt samarbete.

Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av

1.elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,

2.utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § första stycket,

3.utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och

4. stöd enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, om stödet inte

–redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

–avser betalning för ny- emitterade eller egna aktier.

4. stöd enligt lagen (2016:000) om resolution eller lagen (2016:000) om förebyggande statligt stöd till kredit- institut, om stödet inte

–redovisas som en skuld i räkenskaperna, eller

–avser betalning för ny- emitterade eller egna aktier.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

1 Senaste lydelse 2011:293.

106

2.14	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297)				Prop. 2015/16:5
	om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och
finansieringsrörelse
dels	att 1 kap. 5 §, 6 kap. 2 §,	10 kap. 31 §, 13 kap. 6 b och 16 §§,
15 kap. 1 a § och 16 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före		13 kap. 5 § ska sättas	närmast	före
13 kap. 4 a §,
dels att det i lagen ska införas		fyra nya kapitel, 6 a,	6 b, 15 a	och
15 b kap., sju nya paragrafer, 13 kap. 4 a, 5 a, 6 d och 8 a §§, 14 kap.
1 a § och 15 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 13 kap. 8 a § en ny
rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §1

I denna lag betyder

1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsak- liga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värde- pappersbolag eller motsvarande utländska företag,

2.bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

3.bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bank- rörelse,

4.behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,

5.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

7.finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepap- persbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,

8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som

avses i denna lag,
9. kapitalbas: detsamma	som	9. kapitalbas: detsamma som i
avses i artikel 72 i Europaparla-		artikel 72 i tillsynsförordningen,
mentets och rådets förordning
(EU) nr 575/2013 av den 26 juni

1 Senaste lydelse 2014:982.

107

Prop. 2015/16:5

2013 om

tillsynskrav

för

kredit-

institut

och

värdepappersföretag

och om ändring av förordning

(EU) nr 648/2012,

10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag,

11. kapitaltäckningsdirektivet:

Europaparlamentets

och

rådets

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/36/EU

den

direktiv

2013/36/EU

den

26 juni

2013

om behörighet

att

26 juni 2013

om behörighet

att

utöva verksamhet i kreditinstitut och

om tillsyn av kreditinstitut och

värdepappersföretag,

ändring

värdepappersföretag,

ändring

av direktiv 2002/87/EG och om

upphävande

direktiv

upphävande

direktiv

2006/48/EG och 2006/49/EG,

2006/48/EG

och

2006/49/EG

lydelsen

enligt

Europaparla-

mentets

och

rådets

direktiv

2014/59/EU,

12. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva

finansieringsrörelse,

13. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått

tillstånd att driva finansieringsrörelse,

14. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknads-

förening,

15. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag,

om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio

procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars

möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

16. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen

(1995:1570) om medlemsbanker,

17. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),

18. startkapital: det kapital som

för kreditinstitut avses i artikel

4.51 i förordning (EU) nr

4.51 i tillsynsförordningen,

575/2013,

19. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har

tillstånd att driva bankrörelse,

20. utländskt kreditföretag: ett

utländskt företag som i hemlandet

har tillstånd att driva finansierings-

rörelse, och

rörelse,

21. utländskt kreditinstitut: ett

utländskt

bankföretag

och

ett

utländskt

bankföretag

och

ett

utländskt kreditföretag.

utländskt kreditföretag,

22. betydande

filial:

filial

som är betydande enligt artikel

51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

23. blandat

finansiellt

holding-

företag: ett holdingföretag enligt

artikel 4.1.21 i tillsynsförord-

108

ningen,

24. blandat finansiellt moder- holdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a)kreditinstitut, värdepappers- bolag eller EES-institut, eller

b)annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

25. EES-institut:	ett	utländskt
kreditinstitut eller	ett	utländskt
värdepappersföretag		som	är

hemmahörande i något annat land inom EES än Sverige,

26. finansiellt	holdingföretag:
ett holdingföretag	enligt artikel
4.1.20 i tillsynsförordningen,
27. finansiellt	moderholding-

företag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a)kreditinstitut, värdepappers- bolag eller EES-institut, eller

b)annat finansiellt holding- företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

28. holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförord- ningen,

29. koncern:

a)i 6 a, 6 b och 15 b kap., detsamma som i 2 kap. 1 § lagen (2016:000) om resolution,

b)i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktie- bolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

30. koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som de företag

ien koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa

Prop. 2015/16:5

109

Prop. 2015/16:5	koncernens	eller ett i	koncernen
	ingående	kreditinstituts		eller
	utländskt kreditinstituts finansiella
	ställning och livskraft efter en
	betydande	försämring	av	den

	finansiella situationen,
	31. krishanteringsdirektivet:
	Europaparlamentets					och	rådets
	direktiv 2014/59/EU av den 15 maj
	2014 om inrättande av en ram för
	återhämtning		och		resolution av
	kreditinstitut		och		värdepappers-
	företag och om ändring av rådets
	direktiv 82/891/EEG och Europa-
	parlamentets		och	rådets			direktiv
	2001/24/EG, 2002/47/EG,
	2004/25/EG, 2005/56/EG,
	2007/36/EG, 2011/35/EU,
	2012/30/EU och 2013/36/EU samt
	Europaparlamentets					och	rådets
	förordningar (EU) nr 1093/2010 och
	(EU) nr 648/2012, i den ursprung-
	liga lydelsen,
	32. moderföretag				inom		EES: ett
	moderinstitut inom EES, ett finan-
	siellt	moderholdingföretag inom
	EES eller ett blandat finansiellt
	moderholdingföretag inom EES,
	33. moderinstitut inom EES: ett
	kreditinstitut,		värdepappersbolag
	eller EES-institut som är ett
	moderföretag och som inte självt
	är ett dotterföretag till ett
	a) annat kreditinstitut,						värde-
	pappersbolag eller EES-institut,
	eller
	b) finansiellt				holdingföretag
	eller	ett	blandat			finansiellt
	holdingföretag som är etablerat i
	något land inom EES,
	34. samordnande					tillsynsmyn-
	dighet: en behörig myndighet som
	ansvarar för att utöva grupp-
	baserad tillsyn			av		moderinstitut
	inom EES och av institut som kon-
	trolleras av finansiella moderhol-
	dingföretag inom EES eller blan-
	dade	finansiella			moderholding-
	företag inom EES,
	35. tillsynsförordningen:
110	Europaparlamentets					och	rådets

Ett kreditinstitut ska identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Insti- tutet ska se till att det har en till- fredsställande intern kontroll. Det ska också upprätta en återhämt- ningsplan eller koncernåterhämt- ningsplan enligt 6 a kap.

Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska det åtmin- stone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet ska utvärdera dessa

förordning (EU)	nr 575/2013 av Prop. 2015/16:5
den 26 juni 2013 om tillsynskrav
för kreditinstitut	och värdepap-

persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

36. utländskt värdepappers- företag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, och

37. återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett kreditinstitut i syfte att identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

6 kap.

2 §2 Ett kreditinstitut skall identifi-

era, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att insti- tutets förmåga att fullgöra sina för- pliktelser äventyras. För att upp- fylla detta krav skall det åtmin- stone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera

2 Senast ändrad 2006:1387.

111

Prop. 2015/16:5 dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

6 a kap. Återhämtningsplaner Upprättande av en återhämtningsplan

1 § Ett kreditinstitut ska upprätta en återhämtningsplan och vid behov uppdatera den.

Kreditinstitutets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter lämnas in till Finansinspektionen.

Ett kreditinstitut som är föremål för gruppbaserad tillsyn tillsammans med andra koncernföretag inom EES omfattas inte av skyldigheten enligt första och andra styckena.

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

2 § Ett kreditinstitut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som ska upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Ett sådant kreditinstitut ska upprätta en individuell återhämtningsplan om Finansinspektionen beslutar det. Om kreditinstitutet ingår i en gränsöverskridande koncern, ska ett sådant beslut fattas enligt 8 eller 9 §.

En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finans- inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen överlämna planen till berörda behöriga myndigheter och resolutions- myndigheter.

Om ett moderföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

Krav på en återhämtningsplan

3 § Av innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämt- ningsplan ska det framgå att

1.de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att kreditinstitutet eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

2.planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

En återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska innehålla de ytterligare uppgifter som framgår av föreskrifter som meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 5 eller tekniska standarder beslutade av Europeiska kommissionen enligt artikel 5.10 i krishanteringsdirektivet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan och en koncern- återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder

112

mot att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut eller, i förekom- Prop. 2015/16:5 mande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Väsentliga brister eller hinder i en plan

4 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kraven i 3 §. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns en betydande filial.

Riksgäldskontoret ska ges tillfälle att granska planen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på kreditinstitutets möjlighet till resolution och lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

Hur granskningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöver- skridande koncern ska gå till framgår av 8–11 §§. Bestämmelserna i 5–7 §§ om kreditinstitut gäller även för moderföretag inom EES som inte är kreditinstitut, om granskningen avser en koncernåterhämtningsplan.

5 § Finansinspektionen ska underrätta kreditinstitutet om utfallet av granskningen.

Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i åter- hämtningsplanen, ska inspektionen underrätta kreditinstitutet om vilka väsentliga brister eller hinder myndigheten identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om kreditinstitutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader lämna in en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På kredit- institutets begäran får inspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

6 § Om ett kreditinstitut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som kreditinstitutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1.förelägga kreditinstitutet att göra konkreta ändringar i åter- hämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2.om sådana ändringar inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som institutet kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

7 § Om Finansinspektionen efter ett föreläggande enligt 6 § bedömer att
det inte längre finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller
väsentliga hinder mot att genomföra planen, ska inspektionen underrätta
kreditinstitutet om detta.
Om det trots ett föreläggande enligt 6 § fortfarande finns väsentliga
brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra
planen, får Finansinspektionen förelägga kreditinstitutet att
1. reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,
2. möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,	113
	113

Prop. 2015/16:5

114

3. se över institutets strategi och struktur,

4.vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motstånds- kraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, eller

5.vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportio- nerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på kreditinstitutets affärsverksamhet.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern

8 § När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.

Inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet för en gränsöverskridande koncern har överlämnat en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som anges i 2 § tredje stycket, ska inspektionen försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut som ingår i koncernen, och

3.tillämpningen av åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6 i krishan- teringsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

9 § Om en överenskommelse enligt 8 § inte har träffats inom fyra månader, ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut i koncernen som står under inspektionens tillsyn, och

3.åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett kreditinstitut som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska inspek- tionen fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 i fråga om kreditinstitut i koncernen som står under inspektionens tillsyn.

När Finansinspektionen fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3, ska inspektionen beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

10 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat återhämtningsplanen enligt 8 § första stycket, har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet

(Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG Prop. 2015/16:5 och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen

enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 9 § i en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Om Europeiska bankmyndig- heten inte har fattat ett beslut inom en månad, får inspektionen fatta beslut enligt 9 §.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyn- digheten bara om det rör

1.bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, eller

2.sådana åtgärder som anges i 7 § andra stycket 1, 2 eller 4. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska

bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

11 § Ett beslut enligt 8 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 8 § gäller i Sverige.

6 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1.finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

2.koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som lämnas av ett företag till ett annat i samma koncern när det mottagande företaget uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 15 kap. 2 b §.

Vilka som får ingå avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut i ett EES-land, ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å andra sidan ett dotterföretag.

Ett företag som anges i första stycket och som uppfyller förutsätt-
ningarna för ingripande enligt 15 kap. 2 b §, får inte ingå ett avtal om
koncerninternt finansiellt stöd.
Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd
3 § Innan ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en
ansökan om godkännande av avtalet göras till Finansinspektionen, om
inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern
som avtalet gäller.
Finansinspektionen ska skyndsamt lämna information om ansökan till
de behöriga myndigheterna för varje part i avtalet.
Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs.	115

Prop. 2015/16:5

116

4 § Finansinspektionen ska godkänna ett avtal om koncerninternt finansi- ellt stöd, om stödet

1.i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,

2.syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och

3.inte äventyrar den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES, i synnerhet inte i det land där det stödgivande företaget finns.

Dessutom ska följande krav vara uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:

1.Det kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas och, om det avser ett lån, även kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet, tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.

2.Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.

3.Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

4.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 i samma direktiv vid tidpunkten för det finansiella stödet.

5.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.

6.Det finansiella stödet leder inte till att de krav som anges i 4 eller 5 inte uppfylls.

7.Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av det finansiella stödet.

Finansinspektionen får bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.

5 § Finansinspektionen ska överlämna varje avtal som inspektionen godkänt, och ändringar av sådana avtal, till Riksgäldskontoret.

Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd

6 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, ska bolagsstämman eller motsvarande organ i samtliga företag som är parter i avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.

7 § Ett beslut enligt 6 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att besluta om att lämna eller ta emot koncerninternt finansiellt stöd.

8 § Ett beslut av styrelsen i det stödgivande företaget om att lämna koncerninternt finansiellt stöd ska innehålla följande uppgifter:

1.de överväganden som gjorts,

2.för vilket ändamål stödet lämnas, och

3.hur stödet uppfyller de krav som anges i 4 §.

9 § Styrelsen i det stödmottagande företaget ska besluta om mottagande av koncerninternt finansiellt stöd.

10 § Styrelsen i ett företag som är part till ett avtal om koncerninternt Prop. 2015/16:5 finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller

motsvarande organ om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om sådant stöd som bolagsstämman eller motsvarande organ godkänt.

Anmälan om givande av stöd

11 § Innan något koncerninternt finansiellt stöd lämnas, ska styrelsen i det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen och Europeiska bankmyndigheten.

Om Finansinspektionen inte är behörig myndighet för det stödmot- tagande företaget, ska styrelsen i det stödgivande företaget även göra en anmälan enligt första stycket till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.

Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten, om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.

Om det stödgivande företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

12 § En anmälan enligt 11 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 8 § och en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser samt en kopia av avtalet.

13 § Finansinspektionen ska fatta beslut om att förbjuda, begränsa eller godkänna ett koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 11 §, om inspektionen är behörig myndighet för det stödgivande företaget.

14 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den sam- ordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget och Europeiska bankmyndigheten.

15 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar räknat från den dag då inspektionen tog emot en fullständig anmälan enligt 11 § inte har fattat ett beslut enligt 13 §, får stödet lämnas i enlighet med villkoren i det anmälda avtalet.

Offentliggörande av avtalet

16 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal och vilka som är parter i avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en över- siktlig beskrivning av avtalsinnehållet.

Styrelsen ska minst en gång om året uppdatera den information som offentliggörs.

117

Prop. 2015/16:5	10 kap.
	31 §3
	Förutom i de fall som anges i 25 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551)
	ska Bolagsverket besluta att ett bankaktiebolag ska gå i likvidation om
	tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått
	tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Beslutet ska
	fattas så snart det är praktiskt möjligt, dock senast dagen efter det att
	ansökan om likvidation kom in till Bolagsverket. Beslutet om likvidation
	gäller omedelbart.
	I ärenden om likvidation av bankaktiebolag vars tillstånd att driva
	bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva
	annan tillståndspliktig finansiell rörelse, ska 25 kap. 24 § aktiebolags-
	lagen inte tillämpas.
	Bestämmelserna i 25 kap. 10 a §
	aktiebolagslagen ska tillämpas på
	Bolagsverkets beslut enligt första
	stycket.

13 kap.

4 a §

Ett kreditinstitut ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedel- bart informera resolutionsmyndig- heten (Riksgäldskontoret) och andra berörda resolutions- myndigheter om underrättelsen.

5 a §

Ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (2016:000) om resolution ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedelbart informera Riksgälds- kontoret och andra berörda resolutionsmyndigheter om under- rättelsen.

Om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspektionen ingripa enligt 15 kap.

3 Senaste lydelse 2013:165.

118

6 b §4

Finansinspektionen får hänskjuta Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndig- EES till Europeiska bankmyndig- heten för tvistlösning i de fall som heten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 112.2, 116 framgår av

och 133 i kapitaltäckningsdirek- 1. artiklarna 112.2, 116 och 133 tivet. i kapitaltäckningsdirektivet, och

2. artiklarna 8.3 andra stycket,

8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–

30.7 i krishanteringsdirektivet.

6 d §

Finansinspektionen får begära att Europeiska bankmyndigheten bistår de behöriga myndigheterna med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

8 a §

Finansinspektionen får besluta att ett kreditinstitut ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsent- lig betydelse vid resolution.

16 §5

Kreditinstitut och utländska kreditinstitut med filial här i landet ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna. Detsamma gäller sådana företag som avses i 4 kap. 3 § och som har filial här i landet.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansök- ningar, anmälningar och underrät- telser enligt denna lag.

4 Senaste lydelse 2014:982.

5 Senaste lydelse 2014:487.

Prop. 2015/16:5

119

Prop. 2015/16:5	14 kap.
	1 a §
	Bestämmelserna i 2 a, 3		och
	4 §§ ska inte gälla vid beslut om
	överföring,	minskning	eller
	konvertering enligt 6, 16, 17 eller
	21 kap. lagen	(2016:000)	om
	resolution.

15 kap.

1 a §6

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kredit- instituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet

1.har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2.i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finans- inspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3.i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finans- inspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven,

4.inte uppfyller kraven i 6 kap. 1–4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4,


5. låter bli att lämna information						5. låter bli att lämna information
till Finansinspektionen eller läm-						till Finansinspektionen eller läm-
nar	ofullständig			eller	felaktig	nar	ofullständig	eller	felaktig
information		om efterlevnaden av				information om		efterlevnaden av
skyldigheten att uppfylla kapital-						skyldigheten att uppfylla kapital-
baskraven enligt artikel 92 i för-						baskraven enligt artikel 92 i till-
ordning (EU) nr 575/2013, i den						synsförordningen, i strid med
ursprungliga lydelsen, i strid med						artikel 99.1 i den förordningen,
artikel 99.1 i den förordningen,						6. låter bli att		rapportera eller
6. låter bli			att rapportera eller
lämnar ofullständig				eller	felaktig	lämnar ofullständig eller			felaktig
information till Finansinspektionen						information till Finansinspektionen
när det gäller data som avses i						när det gäller data som avses i
artikel 101 i förordning (EU) nr						artikel 101 i tillsynsförordningen,
575/2013,		i	den	ursprungliga
lydelsen,						7. låter bli att lämna information
7. låter bli att lämna information
till Finansinspektionen eller läm-						till Finansinspektionen eller läm-
nar	ofullständig			eller	felaktig	nar	ofullständig	eller	felaktig
information om en stor exponering						information om en stor exponering
i strid med artikel 394.1 i för-						i strid med artikel 394.1 i
ordning (EU) nr 575/2013, i den						tillsynsförordningen,
ursprungliga lydelsen,

6	Senaste lydelse 2015:184.
120

8. låter bli att lämna information

Prop. 2015/16:5

till Finansinspektionen eller läm-

nar

ofullständig

eller

felaktig

nar

ofullständig

eller

felaktig

information om likviditet i strid

med artikel 415.1 och 415.2 i

förordning (EU) nr 575/2013, i

tillsynsförordningen,

den ursprungliga lydelsen,

9. låter

bli

att

lämna

uppgifter

9. låter

bli

att lämna

uppgifter

till Finansinspektionen eller läm-

till

Finansinspektionen

eller

nar

ofullständig

eller

felaktig

lämnar

ofullständig

eller felaktig

information om sin bruttosoliditet i

strid med artikel 430.1 i för-

strid med artikel 430.1 i

ordning (EU) nr 575/2013, i den

tillsynsförordningen,

ursprungliga lydelsen,

10. vid upprepade tillfällen eller

systematiskt låter bli att hålla

likvida tillgångar i strid med

artikel 412 i förordning (EU) nr

artikel 412 i tillsynsförordningen,

575/2013,

den

ursprungliga

lydelsen,

11. utsätter sig för en exponering

som

överskrider gränserna

enligt

som

överskrider

gränserna

enligt

artikel 395 i förordning (EU) nr

artikel 395 i tillsynsförordningen,

575/2013,

den

ursprungliga

lydelsen,

12. är exponerat för kreditrisken

värdepapperiseringsposition

utan att uppfylla villkoren i artikel

405 i förordning (EU) nr

405 i tillsynsförordningen,

575/2013,

den

ursprungliga

lydelsen,

13. låter

bli att

lämna

infor-

13. låter

bli att lämna infor-

mation eller

lämnar ofullständig

mation

eller

lämnar ofullständig

eller felaktig information i strid

med någon av artiklarna 431.1–

431.3 och 451.1 i förordning (EU)

431.3 och 451.1 i tillsynsförord-

nr 575/2013, i den ursprungliga

ningen,

lydelsen,

14. gör

betalningar

till

inne-

14. gör

betalningar

till

inne-

havare av instrument som ingår i

institutets

kapitalbas i

strid

med

institutets

kapitalbas

strid

med

8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966)

om kapitalbuffertar eller artikel 28,

51 eller 63 i förordning (EU) nr

51 eller 63 i tillsynsförordningen,

575/2013,

den

ursprungliga

när dessa artiklar förbjuder sådana

lydelsen, när dessa artiklar förbju-

betalningar

till

innehavare av

der sådana betalningar till inne-

instrument som ingår i kapital-

havare av instrument som ingår i

basen,

kapitalbasen,

15. har

befunnits

ansvarigt för

15. har befunnits ansvarigt för

allvarlig överträdelse av

lagen

allvarlig överträdelse av

lagen

121

Prop. 2015/16:5	(2009:62)	om	åtgärder	mot	(2009:62)	om	åtgärder	mot
	penningtvätt	och	finansiering	av	penningtvätt	och	finansiering	av
	terrorism, eller				terrorism,

16. har tillåtit en styrelseleda-	16. har tillåtit en styrelseleda-
mot, verkställande direktören eller	mot, verkställande direktören eller
ersättare för någon av dem att åta	ersättare för någon av dem att åta
sig ett sådant uppdrag i institutet	sig ett sådant uppdrag i institutet
eller kvarstå i institutet trots att	eller kvarstå i institutet trots att
kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4	kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4
eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap.	eller 5, 10 kap. 8 a–8 c §§, 12 kap.
6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som	6 a–6 c §§ eller i föreskrifter som
har meddelats med stöd av 16 kap.	har meddelats med stöd av 16 kap.
1 § 2 inte är uppfyllda.	1 § 2 inte är uppfyllda,
	17. i strid med 6 a kap. 2 § låter
	bli att upprätta eller lämna in en
	koncernåterhämtningsplan,
	18. i	strid	med 6 b kap. 11 §
	låter bli att anmäla att koncern-
	internt finansiellt stöd ska lämnas,
	19. i	strid	med	13 kap. 4 a och
	5 a §§	låter	bli	att	underrätta
	Finansinspektionen			om	institutet
	fallerar eller sannolikt kommer att

fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen (2016:000) om resolution låter bli att lämna begärda upplysningar till Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.

Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen.

Ingripande sker genom

1.beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller

2.beslut om sanktionsavgift.

	2 b §
	När	Finansinspektionen	har
	anledning att ingripa mot ett
	kreditinstitut enligt 1 eller 2 § och
	överträdelserna är av sådan art
	eller omfattning att det finns skäl
	att anta att kreditinstitutet kan
	komma att omfattas av resolution
	enligt	lagen (2016:000)	om
122	resolution, ska Finansinspektionen

underrätta Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank om detta. Finansinspektionen ska också lämna de uppgifter till Riksgälds- kontoret som myndigheten behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.

Finansinspektionen ska då även underrätta kreditinstitutet, om inspektionen anser att en ökning av kapitalet i kreditinstitutet är nödvändig för att institutet inte ska fallera.

2 c §

Om Finansinspektionen ingriper mot ett kreditinstitut när förutsätt- ningarna i 2 b § är uppfyllda, ska inspektionen i beslutet ange att ingripandet är en sådan krisav- värjande åtgärd som avses i lagen (2016:000) om resolution.

15 a kap. Tillfällig förvaltning Utseende av tillfällig förvaltare

1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare för ett kreditinstitut, om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2016:000) om resolution och

1.institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 15 kap. 1 eller 2 §, den finansiella situationen har inte väsentligen förbättrats efter ingripandet och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma till rätta med situationen, eller

2.Finansinspektionen har meddelat en varning enligt 15 kap. 1 §. Finansinspektionen får besluta att den tillfälliga förvaltaren ska träda i

styrelsens och den verkställande direktörens ställe eller arbeta tillsam- mans med styrelsen och den verkställande direktören.

Ett beslut om att förvaltaren ska träda i styrelsens och den verk- ställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.

När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören, får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från förvaltaren.

Åsidosätter styrelsen eller den verkställande direktören kraven på samråd eller samtycke som anges i andra stycket, inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

Prop. 2015/16:5

123

Prop. 2015/16:5

3 § Den tillfälliga förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma eller motsvarande organ utan medgivande från Finansinspektionen.

4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla samma krav på lämplighet som enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 gäller för styrelse- ledamot och verkställande direktör.

Den som står i sådant förhållande till institutet att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Det får inte heller i övrigt finnas någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Tiden för förvaltningen

5 § Finansinspektionen ska förordna den tillfälliga förvaltaren för en viss tid, högst ett år. Tiden får förlängas med högst ett år åt gången.

Entledigande av tillfällig förvaltare

6 § Finansinspektionen får, med omedelbar verkan, skilja den tillfälliga förvaltaren från sitt uppdrag. Om en tillfällig förvaltare begär att få bli entledigad och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga förvaltaren.

15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moder- företaget inom EES har gjort sig skyldigt till en överträdelse

1.som är av sådan art eller omfattning som anges i 15 kap. 2 b §, eller

2.som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. är uppfyllda.

När en underrättelse har lämnats enligt första stycket, får Finans- inspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen beakta synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande tillsyns- myndigheten, när inspektionen i en sådan situation som anges i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.

124

tionen ska också beakta de effekter som beslutet kan få på den finansiella Prop. 2015/16:5 stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot företag i samma koncern, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndigheten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter, om att åtgärderna ska samordnas eller om att samma tillfälliga förvaltare ska utses för företagen.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

Första och andra styckena gäller också när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.

När Finansinspektionen prövar en fråga som avses i första stycket, ska inspektionen beakta de synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ett ärende om krisavvärjande åtgärder till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyn- digheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyn- digheten.

De krisavvärjande åtgärder som omfattas av första stycket är krav om att

1.institutets ledning vidtar vissa åtgärder för att stärka institutets finansiella ställning,

2.institutets ledning upprättar en förhandlingsplan om skuldomlägg- ning, eller

3.institutet ska ändra sina juridiska eller operativa strukturer. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska

bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

125

Prop. 2015/16:5	16 kap.
	1 §7

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilken information ett kreditinstitut ska lämna till sina kunder eller till dem som institutet erbjuder sina tjänster,

2. de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett kreditinstitut enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 och 14 kap. 2 § andra stycket 1,

3. vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5–7 §§,

4. vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning, system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar, sundhet samt

riktlinjer och instruktioner som avses i 6 kap. 1–5 §§,
				5. innehållet i en återhämtnings-
				plan	enligt	6 a kap. 1 §			och		en
				koncernåterhämtningsplan						enligt
				6 a kap. 2 §,			när	planerna			ska
				upprättas och hur ofta de ska
				uppdateras,
				6. innehållet i en ansökan om
				godkännande			av	avtal	gällande
				koncerninternt			finansiellt			stöd
				enligt 6 b kap. 3 § första stycket,
				7. vad det beslut som styrelsen i
				det	stödgivande företaget					fattar
				enligt 6 b kap. 8 § ska innehålla,
				8. innehållet i en anmälan om
				givande av koncerninternt finans-
				iellt stöd enligt 6 b kap. 11 §,
				9. offentliggörandet av					inform-
				ation enligt 6 b kap. 16 §,
5. kreditinstituts		mångfalds-		10. kreditinstituts				mångfalds-
policy vid tillsättandet av styrelse				policy vid tillsättandet av styrelse
samt resurser för introduktion och				samt resurser för introduktion och
utbildning av styrelseledamöter,				utbildning av styrelseledamöter,
6. vilka	begränsningar		som	11. vilka		begränsningar				som
gäller när ett bankaktiebolag eller				gäller när ett bankaktiebolag eller
ett kreditmarknadsbolag tar			emot	ett kreditmarknadsbolag					tar	emot
egna aktier eller aktier i sitt moder-				egna aktier eller aktier i sitt moder-
bolag som pant enligt 10 kap. 12 §,				bolag som pant enligt 10 kap. 12 §,
7. vilka upplysningar som ett				12. vilka			upplysningar				ett
kreditinstitut och sådana utländska				kreditinstitut och sådana utländska
kreditinstitut som inrättat filial i				kreditinstitut som inrättat filial i
Sverige ska lämna till Finansin-				Sverige ska lämna till Finansin-
spektionen för dess tillsynsverk-				spektionen för dess tillsynsverk-
samhet, och				samhet,

7	Senaste lydelse 2014:982.
126

8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.

13. vad de register som avses i Prop. 2015/16:5

13 kap. 8 a § ska innehålla och inom vilken tid kreditinstitut ska ge in registren för olika typer av avtal, och

14. sådana avgifter för tillsyn, ansökningar, anmälningar och underrättelser som avses i 13 kap. 16 §.

	2 §8
Regeringen får meddela föreskrifter om
		1. Finansinspektionens				hand-
		läggning av ansökan om god-
		kännande av avtal gällande koncern-
		internt	finansiellt		stöd	enligt
		6 b kap.	och	av	anmälan		om
		givande av sådant stöd, och
handläggningen av	tillstånds-	2. handläggningen			av tillstånds-
ärenden enligt 14 kap.	1, 2 och	ärenden	enligt	14 kap. 1,		2	och
2 b §§.		2 b §§.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

8 Senaste lydelse 2009:361.

127

Prop. 2015/16:5	2.15	Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
		(2005:551)
	Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)
	dels att 7 kap. 20 och 55 a §§ och 17 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
	dels att det i lagen ska införas		två nya paragrafer, 25 kap. 4 a och
	10 a §§, av följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

7 kap.

20 §1

Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolagsstäm- man.

I fråga om publika aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, gäller 55 a § i stället för denna paragraf.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2016:000) om resolution, får kallelse till extra bolagsstämma för att pröva en fråga om en ökning av aktiekapitalet utfärdas senare än som anges i första stycket, dock inte senare än tio dagar före stämman. Bestämmel- serna i 16 § andra stycket om aktieägares initiativrätt och 28 § tredje stycket om tillhanda- hållande av aktiebok gäller inte när kallelse sker enligt det här stycket.

55 a §2

I ett publikt aktiebolag, vars aktier är upptagna till handel på en reglerad marknad eller en motsvarande marknad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska kallelse till annan extra bolags- stämma än en sådan som avses i 19 § utfärdas tidigast sex veckor och senast tre veckor före bolagsstämman.

När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen

1	Senaste lydelse 2010:1516.
2	Senaste lydelse 2010:1516.
128

(2016:000)

resolution,

får

Prop. 2015/16:5

kallelse

till extra

bolagsstämma

för att pröva en fråga om en

ökning av

aktiekapitalet

utfärdas

senare än som anges i första

stycket, dock inte senare än tio

dagar före stämman. Bestämmel-

serna i 16 § andra stycket om

aktieägares

initiativrätt och

28 §

tredje stycket om tillhanda-

hållande av aktiebok gäller inte

när kallelse sker enligt det här

stycket.

17 kap.

2 §

Värdeöverföringar

från bolaget

Värdeöverföringar

från

bolaget

får ske endast enligt bestämmel-

får endast

ske

enligt

bestämmel-

serna i denna lag om

serna

1. vinstutdelning,

1. om vinstutdelning i denna lag,

2. förvärv av egna aktier,

2. om förvärv

egna

aktier

denna lag,

3. minskning av

aktiekapitalet

3. om

minskning

aktie-

eller reservfonden för återbetal-

kapitalet

eller

reservfonden

för

ning till aktieägarna, och

återbetalning

till

aktieägarna

4. gåva som avses i 5 §.

denna lag,

4. om

gåva

till

allmännyttigt

ändamål i 5§, och

5. i ett avtal om koncerninternt

finansiellt

stöd

som

godkänts

enligt

6 b kap.

6 §

lagen

(2004:297)

bank-

och

finansieringsrörelse

eller

8 b kap.

6 § lagen (2007:528) om värde-

pappersmarknaden.

25 kap.

4 a §

Om styrelsen i ett bolag som

omfattas av lagen (2016:000) om

resolution tar emot eller upprättar

ett förslag till stämmobeslut om

likvidation

enligt 3 eller

4 §,

ska

styrelsen

underrätta

Riksgälds-

kontoret

och

Finansinspektionen

om förslaget.

Om bolaget är försatt i reso-

lution eller

Riksgäldskontoret

underrättar

styrelsen

att

bolaget ska försättas i resolution,

får kallelse

till

bolagsstämma

129

Prop. 2015/16:5	där frågan	om	likvidation		av
	bolaget ska prövas inte utfärdas.
	10 a §
	Om bolaget omfattas av lagen
	(2016:000)	om	resolution,		ska
	Bolagsverket	eller		domstolen
	underrätta Riksgäldskontoret				och
	Finansinspektionen om			ansökan
	eller anmälan om likvidation.
	Bolagsverket eller domstolen får

inte besluta om likvidation, om Riksgäldskontoret har meddelat att bolaget är försatt eller ska försättas i resolution.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

130

2.16	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) Prop. 2015/16:5
	om internationella förhållanden rörande
	försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2005:1047) om inter-
nationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts
insolvens samt 1–13 och 16 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
Lag om internationella		Lag om internationella
förhållanden rörande		förhållanden rörande finansiella
försäkringsföretags och kredit-		företags insolvens
instituts insolvens
	1 §	Denna lag gäller vid en rekonstruk-
Denna lag gäller vid en rekonstruk-
tionsåtgärd eller ett likvidationsför-		tionsåtgärd eller ett likvidationsför-
farande för ett försäkringsföretag eller		farande		för	ett försäkringsföretag
ett kreditinstitut hemmahörande i en		eller ett institut hemmahörande i
stat inom Europeiska ekonomiska		en stat inom Europeiska ekono-
samarbetsområdet (EES).		miska samarbetsområdet (EES).
		Vid	resolutionsåtgärder				gäller
		denna lag även för ett företag som
		avses i 1 kap. 1 § första stycket 2
		lagen	(2016:000) om			resolution
		och	ett	motsvarande		utländskt
		företag hemmahörande inom EES.
Lagen gäller också i tillämpliga		Lagen gäller också i tillämpliga
delar för	andra försäkringsföretag	delar	för andra försäkringsföretag
och kreditinstitut som har beviljats		och institut som har beviljats
tillstånd	att bedriva verksamhet	tillstånd		att	bedriva verksamhet
genom filial i en stat inom EES.		genom filial i en stat inom EES.
Lagen gäller inte för sådana försäkringsföretag vars försäkringsrörelse
omfattar endast återförsäkring.
	2 §
I denna lag betyder
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd		1. förvaltare: den som utses av
som har beslutats av domstol eller		en myndighet för att ha hand om
annan myndighet för att bevara		ett likvidationsförfarande,
eller återställa ett företags eller ett
instituts	finansiella ställning och
som kan påverka andras rätt,		2. institut:			kreditinstitut		och

2. likvidationsförfarande:		värdepappersföretag,
		3. likvidationsförfarande:
tvångslikvidation, konkurs och lik-		tvångslikvidation, konkurs och lik-
nande kollektivt tvingande förfa-		nande kollektivt tvingande förfa-
rande som har beslutats av domstol		rande som har beslutats av domstol						131

Prop. 2015/16:5	eller annan myndighet och innebär		eller annan myndighet och innebär
	att företagets eller	institutets	att	företagets			eller		institutets
	tillgångar avyttras och behåll-		tillgångar avyttras och behåll-
	ningen fördelas mellan borge-		ningen fördelas mellan borge-
	närerna, aktieägarna eller del-		närerna, aktieägarna eller delä-
	ägarna,		garna,
			4. rekonstruktionsåtgärd:
			resolutionsåtgärd som anges i 6
			eller annan åtgärd som har beslu-
			tats av domstol eller annan myn-
			dighet för att bevara eller återställa
			ett företags eller ett instituts finan-
			siella ställning och som kan
	3. rekonstruktör: den som utses		påverka andras rätt,
			5. rekonstruktör: den som utses
	av en myndighet för att vidta en		av en myndighet för att vidta en
	rekonstruktionsåtgärd,		rekonstruktionsåtgärd, och
	4. förvaltare: den som utses av		6. resolutionsåtgärd: en							åtgärd
	en myndighet för att ha hand om		som	anges i			12 kap.		1 §	första
	ett likvidationsförfarande.		stycket 1 eller 2 eller andra stycket
			lagen (2016:000) om						resolution
			eller	en	motsvarande				utländsk
			åtgärd enligt Europaparlamentets
			och rådets direktiv 2014/59/EU av
			den 15 maj 2014 om inrättande av
			en ram för återhämtning och reso-
			lution		av	kreditinstitut				och
			värdepappersföretag						och	om
			ändring		av		rådets		direktiv
			82/891/EEG				och		Europa-
			parlamentets			och rådets direktiv
			2001/24/EG, 2002/47/EG,
			2004/25/EG, 2005/56/EG,
			2007/36/EG, 2011/35/EU,
			2012/30/EU och 2013/36/EU samt
			Europaparlamentets					och		rådets
			förordningar			(EU)		nr	1093/2010
			och (EU) nr 648/2012, i den
			ursprungliga lydelsen.
		3 §
	Svensk domstol eller annan myn-		Svensk domstol eller annan myn-
	dighet får ta upp en ansökan om ett		dighet får ta upp en ansökan om ett
	likvidationsförfarande,	endast om	likvidationsförfarande eller besluta
	företaget eller institutet är hemma-		om en resolutionsåtgärd, endast
	hörande i Sverige eller är hemma-		om företaget eller institutet är
	hörande utanför EES och har		hemmahörande i Sverige eller är
	beviljats tillstånd att bedriva verk-		hemmahörande				utanför		EES och
	samhet genom filial här.		har beviljats tillstånd att bedriva
			verksamhet genom filial här.

132

		4 §						Prop. 2015/16:5
En rekonstruktionsåtgärd och ett likvidationsförfarande i en annan stat
inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den
staten. Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet gäller också här.
Rekonstruktörens eller förval-			Rekonstruktörens			eller förval-
tarens behörighet skall anses styrkt			tarens behörighet ska anses styrkt
genom förordnandet i original eller			genom förordnandet i original eller
i bestyrkt kopia eller genom annat			i bestyrkt kopia eller genom annat
särskilt intyg. På begäran skall en			särskilt intyg. På begäran ska en
svensk	översättning	tillhanda-	svensk	översättning			tillhanda-
hållas.			hållas.
			I 25 kap. lagen (2016:000)					om
			resolution finns ytterligare bestäm-
			melser om verkan av vissa beslut
			som fattats av en resolutionsmyn-
			dighet i en annan stat inom EES.
		5 §
I ett svenskt likvidationsför-			I ett svenskt likvidationsför-
farande och i fråga om dess verkan			farande och i fråga om dess verkan
tillämpas svensk lag, om inte annat			tillämpas svensk lag, om inte annat
följer av 6–15 §§.			följer	av	6–15 §§.	Detsamma
			gäller för svenska resolutions-
			åtgärder.
		6 §	Har någon före förfarandet eller
Har någon före förfarandet en
rätt till egendom i en annan stat			resolutionsåtgärden			en	rätt	till
inom EES som gäller mot före-			egendom i en annan stat inom EES
tagets eller institutets		borgenärer,	som gäller mot företagets eller
påverkar	förfarandet	inte den	institutets		borgenärer,		påverkar
rätten.			förfarandet		eller resolutionsåtgär-
			den inte den rätten.
		7 §

I fråga om verkan av förfarandet på ett anställningsavtal tillämpas lagen i den stat inom EES som gäller för avtalet.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på ett anställningsavtal tillämpas lagen i den stat inom EES som gäller för avtalet.

8 §

I fråga om verkan av förfarandet	I fråga om verkan av förfarandet
på ett avtal om nyttjanderätt till	eller resolutionsåtgärden på ett
eller förvärv av fast egendom	avtal om nyttjanderätt till eller
tillämpas lagen i den stat inom	förvärv av fast egendom tillämpas
EES där egendomen är belägen.	lagen i den stat inom EES där
Den lagen avgör också frågan om	egendomen är belägen. Den lagen
egendomen är fast eller lös.	avgör också frågan om egendomen
	är fast eller lös.

133

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på en pågående rättegång som gäller egendom eller rättigheter som företaget eller institutet inte längre råder över tillämpas lagen i den stat inom EES där rättegången pågår.

Prop. 2015/16:5	9 §
I fråga om verkan av förfarandet	I fråga om verkan av förfarandet
på sådan rätt till fast egendom,	eller resolutionsåtgärden på sådan
skepp eller luftfartyg som följer av	rätt till fast egendom, skepp eller
en anteckning i ett offentligt	luftfartyg som följer av en
register tillämpas lagen i den stat	anteckning i ett offentligt register
inom EES där registret förs.	tillämpas lagen i den stat inom
	EES där registret förs.
10 §
I fråga om giltigheten av vissa	I fråga om giltigheten av vissa
förfoganden efter beslutet om för-	förfoganden efter beslutet om för-
farandet tillämpas lagen i den stat	farandet eller resolutionsåtgärden
inom EES där fast egendom är	tillämpas lagen i den stat inom
belägen eller där ett register eller	EES där fast egendom är belägen
ett konto förs eller ett förvarings-	eller där ett register eller ett konto
system finns. Detta gäller om ett	förs eller ett förvaringssystem
företag eller ett institut mot ersätt-	finns. Detta gäller om ett företag
ning förfogar över	eller ett institut mot ersättning för-
	fogar över

1.fast egendom,

2.skepp eller luftfartyg till vilket rätten följer av en anteckning i ett offentligt register, eller

3. värdepapper för vars giltighet, eller för att ett förfogande över dem skall vara giltigt, det förut- sätts att en anteckning görs i ett register eller på ett konto enligt lagen i en stat inom EES, eller i ett centralt förvaringssystem som regleras av lagen i en stat inom EES.

3. värdepapper för vars giltighet, eller för att ett förfogande över dem ska vara giltigt, det förutsätts att en anteckning görs i ett register eller på ett konto enligt lagen i en stat inom EES, eller i ett centralt förvaringssystem som regleras av lagen i en stat inom EES.

11 § I fråga om verkan av förfarandet

på en pågående rättegång som gäller egendom eller rättigheter som företaget eller institutet inte längre råder över tillämpas lagen i den stat inom EES där rättegången pågår.

	12 §1
	I fråga om verkan av förfarandet	I fråga om verkan av förfarandet
på sådan rätt som följer av ett avtal		eller resolutionsåtgärden på sådan
på en reglerad marknad för finan-		rätt som följer av ett avtal på en
1	Senaste lydelse 2007:567.
134

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden när det gäller sådana finansiella instru- ment som avses i 5 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finan- siella instrument tillämpas den lag som följer av nämnda paragraf.

I fråga om verkan av förfarandet eller resolutionsåtgärden på före- tagets eller institutets rättigheter och skyldigheter som deltagare i ett anmält avvecklingssystem tillämpas den lag som följer av 12 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

siella instrument eller på ett avtal om avräkning eller återköp tilläm- pas den lag som gäller för avtalet.

reglerad marknad för finansiella Prop. 2015/16:5 instrument eller på ett avtal om

avräkning eller återköp tillämpas den lag som gäller för avtalet.

Detta hindrar dock inte tillämp- ningen av 5 kap. 1 §, 11 kap. 3 och 5–7 §§ eller 13 kap. 11–16 §§ lagen (2016:000) om resolution.

13 § I fråga om verkan av förfarandet

när det gäller sådana finansiella instrument som avses i 5 kap. 3 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas den lag som följer av nämnda paragraf.

I fråga om verkan av förfarandet på företagets eller institutets rättig- heter och skyldigheter som del- tagare i ett anmält avvecklings- system tillämpas den lag som följer av 12 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av för- pliktelser på finansmarknaden.

	16 §
Det som enligt svensk lag eller		Det som enligt svensk lag eller
annan författning gäller i fråga om		annan författning gäller i fråga om
anteckning av beslut om konkurs i		anteckning av beslut om konkurs i
offentliga register gäller också när		offentliga register gäller också när
en rekonstruktionsåtgärd	eller ett	en rekonstruktionsåtgärd		eller	ett
likvidationsförfarande har	beslut-	likvidationsförfarande	har	beslut-
ats i en annan stat inom EES.		ats i en annan stat inom EES.
Beslutet skall anmälas till Finans-		Beslutet ska anmälas till Finans-
inspektionen som skall underrätta		inspektionen som ska	underrätta
den som för respektive register.		den som för respektive register.
Regeringen får meddela närmare		Regeringen får meddela närmare
föreskrifter om vad som skall		föreskrifter om vad som ska
framgå av anmälan om registre-		framgå av anmälan om registre-
ring.		ring.
Om det av lagen i en annan stat		Om det av lagen i en annan stat
inom EES följer att ett svenskt		inom EES följer att ett svenskt
likvidationsförfarande skall regi-		likvidationsförfarande	eller		en
streras där, skall förvaltaren se till		svensk resolutionsåtgärd ska regi-
att detta sker.		streras där, ska förvaltaren respek-

135

Prop. 2015/16:5	tive Riksgäldskontoret se till att
	detta sker.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

136

2.17	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528)	Prop. 2015/16:5
	om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden

dels att 1 kap. 5 §, 8 kap. 4 §, 15 kap. 11 §, 23 kap. 5 a, 12 och 15 §§ och 25 kap. 1 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya kapitel, 8 a, 8 b, 25 a och 25 b kap., sju nya paragrafer, 11 kap. 11 a §, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 3 a och 3 b §§, 24 kap. 1 a §, 25 kap. 2 b och 2 c §§, samt närmast före 11 kap. 11 a § och 23 kap. 3 b § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §1

I denna lag betyder

1.anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappers- företag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning

a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,

b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,

c) placera finansiella instrument, eller

d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,

2.behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad,

3.börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader,

4.clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation,


5. clearingorganisation: ett före-	5. clearingorganisation: ett före-
tag som har fått tillstånd enligt	tag som har fått tillstånd			enligt
19 kap. eller förordning (EU) nr	19 kap. eller förordning (EU) nr
648/2012 att driva clearingverk-	648/2012,	i lydelsen enligt
samhet,	Europaparlamentets		och	rådets
	direktiv 2014/59/EU,		att	driva
	clearingverksamhet,

6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att

1 Senaste lydelse 2014:985.

137

Prop. 2015/16:5 a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta,

b)träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller

c)på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas

genom överförande av likvid eller instrument,

7. direktivet om

marknader

för

7. direktivet om

marknader

för

finansiella instrument: Europa-

parlamentets

och

rådets

direktiv

parlamentets

och

rådets

direktiv

2004/39/EG av den 21 april 2004

marknader

för

finansiella

marknader

för

finansiella

instrument och om ändring av

rådets

direktiv 85/611/EEG

och

rådets

direktiv 85/611/EEG

och

93/6/EEG och Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2000/12/EG

och

rådets

direktiv

2000/12/EG

samt

upphävande

rådets

samt

upphävande

rådets

direktiv 93/22/EEG, senast ändrat

direktiv

93/22/EEG,

lydelsen

genom

Europaparlamentets

och

enligt

Europaparlamentets

och

rådets direktiv 2010/78/EU,

8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

9.emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet,

10.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial,

	11. genomförandeförordningen:		11. genomförandeförordningen:
	kommissionens förordning (EG) nr		kommissionens förordning (EG) nr
	1287/2006 av den 10 augusti 2006		1287/2006 av den 10 augusti 2006
	om genomförande av Europaparla-		om genomförande av Europaparla-
	mentets och rådets	direktiv	mentets och	rådets		direktiv
	2004/39/EG vad gäller dokumen-		2004/39/EG vad gäller dokumen-
	teringsskyldigheter för	värdepap-	teringsskyldigheter		för	värdepap-
	persföretag, transaktionsrapporter-		persföretag,	transaktionsrappor-
	ing, överblickbarhet på markna-		tering, överblickbarhet på markna-
	den, upptagande av finansiella instru-		den, upptagande		av	finansiella
	ment till handel samt definitioner		instrument till handel samt defini-
	för tillämpning av det direktivet,		tioner för tillämpning av det direk-
			tivet, i den ursprungliga lydelsen,
	12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading
	Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs
	och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instru-
	ment från tredje man – inom systemet och i enlighet med icke skönsmäs-
	siga regler – så att detta leder till avslut,
	13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan
	verksamhet som avses i denna lag,
	14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och
	verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,
	15. kapitalbas: detsamma som		15. kapitalbas: detsamma som i
	avses i artikel 72 i Europaparla-		artikel 72 i tillsynsförordningen,
138	mentets och rådets förordning (EU)

nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,

16. koncern: detsamma som i

1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolags- lagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

16. koncern:

a) i 8 a, 8 b och 25 b kap., detsamma som i 2 kap. 1 § lagen (2016:000) om resolution,

b) i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktie- bolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige,

18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som samman- för eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – regelmässigt, inom systemet och

i enlighet med icke skönsmässiga regler – så att detta leder till avslut, 21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,

22. sidoverksamheter:

a)för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,

b)för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och

c)för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,

23. startkapital: det kapital som för	23. startkapital: det kapital som för
värdepappersföretag avses i artikel	värdepappersföretag avses i artikel
4.51 i förordning (EU) nr	4.51 i tillsynsförordningen,
575/2013,

24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organi- serat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlan-

det har tillstånd att driva värdepappersrörelse,

26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bank- aktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska

företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige,
28. värdepappersrörelse: verk-			28. värdepappersrörelse: verk-
samhet som består i att yrkes-			samhet som består i att yrkes-
mässigt	tillhandahålla	investerings-	mässigt	tillhandahålla	investerings-
tjänster	eller utföra	investerings-	tjänster	eller utföra	investerings-

Prop. 2015/16:5

139

Prop. 2015/16:5

verksamhet, och

verksamhet,

29. öppenhetsdirektivet:

Europaparlamentets

och

rådets

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2004/109/EG

av den

direktiv

2004/109/EG

den

15 december 2004 om harmonisering

av insynskraven angående upplys-

ningar om emittenter vars värde-

papper är upptagna till handel på

en reglerad marknad och om

ändring

direktiv

2001/34/EG,

ändring av direktiv 2001/34/EG, i

senast ändrat genom Europa-

lydelsen enligt Europaparlamentets

parlamentets

och rådets

direktiv

och rådets direktiv 2013/50/EU,

2010/78/EU.

30. betydande

filial:

filial

som är betydande enligt artikel

51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

31. blandat

finansiellt holding-

företag: ett holdingföretag enligt

artikel 4.1.21 i tillsynsförord-

ningen,

32. blandat finansiellt moderhol-

dingföretag inom EES: ett inom

EES

etablerat

blandat

finansiellt

holdingföretag som inte självt är

ett dotterföretag till ett

a) kreditinstitut,

värdepappers-

bolag eller EES-institut, eller

b) annat

blandat

finansiellt

holdingföretag eller ett

finansiellt

holdingföretag som är etablerat i

något annat land inom EES,

33. EES-institut:

ett

utländskt

kreditinstitut

eller

ett

utländskt

värdepappersföretag

som

är

hemmahörande i något annat land

inom EES än Sverige,

34. finansiellt

holdingföretag:

ett

holdingföretag

enligt

artikel

4.1.20 i tillsynsförordningen,

35. finansiellt

institut:

ett

artikel

finansiellt

institut

enligt

4.1.26 i tillsynsförordningen,

36. finansiellt

moderholding-

företag

inom EES: ett inom EES

etablerat finansiellt holdingföretag

som inte självt är ett dotterföretag

till ett

a) kreditinstitut,

värdepappers-

bolag eller EES-institut, eller

b) annat

finansiellt

holding-

140

företag eller ett blandat finansiellt

holdingföretag som är etablerat i Prop. 2015/16:5 något land inom EES,

37.holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförord- ningen,

38.koncernåterhämtningsplan: en plan som upprättats av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder som de företag

ien grupp som omfattas av gruppbaserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i koncernen ingående värdepappersbolags eller utländskt värdepappers- företags finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen,

39.krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappers- företag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

40.moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finan- siellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

41.moderinstitut inom EES: ett kreditinstitut, värdepappersbolag eller EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) annat kreditinstitut, värde- pappersbolag eller EES-institut, eller

141

Prop. 2015/16:5		b) finansiellt			holdingföretag
		eller ett blandat finansiellt hol-
		dingföretag som är etablerat i
		något land inom EES,
		42. samordnande					tillsynsmyn-
		dighet: en behörig myndighet som
		ansvarar för att utöva grupp-
		baserad	tillsyn av			moderinstitut
		inom EES och av värdepappers-
		bolag	och		kreditinstitut				som
		kontrolleras av finansiella moder-
		holdingföretag			inom		EES		eller
		blandade		finansiella			moderhol-
		dingföretag inom EES,
		43. tillsynsförordningen:
		Europaparlamentets					och	rådets
		förordning (EU) nr 575/2013 av
		den 26 juni 2013 om tillsynskrav
		för kreditinstitut och värdepap-
		persföretag och om ändring av
		förordning (EU) nr 648/2012, i
		lydelsen		enligt		Europaparla-
		mentets		och	rådets			direktiv
		2014/59/EU,
		44. utländskt			kreditinstitut:				ett
		kreditinstitut			enligt		1 kap.		5 §
		första stycket 21 lagen om bank-
		och finansieringsrörelse, och
		45. återhämtningsplan: en							plan
		som upprättas av ett värdepap-
		persbolag i syfte att vidta åtgärder
		som bolaget avser att vidta för att
		bevara eller återställa sin finan-
		siella ställning och livskraft efter
		en betydande försämring av den
		finansiella situationen.
	8 kap.
	skall	4 §							ska
Ett värdepappersbolag		Ett	värdepappersbolag
identifiera, mäta, styra,	internt	identifiera,		mäta,		styra,		internt
rapportera och ha kontroll över de		rapportera och ha kontroll över de
risker som dess rörelse är för-		risker som dess rörelse är för-
knippad med. Bolaget skall se till		knippad med. Bolaget ska se till att
att det har en tillfredsställande		det har en tillfredsställande intern
intern kontroll.		kontroll.
		Sådana		värdepappersbolag					som
		anges i 8 a kap. 1 § ska också upp-
		rätta en	återhämtningsplan						eller
		koncernåterhämtningsplan						enligt
142		samma kapitel.

Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätt- hålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Bolaget skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

8 a kap. Återhämtningsplaner Kapitlets tillämpningsområde

Ett värdepappersbolag ska sär- Prop. 2015/16:5 skilt se till att dess kreditrisker,

marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska bolaget ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätt- hålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som bolaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Bolaget ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

1 § Detta kapitel är tillämpligt på värdepappersbolag enligt 2 kap. 1 § lagen (2016:000) om resolution.

Upprättande av en återhämtningsplan

2 § Ett värdepappersbolag ska upprätta en återhämtningsplan och vid behov uppdatera den.

Bolagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter lämnas in till Finansinspektionen.

Ett värdepappersbolag som är föremål för gruppbaserad tillsyn tillsam- mans med andra koncernföretag inom EES omfattas inte av skyldigheten enligt första och andra styckena.

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

3 § Ett värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Ett sådant bolag ska upprätta en individuell återhämtningsplan om Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 9 eller 10 §.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska planen i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finans- inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutions-

myndigheter.

143

Prop. 2015/16:5 Om ett moderföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

Krav på en återhämtningsplan

4 § Av innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtnings- plan ska det framgå att

1.de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att värdepappersbolaget eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

En återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska innehålla de ytterligare uppgifter som framgår av föreskrifter som meddelats med stöd av 13 § eller tekniska standarder beslutade av Europeiska kommis- sionen enligt artikel 5.10 i krishanteringsdirektivet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan och en koncern- återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett värdepappersbolag eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Väsentliga brister eller hinder i en plan

5 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kraven i 4 §. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns en betydande filial.

Riksgäldskontoret ska ges tillfälle att granska planen i syfte att identi- fiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på värdepappersbolagets möjlighet till resolution och lämna rekommen- dationer till Finansinspektionen.

Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 9–12 §§. Bestämmelserna i 6–8 §§ om värdepappersbolag gäller även för moder- företag inom EES som inte är värdepappersbolag, om granskningen avser en koncernåterhämtningsplan.

6 § Finansinspektionen ska underrätta värdepappersbolaget om utfallet av granskningen.

Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i åter- hämtningsplanen, ska inspektionen underrätta värdepappersbolaget om vilka väsentliga brister eller hinder myndigheten identifierar och ge bolaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om värdepappersbolagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga bolaget att inom två månader lämna in en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På värdepappersbolagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

144

7 § Om ett värdepappersbolag inte följer inspektionens föreläggande eller Prop. 2015/16:5 om de ändringar som värdepappersbolaget gjort inte undanröjer de

väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1.förelägga värdepappersbolaget att göra konkreta ändringar i åter- hämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2.om sådana ändringar inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga värdepappersbolaget att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

8 § Om Finansinspektionen efter ett föreläggande enligt 7 § bedömer att det inte längre finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, ska inspektionen underrätta bolaget om detta.

Om det trots ett föreläggande enligt 7 § fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen, får Finansinspektionen förelägga värdepappersbolaget att

1.reducera riskprofilen i bolaget, även likviditetsrisken,

2.möjliggöra kapitaliseringsåtgärder i rätt tid,

3.se över bolagets strategi och struktur,

4.vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motstånds- kraften i kärnaffärsområdena och de kritiska verksamheterna, eller

5.vidta förändringar i bolagets styrningsstruktur.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportio- nerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på värdepappersbolagets affärsverk- samhet.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern

9 § När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska inspektionen se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.

Inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat en koncernåterhämt- ningsplan till de myndigheter som anges i 3 § tredje stycket, ska inspektionen försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag som ingår i koncernen, och

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

145

Prop. 2015/16:5 10 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader, ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.huruvida en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag i koncernen som står under inspektionens tillsyn, och

3.åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett värdepappersbolag som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska inspek- tionen ensam fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande värdepappersbolag i koncernen som står under inspektionens tillsyn.

När Finansinspektionen fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3, ska inspektionen beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

11 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyra månader från det att Finansinspektionen eller en annan samordnande tillsynsmyndighet har överlämnat återhämtningsplanen enligt 9 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bank- myndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upp- hävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, i lydelsen enligt Europa- parlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 10 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Om Europeiska bankmyndigheten inte har fattat ett beslut inom en månad, får inspektionen fatta beslut enligt 10 §.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyn- digheten bara om det rör

1.bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, eller

2.sådana åtgärder som anges i 8 § andra stycket 1, 2 eller 4.

12 § Ett beslut enligt 9 § som fattas av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet efter en överenskommelse med behöriga myndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom de tidsfrister som anges i 9 § gäller i Sverige.

Bemyndigande

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en återhämtningsplan enligt 2 § och en koncernåterhämtningsplan enligt 3 §, när planerna ska upprättas och hur ofta de ska uppdateras.

146

8 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd	Prop. 2015/16:5
Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1.finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

Vilka som får ingå avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å andra sidan ett dotterföretag.

Ett företag som anges i första stycket och som uppfyller förutsätt- ningarna för ingripande enligt 25 kap. 2 b §, får inte ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd

3 § Innan ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan om godkännande av avtalet göras till Finansinspektionen, om inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern som avtalet gäller.

Finansinspektionen ska skyndsamt lämna information om ansökan till de behöriga myndigheterna för varje part i avtalet.

Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs.

4 § Finansinspektionen ska godkänna ett avtal om koncerninternt finansi- ellt stöd, om stödet

1.i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,

2.syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och

3.inte äventyrar den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES, i synnerhet i det land där det stödgivande företaget finns.

Dessutom ska följande krav vara uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:

2.Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.

3.Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

4.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav

147

Prop. 2015/16:5 som gäller enligt artikel 104.2 i samma direktiv vid tidpunkten för det finansiella stödet.

5.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.

6.Det finansiella stödet leder inte till att de krav som anges i 4 eller 5 inte uppfylls.

7.Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av det finansiella stödet.

Finansinspektionen får bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.

5 § Finansinspektionen ska överlämna varje avtal som inspektionen godkänt, och ändringar av sådana avtal, till Riksgäldskontoret.

Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd

7 § Ett beslut enligt 6 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att besluta om att lämna eller ta emot koncerninternt finansiellt stöd.

8 § Ett beslut av styrelsen i det stödgivande företaget om att lämna koncerninternt finansiellt stöd ska innehålla följande uppgifter:

1.de överväganden som gjorts,

2.för vilket ändamål stödet lämnas, och

3.hur stödet uppfyller de krav som anges i 4 §.

9 § Styrelsen i det stödmottagande företaget ska besluta om mottagande av koncerninternt finansiellt stöd.

10 § Styrelsen i ett företag som är part i ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller mot- svarande organ om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om sådant stöd som bolagsstämman eller motsvarande organ godkänt.

Anmälan om givande av stöd

11 § Innan något koncerninternt finansiellt stöd lämnas, ska styrelsen i det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen och Europeiska bankmyndigheten.

148

Om det stödgivande företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt Prop. 2015/16:5 denna paragraf, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

12 § En anmälan enligt 11 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 8 § och en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser samt en kopia av avtalet.

15 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från den dag då inspektionen tog emot en fullständig anmälan enligt 11 § inte har fattat ett beslut enligt 13 §, får stödet lämnas i enlighet med villkoren i det anmälda avtalet.

Offentliggörande av avtalet

Styrelsen ska minst en gång om året uppdatera den information som offentliggörs.

Bemyndiganden

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.innehållet i ansökan om godkännande av avtal gällande koncern- internt finansiellt stöd enligt 3 § första stycket,

2.innehållet i en anmälan om godkännande av avtal gällande koncern- internt finansiellt stöd enligt 11 §,

3.vad det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 8 § ska innehålla, och

4.offentliggörandet av information enligt 16 §.

Regeringen får även meddela föreskrifter om Finansinspektionens handläggning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncern- internt finansiellt stöd enligt detta kapitel och av anmälan om givande av sådant stöd.

149

Prop. 2015/16:5

150

11 kap.

Hinder mot handel

11 a §

Ett värdepappersinstitut ska avslå en ansökan om att ett finan- siellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handels- plattform, om Riksgäldskontoret begär det enligt 14 kap. 3 § första stycket 2 lagen (2016:000) om resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i krishan- teringsdirektivet.

				15 kap.
				11 §
En börs skall avslå en begäran om					En börs ska avslå en begäran om
upptagande till handel eller besluta					upptagande till handel eller besluta
att ett finansiellt instrument inte					att ett finansiellt instrument inte
längre skall vara upptaget till					längre ska vara upptaget till handel
handel (avnotering), om instru-					(avnotering), om instrumentet inte
mentet inte uppfyller de krav som					uppfyller de krav som gäller för
gäller	för upptagande till handel				upptagande till handel eller om
eller	om	emittenten	allvarligt		emittenten		allvarligt		åsidosätter
åsidosätter sina förpliktelser enligt					sina förpliktelser enligt denna lag
denna lag eller någon annan					eller någon annan författning eller
författning.		Avnotering av		ett	om Riksgäldskontoret				begär	det
finansiellt		instrument	som	har	enligt 14 kap. 3 § första stycket					1
tagits upp till handel skall även ske					lagen (2016:000) om resolution eller
på begäran av den efter vars					en utländsk		resolutionsmyndighet
begäran instrumentet har tagits upp					begär	det		enligt	nationell
till handel. Om det är lämpligt från					lagstiftning		som	genomför artikel
allmän	synpunkt, får		avnotering		64.1 c	i	krishanteringsdirektivet.
skjutas upp.					Avnotering av ett finansiellt instru-
					ment som har tagits upp till handel
					ska även ske på begäran av den
					efter vars begäran instrumentet har

tagits upp till handel. Om det är lämpligt från allmän synpunkt, får avnotering skjutas upp.

Avnotering får inte beslutas utan att emittenten har fått tillfälle att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan än emittenten själv, om det inte är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan

skjutas upp.
En börs skall omedelbart offent-	En börs ska omedelbart offent-
liggöra ett beslut om avnotering och	liggöra ett beslut om avnotering och

informera Finansinspektionen	om	informera Finansinspektionen om Prop. 2015/16:5
beslutet. Inspektionen skall där-		beslutet. Inspektionen ska därefter
efter underrätta övriga behöriga		underrätta övriga behöriga myn-
myndigheter inom EES	om	digheter inom EES om beslutet.
beslutet.

22 kap.

2 a §

Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna i 2 § första eller andra stycket om handelsstopp är uppfyllda, om Riksgäldskontoret begär det enligt 14 kap. 3 § första stycket 3 lagen (2016:000) om resolution eller en utländsk resolutionsmyndighet begär det enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet.

23 kap.

3 a §

Ett värdepappersbolag och ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen (2016:000) om resolution ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionen ska omedel- bart informera Riksgäldskontoret och andra berörda resolu- tionsmyndigheter om underrättel- sen.

Om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket, ska Finansinspektionen ingripa enligt 25 kap.

3 b §

Riksgäldskontoret får besluta att ett värdepappersbolag ska upp- rätta register över sina finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution.

151

Prop. 2015/16:5	5 a §2
	Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en
	annan behörig myndighet inom EES till Europeiska värdepappers- och
	marknadsmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna
	58a, 62.1, 62.2 och 62.3 i direktivet om marknader för finansiella
	instrument och artikel 25.2a i öppenhetsdirektivet.
	Finansinspektionen	får	hän-
	skjuta frågor som rör ett förfar-
	ande av en annan behörig myn-
	dighet inom EES till Europeiska
	bankmyndigheten för tvistlösning i
	de fall som framgår av artiklarna
	8.3 andra stycket, 8.4 andra
	stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i kris-
	hanteringsdirektivet.
	Finansinspektionen	får	även
	begära att Europeiska	bankmyn-

digheten bistår de behöriga myn- digheterna med att nå en överens- kommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

12 §3

Värdepappersinstitut, börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet samt Statistiska centralbyråns verksamhet enligt lagen (2014:484) om en databas för övervakning av och tillsyn över finansmarknaderna.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansök- ningar, anmälningar och underrät- telser enligt denna lag.

15 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-

dela föreskrifter om
1. vilka upplysningar ett företag				1. vilka	upplysningar ett företag
skall	lämna	till	Finansinspektionen	ska lämna	till	Finansinspektionen
enligt	2 §	första	stycket och när	enligt 2 §	första	stycket och när
upplysningarna skall lämnas,				upplysningarna ska lämnas,
2. hur		uppgiftsskyldigheten		2. hur	uppgiftsskyldigheten
enligt 3 § skall fullgöras,				enligt 3 § ska fullgöras,
				3. vilka värdepappersbolag som

2	Senaste lydelse 2012:197.
3	Senaste lydelse 2014:491.
152

3.löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt

4.sådana avgifter för tillsyn som avses i 12 och 13 §§.

ska upprätta register som avses i Prop. 2015/16:5 3 b §, vad registren ska innehålla

och inom vilken tid värde- pappersbolaget ska ge in registren för olika typer av avtal,

4.löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning hos börser, clearingorganisationer samt sådana utländska företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige, samt

5.sådana avgifter för tillsyn, ansökningar, anmälningar och underrättelser som avses i 12 och 13 §§.

24 kap.

1 a §

Bestämmelserna i 2, 4 och 5 §§ gäller inte vid beslut om överföring, minskning eller konvertering enligt 6 kap., 16 kap., 17 kap. eller 21 kap. lagen (2016:000) om resolution.

25 kap.

1 a §4

Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värde- pappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget

1.har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt,

2.i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspekt- ionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där,

3.i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspekt- ionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven,

4.inte uppfyller kraven i 8 kap. 3–6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i före- skrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6,

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller läm- nar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapital- baskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid

5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller läm- nar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapital- baskraven enligt artikel 92 i tillsynsförordningen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen,

4 Senaste lydelse 2015:186.

153


Prop. 2015/16:5	med	artikel		99.1	i den	förord-
	ningen,
	6. låter		bli	att rapportera eller
	lämnar ofullständig				eller	felaktig
	information till Finansinspektionen
	när det gäller data som avses i
	artikel 101 i förordning (EU) nr
	575/2013,		i	den	ursprungliga
	lydelsen,
	7. låter bli att lämna information
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller	felaktig
	information om en stor exponering
	i strid med artikel 394.1 i
	förordning (EU) nr 575/2013, i
	den ursprungliga lydelsen,
	8. låter bli att lämna information
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller	felaktig
	information om likviditet i strid
	med artikel 415.1 och 415.2 i
	förordning (EU) nr 575/2013, i
	den ursprungliga lydelsen,
	9. låter		bli	att lämna uppgifter
	till Finansinspektionen eller läm-
	nar	ofullständig			eller	felaktig
	information om sin bruttosoliditet i
	strid med artikel 430.1 i förord-
	ning (EU) nr 575/2013, i den
	ursprungliga lydelsen,
	10. vid upprepade tillfällen eller
	systematiskt låter bli att hålla
	likvida tillgångar i strid med
	artikel 412 i förordning (EU) nr
	575/2013,		i	den	ursprungliga
	lydelsen,
	11. utsätter sig för en exponering
	som	överskrider gränserna enligt
	artikel 395 i förordning (EU) nr
	575/2013,		i	den	ursprungliga
	lydelsen,
	12. är exponerat för kreditrisken
	i en	värdepapperiseringsposition
	utan att uppfylla villkoren i artikel
	405 i förordning (EU) nr
	575/2013,		i	den	ursprungliga
	lydelsen,
	13. låter bli att lämna informa-
	tion eller lämnar ofullständig eller
	felaktig information i strid med
154	någon av		artiklarna 431.1–431.3

6.låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i tillsynsförordningen,

7.låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller läm- nar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering

istrid med artikel 394.1 i tillsynsförordningen,

8.låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller läm- nar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i tillsynsförordningen,

9.låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller läm- nar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i tillsyns- förordningen,

10.vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i tillsynsförordningen,

11.utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i tillsynsförordningen,

12.är exponerat för kreditrisken

ien värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i tillsynsförordningen,

13.låter bli att lämna informa- tion eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1–431.3

och 451.1 i förordning (EU) nr

och 451.1 i tillsynsförordningen,

Prop. 2015/16:5

575/2013,

den

ursprungliga

lydelsen,

14. gör

betalningar

till

inne-

14. gör

betalningar

till

inne-

havare av instrument som ingår i

institutets

kapitalbas

strid

med

institutets

kapitalbas i

strid

med

8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966)

om kapitalbuffertar eller artikel 28,

51 eller 63 i förordning (EU) nr

51 eller 63 i tillsynsförordningen,

575/2013,

den

ursprungliga

när dessa artiklar förbjuder sådana

lydelsen, när dessa artiklar för-

betalningar till innehavare av in-

bjuder sådana betalningar till inne-

strument som ingår i kapitalbasen,

havare av instrument som ingår i

kapitalbasen,

15. har

befunnits ansvarigt

för

15. har

befunnits

ansvarigt för

en allvarlig överträdelse av lagen

(2009:62)

åtgärder

mot

(2009:62)

åtgärder

mot

penningtvätt

och

finansiering av

penningtvätt och

finansiering

terrorism, eller

terrorism,

16. har

tillåtit

styrelseleda-

16. har

tillåtit en styrelseleda-

mot, verkställande direktören eller

ersättare för någon av dem att åta

sig ett sådant uppdrag i bolaget

eller kvarstå i bolaget trots att

kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5

eller 6 eller 8 kap. 8 b–8 d §§ eller

i föreskrifter som har meddelats

med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är

uppfyllda.

uppfyllda,

17. i strid med 8 a kap. 3 § låter

bli att upprätta eller lämna in en

koncernåterhämtningsplan,

18. i

strid med

8 b kap.

11 §

låter bli att anmäla att koncern-

internt finansiellt stöd ska lämnas,

19. i

strid med

23 kap.

a §

låter bli att underrätta Finansin-

spektionen om att värdepappers-

bolaget

fallerar

eller

sannolikt

kommer att fallera, eller

20. i strid med 28 kap. 1 § lagen

(2016:000) om resolution låter bli

att lämna

begärda upplysningar

till Riksgäldskontoret.

Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds-

eller underrättelseskyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller
avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte
gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar.
Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets
överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet orsakat överträdelsen.	155

Prop. 2015/16:5

Ingripande sker genom

1.beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepap- persbolag, eller ersättare för någon av dem, eller

2.beslut om sanktionsavgift.

2 b §

När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett värdepappersbolag enligt 1 eller 4 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att värde- pappersbolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2016:000) om resolution, ska Finansinspektionen underrätta Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank om detta. Finans- inspektionen ska också lämna de uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för att förbereda sådana åtgärder som avses i den lagen.

Finansinspektionen ska även underrätta värdepappersbolaget om inspektionen anser att en ökning av kapitalet i värde- pappersbolaget är nödvändig för att bolaget inte ska fallera.

2 c §

Om Finansinspektionen ingriper mot ett värdepappersbolag när förutsättningarna i 2 b § är upp- fyllda, ska inspektionen i beslutet ange att ingripandet är en sådan krisavvärjande åtgärd som avses i lagen (2016:000) om resolution.

25 a kap. Tillfällig förvaltning Utseende av tillfällig förvaltare

1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare för ett värdepappersbolag, om det finns skäl att anta att värdepappersbolaget kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2016:000) om resolution, och

1. värdepappersbolaget har en finansiell situation som föranlett Finans- inspektionen att ingripa enligt 25 kap. 1, 2 eller 4 § utan att den finansiella situationen väsentligen förbättrats efter ingripandet, och inga

156

andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situa- tionen, eller

2. Finansinspektionen har meddelat värdepappersbolaget en varning enligt 25 kap. 1 §.

Finansinspektionen får besluta att den tillfälliga förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe eller arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören.

Ett beslut om att förvaltaren ska träda i styrelsens och den verk- ställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.

När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören, får Finansinspektionen före- skriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från förvaltaren.

Åsidosätter styrelsen eller den verkställande direktören kravet på samråd eller samtycke som anges i andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

3 § Den tillfälliga förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma i värde- pappersbolaget utan medgivande från Finansinspektionen.

4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla samma krav på lämplighet som enligt 3 kap. 1 § första stycket 5 gäller för styrelseleda- mot och verkställande direktör.

Den som står i sådant förhållande till värdepappersbolaget att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Det får inte heller i övrigt finnas någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Tiden för förvaltningen

5 § Finansinspektionen ska förordna den tillfälliga förvaltaren för en viss tid, dock högst ett år. Tiden får förlängas med högst ett år åt gången.

Entledigande av tillfällig förvaltare

25 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med

Prop. 2015/16:5

157

Prop. 2015/16:5 de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretaget inom EES har gjort sig skyldigt till en överträdelse

1.som är av sådan art eller omfattning som anges i 25 kap. 2 b §, eller

2.som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 25 a kap. är uppfyllda.

När en underrättelse har lämnats, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar ett sådant beslut, ska inspektionen beakta synpunkter som framförts av de behöriga myndigheterna och de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

När samråd har skett, får Finansinspektionen besluta om att vidta en åtgärd. När Finansinspektionen fattar beslutet, ska inspektionen beakta de synpunkter som har framförts av den samordnande tillsynsmyndig- heten och, i förekommande fall, av andra behöriga myndigheter. Inspek- tionen ska också beakta de effekter som beslutet kan få på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

Om myndigheterna kommer överens, ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

Första och andra styckena gäller också när Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.

4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.

5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 § har hänskjutit ett ärende om krisavvärjande åtgärder till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning 806/2014/EU, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller 4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma

158

förordning. Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Prop. 2015/16:5 Europeiska bankmyndigheten.

De krisavvärjande åtgärder som omfattas av första stycket är krav om att

1.företagets ledning vidtar vissa åtgärder för att stärka företagets finansiella ställning,

2.företagets ledning upprättar en förhandlingsplan om skuldomlägg- ning, eller

3.företaget ska ändra sina juridiska eller operativa strukturer. Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska

bankmyndigheten enligt 23 kap. 5 a § efter det att femdagarsfristen har löpt ut eller en överenskommelse har träffats.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

159

Prop. 2015/16:5

160

2.18Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 30 kap. 12, 13 och 30 §§ och rubriken närmast före 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas sex nya paragrafer, 30 kap. 8 b §, 12 a–12 d §§ och 13 a §, och närmast före 12 a § och 12 c § två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 kap.

8 b §

Sekretess enligt 4 § första stycket hindrar inte att en uppgift lämnas till en enskild som deltar i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2016:000) om resolution, om uppgiften behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd.

Statligt stöd till kreditinstitut				Statligt stöd till kreditinstitut samt
				statliga stabiliseringsverktyg
			12 §
Sekretess gäller i ärende enligt				Sekretess gäller i ärende enligt
lagen (2008:814) om statligt stöd				lagen (2016:000) om förebyg-
till kreditinstitut, till dess ärendet				gande statligt stöd till kreditinstitut
har slutförts				och i ärende enligt 22 kap. lagen
				(2016:000) om resolution, till dess
				ärendet har slutförts
1. för uppgift	om	affärs-	eller	1. för uppgift	om affärs-	eller
driftförhållande	hos	den	som	driftförhållanden	hos den	som
ärendet avser, och				ärendet avser, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som

ärendet avser.
I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess
1. för uppgift	om	affärs-	eller	1. för uppgift	om affärs-	eller
driftförhållande	hos	den	som	driftförhållanden	hos den	som
ärendet avser, om det kan antas att				ärendet avser, om det kan antas att
den enskilde lider skada om				den enskilde lider skada om
uppgiften röjs, och				uppgiften röjs, och

2. för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Resolution

12 a §

Sekretess gäller i ärende om resolution enligt lagen (2016:000) om resolution, till dess ärendet har slutförts

1.för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, och

2.för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

I ett avslutat ärende som avses i första stycket gäller sekretess

1.för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2.för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärs- förbindelse eller liknande för- bindelse med den som ärendet avser.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

12 b §

Sekretess gäller i andra ärenden enligt lagen (2016:000) om reso- lution än de som avses i 12 och 12 a §§

1.för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2.för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärs- förbindelse eller liknande förbin- delse med den som ärendet avser.

För uppgift i en allmän hand- ling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Prop. 2015/16:5

161

Prop. 2015/16:5					Sekretessbrytande bestämmelser
					12 c §
					Sekretess enligt 12 a och 12 b §§
					hindrar inte att en uppgift lämnas
					till en enskild som deltar i ett
					resolutionsförfarande enligt lagen
					(2016:000)		om	resolution, om
					uppgiften behövs för att planera
					eller utföra en resolutionsåtgärd.
					12 d §
					Sekretess		enligt 12 a §			andra
					stycket hindrar inte att en uppgift
					lämnas ut till en konkursförvaltare
					eller en likvidator enligt vad som
					föreskrivs		i 28 kap.		6 §	lagen
					(2016:000) om resolution.
				13 §
Får en myndighet i ett ärende					Får en myndighet i ett ärende
som avses i 12 § en uppgift som är					som avses i 12, 12 a eller 12 b §
sekretessreglerad		i	31 kap.	1 §	en uppgift som är sekretess-
första stycket eller 31 kap. 2 § från					reglerad i 31 kap. 1 § första stycket
Riksbanken	eller	Riksgäldskon-			eller 31 kap. 2 § från Riksbanken
toret, blir	sekretessbestämmelsen				eller	Riksgäldskontoret,				blir
tillämplig på uppgiften även i					sekretessbestämmelsen				tillämplig
ärendet. Sekretessen			gäller	dock	på uppgiften även i ärendet.
inte om uppgiften ingår i ett beslut					Sekretessen gäller dock inte om
av den mottagande myndigheten.					uppgiften ingår i ett beslut av den
					mottagande myndigheten.
					13 a §
					Får en myndighet en uppgift som
					är sekretessreglerad i				12 a	eller
					12 b §	från	en annan		myndighet,
					blir 12 a eller 12 b § tillämplig på
					uppgiften även hos den mot-
					tagande myndigheten.
				30 §1
Den tystnadsplikt som följer av					Den tystnadsplikt som följer av
2 § första stycket första meningen,					2 § första stycket första meningen,
4 § första stycket		2,	4 a § första		4 § första stycket			2, 4 a §		första
stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket					stycket 2, 4 b §, 12 § första stycket
och andra	stycket	2, 13 §,		15 §	och andra stycket 2, 12 a § första
första stycket 2, 23 § första stycket					stycket och andra stycket 2, 12 b §

1	Senaste lydelse 2014:987.
162


2 och 27 § första stycket 2 och den			första stycket 2, 13 §, 15 § första
tystnadsplikt som följer av ett			stycket 2, 23 § första stycket 2 och
förbehåll som gjorts med stöd av			27 § första stycket 2 och den tyst-
9 § andra	meningen,	14 § andra	nadsplikt som följer av ett förbe-
meningen,	26 § andra	meningen	håll som gjorts med stöd av 9 §
eller 29 § andra meningen inskrän-			andra	meningen,			14 §		andra
ker rätten enligt 1 kap. 1 § tryck-			meningen,		26 §	andra		meningen
frihetsförordningen och 1 kap. 1			eller 29 § andra meningen inskrän-
och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen			ker	rätten	enligt		1 kap.		1 §
att meddela och offentliggöra upp-			tryckfrihetsförordningen						och
gifter.			1 kap. 1		och	2 §§		yttrande-
			frihetsgrundlagen att meddela och
			offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 24 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än affärs- och driftförhållanden för den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Den tystnadsplikt som följer av 18 § inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om en enskilds personliga förhållanden vars röjande kan vålla allvarligt men.

1.Denna lag träder i kraft den 1 februari 2016.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

Prop. 2015/16:5

163

Prop. 2015/16:5	3	Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnt krishanteringsdirektivet), se bilaga 1.

Under förhandlingarna av krishanteringsdirektivet har en faktaprome- moria upprättats och överlämnats till riksdagen (2011/12:FPM165).

Regeringen beslutade den 3 februari 2011 att tillkalla en utredning med uppdrag bl.a. att lämna förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Finanskriskommittén. Utredningen har lämnat slutbetänkandet Resolution – en ny metod för att hantera banker i kris (SOU 2014:52). Sammanfattningen i betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/2275).

I bilaga 7 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivet i svensk rätt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 maj 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag och synpunkter. Dessutom har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 5.6, 12.6.5, 12.7, 17.1.1, 17.2, 18.4.1, 20.2, 22.3.1, 22.3.2, 23.1.2, 24.1, 25.2.2 och i författningskommentaren.

Efter Lagrådets granskning har en följdändring gjorts i 29 kap. 1 § 8 i förslaget till lag om resolution. Ändringen har gjorts till följd av att 27 kap. 13 § i förslaget till lag om resolution har justerats på Lagrådets inrådan. Vidare har det lagts till ytterligare en paragraf i förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (30 kap. 12 d §) till följd av 28 kap. 6 § i förslaget till lag om resolution. Ändringar har även gjorts i 8 kap. 1 och 5 §§ samt 21 kap. 12 § i förslaget till lag om resolution och i 16 kap. 1 § i förslaget till lag om ändring av lagen om bank- och finansieringsrörelse samt i 8 a kap. 13 § i förslaget till lag om ändring i lagen om värdepappersmarknaden. Regeringen bedömer att dessa ändringar, både författningstekniskt och även i övrigt, är av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats.

164

Bakgrund

Prop. 2015/16:5

Det finansiella systemet tillhandahåller tjänster, t.ex. betalningar, krediter och försäkringar, som är absolut nödvändiga för att såväl vardagsliv som ekonomi ska fungera. När dessa grundläggande funktioner tillhandahålls på ett ändamålsenligt sätt råder finansiell stabilitet. Enorma samhälls- ekonomiska kostnader skulle uppstå om någon av dessa funktioner skulle upphöra, men redan en påtagligt nedsatt funktionsförmåga innebär betydande samhällsekonomiska kostnader och systemrisk, dvs. en risk för störningar i det finansiella systemet som kan leda till allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och den reala ekonomin.

Värnandet av den finansiella stabiliteten är ytterst en statlig ange- lägenhet. Sverige är i och med antagandet av krishanteringsdirektivet ålagt att införa ett särskilt förfarande för fallerande finansiella företag som kan användas som ett alternativ till konkurs när en sådan skulle medföra stora samhällsekonomiska kostnader. Detta nya förfarande benämns resolution och beskrivs närmare i avsnitt 5.

4.1Krishantering under finanskrisen

Alla EU:s medlemsstater påverkades av finanskrisen 2008. I vissa medlemsstater fanns eller tillskapades krishanteringsramverk som gjorde det möjligt att vidta effektiva åtgärder – i Sveriges fall ledde ett generellt garantiprogram, övertagandet av Carnegie Investment Bank samt kapitaltillskottet till Nordea till att den finansiella stabiliteten säkrades. I andra medlemsstater fungerade emellertid befintliga regelverk sämre. Därutöver visade det sig vara mycket komplicerat att kunna hantera fallerande banker på ett effektivt sätt, inte minst när det handlade om banker med gränsöverskridande verksamhet. Problemen i banksektorn ledde till dramatiska negativa effekter på den reala ekonomin och kraftiga ökningar av statsskulder i ett antal medlemsstater. Europeiska kommissionen (kommissionen) menade att skillnaden mellan olika medlemsstaters regelverk och resultat av krishantering utgjorde ett problem, eftersom medlemsstater med bättre statsfinanser hade större möjligheter att hantera kriser på ett framgångsrikt sätt. Kommissionen såg en koppling mellan staten och banksektorn, och kommissionens förslag till krishanteringsdirektiv syftade ytterst till att minska den kopplingen. Förslaget publicerades den 6 juni 2012, förhandlingarna påbörjades strax därefter, och det slutliga krishanteringsdirektivet publicerades den 12 juni 2014.

4.2 Kärnan i krishanteringsdirektivet

Centralt i resolutionsprocessen är att bankens ägare och långivare,
snarare än staten, ska påtvingas eventuella förluster. I ett vanligt
insolvensförfarande är detta en process som tar mycket lång tid och som
beror på värdet konkursförvaltaren kan utvinna från företagets tillgångar.
I resolution är däremot syftet att skuldnedskrivningen ska kunna ske	165
	165

Prop. 2015/16:5 mycket snabbt, baserat på en värdering av företaget som görs vid resolutionsinträdet, och att företaget därefter ska kunna drivas vidare om staten bedömer att det är lämpligt. Till detta ändamål får staten ett antal nya resolutionsverktyg.

I skälen till krishanteringsdirektivet anges att bristen på resolutions- verktyg under krisen tvingade vissa medlemsstater att använda statliga medel. Detta har ansetts vara ett stort problem. Krishanteringsdirektivet begränsar därför kraftigt statens möjligheter att använda offentliga medel för att hantera kriser, även i de fall det rör medel som på förhand samlats in från banksektorn. I Sveriges fall innebär dessa begränsningar omfat- tande förändringar av befintlig lagstiftning (se avsnitt 5) vars konsekvenser för framtida krishantering diskuteras närmare i avsnitt 31.

För innehållet i krishanteringsdirektivet redogörs mer utförligt i avsnitt 5.

4.3Krishanteringsdirektivet i globala sammanhang

Upprinnelsen till krishanteringsdirektivet är överenskommelser på G20- nivå. G20 är en sammanslutning av finansdepartement och centralbanker i 20 av världens största ekonomier som även inkluderar kommissionen och ECB. Vid ett möte i Pittsburgh den 25 september 2009 uttryckte G20-länderna att det behövdes omdaningar av konkurslagstiftningen för stora finansiella företag så att dessa kan ta större ansvar för de risker de skapar samt att resolutionsverktyg behövde utvecklas så att effekterna av fallissemang bättre skulle kunna hanteras och moral hazard (moralisk risk, dvs. när en individ eller institution inte drabbas fullt ut av de negativa effekterna av sitt eget handlande) undvikas. Ett förslag presenterades av Financial Stability Board (FSB), en underorganisation till G20, i form av dokumentet Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions. Förslaget antogs sedan av G20 i november 2011 såsom blivande internationell standard. Kommissionen ansåg att principerna i FSB:s förslag står i samklang med förslaget till krishanteringsdirektiv. Andra jurisdiktioner inom G20 har antagit eller planerar att anta jämförbar lagstiftning.

Sverige representeras i G20 av kommissionen.

	4.4	Ytterligare arbete inom EU
	4.4.1	Kommissionens genomförandeåtgärder
	I krishanteringsdirektivet finns ett antal bestämmelser som ger
	kommissionen i uppdrag att anta s.k. genomförandeåtgärder med
	närmare detaljer kring krishanteringsdirektivets ramregler. Delegerade
	akter ska antas enligt artiklarna 2, 44, 76, 103 och 104 i krishanterings-
	direktivet. Därtill ska Europeiska bankmyndigheten (European Banking
	Authority), förkortad Eba, utarbeta bindande tekniska standarder enligt
	artiklarna 4, 5, 6, 10, 11, 12, 15, 23, 26, 27, 36, 45, 49, 52, 55, 71, 74, 82
	och 88.	Förslag till en del av dessa tekniska standarder har redan
166	utarbetats och översänts till kommissionen för antagande.

Detta arbete bedrivs enligt den s.k. Lamfalussymodellen (se bl.a. Prop. 2015/16:5 prop. 2006/07:115 s. 242 f.) som syftar till att effektivisera lagstiftnings-

förfarandet inom EU och tillämpas för lagstiftningen på det finansiella området. Lamfalussymodellen delar in lagstiftningsförfarandet i fyra nivåer. Nivå ett utgörs av ramregler som antas enligt den normala ordningen för lagstiftningen inom EU, med direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av Europeiska unionens råd (rådet) och Europaparlamentet. På nivå två antar kommissionen genom- förandeåtgärder som preciserar och närmare anger detaljerna för lagstiftningen på nivå ett. Kommissionen kan anta genomförandeåtgärder som direktiv eller som förordning. De rättsakter som kommissionen har i uppdrag att anta utifrån krishanteringsdirektivet avser genomförande- åtgärder på nivå två. Förfarandet på nivå två har relativt nyligen förändrats i samband med antagandet av Lissabonfördraget. Nivå tre utgörs av gemensamma riktlinjer och rekommendationer. Slutligen ansvarar kommissionen på nivå fyra för att säkerställa att medlems- staterna genomför lagstiftningen på ett likartat sätt.

Genom antagandet av Lissabonfördraget har som nyss nämnts för- farandet för kommissionens genomförandeåtgärder på nivå två ändrats. Den nya ordningen gör skillnad på delegerade akter och genom- förandeakter (delegerade akter och genomförandeakter regleras i artikel 290 respektive 291 i Lissabonfördraget). Inom ramen för krishanterings- direktivet är det främst delegerade akter som förutses antas. Enligt krishanteringsdirektivet har Europaparlamentet eller rådet rätt att när som helst återkalla kommissionens bemyndigande att anta delegerade akter (artikel 115). Europaparlamentet och rådet har också rätt att invända mot de delegerade akter som antagits av kommissionen under en period på tre månader efter antagandet (artikel 115). Denna period kan på Europa- parlamentets eller rådets initiativ förlängas med tre månader.

Genomförandeakter och delegerade akter kallas i vissa fall bindande tekniska standarder. I de fallen har Eba getts i uppdrag att ta fram förslag till genomförandeåtgärder i enlighet med artiklarna 10–14 i den förordning som styr myndighetens arbete, se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), förkortad Eba- förordningen. När det gäller genomförandeåtgärder hänförliga till krishanteringsdirektivet ska Eba inrätta en permanent resolutions- kommitté (artikel 127 i krishanteringsdirektivet). Ebas förslag till bindande tekniska standarder antas av kommissionen, antingen som delegerade akter eller genomförandeakter, i enlighet med det förfarande som beskrivits ovan. Eba-förordningen ger även Eba rätt att utfärda icke bindande riktlinjer och rekommendationer till dels behöriga myndigheter, dels finansiella företag, dvs. sådana åtgärder på nivå tre som beskrivits ovan.

167

Prop. 2015/16:5 4.4.2 Bankunionen

Parallellt med förhandlingarna om krishanteringsdirektivet utarbetades EU:s bankunion, som i nuläget består av två huvudsakliga förordningar, den gemensamma tillsynsmekanismen1 och den gemensamma resolu- tionsmekanismen2. Det är obligatoriskt för medlemsstater som har euron som valuta att gå med och frivilligt för andra medlemsstater. Såväl tillsyns- som resolutionsregelverken är tillämpliga på kreditinstitut och värdepappersbolag i de deltagande medlemsstaterna.

Utöver nämnda rättsakter har även Eba-förordningen, ett mellanstatligt avtal om bl.a. finansiering av resolutionsåtgärder mellan de deltagande medlemsstaterna samt lagstiftning på nivå två betydelse för bankunionen. För de medlemsstater som deltar i bankunionen innebär deltagandet en striktare och mer enhetlig tillämpning av krishanteringsdirektivet: deras tillsynsmyndigheter samarbetar med eller ersätts av ECB och deras resolutionsmyndigheter samarbetar med eller ersätts av den gemen- samma resolutionsmyndigheten. Den resolutionsfond som medlems- staterna ska införa enligt krishanteringsdirektivet och som beskrivs i avsnitt 25 ersätts av en gemensam resolutionsfond.

Sverige har i nuläget inte gått med i bankunionen.

5Genomförande av krishanterings- direktivet i svensk rätt

5.1Krishanteringsdirektivet

5.1.1Direktivets struktur och form

Krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som kommer att innebära vittgående förändringar i svensk rätt. Krishanteringsdirektivets innehåll kan delas upp i krisförebyggande arbete och krishanterande arbete, samt horisontella bestämmelser som påverkar allt arbete. Krishanteringsdirektivet uppställer i stor utsträckning bindande regler som ska genomföras i medlemsstaternas nationella lagstiftning.

I artikel 1 anges krishanteringsdirektivets syfte och målsättning och i artikel 2 anges ett stort antal definitioner av relevanta termer.

Det framgår av artikel 1.2 att medlemsstaterna får anta eller behålla striktare regler, eller regler som kompletterar det nu aktuella unionsrättsliga regelverket. Krishanteringsdirektivet är således ett minimidirektiv. Dessutom framgår av vissa bestämmelser i krishanteringsdirektivet att medlemsstaterna själva kan välja om de vill

1 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut. 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en

gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010.

168

genomföra dem eller inte. I den följande beskrivningen anges vilka Prop. 2015/16:5 sådana val som finns och om regeringen anser att de bör utnyttjas eller

inte.

Det bör också framhållas att krishanteringsdirektivet kommer att kompletteras med unionsrättsliga föreskrifter på lägre nivå, såväl bindande som icke bindande. Det följer av artikel 115 att EU- kommissionen ges befogenhet att anta bindande delegerade akter inom vissa områden som särskilt anges i olika artiklar (se även avsnitt 4.4.1). Därutöver anges i ett antal artiklar i krishanteringsdirektivet att Europeiska bankmyndigheten (Eba) ska utfärda både bindande tekniska standarder och icke bindande riktlinjer med mer detaljerade tekniska bestämmelser. Även detta behandlas mer detaljerat i avsnitt 4.4.1.

5.2Krisförebyggande arbete

5.2.1Utseende av myndigheter

Medlemsstaterna ska utse myndigheter för att hantera resolutions– uppgifterna (artikel 3). Det står medlemsstaterna fritt att antingen skapa en ny resolutionsmyndighet, att ge en eller flera befintliga lämpliga myndigheter resolutionsuppgifter, eller att kombinera de två alternativen. Frågan om val av resolutionsmyndighet behandlas i avsnitt 5.6.1.

5.2.2Återhämtningsplaner

Medlemsstaterna ska se till att s.k. återhämtningsplaner upprättas för varje institut (artiklarna 5–9). Mindre institut kan, efter tillsynsmyndig- hetens medgivande, tillåtas att ta fram återhämtningsplaner som är mindre detaljerade under vissa förutsättningar (artikel 4). Samma möjlighet till förenklingar för mindre institut gäller även i fråga om resolutionsplaner, se nedan.

Återhämtningsplaner ska beskriva vilka åtgärder som skulle kunna vidtas av institutet vid en betydande förändring av dess finansiella situation. En återhämtningsplan ska tas fram av institutet och den ska uppdateras minst en gång om året eller efter väsentliga förändringar. Om myndigheten inte godtar återhämtningsplanen har den möjlighet att begära förändringar i den eller, i ett senare skede om förändringarna bedöms otillräckliga, beordra institutet att vidta vissa åtgärder.

Gränsöverskridande koncerner ska ta fram koncernåterhämtningsplaner som ska bedömas av de berörda tillsynsmyndigheterna. Bindande medling från Eba kan bli aktuellt om berörda myndigheter inte lyckas nå samsyn.

Genomförandet av kravet på återhämtningsplaner behandlas i avsnitt 7.

5.2.3 Resolutionsplaner

Resolutionsplaner behandlas i artiklarna 10–18. Resolutionsplanen ska
beskriva hur institutet ska hanteras i resolution. I likhet med
återhämtningsplanerna ska alla institut ha en resolutionsplan. För mindre	169
	169

Prop. 2015/16:5 institut kan det bli fråga om att upprätta mindre omfattande resolutions- planer. Koncernresolutionsplaner ska upprättas för gränsöverskridande koncerner. Om berörda resolutionsmyndigheter inte lyckas nå samsyn om en plan, kan det bli aktuellt med att föra ärendet till Eba för bindande medling.

Även om resolutionsplanerna syftar till att beskriva hur ett institut ska hanteras i resolution är de inte bindande. Om målen med ett resolutions- förfarande uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder, behöver planen inte tillämpas fullt ut.

Till skillnad från återhämtningsplanen, som tas fram av institutet och bedöms av tillsynsmyndigheten, är det resolutionsmyndigheten som svarar för upprättandet och upprätthållandet av resolutionsplanen, inklu- sive uppdatering minst en gång per år.

I samband med upprättandet av resolutionsplanen ska resolutions- myndigheten efter samråd med tillsynsmyndigheten göra en bedömning av institutets möjlighet till resolution. Om det bedöms finnas väsentliga hinder som gör det orimligt att institutet ska kunna försättas i resolution, kan resolutionsmyndigheten i slutändan kräva att institutet vidtar åtgärder som i vissa fall kan innebära långtgående organisationsföränd- ringar för att möjliggöra en eventuell framtida resolution. På koncernnivå kan det bli aktuellt med bindande medling från Eba om myndigheterna inte lyckas nå samsyn i denna process.

Frågan om hur bestämmelserna om resolutionsplaner ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 8.

5.2.4Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Artikel 45 behandlar det krav på kapitalbas och s.k. kvalificerade (dvs. nedskrivningsbara) skulder som ska ställas på alla institut. Kravet syftar till att säkerställa att det finns en viss andel av institutets skulder som kan skrivas ner om det behövs. Detta krav har samband med resolutionsplanen och bedömningen av institutets möjlighet till resolution. Att det finns en tillräcklig mängd nedskrivningsbara skulder anses vara en förutsättning för en lyckad resolutionsprocess.

När det gäller fastställandet av kravet för gränsöverskridande koncerner kan det både för moder- och dotterföretagen bli aktuellt med bindande medling från Eba om respektive myndigheter inte når samsyn om detta.

Genomförandet av minimikravet på nedskrivningsbara skulder behandlas i avsnitt 9.

	5.2.5	Värdering
	Artiklarna 36 och 74 behandlar värdering av ett företag i resolution. Den
	första värderingen sker efter beslutet om resolution, innan några
	nedskrivnings- eller resolutionsåtgärder vidtas. När resolutionsåtgärderna
	har genomförts ska en ytterligare värdering genomföras i syfte att
	fastställa vad utfallet hade blivit för aktieägare och borgenärer om
	företaget	inte försatts i resolution, dvs. om företaget i stället hade
170	avvecklats genom ett insolvensförfarande. Om utfallet i insolvens hade

blivit mer fördelaktigt för aktieägare eller borgenärer är dessa berättigade Prop. 2015/16:5 till ersättning från resolutionsreserven (artikel 75).

Hur reglerna om värderingsprocessen ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 17.

5.2.6Övrigt förberedande arbete

I krishanteringsdirektivet finns också vissa bestämmelser som syftar till att de avtal som företag ingår ska kunna bli föremål för nedskrivning. Dessutom ställs krav på att företag ska upprätta register över avtal av väsentlig betydelse. Resolutionsmyndigheten har, under vissa förutsätt- ningar, möjlighet att kräva att ett företag höjer sitt aktiekapital. Nämnda bestämmelser behandlas i avsnitt 11.

5.2.7Förebyggande statligt stöd mm

Den senare delen av artikel 32 i krishanteringsdirektivet slår fast att när ett institut mottar extraordinärt statligt stöd ska det per definition anses fallera eller sannolikt fallera (och därmed sannolikt försättas i resolution). Emellertid finns det tre undantag från denna regel: när stödet tar formen av (i) en statlig garanti för centralbankens likviditetsfacilitet, (ii) en statlig garanti för nya skuldförbindelser eller (iii) s.k. förebyggande statligt stöd. Detta innebär i praktiken att det är möjligt för en medlemsstat att använda dessa stödformer utan att det mottagande företaget behöver försättas i resolution. Det är frivilligt för medlemsstaterna att införa möjligheten till förebyggande statligt stöd.

Det förebyggande statliga stödet kan ses som en säkerhetsventil och ett alternativ till resolution. Det utgörs av ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till marknadsmässiga priser och villkor. Kostnaden för stödet får inte belasta resolutionsreserven. Mottagaren måste vara solid, det måste ha förekommit ett stresstest som visat på kapitalunderskott och stödet måste statsstödsprövas.

Förebyggande statligt stöd är krishanteringsdirektivets närmsta motsvarighet till de stödmöjligheter som finns enligt den befintliga svenska stödlagen. Frågan om hur bestämmelserna om förebyggande statligt stöd ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 13.

5.2.8Avtal om finansiellt stöd inom koncerner

Medlemsstaterna är skyldiga att undanröja hinder i nationell lagstiftning mot att institut som ingår i en koncern, så länge kraven i det unionsrättsliga kapitaltäckningsregelverket uppfylls, på marknadsmässig och frivillig grund får ingå avtal om finansiellt stöd med tillsyns- myndigheternas godkännande (artiklarna 19–26). Det är hemlandets tillsynsmyndighet som behandlar ansökan om stöd, men beslut ska tas gemensamt med berörda tillsynsmyndigheter. Om myndigheterna inte kommer överens, kan en myndighet hänskjuta frågan till Eba för bindande medling.

171

Prop. 2015/16:5 Hur bestämmelserna om avtal om finansiellt stöd inom koncerner ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 10.

5.2.9Tidiga ingripanden

Artiklarna 27–30 behandlar s.k. tidiga ingripanden, vilket innebär åtgärder från myndigheternas sida innan institutet försätts i resolution. Om institutets finansiella ställning snabbt försämras har myndigheten ett antal verktyg att tillgripa för att försöka förbättra situationen, inklusive att avsätta ledningen eller att tillsätta en eller flera tillfälliga förvaltare.

Om det tidiga ingripandet gäller en koncern ska hemlandsmyndigheten besluta på koncernnivå efter samråd med värdlandsmyndigheter, som emellertid kan hänskjuta frågan till Eba för bindande medling.

Hur reglerna om tidiga ingripanden ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 12.

5.3 Krishanterande arbete

5.3.1 Resolutionsprocessen

	Resolutionsändamålen och förutsättningar för beslut om resolution
	Artiklarna 31–34 beskriver de generella ändamålen och principerna för
	resolution. När det gäller gränsöverskridande resolution finns liknande
	beskrivningar i artiklarna 87–92. I artiklarna 81–83 uppställs
	förfaranderegler rörande bl.a. utbyte av information mellan berörda
	aktörer i samband med resolutionsärenden.
	Principerna för resolution i artikel 34 är centrala för
	krishanteringsdirektivet. De genomsyrar verktygen och processen som
	helhet. Generellt gäller att ett institut ska försättas i resolution om
	alternativet är insolvens och resolution ligger i det allmänna intresset
	(t.ex. för att skydda kritiska funktioner, undvika värdeförstöring och
	upprätthålla den finansiella stabiliteten). Aktieägarna och, i
	förekommande fall, borgenärerna ska bära förlusterna i den mån det är
	möjligt, ledningen ska bytas ut, garanterade insättningar ska skyddas, och
	ingen borgenär ska få ett sämre utfall än som hade varit fallet i insolvens.
	Processen för beslut om gränsöverskridande resolution, dvs. resolution
	av koncerner verksamma i flera länder i eller utanför EES-området, är
	komplicerad. Som utgångspunkt gäller inom EES att resolutionsplanerna,
	såsom beskrivits ovan, ska följas. Resolutionsplanerna ska tas fram och
	hanteras i de resolutionskollegier som hemlandsmyndigheten ska inrätta.
	När en koncern försätts i resolution ska det upprättas en s.k. koncern-
	resolutionsordning, som ska utgå från resolutionsplanen och beskriva hur
	resolutionen ska utföras av berörda myndigheter. Myndigheterna är
	emellertid inte skyldiga att följa resolutionsplanen, om de bedömer att
	det finns bättre sätt att uppnå resolutionsmålen.
	Det är vidare heller inte tvingande för värdländer att följa resolutions-
	ordningen. De kan med hänsyn till finansiell stabilitet välja att vidta
	andra åtgärder mot sina egna dotterföretag. Det finns inga möjligheter till
172	bindande medling från Eba i resolutionsprocessen.
172

Hur bestämmelserna om ändamål och förutsättningar för resolution ska Prop. 2015/16:5 genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 15.

Genomförande av resolution

Avsnitt 16 behandlar mer ingående hur resolutionsmyndigheten ska ta hänsyn till och tolka resolutionsändamålen och förutsättningarna för resolution vid tillämpningen av regelverket. I avsnitt 16 behandlas också genomförandet av artiklarna 116–123 som innehåller följdändringar i annan EU-lagstiftning.

Kontroll och styrning av ett företag under resolution

Artiklarna 63–72, samt artikel 35 som behandlar begreppet särskild förvaltare, beskriver resolutionsmyndighetens befogenheter gentemot institutet under resolution samt dess motparter.

Myndigheten har mycket vittgående befogenheter under resolutions– processen, eftersom den måste kunna genomföra sitt uppdrag på ett effektivt sätt.

Hur bestämmelserna om kontroll och styrning av ett företag under resolution, inbegripet tillsättning av särskild förvaltare, ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitten 18–20.

Arbetsrättsliga konsekvenser av resolution

Arbetsrättsliga konsekvenser av resolution behandlas i avsnitt 21. I det avsnittet lämnas förslag på lagändringar i syfte att säkerställa att krishanteringsdirektivets bestämmelser avspeglas även i den arbetsrätts- liga regleringen.

5.3.2Resolutionsverktygen

Allmänna utgångspunkter

Artiklarna 37–44 och 46–58 behandlar resolutionsverktygen. Generellt gäller att medlemsstaterna får skapa ytterligare verktyg utöver de som anges i artiklarna, så länge som dessa följer principerna i artiklarna 31 och 34.

Resolutionsverktygen utgör myndighetens faktiska sätt att hantera ett institut under resolution, antingen för att få det på fötter igen i någon form, eller för att avveckla det under ordnade former (alternativt en kombination av de två). I och med genomförandet av reglerna om resolutionsverktygen har medlemsstaterna att ta ställning till ett antal vägval, som beskrivs nedan.

Försäljningsverktyget

Försäljningsverktyget ger myndigheten befogenheter att sälja hela eller delar av institutet under resolution, inklusive aktier eller andra äganderättsinstrument (artiklarna 38 och 39).

Hur bestämmelserna om försäljningsverktyget ska genomföras i svensk

rätt behandlas i avsnitt 22.

173

Prop. 2015/16:5

174

Broinstitutsverktyget

Broinstitutsverktyget beskrivs i artiklarna 40 och 41. Ett broinstitut är en ny juridisk person dit resolutionsmyndigheten har möjlighet att överföra hela eller delar av institutet under resolution, inklusive aktier eller andra äganderättsinstrument, så länge det inte tillförs fler skulder än tillgångar till brobanken (som m.a.o. måste vara solvent). Myndigheten får därutöver använda resolutionsreserven (se nedan) för att kapitalisera broinstitutet.

Det är meningen att broinstitutet ska vara en temporär lösning: det ska antingen avvecklas, eller säljas. Myndigheten har till en början en frist på två år att driva broinstitutet, men kan förlänga den fristen med ett år i taget.

Hur bestämmelserna om broinstitutsverktyget ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Verktyget avskiljande av tillgångar

Artikel 42 beskriver verktyget avskiljande av tillgångar. Detta verktyg får endast användas i kombination med något annat resolutionsverktyg.

Verktyget avskiljande av tillgångar kallas ibland ”bad bank” eftersom det är ett sätt för myndigheten att avskilja tillgångar med osäkert värde. På så sätt kan ett institut under resolution eller ett broinstitut drivas vidare med tillgångar vars värde är mer pålitligt, medan de dåliga till- gångarna avvecklas under ordnade former i en tillgångsförvaltningsenhet som skapats med verktyget avskiljande av tillgångar.

Hur bestämmelserna om verktyget avskiljande av tillgångar ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

Skuldnedskrivningsverktyget

Skuldnedskrivningsverktyget är på många sätt navet i krishanterings- direktivet. Verktyget bygger på principen att aktieägare och borgenärer i den mån det är möjligt ska bidra till förlusttäckning i resolution. Myndigheterna har inte tidigare haft möjlighet att med ett samlat grepp skriva ned skulderna i ett institut så att det sedan är möjligt att driva det vidare. I regel har det krävts frivillig omförhandling eller insolvens för att borgenärer ska åsamkas förluster.

Artiklarna 43, 44 och 46–55 behandlar skuldnedskrivningsverktyget. Verktygets komplexitet och de vägval som medlemsstaterna har att göra i genomförandet av verktyget motiverar den utförliga regleringen på detta område.

I en skuldnedskrivning följer myndigheten något som kan beskrivas som en omvänd förmånsrättsordning: först skrivs alla efterställda skulder ned till noll, sedan alla skulder utan förmånsrätt, samt därefter alla med allmän förmånsrätt. Säkerställda obligationer som har en särskild förmånsrätt får som huvudregel inte skrivas ned, inte heller garanterade insättningar och vissa andra skulder som anges i artikel 44.2. Myndig- heten kan även välja att konvertera skulder till äganderättsinstrument för att kapitalisera ett institut efter att skuldnedskrivningen har återställt dess balansräkning. Efter en fullbordad skuldnedskrivning ska en omstruktu- reringsplan för verksamheten göras.

Hur bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget ska genomföras Prop. 2015/16:5 behandlas i avsnitt 22.

Eftersom det inte alltid är praktiskt möjligt att skriva ned alla skulder, eller om skuldnedskrivningen skulle leda till alltför negativa effekter, har myndigheten viss flexibilitet i tillämpningen av verktyget.

Om medlemsstaterna vill använda offentliga medel för att indirekt täcka förluster i resolution, som beskrivs i artikel 101.2, måste enligt artikel 44.5 motsvarande 8 % av institutets balansräkning först ha skrivits ned. Ett alternativt förfarande anges dock i artikel 44.8 där, under vissa förutsättningar, det är möjligt att i stället utgå från nedskrivningar motsvarande 20 % av riskvägda tillgångar för att få använda offentliga medel.

Frågan om att införa regler som rör det alternativa förfarandet i artikel 44.8 behandlas i avsnitt 22.

Statliga finansiella stabiliseringsverktyg

Medlemsstaterna har möjlighet, men är inte ålagda, att införa de statliga finansiella stabiliseringsverktyg som beskrivs i artiklarna 56–58.

De statliga finansiella stabiliseringsverktygen utgörs av verktyget för offentligt kapitalstöd och verktyget för tillfälligt offentligt ägande. Skillnaden mellan dessa och andra verktyg är att det är medlemsstaten, inte myndigheten, som beslutar om deras användande och att medlen som används inte får tas från resolutionsreserven. Innan de statliga finansiella stabiliseringsverktygen kan komma i fråga måste en nedskrivning på 8 % såsom beskrivs ovan ha gjorts. I ett sådant fall är det inte möjligt att i stället utgå från nedskrivningar motsvarande 20 % av riskvägda tillgångar.

Användande av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen förut- sätter även att det föreligger en ”mycket exceptionell situation med en systemkris”. Stödet måste prövas enligt statsstödsreglerna.

Överväganden som rör möjligheten att införa regler om statliga finansiella stabiliseringsverktyg i svensk rätt behandlas i avsnitt 22.

5.4Horisontella bestämmelser

5.4.1Skyddsregler

Artiklarna 73–80 beskriver krishanteringsdirektivets skyddsregler. Resolution innebär potentiellt vittgående ingrepp i ägares och borgenärers rättigheter, varför skyddsreglerna är motiverade för att se till att det aldrig ska bli ett sämre utfall för ägare och borgenärer än det hade blivit vid ett insolvensförfarande. Som tidigare nämnts ska en slutlig värdering göras efter att resolutionsverktygen har använts (artikel 74). Om den värderingen visar att ägare och borgenärer har fått ett sämre utfall än vad de skulle ha fått i ett insolvensförfarande ska de ersättas från resolutionsfonden med mellanskillnaden (artikel 75).

Det finns även andra skyddsregler av mer teknisk natur som rör t.ex. olika typer av finansiella avtal.

175

Prop. 2015/16:5	Hur skyddsreglerna ska genomföras i svensk rätt behandlas i
	avsnitt 23.

5.4.2 Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

Artiklarna 59–62 behandlar nedskrivning och konvertering av kapital- instrument, både i och utanför resolution. Utanför resolution är syftet med nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument att stärka institutets kapitalbas och därigenom förhoppningsvis förhindra resolu- tion. Innan nedskrivningen eller konverteringen utförs ska en värdering göras (artikel 36).

Hur bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av kapital- instrument utanför resolution ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 14.

5.4.3 Finansieringsarrangemang

Artiklarna 99–109 behandlar de finansieringsarrangemang som medlemsstaterna är skyldiga att inrätta i syfte att i viss utsträckning kunna täcka kostnader i resolutionsförfaranden. Sådana arrangemang ska som huvudregel vara fonder som på tio års sikt ska uppgå till minst motsvarande 1 % av garanterade insättningar i medlemsstatens bank- system. Medlen ska komma från obligatoriska avgifter som tas från instituten på förhand.

Finansieringsarrangemangen (i fortsättningen benämnt resolutions– reserverna) får användas till ett begränsat antal ändamål i resolution. Dessa ändamål redogörs för i artikel 101.

Om medlen i en resolutionsreserv tar slut kan den antingen låna från marknaden eller från andra medlemsstaters resolutionsreserver. Resolu- tionsreserver är dock inte förpliktade att låna ut till varandra, utan det sker på frivillig basis. Resolutionsreserven har även möjlighet att ta ut extraordinära efterhandsbidrag från instituten.

Vid en koncernresolution ska berörda resolutionsreserver komma överens om hur mycket var och en ska bidra. Detta kallas finansierings- plan och beskrivs i artikel 107.

Krishanteringsdirektivet föreskriver även i artiklarna 108 och 109 att insättningar ska få en bättre förmånsrätt (i nuläget har de ingen) samt att fordringar som insättningsgarantisystemet har, vilka dock omfattas av samma skyddsregler som andra borgenärer, ska kunna skrivas ned i stället för garanterade insättningar.

Medlemsstaterna ges ett antal valmöjligheter när det gäller resolutions- reserverna. I normalfallet ska dessa vara reella fonder med egna tillgångar, men medlemsstaterna får enligt artikel 100.6 välja att i stället inrätta resolutionsreserven såsom en del av statsbudgeten (motsvarande hur den svenska stabilitetsfonden fungerar i dag).

Hur finansieringsarrangemangen ska genomföras i svensk rätt behand- las i avsnitt 25.

176

5.4.4

Gränsöverskridande samarbete

Prop. 2015/16:5

Beslutsgångarna i krisförebyggande och krishanterande arbete med avse- ende på samarbete mellan medlemsstater i EU har till stor del redan beskrivits ovan.

Myndigheter inom EU har möjlighet att upprätta ett europeiskt resolu- tionskollegium om ett moderföretag utanför EU har minst två dotterbolag eller betydande filialer inom EU. Det europeiska resolutionskollegiet utför sedan koncernens alla resolutionsförfaranden inom EU. Kollegiet har möjlighet att vägra att utföra dessa om de skulle ha negativa effekter på medlemsstaternas finansiella stabilitet. Resolutionskollegiernas arbete behandlas mer utförligt i avsnitt 26. Om det emellertid uppstår en situation där dotterföretag inom EU som har moderföretaget utanför EU behöver försättas i resolution finns bestämmelser om det i artiklarna 89 samt 93–98.

Europeiska kommissionen och Eba får ingå olika sorters avtal med myndigheter i tredjeland. Fler detaljer om dessa, samt frågan om hur bestämmelserna om gränsöverskridande samarbete ska genomföras i svensk rätt, behandlas i avsnitt 26.

5.4.5Sekretess och informationsutbyte

Krishanteringsdirektivets sekretessbestämmelser finns huvudsakligen i artikel 84. Bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter finns i artikel 90. Hur dessa bestämmelser ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 27.

5.4.6Sanktioner

Artiklarna 110–114 behandlar sanktioner. Bestämmelserna om sanktioner har utformats så att de motsvarar sanktionsbestämmelser i andra nyligen antagna rättsakter på finansmarknadsområdet. Både fysiska och juridiska personer kan komma att bli föremål för sanktioner. Hur sanktionsbestämmelserna ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 28.

5.4.7Överklagande

Artiklarna 85 och 86 behandlar rätten till överklagande. Beslut som rör resolutionsförfaranden kan överklagas, men en överklagan innebär inte automatiskt ett uppskjutande av beslutet i fråga. Medlemsstaterna kan dessutom välja att kräva att beslut om krisförebyggande eller kris- hanterande åtgärder godkänns på förhand av vad som i krishanterings- direktivet benämns en rättslig myndighet, t.ex. en domstol. Hur bestäm- melserna om överklagande ska genomföras i svensk rätt behandlas i avsnitt 29.

177

Prop. 2015/16:5 5.4.8 Ikraftträdandebestämmelser

Frågor om när krishanteringsdirektivet träder i kraft och ska vara genomfört i medlemsstaterna behandlas i artiklarna 130 och 131. Av artikel 130 framgår att krishanteringsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 31 december 2014. Medlemsstaterna kan dock välja att inte börja tillämpa bestämmelserna om skuldnedskrivning förrän senast fr.o.m. 1 januari 2016.

5.5Allmänna utgångspunkter

5.5.1Gällande rätt

I samband med finanskrisen infördes ny lagstiftning i Sverige under hösten 2008. Centrala bestämmelser avseende hantering av kreditinstitut i kris finns i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, kallad stödlagen. Lagen ger staten möjlighet att gripa in och kapitalisera kreditinstitut i behov av stöd. Stödlagen omfattar enbart kreditinstitut, till skillnad från krishanteringsdirektivet som även omfattar värdepappers- bolag och vissa andra företag (se avsnitt 6.5).

Stöd enligt stödlagen får enbart ges för antingen fortsatt verksamhet i livskraftiga kreditinstitut, eller för rekonstruktion eller avveckling i ordnade former av kreditinstitut som inte kan förväntas uppnå lönsamhet på lång sikt. Stödet ges främst i form av garantier eller kapitaltillskott och ska förenas med villkor som syftar till det mottagande kreditinstitutet och dess ägare i första hand ska bära uppkomna förluster. Stödlagen innehåller dock inte detaljerade bestämmelser om hur stödet ska utformas och uppställer inte något krav på skuldnedskrivning eller konvertering.

Stödet ska, så långt som möjligt, utformas på ett affärsmässigt sätt utan otillbörlig snedvridning av konkurrensen och så att statens långsiktiga kostnader för stödet hålls så låga som möjligt. Staten bör få ersättning för sitt risktagande och i möjligaste mån kunna återfå stöd som getts.

Stödlagens regler kompletteras av förordningen (2008:819) om statliga garantier till banker m.fl., förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut och förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl.

Av stödlagen framgår att regeringen har att utse en stödmyndighet som ansvarar för tillämpningen av regelverket. Riksgäldskontoret har getts uppgiften som stödmyndighet.

En prövningsnämnd för stöd till kreditinstitut kan pröva frågor om bl.a. villkor för statligt stöd, tvister om inlösen av aktier i stödmottagande kreditinstitut eller om lösenbeloppets storlek. Prövningsnämnden har dessutom att pröva vissa beslut som Finansinspektionen kan fatta enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Prövningsnämndens beslut får inte överklagas.

178

5.5.2

En ny lag om resolution

Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: En ny lag om resolution införs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Genomförandet av krishanterings- direktivets bestämmelser i svensk rätt innebär att ett stort antal relativt detaljerade, materiella bestämmelser om resolution måste införas i svensk lag. Enligt regeringens mening bör en stor del av det nya regel- verket genomföras genom att en ny lag om resolution införs. Detta innebär att huvuddelen av de materiella bestämmelser som rör förberedelser för och genomförande av resolution samlas i en lag.

5.5.3Ändringar i sektorslagstiftningen

Regeringens förslag: De delar av krishanteringsdirektivets bestäm- melser som rör Finansinspektionen införs i stor utsträckning genom ändringar i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Det följer av krishanteringsdirektivet att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna – i Sverige Finans- inspektionen – ges vissa uppgifter, t.ex. i fråga om granskning av åter- hämtningsplaner (se avsnitt 7), godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se avsnitt 10) och s.k. tidiga ingripanden (se avsnitt 12). Finansinspektionen ansvarar även för tillsynen över finansiella företags efterlevnad av tillämpliga regler, och för att vidta åtgärder om företagen inte följer reglerna. Det framstår enligt regeringens bedömning som lämpligast att de uppgifter som Finansinspektionen ansvarar för enligt det nya regelverket regleras i den s.k. sektorslagstiftningen, främst lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.

Undantag från nämnda huvudprincip görs emellertid genom att bestämmelser om skuldnedskrivning och konvertering utanför resolution införs i lagen om resolution trots att Finansinspektionen, enligt reger- ingens bedömning, bör ges ansvaret för att tillämpa de reglerna. Bestäm- melserna om skuldnedskrivning och konvertering utanför resolution bedöms dock vara så nära anknutna till bestämmelserna om skuldned- skrivning och konvertering i resolution att de bör finnas i samma lag.

5.5.4	En ny lag om förebyggande statligt stöd

Regeringens förslag: Reglerna i lagen om statligt stöd till kredit-
institut om stöd till livskraftiga kreditinstitut och finansieringen av
sådant stöd bör i tillämpliga delar, och justerade för att ansluta till		179

Prop. 2015/16:5

180

krishanteringsdirektivets regler, föras över till en ny lag om förebyg- gande statligt stöd till kreditinstitut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Stödlagens bestämmelser om statligt stöd till kreditinstitut är inte fullt ut förenliga med de bestämmelser i krishanteringsdirektivet som rör s.k. förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13). Mot bakgrund av att bestämmelserna i krishanteringsdirek- tivet relativt detaljerat reglerar under vilka förutsättningar medlemsstater kan ge stöd till kreditinstitut och värdepappersbolag i form av garantier eller kapitaltillskott, framstår det som lämpligt att ta in bestämmelser om detta i en ny lag (i det följande benämnd den nya stödlagen) som ersätter den nu gällande stödlagen. Den nya stödlagen bör också innehålla bestämmelser om stabilitetsfonden, som får användas för att finansiera åtgärder enligt lagen.

Beslut enligt den nya stödlagen bör, på samma sätt som motsvarande beslut enligt den nu gällande stödlagen, inte kunna överklagas. Detta innebär att Prövningsnämnden för statligt stöd till kreditinstitut inte längre kommer att ha några uppgifter enligt det nya regelverket, utan enbart i fråga om prövning av vissa beslut enligt lagen om insättnings- garanti. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligast att bestäm- melser om Prövningsnämnden förs in i lagen om insättningsgaranti. Frågan om Prövningsnämndens uppgifter enligt den lagen får övervägas inom ramen för genomförandet av 2014 års insättningsgarantidirektiv i svensk rätt.

5.6Ansvariga myndigheter

5.6.1Resolutionsmyndigheten

Regeringens förslag: Frågor om åtgärder enligt den nya lagen om resolution ska, med vissa undantag, prövas av Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten).

Regeringens bedömning: Det bör inrättas ett särskilt beslutsorgan inom Riksgäldskontoret med uppgift att fatta beslut i ärenden som rör resolution.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att regeringen ska vara resolutionsmyndighet, men att den ska delegera merparten av resolutionsuppgifterna till Riksgäldskontoret och Finansinspektionen. Den närmare ansvarsfördelningen mellan regeringen och resolutions- myndigheten bör enligt utredningen anges i förordning. Enligt utredningens förslag bör Finansinspektionen ges ansvaret att besluta om

åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag genom resolution och minimikravet för nedskrivningsbara skulder. Vidare gör utredningen inte någon särskild bedömning av formerna för resolutionsfunktionens inrättande hos Riksgäldskontoret.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret anser att det stora flertalet av uppgifterna enligt krishanteringsdirektivet bör delegeras till en eller flera myndigheter. Beslut som är av större principiell och ekonomisk betydelse bör dock inte delegeras till en förvaltningsmyndighet, utan i sådana frågor bör regeringen ha en central roll i beslutsfattandet. Det gäller särskilt sådana beslut som omfattar överenskommelser med andra länder. I fråga om beslutsfattande rörande icke gränsöverskridande företag bör besluten dock kunna fattas av någon annan myndighet än regeringen. Resolutionsförfarandet bör skötas av en myndighet som är skild från Finansinspektionen. Kopplingarna mellan insättningsgarantin och resolutionsverksamheten innebär att ansvaret för båda dessa verksamheter bör samlas hos en myndighet. Ansvaret för resolutionsplaneringen, inklusive beslut om minimikrav för nedskriv- ningsbara skulder och ingripande för att undanröja hinder mot resolution, bör läggas på den myndighet som ansvarar för resolution. Riksgälds- kontoret har i sak ingen invändning mot att ansvarsfördelningen pekas ut i lag, men noterar att förslaget delvis är inkonsekvent, dels eftersom utredningen anger att samtliga resolutionsuppgifter bör fördelas av regeringen, dels eftersom lagförslaget inte innefattar samtliga uppgifter som enligt utredningens bedömning bör ligga på Finansinspektionen. Finansinspektionen anser att den inte bör få ansvaret för att hantera företag under resolution. I och med att inspektionen ska ha tillsyn över ett företag i resolution är det inte lämpligt att den samtidigt ansvarar för skötseln av samma företag. Däremot bör inspektionen ansvara för åtgärder mot ett företag utanför resolution, däribland fastställande av minimikravet för nedskrivningsbara skulder, resolutionsplaneringen samt identifiering och undanröjande av väsentliga hinder mot att hantera ett företag i resolution. Vidare bör inspektionen utses till kontaktmyndighet för samarbete och samordning med andra relevanta myndigheter i övriga EES-länder. Svenska Bankföreningen anser att arbetsfördelningen mellan myndigheterna bör förtydligas och finjusteras samt att kravet på separation inom Finansinspektionen mellan tillsynsaktiviteter och aktivi- teter inom ramen för förslaget till resolutionslag klargörs. Det operativa oberoendet mellan de tillsyns- och resolutionsuppgifter som Finansin- spektionen tilldelas måste framgå av lagtext alternativt av förordning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Resolutionsmyndigheten enligt den nya lagen om resolution

Enligt artikel 3.1 i krishanteringsdirektivet ska varje medlemsstat utse en, eller i undantagsfall flera, resolutionsmyndigheter som får tillämpa de resolutionsverktyg och utöva de resolutionsbefogenheter som anges i direktivet, dvs. sådana verktyg och befogenheter som får användas för att hantera ett företag i resolution. Inom ramen för detta lagstiftningsärende benämns sådana verktyg och befogenheter, tillsammans med finansiella stabiliseringsverktyg, gemensamt för resolutionsåtgärder (se avsnitt 6.2).

Prop. 2015/16:5

181

Prop. 2015/16:5	Resolutionsmyndigheten ska vara en offentlig förvaltningsmyndighet
	eller en myndighet med förvaltningsbefogenheter (artikel 3.2). Resolu-
	tionsfunktionen får ges till en eller flera myndigheter som även bedriver
	annan verksamhet. Som exempel nämns departement, centralbanken eller
	tillsynsmyndigheten. Särskilda krav gäller dock om resolutionsfunk-
	tionen ges till en myndighet som även har andra funktioner. I sådana fall
	ska operativt oberoende mellan resolutionsfunktionen och myndighetens
	övriga funktionerna säkerställas och personalen som utför resolutions-
	funktionen måste vara strukturellt separerad och ha andra rapporterings-
	vägar än personalen som utför myndighetens övriga funktioner
	(artikel 3.3). Samtidigt krävs att myndigheter och deras medarbetare som
	ägnar sig åt tillsyn respektive resolution ska samarbeta nära vid
	förberedelser, planering och tillämpning av resolution (artikel 3.4).
	Med tanke på vilka konsekvenser ett finansiellt företags fallissemang
	kan få för en medlemsstats finansiella system och ekonomi och att
	offentliga medel kan krävas för hanteringen av en finansiell kris, före-
	skriver vissa artiklar i krishanteringsdirektivet att relevanta departement
	eller regeringen i medlemsstaterna involveras i såväl krisförberedande
	arbete som resolution. Användningen av statliga stabiliseringsverktyg är
	dessutom uttryckligen förbehållen det behöriga departementet eller
	regeringen (jfr avsnitt 22.34.3). Av artikel 3.6 i krishanteringsdirektivet
	framgår vidare att om resolutionsmyndigheten inte är det behöriga
	departementet ska myndigheten, om inte annat framgår av nationell rätt,
	få det behöriga departementets godkännande innan beslut genomförs som
	kan få direkta budget- eller systemeffekter. Vilka beslut som kan få
	sådana effekter är inte närmare specificerat i direktivet, utan det har i
	huvudsak överlämnats till medlemsstaterna att avgöra i vilka fall som det
	behöriga departementets samtycke är nödvändigt.
	Enligt gällande rätt (stödlagen), har regeringen att fatta beslut i frågor
	av principiell och samhällsekonomisk vikt, medan stödmyndigheten i
	princip bara har formella befogenheter i den mån regeringen överlåter
	dem. En orsak till att delegeringen är så begränsad är att en situation där
	stöd enligt stödlagen är aktuellt förutsätter allvarliga hot mot den
	finansiella stabiliteten och därmed mot hela samhällsekonomin. Till detta
	kommer att riksdagen i stödlagen delegerar i princip obegränsade
	finansiella befogenheter och att stöd därmed kan få betydande
	statsfinansiella följder (jfr prop. 2008/09:61 s. 33 och 46–48).
	Som utredningen och Riksgäldskontoret konstaterar kan en del beslut
	som kan behöva fattas enligt det nya krishanteringsramverket få sådana
	konsekvenser för den finansiella stabiliteten och statsfinanserna att
	beslutsbefogenheten inte bör ges till en förvaltningsmyndighet. En sådan
	ordning förutses även i krishanteringsdirektivet. Utredningens förslag –
	att göra regeringen till resolutionsmyndighet och att regeringen bör avstå
	från att delegera betydelsefulla beslut till den förvaltningsmyndighet som
	ska sköta den operativa och löpande resolutionsverksamheten – kan dock
	leda till tillämpningssvårigheter. En till krishanteringsdirektivet mer
	näraliggande lösning, som ger regeringen bestämmande inflytande över
	frågor som kan få betydande effekter på den finansiella stabiliteten eller
	statsfinanserna, är att göra resolutionsmyndighetens beslut i sådana
	frågor avhängiga regeringens godkännande. En sådan ordning liknar den
182	som gällt för statligt stöd eller kapitaltillskott till kreditinstitut. Enligt 3 §

förordningen (2008:820) om statligt stöd till kreditinstitut och 4 § förordningen (2009:46) om kapitaltillskott till solventa banker m.fl. har beslut om stöd eller kapitaltillskott krävt regeringens godkännande av det för åtgärden underliggande avtalet innan beslut fattas. Mot den bakgrunden anser regeringen att en liknande ordning bör införas inom ramen för detta lagstiftningsärende. I den nya lagen om resolution bör därför tas in en bestämmelse att om resolutionsmyndigheten överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, ska myndig- heten, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om åtgärden med hänsyn till risken för sådana effekter kan godtas.

Vad särskilt gäller budgeteffekter kan det konstateras att formerna för det nationella finansieringsarrangemanget för resolution (resolutions- reserven), som föreslås i detta lagstiftningsärende (se vidare avsnitt 25), i princip innebär att alla åtgärder som finansieras med medel från reserven kommer att påverka det finansiella sparandet. Resolutionsmyndigheten har dock, i enlighet med artikel 100.6 b i krishanteringsdirektivet, rätt till ett belopp som motsvarar inbetalda avgifter till reserven. Staten ska, på resolutionsmyndighetens begäran, omedelbart ställa medlen till resolu- tionsmyndighetens förfogande för finansiering av åtgärder i resolution. Ett krav på regeringens godkännande av användning av reserven, som kan få betydande budgeteffekter, torde endast kunna uppställas när det gäller utlåning av reservens medel till andra finansieringsarrangemang inom EES (jfr artiklarna 101.1 g och 106.3). Kravet på regeringens godkännande bör därför inte omfatta beslut om annan användning av reserven, även om den i sig kommer att påverka statsbudgeten. Med direkta budgeteffekter avses således enbart sådana effekter som följer av åtgärder som inte finansieras med medel ur resolutionsreserven.

Med systemeffekter avses sådana allvarliga störningar i det finansiella systemet i Sverige som kan medföra att systemets funktionsförmåga allvarligt skadas. Risken för sådana effekter kan uttryckas som faran för att en plötslig och oväntad kris i ett eller flera finansiella företag ska utlösa en kedjereaktion, med allvarliga konsekvenser för hela eller centrala delar av det finansiella systemet som följd. Något sådant skulle omedelbart få allvarliga återverkningar för både företag och hushåll. Även stabilitetsfrämjande åtgärder som vidtas av andra länder kan dock få en negativ påverkan på stabiliteten i det svenska finansiella systemet, och bör därför vägas in i en systemriskbedömning (jfr prop. 2008/09:61 s. 33). Som Riksgäldskontoret konstaterar torde det främst vara i det gränsöverskridande samarbetet, vilket kan kräva såväl internationella överenskommelser om resolutionsåtgärder som fördelning av kostnader för krishanteringen medlemsstaterna emellan, som regeringen bör bli involverad i beslutsfattandet. Det kan dock inte uteslutas att rent nationella ärenden kan innehålla sådana omständigheter att resolutions- myndighetens beslut bör föregås av regeringens godkännande. Det är dock inte möjligt eller lämpligt att i lag eller annan författning precisera detta ytterligare.

Regeringens prövning ersätter inte resolutionsmyndighetens prövning. Oavsett om regeringen funnit att den underställda åtgärden kan godtas eller inte, bör resolutionsmyndigheten således ta ställning till om förut- sättningarna i övrigt för åtgärden, i enlighet med den nya lagen om resolution, är uppfyllda. Resolutionsmyndighetens prövning blir därmed

Prop. 2015/16:5

183

Prop. 2015/16:5

184

begränsad till frågor som inte har prövats av regeringen. Om regeringen exempelvis skulle finna att ett beslut om resolution av ett visst kredit- institut inte kan godtas med anledning av de budget- eller systemeffekter som ett sådant beslut skulle kunna få, får resolutionsmyndigheten inte försätta institutet i resolution. Resolutionsmyndigheten har i sådana fall ändå att pröva om resolutionsförutsättningarna enligt den nya lagen om resolution är uppfyllda, dvs. om fallissemang har fastställts av Finans- inspektionen, om alternativa åtgärder kan förhindra fallissemang och om resolution ligger i det allmänna intresset. Denna prövning har bl.a. betydelse för resolutionsmyndighetens underrättelse- och motiverings- skyldighet (jfr artiklarna 81.3 och 82.2 i krishanteringsdirektivet, se vidare avsnitt 15.2 och 15.5). Resolutionsmyndighetens efterföljande prövning av underställda resolutionsåtgärder bör ske på motsvarande sätt. Om regeringen exempelvis skulle finna att en nedskrivning av seniora skulder i enlighet med deras prioritetsordning inte kan godtas med anledning av de budget- eller systemeffekter som kan följa av ett sådant beslut, får resolutionsmyndigheten inte tillämpa skuldnedskrivningsverk- tyget i enlighet med huvudregeln. Det utesluter dock inte en tillämpning av verktyget i sig, eftersom resolutionsmyndigheten under exceptionella omständigheter får undanta vissa skulder från nedskrivning (se artikel 44.3 i krishanteringsdirektivet). Den efterföljande prövningen som resolutionsmyndigheten har att göra i sådana fall är således inte begränsad till att avse frågan om andra resolutionsåtgärder än skuldned- skrivning ska vidtas i resolutionen, utan får även omfatta frågan om exempelvis de systemeffekter som föranlett regeringen att inte godta skuldnedskrivning enligt huvudregeln kan undvikas genom att vissa skulder undantas från nedskrivning. Regeringen återkommer till de närmare förutsättningarna för regeringens prövning i avsnitt 5.6.2.

Mot den bakgrunden finner regeringen inte skäl att göra regeringen till resolutionsmyndighet.

Uppgifter för hantering av företag i resolution

När det gäller valet av myndighet som bör ha ansvaret för beslut om och hantering av företag i resolution, delar regeringen utredningens uppfattning att det inte är ändamålsenligt att inrätta en ny myndighet. Det kan gå många år utan att ett företag sätts i resolution samtidigt som det kan krävas stora resurser när så sker. Det talar för att inordna uppdraget i en befintlig myndighet som har kapacitet att omfördela resurser från annan verksamhet.

För svenskt vidkommande är det inte heller aktuellt att delegera resolutionsfunktionen till centralbanken. De uppgifter som resolutions– myndigheten ansvarar för enligt krishanteringsdirektivet har enbart begränsade beröringspunkter med Riksbankens löpande verksamhet.

Enligt regeringens bedömning bör inte heller Finansinspektionen ges i uppdrag att hantera finansiella företag genom resolution. Utgångs- punkten i krishanteringsdirektivet är att tillsynsmyndigheten endast i undantagsfall får ges uppdraget som resolutionsmyndighet med hänsyn till de intressekonflikter som kan uppstå i förhållande till myndighetens tillsynsverksamhet. Resolution kan innebära att den ansvariga myndigheten – direkt eller via förvaltare – tar över skötseln av ett företag

som fortsätter att bedriva finansiell verksamhet. Även ett företag under resolution måste ha tillstånd från Finansinspektionen och ska därmed även stå under tillsyn. Som Finansinspektionen konstaterar är det inte lämpligt att inspektionen ansvarar för att leda verksamheten i ett företag som står under dess tillsyn. Kravet på operativt oberoende och organisa- torisk separation skulle vidare innebära att eventuella synergivinster mellan tillsyns- och resolutionsfunktionen inte kan utnyttjas till fullo.

Resolutionshanteringen kan ses som en utveckling av det uppdrag som Riksgäldskontoret sedan 2008 har i egenskap av stödmyndighet. Uppdraget som garantimyndighet har också gett Riksgäldskontoret erfarenheter från den förra krisen och dess efterspel som bör vara användbara vid hantering av företag i kris. Mot den bakgrunden anser regeringen att Riksgäldskontoret bör utses till resolutionsmyndighet enligt krishanteringsdirektivet med ansvar för att hantera ett företag i resolution med de verktyg och befogenheter som krishanteringsdirektivet föreskriver. Enligt regeringens mening bör ett särskilt beslutsorgan inrättas inom Riksgäldskontoret med uppgift att fatta beslut i ärenden som rör resolution. Därigenom kan specialkompetens på det aktuella området samlas och byggas upp samtidigt som en tillräcklig grad av självständighet med skilda besluts- och rapporteringsvägar i förhållande till Riksgäldskontorets övriga verksamhet upprätthålls.

Lagrådet föreslår att det i den nya lagen om resolution ska anges att Riksgäldskontoret är resolutionsmyndighet i Sverige. När svenska förhållanden avses ska därför ”resolutionsmyndigheten” bytas ut mot ”Riksgäldskontoret” i lagtexten. Regeringen har justerat den nya lagen om resolution i enlighet med Lagrådets förslag.

Uppgifter för att förbereda för resolution

För att finansiera åtgärder i resolution ska resolutionsmyndigheten enligt krishanteringsdirektivet ha tillgång till ett nationellt finansierings- arrangemang för resolution som byggs upp genom avgiftsuttag från vissa företag på den finansiella marknaden (se avsnitt 25.2). I uppdraget som resolutionsmyndighet med ansvar för att hantera företag i resolution bör därför även ingå att besluta om avgifter till och förfoga över finansieringsarrangemanget. Detta ansluter till den gällande ordningen enligt stödlagen. Som regeringen återkommer till i följande avsnitt bör dock vissa beslut som rör användningen av finansieringsarrangemanget föregås av regeringens godkännande.

Därutöver föreskriver krishanteringsdirektivet andra krisförberedande uppgifter och befogenheter för resolutionsmyndigheten. Till exempel ska den upprätta resolutionsplaner. Som ett led i det arbetet ska myndigheten även bedöma om det finns allvarliga hinder i företagens verksamhet och organisation mot att hantera dem via resolution och, om så är fallet, vidta åtgärder för att avlägsna sådana hinder (se avsnitt 8). Resolutions- myndigheten ska också fastställa ett minimikrav på hur mycket nedskrivningsbara skulder som ett företag måste ha. Minimikravet hänger samman med att skuldnedskrivningsverktyget ska bli verkningsfullt i resolution (jfr avsnitt 9 och 22.19).

Dessa uppgifter och befogenheter är i huvudsak sådana som det bör ankomma på den förvaltningsmyndighet som regeringen utser att fatta

Prop. 2015/16:5

185

Prop. 2015/16:5 beslut om. Vidare instämmer regeringen med utredningen i att vissa av dessa uppgifter och befogenheter liknar dem som Finansinspektionen har i sin tillsynsverksamhet och att det finns ett värde i en ordning där två olika myndigheter inte fattar beslut i samma fråga. Samtidigt finns det dock skillnader, särskilt med avseende på ändamålet med de olika uppgifterna och befogenheterna. Grundtanken med resolutions- planeringen och fastställandet av nedskrivningsbara skulder är att ge resolutionsmyndigheten de bästa förutsättningarna att hantera ett företag i resolution. Om en annan myndighet än resolutionsmyndigheten ges avgörande inflytande över dessa frågor kan effektiviteten i resolutions- förfarandet förhindras och ansvarsutkrävande försvåras. För att den krishanterande verksamheten ska kunna bedrivas så effektivt som möjligt bör, enligt regeringens mening, myndigheten med ansvar för kris- hanteringen få bestämmanderätten även i dessa frågor. Riksgäldskontoret bör därför upprätta resolutionsplaner samt besluta om åtgärder för att undanröja hinder mot att hantera företag genom resolution och nedskrivning av skulder. Detta bör dock ske i nära samarbete och genom informationsutbyte med Finansinspektionen (jfr artiklarna 3.4 och 90 samt avsnitt 27.8.1). På så sätt torde eventuella nackdelar med att två myndigheter har liknande funktioner och befogenheter minimeras.

En annan uppgift enligt krishanteringsdirektivet är nedskrivning eller konvertering av tillämpliga kapitalinstrument under vissa förutsättningar. Utövandet av denna befogenhet kan ske såväl utanför som i resolution (se avsnitten 22.19 och 14). Riksgäldskontoret ska kunna utöva denna befogenhet vid sin krishantering av företag i resolution, antingen ensamt eller tillsammans med resolutionsåtgärder. Regeringen återkommer till vilken myndighet som bör ansvara för utövandet av denna befogenhet utanför resolution och Svenska Bankföreningens synpunkter på organisatorisk separation i förhållande till ordinarie tillsynsuppgifter i avsnitt 5.6.3.

Av artikel 3.10 i krishanteringsdirektivet framgår att om mer än en myndighet utses för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna ska en av myndigheterna utses som kontakt- myndighet för samarbete och samordning med relevanta myndigheter i andra medlemsstater. Eftersom Finansinspektionen inte föreslås få befogenhet att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutions- befogenheterna kan inspektionen inte heller utses som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med relevanta myndigheter i andra EES- länder (jfr avsnitt 5.6.3). Enligt regeringens förslag till genomförande kommer endast Riksgäldskontoret att få sådana befogenheter, varför det inte finns skäl att utse en kontaktmyndighet.

5.6.2Regeringen och Finansdepartementet (Regeringskansliet)

Regeringens förslag: Regeringen ska pröva frågor om användningen av statliga stabiliseringsverktyg.

I fråga om utlåning från resolutionsreserven till ett annat finansi- eringsarrangemang inom EES och andra frågor som överlämnas från

186

Riksgäldskontoret, ska regeringen skyndsamt pröva om åtgärden kan godtas.

Regeringens bedömning: Finansdepartementet bör utöva det behöriga departementets funktioner enligt krishanteringsdirektivet i den mån funktionerna inte kan utövas av regeringen i stället.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock inget krav på regeringens tillåtelse i andra ärenden än utlåning från det nationella finansieringsarrangemanget för resolution.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 3.5 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna utse ett departement som ska ansvara för det behöriga departementets funktioner enligt direktivet. Av artikel 2.1.22 framgår vidare att det behöriga departementet ska vara finansdepartementet eller annat departement med ansvar för ekonomiska, finansiella och budgetmässiga frågor på nationell nivå. För svenskt vidkommande bör därför Finansdepartementet utses till behörigt departement enligt krishanteringsdirektivet. Det bör ske i föreskrifter meddelade av regeringen.

När det gäller de närmare funktionerna som departementet ska ha ger krishanteringsdirektivet medlemsstaterna viss flexibilitet i genom- förandet. Enligt flera artiklar där det behöriga departementet har en funktion att fylla kan nämligen funktionen i stället fullgöras av regeringen. Så är exempelvis fallet vid användningen av statliga stabiliseringsverktyg och utlåning från resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES (se artiklarna 56 och 106.3 i krishanteringsdirektivet, jfr avsnitt 22.34.1 och 25.3.2). Det behöriga departementets funktioner i sådana fall bör fullgöras av regeringen. I den nya lagen om resolution bör därför tas in bestämmelser om att regeringen beslutar om användningen av statliga stabiliseringsverktyg och prövar om utlåning från resolutionsreserven kan tillåtas. Som anförts i det föregående bör regeringens godkännande även krävas innan Riksgäldskontoret fattar beslut i frågor som kan få direkta budget- eller systemeffekter. I sådana fall bör Riksgäldskontoret, med ett eget yttrande i saken, till regeringen överlämna frågan om åtgärden kan godtas. Detta bör kompletteras med en bestämmelse i den nya lagen om resolution att regeringen skyndsamt ska pröva en överlämnad fråga. Regeringens prövning ersätter inte i något fall Riksgäldskontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Vid regeringens prövning ska endast bedömas om åtgärden kan godtas utifrån de budget- eller systemeffekter som kan följa av åtgärden. Samma förfarande bör användas när det gäller tillåtligheten av utlåning från resolutionsreserven.

Vidare finns det vissa funktioner enligt krishanteringsdirektivet som måste uppfyllas av det behöriga departementet. Så är exempelvis fallet för vissa underrättelser och visst informationsutbyte enligt direktivet. Detsamma gäller för det internationella samarbete som ska ske i s.k. resolutionskollegier (jfr avsnitt 26.2). I sådana fall bör Finansdeparte- mentet ansvara för det behöriga departementets funktion. I den mån det aktuella ärendet berör flera departements verksamhetsområden bör det

Prop. 2015/16:5

187

Prop. 2015/16:5 dock beredas gemensamt i enlighet med 15 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet.

5.6.3Finansinspektionen

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ha den behöriga myn- dighetens uppgifter och befogenheter enligt krishanteringsdirektivet.

Finansinspektionen ska även pröva frågor om nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att befogenheten att skriva ned eller konvertera äganderättsinstrument och vissa skulder utanför resolution bör ligga hos Finansinspektionen. Även Finans- inspektionen anser att den bör ansvara för nedskrivning och konvertering utanför resolution. Svenska Bankföreningen anser att det operativa oberoendet mellan de tillsyns- och resolutionsuppgifter som Finans- inspektionen tilldelas måste framgå av lagtext alternativt av förordning.

Skälen för regeringens förslag: Enligt krishanteringsdirektivet har den behöriga myndigheten vissa befogenheter och ska fullgöra vissa uppgifter. Det gäller bl.a. i den krisförberedande fasen, t.ex. i samband med finansiella företags upprättande av återhämtningsplaner och avtal om koncerninternt finansiellt stöd samt krisavvärjande åtgärder för tidigt ingripande (se avsnitten 7, 10 och 12). Den behöriga myndigheten är även involverad i det krishanterande arbetet, exempelvis vid samråd med resolutionsmyndigheten och som medlem i resolutionskollegier. Den har dock inga befogenheter att tillämpa resolutionsverktyg eller att vidta andra resolutionsåtgärder enligt krishanteringsdirektivet.

Med behörig myndighet avses enligt artikel 2.1.21 i krishanterings- direktivet en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, i fortsättningen benämnd tillsynsförordningen, dvs. den myndighet som enligt nationell rätt får utöva tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag. För svenskt vidkommande är det Finansinspektionen. Inspektionen bör därför ha den behöriga myndighetens befogenheter och uppgifter enligt krishanterings- direktivet.

Till skillnad från de krisförberedande uppgifter som har berörts i avsnitt 5.6.1 har nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utanför resolution inte samma starka koppling till resolutionsmyndighetens krishanterande verksamhet. Utanför resolution är befogenheten mer av tillsynskaraktär. Detta kommer bl.a. till uttryck i artikel 32.1 b i krishanteringsdirektivet där nedskrivnings- och konverteringsbefogen- heten uppräknas som ett exempel på tillsynsåtgärder som kan förhindra ett företags fallissemang. Med hänsyn härtill och till att Finans- inspektionen redan har liknande befogenheter i sin tillsynsverksamhet (jfr artikel 54 i tillsynsförordningen) bör uppgiften att skriva ned och

konvertera tillämpliga kapitalinstrument utanför resolution utföras av

188

inspektionen. Eftersom detta är en uppgift som resolutionsmyndigheten Prop. 2015/16:5 ska utföra enligt krishanteringsdirektivet blir därmed Finansinspektionen resolutionsmyndighet i direktivets bemärkelse i detta avseende. Det

innebär emellertid inte att Finansinspektionen blir resolutionsmyndighet enligt den nya lagen om resolution. Inom ramen för genomförandet av krishanteringsdirektivet bör den benämningen reserveras för den myndighet som har i uppdrag att hantera företag under resolution genom de resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter som direktivet föreskriver, dvs. Riksgäldskontoret (jfr artikel 3.1 och 3.10). Formellt sett är nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten ingetdera, utan en krisförebyggande åtgärd (jfr artikel 2.1.40, 2.1.101 och 2.1.102). Krishanteringsdirektivets krav på operativt oberoende och strukturell separation i förhållande till tillsynsmyndighetens övriga funktioner gäller visserligen även för nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utanför resolution (jfr artikel 3.3). Regeringen finner dock inte skäl att reglera detta i lag.

6	Definitioner och tillämpningsområde
6.1	Krisavvärjande åtgärder

Regeringens förslag: Med en krisavvärjande åtgärd avses
1. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga
hinder för återhämtning,
2. en åtgärd för att minska eller undanröja väsentliga hinder för
avveckling eller rekonstruktion,
3. en åtgärd som Finansinspektionen vidtar när den överträdelse som
motiverar åtgärden är av sådan art eller omfattning att ett institut kan
komma att omfattas av resolution,
4. ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig
förvaltare, eller
5. nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Krisförebyggande åtgärder (dvs. krisav-
värjande åtgärder) definieras i artikel 2.1.101 i krishanteringsdirektivet
som utövande av befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för
återhämtning, utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder
för resolution enligt artikel 17 eller 18, tillämpning av någon av
åtgärderna för tidigt ingripande, tillsättning av en tillfällig förvaltare eller
utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna.
Av definitionen framgår att den syftar på de åtgärder som tillsyns-
myndigheterna eller resolutionsmyndigheten kan vidta och inte på de
planer som upprättas av institut eller resolutionsmyndigheter. Defini-
tionen träffar exempelvis inte institutens skyldigheter att upprätta
återhämtningsplaner eller resolutionsmyndigheternas skyldigheter att		189

Prop. 2015/16:5 upprätta resolutionsplaner. De krisavvärjande åtgärder som tillsynsmyn- digheten (Finansinspektionen) kan vidta är åtgärder för att undanröja väsentliga brister eller hinder för återhämtning (se avsnitt 7.2.6), åtgärder som vidtas med på grund av en överträdelse som kan medföra att resolutionsregelverket blir tillämpligt (se avsnitt 12.1), tillsättande av tillfällig förvaltare (se avsnitt 12.6) och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution (se avsnitt 14). De krisavvärjande åtgärder som resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) kan vidta är dels åtgärder för att minska eller undanröja väsentliga hinder för avveckling eller resolution (se avsnitt 8.1.5), dels nedskrivning eller konvertering inom ramen för ett resolutionsförfarande.

Begreppet krisavvärjande åtgärder kommer att användas i anslutning till genomförandet av artikel 68. Det innebär att begreppet behöver definieras i den nya lagstiftningen. Det bör också noteras att begreppet används i fråga om tidiga ingripanden som Finansinspektionen kan vidta enligt sektorslagstiftningen (se avsnitt 12). Eftersom vissa krisavvärjande åtgärder främst kommer att vidtas av Riksgäldskontoret och andra av Finansinspektionen, uppkommer frågan var definitionen av krisavvärjande åtgärder bör tas in. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligast att definitionen av krisavvärjande åtgärder förs in i den nya lagen om resolution och att det i sektorslagstiftningen förs in hänvisningar till den definitionen.

6.2Resolutionsåtgärder

Regeringens förslag: Med en resolutionsåtgärd avses

1.de verktyg som Riksgäldskontoret får besluta om,

2.de statliga stabiliseringsverktyg som regeringen får besluta om,

och

3.de andra åtgärder som Riksgäldskontoret får besluta om inom ramen för resolution.

Med en koncernresolutionsordning avses en plan enligt artikel 91.6 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

	Skälen för regeringens förslag
	Krishanterings- och resolutionsåtgärder
	I artikel 2.1.102 i krishanteringsdirektivet definieras krishanterings-
	åtgärder som en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild
	förvaltare enligt artikel 35 eller en person enligt artikel 51.2 eller 72.1.
	Begreppet krishanteringsåtgärd används i samma artiklar och i samma
	sammanhang som begreppet krisförebyggande åtgärd (krisavvärjande
	åtgärd) men inte i artikel 81 (se ovan).
	En delmängd i begreppet krishanteringsåtgärd är de s.k. resolutions-
	åtgärderna. I artikel 2.1.40 i krishanteringsdirektivet	definieras en
190	resolutionsåtgärd som ett beslut att placera ett institut	eller en sådan

enhet som avses i artikel 1 b, c eller d under resolution enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutionsbefogenheter.

Det finns ett behov av att använda begreppet resolutionsåtgärder i den nya lagen. Begreppet behöver därför definieras. Den nu föreslagna definitionen skiljer sig dock något från krishanteringsdirektivets definition. Definitionen inkluderar nämligen inte själva beslutet att försätta företaget i resolution, men däremot de statliga stabiliserings- verktyg som regeringen får besluta om, trots att de inte är verktyg i krishanteringsdirektivets mening. Definitionen inkluderar även tillsättandet av en särskild förvaltare. Förändringen av definitionen är framför allt av framställningstekniska skäl och avsikten är inte att det ska innebära några materiella avvikelser från krishanteringsdirektivet.

Begreppet krishanteringsåtgärder används inte i den nya lagen om resolution och det finns därför inte något behov av att ta en definition av det begreppet i lagen.

Resolution, resolutionsändamål, resolutionsverktyg och befogenheter

Begreppet resolution definieras i artikel 2.1.1 i krishanteringsdirektivet som tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.

Enligt artikel 2.1.19 i krishanteringsdirektivet avses med resolutions- verktyg de verktyg som avses i artikel 37.3 (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget, avskiljandeverktyget och skuldnedskrivningsverk- tyget).

Resolutionsförfarandet liksom resolutionsverktygen är det som står i fokus för regleringen (se avsnitt 15 och 22). Detsamma gäller de begrepp som hör ihop med dessa, såsom broinstitut (artikel 2.1.59) tillgångsförvaltningsenhet (artikel 2.1.56), skuldinstrument (artikel 2.1.48), skuld med säkerhet (artikel 2.1.67), totalbelopp (artikel 2.1.70), konverteringskurs (artikel 2.1.75), drabbad borgenär (artikel 2.1.76), drabbad innehavare (artikel 2.1.77) och mottagande enhet (artikel 2.1.80).

Resolutionen ska syfta till att uppnå ett eller flera resolutionsmål. Dessa mål har därför betydelse för bl.a. vilket eller vilka verktyg som resolutionsmyndigheten väljer att använda. Artikel 2.1.16 i krishanteringsdirektivet definierar resolutionsmål med hänvisning till artikel 31.2 i direktivet. Resolutionsändamålen, som är den term som enligt regeringens bedömning bör användas vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt, är av central betydelse för när Riksgäldskontoret ska besluta att ett företag ska försättas i resolution och hur resolutionen sedan ska genomföras. Den närmare innebörden av vart och ett av ändamålen kräver också en egen analys. Beträffande definitionen av resolutionsändamål hänvisas till avsnitt 15.1.

I artikel 2.1.39 i krishanteringsdirektivet definieras villkor för resolution genom en hänvisning till de villkor som anges i artikel 32.1, dvs. den artikel som anger under vilka förutsättningar resolutionsmyndig- heten ska besluta att vidta resolutionsåtgärder mot ett institut. Den

Prop. 2015/16:5

191

Prop. 2015/16:5 närmare innebörden av det begreppet framgår av avsnitt 15.2. Begreppet behöver dock inte definieras uttryckligen i den nya lagen.

I artikel 2.1.20 i krishanteringsdirektivet definieras resolutionsbefogen- heter som befogenheter i artiklarna 63–72. Något förenklat är en resolutionsbefogenhet beteckningen på de konkreta åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta eller initiera för att använda ett verktyg eller på annat sätt stödja resolutionen.

De enskilda befogenheterna behandlas i de olika avsnitt där det anges hur de föreslås genomföras i svensk rätt. Däremot bör uttrycket befogenheter inte föras in i den nya lagen om resolution. I stället bör det anges vilken typ av åtgärder som Riksgäldskontoret kommer att besluta om. Som beskrivits ovan inkluderar begreppet resolutionsåtgärder användningen av de olika resolutionsverktygen och övriga åtgärder som Riksgäldskontoret kan besluta om (befogenheterna). Eftersom begreppet resolutionsbefogenhet inte används i den nya lagen behöver det inte definieras. Vilka befogenheterna är bör i stället att preciseras under definitionen av resolutionsåtgärder.

Resolution av en koncern och koncernresolutionsordning

Om ett individuellt företag får problem kan det försättas i resolution. Om problemen inte är isolerade till det individuella företaget utan påverkar även andra företag i samma koncern och därigenom koncernens livskraft, kan åtgärder behöva vidtas även beträffande dessa. Beslutet om resolution och efterföljande åtgärder avser dock alltjämt individuella företag och inte koncerner. I krishanteringsdirektivet används begreppet resolution av en koncern för att beskriva de olika strategier som finns. Resolution av en koncern definieras i artikel 2.1.42 i krishanterings- direktivet som antingen vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföre- tagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn, eller den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och befogenheter med avseende på koncernenheter.

Definitionen kan träffa såväl nationella som gränsöverskridande koncerner. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.

Koncernresolutionsordning definieras i artikel 2.1.45 i krishanterings- direktivet som en plan för rekonstruktion av en koncern upprättad enligt artikel 91 (se avsnitt 15.3). I artikel 91 beskrivs processen för att försätta ett institut i en gränsöverskridande koncern i resolution. En resolutions- ordning är alltså en plan som beskriver hur resolutionen i den gränsöver- skridande koncernen ska hanteras. Resolutionsordningen utgör en operationalisering av den resolutionsplan som myndigheterna upprättar i krisavvärjande syfte. Begreppet koncernresolutionsordning bör definieras i den nya lagen på motsvarande sätt som görs i krishanteringsdirektivet.

192

6.3	Ordinarie insolvensförfaranden och avveckling Prop. 2015/16:5

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av ordinarie insolvensförfaranden eller avveckling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens bedömning: Resolution är ett alternativ till andra insolvensförfaranden. Om ett företag försätts i resolution ska dess borgenärer inte komma sämre ut än om normala insolvensförfaranden hade använts.

Normala insolvensförfaranden definieras i artikel 2.1.47 som kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare som normalt gäller för kreditinstitut enligt nationell rätt och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.

Med utgångspunkt i svensk rätt står det klart att konkurs enligt konkurslagen (1987:672) och likvidation enligt aktiebolagslagen (2005:551) m.fl. lagar innebär total eller delvis avyttring. Kravet på att förfarandet ska vara kollektivt utesluter utmätning och andra specialexekutiva förfaranden. Kravet på att förfarandet ska inkludera total eller delvis avyttring utesluter också företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

I svensk rätt bör utgångspunkten vara att peka ut det svenska insolvensförfarande som avses, nämligen konkurs, i stället för att tala om ”normala insolvensförfaranden”. I vissa fall när krishanteringsdirektivet hänvisar till ”normala insolvensförfaranden” kan emellertid även likvidation vara ett alternativ. I dessa fall bör båda dessa förfaranden nämnas. När så är aktuellt får dock bedömas från fall till fall.

I artikel 2.1.54 i krishanteringsdirektivet definieras avveckling som avveckling av tillgångarna i ett institut eller ett sådant företag som avses i artikel 1.1. b, c eller d. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att föra in en motsvarande uttrycklig definition i den nya lagen om resolution.

6.4Kritiska verksamheter och kärnaffärsområden

Regeringens förslag: Kritiska verksamheter är tjänster som om de upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av kärnaffärsområden.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger-
ingens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har
inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Begreppet kritiska
funktioner definieras i artikel 2.1.35 i krishanteringsdirektivet som
verksamhet som om den plötsligt upphörde sannolikt skulle störa det	193

Prop. 2015/16:5	finansiella systemets förmåga att tillhandahålla de grundläggande
	funktionerna till realekonomin, vilket i förlängningen kan medföra
	betydande samhällsekonomiska kostnader. Det kan även framhållas att
	upprätthållande av kritiska funktioner är ett av resolutionsändamålen
	enligt artikel 31.2 a i krishanteringsdirektivet.
	Med de grundläggande funktionerna menas betalningsförmedling,
	kapitalförsörjning och riskhantering. För att undvika en samman-
	blandning av de kritiska och de grundläggande funktionerna bör den
	förra benämnas kritisk verksamhet. Mer konkret kan en verksamhet i ett
	företag (eller en koncern) anses vara kritisk om den utgör en tillräcklig
	andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner,
	eller är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella
	systemet ska fungera.
	I fallet med företag vars verksamhet utgör en tillräcklig andel av någon
	grundläggande funktion kan det handla om en bank som har omfattande
	inlåningsverksamhet. Om banken skulle gå i konkurs, kan följden bli en
	störning i betalningsförmedlingen med omfattande samhällsekonomiska
	kostnader som följd. Eftersom det kan dröja en viss tid (upp till sju
	arbetsdagar enligt det nya insättningsgarantidirektivet) innan insättnings-
	garantin infrias, kan även insättare få problem med att genomföra
	betalningar under en tid.
	Det skulle också kunna handla om en bank eller ett kreditinstitut som
	har en omfattande utlåningsverksamhet. Låntagare kan exempelvis ha
	svårt att snabbt ersätta en kreditgivare, eftersom andra kreditgivare inte
	har lika god information med nedsatt funktion i kreditförsörjningen som
	följd. Avbrott i finansieringen kan i sin tur leda till att kunderna tvingas
	tillfälligt upphöra eller avveckla sin verksamhet, vilket kan leda till
	onödig kapitalförstöring och störningar i samhällsekonomin. Svårigheter
	med att få finansiering kan också leda till att företag och hushåll får
	likviditetsproblem, vilket kan spilla över till betalningsförmedlingen.
	Det problemdrabbade företagets verksamhet kan också vara en
	förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet
	ska fungera. Företaget kan t.ex. tillhandahålla specifika tjänster som är
	nödvändiga för att kunna genomföra centrala transaktioner i det
	finansiella systemet. Om verksamheten upphör leder det med andra ord
	till en risk för en allvarlig störning i det finansiella systemet. Det kan
	t.ex. vara infrastrukturtjänster, men det kan också handla om att företaget
	är en central aktör på en viss marknad. Exempelvis kan en bank som
	andra banker lånar av, eller placerar hos, vara svår att ersätta och om
	denna verksamhet upphör kan det leda till negativa effekter på
	interbankmarknaden. Ett annat exempel är att företaget är stor
	marknadsgarant på någon viktig värdepappersmarknad, som i sin tur har
	stor samhällsekonomisk betydelse. Bankens verksamhet kan i sådana fall
	vara en kritisk verksamhet i lagens mening.
	Det följer av exemplen ovan att det är viktigt att beakta en verksamhets
	utbytbarhet vid bedömningen av om den är kritisk. Det räcker inte med
	att verksamheten i sig är viktig (eller stor), utan den ska också vara svår
	att ersätta på kort tid för att definieras som kritisk. Exempelvis så är det
	en viktig verksamhet att ta emot insättningar. Det innebär dock inte att
	alla institut som tar emot insättningar ska anses bedriva kritisk
194	verksamhet, inte ens om de har relativt stor marknadsandel. Det ska inte

heller gå att snabbt byta ut företaget, eftersom det är endast då företagets Prop. 2015/16:5 verksamhet inte är enkelt utbytbar som dess fallissemang kan leda till en

störning som medför betydande konsekvenser för det finansiella systemets funktionsförmåga eller för realekonomin.

Eftersom begreppet kritisk verksamhet är av stor betydelse för utformningen av ett resolutionsförfarande, bör det definieras i lag. En bestämmelse som motsvarar definitionen i artikel 2.1.35 bör tas in i den nya lagen om resolution.

Frågan huruvida verksamheten är utbytbar är en del av bedömningen av om en verksamhet anses kritisk. Om institutet eller koncernen enkelt kan bytas ut kan inte heller ett fallissemang ge upphov till en allvarlig störning med avseende på begreppet kritisk verksamhet. Att utbytbarhet är ett kriterium i detta sammanhang behöver dock inte uttryckligen framgå av definitionen.

Den del i krishanteringsdirektivets definition som kännetecknar företag som kan bedriva kritisk verksamhet, dvs. ”institutets eller koncernens storlek eller marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet” är endast exempel på vilken typ av faktorer som kan tänkas påverka bedömningen av om ett företag bedriver kritisk verksamhet och behöver inte heller ingå i definitionen.

Kärnaffärsområde definieras i artikel 2.1.36 i krishanteringsdirektivet som affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett franchisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör. Med kärnaffärsområden menas således verksamhet som ett företag bedriver och som är central för dess intjäning. Det är med andra ord verksamhet som är kritisk ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Det finns inget behov av att använda det begreppet i den nya lagen om resolution och någon särskild definition av det behöver därför inte tas in i lagen.

6.5Tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den nya lagen om resolution ska vara tillämplig på i Sverige hemmahörande kreditinstitut och värdepappersbolag, liksom på vissa finansiella institut, finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och EES-filialer.

Med kreditinstitut avses banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse. Med värdepappersbolag avses ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappers- rörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det har tillstånd

1.för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om värdepappersmarknaden,

2.att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders

räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 lagen om värdepappersmarknaden, eller

195

Prop. 2015/16:5 3. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 samma lag.

Följande uttryck och begrepp träffar samma typ av företag som tillsynsförordningen: Finansiellt institut, finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verk- samhet, finansiellt moderholdingföretag inom EES, blandat finansiellt holdingföretag inom EES, moderinstitut inom EES.

Ett moderföretag inom EES är ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES.

Lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värde- pappersmarknaden ska kompletteras med vissa av dessa definitioner.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Sveriges riksbank anser att ett resolutionsregelverk även för finansiella infrastrukturföretag, t.ex. centrala motparter och betalnings- system, bör utredas. Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om regelverket för resolution bör göras allmänt tillämpligt för samtliga kreditinstitut och värdepappersbolag, även de som inte bedöms vara systemviktiga.

Skälen för regeringens förslag

Vilka företag omfattas av regelverket?

Krishanteringsdirektivet rör förfaranden för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag.

Kreditinstitut och värdepappersföretag benämns tillsammans institut enligt artikel 2.1.23 i krishanteringsdirektivet. På motsvarande sätt bör en definition av institut som omfattar kreditinstitut och värdepappersbolag föras in i lagen om resolution. I den definitionen bör dock begreppet värdepappersbolag användas i stället för det vidare begreppet värde- papperföretag (se nedan). Motsvarande definition, liksom vissa andra definitioner som berörs i det följande och som är relevanta för de nya bestämmelser som förs in i sektorslagstiftningen, bör även införas i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.

Även filialer till institut i tredjeland omfattas av vissa av krishan- teringsdirektivets bestämmelser. Begreppet filial behandlas i avsnitt 6.7. I avsnitt 6.10 behandlas vidare några andra begrepp som rör tredjeland.

Även vissa andra typer av företag, som inte är institut eller filialer till institut, kan dock till större eller mindre del omfattas av regelverket. Det kan röra sig om moderföretag till kreditinstitut och värdepappersföretag (finansiella moderholdingföretag och blandade finansiella moderholding- företag), vissa andra typer av holdingföretag (finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet), finansiella institut som är dotterföretag till ett sådant holdingföretag eller till ett institut och som omfattas av grupptillsyn samt filialer till företag som är etablerade i tredjeland.

196

När det talas om såväl institut som andra företag som omfattas av regelverket, bör samlingsbegreppet företag användas i det följande.

Sveriges riksbank anser att det bör övervägas om en särskild resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag, t.ex. centrala motparter och betalningssystem, bör utredas. Enligt Riksbanken bedriver vissa sådana företag kritisk verksamhet och är av avgörande betydelse för den finansiella stabiliteten. Principiellt gör sig samma överväganden gällande för dessa företag som för kreditinstitut och värdepappersbolag. Samtidigt anser Riksbanken att en resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag skulle behöva utformas på ett annat sätt i enlighet med de företagens särskilda förutsättningar.

Som Sveriges riksbank noterar pågår även arbete i Europeiska kommissionen avseende de frågor som Riksbanken tar upp. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligt att avvakta med en eventuell utredning av en särskild resolutionsordning för finansiella infrastrukturföretag tills det inledda arbetet på europeisk nivå har avslutats.

Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om resolutions- regelverket bör ha ett bredare tillämpningsområde, och inte bara omfatta systemviktiga företag. Resolution är enligt Riksgäldskontoret ett förfarande som är särskilt utformat för finansiella företag och som kan möjliggöra en mer kostnadseffektiv krishantering för staten, även avseende icke systemviktiga företag. Att låta reglerna gälla för alla, och inte bara systemviktiga företag, skulle dessutom vara konkurrensneutralt. Samtidigt noterar Riksgäldskontoret att det finns argument mot att utsträcka reglernas tillämpningsområde, och att en möjlig lösning kan vara att låta resolution bli ett frivilligt förfarande för icke systemviktiga företag eller att enbart tillämpa delar av ramverket på sådana företag.

Regeringen delar i och för sig Riksgäldskontorets bedömning att resolution enligt de nu föreslagna reglerna kan innebära en mer kostnadseffektiv hantering av krisdrabbade finansiella företag. Samtidigt bör det, som Riksgäldskontoret också framhåller, noteras att det effektiva förfarandet möjliggörs av att främst ägares och borgenärers rättigheter inskränks i förhållande till vad som annars skulle ha gällt. Det framstår därför som tveksamt om det är lämpligt att utsträcka resolutions- regelverkets tillämpningsområde till andra företag än de som enligt krishanteringsdirektivets uttryckliga regler ska kunna komma i fråga för resolution. Under alla förhållanden är det en fråga som det saknas beredningsunderlag för att behandla inom ramen för detta lagstiftnings- ärende.

Moderinstitut och moderföretag

Begreppet moderinstitut används i krishanteringsdirektivet för att beteckna sådana institut som har andra finansiella företag som dotterföretag och inte själva är dotterföretag till ett annat institut eller ett holdingföretag. I krishanteringsdirektivet finns definitioner av dels moderinstitut i en medlemsstat, dels moderinstitut inom unionen (artikel 2.1.49 respektive artikel 2.1.50 i krishanteringsdirektivet). I likhet med utredningen anser regeringen att det inte behövs någon definition av ett moderinstitut i en medlemsstat (eller rättare sagt ett land inom EES).

Prop. 2015/16:5

197

Prop. 2015/16:5

198

Definitionen av moderinstitut inom EES träffar svenska företag i toppen av en koncern även om koncernen inte är gränsöverskridande.

Det bedöms inte heller nödvändigt att föra in en definition av berört moderinstitut, motsvarande artikel 2.1.79 i krishanteringsdirektivet, i den nya lagen om resolution.

På motsvarande sätt som för institut finns också definitioner i kris- hanteringsdirektivet som avser moderföretag. I artikel 2.1.85 i kris- hanteringsdirektivet definieras ett moderföretag inom unionen som ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.

Definitionen syftar alltså på det företag som finns i toppen av en koncern inom unionen (EES). Den utesluter dock holdingföretag med blandad verksamhet. Begreppet används exempelvis för att ringa in vilket moderföretag som är skyldigt att upprätta återhämningsplaner. En motsvarande definition bör tas in i lagen.

En undergrupp bland moderföretagen inom unionen utgörs av de finansiella moderholdingföretagen inom unionen. Det görs i krishan- teringsdirektivet också en skillnad mellan ett finansiellt moderholding- företag i en medlemsstat (artikel 2.1.12) och finansiellt moderholding- företag inom unionen (artikel 2.1.13). I båda fallen definieras begreppet med hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, kallad tillsynsförordningen. På motsvarande sätt som i fråga om moderinstitut inom unionen bör det i lagen tas in en definition av moderholdingföretag inom unionen, medan det framstår som överflödigt att dessutom ta in en definition av finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat. Samma överväganden gör sig gällande i fråga om definitionerna av blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlems- stat (artikel 2.1.14) respektive inom unionen (artikel 2.1.15).

Kreditinstitut och värdepappersbolag

Enligt artikel 2.1.2 i krishanteringsdirektivet avses med kreditinstitut detsamma som i artikel 4.1.1 i tillsynsförordningen, dvs. företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja kredit för egen räkning.

Banker och kreditmarknadsföretag behandlas enligt svensk rätt som kreditinstitut och omfattas av de bestämmelser för tillsyn som EU-rätten ställer upp för kreditinstitut. Kreditinstitut bör därför definieras som banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF.

Enligt krishanteringsdirektivet ska det även vara tillämpligt på värdepappersföretag. Begreppet värdepappersföretag definieras som ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i tillsynsförordningen som omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, kallat kapitaltäckningsdirektivet.

I tillsynsförordningen definieras ett värdepappersföretag som en person enligt definitionen i led 1 i artikel 4.1 i direktiv 2004/39/EG och som omfattas av de krav som åläggs genom det direktivet, med undantag för kreditinstitut, s.k. lokala företag och företag som enbart tillhandahåller vissa typer av investeringstjänster eller investeringsverksamhet och inte heller inte innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder.

Enligt 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM, definieras värdepappersbolag som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag. Eftersom det nya regel- verket bl.a. är avsett att träffa företag som driver värdepappersrörelse utan att vara kreditinstitut bör den definitionen tas som utgångspunkt även i den nya lagen om resolution.

Enligt krishanteringsdirektivet ska undantag för det första göras för lokala företag. Enligt 2 kap. 5 § första stycket 14 LVM behöver lokala företag som driver värdepappersrörelse inte något tillstånd för den verksamheten. De är därför inte värdepappersbolag enligt definitionen i LVM. Nu avsedda lokala företag bör inte omfattas av regelverket om resolution.

Krishanteringsdirektivet undantar dessutom företag som endast tillhandahåller en eller flera typer av uppräknade typer av investeringstjänster eller investeringsverksamhet och inte heller innehar kontanter eller värdepapper som tillhör företagets kunder. Ett motsvarande undantag bör tas in i lagen.

I prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler konstateras att svensk rätt tidigare inte gjort undantag för sådana företag som anges i artikel 4.1.2 c i tillsynsförordningen (s. 129). Det sägs vidare att om svensk rätt anpassas så att endast de värdepappersbolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i tillsynsförordningen är skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen kommer vissa bolag, till skillnad mot vad som gällde tidigare, inte att behöva följa reglerna om kapitaltäckning m.m. Eftersom tillsynsförordningen tillåter medlemsstaterna att utvidga tillämpningsområdet för förordningen, fanns det enligt regeringens mening inte skäl att ändra gällande rätt i fråga om vilka svenska värdepappersbolag som ska vara skyldiga att tillämpa reglerna om kapitaltäckning m.m. Enligt regeringen ska därför samma värdepappers- bolag som tidigare vara skyldiga att tillämpa tillsynsförordningen. Regeringen konstaterade dock att det framöver finns ett behov av en översyn vad gäller kapitaltäckningsregelverkets tillämpning på olika typer av värdepappersbolag. Inom ramen för det lagstiftningsärendet ansågs det dock inte finnas utrymme för en sådan översyn. I propositionen föreslogs därför att ett värdepappersbolag definieras som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt LVM och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknads- bolag enligt LBF.

Det nya regelverk som nu ska genomföras innebär att de företag som omfattas av det blir föremål för ytterligare reglering. Mot bakgrund av regelverkets syfte bör utgångspunkten vara att enbart de värdepappers- bolag som omfattas av definitionen av värdepappersföretag i krishanteringsdirektivet också ska omfattas av den nya lagen om

Prop. 2015/16:5

199

Prop. 2015/16:5

200

resolution. Dock bör lagen omfatta även värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, (2 kap. 2 § första stycket 8 LVM). Ett sådant tillstånd får bara ges tillsammans med ett tillstånd att lämna kunder kredit enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 samma lag. Detta är en sidotjänst som har införts nationellt och saknar motsvarighet i direktiv 2004/39/EG. Värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto anses som kreditinstitut i den mening som avses i unionsrätten (prop. 2006/07:115 s. 326). Sådana värdepappersbolag är således kreditinstitut enligt krishanteringsdirektivets bestämmelser och bör därför omfattas av regelverket.

Finansiella institut (finansinstitut) och holdingföretag

Krishanteringsdirektivet är även tillämpligt på vissa finansiella institut och olika typer av holdingföretag. För dessa typer av företag gäller att krishanteringsdirektivets definitioner hänvisar till de definitioner som ges i tillsynsförordningen. De bör därför definieras i den nya lagen om resolution med hänvisning till relevanta bestämmelser i tillsynsförord- ningen.

Med ett finansiellt institut (finansinstitut i direktivets svenska översättning) avses enligt artikel 2.1.4 i krishanteringsdirektivet ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförord- ningen. Den definitionen inkluderar exempelvis företag som driver finansiell verksamhet men utan att vara tillståndspliktigt, t.ex. vissa kreditgivande företag. Det omfattar vidare betalningsinstitut enligt lagen (2010:751) om betaltjänster och institut för elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Däremot omfattas t.ex. inte försäkringsföretag eller försäkringsrelaterade holdingföretag av definitionen i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. Det kan nämnas att finansiellt institut även definieras i 1 kap. 5 § 7 LBF.

Även finansiella holdingföretag berörs av krishanteringsdirektivet och måste i samma utsträckning omfattas av den svenska regleringen. I artikel 2.1.9 i krishanteringsdirektivet definieras ett finansiellt holding- företag genom en hänvisning till artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen. Ett finansiellt holdingföretag är ett finansiellt institut som i huvudsak har finansiella företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn som dotterföretag, dvs. institut och finansiella institut (inte försäkringsföre- tag). Definitionen av dotterföretag behandlas i avsnitt 6.6. Definitionen omfattar bl.a. den situationen att holdingföretaget innehar en majoritet av rösterna i företaget. Som framgår nedan görs också en åtskillnad mellan finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. Denna skillnad behandlas närmare under definitionen av de sistnämnda företagen.

Ett blandat finansiellt holdingföretag definieras i krishanterings- direktivet genom en hänvisning till artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen. Där definieras ett blandat finansiellt holdingföretag genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG, det s.k. konglo- meratdirektivet. I konglomeratdirektivet definieras ett blandat finansiellt holdingföretag som ett moderföretag som inte utgör en reglerad enhet men som tillsammans med sina dotterföretag, varav minst ett är en

reglerad enhet	med	säte	inom unionen, och andra enheter utgör ett Prop. 2015/16:5
finansiellt konglomerat. Skillnaden mellan ett blandat finansiellt
holdingföretag	och	ett	finansiellt holdingföretag är att ett blandat

finansiellt holdingföretag leder en grupp som består av företag som tillhör både bank- och försäkringssektorn (ett finansiellt konglomerat) medan ett finansiellt holdingbolag per definition leder en grupp med företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn och som inte utgör ett finansiellt konglomerat. Ett blandat finansiellt holdingföretag kan dock, vid sidan av att omfattas av den konglomeratsbaserade tillsynen, omfattas även av den gruppbaserade tillsynen över företag som tillhör bank- och värdepapperssektorn (eller försäkringsgrupper om det förekommer). Att ett blandat finansiellt holdingföretag leder ett finansiellt konglomerat utesluter alltså inte att det samtidigt leder en annan finansiell grupp.

Definitionen av ett holdingföretag med blandad verksamhet i artikel 2.1.11 i krishanteringsdirektivet hänvisar till artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen. Där definieras ett holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag eller ett institut eller ett blandat finansiellt holdingföretag och som har minst ett institut bland sina dotterföretag. Av detta följer att det räcker med att det finns ett institut i en koncern för att dess moderföretag ska vara ett holdingföretag med blandad verksamhet.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet ingår inte när den konsoliderade ställningen bestäms inom ramen för gruppbaserad tillsyn eller för ett finansiellt konglomerat.

Institut under resolution

I krishanteringsdirektivet används begreppet ”institut under resolution” för att beteckna ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas (artikel 2.1.83).

Definitionen pekar alltså ut ett företag – oavsett om det är ett institut, ett finansiellt institut eller ett holdingföretag – som är försatt i resolution. Parallellt med detta begrepp pekar krishanteringsdirektivet dock som regel ut de företag som nämns i artikel 1.1 b, c och d. Dessa alternativa skrivningar torde dock träffa samma krets företag.

Ett liknande samlingsbegrepp behövs i svensk rätt. Det bör därför i den nya lagen om resolution tas in en definition som motsvarar den i artikel 2.1.83 i krishanteringsdirektivet. Eftersom vissa av de företag som omfattas av definitionen inte är institut, bör dock uttrycket företag i resolution användas i stället.

201

Prop. 2015/16:5

6.6

Gruppbaserad tillsyn

Regeringens förslag: Ett institut som står under gruppbaserad tillsyn står under tillsyn på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen.

Koncern ska definieras som ett moderföretag och dess dotterföretag. Dotterföretag ska definieras genom en hänvisning till tillsynsför- ordningen. Ett moderföretag är ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen. Även begreppet gränsöverskridande koncern ska definieras.

En motsvarande definition av koncern ska även tas in i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Återhämtningsplaner, resolutions- planer och resolutionsåtgärder ska upprättas respektive vidtas både beträffande institut och dotterföretag som är finansiella institut och mot vissa holdingföretag. Det förekommer också ett antal definitioner som tar sikte på dessa företag när de bildar en koncern.

Begreppet gruppbaserad (”consolidated basis”) blir relevant i sammanhang då företag i en koncern behandlas som en grupp, t.ex. genom att bli föremål för gruppbaserad tillsyn. I artikel 2.1.7 i krishanteringsdirektivet definieras gruppbaserad med hänvisning till definitionen av den konsoliderade finansiella ställningen (”consolidated situation”) i artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen. I artikel 4.1.47 i den förordningen definieras konsoliderad situation (”consolidated situation”) som den situation som blir resultatet av att kraven i del ett avdelning II kapitel 2 (artiklarna 11–17) i tillsynsförordningen tillämpas på ett institut på samma sätt som om det institutet tillsammans med ett eller flera andra enheter utgjorde ett enda institut.

Begreppet gruppbaserad i samband med resolution har alltså samma innebörd vid resolution som vid tillsyn. Den nya lagen bör innehålla en definition av gruppbaserad motsvarande den som finns i krishanterings- direktivet.

För att avgränsa den relevanta finansiella gruppen är begreppet koncern och därmed sammanhängande begrepp relevanta.

En koncern definieras enligt artikel 2.1.26 i krishanteringsdirektivet som ett moderföretag och dess dotterföretag. En gränsöverskridande koncern är enligt artikel 2.1.27 i krishanteringsdirektivet en koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat. En koncernenhet definieras i sin tur i artikel 2.1.31 som en juridisk person som är del av en koncern.

Med dotterföretag avses enligt artikel 2.1.5 i krishanteringsdirektivet ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i tillsynsförordningen.

Alla dotterföretag till dotterföretag ska också anses vara dotterföretag till det moderföretag som är överordnat dessa företag.

Med ett moderföretag avses ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i tillsynsförordning (artikel 2.1.6).

202

Med krishanteringsdirektivet överensstämmande definitioner av Prop. 2015/16:5 koncern, gränsöverskridande koncern, moderföretag och dotterföretag

bör tas in i den nya lagen. En motsvarande definition av koncern bör även tas in i LBF och LVM. Någon definition av begreppen koncernenhet behövs dock inte.

6.7	Filialer

Regeringens förslag: En betydande filial är en filial som är betydande
enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet. Ordet filial har samma
innebörd som i tillsynsförordningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av beskrivningen av krishanterings-
direktivets tillämpningsområde framgår att det också är tillämpligt på
filialer till institut i vissa avseenden. En filial definieras i artikel 2.1.17 i
krishanteringsdirektivet som ett driftsställe som utgör en rättsligt
beroende del av ett institut och som självständigt utför alla eller vissa av
de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i institut. Det är
samma definition som i artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen.
Begreppet filial bör definieras genom en hänvisning till tillsynsförord-
ningen.
Ett institut kan bedriva verksamhet i andra länder exempelvis genom
att etablera ett dotterföretag eller en filial. Dotterbolagssituationen har
behandlats i det föregående. När ett institut väljer en filiallösning uppstår
dock inte någon koncernrelation, eftersom filialen inte är någon egen
juridisk person. Tillsynen över filialens verksamhet utövas i allt
väsentligt från hemlandet. Värdlandet och hemlandet ska dock samarbeta
och utbyta information (se t.ex. artikel 50 i kapitaltäckningsdirektivet).
Värdlandet har rätt till viss information från filialen och rätt att göra vissa
platsundersökningar hos den.
En filial kan ha större eller mindre betydelse för den finansiella
stabiliteten i värdlandet. För de viktigaste filialerna använder
kapitaltäckningsdirektivet begreppet ”betydande filialer”. För betydande
filialer ställer kapitaltäckningsdirektivet krav på ett djupare samarbete än
för övriga filialer, bl.a. i fråga om krisförberedelser. De myndigheter som
ansvarar för de betydande filialerna kan också delta i tillsynskollegier.
Begreppet betydande filial definieras också i artikel 2.1.34 i
krishanteringsdirektivet som en filial som skulle anses vara betydande i
en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i kapitaltäcknings-
direktivet.
Enligt artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet ska den behöriga
myndigheten i en värdmedlemsstat (dvs. där filialen finns) göra en
framställning till den samordnande tillsynsmyndigheten (eller till
hemlandsmyndigheten om det inte finns en grupp) om att en filial till ett
institut (med undantag för vissa värdepappersföretag) ska betraktas som
betydande. Framställningen ska innehålla skälen till varför filialen ska
betraktas som betydande. Av särskild vikt vid den bedömningen är om		203

Prop. 2015/16:5 insättningarna i kreditinstitutets filial motsvarar en marknadsandel som överskrider 2 procent i värdmedlemsstaten, om en nedläggning av filialen skulle skapa likviditetsproblem eller negativa effekter för betalnings-, clearing- och avvecklingssystem i värdlandet, eller om filialen på grund av antalet kunder är stor eller betydande inom värdlandets finansiella system.

Efter en sådan framställning följer en process under vilken tillsynsmyndigheterna ska försöka komma fram till ett gemensamt beslut om ifall filialen är betydande. Om myndigheterna inte kan enas bestämmer dock tillsynsmyndigheten i värdlandet.

Begreppet betydande filial kommer alltså att ha samma innebörd i krishanteringsdirektivet som i kapitaltäckningsdirektivet. Vilka filialer som är betydande kommer därför att identifieras inom ramen för tillsynen. Begreppet betydande filial bör mot denna bakgrund definieras som en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäcknings- direktivet.

6.8Myndigheter

Regeringens förslag: Med behörig myndighet avses i Sverige Finansinspektionen, beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.

Även samordnande tillsynsmyndighet, samordnande resolutions- myndighet, berörd myndighet och samordnande berörd myndighet ska definieras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag

Behöriga (tillsynsansvariga) myndigheter och samordnande tillsynsmyndighet

I Sverige utövas tillsynen över kreditinstitut och värdepappersbolag av Finansinspektionen. När det i kapitaltäckningsdirektivet, tillsynsförord- ningen och krishanteringsdirektivet talas om tillsynsmyndigheter används begreppet behörig myndighet (se artikel 2.1.21 i krishan- teringsdirektivet som i sin tur hänvisar till definitionen av behörig myndighet i tillsynsförordningen). Behörig myndighet bör i den nya lagen om resolution definieras som Finansinspektionen i Sverige, och beträffande övriga stater inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013.

204

En samordnande myndighet är en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EU och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EU eller blandade finansiella holdingföretag inom EU myndighet (se artikel 2.1.37 i krishanteringsdirektivet som hänvisar till artikel 4.1.41 i tillsynförordningen). Hur den samordnande myndigheten utses framgår av artikel 111 i kapitaltäckningsdirektivet.

Av definitionen av samordnande myndighet följer att det bara kan finnas en samordnande myndighet för ett visst institut inom EES. Utgångspunkten är att den samordnande tillsynsmyndigheten är den myndighet som ansvarar för tillsynen över det institut som finns längst upp i gruppen, men det finns även anvisningar om hur myndigheten ska utses i mer komplicerade koncernstrukturer. Den samordnande tillsyns- myndigheten har en central roll för planering och samordning av samarbetet och informationsutbytet i en koncern och ska inrätta tillsynskollegierna.

Enligt krishanteringsdirektivet har den samordnande tillsynsmyndig- heten en central roll i behandlingen av koncernåterhämtningsplanerna och resolutionsmyndigheten på koncernnivå (se definition nedan) ska samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten i vissa frågor som rör resolutionsplanerna m.m. De är också involverade i andra frågor och deltar i kollegierna.

Begreppet samordnande tillsynsmyndighet bör ges samma innebörd i den nya lagen om resolution som i tillsynsförordningen.

Resolutionsmyndighet och samordnande resolutionsmyndighet

I artikel 2.1.21 i krishanteringsdirektivet definieras resolutionsmyndighet som den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3, dvs. för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna. Vilken svensk myndighet som bör vara resolutionsmyndighet behandlas i avsnitt 5.6.1.

I artikel 2.1.44 i krishanteringsdirektivet definieras resolutions- myndighet på koncernnivå som resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen. Som har nämnts i det föregående är den samordnande tillsynsmyndig- heten den myndighet som utövar tillsyn över ett moderinstitut inom EES enligt bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet. Resolutionsmyndig- heten på koncernnivå är då den myndighet i samma land som har ansvar för resolutionsrelaterade ärenden.

För att uppnå symmetri med vad som gäller för tillsynsmyndigheterna bör begreppet ”samordnande resolutionsmyndighet” införas och defini- eras i den nya lagen i stället för ”resolutionsmyndighet på koncernnivå”. Begreppet bör dock ha samma innebörd som begreppet resolutionsmyn- dighet på koncernnivå.

Behöriga ministerier, berörd myndighet, utsett nationellt makrotillsynsorgan

Även regeringarna är involverade i processen genom de departement/ ministerier som utses. I artikel 2.1.22 i krishanteringsdirektivet definieras behöriga ministerier som finansministerierna eller andra ministerier i

Prop. 2015/16:5

205

Prop. 2015/16:5 medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finansiella och budget- mässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvars- områden och som utsetts enligt artikel 3.5 i krishanteringsdirektivet. I avsnitt 5.6.2 behandlas regeringen och det behöriga ministeriets (Finansdepartementets) roll i det krisavvärjande och krishanterande arbetet. Någon definition av begreppet föreslås dock inte.

I artikel 2.1.78 i krishanteringsdirektivet definieras berörd myndighet som en myndighet i en medlemsstat som i enlighet med artikel 61 i direktivet har identifierats som ansvarig enligt den statens nationella rätt för att fatta de beslut som avses i artikel 59.3.

Innebörden av detta är att den berörda myndigheten är den myndighet som ska fastställa när det är nödvändigt att skriva ned eller konvertera vissa instrument som ingår i ett instituts kapitalbas till aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument. Den berörda myndighetens roll beskrivs närmare i avsnitt 5.6.3. Regeringen anser att det bör anges direkt i lag vilken svensk myndighet som är berörd myndighet. En definition av berörd myndighet bör även tas in i den nya lagen om resolution för att täcka de utländska berörda myndigheterna liksom de samordnande berörda myndigheterna.

I artikel 2.1.106 i krishanteringsdirektivet definieras begreppet utsett nationellt makrotillsynsorgan som den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makroprudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämnden av den 22 december 2011 om de nationella myndig- heternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).

I Sverige är det Finansinspektionen som har utsetts till makrotillsyns- organ. Det är dock inte nödvändigt att införa någon definition av begreppet i lag.

	6.9	Tillsynskollegier och resolutionskollegier

	Regeringens förslag: Definitioner av begreppen tillsynskollegium
	och resolutionskollegium införs i lagen om resolution.

	Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens
	förslag. Utredningens bedömning innebär att begreppen tillsyns-
	kollegium och resolutionskollegium inte definieras i lag.
	Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända
	mot den.
	Skälen för regeringens förslag: Tillsynsmyndigheter i flera länder
	samarbetar i s.k. tillsynskollegier om tillsynen av företag som verkar
	över landsgränserna. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser
	om samarbete och informationsutbyte både i och utanför kollegier. Att
	det ska inrättas tillsynskollegier framgår av artikel 116 i kapitaltäck-
	ningsdirektivet. Finansinspektionens samarbete i tillsynskollegier
	beskrivs i avsnitt 7.5.2 i Finanskriskommitténs delbetänkande (SOU
	2013:6).
	I artikel 2.1.52 i krishanteringsdirektivet definieras tillsynskollegier
	som kollegier av tillsynsmyndigheter som upprättas enligt artikel 116 i
206	kapitaltäckningsdirektivet.

Regeringen anser att en defintion av begreppet tillsynkollegium bör Prop. 2015/16:5 införas i den nya lagen om resolution.

Enligt artikel 88 i krishanteringsdirektivet ska det finnas resolutions- kollegier, på motsvarande sätt som det finns tillsynskollegier. Begreppet resolutionskollegium definieras i artikel 2.1.46 i direktivet just som ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.

Regeringen anser att en defintion av begreppet resolutionskollegium bör införas i den nya lagen om resolution.

6.10Tredjelandsrelaterade definitioner

Regeringens förslag: Ett tredjelandsinstitut är ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det var hemmahörande inom EES.

Ett moderföretag i tredjeland är ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES.

Med ett resolutionsförfarande i tredjeland avses en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredje- landsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt kris- hanteringsdirektivet i fråga om ändamål och förväntat resultat.

En EES-filial är en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerat i en medlemsstat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att en definition av tredjeland bör tas in i lagen.

Skälen för regeringens förslag: Ett företag som är hemmahörande inom EES och omfattas av krishanteringsdirektivets bestämmelser kan ha sitt moderföretag utanför EES (dvs. i tredjeland) eller ha ett dotterföretag i ett sådant land. Krishanteringsdirektivet innehåller särskilda bestäm- melser om hur de myndigheter som är hemmahörande inom EES bör agera för att möjliggöra samordnande åtgärder om en koncern med verksamhet innanför och utanför EES får sådana problem att en resolutionsmyndighet i EES eller tredjeland måste vidta resolutions- åtgärder. Detta beskrivs närmare i avsnitt 26.4. Det förekommer också ett antal begrepp som används just i relation till tredjeland (dotterföretag inom unionen, tredjelandsinstitut, moderföretag i tredjeland, resolutions- förfarande i tredjeland, unionsfilial samt relevant myndighet i tredjeland).

Dessa begrepp behandlas i avsnitt 26.4 om hur direktivbestämmelserna om samverkan med myndigheter i tredjeland ska genomföras i svensk lagstiftning. Samtliga begrepp, utom begreppen dotterföretag inom unionen och relevant myndighet i tredjeland, bör definieras i den nya lagen om resolution.

207

Prop. 2015/16:5 Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att en definition av tredjeland bör tas in i lagen. Som framgått ovan är tredjeland ett land utanför EES-området. Det framstår enligt regeringens bedömning som överflödigt att föra in en uttrycklig definition av detta begrepp, som inte heller definieras särskilt i krishanteringsdirektivet, i lagen.

6.11Kapitaltäckningsrelaterade definitioner och kvalificerade skulder

Regeringens förslag: Termen kapitalbas definieras genom en hän- visning till tillsynsförordningen.

Kärnprimärkapitalinstrument är kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförord- ningen.

Övriga primärkapitalinstrument definieras som kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

Supplementärkapitalinstrument är kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen.

Relevanta kapitalinstrument definieras som övriga primärkapital- instrument och supplementärkapitalinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Det finns regler, särskilt i tillsynsför- ordningen men även i kapitaltäckningsdirektivet, som ska säkerställa att institutens förlustabsorberande kapital, den s.k. kapitalbasen, är tillräck- ligt stort i förhållande till deras risker. I dessa rättsakter finns det exempelvis regler som grupperar dessa risker och anger hur instituten ska beräkna hur stor deras kapitalbas behöver vara i relation till respektive risk. Tillsynsförordningen anger också bl.a. vilken typ av kapitalinstru- ment som kapitalbasen får bestå av.

Tillämpningen av de nämnda regelverken kommer att resultera i ett kapitalbaskrav som instituten ska uppfylla individuellt eller på gruppnivå (kapitalbaskravet).

I krishanteringsdirektivet finns definitioner av kapitalbas, krav på kapitalbas, kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument som anknyter till motsvarande definitioner i tillsynsförordningen. När det gäller definitionerna av olika typer av kapitalinstrument bör motsvarande definitioner, som hänvisar till relevanta bestämmelser i tillsynsförordningen, tas in i lagen. Däremot framstår det inte som nödvändigt att i den nya lagen om resolution införa någon definition av begreppet krav på kapitalbas.

Det finns också vissa relaterade begrepp som inte definieras med hänvisning till bestämmelser i tillsynsförordningen. I artikel 2.1.74 i krishanteringsdirektivet definieras tillämpliga kapitalinstrument som övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid

tillämpningen av artikel 43–62 i krishanteringsdirektivet. En

208

motsvarande definition bör tas in i den nya lagen om resolution, med den Prop. 2015/16:5 skillnaden att termen relevanta kapitalinstrument bör användas i stället. I

artikel 2.1.71 i krishanteringsdirektivet definieras även begreppet kvalificerade skulder som sådana skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2 (se avsnitt 22.22).

I krishanteringsdirektivet används även begreppet kärnprimär- kapitalrelation. Någon definition av detta begrepp finns dock inte i artikel 2 i krishanteringsdirektivet och någon sådan definition bör heller inte tas in i den nya lagen om resolution.

6.12Statsstödsrelaterade definitioner

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon definition av extra- ordinärt offentligt finansiellt stöd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Det kan bli fråga om tillämpning av de unionsrättsliga statsstödsreglerna bl.a. om staten använder resolu- tionsreserven (se avsnitt 22.33) för att ge stöd åt ett företag som försatts i resolution. Dessa regler kommer alltså att behöva beaktas när ett företag är i resolution, vilket också framgår av flera bestämmelser i krishan- teringsdirektivet. Det finns också två definitioner i direktivet med anknytning till statsstödsregelverket.

För det första definieras begreppet ”extraordinärt offentligt finansiellt stöd” som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF- fördraget, eller något annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå, vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör (artikel 2.1.28).

För det andra definieras unionens regler om statligt stöd som den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget samt förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget (artikel 2.1.53).

Statsstödsreglerna gäller oberoende av vad som anges i krishanteringsdirektivet och oberoende av hur begreppet ”unionens regler om statligt stöd” definieras. Enligt regeringens bedömning saknas det därför anledning att i den nya lagen om resolution föra in definitioner som motsvarar de som ges i krishanteringsdirektivets artikel 2.1.28 och 2.1.53.

209

Prop. 2015/16:5

210

6.13Insättningsgarantin och investerarskyddet

Regeringens förslag: Kvalificerade insättningar är sådana insätt- ningar som omfattas av insättningsgarantin. Garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger den maximala ersättningsnivån för garantin.

En definition av resolutionsmyndighet förs in i lagen om insätt- ningsgaranti.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att definitionerna av garanterade och kvalificerade insättningar bör ansluta till insättnings- garantidirektivets definitioner, och föras in i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Skälen för regeringens förslag: Med insättningsgarantisystem avses enligt artikel 2.1.72 i krishanteringsdirektivet ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar enligt artikel 4 i 2014 års insättningsgarantidirektiv (2014/49/EU). 2014 års insättnings- garantidirektiv har ännu inte genomförts i svensk rätt.

Det svenska insättningsgarantisystemet är den insättningsgaranti som administreras av garantimyndigheten (Riksgäldskontoret). Någon defini- tion av insättningsgarantisystem föreslås dock inte i den nya lagen, eftersom det i Sverige bara finns ett system för insättningsgaranti.

Eftersom det inte finns några s.k. institutionella skyddssystem i Sverige behöver en definition av sådana system motsvarande artikel 2.1.8 i krishanteringsdirektivet inte heller tas in i den nya lagen om resolution.

Det framstår inte heller som nödvändigt att i den nya lagen om resolution föra in definitioner av insättare eller investerare (artikel 2.1.104 respektive 2.1.105 i krishanteringsdirektivet). De begreppen definieras i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti respektive lagen (1999:158) om investerarskydd.

Krishanteringsdirektivet skiljer mellan garanterade insättningar (artikel 2.1.94) och kvalificerade insättningar (artikel 2.1.95). Båda begreppen definieras genom en hänvisning till motsvarande definitioner i 2014 års insättningsgarantidirektiv (artiklarna 2.1.4 och 2.1.5 i insättningsgarantidirektivet).

I insättningsgarantidirektivet definieras kvalificerade insättningar som insättningar som inte är undantagna från skydd i enlighet med artikel 5. De insättningar som undantas från skydd enligt artikel 5 i 2014 års insättningsgarantidirektiv är något förenklat dels insättningar från andra finansiella företag och myndigheter, dels insättningar som härrör från penningtvättstransaktioner eller där kontohavaren aldrig har identifierats.

Kvalificerade insättningar är alltså den typ av insättningar som får skydd av insättningsgarantidirektivet och de nationella bestämmelser som genomför det direktivet. Om hela insättningen faktiskt skyddas beror dock på hur stor den är. Skydd ges enbart upp till det garanterade beloppet på 100 000 euro per institut och insättare, men inte för kontobehållning som överstiger det beloppet. Begreppet kvalificerade insättningar behöver definieras. Det framstår som lämpligt att definitionen av kvalificerad insättning förs in i den nya lagen om

resolution, med hänvisning till lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Prop. 2015/16:5 Det bör framgå av definitionen att en kvalificerad insättning är en

insättning enligt lagen om insättningsgaranti som omfattas av garantin. Detta innebär, som Riksgäldskontoret påpekar, att det handlar om en insättning som inte undantas från garantiskyddet enligt 4 b § eller 5 § lagen om insättningsgaranti.

Garanterade insättningar kan sägas vara den delmängd av de kvalifi- cerade insättningarna som faktiskt omfattas av garantiskyddet, om garantin behöver infrias. De garanterade insättningarna är således de kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin. Som Riksgäldskontoret anför gäller den i lagen om insättnings- garanti angivna ersättningsnivån avseende den samlade kontobehåll- ningen per institut och insättare. En motsvarande definition av garan- terade insättningar bör tas in i den nya lagen om resolution, med hänvisning till lagen om insättningsgaranti.

I 2 § lagen om insättningsgaranti definieras begreppet garantimyndig- het. En motsvarande definition av resolutionsmyndighet bör införas i lagen.

6.14	Ledningsorgan och verkställande ledning

Regeringens bedömning: De av krishanteringsdirektivets bestämmel-
ser som rör ledningsorgan och verkställande ledning syftar primärt på
styrelsen respektive den verkställande direktören, men en bedömning
får göras i varje enskilt fall. Det bör i varje särskilt fall anges om det
är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas
av respektive bestämmelse.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända
mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Begreppet ledningsorgan defini-
eras i artikel 2.1.24 i krishanteringsdirektivet som ett ledningsorgan
enligt definitionen i artikel 3.1.7 i kapitaltäckningsdirektivet. I den senare
bestämmelsen definieras ett ledningsorgan som ett instituts organ som
utses enligt den nationella lagstiftningen och som har befogenhet att
fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som
kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer
som i praktiken leder institutets verksamhet.
Den verkställande ledningen definieras i artikel 2.1.25 i krishanterings-
direktivet som verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i
kapitaltäckningsdirektivet. I kapitaltäckningsdirektivets bestämmelse
definieras den verkställande ledningen som de fysiska personer som
utövar verkställande funktioner vid ett institut och som är ansvariga och
kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av
institutet.
Med ledningsorgan avses enligt svensk rätt primärt styrelsen. Den
verkställande ledningen motsvarar enligt svensk rätt den verkställande
direktören. Det är samma bedömning som regeringen har gjort i samband		211

Prop. 2015/16:5 med genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 166 f.). Där konstaterar emellertid regeringen också att kapitaltäcknings- direktivet är utformat för att tillämpas inom EU där det finns mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner. Det innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför enligt regeringen i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Enligt regeringen avses likaså med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida inte det särskilt anges.

De ställningstaganden som ovan refererats är relevanta även för de bedömningar som görs här. Även vid genomförandet av krishanterings- direktivet i svensk rätt bör det i varje enskilt fall tas ställning till om begreppet ledningsorgan med beaktande av svenska förhållanden ska inkludera även den verkställande direktören. Begreppen styrelse och verkställande direktör bör användas i stället för termerna ledningsorgan och verkställande ledning.

6.15Övriga definitioner

I det föregående har definitioner som hör ihop grupperats under gemen- samma rubriker. Krishanteringsdirektivet innehåller emellertid ytterligare ett antal definitioner som, i den mån de bör tas in i lag eller analyseras närmare, kan behandlas i sina sammanhang. I det följande anges vilka de är och i förekommande fall var de behandlas närmare.

–Äganderättsinstrument (artikel 2.1.61), se avsnitt 20.1.

–Bankdag (artikel 2.1.81), se avsnitt 19.6.

–Säkerställd obligation (artikel 2.1.96), se avsnitten 22.22 och 23.1.1.

–Nettningsavtal (artikel 2.1.98), se avsnitt 23.1.4.

–Kvittningsavtal (artikel 2.1.99), se avsnitt 23.1.4.

–Finansiella avtal (artikel 2.1.100), se avsnitt 11.3.

–Mikroföretag samt små och medelstora företag (artikel 2.1.107), se avsnitt 11.1 och 24.4.

–Reglerad marknad (artikel 2.1.108), se avsnitt 19.10.

7	Återhämtningsplaner
7.1	Övergripande om återhämtningsplaner
7.1.1	Bakgrund och utgångspunkter

	Krishanteringsdirektivet reglerar tre olika faser av arbetet med finansiell
	stabilitet: förebyggandefasen, återhämtningsfasen och resolutionsfasen. I
	den förebyggande fasen ska ett institut eller dess moderföretag upprätta
	en s.k. återhämtningsplan, som förberedelse för eventuella åtgärder om
212	det utsätts för påfrestningar. När ett institut eller moderföretag hamnar
212

under stark press ska det alltså redan ha funderat kring eventuella Prop. 2015/16:5 åtgärder baserat på olika typscenarier. Återhämtningsfasen inträder när

de åtgärder som förutses i återhämtningsplanen sätts i verket. Om återhämtningsåtgärderna visar sig vara otillräckliga inträder resolutions- fasen, under förutsättning att företaget uppfyller villkoren för resolution. I annat fall ska det avvecklas via konkurs eller likvidation.

Återhämtningsplanerna ska skiljas från resolutionsplanerna, som är planer som resolutionsmyndigheterna ska upprätta för att planera för en rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller en koncern. Resolutionsplaner behandlas i avsnitt 8.

7.1.2 Syftet med återhämtningsplaner

Före krisen 2008 och 2009 låg fokus framför allt på riskhanteringssystem
för den löpande verksamheten. En bank som gav krediter skulle
identifiera och hantera risker som kunde leda till kreditförluster. Ett
värdepappersbolag som gjorde värdepappersaffärer för egen eller andras
räkning byggde upp system för att skydda sig mot förluster i den
verksamheten, t.ex. till följd av att värdepapperen minskade i värde. När
företagen fick problem upprättade de särskilda åtgärdsplaner. Historiskt
har emellertid ofta orsakerna till att en bank hamnar under press berott på
externa faktorer, såsom en allmän ekonomisk nedgång eller att problem
spritt sig från andra finansiella företag. Historien visar också att instituten
inte i tillräckligt hög utsträckning har funderat kring situationer där
extrema åtgärder måste vidtas.
Återhämtningsplanerna ska till stor del behandla institutens styrning
och riskkontroll. Syftet med att ställa krav på återhämtningsplaner är att
instituten redan ska ha funderat igenom vissa typscenarier, och lämpliga
åtgärder att vidta om något av dessa scenarier – eller något som liknar det
beskrivna scenariot – inträffar. Tanken är även att instituten ska använda
sig av planerna i det stressade läget.
Det nya med återhämtningsplanerna är att de ställer krav på
beredskapsplanering även för scenarier som är mer osannolika än vad
instituten tidigare arbetat med. De flesta finansiella kriser eller
institutspecifika problem är unika och det är inte en realistisk eller
pragmatisk strategi att planera i detalj för varje möjligt scenario. Genom
att fundera kring typscenarion, och därtill kopplade åtgärder bör ett
instituts beredskap att hantera även det unika stressade scenariot markant
höjas. Institutens återhämtningsplaner kommer inte bara att öka
medvetenheten och beredskapen för stressade scenarier. Även den
praktiska tillämpningen av dessa åtgärder bör bli bättre, genom att det
redan finns processer och en organisation för att vidta sådana åtgärder.
Arbetet med återhämtningsplanerna förväntas också öka institutens
medvetenhet om hur sårbara de är.
Det finns dock varken ett krav på att instituten endast får tillämpa
planerna när förutsättningarna för ingripanden är uppfyllda, eller att
instituten måste tillämpa planen då. Inte heller är indikatorer, som
instituten ska ha identifierat bindande för institutet. Återhämtnings-
planerna är alltså inte planer som automatiskt ska aktiveras i händelse av
stress, utan de ska tillämpas efter bästa omdöme. Tillsynsmyndigheterna	213
	213

Prop. 2015/16:5 kommer emellertid att kunna kräva att institut tillämpar hela eller delar av återhämtningsplanerna om förutsättningarna för ingripanden uppfylls.

7.2Återhämtningsplaner för individuella kreditinstitut och värdepappersbolag som inte står under gruppbaserad tillsyn

7.2.1Vad är en återhämtningsplan?

Regeringens förslag: En återhämtningsplan är en plan som upprättas av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag i syfte att identifiera åtgärder som företaget avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft efter en betydande försämring av den finansiella situationen.

Ett kreditinstitut eller värdepappersbolag som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.

Av återhämtningsplanen ska det framgå

1.att de åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att företaget kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft, och

2.att återhämtningsplanen och de åtgärder som identifieras i planen rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla företaget inom ramen för resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Ackordscentralen delar utredningens bedömning att möjligheten att använda återhämtningsplaner inte ska överskattas, men anför också att sådana planer kan ge en indikation på om institutet alls kan försättas i resolution.

Skälen för regeringens förslag: En återhämtningsplan är en plan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5 i krishanteringsdirektivet (se definition i artikel 2.1.32). Med en återhämtningsplan avses enligt artikel 5.1 i krishanteringsdirektivet en plan som beskriver vilka åtgärder som de företag som berörs av planen ska vidta för att återställa ett instituts eller en koncerns finansiella ställning efter en betydande försämring av den finansiella situationen. Planerna bör enligt skäl 21 till krishanteringsdirektivet vara detaljerade och baseras på realistiska antaganden om en rad scenarier. Planerna identifierar vilka åtgärder som instituten eller de andra koncernföretagen kan vidta, men det finns inte någon skyldighet att följa dem om det, när de ska verkställas, visar sig olämpligt.

Krishanteringsdirektivet skiljer mellan återhämtningsplaner för

koncerner och för individuella institut (artiklarna 5 och 7). Ett

214

individuellt institut som inte ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska upprätta en återhämtningsplan för sin verksamhet. Detta innebär att en återhämtningsplan ska upprättas av ett institut som antingen är helt fristående eller har ett holdingföretag med blandad verksamhet som moderföretag eller vars dotterföretag inte bedriver finansiell verksamhet. En motsvarande skyldighet bör införas i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. För institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en s.k. koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernföretagen i gruppen. Dessa planer beskrivs närmare i avsnitt 7.3.

En återhämtningsplan, i krishanteringsdirektivets betydelse, behandlar inte hur institut eller andra berörda företag ska organisera sin verksamhet för att hantera kreditrisker, marknadsrisker eller operativa risker. Sådana risker hanteras i stället i särskilda riktlinjer och instruktioner som styr den löpande verksamheten. Återhämtningsplanerna syftar i stället till att beskriva ett bredare spektrum av åtgärder som institut eller andra berörda företag kan vidta när det uppstår situationer där deras finansiella ställning är hotad. Det är alltså fråga om extraordinära åtgärder för allvarliga hot mot ett företags finansiella ställning och livskraft.

Syftet med en återhämtningsplan är inte att förutse de faktorer som kan utlösa en kris utan snarare att identifiera de alternativ som finns tillgängliga för att motverka en kris och bedöma om de är tillräckligt robusta och om de är tillräckligt varierande för att möta ett brett spektrum av chocker.

För att en återhämtningsplan ska fylla sitt syfte kommer instituten att behöva ta ställning till om det sätt på vilket verksamheten drivs, gör det möjligt att vidta adekvata åtgärder när det behövs. De återhämtnings- alternativ som identifieras i återhämtningsplanen ska kunna ge förväntad effekt och vara genomförbara när det råder finansiell stress, samtidigt som negativa effekter på det finansiella systemet ska undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Kartläggningen av verksamheten, inklusive den för instituten viktiga affärsverksamheten, är därför ett viktigt led i upprättande av återhämtningsplanerna. Instituten måste också ha system som gör det möjligt att upptäcka hot och kunna vidta adekvata åtgärder i tid. Återhämtningsplanerna måste därför vara en integrerad del i företagens verksamhet och organisation.

Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet. Till de övriga styrformerna hör exempelvis processer och rutiner för att hantera kreditrisker och andra risker. För upprättande av sådana gäller enligt artikel 74 i kapitaltäckningsdirektivet en proportionalitetsprincip. Av 6 kap. 4 § a LBF och 8 kap. 6 § LVM gäller att styrformer ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och dess komplexi- tetsgrad.

Även vid tillämpningen av krishanteringsdirektivet ska åtgärderna vara proportionerliga med hänsyn till det enskilda företagets förutsättningar. Innehållet och informationen som preciseras i krishanteringsdirektivet och bilaga A sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa

Prop. 2015/16:5

215

Prop. 2015/16:5 andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtningsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av sammanlänkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval.

Återhämtningsplanerna skiljer sig dock i vissa avseende från andra styrformer genom att de inte i första hand fokuserar på risker m.m. i den löpande verksamheten utan syftar till att säkerställa att det finns återhämtningsalternativ som fungerar när institutets finansiella situation försämrats avsevärt.

Till detta kommer att det inte är tillräckligt att de åtgärder som företaget beskriver i återhämtningsplanen förmår lösa företagets egna problem. Företagen ska även i största möjliga utsträckning beakta vilka effekter åtgärderna får för det finansiella systemet i stort. Att instituten ska ta hänsyn till det finansiella systemet regleras inte i befintlig lagstiftning. Mot denna bakgrund bör institutens skyldighet att upprätta återhämtningsplaner, inklusive en definition av begreppet återhämtnings- plan, liksom de kvalitativa krav som ställs på en återhämtningsplan framgå av LBF respektive LVM. Med hänsyn till krishanteringsdirek- tivets utformning bör det också tydligt framgå att det är institutet som ska kunna visa att kraven är uppfyllda.

De åtgärder som föreslås bör inte skapa väsentliga hinder för resolutionsmyndighetens möjlighet att rekonstruera eller avveckla institutet. Detta sägs visserligen inte uttryckligen men följer indirekt av att Finansinspektionen kommer att vara skyldig att ge resolutions- myndigheten möjlighet att granska planen i syfte att identifiera åtgärder i återhämtningsplanen som kan ha en negativ effekt på möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet och ge rekommendationer till den behöriga myndigheten i dessa frågor.

Det skulle föra för långt att ålägga institutet att visa att åtgärder i planen inte kommer att försvåra genomförandet av resolution. Finansinspektionen bör dock granska detta vid sin utvärdering av planen. Det bör därför anges att de åtgärder som identifieras i en återhämt- ningsplan inte får leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet inom ramen för resolution.

Ackordscentralen framför synpunkter på nyttan av återhämtnings- planer. Regeringen konstaterar att krishanteringsdirektivet innehåller bindande bestämmelser om återhämtningsplaner, som medlemsstaterna har att genomföra. Det framstår därför inte som motiverat att inom ramen för detta lagstiftningsärende – som syftar till att genomföra kris- hanteringsdirektivets bestämmelser om bl.a. återhämtningsplaner i svensk rätt – ytterligare belysa de frågor som Ackordscentralen tar upp.

7.2.2Vad ska en återhämtningsplan innehålla?

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämtningsplan ska innehålla.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

216

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.5 i krishanterings- direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter som räknas upp i avsnitt A i bilagan till direktivet. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare information ska ingå i återhämtningsplanerna. Dessutom har Eba utarbetat tekniska standarder för tillsyn som ytterligare specificerar vilken information som återhämtningsplanen ska innehålla. Av krishanteringsdirektivet framgår vidare att återhämtningsplanerna också ska innehålla åtgärder som är möjliga för institutet att vidta när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda (se avsnitt 12). Enligt artikel 5.3 och 5.4 i krishanteringsdirektivet får återhämtnings- planerna inte förutsätta tillgång till eller erhållande av statligt stöd. Däremot ska återhämtningsplanerna i tillämpliga fall inbegripa en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som förväntas godtas som säkerhet för sådana faciliteter.

Enligt artikel 5.6 i krishanteringsdirektivet ska återhämtningsplaner omfatta lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid, samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Återhämtningsplaner ska beakta en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är relevant för institutets specifika förhållanden, bl.a. systemomfattande händelser och finansiell stress som särskilt avser juridiska personer och koncerner. Enligt artikel 5.7 i krishanteringsdirektivet ska Eba i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) utfärda riktlinjer som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska beaktas enligt artikel 5.6.

Enligt artikel 9 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndig- heterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtningsplaner. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna. Eba ska utfärda riktlinjer som specificerar minimiför- teckningen över kvalitativa och kvantitativa indikatorer.

En återhämtningsplan för större institut bedöms innebära en stor arbetsinsats från institutet. Detta gäller särskilt första gången institutet upprättar en återhämtningsplan. Den uppräkning som görs i krishanteringsdirektivet är ändå inte uttömmande utan kan komma att kompletteras med nationella krav (artikel 5.5). Krishanteringsdirektivets bestämmelser bör, med beaktande av detta och av detaljgraden i de krav som uppställs, genomföras genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När kommissionen antagit de i tekniska standarder från Eba som preciserar vad en återhämtningsplan ska innehålla kommer de att vara direkt tillämpliga. Bestämmelser om innehållet i en återhämtningsplan

Prop. 2015/16:5

217

Prop. 2015/16:5 kommer med den föreslagna regleringen därför finnas både i föreskrifter och tekniska standarder.

7.2.3Hur ofta ska en återhämtningsplan uppdateras?

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör anges tydliga tidsramar för uppdateringsprocessen och att uppdatering som huvudregel inte ska ske oftare än årligen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5.2 i krishanterings- direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finansiella situation som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare. Av nämnda bestämmelse framgår hur ofta en återhämtningsplan ska uppdateras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i svensk rätt. Det bör vara institutet självt som ska uppmärksamma behovet av att ändra planen om de angivna förutsättningarna föreligger på grund av väsentliga förändringar i verksamheten. Som framgår av avsnitt 12 om tidiga ingripanden får Finansinspektionen dessutom i samband med ett ingripande mot ett institut kräva att ett institut uppdaterar sin återhämt- ningsplan. Det ska vidare vara möjligt att kräva att återhämtningsplaner ska upprättas oftare än årligen.

Den regelbundenhet med vilken återhämtningsplanerna ska uppdateras bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Svenska Bankföreningen anser att det bör anges tydliga tidsramar för uppdateringsprocessen och att uppdatering inte ska ske oftare än årligen. Vidare anförs att företagen bör ha möjlighet att ta hänsyn till semestrar och storhelger, samt att krishanteringsdirektivets krav på väsentlig inverkan bör utgöra grund för mer frekvent uppdatering.

Regeringen bedömer, som framgått ovan, att den närmare utformningen av uppdateringskraven bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det framstår därför inte som lämpligt att i den nya lagen om resolution behandla de frågeställningar som Svenska Bankföreningen tar upp.

218

7.2.4	På vilken nivå i företaget beslutas en	Prop. 2015/16:5
	återhämtningsplan?

Regeringens förslag: Företagets styrelse ska godkänna återhämt- ningsplanen. Återhämtningsplanen ska därefter ges in till Finans- inspektionen för granskning och bedömning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.1 första meningen i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att institut som är skyldiga att upprätta återhämtningsplaner lämnar in dessa återhämtnings- planer till den behöriga myndigheten för granskning. Enligt artikel 5.9 ska institutets ledningsorgan godkänna återhämtningsplanen innan den inlämnas till den behöriga myndigheten.

Med hänsyn till krishanteringsdirektivets innehåll bör det även av svensk rätt framgå att institutets ledning ska godkänna en återhämtnings- plan innan den ges in till Finansinspektionen. Med ledningsorganet avses här styrelsen.

Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kreditinstitutet uppfyller kraven i 6 kap. 1–3 §§ LBF avseende soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. Enligt 6 kap. 5 § samma lag ska styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla dessa krav och kravet på sundhet och för att i övrigt styra rörelsen. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 6 kap. 3–5, 7 och 8 §§ LVM. Dessa bestämmelser bör, som utredningen föreslår, kompletteras av en skyldighet för ett instituts styrelse att godkänna en återhämtningsplan innan den ges in till Finansinspektionen för granskning och bedömning. Bestämmelsen om denna skyldighet bör tas in i LBF respektive LVM.

7.2.5Granskningen av en återhämtningsplan

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska granska de återhämt- ningsplaner som ges in till myndigheten. Granskningen ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer i den mån det är relevant för den filialen.

Riksgäldskontoret ska beredas tillfälle att granska återhämt- ningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på företagets möjlighet till resolution och lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att det bör anges att Finansinspektionen ska underrätta berört institut om resultatet av granskningen av institutets återhämtningsplan. Riksgäldskontoret anser att det av lagen bör framgå att Finansinspektionen ska samråda med och

219

Prop. 2015/16:5 överlämna resolutionsplanen till resolutionsmyndigheten samt att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att ge rekommendationer till Finans- inspektionen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6 i krishanterings- direktivet ska de behöriga myndigheterna inom sex månader efter det att varje återhämtningsplan lämnats in, och efter samråd med de behöriga myndigheterna i de värdmedlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, granska återhämtningsplanerna. Den behöriga myndigheten ska också tillhandahålla resolutions- myndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndigheten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på de frågorna.

Eba har utarbetat förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de minimikrav som den behöriga myndigheten måste utvärdera i sin bedömning av återhämtningsplanen.

I Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet och ansvarar därmed för granskningen av återhämtningsplaner.

Krishanteringsdirektivet kräver inte uttryckligen att inspektionen godkänner planen, bara att inspektionen ska bedöma planen och vidta åtgärder om inspektionen identifierar brister i den. Det bedöms därför inte motiverat att införa någon uttrycklig bestämmelse om att planen ska godkännas av Finansinspektionen. Tillsynen över återhämtningsplanerna bör i stället vara ett led i Finansinspektionens löpande tillsyn. För tydlighetens skull föreslås dock en bestämmelse som anger att inspektionen ska granska planen. Ett beslut om att planen inte uppfyller kraven leder till en särskild process. Det bör därutöver, som Sveriges riksbank anför, av lag framgå att Finansinspektionen ska underrätta berört institut om resultatet av granskningen av institutets återhämtnings- plan.

Av artikel 6.4 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions- myndigheten ska beredas tillfälle att granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution. Resolutionsmyndigheten får lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten avseende de frågorna. Riksgäldskontoret anför, med hänvisning till artikel 6.4, att det av lagen bör framgå att Finansinspektionen ska samråda med och överlämna återhämtningsplanen till resolutionsmyndigheten, samt att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att ge rekommendationer till Finansinspektionen.

Regeringen bedömer att det krävs ytterligare bestämmelser i sektorslagstiftningen, utöver vad utredningen föreslår, för att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del. Det bör därför tas in en bestämmelse i LBF respektive LVM som anger dels att Riksgäldskontoret (resolutionsmyndigheten) ska beredas tillfälle att granska återhämtnings- planen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution, dels att Riksgäldskontoret får lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten. Det framstår dock som överflödigt att dessutom i lagen

220

föreskriva en särskild samrådsskyldighet som går utöver det som anges i Prop. 2015/16:5 artikel 6.4 i krishanteringsdirektivet.

Återhämtningsplanen för ett institut kommer att inkludera även sådan gränsöverskridande verksamhet som drivs i andra länder via filialer till institutet. Finansinspektionen ska samråda med tillsynsmyndigheter i länder där institutet i fråga har betydande filialer. Med betydande filialer avses sådana filialer som avses i artikel 51 i kapitaltäckningsdirektivet (se avsnitt 6.7). Även skyldigheten att samråda i dessa fall bör framgå av lag.

Finansinspektionen kan i vissa fall vara värdlandsmyndighet för en betydande filial. I detta fall kan Finansinspektionen samråda med den ansvariga tillsynsmyndigheten med stöd av bestämmelsen i LBF om inspektionens skyldighet att samarbeta och utbyta information med utländska tillsynsmyndigheter. En liknande bestämmelse finns i LVM men den täcker inte krishanteringsdirektivet. Inspektionens samrådsskyl- dighet för detta fall bör framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.

7.2.6Åtgärder för att undanröja brister i en återhämtningsplan

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen finner väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i planen, ska inspektionen underrätta företaget om vilka väsentliga brister eller hinder som myndigheten identifierar och ge företaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om företagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga företaget att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På företagets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med en månad.

Om ett företag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som företaget gjort inte åtgärdar de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1.förelägga företaget att göra konkreta ändringar i återhämt- ningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2.om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga företaget vilka ändringar av affärsverksamheten som det ska göra för att åtgärda de väsentliga bristerna eller hindren.

Om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga företaget att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på företagets affärs-

verksamhet.

221

Prop. 2015/16:5

222

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Om den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, kan myndigheten enligt artikel 6.3 tredje stycket, 6.5, 6.6 och 6.7 i krishanteringsdirektivet vidta åtgärder. Motsvarande bestämmelser bör införas i den nya lagen om resolution. De innebär att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska kunna förelägga institut att överlämna en reviderad återhämtnings- plan.

Det framgår inte av krishanteringsdirektivet när en brist eller ett hinder är väsentligt. Bristerna kan exempelvis bestå i att återhämtningsplanen är ofullständig, att de åtgärder som föreslås inte är tillräckliga för att bevara eller återställa institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser eller inte är möjliga att genomföra på grund av brister i styrsystem och liknande. Hindren kan bestå i att åtgärderna inte är möjliga att vidta eftersom de skulle medföra negativa effekter för det finansiella systemet.

Det bör som regel kunna ställas högre krav på ett institut vars fallissemang kan ha stor systempåverkan än på ett institut som inte är lika systemviktigt. Inspektionen bör redan när myndigheten inleder processen på grund av väsentliga brister eller hinder ha en bild av vilka åtgärder som kan aktualiseras. Om institutet har utelämnat väsentliga uppgifter som ska finnas i återhämtningsplanen, torde utgångspunkten vara att den ska kompletteras. Om de åtgärder som finns i planen bedöms vara otillräckliga, kan det dock bli fråga om att uppdatera planen eller vidta åtgärder avseende institutets verksamhet, men det beror på vari problemen består.

Om institutet inte ger in en ändrad återhämtningsplan eller om den ändrade planen inte på ett tillfredsställande sätt undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen ange vilka ändringar som institutet ska göra i återhämtningsplanen för att undanröja bristerna eller hindren. Det kan emellertid finnas fall då bristerna i återhämtningsplanen snarare beror på hur instituten bedrivit och organiserat sin verksamhet än på innehållet i planen. I ett sådant fall kan det vara nödvändigt med ändringar av verksamheten för att öka återhämtningskapaciteten i stället för att kräva ändringar i planen. För att säkerställa att instituten kan vidta åtgärder för att återställa sin finansiella ställning, bör inspektionen ha befogenhet att kräva att bristerna undanröjas oavsett orsak. Inspektionen bör dock inte kräva mer långtgående åtgärder än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen har exempelvis institutets systemviktighet betydelse.

Om Finansinspektionen bedömer att de ändringar av sin affärsverksamhet som institutet föreslår inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, får inspektionen ange vilka åtgärder som institutet ska vidta avseende sin verksamhet eller organisation och liknande för att undanröja dem. Även dessa åtgärder ska stå i proportion till problemen och vid den bedömningen ska inspektionen beakta hur allvarliga bristerna eller hindren är och vilken effekt institutets fallissemang kan få för det finansiella systemet.

Om det som saknas är uppgifter som ska ingå i planen, är det dock inte nödvändigt att förelägga institutet att göra ändringar i sin verksamhet. Vad tillsynsmyndigheten ska göra i stället behandlas dock inte i krishanteringsdirektivet. En med krishanteringsdirektivet förenlig lösning är emellertid att inspektionen i den situationen får skärpa föreläggandet genom att kombinera det med vite eller välja någon av de mer ingripande sanktionerna som finns i 15 kap. LBF. Ytterst kan det då bli fråga om tillståndsåterkallelse.

För det fall Finansinspektionen bedömer att det är proportionerligt att förelägga institutet att göra ändringar i verksamheten, bör det noteras att uppräkningen i artikel 6.6 i krishanteringsdirektivet av vilka åtgärder som Finansinspektionen kan begära av institutet, inte är uttömmande. Det är alltså möjligt att tilldela inspektionen ytterligare befogenheter.

Även brister i en återhämtningsplan bör undanröjas genom föreläggande att vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen. Institutet har nämligen visat sig oförmöget att upprätta en återhämtnings- plan som identifierar åtgärder som kan förväntas hantera eventuella framtida problem.

Det framstår som lämpligt att i lag peka ut vilka åtgärder som Finansinspektionen konkret får vidta om återhämtningsplanen har väsentliga brister eller om det finns väsentliga hinder mot att genomföra dem.

Det bör därför införas bestämmelser i LBF respektive LVM som anger att om det trots ett föreläggande enligt ovan fortfarande finns väsentliga brister i en plan, eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.

Om föreläggandet inte följs eller om den reviderade återhämtnings- planen inte bedöms tillräcklig för att åtgärda de väsentliga bristerna, ska Finansinspektionen förelägga institutet att ändra återhämtningsplanen. Om institutet inte följer föreläggandet, eller om de av institutet före- slagna åtgärderna i den reviderade återhämtningsplanen återigen bedöms som otillräckliga, ska Finansinspektionen förelägga institutet vilka ändringar av affärsverksamheten som det ska göra för att åtgärda de väsentliga bristerna. Vilka typer av ändringar som den behöriga myndigheten kan kräva av institutet framgår av artikel 6.6 tredje stycket i krishanteringsdirektivet, och bör även framgå av den nya lagen om resolution.

Finansinspektionens föreläggande till institutet om att vidta åtgärder som innebär förändringar av verksamheten ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjorts i proportionalitetsfrågan.

I förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om en förvaltnings- myndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till

Prop. 2015/16:5

223

Prop. 2015/16:5 rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Krishanteringsdirektivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionalitetsfrågan bör därför anses uppfyllt genom förvaltnings- lagens reglering

Om institutets problem inte enbart är isolerade till upprättande av återhämtningsplanen utan visar på andra brister i verksamheten, blir Finansinspektionens vanliga sanktionsbestämmelser tillämpliga.

	7.2.7	Ska ett företag vara skyldigt att följa sin
		återhämtningsplan?

	Regeringens förslag: Ett företag är inte skyldigt att vidta de åtgärder
	som anges i återhämtningsplanen om åtgärden inte är lämplig eller
	tillräcklig i det aktuella fallet.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till det arbete som läggs
	ned på att utarbeta återhämtningsplanerna och att planernas huvudsakliga
	syfte är att bevara den finansiella stabiliteten bör utgångspunkten, om
	förutsättningarna för att använda åtgärderna i återhämtningsplanerna
	föreligger, vara att instituten ska följa de upprättade planerna. Det kan
	dock visa sig att de tilltänkta åtgärderna är olämpliga eller otillräckliga i
	det aktuella fallet, exempelvis på grund av de rådande marknadsförhål-
	landena. Återhämtningsplanen är skriven utifrån vissa typscenarier, men
	eftersom varje stressituation innefattar unika omständigheter kan det vara
	så att vissa åtgärder är olämpliga.
	I avsnitt 7.2.2 framgår att ett institut ska ange vilka indikatorer som ska
	utlösa specifika åtgärder. Även om indikatorerna visar att det är dags att
	vidta en åtgärd får dock institutet enligt artikel 9.1 i krishanterings-
	direktivet avstå från att vidta åtgärden om institutets ledning bedömer att
	det är lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämt-
	ningsplanen visar om institutets ledning bedömer att det lämpligt.
	Krishanteringsdirektivet preciserar alltså inte närmare när det kan anses
	lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning.
	Av artikel 9.1 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att ett institut
	som vidtar någon åtgärd som anges i återhämtningsplanen eller som
	avstår från att vidta åtgärder som anges i planen ska underrätta
	tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen. Detta bör även inkludera
	den situationen då ett institut i ett stressat läge vidtar andra åtgärder än
	sådana som förutsetts i återhämtningsplanen. Om institutet har vidtagit
	en åtgärd är det information som är värdefull för inspektionens tillsyn.
	Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den
	situationen gör en annan bedömning än institutet om behovet av att
	åtgärderna vidtas för att komma till rätta med situationen kan den
	förelägga institutet att vidta åtgärderna.
	Syftet är alltså att återhämtningsplanerna ska vara flexibla utifrån
224	gällande marknadsförhållanden, men att institut inte ska kunna undvika

att tillämpa åtgärder av fel skäl, såsom att de räknar med statligt stöd. I Prop. 2015/16:5 de flesta fall torde instituten ha samma intresse som staten att vidta

lämpliga åtgärder. Dock kan bedömningen kring detta skilja sig mellan institutet och Finansinspektionen.

7.3Koncernåterhämtningsplaner

7.3.1	Vad är en koncernåterhämtningsplan?

Regeringens förslag: Ett kreditinstitut eller värdepappersbolag som
ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av
en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av
moderföretaget inom EES. Sådana kreditinstitut och värdepappers-
bolag ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om Finans-
inspektionen beslutar det.
En koncernåterhämtningsplan ska identifiera åtgärder som kan bli
nödvändiga att vidta i moderföretaget inom EES och i ett enskilt
dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade tillsynen.
En koncernåterhämtningsplan ska uppfylla samma kriterier som en
återhämtningsplan, samtidigt som koncernens samlade finansiella
ställning ska beaktas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.1 i krishanterings-
direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att moderföretag inom
unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyndigheten lämnar
in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå
av en återhämtningsplan för koncernen som helhet när dess moderföretag
är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska
identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra i
moderföretaget inom EES och på nivån för varje enskilt dotterföretag.
Företag som moderföretaget enbart har ägarintressen eller liknande i ska
dock inte omfattas av planen.
I likhet med utredningen bedömer regeringen att det inte föreligger
någon saklig skillnad i den övergripande definitionen mellan återhämt-
ningsplaner och koncernåterhämtningsplaner. Mot denna bakgrund bör
en koncernåterhämtningsplan definieras som en återhämtningsplan som
upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att identifiera åtgärder
som kan bli nödvändiga att vidta på nivån för moderföretaget inom EES
och i ett enskilt dotterföretag som omfattas av den gruppbaserade
tillsynen. En praktisk skillnad är dock att medan enbart institut är
skyldiga att upprätta återhämtningsplaner, kan även andra typer av
företag bli skyldiga att upprätta koncernåterhämtningsplaner.
Samma principiella krav bör ställas på en koncernåterhämtningsplan
som på en återhämtningsplan. Bestämmelserna om koncernåterhämt-
ningsplaner bör utformas så att de passar för koncernsituationen. Det bör
vidare noteras att artikel 6.1 i krishanteringsdirektivet anger att skyldig-
heten att utforma en återhämtningsplan åvilar institut. Skyldigheten att		225

Prop. 2015/16:5 utforma en koncernåterhämtningsplan kan emellertid vila på ett moderföretag som inte är ett institut. Avsikten torde därför ha varit att ställa samma krav på utformningen oavsett om den upprättats av ett moderinstitut eller ett moderföretag som inte är ett institut.

Kravet att upprätta koncernåterhämtningsplaner gäller enbart för grupper där det finns ett eller flera institut antingen som moderföretag eller bland dotterföretagen. Ett moderföretag inom EES kan vara antingen ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES. Återhämtningsplanen ska upprättas och ges in av det företag som finns i toppen av gruppen inom EES. Det ska finnas en enda koncernåter- hämtningsplan för en EES-grupp. Koncernåterhämtningsplaner ska inte upprättas på undergruppsnivå.

Enligt artikel 7.2 i krishanteringsdirektivet får dock de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 8 begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämtningsplaner på individuell basis. Finansinspekt- ionen bör därför kunna besluta att ett institut som ingår i en koncern ska upprätta en individuell återhämtningsplan. Det framgår inte närmare av krishanteringsdirektivet vilka omständigheter som kan föranleda att en individuell återhämtningsplan behöver upprättas för ett institut i en koncern. Det anges dock i skäl 21 till krishanteringsdirektivet att kravet på att ta fram en återhämtningsplan bör tillämpas proportionerligt och återspegla ett instituts eller en koncerns systemvikt och sammanlänk- ningar. Sådana överväganden bör även göra sig gällande vid bedöm- ningen av om det krävs en återhämtningsplan för ett institut i en koncern. Om institutet ingår i en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt den process som anges i avsnitt 7.3.4.

	7.3.2	Vad ska en koncernåterhämtningsplan innehålla
		och hur ofta ska den uppdateras?

	Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer får meddela föreskrifter om vad en koncernåterhämt-
	ningsplan ska innehålla och om upprättandet av planen.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.4 andra stycket i
	krishanteringsdirektivet ska koncernåterhämtningsplanen inbegripa
	arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som man planerar att
	vidtas på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de
	enheter som det hänvisas till i artikel 1 c och d i direktivet, liksom
	åtgärder som man planerar att vidta på nivån för dotterföretagen och, i
	tillämpliga fall i enlighet med kapitaltäckningsdirektivet, på nivån för de
	betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.
	I artikel 7.5 och 7.6 i krishanteringsdirektivet anges, med hänvisning
	till artikel 5 i direktivet, vad en koncernåterhämtningsplan och en
	återhämtningsplan som upprättas för ett enskilt dotterföretag ska
226	innehålla.	Även bestämmelserna om indikatorer i artikel 9 i

krishanteringsdirektivet är tillämpliga på en koncernåterhämtningsplan. Prop. 2015/16:5 En koncernåterhämtningsplan ska således i grunden innehålla samma

information som en återhämtningsplan. Den ska också uppdateras lika ofta som en återhämtningsplan. De skillnader som finns beror just på att det i en grupp ingår flera företag och att det därför krävs mer samordning och analys. Avsikten är att de åtgärder som enligt planen ska vidtas i de olika koncernföretagen (eller beträffande de betydande filialerna) ska vara koordinerade. Dessutom ska en koncernåterhämtningsplan innehålla en beskrivning av hur gruppen har organiserat stöden mellan de olika koncernföretagen när det finns ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd (se avsnitt 11). Det krävs också en analys av om åtgärderna är genomförbara, dvs. att det inte finns praktiska och juridiska hinder för att genomföra de åtgärder som planen innehåller. Det sistnämnda blir särskilt viktigt för gränsöverskridande koncerner, eftersom de nationella bestämmelserna kan se olika ut.

Av samma skäl som anförs i avsnitt 7.2.2 om en återhämtningsplan för ett individuellt institut är det lämpligt att genomföra krishanterings- direktivets bestämmelser om vad koncernåterhämtningsplanen ska innehålla genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

7.3.3På vilken nivå beslutas en koncernåterhämtningsplan?

Regeringens förslag: En koncernåterhämtningsplan ska godkännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till Finansinspektionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.7 i krishanterings- direktivet ska ledningen för moderföretaget inom unionen godkänna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten. Av de skäl som anförs i avsnitt 7.2.4 bör bestäm- melsen om vem som fattar beslut om koncernåterhämtningsplanen tas in i lag. Av bestämmelserna bör framgå att en koncernåterhämtnings-plan ska godkännas av styrelsen för moderföretaget inom EES innan den ges in till Finansinspektionen.

7.3.4Myndigheternas granskning av en koncernåterhämtningsplan

Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga ett ett svenskt moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut eller värde- pappersbolag att vidta åtgärder för att komma till rätta med väsentliga brister eller väsentliga hinder mot att genomföra koncernåterhämt- ningsplanen.

227

Prop. 2015/16:5

228

Finansinspektionen ska inom fyra månader försöka komma överens med utländska behöriga myndigheter om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut respektive värdepappersbolag i koncernen, och

3.om åtgärder som moderföretaget inom EES och de kreditinstitut eller värdepappersbolag som står under Finansinspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader, ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om en koncernåterhämtningsplan i samtliga situationer som nämns ovan för moderföretaget och för kreditinstitut och värdepappersbolag i Sverige. Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet ska inspektionen ensam fatta beslut enligt punkterna 2 och 3 beträffande kreditinstituten och värdepappersbolagen.

Finansinspektionen får i vissa fall då enighet inte har kunnat nås med andra behöriga myndigheter hänskjuta ärendet till Europeiska bankmyndigheten för bindande medling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag

Förfarandet för granskning av en koncernåterhämtningsplan

I artikel 6 i krishanteringsdirektivet finns det bestämmelser om hur granskningen av en återhämtningsplan ska gå till. Dessa bestämmelser är tillämpliga även på en koncernåterhämtningsplan. Det bör noteras att artikel 6.5 i krishanteringsdirektivet talar om underrättelser till både ett institut och ett moderföretag, medan de åtgärder som sedan beskrivs enbart ska vidtas mot institut (artikel 6.5 och 6.6).

När det gäller koncernåterhämtningsplaner framgår av artikel 7 i krishanteringsdirektivet att koncernåterhämtningsplanen ska ges in till den samordnade tillsynsmyndigheten och att den myndigheten ska se till att andra relevanta myndigheter får planen.

För en gränsöverskridande koncern finns det därutöver särskilda bestämmelser i artikel 8 om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas för att komma till rätta med väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra planen. Samma process är tillämplig när myndigheterna ska försöka enas om ett individuellt institut i en koncern ska upprätta en återhämtningsplan eller om att vidta åtgärder mot ett dotterföretag i en koncern.

Den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta myndig- heter ska granska koncernåterhämtningsplanen med beaktande av potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar.

Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag (dvs. tillsynsmyndigheter i övriga berörda medlems-

stater) ska försöka enas om en överenskommelse inom fyra månader. Eba får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse, genom s.k. icke bindande medling.

Om de behöriga myndigheterna inte kommer överens, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget beslut om bedömningen av återhämtningsplanen. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta beslutet med beaktande av de synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Vid oenighet kan dock någon av de behöriga myndigheterna välja att hänskjuta ärendet till Eba för s.k. bindande medling. Om Eba inom en månad fattar ett beslut i ärendet, är Ebas beslut bindande för myndigheterna. Om Eba inte fattar ett beslut inom en månad, ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.

I ärenden som rör huruvida ett visst institut som ingår i en koncern ska upprätta en egen återhämtningsplan eller om vissa åtgärder bör vidtas mot dotterföretag i en koncern gäller i huvudsak samma förfarande. En skillnad är dock att det inte är den samordnande tillsynsmyndigheten som själv fattar beslut i fall då myndigheterna inte kommer överens. I stället får varje behörig myndighet fatta beslut om dotterföretag som står under myndighetens tillsyn ska upprätta en egen återhämtningsplan, respektive om åtgärder ska vidtas mot ett sådant dotterföretag. På samma sätt som i ärenden om bedömning av koncernåterhämtningsplaner gäller dock att dessa ärenden kan hänskjutas till Eba för bindande medling enligt det förfarande som beskrivits ovan.

Enligt artikel 8.5 i krishanteringsdirektivet får också de övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar komma överens om en koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.

Sådana överenskommelser mellan myndigheterna, liksom varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av en överenskommelse, ska enligt artikel 8.6 i krishanteringsdirektivet erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Den beskrivna processen för hur en koncernåterhämtningsplan ska hanteras när myndigheter i olika länder är berörda måste införas i svensk rätt för att säkerställa att Finansinspektionen får agera i enlighet med krishanteringsdirektivet. För att säkerställa att det blir möjligt för Finansinspektionen att samarbeta med de utländska myndigheterna på det sätt krishanteringsdirektivet föreskriver, bör motsvarande bestämmel- ser tas in i LBF respektive LVM.

Finansinspektionen kan komma att ingå i förfaranden avseende koncernåterhämtningsplaner antingen i egenskap av samordnande tillsynsmyndighet eller i egenskap av tillsynsmyndighet för något av dotterföretagen. Den svenska regleringen bör täcka båda dessa situationer.

För svensk del bör också beaktas att myndigheternas överenskommelse är en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. En förutsättning för att Finansinspektionen ska kunna träffa en sådan överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat Finansinspektionen att ingå sådana

Prop. 2015/16:5

229

Prop. 2015/16:5 överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). När Finansinspektionen tillsammans med andra myndigheter ingår en överenskommelse i någon av dessa egenskaper, blir inspektionen, liksom de övriga myndigheterna bundna av överenskommelsen. För att ett institut ska bli bundet av överenskommelse måste dock inspektionen fatta ett nationellt beslut med samma innehåll.

Åtgärder beträffande moderföretag

Som har nämnts ovan behöver ett moderföretag som ansvarar för upprättandet av en koncernåterhämtningsplan inte vara ett institut. Av bestämmelserna i artikel 8 i krishanteringsdirektivet framgår att åtgärder även får vidtas mot moderföretaget. I artikel 8.3 sägs nämligen att den samordnande myndigheten, i avsaknad av en överenskommelse med andra myndigheter, ska fatta beslut om bedömningen av återhämtningsplaner och vilka åtgärder som moderföretaget inom unionen ska vidta enligt artikel 6.5 och 6.6 i krishanteringsdirektivet.

Finansinspektionen bör även i övrigt ges samma möjlighet att ingripa mot ett moderföretag inom EES som mot ett institut. Av nya bestämmelser i LBF och LVM bör det framgå att om det trots ett föreläggande fortfarande finns väsentliga brister i en återhämtningsplan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen för att komma till rätta med situationen förelägga företaget att inom viss tid begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Om ändringarna rör även andra institut i gruppen, bör dock de berörda tillsynsmyndigheterna sträva efter en enhetlig syn på återhämtnings- planerna. I specifika fall där en enskild återhämtningsplan utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncernåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten emellertid inte omfatta de koncernföretag för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna (skäl 33).

7.4Undantag från bestämmelserna om återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner

7.4.1Begränsade återhämtningsplaner

Regeringens bedömning: Möjligheten att begränsa skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Befogenheten att meddela sådana föreskrifter inryms under bemyndigandet att meddela föreskrifter om innehållet i en återhämtningsplan och en koncernåterhämtningsplan, när planerna ska upprättas och hur ofta de ska uppdateras.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

230

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 4.1 i krishanterings- direktivet framgår att alla institut ska upprätta återhämtningsplaner men att behörig myndighet (i Sverige Finansinspektionen) ska ta ställning till hur omfattande återhämtningsplanen ska vara och hur ofta den ska upprättas. Det ska ses mot bakgrund av att skyldigheten att upprätta återhämtningsplaner styrs av proportionalitetsprincipen (artikel 1.1 och skäl 14). Krishanteringsdirektivets utgångspunkt är därför att det inte behöver ställas samma långtgående krav på exempelvis ett litet nationellt verksamt institut, t.ex. en liten sparbank, som på en stor gränsöver- skridande bankkoncern.

Av artikel 4.1 i krishanteringsdirektivet framgår också vilka omstän- digheter som ska föreligga för att ett institut ska få upprätta förenklade planer. Förenklat handlar det om en bedömning av vilken effekt ett instituts fallissemang skulle få på finansiella marknader, andra institut, finansieringsförhållanden eller den vidare ekonomin om det hanterades inom ramen för det normala insolvensförfarandet.

Det följer av artikel 4.1 i krishanteringsdirektivet att inte alla institut behöver upprätta återhämtningsplanerna med den frekvens som anges i krishanteringsdirektivet, att de kan undantas från kravet att lämna viss information som ska finnas med i återhämtningsplanen, och att behörig myndighet kan medge undantag från de övriga bestämmelser som anger vad en återhämtningsplan ska innehålla och hur den ska utformas. Den sistnämnda bestämmelsen gör det exempelvis möjligt att undanta ett institut från kravet att använda sig av indikatorerna (artikel 9 i krishanteringsdirektivet).

I lagrådsremissen föreslog regeringen att det skulle tas in bemyndiganden i LBF och LVM för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kriterierna för när företag ska kunna undantas från skyldigheten att upprätta en återhämt- ningsplan eller en koncernåterhämtningsplan. Avsikten var att med stöd av dessa bemyndiganden närmare reglera i vilka fall skyldigheten att upprätta en återhämtnings- eller koncernåterhämtningplan kan begränsas såvitt avser innehåll och uppdateringsfrekvens m.m. Eftersom detta är frågor som inryms under bemyndigandena som föreslås i avsnitten 7.2.2, 7.2.3 och 7.3.2 finns det emellertid inte skäl att införa ytterligare bemyndiganden. De i lagrådsremissen föreslagna bemyndigandena att meddela föreskrifter om kriterierna för när företag ska kunna undantas från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan eller en koncernåter- hämtningsplan utgår därför.

Enligt artikel 4.2 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndig- heterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna göra den bedömning som avses i artikel 4.1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet. Artikel 4.3 i krishanteringsdirektivet anger att de behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolu- tionsmyndigheterna när som helst kan besluta att undantagsmöjligheten inte längre ska tillämpas.

Enligt artikel 4.4 i krishanteringsdirektivet ska beslutet att undanta ett företag från vissa krav vid upprättande av en återhämtningsplan, inte påverka tillsynsmyndighetens befogenheter att inom ramen för tillsynen

Prop. 2015/16:5

231

Prop. 2015/16:5 kräva att institutet vidtar krisförebyggande åtgärder. Detta behöver dock inte anges särskilt.

7.4.2Undantag från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan för vissa typer av företag

Regeringens bedömning: Något undantag från skyldigheten att upp- rätta återhämtningsplaner för vissa typer av företag behöver inte införas i svensk rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 4.8 i krishan- teringsdirektivet får behöriga myndigheter undanta vissa institut från skyldigheten att upprätta en återhämtningsplan. Det rör sig om institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i tillsynsförordningen eller som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem. Inget av dessa undantag är aktuella för svenska institut. Följaktligen behöver detta undantag inte införas i svensk rätt.

8 Resolutionsplaner

8.1Resolutionsplaner för institut som inte ingår i en gränsöverskridande grupp

8.1.1Skyldigheten att upprätta resolutionsplaner

Regeringens förslag: För ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag är föremål för gruppbaserad tillsyn ska Riksgälds- kontoret upprätta en resolutionsplan. Riksgäldskontoret ska hålla planen aktuell. Planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet uppfyller förutsätt- ningarna för resolution. Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Ackordscentralen delar utredningens bedömning att möjligheten att använda resolutionsplaner inte ska överskattas, men anför också att sådana planer kan minska intresse- konflikter och samordningsproblem. När det gäller koncernresolutions- planer anför Ackordscentralen dels att Europeiska bankmyndighetens roll som medlare kan ifrågasättas, dels att koordineringsproblem torde uppstå

232

mellan nationella och europeiska myndigheter. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anför att det i lagen bör anges att proportionalitetsprincipen gäller även vid framtagande av t.ex. föreskrifter om krav på resolutionsplaner. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter nyttan av att ta fram resolutionsplaner.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i krishanterings- direktivet ska resolutionsmyndigheten efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i kapitaltäcknings- direktivet. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för resolution. Kraven på vad en komplett resolutionsplan ska innehålla är både omfattande och detaljerade. Krishanteringsdirektivet är mer kortfattat när det gäller att förklara varför sådana planeringsinsatser behövs. I skäl 25 sägs endast att resolutionsplanering är en nyckelkompo- nent i effektiv resolution.

En allvarlig kris i ett institut handlar närmast definitionsmässigt om att det uppstått brist på kapital, eventuellt åtföljt av likviditetsproblem. Att då på förhand tänka igenom hur ett instituts kapital- och likviditets- problem kan hanteras underlättar beslutsfattandet om och när problemen materialiseras. Det är också rimligt att på förhand göra en preliminär bedömning av vilka företag som ska försättas i resolution och vilka som kan hanteras via konkurs eller likvidation. Det bör samtidigt framhållas att det inte är givet att planen kommer att kunna tillämpas i den kris som beslutsfattarna till slut står inför. Att planen i sådana lägen inte behöver följas framgår av skäl 54 till krishanteringsdirektivet.

I överensstämmelse med krishanteringsdirektivet bör svensk rätt inne- hålla en skyldighet för Riksgäldskontoret att upprätta resolutionsplaner för de individuella institut som inte omfattas av gruppbaserad tillsyn. Detta är en uppgift som regeringen kan ge Riksgäldskontoret i uppdrag att utföra. Bestämmelserna om resolutionsmyndighetens skyldighet att upprätta resolutionsplaner skulle därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Med hänsyn till planernas avsedda betydelse för möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut, liksom planernas koppling till bestämmelserna om myndighetens skyldighet att göra en bedömning av möjligheten att hantera ett institut inom ramen för konkurs, likvidation eller resolution och för minimikravet på nedskrivningsbara skulder, anser dock regeringen, liksom utredningen, att Riksgäldskontorets skyldighet att upprätta resolutionsplaner bör framgå av den nya lagen om resolution. Av bestämmelsen bör det framgå att planen ska identifiera vilka resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.

Enligt krishanteringsdirektivet ska sådana planer upprättas efter samråd med tillsynsmyndigheten och med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer som berörs av planen. Även detta bör framgå av den nya lagen om resolution.

För ett institut som står under gruppbaserad tillsyn ska det i stället upprättas en koncernresolutionsplan. Oavsett om en sådan koncern är

Prop. 2015/16:5

233

Prop. 2015/16:5 helt nationell eller gränsöverskridande finns det samma behov av att kunna göra en samlad bedömning av möjligheten att genomföra en resolution av koncernen och överväga den lämpligaste resolutions- strategin. Koncernresolutionsplaner behandlas i avsnitt 8.2.

Ackordscentralen och Sveriges advokatsamfund framför synpunkter på nyttan med resolutionsplaner.

Krishanteringsdirektivet innehåller bindande bestämmelser om resolutionsplaner, som medlemsstaterna har att genomföra. Även den relativt komplexa process för framtagande av resolutionsplaner för gränsöverskridande koncerner som Ackordscentralen har synpunkter på, följer direkt av bindande bestämmelser i krishanteringsdirektivet. Inom ramen för detta lagstiftningsärende – som syftar till att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om bl.a. resolutionsplaner i svensk rätt – saknas skäl att ytterligare belysa de frågor som Ackordscentralen och Sveriges advokatsamfund tar upp.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anför att det i lagen bör anges att proportionalitetsprincipen gäller även vid framtagande av t.ex. föreskrifter om krav på resolutionsplaner.

I skäl 14 till krishanteringsdirektivet anges att myndigheter bör säkerställa att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i krishanteringsdirektivet och i bilagorna B och C till direktivet sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans. Myndigheterna är dock tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på resolutionsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. Om ett institut bedöms kunna avvecklas via konkurs eller likvidation bör resolutionsplanen kunna förenklas.

Artikel 1.1 i krishanteringsdirektivet uppställer ett krav på proportionalitet. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution, så att det framgår att beslut enligt lagen och beslut enligt föreskrifter som meddelats i enlighet med lagen ska vara proportionella. Eftersom den bestämmelsen är tillämplig bl.a. vid framtagande av resolutionsplaner saknas skäl att att därutöver särskilt i lagen ange att kravet på proportionalitet gäller vid framtagande av resolutionsplaner.

	8.1.2	Processen för att upprätta resolutionsplaner

	Regeringens förslag: Ett institut och ett företag som ingår i samma
	koncern som institutet ska lämna Riksgäldskontoret de upplysningar
	om företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständig-
	heter som behövs för myndighetens verksamhet enligt lagen om
	resolution.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett institut eller annat
	företag ska lämna.
	På begäran av Riksgäldskontoret ska ett institut ge myndigheten det
	stöd och den hjälp som behövs för att upprätta en resolutionsplan för
234	institutet.

Riksgäldskontoret ska lämna en sammanfattning av resolutions- planen till institutet eller moderföretaget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Svenska Bankföreningen anför att institut bör få del av de resolutionsplaner som berör dem.

Skälen för regeringens förslag: En resolutionsplan ska basera sig på information om institutet som resolutionsmyndigheten får antingen direkt från institutet eller från tillsynsmyndigheten. Av artikel 11 i krishan- teringsdirektivet framgår att berörda institut på begäran ska förse resolutionsmyndigheten (direkt eller genom den behöriga myndigheten) med all nödvändig information för att upprätta och genomföra resolu- tionsplaner. Dessutom anges att de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ska samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses redan finns tillgänglig. Om sådan information är tillgänglig, ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.

Resolutionsmyndigheten får enligt artikel 10.5 i krishanterings- direktivet också begära att institutet hjälper till med upprättandet av planen.

Eba har utarbetat förslag till tekniska standarder för genomförande som syftar till att specificera förfaranden och en minimiuppsättning standard- formulär och mallar för överlämnande av informationen.

Eftersom en resolutionsplan bl.a. ska utmynna i en bedömning av om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut och innehålla en beskrivning av vilka åtgärder som myndigheten lämpligen kan vidta, kommer resolutionsmyndigheten att behöva tämligen detaljerad information om institutet. Den information som resolutionsmyndigheten behöver finns i vissa fall redan hos Finansinspektionen och bör då kunna inhämtas den vägen. Om den inte gör det, måste resolutionsmyndigheten kunna vända sig direkt till institutet.

Svenska Bankföreningen anför att institut bör få del av de resolutions- planer som berör dem. Detta behövs dels för att kunna uppfylla eventuella krav från myndigheter i tredjeland, dels för att ett företag ska kunna tillvarata sin rätt i samband med beslut om undanröjande av hinder för resolution.

I denna del kan noteras att det följer av krishanteringsdirektivet (artikel 10.1 och 10.7 a) att viss begränsad information om en resolutionsplan – en sammanfattning av huvudinslagen i planen – ska lämnas till det berörda institutet. Mot bakgrund av att krishanteringsdirektivet uppställer en uttrycklig regel som definierar vilken information som ska ges till institutet, framstår det enligt regeringens bedömning inte som lämpligt att i lagen föreskriva om en mer omfattande informationsskyldighet gentemot institutet. Däremot bör skyldigheten att informera berört institut om huvudinslagen i planen framgå av den nya lagen om resolution. Krishanteringsdirektivet innehåller inte någon motsvarande bestämmelse såvitt avser lämnande av information om koncernresolu- tionsplaner till moderföretag, men en sådan skyldighet bör också framgå av den nya lagen om resolution. Även om detta inte följer uttryckligen av krishanteringsdirektivet framstår det som lämpligt att samma regler om

Prop. 2015/16:5

235

Prop. 2015/16:5	tillgängliggörande av viss, begränsad information om resolutionsplanen
	gäller för såväl institut som moderföretag.
	Artikel 11.1 i krishanteringsdirektivet förutsätter att resolutions-
	myndigheten ska kunna kräva att instituten lämnar den information som
	behövs, om än genom Finansinspektionen. Detta utesluter dock inte att
	resolutionsmyndigheten vänder sig till inspektionen för att få tillgång till
	den information som resolutionsmyndigheten behöver för att därigenom
	minska den administrativa bördan för institutet. En sådan lösning står väl
	i samklang med artikel 11.2 i krishanteringsdirektivet. Att resolutions-
	myndigheten har båda dessa möjligheter bör därför framgå av den nya
	lagen om resolution.
	Mot denna bakgrund, och för att genomföra krishanteringsdirektivet,
	bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger
	att Finansinspektionen ska lämna resolutionsmyndigheten de uppgifter
	den behöver i sin verksamhet enligt den nya lagen. Informationsutbytet
	mellan svenska myndigheter behandlas i avsnitt 27.8.1. Den bestämmelse
	som där föreslås medger det informationsutbyte som behövs mellan
	myndigheterna. Det är emellertid viktigt att Finansinspektionen och
	resolutionsmyndigheterna samarbetar vid upprättandet av planerna.
	Kartläggningen av vilken information som finns tillgänglig förutsätter
	sannolikt ett organiserat samarbete mellan myndigheterna.
	Om Finansinspektionen har de uppgifter som resolutionsmyndigheten
	behöver, är inspektionen med stöd av föreslagna bestämmelser (se avsnitt
	27.8.1) skyldig att överlämna uppgifterna till resolutionsmyndigheten.
	Enligt krishanteringsdirektivet ska dock resolutionsmyndigheten kunna
	inhämta informationen direkt från instituten. Det kan exempelvis bli
	aktuellt om uppgifterna inte finns tillgängliga hos inspektionen. Det bör
	därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger
	att ett institut eller ett annat företag som ingår i samma koncern som
	institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om
	företagets verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter
	som behövs för myndighetens verksamhet enligt den nya lagen om
	resolution. Denna bestämmelse ger resolutionsmyndigheten möjlighet att
	inhämta all information som den behöver direkt från institutet. Resolu-
	tionsmyndigheten bör dock i första hand kontrollera vilken information
	som redan finns tillgänglig hos Finansinspektionen, för att undvika att i
	onödan begära in uppgifter direkt från institut.
	Den föreslagna bestämmelsen ger resolutionsmyndigheten möjlighet
	att anpassa sitt uppgiftsinhämtande till situationen i varje enskilt fall. Det
	bör dock också finnas en möjlighet att i förväg meddela föreskrifter om
	vilken information som instituten ska lämna. Regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter
	om vilka upplysningar ett institut eller ett koncernföretag ska lämna till
	resolutionsmyndigheten.
	Enligt artikel 10.5 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndig-
	heten också kunna begära att instituten bistår myndigheten vid
	utarbetandet av och uppdateringen av resolutionsplanerna. En liknande
	bestämmelse finns i artikel 11 som anger att resolutionsmyndigheten ska
	kunna kräva att ett institut samarbetar vid upprättandet av resolutions-
	planer. Utöver att instituten ska lämna resolutionsmyndigheten den
236	information den behöver, är de alltså också skyldiga att på begäran sam-

arbeta i den utsträckning som krävs för att upprätta resolutionsplaner. För Prop. 2015/16:5 att krishanteringsdirektivet ska genomföras i denna del bör institutens

skyldighet att göra detta framgå av den nya lagen om resolution. Bestämmelsen bör ange att instituten är skyldiga, förutom att lämna

upplysningar, på resolutionsmyndighetens begäran, att ge resolutions- myndigheten det stöd eller den hjälp som myndigheten begär med att upprätta resolutionsplanen för institutet.

8.1.3Planernas innehåll och upprättande m.m.

Regeringens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning, liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Finansförbundet framhåller att arbetsmarknadens parter bör vara delaktiga i arbetet med föreskrifter om resolutionsplaners innehåll och upprättande m.m.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10 i krishanterings- direktivet ska en resolutionsplan innehålla de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheterna får vidta om ett institut uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheten ska vidare när den upprättar planen identifiera alla väsentliga hinder för resolution och då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur dessa hinder kan undanröjas. Resolutionsplanen ska beakta relevanta scenarier, inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller över- gripande systempåverkande händelser. I artikel 10.7 i krishanterings- direktivet beskrivs närmare vad en resolutionsplan ska innehålla. Resolutionsplanen ska också innehålla en sammanfattning av huvud- inslagen i planen.

Resolutionsplanen får inte förutsätta tillgång till annat statligt stöd än resolutionsreserven. Planen får inte heller förutsätta akut likviditetsstöd från centralbanker eller annat likviditetsstöd med särskilt fördelaktiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser. Resolutionsplanen ska dock innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som säkerhet.

Enligt artikel 10.6 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsplaner ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av rekonstruktionsplanen. När det gäller sådana översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner ska instituten och de behöriga myndigheterna omedelbart informera

237

Prop. 2015/16:5 resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller uppdatering.

En resolutionsplan är upprättad när den har beslutats av resolutionsmyndigheten. I planen ska resolutionsmyndigheten dra upp riktlinjerna för hur den avser att agera om ett visst institut fallerar i framtiden. I planen ska myndigheten vidare redovisa sin bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 8.1.4). Dessutom ska det framgå vilka åtgärder som myndigheten anser bör vidtas för att undanröja eller minska potentiella väsentliga hinder för resolution eller avveckling.

En plan beskriver hur myndigheten avser att agera om de förutsättningar som myndigheten har ställt upp föreligger. Den har dock inte någon rättsverkan mot eller innebär några andra direkta skyldigheter för institutet. Om myndigheten anser att något institut behöver vidta åtgärder, kommer myndigheten att fatta ett separat beslut riktat till institutet, t.ex. för att institutet ska undanröja eller minska hinder mot avveckling eller resolution. Det förfarandet behandlas mer ingående i avsnitt 8.1.5. Även de beslut som rör minimikravet på nedskrivningsbara skulder kommer att framgå av särskilda bestämmelser i lagen.

Det bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen vad resolutionsplaner ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras. Finansförbundet framför att arbetsmarknadens parter bör vara delaktiga i arbetet med dessa föreskrifter. Detta är en fråga som hanteras inom ramen för beredningen av regeringens föreskrifter och den berör således inte lagstiftningsärendet.

Som nämns i det föregående ska instituten och Finansinspektionen informera resolutionsmyndigheten om förändringar av verksamheten som kan medföra att planen behöver ändras. Information från institutet om sådana förändringar kan hämtas in från institutet med stöd av den bestämmelse i lagen som anger att ett institut ska lämna resolutions- myndigheter de uppgifter den behöver för sin verksamhet och därtill kopplade föreskrifter. Resolutionsplaneringen är nämligen en av de upp- gifter som resolutionsmyndigheten tilldelas i lagen. Finansinspektionens skyldighet att lämna information till resolutionsmyndigheten bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

I artikel 4 finns det bestämmelser som gör det möjligt för resolutions- myndigheterna att besluta om förenklade resolutionsplaner för vissa institut. Det är i princip samma undantag som föreskrivs i fråga om upprättande av återhämtningsplaner (se avsnitt 7.4.1). Även de lindrigare krav på innehållet i resolutionsplanen som framgår av artikel 4 i kris- hanteringsdirektivet bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.


	8.1.4		Bedömningen av om det är möjligt att hantera ett
			fallerande institut

		Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret upprättar en resolutions-
		plan för ett institut, ska den pröva i vilken utsträckning det är möjligt
		att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation
238		eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det
238

finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret får inte förutsätta likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där institutet har betydande filialer.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska läggas till grund för Riksgäldskontorets prövning av en resolutionsplan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att lagstiftningen bör avspegla att resolution av ett institut bör övervägas om konkurs eller likvidation sannolikt kommer att medföra en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bankföreningen anför också att det bör anges i lagen att resolutionsmyndigheten vid framtagandet av planen får beakta likviditetsstöd från centralbanker om villkoren för detta är standardmässiga.

Skälen för regeringens förslag: Samtidigt som en resolutions- myndighet upprättar en resolutionsplan för ett institut ska den göra en prövning av i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet inom ramen för antingen konkurs eller likvidation eller resolution utan att det orsakar allvarliga störningar i det finansiella systemet, inklusive avbrott i kritiska funktioner. Vissa störningar får man dock alltid räkna med, särskilt när ett stort institut fallerar, och därför anges att störningar ska undvikas i största möjliga mån. Denna prövning ska redovisas i resolutionsplanen.

Bestämmelser om resolutionsmyndighetens ansvar att pröva om ett institut som inte tillhör en koncern kan hanteras vid fallissemang anges i artikel 15 i krishanteringsdirektivet. Efter att i förekommande fall ha samrått med behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter i länder där institutet har betydande filialer, ska resolutionsmyndigheten bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutet genom resolution utan att förutsätta tillgång till likviditetsstöd på särskilda villkor från centralbanken eller annat statligt stöd än resolutionsreserven.

En resolution av ett institut ska anses möjlig om resolutions- myndigheten antingen kan avveckla institutet enligt normala insolvens- förfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som väsentliga negativa konsekvenser för de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, och institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa Eba i tid när en resolution av ett institut inte anses vara möjlig. Eba har tagit fram tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i artikel 15.2 (som hänvisar till bilaga C) i krishanteringsdirektivet och i artikel 16 i direktivet som rör bedömning av möjligheterna att hantera en fallerande koncern.

Svenska Bankföreningen anser att lagens bestämmelser om resolutionsplaner bör utformas så att det framgår att resolution kan

Prop. 2015/16:5

239

Prop. 2015/16:5 komma i fråga om konkurs eller likvidation sannolikt kommer att medföra en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES.

Förutsättningarna för att resolution ska komma i fråga anges inte i krishanteringsdirektivets bestämmelser om resolutionsplaner, utan i de artiklar som rör resolutionsändamål och villkor för resolution (artiklarna 31 och 32). Enligt regeringens bedömning bör en liknande systematik tillämpas vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt. Det saknas därför skäl att i bestämmelserna om resolutionsplaner upprepa vad som gäller enligt krishanteringsdirektivets artikel 31 och 32.

Enligt krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten basera sin bedömning av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för resolution på ett antal uppräknade frågeställningar. Den uppräkning som görs i bilaga C är dock en minimiförteckning. Det är därför möjligt att beakta även andra frågeställningar.

Med hänsyn till de befogenheter som Riksgäldskontoret tilldelas om det bedöms föreligga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet (se avsnitt 8.1.5), bör det framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret ska pröva möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut. Även utgångspunkterna för den prövningen bör framgå av lagen. För tydlighetens skull bör det också anges att prövningen ska göras i samband med att planen upprättas.

Svenska Bankföreningen anför i detta sammanhang att det bör anges i lagen att resolutionsmyndigheten vid framtagandet av planen får beakta likviditetsstöd från centralbanker om villkoren för detta är standard- mässiga, vilket följer av artikel 10 i krishanteringsdirektivet.

Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och när det är relevant med resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer.

Det förefaller mindre lämpligt att i lagen ange vilka kriterier som bedömningen ska grunda sig på, motsvarande listan i bilaga C till krishanteringsdirektivet. Synen på vilka frågeställningar som är relevanta kommer sannolikt att utvecklas allteftersom erfarenheterna av att upprätta planer ökar. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska ligga till grund för Riksgäldskontorets prövning av en resolutionsplan. Det bör framgå av de relevanta bestämmelserna i den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret vid framtagandet av planen inte får beakta likviditetsstöd från centralbanker på särskilda villkor. Som Bankföreningen anför bör resolutionsmyndigheten således kunna beakta likviditetsstöd med standardmässiga villkor.

8.1.5Befogenheter att åtgärda hinder mot resolution av ett institut

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen, finner att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut, ska Riksgäldskontoret förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan

240

undanröja eller begränsa de väsentliga hinder som myndigheten funnit.

Om Riksgäldskontoret bedömer att de åtgärder som institutet föreslår inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, får Riksgäldskontoret under vissa förutsättningar besluta vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska hindren. Vilka åtgärder Riksgäldskontoret har att välja mellan ska anges i lag.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att Finansinspektionen ska ges befogenhet att fatta beslut om undanröjande av hinder mot resolution, efter det att resolutionsmyndigheten överlämnat ärendet till inspektionen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att resolutions- myndigheten ska vara skyldig att samråda med Riksbanken i frågor som rör resolutionsplanering. Riksgäldskontoret anser att resolutionsmyndig- heten bör besluta om undanröjande av hinder mot resolution och framför förslag på flera ändringar för det fall att utredningens modell med delat ansvar ska användas. Finansinspektionen instämmer i utredningens förslag att Finansinspektionen bör besluta om undanröjande av hinder mot resolution. Svenska Bankföreningen anför att väsentlighetskriteriet bör förtydligas. Dessutom anser Bankföreningen att den av utredningen föreslagna ordningen för fattande av beslut om undanröjande av hinder mot resolution behöver klargöras. Bankföreningen vill också se ett klargörande av att instituten inte kan vara skyldiga att undanröja hinder som ligger utanför företagets kontroll, t.ex. på grund av lagkonflikter.

Skälen för regeringens förslag

Förfarandet för att åtgärda hinder mot resolution

Enligt artikel 15 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten ta ställning till om det är sannolikt att det går att rekonstruera eller avveckla ett institut utan betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. I artikel 17 i krishanteringsdirektivet finns bestämmelser om förfarandet när resolutionsmyndigheten, efter samråd med den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen), bedömer att det finns väsentliga hinder mot resolution som behöver undanröjas.

I sådana fall ska resolutionsmyndigheten meddela det berörda institutet, den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Institutet ska inom fyra månader från mottagandet av ett sådant meddelande föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet.

Efter ett sådant meddelande ska kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner tillfälligt upphävas, till dess att resolutions- myndigheten antingen godtagit de åtgärder som institutet föreslagit eller beslutat att det krävs ytterligare åtgärder. Det rör sig om ett stort antal olika, potentiellt mycket ingripande åtgärder som tar sikte på bl.a. institutets finansiering, tillgångar och exponeringar, ytterligare informationskrav och ändringar i såväl institutets verksamhet som dess organisatoriska struktur. Resolutionsmyndigheterna ska noggrant

Prop. 2015/16:5

241

Prop. 2015/16:5	överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre
	marknaden för finansiella tjänster, samt på den finansiella stabiliteten i
	andra medlemsstater och i unionen som helhet.
	När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den
	visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgärderna inte kunde
	avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna
	alternativa åtgärderna är proportionerliga för att avlägsna hindren.
	Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för
	möjligheten till resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt
	den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och
	dess förmåga att bidra till ekonomin.
	Eba ska utarbeta riktlinjer för att specificera ytterligare detaljer
	beträffande åtgärderna för att undanröja hinder för resolution.
	För att genomföra krishanteringsdirektivet krävs att det i svensk rätt
	införs bestämmelser avseende det förfarande som inleds om
	resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att
	rekonstruera eller avveckla ett institut. Eftersom förfarandet kan utmynna
	i att institutet föreläggs att ändra sin verksamhet och liknande ingripande
	åtgärder, bör bestämmelserna tas in i den nya lagen om resolution.
	Av artikel 17.4 i krishanteringsdirektivet framgår att ett föreläggande
	till institutet antingen ska beslutas av resolutionsmyndigheten eller
	indirekt via tillsynsmyndigheten. Utredningen föreslår en ordning som
	innebär att resolutionsmyndigheten ska identifiera åtgärder för att
	undanröja hinder mot resolution och därefter besluta att överlämna
	ärendet till Finansinspektionen. Det är därefter Finansinspektionen som
	får fatta beslut om ett föreläggande. Inspektionen är inte bunden av det
	förslag som resolutionsmyndigheten har lämnat, utan kan även besluta att
	förelägga institutet att vidta andra åtgärder av de som räknas upp i artikel
	17.5 i krishanteringsdirektivet.
	Riksgäldskontoret framför att den föreslagna ordningen skapar en rad
	problem och oklarheter, särskilt i fall då myndigheterna gör olika
	bedömningar. Svenska Bankföreningen menar att Finansinspektionens
	befogenheter på detta område måste avgränsas tydligt, och att en ordning
	där Finansinspektionen självständigt fattar beslut om föreläggande
	framstår som mindre lämplig.
	Det är angeläget att i möjligaste mån tydliggöra ansvarsfördelningen
	mellan Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten. Som framgår i
	avsnitt 5.6.1 anser regeringen att ansvaret för resolutionsuppgifter,
	inklusive befogenheterna som rör undanröjande av hinder mot resolution,
	bör samlas på en myndighet. En följd av detta blir att ansvaret för att
	besluta om förelägganden om åtgärder för att undanröja hinder mot
	resolution bör ligga hos resolutionsmyndigheten, inte Finansinspekt-
	ionen.
	Det bör därför av den nya lagen om resolution framgå att om
	Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen konstaterar att
	det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet,
	ska det förfarande som anges i krishanteringsdirektivet tillämpas för att
	undanröja eller minska de väsentliga hinder som Riksgäldskontoret har
	identifierat.
	En fråga i detta sammanhang är när de av institutet föreslagna
242	åtgärderna kan anses ”effektivt undanröja eller minska” de aktuella

hindren. Med hänsyn till att resolutionsmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder är knuten till att hindret ska vara väsentligt och att det är tämligen ingripande befogenheter knutna till åtgärder mot väsentliga hinder, bör de åtgärder som institutet föreslår anses tillräckliga om hindren inte längre bedöms vara väsentliga. Huruvida hindren kan undanröjas eller om det är tillräckligt att de minskas framstår som mindre betydelsefullt. Det avgörande är om hindren vid en förnyad prövning är av en sådan vikt att de motiverar ingripanden. Är de inte längre väsentliga är så uppenbart inte fallet.

Resolutionsmyndigheten bör enbart fatta beslut om att vidta åtgärder om den kan visa dels att de åtgärder som föreslagits av institutet inte är tillräckliga, dels att de alternativa åtgärder som resolutionsmyndigheten identifierar är proportionerliga och lämpliga i ljuset av potentiella effekter på finansiell stabilitet (artikel 17.4 respektive 17.7 i krishanteringsdirektivet).

De åtgärder som resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag att vidta om det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut bör anges i den nya lagen om resolution. När dessa åtgärder inte är ändamålsenliga är antingen hindren inte väsentliga eller problemen av den karaktären att de bör lösas av Finansinspektionen inom ramen för inspektionens tillsyn. Institutets efterlevnad av ett av resolutionsmyndigheten beslutat föreläggande att vidta åtgärder är också föremål för inspektionens tillsyn. Om erfarenheterna sedan visar att de uppräknade åtgärderna är otillräckliga, bör åtgärderna kunna kompletteras genom ytterligare initiativ från Riksgäldskontoret enligt den ovan beskrivna ordningen.

Vissa av åtgärderna rör bara institut som ingår i koncerner. För att skapa ett tydligt regelverk bör dock alla de åtgärder som Riksgäldskontoret kan förelägga ett institut eller ett annat företag att vidta anges samlat i en bestämmelse i den nya lagen om resolution.

Det följer av artikel 17.7 i krishanteringsdirektivet att resolutions- myndighetens ställningstaganden ska framgå av ett överklagbart beslut som är motiverat och av vilket det framgår vilken bedömning som myndigheten har gjort i proportionalitetsfrågan. I förvaltningslagen (1986:223) finns det bestämmelser om en förvaltningsmyndighets skyldighet att i sina beslut ange de skäl och omständigheter som har bestämt utgången. Endast i vissa speciella fall får skälen utelämnas helt eller delvis, t.ex. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande. Krishanteringsdirektivets krav på att ett beslut ska vara motiverat, inklusive den del som avser proportionali- tetsprincipen bör därför anses uppfyllt genom förvaltningslagens reglering.

Väsentliga hinder för resolution eller avveckling

Riksgäldskontoret ska bedöma om det är möjligt att hantera ett fallerande institut antingen inom ramen för resolution eller genom konkurs eller likvidation. Om myndigheten konstaterar att detta inte kommer att vara möjligt, behöver det finnas utrymme att kräva proportionerliga förändringar av verksamheten. Det är viktigt att påkallade förändringar är

Prop. 2015/16:5

243

Prop. 2015/16:5

244

proportionerliga till syftet. Att åtgärderna är proportionerliga är viktigt, eftersom de kan innebära ingrepp i institutets affärsverksamhet och begränsa ägares och styrelsens beslutanderätt.

Svenska Bankföreningen anser att väsentlighetskriteriet bör förtydligas. Enligt Bankföreningen bör det dessutom i svensk lag – på sätt som i artikel 15 i krishanteringsdirektivet – anges att hinder mot resolution enbart ska anses föreligga om institutet i fråga inte bedöms kunna försättas i resolution utan att detta får betydande negativa effekter på de finansiella systemen i berörd medlemsstat, andra medlemsstater eller unionen samt i fråga om säkerställande av institutets kritiska funktioner.

Som utredningen noterat ger krishanteringsdirektivet ingen vägledning för bedömningen av om ett hinder är väsentligt. Det kan konstateras, som Bankföreningen har gjort, att hinder mot resolution eller avveckling föreligger om resolution – med användning av de olika resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter som bedöms lämpliga – eller avveckling genom konkurs eller likvidation sannolikt leder till betydande negativa konsekvenser för det finansiella systemet, inklusive möjligheten att upprätthålla kritiska verksamheter. Bedömningen av om ett sådant hinder är väsentligt får göras av resolutionsmyndigheten. I likhet med utredningen bedömer dock regeringen att om en resolution av ett institut skulle få betydande negativa effekter på de finansiella systemen i berörd medlemsstat, andra medlemsstater eller unionen eller göra att kritiska funktioner i institutet inte kan upprätthållas, föreligger sannolikt ett väsentligt hinder för resolution.

Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande av att instituten inte kan vara skyldiga att undanröja hinder som ligger utanför företagets kontroll, t.ex. på grund av lagkonflikter. I detta sammanhang kan konstateras att om ett hinder kan hänföras till krav som följer av bestämmelser i lagstiftning i ett tredjeland, torde det vara ogörligt att inom ramen för den process som föreskrivs i krishanteringsdirektivet undanröja det hindret. Att särskilt ange detta i lagen framstår som överflödigt.

Myndighetssamråd

Enligt artiklarna 10.1 och 15.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutions- myndigheten samråda med den nationella tillsynsmyndigheten och resolutionsmyndigheter i de medlemsstater där det finns betydande filialer inför upprättandet av en resolutionsplan och vid bedömningen av om ett institut är möjligt att hantera inom ramen för konkurs eller resolution. Besluten huruvida det finns möjliga väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla institutet ska Riksgäldskontoret dock fatta enbart efter samråd med Finansinspektionen, vilket följer av artikel 17.1 i krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontoret ska samråda med Finansinspektionen innan den bedömer om de åtgärder som ett institut föreslår för att undanröja potentiella hinder mot resolution eller avveckling är tillräckliga. Denna samrådsskyldighet följer av artikel 17.3 i krishanteringsdirektivet och bör även framgå uttryckligen av den nya lagen om resolution.

Sveriges riksbank anser att resolutionsmyndigheten ska vara skyldig att samråda även med Riksbanken i frågor som rör resolutionsplanering,

eftersom resolutionsmyndighetens beslut om val av resolutionsstrategi Prop. 2015/16:5 och verktyg kan påverka hur banken utför sina lagstadgade uppgifter i

fråga om t.ex. valuta- och kreditpolitik eller betalningsväsendet.

I detta sammanhang kan noteras att de bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter som behandlas i avsnitt 27.8.1 möjliggör informationsutbyte mellan Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank avseende bl.a. uppgifter hänförliga till olika aspekter av resolutionsmyndighetens förberedande arbete. Mot denna bakgrund saknas det, enligt regeringens bedömning, skäl att därutöver i den nya lagen om resolution införa en uttrycklig skyldighet för Riksgäldskontoret att samråda med Riksbanken före det att Riksgäldskontoret fattar beslut avseende resolutionsplaner eller bedömer om det finns väsentliga hinder mot resolution.

Riksgäldskontoret bör också ha en dialog med Finansinspektionen och Riksbanken om de föreslagna åtgärdernas eventuella effekt på den finansiella stabiliteten. Denna dialog bör inte vara begränsad till effekten i andra medlemsstater utan bör även avse effekten på den finansiella stabiliteten i Sverige. För övrigt bör Riksgäldskontoret ha en dialog med utländska myndigheter i den omfattning som behövs för att säkerställa att beslutsunderlaget blir tillfredsställande. Informationsutbytet mellan myndigheter behandlas i avsnitt 27.8.1 och 27.8.3.

8.2Koncernresolutionsplaner

8.2.1	Tillämpningsområde

Regeringens förslag: Ett institut som ingår i en koncern som står
under gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutions-
plan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som Riksgäldskontoret eller
i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta
om institutet eller ett eller flera andra koncernföretag uppfyller
förutsättningarna för resolution.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Förberedelser kan vara extra viktiga i
samband med resolution i institut med verksamhet i flera länder. I bästa
fall kan risken för fördröjningar reduceras om de berörda beslutsfattarna
på förhand diskuterat igenom tänkbara handlingsalternativ.
Bestämmelser om koncernresolutionsplaner finns i artiklarna 12 och 13
i krishanteringsdirektivet. Artikel 12 handlar om vad de ska innehålla och
artikel 13 om hur medlemsstaternas samarbete för att nå fram till en
överenskommelse ska gå till. Enligt artikel 12.1 i krishanteringsdirektivet
ska resolutionsmyndigheterna på koncernnivå (dvs. den samordnande
resolutionsmyndigheten) tillsammans med resolutionsmyndigheterna för
dotterföretag, och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de
betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen,
upprätta koncernresolutionsplaner.		245

Prop. 2015/16:5 Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen, endera genom resolution på nivån för moderföretaget (resolution med en enda ingångspunkt) eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen (resolution med flera ingångspunkter). I koncernresolutionsplanen ska åtgärder anges för resolution av moderföretaget, dotterföretag inom unionen, de finansiella institut och holdingföretag inom koncernen som kan bli föremål för resolution, och – om inte annat följer av krishanteringsdirektivets bestämmelser om förbindelser med tredjeland – de dotterföretag som utgör en del av koncernen men som är belägna utanför unionen.

En koncernresolutionsplan är i grunden detsamma som en resolutionsplan för ett enskilt institut, med den skillnaden att det ska vara möjligt att hantera finansiella problem som påverkar hela koncernen. En koncernresolutionsplan ska emellertid också innehålla resolutionsplaner för de uppräknade individuella företagen och instituten. Till dessa hör, förutom de företag som kan bli föremål för resolution i en medlemsstat, dotterföretag som är etablerade utanför EES, om inte annat följer av överenskommelser som träffats med tredjeland (se avsnitt 8.2.2).

Av samma skäl som anförts beträffande resolutionsplanerna bör det av den nya lagen om resolution framgå att det ska antas en koncernresolutionsplan. Bestämmelsen bör ange att ett institut som tillsammans med andra koncernföretag omfattas av gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en koncernresolutionsplan som identifierar vilka åtgärder som Riksgäldskontoret eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.

Bestämmelserna i krishanteringsdirektivet behandlar framför allt olika aspekter på gränsöverskridande koncerner. Det kan emellertid finnas behov av att upprätta en koncernresolutionsplan även för nationella koncerner som innehåller institut som står under gruppbaserad tillsyn. Bestämmelserna bör därför tillämpas även i sådana fall.

	8.2.2	Koncernresolutionsplanernas innehåll och
		upprättande

	Regeringens förslag: Av en koncernresolutionsplan får det framgå
	hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för
	åtgärderna fördelas mellan resolutionsreserven och de övriga
	finansieringsarrangemangen.
	Regeringen får meddela föreskrifter om vad en koncernresolutions-
	plan ska innehålla och vad som ska beaktas vid dess utformning
	liksom när den ska upprättas och hur ofta den behöver uppdateras.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: En koncernresolutionsplan ska inne-
	hålla en plan för resolution av koncernen som helhet. Den ska också
246	innehålla	åtgärder som ska vidtas beträffande enskilda företag i

koncernen. Bestämmelserna om vad en koncernresolutionsplan mer Prop. 2015/16:5 konkret ska innehålla finns i artikel 12 i krishanteringsdirektivet. Dit hör

vilka åtgärder som ska vidtas och hur de ska finansieras. En koncernresolutionsplan ska också innehålla en detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts av resolutionsmyndigheten. Den bedömningen ska göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas och uppdateras. En koncern- resolutionsplan ska upprättas med samma regelbundenhet som en resolutionsplan. En koncernresolutionsplan får inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat. Eba har utarbetat förslag till bindande tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i koncernresolutionsplaner.

På ett övergripande plan brukar det talas om två huvudsakliga inriktningar för koncernresolutionsstrategier: resolution med en enda ingångspunkt (”Single Point of Entry”, SPE) och resolution med flera ingångspunkter (”Multiple Point of Entry”, MPE). Resolution med en enda ingångspunkt innebär att en enskild nationell resolutionsmyndighet ingriper på moderbolagsnivå. Den åtgärden vidtas sannolikt av den samordnande resolutionsmyndigheten mot moderföretaget. Resolutions- åtgärderna vidtas då mot koncernen som helhet och dotterbolagens tillgångar och verksamheten förväntas fortleva (”going concern”).

Resolution med flera ingångspunkter innebär att en eller flera resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärderna mot flera företag i koncernen.

En koncernresolutionsplan kan innebära resolution genom en eller flera ingångspunkter eller en kombination av dessa strategier. Resolutionsmyndigheten behöver inte besluta om resolution av ett institut, om det vidtas resolutionsåtgärder mot moderföretaget och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.

Av samma skäl som anges i avsnitt 8.1.3 bör utgångspunkten vara att en koncernresolutionsplans innehåll m.m. får framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen. Resolutionsmyndigheten för en gränsöver- skridande koncern måste emellertid försöka komma överens om en koncernresolutionsplan med de övriga berörda resolutionsmyndig- heterna.

En sådan överenskommelse blir en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. Sådana överenskommelser ingås enligt 10 kap. 1 § regeringsformen av regeringen. Regeringen får dock ge en förvaltningsmyndighet, t.ex. Riksgäldskontoret, i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. En förutsättning för att Riksgäldskontoret ska kunna träffa en överenskommelse om en koncernresolutionsplan är således att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat myndigheten att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). I detta sammanhang bör även noteras att riksdagens godkännande krävs, enligt 10 kap. 3 § regeringsformen, innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som

247

Prop. 2015/16:5 riksdagen ska besluta om. Detta gäller även andra internationella överenskommelser som är av större vikt.

Kostnaderna för en resolution av en koncern kommer att fördelas på olika sätt beroende på vilken resolutionsstrategi myndigheterna väljer. Om inget särskilt överenskoms skulle det innebära att samtliga kostnader för en resolution med en enda ingångspunkt får bäras av den ansvariga resolutionsmyndigheten, trots att åtgärderna genomförs för att lösa hela koncernens problem. Krishanteringsdirektivet förutsätter därför att en resolutionsplan ska identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och ange principerna för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlemsstater. Den ska också om det är nödvändigt föreslå en finansieringsplan som en del av den koncernresolutionsordning som ska tas fram när koncernresolutions- åtgärder aktualiseras (se avsnitt 15.3.3, 15.3.4 och 15.3.5).

Det bör införas en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen om resolution om Riksgäldskontorets möjlighet att ingå överenskommelser om hur en resolution ska finansieras. Bestämmelsen bör ange att det av en koncernresolutionsplan bör framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får för en gränsöverskridande koncern innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan den svenska resolutionsreserven och de övriga finansieringsarrangemangen. En given förutsättning för detta är att de relevanta myndigheterna lyckas nå en överenskommelse om finansieringen.

När Riksgäldskontoret träffar en överenskommelse med utländska myndigheter om fördelningen av kostnaderna ska Riksgäldskontoret bära sin del av kostnaderna. En sådan överenskommelse är alltså något annat än utlåning mellan finansieringsarrangemangen.

8.2.3Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern

Regeringens förslag: Processen för att komma överens om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern ska framgå av lag.

Riksgäldskontoret ska inom fyra månader försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en koncern- resolutionsplan. Om myndigheterna inte kan enas, ska den samord- nande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutions- planen och de övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta planer för de koncernföretag för vilka de ansvarar.

Riksgäldskontoret får i vissa fall då enighet inte har kunnat nås med andra resolutionsmyndigheter hänskjuta ärendet till Eba för bindande medling.

Riksgäldskontoret ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutas, om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.

248	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anför att det är resolutionsmyndigheten, inte tillsynsmyndigheten, som bör vara skyldig att vidarebefordra viss information från ett moderföretag till berörda myndigheter. Svenska Bankföreningen anser att det är Finansinspekt- ionen, inte resolutionsmyndigheten, som ska bedöma minimikravet på nedskrivningsbara skulder vid en revidering av koncernresolutions- planen.

Skälen för regeringens förslag: Det är flera resolutionsmyndigheter involverade i upprättandet av en koncernresolutionsplan. I artikel 13 i krishanteringsdirektivet finns det bestämmelser om hur myndigheterna ska gå till väga för att komma överens om en koncernresolutionsplan.

Processen för upprättande av koncernresolutionsplaner inleds på samma sätt som upprättandet av en resolutionsplan, nämligen genom att ett företag, i det här fallet, moderföretaget, lämnar information. Denna information ska sedan sändas till de myndigheter som räknas upp i artikel 13.1 i de avseenden som informationen är relevant för respektive myndighet.

Finansinspektionen anför att det är resolutionsmyndigheten, inte tillsynsmyndigheten, som bör vara skyldig att vidarebefordra viss information från ett moderföretag till berörda myndigheter på det sätt som anges i artikel 13.2 andra stycket. Enligt Finansinspektionen motsvarar detta vad som framgår av krishanteringsdirektivets engelska språkversion.

Enligt regeringens bedömning bör det i lagen anges att det är Riksgäldskontoret som är skyldig att i förekommande fall vidarebefordra informationen. Detta överensstämmer också bättre med den ordning som följer av artikel 13.1 första stycket i krishanteringsdirektivet, där det framgår att den här relevanta informationen ges in till resolutions- myndigheten (inte tillsynsmyndigheten) på koncernnivå.

Därefter ska den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med de myndigheter som nämns i artikel 13.2 och tillsammans med resolutionsmyndigheter för dotterföretag och betydande filialer samt i förekommande fall resolutionsmyndigheter i tredjeland, utforma och upprätta en koncernresolutionsplan. Själva antagandet av planen sker genom en överenskommelse mellan den samordnande resolutions- myndigheten och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen enligt de närmare bestämmelserna i krishanteringsdirektivet. En sådan överens- kommelse ska träffas inom fyra månader från det att den samordnande myndigheten översänt information om koncernen till de övriga berörda myndigheterna.

Eba får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmynd- igheterna när det gäller att nå en överenskommelse, genom s.k. icke bindande medling.

Om myndigheterna inte enas inom denna tid ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om koncernresolutionsplanen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om en resolutionsplan för de institut för vilka de ansvarar. I båda fallen kan Eba bistå genom bindande medling för att slutligt slita tvister mellan myndigheterna. Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta på deras medlemsstaters

Prop. 2015/16:5

249

Prop. 2015/16:5 finanspolitiska ansvar ska ärendet dock inte hänskjutas till bindande medling hos Eba.

Dessutom gäller att om samtliga eller vissa av resolutionsmyndig- heterna har kommit överens, men en resolutionsmyndighet bedömer att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska den samordnande resolutionsmyndigheten företa en ny bedömning av koncernresolutions- planen, inbegripet minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder (dvs. minimikravet för nedskrivningsbara skulder).

Förfarandet för de överenskommelser som träffas beträffande resolutionsplanerna liknar den som rör andra frågor, t.ex. återhämtnings- planerna. De eventuella överenskommelser som träffas blir bindande för myndigheterna. Som framgår av artiklarna 87 j, 91 och 92 ska resolutionsmyndigheterna när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de resolutionsplanerna, om resolutionsmyndigheterna inte med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet anser att målen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Processen för att träffa överenskommelser rörande resolutionsplanerna bör framgå av den nya lagen om resolution. Dessa regler lägger grunden för samarbetet med andra medlemsstaters resolutionsmyndigheter och bör därför vara så likformiga som möjligt inom unionen.

Krishanteringsdirektivet anger inte den exakta gränsdragningen mellan myndigheternas beslutsfattande vid oenighet om planen. I skäl 33 till direktivet anges dock att om en enskild resolutionsplan har utarbetats, bör tillämpningsområdet för den koncernresolutionsplan som den samordnande resolutionsmyndigheten fattat beslut om inte omfatta de koncernenheter för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.

Avslutningsvis kan noteras att Svenska Bankföreningen anser att det är Finansinspektionen, inte resolutionsmyndigheten, som ska bedöma minimikravet på nedskrivningsbara skulder vid en revidering av koncernresolutionsplanen. Finansinspektionen är enligt Bankföreningen bäst lämpad att göra detta.

Som framgår av avsnitt 5.6.1 anser regeringen att Riksgäldskontoret bör ansvara för förberedande resolutionsuppgifter, inbegripet bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbart kapital. Det finns mot den bakgrunden ingen anledning att välja en annan lösning än den som utredningen föreslår.

8.2.4Bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern

	Regeringens förslag: När det upprättas en koncernresolutionsplan
	som inkluderar ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag ska
	Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att
	rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs,
	likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på
	ett sätt	som inte	leder till en allvarlig störning	i det finansiella
250	systemet	i EES.	Prövningen får inte förutsätta	likviditetsstöd på
250	systemet	i EES.	Prövningen får inte förutsätta	likviditetsstöd på

särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Regeringen får meddela föreskrifter om de kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av om det är möjligt att hantera fallissemang inom en koncern.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av en koncernresolutionsplan kommer det att framgå vilka åtgärder som myndigheterna avser att vidta om ett eller flera företag i koncernen fallerar. En sådan plan ska emellertid också innehålla en analys av om de åtgärder som planeras är genomförbara, vilket behandlas i artikel 16 i krishanteringsdirektivet.

Bedömningen ska avse koncernen men eftersom det är de individuella företagen som är föremål för resolution, avser bedömningen möjligheten att hantera de individuella företagen som ingår i koncernen. Var och en av dem ska kunna bli föremål för ett insolvensförfarande utan att någon av de negativa konsekvenser som nämns i krishanteringsdirektivet inträffar, däribland möjligheten att upprätthålla kritiska funktioner som tillhandahålls av koncernen. Ofta torde dock ett koncernföretags problem vara ett tecken på att även andra företag i koncernen har problem. Möjligheten att hantera koncernen beror då på vilken strategi som väljs, resolution med en ingångspunkt eller resolution med flera ingångs- punkter.

Bedömningen av en koncern kommer sannolikt att vara mer komplicerad än av institut. Av samma skäl som anförts i fråga om enskilda institut bör dock enbart grunderna för bedömningen framgå av lagen. De kriterier som ligger till grund för bedömningen bör framgå av föreskrifter beslutade av regeringen.

Som framgår av artiklarna 16.3 och 12.4 i krishanteringsdirektivet ska bedömningen göras samtidigt som koncernresolutionsplanen upprättas. Planen ska också innehålla en detaljerad beskrivning av bedömningen. Prövningen ska därför göras inom den tid som myndigheterna har på sig att komma överens om planen. Det bör därför i den nya lagen tas in en bestämmelse som anger att när det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett kredtinstitut eller värdepappersbolag, ska Riksgäldskontoret pröva i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Prövningen får inte förutsätta likviditetsstöd på särskilda villkor från Riksbanken eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Det bör vidare framgå att prövningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i

Prop. 2015/16:5

251

Prop. 2015/16:5 de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska prövningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

Om Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet anser att det inte går att hantera ett individuellt institut som den ansvarar för, ska den myndigheten sända en underrättelse till institutet och det förfarande som beskrivs i avsnitt 8.2.5 inleds. Som framgår av artikel 17.2 i krishanteringsdirektivet skjuts då beslutet om resolutionsplanen framåt i avvaktan på att myndigheten är nöjd med de åtgärder som vidtagits.

Samtidigt inleds en process som syftar till att säkerställa att de åtgärder som vidtas för att undanröja eller minska väsentliga hinder beträffande individuella företag i koncernen är konsekventa och gynnar koncernen. För en gränsöverskridande koncern beskrivs den processen i nästa avsnitt.

	8.2.5	Förfarandet för att åtgärda eller avlägsna
		resolutionshinder

	Regeringens förslag: För en gränsöverskridande koncern ska
	resolutionsmyndigheterna försöka komma överens om hur väsentliga
	hinder att hantera ett fallerande koncernföretag ska undanröjas eller
	minskas. För detta gäller delvis ett annat förfarande än för individuella
	institut. Om myndigheterna inte kan komma överens ska den
	samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut på koncernnivå och
	de övriga resolutionsmyndigheterna ska fatta beslut beträffande de
	individuella instituten. Ärendena kan hänskjutas till Europeiska
	bankmyndigheten för bindande medling.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om förfarandet för att
	åtgärda eller avlägsna resolutionshinder i koncerner finns i artikel 18 i
	krishanteringsdirektivet. Resolutionsmyndigheterna ska göra en
	bedömning av möjligheten att utan allvarliga störningar i det finansiella
	systemet hantera ett koncernföretag genom konkurs, likvidation eller
	resolution eller motsvarande utländska förfaranden. På samma sätt som
	när det gäller individuella institut är frågan om de eventuella hinder som
	identifierats är väsentliga och motiverar att ett institut eller annat företag
	ska föreläggas att vidta åtgärder för att minska eller undanröja hindren.
	Av artikel 18 framgår att för en gränsöverskridande koncern ska
	resolutionsmyndigheterna försöka komma överens med de utländska
	resolutionsmyndigheter som ansvarar för företag i koncernen om vilka
	åtgärder som ska vidtas beträffande varje koncernföretag för att kunna
	hantera dem inom ramen för resolution. Eba får på begäran av en
	resolutionsmyndighet bistå med s.k. icke bindande medling. En sådan
	överenskommelse blir en internationell överenskommelse (se avsnitt
	8.2.2). Om myndigheterna inte kan enas ska den samordnande
	resolutionsmyndigheten besluta om vilka åtgärder som bör vidtas på
252	koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheterna ska besluta om vilka

åtgärder som ska vidtas beträffande de individuella instituten. Såväl Prop. 2015/16:5 överenskommelser som de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna

i avsaknad av en överenskommelse ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Myndigheternas beslut kan bli föremål för bindande medling från Eba i vissa avseenden. Bindande medling kan på begäran av en resolutions- myndighet komma i fråga när det rör överenskommelser om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k i kris- hanteringsdirektivet (förändringar i juridiska eller operativa strukturer, bildande av nya holdingföretag).

Det bör i den nya lagen om resolution införas bestämmelser som motsvarar krishanteringsdirektivets regler om förfarandet för att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder i gränsöverskridande koncerner.

9Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

9.1Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Regeringens förslag: Med minimikravet på nedskrivningsbara skulder avses ett krav uttryckt i procent som styr hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.

Vid beräkningen av de totala skuldernas ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till upprättande av resolutionsplanerna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken information om nedskrivningsbara skulder som ett företag ska lämna till Riksgäldskontoret och vid vilken tidpunkt.

Regeringens bedömning: Det införs inte något undantag från minimikravet på nedskrivningsbara skulder för vissa typer av utgivare av säkerställda obligationer.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska Bankföreningen anser att kriterier för fastställande av minimikravet ska anges i lag, och att bolåneinstitut som helt finansieras av säkerställda obligationer från minimikraven bör undantas från minimikrav. Riksgäldskontoret anser att det bör klargöras vad som ska gälla vid överträdelser av minimikravet. Dessutom anför Riksgäldskontoret att Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet bör ha

tillsynsansvaret avseende efterlevnad av minimikravet.

253

Prop. 2015/16:5

254

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel 45 i kris- hanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som ska begränsa risken för att ett institut som fallerar och blir föremål för resolution inte har tillräckligt med kapital och kvalificerade skulder som kan absorbera förluster eller konverteras. Bestämmelserna innebär att det ställs ett minimikrav – liknande kapitaltäckningskravet – på hur stora de kvalificerade skulderna och kapitalbasen tillsammans minst måste vara för att institutet om det i framtiden fallerar ska kunna hanteras inom ramen för resolution på ett sätt som uppfyller resolutionsändamålen. Detta krav mäts inte med hjälp av någon konkret förbestämd metod utan bestäms med utgångspunkt från ett antal kriterier. Kravet är alltså inte fast utan varierar mellan olika institut.

Det är inte helt rättvisande att tala om ett minimikrav på nedskriv- ningsbara skulder. Som framgår nedan rör det sig om ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder och kapital, eftersom såväl kapitalbas som vissa typer av skulder kan få räknas med. I den engelska språkversionen av krishanteringsdirektivet talas om ”minimum requirement for own funds and eligible liabilities”, men kravet förkortas vanligen som ”MREL” (”minimum requirement for eligible liabilities”).

Det nedskrivnings- och konverteringsbara kapitalet och skulderna kan delas in i två huvudsakliga delar, nämligen dels skulder och eget kapital som får ingå i kapitalbasen, dels kvalificerade skulder (se avsnitt 22.22). Samma poster får ingå vid beräkningen av om minimikravet är uppfyllt.

Övergripande om minimikravet och dess beståndsdelar

Enligt krishanteringsdirektivet ska varje institut uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder som kan uttryckas på följande sätt:

Medräkningsbara kvalificerade skulder + kapitalbas

————————–———————————————— = X % Totala skulder + kapitalbas

Av avsnitt 22.22 framgår vilka skulder som kan vara kvalificerade. Som framgår av avsnitt 9.3 är det dock inte alla kvalificerade skulder som är medräkningsbara vid beräkningen av minimikravet utan bara de som kan förväntas vara tillgängliga vid ett framtida fallissemang. För att de kvalificerade skulderna ska få räknas med ska de uppfylla vissa ytterligare kriterier (se avsnitt 9.3).

Exakt vad som avses med de totala skulderna framgår inte av krishanteringsdirektivet. En rimlig tolkning är dock att det som avses är sådana skulder som inte ingår i kapitalbasen. Annars skulle det nämligen bli en viss överlappning av begreppen kapitalbas och totala skulder. Oavsett vilka tal som sätts i täljaren eller nämnaren, är det centrala att summan av kapitalbas och eget kapital bedöms vara tillräckligt stor för att hantera företaget i resolution (se avsnitt 9.2).

Krishanteringsdirektivet anger inte hur stort kravet ska vara som en andel av totala skulder och kapitalbas. Det bestäms i varje enskilt fall med utgångspunkt från vissa i förväg bestämda kriterier (se avsnitt 9.2).

Det minimikrav som krishanteringsdirektivet ställer upp gäller inte utöver det vanliga kapitalbaskravet. Det handlar i stället om en parallell

reglering med ett till viss del annat syfte än kapitaltäckningsreglerna, även om båda typerna av krav ytterst syftar till att stärka institutens motståndskraft och stärka den finansiella stabiliteten. Samma kapitalbas får användas vid beräkningen av kravet på nedskrivningsbara skulder som vid beräkningen av kapitalbaskravet för kreditrisker etc. Om kapitalbasens andel av de totala skulderna är mindre än den beslutade andelen (minimikravet), behöver dock även andra poster, nämligen de (medräkningsbara) kvalificerade skulderna på balansräkningens skuld- sida räknas med vid bedömningen av om minimikravet är uppfyllt. Eftersom minimikravet är ett krav fristående från kapitalbaskravet, bör minimikravet anges i den nya lagen om resolution. Det generella minimikravet bör ges samma utformning som i krishanteringsdirektivet. Minimikravet bör beslutas i anslutning till upprättandet av resolutions- planerna.

Om det har ställts säkerheter för derivatskulderna, ingår derivat- skulderna inte i de kvalificerade skulderna (se avsnitt 22.22). Derivat- skulderna ingår dock i de totala skulderna, men bara till det värde derivatskulderna har efter nettning mot derivattillgångar när nettnings- rättigheter erkänns fullt ut. Det bör därför tas in en uttrycklig bestäm- melse i den nya lagen om resolution som anger att vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till nettning.

Tillsyn över att minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt

Av artikel 45.1 i krishanteringsdirektivet framgår att minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt, att resolutionsmyndigheten ska övervaka att kravet uppfylls och att resolutionsmyndigheten ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten. Bestämmelser om övervakning och tillsyn bör införas i den nya lagen om resolution. Det framstår dock som överflödigt att i den nya lagen uttryckligen ange att minimikravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt.

Riksgäldskontoret anför att Finansinspektionen i egenskap av tillsyns- myndighet bör ha tillsynsansvaret avseende efterlevnad av minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

I detta sammanhang kan noteras att det är Finansinspektionen som utövar tillsyn över de institut som kan komma att omfattas av minimi- kravet på nedskrivningsbara skulder. Det är således Finansinspektionen som har att utöva tillsyn över att instituten följer tillämpliga regler, inbegripet bestämmelserna om minimikrav på nedskrivningsbara skulder. Det bör dock framgå av den nya lagen om resolution att resolutions- myndigheten ska övervaka att minimikravet på nedskrivningsbara skulder uppfylls av instituten. Detta innebär inte att resolutionsmyndig- heten vid sidan av Finansinspektionen ska ges befogenhet att vidta åtgärder mot ett institut som inte uppfyller minimikravet på nedskriv- ningsbara skulder. Däremot bör resolutionsmyndigheten, i enlighet med vad som följer av artikel 45.1 i krishanteringsdirektivet, övervaka att instituten uppfyller minimikravet. Det kan också noteras att samråd eller samordning, enligt artikel 45.15 i krishanteringsdirektivet, ska ske mellan

Prop. 2015/16:5

255

Prop. 2015/16:5 resolutionsmyndigheten och tillsynsmyndigheten avseende huruvida instituten uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

För att Riksgäldskontoret ska kunna övervaka att instituten uppfyller minimikraven bör myndigheten ha möjlighet att kräva att instituten lämnar information till myndigheten. Det framstår inte som lämpligt att i den nya lagen om resolution införa sådana relativt detaljerade bestämmelser som det blir fråga om i detta sammanhang. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information om nedskrivningsbara skulder som ett institut ska lämna till Riksgäldskontoret och vid vilken tidpunkt det ska ske. Det bör här framhållas att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen har möjlighet att utbyta information sinsemellan (se avsnitt 27.8.1). Utgångspunkten bör också vara att myndigheterna så långt möjligt samverkar och utbyter uppgifter sinsemellan, så att ytterligare rapporteringskrav gentemot instituten undviks i de fall då viss information redan finns tillgänglig hos en av myndigheterna.

Utredningen anför att om ett institut inte kan uppfylla kravet, bör Finansinspektionen intensifiera sin tillsyn över institutet. Utredningen anser dessutom att om ett institut varken kan öka det egna kapitalet eller emittera kvalificerade skulder i tillräcklig utsträckning för att uppfylla minimikravet, har det sannolikt större problem än problem med att uppfylla minimikravet. Riksgäldskontoret anser att det bör klargöras vad som ska gälla vid överträdelser av minimikravet på nedskrivningsbara skulder, särskilt hur den myndighet som ansvarar för tillsynen över minimikraven ska agera. Riksgäldskontoret menar att det kan bli aktuellt med olika typer av åtgärder beroende på om överträdelsen beror på förluster som minskat kapitaldelen eller på oförmåga att refinansiera skuldinstrument som får inräknas i minimikravet. Vidare konstaterar Riksgäldskontoret att bristande efterlevnad av minimikravet kan medföra att hinder mot resolution anses föreligga så att det kan bli aktuellt att ingripa för att undanröja hindret.

Regeringen instämmer med Riksgäldskontoret i att överträdelser av minimikravet på nedskrivningsbara skulder kan ha olika orsaker och att olika typer av åtgärder kan behöva övervägas utifrån situationen i det enskilda fallet. Det är dock Finansinspektionen som ska utöva tillsyn över att instituten uppfyller minimikravet, samt att i förekommande fall vidta åtgärder för att komma till rätta med bristande efterlevnad av reglerna. Vad som är lämpliga åtgärder får avgöras utifrån omständlig- heterna i varje enskilt fall.

Undantag för vissa utgivare av säkerställda obligationer

I artikel 45.3 i krishanteringsdirektivet uppställs en skyldighet att undanta vissa typer av utgivare av säkerställda obligationer från minimi- kravet på nedskrivningsbara skulder. Undantaget avser hypoteksinstitut som finansieras genom säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar och uppfyller vissa krav avseende behand- lingen av borgenärer i insolvensförfaranden.

De undantag som finns i artikel 45.3 för utgivare som ger ut säker- ställda obligationer blir inte tillämpliga i Sverige. Svensk rätt förbjuder

256

nämligen inte utgivarna från att ta emot insättningar och de kan dessutom Prop. 2015/16:5 driva annan verksamhet. Något undantag behöver därför inte införas.

Svenska Bankföreningen anser att undantaget bör införas i svensk rätt såvitt avser bolåneinstitut som helt finansieras av säkerställda obliga- tioner. Enligt Bankföreningen skulle krishanteringsdirektivets kriterier för att tillämpa undantaget kunna uppfyllas genom att det i svensk lag införs en bestämmelse som kräver att berörda institut skriver in i bolagsordningen att insättningar inte får tas emot, som villkor för att undantas från minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

Det framstår, enligt regeringens bedömning, som tveksamt om en sådan lösning skulle vara direktivkonform. Det framgår av artikel 45.3 i krishanteringsdirektivet att undantag ska göras för hypoteksinstitut som finansieras genom säkerställda obligationer och enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar. Förbudet mot att ta emot insättningar ska alltså, enligt bestämmelsens ordalydelse, följa av nationell rätt. Med den av Bankföreningen föreslagna lösningen skulle något sådant författnings- reglerat förbud inte föreligga. I stället skulle det vara upp till varje institut huruvida institutet frivilligt vill frånhända sig möjligheten att ta emot insättningar.

9.2	Beslut om minimikravets storlek

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav på nedskrivningsbara
skulder som ett institut ska uppfylla. Minimikravet ska säkerställa att
ett institut, om det försätts i resolution, har kvalificerade skulder och
en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att det ska vara
möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsända-
målen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska ligga till grund för
beslutet om minimikravet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Sveriges riksbank instämmer med
utredningens förslag att minimikraven bör sättas från fall till fall, men
föreslår också att möjligheten att i lag införa ett uttryckligt golv för
minimikravet för systemviktiga institut bör utredas. Dessutom anser
Riksbanken att resolutionsmyndigheten ska vara skyldig att samråda
även med banken före det att resolutionsmyndigheten beslutar om
minimikrav på nedskrivningsbara skulder. Svenska Bankföreningen anser
att de kriterier som ska ligga till grund för beslut om minimikrav ska
framgå av lag.
Skälen för regeringens förslag: Minimikravet på nedskrivningsbara
skulder beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade skulder,
uttryckt som en procentandel av institutets totala skulder och kapitalbas.
Det kan dock vara svårt att förutse hur stor andel nedskrivningsbart
kapital och nedskrivningsbara skulder som ett institut behöver om det i
framtiden kommer att försättas i resolution. Det beror bl.a. på hur stora		257

Prop. 2015/16:5	förluster institutet i fråga har gjort. Det beror emellertid också på vilken
	strategi och vilka verktyg som resolutionsmyndigheten avser att använda
	sig av om institutet skulle fallera. Om institutet ska försättas i konkurs,
	behövs det inte något nedskrivningsbart kapital, eftersom skuldnedskriv-
	ningsverktyget då inte kommer att användas. Minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder ska beslutas parallellt med resolutionsplaner
	och koncernresolutionsplaner. Kravet ska, liksom koncernresolutions-
	planerna, diskuteras i resolutionskollegierna. Besluten om minimikravet
	på nedskrivningsbara skulder utgör alltså en del av det förberedelsearbete
	som resolutionsmyndigheterna ägnar sig åt.
	Av artikel 45.6 i krishanteringsdirektivet framgår att minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder för varje institut ska fastställas av resolutions-
	myndigheten, efter samråd med den behöriga myndigheten. I artikel 45.6
	i krishanteringsdirektivet uppställs även en inte uttömmande lista på
	kriterier som ska beaktas vid beslutet om minimikravet på nedskriv-
	ningsbara skulder. Det handlar, något förenklat, om att det ska finnas
	tillräckligt med nedskrivningsbara skulder för att nödvändiga resolutions-
	åtgärder ska kunna vidtas (artikel 45.6 a–c), samt att institutets storlek,
	affärsmodell, finansieringsmodell och riskprofil (artikel 45.6 d),
	eventuella bidrag från insättningsgarantisystemet till resolutions-
	finansieringen (artikel 45.6 e) och de eventuella negativa effekter på den
	finansiella stabiliteten som kan bli följden av institutets obestånd ska
	beaktas.
	I artikel 45.9 och 45.10 i krishanteringsdirektivet preciseras ytterligare
	vilka kriterier som ska ligga till grund för ett beslut om minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder för ett institut som ingår i en
	koncern.Bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska
	enligt krishanteringsdirektivet göras i varje enskilt fall. Även om
	krishanteringsdirektivet inte innehåller några miniminivåer för kravet, får
	resolutionsmyndigheten inte använda medel ur resolutionsreserven om
	inte institutets borgenärer eller ägare först har bidragit genom
	nedskrivning eller konvertering med antingen åtta procent av skulderna
	eller 20 procent av de riskvägda tillgångarna (se avsnitt 22.33.3 ). För ett
	företag för vilket skuldnedskrivningsverktyget eller något av de statliga
	verktygen kan vara ett alternativ, måste dessa nivåer beaktas och kommer
	därmed – som Sveriges riksbank anför – att bli den faktiska miniminivån.
	Dessa gränsvärden kommer sannolikt också att påverka hur stora
	nedskrivnings- och konverteringsbara skulder som ett företag måste ha.
	Regeringen föreslår emellertid inget fast krav utan överlämnar till
	resolutionsmyndigheten att bedöma minimikravets storlek från fall till
	fall. Ett skäl för detta är att det kan finnas företag för vilka resolution
	aldrig bedöms vara något alternativ.
	Sveriges riksbank anser att resolutionsmyndigheten ska vara skyldig att
	samråda även med Riksbanken före det att resolutionsmyndigheten
	beslutar om minimikrav på nedskrivningsbara skulder, eftersom
	resolutionsmyndighetens beslut kan påverka hur banken utför sina
	lagstadgade uppgifter i fråga om t.ex. valuta- och kreditpolitik eller
	betalningsväsendet.
	I detta sammanhang kan noteras att de bestämmelser om informations-
	utbyte mellan myndigheter som behandlas i avsnitt 27.8.1 möjliggör
258	informationsutbyte mellan Riksgäldskontoret och Riksbanken avseende

bl.a. uppgifter hänförliga till olika aspekter av Riksgäldskontorets förberedande arbete. Mot denna bakgrund saknas det, enligt regeringens bedömning, skäl att därutöver i den nya lagen om resolution införa en uttrycklig skyldighet för Riksgäldskontoret att samråda med Riksbanken före det att myndigheten beslutar om minimikrav på nedskrivningsbara skulder.

Även om bedömningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder (uttryckt som en procentsats av de totala skulderna och kapitalbasen) ska göras i varje enskilt fall är det, inte minst av rättsäkerhetsskäl, viktigt att alla institut bedöms med utgångspunkt från samma kriterier. Dessa kriterier bör vara kända i förväg och ska åtminstone inkludera de kriterier som räknas upp i krishanteringsdirektivet. Det är dock möjligt för medlemsstaterna att lägga till ytterligare kriterier som då ska beaktas. Dessa kriterier bör, förutom att vara förenliga med syftet med kravet, även fungera i en gränsöverskridande miljö.

Minimikravet ska fastställas parallellt med resolutionsplaneringen. Planerna kommer att innehålla både en beskrivning av den verksamhet som drivs av institutet och den eller de strategier som resolutions- myndigheten anser vara mest sannolik vid en eventuell framtida resolution. Sannolikheten för att resolutionsmyndigheten kommer att vidta resolutionsåtgärder i stället för att försätta institutet i konkurs torde komma att bli en viktig faktor i bedömningen av kravets storlek. Om inga resolutionsåtgärder planeras, torde minimikravet kunna sättas väldigt lågt. De resolutionsåtgärder som planeras kan vidare skilja sig åt mellan instituten beroende på den verksamhet de bedriver (kritisk verksamhet), deras kopplingar till andra företag m.m. Om resolutionsmyndigheten avser att använda sig av skuldnedskrivningsverktyget, ska dessutom de kvalificerade skulderna vara tillräckligt stora både för att absorbera förluster (skuldnedskrivning) och för att återställa kärnprimärkapital- nivån (konvertering).

Sveriges riksbank anser att det bör övervägas om ett golv för minimikravet för systemviktiga institut bör anges uttryckligen i lag. Enligt Riksbanken bör utformningen av ett sådant golv för minimikravet utredas. Svenska Bankföreningen anser att de kriterier som ska ligga till grund för beslut om minimikrav ska framgå av lag.

När det gäller den generella frågan om hur detaljerade bestämmelser om minimikravets utformning som bör framgå av lag respektive annan författning, gör regeringen följande överväganden.

Kriterierna skulle kunna komma till uttryck på flera sätt. Ett sätt är att göra en uttömmande uppräkning i lag. I enlighet med vad Svenska Bankföreningen anför skulle lagen då kunna innehålla såväl de kriterier som anges i krishanteringsdirektivet som andra kriterier, inklusive den uttryckliga golvnivå avseende systemviktiga institut som Riksbanken förespråkar. Detta innebär att regelverket blir förutsebart men inte flexibelt. Om den internationella utvecklingen går mot att ytterligare eller andra kriterier bör beaktas – vilket inte är osannolikt med hänsyn till att minimikravet är tämligen nytt – krävs det en lagändring.

Ett andra alternativ är att överlämna till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas av resolutionsmyndigheten. Detta innebär att de kriterier som följer av krishanteringsdirektivet införs i sådana föreskrifter. Även i

Prop. 2015/16:5

259

Prop. 2015/16:5 detta fall är det känt i förväg vilka kriterierna är, men regelverket blir något mer flexibelt jämfört med om bestämmelserna finns i lag.

Ett tredje alternativ är att i lag ange vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen och överlämna till regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att även ytterligare kriterier ska beaktas. Denna lösning blir visserligen flexibel men inte helt lättöverskådlig, eftersom kriterierna kommer att finnas i två regelverk.

Utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas. En sådan utformning av regelverket ger, som anförts ovan, både förutsebarhet och flexibilitet. Regeringen ansluter sig därför till utredningens bedömning i denna del. Vilka kriterier som ska ligga till grund för bedömningen av kravet bör således framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Mot denna bakgrund anser regeringen att något i lag angivet golv för minimikravet för systemviktiga institut inte bör övervägas.

Med denna lagstiftningsteknik bör emellertid gränserna för föreskrifts- rätten avgränsas genom att syftet med minimikravet framgår av lag. Syftet med minimikravet är – som framgår ovan – att säkerställa att ett företag, om det kan komma att försättas i resolution, har kvalificerade skulder och en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stor för att det ska vara möjligt att vidta resolutionsåtgärder som uppfyller resolutions- ändamålen.

Syftet med detta krav är alltså inte att öka institutets förlustabsor- berande kapacitet generellt utan att se till att det finns instrument som är tillgängliga vid ett instituts fallissemang.

	9.3	Medräkningsbara kvalificerade skulder

	Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer får meddela föreskrifter om under vilka förutsättningar
	kvalificerade skulder ska få räknas med vid bedömningen av om ett
	institut uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att förut-
	sättningarna för att räkna med kvalificerade skulder ska framgå av lag.
	Skälen för regeringens förslag: Endast vissa kvalificerade skulder
	utgör sådana s.k. medräkningsbara skulder som får beaktas vid bedöm-
	ningen av om ett institut uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara
	skulder. Kriterierna för vad som utgör en medräkningsbar skuld framgår
	av artikel 45.4 och 45.5 i krishanteringsdirektivet. Syftet är att säkerställa
	att enbart sådana skulder som faktiskt kan bli föremål för nedskrivning
	eller konvertering räknas med vid beräkningen av minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder.
	I artikel 45.4 i krishanteringsdirektivet anges ett antal villkor som ska
	vara uppfyllda för att en skuld ska vara medräkningsbar. Villkoren
260	motsvarar till viss del de villkor som ställs upp för att ett primärkapital-

tillskott ska få ingå i det övriga primärkapitalet enligt artikel 52.1 a–c i Prop. 2015/16:5 tillsynsförordningen. De belopp som skulderna avser ska vara inbetalda

och institutet ska inte på ett eller annat sätt riskera att stå för de förluster som en nedskrivning eller konvertering medför. Skulden ska ha en återstående löptid på minst ett år. Eftersom minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska vara uppfyllt hela tiden, måste fordringar med en kortare löptid än ett år ersättas med andra fordringar med längre löptid vid beräkning av kravet. Inte heller derivatskulder eller garanterade och vissa kvalificerade insättningar med förmånsrätt ska räknas med.

Om utländsk rätt gäller för en skuld, kan möjligheten till nedskrivning bero på innehållet i den rättsordningen. Enligt artikel 45.5 i kris- hanteringsdirektivet får, när en skuld lyder under lagstiftningen i tredjeland, resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ned eller konvertera den skulden skulle verkställas enligt lagen i det tredjelandet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutionsmyndigheten inte är övertygad om att ett eventuellt beslut skulle verkställas enligt lagen i den jurisdiktionen, ska den skulden inte räknas med när det gäller minimikravet på kvalificerade skulder.

Bestämmelserna om minimikravet på nedskrivningsbara skulder syftar till att skapa goda förutsättningar för att genomföra en framtida resolution, men avser inte själva resolutionsförfarandet. Det bör därför kunna framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer under vilka förutsättningar de kvalificerade skulderna får räknas med vid bedömningen av om ett institut uppfyller minimikravet.

Svenska Bankföreningen anser att förutsättningarna för att räkna med kvalificerade skulder ska framgå av lag. Regeringen anser dock att förutsättningarna för att få räkna med kvalificerade skulder bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. En sådan utformning av regelverket ger, på motsvarande sätt som i fråga om de kriterier som ska ligga till grund för beslut om minimikrav, både förutsebarhet och flexibilitet (se avsnitt 9.2). Det framstår således, vid en sammanvägd bedömning, som mest lämpligt att förutsättningarna för att få räkna med kvalificerade skulder vid bedömningen av om ett institut uppfyller minimikravet på nedskrivnings- bara skulder, anges i föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

9.4Beslut om att minimikravet ska uppfyllas med vissa typer av instrument

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att ett institut ska uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder helt eller delvis med vissa typer av kvalificerade skulder.

261

Prop. 2015/16:5	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertaler remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att resolutions-
	myndigheten bör ges möjlighet att kräva att kravet fullt ut ska uppfyllas
	med kapitalbas.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt skäl 79 till krishanterings-
	direktivet får resolutionsmyndigheten från fall till fall kräva att
	minimikravet på nedskrivningsbara skulder helt eller delvis ska bestå av
	kapitalbas eller en viss typ av skulder. Enligt artikel 45.13 i
	krishanteringsdirektivet får resolutionsmyndigheten i enskilda fall
	besluta att minimikravet på nedskrivningsbara skulder delvis ska
	uppfyllas genom ett s.k. instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning.
	För att ett instrument ska få räknas som ett instrument för avtalsenlig
	skuldnedskrivning ska det, enligt artikel 45.14 i krishanteringsdirektivet,
	innehålla avtalsvillkor som innebär att instrumentet ska skrivas ner före
	andra kvalificerade skulder vid en skuldnedskrivning och att innehavaren
	har en efterställd fordran vid konkurs.
	Artikel 45.13 i krishanteringsdirektivet anger att resolutionsmyndig-
	heten har möjlighet att kräva att minimikravet på nedskrivningsbara
	skulder uppfyllts genom instrument med avtalsvillkor om att
	instrumentet ska skrivas ned eller konverteras när resolutionsmyndig-
	heten beslutar om det. Det framgår av artikel 45.14 i krishanterings-
	direktivet vilka villkor som måste vara uppfyllda för att de instrument
	som innehåller kontraktsklausuler som medger skuldnedskrivning ska få
	räknas in i de kvalificerade skulderna.
	Det bör i en uttrycklig bestämmelse i lagen anges att Riksgäldskontoret
	får besluta att minimikravet på nedskrivningsbara skulder för ett institut
	ska uppfyllas med denna typ av instrument. Enligt utredningens
	bedömning bör det emellertid inte, som anges i skäl 79, vara möjligt att
	kräva att minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska vara uppfyllt
	enbart med eget kapital. Som skäl anförs att minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder inte är något ytterligare kapitalbaskrav.
	Instituten får, förutom i det fall som nämns ovan, själva bestämma med
	vilket kapital minimikraven ska vara uppfyllda (kapitalbasinstrument)
	eller andra kvalificerade skulder.
	Sveriges riksbank anför att resolutionsmyndigheten bör ges möjlighet
	att kräva att minimikravet fullt ut ska uppfyllas med kapitalbas. Detta
	skulle enligt Riksbanken minska risken för att ett institut strukturerar sina
	skulder så att skuldnedskrivningsverktyget inte får avsedd effekt. Vidare
	ges resolutionsmyndigheten större utrymme att välja det kapital som
	framstår som lämpligast utifrån den resolutionsstrategi som valts för det
	individuella institutet. Med en större kapitalbas minskar också risken för
	att det krävs nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder.
	Det finns, som Riksbanken anför, vissa skäl som talar för att
	resolutionsmyndigheten ska ges befogenhet att kräva att minimikravet
	ska uppfyllas enbart med kapitalbas. Regeringen anser dock, vid en
	sammanvägd bedömning, att det bör beaktas att minimikravet på
	nedskrivningsbara skulder och kapitaltäckningskraven har syften som i
	viss mån utsträckning skiljer sig från varandra, även det i båda fallen
	ytterst handlar om att försöka säkerställa att instituten har förmågan att
262	bära förluster i tillräcklig utsträckning. Kapitaltäckningskraven innebär

krav på att instituten ska hålla kapital som avspeglar risken i deras Prop. 2015/16:5 verksamhet. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder syftar till att det

berörda institutet ska kunna hanteras inom ramen för en resolution på ett sätt som uppfyller resolutionsändamålen. Inom ramen för krishanterings- direktivets bestämmelser är det möjligt att bl.a. skriva ner skulder i ett institut i resolution. Således är inte enbart kapitalbasen, utan även de nedskrivningsbara skulderna, typiskt sett relevanta vid bedömningen av om ett institut går att hantera genom ett resolutionsförfarande eller inte. Det är det totala minimikravet på nedskrivningsbara skulder, snarare än frågan om det uppfylls med kapitalbas eller med skulder, som ytterst avspeglar den bedömning som resolutionsmyndigheten gör av hur mycket förlustabsorberande skulder och eget kapital som bör finnas i ett institut. Mot denna bakgrund framstår det inte som lämpligt att föreskriva att Riksgäldskontoret får kräva att minimikravet ska uppfyllas enbart med kapitalbas.

9.5Minimikravet ska vara uppfyllt på individuell nivå och på gruppnivå

Regeringens förslag: Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt och ska uppfyllas av institut på individuell nivå och av moderföretaget inom EES på gruppnivå. Riksgäldskontoret får också besluta att ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska uppfylla minimikrav på nedskrivningsbara skulder.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: De kapitalbaskrav som ställs upp i kapitaltäckningsregelverket ska uppfyllas på individuell nivå, gruppnivå och undergruppsnivå. Liknande bestämmelser finns i artikel 45.7 och 45.8 i krishanteringsdirektivet såvitt avser minimikravet på nedskriv- ningsbara skulder.

Enligt artikel 45.7 får en resolutionsmyndighet efter samråd med den behöriga myndigheten bestämma att finansiella institut och holdingföre- tag som kan bli föremål för resolution ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder.

I artikel 45.8 anges att det gruppbaserade (konsoliderade) minimikravet på nedskrivningsbara skulder inte ska uppfyllas på undergruppsnivå utan enbart för gruppen i dess helhet med utgångspunkt från moderföretaget. Ett sådant moderföretag kan vara ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag. Det gruppbaserade (konso- liderade) minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska fastställas av resolutionsmyndigheten på koncernnivå efter samråd med den samord- nande tillsynsmyndigheten. Det krav som ska bestämmas för moderföre- taget på gruppnivå ska basera sig på de kriterier som anges i artikel 45.6 i

krishanteringsdirektivet (se avsnitt 9.2).

263

Prop. 2015/16:5 Motsvarande bestämmelser som dem i krishanteringsdirektivet bör införas i den nya lagen om resolution.

	9.6	Beslut som avser företag i en koncern

	Regeringens förslag: För en företagsgrupp ska Riksgäldskontoret
	försöka komma överens med andra resolutionsmyndigheter både om
	storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder på gruppnivå
	och om kravet på individuell nivå inom fyra månader. Om
	myndigheterna inte kommer överens, ska den samordnande
	resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de
	myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen
	ska fatta beslut om kravet på individuell nivå.
	Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Europeiska
	bankmyndigheten för bindande medling, ska Riksgäldskontoret följa
	bankmyndighetens beslut.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Som beskrivs i det föregående ska
	kravet på nedskrivningsbara skulder för en koncern bestämmas både på
	konsoliderad nivå (den gruppbaserade tillsynen) och för varje
	individuellt institut inom gruppen. Bestämmelserna om hur det ska gå till
	finns i artikel 45.9 i krishanteringsdirektivet.
	För en företagsgrupp ska resolutionsmyndigheterna försöka komma
	överens både om kravet på gruppnivå (dvs. konsoliderad nivå) och om
	kravet på individuell nivå inom fyra månader. Det framgår dock inte
	uttryckligen av krishanteringsdirektivet från vilken tidpunkt fyramåna-
	dersperioden ska räknas.
	Myndigheterna kommer sannolikt att arbeta parallellt med kravet på
	gruppnivå och individuell nivå. Eftersom kravet på gruppnivå får
	betydelse för de beslut som fattas avseende krav på individuell nivå,
	måste det vara känt när beslutet fattas på individuell nivå. Som
	understryks i skäl 80 till krishanteringsdirektivet bör resolutionsmyndig-
	heterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad
	över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i
	den. En separat bedömning av vilket minimikrav som är nödvändigt bör
	göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndig-
	heterna se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det
	gäller koncernminimikravet antingen finns hos företag där det är
	sannolikt att förluster kommer att uppstå, eller på annat sätt finns att
	tillgå för att absorbera förluster.
	Kravet bör vidare återspegla den resolutionsstrategi som är lämplig för
	koncernen i enlighet med resolutionsplanen och bör möjliggöra
	resolution med en enda ingångspunkt eller med flera ingångspunkter,
	beroende på vad planen anger. Samtidigt är det viktigt att beakta att det
	kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen
	kommer	att användas, eftersom den till exempel möjliggör att
264	resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot denna bakgrund bör, oavsett

om myndigheten har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den Prop. 2015/16:5 med flera ingångspunkter, alla koncernföretag uppfylla robusta krav så

att risken för spridningseffekter kan undvikas.

Om medlemsstaterna inte kommer överens, ska den samordnande resolutionsmyndigheten fatta beslut om kravet på gruppnivå och de myndigheter som ansvarar för individuella institut i företagsgruppen ska fatta beslut om kravet på individuell nivå. Om frågan inom fyramånadersperioden hänskjuts till Eba för bindande medling, ska resolutionsmyndigheten följa Ebas beslut. Detta gäller dock inte avseende minimikrav på nedskrivningsbara skulder i dotterföretag, om den bedömning av kravets omfattning som gjorts av dotterföretagets resolutionsmyndighet endast i liten utsträckning – med mindre än en procentenhet – avviker från den bedömning som gjorts på konsoliderad nivå. I sådana fall får den samordnande resolutionsmyndigheten inte hänskjuta ärendet till Eba för bindande medling.

Det gemensamma liksom de separata besluten ska uppdateras regel- bundet. Eftersom kravet ska beslutas parallellt med resolutions- planeringen, kommer det sannolikt att behöva uppdateras med samma frekvens. Även om det inte framgår uttryckligen av krishanterings- direktivet, torde den särskilda beslutsprocessen initieras vid varje uppdatering.

Det beslutsförfarande som följer av krishanteringsdirektivet bör genomföras genom bestämmelser i den nya lagen om resolution. De eventuella överenskommelser som Riksgäldskontoret ingår är bindande för myndigheten och utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening. En förutsättning för att Riksgäldskontoret ska kunna träffa en överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat myndigheten att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). Den internationella överenskom- melsen är dock bara bindande för Riksgäldskontoret. För att den ska bli bindande för det berörda företaget krävs att myndigheten fattar ett beslut riktat till institutet i frågan. Ett sådant beslut är överklagbart.

Sveriges riksbank delar utredningens bedömning att resolutions- myndigheten bör fatta bindande beslut om nivån på minimikravet för såväl individuella företag som gränsöverskridande koncerner. I fråga om gränsöverskridande koncerner anför Riksbanken att det krävs beslut riktade till de individuella instituten för att minimikravet ska bli bindande mot dem. Bindande beslut om minimikraven är överklagbara. Detta är enligt Riksbanken positivt ur ett rättssäkerhetsperspektiv, och minskar dessutom osäkerheten hos marknadsaktörer i fråga om när och i vilken omfattning skuldnedskrivning kommer att ske.

Regeringen bedömer att såväl de aspekter som Riksbanken tagit upp, som själva utformningen av krishanteringsdirektivet, talar för att Riksgäldskontoret bör fatta ett beslut som blir bindande för institutet. Bestämmelserna i den nya lagen om resolution bör utformas i enlighet med detta.

265

Prop. 2015/16:5	9.7	Undantag för ett moderinstitut inom EES på
		individuell nivå

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå, om moderinstitutet

1.är undantaget från kapitalkravet på individuell nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och

2.uppfyller det minimikrav som har fastställts för moderföretaget inom EES på gruppnivå.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 45.11 i krishanteringsdirek- tivet uppställs två kriterier för att få undanta ett moderinstitut från minimikravet på nedskrivningsbara skulder. När ett sådant undantag görs tillämpas minimikravet enbart på gruppnivå. För det första ska moder- institutet uppfylla det minimikrav på gruppnivå som har beslutats. Dessutom ska moderinstitutet vara undantaget från den individuella tillsynen med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen. Enligt den bestämmelsen kan tillsynsmyndigheterna avstå från att utöva individuell tillsyn över ett moderinstitut om institutet omfattas av grupptillsyn och följande förutsättningar är uppfyllda såvitt avser andra företag i gruppen: dels att medel ur kapitalbasen vid behov snabbt kan överföras till moderinstitutet och skulder till moderinstitutet snabbt återbetalas, dels att de förfaranden för hantering av risk som har betydelse för den gruppbaserade tillsynen omfattar moderinstitutet.

Tillsynsförordningen innehåller en möjlighet – inte en skyldighet – att undanta moderinstituten. Ytterst syftar bestämmelsen till att säkerställa att kapitalet kan omfördelas inom gruppen. För den bedömningen kan förekomsten av avtal inom en grupp ha betydelse.

Det finns inget krav på att genomföra undantagsbestämmelsen i krishanteringsdirektivet, som är ett minimidirektiv. Eftersom det genom tillsynsförordningen blivit möjligt att undanta ett institut från kapitalkravet för kreditrisker etc. framstår det dock som lämpligt att en motsvarande möjlighet införs beträffande minimikravet på ned- skrivningsbara skulder. På motsvarande sätt som i fråga om tillsyns- förordningen, och i enlighet med krishanteringsdirektivet, bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger resolutions- myndigheten en möjlighet att undanta ett moderinstitut från minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

Den första förutsättningen för ett sådant undantag är att moderinstitutet uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder på gruppnivå. Om det finns tillräckligt med kapital i gruppen bör det nämligen täcka även moderinstitutets behov. För att det ska anses vara fallet ska emellertid även moderinstitutet vara undantaget från att uppfylla kapital- täckningskraven enligt tillsynsförordningen på gruppnivå. Som framgår av beskrivningen ovan syftar den sistnämnda bestämmelsen till att säker-

ställa att kapitalbasen är lämpligt fördelad inom gruppen. Riksgälds-

266

kontoret bör därför, i enlighet med krishanteringsdirektivets bestämmel- Prop. 2015/16:5 ser i denna del, få undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla

kravet på individuell nivå om moderinstitutet dels är undantaget från kapitalkravet på individuell nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförord- ningen, dels uppfyller det minimikrav på nedskrivningsbara skulder som har fastställs för moderföretaget på gruppnivå.

9.8	Undantag för ett dotterinstitut

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får undanta ett dotterinstitut
som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla minimikravet
på nedskrivningsbara skulder på individuell nivå, om
1. institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd
av artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och
2. moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet
inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på
gruppnivå.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Resolutionsmyndigheten kan under
vissa förutsättningar besluta att ett dotterföretag i en koncern inte
behöver uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder på
individuell nivå. I artikel 45.12 i krishanteringsdirektivet anges vilka
villkor som måste vara uppfyllda för att resolutionsmyndigheten ska
kunna besluta om ett sådant undantag.
Något förenklat innebär de villkoren att det ska finnas tillräckligt
starka kopplingar mellan moder- och dotterföretaget i fråga om ägande
och riskhantering. Dessutom ska moder- och dotterföretaget omfattas av
gruppbaserad tillsyn och stå under tillsyn i samma medlemsstat. Det
krävs också att den behöriga myndigheten (dvs. tillsynsmyndigheten) för
dotterföretaget helt har avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav
på eller utöva individuell tillsyn över dotterföretaget, i enlighet med
artikel 7.1 i tillsynsförordningen.
För att ett sådant undantag ska kunna göras, föreskrivs i artikel 7.1 i
tillsynsförordningen att vissa förutsättningar ska vara för handen. De
flesta av dessa villkor överlappar villkoren i artikel 45.12 i
krishanteringsdirektivet.
Det enda villkor som inte anges i både krishanteringsdirektivet och
tillsynsförordningen är det som uppställs i artikel 45.12 c i
krishanteringsdirektivet. Av den bestämmelsen följer att moderinstitutet i
medlemsstaten ska uppfylla det krav som ställts på dotterföretaget som
undantas och moderföretaget på konsoliderad nivå.
Krishanteringsdirektivet anger dock inte vad som gäller i stället, vilket
torde innebära att huvudregeln gäller. Det betyder att moderinstitutet
inom EES i ett sådant fall ska uppfylla minimikravet på nedskrivnings-
bara skulder på individuell nivå och, om det också är moderföretag inom
EES, på konsoliderad nivå. Om moderinstitutet inom EES inte tillika är
moderföretaget inom EES, behöver det bara uppfylla kravet på		267

Prop. 2015/16:5 individuell nivå. I det fallet har emellertid resolutionsmyndigheten genom sin övervakning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder kontroll över att gruppen som sådan uppfyller minimikravet på gruppnivå.

Mot denna bakgrund bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att Riksgäldskontoret får undanta ett dotterinstitut som omfattas av gruppbaserad tillsyn från att uppfylla kravet om villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda, institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd av artikel 7.1 i tillsynsförordningen, och moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller kravet som ställs på det och på dotterföretaget på undergruppsnivå.

10 Avtal om finansiellt stöd inom koncerner

10.1Förhållandet till gällande svensk lagstiftning

10.1.1Inledning

Koncerninternt finansiellt stöd är ett stödarrangemang som bygger på frivillighet genom avtal mellan företagsenheter inom en koncern belägna i olika länder och som, om det ingås, ska godkännas av tillsynsmyndig- het.

Finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern kan vara ett effektivt sätt att förebygga en eventuell kris i ett eller flera av koncernens företag. Genom att införa en skyldighet för medlemsstaterna att se till att koncerninternt finansiellt stöd mellan enheter belägna i olika länder kan utgå begränsas också risken för inlåsning av tillgångar i en framtida gränsöverskridande kris. Ett sådant tidigt finansiellt stöd kan förhindra att finansiella problem utvecklas i enskilda koncernenheter. Bestämmel- serna i artikel 19–26 i krishanteringsdirektivet syftar således till att motverka vad som ibland benämns som finansiell protektionism, dvs. att gränsöverskridande finansiella verksamheter begränsas i syfte att gynna den inhemska finansmarknaden.

Mot den bakgrunden innehåller krishanteringsdirektivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillse att det inte finns juridiska hinder för att lämna finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern förutsatt att vissa villkor är uppfyllda (se skäl 38). Finansiellt stöd kan lämnas i form av penninglån, garantier och tillhandahållande av säkerheter eller som en kombination av dessa stödformer.

I Sverige samt i en del övriga länder finns emellertid nationella regler vilka går ut på att motverka vissa former av värdeöverföring från ett bolag i syfte att skydda borgenärer och minoritetsägare. Dessa regler återfinns främst inom bolagsrätten. Artiklarna 19–26 i krishanterings- direktivet syftar även till att undanröja eventuella hinder för denna typ av stöd samt att uppställa villkor för när stödet kan utgå mellan enheter inom samma koncern.

268

10.1.2	Aktiebolagslagens värdeöverföringsregler		Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: En transaktion till följd av ett avtal om
koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med
bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen
om värdepappersmarknaden, utgör en tillåten värdeöverföring enligt
aktiebolagslagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag
Kan avtal om koncerninternt finansiellt stöd medföra värdeöverföring i
aktiebolagslagens mening?
En central fråga i detta sammanhang är huruvida de svenska
associationsrättsliga regler som begränsar värdeöverföringar från bolag
är förenliga med krishanteringsdirektivets regler om koncerninternt
finansiellt stöd. I detta sammanhang väcks först frågan om ett stöd enligt
artikel 19 i krishanteringsdirektivet är att anse som en värdeöverföring
enligt aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL. Med värdeöverföring
i ABL:s mening avses bl.a. en sådan affärshändelse som medför att
bolagets förmögenhet minskar och som inte är av en rent affärsmässig
karaktär för bolaget (se 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL). Huruvida en
affärshändelse är att betrakta som en värdeöverföring är avgörande för
tillämpningen av reglerna i 17 kap. 2 och 3 §§ ABL.
Ett första rekvisit som behöver vara uppfyllt för att en värdeöverföring
enligt 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL ska vara för handen är att det
givande företagets förmögenhet minskar till följd av utbetalandet av det
finansiella stödet. När finansiellt stöd utbetalas uppstår en motsvarande
fordran hos det givande företaget. Det är alltså inte givet att företagets
förmögenhet därigenom har minskat. Det är dock möjligt att den fordran
som uppstår till följd av att koncerninternt finansiellt stöd utgår inte kan
värderas till samma belopp som det utgivna finansiella stödet. Att så
skulle kunna vara fallet kan vara att förklara med att en fordran på ett
bolag i en finansiellt utsatt situation inte kan upptas till dess nominella
belopp. I sammanhanget bör det dock uppmärksammas att en
förutsättning för att ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska få ges
är att det mottagande företaget inte uppfyller villkoren för tidigt
ingripande enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet när avtalet ingås
samt att det givande företaget vid tidpunkten för beslutet om stödet
rimligen kunde anta att stödet, samt ersättningen därför, kommer att
återbetalas (artikel 23.1 d i krishanteringsdirektivet).
Trots detta kan det uppkomma en situation där det givande företagets
förmögenhet minskar som en konsekvens av att koncerninternt finansiellt
stöd utbetalas. Frågan blir i detta skede om utbetalandet av stödet i fråga
kan anses vara av rent affärsmässig karaktär eller inte. En affärshändelse
som anses vara av rent affärsmässig karaktär för det givande företaget
ska inte vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening, vilket
följer motsatsvis av 17 kap. 1 § första stycket 4. Frågan är då		om	269

Prop. 2015/16:5 artikel 19 i krishanteringsdirektivet förutsätter att stödet ska ges på affärsmässiga villkor eller om artikeln anger en skyldighet för medlemsstaterna att möjliggöra finansiellt stöd mellan företag inom samma koncern även för det fall stödet inte skulle vara av en rent affärsmässig karaktär.

Artikel 19.7 a och 19.7 b i krishanteringsdirektivet förutsätter att avtalet om finansiellt stöd ingås av fri vilja samt att varje part vid avtals- ingåendet agerat för att tillvarata sina egna intressen. Innebär dessa krav att avtalet samtidigt ska anses vara av rent affärsmässig karaktär i ABL:s mening?

Av förarbetena till ABL (prop. 2004/05:85 s. 748) framgår att ett antal bedömningskriterier kan användas vid bedömningen huruvida en viss transaktion är att anse som en sådan förtäckt värdeöverföring som avses i 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL. I sammanhanget kan beaktas värde- diskrepansen mellan avtalsparternas prestationer, om transaktionen är förenlig med bolagets normala verksamhet, transaktionens rättsliga form och mottagarens relation till det givande bolaget samt förhållandena i det enskilda fallet.

Det rör sig här om finansiellt stöd som ska ges på sådana villkor att de är godtagbara för samtliga avtalsparter. Frågan är därvid om det ovan nämnda kravet i krishanteringsdirektivet på att avtalsparterna enbart ska ha sitt eget bästa för ögonen vid ingåendet av ett avtal om finansiellt stöd bör medföra att avtalet på den grunden ska anses vara av affärsmässig karaktär. Ett bolag inom en koncern kan ha helt andra intressen av att ge lånet än ett externt bolag. Medan det externa bolagets agerande normalt får anses vara motiverat av affärsmässiga hänsyn, kan ett bolag inom koncernen ingå avtal om finansiellt stöd motiverat av andra hänsyn.

Ett bolags vilja att hjälpa ett annat bolag inom samma koncern ur finansiella svårigheter kan föranleda att ett avtal om finansiellt stöd ingås på villkor som objektivt sett inte skulle vara affärsmässigt motiverade. Som framgår av de ovan nämnda förarbetena till aktiebolagslagen är inte förhållandet att transaktionen är oförmånlig för bolaget och förmånlig för motparten tillräckligt för att transaktionen ifråga ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Det finns dock en möjlighet att ett koncerninternt finansiellt stöd enligt artikel 19 i krishanterings- direktivet kan ges på sådana villkor att det inte kan vara att betrakta såsom varande av affärsmässig karaktär.

Vad gäller de övriga kriterierna bör följande nämnas. Det finansiella stödet ska enligt krishanteringsdirektivet ges i form av penninglån, ställande av säkerhet eller garanti. Med tanke på att det givande företaget är en del i en koncern med finansiella företag torde det i normalfallet föreligga ett naturligt samband mellan dess verksamhet och ett eventuellt koncerninternt finansiellt stöd.

Även det faktumet att det i detta sammanhang rör sig om en transaktion som sker i syfte att förhindra att det företag som tar emot stödet drabbas av finansiella svårigheter samt att stödet behöver godkännas av tillsynsmyndigheten innan det utbetalas talar emot att ett koncerninternt finansiellt stöd som ges i enlighet med krishanterings- direktivets regler ska vara att betrakta som en värdeöverföring i ABL:s mening. Trots detta finns det, som ovan påpekats, en möjlighet att ett

270

stöd som utbetalas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd kan utgöra en värdeöverföring enligt 17 kap. 1 § första stycket 4 ABL.

Minoritetsskydd (17 kap. 2 § ABL)

Medför ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd en värdeöverföring i ABL:s mening, aktualiseras en tillämpning av 17 kap. 2 och 3 §§. Dessa bestämmelser syftar till att erbjuda ett skydd för bolagets minoritets- aktieägare respektive borgenärer. En allmän aktiebolagsrättslig princip är att regler som uteslutande är uppställda till aktieägarnas skydd kan från- gås om samtliga aktieägare samtycker till det. Det innebär att värde- överföringar från bolaget till en aktieägare kan vara giltiga även om de inte har beslutats i de former som lagen anger (prop. 2004/05:85 s. 373).

Av krishanteringsdirektivets regler följer, som ovan nämnts, att bolagsstämmans godkännande krävs för att ett koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå. Ett enhälligt beslut av bolagsstämman medför således att en värdeöverföring kan få ske oaktat regeln i 17 kap. 2 § ABL. Den aktuella bestämmelsen hindrar alltså inte ett helägt dotterbolag att ge finansiellt stöd till moderbolaget eller till ett annat dotterbolag inom koncernen.

Uppnås inte enighet bland aktieägarna gällande frågan huruvida ett koncerninternt finansiellt stöd ska utgå förhindrar i nuläget regleringen i 17 kap. 2 § ABL att stödet utgår. Detta förklaras av att ett sådant koncerninternt finansiellt stöd inte kan inordnas under någon av de kategorier av tillåtna värdeöverföringar som uppräknas i paragrafen. Den nuvarande regleringen i 17 kap. 2 § ABL behöver därför kompletteras med en bestämmelse av vilken det framgår att en värdeöverföring som sker till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts i enlighet med tillämpliga regler i sektorslagstiftningen inte ska vara förbjuden enligt den bestämmelsen i ABL.

Skyddet för bolagets borgenärer (17 kap. 3 § ABL)

Även om en värdeöverföring kan ske utan hinder av reglerna i 17 kap. 2 § ABL, måste reglerna om skyddet för bolagets bundna egna kapital samt den s.k. försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § ABL beaktas. Eftersom den nämnda paragrafen innehåller regler till skydd för bolagets borgenärer, kan skyddsreglerna inte frångås även om samtliga aktieägare skulle vara överens om ett avsteg (prop. 2004/05:85 s. 370).

Genom 17 kap. 3 § första stycket ABL ges ett skydd för aktiebolagets egna bundna kapital. Med bundet eget kapital avses enligt 5 kap. 14 § första stycket årsredovisningslagen (1995:1554) bolagets aktiekapital, uppskrivningsfond, reservfond och kapitalandelsfond. De kapitalkrav som i dagsläget gäller för banker och andra finansiella institut föreskriver emellertid ett betydligt högre krav avseende bolagets kapital, och denna regel i sig bör därför inte utgöra ett hinder mot en transaktion till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Vid sidan	om regeln om	skydd	för	bolagets	bundna egna kapital
i 17 kap. 3 §	första stycket	ABL	kan	den s.k.	försiktighetsregeln i

paragrafens andra stycke förhindra att en värdeöverföring får ske. Enligt försiktighetsregeln får en värdeöverföring enbart ske om den kan anses som försvarlig med tanke på bolagets behov av eget kapital, dess

Prop. 2015/16:5

271

Prop. 2015/16:5 konsolideringsbehov, dess behov av likviditet samt dess ställning i övrigt.

Av artikel 23.1 e i krishanteringsdirektivet följer att koncerninternt finansiellt stöd ska få utgå enbart om stödet inte äventyrar det givande bolagets likviditet eller soliditet. Därmed torde försiktighetsregelns krav vara uppfyllda. Sammanfattningsvis bedöms reglerna i 17 kap. 3 § ABL inte utgöra något hinder mot att ett koncerninternt finansiellt stöd utgår i enlighet med krishanteringsdirektivets regler.

10.1.3Konkurslagens regler om återvinning

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets regler om koncerninternt finansiellt stöd föranleder inte några ändringar i konkurslagstiftningen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 19.1 i krishanterings- direktivet framgår att medlemsstaterna ska tillse att avtal om koncern- internt finansiellt stöd får ingås. Återvinning är något som kan ske efter det att avtalet ingås. Det rör sig således inte om ett hinder mot ingående av denna form av avtal. Med hänsyn till de krav på bl.a. soliditet som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd torde det därutöver vara osannolikt att denna typ av transaktioner skulle bli föremål för återvinning. Mot denna bakgrund saknas skäl att föreslå ändringar i gällande konkurslagstiftning.

	10.2	Koncerninternt finansiellt stöd
	10.2.1	Avtal om koncerninternt finansiellt stöd

	Regeringens förslag: Bestämmelser om avtal om koncerninternt
	finansiellt stöd ska införas i lagen om bank- och finansieringsrörelse
	och lagen om värdepappersmarknaden.
	Ett sådant avtal kan ingås mellan å ena sidan ett kreditinstitut eller
	värdepappersbolag som är moderinstitut eller ett finansiellt holding-
	företag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag
	med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å andra
	sidan ett dotterföretag.
	Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får inte ingås om något
	av företagen uppfyller förutsättningarna för tidigt ingripande och
	sådant stöd får bara lämnas när mottagaren uppfyller förutsättningarna
	för tidigt ingripande.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör
272	klargöras att bestämmelserna om koncerninternt finansiellt stöd bara är

tillämpliga när någon av parterna uppfyller villkoren för tidigt Prop. 2015/16:5 ingripande.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningsområde

Krishanteringsdirektivet utgår från en modell där tillsynsmyndigheten på förhand godkänner avtal om finansiellt stöd som sedan ska beslutas av varje företags bolagsstämma. Innan stöd utgår har dessutom tillsynsmyndigheten möjlighet att invända mot att finansiellt stöd utgår enligt det redan godkända avtalet. Det är dock inte myndigheterna, utan de berörda företagen, som kan ta initiativ till att avtala om finansiellt stöd mellan koncernenheter. I skäl 38 till krishanteringsdirektivet anges också uttryckligen att medlemsstaterna inte bör uppställa ingåendet av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som ett etableringskrav. Koncerninternt finansiellt stöd ska ses som en möjlighet för de enheter inom en koncern som väljer att ingå dylika avtal. Det är således inte fråga om ett verktyg för återhämtning.

Enligt artikel 19.1 i krishanteringsdirektivet omfattar de nu aktuella bestämmelserna avtal om att bevilja finansiellt stöd till avtalsparter som uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i krishanterings- direktivet. Enligt artikel 19.2 i direktivet ska dessa bestämmelser inte vara tillämpliga på koncerninterna finansiella arrangemang, under förutsättning att ingen av parterna i sådana arrangemang uppfyller villkoren för tidigt ingripande. Av artikel 19.8 i krishanteringsdirektivet följer slutligen att ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner bara får ingås om ingen av parterna vid tiden för avtalets ingående uppfyller villkoren för tidigt ingripande. Svenska Bankföreningen anser att det bör klargöras att bestämmelserna om koncerninternt finansiellt stöd bara är tillämpliga när någon av parterna uppfyller villkoren för tidigt ingripande.

De nu beskrivna bestämmelserna framstår som något svårtolkade. Avsikten synes dock vara att bestämmelserna i artiklarna 19–26 i krishanteringsdirektivet ska vara tillämpliga på avtal om finansiellt stöd inom koncerner som syftar till att möjliggöra finansiellt stöd i situationer då någon av avtalsparterna uppfyller villkoren för tidigt ingripande (artikel 19.1). Andra typer av koncerninterna finansiella arrangemang som ingås av andra skäl, t.ex. för att underlätta en affärstransaktion, omfattas således inte av bestämmelserna (artikel 19.2). Det framgår därutöver att ett sådant avtal om finansiellt stöd inom koncerner som omfattas av krishanteringsdirektivets regler, inte får ingås om någon av avtalsparterna vid själva tidpunkten då avtalet ska ingås uppfyller villkoren för tidigt ingripande (artikel 19.8). De avtal som omfattas av den nu aktuella regleringen är således sådana avtal som ingåtts när ingen av avtalsparterna uppfyller villkoren för tidigt ingripande, men som syftar till att möjliggöra stöd i situationer när någon av avtalsparterna uppfyller villkoren för tidigt ingripande.

273

Prop. 2015/16:5

274

Avtalsparter

Ett avtal om finansiellt stöd ska enligt artikel 19 i krishanterings- direktivet kunna ingås mellan å ena sidan ett moderinstitut, ett finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller moderholdingföretag, ett holdingföretag eller ett moderholdingföretag med blandad verksamhet som är etablerat inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utom EES. En förutsättning är att det sistnämnda företaget omfattas av samma gruppbaserade tillsyn som moderföretaget. Stödet ska kunna ges mellan dotterföretag, från moder- till dotterföretag eller från dotter- till moderföretag.

Företagen ska vara belägna i olika länder för att vara omfattade av krishanteringsdirektivets bestämmelser. Bestämmelserna omfattar således inte en situation där ett svenskt moderbolag önskar ge koncerninternt finansiellt stöd till sitt svenska dotterbolag.

Stöd ska inte kunna ges av eller till ett företag som vid tidpunkten för avtalets ingående uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet. Finansinspektionen ska således inte godkänna att avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås eller att stöd utbetalas om inspektionen anser att det givande eller det mottagande företaget uppfyller villkoren för tidigt ingripande.

Förutsättningar för att ingå avtal

Avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska enligt krishanterings- direktivet vara frivilliga. Mot bakgrund av att frivillighet är utgångspunkten i svensk avtalsrätt saknas skäl för att införa en uttrycklig reglering med detta innehåll. Detsamma gäller i fråga om krishanterings- direktivets bestämmelse om att varje part i avtalsförhandlingarna måste agera för att tillvarata sina egna intressen.

Krishanteringsdirektivet förutsätter även att det givande företaget ska ges full insyn i relevant information från det mottagande företaget innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås. Om det givande företaget inte får tillgång till tillräcklig information, bör det vara upp till det företaget att inte ingå något avtal. Det saknas därför skäl att i lag föreskriva en sådan förpliktelse.

I artikel 19.3 b i krishanteringsdirektivet anges också att ett avtal om finansiellt stöd inte får vara ett villkor för att få verka i en medlemsstat. Eftersom några sådana villkor inte finns i befintlig lagstiftning föranleder detta inte något behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Tredje mans ställning

Artikel 19.9 i krishanteringsdirektivet uppställer ett krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd enbart ska kunna hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man. Det ska alltså inte vara möjligt för den som inte är part till avtalet att påkalla en åtgärd med stöd av det. Exempelvis ska ett annat bolag inom koncernen, en tillsynsmyndighet eller en annan tredje part inte ha möjlighet att påkalla att en stödåtgärd enligt avtalet ska genomföras. Att så är fallet torde ligga väl i linje med stödformens frivilliga karaktär samt

den inom avtalsrätten grundläggande principen om avtalets subjektiva Prop. 2015/16:5 begränsning. Denna princip innebär som huvudregel att ett avtal enbart

skapar rättigheter och skyldigheter för de som är parter till avtalet ifråga. En särskild fråga som behöver belysas i detta sammanhang är huruvida aktieägare i ett bolag som är part till avtalet ska kunna kräva skadestånd av bolaget på grund av en åtgärd som vidtagits med stöd av avtalet ifråga. En sådan skadeståndsskyldighet skulle teoretiskt sett kunna uppstå om en organledamot (som en styrelseledamot eller en verkställande direktör) i dennes egenskap av organ för bolaget orsakar aktieägare eller annan tredje man skada (organansvar). Detta ansvar innebär att

ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget.

Enligt 29 kap. 1 § första stycket ABL kan stiftare, styrelseledamot samt verkställande direktör behöva utge skadestånd till aktieägare om han eller hon vid fullgörande av sitt uppdrag överträtt ABL, årsredovisnings- lagen (1995:1554) eller bolagsordningen och därvid orsakat en aktieägare skada. De regler som följer av krishanteringsdirektivet innebär dock att det inte är möjligt för styrelsen att på egen hand ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd, eftersom ett sådant avtal ska godkännas av bolagsstämman eller Finansinspektionen. Om styrelsen i ett bolag däremot skulle besluta att ge koncerninternt finansiellt stöd i strid med tillämpliga regler, utgör artikel 19.9 i krishanteringsdirektivet i sig inget hinder mot att skadestånd kan utgå till en aktieägare eller annan tredje man.

Mot denna bakgrund torde det inte vara möjligt för en aktieägare i ett bolag som är part till ett sådant avtal att på grund av avtalet föra en framgångsrik talan om skadestånd mot bolaget ifråga. Det torde således inte vara möjligt enligt gällande rätt för tredje man att hävda rättigheter, ersättningsanspråk eller att påkalla åtgärder med stöd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Därför saknas det anledning att införa några nya bestämmelser i svensk rätt på grund av bestämmelserna i artikel 19.9 i krishanteringsdirektivet.

10.2.2Företagens anmälningsskyldighet innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås

Regeringens förslag: Moderföretaget i en koncern inom vilken koncerninternt finansiellt stöd ska utgå på grund av ett avtal om detta ska lämna in en ansökan till den samordnade tillsynsmyndigheten för koncernen.

Finansinspektionen ska i egenskap av samordnande tillsynsmyndig- het vidarebefordra en sådan ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.

Förfarandet för att myndigheterna ska komma överens huruvida ansökan ska godkännas ska framgå av lag.

Finansinspektionen ska inom fyra månader försöka komma överens med de utländska behöriga myndigheterna huruvida ansökan ska godkännas. Om myndigheterna inte kan enas och Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen fatta beslut huruvida ansökan ska godkännas.

275

Prop. 2015/16:5		Finansinspektionen får i vissa fall då enighet inte har kunnat nås

		med utländska behöriga myndigheter hänskjuta ärendet till Eba för
		bindande medling.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
		Skälen för regeringens förslag: Ett avtal om finansiellt stöd ska
	granskas och godkännas av såväl avtalsparterna som tillsynsmyndigheter
	innan det undertecknas. Artikel 20 i krishanteringsdirektivet föreskriver
	tämligen detaljerat hur myndigheternas gransknings- och godkännande-
	processer ska gå till.
		Moderinstitut i den koncern inom vilken avtal om koncerninternt
	finansiellt stöd ska utgå ska lämna in en ansökan till den samordnade
	tillsynsmyndigheten för koncernen. Moderinstitutet ska bifoga texten till
	det föreslagna avtalet samt ange vilka företag som föreslås vara
	avtalsparter.
		Den samordnande tillsynsmyndigheten ska i sin tur vidarebefordra
	ansökan till varje behörig tillsynsmyndighet för de företag som föreslås
	vara parter i avtalet om finansiellt stöd. Samtliga berörda tillsynsmyndig-
	heter ska göra en individuell bedömning av om avtalet uppfyller de krav
	som följer av artikel 23 i krishanteringsdirektivet, och i första hand
	komma fram till ett gemensamt beslut inom fyra månader. Nås inte ett
	gemensamt beslut inom denna tidsram ska den samordnande tillsyns-
	myndigheten fatta det avgörande beslutet. De behöriga myndigheterna
	har även möjlighet att hänskjuta frågan till Eba för bindande medling.
	Bestämmelser motsvarande dem i krishanteringsdirektivet bör införas i
	den nya lagen om resolution.

10.2.3 Finansinspektionens prövning av förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska pröva huruvida ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd uppfyller lagstadgade krav. Regeringen får meddela föreskrifter om Finansinspektionens hand- läggning av ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen ska pröva om ett förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas, under- kännas eller begränsas. Denna prövning ska ske i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken stöd ska utgå. Av artikel 20.3 i krishanteringsdirektivet följer att ett avtal ska godkännas om det uppfyller de villkor som anges i artikel 23 i krishanteringsdirektivet.

Enligt artikel 23.1 i krishanteringsdirektivet måste det finns rimliga

utsikter att stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårig-

276

heterna i det mottagande företaget och att stödet syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag.

Det krävs även att ledningsorganet för den givande enheten vid tidpunkten för beslutet om finansiellt stöd rimligen kan anta att den utlånade summan inklusive den överenskomna räntan återbetalas.

Vad gäller eventuella pantsäkerheter krävs att ledningsorganet rimligen kan anta att dessa återlämnas och att ersättningen för nyttjandet av dem betalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer ifall det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet och den garantin eller säkerheten utnyttjas.

Artikel 23 uppställer vidare ett antal krav gällande den finansiella situationen i de företag som är parter till avtalet om finansiellt stöd. Tillhandahållandet av finansiellt stöd får inte medföra att likviditeten eller soliditeten i den enhet som ger stödet äventyras. Vidare får tillhandahållandet av stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i en eller flera medlemsstater. Varken det givande eller det mottagande företaget får vid avtalsingåendet, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfylla de villkor som gäller för tidigt ingripande enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet (se avsnitt 10.2.1).

Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Den enhet som ger stödet ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas och även efter den tidpunkt stödet har effektuerats, uppfylla kapitaltäckningsdirektivets, tillsynsförordningens samt den nationella rättens eventuella bestämmelser om stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har getts. Slutligen får tillhandahållandet av stödet inte äventyra möjligheten till resolution av den givande enheten.

Eba har utarbetat förslag till tekniska standarder för att specificera vissa av dessa villkor, och dessutom utfärda riktlinjer för att understödja en samstämmig tolkning och tillämpning av villkoren.

Artikel 23 i krishanteringsdirektivet hänvisar också till de krav som uppställs på avtalet enligt artikel 19.7 i direktivet. Av artikel 19.7 framgår att varje part ska ingå avtalet av fri vilja. Principerna för beräkningen av ersättning för de transaktioner som äger rum till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska framgå av avtalet. Vad gäller storleken på denna ersättning sägs enbart att varje part ska agera för att tillvarata sina egna intressen. Varje part får då ta hänsyn till eventuella direkta och indirekta fördelar som denne kan komma i åtnjutande av till följd av avtalet. Det finns dock inget uttryckligt krav på att avtalet ifråga ska vara av affärsmässig karaktär (jfr 17 kap. 1 § 4 aktiebolagslagen, ABL). Det framgår även att ersättningen för stödet får fastställas på grundval av sådan information som den ena parten besitter på grund av att den befinner sig i ett koncernförhållande med den andra parten. Vidare behöver företagen, vid beräkningen av ersättningen, inte beakta eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna som följer av händelser som inte är hänförliga till koncernen.

De villkor som gäller för godkännande av avtal om finansiellt stöd bör framgå av lag, förutom villkoret att parterna ska ingå avtalet frivilligt (se

Prop. 2015/16:5

277

Prop. 2015/16:5 avsnitt 10.2.1). Finansinspektionen bör ha möjlighet att medge undantag från de krav som ställs på det stödgivande företagets uppfyllelse av relevanta regler gällande kapitalbas, likviditet samt stora exponeringar.

Hur Finansinspektionen ska hantera ansökan om godkännande gällande förslag till avtal om koncerninternt finansiellt stöd bör kunna regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag. Detta inbegriper Finansinspektionens skyldighet att till resolutionsmyndigheten överlämna de avtal om finansiellt stöd som inspektionen godkänt enligt artikel 22 i krishanteringsdirektivet. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om Finansinspektionens handläggning av ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

I detta sammanhang uppkommer frågan om konsekvensen av att Finansinspektionen underkänner en ansökan om godkännande av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Med tanke på att det – som ovan diskuterats – rör sig om en frivillig stödform som inte ska påverka andra koncerninterna finansiella arrangemang, bör Finansinspektionen inte ha möjlighet att förbjuda att stöd utbetalas förutsatt att inte gällande rörelsereglering ger inspektionen en sådan möjlighet. Konsekvensen av ett underkännande blir således att stödet, om det utbetalas, kan komma att förbjudas med stöd av aktiebolagsrättsliga regler (se avsnitt 10.1.2).

	10.2.4	Företagens beslut om koncerninternt finansiellt
		stöd

	Regeringens förslag: Bolagsstämman eller motsvarande organ i det
	givande samt i det mottagande företaget ska godkänna utkast till avtal
	om koncerninternt finansiellt stöd och bemyndiga styrelsen att ge
	respektive ta emot stödet ifråga.
	Beslut om att ge stöd i enlighet med ett avtal ska fattas av styrelsen i
	det givande företaget. I beslutet ska det anges vilka överväganden som
	gjorts, för vilket ändamål stödet lämnas och hur stödet uppfyller
	lagstadgade krav.
	Styrelsen i ett företag som har ingått avtal om koncerninternt
	finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller
	motsvarande organ om de åtgärder som vidtagits med stöd av avtalet.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Beslutet om att ge sådant finansiellt
	stöd som avses i artikel 19 i krishanteringsdirektivet ska enligt artikel 24
	fattas av ledningsorganet för det bolag som ger stödet. Även
	ledningsorganet i det företag som tar emot stödet ska enligt samma
	artikel fatta beslut om att godkänna stödet.
	Enligt artikel 2.1.24 i krishanteringsdirektivet ska definitionen
	avseende ledningsorgan vara densamma som i artikel 3.1.7 i
	kapitaltäckningsdirektivet. Enligt den sistnämnda artikeln utgörs
	ledningsorganet av det eller de organ i institutet som enligt nationell rätt
	har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna
278	inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande

samt de personer som i praktiken leder institutets verksamhet. Vid Prop. 2015/16:5 genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet i svensk rätt bedömdes att

begreppet ledningsorgan primärt avser ett bolags styrelse, men att det i vissa fall även kunde avse den verkställande direktören (prop. 2013/14:228 s. 167).

Enligt regeringens bedömning framstår det inte som lämpligt att utpeka två olika bolagsorgan (styrelse och verkställande direktör) som ansvariga för de uppgifter som enligt krishanteringsdirektivet ska utföras av företagets ledningsorgan i detta sammanhang. Begreppet ledningsorgan bör således för svenskt vidkommande motsvara företagets styrelse såvitt avser bestämmelserna om avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

När det gäller de rättsliga förutsättningar som i dagsläget föreligger för en styrelse i ett aktiebolag att fatta ett beslut om att ge respektive ta emot sådant finansiellt stöd, bör följande framhållas. Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § ABL att styrelsen tecknar bolagets firma. Redan av dessa bestämmelser följer det att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i krishanteringsdirektivet, förutom om en lagregel därigenom överträds.

Av artikel 21 i krishanteringsdirektivet framgår att bolagsstämman ska bemyndiga ledningsorganet i såväl det givande som i det mottagande företaget att ge respektive ta emot stödet ifråga. Detta utgör ett ytterligare krav i förhållande till gällande svensk rätt på detta område. Vid sin behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning på bolagsstämma gälla (se 7 kap. 40 § ABL). Av bolagsstämmans beslut ska det framgå vilka uppgifter som det grundats på, vilka företag som avtalet slutits med, för vilket ändamål stödet ges och på vilket vis de krav som ställs i tillämplig lagstiftning är uppfyllda.

Förhållandet att bolagsstämman ska bemyndiga styrelsen att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd bör framgå av LBF och LVM. Finansinspektionen ska inte godkänna ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd om det inte blivit godkänt av bolagsstämman i respektive bolag i behörig ordning. Det bör dessutom framgå av LBF och LVM att beslut att ge och ta emot stöd fattas av styrelsen i respektive företag. I beslutet att ge stöd ska det anges vilka överväganden som gjorts, för vilket ändamål stöd lämnas och hur stödet uppfyller de lagstadgade kraven på sådant stöd.

Det bör också framgå av LBF och LVM att styrelsen i ett företag som har ingått avtal om koncerninternt finansiell stöd årligen ska rapportera till bolagsstämman om de åtgärder som vidtagits med stöd av avtalet.


10.2.5		Företagens anmälningsskyldighet innan
		koncerninternt finansiellt stöd utbetalas

	Regeringens förslag: Det givande företaget ska göra en anmälan till
	Finansinspektionen innan ett koncerninternt finansiellt stöd betalas ut.
	En sådan anmälan ska innehålla uppgifter om styrelsens beslut,
	detaljerad information om avtalet om koncerninternt finansiellt stöd
	samt en kopia av avtalet.		279
	samt en kopia av avtalet.		279

Prop. 2015/16:5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken detaljerad information som ska finnas med i anmälan. Regeringen får även meddela föreskrifter om Finansinspektionens handläggning av en sådan anmälan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Det företag som avser att ge stöd i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ansvarar för att en anmälan görs till Finansinspektionen. En sådan anmälan ska innehålla styrelsens beslut (se avsnitt 10.2.4). Anmälan ska också innehålla detaljerade uppgifter kring det stöd som ska utbetalas inklusive en kopia av avtalet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka mer detaljerade uppgifter som ska finnas med i anmälan. Regeringen bör även bemyndigas att meddela föreskrifter om Finansinspektionens handlägg- ning av en sådan anmälan.

10.2.6Finansinspektionens invändningsrätt

Regeringens förslag: Efter anmälan från det givande företaget ska Finansinspektionen besluta att antingen godkänna att stödet utgår eller att det ska begränsas alternativt inte utgå alls. Finansinspektionen ska informera andra relevanta myndigheter om beslut avseende stödet.

Utnyttjar inspektionen inte sin invändningsrätt inom fem dagar från det att anmälan inkommit får stödet ges i enlighet med de villkor som framgår av det anmälda avtalet.

Om Finansinspektionen är behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet, får inspektionen hän- skjuta ärendet till Eba för icke bindande medling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen ska ges rätten av invända mot att stöd utbetalas enligt ett avtal som tidigare godkänts. Denna rätt tillkommer Finansinspektionen i dess roll som behörig myndighet för det givande företaget. Agerar inte myndigheten inom fem arbetsdagar räknat från det att den tog emot en komplett anmälan, får stödet utgå.

Finansinspektionen kan besluta att underkänna eller begränsa det koncerninterna finansiella stödet för det fall myndigheten bedömer att de villkor som gäller för dess godkännande inte skulle vara uppfyllda. Konsekvensen av att ett stöd utbetalas trots ett underkännande eller en begränsning i detta skede är detsamma som om ett stöd utbetalas utan att det godkänts i behörig ordning (se avsnitt 10.2.1).

För det fall Finansinspektionen skulle vara behörig myndighet för det mottagande företaget eller samordnande tillsynsmyndighet utan att samtidigt vara behörig myndighet för det givande företaget, ska

280

inspektionen ha rätt att hänskjuta eventuella invändningar mot det beslut Prop. 2015/16:5 som den behöriga myndigheten för det givande företaget fattat till Eba

för s.k. icke bindande medling.

10.2.7Offentliggörande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd

Regeringens förslag: Det givande och det mottagande företaget ska offentliggöra information gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den information som ska offentliggöras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 26 i krishanterings- direktivet framgår att de företag som ingått avtal om finansiellt stöd ska offentliggöra detta, offentliggöra namnen på samtliga avtalsparter och därutöver ge en allmän beskrivning av avtalsvillkoren. Informationen ska uppdateras minst en gång om året.

Eba har utarbetat förslag till bindande tekniska standarder för genomförandet av bestämmelserna i denna artikel.

Det bör i LBF och LVM införas bestämmelser om att styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara skyldig att offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet. Styrelsen ska också uppdatera den information som offentliggörs minst en gång årligen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information som ska offentliggöras.

10.3	Avgifter för prövning av ansökningar,
	anmälningar och underrättelser

Regeringens förslag: Finansinspektionen får ta ut avgifter för pröv-
ning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt lagen om
bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om sådana avgifter.

Utredningen saknar förslag i denna del.
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionens verksamhet
finansieras dels via anslag på statsbudgeten, dels via avgifter för
prövningar av ansökningar, anmälningar och underrättelser. Avgifter som
tas ut med stöd av förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av
ärenden hos Finansinspektionen får inspektionen behålla. De företag som		281

Prop. 2015/16:5 står under tillsyn betalar avgifter till inspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Sistnämnda avgifter ska vara proportionella mot de kostnader som inspektionen haft för tillsynen över respektive företagskategori. Dessa avgifter får inspektionen dock inte behålla utan de ska redovisas mot inkomsttitel på statsbdugeten.

Den verksamhet som Finansinspektionen kommer bedriva till följd av de bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivet i svensk rätt kommer bl.a. att bestå i prövning av ansökningar om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd och anmälningar om givande av sådant stöd. Dessa uppgifter är av det slaget att de bör finansieras genom uttag av avgifter.

Möjligheten att ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt respektive lag bör framgå av LBF och LVM. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om sådana avgifter.

	11	Övrigt förberedande arbete
	11.1	Avtalsenlig skuldnedskrivning

	Regeringens förslag: Ett företag ska i avtal som avser relevanta
	kapitalinstrument och kvalificerade skulder och som omfattas av
	lagstiftningen i tredjeland ta in villkor som innebär att borgenärerna
	erkänner att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och
	accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det
	utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan
	bli följden av ett beslut om resolution eller nedskrivning eller
	konvertering av relevanta kapitalinstrument.
	Från kravet på att ta in de angivna villkoren undantas bl.a.
	kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag samt
	vissa små och medelstora företag.
	Ett avtal behöver inte heller innehålla de angivna villkoren, om det
	följer av lagstiftningen i det land som avtalet omfattas av eller av en
	bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland att ett beslut
	om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det landet.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
	meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att ta in angivna
	villkor i avtalen.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: I avtal om finansiering som företag
	ingår regleras typiskt sett bl.a. under vilket lands lag avtalet ska lyda. Om
	ett företag vill söka finansiering på en viss marknad, t.ex. USA eller
	Japan, är det inte ovanligt att avtalsvillkoren anger att samma lands lag
282	också gäller för skulden. Det kan bli svårt att verkställa ett beslut om

nedskrivning eller konvertering, om det andra landet inte erkänner att beslutet får verkställas även beträffande egendom i det landet. Eftersom stater hemmahörande inom EES har åtagit sig att erkänna och verkställa varandras beslut, är detta ett potentiellt problem framför allt i förhållande till tredjeland. Om skulderna i tredjeland inte går att skriva ned eller konvertera, skulle det kunna leda till att borgenärerna inom EES eller resolutionsreserven får bära den kostnad som annars skulle ha burits av borgenärerna i tredjeland (se artikel 44.3 i krishanteringsdirektivet).

I artikel 55 i krishanteringsdirektivet finns därför bestämmelser som syftar till att de inom EES hemmahörande företagen ska se till att behandla frågan om skuldnedskrivning och konvertering i avtalet med borgenären. Det ska inte behövas någon särskild avtalsreglering beträffande sådana skulder som inte är kvalificerade eller som utgör kvalificerade insättningar. För övriga skulder ska det dock, när bestämmelserna om skuldnedskrivningsverktyget har trätt i kraft, finnas villkor som innebär att borgenären medger att skulden kan komma att skrivas ned eller konverteras och accepterar eventuell minskning eller konvertering som ett sådant beslut kan leda till. Det framgår vidare att om ett företag underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar en viss skuld inkludera ett villkor som krävs enligt ovan ska denna underlåtelse inte förhindra resolutionsmyndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.

Det kan också noteras att Eba har tagit fram tekniska standarder för att specificera vilka skuldeavtal som ska omfattas av undantaget från kravet att ta in sådana villkor som nämnts ovan (artikel 55.3).

De bestämmelser i den nya lagen om resolution som genomför artikel 55 i krishanteringsdirektivet bör utformas som en skyldighet för företagen att se till att de avtal som de ingår beträffande de relevanta skulderna innehåller den typ av avtalsvillkor som anges i krishanterings- direktivet. Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen, gäller skyldigheten för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder utom kvalificerade insättningar som lyder under lagen i tredjeland. Resolutionsmyndigheten bör kontrollera att kraven följs. Det kommer resolutionsmyndigheten att göra åtminstone vid de tillfällen då myndigheten kontrollerar om företaget uppfyller minimikravet på nedskrivningsbara skulder (se avsnitt 9). Även tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) kan komma att uppmärksamma eventuella regelöverträdelser. Ett företag som vill ingå ett sådant avtal utan att ta med ett sådant villkor bör vara skyldigt att lämna de uppgifter till resolutionsmyndigheten som myndigheten behöver för att pröva ärendet, t.ex. ett rättsutlåtande avseende villkorets verkan och verkställbarhet.

Om resolutionsmyndigheten har kunskap om att ett beslut om nedskrivning eller konvertering får verkställas enligt lagstiftningen i tredjeland eller om det följer av en bindande internationell överens- kommelse som ingåtts med relevant tredjeland, behöver företaget inte inkludera något villkor om detta i avtalet. Om resolutionsmyndigheten konstaterar att det följer av tredjelands lag, kommer det att få effekt för alla företag som har skulder i det landet. Ett avtal kan dock avse enbart ett visst företag. I så fall kan i stället undantaget framgå av ett beslut riktat till företaget i fråga. Resolutionsmyndighetens beslut bör, beroende

Prop. 2015/16:5

283

Prop. 2015/16:5 på omständigheterna i det enskilda fallet, kunna komma till uttryck på båda dessa sätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om undantag från kravet att ta sådana villkor som nämnts ovan i ett avtal som avser relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder som omfattas av lagstiftningen i tredjeland.

Artikel 55 i krishanteringsdirektivet finns i avsnittet om skuldnedskriv- ningsverktyget. Någon motsvarande bestämmelse finns inte beträffande bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapital- instrument utanför resolution (se artiklarna 59 och 63). Enligt regeringens bedömning finns det inte anledning att ha olika synsätt på kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument. Bestämmelserna om krav på avtalsvillkor om skuldnedskrivning bör således gälla även i fråga om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution.

Det torde som regel vara lämpligt att företaget upplyser om eventuella villkor med denna innebörd i avtalet. Den lag som skulden lyder under får borgenären dock förutsättas känna till själv.

Som framgår av artikel 55.2 i krishanteringsdirektivet är förekomsten av ett avtalsvillkor av ovan berört slag inte någon förutsättning för att skulden ska få skrivas ned eller konverteras. Denna befogenhet får utövas även utan ett sådant villkor. Det är först om ett nedskrivnings- eller konverteringsbeslut inte blir verkställbart i det tredjelandet som problem uppstår. Detta behöver dock inte komma till uttryck i någon särskild bestämmelse.

11.2Undanröjande av hinder mot skuldnedskrivning och konvertering

Regeringens förslag: I samband med resolutionsplaneringen ska Riksgäldskontoret kontrollera om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning medger resolutionsåtgärder som förutsätter en minskning eller ökning av aktiekapitalet. Om det behövs för att underlätta genomförandet av resolutionsåtgärder, får Riksgälds- kontoret förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att ändra bolagsordningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 54 i krishanteringsdirektivet syftar till att underlätta konverteringen av kvalificerade skulder till aktiekapital. Ett sätt att göra detta är att se till företaget i bolagsordningen anger en maximinivå för aktiekapitalet som överstiger det befintliga aktiekapitalet. Då behöver det inte göras någon ändring av bolagsord- ningen i samband med konverteringen, om aktiekapitalet efter konver- teringen blir större än vad det var tidigare.

Enligt artikel 54.1 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna

kunna kräva att bolagsordningen för ett företag som kan försättas i

284

resolution föreskriver ett tillräckligt högt maximikapital. Syftet är att Prop. 2015/16:5 säkerställa att företaget ska kunna ge ut tillräckligt många nya aktier eller

andra äganderättsinstrument för att en konvertering av skulder till stamaktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt sätt. Resolutionsmyndigheten ska, i samband med resolutions- planeringen, ta ställning till om det är lämpligt att ställa ett särskilt krav på maximikapitalet (artikel 54.2). Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas, ska myndig- heterna kontrollera att aktiekapitalet är tillräckligt stort för att täcka summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c (dvs. det sammanlagda nedskrivnings- och konverteringsbeloppet [totalbeloppet]).

Som artikel 54.1 och 54.2 har formulerats framstår relationen dem emellan som något oklar. Resolutionsmyndighetens befogenheter i artikel 54.2 utgår från ”det krav som fastställs i punkt 1”, och myndigheten har att bedöma om det är lämpligt att ställa krav ”avseende ett visst institut eller en viss enhet”. Syftet synes därför vara att resolutionsmyndigheten ska ha möjlighet att, med stöd av bestämmelser i nationell rätt, kunna kräva att ett företag höjer sitt aktiekapital. Mot denna bakgrund bör det införas en särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att i samband med resolutionsplaneringen ska Riksgäldskontoret kontrollera om det aktiekapital som anges i företagets bolagsordning medger resolutionsåtgärder som förutsätter en minskning eller ökning av aktiekapitalet. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får Riksgäldskontoret förelägga ett bolag som kan bli föremål för resolution att ändra bolagsordningen. Det får enligt artikel 54.3 i krishanteringsdirektivet inte finnas några förfarandemässiga inskränkningar i möjligheten att öka kapitalet eller konvertera skulder, samtidigt som det av artikel 54.4 följer att den bestämmelsen inte påverkar tillämpningen av de undantag från bestämmelser i flera främst bolagsrättsliga direktiv som anges i artiklarna 116–126 i krishanteringsdirektivet.

Företaget har att vidta de åtgärder som krävs för att följa föreläggandet, och därmed att vidta de åtgärder som krävs för att höja kapitalet. Enligt regeringens bedömning framstår det därför som överflödigt att uttryckligen i den nya lagen om resolution ange att en kapitalhöjning ska kunna ske utan att bolagsordning eller stadgar får uppställa några hinder för detta.

11.3Register över avtal

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att ett företag som kan bli föremål för resolution ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.

Även Finansinspektionen ges en liknande befogenhet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka företag som ska upprätta register över sådana avtal, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företagen

ska kunna ta fram register för olika typer av avtal.

285

Prop. 2015/16:5 Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anför att en definition av finansiella avtal, motsvarande krishanteringsdirektivets, bör tas in i lagen. Dessutom anser Bankföreningen att myndigheterna bör samordna inhämtande och registrering av uppgifter, och att uppgifter som redan rapporteras till Finansinspektionen inte ska omfattas av nya rapporteringskrav.

Skälen för regeringens förslag

Syftet med att hålla register över avtal

I anslutning till bestämmelser om återhämtningsplaner, resolutionsplaner och om resolutionsmyndighetens möjlighet att tillfälligt skjuta fram uppsägningsrätten för avtal som någon har ingått med ett företag under resolution finns bestämmelser om att resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten (dvs. tillsynsmyndigheten) får kräva att företag för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda företaget är part (artikel 5.8, 10.8 respektive 71.7 i krishanteringsdirektivet).

Kravet att företagen ska föra register över vissa avtal motiveras av behovet att myndigheterna snabbt ska kunna bilda sig en uppfattning om vilka avtal som ett företag har ingått. Av de artiklar i krishanterings- direktivet som uppställer sådana krav framgår inte när i tiden myndigheterna kan ställa ett krav på förande av register. Avsikten torde vara att de när som helst ska kunna kräva att ett företag upprättar och för ett sådant register. För resolutionsmyndighetens del kan det handla om att säkerställa att den kommer att kunna få tillgång till den information som behövs om företaget i fråga försätts i resolution. Detta främjar resolutionens effektivitet. Detta bör uppmärksammas redan vid resolutionsplaneringen. För Finansinspektionens del kan informationen vara till nytta i tillsynen.

Som framgår av artikel 71.7 i krishanteringsdirektivet kommer Europeiska kommissionen att besluta om tekniska standarder om när kravet bör tillämpas.

Bör även andra avtalstyper omfattas?

I krishanteringsdirektivet avgränsas de avtal som ska registreras till att endast avse finansiella avtal. Det finns ett värde i att även andra typer av avtal som är av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet registreras. Som exempel på sådana avtal kan nämnas it-avtal som är hänförliga till institutets kritiska verksamhet. Eftersom krishanterings- direktivet är ett minimidirektiv, är det möjligt att införa en sådan mer långtgående regel (artikel 1.2 i krishanteringsdirektivet).

Det bör därför införas en möjlighet för resolutionsmyndigheten att kräva att företagen registrerar såväl finansiella avtal som avtal av särskilt stor betydelse för institutets verksamhet.

Svenska Bankföreningen anför att en definition av finansiella avtal, motsvarande artikel 2.1.100 i krishanteringsdirektivet, bör tas in i lagen.

Dessutom anförs att termen ”andra avtal av särskilt stor betydelse” bör

286

definieras och avgränsas tydligare. För både finansiella avtal och andra avtal bör registreringskravet enbart omfatta avtal som kan vara av väsentlig betydelse vid en resolution.

Enligt regeringens bedömning finns det skäl att, som Bankföreningen framhållit, närmare avgränsa omfattningen av de berörda företagens förpliktelser i fråga om registrering. Det bör framgå av lagen om resolution att enbart avtal som kan vara av väsentlig betydelse vid resolution omfattas av registreringskravet enligt den lagen. Däremot framstår det inte som en lämplig ordning att i lagen införa en detaljerad definition av de finansiella och icke-finansiella avtal som kan omfattas av bestämmelsen. Artikel 2.1.100 i krishanteringsdirektivet utgör en icke uttömmande definition av vad som anses utgöra finansiella avtal, bl.a. värdepappersavtal, råvaruavtal, future- och forwardavtal, swappavtal, avtal om korta interbanklån samt ramavtal för de uppräknade avtalen. Mot bakgrund särskilt av att artikeln utgör en exemplifierande uppräkning framstår det som överflödigt att ta in motsvarande definition i lagen. Regeringen bedömer därutöver, i likhet med utredningen, att t.ex. sådana it-avtal som är hänförliga till institutets kritiska verksamhet faller inom kategorin icke-finansiella avtal av väsentlig betydelse vid resolution. Även andra avtal som rör funktioner som kan få väsentlig betydelse vid resolution torde kunna omfattas av kravet. Det bör ankomma på Riksgäldskontoret att bedöma vilka enskilda avtal som kan komma i fråga.

Resolutionsmyndighetens befogenheter

Enligt regeringens bedömning bör Riksgäldskontoret ges möjlighet att kräva att institut eller ett företag som kan bli föremål för resolution för sådana register. Ett sådant krav bör kunna ställas både genom beslut i enskilda fall och genom föreskrifter. Enligt artikel 10.8 i krishanterings- direktivet får resolutionsmyndigheten för olika typer av avtal precisera inom vilken tid företagen ska kunna ge in registren. Denna tid kan variera mellan olika typer av finansiella avtal men den ska vara densamma för alla företag. Av detta följer att tidsfristerna bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Dessa bestämmelser gäller enligt artikel 10.8 i krishanteringsdirektivet visserligen bara finansiella avtal, men eftersom motsvarande svenska bestämmelser inkluderar även andra typer av kontrakt bör föreskriftsrätten även gälla dem.

De tekniska standarder som enligt artikel 71.8 i krishanterings- direktivet ska beslutas av Europeiska kommissionen ska ange vilken information som registren minst bör innehålla. Standarderna utesluter alltså inte att medlemsstaterna beslutar att registren ska innehålla ytterligare bestämmelser. Eftersom regeringen liksom utredningen bedömer att även andra typer än finansiella avtal bör registreras, bör som en konsekvens av detta Riksgäldskontoret kunna besluta att även andra typer av avtal än finansiella avtal ska tas in i registren. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör kunna meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska framgå av registren.

Sammanfattningsvis bör det framgå av den nya lagen om resolution att resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som kan bli föremål för

Prop. 2015/16:5

287

Prop. 2015/16:5 resolution ska föra register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör kunna meddela föreskrifter om vilka företag som ska föra register, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företagen ska kunna ge in register för olika typer av avtal.

Finansinspektionens befogenheter

Regeringen bedömer, liksom utredningen, att Finansinspektionen bör ges liknande befogenheter som resolutionsmyndigheten. Det bör dock beaktas att Finansinspektionens befogenhet rörande registrering av uppgifter härrör från krishanteringsdirektivets bestämmelser om återhämtningsplaner, till skillnad från resolutionsmyndighetens motsvarande befogenhet som rör resolutionsplaner. Det framstår därför, enligt regeringens bedömning, som lämpligt att Finansinspektionen ges en något vidare befogenhet som inte enbart anknyter till resolution utan omfattar finansiella eller andra avtal som är av väsentlig betydelse för företagets verksamhet.

Myndigheterna bör samordna sina krav för att undvika omotiverade skillnader beträffande de krav som ställs på företagen. Utredningen anför i detta sammanhang att om de båda myndigheterna ställer samma krav skapar det inte någon ytterligare belastning för företagen. Om myndigheterna å andra sidan ställer olika krav, beror det sannolikt på att de har identifierat olika orsaker till att registrering av uppgifterna krävs.

Svenska Bankföreningen anser att myndigheterna bör samordna inhämtande och registrering av uppgifter, så att uppgifter som redan rapporteras till Finansinspektionen inte ska omfattas av nya rapporteringskrav.

Enligt regeringens bedömning är det angeläget att registrering av uppgifter kan ske i tillräcklig omfattning, samtidigt som företagen inte belastas av rapporteringskrav i onödan. Krishanteringsdirektivet och den nya lagen om resolution innehåller bestämmelser om informationsutbyte mellan myndigheter. Utgångspunkten bör vara att myndigheterna så långt möjligt samverkar och utbyter uppgifter sinsemellan, så att ytterligare rapporteringskrav gentemot företagen undviks i de fall då viss information redan finns tillgänglig hos en av myndigheterna. Det bör dock framhållas att förpliktelsen att hålla register inte i sig innebär en rapporteringsskyldighet och att belastningen på företagen, som utredningen framhåller, torde vara högst begränsad så länge de båda myndigheterna ställer samma krav. Om olika myndigheter bedömer att olika uppgifter bör registreras, ska företaget registrera uppgifterna i fråga. Detta innebär dock inte i sig ett rapporteringskrav.

288

12	Tidiga ingripanden	Prop. 2015/16:5
12.1	Vid vilken tidpunkt och under vilka
	förutsättningar ska tidiga ingripanden
	användas?

Regeringens förslag: Om Finansinspektionen ingriper mot ett kredit-
institut eller värdepappersbolag för att det finns risk att företaget kan
komma att försättas i resolution, ska det framgå av inspektionens
beslut att ingripandet utgör en krisavvärjande åtgärd enligt lagen om
resolution.
Regeringens bedömning: Det finns i övrigt inget behov av att i lag
göra någon skillnad mellan ingripanden i krishanteringsdirektivets
mening och ingripanden enligt lagen om bank- och finansierings-
rörelse och lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att
Finansinspektionen ska fatta ett särskilt beslut att ingripandet utgör en
krisavvärjande åtgärd enligt lagen om resolution.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
bedömningen eller har inget att invända mot dem. Sveriges riksbank
anser att de kriterier för ingripanden som finns i sektorslagstiftningen bör
kompletteras med ytterligare indikatorer som ska tillämpas i fråga om
tidiga ingripanden enligt resolutionsregelverket samt att Finansinspek-
tionen bör vara skyldig att även underrätta Riksbanken när förutsätt-
ningarna för tidiga ingripanden är uppfyllda. Ackordscentralen anför att
det i lagen bör införas särskilda indikatorer som ska tillämpas i fråga om
tidiga ingripanden enligt resolutionsregelverket. Svenska Bankföreningen
välkomnar utredningens förslag att tidiga ingripanden bör ske i enlighet
med den befintliga sektorslagstiftningen och Ebas kommande riktlinjer,
men att det bör framgå av besluten i de fall då det är fråga om tidigt
ingripande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Förhållandet mellan tidiga ingripanden och övriga ingripanden enligt
tillämplig sektorslagstiftning
Artiklarna om tidiga ingripanden i krishanteringsdirektivet syftar till att
ge tillsynsmyndigheten möjligheter att förhindra en försämring av ett
instituts finansiella och ekonomiska situation innan någon annan utväg
finns än att inleda ett resolutionsförfarande. Krishanteringsdirektivet
anger därför ett antal åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna kräva
att enskilda institut ska vidta. Direktivet innehåller också bestämmelser
om behöriga myndigheters koordinering av tidiga ingripanden i
förhållande till koncerner.
Dessa ingripandemöjligheter är både till sin utformning och till sin
karaktär mycket lika de som tillsynsmyndigheten ska kunna vidta enligt
kapitaltäckningsdirektivet. Vidare är utgångspunkten i bägge fall att
institutet	bryter mot eller sannolikt kommer att bryta mot kraven i	289

Prop. 2015/16:5	kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen och att det handlar
	om att förelägga ett institut som förväntas fortleva (”going concern”),
	dvs. före ett eventuellt beslut om att inleda resolution, att vidta en viss
	åtgärd. Det är i bägge avseenden fråga om en icke uttömmande lista med
	åtgärder som tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga instituten att
	vidta, dvs. det är möjligt att på nationell nivå införa strängare regler.
	I svensk rätt finns regler om ingripande gentemot kreditinstitut och
	värdepappersbolag i framför allt 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och
	finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528)
	om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Bestämmelserna i de båda
	lagarna bygger på samma systematik.
	När en överträdelse har skett, ska inspektionen välja den åtgärd som är
	mest ändamålsenlig i det enskilda fallet. Valet av åtgärd ska i första hand
	bero på hur allvarlig en överträdelse är.
	Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet.
	Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre
	ingripande åtgärden varning. Varning kan tillgripas som ett alternativ till
	återkallelse när förutsättningarna för återkallelse i och för sig föreligger
	men varning i det enskilda fallet framstår som en tillräcklig åtgärd.
	Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas
	kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid
	begränsa eller minska riskerna i rörelsen i något avseende, begränsa eller
	helt underlåta utdelning eller räntebetalningar eller vidta någon annan
	åtgärd för att komma till rätta med situationen, meddela ett förbud att
	verkställa beslut eller genom att göra en anmärkning.
	Av särskild betydelse i det här sammanhanget är möjligheten att
	utfärda föreläggande, eftersom det motsvarar de åtgärder som tillsyns-
	myndigheten ska kunna vidta i form av tidiga ingripanden. Som en följd
	av genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet i svensk rätt gäller
	numera att Finansinspektionen, förutom i de fall som nämns ovan, även
	ska kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande att vidta åtgärder
	om det är sannolikt att ett kreditinstitut inom tolv månader inte längre
	kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt LBF respektive LVM eller
	andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Kapitaltäcknings-
	direktivet anger också mer specifikt vilka befogenheter som tillsyns-
	myndigheten ska ha i detta avseende och för att även i övrigt fullgöra de
	åtaganden som följer av det direktivet och tillsynsförordningen.
	Krisavvärjande åtgärder eller tidiga ingripanden är i sig ingen ny
	företeelse i tillsynen av kreditinstitut. Av artikel 27.1 i krishanterings-
	direktivet framgår att åtgärder för tidiga ingripanden ska användas när ett
	institut bryter mot eller sannolikt inom en nära framtid kommer att bryta
	mot någon av bestämmelserna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsyns-
	förordningen. Som redan konstaterats är det i sak samma grunder för
	ingripande som i kapitaltäckningsdirektivet, med skillnaden att
	kapitaltäckningsdirektivet uttryckligen definierar en nära framtid som
	tolv månader. Den formella möjligheten för Finansinspektionen att
	utnyttja möjligheten till tidigt ingripande inträder alltså samtidigt som
	inspektionens ordinarie ingripandemöjligheter. De åtgärder som den
	behöriga myndigheten ska kunna vidta, och som därmed utgör tidiga
	ingripanden i krishanteringsdirektivets mening, räknas upp i artikel 27.1
290	a–h (se avsnitt 12.2).

Artikel 27.1 i krishanteringsdirektivet anger också vilka typer av förväntade överträdelser som bör föranleda ett tidigt ingripande: ”en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad nivå på skuldsättningsnivå, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets minimikapitalkrav plus 1,5 procentenheter”. Det är alltså främst situationer som väsentligen kan påverka institutets kapital- eller likviditetssituation i negativ riktning som bör föranleda ett tidigt ingripande.

Detta kan synas självklart, eftersom det inte torde vara avsikten att tidiga ingripanden ska användas i situationer där ordinarie ingripanden eller andra tillsynsåtgärder är tillräckliga för att komma till rätta med missförhållanden i livskraftiga institut. Det kan emellertid uppstå situationer där det kan vara svårt att avgöra huruvida Finansinspektionen bör ingripa enligt gällande rätt eller ingripa tidigt i krishanterings- direktivets mening, särskilt eftersom förutsättningarna för dessa ingripandemöjligheter formellt sett inträder samtidigt. Det bör därför övervägas om det är lämpligt att införa någon form av objektiva kriterier för att inspektionen lättare ska kunna avgöra vilken typ av ingripande som situationen kräver, och för att i så stor utsträckning som möjligt skapa förutsebarhet kring dessa.

Sveriges riksbank, Ackordscentralen och Svenska Bankföreningen efterfrågar olika förtydliganden i fråga om när tidiga ingripanden enligt resolutionsregelverket ska tillämpas.

Principiellt delar regeringen utredningens uppfattning att utgångspunkten bör vara att det görs en kvalitativ bedömning av om specifika åtgärder enligt resolutionsregelverket behöver vidtas. Detta överensstämmer väl med den tillsynsmodell med kvalitativt inriktad tillsyn som används i Sverige. Det bör också framhållas att Eba kommer att ta fram riktlinjer för under vilka omständigheter som tidiga ingripanden kan komma i fråga (artikel 27.4 i krishanteringsdirektivet). I bedömningen av om det krävs ett tidigt ingripande kommer inte bara Ebas riktlinjer om indikatorer för tidiga ingripanden få stor betydelse, utan även Ebas riktlinjer om huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera torde behöva beaktas för att avgöra om ett tidigt ingripande är en tillräcklig åtgärd. I den utsträckning som Ebas riktlinjer även ställer upp kvantitativa indikatorer för tidiga ingripanden torde även de indikatorerna komma att beaktas när Finansinspektionen gör sin bedömning.

Sveriges riksbank efterfrågar också ett klargörande av om kriterierna för tidigt ingripande enbart tar sikte på de generella kapitalkraven (s.k. pelare 1-krav) eller också på de institutspecifika kraven (s.k. pelare 2- krav). Mot bakgrund av den bedömning som har gjorts ovan framstår det inte som lämpligt att i lag närmare specificera vilka kapitalkrav som kan behöva beaktas i detta sammanhang, särskilt eftersom indikatorer kan komma att tas upp i Ebas kommande riktlinjer.

Mot denna bakgrund och i och med att Eba ska utarbeta riktlinjer för vilka indikatorer som i normalfallet bör kunna föranleda tidiga ingripanden saknas det skäl att i lag ange de situationer i vilka Finansinspektionen ska göra ett tidigt ingripande. Eftersom villkoren för tidiga ingripanden dessutom är kopplade till andra bestämmelser i

Prop. 2015/16:5

291

Prop. 2015/16:5

292

krishanteringsdirektivet som bl.a. får betydelse på koncernnivå, är det också önskvärt att i så stor utsträckning som möjligt harmonisera sådana kriterier på EU-nivå. Därmed är det inte sagt att Finansinspektionens handlingsutrymme bör begränsas till att endast omfatta situationer som på förhand definieras av Eba. Tvärtom bör inspektionen kunna utvärdera en situation utifrån nationella och för institutet specifika förhållanden för att bedöma om det är motiverat med ett tidigt ingripande. Finansinspektionens handlingsutrymme bör därför inte heller av denna anledning begränsas i lag.

Medlemsstaterna har möjlighet att införa strängare eller komp– letterande regler så länge dessa inte står i strid med krishanterings- direktivet eller delegerade akter som baserats på det direktivet. Medlems- stater kan alltså redan mot denna bakgrund ha delade uppfattningar om vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att det ska vara ett tidigt ingripande och vid vilken tidpunkt olika typer av ingripanden ska vidtas. Gemensamt för samtliga medlemsstater kommer emellertid vara Ebas riktlinjer och eventuella tekniska standarder som kommer att ligga till grund för bedömningen av när förutsättningarna för ingripande är uppfyllda.

Det saknas enligt regeringens bedömning anledning att i LBF och LVM göra någon åtskillnad mellan tidiga ingripanden enligt krishanteringsdirektivet och Finansinspektionens övriga ingripanden. Däremot bör det framgå av tillämpliga bestämmelser i LBF och LVM att när Finansinspektionen beslutar om ett tidigt ingripande, ska det i beslutet anges att ingripandet är en sådan krisavvärjande åtgärd som avses i den nya lagen om resolution. Det bör också framgå av LBF och LVM att inspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten och Riksbanken om beslutet.

Krisavvärjande åtgärder

Det bör även bedömas om krishanteringsdirektivet i andra avseenden ställer upp krav på att det går att avgöra huruvida ett ingripande har gjorts enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet eller enligt LBF och LVM. Krishanteringsdirektivet innehåller ett antal artiklar som på olika sätt förhåller sig till dels tillämpningen av åtgärder för tidiga ingripanden, dels villkoren för tidiga ingripanden. För att kunna göra en bedömning av huruvida bestämmelserna om ingripanden enligt artikel 27 fordrar särskilt genomförande görs nedan en kortare redogörelse av hur dessa artiklar förhåller sig till artikel 27.

Av artikel 2.1.101 framgår att tillämpningen av någon av åtgärderna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 utgör en bland flera åtgärder som i krishanteringsdirektivets mening är en krisavvärjande åtgärd. Krisavvärjande åtgärder som samlingsbegrepp förekommer i artiklarna 66, 68, 81 och 85. Artikel 66 anger vad som ska gälla i förhållande till nationell lagstiftning i annat land i vissa givna situationer. Dessa situationer anges uttryckligen utan hänvisningar till vare sig krisavvärjande åtgärder eller ingripanden enligt artikel 27 varför det för tillämpningen av denna artikel saknar betydelse om någon skillnad görs mellan ingripanden enligt artikel 27 och ingripanden enligt sektorslagstiftningen.

Av artikel 68 framgår att en krisavvärjande åtgärd inte i sig ska utgöra en ”utlösande åtgärd” enligt direktiv 2002/47/EU (säkerhetsdirektivet) under förutsättning att avtalsparten fortsätter att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. För att artikel 68 ska genomföras till fullo måste det framgå när en krisavvärjande åtgärd har vidtagits, som inte ska få ligga till grund för en uppsägning av ett avtal (se avsnitt 19.4). Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse i sektorslagstiftningen om att Finansinspektionen, när den ingriper mot ett institut och förutsättningarna för underrättelseskyldigheten till resolutions- myndigheten är uppfyllda, ska besluta om att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd enligt den nya lagen om resolution.

Sveriges riksbank anför att beslut om tidiga ingripanden kan få civilrättsliga konsekvenser genom att motparter till institutet t.ex. inte får företa vissa rättshandlingar.

Regeringen anser att det, inte minst av det skäl som Riksbanken anför, tydligt bör framgå när ett visst ingripande som Finansinspektionen beslutar om är motiverat av att det finns risk att institutet kan komma att försättas i resolution, och ingripandet således utgör ett tidigt ingripande – och därmed en krisavvärjande åtgärd. Det bör därför framgå av beslutet att ingripandet utgör en krisavvärjande åtgärd. Det framstår däremot som överflödigt att, som utredningen föreslår, ange att ett särskilt beslut ska fattas med innebörden att beslutet om ingripande utgör en krisavvärjande åtgärd.

Artikel 81 i krishanteringsdirektivet anger att den behöriga myndigheten ska informera resolutionsmyndigheten bl.a. i de fall den behöriga myndigheten vidtar någon krisavvärjande åtgärd eller någon åtgärd enligt artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet. Artikel 104 i det direktivet har genomförts i svensk rätt dels genom Finansinspektionens generella möjlighet att förelägga företag att vidta vissa åtgärder, dels genom möjligheten att uppställa högre likviditets- eller kapitalbaskrav för institut. Eftersom regeringen bedömer att ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet omfattas av de ingripandemöjligheter Finansinspektionen redan har, påverkas inte denna informations- skyldighet. Informationsskyldigheten enligt artikel 81 behandlas utförligare i avsnitt 15.4.

Artikel 85 i krishanteringsdirektivet anger att beslut om krisavvärjande åtgärder ska kunna överklagas, vilket redan följer av gällande rätt.

Finansiellt stöd inom koncerner

Av artikel 19 i krishanteringsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att företag som ingår i en koncern för vilken medlemsstaten har det konsoliderade tillsynsansvaret ska kunna ingå avtal om finansiellt stöd till företag i koncernen (se avsnitt 10). Ett sådant avtal får emellertid inte ingås om någon av parterna uppfyller förutsättningarna för tidigt ingripande vid tidpunkten för avtalets ingående. Utöver de särskilda villkor som ska vara uppfyllda för såväl avtalets ingående som verkställande gäller alltså att det mottagande institutet vid tidpunkten för verkställande av avtalet inte uppfyller villkoren för ingripande enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet. Det fordras inte något faktiskt

Prop. 2015/16:5

293

Prop. 2015/16:5 ingripande för att avgöra om ett avtal får ingås eller inte, utan det är förutsättningarna för ingripande som är avgörande.

Av artikel 25 i krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet om inte villkoren för det i artikel 23 är uppfyllda. Dessa villkor handlar främst om intressena av att bevara finansiell stabilitet. Det framgår emellertid inte av krishanteringsdirektivet om den behöriga myndigheten kan förbjuda eller begränsa det finansiella stödet utifrån en bedömning av att det mottagande institutet inte uppfyller den yttersta grundförutsättningen, dvs. villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27. Det framgår av artikel 20 att berörda myndigheter vid avtalets ingående ska göra en gemensam bedömning av huruvida förutsättningarna i artikel 27 är uppfyllda, men att någon motsvarande bedömning ska göras vid den faktiska utbetalningen av det finansiella stödet kommer inte till direkt uttryck i krishanteringsdirektivet. Utgångspunkten torde vara att ansvaret för den bedömningen vilar på den behöriga myndigheten för det mottagande institutet. I praktiken torde dock utbetalning av gräns- överskridande finansiellt stöd föregås av en dialog mellan berörda myndigheter.

Eftersom bestämmelserna om finansiellt stöd inte är beroende av ett konkret ingripande, fordras ingen skillnad mellan ordinarie ingripanden och ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet för tillämpningen av dessa bestämmelser. Däremot fordras det en bedömning av huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda när ett avtal om finansiellt stöd ska ingås och, för svenskt vidkommande, i de fall det är ett svenskt institut som mottar finansiellt stöd enligt avtalet.

Konvertering eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument

Beslut att försätta ett företag i resolution eller att konvertera eller skriva ned relevanta kapitalinstrument får enbart fattas om andra tillsynsåtgärder, inklusive tidiga ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet, bedöms otillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Vid ett eventuellt beslut om konvertering/nedskrivning eller resolution ska en sådan bedömning göras oberoende av om ett ingripande enligt artikel 27 har gjorts eller inte. Eftersom dessa mer ingripande åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande enligt artikel 27, och att samtliga eventuella tillsynsåtgärder i övrigt ska ha beaktats, saknar det betydelse för tillämpningen av dessa bestämmelser om det görs en formell skillnad mellan ingripanden enligt LBF och LVM och ingripanden enligt artikel 27.

För tillämpningen av krishanteringsdirektivet såvitt avser tidiga ingripanden, och även i övrigt, fordras således ingen formell uppdelning av ingripanden enligt LBF och LVM, och ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet. Däremot behöver det i ett antal avseenden konstateras huruvida förutsättningarna för ingripande är uppfyllda.

294

12.2Fordras genomförandeåtgärder för de olika typerna av åtgärder?

Regeringens bedömning: Finansinspektionens befintliga befogen- heter att ingripa enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden gör det möjligt att vidta sådana åtgärder som utgör tidiga ingripanden enligt bestämmelserna i krishanteringsdirektivet. Någon ytterligare genomförandeåtgärd bedöms därför inte nödvändig.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning

Åtgärder som utgör tidiga ingripanden

Enligt artikel 27.1 i krishanteringsdirektivet ska behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet, i tillämpliga fall åtminstone kunna kräva att ett institut vidtar en rad angivna åtgärder. Den behöriga myndigheten ska kunna kräva att institutets ledningsorgan vidtar åtgärd enligt institutets återhämtningsplan eller först reviderar denna plan och därefter vidtar åtgärd som anges i den reviderade planen. Den behöriga myndigheten ska också kunna kräva att institutets ledningsorgan efter analys av situationen identifierar och vidtar nödvändiga åtgärder. Dessutom ska den behöriga myndigheten kunna kräva sammankallande av bolagsstämma – alternativt själv kalla till bolagsstämma – och utifrån en av myndigheten fastställd dagordning kräva att aktieägarna ska överväga om vissa beslut ska antas. Den behöriga myndigheten får också kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de konstaterats vara olämpliga enligt gällande sektorslagstiftning. Vidare får den behöriga myndigheten kräva att institutet upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller samtliga borgenärer, i enlighet med återhämtningsplanen. Därutöver får den behöriga myndigheten kräva ändringar i institutets affärsstrategi, dess juridiska eller operativa strukturer. Den behöriga myndigheten ges även rätt att inhämta nödvändig information, även genom inspektioner på plats, för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda värdering samt en möjlig resolution av institutet.

Enligt artikel 27.3 i krishanteringsdirektivet ska de behöriga myndigheterna för varje sådan åtgärd fastställa en lämplig tidsfrist och se till att åtgärdens effektivitet kan utvärderas. Nedan behandlas artikel 27.1. a–h i den ordningen med kommentar efter varje befogenhet.

Vidtagande av åtgärd enligt återhämtningsplan

Enligt artikel 27.1 a i krishanteringsdirektivet ska tillsynsmyndigheten kunna kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang och åtgärder som anges i återhämtningsplanen eller i

Prop. 2015/16:5

295

Prop. 2015/16:5 enlighet med artikel 5.2 att uppdatera sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra en eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i första stycket inte längre är tillämpliga.

Återhämtningsplaner behandlas i avsnitt 7. Utgångspunkten är att ett institut i sin återhämtningsplan ska ange vilka indikatorer som ska utlösa en viss åtgärd. Återhämtningsplaner ska däribland omfatta möjliga åtgärder som ett institut ska kunna vidta när villkoren för tidiga ingripanden enligt artikel 27 är uppfyllda. Som framgår av avsnitt 7.2.7 får ett institut avstå från att vidta en viss åtgärd om institutets ledning finner det lämpligt. Åtgärderna får också vidtas tidigare än vad återhämtningsplanen visar om institutets ledning bedömer det lämpligt. Krishanteringsdirektivet preciserar inte närmare när det kan anses lämpligt utan överlämnar den bedömningen till institutets ledning. Om institutet har avstått från att vidta en åtgärd och inspektionen i den situationen gör en annan bedömning än institutet om behovet av åtgärder, kan inspektionen förelägga institutet att vidta åtgärden enligt planen.

Ett sådant föreläggande skiljer sig i princip inte från inspektionens nuvarande möjligheter att utfärda förelägganden. Skillnaden är att det är kopplat till en i återhämtningsplanen i förväg identifierad åtgärd. Eftersom inspektionen enligt LBF och LVM har en generell möjlighet att utfärda förelägganden, är inspektionen inte heller bunden till de åtgärder som har definierats i återhämtningsplanen. Alla situationer kan inte förutses och det kan uppstå situationer som de i förväg identifierade åtgärderna inte bedöms kunna komma till rätta med. I en sådan situation bör Finansinspektionens handlingsutrymme inte inskränkas till att endast omfatta de scenarier som återhämtningsplanen specificerar, utan inspektionen kan i likhet med gällande rätt förelägga institutet att vidta den åtgärd som situationen kräver.

Tillsynsmyndigheten kan begära en uppdaterad återhämtningsplan om situationen kräver det, med nya åtgärder som anpassats till den uppdaterade planen. Detta är i princip ett sätt att åstadkomma just den flexibilitet som Finansinspektionen redan har eftersom tillsyns- myndigheten i en sådan situation kan styra innehållet i återhämtnings- planen till att omfatta de åtgärder som myndigheten anser nödvändiga. Den omständigheten att inspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som identifierats i återhämtningsplanen innebär inte per automatik att förelägganden betraktas som ett ingripande i den mening som avses i artikel 27 i krishanteringsdirektivet. Det är i stället en samlad bedömning av bl.a. överträdelsernas art eller omfattning och institutets tillstånd som bör vara avgörande i den bedömningen. Befogenheten enligt artikel 27.1 a i krishanteringsdirektivet ryms sammanfattningsvis inom den generella befogenhet att kräva att institut vidtar åtgärder som inspektionen har enligt LBF och LVM.

296

Krav att institutets ledningsorgan efter analys av situationen identifierar och vidtar nödvändiga åtgärder

Av artikel 27.1 b i krishanteringsdirektivet framgår att tillsyns- myndigheten ska kunna kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.

Denna åtgärd påminner närmast om en alternativ åtgärdsplan. En liknande regel finns i artikel 104.1 c i kapitaltäckningsdirektivet. Den bestämmelsen faller inom ramen för Finansinspektionens generella befogenhet att utfärda förelägganden om att vidta viss åtgärd. På motsvarande sätt bedöms den nu aktuella befogenheten rymmas inom inspektionens generella befogenhet enligt LBF och LVM.

Sammankallande av bolagsstämma

Tillsynsmyndigheten kan enligt artikel 27.1 c i krishanteringsdirektivet kräva att institutets ledningsorgan sammankallar institutets bolags- stämma. Om ledningsorganet inte följer detta krav, kan myndigheten själv sammankalla stämman. I båda fallen kan tillsynsmyndigheten fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.

Finansinspektionen har enligt 13 kap. 12 § LBF och 23 kap. 11 § LVM möjlighet att sammankalla ett instituts styrelse eller stämma. Eftersom Finansinspektionen kallar till stämman, kan inspektionen också sätta dagordningen för stämman. Denna möjlighet är inte ett ingripande och kan inte överklagas. För det fall Finansinspektionen av någon anledning anser det lämpligare att uppnå samma syfte genom ett ingripande så kan inspektionen i stället förelägga institutet att sammankalla stämman på det sätt som krishanteringsdirektivet föreskriver. Det sistnämnda blir nödvändigt om denna åtgärd skulle vara den enda åtgärd institutet föreläggs att vidta i den mening som avses i artikel 27. Om en sådan situation uppstår, har Finansinspektionen redan enligt gällande rätt möjlighet att förelägga institutet att sammankalla stämman. Någon särskild genomförandeåtgärd är därmed inte nödvändig.

Att avsätta eller byta ut personer i ledningen

Artikel 27.1 d i krishanteringsdirektivet anger att tillsynsmyndigheten kan kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i kapitaltäcknings- direktivet eller artikel 9 i direktiv 2014/65/EU.

De åtgärder som kan vidtas enligt gällande rätt hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till att omfatta de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten bedrivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör eller, i förekommande fall, ställföreträdare för denne. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess

Prop. 2015/16:5

297

Prop. 2015/16:5 verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet, kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten, styrelsen som helhet eller den verkställande direktören genom att besluta att de inte längre får ha kvar sitt uppdrag. Det är också dessa personer som i svensk rätt motsvarar de personer som avses i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet, som artikel 27.1 d i krishanteringsdirektivet hänvisar till. De åtgärder som ska kunna vidtas ryms redan i Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot dessa personer. Någon särskild genomförandeåtgärd är därmed inte nödvändig.

Upprättande av förhandlingsplan om skuldomläggning

Tillsynsmyndigheten kan enligt artikel 27.1 e i krishanteringsdirektivet kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.

Tillsynsmyndigheten ska kunna förelägga institutet att upprätta en plan för att omförhandla sina skulder i enlighet med institutets åtgärdsplan. Bestämmelsen synes inte skilja sig nämnvärt från den generella möjligheten att förelägga institut att vidta åtgärder enligt åtgärdsplanen.

Av bestämmelsens ordalydelse går det inte att avgöra huruvida myndigheten även ska ha rätt att kräva att företaget ska verkställa planen, dvs. att institutet också ändrar villkoren för sina skulder till följd av utfallet i sådana omförhandlingar. Mot bakgrund av syftet med artikeln, dvs. att förhindra en försämring av institutets finansiella och ekonomiska situation, bör myndigheten också kunna kräva att skulderna faktiskt ändras i den mån långivarna accepterar de nya villkoren. Oavsett detta ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att även denna åtgärd ryms inom ramen för Finansinspektionens generella bemyndigande att utfärda förelägganden. I det generella bemyndigandet ryms alla de åtgärder som institutet enligt inspektionen bör vidta för att komma tillrätta med situationen. Som framgår av resonemanget ovan så är det inte ingripandet i sig som är avgörande utan skälen bakom och eventuella farhågor om framtiden. Inte heller i detta avseende bedöms därför någon genomförandeåtgärd nödvändig.

Ändringar av affärsstrategi, juridiska eller operativa strukturer

Av artikel 27.1 f i krishanteringsdirektivet framgår att tillsynsmyndig- heten kan ställa krav på att ett institut ska ändra sin affärsstrategi. Möjligheten att kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer framgår av artikel 27.1 g i direktivet.

Dessa punkter behandlar åtgärder som på ett eller annat sätt kommer att omfattas av de åtgärder som anges i institutets åtgärdsplan.

Det kan på en principiell nivå även göras en jämförelse med artikel 104.1 e i kapitaltäckningsdirektivet av vilken framgår att den behöriga myndigheten ska kunna begränsa instituts verksamhet, transaktioner eller nätverk eller kräva avyttring av verksamheter som innebär överdrivna risker för institutets sundhet. På motsvarande sätt som i fråga om artikel 27.1 a torde en befogenhet att kräva åtgärder enligt artikel 27.1 f och g falla inom ramen för Finansinspektionens generella

298

rätt att utfärda föreläggande om att vidta viss åtgärd. Inte heller i detta Prop. 2015/16:5 avseende bedöms därför någon genomförandeåtgärd nödvändig.

Inhämtande av information

Det framgår av artikel 27.1 h i krishanteringsdirektivet att tillsyns- myndigheten ska kunna hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36 i direktivet.

De åtgärder som tas upp i artikel 27.1 h utgör inte ett ingripande, till skillnad från flera andra åtgärder som behandlas i artikel 27. Ett institut ska enligt 13 kap. 3 § LBF respektive 23 kap. 3 § LVM lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som Finansinspektionen begär. Av 13 kap. 4 § LBF respektive 23 kap. 4 § LVM framgår att inspektionen även får göra platsbesök när det bedöms nödvändigt. De formella förutsättningarna för att uppfylla krishanteringsdirektivet i detta avseende är därmed uppfyllda redan enligt LBF och LVM.

Att inspektionen gör platsbesök och inhämtar information kan svårligen betraktas som ett ingripande, utan bestämmelsen ger snarare uttryck för möjligheterna att förbereda ett eventuellt resolutions- förfarande.

För att resolutionsmyndigheten ska kunna göra dessa förberedelser fordras att Finansinspektionen lämnar den information som behövs för ändamålet. Eftersom bestämmelsen anger att tillsynsmyndigheten ska ha möjlighet att lämna information och inte vara skyldig att lämna information, är det närmast en fråga om tillämpning av de relevanta sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), vilka behandlas i avsnitt 27.

Sammanfattningsvis torde alla åtgärder enligt 27.1 a–h i krishanteringsdirektivet som innebär möjligheter för tillsynsmyndigheten att utfärda förelägganden rymmas inom ramen för Finansinspektionens befintliga befogenheter. Någon särskild genomförandeåtgärd för att tillgodose krishanteringsdirektivet i detta avseende bedöms därför inte nödvändig. Av artikel 27.3 framgår att för de åtgärder som avses i artikel 27.1 ska tillsynsmyndigheten fastställa en tidsfrist inom vilken åtgärden ska ha vidtagits av företaget. Motsvarande krav finns redan i 15 kap. 1 § LBF respektive 25 kap. 1 § LVM. Det fordras därför inte någon särskild genomförandeåtgärd i det avseendet.

12.3Tillsynsmyndighetens underrättelseskyldighet

Regeringens förslag: När Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett kreditinstitut eller värdepappersbolag och det dessutom finns anledning att anta att företaget kan komma att omfattas av ett resolutionsförfarande, ska inspektionen underrätta Riksgäldskontoret och Sveriges riksbank om detta. Finansinspektionen ska lämna de

299

Prop. 2015/16:5 uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt lagen om resolution.

Om Finansinspektionen bedömer att en ökning av kapitalet i ett kreditinstitut eller värdepappersbolag är nödvändig för att företaget inte ska fallera, ska inspektionen underrätta företaget om detta.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte att Finansinspektionen ska vara skyldig att underrätta även Sveriges riksbank när förutsättningarna för tidiga ingripanden är uppfyllda.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att tillsynsmyndig- heten också bör vara skyldig att informera Riksbanken när förutsättningarna för tidiga ingripanden är uppfyllda.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 27.2 i krishanterings- direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska underrätta resolutions- myndigheten utan dröjsmål så snart ett institut uppfyller förutsätt- ningarna för ingripande, dvs. bryter mot eller i en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot någon av bestämmelserna i kapitaltäcknings- direktivet eller tillsynsförordningen. Resolutionsmyndigheten ska i händelse av en sådan underrättelse ha befogenhet att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda eventuell resolution. Resolutionsmyndighetens befogenheter i detta avseende behandlas i avsnitt 12.4.

Motsvarande informationsskyldighet utlöses enligt artikel 30 i krishanteringsdirektivet om ett institut i en koncern för vilken det finns ett tillsynskollegium uppfyller förutsättningarna för tidigt ingripande. I samma artikel finns bestämmelser om samråd med kollegiets medlemmar inför ett eventuellt beslut om tidigt ingripande.

Det fordras inget faktiskt ingripande från Finansinspektionen för att skyldigheten att informera resolutionsmyndigheten ska utlösas. Det räcker att förutsättningarna för att ingripa enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda. En anledning till att underrättelse- skyldigheten inte görs beroende av ett faktiskt ingripande är att situationen i institutet kan vara sådan att det fordras andra typer av åtgärder. Sådana åtgärder är nedskrivning eller konvertering av kapital- instrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Samtliga dessa åtgärder ska kunna vidtas utan att de föregås av ett ingripande. Gemensamt för dessa åtgärder är dessutom att de inte får vidtas innan det har bedömts otillräckligt att förelägga institutet att vidta andra åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Grund för ingripande föreligger alltså alltid innan eller i vart fall åtminstone samtidigt som det finns anledning att vidta någon av dessa åtgärder.

Genom att knyta underrättelseskyldigheten till tidpunkten för när förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda, tillgodoses även krishanteringsdirektivets krav i övrigt där en sådan bedömning ska kunna göras. De omständigheter som ska ligga till grund för Finansinspektionens underrättelseskyldighet bör därför framgå av lag. Det innebär att Finansinspektionen ska underrätta Riksgäldskontoret när det finns anledning att ingripa enligt LBF eller LVM och överträdelserna

300

är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för resolution.

Sveriges riksbank påpekar att ett institut som är föremål för tidigt ingripande också kan vara i behov av likviditetsstöd från Riksbanken, eller att sviktande marknadsförtroende kan leda till att något annat institut än det som är föremål för ett tidigt ingripande kan få behov av sådant stöd. Regeringen anser mot denna bakgrund att Finansinspektionen i dessa situationer bör ha en underrättelseskyldighet även gentemot Riksbanken, på det sätt som den föreslår.

Av skäl som anges i avsnitt 12.2 föreslår regeringen inte några särskilda regler om tidiga ingripanden utöver de som redan finns i LBF och LVM. Följaktligen är de hänsyn som Finansinspektionen ska ta med i bedömningen av huruvida det finns skäl att ingripa desamma som gäller för ingripandereglerna i övrigt. Däremot kommer Finansinspektionen att behöva kunna avgöra vilka överträdelser som är av sådan art och omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för resolution. Utifrån de överväganden som gjorts i avsnitt 12.2 anser regeringen att det bör lämnas åt inspektionen att göra en kvalitativ utvärdering av situationen utifrån det enskilda institutets specifika förhållanden. Till hjälp i den utvärderingen kommer inspektionen främst att ha riktlinjer från Eba om vilka faktorer som bör innebära att ett institut uppfyller förutsättningarna för ett tidigt ingripande.

Ebas riktlinjer består av indikatorer som ska vara vägledande för myndigheterna i bedömningen av om förutsättningarna för ingripande enligt krishanteringsdirektivet är uppfyllda. Den möjlighet som krishanteringsdirektivet ger Eba att utveckla riktlinjerna till tekniska standarder torde inte förändra detta. Eftersom krishanteringsdirektivet inte innehåller någon skyldighet för de behöriga myndigheterna att ingripa enligt artikel 27 innebär det endast att de behöriga myndigheterna blir skyldiga att informera resolutionsmyndigheten och medlemmar i tillsynskollegiet. Även om Eba framöver utarbetar tekniska standarder innebär det alltså inte i sig att det inte uppstår behov av att göra åtskillnad mellan ingripanden enligt LBF och LVM, och ingripanden enligt krishanteringsdirektivet.

I de fall Ebas riktlinjer visar att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda torde det även finnas anledning för Finansinspektionen att ingripa enligt LBF och LVM. Någon egentlig skillnad i de hänsyn som inspektionen ska ta i förhållande till respektive regelverk torde därmed inte finnas.

Även i det fall Finansinspektionen förelägger ett institut att vidta en åtgärd som finns i institutets återhämtningsplan behöver det inte innebära att situationen i institutet är så allvarlig att ett resolutionsförfarande eller andra mer ingripande åtgärder kan befaras behöva vidtas. På motsvarande sätt bör inte Finansinspektionens möjligheter att bedöma ett instituts situation begränsas av Ebas riktlinjer. I de fall då Finans- inspektionen underrättar resolutionsmyndigheten i enlighet med den nya lagen om resolution innebär det i krishanteringsdirektivets mening att förutsättningarna för ingripande enligt artikel 27 är uppfyllda i den mån det kan få betydelse i det gränsöverskridande myndighetssamarbetet.

Prop. 2015/16:5

301

Prop. 2015/16:5	12.4	Riksgäldskontorets rätt att förelägga ett företag
		att kontakta potentiella köpare

Regeringens förslag: Efter underrättelse från Finansinspektionen om att ett företag kan komma att bli föremål för resolution får Riksgäldskontoret förelägga företaget att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 27.2 i krishanteringsdirektivet anger att resolutionsmyndigheten i händelse av en underrättelse från den behöriga myndigheten (tillsynsmyndigheten) om att företag kan komma att bli föremål för resolution, ska ha befogenheter att åtminstone kräva att företaget kontaktar potentiella köpare i syfte att förbereda en eventuell resolution. För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör en bestämmelse införas i den nya lagen om resolution om att Riksgäldskontoret ska kunna förelägga ett företag att kontakta en potentiell köpare i syfte att förbereda eventuell resolution efter en underrättelse enligt ovan från Finansinspektionen.

Med beaktande av att snabbhet är viktigt för en effektiv resolution och inte minst att krishanteringsdirektivet i sig innebär ett antal formkrav, exempelvis rörande värdering, är det viktigt att förberedelserna för resolution inte är onödigt tidskrävande. Detta gäller särskilt om försäljningsverktyget ska användas, eftersom potentiella köpare kommer att vilja att ha tid att undersöka företaget och dess verksamhet om de över huvud taget ska vara intresserade av att lämna anbud i en eventuell försäljningsprocess.

12.5Byte av styrelse och verkställande ledning

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av att ändra eller utöka Finansinspektionens möjligheter att byta ut ledningen i ett kreditinstitut enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse eller i ett värdepappersbolag enligt lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 28 i krishanterings- direktivet framgår att när det är fråga om en väsentlig försämrad finansiell situation i ett institut, allvarliga regelöverträdelser av författningar eller bolagsordningen och om åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga ska tillsynsmyndigheten kunna kräva av institutet att det byter ut en, flera eller samtliga ledamöter i styrelsen och/eller den verkställande ledningen.

302

Till skillnad mot artikel 27 i krishanteringsdirektivet är det alltså inte längre enbart fråga om överträdelser av kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen som ska ligga till grund för ingripande, utan antingen en väsentlig försämring av institutets finansiella situation eller allvarliga överträdelser av någon av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Utöver att något av dessa två rekvisit ska vara uppfyllda anges i artikeln att andra åtgärder som vidtagits enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga, vilket torde innebära att byte av ledning enligt artikel 28 inte kan göras med mindre än att tillsynsmyndigheten har uttömt de möjligheter som avses i artikel 27 utan att önskat resultat uppnåtts.

Mot bakgrund av att förutsättningarna för ingripande i artikel 27 i krishanteringsdirektivet ska vara uppfyllda innan artikel 28 i krishanteringsdirektivet kan beaktas, torde det innebära att en ”väsentligt försämrad finansiell situation” i den mening som avses i artikel 28 i krishanteringsdirektivet ska förstås som en kraftigt försämrad finansiell situation som tar sig uttryck i att institutet bryter mot, eller inom en nära framtid sannolikt kommer att bryta mot kraven i kapitaltäcknings- direktivet eller tillsynsförordningen.

Frågan hur artikel 28 i krishanteringsdirektivet förhåller sig till artikel 27.1 d i krishanteringsdirektivet och de ingripandemöjligheter som Finansinspektionen har enligt LBF och LVM kräver viss analys. Av artikel 27.1 d framgår att tillsynsmyndigheten har möjlighet att kräva att en eller flera av institutets styrelseledamöter eller verkställande ledning avlägsnas eller byts ut om de inte längre kan anses uppfylla lämplighetskraven i artikel 13 i kapitaltäckningsdirektivet som i svensk rätt motsvaras av lämplighetskraven i 3 kap. 1 § 4 LBF och 3 kap. 1 § 5 LVM. Någon motsvarande lämplighetsbedömning kommer inte till direkt uttryck i artikel 28. Av nämnda lämplighetskrav i LBF och LVM framgår att den som ska ingå i styrelsen för företaget eller vara verkställande direktör i det, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen ska även beaktas om styrelsen som helhet har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att leda institutet. Finansinspektionen har getts bemyndigande att meddela föreskrifter som genomför kapitaltäckningsdirektivets mer specifika krav i detta avseende.

Frågan är om det bör tillmätas någon betydelse att artikel 28 i krishanteringsdirektivet inte gör någon direkt hänvisning till lämplighetskraven motsvarande den som görs i artikel 27.1 d eller i LBF och LVM. Regeringen bedömer dock, i likhet med utredningen, att det inte bör införas någon möjlighet för Finansinspektionen att byta ut ledningen i ett institut av skäl som inte hänför sig till vederbörandes lämplighet (jfr avsnitt 12.6 om tillfällig förvaltare).

I de fall ett institut får en kraftigt försämrad finansiell situation till följd av överträdelser av reglerna i kapitaltäckningsdirektivet eller tillsyns- förordningen eller gör sig skyldig till andra allvarliga överträdelser till följd av ledningens agerande eller underlåtenhet att agera, ger LBF och LVM Finansinspektionen tillräckliga möjligheter att vidta de åtgärder som avses i artikel 28 i krishanteringsdirektivet oavsett om andra

Prop. 2015/16:5

303

Prop. 2015/16:5 åtgärder har vidtagits dessförinnan eller inte. Det finns därmed inget behov av ytterligare bestämmelser i lag för att genomföra artikel 28.

	12.6	Tillfällig förvaltare
	12.6.1	Förutsättningar för att utse tillfällig förvaltare

	Regeringens förslag: Finansinspektionen får utse en eller flera
	tillfälliga förvaltare för ett kreditinstitut eller värdepappersbolag, om
	det finns skäl att anta att företaget kan komma att bli föremål för
	resolution och
	1. företaget har en finansiell situation som föranlett Finansinspekt-
	ionen att ingripa utan att den finansiella situationen väsentligen för-
	bättrats efter ingripandet och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga
	för att komma tillrätta med situationen, eller
	2. Finansinspektionen har meddelat företaget en varning.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Det framgår av artikel 29.1 i
	krishanteringsdirektivet att en eller flera tillfälliga förvaltare endast får
	förordnas när byte av ledning enligt artikel 28 bedöms otillräckligt för att
	komma tillrätta med situationen.
	Som framgår av avsnitt 12.5 saknas skäl att införa särskilda
	bestämmelser i lag som genomför artikel 28 i krishanteringsdirektivet,
	eftersom Finansinspektionen kan byta ut ledningen i ett kreditinstitut och
	ett värdepappersbolag enligt LBF och LVM. Möjligheten att byta ut
	ledningen enligt artikel 28 ska ha beaktats, och inte bedömts tillräcklig,
	för att den behöriga myndigheten ska kunna utse en tillfällig förvaltare
	enligt artikel 29 i krishanteringsdirektivet. Genom att bestämmelsen är
	utformad som att det inte ska anses ”tillräckligt”, är utgångspunkten
	alltså att det finns grund för byte av ledningen i företaget. Enligt LBF
	och LVM är Finansinspektionen skyldig att avsätta personer i ledningen
	när det finns grund för det och tillståndet inte ska återkallas. Detta får
	betydelse för vilka förutsättningar som ska gälla för tillämpningen av den
	regel som genomför artikel 29 i svensk rätt.
	Eftersom lämplighetskraven i LBF och LVM även fortsättningsvis bör
	ligga till grund för beslut om byte av ledningen, kan inte förordnande av
	tillfällig förvaltare göras beroende av en bedömning av om det är
	tillräckligt att byta ut ledningen eller inte. Enligt LBF och LVM skulle ett
	sådant rekvisit innebära att byte av ledning är en förutsättning för att
	förordna en tillfällig förvaltare och att denne ska ersätta ledningen. Det
	vore en inskränkning i krishanteringsdirektivets bestämmelser, eftersom
	någon lämplighetsbedömning inte fordras enligt direktivet.
	Det ska enligt krishanteringsdirektivet dessutom vara möjligt att
	förordna en tillfällig förvaltare att arbeta tillsammans med ledningen,
	vilket alltså inte heller skulle vara möjligt eftersom ledningen
	ovillkorligen måste bytas ut när det finns grund för det. Av samma skäl
304	går det inte att föreskriva om tillfällig förvaltare som ett alternativ till

byte av ledning. Även i detta fall skulle det behöva göras en bedömning utifrån ledningens lämplighet, vilket inte torde vara förenligt med krishanteringsdirektivet.

Rekvisitet ”allvarliga överträdelser”

Av artikel 28 i krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten ska kunna avsätta ledningen i företaget när det är fråga om en kraftigt försämrad finansiell situation eller allvarliga överträdelser av lag, föreskrifter eller stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 i direktivet inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen. De hänsyn som ska tas enligt artikel 28 behöver framgå av den bestämmelse som avser förordnande av tillfällig förvaltare, för att inte rubba den systematik som krishanteringsdirektivet föreskriver. Följaktligen bör det i lag anges att allvarliga överträdelser utgör en möjlig förutsättning för att förordna en tillfällig förvaltare. Bestämmelser om tillfällig förvaltare bör införas i LBF och LVM.

Av LBF och LVM framgår att om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag gör sig skyldigt till allvarliga överträdelser ska tillståndet återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. I de fall det är fråga om allvarliga överträdelser, bör tillståndet normalt återkallas eller företaget bli föremål för ett resolutionsförfarande eller avvecklas på annat sätt. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att det i de flesta fall inte torde vara lämpligt att förordna en tillfällig förvaltare när företaget fortfarande förväntas fortleva (”going concern”) under ägarnas kontroll. Detta utesluter inte att i de fall Finansinspektionens ingripande stannar vid en varning, varningen efterföljs eller kombineras med ett beslut att förordna en tillfällig förvaltare.

Rekvisitet ”väsentlig försämring av företagets finansiella ställning”

Av artikel 28 i krishanteringsdirektivet framgår att som alternativ till allvarliga överträdelser så kan en väsentlig försämring av företagets finansiella ställning utgöra grund för byte av ledningen, med den ytterligare förutsättningen att redan vidtagna åtgärder enligt artikel 27 inte visat sig tillräckliga. Motsvarande bedömning kan göras inför ett eventuellt beslut om att utse en tillfällig förvaltare. Som redogjorts för i avsnitt 12.1 ska de behöriga myndigheterna kunna ingripa mot ett kreditinstitut eller värdepappersbolag som till följd av bl.a. en snabbt försämrad finansiell ställning inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda något av kraven i tillsynsförordningen, kapitaltäcknings- direktivet eller direktiv 2014/65/EU.

Det är svårt att ange tydliga kriterier för när en snabb försämring av i företagets finansiella situation ska anses ha övergått i en väsentlig försämring i krishanteringsdirektivets mening. I de fall en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom valda åtgärder, eller till och med försämras ytterligare, torde dock en väsentlig försämring av den finansiella situationen ha inträtt.

Förordnande av en tillfällig förvaltare bör därför kunna komma i fråga när ingripanden som Finansinspektionen har gjort för att förbättra en

Prop. 2015/16:5

305

Prop. 2015/16:5 finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser har visat sig otillräckliga. Syftet med kravet att andra åtgärder enligt artikel 27 ska ha visat sig otillräckliga torde vara att illustrera en viss systematik. Eftersom förordnande av tillfällig förvaltare får anses utgöra ett kraftigare ingripande än föreläggande att vidta viss åtgärd, så är det inte orimligt att ha som utgångspunkt att mindre ingripande åtgärder ska ha uttömts innan tillfällig förvaltare kan bli aktuellt. Den systematiken, som också ger uttryck för proportionalitetsprincipen, kommer till uttryck på flera ställen i krishanteringsdirektivet och bör på motsvarande sätt komma till uttryck i LBF och LVM.

Finansinspektionen bör därför få förordna en eller flera tillfälliga förvaltare för ett kreditinstitut eller värdepappersbolag om det finns skäl att anta att företaget kan komma att bli föremål för ett resolutions- förfarande, förutsatt att någon av följande förutsättningar är uppfyllda. Antingen att företagets finansiella situation har föranlett Finans- inspektionen att ingripa enligt LBF eller LVM utan att den finansiella situationen väsentligen förbättras efter ingripandet och att inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller att Finansinspektionen har meddelat företaget en varning.

Genom att den föreslagna regeln inte uttryckligen förutsätter att inspektionen ska överväga byte av ledning kan det möjligen hävdas att den är strängare än vad krishanteringsdirektivet föreskriver. Alternativet är att ge Finansinspektionen en möjlighet att avsätta personer i företagets ledning av skäl som inte uttryckligen hänför sig till vederbörandes lämplighet. En sådan ordning vore, av skäl som framgår ovan, mindre lämplig än den nu valda.

12.6.2Formen för ingripande och den tillfälliga förvaltarens ställning

Regeringens förslag: Det ska finnas två typer av tillfällig förvaltning. Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare antingen för att tillfälligt ersätta ledningen i kreditinstitutet eller värdepappers- bolaget eller för att arbeta tillsammans med ledningen i företaget.

Finansinspektionen ska i samband med att en tillfällig förvaltare utses lämna en uppdragsbeskrivning och samtidigt ange om några särskilda villkor ska gälla för uppdraget.

Den tillfälliga förvaltaren får inte kalla till bolagsstämma i företaget utan inspektionens medgivande.

Om den tillfälliga förvaltaren utses att arbeta tillsammans med ledningen i företaget, får Finansinspektionen besluta att vissa beslut eller åtgärder får vidtas endast efter samråd med eller samtycke från den tillfälliga förvaltaren. Företagets ledning behåller rätten att teckna firman och avsaknad av samråd med eller samtycke från förvaltaren medför inte att företagets rättshandlingar blir ogiltiga.

Regeringens bedömning: Om den tillfälliga förvaltaren orsakar skada när han eller hon fullgör sitt uppdrag, bör skadeståndsansvaret prövas enligt bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar i skadeståndslagen.

306

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Bolagsverket efterfrågar klargörande av om styrelsen och den verkställande direktören ska avregistreras när den tillfälliga förvaltaren träder in i deras ställe. Ackordscentralen ifrågasätter nyttan av att förordna tillfällig förvaltare om resolution är nära förestående och efterfrågar klargöranden om vems tillsyn och ansvar som den tillfälliga förvaltaren står under. Dessutom efterfrågas ett klargörande av vilken möjlighet det finns att utkräva skadestånd för rättshandlingar som denne företagit.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Den tillfälliga förvaltaren kan tillfälligt ersätta ledningen

Av artikel 29.1 i krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten får, beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet, utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut företag ets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med företagetss ledningsorgan. Den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Den behöriga myndigheten kan således utse en tillfällig förvaltare för att byta ut (ersätta) ledningsorganet.

Eftersom krishanteringsdirektivet inte ger någon tydlig vägledning om vad som i strikt juridisk mening avses med ”ersätta”, får det anses öppet för medlemsstaterna att själva närmare definiera innebörden av begreppet inom de ramar som direktivet ändå ställer upp.

Av artikel 29.10 framgår att den tillfälliga förvaltaren inte ska anses vara en ”shadow director” eller den som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt (på engelska ”de facto director”). Begreppet är definierat i den brittiska bolagsrätten som en person vars instruktioner företagets ledning vanemässigt följer (Section 251 i UK Companies Act 2006 och Section 27 i Irish Companies Act 1990). Personen i fråga har ingen formell organställning men kan i ansvarsfrågor enligt exempelvis brittisk rätt alltjämt komma att behandlas som om det vore så.

I svensk lagstiftning finns ingen motsvarande förvaltarperson, och det synes inte heller finnas någon sådan i vedertagen praxis. Gissningsvis har denna bestämmelse i artikel 29.10 tillkommit för att undanröja gräns- dragningsproblem som kan uppstå i vissa medlemsstater kring vilken formell ställning en tillfällig förvaltare ska anses ha. Eftersom den tillfälliga förvaltaren antingen ska träda i styrelsens och den verk- ställande direktörens ställe eller arbeta tillsammans med ledningen utan någon behörighet att företräda företaget, bör bestämmelsen inte påverka genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt.

Det framgår av artikel 29.9 att medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare. Utgångspunkten för dessa båda bestämmelser torde således vara att en tillfällig förvaltare ska betraktas ha den formella organställning som de personer som ersätts, dvs. ”de jure” i motsats till ”de facto”. I svensk rätt motsvaras dessa av företagets styrelse och verkställande direktör.

Prop. 2015/16:5

307

Prop. 2015/16:5	Ackordscentralen framhåller att förordnande av tillfällig förvaltare är
	en mycket ingripande åtgärd och ifrågasätter nyttan av att förordna
	tillfällig förvaltare om resolution är nära förestående.
	Regeringen delar utredningens och Ackordscentralens bedömning att
	förordnande av tillfällig förvaltare får anses vara en mycket ingripande
	åtgärd, särskilt mot bakgrund av att företaget fortfarande förväntas
	fortleva (”going concern”) och att aktieägarnas ställning, i den mån det
	inte är oförenligt med direktivet, ska behållas oförändrad. Även om det
	föreligger allvarliga missförhållanden i företaget eller en mycket dålig
	finansiell situation så har företaget inte bedömts uppfylla villkoren för
	resolution eller ens villkoren för nedskrivning av kapitalinstrument. I
	detta skede kommer givetvis de beslut som fattas och de åtgärder som
	vidtas att få stor betydelse för möjligheterna att få företaget på fötter
	igen.
	Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att det torde vara
	en mycket sällsynt situation att ett kreditinstitut eller värdepappersbolag
	befinner sig tillräckligt länge i gränslandet där ingripandeåtgärder inte
	längre bedöms tillräckliga och nedskrivning eller konvertering av
	relevanta kapitalinstrument eller resolutionsåtgärder inte är påkallade, så
	att det blir aktuellt att ersätta ledningen med en tillfällig förvaltare.
	Huruvida det är lämpligt att vidta en sådan åtgärd, förutsatt att rekvisiten
	är uppfyllda, blir ytterst en fråga för tillsynsmyndigheten att ta ställning
	till i det enskilda fallet. Krishanteringsdirektivet uppställer bindande
	regler om möjligheten att förordna tillfällig förvaltare. Det saknas därför
	skäl att i detta sammanhang ytterligare belysa frågan om nyttan med en
	sådan åtgärd.
	I den mån förordnande av tillfällig förvaltare förekommer måste det av
	framför allt hänsyn till aktieägarnas rättigheter, men även med hänsyn till
	det arbets- och bolagsrättsliga ansvar som åvilar de berörda
	bolagsorganen, i så stor utsträckning det är möjligt klargöras vem som
	bär ansvar för de åtgärder som vidtas under den perioden.
	Ackordscentralen efterfrågar tydliggöranden avseende möjligheten att
	utkräva skadestånd för rättshandlingar som en tillfällig förvaltare har
	företagit.
	Utgångspunkten är att den tillfälliga förvaltaren vid utförande av
	uppdraget är underställd Finansinspektionen på motsvarande sätt som en
	särskild förvaltare är underställd resolutionsmyndigheten (jfr avsnitt
	18.4.5). Det framgår även av att den tillfälliga förvaltaren endast kan
	utöva sådana befogenheter som Finansinspektionen har angett i beslutet
	att tillsätta den tillfälliga förvaltaren. Dessutom får den tillfälliga
	förvaltaren, enligt artikel 29.5 i krishanteringsdirektivet, endast kalla till
	bolagsstämma efter medgivande från Finansinspektionen, och kan
	entledigas från sitt uppdrag när som helst. Finansinspektionen kan också
	ange att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder ska kräva
	förhandsgodkännande från inspektionen, i enlighet med artikel 29.5 i
	krishanteringsdirektivet. Detta gör att det är svårt att jämställa rollen med
	andra typer av sysslomän eller förvaltare som agerar självständigt och
	endast i begränsad omfattning utövar myndighetsutövning (jfr t.ex.
	konkursförvaltares handläggning av lönegarantin).
	Av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) framgår att stat och
308	kommun ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada,

som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten eller kommunen ansvarar för.

Av samma skäl som när det gäller särskilda förvaltare anser regeringen att ansvaret för en skada som orsakats av en tillfällig förvaltare när han eller hon fullgör sitt uppdrag, bör prövas enligt 3 kap. 2 § skadestånds- lagen (jfr avsnitt 18.4.5). Styrelsens eller den verkställande direktörens ansvar för åtgärder som de vidtar i ett företag som har en tillfällig förvaltare, t.ex. i de fall då den tillfälliga förvaltaren endast har fått begränsade uppgifter och övriga uppgifter fortfarande ligger på styrelse och verkställande direktör, förändras dock inte.

I och med beslutet förlorar styrelsen och den verkställande direktören sin behörighet att företräda bolaget. Bolagsverket efterfrågar klargörande av om styrelsen och den verkställande direktören ska avregistreras när den tillfälliga förvaltaren träder in i deras ställe. Under förutsättning att företaget inte ska försättas i resolution eller gå i likvidation återinträder styrelsen och den verkställande direktören när den tillfälliga förvaltarens uppdrag upphör. Det framstår därför inte som motiverat att avregistrera dem när den tillfälliga förvaltaren träder i deras ställe.

Befogenheter för en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen

Av artikel 29.2 i krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogen- heter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som företag ets ledning har enligt bolagsordningen och nationell rätt inklusive befogen- heten att utöva några eller samtliga av företagets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på företaget ska följa tillämplig bolagsrätt. Eftersom förvaltaren träder i ledningens ställe bör utgångspunkten vara att förvaltaren har samtliga de befogenheter som ledningen normalt sett har.

Det innebär att Finansinspektionen i stället för att specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter i samband med att denne förordnas, ska specificera eventuella begränsningar i hans eller hennes befogen- heter. Det skulle kunna handla om befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande. I den mån Finans- inspektionen begränsar den tillfälliga förvaltarens befogenheter i förhål- lande till bolagsordningen, bolagsrätten eller näringsrätten, begränsas följaktligen även ansvaret i motsvarande omfattning så att det står i direkt förhållande till uppdraget. Av krishanteringsdirektivet framgår att den tillfälliga förvaltaren i vilket fall endast får utöva befogenheten att sammankalla företagets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Det bör framgå av LBF och LVM.

Tillfälligt arbeta tillsammans med ledningen

Av artikel 29.1 i krishanteringsdirektivet framgår att om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta tillsammans med företagets ledning så ska myndigheten specificera förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att företagetsledning

Prop. 2015/16:5

309

Prop. 2015/16:5	ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren
	innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. I de fall
	den tillfälliga förvaltaren förordnas att arbeta tillsammans med ledningen
	kommer ledningen följaktligen inte att ersättas utan att ha kvar sina
	uppdrag.
	Detta utesluter i princip inte heller den situationen att Finans-
	inspektionen har skäl att avsätta ledningen, och att den tillfälliga förval-
	taren förordnas att arbeta tillsammans med den nya ledningen som valts
	av stämman i vederbörlig ordning. En tillfällig förvaltare som förordnas
	att arbeta tillsammans med ledningen intar inte någon formell organ-
	ställning i företaget. Att kalla denne för ”förvaltare” är därför miss-
	visande, eftersom han eller hon inte har något egentligt mandat att
	förvalta företagets angelägenheter likt en tillfällig förvaltare som ersätter
	ledningen i företaget. Den ställning som förvaltaren är tänkt att ha enligt
	krishanteringsdirektivet påminner om den ställning som en rekonstruktör
	har enligt 2 kap. 14 och 15 §§ lagen (1996:764) om företagsrekonstruk-
	tion.
	Av nämnda bestämmelser framgår att gäldenären (den näringsidkare
	som är föremål för rekonstruktion) är skyldig att lämna rekonstruktören
	alla upplysningar om ekonomiska förhållanden som är av betydelse för
	rekonstruktionen och ska följa rekonstruktörens anvisningar om hur
	verksamheten ska bedrivas. Vidare räknas det upp ett antal åtgärder som
	gäldenären inte får vidta utan rekonstruktörens samtycke. Dessa bestäm-
	melser riktar sig alltså till gäldenären och anger dennes befogenhet och
	skyldigheter gentemot rekonstruktören.
	Enligt krishanteringsdirektivet ska den behöriga myndigheten
	specificera eventuella krav på att företagets ledning ska samråda med
	eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar
	specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Såväl krishanterings-
	direktivet som lagen om företagsrekonstruktion gör skillnad mellan
	samråd och samtycke. Enligt krishanteringsdirektivet ska det finnas
	möjlighet för Finansinspektionen att från fall till fall specificera
	eventuella krav för styrelsen och verkställande ledning att samråda med
	eller inhämta samtycke från den tillfälliga förvaltaren. Det är inte möjligt
	att i förväg avgöra vilka beslut eller åtgärder som är av särskild betydelse
	i ett företag när en tillfällig förvaltare utses. I stället bör kraven på
	samråd och samtycke kunna anpassas till den specifika situationen och
	även kunna ändras under den tid som företaget är under tillfällig
	förvaltning. Det bör därför i enlighet med krishanteringsdirektivet framgå
	av LBF och LVM att Finansinspektionen i beslutet ska specificera vilka
	åtgärder eller beslut som fordrar den tillfälliga förvaltarens samtycke.
	En tillfällig förvaltare som arbetar tillsammans med ledning är
	udnerställd Finansinspektionen på samma sätt som en tillfällig förvaltare
	som ersätter ledningen. Ansvaret för en skada som orsakats av en
	tillfällig förvaltare som arbetar tillsammans med ledningen bör därför
	prövas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
	Av krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten ska
	specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter. Som framgår ovan är
	utgångspunkten att en tillfällig förvaltare som ersätter ledningen har de
	befogenheter som ledningen annars har med de eventuella begränsningar
310	som följer av Finansinspektionens beslut. Såvitt avser den förvaltare som

ska arbeta tillsammans med företaget torde en samrådsplikt och krav på förvaltarens samtycke för vissa åtgärder och beslut ge tillräckliga möjligheter för förvaltaren att påverka verksamheten i önskad riktning. Det främsta skälet till att inte ge den tillfälliga förvaltaren som utses att arbeta tillsammans med ledningen några ytterligare befogenheter är att det är svårt att bedöma vilka konsekvenser det får. Om Finans- inspektionen skulle ges möjlighet att tilldela förvaltaren befogenheter, skulle det sannolikt kunna innebära inskränkningar i företagets rådighet med konsekvenser för styrelsens ansvar och skadeståndsrättsliga frågor som är svåra att förutse. De föreslagna lagreglerna om tillfällig förvaltare tillgodoser krishanteringsdirektivets syften varför möjligheten att tilldela tillfälliga förvaltare ytterligare befogenheter inte bedöms vare sig lämpligt eller nödvändigt. Därigenom skapas också en tydlig skillnad mellan förvaltare som ersätter ledningen och förvaltare som utses att arbeta tillsammans med ledningen.

Roll och uppgifter

Av artikel 29.3 i krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och upp- gifter. Dessa får innefatta verifiering av kreditinstitutets eller värde- pappersbolagets finansiella ställning, ledning av företagetsaffärsverk- samhet eller del av denna för att upprätthålla eller återuppta företagets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återuppta en sund och ansvarsfull ledning av företagets affärsverksamhet. Eventuella begräns- ningar i uppdraget ska anges vid tidpunkten för tillsättningen.

Bestämmelsen torde innebära att uppdraget specificeras i vid bemärkelse. I den mån det går att specificera vilka åtgärder som ska vidtas skulle det kunna åstadkommas genom att Finansinspektionen i stället förelägger företaget att vidta den eller de åtgärder som bedöms nödvändiga i det enskilda fallet. Det utesluter emellertid inte att det kan finnas behov av att förvaltaren ska vidta någon viss åtgärd som en del av det vidare uppdraget. Eftersom beslut om tillfällig förvaltare är ett ingripande av Finansinspektionen, ska ett sådant beslut motiveras med de skäl som föranleder beslutet. Utgångspunkten bör följaktligen vara att den tillfälliga förvaltarens uppdrag knyter an till de skäl som ligger bakom beslutet att förordna den tillfälliga förvaltaren. Det torde vara utifrån den mer övergripande uppdragsbeskrivningen som Finansinspekt- ionen gör eventuella inskränkningar i den tillfälliga förvaltarens befogenheter. Finansinspektionens skyldighet att specificera eventuella begränsningar i förvaltarens befogenheter och dennes uppdrag bör framgå av lagen.

Ackordscentralen efterfrågar klargöranden om vems tillsyn och ansvar som den tillfälliga förvaltaren står under. Det bör enligt regeringens bedömning stå Finansinspektionen fritt att avgöra vilken roll och vilka uppgifter som förvaltaren ska ha. Ett krav på att Finansinspektionen ska specificera den tillfälliga förvaltarens uppdrag får anses omfatta vilken roll förvaltaren ska ha och vilka uppgifter denne ska utföra. Skyldigheten att specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter kan lämpligen uttryckas som att Finansinspektionen ska ange eventuella villkor för uppdraget. Det innebär att alla förvaltarens skyldigheter gentemot såväl

Prop. 2015/16:5

311

Prop. 2015/16:5

312

företaget eller inspektionen ska framgå av beslutet. Sammanfattningsvis innebär detta att Finansinspektionen förordnar tillfällig förvaltare, avgör vilken roll och vilka uppgifter den tillfälliga förvaltaren ska ha, och kan entlediga den tillfälliga förvaltaren.

Företagets rådighet och ägarnas rättigheter

En fråga i detta sammanhang är vad som bör gälla om någon rättshandling som kräver förvaltarens samtycke företas utan sådant samtycke. I förarbetena till lagen om företagsrekonstruktion anfördes att rättshandlingen ändå bör vara giltig och att detta bör gälla oavsett om motparten är i god tro eller inte (prop 1995/96:5 s. 82). En sådan reglering ansågs föranleda minsta möjliga komplikationer samtidigt som behovet av en ogiltighetspåföljd inte ansågs stort.

Regeringen bedömer, liksom utredningen, att samma resonemang kan göras gällande såvitt avser reglerna om tillfällig förvaltare. Utöver de anledningar som företaget av egenintresse har att samarbeta med förvaltaren så riskerar ett företag som inte lever upp till sina skyldigheter att drabbas av ingripanden från Finansinspektionen. Det kan bli fråga om att avsätta personer i ledningen eller som yttersta åtgärd återkalla företagets tillstånd. I de fall företagets bolagsstämma agerar i strid med förvaltarens anvisningar kan inspektionen dessutom ingripa mot företagets ägare genom att besluta att dessa inte får företräda aktierna eller andelarna vid stämman eller förelägga ägarna att avyttra en så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet inte längre är kvalificerat. Det framstår mot denna bakgrund inte som motiverat att därutöver i LBF och LVM ange att en rättshandling som kräver förvaltarens samtycke, men företagits utan sådant samtycke, ska vara ogiltig.

Sammanfattningsvis innebär detta att rådigheten över företaget lämnas oinskränkt. Företagets ledning behåller rätten att teckna firman och rättshandlingar som företaget vidtar utan att iaktta ett krav på samtycke drabbas inte av civilrättslig ogiltighet. Det sistnämnda bör framgå av LBF och LVM.

Regeringen ansluter sig dessutom till utredningens bedömning att det inte krävs någon ytterligare genomförandeåtgärd avseende artikel 29.8 i krishanteringsdirektivet, som anger att med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna i enlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.

Val av ingripande

Av krishanteringsdirektivet framgår att den behöriga myndigheten ska ha möjlighet att välja vilken typ av tillfällig förvaltning som är mest lämplig i det enskilda fallet. En tillfällig förvaltare som ersätter ledningen får anses vara en mer ingripande åtgärd än en tillfällig förvaltare som utses att arbeta tillsammans med företagets ledning. Den förra typen av tillfällig förvaltning torde därför endast bli aktuell när den befintliga ledningen inte bedöms ha viljan att genomföra de åtgärder som bedöms nödvändiga för att komma tillrätta med problemen i företaget. Det vanligast förekommande torde vara att ledningen av ett eller annat skäl saknar förmåga att åstadkomma nödvändiga förändringar. Under förutsättning att företagets ledning visar samarbetsvilja torde det

dessutom vara till nytta för förvaltaren att ha ledningen kvar. Det är trots Prop. 2015/16:5 allt ledningen som känner till företagets specifika förhållanden bäst och

med hjälp av förvaltarens anvisningar kan komma tillrätta med problemen. Oavsett bevekelsegrunder bör det lämnas åt Finans- inspektionen att avgöra vilka typer av tillfällig förvaltning som i det enskilda fallet är lämpligast. Skälen till inspektionens val kommer att framgå av motiveringen till beslutet att utse förvaltaren. Någon särskild bestämmelse om detta bedöms inte vara nödvändig.

12.6.3Förvaltarens skyldigheter

Regeringens bedömning: Finansinspektionen får inom ramen för förvaltarens uppdragsbeskrivning ange om, när och hur ofta rapportering bör ske.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 29.6 i krishanterings- direktivet framgår att den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om företagets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag. Någon särskild genomförandeåtgärd framstår inte som nödvändig med anledning av artikel 29.6. Finansinspektionen bör inom ramen för förvaltarens uppdragsbeskriv- ning få ange om, när och hur ofta rapportering bör ske.

12.6.4	Vem som ska kunna utses till förvaltare

Regeringens förslag: En tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav på
insikt, erfarenhet och lämplighet som gäller för ledningspersoner i
kreditinstitut och värdepappersbolag. Den tillfälliga förvaltaren ska
inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att han eller
hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Den som utses till tillfällig
förvaltare ska genast underrätta Finansinspektionen om omständig-
heter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 29.1 framgår att en
tillfällig förvaltare ska ha de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet
som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte
föreligger någon intressekonflikt. Utgångspunkten bör vara att Finans-
inspektionen utser den eller de tillfälliga förvaltare som är bäst lämpade
att utföra uppdraget. Grundförutsättningen för att komma i fråga som
tillfällig förvaltare är att personen i fråga uppfyller de kvalifikationskrav
som gäller för de personer som han eller hon ska ersätta eller arbeta		313

Prop. 2015/16:5 tillsammans med. Det ligger i sakens natur att vederbörande också ska vara villig att ta sig an uppdraget.

Det kommer sannolikt därutöver att krävas särskild kompetens för att åstadkomma en tillfredsställande förvaltning. Vilken typ av kompetens som fordras beror på ett antal faktorer som typen av brister, vilket slags företag och vilka verksamheter det är fråga om.

Det bör ankomma på Finansinspektionen att göra de överväganden som kan behöva göras i samband med att en tillfällig förvaltare utses. För att inte riskera att begränsa inspektionens möjligheter att utse den eller de personer som bedöms bäst skickade att utföra uppdraget bör det inte anges några detaljerade kvalifikationskrav i LBF eller LVM.

Av krishanteringsdirektivet framgår även att medlemsstaterna ska säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt. En tillfällig förvaltare får därför inte stå i ett jävsförhållande som kan rubba förtroendet för att denne opartiskt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltaren ska genast underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne så att inspektionen kan avgöra om jäv föreligger.

12.6.5Tidsperioden för förvaltningen

Regeringens förslag: En tillfällig förvaltare får förordnas för en viss tid, dock högst ett år. Tiden får förlängas med högst ett år åt gången.

Finansinspektionen får, med omedelbar verkan, entlediga en tillfällig förvaltare. En tillfällig förvaltare ska också entledigas om denne begär det och kan visa skäl för sin begäran.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock inte några bestämmelser om registrering eller bestämmelser om offentliggörande av beslut att entlediga en tillfällig förvaltare.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Bolagsverket efterfrågar klargöranden dels av om verket självmant ska avregistrera en tillfällig förvaltare eller om detta ska ske efter underrättelse från Finansinspektionen, dels av om ett beslut att entlediga en tillfällig förvaltare ska offentliggöras och registreras hos verket.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 29.7 i krishanterings- direktivet anges att den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år och att den perioden undantagsvis får förlängas om villkoren för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Det bör på motsvarande sätt framgå av LBF och LVM att en tillfällig förvaltare får utses under en tid om högst ett år med möjlighet för Finansinspektionen att förlänga tiden.

Det bedöms dock obehövligt att i LBF och LVM ange att tiden endast får förlängas i undantagsfall om villkoren fortsatt är uppfyllda, eftersom det annars inte finns skäl att förlänga uppdraget (jfr avsnitt 18 avseende särskild förvaltare). Det torde dessutom inte vara särskilt sannolikt att tillfällig förvaltning pågår längre än ett år. Skälen till att tillfällig

förvaltning har inletts är ju att det föreligger allvarliga brister i företaget.

314

Om den tillfälliga förvaltaren eller institutet med hjälp av denne inte har Prop. 2015/16:5 lyckats komma tillrätta med problemen under ett år, torde andra åtgärder

behövas aktualiseras.

Av artikel 29.4 i krishanteringsdirektivet framgår att de behöriga myndigheterna har behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare.

I fråga om entledigande av en tillfällig förvaltare hänvisar Lagrådet till vad som anförs i fråga om entledigande av en värderingsman. Som framgår i avsnitt 17.1.1 delar regeringen Lagrådets bedömning att en värderingsman inte bör kunna entledigas utan att saklig grund för det föreligger, eftersom värderingsmannen ska vara oberoende gentemot resolutionsmyndigheten. Eftersom krishanteringsdirektivet anger att en tillfällig förvaltare ska kunna avsättas på vilken grund som helst är det enligt regeringens mening inte möjligt att uppställa krav på saklig grund för entledigande när det gäller en tillfällig förvaltare. Att saklig grund inte krävs i det fallet är rimligt med hänsyn till att en tillfällig förvaltares uppdrag och befogenhet skiljer sig från en värderingsmans uppdrag och befogenhet. En tillfällig förvaltare är inte självständig i förhållande till Finansinspektionen på samma sätt som en värderingsman är självständig i förhållande till Riksgäldskontoret. En tillfällig förvaltare agerar som Finansinspektionens ”förlängda arm” och uppdraget bygger på att Finansinspektionen har fullt förtroende för förvaltaren. Vidare kan Finansinspektionen vid varje tidpunkt begränsa den tillfälliga förvaltarens befogenheter på det sätt som bedöms lämpligt. Den tillfälliga förvaltarens uppdrag påminner därmed om det uppdrag som kan ges till ett ombud genom en fullmakt. På samma sätt som en fullmakt kan återkallas när som helst och utan krav på saklig grund, bör Finansinspektionen kunna avsluta den tillfälliga förvaltarens uppdrag med omedelbar verkan och utan krav på saklig grund. Att Finansinspektionen när som helst får ändra villkoren för uppdraget får anses rymmas i befogenheten att besluta om förordnande och återkalla detsamma genom att inspektionen fattar ett nytt beslut.

Med hänsyn till betydelsen av den tillfälliga förvaltarens uppdrag och behovet av kontinuitet bör det, om den tillfälliga förvaltaren begär att entledigas i förtid, krävas att denne kan visa skäl för sin begäran.

Med anledning av Bolagsverkets synpunkter gör regeringen följande bedömning. Som framgått ovan kan Finansinspektionen när som helst entlediga en tillfällig förvaltare. Avregistrering av tillfällig förvaltare bör därför ske efter underrättelse från Finansinspektionen. Ett beslut att entlediga en tillfällig förvaltare bör offentliggöras och bli föremål för registrering hos Bolagsverket.

12.7Förändrade kallelseregler vid kapitalökning

Regeringens förslag: När Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution, får

kallelse till extra bolagsstämma för att pröva fråga om ökning av

315

Prop. 2015/16:5

316

aktiekapitalet utfärdas senare än vad som annars gäller för kallelse till extra bolagsstämma. En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar innan bolagsstämman äger rum.

Bestämmelser om aktieägares initiativrätt och tidpunkt för tillhanda- hållande av aktiebok i avstämningsbolag ska inte tillämpas för kallelser i dessa fall.

Utredningens förslag innebär att det måste framgå av bolags- ordningen att kallelse till extra bolagsstämma kan ske senare än vad som annars gäller för kallelse till extra bolagsstämma, när bolaget kan komma att omfattas av resolution.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 121.2 i krishanterings- direktivet görs ändringar i artikel 5 i direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag. Ändringarna innebär att det införs en möjlighet att ändra bolagsordningen så att det under vissa förutsättningar blir möjligt att kalla till bolagsstämma utan att tillämpa de regler som vanligtvis gäller för kallelse till sådan stämma, om syftet är att besluta om en kapitalökning.

Lagrådet anför bl.a. följande. Det framstår som betydligt enklare att ta in bestämmelser om kortare tid för kallelse till extra bolagsstämma i aktiebolagslagen än att ålägga aktiebolag att ändra sina bolagsordningar i detta hänseende. På det sättet skulle man få fördelen av att alla aktiebolag har möjlighet att kalla till bolagsstämma med extra kort varsel vid fallisemang eller risk för fallisemang. Några hinder för att genomföra krishanteringsdirektivet på detta sätt föreligger inte. Direktivet är ett minimidirektiv och den svenske lagstiftaren kan gå längre än vad direktivet kräver för att uppnå syftet med direktivet. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt finns inte heller. De bolag som så önskar kan informera sina aktieägare om kallelseförfarandet genom att ta in en motsvarighet till lagens bestämmelser om kallelse vid fallissemang i bolagsordningen.

Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter. En bestämmelse om möjlighet att kalla till bolagsstämma med extra kort varsel, utan att det behöver framgå av bolagsordningen, går visserligen utöver artikel 121.2 i krishanteringsdirektivet men något hinder mot att genomföra artikeln på detta sätt föreligger inte. Ett sådant genomförande får snarare anses främja syftet med artikeln eftersom det möjliggör för styrelsen i samtliga aktiebolag att med extra kort varsel kalla till bolagstämma och där fatta beslut om ökning av aktiekapitalet i syfte att förhindra att bolaget fallerar eller sannolikt fallerar enligt den nya lagen om resolution

Eftersom det är Finansinspektionen som gör bedömningar av företagens ekonomiska ställning, är det inspektionen som kan ge företaget klartecken att situationen är sådan att kallelse till bolagsstämma enligt detta förfarande är tillåtet. Det bör, i enlighet med vad utredningen föreslår, införas bestämmelser i LBF och LVM om att styrelsen ska underrätta Finansinspektionen när styrelsen anser att det finns skäl att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution. Det är därefter Finansinspektionen som har att ta ställning till om företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, medan bedömningen av om förutsättningar

för resolution föreligger görs av resolutionsmyndigheten (se avsnitt 15). Prop. 2015/16:5 Huruvida det kan krävas ett beslut om kapitalökning i ett företag som

fallerar eller sannolikt fallerar, får stämman avgöra enligt de bestämmelser som gäller för beslut om kapitalökning. En förutsättning är, som ovan nämnts, att Finansinspektionen finner att det särskilda kallelseförfarandet får tillämpas i det enskilda fallet.

Vissa bestämmelser ska inte tillämpas i de fall företaget kallar till bolagsstämma enligt det särskilda kallelseförfarandet. Det rör sig om bestämmelser om reviderad dagordning, bestämmelser om fastställelse av bestämd avstämningsdag och bestämmelser om tidpunkter, i form av ett bestämt antal dagar före bolagsstämman eller kallelsen, fram till vilken aktieägare får utnyttja sina rättigheter att föra upp punkter på dagordningen för bolagsstämman eller att lägga fram förslag till beslut om punkter som har förts eller ska föras upp på dagordningen för en bolagsstämma.

12.8	Samordning vid ingripanden i en koncern

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska samråda med andra
relevanta myndigheter innan den vidtar åtgärder mot ett
koncernföretag som har gjort sig skyldigt till en överträdelse som är av
sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att företaget kan
komma att omfattas av resolution eller om förutsättningarna för att
utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda.
Om det övervägs åtgärder mot flera koncernföretag, ska Finansin-
spektionen försöka komma överens med övriga behöriga myndigheter
om samordnade åtgärder. Om myndigheterna inte enas, får dock var
och en av dem fatta beslut självständigt.
Om myndigheterna inte kan komma överens får ärendena hänskjutas
till Europeiska bankmyndigheten för bindande medling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Om en tillsynsmyndighet avser att
vidta åtgärder mot ett företag i en koncern som har gjort sig skyldigt till
en överträdelse som är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att
anta att företaget kan komma att omfattas av resolution, eller om
förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda, krävs
samordning med andra relevanta myndigheter. Även om det, i enlighet
med vad anförts i avsnitt 12.1, inte finns någon anledning att göra
skillnad mellan olika typer av ingripanden, finns det en skyldighet att
samarbeta med myndigheter i andra länder i den omfattning som
krishanteringsdirektivet kräver. Detsamma gäller när en tillfällig för-
valtare utses.
Om förutsättningarna för tidigt ingripande är uppfyllda i fråga om ett
moderföretag, ska den samordnande myndigheten underrätta Eba och
samråda med övriga behöriga myndigheter inom tillsynskollegiet
(artikel 30.1). Därefter kan den samordnande myndigheten besluta om
åtgärder, inklusive förordnande av tillfällig förvaltare (artikel 30.2).		317

Prop. 2015/16:5 På liknande sätt ska en behörig myndighet som ansvarar för ett dotterföretag underrätta Eba och samråda, i detta fall dock enbart med den samordnande myndigheten, innan den behöriga myndigheten för dotterföretaget fatta beslut om åtgärder (artikel 30.3).

Enligt artikel 30.4 gäller att när flera myndigheter som avser att förordna en tillfällig förvaltare eller göra ett tidigt ingripande enligt artikel 27 ska överväga om en tillfällig förvaltare bör utses för samtliga berörda enheter respektive om det tidiga ingripandet bör samordnas för att nå en bättre lösning. I så fall ska myndigheterna komma överens om detta. Eba får bistå myndigheterna i syfte att nå en överenskommelse, s.k. icke bindande medling. Om myndigheterna inte kommer överens, får varje myndighet fatta egna beslut för de kreditinstitut och värdepappersbolag som den ansvarar för.

Om en behörig myndighet har invändningar mot en annan behörig myndighets beslut eller om det inte har gått att komma överens, kan ärendet hänskjutas till Eba för s.k. bindande medling (artikel 30.5 och 30.6). Det är dock enbart överenskommelser om vissa typer av tidiga ingripanden som kan bli föremål för bindande medling. Det som avses är olika åtgärder med bäring på likviditets- och kapitalsituationen i företaget, skuldomläggning samt ändringar i företagets juridiska eller operativa strukturer.

Om ett ärende har hänskjutits till Eba ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som Eba kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i Eba-förordningen. De behöriga myndigheterna ska fatta sina beslut i enlighet med Ebas beslut.

Bestämmelser om tillvägagångssätt vid samordningen myndigheter emellan som motsvarar det som anges i krishanteringsdirektivet bör föras in i LBF och LVM.

Det bör noteras att överenskommelser mellan myndigheterna utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås sådana överenskommelser av regeringen. En förutsättning för att Finansinspektionen ska kunna träffa en överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat Finansinspektionen att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4).

Regeringen bedömer att det inte finns någon anledning att skilja mellan situationen då förutsättningarna för tidiga ingripanden föreligger och när förutsättningar för andra ingripanden enligt LBF och LVM föreligger (se avsnitt 12.1). De nu aktuella reglerna om samordningsförfarande gäller dock enbart i det förstnämnda fallet. Det blir därför nödvändigt att i detta sammanhang skilja mellan ”tidiga ingripanden” och ”andra ingripanden”. I syfte att införa en sådan distinktion bör det i LBF och LVM införas bestämmelser som anger att samrådsskyldigheten och den övriga processen ska gälla när det är fråga om överträdelser av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att företaget kan komma att bli föremål för resolution (jfr avsnitt 12.1). Det kan också vara fråga om överträdelser som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare är uppfyllda.

318

13	Förebyggande statligt stöd	Prop. 2015/16:5
13.1	Behovet av en ny lag

Regeringens förslag: En ny lag om förebyggande statligt stöd till
kreditinstitut (den nya stödlagen) införs. Den nuvarande lagen om
statligt stöd till kreditinstitut ska samtidigt upphöra att gälla.
Bestämmelser om stöd till livskraftiga kreditinstitut och finansi-
eringen av sådant stöd i den nuvarande lagen om statligt stöd till
kreditinstitut bör i tillämpliga delar och justerade för att ansluta till
krishanteringsdirektivets regler föras över till den nya stödlagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om stöd enligt den nya stödlagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om förebyggande
statligt stöd återfinns i artikel 32.4 d i krishanteringsdirektivet. De är
utformade som undantag från villkoret att mottagande av statligt stöd ska
anses utgöra grund för bedömningen att ett företag fallerar eller sannolikt
kommer att fallera (se avsnitt 15.2 rörande grunderna för resolution).
Förebyggande statligt stöd ska syfta till att motverka en allvarlig störning
i medlemsstatens ekonomi och att bevara den finansiella stabiliteten.
Stöd kan ges i form av en statlig garanti för att backa upp likviditetsstöd
från centralbanken, en statlig garanti för nyemitterade skuldförbindelser
eller som kapitaltillskott. Stödet ska ges med villkor som inte ger
företaget en otillbörlig fördel, samtidigt som inget av de övriga villkor
som gör att företaget bedöms fallera eller sannolikt kommer att fallera är
uppfyllda när stödet ges. Stödet ska vara begränsat till solida företag, och
måste godkännas enligt de unionsrättsliga statsstödsreglerna. Stödet ska
vara förebyggande, tidsbegränsat och avpassat (”proportional”) till att
motverka den allvarliga störningen. Det får inte användas för att
kompensera för förluster som företaget har ådragit sig eller sannolikt
kommer att ådra sig i en nära framtid.
Kapitaltillskott får bara ges i den utsträckning som krävs för att åtgärda
kapitalbrister som identifierats i stresstester, analyser av tillgångskvalitet
eller motsvarande analyser som genomförts av en tillsynsmyndighet.
Enligt regeringens bedömning kommer det även framgent finnas behov
av att, under vissa förutsättningar, kunna ge stöd i form av garantier eller
kapitaltillskott till solida kreditinstitut.
Garantier för nyupplåning kan t.o.m. vara särskilt viktiga för att
förhindra spridningseffekter när resolutionsreglerna kommit på plats. Om
en stor bank visar sig vara i behov av skuldnedskrivningar kan detta leda
till negativa spridningseffekter genom att långivare till övriga banker drar
tillbaka finansiering. Detta skulle kunna leda till allvarliga störningar av
samhällsekonomin och den finansiella stabiliteten. Om myndigheterna
(och regeringen) gör bedömningen att de övriga bankerna inte har
motsvarande finansiella problem utan är solida, kan ett garantiprogram
säkerställa att finansieringen fungerar till dess bankerna hunnit övertyga		319

Prop. 2015/16:5 sina långivare om att de fortsatt är kreditvärdiga. Möjligheten att sätta in statliga garantier kan på så sätt vara ett viktigt medel för att göra skuldnedskrivningsverktyget mer användbart och därmed mer trovärdigt.

Stöd till solida banker med likartade effekter som statliga garantier kan lämnas i form av lån från centralbanken. Riksbankens befogenheter i detta avseende kvarstår, men som erfarenheterna från 2008 visar kan det vara ändamålsenligt att ge likviditetsstöd på mer än ett sätt. Precis som regler för likviditetsstöd från Riksbanken är på plats oavsett det aktuella läget i den finansiella sektorn bör det därför finnas möjlighet för regeringen (eller den myndighet regeringen beslutar) att snabbt sätta i gång ett garantiprogram eller vidta motsvarande åtgärder.

Detta förutsätter att det finns lagstöd på plats när behov av att vidta åtgärder uppkommer. Bestämmelser med denna innebörd finns i stödlagen, men den lagen innehåller därutöver en rad bestämmelser som inte är relevanta vid den typ av stöd som avses här och som krishanteringsdirektivet tar sikte på. Det är också viktigt att säkerställa att villkoren för att ge sådant stöd överensstämmer med reglerna i krishanteringsdirektivet.

Genom att krishanteringsdirektivet omfattar andra institut än kre- ditinstitut är det möjligt att vidga kretsen till värdepappersbolag, vilka inte omfattas av stödlagen. Det framstår dock som osannolikt att ett värdepappersbolag (eller för den delen något annat företag än kreditinstitut som kan bli föremål för resolution) skulle uppfylla kriterierna för när förebyggande statligt stöd kan ges. Det framstår därför inte som motiverat att vidga kretsen av omfattade företag i förhållande till stödlagen.

Relevanta delar av den nuvarande stödlagens bestämmelser bör föras över till den nya stödlagen. De delar av stödlagen som rör övertagande av banker, värdering etc. ersätts av bestämmelser i den nya lagen om resolution. Den nuvarande stödlagen bör upphävas.

Det bör, på motsvarande sätt som i den nuvarande stödlagen, införas en bestämmelse i den nya stödlagen som bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om stöd enligt lagen.

13.2Lagens tillämpningsområde och ändamål

Regeringens förslag: Om det behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet i Sverige, får förebyggande statligt stöd lämnas till kreditinstitut.

Stabilitetsfonden får också användas för att finansiera användningen av statliga stabiliseringsverktyg enligt lagen om resolution.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna formuleringen av den
	nya stödlagens ändamål ansluter nära till 2 § stödlagen. Den ligger i sin
	tur nära	formuleringen i	krishanteringsdirektivet. Krishanterings-
320	direktivets	formulering ”för	att undvika eller avhjälpa en allvarlig

störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella sta- Prop. 2015/16:5 biliteten ska kunna bevaras” får anses likvärdig med stödlagens

”motverka en risk för allvarlig störning av det finansiella systemet”. Det är oundvikligt att en allvarlig störning av det finansiella systemet riskerar att påverka samhällsekonomin.

Enligt stödlagen kan stöd ges vid risk för allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige. Krishanteringsdirektivet talar på motsvarande sätt om ”i en medlemsstats ekonomi”. Utredningen diskuterar frågan huruvida det finns någon funktionell skillnad mellan dessa begrepp, eller om en avgränsning till det svenska finansiella systemet kan anses godtagbar.

Även från ett svenskt perspektiv kan det tänkas uppstå situationer där stödåtgärder som har direkta effekter i ett annat land samtidigt har förebyggande effekter på den finansiella stabiliteten i Sverige, t.ex. genom att förhindra spridningseffekter från ett land där en svensk bank har stor verksamhet. I likhet med utredningen menar regeringen dock att även med begränsningen ”i Sverige” ska stödåtgärder kunna vidtas i ett sådant fall. Syftet är ju att motverka att störningen sprider sig på ett sådant sätt att den påverkar det finansiella systemet i Sverige. Dessutom hänvisar definitionen av kreditinstitut i den nya stödlagen till lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Detta innebär att stöd endast kan ges till institut som har säte i Sverige. Oavsett var störningen uppstår kan det således inte bli fråga om att ge direkt stöd till utländska kreditinstitut. Mot den bakgrunden ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att hänvisningen till det finansiella systemet i Sverige bör finnas även i den nya stödlagen.

Det bör också framgå av den nya stödlagen att stabilitetsfonden får användas för att finansiera användningen av statliga stabiliseringsverktyg enligt den nya lagen om resolution (se avsnitt 25.2).

13.3	Stödformer

Regeringens förslag: Stöd kan lämnas genom garantier av
nyemitterade skuldförbindelser eller kapitaltillskott. Garantier ska
även kunna ges till förmån för Riksbanken i samband med
likviditetsstöd som banken lämnar.
I samband med beslut om förebyggande statligt stöd ska en
värdering göras, motsvarande den värdering som görs inom ramen för
resolutionsförfaranden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår även att stöd ska kunna lämnas genom lån.
Utredningen föreslår inte att kravet på en värdering ska framgå av den
nya stödlagen.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anför att det inte
torde krävas en oberoende värdering i detta sammanhang utan att
myndigheten själv kan göra värderingen.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller de former i vilka stöd
kan ges	talar krishanteringsdirektivet endast om garantier och	321

Prop. 2015/16:5	kapitaltillskott, dvs. lån nämns inte. Utredningen bedömer att även lån
	från andra delar av staten bör kunna ges. Som utredningen noterar finns
	det, från det stödmottagande kreditinstitutets synpunkt, ingen principiell
	skillnad mellan ett lån från centralbanken respektive ett lån från en annan
	del av staten. Skillnaden ligger i att centralbanken har unika möjligheter
	att ge likviditetsstöd, dvs. det handlar i första hand om att ha en effektiv
	ansvarsfördelning inom staten, inte om stödets effekter.
	Enligt regeringens bedömning framstår det dock som osäkert om
	artikel 32.4 d i krishanteringsdirektivet medger andra statliga lån än
	likviditetsstöd från Riksbanken. Bestämmelsen utgör ett undantag från en
	huvudregel och bör därför tolkas restriktivt. Av bestämmelsens
	ordalydelse framgår inte att andra lån än likviditetsstöd är tillåtna. Även
	om de ekonomiska effekterna av ett stöd från Riksbanken respektive ett
	lån från en annan del av staten kan vara likvärdiga, förefaller det inte
	som att artikel 32.4 d ger utrymme för tolkningen att andra statliga lån är
	tillåtna. Därmed finns det inte utrymme att i lagen tillåta även andra
	statliga lån än likviditetsstöd från Riksbanken.
	Krishanteringsdirektivet anger att garantier ska avse nyemitterade
	skuldförbindelser. Denna begränsning, som inte finns i stödlagen men
	däremot i det garantiprogram som togs fram med stöd i lagen 2008, bör
	införas i den nya lagen.
	Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att tillägget i
	stödlagen att stöd även kan lämnas ”på annat sätt”, dvs. på annat sätt än
	via lån garantier och kapitaltillskott, bör tas bort. Det riskerar att skapa
	oklarhet om överensstämmelsen mellan de svenska reglerna och
	krishanteringsdirektivet, liksom med statsstödsreglerna.
	Som framgår ovan ställer krishanteringsdirektivet krav på att
	förebyggande statligt stöd ska åtföljas av en värdering av behovet av
	nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.
	Den praktiska konsekvensen torde bli att den soliditetsbedömning som
	måste föregå beslutet om att ge förebyggande statligt stöd inte endast kan
	grundas på tillsynsmyndighetens värdering av kreditinstitutets ställning.
	Dessutom måste det göras en värdering enligt villkoren i artikel 36 i
	krishanteringsdirektivet, vilket bl.a. innebär att den ska göras av en
	oberoende part.
	Svenska Bankföreningen instämmer med utredningen i att samma
	principer som vid värdering i resolution, dvs. typiskt sett med antagande
	om fortlevnad (”going concern”), bör användas även vid den värdering
	som behöver göras i samband med förebyggande statliga stödåtgärder.
	Bankföreningen menar dock att det inte torde krävas en oberoende
	värdering i detta sammanhang utan att myndigheten själv kan göra
	värderingen. Till stöd för detta anförs att tidsaspekten här kommer att
	vara central, men även att aktieägare och andra borgenärer inte kan
	förutsätta statligt stöd varför det inte finns samma behov av skyddsregler
	som vid resolution. Bankföreningen anser dessutom att de principer som
	ska gälla för värdering bör framgå av lagtexten.
	Artikel 59 i krishanteringsdirektivet blir tillämplig när det i samband
	med förebyggande statligt stöd ska fastställas huruvida det finns behov
	av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Enligt
	artikel 59.1 i krishanteringsdirektivet ska nedskrivning och konvertering
322	ske i proportion till hur stora förluster som måste absorberas och i den

mån som krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås. Av artikel Prop. 2015/16:5 59.3 e framgår att sådan nedskrivning ska göras med undantag för

förebyggande stöd i form av kapitaltillskott enligt artikel 32.4 d (iii). Det betyder att andra typer av förebyggande stödåtgärder – garantier för likviditetsstöd från centralbanken och för nyemitterade skuldförbindelser

– i princip föranleder en nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Det följer av artikel 59.10 i krishanteringsdirektivet att ett beslut om nedskrivning eller konvertering ska föregås av en värdering i enlighet med artikel 36 (se avsnitt 17). Oavsett de lämplighetsskäl som kan anföras för en annan ordning, krävs således att även den värdering som ska genomföras i samband med förebyggande statligt stöd uppfyller de krav som följer av den artikeln i krishanteringsdirektivet. Den nu aktuella värderingen ska uppfylla de krav som gäller för värderingar i samband med resolution enligt den nya lagen om resolution. Detta bör framgå av den nya stödlagen. Mot denna bakgrund framstår det som överflödigt att, utöver detta, i den nya stödlagen särskilt ange vilka principer som ska gälla för värderingen.

Givet att principerna för värdering inom den löpande tillsynen och enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet är någorlunda överensstäm- mande torde värderingen enligt artikel 36 av ett enligt tillsyns- myndigheten solitt institut visa att det inte föreligger några förluster som måste absorberas. I ett sådant fall kommer resultatet av värderingen att bli att nedskrivning ska göras med noll kronor. Förutsatt att de institut som kommer i fråga för förebyggande statligt stöd är solida – vilket är en förutsättning för att sådant stöd ska kunna ges – torde några nedskrivningar inte behöva göras.

I artikel 32.4 d i krishanteringsdirektivet finns, som framgår ovan, en särskild bestämmelse om garantier till förmån för centralbanken. Den anger att garantier som staten ställer ut till förmån för centralbanken i samband med att den ger likviditetsstöd inte är att betrakta som statligt stöd som ska leda till resolution, om de övriga kraven för förebyggande stöd är uppfyllda.

Av andra bestämmelser i krishanteringsdirektivet framgår att likviditetsstöd från centralbanken inte utgör ett tillräckligt villkor för att ett företag ska anses fallera. Detta står väl i samklang med det uppdrag som centralbanker, bl.a. den svenska Riksbanken, har att stötta solida och livskraftiga banker (eller hela banksystemet) om de drabbas av tillfälliga likviditetsproblem.

Som utredningen anför är en kreditgaranti från staten till Riksbanken i princip en inomstatlig garanti. Om Riksbanken gör en förlust till följd av likviditetsstöd så innebär det att vinstutdelningen från Riksbanken till staten minskar.

Mot denna bakgrund framstår det som osäkert om en sådan explicit garanti som krishanteringsdirektivet möjliggör skulle tillföra något ytterligare. Samtidigt delar regeringen utredningens uppfattning att det inte finns anledning att ställa upp hinder mot den typ av särskild garanti för centralbanken som direktivet pekar ut.

323

Prop. 2015/16:5

324

13.4Stödmyndighet och beslut om stöd

Regeringens förslag: Beslut om förebyggande stöd med användning av stabilitetsfonden fattas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

Beslut om användning av stabilitetsfondens medel för att finansiera användningen av statliga stabilitetsverktyg fattas av regeringen.

Beslut enligt den nya stödlagen får inte överklagas.

Bestämmelser om Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut införs i lagen om insättningsgaranti.

Regeringens bedömning: Riksgäldskontoret bör även fortsättnings- vis vara stödmyndighet.

Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut bör enbart pröva vissa ärenden enligt lagen om insättningsgaranti.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår inte att lagen om insättningsgaranti ska innehålla några bestämmelser om Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret föreslår att en bestämmelse att beslut om stöd inte får överklagas förs in i den föreslagna lagen om statligt stöd. Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut anför att de ärenden som nämnden ska pröva enligt lagen om insättningsgaranti inte beaktas i utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen beslutade när stödlagen tillkom att utse Riksgäldskontoret till stödmyndighet. Uppdraget innefattar både renodlade stödåtgärder och befogenheter av resolutionskaraktär. Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om beslutsordningen avseende förebyggande statligt stöd. Medlemsstaterna kan således fördela ansvaret mellan regeringen och andra organ på det sätt som befinns vara mest lämpligt. Som framgått i avsnitt 5.6.1 anser regeringen att uppdraget att vara resolutionsmyndighet enligt krishanteringsdirektivet bör ges åt Riksgäldskontoret. Det bedöms, inte minst mot denna bakgrund, lämpligt att inte ändra den ansvarsfördelning i fråga om stödåtgärder som etablerades vid införandet av stödlagen.

Det bör samtidigt noteras att denna kombination av roller inte är fri från komplikationer. Om ett institut som fått stöd via garantier senare sätts i resolution, kan Riksgäldskontoret under vissa omständigheter behöva fatta beslut om att skriva ner garanterade värdepapper, vilket i så fall utlöser garantin.

En annan möjlighet är att garanterade värdepapper konverteras till aktier. En garanti kan i så fall betyda att långivaren ska få fullt betalt för sina värdepapper varvid aktierna övergår till garantigivaren. Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet ska i det läget förvalta aktier i en bank under resolution, som samtidigt kontrolleras av Riksgäldskontoret i egenskap av resolutionsmyndighet. Samma situation kan dock uppstå om Riksgäldskontoret som resolutionsmyndighet går in med medel från resolutionsreserven. Den enda skillnaden är att den då agerar utifrån sitt uppdrag som resolutionsmyndighet.

Det är viktigt att dessa olika roller hanteras på ett ansvarsfullt och Prop. 2015/16:5 tydligt sätt. Samtidigt bör det noteras att de intressemotsättningar som

här kan uppkomma i grunden har att göra med att staten ikläder sig flera olika roller i relation till kreditinstitut (i och utanför kris). Regeringen ansvarar för att balansera statens olika roller, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan dess myndigheter utformas. En långtgående renodling mellan myndigheter skulle därmed inte lösa det grundläggande problemet.

Vid en sammanvägd bedömning framstår det som rimligt att liksom hittills samla statens funktioner för krisförebyggande stödåtgärder respektive krishantering i en myndighet och att denna myndighet är Riksgäldskontoret. Beslut om användning av stabilitetsfonden för att finansiera användningen av statliga stabilitetsverktyg bör dock fattas av regeringen, som också beslutar om användningen av verktygen (se avsnitt 22.34).

Stödlagen anger också att ärenden rörande stöd ska kunna prövas av Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut. Ärenden som prövas av nämnden kan t.ex. avse huruvida staten i ett enskilt fall får kräva att ett kreditinstitut ska ta emot föreslaget stöd och, om institutet ändå vägrar, tvångsinlösa aktierna i kreditinstitutet. Den typ av stöd som är aktuellt enligt den nya stödlagen kommer – på samma sätt som garanti- och kapitaltillskottsprogrammen – att bygga på frivillighet. Frågor om t.ex. inlösen av aktier och fastställande av lösenbelopp uppstår således inte i detta sammanhang. Det framstår mot denna bakgrund inte som lämpligt att staten med hänvisning till att en solid bank valt att inte ingå avtal om t.ex. kreditgarantier, ska ha möjlighet att begära att en särskild nämnd ska pröva om villkoren är skäliga och kunna förelägga kreditinstitutet att delta.

Beslut enligt den nya stödlagen bör därför inte kunna bli föremål för prövning i Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut. Här bör normala vägar för hantering av avtalstvister vara tillfyllest. Detta innebär att Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut inte längre kommer att ha några uppgifter enligt det nya regelverket.

Som Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut noterar, ska nämnden även enligt utredningens förslag vara behörig att pröva vissa beslut enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligast att bestämmelser om Prövningsnämnden förs in i lagen om insättningsgaranti. Frågan om Prövningsnämndens uppgifter enligt den lagen får övervägas inom ramen för genomförandet av 2014 års insättningsgarantidirektiv i svensk rätt. Eftersom nämnden inte längre kommer att pröva tvister om stöd, framstår det dock som överflödigt att i lagen om insättningsgaranti införa särskilda bestämmelser om delgivning, förordnande av god man i vissa fall och processkostnader.

Avslutningsvis kan noteras att Riksgäldskontoret föreslår att en bestämmelse att beslut om stöd inte får överklagas förs in i den nya stödlagen. Regeringen instämmer i Riksgäldskontorets bedömning. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya stödlagen.

325

Prop. 2015/16:5

13.5

Villkor för de statliga stödåtgärderna

Regeringens förslag: Stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga. Stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat.

Det förebyggande stödet ska behandlas som näringsbidrag enligt inkomstskattelagen. Detsamma gäller stöd som lämnas enligt lagen om resolution.

Stödet ska så långt som möjligt utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. Statens långsiktiga kostnader för stödet ska hållas så låga som möjligt. Stödet ska utformas så att statens insatser i möjligaste mån kan återfås.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Grundkravet enligt krishanterings- direktivet är att stöd bara får ges till solida kreditinstitut. I den gällande stödlagen används uttrycket ”livskraftig”. Det senare fångar väl den bredare bedömning som bör göras, dvs. att stödet inte får användas för att undvika att ett allvarligt försvagat kreditinstitut behöver sättas i resolution. Regeringen ansluter sig därför till utredningens förslag att det nuvarande uttrycket i stödlagen förs över till den nya stödlagen.

Stödet måste godkännas enligt de unionsrättsliga statsstödsreglerna, vilket förutsätter att stödet är tillfälligt och proportionerligt i förhållande till den störning som inträffat. Av skäl 41 till krishanteringsdirektivet framgår också att staten ska ha skälig ersättning från kreditinstitut som får del av garantin. Motsvarande krav anges i stödlagen genom att det sägs att stödet så långt som möjligt ska utformas på ett affärsmässigt sätt och så att en otillbörlig snedvridning av konkurrensen förhindras. I krishanteringsdirektivet används begreppet affärsmässigt bl.a. i anslutning till försäljningsverktyget och det bör tolkas på likartat sätt här. Dessa krav bör därför framgå av den nya stödlagen.

Det är vidare en grundprincip i krishanteringsdirektivet och ett uttryckligt krav i stödlagen att statens kostnader och risker ska begränsas. Att staten tar ut avgifter för garantier och lån bidrar också till att detta syfte uppnås. Dessa krav bör också framgå av den nya stödlagen.

Krishanteringsdirektivet anger som ett särskilt villkor för ett kapitaltillskott att det ska vara begränsat av vad som krävs för att rätta till en kapitalbrist som identifierats i ett stresstest eller motsvarande analys gjord av tillsynsmyndigheten. En bedömning av om det villkoret är uppfyllt kommer att göras av EU-kommissionen i samband med prövningen i förhållande till statsstödsreglerna.

Stöd som lämnas enligt stödlagen är enligt inkomstskattelagen (1999:1229) ett skattepliktigt näringsbidrag om det inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. När nu stödlagen upphävs kommer stöd som ges enligt den lagen att ges enligt den nya stödlagen eller lagen om resolution. Som en konsekvens av detta bör inkomstskattelagens bestämmelser ändras så att stöd enligt de nya lagarna blir skattepliktigt näringsbidrag.

326

14	Nedskrivning eller konvertering av	Prop. 2015/16:5
	kapitalinstrument utanför resolution

14.1Beslut om nedskrivning eller konvertering

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska skyndsamt besluta att relevanta kapitalinstrument som har getts ut av ett företag som kan bli föremål för resolution ska skrivas ned eller konverteras, om

1.företaget eller den koncern som den ingår i fallerar eller sannolikt kommer att fallera,

2.åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att avhjälpa eller förhindra fallissemang, och

3.några alternativa åtgärder för att avhjälpa eller förhindra fallissemang inte finns tillgängliga.

Om företaget är ett dotterföretag som har gett ut relevanta kapital- instrument som får beaktas vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska Finansinspektionen fatta ett sådant beslut bara efter överenskommelse med den samordnande berörda myndigheten.

Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska också, med vissa undantag, ske om företaget behöver statligt stöd.

Om ett företag behöver statligt stöd får Finansinspektionen även skriva ned eller konvertera efterställda skulder som inte räknas in i kapitalbasen, om det krävs för att stödet ska vara förenligt med unionsrätten.

Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får inte ske om stöd i form av förebyggande kapitaltillskott behövs och sådana åtgärder skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att det nya regelverket innebär att det ställs krav på skuldnedskrivning och konvertering i situationer då detta tidigare inte krävts, t.ex. i samband med deltagande i generella garantiprogram eller då ett företag tar del av en garanterad likviditetsfacilitet. Det kan inte heller uteslutas att en värdering i dessa situationer får till följd att ett nedskrivnings- eller konverteringsbehov föreligger. Detta kan enligt Riksgäldskontoret påverka företagens incitament att ta del av garantier och likviditets- faciliteter. Svenska Bankföreningen anser att det bör förtydligas att beslut om nedskrivning och konvertering inte behöver grunda sig på att det berörda företaget har överträtt några regler.

Skälen för regeringens förslag
Vilken myndighet bör ansvara för nedskrivning eller konvertering
utanför resolution?
Artiklarna 59–62 i krishanteringsdirektivet handlar om nedskrivning och
konvertering av relevanta kapitalinstrument. Bestämmelserna som	327

Prop. 2015/16:5

328

behandlar när dessa instrument skrivs ned eller konverteras inom ramen för resolution föreslås genomföras som en del av skuld- nedskrivningsverktyget (se avsnitt 22). I de fallen är det resolutions- myndigheten som ansvarar för att genomföra nedskrivningen eller konverteringen. I vissa situationer, som behandlas i detta avsnitt, ska dock de relevanta kapitalinstrumenten kunna skrivas ned eller konverteras även utanför resolution. Enligt krishanteringsdirektivet är potentiellt två myndigheter i Sverige involverade i den process som leder fram till nedskrivningen eller konverteringen. Det är den berörda myndigheten (i Sverige Finansinspektionen) som fastställer att ned- skrivning eller konvertering behövs, medan det är resolutions- myndigheten som verkställer beslutet.

När det handlar om nedskrivning eller konvertering utanför resolution så är detta enligt regeringens bedömning att betrakta som tillsyns- åtgärder. Såväl fastställande som verkställande bör därför göras av Finansinspektionen och inte vara en uppgift för resolutionsmyndigheten (se avsnitt 5.6.3). Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i krishanteringsdirektivet kan i viss utsträckning ses som ett komplement till tillsynsförordningens bestämmelser om konvertering av primär- kapitaltillskott när kärnprimärrelationen understiger 5,125 eller vid andra nivåer eller händelser som framgår av avtalsvillkoren för instrumentet. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att kombinera nedskrivning och konvertering med andra tillsynsåtgärder. Det handlar då i praktiken om en omstrukturering utanför resolution.

Av artikel 61 i krishanteringsdirektivet följer att den svenska berörda myndigheten, dvs. Finansinspektionen, är ansvarig för ett svenskt institut, dvs. ett institut som har fått tillstånd av Finansinspektionen. Finansinspektionen är också ansvarig för företag som inte är tillstånds- pliktiga men som är hemmahörande i Sverige.

Med anledning av Svenska Bankföreningens remissynpunkt kan noteras att nedskrivning och konvertering av skulder utanför resolution ska ske under vissa i krishanteringsdirektivet angivna förutsättningar, som inte nödvändigtvis sammanfaller med att det berörda företaget har överträtt några av de regler som styr företagets verksamhet. Det kan därför göras en principiell åtskillnad mellan å ena sidan nedskrivning och konvertering utanför resolution med anledning av krishanterings- direktivets regler och å andra sidan sanktionsåtgärder med anledning av överträdelser av tillämpliga rörelseregler. Detta utesluter i och för sig inte att omständigheter som hänför sig till bl.a. regelöverträdelser kan utgöra skäl för beslut om nedskrivning och konvertering av skulder.

När kan skuldnedskrivning eller konvertering utanför resolution ske?

Huvudsyftet med en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är att avhjälpa att företaget fallerar eller förhindra att det sannolikt kommer att fallera och därmed också att undvika resolution. Metoden för att uppnå syftet är att genom nedskrivning absorbera eventuella förluster och genom konvertering stärka företagets kapitalbas genom att kapitalbasinstrument av lägre kvalitet (de relevanta kapitalinstrumenten) omvandlas till kärnprimärkapital som är av högst kvalitet. Att kapitalbasen är av tillräcklig storlek och kvalitet för att kunna absorbera

förluster är en central del av företagets varaktiga livskraft. För att stärka kapitalbasen, snarare än att genomföra en genomgripande finansiell rekonstruktion av företaget som i resolution, ska de relevanta kapital- instrumenten i detta fall uttryckligen konverteras till kärnprimärkapital- instrument och inte till något annat äganderättsinstrument som inte räknas in i kärnprimärkapitalet. Nedskrivning och konvertering ska som huvudregel också ske när ett företag behöver statligt stöd, vilket utgör en annan typ av bevekelsegrund för åtgärden.

Kravet på nedskrivning eller konvertering när ett företag inte är livskraftigt eller behöver statligt stöd för att kunna vara livskraftigt överensstämmer också med de förutsättningar som enligt den s.k. Baselkommittén bör gälla avseende nedskrivning eller konvertering av primär- och supplementärkapitaltillskott.

Artikel 59.3 i krishanteringsdirektivet beskriver fyra olika situationer då relevanta kapitalinstrument som har emitterats av ett företag ska skrivas ned eller konverteras. Med relevanta kapitalinstrument menas sådana skuldinstrument som får räknas in i kapitalbasen och som utgörs av det övriga primärkapitalet och supplementärkapitalet. De situationer som beskrivs skiljer sig åt dels i fråga om det är problem i ett enskilt institut eller i den koncern som institutet ingår som i behöver åtgärdas, dels i fråga om företaget är ett dotterföretag eller moderföretag. I tre av de fyra fallen görs en prövning av livskraften (”bärkraften”). I det fjärde fallet behöver företaget statligt stöd.

Nedskrivning eller konvertering ska ske i de fall då företaget inte kommer att vara livskraftigt om inte nedskrivning eller konvertering sker, eller om en koncern inte kommer att vara livskraftig om inte relevanta kapitalinstrument som getts ut av ett moder- eller dotterföretag skrivs ned eller konverteras.

Det följer av artikel 61 i krishanteringsdirektivet att Finans- inspektionen blir involverad om ett dotterföretag har auktoriserats eller är hemmahörande här, eller om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet (dvs. ansvarig för tillsynen på gruppnivå) även om dotterföretaget finns i en annan medlemsstat.

Vid nedskrivning eller konvertering i ett moderföretag berörs Finans- inspektionen dels då moderföretaget finns i Sverige, dels om inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet men moderföretaget är utländskt. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att Finansinspektionen även kan vara involverad i eventuella beslut avseende utländska moder- eller dotterföretag. Vid nedskrivning eller konvertering i moderföretag ska de relevanta kapitalinstrumenten – till skillnad från vad som gäller för dotterföretagsfallet – beaktas vid bedömningen av om moderföretaget uppfyller kraven på individuell eller gruppnivå.

Det sista fallet då nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt artikel 59.3 i krishanteringsdirektivet ska ske är när ett företag som kan försättas i resolution behöver statligt stöd. Det ska ses mot bakgrund av att ägare och borgenärer bör vara med och dela på bördan både för att minska behovet av statligt stöd och för att upprätthålla marknadsdisciplinen. Enligt artikel 61 ska den svenska berörda myndigheten fatta beslut om företaget i fråga auktoriserats i Sverige eller är hemmahörande här.

Prop. 2015/16:5

329

Prop. 2015/16:5 Bestämmelsen är för det första tillämplig på stöd som inte uppfyller kriterierna i artikel 32, t.ex. stöd som ges till företag som inte längre är solida.

När det gäller statligt stöd som uppfyller kriterierna enligt artikel 32 och som föreslås kunna ges till kreditinstitut med stöd av en ny lag om förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13) gäller följande.

Befogenheterna behöver inte utnyttjas om det är fråga om en sådan förebyggande (avvärjande) rekapitalisering som avses i artikel 32.4 d (iii).

Bestämmelserna får vidare tillämpas för någon av de övriga stöd- formerna i artikel 32.4 d (statlig garanti för en centralbanks likviditets- stöd och statliga garantier för nya skuldförbindelser), eftersom undantag inte görs för dessa. Av detta följer att nedskrivning eller konvertering i princip ska ske även när sådant statligt stöd ges. Detta kommer bl.a. att påverka utformningen av eventuella garantiprogram för obligationer liknande det som fanns under den senaste krisen. Bestämmelsen ger inte något utrymme för Finansinspektionen att avstå från nedskrivning eller konvertering om något av kriterierna är uppfyllda, t.ex. förekomsten av statligt stöd i form av garantier för nya skuldförbindelser.

Hur omfattande nedskrivning eller konvertering som krävs ska emellertid basera sig på en värdering och bedömning av hur stor nedskrivningen eller konverteringen behöver vara för att absorbera förluster eller kapitalisera kreditinstitutet (eller koncernen). Om kreditinstitutet bedöms vara solitt, vilket är en förutsättning för att garantier enligt artikel 32.4 d ska kunna ges, anför utredningen att det inte torde finnas några förluster som inte redan absorberats. I så fall bör värderingen leda till att nedskrivning kan göras med noll kronor. I ett sådant fall blir det därmed inte nödvändigt att göra någon nedskrivning eller konvertering. Mot denna bakgrund anser utredningen att kravet på nedskrivning i samband med garantier enligt artikel 32.4 d i materiellt hänseende är överflödigt.

Riksgäldskontoret anför att det nya regelverket innebär att det ställs krav på skuldnedskrivning och konvertering i situationer då detta tidigare inte krävts, t.ex. i samband med deltagande i generella garantiprogram eller då ett företag tar del av en garanterad likviditetsfacilitet. Det kan inte heller uteslutas att en värdering i dessa situationer får till följd att ett nedskrivnings- eller konverteringsbehov föreligger. Detta kan enligt Riksgäldskontoret påverka företagens incitament att ta del av garantier och likviditetsfaciliteter.

Enligt regeringens bedömning kan det inte uteslutas att en värdering i de situationer som det nu är fråga om skulle kunna påvisa behov av skuldnedskrivning eller konvertering. Om det i ett konkret fall finns farhågor om att en värdering skulle visa på behov av skuldnedskrivning eller konvertering, kan det inte heller uteslutas att det berörda företagets incitament att delta i t.ex. ett garantiprogram eller ta del av en garanterad likviditetsfacilitet från centralbanken påverkas negativt.

De bestämmelser som det här är fråga om utgör dock bindande unionsrättslig reglering som ska genomföras i svensk rätt. Inom ramen för detta lagstiftningsärende finns inte utrymme att överväga ytterligare åtgärder med anledning av de frågor som tas upp av Riksgäldskontoret,

330

och inte heller att föreslå bestämmelser som avviker från de som finns i krishanteringsdirektivet.

Om statligt stöd ges i form av ett förebyggande kapitaltillskott i enlighet med artikel 32 i krishanteringsdirektivet, uppställs inget krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument. Däremot gäller EU:s statsstödsregler som säger att för att ett sådant kapitaltillskott ska godkännas måste statsstödsreglernas krav på bördefördelning upprätthållas. För att det statliga stödet ska godkännas av kommissionen krävs en strängare nedskrivning eller konvertering alternativt utspädning än den som enligt krishanteringsdirektivet ska göras av relevanta kapitalinstrument. Statsstödsreglerna inkluderar nämligen även nedskrivning eller konvertering av andra efterställda skulder än sådana som räknas som relevanta kapitalinstrument. Om statligt stöd ska ges ställer alltså både krishanteringsdirektivet och statsstödsregelverket krav på föregående nedskrivning eller konvertering. För förebyggande kapitaltillskott kan dock enligt statsstödsreglerna endast konvertering komma i fråga. Vidare finns det enligt statsstödsreglerna möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering om en sådan åtgärd i sig skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till ett oproportionerligt resultat. Vid nedskrivningen eller konverteringen förutsätts vidare enligt statsstödsreglerna att principen att ingen borgenär ska drabbas värre än vid konkurs följs.

Det framstår som en mindre lämplig ordning att Finansinspektionen får besluta om nedskrivning eller konvertering vid vissa former av statligt stöd (exempelvis en garanti för nyupplåningen) då detta inte krävs enligt statsstödsreglerna, men inte får besluta om konvertering vid förebyggande kapitaltillskott när statsstödsreglerna kräver detta. Det bör därför i den nya lagen om resolution anges att relevanta kapital- instrument i regel ska konverteras vid förebyggande kapitaltillskott. För att se till att Finansinspektionen har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att statsstöd ska kunna godkännas enligt statsstödsreglerna föreslås även att det införs en bestämmelse som ger Finansinspektionen rätt att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera andra efterställda skulder än relevanta kapitalinstrument. Det senare innebär att de krav på gränsöverskridande samarbete som ställs på nedskrivning och konvertering av kapitalbasinstrument blir tillämpliga även vid denna åtgärd. Vidare föreslås en bestämmelse som ger Finansinspektionen samma möjlighet att göra undantag från kravet på konvertering vid före- byggande kapitaltillskott som finns enligt statsstödsreglerna.

Förutsättningar för nedskrivning eller konvertering

En förutsättning för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument är att det är nödvändigt för att avhjälpa eller förhindra att ett företag eller en koncern fallerar och att åtgärden vidtas som en sista utväg när andra alternativ – såväl tillsynsåtgärder som privata åtgärder – är uttömda. Detta utesluter i och för sig inte att möjligheten utövas i stället för att besluta om resolution, även om ett annat institut i koncernen skulle vara försatt i resolution. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag i en koncern är försatt i resolution, men att det för att

Prop. 2015/16:5

331

Prop. 2015/16:5 koncernen i övrigt ska vara bärkraftig är tillräckligt med att de relevanta kapitalinstrumenten skrivs ned eller konverteras.

Bedömningen av om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera grundar sig på samma kriterier som vid resolution. För en beskrivning av dessa fallissemangsgrunder hänvisas därför till avsnitt 15. Vidare ska det bedömas om det med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter finns några andra åtgärder som rimligen skulle kunna åtgärda problemen. Det är här fråga om en bedömning av om det över huvud taget finns några alternativ som är genomförbara med hänsyn till hur allvarlig och brådskande situationen är. Som exempel på alternativa åtgärder kan nämnas åtgärder vidtagna av den privata sektorn

–t.ex. i form av kapitaltillskott – eller tidiga ingripanden eller andra tillsynsåtgärder (se artikel 62.4 i krishanteringsdirektivet). Det handlar här om att åtgärderna ska göra nedskrivning eller konvertering onödig. Om företaget kan skaffa det kapital som behövs genom t.ex. nyemission, ska myndigheten inte framtvinga nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Även om nedskrivningen och konverteringen av relevanta kapital- instrument är en ingripande åtgärd är den för ägare och borgenärer sannolikt som regel inte lika ingripande som resolution. Utan befogenheten att skriva ned eller konvertera skulle alternativet vara resolution med åtföljande nedskrivning eller konvertering eller tillståndsåterkallelse eventuellt åtföljt av konkurs. Även bedömningen av om det finns alternativa åtgärder att tillgå, liknar den som görs vid resolution. Skillnaden är att det – om övriga förutsättningar är uppfyllda

–blir fråga om nedskrivning eller konvertering om dessa åtgärder bedöms avhjälpa eller förhindra att institutet fallerar, medan det kan bli fråga om resolution om sådana åtgärder bedöms otillräckliga. Om inte nedskrivning eller konvertering tillsammans med andra tillsynsåtgärder kommer att avhjälpa eller förhindra att företaget fallerar, kommer företagets tillstånd att återkallas eller företaget försättas i resolution.

Bedömningen av om nedskrivning eller konvertering är nödvändigt för att en koncern inte ska fallera görs med utgångspunkt från samma två kriterier som ovan beskrivits för ett företag; fallissemang eller sannolikt fallissemang och alternativa åtgärder. Bedömningen av om koncernen anses fallera eller sannolikt kommer att fallera görs dock med utgångspunkt från delvis andra kriterier än för ett företag. Kriterierna har ändå stora likheter med dem som gäller vid resolution.

Enligt krishanteringsdirektivet är en första förutsättning för att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera att koncernen inte kan uppfylla kapitalkraven på gruppnivå. Som utredningen noterat är det i praktiken de enskilda företagen i koncernen som fallerar och som inte gemensamt uppfyller de gruppbaserade kraven på gruppnivå. För enkelhets skull används även här uttrycket att koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, liksom i krishanteringsdirektivet.

Bedömningen av om en koncern sannolikt kommer att fallera ska grunda sig på objektiva faktorer som tyder på att koncernen inom den närmaste tiden inte kommer att uppfylla tillämpliga krav på gruppnivå. Objektiva faktorer torde ha samma innebörd här som vid bedömningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.

332

För att en koncern ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera Prop. 2015/16:5 ska överträdelsen av tillsynsregelverket kunna föranleda tillsyns-

myndigheterna att vidta åtgärder på grund av, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats, eller sannolikt kommer att drabbas, av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas. Samtidigt ska det vara fråga om problem som inte går att åtgärda genom mindre ingripande åtgärder än nedskrivning eller konvertering. Överträdelserna ska alltså vara tämligen allvarliga.

14.2Underrättelse till resolutionsmyndigheten

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra bestämmelserna om den berörda myndighetens skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten i artikel 59.8 i krishanterings- direktivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Om en berörd myndighet fast- ställer att nedskrivning eller konvertering är nödvändig för att institutet eller koncernföretaget ska förbli livskraftigt, ska den berörda myndigheten enligt artikel 59.8 i krishanteringsdirektivet omedelbart underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för företaget i fråga, om det är en annan myndighet. Bestämmelsen blir tillämplig i en situation då resolutionsmyndigheten, om den är en annan myndighet än den berörda myndigheten, snabbt behöver få kännedom om den berörda myndighetens beslut för att den ska kunna utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten. Eftersom Finansinspektionen nu föreslås bli både berörd myndighet och resolutionsmyndighet, i direktivets mening, behövs ingen särskild bestämmelse om underrättelse. Detta innebär dock inget hinder för Finansinspektionen att informera resolutions- myndigheten och andra involverade myndigheter i den utsträckning som bedöms lämplig.

14.3Värdering för att uppskatta behovet av nedskrivning eller konvertering

Regeringens förslag: När Finansinspektionen ska pröva en fråga om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska myndigheten se till att det görs en värdering motsvarande den som ska ske inför ett beslut om resolution respektive beslut om resolutions- åtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att värdering krävs

333

Prop. 2015/16:5 även i fall då ett företag tar emot statligt stöd. Svenska Bankföreningen anser att det bör vara möjligt att genomföra en preliminär värdering även vid nedskrivning eller konvertering utanför resolution.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 59.10 i krishanterings- direktivet finns det bestämmelser om värdering. Artikeln anger att resolutionsmyndigheten, innan den utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalbasinstrument, ska se till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller ett företag som kan bli föremål för resolution i enlighet med artikel 36. Denna värdering ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på kapitalbasinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på relevanta kapitalbasinstrument i syfte att kapitalisera institutet eller koncernföretaget.

Som framgår av krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten innan den skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument göra en värdering motsvarande den som ska göras inför ett beslut om resolution respektive inför vidtagande av resolutionsåtgärder. Detta ska, som Riksgäldskontoret anfört, även ske för att fastställa behovet av skuldnedskrivning eller konvertering när ett företag tar emot statligt stöd. Artikel 59.10 i krishanteringsdirektivet anger mer specifikt att värderingen av nedskrivningsbehovet ska göras enligt artikel 36, dvs. i enlighet med särskilda formkrav (se avsnitt 17).

Med utgångspunkt i värderingen ska resolutionsmyndigheten beräkna hur stor nedskrivningen respektive konverteringen behöver vara för att dels absorbera förluster, dels kapitalisera företaget för att det eller den koncern den ingår i ska undvika ett fallissemang (eller sannolikt fallissemang). Vägledning om vad som ska styra omfattningen av en eventuell konvertering finns i artikel 60. Av den artikeln framgår att kapitalbeloppet för kapitalinstrumenten ska skrivas ned eller konverteras i den utsträckning som krävs för att uppfylla de samhällsintressen som täcks in av resolutionsändamålen.

Svenska Bankföreningen anser att det bör vara möjligt att genomföra en preliminär värdering även vid nedskrivning eller konvertering utanför resolution. Det kan noteras att artikel 59.10 i krishanteringsdirektivet hänvisar till artikel 36 i dess helhet, och således även möjliggör ett förfarande med preliminär värdering i enlighet med artikel 36.9. Detta bör även framgå av den nya lagen om resolution.

Det bör därför föras in en bestämmelse som anger att innan Finansinspektionen prövar en fråga om att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument, ska inspektionen se till att det görs en värdering motsvarande den som görs inför ett beslut om resolution respektive beslut om, och utformningen av, resolutionsåtgärder.

	14.4	Åtgärder för att skriva ned eller konvertera och
		åtgärdernas ordningsföljd

	Regeringens förslag: Innan Finansinspektionen skriver ned eller
	konverterar relevanta kapitalinstrument, ska inspektionen minska
334	kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna i företaget.

Om företaget som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning och	Prop. 2015/16:5
konvertering av relevanta kapitalinstrument har ett positivt värde, får
Finansinspektionen minska äganderätten för existerande aktieägare
genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimär-
kapitalinstrument.
Finansinspektionen får i samband med minskning av kärnprimär-
kapitalet även besluta att

1.dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument, eller

2.överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

Finansinspektionen ska skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera dessa till kärnprimärkapital- instrument i enlighet med instrumentens inbördes förmånsrätt och i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller kommer sannolikt att fallera.

Principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än i konkurs eller likvidation, gäller även vid nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution, om inte annat framgår av villkoren för instrumentet. Principen ska även gälla till förmån för ägarna i företaget.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen anser dock att principen att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation inte ska gälla vid tillämpning av bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att principen om ”no creditor worse off” även ska gälla vid tillämpning av bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution. Som skäl för detta anför Bankföreningen att Finansinspektionens befogenhet att, när kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera dessa till kärnprimärkapital kan medföra att aktieägarna, må vara i utspädd form, kommer att kvarstå som aktieägare samtidigt som innehavare av relevanta kapitalinstrument kan få sina fordringar permanent nedskrivna. Resultatet kan således bli att prioritetsordningen blir omvänd vilket framstår som orimligt. Riksgäldskontoret anser att det finns anledning att se över om avsaknaden av skydd för kapitalinstrumentsinnehavare utanför resolution, liksom den asymmetri som synes föreligga i de fall då stats- stödsreglerna blir tillämpliga, är en fråga som bör utredas vidare. Enligt Riksgäldskontoret kommer ägarna aldrig att äga rätt till kompensation, och innehavare av relevanta kapitalinstrument kommer bara ha rätt till kompensation om statsstödsregelverket är tillämpligt och deras instrument utgör en efterställd skuld (vilket inte alltid är fallet).

335

Prop. 2015/16:5

336

Skälen för regeringens förslag

Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument

Vid nedskrivning eller konvertering utanför resolution ska på motsvarande vis som vid resolution principen gälla att åtgärder ska vidtas mot ägare före det att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran konverterad. I detta fall är borgenärerna innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten och ägarna är enbart innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument. Innehavare av exempelvis preferensaktier, som inte räknas in i kärnprimärkapitalet, räknas i detta sammanhang inte som ägare.

För att upprätthålla prioritetsordningen ska Finansinspektionen först fokusera på posterna i kärnprimärkapitalet. Alltså ska kärn- primärkapitalet, i princip det egna kapitalet, i första hand bära förluster genom att detta minskas. Det egna kapitalet består i sin tur i princip av det kapital som aktieägarna eller andelsinnehavare har satt in och det överskott eller underskott som företagets verksamhet har genererat. Om tillgångarnas värde understiger skulderna är det egna kapitalet negativt. I en sådan situation är aktiekapitalet eller det kapital som andelsinnehavare har satsat förbrukat. Vid en konkurs hade dessa intressenter inte fått något tillbaka av sina satsade medel. Aktieägarna eller andelsinnehavarna bör i en sådan situation inte längre ha något anspråk på företaget och aktier eller andelar bör dras in i bemärkelsen att instrumenten utraderas eller överförs till nedskrivna borgenärer. Av detta skäl bör Finans- inspektionen kunna besluta om att minska poster i kärnprimärkapitalet, exempelvis aktiekapitalet, så att förluster absorberas. I samband med detta beslut får Finansinspektionen också besluta om att dra in eller överföra aktier eller andra kärnprimärkapitalinstrument.

Om företaget har ett positivt eget kapital, får Finansinspektionen även besluta om att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapital- instrument med följd att de befintliga ägarnas ägarandel minskas (späds ut). Finansinspektionen ska också kunna kombinera indragning, över- föring och utspädning. Åtgärderna indragning, överföring och utspädning överensstämmer med de åtgärder som resolutionsmyndigheten ska kunna vidta, eller åstadkomma, vid en tillämpning av skuldnedskrivnings- verktyget (se avsnitt 20.2 och 20.3).

Det bör dock noteras att dessa åtgärder riktade mot aktieägare och andra innehavare av kärnprimärkapitalinstrument aldrig genomförs separat utan alltid står i relation till den nedskrivning eller konvertering som görs av de relevanta kapitalinstrumenten. Det bör framgå av den nya lagen om resolution att Finansinspektionen kan vidta åtgärder rörande kärnprimärkapitalet som motsvarar resolutionsmyndighetens befogen- heter gentemot ägare.

Åtgärder mot innehavare av relevanta kapitalinstrument

När det egna kapitalet som utgör poster i kärnprimärkapitalet har förbrukats för att absorbera förlusterna kan relevanta kapitalinstrument tas i anspråk för att absorbera kvarvarande förluster. Detta sker genom att Finansinspektionen beslutar om att instrumentens kapitalbelopp ska skrivas ned, ända till noll om så krävs.

När väl förlusterna har absorberats kan de relevanta kapital- instrumenten tas i anspråk för att stärka kärnprimärkapitalrelationen genom att Finansinspektionen beslutar om konvertering, dvs. att dessa kapitalinstrument som i grunden är skulder blir omvandlade till kärnprimärkapitalinstrument som aktier. Det bör framgå av den nya lagen om resolution att Finansinspektionen har rätt att skriva ned relevanta kapital- instruments kapitalbelopp och att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

Hur stor nedskrivningen eller konverteringen ska vara får bedömas från fall till fall. Utgångspunkten bör vara att åtgärderna ska vara tillräckligt kraftfulla för att företaget eller koncernen inte längre ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera. Om det inte är möjligt att genomföra en tillräckligt omfattande nedskrivning eller konvertering bör myndigheterna i stället inleda den process som kan leda till resolution, om förutsättningarna för detta är för handen, eller tillståndsåterkallelse.

Prioritetsordningen ska även följas när Finansinspektionen tillämpar sin beslutanderätt avseende relevanta kapitalinstrument. Det innebär att instrument som räknas till det övriga primärkapitalet ska tas i anspråk före instrument som räknas till supplementärkapitalet, vilket också bör framgå av den nya lagen om resolution. Instrumenten ska således tas i anspråk i den ordningsföljd som ges av deras inbördes grad av efterställdhet eller förmånsrätt.

Följderna av en nedskrivning eller konvertering

I artikel 60.2 a i krishanteringsdirektivet finns en bestämmelse som gäller vid nedskrivning men inte vid konvertering. Det anges samman- fattningsvis att sänkningen av skuldens kapitalbelopp ska vara permanent, att det inte får finnas någon kvarstående skuld för det belopp som skrivits ned och att ingen ersättning får betalas till borgenären i samband med nedsättningen. Dessa bestämmelser ska dock inte förhindra att en konvertering genomförs.

Enligt artikel 60.1 m i tillsynsförordningen kan den nedskrivning eller konvertering som sker med stöd av avtalsvillkoren vara tillfällig eller permanent. För att tydliggöra skillnaden mellan tillsynsförordningens och krishanteringsdirektivets bestämmelser, bör det därför klargöras att den av resolutionsmyndigheten beslutade nedskrivningen eller konverte- ringen ska vara permanent. Att konverteringen ska vara permanent sägs visserligen inte uttryckligen i krishanteringsdirektivet men konvertering till kärnprimärkapitalinstrument resulterar automatiskt i eviga instrument (se artikel 28.1 e i tillsynsförordningen) och utgör således en oåterkallelig konvertering.

Att det inte får finnas några kvarstående skulder på den nedsatta delen och att ingen ersättning ska betalas till borgenärerna följer av bestämmelserna om hur nedskrivningen och konverteringen genomförs. Det behöver därför inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse.

Av artikel 60.2 i krishanteringsdirektivet framgår emellertid att bestämmelserna om återbetalningsmekanismen i artikel 46.3 i krishanteringsdirektivet är tillämpliga även i detta fall. Reglerna om uppvärdering och återbetalning genomförs genom de generella reglerna avseende värdering (se avsnitt 17).

Prop. 2015/16:5

337

Prop. 2015/16:5 En nedskrivning kommer att innebära att de relevanta kapital- instrumentens kapitalbelopp sänks, dvs. att företagets skulder minskar.

Den konvertering som sker kommer sannolikt att resultera i att företaget får nya delägare. Beroende på storleken på de nya aktie- innehaven kan de nya ägarnas lämplighet behöva prövas av tillsyns- myndigheten. Den prövningen sker normalt innan aktier byter ägare. Liksom i fallet med skuldnedskrivningsverktyget, ska en ägarprövning göras i samband med att konverteringen sker. På samma sätt som vid konvertering som görs inom ramen för en resolution, bör det framgå av den nya lagen om resolution att överföring av aktier till nya ägare får ske även om ägarprövningen inte har slutförts.

Det bör i det här sammanhanget också noteras att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten avser alla instrument som uppfyller kraven för att få ingå i kapitalbasen och detta oavsett om instrumentet i det enskilda fallet får räknas in i kapitalbasen. Så kan exempelvis vara fallet om ett företag har emitterat instrument till ett större belopp än vad som får ingå i kvoten.

Principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation

I resolution gäller principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation (se avsnitt 16). Av krishanteringsdirektivet framgår inte uttryckligen att principen även gäller vid nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution. I likhet med Svenska Bankföreningen anser emellertid regeringen att principen även måste tillämpas i sådana fall, om inte avtalsvillkoren för det aktuella instrumentet anger något annat. Enligt regeringens bedömning bör undantag från principen göras när det av villkoren för det relevanta kapitalinstrumentet framgår att konvertering till kärnprimärkapital eller nedskrivning skulle ha skett även utan resolutionsmyndighetens ingripande (se avsnitt 16.7).

Regeringen anser dock inte att principen bör vara tillämplig enbart av den anledningen att det annars skulle finnas en risk att prioritetsordningen omvänds, så att aktieägarna kan komma bättre ut än innehavarna av relevanta kapitalinstrument. Den situation som Bank- föreningen syftar på kan nämligen inte uppstå eftersom nedskrivning av relevanta kapitalinstrument förutsätter att företaget, efter att dess kärnprimärkapital har minskats i proportion till förlusterna, fortfarande har ett negativt värde. Om företagets värde är positivt är vare sig minskning av kärnprimärkapital eller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument aktuellt. I det fallet påförs kvarvarande ägare förluster genom minskning av ägarandelar (utspädning) till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapital.

Vad särskilt gäller konvertering av relevanta kapitalinstrument finns enligt regeringens mening visst stöd i krishanteringsdirektivet för att principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation ska gälla även vid konvertering utanför resolution. Konverteringskursen ska nämligen utgöra en lämplig kompensation för den eventuella förlust som den berörda

kapitalinstrumentsinnehavaren åsamkas genom konverteringen (jfr

338

artiklarna 50.2 och 60.3 d). Ytterst begränsas detta i direktivet av vad som skulle vara en otillräcklig kompensation, dvs. kompensation som medför ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation. Indirekt ska alltså konverteringskursen säkerställa att principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation följs (se avsnitt 22.30). För tydlighets skull bör dock principens tillämplighet även framgå uttryckligen av den bestämmelse som genomför artikel 34.1 g i krishanteringsdirektivet. Undantag från principen bör dock, i enlighet med vad regeringen anfört i det föregående, göras i fall annat framgår av avtalsvillkoren för det relevanta kapitalinstrumentet. Sådana undantag är förenliga med artikel 50.2 i krishanteringsdirektivet, eftersom eventuella förluster som åsamkas innehavarna inte är följden av att resolutionsmyndigheten utövar sin konverteringsbefogenhet utan följer av avtalsvillkoren för det aktuella instrumentet.

Även när det gäller nedskrivning av relevanta kapitalinstrument finns visst stöd i krishanteringsdirektivet för att principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation ska gälla även vid nedskrivning utanför resolution. Artikel 59.10 i krishanteringsdirektivet föreskriver nämligen att resolutionsmyndigheten ska göra en värdering enligt artikel 36 innan den utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten. Enligt artikel 36.8 och 36.10 ska värderingen, för att uppfylla alla villkor som föreskrivs i artikel 36, bl.a. innehålla en uppskattning av vilken behandling som varje klass av ägare och borgenärer skulle förväntas få om företaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden, dvs. konkurs eller likvidation. Det talar för att principen att ägare och borgenärer inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation även måste beaktas inom ramen för Finansinspektionens bedömning av behovet av nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution. För sådana fall föreskrivs visserligen inte en värdering i efterhand enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet. Om en innehavare av relevanta kapitalinstrument överklagar beslutet att skriva ned eller konvertera kapitalinstrumenten utanför resolution och åberopar att beslutet står i strid med egendomsskyddet synes dock domstolen, vid sin prövning av vad som är en rättmätig ersättning för ingreppet, inte ha annat att jämföra med än vad som hypotetiskt sett hade blivit utfallet för den aktuella borgenären i konkurs eller likvidation. Att företaget eller koncernen inte längre är livskraftig innebär ju att den eller det fallerar (eller sannolikt kommer att fallera) och att inga alternativa åtgärder förutom nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument kan förhindra ett sådant fallissemang (artikel 59.4). Om inte det allmänna intresset av att försätta företaget eller koncernen i resolution också är uppfyllt, är alltså det enda alternativet till nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument konkurs eller likvidation.

Principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation bör även gälla vid nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution, om inte avtalsvillkoren för det aktuella instrumentet anger annat. En sådan ordning framstår som motiverad för att upprätthålla grundläggande rättigheter enligt EU-rätten. Principen kan nämligen härledas ur

Prop. 2015/16:5

339

Prop. 2015/16:5 egendomsskyddet i artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). Den föreskriver att ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Som utredningen antyder anger dessutom EU:s statsstödsregler att principen ”inte sämre villkor för borgenärer” ska följas vid s.k. bördefördelning mellan aktieägare och innehavare av konvertibler och andra efterställda skulder både i och utanför resolution. Med efterställda skulder avses i detta sammanhang ett vidare begrepp än relevanta kapitalinstrument enligt krishanteringsdirektivet, varför skyddet för borgenärer synes vara vidare enligt statsstödsreglerna. Såvitt framgår av statsstödsreglerna gäller principen däremot inte för ägarnas räkning.

Eftersom nedskrivning av relevanta kapitalinstrument utanför resolution innebär samma inskränkning av egendomsskyddet som nedskrivning i resolution och som förutsätts för kommissionens godkännande av statligt stöd, bör innehavarna av instrumenten ges samma skydd utanför resolution. Eftersom artikel 17 i EU-stadgan inte gör åtskillnad mellan olika slags egendom, finns det enligt regeringens mening inte anledning att se annorlunda på saken vad gäller aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument, som alltså bör tillförsäkras samma skydd. Principen att det ekonomiska utfallet för borgenärer och ägare inte ska bli sämre än vid konkurs eller likvidation ska alltså gälla även vid nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument och andra efterställda skulder, liksom för de åtgärder som dessförinnan vidtas gentemot ägarna, utanför resolution. Mot den bakgrunden finner regeringen ingen anledning att, som Riksgäldskontoret föreslår, ytterligare utreda skyddet för kapitalinstrumentsinnehavare utanför resolution och diskrepansen som synes råda i förhållande till statsstödsreglerna.

14.5Några särskilda förutsättningar för konvertering

	Regeringens förslag: Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument
	ska följande förutsättningar gälla.
	1. De kärnprimärkapitalinstrument som konverteringen ska vara
	utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretag, beroende på
	vad Finansinspektionen beslutar och, om instrumenten ska ges ut av
	moderföretaget, vara godkända av resolutionsmyndigheten för
	moderföretaget.
	2. Kärnprimärkapitalinstrumenten ska ha getts ut innan företaget ger
	ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital
	från staten eller ett offentligt organ.
	3. Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan
	dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.
	4. Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens kon-
	vertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms enligt de principer
	som gäller vid konvertering av skulder till aktier och andra ägande-
340	rättsinstrument när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.	Prop. 2015/16:5
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 60.3 i krishanterings- direktivet framgår vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att konvertering ska kunna ske. Om någon av förutsättningarna inte går att uppfylla behöver alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.

Den första förutsättningen för att konvertering ska få ske är att de kärnprimärkapitalinstrument som lämnas i utbyte ges ut av det berörda företaget eller av dess moderföretag. Resolutionsmyndigheten för det företaget eller moderföretaget, beroende på vilken av dem som ska ge ut instrumentet, ska samtycka till att instrumenten ges ut av företaget i fråga. I praktiken innebär det att om Finansinspektionen överväger att besluta om en konvertering till aktier i det berörda företagets moderföretag, måste resolutionsmyndigheten för moderföretaget samtycka.

Eftersom konverteringen kan ske genom att kärnprimärkapital- instrument som innehas av t.ex. aktieägare förs över till borgenärer, ställer dock bestämmelsen inte upp några krav på nyemission av aktier i varje enskilt fall.

Emissionen ska för det andra göras innan företaget gör en emission av aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten. Bestämmelsen återspeglar principen att företagets ägare ska bära förluster först och därefter företagets borgenärer, innan staten går in med kapital. Genom denna bestämmelse riskerar staten inte någon utspädning av sitt innehav.

För det tredje ska instrumenten överföras till borgenärerna i direkt anslutning till beslutet om konvertering. Beslutet ska alltså resultera i en direkt kapitalisering av företaget.

För det fjärde ska konverteringskursen vara förenlig med de principer som gäller vid resolution (se avsnitt 16). Av artikel 60.3 d i krishanteringsdirektivet framgår att Finansinspektionen ska fastställa konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumenten med utgångs- punkt i vissa angivna kriterier. Det är samma kriterier som gäller när resolutionsmyndigheten beslutar om konvertering av kvalificerade skulder i resolution (se avsnitt 22.30).

Artikel 60.3 i krishanteringsdirektivet ger resolutionsmyndigheten möjlighet att i samband med en konvertering kräva att ett företag ska ge ut kärnprimärkapitalinstrument till innehavarna av relevanta kapitalinstrument. Eftersom Finansinspektionen enligt den nya lagen om resolution ges möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att konvertering ska kunna ske, framstår det som överflödigt att därutöver föreskriva en uttrycklig möjlighet för inspektionen att kräva av företaget att det ska ge ut kärnprimärkapitalinstrument till innehavare av relevanta kapitalinstrument.

14.6Nedskrivning och konvertering i koncerner

Regeringens förslag: När ett relevant kapitalinstrument som getts ut

av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskriv-

341

Prop. 2015/16:5 ningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än för de relevanta kapitalinstrument med samma rang- ordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 51.1 d i krishanterings- direktivet framgår att ett relevant kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag inte ska skrivas ned eller konverteras i större utsträckning eller till sämre villkor än de villkor som gällde för kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå som har skrivits ned eller konverterats.

När åtgärder vidtas mot ett moderföretag i en koncern och dess dotter- företag behöver bördan fördelas mellan företagen. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya lagen om resolution.

14.7Beslut om nedskrivning och konvertering är myndighetsbeslut

Regeringens förslag: Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget som uppfyller förutsättningarna för detta och för innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapital- instrument.

En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för ford- ringen.

Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Om Finansinspektionen beslutar om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument, är detta ett myndighetsbeslut som är bindande för innehavarna av dessa instru- ment.

Som tidigare angetts är Finansinspektionens åtgärder gentemot inne- havarna av kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, en del av förfarandet vid nedskrivning eller konvertering av relevanta kapital- instrument. Även dessa åtgärder som inbegriper att poster i kärnprimär- kapitalet ska minskas, exempelvis genom att aktiekapitalet minskas, eventuellt i kombination med att motsvarande instrument permanent fråntas innehavarna genom att aktier dras in eller blir överförda alternativt att befintligt ägandet minskas genom utspädning, vidtas efter myndighetsbeslut. Det innebär att de är bindande gentemot företaget som måste verkställa minskningen av kärnprimärkapitalet och gentemot innehavarna av kärnprimärkapitalinstrument, som till följd av beslutet kan få sina instrument indragna.

342

För att en konvertering ska kunna ske kan företagets kapital behöva Prop. 2015/16:5 öka. Finansinspektionen kan fatta beslut om en kapitalökning. Det bör

uttryckligen anges i den nya lagen om resolution att de beslut som Finansinspektionen fattar inom ramen för en nedskrivning eller konvertering är direkt bindande för företaget och innehavare av berörda instrument och att dessa beslut ska verkställas oberoende av vad som annars är föreskrivet om liknande åtgärder, exempelvis i aktiebolags- lagen.

En konvertering innebär att det relevanta kapitalinstrumentet omvand- las till ett kärnprimärkapitalinstrument, t.ex. aktier. Borgenären (eller innehavaren av det relevanta kapitalinstrumentet) byter ställning till ägare. Vid konverteringen överförs skuld till eget kapital, vilket stärker företagets finansiella ställning. I termer av kapitaltäckningsregelverket innebär det att företagets kärnprimärkapitalrelation ökar vilket förbättrar kvaliteten på kapitalbasen även om storleken på kapitalbasen förblir oförändrad. Se även avsnitt 22.20 såvitt avser konvertering av skulder till aktier och andra äganderättsinstrument vid tillämpning av skuld- nedskrivningsverktyget.

Det bör på motsvarande sätt som i fråga om skuldnedskrivnings- verktyget införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att Finansinspektionen får besluta att relevanta kapitalinstrument konverteras till kärnprimärkapitalinstrument, exempelvis aktier, i ett företag som uppfyller förutsättningarna för nedskrivning eller konverte- ring. Detta beslut om konvertering ska vara bindande för företaget, för berörda borgenärer och ägare. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen. Det bör också framgå av den nya lagen om resolution att den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd när den har blivit registrerad, i enlighet med vad som gäller i exempelvis aktiebolagslagen.

14.8Förberedande åtgärder

Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga ett företag som kan bli föremål för resolution att styrelsen ska ha det bemyn- digande som krävs för att företaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 60.4 i krishanteringsdirektivet innebär att Finansinspektionen ska kunna kräva av ett företag att det alltid har de bemyndiganden som krävs för att ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. En liknande bestämmelse finns i artikel 54.6 i tillsynsförordningen för primärkapitalinstrument som ska konverteras vid en utlösande händelse. Det handlar exempelvis om att se till att det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet är tillräckligt stort för att en nyemission ska kunna göras utan bolagsstämmobeslut i

343

Prop. 2015/16:5 kombination med ett bemyndigande till styrelsen att besluta om nyemission utan företrädesrätt för aktieägarna.

För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör det föras in en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att resolutions- myndigheten får förelägga ett företag som kan bli föremål för resolution att vidta åtgärder för att säkerställa att styrelsen får fatta beslut om nyemission enligt 13 kap. 35 § aktiebolagslagen.

14.9Tillämpning på gruppnivå

Regeringens förslag: Beslut om att förutsättningarna för ned- skrivning eller konvertering föreligger gentemot ett dotterföretag i en koncern ska föregås av underrättelser och samråd med relevanta tillsynsmyndigheter i andra länder.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Artikel 62 i krishanteringsdirektivet
	anger vissa särskilda förfarandekrav som avser konsoliderad tillämpning
	av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i fråga om ett
	dotterföretag i en koncern. Förfarandekraven påminner om de
	bestämmelser som avser samarbete mellan olika nationella myndigheter i
	samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se avsnitt 26).
	En berörd myndighet i en medlemsstat som bedömer om villkoren för
	nedskrivning eller konvertering avseende ett dotterföretag är uppfyllda
	ska underrätta andra relevanta myndigheter. När underrättelsen lämnats
	ska den berörda myndigheten i samråd med de andra myndigheterna
	bedöma om det finns alternativa, realistiska åtgärder i stället för
	skuldnedskrivning eller konvertering (artikel 62.4). Om slutsatsen är att
	det finns sådana alternativa åtgärder, ska de vidtas (artikel 62.6).
	Om slutsatsen är att det inte finns några realistiska alternativa åtgärder
	att vidta, ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande
	enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt. En berörd myndighet som
	fastställer att villkoren är uppfyllda avseende ett visst företag ska ta
	hänsyn till de potentiella konsekvenserna i alla medlemsstater där
	företaget eller koncernen bedriver verksamhet.
	Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande av att
	nedskrivning eller konvertering är nödvändigt i ett dotterföretag i en
	koncern, gäller enligt artikel 62.8 i krishanteringsdirektivet särskilda
	regler. Myndigheten ska då underrätta de berörda myndigheterna i de
	medlemsstater där dotterföretagen är belägna, och myndigheterna ska
	komma överens i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.4 i
	direktivet. Detta innebär bl.a. att berörda myndigheter kan framställa
	invändningar och att Eba på begäran av en berörd myndighet kan bistå de
	berörda myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse. Om
	ingen överenskommelse föreligger, får inget fastställande inom ramen för
	artikel 59.3 c göras.
	Av artikel 62.9 i	krishanteringsdirektivet	framgår	slutligen	att
344	resolutionsmyndigheten	i den jurisdiktion	där vart	och ett	av

dotterföretagen är beläget utan dröjsmål ska verkställa ett i enlighet med Prop. 2015/16:5 artikel 62 fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument,

med vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är. Den process som beskrivits i det föregående måste genomföras i

svensk rätt. Eftersom processen sannolikt kommer att utmynna i att företaget i fråga föreläggs att vidta åtgärder eller ett beslut om nedskrivning eller konvertering, bör bestämmelserna tas in i den nya lagen om resolution.

Det bör i detta sammanhang noteras att överenskommelser mellan myndigheterna utgör internationella överenskommelser i regerings- formens mening. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås sådana överenskommelser av regeringen. En förutsättning för att Finans- inspektionen ska kunna träffa en överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat Finans- inspektionen att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4).

Om de berörda myndigheterna kommer överens ska det framgå av en överenskommelse enligt bestämmelserna i artikel 92 i krishanterings- direktivet (se avsnitt 26). Om inte myndigheterna kan enas, ska det enligt artikel 62 i direktivet inte ske någon nedskrivning eller konvertering. Hänvisningen till artikel 92 i direktivet får därför förstås som att den myndighet som motsätter sig åtgärden ska motivera sitt beslut och underrätta de övriga myndigheterna om det, och om vilka alternativa åtgärder som myndigheten avser att vidta.

Det som anges i artikel 62.2 i krishanteringsdirektivet om att myndigheterna ska beakta potentiella konsekvenser i alla medlemsstater, bör även framgå av bestämmelserna i den nya lagen om resolution. Artikel 62.7, som anger att resolutionsmyndigheten ska vidta åtgärder utan dröjsmål, bör genomföras i svensk rätt genom att Finans- inspektionen skyndsamt bör besluta om nedskrivning eller konvertering (se avsnitt 14.1).

15Resolutionsändamålen och förutsättningar för resolution

15.1Resolutionsändamålen

Regeringens förslag: Ändamålen med resolution är att

1.säkerställa att kritisk verksamhet upprätthålls,

2.undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten,

3.skydda offentliga medel,

4.skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av investerarskyddet, och

5.skydda kundmedel och kundtillgångar.

345

Prop. 2015/16:5

346

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock delvis en annan formulering av resolutionsändamålen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret delar utredningens syn på hur resolutionsändamålen bör genomföras i svensk rätt. Att krishanteringsdirektivets ändamål att upprätthålla kritiska funktioner och undvika betydande negativa effekter på det finansiella systemet slås samman till ett ändamål (att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet) är rimligt eftersom det i båda fallen handlar om att säkerställa att det finansiella systemet som helhet kan fullgöra sina funktioner i samhällsekonomin. Vidare bör detta ändamål ha en särställning gentemot övriga på så sätt att det alltid måste vara uppfyllt för att ett resolutionsförfarande ska kunna inledas, medan de övriga ändamålen inte ensamma kan motivera resolution, utan enbart vägleda hur själva resolutionsförfarandet ska genomföras. På sikt finns dock skäl att överväga om resolutionsramverket även bör kunna användas i icke- systemhotande situationer, och skulle en sådan ordning införas kommer resolution kunna inledas även om det inte föreligger någon omedelbar risk för allvarlig störning i det finansiella systemet. Svenska Bankföreningen och Sparbankernas riksförbund anser att det grundläggande skälet för att tillgripa resolution måste handla om allvarliga hot mot det finansiella systemet, dvs. en systemkris. Lagtexten bör återspegla detta, dvs. att en grundläggande förutsättning för resolution och förberedelser för resolution är att motverka en systemkris och att övriga punkter som anges i lagförslaget ska beaktas vid bedömningen av om en systemkris är för handen. Dessa omständigheter bör således inte enskilt kunna utgöra grund för beslut om att försätta ett företag i resolution.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om resolutionsändamålen

Resolution får endast ske för att uppnå de mål som uppräknas i artikel 31.2 i krishanteringsdirektivet och under de villkor som direktivet i övrigt föreskriver (artikel 32.1 och 32.5). Ändamålen för resolution är också sammankopplade med väsentliga delar av krishanteringsdirektivet i övrigt, främst tillämpningen av resolutionsverktygen och de övriga befogenheter som tillkommer resolutionsmyndigheten i resolution. Ändamålens praktiska roll i ett specifikt resolutionsförfarande skiljer sig dock åt vid beslutet om att försätta ett företag i resolution respektive vid utformningen av ett resolutionsförfarande. I det förra fallet utgör resolutionsändamålen grund för bedömningen om resolution är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, medan de i det senare fallet även tjänar som vägledning för resolutionsmyndigheten med avseende på vilken eller vilka resolutionsåtgärder som bör vidtas (jfr artikel 31.1). Resolutionsändamålens betydelse vid valet av resolutionsåtgärder utvecklas närmare i avsnitt 16.3.

Eftersom resolutionsändamålen utgör en central del av krishanterings- regelverket bör de framgå av den nya lagen om resolution. Enligt regeringens mening finns det dock ingen anledning att frångå

krishanteringsdirektivets definitioner av ändamålen på det sätt som föreslås av utredningen. Tvärtom finns ett värde i att ligga nära direktivet definitionsmässigt eftersom begreppen som används återkommer i andra sammanhang, exempelvis i bestämmelserna om broinstitutsverktyget (artikel 40.1). Till detta kommer att ett mer direktivkonformt genom- förande skulle kunna underlätta det gränsöverskridande samarbetet.

Svenska Bankföreningen och Sparbankernas riksförbund anser att lagbestämmelsen om resolutionsändamålen bör utformas så att endast ändamålet att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet kan utgöra grund för att inleda resolution, medan de övriga ändamålen får beaktas vid användningen av resolutionsverktygen. Enligt regeringens mening är detta dock inte förenligt med krishanteringsdirektivet. Enligt artikel 31.3 i krishanteringsdirektivet är resolutionsändamålen i punkten 2 samma artikel likvärdiga, såvida inte annat anges i direktivet. För beslut att försätta ett företag i resolution föreskriver direktivet emellertid inte att ett särskilt resolutionsändamål måste vara aktuellt eller att något ändamål skulle väga tyngre än något annat. Det är en annan sak att det senare ändå kan bli fallet i praktiken vid resolutionsmyndighetens prövning av om förutsättningarna för att försätta ett företag i resolution är uppfyllda i det enskilda fallet (se vidare avsnitt 15.2.2).

Mot den bakgrunden finner regeringen att det i den nya lagen om resolution bör tas in en bestämmelse som anger följande resolutions- ändamål utan inbördes rangordning.

Säkerställa att kritisk verksamhet upprätthålls

Ett resolutionsändamål enligt krishanteringsdirektivet är att säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls (artikel 31.2 a). Med kritiska funktioner avses aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners utbytbarhet (artikel 2.1.35). Mer konkret kan en funktion anses kritisk om den utgör en tillräcklig andel av någon av det finansiella systemets grundläggande funktioner, dvs. betalnings- förmedling, kapitalförsörjning och hantering av risk, eller om den är en förutsättning för att någon annan central del av det finansiella systemet ska fungera. För att undvika sammanblandning med de grundläggande funktionerna benämns de kritiska funktionerna enligt krishanterings- direktivet inom ramen för detta lagstiftningsärende som kritisk verksamhet. Begreppet har dock samma innebörd som kritiska funktioner i krishanteringsdirektivet. För en närmare beskrivning av kritisk verksamhet hänvisas till definitionen av begreppet i avsnitt 6.4.

Undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten

Ett annat resolutionsändamål enligt krishanteringsdirektivet är att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. Detta kan ske på olika sätt, men ska enligt krishanteringsdirektivet i synnerhet ske genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på

Prop. 2015/16:5

347

Prop. 2015/16:5	marknadsstruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin (artikel
	31.2 b). Eftersom förhindrande av spridningseffekter och upprätthållande
	av marknadsdisciplin inte utgör resolutionsändamålet i sig, utan endast
	exempel på åtgärder för att uppnå detsamma, behöver de enligt
	regeringens mening inte anges uttryckligen i den nya lagen om
	resolution. Det är dock åtgärder som bör beaktas särskilt vid
	bedömningen av detta resolutionsändamål.
	Behovet av att förhindra spridningseffekter kan bl.a. ses mot bakgrund
	av att även enskilda företag som inte bedriver kritisk verksamhet vid ett
	fallissemang eller en avveckling kan medföra problem som snabbt
	sprider sig vidare till andra finansiella företag och ger upphov till
	störningar i det finansiella systemet. Exempel på spridningskanaler är
	finansiella kopplingar som uppstår genom att de finansiella företagen har
	fordringar på varandra, otillräcklig information som innebär att insättares
	och andra finansiärers beteenden i hög grad styrs av förtroende och om
	dessa tappar förtroendet kan det medföra att de drar tillbaka sin
	finansiering från företaget, samt negativa prisspiraler till följd av snabba
	och stora försäljningar av finansiella tillgångar. Hur betydande sådana
	spridningseffekter är för den finansiella stabiliteten beror bl.a. på det
	fallerande företagets roll i det finansiella systemet och situationen i det
	finansiella systemet och ekonomin i stort. Självklart kan även företag
	som bedriver kritisk verksamhet ge upphov till spridningseffekter utöver
	de som relaterar direkt till den kritiska verksamheten. Att beakta
	konsekvenserna av ett fallissemang med hänsyn till relevanta finansiella
	infrastrukturer är en central del av bedömningen av spridningseffekter.
	Med upprätthållande av marknadsdisciplin avses i detta sammanhang
	att ägare och borgenärer ska ta konsekvenserna av sitt
	risktagande. Förväntningar om att staten ska rädda vissa fallerande
	företag och därigenom också skydda ägare och långivare från
	konsekvenserna av sitt risktagande kan leda till att dessa företag kan ta
	högre risker och hålla mindre kapital än andra företag samtidigt som de
	kan finansiera sig till en lägre kostnad. Detta bidrar till högre risker för
	den finansiella stabiliteten på sikt och minskad effektivitet i det finansi-
	ella systemet genom att snedvrida konkurrensen. Av detta skäl måste
	resolution, så långt som det är möjligt med hänsyn till den finansiella
	stabiliteten, genomföras på ett sätt som upprätthåller marknadsdisciplinen.
	Även om värnande av den finansiella stabiliteten är i fokus kan
	resolutionsmyndigheten behöva göra avvägningar mellan att värna
	finansiell stabilitet och skapa förutsättningar för ett stabilt och effektivt
	finansiellt system på sikt. Om exempelvis resolutionsmyndigheten
	skriver ned ett företags skulder för att stärka dess kapitalsituation, kan
	det ske till en nivå där borgenärer bär de förluster som de skulle burit vid
	en konkurs. Genom att borgenärer får samma ekonomiska utfall som vid
	konkurs kan det hävdas att marknadsdisciplinen upprätthålls. Eftersom
	långivarna i många fall är andra finansiella företag kan dock en alltför
	långtgående skuldnedskrivning ge upphov till betydande spridnings-
	effekter. Resolutionsmyndigheten kan alltså behöva väga in hur mycket
	negativa spridningseffekter den anser behöver förebyggas och i vilken
	utsträckning som marknadsdisciplinen behöver upprätthållas. Denna
	avvägning bör sedan styra hur åtgärderna utformas för att uppnå det
348	samhällsekonomiskt bästa resultatet.

Skydda offentliga medel

Ett ytterligare resolutionsändamål i krishanteringsdirektivet är att skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd (artikel 31.2 c). Med sådant stöd avses statsstöd enligt EU:s statsstödsregler eller annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå, som om det hade getts på nationell nivå hade utgjort statsstöd, och som ges i syfte att bevara eller återställa ett företags livskraft, likviditet eller soliditet. Ändamålet omfattar således inte endast statliga medel, utan även offentliga medel som överstatliga organ, såsom exempelvis EU, förfogar över.

Resolutionsändamålet i sig utesluter inte statsstöd, men det kommer till uttryck i andra artiklar i krishanteringsdirektivet som, tillsammans med EU:s statsstödsregler, begränsar möjligheterna att ge statligt stöd. Som exempel kan krishanteringsdirektivets krav på bördefördelning vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget nämnas. Ändamålet gör sig också gällande i det resolutionsförberedande arbetet, bl.a. vid upprättandet av resolutionsplaner. Genom att minska sannolikheten för att offentliga medel kommer att användas skyddas också dessa. Detta ändamål bidrar också till upprätthållande av marknadsdisciplinen genom att öka trovärdigheten i att ägare och borgenärer kommer att påföras förluster.

Vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i denna del är det enligt regeringens mening tillräckligt att i den nya lagen om resolution ange att resolutionsmålet är att skydda offentliga medel. Det saknas skäl att särskilt ange att detta bör ske genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd. En sådan ambition framgår redan implicit av ändamålet att skydda offentliga medel. Dessutom finns, som ovan nämnts, bestämmelser i krishanteringsdirektivet om bl.a. skuldnedskrivning som syftar till att minska sannolikheten för att offentliga medel kommer att användas vid resolution.

Skydda insättare och investerare

Ännu ett resolutionsändamål är enligt artikel 31.2 d i krishanterings- direktivet att skydda insättare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgaranti- system och investerare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare, dvs. insättningsgarantisystemet respektive investerarskyddet.

Den svenska insättningsgarantin garanterar insättningar i en bank, ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag upp till motsvarande 100 000 euro per kund. Insättningsgarantin inträder vid ett instituts betalningsoförmåga, vilken kan komma till uttryck antingen i form av ett beslut från Finansinspektionen eller genom att institutet går i konkurs. Ersättningen ska betalas ut inom 20 arbetsdagar från det att betalnings- oförmågan inträtt. Direktiv 2014/49/EU innebär bl.a. att utbetalnings- fristen ska kortas ned till sju dagar över tid och att ersättningsbeloppet i vissa fall får överstiga 100 000 euro, bl.a. i fråga om insättningar som härrör från transaktioner med bostadsfastigheter.

Investerarskyddet omfattar värdepapper som ett företag förvarar för en kunds räkning och medel som mottas med redovisningsskyldighet i

Prop. 2015/16:5

349

Prop. 2015/16:5 samband med att en investeringstjänst utförs. Syftet är att skydda kunder som inte kan få ut de värdepapper eller pengar som företaget hanterat eller tagit emot för deras räkning. Ersättningen till en investerare får, tillsammans med eventuell utdelning i företagets konkurs, ersättning genom företagets ansvarsförsäkring och skadestånd, uppgå till sammanlagt högst 250 000 kronor för varje företag som omfattas av reglerna. Investerarskyddet omfattar inte pengar som har insatts på konto (dessa skyddas i stället genom insättningsgarantin upp till den garanterade nivån).

Skyddet för investerare kommer, liksom skyddet för insättare, till uttryck i artikel 69 i krishanteringsdirektivet. Skyddet som krishan- teringsdirektivet ger insättare innebär att de tillförsäkras en oavbruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner. Detta kommer bl.a. till uttryck i skäl 5 till krishanteringsdirektivet och bestämmelser som innebär att resolutionsmyndigheten inte får tillfälligt förhindra garanterade insättare från att göra uttag (jfr artikel 69). Resolutions- regelverket kan således förbättra konsumentskyddet för insättarna genom att ge dem ett likviditetsskydd. Signalvärdet av att förfarandet uttryckligen skyddar insättarna ska inte heller underskattas, eftersom resolution ur insättarnas perspektiv bör vara förtroendeskapande. Skyddet för insättarna kan alltså både vara ett ändamål i sig och ett led i att upprätthålla insättarnas förtroende för företag som tar emot insättningar generellt och därigenom också ett led i att förebygga spridningseffekter och upprätthålla kritiska verksamheter.

Skydda kundmedel och kundtillgångar

Ett annat av krishanteringsdirektivets ändamål är att skydda kundmedel och kundtillgångar (artikel 31.2 e). Dessa ändamål är likartade då de båda avser tillgångar som ägs av kunderna och som endast förvaras av företaget, vilket innebär att de inte heller ska ingå i ett konkursbo. Om kunderna skulle få avbrott i sin möjlighet att disponera dessa tillgångar kan det både leda till problem för den enskilda kunden och ge upphov till spridningseffekter.

Även frysning av andra kundtillgångar och medel än de som omfattas av insättningsgaranti eller investerarskyddet kan innebära stora problem för kunderna. I fråga om t.ex. kontobehållning som överstiger det belopp som omfattas av insättningsgarantin ger vare sig denna eller investerarskyddet något skydd och resolutionsmyndigheten får, i enlighet med artikel 69 i krishanteringsdirektivet, tillfälligt frysa sådana medel. Eftersom ändamålet att skydda kundtillgångar och kundmedel avser kontanter eller andra tillgångar vilka i likhet med de medel som omfattas av investerarskyddet också omfattas av redovisningsskyldighet, men som däremot inte omfattas av investerarskyddet, är dessa ändamål nära relaterade när det gäller varför och i vilken omfattning som tillgångarna är skyddsvärda. Hur kundernas tillgångar och medel hanteras i resolutions- regelverket kan påverka förtroendet för viktiga tjänster.

350

15.2Förutsättningar för resolution

15.2.1Fastställande av fallissemang

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska, på eget initiativ eller på begäran av Riksgäldskontoret, pröva om ett institut eller ett annat företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

Ett institut eller annat företag ska anses fallera om Finans- inspektionen på objektiva grunder finner att

1.institutet eller företaget åsidosätter sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att tillståndet återkallas,

2.institutets eller företagets tillgångar underskrider dess skulder,

3.det inte kan fullgöra sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, eller

4.institutet eller företaget behöver visst statligt stöd.

Det ska anses sannolikt att ett institut eller annat företag kommer att fallera om Finansinspektionen på objektiva grunder finner att det i en nära framtid kommer att befinna sig i någon av situationerna som avses i 1–3.

Ett fastställande av faktiskt eller sannolikt fallissemang ska föregås av samråd med Riksbanken och Riksgäldskontoret.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär dock att Finansinspektionen, även på begäran av regeringen eller Riksbanken, ska pröva om fallissemangs- grunderna är uppfyllda.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att Finansinspekt- ionen på eget initiativ, eller på begäran av regeringen, resolutions- myndigheten eller Riksbanken, bör pröva om faktiskt eller sannolikt fallissemang föreligger. Ackordscentralen anser att fallissemangsgrund- erna överlappar varandra och att bedömningen av grundförutsättningarna för resolution riskerar att bli alltför subjektiv. Vidare kan ifrågasättas om rekvisiten för fallissemang kommer att kunna fungera som tillförlitliga indikatorer. Det hade varit önskvärt om en förutsättning hade varit att företaget skulle försättas i resolution när dess tillgångar uppgår till samma belopp som dess skulder eller strax innan det egna kapitalet är förbrukat. Det behövs tydligare indikatorer för bedömningen av om ett företag inte kan fullgöra sina skyldigheter i takt med att de förfaller till betalning. Att ett företag, som står under Finansinspektionens tillsyn och är solitt men behöver ”lender-of-last-resort-stöd” från Riksbanken under mer än fem sammanhängande dagar, skulle kunna vara en mer förutsägbar indikator. Finansbolagens förening anser att rättssäkerhet och förutsebarhet bör förstärkas och att gränsen mellan tillsyn, tidigt ingripande och resolution bör tydliggöras. Behovet av förfarandet kan ifrågasättas för företag som varken är systemviktiga eller tar emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten. Vidare bör det utredas hur motpartskretsen och godtagbara säkerheter kan utvidgas mer permanent och hur detta bör komma till uttryck i riksbankslagen. En mer långsiktig stabilitetsbedömning, där inte tillfälliga åtgärder utformas så att den s.k. ”too big to fail-problematiken” förstärks genom att åtgärderna i praktiken

Prop. 2015/16:5

351

Prop. 2015/16:5

352

enbart riktar sig till vissa institut, bör komma till utryck i riksbankslagen. Svenska Bankföreningen anser att Riksbankens roll när det gäller likviditetsstöd måste förtydligas så att möjligheten att erhålla likviditetsstöd blir förutsägbar för företagen och berörda aktörer. Vidare är förklaringen av begreppet ”sannolikt kommer att fallera” och hänvisningen till tillsynsförordningen otydlig och medför osäkerhet om när resolution kan komma i fråga. Även i de fall resolutionsåtgärder vidtas i ett tidigt skede måste gränsen mellan tillsyn, tidigt ingripande och resolution förklaras och tydliggöras. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige påpekar att rekvisiten för fallissemanggrunderna, särskilt när det gäller sannolikt fallissemang, framstår som vaga. Det leder till rättsosäkerhet och ökad risk för alltför diskretionär prövning. Sparbankernas riksförbund anser att begreppet ”sannolikt kommer att fallera” måste förtydligas i syfte att resolution endast kommer i fråga när ett företag på otvetydiga grunder måste förmodas komma att fallera.

Skälen för regeringens förslag

Ansvarig myndighet för fastställande av fallissemang

En av förutsättningarna för att ett institut ska kunna försättas i resolution är enligt artikel 32.1 i krishanteringsdirektivet att det fastställts att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera på någon av de grunder som anges i artikel 32.4 (s.k. fallissemangsgrunder). Samma grundförutsättningar för resolution och grunder för fastställande av fallissemang gäller även, med viss modifikation, vid bedömningen av om vissa koncernföretag ska försättas i resolution enligt artikel 33 i krishanteringsdirektivet. Vad som i det följande anges om bedömningen av fallissemang hos institut gäller således även vid bedömningen av fallissemang hos sådana företag.

Huvudregeln i krishanteringsdirektivet är att det är tillsynsmyndigheten som, efter samråd med resolutionsmyndigheten, har att bedöma om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera (artikel 32.1 a). Det är emellertid möjligt att i stället låta resolutionsmyndigheten göra denna bedömning, efter samråd med tillsynsmyndigheten, om resolutions- myndigheten har rätt verktyg för att göra detta (artikel 32.2).

Finansinspektionen har i regel de bästa förutsättningarna att bedöma om ett institut fallerar, eftersom inspektionen har all den information och kunskap om institutet som dess tillsynsuppdrag medför. Det är också Finansinspektionen som handlägger ärenden om återkallelse av tillstånd och bedömer allvaret i eventuella regelöverträdelser. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det i den nya lagen om resolution bör tas in en bestämmelse att Finansinspektionen ska ansvara för fastställande av om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det bör även anges i den nya lagen om resolution att Finansinspektionens fastställande ska föregås av samråd med Riksgäldskontoret och Riksbanken. Av artikel 32.1 a i krishanteringsdirektivet framgår det att ett beslut om att vidta en resolutionsåtgärd endast får fattas om ett antal villkor är uppfyllda, bl.a. att den behöriga myndigheten – efter samråd med resolutionsmyndigheten – har fastställt att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Med hänsyn till att en medlemstats

centralbank kan tilldelas uppgifter i egenskap av resolutionsmyndighet, överensstämmer den föreslagna samrådsskyldigheten med artikel 32.1 a i krishanteringsdirektivet.

Till skillnad från utredningen och Riksgäldskontoret finner regeringen inget behov av att Finansinspektionen ska ha en lagstadgad skyldighet att, även på andra myndigheters begäran än resolutionsmyndighetens, pröva om fallissemangsgrunderna är uppfyllda. Med undantag från vissa gränsöverskridande situationer (jfr avsnitten 15.2.3, 15.3 och 26) förutsätter dock resolutionsmyndighetens krishanterande verksamhet, dvs. beslut om resolution och resolutionsåtgärder, att Finansinspektionen vidtar en sådan prövning. Inspektionen bör därför vara skyldig att pröva fallissemangsgrunderna på Riksgäldskontorets begäran. Denna skyldighet bör framgå av den nya lagen om resolution. Av den nya lagen bör även framgå att Finansinspektionen även ska kunna göra en sådan prövning på eget initiativ.

Fallissemangsgrunderna

I den nya lagen om resolution bör det tas in en bestämmelse som anger att ett institut ska anses fallera i följande fall.

1. Tillståndsåterkallelse: Enligt artikel 32.4 a i krishanteringsdirektivet ska ett institut anses fallera om det överträder kraven för att bedriva rörelse på ett sådant sätt att det kan föranleda återkallelse av tillståndet. Som exempel nämns den omständigheten att ett institut har, eller sannolikt kommer att, drabbas av förluster som medför att allt eller en betydande del av institutets egna kapital förbrukas. Enligt ordalydelsen är dock alla typer av överträdelser som utgör grund för tillståndsåterkallelse en fallissemangsgrund. Detta innebär dock inte att ett institut ska försättas i resolution så snart det finns skäl att återkalla tillståndet. Om detta bör ske beror på om de andra förutsättningarna för resolution också är uppfyllda. I sammanhanget kan påpekas att om institutet försätts i resolution ska tillståndet inte återkallas, eftersom tanken är att verksamheten ska drivas vidare. Vidare behöver inte alla företag som kan försättas i resolution omfattas av tillståndsplikt. Denna fallissemangsgrund har således ingen bäring på sådana företag, förutom indirekt i fall då ett institut i samma koncern kan försättas i resolution på denna grund och detta i sig är en förutsättning för att även andra koncernföretag ska kunna försättas i resolution (jfr avsnitt 15.2.3).

Enligt Ackordscentralen riskerar bedömningen av denna fallissemangs- grund att överlappa bedömningen för när tidiga ingripanden ska vidtas.

Svenska Bankföreningen och Finansbolagens förening anser vidare att gränsen mellan tillsyn, tidigt ingripande och resolution bör tydliggöras. Förutsättningarna för att vidta tidiga åtgärder i den mening som avses i artikel 27 i krishanteringsdirektivet utvecklas i avsnitt 12. I detta sammanhang kan dock framhållas att Eba ska, enligt artikel 27.4 i krishanteringsdirektivet, senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer för den utlösande faktorn för tillgripande av sådana åtgärder. Eba ska också i riktlinjer precisera fallissemangsgrunderna närmare. Vid sådana förhållanden finner regeringen inte anledning att nu tydliggöra gränsdragningen mellan resolution, tidigt ingripande och tillsynsåtgärder ytterligare. Det kan dock konstateras att gränsdragningen inte sker i

Prop. 2015/16:5

353

Prop. 2015/16:5 fallissemangsgrunderna, utan i den andra grundförutsättningen för resolution, nämligen att det inte finns några alternativa åtgärder – inklusive tillsynsåtgärder och åtgärder för tidigt ingripande – som kan förhindra fallissemang inom en rimlig tid (se avsnitt 15.2.2).

	2. Institutets tillgångar understiger skulderna (insufficiens): Enligt
	artikel 32.4 b i krishanteringsdirektivet ska ett institut anses fallera om
	det är insufficient, dvs. att dess tillgångar underskrider dess skulder. I ett
	sådant fall bryter institutet också mot kapitalkraven och är dessutom
	likvidationspliktigt.	Vid	sådana	förhållanden	torde	denna
	fallissemangsgrund inte ha någon självständig betydelse vid sidan av
	återkallelsefallet ovan. Däremot är denna fallissemangsgrund av
	betydelse vid bedömningen av om koncernföretag som inte är
	tillståndspliktiga uppfyller förutsättningarna för resolution.
	Att vänta med att försätta ett institut i resolution till dess tillgångar
	understiger dess skulder riskerar enligt Ackordscentralens mening att bli
	både svårbedömt och vara för sent, varför vissa kvantitativa måttstockar
	(s.k. ”triggers”) föreslås.
	Eftersom insufficiens är en grund för fallissemang enligt
	krishanteringsdirektivet måste den genomföras i svensk rätt. Det finns
	dock möjlighet att ingripa redan i ett tidigare skede, nämligen om det är
	sannolikt att institutets tillgångar understiger skulderna inom den
	närmaste framtiden. Som anförs i det följande är det dock Eba som har
	till uppgift att utveckla de närmare förutsättningarna härför. Regeringen
	finner därför inte anledning att nu tydliggöra denna fallissemangsgrund
	med kvantitativa måttstockar.
	3. Institutet kan inte fullgöra sina betalningsskyldigheter: Enligt artikel
	32.4 c i krishanteringsdirektivet ska ett institut anses fallera om det inte
	kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning, dvs.
	institutet har likviditetsproblem. Sådana problem kan uppkomma på
	grund av brister hos det enskilda institutet men även på grund av
	marknadsstörningar. Även denna situation kan föranleda att tillståndet
	återkallas om institutet systematiskt brister i sin likviditetshantering på
	ett sätt som medför att det inte kan fullgöra sina förpliktelser i tid. Om
	betalningsoförmågan är tillfällig eller övergående föreligger dock inte
	grund för resolution, eftersom alternativa åtgärder i sådana fall inte kan
	sägas vara uttömda.
	Enligt Ackordscentralen skulle den omständigheten att ett företag,
	under Finansinspektionens tillsyn och som är solitt men behöver s.k.
	”lender-of-last-resort-stöd” från Riksbanken under mer än fem
	sammanhängande dagar, kunna vara en mer förutsägbar indikator på att
	institutet inte kan eller sannolikt inte kommer kunna fullgöra sina
	betalningsskyldigheter. Eftersom det är Eba som har till uppgift att
	utarbeta riktlinjer för bedömningen även av denna fallissemangsgrund
	finner regeringen inte anledning att nu införa några nationella
	indikatorer. Här kan dock framhållas att enbart behovet av ett brådskande
	likviditetsstöd från en centralbank inte bör vara ett villkor som ger
	tillräckligt stöd för att ett institut är eller inom den närmaste framtiden
	kommer att bli oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till
	betalning (jfr skäl 41 till krishanteringsdirektivet).
	Vad särskilt gäller Riksbankens likviditetsstöd anser Finansbolagens
354	förening att utvidgning av motpartsrisken och godtagbara säkerheter bör

utredas och Svenska Bankföreningen att bestämmelserna om när sådant stöd bör lämnas måste förtydligas. Enligt regeringens mening finns det dock inte förutsättningar att gå in på dessa frågor inom ramen för detta lagstiftningsärende.

4. Statligt stöd: Enligt artikel 32.4 d i krishanteringsdirektivet ska ett institut som huvudregel anses fallera om det behöver statligt stöd. Stödet ska dock inte medföra att ett institut anses fallera om stödet krävs för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att bevara finansiell stabilitet samt ges i någon av följande former:

En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhanda- hålls av centralbanker på dessas villkor.

En statlig garanti för nya skuldförbindelser.

Ett tillskott av eget kapital eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon fördel, när varken någon av övriga fallissemangsgrunder eller omständigheterna i artikel 59.3 i krishanteringsdirektivet (dvs. omständigheter som utgör grund för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument) föreligger. Ett kapitaltillskott ska vidare vara begränsat till vad som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma till- synsmekanismen, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som ECB, Eba eller nationella myndigheter har genomfört och som i

förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.

I samtliga dessa fall ska stödet begränsas till solida institut och villkoras av slutligt godkännande enligt EU:s statsstödsregler. Med solid avses i detta sammanhang att institutet inte uppfyller någon av fallissemangsgrunderna som berörts i det föregående. Vidare ska åtgärderna vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverkningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera för förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig. I sammanhanget kan påpekas, med anledning av att ett institut som får betalningsproblem kan få nödkredit från Riksbanken, att en nödkredit (utan statlig garanti) inte utgör statligt stöd om villkoren i 2013 års bankmeddelande är uppfyllda, dvs. att

finansinstitutet i fråga är tillfälligt illikvitt men solvent vid den tid- punkt då likviditetsfaciliteten ställs till förfogande och denna facilitet inte är en undantagsåtgärd och en del av ett större stödpaket,

faciliteten är fullständigt garanterad av säkerheter med värderings- avdrag (s.k. ”haircuts”) i förhållande till facilitetens kvalitet och marknadsvärde,

centralbanken tar ut en straffränta av stödmottagaren, och

åtgärden vidtas på centralbankens eget initiativ, och backas framför allt inte upp av någon motgaranti från staten.

Av det föregående framgår, såsom Ackordscentralen konstaterar, att en del fallissemangsgrunder överlappar varandra. Regeringen ser emellertid inget problem i att flera fallissemangsgrunder kan vara uppfyllda vid ett och samma tillfälle och på grund av samma omständigheter.

Prop. 2015/16:5

355

Prop. 2015/16:5 Bedömningen av om ett institut sannolikt kommer att fallera

När det gäller fallissemangsgrunderna i artikel 32.4 a–32.4 c i krishan- teringsdirektivet är det inte nödvändigt att konstatera faktiskt fallisse- mang hos ett institut, utan sannolikt sådant kan vara tillräckligt för att denna grundförutsättning för resolution ska vara uppfylld. Ett institut ska anses sannolikt kunna fallera om det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet att institutet inom den närmaste framtiden kommer att uppfylla någon av fallissemangsgrunderna som anges i dessa bestämmel- ser. En bestämmelse om detta bör tas in i den nya lagen om resolution. Bestämmelsen bör exempelvis omfatta situationer då det ännu inte finns anledning att återkalla tillståndet för ett institut, men där det är möjligt att dra slutsatsen att det är sannolikt att institutet inom den närmaste fram- tiden kommer att bryta mot regelverket på ett sätt som utgör grund för återkallelse av tillståndet. Så skulle exempelvis kunna vara fallet om det bedöms att institutet inte kommer att kunna stoppa en viss negativ händelseutveckling. Att i sådana situationer avvakta med att hantera situationen kan göra det svårare att hitta lämpliga lösningar på problemen, t.ex. i form av en ny ägare eller någon som vill köpa institutet eller dess inkråm.

Ackordscentralen, Svenska Bankföreningen, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige och Sparbankernas Riksförbund ifrågasätter om rekvisitet ”sannolikt kommer att fallera” är tillräckligt tydligt. Enligt regeringens mening är det dock inte möjligt att utforma rekvisitet på annat sätt än som det anges i krishanteringsdirektivet. Begreppen ”objektiva grunder” och ”inom den närmaste framtiden” begränsar den sannolikhetsbedömning som ska göras. Det torde bara komma i fråga att fastställa att ett institut sannolikt kommer att fallera i situationer där något alternativt scenario på sakliga grunder framstår som osannolikt och att invänta ett faktiskt fallissemang skulle innebära en ytterligare försämring av institutets situation och minska chanserna till en effektiv resolution.

Eba har, enligt artikel 32.6 i krishanteringsdirektivet, utfärdat riktlinjer som avser att harmonisera och precisera under vilka omständigheter som ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera. Det finns därför inte skäl att precisera detta ytterligare på nationell nivå.

15.2.2Beslut om resolution av institut

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska försätta ett institut i resolution, om Finansinspektionen fastställt att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera och Riksgäldskontoret bedömer att alternativa åtgärder inte inom rimlig tid kan avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet och att en resolutionsåtgärd är nödvändig med hänsyn till det allmännas intresse.

Resolution ska anses vara i det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en avveckling av institutet genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå ändamålen i lika hög grad.

356

Prövningen av att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet ska föregås av samråd med Finansinspektionen och Riksbanken.

Även om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution behöver Riksgäldskontoret inte försätta det i resolution, om dess moderföretag eller institutet som omfattas av gruppbaserad tillsyn i samma koncern har försatts eller ska försättas i resolution och separata resolutionsåtgärder mot det förstnämnda institutet inte bedöms som nödvändiga för att uppnå något av resolutionsändamålen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår emellertid att Finansinspektionen ska bedöma om alternativa åtgärder kan förhindra fallissemang och saknar därmed en skyldighet för resolutionsmyndigheten att samråda med Riksbanken och Finansinspektionen. Vidare är utredningens förslag till undantagsbestäm- melse för fall där resolutionsmyndigheten inte behöver inleda resolution, trots att institutet uppfyller förutsättningarna härför, begränsad till att avse det fallet att resolutionsåtgärder vidtas mot institutets moderföretag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att Finansinspekt- ionen ska bedöma om det finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle kunna förhindra ett fallissemang, men noterar att en sådan beslutsordning avviker från den som förutses i krishanteringsdirektivet. Vidare noteras att resolutionsmyndighetens samrådsskyldighet enbart kommer till uttryck i lagtexten avseende bedömningen av om resolution är nödvändigt med avseende på det allmännas intresse och inte i fråga om den övergripande prövningen om resolution. Ackordscentralen ställer sig positiv till att beslut om resolution fattas först efter att resolutions- myndigheten samrått med Regeringskansliet (Finansdepartementet), tillsynsmyndigheten och Riksbanken. Ett sådant samråd förutsätter dock ett nära samarbete och utbyte av information mellan i första hand resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen, men också med Riksbanken.

Skälen för regeringens förslag

Grundförutsättningar för resolution

Enligt artikel 32.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten vidta en resolutionsåtgärd mot ett institut endast under följande förutsättningar. För det första ska det ha fastställts att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. För det andra ska resolutions- myndigheten konstatera att alternativa åtgärder inte kan förhindra att institutet fallerar inom rimlig tid. Enligt regeringens mening bör det konstaterandet, i det fallet det fastställts att institutet fallerar, snarare avse att alternativa åtgärder inte kan avhjälpa fallissemang i institutet. För det tredje ska resolutionsmyndigheten bedöma att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till det allmänna intresset. Dessa förutsättningar för resolution av ett institut bör framgå av en bestämmelse i den nya lagen om resolution. Enligt artikel 33 i krishanteringsdirektivet gäller samma förutsättningar även, med viss modifikation, för resolution av finansiella institut och holdingföretag som träffas av direktivets tillämpningsområde

Prop. 2015/16:5

357

Prop. 2015/16:5

358

(jfr avsnitt 15.2.3). Den följande redogörelsen för den närmare innebörden av förutsättningarna för resolution av institut och myndigheternas prövning av dessa förutsättningar är således relevant även för sådana företag.

Finansinspektionen har fastställt faktiskt eller sannolikt fallissemang

Enligt regeringens bedömning i det föregående bör Finansinspektionen ansvara för fastställandet av faktiskt eller sannolikt fallissemang hos ett institut (se avsnitt 15.2.1). Riksgäldskontorets prövning av denna resolutionsförutsättning begränsar sig således till att konstatera om Finansinspektionen har fastställt att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Riksgäldskontoret kan alltså inte överpröva Finansinspektionens fastställande i denna fråga. Riksgäldskontoret har dock möjlighet att dessförinnan ge sin syn på saken vid det samråd som, i enlighet med artikel 32.1 a i krishanteringsdirektivet, ska föregå Finansinspektionens fastställande.

Alternativa åtgärder uttömda

För att inleda resolution ska det enligt artikel 32.1 b i krishanterings- direktivet konstateras att det inte finns några alternativa åtgärder som inom rimlig tid kan förhindra att institutet fallerar. Enligt direktivet ska denna prövning göras om tillsynsmyndigheten har fastställt att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Språkligt sett torde det dock endast i det senare fallet vara möjligt att konstatera att alternativa åtgärder kan förhindra fallissemang i institutet. För det fallet Finansinspektionen har fastställt att institutet fallerar bör i stället konstaterandet enligt artikel 32.1 b i krishanteringsdirektivet avse alternativa åtgärder som inom rimlig tid kan avhjälpa fallissemang i institutet. Den bestämmelse som föreslås för att genomföra denna artikel bör därför utformas i enlighet härmed.

Med alternativa åtgärder avses både privata alternativ och tillsynsåtgärder, inklusive åtgärder som tidiga ingripanden och nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. Det kan också handla om andra myndighetsåtgärder, såsom nödkredit eller någon annan form av likviditetstöd som beviljas av Riksbanken. I detta sammanhang bör även de tillsynsliknande befogenheter som tillkommer resolutionsmyndigheten i resolutionsplaneringen beaktas (jfr artikel 17.5 i krishanteringsdirektivet och avsnitt 8.1.5). Syftet är att säkerställa att resolution endast inleds som en sista utväg när mindre ingripande alternativa åtgärder inte är tillräckliga för att avhjälpa eller förhindra fallissemang inom rimlig tid. På så sätt utgör villkoret också ett skydd för aktieägare och borgenärer.

När det gäller prövningen av om alternativa åtgärder kan avhjälpa eller förhindra fallissemang lämnar, såsom Riksgäldskontoret påpekar, artikel 32.1 b i krishanteringsdirektivet inte utrymme att lägga bedömningen på någon annan myndighet än resolutionsmyndigheten. Att det är resolutionsmyndigheten som ska göra den prövningen följer också av artikel 82.1 i krishanteringsdirektivet. Förhållandet att skäl 41 och artikel 81.3 kan ge intryck av att ansvaret för denna uppgift kan läggas på tillsynsmyndigheten, utan att den också är resolutionsmyndighet,

föranleder ingen annan bedömning (jfr avsnitt 15.4). För att den ordning som utredningen föreslår, och som Riksgäldskontoret förespråkar, ska vara genomförbar måste alltså Finansinspektionen vara resolutions- myndighet i direktivets mening, i vart fall vid prövningen av om denna förutsättning för resolution är uppfylld. Krishanteringsdirektivet tillåter visserligen att tillsynsmyndigheten utses till resolutionsmyndighet och att det dessutom, i undantagsfall, kan utses flera resolutionsmyndigheter. Regeringen anser emellertid inte att resolutionsuppgifterna i sin helhet bör hanteras av Finansinspektionen och i princip inte heller att de bör delas upp på olika myndigheter (jfr avsnitt 5.6). Även om regeringen, liksom utredningen och Riksgäldskontoret, är införstådd med fördelarna med att låta Finansinspektionen ansvara för prövningen av om alternativa åtgärder kan avhjälpa eller förhindra fallissemang vid beslut om resolution, föreligger alltså inte förutsättningar att genomföra krishanteringsdirektivet på det sättet. Riksgäldskontoret bör därför ansvara för prövningen av om denna grundförutsättning för resolution är uppfylld.

Nödvändigt för allmänintresset att försätta ett institut i resolution

Enligt artikel 32.1 c i krishanteringsdirektivet ska resolutions- myndigheten även ansvara för prövningen av om resolution är nödvändig av hänsyn till det allmänna intresset. Med det allmänna intresset avses enligt artikel 32.5 i krishanteringsdirektivet att en resolutionsåtgärd är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till åtminstone ett av resolutionsändamålen och att en avveckling av institutet genom konkurs eller likvidation inte skulle uppnå dessa ändamål i samma utsträckning. Även om en åtgärd är nödvändig för att uppnå ett allmänintresse och därmed kan berättiga ett intrång i aktieägares och borgenärers egendomsskydd måste resolutionsmyndigheten också bedöma om ett sådant förfarande står i rimlig proportion till de ändamål, eller allmänintressen, som förfarandet är avsett att tillgodose. I bedömningen av proportionalitet ligger att väga den förmodade påverkan som ett fallis- semang av institutet i fråga kan få, med tanke på dess verksamhet, storlek och koppling till andra institut eller det finansiella systemet i stort, på de ändamål som är identifierade som relevanta i sammanhanget. Det är också viktigt att beakta institutets finansiella situation i det enskilda fallet för att kunna bedöma vilka samhällsekonomiska risker och konsekvenser en konkurs eller likvidation medför (jfr avsnitt 16.2).

I likhet med utredningen anser regeringen att det mest sannolika är att resolutionsändamålen att upprätthålla kritiska funktioner och att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten kommer att motivera att resolution inleds. Som framgår ovan förutsätts att det finns en tillräcklig samhällsnytta av att undvika en konkurs eller likvidation och att denna samhällsnytta står i proportion till effekterna av ingripandet för enskilda. Om inte kritiska funktioner upprätthålls och betydande negativa effekter på det finansiella stabiliteten undviks kommer de grundläggande funktionerna som är nödvändiga för en fungerande ekonomi att påverkas negativt, eller till och med upphöra, med omfattande samhälls- ekonomiska kostnader som följd. Övriga resolutionsändamål tjänar inte samhällsnyttan i samma utsträckning och torde därför, var för sig, i

Prop. 2015/16:5

359

Prop. 2015/16:5

360

praktiken sannolikt inte vara tillräckliga för att motivera att resolution inleds.

Samrådsskyldighet

Krishanteringsdirektivet föreskriver ingen skyldighet för resolutions- myndigheten att, inför prövningen av grundförutsättningarna för resolution, samråda med någon myndighet. Sådant samråd är emellertid inte förbjudet enligt krishanteringsdirektivet. Utredningens förslag till samrådsskyldighet gentemot Regeringskansliet (Finansdepartementet) kan dock ifrågasättas av konstitutionella skäl (jfr 12 kap. 2 § regeringsformen och prop. 2003/04:131 s. 142).

Att resolutionsmyndigheten och tillsynsmyndigheten ska samarbeta och utbyta information med varandra är en grundläggande beståndsdel i det nya krishanteringsramverket och anges dessutom uttryckligen på flera ställen i direktivet, exempelvis i artiklarna 3.4 och 90. Utöver genomförande av dessa skyldigheter föreslås i detta lagstiftningsärende att nuvarande uppgiftsskyldighet för Riksbanken och andra relevanta myndigheter på finansmarknadsområdet utvidgas till att gälla även gentemot resolutionsmyndigheten för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt den nya lagen om resolution (se avsnitt 27.8.1).

Med hänsyn till vikten av att de myndigheter som innehar värdefulla kunskaper ges möjlighet att bidra vid komplexa bedömningar anser regeringen att en skyldighet för resolutionsmyndigheten att samråda med Finansinspektionen och Riksbanken före prövningen av om det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet, bör framgå av den nya lagen om resolution.

Följderna av att resolutionsförutsättningarna bedöms uppfyllda

Enligt artikel 32.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett institut endast om den anser att resolutionsförutsättningarna är uppfyllda. Med resolutionsåtgärd avses enligt artikel 2.1.40 i direktivet bl.a. beslut att försätta ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i resolution enligt artikel 32 eller 33 (inom ramen för detta lagstiftningsärende omfattar dock begreppet resolutionsåtgärd inte den typen av beslut, se avsnitt 6.2).

Krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del kan tolkas som en undantagslös skyldighet för resolutionsmyndigheten att försätta institutet i resolution, om den finner att förutsättningarna för detta är uppfyllda. En sådan skyldighet är dock inte förenlig med krishanteringsdirektivets bestämmelser som avser att möjliggöra resolution med en ingångspunkt, s.k. ”Single Point of Entry” (SPE). Vid tillämpningen av en SPE-strategi enligt krishanteringsdirektivet ska resolutionsåtgärderna (innefattandes beslut om försättande i resolution) vidtas på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn. I krishanteringsdirektivet benämns detta som resolution av en koncern (artikel 2.1.42 a). Direktivets bestämmelser om resolutionsplanering och minimikrav på nedskrivningsbara skulder för koncerner avser att möjliggöra en SPE-strategi genom att förlustabsorberande kapital samlas hos exempelvis moderföretaget i koncernen och sedan kan tas i anspråk för förlusttäckning i ett fallerande dotterinstitut (jfr skäl 80 till

krishanteringsdirektivet). Så länge det finns tillräckligt med förlustabsorberande kapital i moderföretaget bör verksamheten i dotterinstituten kunna drivas vidare utan att de försätts i resolution, även om förutsättningarna för resolution i och för sig är uppfyllda (jfr Financial Stability Boards riktlinjer den 16 juli 2013 om utvecklande av effektiva resolutionsstrategier för återhämtning och resolutionsplanering för systemviktiga institut, s. 12 och 13). Som utredningen konstaterar kan det vid tillämpningen av en SPE-strategi till och med vara olämpligt att försätta ett dotterinstitut i resolution eftersom det riskerar att leda till finansieringsbortfall och avbrott i verksamheten, alltså en direkt motsatt effekt till den som krishanteringsdirektivet syftar till att åstadkomma (jfr artikel 31.2 a).

Vid sådana förhållanden delar regeringen utredningens bedömning att huvudregeln bör vara att resolutionsmyndigheten ska försätta ett institut i resolution om förutsättningarna för det bedöms uppfyllda, men att undantag får göras för det fallet att resolutionsåtgärder i stället ska vidtas på moderföretagsnivå inom ramen för en SPE-strategi. Motsvarande bör även gälla för det fallet att en SPE-strategi, i enlighet med krishanterings- direktivets definition av resolution av en koncern, ska tillämpas på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn. Möjligheten för resolutionsmyndigheten att göra undantag från huvudregeln bör gälla oavsett om det är resolutionsmyndigheten, dvs. Riksgäldskontoret, eller motsvarande utländsk myndighet som ska vidta resolutionsåtgärderna gentemot moderföretaget eller institutet som omfattas av gruppbaserad tillsyn. Det bör införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution där detta framgår. Enligt regeringens bedömning är en sådan bestämmelse varken oförenlig med ordalydelsen i artikel 32.1 i krishanterings- direktivet eller direktivets bestämmelser i övrigt. Att resolutionsåtgärder ska vidtas mot ett institut som uppfyller förutsättningarna för resolution får, i enlighet med krishanteringsdirektivets definitioner av resolutionsåtgärd och resolution av en koncern, anses innefatta att åtgärderna i stället vidtas mot moderföretaget eller det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn inom ramen för en SPE-strategi. När det gäller sådana holdingföretag som träffas av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde framgår dessutom uttryckligen av artikel 33.4 i direktivet att resolutionsåtgärder under vissa förutsättningar får vidtas mot holdingföretaget även om det själv inte, men ett av dess dotterinstitut, uppfyller förutsättningarna för resolution (jfr avsnitt 15.2.3).

Även om en SPE-strategi ska tillämpas kan det uppstå situationer där det inte är tillräckligt att enbart försätta institutets moderföretag eller det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn i resolution. Den situationen att det inte finns tillräckligt med nedskrivningsbara skulder i moderföretaget har redan nämnts i det föregående. Därutöver finns det andra fall där syftet med åtgärderna som ska vidtas på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn kan motverkas om inte resolutionsmyndigheten har kontroll över och kan vidta resolutionsåtgärder direkt mot det fallerande eller sannolikt fallerande institutet. Möjligheten i den nya lagen om resolution att göra undantag från huvudregeln att institutet ska försättas i resolution om villkoren för detta är uppfyllda, bör därför begränsas till fall där det inte

Prop. 2015/16:5

361

Prop. 2015/16:5 bedöms nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.

15.2.3Beslut om resolution av koncernföretag

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får försätta sådana koncern- företag som omfattas av tillämpningsområdet för den nya lagen om resolution i resolution under följande förutsättningar.

Ett finansiellt institut får försättas i resolution om dess moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn och både det finansiella institutet och moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution. Om moderföretaget är utländskt, ska den utländska myndighet som ansvarar för moderföretaget ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

Ett holdingföretag får försättas i resolution om både holdingföre- taget och ett institut (kreditinstitut eller värdepappersbolag) som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution. Även om ett holdingföretag inte uppfyller förutsättningarna för resolution får det försättas i resolution, om ett av dess dotterinstitut uppfyller förutsättningarna för resolution, institutets fallissemang hotar koncernen som helhet eller insolvensrätten kräver att koncernen behandlas som en helhet, och resolutionsåtgärder mot holdingföretaget är nödvändiga för resolutionen av dotterinstitutet eller av hela koncernen. Om det är fråga om ett institut, ett EES-institut eller ett tredjelandsinstitut, ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagstiftningen i det landet.

Vid prövningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett dotterinstitut till ett holdingföretag får Riksgäldskontoret bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster. Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES eller om bedömningen avser ett EES-institut, krävs dock en överenskommelse om detta med resolutionsmyndigheten som ansvarar för holding- företaget eller det utländska institutet.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet får inte försättas i resolution enligt ovan, om det fallerande institutet innehas direkt eller indirekt av ett mellanliggande finansiellt holdingföretag. I sådana fall får i stället det finansiella holdingföretaget försättas i resolution.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag till bestämmelse för beslut om resolution av finansiella institut är dock något vidare till sin utformning än regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret uppger att det är endast vissa finansiella institut som kan försättas i resolution enligt artikel 33.1 i krishanteringsdirektivet och föreslår att bestämmelsen som genomför denna artikel förtydligas på ett sätt så att ordalydelsen endast omfattar

dessa.

362

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om koncernresolution

Som berörts i det föregående avses med resolution av en koncern enligt krishanteringsdirektivet vidtagande av en resolutionsåtgärd på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn (artikel 2.1.42 a, jfr avsnitt 15.2.2). Enligt krishanteringsdirektivet omfattar begreppet koncernresolution även den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndig- heternas utövande av sina befogenheter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution (artikel 2.1.42 b). Detta motsvarar de två huvudsakliga resolutionsstrategier som Financial Stability Board anger i en gränsöverskridande kontext; ”Single Point of Entry” (resolution genom en ingångspunkt) respektive ”Multiple Point of Entry” (resolution genom flera ingångspunkter).

I en resolution genom en ingångspunkt försätts moderföretaget, som kan vara ett holdingföretag, eller det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn i resolution och resolutionsmyndigheten vidtar därefter åtgärder på den nivån i koncernen. Om inte separata resolutionsåtgärder för ett fallerande dotterinstitut är nödvändiga för att uppnå resolutionsändamålen bör resolutionsmyndigheten i sådana fall, som nämnts i det föregående, kunna avstå från att försätta dotterinstitut i resolution. I en resolution genom flera ingångspunkter däremot, försätts såväl det fallerande institutet som andra fallerande koncernföretag i resolution. Även om begreppet resolution av en koncern används i detta sammanhang bör det betonas att detta avser endast den strategi som används. Beslut om resolution och efterföljande åtgärder avser alltjämt individuella företag, inte koncerner.

När det gäller resolution av en gränsöverskridande koncern föreskriver krishanteringsdirektivet ett särskilt beslutsförfarande. Resolutions- myndigheten kan delta i beslutsförfarandet i olika egenskaper och har till stor del olika skyldigheter beroende på i vilken egenskap den deltar och om det är ett dotterföretag eller moderföretag i koncernen som bedöms uppfylla resolutionsförutsättningarna (se vidare avsnitt 15.3).

Resolution av finansiella institut

Enligt artikel 33.1 i krishanteringsdirektivet får resolutionsmyndigheten försätta ett finansiellt institut som avses i artikel 1.1 b i resolution om förutsättningarna för resolution enligt artikel 32.1 är uppfyllda för både det finansiella institutet och moderföretaget som är föremål för gruppbaserad tillsyn. Med förutsättningarna för resolution avses samma förutsättningar som gäller för att försätta ett institut i resolution (se avsnitt 15.2.2).

I krishanteringsdirektivet är definitionen av finansiellt institut kopplad till definitionen av begreppet i artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen. Motsvarande definition föreslås tas in i den nya lagen om resolution (se avsnitt 6.5). Som Riksgäldskontoret konstaterar är denna definition vidare än de finansiella institut som avses i artikel 33.1 i krishanterings- direktivet och som omfattas av direktivets tillämpningsområde. Endast finansiella institut som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag eller till ett holdingföretag som avses i artikel 1.1 c

Prop. 2015/16:5

363

Prop. 2015/16:5

364

eller d och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av gruppbaserad tillsyn omfattas av dessa bestämmelser. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger resolutionsmyndigheten möjlighet att försätta ett sådant finansiellt institut i resolution, förutsatt att såväl det finansiella institutet som moderföretaget som är föremål för gruppbaserad tillsyn uppfyller förutsättningarna för resolution.

För det fallet att moderföretaget är etablerat i ett annat land än Sverige är det inte resolutionsmyndigheten som har att bedöma om resolutions- förutsättningarna för moderföretaget är uppfyllda enligt svensk rätt. En förutsättning för beslut om resolution i ett sådant fall är således att den utländska myndighet som ansvarar för moderföretaget har konstaterat att förutsättningar för resolution av det företaget är uppfyllda enligt lagen i det landet. En bestämmelse där detta framgår bör tas in i den nya lagen om resolution.

Förhållandet att ett finansiellt institut, som det här är fråga om, ska vara ett dotterföretag till ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag eller till ett holdingföretag som träffas av den nya lagens tillämpningsområde utesluter inte att det finansiella institutet även själv utgör ett sådant holdingföretag. Ett finansiellt institut kan exempelvis vara ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag (jfr artikel 4.1.26 i tillsynsförordningen). Eftersom holdingföretag förekommer på olika nivåer i koncerner kan ett sådant holdingföretag även vara dotterföretag till ett annat holdingföretag. För det fallet att ett finansiellt institut som här avses även utgör ett sådant holdingföretag som omfattas av den nya lagen om resolution bör inte den bestämmelse som föreslås för att genomföra artikel 33.1 i krishanteringsdirektivet tillämpas av resolutionsmyndigheten. Artikel 33.2–33.4 i krishanteringsdirektivet innehåller särskilda regler för resolution av sådana företag, varför de bestämmelser som föreslås genomföra de artiklarna, i egenskap av lex specialis, bör tillämpas i stället (se vidare nedan).

Resolution av holdingföretag

Enligt artikel 33.2 i krishanteringsdirektivet får resolutionsmyndigheten försätta ett holdingföretag som träffas av direktivets tillämpningsområde i resolution om både detta företag och ett institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution enligt artikel 32.1. De holdingföretag som här avses är finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet, finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat och blandade finansiella moderholdingföretag i unionen (definitionerna av dessa utvecklas i avsnitt 6.5). Ett sådant holdingföretag som det här är fråga om ska alltså uppfylla samma förutsättningar för resolution som institutet ska uppfylla i enlighet med vad som anförts i det föregående (jfr avsnitt 15.2.2). Om dotterinstitutet är etablerat i tredjeland, är det emellertid myndigheten i det landet som ansvarar för bedömningen av om dotterinstitutet uppfyller villkoren för resolution i enlighet med nationell rätt. En förutsättning för beslut om resolution i ett sådant fall är således att den utländska

myndighet som ansvarar för dotterinstitutet har konstaterat att förutsätt- ningar för resolution av det institutet är uppfyllda enligt lagen i det landet. En bestämmelse där detta framgår bör införas i den nya lagen om resolution.

Av artikel 33.4 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions- myndigheten får försätta ett ovan nämnt holdingföretag i resolution även om det inte uppfyller förutsättningarna för resolution under följande villkor. För det första ska ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfylla förutsättningarna för resolution enligt artikel 32.1 (jfr avsnitt 15.2.2). För det andra ska institutets eller det utländska institutets fallissemang hota koncernen som helhet eller så ska insolvensrätten kräva att koncernen behandlas som en helhet. För det tredje ska resolutionsåtgärder mot holdingföretaget vara nödvändiga för resolutionen av dotterinstitutet eller koncernen som helhet. I fråga om ett utländskt institut bör det vara den utländska myndighet som ansvarar för institutet som ska ha konstaterat att förutsättningarna för resolution är uppfyllda enligt lagen i det landet. Riksgäldskontorets möjlighet att försätta ifrågavarande holdingföretag i resolution under dessa förutsättningar bör framgå av den nya lagen om resolution.

Vidare framgår av artikel 33.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndigheten, vid prövningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett dotterinstitut till ett holdingföretag, får ingå en gemensam överenskommelse med en utländsk resolutionsmyndighet för dotterinstitutet att bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan företag, inbegripet nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument. På samma sätt får resolutionsmyndig- heten ingå en motsvarande överenskommelse avseende ett institut som är dotterföretag till ett utländskt holdingföretag. Tanken med denna bestäm- melse är att möjliggöra koncernresolution med en ingångspunkt (s.k. SPE-strategi). Om det inte skulle finnas möjlighet att bortse från interna förlustöverföringar från dotterinstitutet till moderföretaget, skulle dotterinstitutet genom sådana överföringar kunna undvika att uppfylla förutsättningarna för resolution enligt artikel 32.1 och därigenom förhindra resolutionsåtgärder mot såväl dotterinstitutet som moder- holdingföretaget. Enligt regeringens bedömning bör resolutionsmyndig- heten ha samma befogenhet att bortse från koncerninterna överföringar av kapital och förluster när koncernen inte är gränsöverskridande. En sådan ordning ligger i linje med krishanteringsdirektivets bakomliggande syfte och ändamål (jfr artiklarna 1.2 och 32.2). Det bör därför tas in en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger Riksgäldskontoret möjlighet att, vid prövningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett dotterinstitut till ett holdingföretag, bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster. Av bestämmelsen bör även framgå att utövandet av denna befogenhet, i de fall holding- företaget är hemmahörande i ett annat land inom EES eller om bedömningen avser ett utländskt institut, förutsätter en överenskommelse med utländsk resolutionsmyndigheten som ansvarar för holdingföretaget eller det utländska institutet. Det bör noteras att en sådan överens- kommelse mellan myndigheterna utgör en internationell överenskom- melse i regeringsformens mening. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen

Prop. 2015/16:5

365

Prop. 2015/16:5 ingås sådana överenskommelser av regeringen. En förutsättning för att resolutionsmyndigheten ska kunna träffa en sådan överenskommelse är att regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat myndigheten att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4).

Möjligheten att försätta holdingföretag i resolution under sådana förutsättningar som nu har berörts är enligt krishanteringsdirektivet föremål för en begränsning. Av artikel 33.3 i direktivet framgår nämligen att om det rör sig om ett holdingföretag med blandad verksamhet, vars dotterinstitut innehas direkt eller indirekt av ett mellanliggande finansiellt holdingföretag, ska resolutionsåtgärder vidtas gentemot det mellanliggande finansiella holdingföretaget, och inte gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet. Denna begränsning bör tas in i en bestämmelse i den nya lagen om resolution.

15.2.4Riksgäldskontorets beslut

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska, efter Finansinspek- tionens underrättelse att ett institut (kreditinstitut eller värdepappers- bolag) eller företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera, pröva om institutet eller företaget ska försättas i resolution.

Även utan en sådan underrättelse får Riksgäldskontoret, under vissa förutsättningar, besluta om resolution av vissa holdingföretag när en utländsk resolutionsmyndighet har bedömt att förutsättningarna för resolution föreligger för ett EES-institut eller ett tredjelandsinstitut som är dotterföretag till holdingföretaget.

Vid beslut om resolution av ett institut eller ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret följa det förfarande som krishanteringsdirektivet föreskriver.

Regeringens bedömning: Kraven på beslutets innehåll enligt artikel 82.2 i krishanteringsdirektivet föranleder inga särskilda genom- förandeåtgärder.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag innebär dock att Finansinspektionens underrättelse även omfattar fastställande av att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle förhindra fallissemang.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret anser att resolutionsmyndigheten i sitt beslut om resolution varken kan eller behöver avisera vilka åtgärder myndigheten avser vidta om inte detta står helt klart vid beslutstidpunkten. Det bör dock klargöras att en avisering om resolutionsåtgärder i beslutet att försätta ett företag i resolution inte ska vara bindande eller anses som ett överklagbart förvaltningsbeslut.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 82.1 i krishanteringsdirektivet framgår att när resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse från tillsynsmyndigheten att ett institut eller annat

företag som träffas av direktivets tillämpningsområde fallerar eller

366

sannolikt kommer att fallera har resolutionsmyndigheten att pröva om förutsättningarna för resolution enligt artiklarna 32.1 och 33 är uppfyllda (jfr avsnitt 15.4). En motsvarande skyldighet för Riksgäldskontoret att, efter Finansinspektionens underrättelse, pröva om det institut eller företag som bedömts fallera eller sannolikt fallera ska försättas i resolution bör införas i den nya lagen om resolution.

Finansinspektionens underrättelse om fallissemang är dock inte det enda sättet att sätta igång ett resolutionsförfarande hos resolutions- myndigheten. Frågan om ett i Sverige hemmahörande holdingföretag som träffas av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde bör försättas i resolution kan också aktualiseras hos resolutionsmyndigheten om ett utländskt institut, som är dotterföretag till holdingföretaget, har konstaterats uppfylla förutsättningarna för resolution. I det fallet har fallissemangsgrunderna bedömts inom ramen för den prövning som den utländska myndighet som ansvarar för dotterföretaget har gjort. Ett resolutionsärende kan därefter aktualiseras hos resolutionsmyndigheten i samband med det särskilda koncernresolutionsförfarande som krishanteringsdirektivet föreskriver (jfr avsnitt 15.2.3 och 15.3). Vidare kan frågan om ett sådant holdingföretag, som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut, bör försättas i resolution bli aktuell hos resolutions- myndigheten om relevant myndighet i tredjeland har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution. Även i det fallet har fallissemang bedömts inom ramen för den prövning som den utländska myndighet som ansvarar för dotterföretaget har gjort (jfr avsnitt 26.4.7). Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution där det framgår att Riksgäldskontoret får besluta om resolution även i dessa fall, förutsatt att även övriga förutsättningar för resolution är uppfyllda. I den nya lagen bör även införas en bestämmelse att Riksgäldskontoret, vid beslut om resolution av ett institut eller ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern, ska följa koncern- resolutionsförfarandet som krishanteringsdirektivet föreskriver (se vidare avsnitt 15.3).

Av artikel 82.2 i krishanteringsdirektivet framgår att beslutet om resolutionsåtgärder (som i direktivets terminologi omfattar att försätta institutet eller företaget i resolution, tillämpa resolutionsverktyg eller utöva andra resolutionsbefogenheter), ska innehålla dels grunderna för beslutet inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution, dels åtgärd som resolutionsmyndigheten avser att vidta. Krishanteringsdirektivet anger vidare att den åtgärd som myndigheten avser att vidta kan inbegripa viljan att ansöka om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller nationell rätt, om inget annat följer av artikel 37.9.

Enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) ska ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Undantag kan dock göras i vissa särskilt angivna fall. Enligt regeringens bedömning torde de undantagssituationer som uppräknas i 20 § förvaltningslagen inte bli aktuella vid beslut om försättande i resolution eller vidtagande av resolutionsåtgärder. Regeringen anser därför att förvaltningslagen uppfyller de krav som krishanteringsdirektivet ställer på resolutions-

Prop. 2015/16:5

367

Prop. 2015/16:5 myndighetens motivering av beslut. Motiveringsskyldigheten enligt artikel 82.2 i krishanteringsdirektivet föranleder därför inga särskilda genomförandeåtgärder.

När det gäller avisering av resolutionsåtgärder i beslutet om resolution innebär artikel 82.2 i krishanteringsdirektivet enligt regeringens mening inget krav på att resolutionsmyndigheten även ska ange vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas i resolutionen. Vid tidpunkten för beslutet om resolution torde det nämligen inte alltid stå klart vilka åtgärder som kommer att komma i fråga i resolutionsförfarandet. Om Riksgäldskontoret redan vid beslutet om resolution vet vilka åtgärder som myndigheten avser att vidta, exempelvis tillämpningen av ett visst resolutionsverktyg, bör den dock avisera dem i beslutet. Enligt regeringens mening är en sådan avisering inte något överklagbart beslut, eftersom aviseringen inte nödvändigtvis består vid tidpunkten för överklagandet och inte heller har någon bindande eller annan verkan som motiverar att den ska vara överklagbar (jfr Förvaltningslagen med kommentarer, Hellners och Malmqvist, 2010, s. 274 f.). Riksgäldskontoret kan i ett senare skede besluta att vidta andra åtgärder än de som aviserats i resolutionsbeslutet. Det innebär också att Riksgäldskontoret, även om myndigheten har aviserat en viss åtgärd i resolutionsbeslutet, i ett senare skede måste fatta ett formellt beslut om densamma innan den vidtas. Ett sådant beslut ska i enlighet med 20 § förvaltningslagen innehålla skälen för beslutet. Regeringen delar utredningens uppfattning att inte heller detta kräver några särskilda genomförandeåtgärder.

	15.3	Resolution av en gränsöverskridande koncern
	15.3.1	Om dotterföretag under Riksgäldskontores ansvar
		uppfyller förutsättningarna för resolution

	Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotter-
	företag i en gränsöverskridande finansiell koncern, ska den omgående
	underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen om den
	anser att företaget uppfyller förutsättningarna för resolution och
	föreslå lämpliga resolutions- eller insolvensåtgärder.
	Om den utländska samordnande resolutionsmyndigheten bedömer
	att åtgärderna som den underrättats om sannolikt inte leder till att
	förutsättningarna för resolution uppfylls för en koncernenhet i ett
	annat land inom EES, får Riksgäldskontoret vidta dessa åtgärder.
	Detsamma gäller om den samordnande resolutionsmyndigheten inte
	föreslår en koncernresolutionsordning inom 24 timmar från mot-
	tagandet av underrättelsen, eller den längre tid som den överens-
	kommer om med Riksgäldskontoret.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Processen för resolution av ett
368	dotterföretag i en gränsöverskridande finansiell koncern inleds om en

resolutionsmyndighet bedömer att förutsättningarna för resolution är	Prop. 2015/16:5
uppfyllda för det aktuella dotterföretaget. I sådana fall ska resolutions-
myndigheten omgående underrätta resolutionsmyndigheten på
koncernnivå (den samordnande resolutionsmyndigheten), den sam-
ordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndighet, och
medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om sin
bedömning och de resolutions- eller insolvensåtgärder som den anser är
lämpliga för dotterföretaget (artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet).
Resolutionsmyndigheten som ansvarar för dotterföretaget får vidta de
resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den angett i underrättelsen,
om den samordnande resolutionsmyndigheten bedömer att åtgärderna
sannolikt inte leder till att förutsättningarna för resolution uppfylls för en
koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel 91.3). Om den
samordnande resolutionsmyndigheten inte har gjort någon bedömning
inom 24 timmar eller den längre tid som överenskommits med
resolutionsmyndigheten som lämnat underrättelsen, får den senare vidta
de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den har meddelat (artikel
91.5).
I den nya lagen om resolution bör det införas bestämmelser för att
Riksgäldskontoret ska följa det ovan angivna förfarandet vid beslut om
resolution av ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern. Eftersom
den samordnande resolutionsmyndigheten och den samordnande
tillsynsmyndigheten ska vara medlemmar av resolutionskollegiet (jfr
artikel 88.2 a och e i krishanteringsdirektivet) är det tillräckligt att ange
att underrättelseskyldigheten gäller gentemot medlemmarna i
resolutionskollegiet för koncernen. Underrättelseskyldigheten omfattar
Riksgäldskontorets bedömning att förutsättningarna för resolution är
uppfyllda för ett dotterföretag som den ansvarar för och vilka
resolutions- eller insolvensåtgärder som den vill vidta.
Den närmare innebörden av resolutionsåtgärder framgår av den
föreslagna definitionen (se avsnitt 6.2). Med insolvensåtgärder avses
åtgärder för avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation som
vidtas i samband med resolution. Sådana åtgärder kan exempelvis
komma i fråga om Riksgäldskontoret avser att inom ramen för
resolutionen överföra endast delar av företagets tillgångar och skulder till
ett broinstitut; resterande del av företaget ska i så fall avvecklas genom
konkurs eller likvidation inom en rimlig tid (jfr artikel 37.6 i
krishanteringsdirektivet och avsnitt 24.5). I sammanhanget bör
framhållas att underrättelseskyldigheten inte gäller om Riksgäldskontoret
anser att företaget bör avvecklas genom konkurs eller likvidation utan att
resolution inleds. Så kan exempelvis vara fallet för ett fallerande
dotterföretag som varken i sig eller under rådande förhållanden är
systemviktigt. Förutsättningen att det ska ligga i det allmänna intresset att
försätta företaget i resolution torde i ett sådant fall inte vara uppfyllt.
Som underrättande myndighet får Riksgäldskontoret fatta beslut om
resolution och vidta meddelade resolutions- eller insolvensåtgärder mot
dotterföretaget först om den utländska samordnande resolutions-
myndigheten antingen bedömt att de sannolikt inte leder till att en
koncernenhet i en annan medlemsstat uppfyller förutsättningarna för
resolution eller underlåtit att göra motsatt bedömning och föreslå en
koncernresolutionsordning inom föreskriven tid, dvs. senast inom 24	369

Prop. 2015/16:5 timmar från det att den mottagit underrättelsen eller den längre tid som överenskommits med Riksgäldskontoret.

15.3.2Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet ska den, efter en underrättelse enligt artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet och samråd med övriga medlemmar i resolu- tionskollegiet för koncernen, bedöma de sannolika effekterna för andra koncernföretag hemmahörande inom EES av de resolutions- åtgärder eller andra åtgärder som meddelats.

Om Riksgäldskontoret efter samrådet bedömer att meddelade åtgärder sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution uppfylls för ett annat koncernföretag i ett annat land inom EES ska myndigheten, senast inom 24 timmar efter mottagandet av underrättelsen eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, föreslå en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Den samordnande resolutions-
	myndigheten ska, när den mottagit en underrättelse enligt artikel 91.1 i
	krishanteringsdirektivet och efter samråd med övriga medlemmar i det
	berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av
	meddelade åtgärder på koncernen och koncernenheterna i andra
	medlemsstater, och särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder
	sannolikt skulle leda till att förutsättningarna för resolution i artikel 32
	eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat (artikel
	91.2). Om den samordnande resolutionsmyndigheten, efter samråd med
	övriga medlemmar i resolutionskollegiet, bedömer att de resolutions-
	åtgärder eller andra åtgärder som angetts i underrättelsen sannolikt leder
	till att förutsättningarna för resolution uppfylls för en koncernenhet i en
	annan medlemsstat, ska den senast 24 timmar efter mottagandet av
	underrättelsen föreslå en koncernresolutionsordning och överlämna den
	till resolutionskollegiet. Den 24-timmarsperioden får förlängas efter
	godkännande av den underrättande resolutionsmyndigheten (artikel
	91.4).
	En koncernresolutionsordning ska enligt artikel 91.6 i krishanterings-
	direktivet följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 (dvs.
	koncernresolutionsplaner),	såvida resolutionsmyndigheterna	inte
	bedömer att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av
	åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Vidare ska
	koncernresolutionsordningen beskriva de resolutionsåtgärder som de
	berörda resolutionsmyndigheterna bör vidta mot moderföretaget inom
	unionen eller särskilda koncernföretag i syfte att uppfylla målen och
	principerna för resolution samt ange hur dessa resolutionsåtgärder bör
370	samordnas. Koncernresolutionsordningen ska också etablera		en

finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för Prop. 2015/16:5 att dela upp ansvaret som fastställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och

allmänna principer för ömsesidighet som avses i artikel 107 i krishanteringsdirektivet.

Enligt regeringens bedömning bör Riksgäldskontorets skyldigheter enligt ovan framgå av den nya lagen om resolution. Regeringen ser emellertid inget behov av att i lag ange, såsom artikel 91.2 i krishanteringsdirektivet föreskriver, att resolutionsmyndigheten särskilt ska bedöma om de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats sannolikt skulle leda till att förutsättningarna för resolution uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat. Det innefattas i att bedöma de sannolika effekterna av de meddelade åtgärderna och följer indirekt av grunderna för om en koncernresolutionsordning ska föreslås. Vidare bedömer regeringen det tillräckligt att genomföra krishanterings- direktivets krav på att utforma förslaget till koncernresolutionsordning i enlighet med artikel 91.6 genom en hänvisning i lagen till den artikeln vid definitionen av begreppet. Regeringen anser att krishanterings- direktivets krav att bedömningen av om meddelade åtgärder sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution uppfylls för ett koncern- företag i en annan medlemsstat, ska utsträckas till att gälla även i förhållande till koncernföretag i ett annat land inom EES. Även detta bör framgå av den nya lagen om resolution.

15.3.3Om moderföretag under Riksgäldskontorets ansvar uppfyller förutsättningarna för resolution

Regeringens förslag: Om ett moderföretag inom EES i en gränsöver- skridande koncern som Riksgäldskontoret ansvarar för uppfyller förutsättningarna för resolution, ska Riksgäldskontoret omgående lämna underrättelse om detta och lämpliga resolutions- eller insolvensåtgärder till medlemmarna i resolutionskollegiet för kon- cernen.

Resolutions- eller insolvensåtgärder får omfatta en koncernresolu- tionsordning om

1.lämpliga åtgärder för moderföretaget sannolikt leder till att förut- sättningarna för resolution uppfylls för något annat företag i koncer- nen,

2.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller sannolikt inte kommer att leda till ett optimalt resultat,

3.en utländsk resolutionsmyndighet fastställer att förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som den ansvarar för, eller

4.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncern- resolutionsordning är lämplig.

Om Riksgäldskontoret inte föreslår en koncernresolutionsordning ska Riksgäldskontoret, efter samråd med medlemmarna i resolutions- kollegiet, fatta beslut om resolution och resolutions- eller insolvens-

371

Prop. 2015/16:5 åtgärder. Riksgäldskontoret ska därvid beakta och följa den koncern- resolutionsplan som beslutats, om det inte bedöms att resolutions- ändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen. Vidare ska Riksgäldskontoret beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Om den samordnande resolutions- myndigheten bedömer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvarsområde uppfyller förutsättningarna för resolution gäller delvis andra regler än när ett dotterföretag bedöms uppfylla de villkoren. När ett moderföretag uppfyller förutsättningarna för resolution ska enligt artikel 92.1 i krishanteringsdirektivet den samordnande resolutionsmyndigheten omgående lämna de upplysningar som anges i artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen. De resolutions- eller insolvensåtgärder som den samordnande resolutionsmyndigheten anser lämpliga får omfatta genomförandet av en koncernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6, om resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot moderföretaget sannolikt leder till att resolutionsförutsättningarna uppfylls för ett koncernföretag i en annan medlemsstat, inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller sannolikt inte kommer att leda till ett optimalt resultat. Resolutions- eller insolvensåtgärderna får även omfatta en koncernresolutionsordning om ett eller flera dotterföretag uppfyller resolutionsförutsättningarna, eller resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt som gör en koncernresolu- tionsordning lämplig.

Om de åtgärder som föreslås av den samordnande resolutions- myndigheten inte inbegriper en koncernresolutionsordning ska den samordnande resolutionsmyndigheten enligt artikel 92.2 i krishanterings- direktivet fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet. Beslutet ska beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida det inte med beaktande av omstän- digheterna i fallet bedöms att resolutionsändamålen uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna. Beslutet ska också beakta den finansiella stabiliteten i de berörda medlems- staterna.

I den nya lagen om resolution bör det införas bestämmelser för att Riksgäldskontoret ska följa det ovan angivna förfarandet vid beslut om resolution av ett moderföretag i en gränsöverskridande koncern.

15.3.4Genomförande av en koncernresolutionsordning

Regeringens förslag: Om en koncernresolutionsordning föreslås, ska Riksgäldskontoret försöka komma överens om den med andra resolutionsmyndigheter som ansvarar för företag som berörs av den.

372

Riksgäldskontoret får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse genom icke-bindande medling.

Om en överenskommelse om koncernresolutionsordningen inte kan nås får Riksgäldskontoret, om myndigheten själv inte invänt mot den föreslagna ordningen, komma överens med andra resolutions- myndigheter som inte heller invänt, om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernföretag hemmahörande i Sverige.

Regeringens bedömning: Riksgäldskontoret bör bemyndigas att ingå internationella överenskommelser med andra resolutions- myndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock ingen särskild bestämmelse om att resolutionsmyndigheten, om den själv inte invänt mot den föreslagna koncernresolutionsordningen, får komma överens med andra resolutionsmyndigheter som inte heller invänt, om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernföretag hemmahörande i Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Vid resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag i koncernen ska koncernreso- lutionsordningen, om inte annat följer av artikel 91.8 i krishanterings- direktivet, utgöra en överenskommelse mellan den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen. För att nå en överenskommelse får Eba på begäran av en behörig myndighet bistå resolutionsmyndigheterna med icke-bindande medling (artikel 91.7). Resolutionsmyndigheter som inte haft sådana invändningar som avses i artikel 91.8 får komma överens om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat (artikel 91.9). Motsvarande bestämmelser vid resolution på koncernnivå när moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution finns i artikel 92.3–92.5 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelserna innebär att om en koncernresolutionsordning föreslås får den underrättande myndigheten, liksom resolutionsmyndigheter som ansvarar för andra företag som omfattas förslaget, inte vidta resolutionsåtgärder eller andra åtgärder mot företaget som myndigheten ansvarar för förrän myndigheterna försökt att nå en överenskommelse om den föreslagna ordningen. Skyldigheten att försöka nå en överenskommelse gäller oavsett om resolutionsmyndigheten uppträder i egenskap av ansvarig för ett berört dotterföretag eller samordnande resolutionsmyndighet. Myndigheternas ansträngningar leder till en överenskommelse om de är överens och till individuella beslut om myndigheterna har invändningar mot den föreslagna koncern- resolutionsordningen (jfr avsnitt 15.3.5). Eba får bistå myndigheterna att nå en överenskommelse om den föreslagna koncernresolutionsordningen genom icke-bindande medling. Om resolutionsmyndigheterna inte kan nå en överenskommelse får resolutionsmyndigheten, om den själv inte invänt mot den föreslagna koncernresolutionsordningen, komma överens

Prop. 2015/16:5

373

Prop. 2015/16:5 med andra resolutionsmyndigheter som inte heller invänt, om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i Sverige. I den nya lagen om resolution bör det tas in bestämmelser där detta framgår.

Överenskommelser mellan resolutionsmyndigheterna utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås sådana överenskommelser av regeringen. Regeringen kan dock med stöd av 10 kap. 2 § regerings- formen uppdra åt en förvaltningsmyndighet att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Av 10 kap. 3 § regerings- formen framgår vidare att riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om. Detsamma gäller andra internationella överenskommelser som är av större vikt.

Enligt regeringens förslag kommer Riksgäldskontorets skyldighet att försöka ingå internationella överenskommelser med andra resolutions- myndigheter om genomförande av en koncernresolutionsordning enligt artikel 91.6 i krishanteringsdirektivet att framgå av den nya lagen om resolution. I enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen bör detta kompletteras med ett bemyndigande i förordning att Riksgäldskontoret får ingå sådana internationella överenskommelser som avses i artiklarna 91.7 och 92.3 i krishanteringsdirektivet, om inte överenskommelsen kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Ett sådant bemyndigande innefattar även internationella överenskommelser om finansieringsplanen enligt artikel 107 i samma direktiv, eftersom en sådan ska etableras inom ramen för koncernsresolutionsordningen och godkännas i enlighet med beslutsförfarandena i artiklarna 91 och 92 (artiklarna 91.6 d och 107.2). Av artikel 107.2 framgår att den samordnande resolutionsmyndigheten ska samråda med övriga resolutionsmyndigheter innan den föreslår en finansieringsplan för instituten som är en del av koncernen. Någon uttrycklig bestämmelse i lag behövs dock inte om detta vid sidan om de bestämmelser som genomför artiklarna 91 och 92.

15.3.5Invändningar mot en koncernresolutionsordning

Regeringens förslag: Om en överenskommelse om den föreslagna koncernresolutionsordningen inte träffas, får Riksgäldskontoret försätta det koncernföretag som den ansvarar för i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder mot företaget.

Riksgäldskontoret ska underrätta övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernresolutionsordningen om skälen till sina invändningar mot eller avvikelser från koncernresolutionsordningen samt informera dem om åtgärder som myndigheten kommer att vidta. I samband därmed ska Riksgäldskontoret beakta koncern- resolutionsplanen, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i berörda länder inom EES och potentiella effekter på andra delar av koncernen.

374

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag omfattar dock inte möjligheten för den samordnande resolutionsmyndigheten att vidta insolvensåtgärder om en överenskommelse om koncernresolutionsordningen inte kan nås.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att lagförslaget är svårtolkat såvitt avser under vilka förutsättningar som resolutions- myndigheten får försätta ett dotterföretag som den ansvarar för i resolution.

Skälen för regeringens förslag: Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås av den samordnande resolutionsmyndigheten eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen med avseende på ett företag med hänsyn till finansiell stabilitet, får den fatta beslut om hur resolutionen ska utformas beträf- fande dotterföretag i sin medlemsstat. Resolutionsmyndigheten ska i sådant fall ange skälen till invändningarna eller avvikelsen från koncernresolutionsordningen, underrätta den samordnande resolutions- myndigheten och övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernresolutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina invändningar ska resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra delar av koncernen (artiklarna 91.8 och 92.4).

Enligt regeringens bedömning innebär detta att om en överens- kommelse om den föreslagna koncernresolutionsordningen inte träffas, får resolutionsmyndigheten försätta koncernföretaget som den ansvarar för i resolution och vidta lämpliga resolutions- eller insolvensåtgärder (förutsatt att resolutionsförutsättningarna i övrigt är uppfyllda). Att det bör vara möjligt att vidta åtgärder av det senare slaget följer av att resolutionsmyndigheten även ska lämna underrättelse om sådana åtgärder (jfr artiklarna 91.1 b och 92.1 och avsnitt 15.3.1 och 15.3.3). I den nya lagen om resolution bör därför införas bestämmelser där detta framgår.

Om en överenskommelse inte kan nås om en koncernresolutions- ordning som resolutionsmyndigheten föreslagit i enlighet med artikel 91.4 i krishanteringsdirektivet, dvs. när ett dotterföretag uppfyller förutsättningarna för resolution och meddelade åtgärder sannolikt leder till att förutsättningarna uppfylls även för en annan koncernenhet, får resolutionsmyndigheten försätta moderföretaget i resolution, förutsatt att villkoren därför är uppfyllda, utan att följa kravet på underrättelse enligt artikel 92.1 i krishanteringsdirektivet. Även detta bör framgå av bestämmelser i den nya lagen om resolution.

Att en överenskommelse inte kan träffas kan bero på olika saker, bl.a. att Riksgäldskontoret , när myndigheten deltar i förfarandet i annan egenskap än samordnande resolutionsmyndighet, inte samtycker till den föreslagna koncernresolutionsordningen. I sådana fall bör Riksgälds- kontoret invända mot ordningen innan myndigheten avviker ifrån den, men situationens brådska kan kräva att åtgärder vidtas utan att en formell invändning görs. Invändningar omfattar bl.a. det fallet att

Prop. 2015/16:5

375

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret anser att myndigheten behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen. En invändning kan vara motiverad av hänsyn till såväl de föreslagna resolutionsåtgärdernas lämplighet i det enskilda fallet som till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i Sverige (jfr skäl 97 till krishanteringsdirektivet). Enligt regeringens bedömning behöver detta inte anges uttryckligen i den nya lagen om resolution. I sammanhanget bör dock framhållas att det endast är invändningar mot en föreslagen koncernresolutionsordning som avses. Om koncernresolutionsordningen antagits genom en överenskommelse som Riksgäldskontoret deltagit i kan myndigheten inte i ett senare skede invända mot eller avvika ifrån ordningen (jfr avsnitt 15.3.4). Om invändningar eller avvikelser görs fattar de myndigheter som inte deltar i överenskommelsen individuella beslut om resolution av, eller insolvensåtgärder för, de dotterföretag som de ansvarar för.

Riksgäldskontoret anser att utredningens förslag till genomförande av artikel 91.8 i krishanteringsdirektivet är svårtolkat och ifrågasätter under vilka förutsättningar som resolutionsmyndigheten får försätta ett dotterföretag som den ansvarar för i resolution. Enligt regeringens mening bör Riksgäldskontoret kunna försätta dotterföretaget i resolution och vidta resolutionsåtgärder gentemot detta förutsatt att myndigheten invänt mot koncernresolutionsordningen eller anser andra resolutions- åtgärder än de som föreslås i den nödvändiga. Det är emellertid inte endast under de förutsättningarna som Riksgäldskontoret kan fatta ett individuellt beslut inom ramen för de särskilda beslutsförfaranden som här avses. En annan situation när en överenskommelse inte kan träffas är då en eller flera andra resolutionsmyndigheter i värdländer som berörs av den föreslagna koncernresolutionsordningen invänder eller avviker ifrån densamma. Krishanteringsdirektivet utesluter inte att resolutions- myndigheten avviker från den föreslagna koncernresolutionsordningen och fattar ett individuellt beslut i ett sådant fall, även om den själv i och för sig inte haft några invändningar eller ansett andra åtgärder än de föreslagna nödvändiga. Det är en annan sak att resolutionsmyndigheten, i stället för att fatta ett individuellt beslut, får komma överens med resolutionsmyndigheter som inte haft invändningar, om en koncern- resolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstater (artiklarna 91.9 och 92.5). Någon skyldighet att försöka komma överens finns dock inte i sådana fall. Bestämmelserna i den nya lagen om resolution bör utformas i enlighet härmed.

15.3.6En utländsk resolutionsmyndighets beslut

Regeringens förslag: Ett beslut om en koncernresolutionsordning som en utländsk resolutionsmyndighet fattar efter en överens- kommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att resolutionsmyndigheterna inte har kommit överens, gäller i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Beslut som en utländsk resolutionsmyndighet, som inte är samordnande,

376

fattar på grund av att resolutionsmyndigheterna inte har kommit överens omfattas dock inte av utredningens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att utredningens förslag till 10 kap. 14 § lagen om resolution kan tolkas som att en utländsk myndighet får mandat att bestämma över ett i Sverige beläget moderföretag när problemen uppstått i moderföretaget. Lagtexten bör ändras så att det klart framgår att den utländska myndighetens beslut endast gäller såvitt avser det utländska dotterbolagets verksamhet (samt i Sverige verksamma filialer från det utländska dotterbolaget i den mån sådana förekommer). För det svenska moderföretaget gäller endast den svenska resolutionsmyndighetens beslut. Samma tolkningsproblem gäller utredningens förslag till 10 kap. 10 § lagen om resolution.

Skälen för regeringens förslag: Vid resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern ska, enligt artikel 91.10 i krishanteringsdirektivet, resolutionsmyndigheternas gemen- samma beslut, liksom de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut, vara slutliga och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Motsvarande bestämmelse såvitt avser resolution på koncernnivå, dvs. när moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, finns i artikel 92.6.

Att gemensamma beslut ska vara slutliga och tillämpas av resolutions- myndigheterna i de berörda medlemsstaterna innebär inte att Riksgälds- kontoret är skyldigt att medverka i en koncernresolution, om myndig- heten inte deltagit i överenskommelsen. Om Riksgäldskontoret ingått en överenskommelse med andra resolutionsmyndigheter om koncern- resolutionsordningen, får myndigheten dock inte vidta åtgärder som strider mot överenskommelsen eller beslut som en utländsk myndighet fattar med stöd av den. Genom överenskommelsen åtar sig också Riksgäldskontoret att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen. Överenskommelsen är varken bindande för instituten och andra berörda dotterföretag eller överklagbar, utan det är först genom det nationella beslutet som rättsverkningar för företagen uppkommer. När Riksgäldskontoret har fattat ett beslut på grundval av en internationell överenskommelse är beslutet på vanligt sätt bindande för den som det riktar sig till och ska kunna överklagas till domstol. Om en domstol ändrar eller upphäver Riksgäldskontorets beslut, t.ex. för att det strider mot lag, påverkar det inte överenskommelsens innehåll eller giltighet utan endast det överklagade beslutet. Det innebär att följderna av att en domstol ändrar Riksgäldskontorets eller någon annan myndighets beslut så att det inte längre står i överensstämmelse med överenskommelsen, måste hanteras av resolutionsmyndigheterna i samband med att de ingår överenskommelsen. Eftersom överenskommel- sen ska mynna ut i ett överklagbart beslut, ligger det alltså i sakens natur att överenskommelsen utformas på ett sådant sätt att en domstols framtida ställningstagande kan beaktas, t.ex. genom att nya förhandlingar då ska inledas (jfr prop. 2006/07:5 s. 337 f.).

Om Riksgäldskontoret och andra berörda resolutionsmyndigheter inte kommer överens om en koncernresolutionsordning får Riksgäldskontoret självt besluta om resolution av koncernföretaget som den ansvarar för. I

Prop. 2015/16:5

377

Prop. 2015/16:5 sådana fall föregås alltså inte det nationella beslutet av någon internationell överenskommelse. Även ett sådant beslut, liksom motsvarande beslut som fattas av en utländsk myndighet, ska dock enligt krishanteringsdirektivet erkännas som slutligt och tillämpas av resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna. En motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen om resolution.

Till skillnad från utredningen ser regeringen ingen möjlighet att göra åtskillnad på det fallet att resolutionsmyndigheten ansvarar för moderföretaget, dvs. är samordnande myndighet, och det fallet att den ansvarar för ett dotterföretag. Oavsett i vilken egenskap som resolutions- myndigheten försökt komma överens med de andra resolutions- myndigheterna om en koncernresolutionsordning, får Sverige anses vara berört av de beslut som fattas i den mening som avses i artiklarna 91.10 och 92.6 i krishanteringsdirektivet. Liksom Riksgäldskontoret anför innebär det emellertid inte att en utländsk myndighet ges mandat att bestämma över ett företag som är etablerat i Sverige. Avsikten med krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del är enbart att säkerställa att resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där företaget är etablerat (hemlandet) är den myndighet som slutligt bestämmer om resolutionen av det företaget. Beslutet ska alltså vara fattat inom ramen för den utländska myndighetens jurisdiktion och kan inte avse resolutionen av ett företag som är etablerat i Sverige, vilket bör framgå uttryckligen av den bestämmelse som här föreslås. En utländsk myndighets beslut kan dock i sin tur påverka förutsättningarna för och utformningen av resolutionen av företag inom koncernen som resolutionsmyndigheten i Sverige ansvarar för.

15.3.7Skyndsamhetskrav

Regeringens förslag: Åtgärder i beslutsförfarandet vid koncern- resolution enligt artikel 91 eller 92 i krishanteringsdirektivet ska vidtas så snart som möjligt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag omfattar emellertid bara resolutionsmyndighetens åtgärd att försöka komma överens med andra berörda resolutions- myndigheter om en koncernresolutionsordning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Vid resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern ska myndig- heterna, enligt artikel 91.11 i krishanteringsdirektivet, utan dröjsmål vidta alla åtgärder med vederbörlig hänsyn tagen till hur brådskande situationen är. Motsvarande bestämmelse såvitt avser resolution på koncernnivå, dvs. när moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, finns i artikel 92.7 första stycket samma direktiv.

Det framgår inte tydligt vad alla åtgärder enligt artiklarna 91 respektive 92 syftar på. Det torde i vart fall inte syfta på de resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta, eftersom

den legala grunden för att vidta sådana åtgärder följer av andra

378

bestämmelser (jfr artiklarna 32 och 33 i krishanteringsdirektivet). Det Prop. 2015/16:5 ligger dock i sakens natur att även resolutionsåtgärder ska vidtas med den

brådska som situationen kräver. Åtgärderna som avses i artiklarna 91 respektive 92 i krishanteringsdirektivet torde snarare vara de som vidtas inom ramen för det särskilda förfarande som artiklarna föreskriver vid resolution som berör dotterföretag respektive moderföretag i en gränsöverskridande koncern. När det gäller vissa åtgärder föreskriver emellertid artiklarna särskilda tidsramar inom vilka åtgärderna ska vidtas. Underrättelse enligt artikel 91.1 ska exempelvis ske omgående och en koncernresolutionsordning ska föreslås inom 24 timmar eller den längre tid som överenskommits. I sammanhanget bör dock framhållas att situationen kan vara så pass brådskande att resolutionsmyndigheten på koncernnivå, även om den har 24 timmar eller längre tid på sig att föreslå en koncernresolutionsordning, inte bör utnyttja hela den tiden. För åtgärderna att försöka komma överens om ett gemensamt beslut föreskrivs ingen särskild tidsram över huvud taget. Detsamma gäller för invändningar och avvikelser, samt den underrättelse- och motiveringsskyldighet som följer av sådana åtgärder. Det framgår dock att den skyldigheten kan fullgöras i efterhand, dvs. efter att resolutions- myndigheten invänt mot eller avvikit från den föreslagna koncern- resolutionsordningen.

Mot den bakgrunden anser regeringen att det i den nya lagen om resolution bör införas en bestämmelse om skyndsamhetskrav vid vidtagande av åtgärder inom ramen för beslutsförfarandet enligt artiklarna 91 och 92 i krishanteringsdirektivet. Denna bestämmelse bör dock inte omfatta samarbets- och informationsskyldigheten som följer av artiklarna 91.12, 91.13 och 92.7 andra och tredje styckena i krishanteringsdirektivet. De skyldigheterna är enligt regeringens mening inga åtgärder i den mening som här avses, vilket även framgår av bestämmelsernas placering i artiklarna. Enligt regeringens bedömning inryms de skyldigheterna i den allmänna samarbets- och informations- skyldighet som föreslås för att genomföra artikel 90 i krishanterings- direktivet (se avsnitt 27.8.1).

15.4Företagens och Finansinspektionens underrättelseskyldighet

Regeringens förslag: Ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution ska underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Underrättelseskyldigheten ska framgå av lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappers- marknaden.

Finansinspektionen ska omedelbart informera berörda resolutions- myndigheter om inspektionen mottagit en sådan underrättelse. Finansinspektionens skyldighet att underrätta Riksgäldskontoret och andra relevanta myndigheter om fastställandet av att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera ska framgå av den nya lagen om resolution.

379

Prop. 2015/16:5

380

Regeringens bedömning: Kravet i artikel 81.4 i krishanterings- direktivet att den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten, under vissa förutsättningar, ska införa alternativa kommunikations- förfaranden föranleder ingen särskild genomförandeåtgärd.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock att Finansinspektionens underrättelseskyldighet gentemot resolutions- myndigheten och andra berörda myndigheter bör genomföras i svensk rätt genom föreskrifter meddelade av regeringen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Ackordscentralen anser att Finansinspektionen, redan på ett mycket tidigare stadium än när den har fastställt att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och inga andra åtgärder finns för att undvika fallissemang, bör ha en skyldighet att underrätta resolutionsmyndigheten och övriga berörda myndigheter om att företaget har problem. Vidare ser Ackordscentralen gärna ett införande av en borgenärskommitté med representation av aktieägare, obligationshållare och insättare, som informeras samtidigt som resolutionsmyndigheten och övriga berörda myndigheter, för ökad transparens och förutsägbarhet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 81.1 i krishanteringsdirektivet framgår att ledningsorganet i ett företag som omfattas av direktivets tillämpningsområde ska underrätta den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen) om företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om en sådan underrättelse kommer in, ska den behöriga myndigheten enligt artikel 81.2 meddela detta till berörda resolutionsmyndigheter. Eftersom detta ligger inom ramen för Finansinspektionens normala tillsynsverksamhet, bör företagens och Finansinspektionens underrättelseskyldighet i denna del genomföras genom införande av bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Enligt artikel 81.2 i krishanteringsdirektivet ska den behöriga myndigheten också underrätta resolutionsmyndigheten om de krisförebyggande åtgärder eller åtgärder enligt artikel 104 i kapitaltäckningsdirektivet som den kräver att företagen ska vidta. Denna skyldighet täcks in av den underrättelseskyldighet för Finansinspektionen som föreslås avseende tidiga ingripanden och som innebär att när Finansinspektionen har anledning att ingripa mot ett företag och det dessutom finns anledning att anta att företaget kan komma att omfattas av resolution så ska inspektionen underrätta Riksgäldskontoret om detta. Finansinspektionen ska efter en sådan underrättelse vara skyldig att lämna Riksgäldskontoret den information som myndigheten behöver för att förbereda eventuell resolution (se avsnitt 12.3).

Enligt artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet ska den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten, om den bedömer att ett företag fallerar eller sannolikt fallerar och att det inte finns några alternativa åtgärder som kan förhindra ett fallissemang inom rimlig tid, överlämna den bedömningen till de myndigheter som räknas upp och under de förutsättningar som anges i bestämmelsen. Som konstaterats i det föregående finns det inte utrymme i krishanteringsdirektivet att låta

tillsynsmyndigheten pröva om det finns några alternativa åtgärder som kan förhindra ett fallissemang inom rimlig tid (se avsnitt 15.2.2). Artikel 81.3 bör därför förstås som att den behöriga myndigheten ska vara underrättelseskyldig för sin bedömning att ett företag fallerar eller sannolikt fallerar, medan resolutionsmyndigheten ska vara underrättelseskyldig för sin bedömning att det inte finns några alternativa åtgärder som kan förhindra ett fallissemang inom rimlig tid, såvida medlemsstaterna inte väljer att i enlighet med artikel 32.2 låta resolutions- myndigheten även ansvara för bedömningen av om ett företag fallerar eller sannolikt fallerar. I det senare fallet blir resolutionsmyndigheten underrättelseskyldig även för den bedömningen.

Enligt regeringens förslag till genomförande av artikel 32.1 i krishanteringsdirektivet är det Finansinspektionen som ska fastställa om företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. För att genomföra artikel 81.3, såvitt avser den behöriga myndighetens underrättelseskyldighet, bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution att Finans- inspektionen, om den fastställer att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera, omgående ska underrätta Riksgäldskontoret och andra berörda myndigheter. Enligt regeringens mening finns inte skäl att, såsom Ackordscentralen föreslår, införa en underrättelseskyldighet på ett tidigare stadium än så. Tanken med tillsynsmyndighetens underrättelseskyldighet enligt artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet är bl.a. att sätta igång en prövning av resolutionsförutsättningarna hos resolutionsmyndigheten (jfr artikel 82.1). Det finns inte anledning till en sådan prövning förrän Finansinspektionen faktiskt bedömt att ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. I det skedet, eller ännu tidigare, finns inte heller anledning för Finansinspektionen att underrätta andra parter, såsom aktieägare, borgenärer och insättare, om sin bedömning. Det skulle tvärtom kunna leda till oönskade effekter såsom uttagsanstormning m.m. Som krishanteringsdirektivet är uppbyggt bör sådana personer få kännedom om tillsynsmyndighetens bedömning först vid offentlig- görandet av beslutet om resolution (jfr artiklarna 82.2 a och 83.4 samt 83.5). Regeringen anser därför att Finansinspektionens underrättelse- skyldighet endast bör gälla i förhållande till Riksgäldskontoret och andra relevanta myndigheter. Med andra relevanta myndigheter avses de, som utöver resolutionsmyndigheten, räknas upp i artikel 81.3 i krishanterings- direktivet. För svenskt vidkommande bör det behöriga ministeriet i den uppräkningen utgöras av Finansdepartementet (jfr avsnitt 5.6.2).

Sådana underrättelser som det här är fråga om ska även innehålla Finansinspektionens skäl för bedömningen. Regeringen noterar att det inte finns något som hindrar att Finansinspektionen även redogör för sin syn på frågan om det finns några alternativa åtgärder som kan förhindra fallissemang. Finansinspektionen bör emellertid inte ha en skyldighet att göra detta, eftersom underrättelseskyldigheten vad avser konstaterandet att det inte finns några alternativa åtgärder som inom rimlig tid kan förhindra fallissemang bör vila på resolutionsmyndigheten (se vidare avsnitt 15.5).

Artikel 81.4 i krishanteringsdirektivet anger att om den överföring av information som avses i 81.3 f och g, dvs. underrättelser till insättnings- garantisystem respektive organ som ansvarar för finansieringsarrange- mangen, inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den behöriga

Prop. 2015/16:5

381

Prop. 2015/16:5	myndigheten	eller	resolutionsmyndigheten	införa	alternativa
	kommunikationsförfaranden som uppfyller samma mål samtidigt som de
	säkerställer lämplig sekretessnivå. Enligt regeringens bedömning
	föranleder detta ingen särskild genomförandeåtgärd.

	15.5	Riksgäldskontorets underrättelseskyldighet och
		skyldighet att offentliggöra resolutionsåtgärder
		m.m.

	Regeringens förslag: Riksgäldskontorets skyldighet att underrätta
	Finansinspektionen och andra relevanta myndigheter om fastställandet
	av att det inte finns andra åtgärder som kan förhindra fallissemang ska
	framgå av lagen om resolution.
	Ett beslut att försätta ett företag i resolution eller att vidta reso-
	lutionsåtgärder ska snarast möjligt offentliggöras.
	Vid beslut att ett företag under resolution inte ska fullgöra en
	avtalsenlig betalnings- eller leveransförpliktelse, att en borgenär till ett
	företag under resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i
	tillgångar som tillhör institutet eller att en motpart till ett företag under
	resolution inte får säga upp ett avtal med det företaget, ska även
	villkoren för åtgärden och den tidsperiod som åtgärden gäller
	offentliggöras.
	Riksgäldskontoret ska genast anmäla beslut att försätta ett företag i
	resolution till Bolagsverket för registrering. Detsamma gäller för
	beslut att avsluta resolutionen och allmän förvaltningsdomstols
	avgörande att upphäva beslutet om resolution.
	Regeringens bedömning: De närmare formerna för offentlig-
	görande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder, liksom
	kraven på underrättelser av sådana beslut till institutet i resolution och
	vissa myndigheter, bör framgå av föreskrifter meddelade av
	regeringen.

	Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med
	regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår emellertid
	ingen underrättelseskyldighet i lag för resolutionsmyndigheten gentemot
	Finansinspektionen och andra berörda myndigheter för att genomföra
	artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet. Utredningen föreslår inte heller en
	bestämmelse att beslut om resolution ska registreras hos Bolagsverket.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
	bedömningen eller har inget att invända mot dem. Enligt Riksgälds-
	kontorets mening bör det tydliggöras att ytterligare beslutsmeddelanden
	än de som framgår av artikel 83 i krishanteringsdirektivet inte behöver
	sändas och att tiden för överklagande kopplas till när resolutions-
	myndigheten offentliggör det aktuella beslutet. Bolagsverket anser att
	beslut om resolution, liksom upphävande eller avslutande av densamma,
	bör vara föremål för registrering i verkets register.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av
	regeringens bedömning i det föregående ska resolutionsmyndigheten, i
382	enlighet med artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet, omgående underrätta

Finansinspektionen och andra relevanta myndigheter om den, efter att Prop. 2015/16:5 Finansinspektionen har fastställt att ett företag fallerar eller sannolikt

kommer att fallera, bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som inom rimlig tid kan förhindra fallissemang. Detta bör, på motsvarande sätt som Finansinspektionens underrättelseskyldighet, framgå av den nya lagen om resolution. Med andra relevanta myndigheter avses de, som utöver Finansinspektionen, räknas upp i artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet.

Enligt artikel 83.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutions- myndigheten så snart som möjligt efter det att den har vidtagit en resolutionsåtgärd underrätta företaget under resolution och vissa i artikel

83.2uppräknade myndigheter. En sådan underrättelse ska enligt artikel

83.3inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft. Vidare ska resolutionsmyndigheten, så snart som möjligt, enligt artikel 83.4 offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen som avses i artiklarna 69, 70 och 71. Offentliggörandet ska ske på resolutionsmyndighetens, den behöriga myndighetens, Ebas respektive det aktuella institutets webbplatser. Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument som innehas av institutet i resolution är föremål för handel på en reglerad marknad, ska obligatorisk information om institutet i resolution offentliggöras i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG. Om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska resolutionsmyndigheten enligt artikel 83.5 i krishanteringsdirektivet säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i artikel 83.4 skickas till de aktieägare och borgenärer i institutet i resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.

Riksgäldskontoret anser att ytterligare beslutsmeddelanden än de som framgår av artikel 83 i krishanteringsdirektivet inte behöver sändas och att tiden för överklagande bör kopplas till när resolutionsmyndigheten offentliggör det aktuella beslutet.

I avsnitt 16.1 föreslår regeringen en bestämmelse i den nya lagen om resolution att förfarandekrav vid underrättelser som gäller enligt annan lag inte ska utgöra hinder vid Riksgäldskontorets beslut om resolutions- åtgärder. Denna bestämmelse kan sätta bl.a. underrättelseskyldigheten enligt 21 § förvaltningslagen (1986:223) ur spel. Formerna för underrättelser av sådana beslut, liksom beslutet att försätta ett företag i resolution, följer i stället av artikel 83 i krishanteringsdirektivet. I dessa fall ska resolutionsmyndigheten alltså underrätta företaget i resolution och andra berörda personer på sätt som framgår av den artikeln. Företaget i fråga, liksom myndigheterna som uppräknas i artikel 83.2, ska ha en skriftlig underrättelse i enlighet med artikel 83.3, vilken innefattar en kopia av beslutet om resolution. Enligt artikel 83 finns det

ingen skyldighet att underrätta andra berörda personer, såsom aktieägare

383

Prop. 2015/16:5	och borgenärer på samma sätt. Övriga berörda personer bör därför
	underrättas på sätt som framgår av artikel 83.4, dvs. genom ett
	offentliggörande av beslutet. Enligt regeringens mening bör skyldigheten
	att offentliggöra beslutet om resolution och vidtagna resolutionsåtgärder
	framgå av den nya lagen om resolution. Såvitt avser beslut att ett företag
	i resolution inte ska fullgöra en avtalsenlig betalnings- eller
	leveransförpliktelse, att en borgenär till ett företag i resolution inte får ta i
	anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör institutet
	respektive att en motpart till ett företag i resolution inte får säga upp ett
	avtal med det företaget, bör även framgå av den nya lagen att villkoren
	för åtgärden och den tidsperiod som åtgärden gäller ska offentliggöras. I
	dessa fall är offentliggörandet av särskild vikt eftersom det påverkar
	bedömningen av om företaget i resolution, en borgenär eller en motpart
	som agerar i strid med beslutet ska anses vara i god tro eller inte (jfr
	avsnitt 19.6). De närmare formerna för offentliggörande i övrigt, liksom
	kraven på underrättelser till det aktuella företaget och berörda
	myndigheter, bör lämpligast framgå av föreskrifter meddelade av
	regeringen.
	Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om tiden för
	överklagande. I svensk förvaltningsrätt gäller som huvudregel att den
	enskildes överklagande ska ha kommit in till beslutsmyndigheten inom
	tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (23 § andra
	stycket förvaltningslagen). Enligt regeringens mening finns inte
	förutsättningar i att detta lagstiftningsärende införa några bestämmelser
	som avviker härifrån. Det kan dock finnas anledning att utreda den
	frågan närmare. Även när det gäller formerna för delgivning bör
	allmänna regler gälla. I den mån beslut om resolution eller
	resolutionsåtgärder berör en obestämd krets eller ett stort antal personer
	finns därvid möjlighet att, i enlighet med förutsättningarna i övrigt i 49 §
	delgivningslagen (2010:1932), delge beslutet genom kungörelse (jfr
	avsnitt 29.2.3).
	Bolagsverket anser att beslut om resolution bör registreras i verkets
	register. Till stöd för detta anför verket att det registrerar uppgifter om
	likvidation, konkurs och företagsrekonstruktioner i de olika företags-
	register som det för och att det är viktigt att det även framgår av registren
	att ett företag är i resolution, bl.a. eftersom kontrollen över företaget
	övergår till resolutionsmyndigheten och att beslutet innebär ett antal
	andra rättsverkningar gentemot aktieägare, borgenärer, avtalspartners och
	andra intressenter. Att ett beslut om resolution ska registreras hos
	Bolagsverket bör därför tas in i lagen om resolution eller genom
	förordningsändring för respektive associationsform eller i annan
	förordning. Detsamma gäller beslut om att resolutionen är upphävd eller
	avslutad.
	Regeringen delar Bolagsverkets bedömning att beslut att försätta ett
	företag i resolution bör registreras i verkets register. Detsamma gäller för
	beslut att resolutionen är avslutad eller domstols avgörande att upphäva
	beslutet om resolution. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya
	lagen om resolution att resolutionsmyndigheten ska anmäla sådana beslut
	till Bolagsverket för registrering. Det är sedan Bolagsverket som har till
	uppgift att registrera anmälda uppgifter i de register som verket för och
384	som är aktuella för företaget i fråga.

16 Allmänna principer i resolution m.m.

16.1Undantag från vissa förfarandekrav m.m.

Regeringens förslag: Resolutionsåtgärder ska vidtas utan hinder av krav på godkännande, medgivande eller förfarandekrav vid under- rättelser som gäller enligt annan författning, avtal eller på annan grund.

Detta gäller inte om något annat framgår av den nya lagen om resolution eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock en vidare formulering av resolutions- myndighetens befogenhet att vidta resolutionsåtgärder utan iakttagande av vissa förfarandekrav och krav på godkännande eller medgivande som annars gäller.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör anges uttryckligen att undantaget även gäller kommunikationsplikten enligt förvaltningslagen (1986:223) och att det bör vara tillräckligt att kommunikation, i den utsträckning den är nödvändig, sker med företaget i resolution.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 63.2 i krishanterings- direktivet ska resolutionsmyndigheten, vid användning av resolutions- verktyg och utövande av andra resolutionsbefogenheter, inte omfattas av vissa krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund. Det gäller dels krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenärerna i företaget i resolution, dels förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas. Vidare föreskrivs att resolutionsmyndigheten ska kunna utöva de allmänna resolutionsbefogenheterna enligt artikel 63 oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som annars skulle tillämpas. Vad särskilt gäller försäljnings-, broinstituts- och avskiljandeverktyget anges vidare att överföringen som sker med användningen av verktyget får äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i företaget i resolution eller från andra tredje män än köparen (vid användning av försäljningsverktyget) respektive broinstitutet (vid användning av försäljningsverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar) och utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas (artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket, 42.1 andra stycket).

Av artikel 63.2 a framgår emellertid att resolutionsmyndigheten måste följa eventuella krav på det behöriga ministeriets godkännande av beslut som kan få direkta budget- eller systemeffekter, liksom eventuella krav på en rättslig myndighets förhandsgodkännande av krisförebyggande eller krishanteringsåtgärder. Artikel 3.6 i krishanteringsdirektivet anger

Prop. 2015/16:5

385

Prop. 2015/16:5	att om resolutionsmyndigheten inte utgörs av det behöriga ministeriet i
	medlemsstaten ska myndigheten, om inte annat framgår av nationell rätt,
	få ministeriets godkännande innan beslut genomförs som kan få direkta
	budget- eller systemeffekter. I avsnitt 5.6 föreslås ett särskilt förfarande
	för regeringens tillåtlighetsprövning av åtgärder som kan få sådana
	effekter. Det förfarandet måste således följas. Ett krav på en rättslig
	myndighets förhandsgodkännande föreslås inte inom ramen för detta
	lagstiftningsärende, utan resolutionsmyndigheten kommer att ha
	befogenhet att fatta beslut utan föregående domstolsprövning. Den frågan
	bör dock ses över i särskild ordning (jfr avsnitt 29.1).
	Vidare måste förfarandekraven som föreskrivs i artiklarna 81 och 83
	(se avsnitt 15.4 och 15.5) och eventuella krav på anmälan enligt EU:s
	statsstödsregler följas (artikel 63.2 sista stycket). Vid tillämpningen av
	försäljningsverktyget måste även de särskilda förfarandekrav som
	förskrivs i artikel 39 följas (artikel 38.1 andra stycket).
	Regeringen anser att krishanteringsdirektivets artiklar i denna del bör
	genomföras genom en bestämmelse i den nya lagen om resolution. Enligt
	bestämmelsen ska Riksgäldskontoret vidta resolutionsåtgärder utan
	hinder av krav på godkännande, medgivande eller förfarandekrav vid
	underrättelser som gäller enligt annan lag, avtal eller på annan grund. I
	begreppet underrätta inbegrips eventuella krav att offentliggöra
	underrättelser eller prospekt eller att lämna in eller registrera handlingar
	hos	någon	annan	myndighet.	Bestämmelsen	innebär	att
	Riksgäldskontoret, när myndigheten beslutar om och tillämpar
	resolutionsåtgärder, inte ska inhämta godkännande eller medgivande från
	någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller
	borgenärerna i företaget i resolution, eller beakta förfarandekrav om att
	underrätta vissa personer, vilket företaget skulle ha behövt göra för
	motsvarande åtgärder enligt exempelvis associationsrättslig lagstiftning,
	bolagsordning, avtal eller stadgar. Som en konsekvens härav kan
	Riksgäldskontorets beslut att vidta resolutionsåtgärder inte heller
	ogiltigförklaras eller upphävas på den grunden att myndigheten inte följt
	dessa krav.
	Av artiklarna 3.6, 39, 81 och 83 i krishanteringsdirektivet följer vissa
	krav som resolutionsmyndigheten ska iaktta även om de inverkar på
	användningen av resolutionsåtgärder. Nämnda artiklar genomförs i
	svensk rätt i den nya lagen om resolution. En bestämmelse som anger att
	krav enligt den nya lagen om resolution eller föreskrifter som har
	meddelats i anslutning till lagen ska följas, bör därför införas i den nya
	lagen om resolution.
	Som Riksgäldskontoret anför gäller undantaget från förfarandekraven
	även kommunikationsplikten enligt 17 § förvaltningslagen. Regeringen
	ser emellertid ingen anledning att ange detta särskilt i den bestämmelse
	som här föreslås. En sådan ordning följer redan av att förvaltningslagens
	bestämmelser är subsidiära (se 3 § första stycket förvaltningslagen).
	Däremot bör det i detta sammanhang förtydligas att den föreslagna
	bestämmelsen endast kommer att vara tillämplig efter det att företaget är
	försatt i resolution. Dessförinnan har Riksgäldskontoret således att rätta
	sig efter de krav på kommunikation som förvaltningslagen ställer. I den
	mån kommunikation i ett resolutionsärende blir aktuell ska denna enligt
386	regeringens mening ske			med företaget	i fråga, i egenskap av		part i

ärendet. Riksgäldskontoret är således inte tvunget att kommunicera Prop. 2015/16:5 handlingar m.m. med företagets aktieägare eller andra indirekt berörda

personer. För kommunicering av beslut att försätta ett företag i resolution och att vidta resolutionsåtgärder gäller dock särskilda bestämmelser (se avsnitt 15.5).

16.2	Proportionalitet

Regeringens förslag: Ett beslut enligt den nya lagen om resolution
eller föreskrifter som meddelats i anslutning till den lagen får bara
fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt
som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat
motstående intresse.
Tillämpningen av den nya lagen om resolution och föreskrifter som
meddelats i anslutning till den lagen ska stå i proportion till arten och
omfattningen av det berörda företagets verksamhet och komplexitets-
grad.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningens förslag omfattar dock inte föreskrifter som
meddelats med stöd av den nya lagen om resolution.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen och Finans-
bolagens förening har inget att invända mot lagförslaget om en
proportionalitetsprincip, men anser att principen också bör gälla vid
tillämpning av den reglering som tas fram med stöd av bemyndiganden
enligt lagen. Svenska Fondhandlarföreningen ansluter sig till Svenska
Bankföreningens remissyttrande.
Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller
ett betydande antal artiklar som ställer krav på proportionalitets-
bedömningar. Kraven på proportionalitet gäller med avseende på dels det
intrång i enskildas rättigheter som ett resolutionsingripande kan medföra,
dels den administrativa börda som åvilar företagen i olika avseenden.
Som exempel på det förra kan nämnas att beslut att försätta ett företag i
resolution, liksom beslut om resolutionsåtgärder i övrigt, bl.a. förutsätter
att beslutet står i proportion till ett eller flera av resolutionsändamålen
(artikel 32.5). Ett exempel på det senare är att kraven att upprätta
återhämtningsplaner ska anpassas till hur viktigt ett företag är för det
finansiella systemets funktion (artikel 4.1 a). Vidare ska resolutions-
myndigheten och behöriga myndigheter när de fastställer och tillämpar
kraven enligt krishanteringsdirektivet, och använder de olika verktyg
som de har till sitt förfogande på ett företag, och i överensstämmelse med
specifika bestämmelser, ta hänsyn till dess verksamhets art, dess
aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, storlek och
juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller
med finanssystemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos
dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som
uppfyller kraven i artikel 113.7 i tillsynsförordningen eller andra system
för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den förordningen samt om det
tillhandahåller vissa investeringstjänster eller bedriver vissa former av		387

Prop. 2015/16:5	investeringsverksamhet (artikel 1.1). Kravet på proportionalitet lyfts
	också fram på åtskilliga ställen i skälen till krishanteringsdirektivet.
	Anledningen till att krishanteringsdirektivet ställer krav på
	proportionalitet och beaktande av det enskilda företagets särdrag, är de
	långtgående befogenheter som tillerkänns resolutionsmyndigheten i
	direktivet. Utövandet av befogenheterna kan i många fall innebära
	betydande ingrepp i de enskildas grundläggande fri- och rättigheter,
	främst i egendomsskyddet och näringsfriheten. Detta är främst påtagligt
	när företaget är försatt i resolution, men gör sig också gällande vid
	krisavvärjande åtgärder utanför resolution, exempelvis vid tvångsmässig
	indragning eller överföring av aktier och nedskrivning eller konvertering
	av kapitalinstrument. I krishanteringsdirektivet har därför förutsatts att
	fri- och rättighetsskyddet inte inskränks i större utsträckning än vad
	nöden kräver för uppnå de allmänna intressen som ligger till grund för
	inskränkningen,	varvid proportionalitetsprincipen har	beaktats
	(jfr artikel 52 i	EU-stadgan). Motsvarande gäller i princip	också vid
	inskränkningar av egendomsskyddet och näringsfriheten enligt 2 kap. 15
	och 17 §§ regeringsformen.
	Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns skäl att erinra om
	proportionalitetsprincipen i en generell bestämmelse i den nya lagen om
	resolution, enligt vilken beslut bara får fattas om skälen för beslutet
	uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som
	beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Bestämmelsen gäller
	såväl beslut om krisförebyggande åtgärder som krishanteringsåtgärder. Av
	bestämmelsen bör uttryckligen framgå att det enskilda företagets särart ska
	beaktas vid tillämpningen, på det sätt som artikel 1.1 andra stycket i
	krishanteringsdirektivet föreskriver. Rekvisiten arten och omfattningen av
	det berörda företagets verksamhet och komplexitetsgrad bör tolkas vitt,
	och innefattar alla omständigheter som Riksgäldskontoret och
	Finansinspektionen ska ta hänsyn till vid tillämpning av krishanterings-
	direktivets krav och verktyg.
	Eftersom en del av krishanteringsdirektivets bestämmelser kommer att
	genomföras i svensk rätt genom föreskrifter som meddelats av regeringen
	eller den myndighet som regeringen bestämmer finns det, såsom Svenska
	Bankföreningen, Finansbolagens förening och Svenska Fondhandlare-
	föreningen anmärker, inte anledning att begränsa bestämmelsernas
	tillämpningsområde till beslut som fattas med stöd av den nya lagen om
	resolution. Proportionalitetsprincipen och företagets särart bör även beaktas
	vid beslut enligt respektive tillämpning av föreskrifter som meddelats i
	anslutning till den nya lagen.

	16.3	Val av resolutionsåtgärder

	Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska vidta de resolu-
	tionsåtgärder som är nödvändiga med hänsyn till det allmänna
	intresset och som bäst uppfyller resolutionsändamålen i det enskilda
	fallet.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
388	förslag. Utredningen föreslår emellertid ingen lagbestämmelse om att

resolutionsåtgärder ska vara nödvändiga med hänsyn till det allmänna intresset.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 31.1 i krishanterings- direktivet ska resolutionsmyndigheten, när den använder resolutions- verktygen och utövar resolutionsbefogenheterna, ta hänsyn till resolutionsändamålen och välja de verktyg och befogenheter som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de ändamål som är relevanta beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Av artiklarna 32.1 c och 32.5 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att resolutionsåtgärderna ska vara nödvändiga av hänsyn till det allmänna intresset, dvs. åtgärderna ska vara nödvändiga för att uppfylla och stå i proportion till ett eller flera av resolutionsändamålen och en avveckling av företaget enligt normala insolvensförfaranden skulle inte uppfylla dessa ändamål i samma utsträckning.

Efter att ett företag har försatts i resolution har resolutionsmyndigheten befogenhet att tillämpa olika resolutionsåtgärder på företaget. Ovan- nämnda artiklar begränsar dock resolutionsmyndighetens handlingsut- rymme på så sätt att åtgärderna måste vara förenliga med det allmänna intresset. Utöver det finns det, såsom utredningen konstaterar, särskilda förutsättningar som måste vara uppfyllda vid tillämpningen av vissa resolutionsåtgärder. Regeringen hänvisar i den delen till de avsnitt som behandlar varje resolutionsåtgärd. Bortsett från dessa begränsningar har resolutionsmyndigheten tämligen stor flexibilitet att välja de resolutions- åtgärder som den, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, anser är bäst lämpade att tillämpa på företaget i resolution.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär torde i praktiken samma resolutionsändamål samt nödvändighets- och proportionalitetsbedömning som utgjort skäl för att försätta företaget i resolution normalt bli vägledande även vid valet av resolutionsåtgärder. Detta synes också vara utgångspunkten i krishanteringsdirektivet eftersom planerade resolutions- åtgärder, om möjligt, ska aviseras redan i beslutet om resolution (artikel 82.2 b). Det kommer emellertid inte alltid vara praktiskt möjligt att på förhand avgöra vilken eller vilka resolutionsåtgärder som är bäst att tillämpa på det aktuella företaget. Valet och utformningen av resolutions- åtgärder måste kunna anpassas till situationen, som kan vara svår att överblicka i inledningsskedet och förändras under ärendets gång. Det innebär också att ett resolutionsändamål, som visserligen inte utgjort grund för försättande i resolution, kan bli avgörande för resolutions- myndighetens val och utformning av resolutionsåtgärder i ett senare skede.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör införas en bestäm- melse i den nya lagen om resolution som ger Riksgäldskontoret flexibilitet att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. Av bestämmel- sen bör dock även framgå att resolutionsåtgärderna ska vara nödvändiga med hänsyn till det allmänna intresset. Det innebär att valet av åtgärder ytterst begränsas av vad som är ett nödvändigt och proportionerligt ingripande med hänsyn till de identifierade resolutionsändamålen och till

Prop. 2015/16:5

389

Prop. 2015/16:5 att dessa inte kan uppnås i samma utsträckning vid en avveckling genom konkurs eller likvidation.

Enligt artikel 72.4 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndig- heten i varje enskilt fall besluta om det är lämpligt att en resolutions- åtgärd genomförs av myndigheten genom övertagande av bolagsorganens befogenheter eller av företaget i resolution efter föreläggande av resolu- tionsmyndigheten. Vidare anges det i artikeln att vid valet mellan dessa alternativ och vid lämplighetsbedömningen ska resolutionsmyndigheten beakta resolutionsmålen, de allmänna principerna för resolution, särskilda omständigheter och behovet av att underlätta en effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner. En bedömning enligt artikel 72.4 i krishanteringsdirektivet omfattar alltså liknande överväganden som de överväganden som ska göras vid valet av resolutionsåtgärd. Regeringen anser därför att Riksgäldskontoret, inom ramen för valet av resolutionsåtgärder, också bör överväga vem som är bäst lämpad att genomföra åtgärderna. Någon ytterligare bestämmelse i lag eller annan författning som motsvarar artikel 72.4 i krishanteringsdirektivet bör därför inte införas i lag eller annan författning.

	16.4	Relationen mellan resolutionsändamålen

	Regeringens förslag: Om resolutionsåtgärder leder till konflikt
	mellan två eller flera resolutionsändamål ska Riksgäldskontoret, om
	inte annat framgår av den nya lagen om resolution, väga ändamålen
	mot varandra med beaktande av om ständigheterna i det enskilda
	fallet.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Med förbehåll för olika bestämmelser
	i krishanteringsdirektivet är resolutionsändamålen likvärdiga och
	resolutionsmyndigheten ska göra en lämplig avvägning mellan dem
	beroende	på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall
	(artikel 31.3).
	Regeringen anser inte att det behöver införas en särskild bestämmelse i
	den nya lagen om resolution som anger att resolutionsändamålen ska
	vara likvärdiga, såvida inte annat anges i lagen. Utgångspunkten att
	resolutionsändamålen är likvärdiga följer indirekt av att de enligt
	förslaget till genomförande inte rangordnas (se avsnitt 15.1). Vid
	resolutionsmyndighetens prövning i det enskilda fallet torde emellertid
	resolutionsändamålen inte vara lika viktiga. Som regeringen anför i det
	föregående (avsnitt 15.2.2) är det sannolikt endast ändamålen att
	upprätthålla kritiska funktioner och/eller att undvika betydande negativa
	effekter på den finansiella stabiliteten som ytterst kan motivera att ett
	företag försätts i resolution. För vissa resolutionsåtgärder förutsätts
	vidare att ett visst resolutionsändamål ska uppnås genom åtgärden,
	exempelvis vid diskretionära undantag från nedskrivning eller
	konvertering, varför det under sådana omständigheter har företräde
390	framför andra ändamål (jfr artikel 44.3 b och c). När resolution väl är

inledd bör resolutionsåtgärderna emellertid om möjligt utformas på ett Prop. 2015/16:5 sätt som även uppfyller de övriga resolutionsändamålen, t.ex. på ett sätt

som skyddar insättare. Det kan dock finnas fall då detta inte är möjligt. I sådana fall, dvs. när övervägda resolutionsåtgärder leder till en konflikt mellan två eller flera resolutionsändamål, har Riksgäldskontoret, såvida annat inte framgår av den nya lagen om resolution, att väga ändamålen mot varandra med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör införas en bestämmelse om detta i den nya lagen om resolution.

16.5Att undvika värdeförstörelse och minimera resolutionskostnader

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret vidtar åtgärder för att uppfylla resolutionsändamålen, ska myndigheten sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värde- förstörelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör tydliggöras vad som avses med resolutionskostnader och att begreppet bör omfatta resolutionsmyndighetens administrativa kostnader för åtgärderna och kostnader för finansiering av resolutionsåtgärderna, men inte kostnader (förluster) som aktieägare och borgenärer får bära i resolution. Aktieägares och borgenärers intresse av kostnadsminimering tillgodoses i stället genom att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse. I fråga om kostnader för finansiering av resolutionsåtgärder bör det också specificeras vad som ska anses utgöra en kostnad (samtliga utgifter eller enbart sådana som utgör en nettobelastning på resolutionsreserven och/eller stabilitetsfonden).

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 31.2 andra stycket i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheten i strävandet att uppfylla resolutionsändamålen försöka minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse, såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Regeringen delar utredningens uppfattning att med värdeförstörelse bör endast avses en minskning av värdet på tillgångar och skulder på företagets balansräkning. Skyldigheten för resolutionsmyndigheten att försöka undvika onödig värdeförstörelse syftar således till att, såsom Riksgäldskontoret påpekar, tillvarata ägares och borgenärers intressen – ju mindre värdeförstörelse, desto mindre blir deras förlust till följd av ett fallissemang. Indirekta värdeförluster, såsom den som kan uppstå för kunder som måste avbryta eller lägga ned projekt till följd av att de avskärs från lånefinansiering när deras bank upphör med verksamheten, inkluderas emellertid inte i begreppet.

Riksgäldskontoret anser att begreppet resolutionskostnader bör omfatta resolutionsmyndighetens administrativa kostnader för åtgärderna och kostnader för finansiering av resolutionsåtgärderna, men inte kostnader

(förluster) som aktieägare och borgenärer får bära i resolution eftersom

391

Prop. 2015/16:5 det annars skulle byggas in en målkonflikt i bestämmelsen. Ett sätt att minimera borgenärernas kostnader kan nämligen vara att tillämpa verktygen på ett sätt som innebär att resolutionsreserven eller stabilitetsfonden får bära kostnaderna i stället. En bestämmelse som kräver kostnadsminimering för aktieägare/borgenärer och resolutions- reserven blir omöjlig för resolutionsmyndigheten att uppfylla. Därför är det rimligt att minimering av resolutionskostnader endast tar sikte på de kostnader som resolutionsmyndigheten svarar för.

Av krishanteringsdirektivet framgår att det är företagets kostnader för resolution som avses med begreppet resolutionskostnader och som bör minimeras (jfr skäl 47). Enligt regeringens mening bör Riksgäldskontoret alltså försöka minimera kostnaderna som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktyg och andra resolutionsåtgärder. Även kostnader för tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg, som regeringen beslutar om, räknas hit. Indirekt kan dock även ägarna få bära sådana kostnader, eftersom Riksgäldskontoret och finansierings- arrangemanget har rätt att få ersättning från företaget i resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppkommer i samband med användningen av resolutionsverktygen eller statliga stabiliseringsverktyg (artikel 37.7). Som Riksgäldskontoret konstaterar omfattar begreppet resolutionskostnader emellertid inte de direkta förluster som påförs ägare och borgenärer genom tillämpningen av verktygen och andra resolutionsåtgärder, exempelvis indragning av aktier eller nedskrivning av skulder. Det är i det fallet inte fråga om kostnader i den bemärkelse som här avses. Aktieägares och borgenärers intresse av att inte påföras större förluster än vad som är nödvändigt beaktas i stället genom andra principer, såsom proportionalitetsprincipen och den ovannämnda principen att undvika onödig värdeförstörelse.

I sammanhanget efterfrågar Riksgäldskontoret även en specificering av sådana resolutionskostnader som avser finansiering av resolutions- åtgärder. Enligt regeringens mening rör sådana kostnader användningen av dels finansieringsarrangemanget för resolution för de ändamål som uppräknas i artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet, dels något av de statliga stabiliseringsverktygen. Som Riksgäldskontoret konstaterar bör dock bara utgifter som föranleder en nettobelastning på resolutions- reserven eller stabilitetsfonden anses utgöra sådana kostnader. I det fallet resolutionsreserven eller stabilitetsfonden erhåller en tillgång med motsvarande värde som utgiften för den vidtagna åtgärden är det alltså inte fråga om resolutionskostnader.

Principerna att Riksgäldskontoret ska sträva efter att minimera resolutionskostnader och undvika onödig värdeförstörelse när den vidtar åtgärder för att uppfylla resolutionsändamålen bör framgå av den nya lagen om resolution. Dessa principer är dock underordnade resolutions- ändamålen i sig själva. Det innebär att Riksgäldskontoret måste påföra företaget i resolution den värdeförstörelse och de resolutionskostnader som krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

392

16.6

Att behålla prioritetsordningen

Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: Resolutionsåtgärder ska tillämpas och resolu- tionsplaner ska utformas på ett sätt som medför att företagets

1.aktie- eller andelsägare bär förluster först, och

2.borgenärer bär, om inte annat anges i den nya lagen om resolution, förluster efter ägarna i den inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.

Borgenärernas inbördes ordning ska även följas vid konvertering av skulder till kärnprimärkapital.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag omfattar emellertid enbart ordningsföljden vid förlustabsorption, inte uppkapitalisering genom konvertering.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att även den uppkapitalisering som sker genom konvertering (som i strikt mening inte är förlustabsorbering) bör ske på basis av den prioritetsordning som gäller vid konkurs och att lagförslaget i denna del ska kompletteras på ett sätt som gör att detta framgår.

Skälen för regeringens förslag

Aktieägare ska bära förluster först

Enligt artikel 34.1 a i krishanteringsdirektivet ska det säkerställas att resolutionsmyndigheten, när den använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna, vidtar alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas på så sätt att aktieägarna i företaget under resolution bär de första förlusterna. Med aktieägare avses i detta sammanhang aktieägare eller innehavare av andra äganderätts- instrument (artikel 2.1.62 i krishanteringsdirektivet). I krishanterings- direktivet finns vidare uttryckliga regler om förhållandet mellan aktieägare och borgenärer i bestämmelserna om skuldnedskrivning och om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (se artiklarna 47.1 a och 60). Enligt dessa bestämmelser ska aktiekapitalet minskas eller spädas ut innan borgenärerna får bära några förluster. Eftersom dessa bestämmelser gäller när användningen av ett verktyg resulterar i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, kommer aktieägarna i dessa situationer alltid att få bära förluster innan borgenärerna. De bestämmelser som föreslås genomföra krishanteringsdirektivet i dessa delar säkerställer alltså att principen att aktieägare ska bära förluster innan borgenärer upprätthålls. I sammanhanget kan också noteras att denna princip även stämmer väl överens med svensk konkursrätt. Konkursförfarandet upprätthåller nämligen principen att aktieägarna i sin egenskap av riskbärare ligger sist i företrädesordning och att riskkapitalet normalt går förlorat utom i de utomordentligt ovanliga fall där samtliga borgenärer (inklusive eventuella efterställda sådana) i en konkurs får fullt betalt.

393

Prop. 2015/16:5 Borgenärer ska i regel bära förluster efter aktieägarna i enlighet med prioritetsordningen

Enligt artikel 34.1 b i krishanteringsdirektivet ska borgenärer i företaget i resolution bära förluster efter aktieägarna i enlighet med den prioritetsordning som gäller i andra insolvensförfaranden, om inte annat föreskrivs direktivet. I artikel 34.1 f i krishanteringsdirektivet anges vidare att om inte annat anges i direktivet ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.

Krishanteringsdirektivet föreskriver en särskild rangordning för oprioriterade fordringar, enligt vilken bl.a. garanterade insättare upp till det beloppet som täcks av garantin ska ha bästa förmånsrätt bland de oprioriterade fordringarna (artikel 108 i krishanteringsdirektivet). Vidare föreskrivs att skulder som utgör kapitalbasinstrument ska skrivas ned före andra skulder (se artiklarna 37.2 och 59.3 a i krishanterings- direktivet). När verktyget för att skriva ned skulder används får vissa skulder undantas, vilket ger dessa skulder en prioriterad behandling (se bl.a. artikel 44.2 och 44.3 i krishanteringsdirektivet). För övriga skulder gäller enligt artikel 48 i krishanteringsdirektivet den rangordning som gäller i andra insolvensförfaranden, dvs. enligt förmånsrättslagen för svenskt vidkommande.

Om endast vissa men inte alla förpliktelser förs över till ett broinstitut eller till ett tillgångsförvaltningsbolag, ska som huvudregel företaget i resolution med kvarvarande ägare och borgenärer försättas i konkurs. Konsekvensen för de borgenärer (och ägare) som lämnas kvar i företaget i resolution och följer med i konkursen blir att rangordningen i förmånsrättslagen gäller såvitt avser de förpliktelser som följer med i konkursen. Vissa borgenärer kommer därför att behandlas annorlunda när skulderna skrivs ned genom en tillämpning av skuldnedskrivnings- verktyget jämfört med när de blir kvarlämnade i företaget i resolution vid en tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget. Exempelvis kan insättare och interbanklån lämnas kvar och följa med i konkursen, medan dessa fordringar undantas från skuldnedskrivningsverktyget.

Prioritetsordningen vid konkurs, dvs. i vilken ordning borgenärerna får betalt, framgår i svensk rätt av konkurslagen och förmånsrättslagen (och de lagar till vilken den senare hänvisar). Av 14 kap. 2 § konkurslagen framgår att konkurskostnaderna (t.ex. arvodet till förvaltaren) ska betalas ur boet innan andra skulder som konkursboet har ådragit sig (s.k. massaskulder). Massaborgenärerna ska dock få betalt framför konkurs- borgenärerna. Konkursborgenärerna får därefter betalt i den rangordning som framgår av förmånsrättslagen och de lagar till vilka den hänvisar. I förmånsrättslagen indelas konkursfordringarna i prioriterade fordringar, med särskild eller allmän förmånsrätt och oprioriterade fordringar. Särskild förmånsrätt har som regel företräde framför allmän förmånsrätt som i sin tur har företräde framför de oprioriterade fordringarna. Har en fordran särskild förmånsrätt i viss egendom men den egendomen inte räcker till för att betala fordringen, behandlas återstoden av denna som en fordran utan sådan förmånsrätt. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter paragrafernas numrering i lagen och därefter efter numreringen i paragrafen. De allmänna förmånsrätterna ger

företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. De har inbördes

394

den företrädesordningen som följer av paragrafernas placering i Prop. 2015/16:5 förmånsrättslagen. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma

paragraf har inbördes lika rätt till betalning. Borgenärer med oprioriterade fordringar har inbördes lika rätt till betalning. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer (s.k. efterställda fordringar). Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs dock utdelning först efter övriga borgenärer. Om flera fordringar har lika rätt till betalning, ska utdelning i konkurs (betalning) ske i förhållande till fordringarnas storlek, dvs. utdelningen ska beräknas proportionellt.

Genomförande av bestämmelserna i svensk rätt

Krishanteringsdirektivets princip om ordningsföljden som ägare och borgenärer ska bära förluster överensstämmer med, efter den ändring som regeringen föreslår för att genomföra artikel 108 i krishanterings- direktivet (se avsnitt 24.4), svensk förmånsrättsordning. Eftersom ordningsföljden är en grundläggande princip i krishanteringsdirektivet, bör den framgå av den nya lagen om resolution. För att resolutionsplanerna ska bli praktiskt tillämpbara bör denna princip även gälla vid utformningen av resolutionsplanerna.

Regeringen föreslår mot den bakgrunden en bestämmelse att, vid tillämpning av resolutionsåtgärder och utformning av resolutionsplaner, ska ägarna vara de första att bära förluster och borgenärerna ska bära förluster därefter och ha inbördes rätt till betalning i samma ordning som vid konkurs, såvida inte annat anges i lagen om resolution. Av bestämmelsen ska framgå att borgenärer med samma förmånsrätt får lika mycket betalt eller skrivs ned med samma procentsats. Bestämmelsen avspeglar därmed också principen i artikel 34.1 f i krishanterings- direktivet om att borgenärer av samma kategori ska behandlas likvärdigt.

Som Riksgäldskontoret konstaterar bör prioritetsordningen som gäller vid konkurs även följas vid den uppkapitalisering som sker genom konvertering av skulder till kärnprimärkapital. Det föreskrivs visserligen inte i de allmänna resolutionsprinciperna i artikel 34.1 a och b i krishanteringsdirektivet (som endast omfattar förlustabsorption), men framgår ändå av direktivets övriga bestämmelser som nämnts i det föregående. Liksom vid nedskrivning av borgenärernas fordringar bör undantag från ordningsföljden endast ske om det följer av andra bestämmelser i den nya lagen om resolution.

16.7Ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation

Regeringens förslag: Det ekonomiska utfallet för ägare och borge- närer ska inte bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen bedömer dock att principen att det ekonomiska	395
	395

Prop. 2015/16:5	utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre vid resolution än om
	företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation,
	innebär att resolutionsmyndigheten aldrig ska vidta åtgärder i strid mot
	principen baserat på det beslutsunderlag som resolutionsmyndigheten har
	tillgång till vid beslutstillfället.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret konstaterar att det kan
	uppkomma situationer där resolutionsmyndigheten vid beslutstillfället
	med stor visshet vet att den kommer bryta mot principen att ingen ägare
	eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller
	likvidation, exempelvis om myndigheten avser undanta en viss andel
	skulder från nedskrivning. Det måste således vara möjligt för resolutions-
	myndigheten att fatta beslut även om den på basis av föreliggande
	beslutsunderlag vet att den sannolikt kommer att bryta mot principen.
	Skälen för regeringens förslag: Av artikel 34.1 g i krishanterings-
	direktivet framgår att resolutionsmyndigheten, när den använder
	resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna, ska vidta alla
	nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ingen borgenär åsamkas större
	förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget hade avvecklats
	enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i
	artiklarna 73–75. Om borgenärer skulle åsamkas större förluster i
	resolution än om företaget hade avvecklats enligt normala insolvens-
	förfaranden, har de enligt sistnämnda artiklar rätt till ersättning för
	mellanskillnaden från finansieringsarrangemanget för resolution. Enligt
	dessa artiklar har även ägare rätt till ersättning om deras ekonomiska
	utfall hade blivit sämre i resolution än vid avveckling enligt normala
	insolvensförfaranden.
	För svenskt vidkommande innebär principen i artikel 34.1 g i
	krishanteringsdirektivet, den s.k. ”no creditor worse off”, att borgenärer
	vid en resolution har rätt till det ekonomiska utfall som de skulle fått vid
	en konkurs eller en tvångslikvidation. Eftersom principen bottnar i
	skyddet för grundläggande rättigheter (egendomsskyddet) bör den enligt
	regeringens mening utsträckas till att gälla även för ägare. Att principen
	även är tänkt att gälla för ägare framgår också av artiklarna 73–75 i
	krishanteringsdirektivet. Det är dock viktigt att framhålla att vad ägare
	och borgenärer har rätt till är det ekonomiska utfallet vid en konkurs eller
	likvidation. Det är inte uteslutet, eller till och med ganska sannolikt, att
	åtminstone borgenärer får ett bättre utfall vid resolution än vid en konkurs.
	Detta kan uttryckas som att borgenärerna får del av resolutionsvinsten.
	Förenklat kan denna vinst uttryckas som skillnaden mellan värdet på
	företagets tillgångar vid fortlevnad och vid konkurs. Tillgångarna är
	sannolikt betydligt mer värda vid fortsatt drift än vad de kan betinga vid
	en försäljning vid en konkurs. Borgenärerna kan alltså få del av denna
	resolutionsvinst, men de har ingen rätt till den.
	I sammanhanget bör vidare framhållas att principen i sig inte innebär
	ett förbud för resolutionsmyndigheten att vidta resolutionsåtgärder som
	leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vid
	konkurs eller likvidation. Ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller
	likvidation kan nämligen bli följden av att resolutionsmyndigheten inte
	vet exakt vad detta utfall är vid beslutstillfället eller hur utfallet för
396	borgenärer som blir kvar i ett företag som försätts i konkurs påverkas av

att delar av verksamheten har avyttrats. Som Riksgäldskontoret konstaterar tillåter också krishanteringsdirektivet att resolutions- myndigheten i vissa fall vidtar åtgärder som på befintligt underlag kan anses stå i strid med principen. Riksgäldskontoret nämner obligatoriska undantag från skuldnedskrivning (artikel 44.2) som ett exempel där det på förhand kan stå klart att åtgärden i fråga leder till ett sämre utfall än i konkurs eller likvidation för de borgenärer vars fordringar skrivs ned eller konverteras i utökad omfattning för att kompensera för undantaget av mindre prioriterade borgenärers fordringar. Ett obligatoriskt undantag, för exempelvis interbankfordringar med kortare ursprunglig löptid än sju dagar, leder till sådana resultat om företaget har samma värde i resolution som i konkurs eller om resolutionsvärdet överstiger konkursvärdet och förlusterna som skulle ha påförts undantagna fordringar är större än resolutionsvinsten. Som Riksgäldskontoret konstaterar kommer dock resolutionsvärdet i de flesta fall sannolikt vara tillräckligt stort för att förhindra att en sådan situation uppstår. Därutöver bör, med beaktande av resolutionsändamålen och möjligheterna att bäst uppnå dem, borgenärer som får sämre utfall i resolution till följd av diskretionära undantag från skuldnedskrivning kunna få ersättning i enlighet med principen (se avsnitt 25.2.5).

Principen att ägare och borgenärer inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation bör framgå av den nya lagen om resolution. I likhet med Riksgäldskontoret delar regeringen inte utredningens bedömning att principen alltid innebär att resolutions- myndigheten inte ska vidta åtgärder i strid mot denna princip baserat på det beslutsunderlag som resolutionsmyndigheten har tillgång till vid beslutstillfället. Som anförts ovan finns det nämligen fall där tillämpningen av krishanteringsdirektivets regler kan medföra att principen överträds vid beslutstillfället. Dessutom ger ordalydelsen i artiklarna 34.1 g och 73–75 i krishanteringsdirektivet vid handen att principen i regel ska upprätthållas genom en bedömning i efterhand. Om det inte är uttryckligen föreskrivet att en viss åtgärd förutsätter att principen upprätthålls vid beslutstillfället, såsom exempelvis är fallet för diskretionära undantag från skuldnedskrivning, bör det stå Riksgäldskontoret fritt att tillämpa de resolutionsåtgärder som krishanteringsdirektivet föreskriver, även om det i det enskilda fallet står klart att de aktuella åtgärderna leder till att principen överträds. Det är givetvis eftersträvansvärt att, om Riksgäldskontoret finner det möjligt, undvika sådana konsekvenser. Om konsekvenserna i det enskilda fallet är oundvikliga får dock, liksom i andra fall som det i efterhand kan konstateras att resolutionsåtgärder lett till ett sämre utfall för borgenärer och ägare än vad som hade blivit fallet i konkurs eller likvidation, principen upprätthållas genom ersättning för skillnaden ur finansieringsarrangemanget för resolution.

I detta sammanhang bör även resolutionsmyndighetens befogenhet att enligt artikel 59 i krishanteringsdirektivet skriva ned eller konvertera kapitalinstrument nämnas. Enligt direktivets terminologi utgör denna befogenhet varken ett resolutionsverktyg eller annan form av resolutionsåtgärd (jfr artikel 2.1.40, 2.1.101 och 2.1.102). Det kan därför ifrågasättas om principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation gäller vid utövandet av denna

Prop. 2015/16:5

397

Prop. 2015/16:5 befogenhet. I resolution kan dock befogenheten inte utövas annat än i kombination med en resolutionsåtgärd (artikel 59.1 b i krishanterings- direktivet). Vidare föreskrivs att vidtagande av resolutionsåtgärder och tillämpning av resolutionsverktyg ska föregås av utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten (artiklarna 59.3 a och 60.5 i krishanteringsdirektivet). Vad gäller ägare föreskrivs även att nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument ska föregås av att kärnprimärkapitalet först minskas genom bl.a. indragning eller överföring av aktier och andra äganderättsinstrument (artiklarna 47.1 a och 60.1 a i krishanteringsdirektivet). Sådana åtgärder utgör dessutom resolutionsbefogenheter (artikel 63.1 c och h i krishanterings- direktivet).

Redan mot bakgrund av dessa bestämmelser anser regeringen att Riksgäldskontoret ska se till att utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i resolution, liksom vidtagande av åtgärder mot ägare dessförinnan, sker i enlighet med principen i artikel 34.1 g i krishanteringsdirektivet i enlighet med vad som ovan anförts. Principens tillämplighet vid utövandet av nedskrivnings- och konverterings- befogenheten utanför resolution (artikel 59.1 a och 59.3 b–e i krishanteringsdirektivet) utvecklas i avsnitt 14.4). Det kan dock konstateras att de skäl som regeringen anför för sin bedömning där även gör sig gällande här.

Från principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation bör enligt regeringens bedömning ett generellt undantag göras. Det gäller de fall som det av villkoren för det aktuella, relevanta kapitalinstrumentet framgår att konvertering till kärnprimär- kapital eller nedskrivning skulle ha skett även utan resolutions- myndighetens ingripande, dvs. sådana avtalsvillkor som anges i artikel 48.3 i krishanteringsdirektivet. Det är förenligt med prioritetsordningen att sådana avtalsvillkor utlöses innan relevanta kapitalinstrument som inte innehåller motsvarande villkor skrivs ned eller konverteras. Ett exempel på ett instrument med sådana villkor som här avses är s.k. CoCos (”contingent convertibles”), dvs. obligationer som konverteras till kärnprimärkapital eller skrivs ned när en i avtalsvillkoren angiven händelse inträffar. Denna händelse är vanligtvis antingen att företagets kärnprimärkapital faller under en viss nivå eller att företaget av myndighet bedöms vara insolvent, men det varierar från instrument till instrument. Vid sådana förhållanden gör sig inte egendomsskyddet gällande och därmed inte heller principen att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation. Om händelsen som aktualiserar konvertering eller nedskrivning har inträffat är den åtgärden således att anse som en följd av avtalsvillkoren för det aktuella instrumentet, och inte som Riksgäldskontorets utövande av sin nedskrivnings- eller konverteringsbefogenhet.

16.8Nytillkomna fordringar

Regeringens förslag: Allmän förmånsrätt ska följa med fordringar

som avser ersättning till resolutionsmyndigheten enligt den nya lagen

398

om resolution (Riksgäldskontoret) samt med fordringar som grundar sig på avtal som gäldenären med resolutionsmyndighetens eller en särskild förvaltares samtycke träffat under ett pågående resolutionsförfarande.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår att fordringar som uppkommit efter resolutionsbeslutet och som inte överförs till ett mottagande företag som ska driva verksamheten vidare, ska betalas senast när resolutions- myndigheten ansöker om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation samt att nya förpliktelser som företaget åtar sig under resolutionen, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolutionen, ska tillgodoses fullt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret uppfattar förslaget som att förpliktelserna ska tillgodogöras av företaget i resolution, vilket i så fall bör komma till uttryck i lagtexten. Vidare bör det klargöras att även resolutionsmyndighetens kostnader och utlägg avseende resolutionen tillhör den kategori av icke överförda nya skulder som ska betalas innan ansökan om konkurs eller likvidation. Om en sådan betalning av något skäl (t.ex. att skulden ej är känd) inte sker innan bolaget försätts i konkurs, har borgenären dock inte rätt till betalning före övriga borgenärer i konkursen. Om man vill säkerställa att skulderna i sådant fall kan betalas med förtur bör en allmän förmånsrätt införas för dessa. Det bör även klargöras att betalningar som sker med stöd av den föreslagna bestämmelsen inte kan återvinnas vid en konkurs. Svea hovrätt påpekar att det saknas bestämmelser som reglerar prioritetsordningen mellan denna typ av fordringar och vad som händer om tillgångarna i företaget inte räcker till för att reglera dessa när resolutionen avslutas. Det är oklart om konkurslagens förmånsrättsregler ska tillämpas och om fordringarna som uppkommit under resolutionen i så fall är prioriterade i förhållande till övriga fordringar. Hovrätten ifrågasätter om inte en ändring i konkurslagen är nödvändig.

Skälen för regeringens förslag: En generell svårighet i resolution är att säkerställa att företaget får tillgång till finansiering. I detta syfte kan resolutionsmyndigheten behöva utfärda garantier för ny finansiering eller ge direkta lån. Av artikel 101 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsreserven får användas för bl.a. sådana ändamål. Företaget kan även behöva finansiera sig direkt på marknaden. I ett inledningsskede, och särskilt innan det står klart vilka åtgärder som resolutions- myndigheten avser att vidta och vilka effekter de får, kan dock motparterna vara tveksamma till att tillhandahålla finansiering.

I krishanteringsdirektivet har skulder som uppstår efter resolutions- beslutet, s.k. nytillkomna fordringar, en viss särställning jämfört med skulder som uppkommit dessförinnan på så sätt att de inte kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering i resolution. Det görs visserligen ingen begreppsmässig åtskillnad mellan skulder som uppkommer före respektive efter resolutionsbeslutet och alla skulder som inte är undantagna enligt artikel 44.2 eller 44.3 omfattas av skuld- nedskrivningsverktygets tillämpningsområde. Avsikten i krishanterings- direktivet är emellertid att förluster på tillgångar som uppkommit innan

Prop. 2015/16:5

399

Prop. 2015/16:5	ett företag försätts i resolution ska bäras av vid beslutstillfället befintliga
	ägare och borgenärer, inte långivare som tillkommer i efterhand. En
	sådan ordning åstadkoms bl.a. genom den värdering som ska ligga till
	grund för resolutionsbeslutet och åtgärderna i resolutionen (jfr artikel 36
	i krishanteringsdirektivet).
	Det kan dock befaras att detta inte är tillräckligt för att externa parter
	ska vara villiga att bidra med finansiering i resolutionen. Som
	utredningen anför bör därför skulder som uppkommer efter
	resolutionsbeslutet ges en förmånligare behandling än skulder som fanns
	dessförinnan. Detta kan göras på olika sätt inom ramen för resolutionen.
	Antingen genom att nya skulder i sin helhet förs över till det mottagande
	företag som ska fortsätta att bedriva verksamheten – en privat förvärvare,
	ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag – eller genom att
	skulderna blir kvar i företaget i resolution som rekonstrueras och
	fortlever. Det finns dock ingen skyldighet för resolutionsmyndigheten att
	särbehandla nytillkomna skulder på detta sätt, utan myndigheten måste
	vara fri att vidta de åtgärder som bäst uppfyller resolutionsändamålen i
	det aktuella fallet. Nytillkomna skulder kan därför bli kvar i ett företag
	som försatts i resolution och som ska avvecklas genom konkurs eller
	likvidation efter det att nödvändiga resolutionsåtgärder har vidtagits.
	Mot den bakgrunden anser regeringen att det behövs en särskild
	ordning för betalning av nytillkomna fordringar i resolution. Enligt
	regeringens mening framstår emellertid utredningens förslag, att nya
	skulder som inte överförs ska betalas innan företaget lämnas genom
	konkurs eller likvidation, inte som den lämpligaste lösningen. Om
	företaget inte har tillräckligt med egna tillgångar för att betala
	nytillkomna skulder måste det söka medel ur andra källor för att kunna
	fullgöra sin betalningsskyldighet. Det kan ifrågasättas om den av
	utredningen föreslagna ordningen att använda resolutionsreserven för
	sådana ändamål är förenlig med de begränsningar som gäller för fondens
	användning enligt krishanteringsdirektivet. Enligt artikel 101.1 a och b i
	krishanteringsdirektivet får resolutionsreserven visserligen användas för
	att garantera tillgångar och skulder hos samt ge lån till företaget i
	resolution. Användningen av resolutionsreserven är emellertid begränsad
	till syftet att säkerställa en ändamålsenlig användning av
	resolutionsverktygen. Det är därför tveksamt om krishanteringsdirektivet
	tillåter att resolutionsreserven används för att möjliggöra sådana
	utbetalningar av nytillkomna skulder i resolutionen som inte överförs till
	ett företag som ska leva vidare.
	Vid företagsrekonstruktion har fordringar som grundar sig på avtal som
	gäldenären med rekonstruktörens samtycke träffat under en
	företagsrekonstruktion förmånsrätt i en efterföljande konkurs (10 § första
	stycket 4 förmånsrättslagen [1970:979]). Syftet med införandet av
	förmånsrätten var att underlätta finansieringen under företags-
	rekonstruktionen (prop. 1995/96:5 s. 131 f.). Regeringen ser ingen
	anledning att behandla fordringar som uppkommer inom ramen för ett
	resolutionsförfarande annorlunda än fordringar som uppkommer i en
	företagsrekonstruktion. Som Riksgäldskontoret anför har en allmän
	förmånsrätt fördelen att skulder som av något skäl inte kan betalas innan
	bolaget försätts i konkurs, ändå betalas med viss förtur i konkursen. Det
400	bör därför, i stället för den bestämmelse som utredningen föreslår,

införas en allmän förmånsrätt för fordringar som uppkommer i ett Prop. 2015/16:5 resolutionsförfarande. Förmånsrätten bör även omfatta resolutions-

myndighetens krav på ersättning för skäliga kostnader och utlägg i samband med resolutionen (se avsnitt 16.9). Eftersom förmånsrätten bör vara densamma som för fordringar som uppkommer i en företags- rekonstruktion bör detta lämpligen ske genom ett tillägg i 10 § förmånsrättslagen. Mot den bakgrunden finns det inte skäl att, såsom Riksgäldskontoret påpekar, klargöra att betalningar som omfattas av utredningens förslag i denna del även innefattar resolutionsmyndighetens kostnader och utlägg avseende resolutionen och att betalningarna inte kan återvinnas vid en konkurs.

Till skillnad från utredningen finner regeringen ingen anledning att i den nya lagen om resolution införa en övergripande princip att nya förpliktelser som företaget åtar sig under resolutionen, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolutionen, ska tillgodoses fullt. Allmänna avtalsrättsliga principer kombinerat med en allmän förmånsrätt i konkurs får anses tillräckligt för att uppnå det avsedda ändamålet. Vid sådant förhållande finns det heller ingen anledning att, såsom Riksgäldskontoret anser, precisera innebörden av den övergripande princip som utredningen föreslår.

Svea hovrätt väcker frågan om behovet av ändringar i konkurslagen. Med regeringens förslag kommer nytillkomna skulder och ersättningen till resolutionsmyndigheten i en efterföljande konkurs behandlas som fordringar som inte utgör konkurskostnader eller s.k. massafordringar. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att reglera dessa fordringar i konkurslagen.

16.9	Riksgäldskontorets rätt till ersättning

Regeringens förslag: Företaget i resolution ska ersätta Riksgälds-
kontoret för skäliga kostnader och utlägg som har uppkommit i
samband med beslutet att försätta företaget i resolution och vidtagande
av resolutionsåtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningens förslag innebär emellertid att företagets
ersättningsskyldighet ska begränsas till resolutionsmyndighetens
kostnader för arbete och utlägg i samband med användning av
resolutionsverktyg och statliga stabiliseringsverktyg.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det i lagtexten
bör anges att det är företaget i resolution som ska stå för kostnaderna.
Vidare bör ersättningsskyldigheten avse alla kostnader som resolutions-
myndigheten har för resolutionen, inte bara kostnader för arbete.
Kostnadsansvaret bör knytas till vidtagna resolutionsåtgärder och det bör
klargöras när betalning senast ska ske, om inte avdrag från köpeskilling
eller dylikt görs.
Skälen	för regeringens förslag: Artikel 37.7 b i krishanterings-
direktivet anger att resolutionsmyndigheten och eventuella finansierings-
arrangemang enligt artikel 101 kan som prioriterad borgenär få ersättning		401

Prop. 2015/16:5	från företaget i resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår
	i samband med användningen av resolutionsverktygen eller de statliga
	stabiliseringsverktygen.	Enligt	regeringens	mening	bör
	Riksgäldskontorets rätt till ersättning i enlighet härmed framgå av den
	nya lagen om resolution. Inom ramen för detta lagstiftningsärende
	föreslås att finansieringsarrangemanget för resolution ska inrättas som ett
	räntebärande konto hos Riksgäldskontoret (se avsnitt 25.5.1). Eftersom
	finansieringsarrangemanget därmed inte kommer att vara en egen
	juridisk person, finns det inte anledning att införa en motsvarande rätt till
	ersättning för finansieringsarrangemanget.
	Riksgäldskontoret anser att ersättningsskyldigheten även ska täcka
	kostnader i samband med andra resolutionsåtgärder än de som anges i
	artikel 37.7 b i krishanteringsdirektivet, som kostnader för utövande av
	resolutionsbefogenheter och för särskild förvaltare. Enligt regeringens
	mening står en sådan ordning inte i strid med krishanteringsdirektivet. En
	grundläggande tanke i direktivet är att kostnaderna för företagets
	fallissemang ska stanna på aktieägarna och borgenärerna, inte på staten.
	Vidare hade en liknande ordning gällt om företaget i stället hade försatts
	i konkurs, eftersom konkurskostnader och massafordringar ska betalas
	innan eventuellt överskott kommer gäldenären till del. Jämförelser kan
	även göras med företagsrekonstruktion där gäldenären inte bara ska
	ersätta rekonstruktören och en eventuell tillsynsman för arbete och
	utlägg, utan även betala kostnaderna för handläggningen hos rätten
	(jfr 4 kap. 4–6 §§ lagen	[1996:764]	om företagsrekonstruktion). Mot

denna bakgrund anser regeringen att företaget i resolution bör ersätta resolutionsmyndigheten för kostnader och utlägg som uppkommit i samband med beslut om att försätta företaget i resolution och vid vidtagande av resolutionsåtgärder. Det senare begreppet omfattar, enligt den definition som föreslås i avsnitt 6.2, inte bara tillämpning av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter enligt krishanterings- direktivet, utan även tillsättande av särskild förvaltare och användning av statliga stabiliseringsverktyg. Det bör dock framhållas att kostnaderna och utläggen i fråga ska vara rimliga och regelrätta, dvs. skäliga, för att vara ersättningsgilla.

Enligt regeringens mening finns det inte behov av att fastställa tidpunkten för betalning. Beslut om att ersättning ska utgå bör kunna fattas i nära anslutning till att en resolution avslutas, när det framgår vilka kostnader och utlägg som Riksgäldskontoret har haft. Det är i och för sig möjligt att under resolutionsförfarandet fatta beslut om ersättning avseende kostnader och utlägg som uppstått. De samlade kostnaderna och utläggen för vilka ersättning ska utgå torde dock kunna uppskattas först efter det att resolutionen avslutats. I det fallet resolutionen avslutas och företaget försätts i konkurs, har Riksgäldskontoret företrädesrätt till betalning i enlighet med vad föreslås i föregående avsnitt.

Kostnader och utlägg som Riksgäldskontoret har rätt till ersättning för innefattar skäliga kostnader för bl.a. en oberoende värdering enligt artiklarna 36 och 74 i krishanteringsdirektivet, externa rådgivare samt interna kostnader i samband med resolutionsåtgärder. Kostnader som härrör från Riksgäldskontorets generella uppdrag eller som uppstår i det resolutionsförberedande arbetet omfattas inte av denna bestämmelse.

402

Bestämmelsen är inte heller tillämplig på sådana kostnader som ska Prop. 2015/16:5 betalas med medel ur resolutionsreserven.

16.10Statsstödsreglerna

Regeringens bedömning: Att unionsrättens regler om statligt stöd ska beaktas av svenska myndigheter inom ramen för ett resolutions- förfarande följer redan av Sveriges medlemskap i EU och föranleder därför ingen särskild genomförandeåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 34.3 i krishanterings- direktivet anger att när medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i tillämpliga fall, iakttar unionsrättens regler om statligt stöd. Med unionsrättens regler om statligt stöd avses enligt artikel 2.1.53 i krishanteringsdirektivet den ram som fastställs genom artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt förordningar och unionsrättsakter som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i det fördraget. Att dessa bestämmelser ska beaktas av svenska myndigheter när statligt stöd är aktuellt följer redan av Sveriges medlemskap i EU och föranleder därför ingen särskild genomförande- åtgärd.

16.11Särskilda hänsyn vid resolution av ett koncernföretag

Regeringens förslag: Om ett företag ingår i en koncern, ska Riksgäldskontoret utforma de resolutionsåtgärder som vidtas mot företaget på ett sätt som

1.minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och

2.minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES, särskilt i de stater där koncernen är verksam.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 34.2 i krishanterings- direktivet framgår att om företaget i resolution ingår i en koncern ska resolutionsmyndigheten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31, använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet och minimerar de negativa effekterna på den

finansiella stabiliteten i unionen och dess medlemsstater, särskilt i de

403

Prop. 2015/16:5 länder där koncernen är verksam. Denna princip bör framgå av den nya lagen om resolution och, när det gäller minimering av negativa effekter på den finansiella stabilitetet, utsträckas till att gälla inom EES.

16.12Skydd för garanterade insättningar

Regeringens bedömning: Artikel 34.1 h i krishanteringsdirektivet om skydd för garanterade insättningar föranleder ingen särskild genomförandeåtgärd.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 34.1 h i krishanterings- direktivet anger att garanterade insättningar ska skyddas helt. Med garanterade insättningar avses sådana insättningar som inte är undantagna från skydd och som inte överstiger garantinivån enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem. Sådana insättningar skyddas alltså genom insättningsgarantin, men även enligt vissa bestämmelser i krishanterings- direktivet, exempelvis är de undantagna från skuldnedskrivnings- verktygets tillämpningsområde (artikel 44.2 a). Indirekt skyddas de också av krishanteringsdirektivets bestämmelser till skydd för insättare, som bl.a. bidrar till att garanterade insättare får en obruten tillgång till sina insättningar (jfr artikel 69.4 a). Vidare är det ett särskilt resolutions- ändamål att skydda insättare (artikel 31.2 d i krishanteringsdirektivet), vilket bl.a. innebär att det är troligt att insättare förs över till ett broinstitut i samband med användningen av det verktyget. Därtill kommer att garanterade insättare också ska omfattas av allmän förmånsrätt (artikel 108 b i). Regeringen anser att genomförandet av de bestämmelserna i svensk rätt är tillräckligt för att tillgodose skyddet för garanterade insättningar. Artikel 34.1 h i krishanteringsdirektivet föranleder därför ingen särskild genomförandeåtgärd.

16.13 Undantag från vissa bestämmelser i EU- direktiv

16.13.1 Undantag från bestämmelser i vissa av bolagsdirektiven

	Regeringens förslag: När resolutionsåtgärder vidtas ska de bestäm-
	melser i aktiebolagslagen och lagen om offentliga uppköpser-
	bjudanden, som motsvarar de bolagsrättsliga artiklar och direktiv som
	räknas upp i artiklarna 119–121.1, 122 och 123 i krishanterings-
	direktivet, inte tillämpas.
	Regeringens bedömning: Artikel 116 i krishanteringsdirektivet för-
404	anleder inga särskilda genomförandeåtgärder.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår ingen undantagsbestämmelse, eftersom den anser att den nya lagen om resolution, i de fall den reglerar samma fråga som aktiebolagslagen, har företräde i egenskap av lex specialis.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artiklarna 119–121.1 och 122–123 i krishanteringsdirektivet föreskriver att vissa bolagsrättsliga direktiv, eller vissa artiklar i de direktiven, inte ska tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolu- tionsmekanismer enligt krishanteringsdirektivet används. Med resolu- tionsmekanismer avses bl.a. de statliga finansiella stabiliseringsverk- tygen. Den föreslagna definitionen av resolutionsåtgärder inrymmer därmed såväl resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter som resolutionsmekanismer (jfr avsnitt 6.2).

Vid vidtagande av resolutionsåtgärder ska således, i enlighet med artikel 119 i krishanteringsdirektivet, artikel 5.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköps- erbjudanden, förkortat takeover-direktivet, inte tillämpas. Den aktuella bestämmelsen i takeover-direktivet reglerar skydd av minoritetsaktie- ägare, budplikt och skäligt pris. I svensk rätt motsvaras takeover- direktivets bestämmelser i denna del av 3 kap. 1 och 2 §§ lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden och bestämmelser i 22 kap. aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL.

Av artikel 120 i krishanteringsdirektivet framgår att Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar, förkortat tionde bolagsrättsliga direktivet, inte ska tillämpas på ett företag mot vilket resolutionsåtgärder vidtas. I svensk rätt finns bestämmelser motsvarande det tionde bolagsrättsliga direktivet i 23 kap. 36–51 §§ ABL.

Vidare ska enligt artikel 121.1 i krishanteringsdirektivet Europa- parlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag, förkortat direktivet om aktieägares rättigheter, inte tillämpas om resolutionsåtgärder vidtas. I svensk rätt regleras aktieägarnas rättigheter enligt direktivet om aktieägares rättigheter på olika ställen i ABL.

Av artikel 122 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att Europa- parlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om fusioner av aktiebolag inte ska tillämpas på företag som är föremål för resolutionsåtgärder. Genom ändring av artikel 1.4 i Rådets sjätte direktiv av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag, förkortat fissionsdirektivet, ska detta undantag tillämpas även enligt fissionsdirektivet (artikel 116 i krishanterings- direktivet). I svensk rätt finns bestämmelser som genomför dessa direktiv bl.a. i 23 och 24 kap. ABL.

Av artikel 123 i krishanteringsdirektivet framgår slutligen att artiklarna 10, 19.1, 29.1–3, 31.2 första stycket, 33–36 och 40–42 i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om

Prop. 2015/16:5

405

Prop. 2015/16:5 samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, förkortat andra bolagsrättsliga direktivet, inte ska tillämpas om resolutionsåtgärder vidtas. Bestämmelser som motsvarar det andra bolagsrättsliga direktivet i dessa delar finns i 2 kap. 19 §, 11 kap., 20 kap. samt 25 kap. 15 och 16 §§ ABL.

Lagstiftarna på unionsnivå har bedömt att det krävs ett uttryckligt undantag från de bolagsrättsliga bestämmelser som nu är i fråga, eftersom en tillämpning av bestämmelserna skulle kunna förhindra effektiviteten och förutsebarheten i resolutionen (jfr skäl 120–124 till krishanteringsdirektivet). Enligt regeringens mening bör de norm- konflikter som kan uppstå mellan den nya lagen om resolution och den bolagsrättsliga lagstiftningen i dessa delar i möjligaste mån undvikas genom lagstiftning, inte användning av rättsliga principer. Vidare avser undantagen som krishanteringsdirektivet föreskriver från de bolagsrättsliga direktiven inte bara konflikter mellan de olika regelverken, utan även fall där krishanteringsdirektivet inte föreskriver en annan ordning än den som följer av de bolagsrättsliga direktiven. Principen om lex specialis skulle inte kunna tillämpas i ett sådant fall, eftersom det då saknas uttryckliga regler som skulle kunna åberopas som lex specialis. I den nya lagen om resolution bör därför införas ett undantag som innebär att de bestämmelser i aktiebolagslagen och lagen om offentliga uppköpserbjudanden, som motsvarar de bolagsrättsliga artiklar och direktiv som räknas upp i artiklarna 119–121.1, 122 och 123 i krishanteringsdirektivet, inte ska tillämpas när resolutionsåtgärder vidtas. Artikel 116 i krishanteringsdirektivet ställer inget krav på motsvarande undantag från bestämmelserna som genomför fissions- direktivet och föranleder därför inga särskilda genomförandeåtgärder.

16.13.2Undantag från vissa bestämmelser i winding up- direktivet

Regeringens förslag: I 12 § lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ska, såvitt avser avräkningsavtal och återköpsavtal, undantag göras för de bestämmelser som genomför artiklarna 68 och 71 i krishanterings- direktivet.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen föreslår ingen lagreglering i denna del med hänvisning till sin föreslagna bestämmelse i den nya lagen om resolution att beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i annan lag, bolagsordning, stadgar eller avtal och till att den nya lagen om resolution utgör lex specialis.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

406

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel	117.3 och 117.4 i	Prop. 2015/16:5
krishanteringsdirektivet ska artiklarna 25 och 26 i	Europaparlamentets

och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut, kallat winding up-direktivet, ändras. Av de nya lydelserna framgår att nettningsavtal och återköpsavtal uteslutande ska regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i krishanteringsdirektivet.

Artikel 68 i krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som bl.a. innebär att en motpart till ett företag inte får utöva vissa rättigheter (t.ex. nettning) som följer av ett avtal som ingåtts mellan företaget och motparten enbart på grund av ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder. Av artikel 71 i krishanterings- direktivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten tillfälligt får förbjuda en motpart till ett företag i resolution att utöva vissa sådana rättigheter som följer av ett avtal som företaget i resolution är part i. Dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 19.

Winding up-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Av 12 § i den lagen, som genomför bl.a. artiklarna 25 och 26 i winding up-direktivet, framgår att i fråga om verkan av förfarandet på sådan rätt som följer av ett avtal på en reglerad marknad för finansiella instrument, eller på ett avtal om avräkning (dvs. nettning) eller återköp, tillämpas den lag som gäller för avtalet.

Som framgår av avsnitt 16.1 delar regeringen inte utredningens bedömning att bl.a. artikel 63.2 i krishanteringsdirektivet bör genomföras i svensk rätt genom en bestämmelse att beslut om resolutionsåtgärder ska vara giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag, bolagsordning, stadgar eller avtal. Regeringen anser inte heller att normkonflikter som kan förutses redan vid genomförandet av krishanteringsdirektivet bör lämnas att avgöras av rättsliga principer som lex specialis. Som regeringen anfört i det föregående bör i stället konflikter mellan bestämmelser i olika lagstiftningar undvikas. Regeringen ser ingen anledning att göra annan bedömning såvitt nu är i fråga. I lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkrings- företags och kreditinstituts insolvens bör därför, när det gäller lagvals- bestämmelsen för avräknings- respektive återköpsavtal, undantag göras för de bestämmelser som genomför artiklarna 68 och 71 i krishanterings- direktivet.

16.13.3Undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra artikel 118 i krishanteringsdirektivet som rör undantag från vissa bestämmelser i säkerhetsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

407

Prop. 2015/16:5 Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 118.1 i krishanterings- direktivet framgår att artiklarna 4–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet, kallat säkerhetsdirektivet, inte ska tillämpas på restriktioner av verkställigheten av avtal om finansiellt säkerställande eller av verkan av avtal om finansiell säkerhet eller en slutavräknings- eller kvittnings- bestämmelse som beslutats med stöd av krishanteringsdirektivets bestämmelser om nedskrivning av kapitalinstrument eller resolutions- befogenheter (artiklarna 59–72). Detsamma gäller för restriktioner som beslutats med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution av en enhet som avses i artikel 1.2 c iv och 1.2 d i säkerhetsdirektivet och som är föremål för skyddsåtgärder som är åtminstone likvärdiga med dem som fastställs i artiklarna 73–80 i krishanteringsdirektivet. Av artikel 118.2 i krishanteringsdirektivet framgår vidare att säkerhetsdirektivet inte ska påverka tillämpningen av krishanteringsdirektivet.

Säkerhetsdirektivet syftar till att underlätta säkerhetsställande i form av panträtt och säkerhetsöverlåtelser av betalningsmedel och finansiella instrument inom EU. Artikel 4 i säkerhetsdirektivet ger panthavaren rätt att själv realisera den ställda panten på olika sätt, förutsatt att detta medges i avtalet parterna emellan. I artikel 5 i säkerhetsdirektivet föreskrivs vidare en rätt för parterna att i princip fritt avtala om full förfoganderätt över den ställda säkerheten utan att detta förhindras av medlemsstaterna. Det får alltså inte finnas några tvingande regler i nationell rätt som tar över vad parterna avtalat. Vidare förutsätts att säkerhetsavtalet kan göras gällande mot tredje man även om full förfoganderätt avtalats. Enligt artikel 6 i säkerhetsdirektivet ska medlemstaterna se till att ett säkerhetsavtal där äganderätten övergår ska få verkan i enlighet med villkoren i avtalet. Det är alltså inte tillåtet att omkaraktärisera ett sådant avtal till t.ex. ett pantavtal. Artikel 7 i säkerhetsdirektivet avser att säkerställa att slutavräkningsklausuler får verkan i såväl obligationsrättsligt som sakrättsligt hänseende.

Vid genomförandet av säkerhetsdirektivet bedömdes artiklarna 4–7 i huvudsak överensstämma med svensk obligations- och sakrätt i allmänhet, men vissa ändringar gjordes i 3 kap. 1 och 3 §§ lagen (1991:980) om handel med finansiella säkerheter (jfr prop. 2004/05:30 s. 28–32, 41–59 och 71–73). Vidare ändrades 5 kap. 16 § och 8 kap. 10 § konkurslagen (1987:672) och 2 kap. 20 § lagen (1996:764) om företags- rekonstruktion för att tillgodose kravet i artikel 4.5 i säkerhetsdirektivet att parternas avtal ska få verkan i enlighet med dess villkor även i likvidations- eller rekonstruktionsförfaranden (a. prop. s. 60–70). De två sistnämnda bestämmelserna ändrades återigen för att genomföra vissa ändringar i artikel 4 i säkerhetsdirektivet som gjordes genom Europa- parlamentets och rådets direktiv 2009/44/EG av den 6 maj 2009 om ändring av direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, vad gäller sammanlänkade system och kreditfordringar (se prop. 2010/11:95 s. 35–43).

408

Utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna Prop. 2015/16:5 (artiklarna 59–62) eller någon av de övriga resolutionsbefogenheterna

(artiklarna 63–72) i krishanteringsdirektivet kan komma att begränsa de rättigheter som artiklarna 4–7 i säkerhetsdirektivet avser att tillförsäkra parterna till säkerhetsavtal i enlighet med villkoren för avtalet. Exempelvis kan resolutionsmyndigheten begränsa möjligheterna att göra säkerhetsrätt gällande (artikel 70 i krishanteringsdirektivet). De bestämmelser som nu föreslås för att genomföra dessa befogenheter i svensk rätt bör vara tvingande och således ha företräde framför vad parterna avtalat. Enligt regeringens mening torde det inte uppstå någon lagkonkurrens mellan de bestämmelser som genomför säkerhets- direktivet i dessa delar och de bestämmelser som föreslås i detta lagstiftningsärende. Bestämmelserna om gäldenär i lagen om företags- rekonstruktion är över huvud taget inte tillämpliga på kreditinstitut och värdepappersbolag. Som framgår av avsnitt 24.2 ska företags- rekonstruktion inte heller kunna bli aktuell för de andra företag som träffas av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde om de är försatta i resolution. Konkurs ska inte heller kunna inledas om resolutions- myndigheten anser att resolution ska inledas i stället. Det bör alltså inte att uppkomma någon situation där reglerna som är tillämpliga i sådana förfaranden kommer i konflikt med resolutionsbefogenheter enligt den nya lagen om resolution. Vidare ger bestämmelserna i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och som genomför säkerhets- direktivet enligt ovan ingen rätt att förfoga över finansiella instrument som tillhör någon annan i strid med de bestämmelser som föreslås i detta lagstiftningsärende. Någon bestämmelse motsvarande artikel 118.1 i krishanteringsdirektivet i denna del behöver därför inte införas i svensk rätt. Regeringen finner inte skäl att göra annan bedömning avseende artikel 118.2 i krishanteringsdirektivet.

Några befogenheter liknande dem som återfinns i krishanterings- direktivet för att underlätta en ordnad resolution av sådana företag eller personer som räknas upp i artikel 1.2 c iv och 1.2 d i säkerhetsdirektivet finns inte i svensk rätt. Artikel 118.1 i krishanteringsdirektivet föranleder därför inte heller någon genomförandeåtgärd i den delen.

17	Värdering
17.1	Inledning
I krishanteringsdirektivet anges att värderingar ska göras i olika syften.
En värdering av företaget, dess tillgångar och förpliktelser ska göras
innan ett företag försätts i resolution och ska utgöra underlag för beslutet
om att inleda resolution. En värdering ska också göras innan resolutions-
myndigheten vidtar någon resolutionsåtgärd. Den ska då ligga till grund
för valet av lämpliga resolutionsåtgärder och åtgärdernas närmare
utformning. Huruvida samma värdering kan användas eller om det
behövs flera värderingar får visa sig i det enskilda fallet. Bestämmelserna
för hur	dessa värderingar, som i krishanteringsdirektivet benämns	409

Prop. 2015/16:5	”värdering i resolutionssyfte”, ska göras finns	i artikel 36 i
	krishanteringsdirektivet. I artikel 74 i krishanteringsdirektivet ställs det
	krav på en annan värdering med syftet att bedöma om ägare och
	borgenärer till följd av vidtagna åtgärder har fått ett sämre ekonomiskt
	utfall än vid konkurs eller likvidation och av detta skäl är berättigade till
	ersättning från finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven).
	En första utgångspunkt vid genomförandet av krishanteringsdirektivets
	bestämmelser om värdering är att eftersom en resolution är ingripande i
	ägares och eventuellt också i borgenärers rättigheter måste förslagen vara
	förenliga med regleringen av det grundläggande skyddet för egendom i
	regeringsformen. Såväl ägare som borgenärer kan till följd av åtgärder i
	en resolution drabbas av ekonomiska förluster till följd av t.ex.
	resolutionsmyndighetens beslut om minskning av aktiekapitalet (se
	avsnitt 20.1) respektive nedskrivning av skulder (se	avsnitt 22.24). I
	2 kap. 15 § regeringsformen anges bl.a. att den som genom expropriation
	eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara
	tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas
	enligt grunder som anges i lag.
	I förarbetena till bestämmelsen står bl.a. att även med en grundlagsfäst
	huvudprincip om full ersättning finns det utrymme att i vanlig lag
	utforma exempelvis värderingsregler och regler om vilka typer av
	förluster som ska vara ersättningsgilla på olika sätt. Regeln att
	ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag ger utrymme
	för sådana närmare principer för ersättningens bestämmande som
	exempelvis för närvarande finns i expropriationslagen (prop. 2009/10:80
	s. 167 och 168).

	17.1.1	Värdering inför beslut om resolution eller
		resolutionsåtgärd

	Regeringens förslag: Innan Riksgäldskontoret prövar en fråga om
	resolution eller resolutionsåtgärd, ska myndigheten uppdra åt en
	person som har en oberoende ställning i förhållande till myndigheter
	och till det företag som ska värderas att det görs en rättvis, väl avvägd
	och realistisk värdering av företagets tillgångar och förpliktelser.
	Den som utför värderingen får entledigas från uppdraget i förtid
	bara om det finns saklig grund för det.
	Regeringens bedömning: Värderingen bör ge en rättvisande bild av
	företaget och dess tillgångar och förpliktelser.
	Den som utför värderingen bör beakta försiktighetsprincipen.
	Den som utför värderingen bör utgå från förutsättningarna för
	företagets fortsatta verksamhet.

	Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
	med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag saknar
	dock en bestämmelse om entledigande av den person som utför
	värderingen.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
	bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret
410	anför att det är oklart vilken roll värderingen ska spela i bedömningen av

resolutionsförutsättningarna. Svenska Bankföreningen anför dels att Prop. 2015/16:5 värderingen såsom utredningen föreslår bör vara realistisk och ge en

rättvisande bild av företagets ställning genom att baseras på tillämpliga värderings- och redovisningsregler, dels att värderingen utgår från att rörelsen förväntas fortleva (”going concern”). Bankföreningen anser också att det bör förtydligas att värdering avseende verksamhet med utgivning av säkerställda obligationer sker i enlighet med de särskilda värderingsregler som gäller för sådan verksamhet. Sveriges advokat- samfund anser att det är problematiskt att bokförda värden tillmäts en stor betydelse vid värderingen.

Skälen för regeringens förslag

Principiella utgångspunkter för värderingen

En utgångspunkt vid värdering enligt de bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivets regler om värdering är att värderingen ska syfta till att ge en rättvisande bild. Om värderingen blir för låg så innebär det att borgenärer (och ägare) riskerar att bli nedskrivna mer än vad som är nödvändigt för att ge företaget tillräcklig kapitalstyrka. Detta kan komma att gynna de som blir nya ägare, eftersom det egna kapitalet (skillnaden mellan värdet på tillgångarna och skulderna) blir större än avsett. Vid en konvertering kan detta innebära att de nya ägarna får en alltför stor andel av företaget till följd av en för gynnsam konverteringskurs. På motsvarande sätt kommer vid en försäljning köparen att kunna erhålla tillgångar till ett för lågt pris. En för låg värdering innebär med andra ord att värden överförs från befintliga ägare och borgenärer till nya ägare.

Om värderingen å andra sidan är för hög innebär det att de förluster som gjort att företaget hamnat i resolution underskattas. Detta får fördelningskonsekvenser genom att befintliga ägare och borgenärer inte i tillräcklig utsträckning kommer att bära förluster, antingen genom att nedskrivningarna blir för små eller genom att ett för högt pris betalas för tillgångar som till exempel förs över till ett broinstitut. En för hög värdering kan också försvåra resolutionen genom att det blir svårare att hitta en köpare till företaget (eller tillgångarna, beroende på vad som bjuds ut).

För att återskapa förtroendet för företaget, och för det finansiella systemet, är det av stor vikt att samtliga förluster snabbt identifieras och hanteras. En alltför generös värdering riskerar därför att inte ingjuta förtroende. En överhängande risk är även att ytterligare åtgärder kommer att behöva vidtas när den verkliga storleken på förlusterna klarnar, vilket riskerar att skada förtroendet för själva krishanteringen.

Ett viktigt syfte med resolution är att förluster ska bäras av ägarna och borgenärerna enligt deras inbördes prioritet. Det innebär att om värderingen blir för låg eller för hög leder det till ogrundade värdeöverföringar mellan olika intressenter. En principiell utgångspunkt är att resolutionsmyndigheten inte bör medverka till värdeöverföringar. Avsteg från denna huvudprincip bör enbart kunna göras om en värdeöverföring är nödvändig för att uppnå något resolutionsändamål och bara om det finns särskilda bestämmelser rörande detta i lag. I vart fall ska inte missvisande värderingar användas för att genomföra dolda

411

Prop. 2015/16:5 värdeöverföringar. Därför är det viktigt att värderingen blir så korrekt som möjligt.

Utmaningen att fastställa vad något är värt kan vara extra stor när det handlar om vissa typer av finansiella tillgångar. Vissa tillgångar är förknippade med en stor del privat information, exempelvis banklån till små och medelstora företag, och handlas därför inte på marknader. I tider av oro på de finansiella marknaderna kan värderingen vara särskilt svår. Oron bottnar ju ofta i en genuin osäkerhet om värdet på vissa tillgångar, som i sin tur hänger samman med genuin osäkerhet om hur det bakomliggande krisförloppet ser ut och kommer att utvecklas. Dessutom kan mer generellt minskad likviditet på tillgångs- och finansierings- marknader påverka marknadernas funktionssätt. I sådana situationer kan marknadspriset för tillgångar som normalt handlas på likvida marknader ha en lägre tillförlitlighet. I praktiken är det därför ofta svårt att på kort tid värdera finansiella tillgångar.

Att värderingen korrekt ska avspegla värdet på företaget, eller vad som nu är det specifika värderingsobjektet, motsvaras inom redovisningen av uttrycket att värderingen ska ge en rättvisande bild. I årsredovis- ningslagen är kravet på rättvisande bild en grundläggande bestämmelse, som härrör ur unionsrätten, och är att betrakta som en målsättning som ska vara styrande för all redovisning. Själva begreppet rättvisande bild har dock ingen klar definition. Generellt anses det betyda att redovisningen ska vara korrekt och fri från systematiska skevheter – s.k. bias. I praktiken innebär det en överensstämmelse med rådande redovisningsprinciper som anger att redovisningen ska återspegla de faktiska ekonomiska förhållandena och vara objektiv. Om avvikelse vid värderingen av poster i redovisningen görs från vad som följer av allmänna råd eller rekommendationer från normgivande organ, ska det upplysas om detta och skälen för avvikelsen ska motiveras.

Utredningens bedömning, som regeringen ansluter sig till, är att krishanteringsdirektivet i denna del avser att med begreppen rättvis, väl avvägd och realistisk hänvisa till att värderingen i princip ska ge vad som motsvarar begreppet en rättvisande bild av företagets ställning. Principen om en rättvisande bild bör, i likhet med i all redovisning, vara den övergripande målsättningen för värderingen även i resolution. Det handlar mer konkret om att värderingen ska utföras enligt rådande värderingsprinciper och praxis samt vara fri från systematiska skevheter (bias). Värderingen bör alltså som en utgångspunkt göras i enlighet med hur företag i allmänhet normalt värderar och redovisar tillgångar och förpliktelser samt i enlighet med de regler som finns för detta.

Det bör dock framhållas att detta inte innebär att den värdering som företaget tidigare har gjort som en del av sin redovisning därmed blir styrande. I praktiken kan företagets tidigare värdering (redovisningens bokförda värden) komma att skilja sig kraftigt åt från en ny värdering vid resolution, exempelvis till följd av att de omvärldsfaktorer som påverkar värderingen har förändrats kraftigt på kort tid.

Även försiktighetsprincipen är en etablerad princip inom redovis- ningen. Den säger i korthet att värdering ska ske med en rimlig försiktig- het. Principen innebär mer konkret att alla förväntade kostnader ska tas med, men endast kontrakterade intäkter.

412

Syftet med försiktighetsprincipen är inte att undervärdera tillgångar och övervärdera skulder och bygga upp dolda reserver utan det handlar om att hantera den osäkerhet som finns kring exempelvis värdering av en tillgång. Avsikten är delvis också att skydda ett företags borgenärer då försiktighetsprincipen hindrar att företag dräneras genom utdelning av orealiserade vinster.

Försiktighetsprincipen innebär också att risken för kreditgivare inte underskattas. Praktiskt bör försiktighetsprincipen tillämpas så att i valet mellan två sannolika värden ska man välja det lägsta värdet vid värdering av en tillgång och det högsta värdet vid värdering av en skuld. Det finns med andra ord en systematisk skevhet för hur kostnader och intäkter behandlas i redovisningen. Det betyder att försiktighetsprincipen måste användas med aktsamhet så redovisningen inte hamnar i konflikt med att visa en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning och resultat.

I resolution framstår försiktighetsprincipen som relevant då det är centralt för bl.a. förtroendet för såväl institutet i resolution som krishanteringen generellt att förluster korrekt identifieras och att särskilt risken för negativa överraskningar framöver reduceras. Negativa överraskningar skulle kunna få till följd att vidtagna resolutionsåtgärder är otillräckliga, vilket riskerar att göra resolutionen mer utdragen eller, om den är avslutad, att företaget ånyo behöver försättas i resolution. Det är också troligt att värderingen i ett resolutionsförfarande är behäftad med en inte obetydlig osäkerhet beroende på svårigheterna med att värdera finansiella tillgångar och särskilt då i tider av oro i det finansiella systemet. Det anges också i artikel 36.5 i krishanteringsdirektivet att värderingen ska grundas på försiktiga antaganden. Där anges också ett antal förutsättningar som ska beaktas vid värderingen. Värderingen får inte förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av statligt stöd eller akut likviditetsstöd från centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser, till det berörda företaget. Dessutom ska, om ett resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att resolutions- myndigheten och finansieringsarrangemang får ersättning från företaget under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår och att finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget i resolution.

Regeringen anser mot denna bakgrund att inom ramen för syftet att ge en rättvisande bild av företaget, dess tillgångar och förpliktelser, bör värderingen också utmärkas av försiktighet. Det bör framgå av den nya lagen om resolution att värderingen ska baseras på försiktiga antaganden. De mer detaljerade bestämmelserna i artikel 36.5 i krishanterings- direktivet torde överensstämma med en tillämpning av försiktighets- principen och det finns därmed inget behov av uttryckliga, mer detaljerade bestämmelser i lagen.

En central fråga i värderingen av företag är vilka förutsättningar som gäller för företagets fortsatta verksamhet. Ska verksamheten drivas vidare handlar det om att uppskatta vad rörelsen är värd eller vad tillgångarna är värda när de används i företagets verksamhet och företaget förväntas fortleva (”going concern”). Om företaget och dess

Prop. 2015/16:5

413

Prop. 2015/16:5 verksamhet ska avvecklas, så handlar det i stället om att uppskatta vilka intäkter en avveckling kan generera (”gone concern”).

Skillnaden mellan dessa båda värderingar kan vara betydande. Det finns flera skäl till detta. När det gäller banker är värderingen av lämnade krediter (fordringar) beroende av privat information rörande gäldenären. Vid ett försäljningsförsök är potentiella köpare medvetna om detta och kräver en premie som kompensation. De erbjuder därmed inte fullt betalt för kreditfordringarna.

Utgångspunkten enligt principen för fortlevnad är att bolagets verksamhet ska fortsätta att bedrivas under normala förhållanden. Redovisningen utgår från att företagets verksamhet pågår och förväntas fortsätta. Ur ett värderingsperspektiv innebär det att tillgångarna ska värderas på basis av företagets fortlöpande verksamhet och inte som ett utförsäljningsobjekt i en avvecklingssituation. Om det däremot finns ett beslut om att bolaget ska likvideras, ska fortlevnadsprincipen inte tillämpas.

Om bolaget har gått i konkurs ska konkursförvaltaren upprätta en bouppteckning på tillgångarna samt skulderna i konkursboet med ”noggrant uppskattade värden”, se 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672). Konkurslagen är inte tydligare än så avseende hur en värdering av tillgångar och förpliktelser ska ske. I praktiken betyder det dock att man måste beakta samtliga kända omständigheter som kan inverka på värdet. I normalfallet är bolagets värde vid fortlevnad högre än i en konkurssituation, eftersom det typiskt sett uppstår kostnader (förluster) när ett företags tillgångar säljs var för sig.

Egentligen följer det av att värderingen ska vara korrekt att värderingen också ska baseras på förutsättningarna för verksamheten. Om företaget ska avvecklas ska värderingen också baseras på vad avvecklingen kan generera, eftersom det de facto är vad företaget (eller dess inkråm) är värt. Om rörelsen ska drivas vidare, så bör värderingen göras med detta som utgångspunkt. Här bör observeras att det kan vara möjligt att driva rörelsen vidare i en annan juridisk form, dvs. det befintliga bolaget ska upphöra men rörelsen ska drivas vidare i ett annat bolag (genom en inkråmsöverlåtelse). Värderingen av den del av verksamheten som ska drivas vidare ska då ske med fortlevnadsansatsen även om bolaget som den fram till resolutionen drivits i ska avvecklas.

Regeringen anser i likhet med utredningen att värderingen bör avspegla förutsättningarna för verksamheten vid resolutionstidpunkten och framöver. Generellt handlar resolution om att undvika avveckling genom konkurs och att driva större eller mindre delar av verksamheten vidare. Därför bör värderingen i samband med att företag försätts i resolution också utgå från en fortlevnadsansats.

Sveriges advokatsamfund anser att det är problematiskt att bokförda värden tillmäts en stor betydelse vid värderingen, särskilt som frågan ska behandlas i tekniska standarder på EU-nivå och det därför råder ovisshet om hur bokförda värden kommer att bestämmas i framtiden. Advokat- samfundet noterar att bokförda värden ska beaktas även vid användning av försäljningsverktyget, även om försäljning ska ske på marknads- mässiga villkor, och efterlyser ytterligare analyser av värderingsreglerna av rättssäkerhetsskäl.

414

Regeringen anser i likhet med utredningen och Svenska Bank- föreningen att en lämplig utgångspunkt för värderingsförfarandet i samband med resolution är att de värderingsprinciper som anges i t.ex. relevanta redovisningsregler bör beaktas. Som framgått ovan kan dock en värdering i samband med resolution skilja sig kraftigt från de bokförda värdena i företagets redovisning på grund av omvärldsfaktorer som påverkar värderingen. Syftet är ytterst att försöka fastställa värdet, under de rådande omständigheterna, på ett så rättvisande sätt som möjligt med beaktande av försiktighetsprincipen. När det gäller beaktande av värderingen i samband med användning av försäljningsverktyget kan noteras att det kommer att finnas ett pris i denna situation som fastställs i en marknadstransaktion. Värderingen tjänar i detta sammanhang främst som ytterligare underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av att det pris som köparen erbjuder är rimligt.

Bankföreningen anser också att det bör förtydligas att värdering avseende verksamhet med utgivning av säkerställda obligationer sker i enlighet med de särskilda värderingsregler som gäller för sådan verksamhet. På samma sätt som i fråga om andra tillgångar bör, enligt regeringens bedömning, utgångspunkten vid värdering som görs i samband med resolution görs i enlighet med tillämpliga värderingsregler gällande verksamhet med utgivning av säkerställda obligationer.

I en rättvisande och realistisk värdering ligger även att den ska utgå från de förutsättningar som gäller för verksamheten framöver. Detta skulle kunna innebära att såväl en värdering baserad på ett antagande om fortlevnad som en konkursvärdering kan göras. Eftersom resolution syftar till att låta verksamheter fortgå i motsats till (omedelbar) avveckling kommer fortlevnad i praktiken att vara huvudprincipen i värderingen när resolution inleds, vilket även framhålls av Bankföreningen.

Om resolutionsmyndigheten exempelvis tillämpar skuldnedskrivnings- verktyget i syfte att rekonstruera företaget så är tanken att företaget och (merparten) av dess verksamhet ska drivas vidare. En del av skuldnedskrivningsverktyget är att skriva ned skulder tills substansvärdet är noll, samt att konvertera skulder så att kapitaltäckningen blir tillräcklig för att klara tillståndsvillkoren (i minst ett år) och för att behålla marknadens förtroende. I detta fall gäller det en verksamhet som ska drivas vidare, vilket betyder att värderingen ska göras enligt en fortlevandeansats. Om tillgångarna skulle ha värderats till konkursvärde, vilket sannolikt inneburit ett betydligt lägre värde, hade kapitalbehovet blivit större och följaktligen hade det krävs större nedskrivningar och konverteringar. När sedan företaget därefter värderas enligt fortlevnadsansatsen hade då sannolikt en betydande överkapitalisering uppstått. Det hade med andra ord skett en värderöverföring från de befintliga borgenärerna till de nya ägarna vilket utredningen, som nämnts, anser bör undvikas. En överföring av tillgångar och förpliktelser till ett broinstitut syftar även det till att driva verksamhet vidare. En fortlevandeansats bör därför användas även här.

När det handlar om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag så är läget mer komplicerat. Detta handlar om verksamheter eller tillgångar som inte behöver drivas vidare utan som skulle ha avvecklats, exempelvis genom att följa med i en konkurs, men som av något skäl

Prop. 2015/16:5

415

Prop. 2015/16:5

416

bedöms olämpliga att avveckla vid just den tidpunkten. Det framstår dock som lämpligt att använda fortlevnadsansatsen även i detta fall eftersom tillgångarna trots allt inte ska avvecklas med en gång. Det framstår även som rimligt att tillgångsförvaltningsbolaget sedermera i sin redovisning inte kommer att värdera sitt innehav till konkursvärde och därmed kan problemen med överkapitalisering undvikas vid en fortlevandeansats. Rörande de tillgångar som blir föremål för överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag är det dock sannolikt att skillnaderna i praktiken mellan en konkursvärdering och en fortlevandevärdering är relativt liten.

Det finns även skäl att tolka artikel 36 i krishanteringsdirektivet som att fortlevnadsansatsen är huvudprincipen vid en värdering enligt bestämmelserna i den artikeln, i motsats till vad som gäller vid en värdering i enlighet med artikel 74 i krishanteringsdirektivet. Ett skäl till detta är att om huvudprincipen hade varit konkursvärdering, hade kravet i artikel 74 i krishanteringsdirektivet på en särskild värdering i syfte att fastställa om ägare och borgenärer skulle ha kommit bättre ut i en konkurs inte fyllt någon funktion (det finns exempelvis inga krav på att dessa värderingar ska göras av olika personer). Om konkursvärdering skulle användas som huvudprincip innebär det också att resolution lätt riskerar att inkräkta på egendomsskyddet med åtföljande behov av att kompensera ägare och borgenärer med medel från resolutionsreserven.

Ett annat skäl är den roll som i artikel 36 i krishanteringsdirektivet tillmäts företagets bokförda värden (se avsnitt 17.1.3). De bokförda värdena baseras även de normalt på fortlevnadsansatsen. Det kan även framhållas att värderingen enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet också ska innehålla en uppskattning av utfallet för ägare och borgenärer vid konkurs.

Mot bakgrund av att det pågår ett arbete på EU-nivå med att ta fram tekniska standarder, framstår det inte som lämpligt att i lagen närmare precisera värderingens angreppssätt och metod.

Tidpunkten för värderingen

Av artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet framgår att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering ska vara utförd innan ett företag försätts i resolution och innan någon resolutionsåtgärd vidtas. Det framgår även att en värdering ska göras innan relevanta kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras utanför resolution, åtgärder som Finansinspektionen bör ha ansvaret för att vidta, se avsnitt 14. Riksgäldskontoret anser att det är oklart vilken roll värderingen ska spela i bedömningen av resolutionsförutsättningarna, närmast huruvida Finansinspektionen i en möjlig resolutionssituation måste invänta resolutionsmyndighetens värdering innan inspektionen kan pröva om ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. En bättre ordning vore, enligt Riksgäldskontoret, att Finansinspektionen tilläts göra denna prövning oberoende av resolutionsmyndighetens värdering.

Enligt regeringens bedömning är den ordning som Riksgäldskontoret förordar väl förenlig med krishanteringsdirektivets bestämmelser om villkor för resolution (artikel 32) och värdering i resolutionssyfte (artikel 36). En genomförd värdering enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet

är inte en nödvändig förutsättning för den prövning som tillsynsmyndig- heten – i Sverige Finansinspektionen – ska göra huruvida ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Finansinspektionens prövning görs med utgångspunkt i den information som är tillgänglig vid det tillfället. Om det då har gjorts en värdering, bör Finansinspektionen med stöd i bestämmelserna om utbyte av information och om samråd myndigheter emellan (se avsnitt 27.8.1 respektive 15.2.1) i och för sig kunna använda sig av bl.a. värderingen som underlag för sin prövning.

Att notera är att krishanteringsdirektivet ger resolutionsmyndigheten möjlighet att göra en preliminär värdering, om det inte finns tid att göra en komplett värdering (se avsnitt 17.1.4). Det kan vara samma värdering som ligger till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution och som ligger till grund för beslut om andra resolutionsåtgärder, men det behöver inte vara det. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer de beslut som blir aktuella, och för vilka en värdering ska utgöra underlag, att fattas under en längre eller kortare tidsperiod.

Eftersom värderingen ska spegla situationen i företaget vid tidpunkten för aktuell åtgärd, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet. Detta kan ske genom att värdena förändras, i enlighet med en i värderingen fastlagd metod, eller att genom att en ny värdering görs. Att värderingen behöver justeras eller en ny värdering behövs kan bero på att den ekonomiska situationen i företaget har ändrats i de fall ett beslut om tillämpningen av ett resolutionsverktyg fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Men det kan också bero på att en värdering som ska utgöra underlag för ett beslut om resolution och en värdering som ska utgöra underlag för en annan resolutionsåtgärd kan göras med olika metoder. Oavsett om en eller flera värderingar görs ska de styras av samma bestämmelser.

Själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Detta gäller oavsett om värderingen är preliminär eller slutlig. Att en värdering ska göras innan ett beslut om resolution och innan resolutionsåtgärder vidtas samt innan Finans- inspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument behöver framgå av den nya lagen om resolution.

Om oberoende person

Värderingen ska enligt artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och företaget. Kravet på att den person som ska utföra värderingen ska vara oberoende bör anges i den nya lagen om resolution.

Eba har utarbetat tekniska standarder vad avser de omständigheter som ska föreligga för att en person ska anses oberoende.

Lagrådet anför att kravet på värderingsmannens oberoende ställning vid en värdering före beslut om resolution eller resolutionsåtgärder bör motsvara kravet på värderingsmannens oberoende ställning vid en värdering som vidtas efter det att resolutionsåtgärder har vidtagits (jfr artikel 74 i krishanteringsdirektivet). Till stöd för detta anför Lagrådet att det av artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet följer att inget hindrar att värderingen enligt artikel 74 i direktivet utförs av samma person som

Prop. 2015/16:5

417

Prop. 2015/16:5 utfört värderingen enligt artikel 36 i direktivet. Vidare anför Lagrådet att det är orimligt att värderingsmannen ska vara oberoende i förhållande till alla myndigheter och att det bör räcka att kräva att värderingsmannen är oberoende i förhållande till resolutionsmyndigheten och det företag som ska värderas. En ytterligare synpunkt från Lagrådet avser huruvida revisorn för det företag som ska värderas även kan utses till värderingsman enligt 7 kap. i den nya lagen om resolution.

I enlighet med vad som framgår ovan ska en värdering inför ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder utföras av en person som har en oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och företaget som ska värderas (jfr artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet). En värdering efter det att resolutionsåtgärder har vidtagits ska utföras av en oberoende person (jfr artikel 74 i krishanteringsdirektivet). Av artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet framgår det att en värdering som görs i efterhand i syfte att värderingen ska uppfylla samtliga villkor i artikel 36 i krishanteringsdirektivet (dvs. en slutlig värdering) får utföras av samma oberoende person som utför värderingen efter det att resolutionsåtgärder vidtagits.

Enligt regeringens bedömning innebär inte skrivningen om ”samma oberoende person” i artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet att kravet i artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet på att värderingsmannen ska vara oberoende i förhållande till samtliga myndigheter och det företag som ska värderas kan åsidosättas. För att krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del ska genomföras på ett korrekt sätt bör därför den person som utför en värdering enligt 7 kap. den nya lagen om resolution vara oberoende såväl i förhållande till samtliga myndigheter som till det företag som ska värderas.

I enlighet med vad Lagrådet anför ska en revisor vara oberoende i förhållande till det företag han eller hon granskar. Med anledning härav anser regeringen att det inte bör föreligga något hinder för Riksgäldskontoret att utse revisorn för det företag som ska värderas även till värderingsman enligt 7 kap. i den nya lagen om resolution.

Entledigande i förtid

Lagrådet anför att en värderingsman är resolutionsmyndighetens syssloman och att myndigheten därför inte bör få entlediga en värderingsman i förtid utan saklig grund.

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i detta avseende. En möjlighet för resolutionsmyndigheten att säga upp avtalet med värderingsmannen utan att det föreligger saklig grund framstår inte som förenligt med kravet på värderingsmannens oberoende från myndigheten. Kris- hanteringsdirektivet saknar bestämmelser om värderingsmannens förtida entledigande. Det kan dock inte anses oförenligt med direktivet att införa regler som syftar till att säkerställa direktivets krav på värderings- mannens oberoende. Kravet på saklig grund för förtida entledigande av en värderingsman bör därför framgå av den nya lagen om resolution.

418

17.1.2	Syfte med värderingen	Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: Värderingen ska ligga till grund för
Riksgäldskontorets beslut i frågor om resolution och resolutions-
åtgärder.
Vid värderingen ska eventuella förluster avseende tillgångarna i
företaget redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Värderingens syfte är enligt
artikel 36.3 i krishanteringsdirektivet att bedöma värdet av tillgångarna
och skulderna i företaget som uppfyller villkoren för resolution enligt
artiklarna 32 och 33. Av artikel 36.4 i krishanteringsdirektivet framgår
att en värdering enligt artikel 36 görs i syfte att värderingen ska kunna
utgöra underlag för en rad olika åtgärder som kan komma att vidtas i
samband med ett resolutionsförfarande. Exempelvis ska en värdering
ligga till grund för beslutet att försätta ett företag i resolution. En
värdering ska också ligga till grund för valet av lämpliga
resolutionsåtgärder och för den valda åtgärdens närmare utformning,
exempelvis hur mycket skulderna ska skrivas ned vid användning av
skuldnedskrivningsverktyget.
Värderingen ska på motsvarande sätt ligga till grund för en
nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför
resolution. Vad som sägs om resolutionsåtgärder i detta avsnitt gäller
alltså även för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapital-
instrument utanför resolution.
När det handlar om vilken, eller vilka, värderingsmetoder som bör
användas kan konstateras att sambandet mellan värderingsmetod och
resolutionsåtgärd inte är helt enkelt. I viss mån styrs valet av
resolutionsåtgärd av hur värderingar utfaller. När det väl är bestämt
vilken resolutionsåtgärd som ska användas så styr det vilka
värderingsmetoder som lämpligen ska användas. Valet mellan att försöka
sälja aktierna i ett företag i resolution och att överföra en del av
tillgångarna till ett broinstitut styrs t.ex. sannolikt i hög grad av en
utvärdering av företagets ekonomiska styrka och tillgångarnas skick.
Inför en aktieförsäljning krävs en ändamålsenlig värdering av aktierna
för att kunna ta ställning till eventuella bud. Om det ska ske en
överföring av delar av verksamheten till en privat aktör, ett broinstitut
eller ett tillgångsförvaltningsbolag kan det handla om en substans-
värdering (i korthet en värdering av skillnaderna mellan värdet på
företagets tillgångar och beloppet av dess skulder) eller en inkråms-
värdering (i princip en värdering av företagets rörelse). En inkråms-
värdering kan vara ett viktigt komplement, eftersom skulder är en del av
en banks rörelse på ett annat sätt än för vanliga företag. En inlånings-
stock är till exempel ofta inte bara skulder utan har också ett värde i form
av att det är en kundstock. Den som köper inlåningsstocken får möjlighet
att generera intäkter från dessa kunder i form av utlåning, provisioner
och olika kringtjänster.		419

Prop. 2015/16:5	När det handlar om en användning av försäljningsverktyget förutses att
	en försäljning till marknadsmässiga villkor (och inte bara en överföring)
	kommer att ske. Krishanteringsdirektivet innehåller också ett antal
	bestämmelser för att säkerställa att försäljningen sker på affärsmässiga
	grunder. Eftersom det kommer att finnas ett pris i denna situation som
	fastställs i en marknadstransaktion, är värderingen av mindre betydelse
	och tjänar i huvudsak som ytterligare underlag för resolutions-
	myndighetens bedömning av att det pris som köparen erbjuder är rimligt.
	Om resolutionsmyndigheten ska skriva ned skulder, behöver en
	substansvärdering göras då ett syfte är att få tillgångar och skulder i
	balans. Därefter ska skulder konverteras tills en tillräcklig kapitalstyrka
	nås. Detta handlar dels om att kunna få marknadens förtroende, dels om
	att (med viss marginal) kunna klara kapitaltäckningskraven. Det bör dock
	framhållas att kapitaltäckningskraven beräknas med utgångspunkt i en
	värdering av ett företags tillgångar enligt vanliga redovisningsprinciper,
	men sedan tillkommer specialregler och inte minst en riskviktning av
	tillgångarna. Det innebär att för en given andel eget kapital kan
	kapitaltäckning i två olika banker se mycket olika ut beroende på vilken
	typ av tillgångar bankerna har och vilka riskvikter deras respektive
	tillgångar har. Om ett företag har använt interna modeller för att beräkna
	riskvikter, kan det finnas skäl att vid en omstrukturering av företaget
	ompröva dessa och eventuellt övergå till standardiserade riskvikter.
	Konsekvensen av högre riskvikter blir att företaget behöver mer kapital i
	absoluta termer för att kunna uppfylla en viss kapitaltäckningsrelation,
	dvs. behovet av skuldkonvertering ökar. Värderingen måste med andra
	ord kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet med utgångs-
	punkt i vilken kapitaltäckningsgrad som tillgångarna implicerar och hur
	mycket skulder som behöver konverteras till aktier (eller andra kapital-
	basinstrument) för att klara av tillämpliga kapitalkrav. Det sistnämnda är
	bedömningar som i första hand faller inom tillsynsmyndigheternas
	expertis och verksamhetsområde. Värderingen måste, om den ska ligga
	till grund för hur mycket skulder som ska konverteras, med andra ord ta
	hänsyn till tillsynsmyndighetens bedömningar av hur mycket kapital som
	behövs ur regleringssynpunkt.
	Det bör avslutningsvis påpekas att en värdering av företagets tillgångar
	och förpliktelser behövs för flera av syftena. Det behövs som underlag
	för bedömningen av om resolution ska inledas och för att säkerställa att
	förluster avseende företagets tillgångar identifieras och för tillämpning
	av skuldnedskrivningsverktyget.
	Mot bakgrund av dessa exempel torde en substansvärdering, dvs. en
	värdering av ett företags tillgångar och skulder, i princip alltid vara
	nödvändig. Det följer också av artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet att
	värderingen ska göras för att bedöma värdet på företagets tillgångar och
	skulder. Detta utesluter inte att värderaren i tillägg till detta också väljer
	andra angreppsätt, exempelvis en aktievärdering, vilket kan vara relevant
	vid en aktieförsäljning. Mot bakgrund av att det pågående arbetet på EU-
	nivå med att ta fram tekniska standarder föreslås ingen närmare
	precisering av vilka angreppssätt och metoder som bör användas i
	relationen till de olika syften som en värdering enligt artikel 36 i
	krishanteringsdirektivet kan ha. De övergripande syften som anges i
420	artikel 36.4 – att värderingen ska ligga till grund för beslut i frågor om

resolution och resolutionsåtgärder – bör dock uttryckligen framgå av den Prop. 2015/16:5 nya lagen om resolution.

Det bör också uttryckligen framgå av den nya lagen om resolution att ett syfte med värderingen är att säkerställa att eventuella förluster avseende företagets tillgångar till fullo redovisas. Det är viktigt för att resolutionen ska bli förtroendeskapande att företagets förluster verkligen redovisas så att de åtgärder som vidtas inte ska visa sig otillräckliga.

17.1.3Informationskrav

Regeringens förslag: Till värderingen ska fogas viss information om företagets räkenskaper och finansiella ställning såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation. Denna information får vid behov kompletteras med en analys av värdet av tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i marknadsvärdet.

Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget försätts i konkurs eller går i likvidation.

Riksgäldskontoret ska ange om uppskattningen ska utgå från konkurs eller likvidation.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 36.6 i krishanterings- direktivet ska information om tillgångar och skulder såsom informa- tionen anges i företagets räkenskapsinformation alltid fogas till värderingen. Vid tillämpningen av något av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, får dessutom en analys och uppskattning av tillgångarnas och skuldernas marknadsvärde fogas till värderingen enligt artikel 36.7 i krishanteringsdirektivet om det bedöms befogat. Bestämmelser med motsvarande innebörd bör införas i den nya lagen om resolution. Enligt regeringens bedömning bör dock möjligheten att ta fram en kompletterande analys av marknadsvärdena finnas även om värderingen inte är hänförlig till tillämpningen av antingen försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljande- verktyget. En sådan kompletterande analys kan vara relevant även i andra sammanhang, och artikel 36.7 i krishanteringsdirektivet medger en sådan ordning.

Även om de bokförda värdena utgör ett viktigt underlag för värderaren och ska fogas till värderingen så betyder inte det att denne behöver använda samma värderingsmetoder som har använts i företagets redovisning. Värderaren kan göra andra bedömningar av lämpliga metoder för att uppnå målet om att värderingen ska ge en rättvisande bild. Exempelvis kan värderaren anse att vissa tillgångar som företaget har värderat enligt anskaffningsvärde mer rättvisande ska värderas till marknadsvärde. Tillgångar som har värderats till marknadsvärde baserat på marknadspris i bokföringen kan en värderare också behöva värdera med hjälp av modeller, om de finansiella marknaderna vid

resolutionstillfället är illikvida. Förutom den här typen av exempel kan

421

Prop. 2015/16:5 en värderare göra andra val avseende parametrar och omvärlds- bedömningar än vad företaget har gjort i sin tidigare värdering. Av dessa skäl bör värderingen som görs i resolution inte ses som främst justering av bokförda värden, utan som en ny värdering som värderaren är relativt fri att göra baserat på sin kompetens i dessa frågor och tillgänglig information.

Artikel 36.8 i krishanteringsdirektivet anger därutöver att värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser utefter prioritetsordning i enlighet med förmånsrättslagen och en uppskattning av det ekonomiska utfallet för respektive klass av aktieägare och borgenärer om företaget försätts i konkurs eller går i likvidation. Detta är viktig information för att Riksgäldskontoret ska kunna vidta resolutionsåtgärder som inte leder till att ägare och borgenärer får ett sämre ekonomiska utfall än om resolution inte hade inletts, dvs. om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Riksgäldskontoret bör dock vid värderingen ange om myndigheten ska utgå från ett alternativt scenario som är konkurs eller likvidation. Det bör framgå av den nya lagen om resolution att värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet vid konkurs eller likvidation för ägare och borgenärer samt att Riksgäldskontoret ska ange om konkurs eller likvidation är alternativet till resolution i det specifika fallet. En indelning av ägare och borgenärer i klasser baserat på deras prioritet är nödvändig för att kunna göra en sådan uppskattning.

17.1.4Preliminär och slutlig värdering

Regeringens förslag: Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kravet på att en oberoende person ska utföra värderingen eller att den information som ska framgå av värderingen inte är komplett, ska en preliminär värdering genomföras av Riksgäldskontoret.

En preliminär värdering ska innehålla en buffert för ytterligare förluster.

En preliminär värdering som genomförs i enlighet med lagen om resolution utgör tillräcklig grund för beslut om resolution eller resolutionsåtgärder.

När en slutlig värdering har lämnats får en preliminär värdering inte läggas till grund för beslut om resolution eller resolutionsåtgärder.

Riksgäldskontoret ska så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen kompletteras och blir en slutlig värdering.

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets bestämmelse om resolutionsmyndighetens skyldighet att så snart som möjligt se till att den preliminära värderingen blir slutlig omfattas av Riksgälds- kontorets skyldighet att uppdra åt en oberoende person att utföra en värdering innan frågan om resolution och resolutionsåtgärder prövas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag innehåller dock en bestämmelse om att en värdering ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en slutlig värdering och en uttrycklig

422

skyldighet för resolutionsmyndigheten att se till att den preliminära värderingen blir slutlig så snart som det är möjligt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svea hovrätt anser att ett krav på att alla värderingar ska göras av en oberoende person bör övervägas. Svenska Bankföreningen anser att processen avseende en preliminär värdering bör klargöras om denna ordning förutses bli det normala förfaringssättet, och att ett undantag från kraven enligt lagen om offentlig upphandling bör göras vid upphandlingen av värderingen. REKON anför att möjligheterna att vid resolutionstidpunkten göra en korrekt bedömning av utfallet framstår som mycket begränsade.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet följer att en värdering som uppfyller kraven i artikel 36 utgör en definitiv (slutlig) värdering. Om en medlemsstat i enlighet med artikel 85 i krishanteringsdirektivet har valt att låta beslut om resolutionsåtgärder prövas av t.ex. en domstol, är värderingen dock inte definitiv förrän en sådan instans har godkänt ett beslut i vilket värderingen tillämpas.

Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det dock bli nödvändigt att vidta relevanta åtgärder även om en slutlig värdering inte har hunnit utföras. Komplexiteten i uppgiften att värdera ett finansiellt företag och därtill i en situation med eventuellt turbulenta marknader skulle annars kunna medföra att resolutionsmyndigheten är tvungen att avvakta med att fatta adekvata beslut med risk för betydande samhällsekonomiska kostnader som följd. För att skapa förtroende i marknaderna och för att minimera risken för spridningseffekter är det centralt att snabbt sätta in adekvata åtgärder.

Artikel 36.2 i krishanteringsdirektivet anger att resolutions- myndigheterna kan göra en preliminär värdering om det inte är möjligt att göra en oberoende värdering, och av artikel 36.12 framgår att resolutionsmyndigheten kan vidta resolutionsåtgärder även på grundval av en sådan preliminär värdering. I artikel 36.9 anges att en preliminär värdering i den utsträckning det är möjligt ska kompletteras med ytterligare finansiell information enligt artikel 36.6 och en indelning av borgenärerna enligt prioritetsnivåer enligt artikel 36.8. Den preliminära värderingen ska också innehålla en buffert för ytterligare förluster. Eba ska utarbeta förslag till tekniska standarder vad gäller metod för hur denna buffert ska räknas fram och hur den ska inbegripas i värderingen.

Av artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet framgår att en värdering ska betraktas som preliminär till dess att en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i artikel 36. En sådan definitiv värdering i efterhand ska enligt artikel 36.10 genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den definitiva värderingen i efterhand syftar dels till att säkerställa att eventuella förluster redovisas till fullo, dels till att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borgenärers fordringar eller öka värdet av den ersättning som betalas.

Den får endera genomföras separat från den värdering som ska utföras enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet, eller samtidigt som den värderingen. Den definitiva värderingen i efterhand får dessutom utföras av samma oberoende person som gör värderingen enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet, men ska vara fristående från den värderingen.

Prop. 2015/16:5

423

Prop. 2015/16:5 Regeringen har i den nya lagen valt att benämna ”den definitiva värderingen i efterhand” som ”den slutliga värderingen”. Någon skillnad i sak är inte avsedd.

Enligt regeringens bedömning följer resolutionsmyndighetens skyldighet enligt artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet att genomföra en slutlig värdering så snart det är möjligt av skyldigheten att uppdra åt en oberoende värderingsman att utföra en värdering innan frågan om resolution eller resolutionsåtgärder prövas och av att en preliminär värdering bara får vidtas i brådskande undantagsfall. Någon ytterligare genomförandeåtgärd krävs därför inte i detta avseende.

Svea hovrätt anser att ett krav på att alla värderingar ska göras av en oberoende person bör övervägas. Regeringen noterar dock att möjligheten för resolutionsmyndigheten att under vissa förutsättningar genomföra en preliminär värdering följer redan av krishanterings- direktivets bestämmelser. Om Riksgäldskontoret inte ges denna möjlighet i svensk rätt, skulle det kunna ifrågasättas om krishanterings- direktivet är korrekt genomfört i denna del. Dessutom framstår det, av skäl som angetts ovan, som angeläget att det finns möjlighet att göra en preliminär värdering när det skulle vara alltför svårt att inom den tid som krävs genomföra en fullständig värdering.

Svenska Bankföreningen anser att processen avseende en preliminär värdering bör klargöras om denna ordning förutses bli det normala förfaringssättet. Krishanteringsdirektivets bestämmelser om den preliminära värderingen är relativt kortfattade. Det framgår dock att ansvaret för att göra en preliminär värdering vilar på resolutions- myndigheten. Frågan om hur arbetsprocesserna inom myndigheten utformas i syfte att vid behov kunna ta fram så rättvisande preliminära värderingar som möjligt, blir därmed en fråga för resolutions- myndigheten. Dessutom anser Bankföreningen att ett undantag från kraven enligt lagen om offentlig upphandling bör göras vid upphandling av värderingen, med hänvisning till den tidsbrist som torde vara för handen när sådan värdering behövs. Även här gäller dock att det blir en fråga för resolutionsmyndigheten att säkerställa, genom t.ex. slutande av ramavtal med lämpliga aktörer, att myndigheten har möjlighet att få tillgång till nödvändig expertis även med kort varsel vid behov.

REKON anför att möjligheterna att vid resolutionstidpunkten göra en korrekt bedömning av utfallet framstår som mycket begränsade, och att utfallet vid en konkurs eller likvidation kommer att uppskattas i en värdering som inte finns på plats när beslut om försättande i resolution tas. Enligt REKON innebär krishanteringsdirektivets regler att den enskildes möjligheter att tillvarata sin rätt i hög grad har fått stå tillbaka för det samhälleliga intresset att motverka finansiella kriser. Den avvägning som REKON har synpunkter på har redan gjorts genom krishanteringsdirektivets bestämmelser, som nu ska genomföras i svensk rätt. Det saknas därför anledning att i detta sammanhang ytterligare behandla den avvägning mellan olika intressen som har gjorts vid utformningen av de unionsrättsliga bestämmelserna.

424

17.1.5Skillnad i utfall mellan en preliminär och en slutlig värdering

Regeringens förslag: Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen och Riksgäldskontoret med stöd av den preliminära värderingen har beslutat om nedskrivning eller konvertering av skulder, indragning av aktier eller överföring av tillgångar till broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag, ska Riksgäldskontoret

1.besluta om att öka värdet av fordringarna som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget, eller

2.besluta att broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget ska betala ytterligare ersättning för tillgångar och skulder till företaget i resolution, eller för aktier eller äganderättsinstrument till ägarna av dessa.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att betalningar till berörda eller uppskrivning av skulder inte bör vara obligatoriskt i fall då den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen. I stället bör resolutionsmyndigheten ges möjlighet att välja hur borgenärers och andras intressen ska tillgodoses.

Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivets bestämmel- ser om möjligheten att vidta åtgärder när det föreligger en skillnad mellan den preliminära och den slutliga värderingen blir tillämpliga när resolutionsåtgärder har vidtagits med tillämpning av den preliminära värderingen men den slutliga värderingen utvisar ett annat värde än den preliminära värderingen.

För det fall den slutliga värderingen utvisar ett lägre värde trots den extra förlustbufferten i den preliminära värderingen så är nästa steg att ta ställning till om ytterligare resolutionsåtgärder är nödvändiga, t.ex. i form av nedskrivningar av borgenärernas fordringar. Ytterligare bestäm- melser behövs därför inte utan en prövning av behovet av åtgärder kan göras inom ramen för gällande regelverk. Det finns inte heller någon bestämmelse i krishanteringsdirektivet om att företagets fordringar i detta fall ska, eller får, skrivas ned ytterligare.

För det fall den slutliga värderingen utvisar ett högre värde anges i artikel 36.11 i krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndigheten kan gottskriva borgenärer vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget eller öka den ersättning som ett broinstitut eller en tillgångsförvalt- ningsenhet ska utge till berörda. På motsvarande sätt anges i artikel 46.3 i krishanteringsdirektivet att en uppvärderingsmekanism får tillämpas för att ersätta borgenärer och därefter aktieägare vid alltför stora nedskrivningar av kapital. Genom att resolutionsmyndigheten i den preliminära värderingen har underskattat företagets värde och baserat på den vidtagit resolutionsåtgärder har den också sannolikt gjort värdeöverföringar från en borgenär till en annan. För att undvika sådana värdeöverföringar bör resolutionsmyndigheten korrigera resolutions- åtgärderna baserat på den slutliga värderingen.

Prop. 2015/16:5

425

Prop. 2015/16:5	Utredningen föreslår att det i det nya lagen om resolution bör anges att
	resolutionsmyndigheten ska utge ersättning motsvarande det värde som
	den slutliga värderingen utvisar. Utredningens förslag går därmed utöver
	artikel 36.11 i krishanteringsdirektivet som anger att resolutions-
	myndigheten får öka värdet av fordringar från borgenärer som har
	skrivits ned genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller
	beordra ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag att göra
	ytterligare en betalning av ersättning till företaget i resolution eller, allt
	efter omständigheterna, till ägarna av aktierna.
	Riksgäldskontoret anför att betalningar till berörda eller uppskrivning
	av skulder inte bör vara obligatoriskt i fall då den slutliga värderingen
	utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen. I stället bör
	resolutionsmyndigheten ges möjlighet att välja hur borgenärers och
	andras intressen ska tillgodoses. Riksgäldskontoret hänvisar till att artikel
	46.3 i krishanteringsdirektivet innehåller motsvarande bestämmelser om
	möjligheter att genom en ”uppvärderingsmekanism” ersätta borgenärer
	och aktieägare i en sådan situation och – såvitt avser aktieägare – även
	genom att skriva upp aktiekapitalet. Vidare anförs att det bör vara möjligt
	att betala ut ersättning i enlighet med bestämmelserna om ”no creditor
	worse off” i stället för att skriva upp värdet på fordringar eller aktier.
	Som skäl till detta anger Riksgäldskontoret att en reversering av
	nedskrivningen kan medföra betydande olägenheter om det förflutit
	längre tid innan den slutliga värderingen blir klar.
	Regeringen anser i likhet med Riksgäldskontoret att det i lagen bör
	föras in bestämmelser som genomför både artikel 36.11 och artikel 46.3 i
	krishanteringsdirektivet. Bestämmelserna bör dock enligt regeringens
	bedömning utformas på det sätt som utredningen föreslår i fråga om
	artikel 36.11. Det innebär att resolutionsmyndigheten i förekommande
	fall ska skriva upp skulder eller betala ersättning på det sätt som
	föreskrivs. Ett tungt vägande skäl i detta sammanhang är att resolutions-
	myndigheten inte bör medverka till värdeöverföringar mellan olika
	intressenter.
	När det gäller det ena av de skäl som Riksgäldskontoret anför för att
	uppskrivning och övriga åtgärder inte bör vara obligatoriska – att
	ersättning i stället bör kunna betalas ut i enlighet med bestämmelser om
	”no creditor worse off” – bör det beaktas att det belopp som borgenärer
	och aktieägare kan tillgodoräknas till följd av en högre slutlig värdering
	kan vara högre än det belopp som de kan komma att utfå vid tillämpning
	av nämnda princip. Skälet till det är att en slutlig värdering enligt artikel
	36 i krishanteringsdirektivet typiskt sett görs utifrån antagandet att
	rörelsen förväntas fortleva (”going concern”) medan en värdering enligt
	artikel 74 i krishanteringsdirektivet görs med antagandet att rörelsen
	avvecklas (”gone concern”). Det framstår som sannolikt att en värdering
	utifrån ett fortlevandeperspektiv i många fall resulterar i ett högre värde.
	I dessa fall skulle borgenärer och aktieägare enbart ersättas för en del av
	skillnaden mellan den preliminära och den slutliga värderingen, eftersom
	de enbart ersätts med det (sannolikt lägre) värde som fastställs i
	värderingen enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet. Det framstår
	därför inte som lämpligt att som ett alternativ till uppskrivningar använda
	ersättning enligt bestämmelser om ”no creditor worse off” eftersom den
426	ersättningen i många fall torde bli lägre än uppskrivningarna.

I fråga om det andra skälet – att en reversering av nedskrivningen kan Prop. 2015/16:5 medföra betydande olägenheter om det förflutit längre tid innan den

slutliga värderingen blir klar – kan en sådan problematik inte helt uteslutas. I detta sammanhang bör det dock noteras att artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet föreskriver att den slutliga värderingen ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. I enlighet med vad regeringen anför i avsnitt 17.1.4 får resolutionsmyndighetens skyldighet i detta avseende anses följa av skyldigheten att uppdra åt en oberoende värderingsman att utföra en värdering innan frågan om resolution eller resolutionsåtgärder prövas och att en preliminär värdering bara får vidtas i brådskande undantagsfall. Det får även förutsättas att resolutions- myndigheten strävar efter att den slutliga värderingen utförs så snart som möjligt, vilket torde minska risken för den problematik som Riksgälds- kontoret tar upp.

17.1.6Överklagande

Regeringens förslag: En slutlig värdering kan endast bli föremål för rättslig prövning i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen utgör underlag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Finansbolagens förening anser att den som berörs av en värdering bör kunna överklaga värderingsbeslutet separat. Svenska Bankföreningen anför att den som berörs av en värdering bör kunna klaga på beslutet, även om det endast sker i efterhand.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 36.13 i krishanterings- direktivet anges att värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en resolutionsbefogenhet. Värderingen ska inte vara föremål för en separat rättslig prövning utan endast för rättslig prövning tillsammans med beslutet, i enlighet med artikel 85 i krishanteringsdirektivet. Finansbolagens Förening och Svenska Bankföreningen förespråkar att det i svensk rätt bör föreskrivas att värderingen i något skede ska kunna överklagas separat. Det framstår dock som tveksamt om en sådan ordning kan anses förenlig med de uttryckliga bestämmelserna i artikel 36.13 i krishanteringsdirektivet. Den bestämmelse i den nya lagen om resolution som genomför artikel 36.13 bör enligt regeringens mening utformas direktivkonformt.

Det bör enligt regeringens bedömning vara den slutliga värdering som ligger till grund för resolutionsåtgärden som kan komma under rättslig prövning, dvs. i de fall en preliminär värdering ligger till grund för ett beslut ska värderingen inte komma under rättslig prövning. Skälet till detta är att resolutionsmyndigheten först bör få möjlighet att korrigera eventuella fel i den preliminära värderingen, exempelvis genom att öka värdet på fordringar som har blivit nedskrivna genom skuldnedskriv- ningsverktyget, innan resolutionsåtgärden genomgår rättslig prövning.

427

Prop. 2015/16:5	17.1.7	Värdering avseende nedskrivning eller
		konvertering av kapitalinstrument utanför
		resolution

	Regeringens förslag: När Finansinspektionen ska pröva en fråga om
	nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför
	resolution ska inspektionen se till att det görs en värdering av företaget
	eller koncernen.
	Värderingen ska ligga till grund för Finansinspektionens prövning
	av om relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras
	samt utgöra underlag för beslut om minskning av kärnprimärkapital,
	omfattningen av indragning/överföring av kärnprimärkapitalinstru-
	ment eller minskning av ägandet för existerande ägare genom
	konvertering av relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapital-
	instrument.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Resolutionsmyndigheten ska genom-
	föra en värdering i enlighet med artikel 36 i krishanteringsdirektivet även
	när myndigheten skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstru-
	ment utanför resolution. Regeringen föreslår att Finansinspektionen bör
	få ansvar för att genomföra denna åtgärd (se avsnitt 5.6.3 och 14). I
	konsekvens med detta bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om
	resolution som anger att Finansinspektionen ska låta göra en värdering i
	enlighet med de bestämmelser som gäller för en värdering i resolutions-
	syfte, och att detta ska göras innan beslut om nedskrivning eller konver-
	tering av relevanta kapitalinstrument. Det bör dessutom anges att
	värderingen ska ligga till grund för Finansinspektionens prövning av om
	relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras.
	Värderingen ska även utgöra underlag för beslut om minskning av
	kärnprimärkapital och om omfattningen av indragning/överföring av
	kärnprimärkapitalinstrument eller minskning (utspädning) av ägandet för
	existerande ägare genom konvertering av relevanta kapitalinstrument till
	kärnprimärkapitalinstrument.

17.2 Värdering i efterhand för att avgöra skillnad i ekonomiskt utfall

Regeringens förslag: I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företag i stället för att försättas i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation, ska Riksgäldskontoret så snart som möjligt efter det att samtliga resolutionsåtgärder har vidtagits uppdra åt en person som har en oberoende ställning i förhållande till myndig- heter och det företag som ska värderas att göra en värdering.

Värderingen ska fastställa

428

2.vilket ekonomiskt utfall som ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och

3.vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2. Vid värderingen ska eventuellt statligt stöd till företaget under

resolution inte beaktas.

Riksgäldskontoret ska i uppdraget till värderaren ange om jäm- förelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: En grundläggande princip i krishan- teringsdirektivet är att ingen ägare eller borgenär som en följd av resolution eller resolutionsåtgärder ska få ett sämre ekonomiskt utfall än om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Principen syftar ytterst till att upprätthålla egendomsskyddet. Om någon ägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än om resolution inte hade inletts och företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, är denne berättigad till ersättning från finansierings- arrangemanget (resolutionsreserven), se avsnitt 16.7.

För att kunna bedöma om någon, inklusive insättningsgarantisystemet, har drabbats hårdare än vid en konkurs eller likvidation så krävs en värdering som syftar till att ta reda på detta. De krav som ska ställas på en sådan värdering framgår av artikel 74 i krishanteringsdirektivet. En sådan värdering ska alltid göras efter det att en eller flera resolutionsåtgärder har genomförts. Det är således inte nödvändigt att göra en värdering efter varje enskild resolutionsåtgärd. Detta gör det möjligt att göra en värdering som avser flera resolutionsåtgärder som vidtagits i ett sammanhang. Av artikel 74.4 i krishanteringsdirektivet framgår att Eba får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar värderingsmetoder som ska tillämpas vid en värdering enligt artikel 74.

Värderingen ska så långt möjligt utföras under antagandet att företaget i stället för att bli försatt i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Ett företags tillgångar kommer sannolikt att värderas snarlikt om konkurs eller likvidation är det alternativa scenariot (som ”gone concern”). Däremot kan kostnaderna i en konkurs vara högre än kostnaderna vid likvidation. Uppskattningen av utfallet vid konkurs eller likvidation ska göras som om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid tidpunkten för beslutet om resolution och värderingen ska också bortse från eventuellt statligt stöd som kan ha utgått som ett led i resolutionen.

Enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet ska en värdering enligt den bestämmelsen göras av en oberoende person och den ska utföras separat från den värdering som ska ske före beslut om resolution eller resolutionsåtgärder. Vad kravet på värderingsmannens oberoende innebär specificeras inte i artikeln. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att kravet på värderingsmannens oberoende ställning vid en värdering före

Prop. 2015/16:5

429

Prop. 2015/16:5 beslut om resolution eller resolutionsåtgärder bör motsvara kravet på värderingsmannens oberoende ställning vid en värdering som vidtas efter det att en eller flera resolutionsåtgärder har vidtagits. I övrigt hänvisas till vad regeringen anför i avsnitt 17.1.1.

18 Kontroll och styrning

18.1Inledning

Det finns många skäl till varför resolutionsmyndigheten bör kunna utöva kontroll över ett företag i resolution. Om den möjligheten saknas kan företagets befintliga ägare t.ex. driva företaget vidare på ett samhällsekonomiskt icke önskvärt sätt eller vidta åtgärder som gynnar dem på långivarnas bekostnad. Det måste därför vara möjligt för resolutionsmyndigheten att inom ramen för kontrolltagandet förhindra att företaget vidtar åtgärder som motverkar syftet med resolutionen. Utgångspunkten för regeringens förslag är därför att resolutions- myndigheten bör ges de befogenheter som myndigheten kan behöva för att kunna vidta erforderliga resolutionsåtgärder och på det sättet uppnå resolutionsändamålen. Det framgår tydligt av krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndigheten ska ges möjlighet att ta kontroll över företaget i resolution (artiklarna 63.1 b och 72.1).

Att utöva kontroll över ett företag innebär att ensam ha beslutanderätt över företaget. Kontrollbegreppet i relation till en juridisk person relaterar vanligtvis till företagets beslutsorgan, exempelvis bolags- stämman och styrelsen. Som en del i kontrolltagandet bör därför såväl aktieägarna som styrelsen och verkställande direktören kunna avskärmas från inflytande över företaget i resolution.

18.2Tillämpning av associationsrättsliga regler

Den nya lagen om resolution sätter ramarna för resolutionsmyndighetens agerande gentemot företaget i resolution. Aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL, kommer alltjämt att vara tillämplig i förhållande till företag som drivs i aktiebolagsform i den mån lagen om resolution inte reglerar en fråga. Samma sak gäller relevanta associationsrättsliga bestämmelser i fråga om andra associationsformer. Det kan dock likväl uppkomma gränsdragningsfrågor mellan de olika lagarna, exempelvis mellan affärsbeslut å ena sidan och beslut om omstruktureringsplaner å andra sidan.

430

18.3

Kontrolltagandet

Prop. 2015/16:5

18.3.1Övertagande av befogenheter och föreläggande att vidta resolutionsåtgärder

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret har beslutat att ett företag ska försättas i resolution övertar myndigheten

1. ägarnas rätt att rösta för aktierna eller andelarna vid stämman, eller

2. i en sparbank, huvudmännens rätt att besluta i ärenden vid spar- banksstämman.

I syfte att uppnå resolutionsändamålen får Riksgäldskontoret vidare utöva kontroll över företaget genom att ta över ägarnas, huvud- männens, styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter i den utsträckning som myndigheten finner nödvändigt.

Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution att vidta en eller flera resolutionsåtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag
när det gäller utformingen av resolutionsmyndighetens befogenheter.
Utredningen föreslår att, när resolutionsmyndigheten har beslutat att
försätta ett företag i resolution, övertar myndigheten ägarnas rösträtt (och
huvudmännens beslutanderätt) och styrelsens och den verkställande
direktörens befogenheter om myndigheten inte beslutar annat.
Utredningens förslag bereder inte resolutionsmyndigheten möjlighet att
överta andra befogenheter från ägarna (och huvudmännen) i den mån
myndigheten finner lämpligt.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Bolagsverket anser att det bör framgå av
den nya lagen om resolution att resolutionsmyndigheten ska anmäla
uppgiften om att myndigheten har övertagit styrelsens och den
verkställande direktörens befogenheter för registrering hos Bolagsverket.
Vidare påpekar Bolagsverket att det är oklart om den sedan tidigare
registrerade styrelsen, verkställande direktören och särskilda
firmatecknaren ska avregistreras eller kvarstå i bolagsregistret för det fall
resolutionsmyndigheten har övertagit dessa bolagsorgans befogenheter.
Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen efterfrågar
förtydligande av skillnaden mellan resolutionsmyndighetens och
styrelsens och verkställande direktörens ansvar och anser att ansvaret för
alla åtgärder som vidtas på uppdrag av resolutionsmyndigheten, eller i
enlighet med riktlinjer eller beslut av myndigheten, bör åvila staten.
Skälen för regeringens förslag: Rösträtter som är förenade med aktier
eller andra äganderättsinstrument i företaget i resolution ska inte kunna
utövas under resolutionsperioden (artikel 72.1 i krishanteringsdirektivet).
Det är således inte möjligt att i lag föreskriva annat än att aktieägarna, i
samband med resolutionsbeslutet, avskärs från möjligheten att rösta för
sina aktier på stämman och att denna rätt i stället överförs på resolutions-
myndigheten. På motsvarande sätt torde huvudmännens rösträtt på
sparbanksstämma, som följer av 4 kap. 13 § sparbankslagen (1987:619),
avskäras. Att aktieägarnas eller andra röstberättigades rättigheter avskärs
på detta sätt inom ramen för kontrolltagandet framstår även i övrigt som	431
	431

Prop. 2015/16:5	ändamålsenligt. Resolutionsmyndigheten ska ha rätt att utöva alla de
	rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägare, andra ägare och
	ledningsorganet för företaget (artikel 63.1 b i krishanteringsdirektivet).
	Bestämmelsen, som när det gäller aktieägarnas befogenheter överlappar
	artikel 72.1, bör genomföras i den nya lagen om resolution genom en
	möjlighet för resolutionsmyndigheten att ta kontroll över företagets
	beslutsorgan i den utsträckning myndigheten finner det nödvändigt för att
	uppnå resolutionsändamålen.
	Eftersom resolutionsmyndigheten övertar aktieägarnas rätt att rösta för
	aktierna finns det, när ett företag är försatt i resolution, ingen
	bolagsstämma i vanlig bemärkelse. Det blir därmed resolutions-
	myndigheten som får fatta beslut i den utsträckning stämmobeslut krävs
	enligt aktiebolagslagen och frågan inte regleras i den nya lagen om
	resolution, t.ex. vid fastställande av årsredovisningen.
	För att säkerställa att resolutionsmyndigheten kan utöva kontroll över
	företaget i resolution bör myndighetens befogenheter omfatta såväl
	styrelsens som verkställande direktörens befogenheter. Regeringens
	bedömning av begreppet ledningsorgan i krishanteringsdirektivet
	framgår i avsnitt 6.14.
	Eftersom hela eller delar av ett företag i resolution parallellt med
	resolutionsförfarandet ska drivas vidare, och det helst utan avbrott, är det
	centralt att företagets interna beslutsstruktur och kontrollsystem i mesta
	möjliga mån behålls intakt. Att så sker har även en viktig praktisk
	funktion, eftersom verksamheten i de aktuella företagen är omfattande
	och av komplicerad natur och resolutionsmyndigheten annars skulle få
	fatta ett stort antal beslut dagligen. Det är därmed inte möjligt att lägga
	hela det operativa och förvaltande ansvaret på resolutionsmyndigheten.
	Det är också rimligt att utgå från att resolution av större företag kommer
	att ta tid och svårligen kommer att kunna hanteras under t.ex. en helg.
	Eftersom intentionen är att företaget helt eller delvis ska fortleva kommer
	en beslutsstruktur som är intakt också att underlätta utträdet ur resolution.
	Mot denna bakgrund bör resolutionsmyndigheten endast använda sig av
	styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter i den mån det
	är nödvändigt för att kunna vidta resolutionsåtgärder. En sådan
	utgångspunkt överensstämmer även med det krav på proportionalitet som
	följer av krishanteringsdirektivet (för en mer detaljerad redogörelse se
	avsnitt 16.2 och SOU 2014:52 s. 468–469).
	Finansbolagens förening och Svenska Bankföreningen anser att
	resolutionsmyndighetens och bolagsorganens ansvar för beslut, och
	gränsdragningen däremellan, bör klargöras. Åtgärder som bolagsorganen
	vidtar på uppdrag av resolutionsmyndigheten eller i enlighet med
	resolutionsmyndighetens riktlinjer bör inte medföra skadeståndsansvar
	för styrelseledamoten eller den verkställande direktören utan
	skadeståndsansvaret bör stanna på staten. Endast i de fall styrelsen eller
	den verkställande direktören uppsåtligen eller av oaktsamhet agerar på ett
	sätt som inte överensstämmer med resolutionsmyndigheten eller i
	enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer bör de, enligt
	föreningarna, skadeståndsansvar kunna föreligga.
	Resolutionsmyndigheten får, när ett företag är försatt i resolution,
	befogenhet att besluta i styrelsens eller den verkställande direktörens
432	ställe i den utsträckning det anses nödvändigt för att uppnå resolutions-

ändamålen. När resolutionsmyndigheten fattar beslut i aktieägarnas, Prop. 2015/16:5 styrelsens eller verkställande direktörens ställe, ansvarar myndigheten för

skada enligt skadeståndslagen (1972:207). Detta innebär att när resolutionsmyndigheten fattar beslut i styrelsens eller den verkställande direktörens ställe, kan myndigheten bli skadeståndsskyldig enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, närmast 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Styrelseledamöter och verkställande direktör har samma aktiebolagsrättsliga ansvar för skada när företaget är försatt i resolution som under normala förhållanden, dvs. de ansvarar enligt reglerna i aktiebolagslagen. Som Bankföreningen påpekar bör inte en styrelseledamot eller verkställande direktör anses skadeståndsansvarig för en åtgärd som denne vidtagit på uppdrag av resolutionsmyndigheten eller i enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer. Eftersom 29 kap. 1 § ABL innehåller ett krav på oaktsamhet eller uppsåt från styrelseledamoten eller den verkställande direktörens sida måste den omständigheten att personen agerat på uppdrag av resolutions- myndigheten, eller i enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer, tillmätas betydelse vid prövningen av dessa rekvisit.

Med anledning av vad Bolagsverket anför om registreringsförfarandet vill regeringen framhålla följande. Som framgått ovan ska resolutions- myndigheten endast använda sig av styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter i den utsträckning det är nödvändigt för att kunna vidta resolutionsåtgärder. Om resolutionsmyndigheten inte utnyttjar den möjligheten, kvarstår befogenheten hos styrelsen respektive verkställande direktören. Detta innebär att resolutionsmyndigheten inte ensam kommer att sköta den fortsatta driften av företaget i resolution och att styrelsen och den verkställande direktören kommer ha en betydande roll även när ett företag är försatt i resolution. Mot denna bakgrund anser regeringen inte att några bestämmelser om registreringsåtgärder avseende resolutionsmyndighetens övertagande av styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter eller om avregistrering av den sedan tidigare registrerade styrelsen, den verkställande direktören eller särskilda firmatecknaren, bör införas. Däremot bör beslutet om att försätta ett företag i resolution registreras (se avsnitt 15.6).

Enligt artikel 72.3 i krishanteringsdirektivet ska resolutions-myndig- heten, med förbehåll för artikel 85.1 i direktivet (om godkännande av resolutionsåtgärder av en rättslig myndighet), ha möjlighet att förelägga företaget i resolution att vidta resolutionsåtgärder utan att ta kontroll över företaget. I den nya lagen om resolution bör det därför föreligga en möjlighet för resolutionsmyndigheten att utfärda ett föreläggande gentemot företaget i resolution att vidta en eller flera resolutionsåtgärder.

Se avsnitt 15.3 avseende regeringens förslag till genomförande av artikel 72.4 i krishanteringsdirektivet.

18.3.2Ny styrelse och verkställande direktör

Regeringen förslag: Riksgäldskontoret ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag i resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen att en eller

433

Prop. 2015/16:5

434

flera styrelseledamöter eller den verkställande direktören behåller sina uppdrag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Bolagsverket efterfrågar klargörande både när det gäller tidpunkten för när ett beslut att utse en styrelseledamot eller en verkställande direktör får verkan och om den av resolutions- myndigheten utsedda styrelsen och verkställande direktören ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket. Myndigheten anser vidare att det bör förtydligas vad som gäller om en styrelseledamot eller verkställande direktör vill avgå i förtid.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34.1 c i krishanterings- direktivet ska ledningsorganet och den verkställande ledningen ersättas, utom i de fall det anses nödvändigt att behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppnå resolutionsmålen. Möjligheten för resolutionsmyndigheten att avsätta ledningsorganet och den verkställande ledningen följer även som en resolutionsbefogenhet (artikel 63.1.1).

Det kan förutsättas att det i många fall är nödvändigt att byta ut styrelsen i ett företag i resolution för att återskapa marknadens förtroende för företaget. Det framstår även i övrigt som rimligt att resolutions- myndigheten ska kunna tillsätta en ny styrelse och verkställande direktör i företaget i resolution. Styrelsen i ett aktiebolag utses i normala fall av bolagstämman, 8 kap. 8 § ABL (jfr 3 kap. 4 § sparbankslagen). Styrelsen får utse verkställande direktör, 8 kap. 27 § ABL (jfr 3 kap. 1 § sparbanks- lagen). Eftersom resolutionsmyndigheten kan utöva såväl aktieägarnas som styrelsens samtliga befogenheter kan myndigheten utse både styrelse och verkställande direktör, se avsnitt 18.3.1 ovan. Med hänsyn till artikel 34.1 c i krishanteringsdirektivet bör det dock framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret, utom i de fall då det är nödvändigt att behålla tidigare styrelse och verkställande direktör för att uppnå resolutionsmålen, ska utse en ny styrelse och verkställande direktör. Utgångspunkten bör därför vara att ny styrelse och verkställande direktör ska utses vid resolution och Riksgäldskontoret behöver inte motivera av vilket skäl styrelsen eller den verkställande direktören ersätts. Riksgäldskontoret bör dock göra en bedömning av enskilda ledamöters eller verkställande direktörens betydelse för att uppnå resolutionsändamålen. Det kan vara nödvändigt att behålla personer i företagets ledning i de fall då enskilda styrelseledamöter eller den verkställande direktören har sådan information och kännedom om förhållandena i företaget att det kan anses nödvändigt att de fortsätter sitt uppdrag och att det inte är tillräckligt att de på begäran av Riksgäldskontoret lämnar upplysningar om företaget. För det fall en styrelseledamot eller den verkställande direktören på eget initiativ ansöker om entledigande torde det dock inte vara möjligt för Riksgäldskontoret att motsätta sig en sådan begäran. Behöver Riksgäldskontoret inhämta information från styrelseledamoten eller den verkställande direktören får myndigheten därmed förlita sig på upplys- ningsskyldigheten. Vid förtida avgång på eget initiativ av en styrelse- ledamot eller verkställande direktören bör samma regler för anmälan,

registrering och offentliggörande tillämpas som när ett företag inte är Prop. 2015/16:5 försatt i resolution, jfr. 8 kap. 43 och 44 §§ ABL och 6 kap. 15 § lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar.

Bolagsverket efterfrågar vissa klargöranden när det gäller en av resolutionsmyndigheten utsedd styrelse eller verkställande direktör. Regeringen vill med anledning därav framhålla följande. Som framgår av avsnitt 18.2 ovan ska relevant associationsrättslig reglering tillämpas på ett företag i resolution i den mån en fråga inte regleras i den nya lagen om resolution. Eftersom den nya lagen om resolution inte innehåller några bestämmelser om när rättsverkan av ett beslut om ny styrelse eller verkställande direktör inträder och vad som ska gälla i fråga om offentliggörande och registrering för företrädare som har utsetts av Riksgäldskontoret bör de bestämmelser som gäller under normala förhållanden, dvs. när ett företag inte är försatt i resolution, tillämpas. Någon skillnad från när de ordinarie bolagsorganen utser företrädare är alltså inte avsedd. Som Bolagsverket påpekar innebär det exempelvis för ett aktiebolag att, såvida ingen annan tidpunkt föreskrivits i beslutet, inträder behörigheten för en av Riksgäldskontoret utsedd styrelseledamot när anmälan om ändringen kommer in till Bolagsverket (8 kap. 13 § ABL).

18.3.3	Styrelsens och verkställande direktörens
	skyldighet att bistå resolutionsmyndigheten

Regeringens förslag: Krishanteringsdirektivets krav på att lednings-
organet och den verkställande ledningen ska bistå resolutions-
myndigheten med all hjälp som krävs för att uppfylla resolutionsända-
målen omfattas av bestämmelserna om informations- och uppgifts-
skyldighet i den nya lagen om resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 34.1 d i krishanterings-
direktivet framgår att ledningsorganet och den verkställande ledningen
för ett företag i resolution ska bistå med all hjälp som krävs för att uppnå
resolutionsändamålen.
Den typ av hjälp från styrelsen och den verkställande direktören som i
första hand kan antas efterfrågas av resolutionsmyndigheten är
information i olika former. Styrelseledamöterna och den verkställande
direktören bör därmed vara skyldiga att överlämna information i alla
upptänkliga former, dvs. både muntligen och skriftligen eller via olika
tekniska hjälpmedel. Skyldigheten bör även omfatta t.ex. att bistå med
inhämtande av nya uppgifter eller framtagande av från resolutions-
myndigheten särskilt efterfrågade sammanställningar.
Som framgår av avsnitt 18.3.2 ovan har Riksgäldskontoret befogenhet
att tillsätta en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag i
resolution. Det är dock viktigt att Riksgäldskontoret kan inhämta
information och på annat sätt inhämta hjälp även från den avsatta
styrelsen och verkställande direktören i företaget. De krav på uppgifts-		435

Prop. 2015/16:5 och informationsgivning som föreslås i den nya lagen om resolution omfattar envar och bör därför omfatta även det krav på ledningsorgan och verkställande ledning att bistå resolutionsmyndigheten som framgår av artikel 34.1 d i krishanteringsdirektivet. Bestämmelserna om uppgifts- och informationsgivning behandlas i avsnitt 19.11.

	18.4	Särskild förvaltning
	18.4.1	Förordnande av särskild förvaltare

	Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får utse en särskild förvaltare
	i ett företag som är försatt i resolution.
	Riksgäldskontoret ska anmäla uppgiften om tillsättning av en
	särskild förvaltare för registrering hos Bolagsverket.
	En särskild förvaltare får utses för en period om högst ett år.
	Riksgäldskontoret får förlänga uppdraget, om det finns skäl för det.
	Riksgäldskontoret får, med omedelbar verkan, skilja den särskilda
	förvaltaren från sitt uppdrag.
	En särskild förvaltare ska entledigas om denne begär det och kan
	visa skäl för sin begäran.
	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Bolagsverket anser att tillsättningen av en
	särskild förvaltare bör registreras hos Bolagsverket.
	Skälen för regeringens förslag: Artikel 35 i krishanteringsdirektivet
	innehåller bestämmelser om särskild förvaltare för företag i resolution.
	Resolutionsmyndigheten		ska	enligt	artikel 35.1	i krishanterings-
	direktivet offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare. Av
	bestämmelsen framgår det inte närmare vad kravet på offentliggörande
	innebär. Utredningen anför att offentliggörandet av tillsättningen
	lämpligen bör ske genom publicering på resolutionsmyndighetens
	webbplats. Bolagsverket anser att tillsättningen av en särskild förvaltare
	bör registreras hos Bolagsverket. Regeringen instämmer i den av
	Bolagsverket framförda synpunkten och anser att det bör framgå av den
	nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret ska anmäla uppgiften om
	tillsättning av den särskilda förvaltaren för registrering hos Bolagsverket.
	Det främsta skälet för det är att den särskilda förvaltarens behörighet ska
	kunna verifieras av berörda parter på ett enkelt och tillförlitligt sätt.
	En särskild förvaltare ska inte utses för längre tid än ett år (artikel
	35.6). Den perioden kan förlängas om resolutionsmyndigheten anser att
	villkoren för att utse en särskild förvaltare fortfarande föreligger när året
	har gått. Den nya lagen om resolution bör innehålla en bestämmelse med
	motsvarande innebörd.
	I fråga om resolutionsmyndighetens möjlighet att med omedelbar
	verkan skilja en särskild förvaltare från sitt uppdrag anför Lagrådet
	följande. Denna ordning skiljer sig från vad som gäller för en revisor
	enligt 9 kap. 22 § aktiebolagslagen (2005:551). För att en revisor ska
436	kunna	entledigas i förtid	krävs	saklig	grund för	entledigandet och

entledigande utan att saklig grund föreligger kan ge revisorn rätt till Prop. 2015/16:5 skadestånd. Lagrådet föreslår att motsvarande ska gälla för en särskild

förvaltare.

Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om resolutions- myndighetens möjligheter att entlediga en särskild förvaltare i förtid. Med hänsyn till likheterna i uppdragen som särskild och tillfällig förvaltare är en rimlig utgångspunkt att samma regler för entledigande av sådana förvaltare bör gälla. De överväganden som gör sig gällande i fråga om entledigande av en tillfällig förvaltare är aktuella även när det gäller en särskild förvaltare (jfr avsnitt 12.6.5). Även en särskild förvaltare bör därmed kunna entledigas med omedelbar verkan och utan krav på saklig grund. Av samma skäl som görs gällande avseende en tillfällig förvaltare bör en särskild förvaltares begäran om entledigande i förtid godtas endast om denne kan visa skäl för sin begäran.

18.4.2Uppgifter, mandat och befogenheter

Regeringens förslag: En särskild förvaltare ska inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som främjar de relevanta resolutionsändamålen och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med Riksgäldskontorets beslut.

Om styrelsen eller den verkställande direktören i ett företag som är försatt i resolution fattar ett beslut eller vidtar en åtgärd utan samtycke från den särskilde förvaltaren, inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

Den särskilda förvaltaren ska, i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas, upprätta och till Riksgäldskontoret inlämna en skriftlig rapport om företagets ekonomiska och finansiella ställning samt om de åtgärder som förvaltaren vidtagit inom ramen för sitt uppdrag. Riksgäldskontoret får ange när förvaltaren ska lämna in sådana rapporter under pågående uppdrag.

Regeringens bedömning: Den särskilda förvaltarens behörighet att överta bolagsorganens befogenheter följer av att förvaltaren är underställd och agerar på instruktion av Riksgäldskontoret.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehåller en bestämmelse om att den särskilda förvaltaren får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag i resolution, men inte någon bestämmelse om att rättshandlingar som vidtas utan den särskilde förvaltarens samtycke inte av detta skäl blir ogiltiga.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utgångspunkten i krishanteringsdirektivet är att resolutionsmyndigheten fattar beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas och att dessa sedan genomförs av den särskilda förvaltaren om en sådan har förordnats. Att resolutions- myndigheten tillsätter en särskild förvaltare förändrar inte resolutions- myndighetens ansvar för beslut om sådana åtgärder.

437

Prop. 2015/16:5 Av artikel 35.2 i krishanteringsdirektivet följer att en särskild förvaltare ska ha alla befogenheter som företagets aktieägare och ledningsorgan har. Enligt vad som föreslagits kan resolutions- myndigheten överta både ägarnas (huvudmännens) och styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter i den utsträckning myndigheten finner nödvändigt (avsnitt 18.3.1 ovan). Eftersom den särskilda förvaltaren agerar på uppdrag och instruktion av resolutions- myndigheten bör förvaltarens formella behörighet motsvara myndighetens och det är upp till resolutionsmyndigheten att i varje enskilt fall besluta om och i vilken utsträckning myndigheten vill begränsa den särskilda förvaltarens befogenheter. Regeringen anser därmed inte att någon bestämmelse som uttryckligen motsvarar nämnda bestämmelse i artikel 35.2 i krishanteringsdirektivet bör införas. Av artikel 35.2 i krishanteringsdirektivet följer också att förvaltaren endast får utöva sina befogenheter under resolutionsmyndighetens kontroll. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att den särskilda förvaltaren är underställd Riksgäldskontoret och han eller hon ska följa myndighetens instruktioner.

Riksgäldskontoret bör ges möjlighet att utforma den särskilda förvaltarens mandat och uppgifter efter vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Begränsningar av den särskilda förvaltarens befogenheter och instruktioner till den särskilda förvaltaren kan t.ex. regleras i ett uppdragsavtal mellan Riksgäldskontoret och den särskilda förvaltaren.

Det bör framgå av den nya lagen om resolution att den särskilda förvaltaren är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att nå resolutionsändamålen och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. Av den skyldigheten följer att sådana uppgifter ska ha en överordnad roll i förhållande till andra lednings- uppgifter.

Som framhållits i avsnitt 18.3.1 bör utgångspunkten vara att företagets interna besluts- och kontrollsystem i mesta möjliga mån behålls intakt, inte minst för att underlätta ett utträde ur resolution. En situation då det kan vara tänkbart att utse en särskild förvaltare i stället för en ny styrelse kan vara då endast en mindre del av företagets verksamhet ska leva vidare och resterande del ska avvecklas. Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att det framför allt torde bli aktuell att utse en särskild förvaltare i mindre företag där en fortsatt drift av verksamheten inte har en lika central betydelse för att uppnå resolutionsändamålen.

Det bör, på motsvarande sätt som i fråga om tillfälliga förvaltare, anges i den nya lagen om resolution att rättshandlingar som den verkställande direktören eller styrelsen vidtar utan den särskilde förvaltarens samtycke inte av detta skäl blir ogiltiga. Det bör dock noteras att avtal som ingåtts utan Riksgäldskontorets eller den särskilde förvaltarens samtycke inte omfattas av den förmånsrätt som föreslås gälla i fråga om fordringar som uppkommit under en resolution (se avsnitt 16.8).

En särskild förvaltare ska regelbundet och i början och slutet av uppdraget upprätta skriftliga rapporter till resolutionsmyndigheten om företagets ekonomiska och finansiella ställning och om de åtgärder som förvaltaren vidtagit (artikel 35.5 i krishanteringsdirektivet). Skyldigheten att lämna sådana rapporter bör framgå av den nya lagen om resolution.

438

18.4.3	Kompetenskrav samt jäv	Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: En särskild förvaltare ska ha den insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för
uppdraget.
Den särskilda förvaltaren får inte stå i sådant förhållande till någon
ägare, borgenär eller annan som kan rubba förtroendet för hans eller
hennes opartiskhet vid utförande av uppdraget. Detsamma gäller om
det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för
hans eller hennes opartiskhet kan rubbas.
Förvaltaren ska omedelbart underrätta Riksgäldskontoret om
omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: De kompetenskrav som ställs på en
särskild förvaltare i krishanteringsdirektivet (artikel 35.1) bör framgå av
den nya lagen om resolution.
Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om jäv avseende
särskilda förvaltare. Regeringen anser dock att den nya lagen om
resolution bör innehålla en jävsbestämmelse för särskilda förvaltare.
Ett uppdrag som särskild förvaltare påminner i vissa avseenden om ett
uppdrag som konkursförvaltare eller rekonstruktör vid en företagsrekon-
struktion. Det är därför lämpligt att utgå från kompetens- och
jävsbestämmelserna avseende sådana uppdrag vid utformningen av
motsvarande bestämmelser för särskilda förvaltare i den nya lagen om
resolution (jfr 7 kap. 1 § konkurslagen [1987:672] och 11 § första stycket
lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion).
Att den särskilda förvaltaren har någon form av relation till någon
ägare, borgenär eller annan som kan medföra att förtroendet för hans
eller hennes opartiskhet kan rubbas bör utgöra jäv. Vidare bör även andra
omständigheter som medför att förtroendet för den särskilda förvaltarens
opartiskhet kan rubbas utgöra jäv. Vad som utgör en sådan omständighet
får avgöras i det enskilda fallet men mot bakgrund av den betydelsefulla
och viktiga uppgift den särskilda förvaltaren har bör en hög grad av
försiktighet iakttas. Den särskilda förvaltaren ska därför omedelbart
underrätta Riksgäldskontoret om omständigheter som kan utgöra jäv för
honom eller henne.
18.4.4	Skadeståndsansvar

Regeringens bedömning: Om den särskilda förvaltaren orsakar skada
när han eller hon fullgör sitt uppdrag, bör skadeståndsansvaret prövas
enligt bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar i
skadeståndslagen.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens
bedömning. Utredningens förslag innebär att en bestämmelse som
reglerar särskilda förvaltares skadeståndsansvar vid fullgörande av
uppdraget införs i den nya lagen om resolution.		439

Prop. 2015/16:5 Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om bestämmelser om preklusionsfrist, motsvarande de som gäller för styrelseledamöter och sysslomän, ska införas även för en särskild förvaltare. Svea hovrätt anser att det bör förtydligas vad som avses med skada. Svenska Bankföreningen efterfrågar klargörande avseende resolutionsmyndighetens respektive den särskilda förvaltarens ansvar när denne agerat på uppdrag av resolutionsmyndigheten eller i enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer.

Skälen för regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivet inne- håller inga bestämmelser om skadeståndsansvar för särskilda förvaltare vid utförande av uppdraget.

Riksgäldskontoret anser att det bör övervägas om det inte för en särskild förvaltare ska gälla samma preklusionsfrist, dvs. tidsgräns för när en skadeståndstalan senast kan väckas, som gäller mot en styrelseledamot i ett aktiebolag enligt 29 kap. 10–12 §§ ABL eller mot en syssloman enligt 18 kap. handelsbalken.

Svenska Bankföreningen anför, i likhet med vad föreningen anfört när det gäller åtgärder som en styrelseledamot eller verkställande direktör vidtagit på uppdrag av resolutionsmyndigheten eller i enlighet med resolutionsmyndighetens riktlinjer, att inte heller den särskilda förval- taren ska anses skadeståndsansvarig under motsvarande förhållanden utan att skadeståndsansvaret i så fall ska stanna på staten.

Av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) framgår att stat och kommun ska ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten eller kommunen ansvarar för.

Enligt vad regeringen föreslår får resolutionsmyndigheten utse en särskild förvaltare som ska vidta alla de åtgärder som främjar de rele- vanta resolutionsändamålen och som ska genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens instruktioner (avsnitt 18.4.2). En särskild förvaltare ska vara underställd resolutionsmyndigheten och följa myndighetens instruktioner. Av detta följer att en särskild förvaltare endast kan tilldelas befogenheter inom det område där resolutions- myndigheten har behörighet att agera. Det saknas därmed skäl att införa en bestämmelse om skadeståndsansvar för en särskild förvaltare vid utförande av uppdraget som innebär ett mer långtgående skadestånds- ansvar än det ansvar som resolutionsmyndigheten har. Regeringen anser att ansvaret för en skada som orsakats av en särskild förvaltare när han eller hon fullgör sitt uppdrag i stället bör prövas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Genom regeringens bedömning får Svenska Bankföreningens synpunkter anses omhändertagna. Mot bakgrund av regeringens bedömning framstår det inte heller som motiverat att överväga sådana bestämmelser om preklusionsfrist som Riksgäldskontoret tar upp.

Med anledning av Svea hovrätts önskemål om klargörande kring begreppet ”skada” kan det konstateras att den bedömning som regeringen, till skillnad från utredningen, gör innebär att ersättning utgår enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, dvs. för bl.a. personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada.

440

18.4.5

En förvaltare för flera företag

Prop. 2015/16:5

Regeringens bedömning: Någon lagstiftningsåtgärd krävs inte för att Riksgäldskontoret och utländska resolutionsmyndigheter ska kunna utse en gemensam särskild förvaltare för flera företag i samma koncern.

Utredningen saknar förslag i denna del. Remissinstanserna yttrar sig inte i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: När flera resolutionsmyndigheter avser att utse en särskild förvaltare för olika företag i samma koncern, ska myndigheterna överväga om det är lämpligare att utse en gemensam förvaltare för samtliga företag (artikel 35.7 i krishanteringsdirektivet). Eftersom det bara kommer finnas en resolutionsmyndighet i Sverige aktualiseras frågan för svensk del bara när det gäller gränsöverskridande koncerner. Riksgäldskontoret kan och bör göra den här typen av över- väganden inom ramen för arbetet med att uppnå resolutionsändamålen och någon särskild lagstiftningsåtgärd för att genomföra krishanterings- direktivet i denna del behövs därmed inte.

18.5	Andra former av förvaltare

Regeringens bedömning: Resolutionsmyndighetens möjlighet att
utse en särskild förvaltare för ett företag i resolution ger myndigheten
befogenhet att delegera uppgifter till en eller flera personer i enlighet
med artiklarna 72.1 och 51.2 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända
mot den.
Skälen för regeringens bedömning: När resolutionsmyndigheten
utövar kontroll över ett företaget i resolution får kontrollen utövas direkt
av myndigheten eller indirekt genom en eller flera personer som utsetts
av myndigheten (72.1 andra stycket i krishanteringsdirektivet). I artikel
51.2 i krishanteringsdirektivet anges att resolutionsmyndigheten, i
anslutning till användningen av skuldnedskrivningsverktyget, kan utse en
eller flera personer i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och
genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt
artikel 52. Genom att resolutionsmyndigheten har möjlighet att utse en
särskild förvaltare kan kraven i artiklarna 72.1 och 51.2 i krishanterings-
direktivet anses tillgodosedda.
I de fall då resolutionsmyndigheten vill tillsätta en eller flera personer
som inte ska ha några befogenheter att genomföra resolutionsåtgärder
utan vars uppdrag handlar om att hjälpa till med någon aspekt i
resolutionsförfarandet, t.ex. att upprätta en omstruktureringsplan och se
till att den genomförs, regleras uppdraget inte av bestämmelserna om
särskilda förvaltare för företag i resolution.
Ytterligare lagbestämmelser behövs därmed inte för att genomföra
krishanteringsdirektivet i denna del.		441

Prop. 2015/16:5	19	Rådrum och kontinuitet

19.1Inledning

Syftet med resolution är att antingen rekonstruera företaget eller att överföra delar av dess systemviktiga verksamhet till en aktör som kan driva den vidare.

I de flesta fall är det rationellt för ett företags borgenärer att dra tillbaka sin finansiering och säga upp sina avtal med ett företag när de riskerar att drabbas av förluster. Om ett företags förpliktelser fullgörs enligt principen om ”först-till-kvarn” kan det resultera i en ojämlik behandling av företagets borgenärer. Dessutom kan det leda till att prioritets- ordningen sätts ur spel. I en konkurs förhindras det genom att gäldenären förlorar rådigheten över sina tillgångar och en konkursförvaltare får i uppdrag att avveckla verksamheten för borgenärskollektivets räkning samtidigt som egendom som tillhör konkursboet i princip inte får utmätas. Under en företgsrekonstruktion är gäldenärens möjligheter att betala skulder reglerade och företaget skyddas mot att avtal sägs upp. Som regel är utmätning eller annan verkställighet enligt utsöknings- balken inte tillåten under en företagsrekonstruktion.

Att stoppa betalningar i ett företag som bedriver finansiell verksamhet är förenat med stora problem. Frysning av tillgångar och betalningsstopp kan få allvarliga konsekvenser, eftersom skulder i exempelvis banker används som betalningsmedel av hushåll, företag och andra finansiella aktörer. De finansiella kopplingarna, dvs. att långivarna i stor utsträckning är andra finansiella företag, gör också att ett betalningsstopp i ett företag snabbt kan leda till likviditetsproblem för andra företag. Ett betalningsstopp kan vidare vara förödande för förtroendet för företaget, vilket kan förvärra likviditetsproblemen. Det är alltså mer komplicerat att innehålla betalningar i finansiella företag än i andra former av företag. Samtidigt kan det vara nödvändigt med en möjlighet att stoppa vissa betalningar för att motverka en oordnad avveckling och den ojämlika behandling av borgenärer som kan följa av det.

För att kunna behålla prioritetsordningen och samtidigt kunna hålla igång den verksamhet som företaget i resolution bedriver, eller som ska föras över från det, behöver resolutionsmyndigheten inledningsvis och tillfälligt kunna förhindra att långivare drar tillbaka sin finansiering och att andra motparter säger upp sina avtal om exempelvis leverans av it- tjänster och andra stödfunktioner. Åtgärder i detta syfte behöver också kunna anpassas på lämpligt sätt till vilka avtal som bör fullgöras och vilka avtal där fullgörandet tillfälligt kan skjutas upp.

I detta avsnitt behandlas olika bestämmelser som syftar till att säkerställa att resolutionsmyndigheten har tillräcklig betänketid innan beslut om avgörande åtgärder fattas.

	19.2	Hinder mot exekutiva åtgärder

	Regeringens förslag: Under den tid resolution pågår, får exekutiva
442	åtgärder som utmätning eller annan verkställighet enligt utsöknings-

balken inte ske mot företaget. Inte heller handräckning får vidtas mot	Prop. 2015/16:5
ett företag i resolution.
Under den tid resolution pågår, får beslut om kvarstad eller
betalningssäkring inte meddelas mot företaget.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Enligt utredningens förslag gäller inte förbudet mot exekutiva åtgärder,
beslut om kvarstad och betalningssäkring förpliktelser som har
uppkommit efter beslutet om att försätta företaget i resolution.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller
inga bestämmelser om förbud mot exekutiva åtgärder mot ett företag i
resolution. Mot bakgrund av att resolutionsmyndigheten har möjlighet att
ta kontroll över ett företag i resolution (se avsnitt 18) och för att ge
resolutionsmyndigheten betänketid innan beslut om resolutionsåtgärder
fattas bör ett förbud mot exekutiva åtgärder mot ett företag i resolution
införas i den nya lagen om resolution. Ett motsvarande förbud finns vid
en företagsrekonstruktion. Av motsvarande skäl bör inte heller
handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. ske eller beslut om betalningssäkring eller kvarstad
meddelas. Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att förbudet
bör omfatta även sådana förpliktelser som uppkommit efter beslutet om
att försätta företaget i resolution.

19.3	Vilandeförklaring av rättsprocesser

Regeringens förslag: Om det krävs för att uppnå resolutionsända-
målen får Riksgäldskontoret ansöka om att en domstol, eller ett
motsvarande organ, vilandeförklarar en rättsprocess som företaget i
resolution är part i.
Domstolen, eller det motsvarande organet, får vilandeförklara
rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Stockholms tingsrätt och Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar vissa
förtydliganden när det gäller domstolens prövning av resolutions-
myndighetens begäran om vilandeförklaring, bl.a. i förhållande till
reglerna om rätten till rättegång inom skälig tid i rättegångsbalken och
artikel 6.1 i Europakonventionen. Svea hovrätt, Kammarrätten i
Stockholm och Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar tydliggörande
av överklagandemöjligheterna av ett beslut om vilandeförklaring.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 86.3 i krishanterings-
direktivet ska resolutionsmyndigheten kunna begära att en domstol inför
ett lämpligt anstånd för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som ett
företag i resolution är delaktigt i, om det krävs för att resolutions-
verktygen	eller resolutionsbefogenheterna ska fungera på ett till-	443

Prop. 2015/16:5	fredsställande sätt. Utredningen har bedömt att artikeln borde kunna
	förstås så att resolutionsmyndigheten ska kunna begära att en domstol
	eller motsvarande organ, t.ex. en skiljenämnd, vilandeförklarar en rättslig
	process som företaget i resolution är part i och att domstolen, eller det
	motsvarande organet, i så fall ska besluta om vilandeförklaring.
	Utredningens förslag innehåller ingen tidsbegränsning för en sådan
	vilandeförklaring.
	Regeringen anser att bestämmelsen om vilandeförklaring bör begränsas
	till rättsprocesser i domstol eller motsvarande organ. Med motsvarande
	organ avses t.ex. skiljenämnd och Prövningsnämnden för statligt stöd till
	kreditinstitut. Eftersom svensk rätt inte innehåller någon bestämmelse
	som motsvarar artikel 86.3 i krishanteringsdirektivet bedömer regeringen
	att en sådan bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution.
	Stockholms tingsrätt anser att utredningens förslag avviker från
	ordalydelsen i artikel 86.3 i krishanteringsdirektivet.
	I den engelska versionen av artikel 86.3 i krishanteringsdirektivet
	anges att resolutionsmyndigheten kan ansöka om att domstolen ska
	”…apply a stay for an appropriate period of time in accordance with the
	objective pursued”. I den svenska versionen anges att domstolen ska
	”införa ett lämpligt anstånd i enlighet med det uppsatta målet”.
	Oberoende av den svenska översättningen av bestämmelsen kan den inte
	anses innebära att en medlemsstats domstol ska vara begränsad till att
	meddela anstånd. Det avgörande bör i stället vara att en rättsprocess ska
	kunna avstanna i syfte att möjliggöra att resolutionsändamålen uppnås.
	Utifrån den svenska rättsprocessen torde inte en ordning där domstolen
	endast kan meddela anstånd vara lämplig ur ett praktiskt perspektiv. Det
	är i stället att föredra att hela rättsprocessen i så fall får anstå tills den kan
	fortgå utan att inverka på möjligheten att uppnå resolutionsändamålen.
	Enligt regeringens mening bör en förutsättning för vilandeförklaring
	vara att resolutionsmyndigheten kan visa att ett sådant beslut krävs för att
	resolutionsåtgärderna ska kunna genomföras och att resolutions-
	ändamålen därigenom ska kunna uppnås. Det betyder att domstolen
	behöver göra en självständig prövning av ansökan om vilandeförklaring.
	Rätten till rättegång inom skälig tid skyddas i artikel 6.1 i
	Europakonventionen, artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande
	rättigheterna och 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Denna rätt
	får inte begränsas. Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Stockholms
	tingsrätt och Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter om
	utredningens förslag överensstämmer med dessa bestämmelser.
	Det är domstolen som, på yrkande av Riksgäldskontoret, beslutar hur
	länge vilandeförklaringen ska gälla utifrån omständigheterna i det
	enskilda fallet och vad som krävs för att uppnå resolutionsändamålen.
	Troligtvis kommer inte en vilandeförklaring att behöva gälla under hela
	resolutionsförfarandet och i många fall kommer resolutionsförfarandet
	sannolikt endast att pågå under en kort tid. Det är inte möjligt att på
	förhand sätta någon maximal tidsgräns för ett beslut om vilande-
	förklaring, eftersom en sådan tidsgräns riskerar att förhindra att syftet
	med bestämmelsen uppnås. Domstolens beslut om vilandeförklaring,
	efter ansökan från Riksgäldskontoret, får dock inte avse en så pass lång
	tidsperiod att det kan leda till en inskränkning av rätten till rättegång
444	inom skälig tid.

Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Prop. 2015/16:5

Stockholm efterfrågar klargörande av överklagandemöjligheterna av ett beslut om vilandeförklaring av rättsprocesser som involverar ett företag i resolution.

Enligt regeringen skiljer sig inte, i rättslig mening, beslut om vilandeförklaring av rättsprocesser som avser ett företag i resolution från andra beslut om vilandeförklaring av rättsprocesser. Samma över- klagandebestämmelser bör därför tillämpas på beslut om vilande- förklaring av rättsprocesser när en av parterna är försatt i resolution som när så inte är fallet. Vilka överklagandebestämmelser som bör tillämpas bestäms utifrån rättsprocessens art och i vilken instans processen hanteras.

19.4	Inskränkning av vissa avtalsrättigheter

Regeringens förslag: Ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, reso-
lution eller en resolutionsåtgärd beträffande ett företag ska inte i sig ge
en motpart till det företaget rätt att utöva vissa rättigheter enligt avtalet
eller göra ändringar i det avtalsförhållande som råder mellan parterna
under förutsättning att företaget i resolution fortsätter att fullgöra
väsentliga skyldigheter enligt avtalet eller inte kan fullgöra dessa
skyldigheter till följd av ett beslut av Riksgäldskontoret. Motsvarande
ska gälla för händelser som har direkt koppling till ett sådant beslut.
Ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse
som har direkt koppling till ett sådant beslut, utgör inte ett kollektivt
obeståndsförfarande enligt lagen om system för avveckling av
förpliktelser på finansmarknaden.
Det ovanstående ska under vissa förutsättningar även gälla andra
företag inom samma koncern.
Om Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande i ett land
utanför EES, ska ett sådant förfarande betraktas som resolution eller
resolutionsåtgärder vid tillämpning av dessa bestämmelser.
Bestämmelserna ska anses vara internationellt tvingande regler i den
mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser (Rom I).

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt utredningens förslag får en motpart till ett företag i
resolution inte, enligt parternas avtal, göra gällande att beslut om
resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt
koppling till ett sådant beslut, utgör ett kollektivt obeståndsförfarande
enligt lagen (1999:1309) om system system för avveckling av
förpliktelser på finansmarknaden.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Enligt Riksgäldskontoret bör det klargöras
vad som avses med ”händelse som har direkt koppling till” ett beslut om
resolution eller en resolutionsåtgärd. Riksgäldskontoret anser också att
det ska klargöras att motparten till ett företag i resolution inte ska ha rätt
att säga	upp ett avtal som företaget inte fullgör p.g.a. resolutions-	445

Prop. 2015/16:5

446

myndighetens beslut om det. Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör klargöras att ett mindre avtalsbrott av företaget i resolution inte ska anses innebära att företaget inte har fullgjort väsentliga förpliktelser enligt avtalet. CLS Bank International anser att det ska tydliggöras att ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd inte utgör ett insolvens- förfarande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG.

Skälen för regeringens förslag

Krishanteringsdirektivet

Av artikel 68.3 i krishanteringsdirektivet följer att en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd, inbegripet händelser som har direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, inte ska utgöra grund för en motpart till ett företag i resolution att utöva vissa rättigheter enligt avtalet såsom t.ex. uppsägnings- eller kvittningsrätt. Även om det inte sägs uttryckligen får det anses följa av bestämmelsen att ogiltighet utgör den avsedda rättsföljden, dvs. om motparten ändå åberopar ett sådant avtalsvillkor gäller avtalsvillkoret inte i förhållande till företaget i resolution. En bestämmelse med sådant innehåll bör införas i lagen om resolution. Av tydlighetsskäl bör det framgå av lagen att, utöver beslut om krissavvärjande åtgärder och resolutionsåtgärder, inte heller beslut om resolution ska utgöra grund för utövande av vissa rättigheter i avtalet eller ändring av avtalet.

Krisavvärjande åtgärder definieras i artikel 2.1.101 i krishanterings- direktivet. Med krisavvärjande åtgärder avses bl.a. de åtgärder inom ramen för tidigt ingripande som följer av artikel 27 i krishanterings- direktivet. Flera av de åtgärder som anges där föreslås införas i svensk rätt genom nya bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. I den föreslagna definitionen av krisavvärjande åtgärder i lagen om resolution görs därför en hänvisning till de lagarna när det gäller åtgärder för tidigt ingripande. För att inte alla ingripanden som Finansinspektionen gör ska leda till inskränkningar av en motparts möjlighet att utöva avtalsrättigheter föreslås en ny bestämmelse i LBF respektive LVM. Av den ska framgå att Finansinspektionen ska fatta ett särskilt beslut om ett ingripande är en krisavvärjande åtgärd. På så sätt förhindras att bestämmelsen som genomför artikel 68 får ett vidare tillämpningsområde än vad som följer av direktivet, eftersom den då endast kommer att träffa sådana ingripanden som är krisavvärjande i direktivets mening.

I artikel 68.4 i krishanteringsdirektivet anges att artikel 68 inte ska påverka en motparts rätt att vidta en sådan åtgärd som anges i artikel 68.3 (t.ex. att säga upp avtalet) om rätten att vidta åtgärden hänför sig till någon annan händelse än ett beslut om en krisavvärjande åtgärd, en krishanteringsåtgärd eller en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut. Med anledning av Riksgäldskontorets önskemål om ett förtydligande av vad som avses med ”en händelse som har direkt koppling till” ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd kan följande framhållas. Artikel 68.4 i krishanteringsdirektivet kan anses utgöra en begränsning av vad som kan anses omfattas av begreppet ”händelse som har direkt koppling till” ett beslut om resolution eller en

resolutionsåtgärd och vad medlemsstaterna kan föreskriva avseende förbudet mot att vidta åtgärder enligt artikel 68.3 i krishanterings- direktivet. Mot bakgrund härav, och eftersom det framgår av artikel 68.3 i krishanteringsdirektivet att en händelse ska ha direkt koppling till tillämpningen av en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd, får det anses föreligga ett krav på kausalitet mellan en sådan åtgärd och den händelse som innebär ett förbud för motparten att t.ex. säga upp avtalet. Ett faktum eller tillstånd som kan konstateras oberoende av tillämpningen av en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd, t.ex. att ett företag i resolution är insolvent, kan därmed inte anses uppfylla kravet på kausalitet.

I svensk rätt gäller som huvudregel avtalsfrihet varför det står parterna fritt att avtala om t.ex. när ett avtal får sägas upp eller vad som ska kunna föranleda ett ianspråktagande av en ställd säkerhet. Det finns därför inget behov av att ta in en bestämmelse med det innehåll som anges i artikel 68.4 i krishanteringsdirektivet i lag.

Av artikel 68.1 första stycket i krishanteringsdirektivet framgår bl.a. att ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller krishanteringssåtgärd i sig inte ska betraktas som en utlösande händelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet. En sådan utlösande händelse definieras som en försummelse att betala eller annan sådan likartad händelse som anges i ett avtal och innebär att en säkerhetstagare får realisera eller tillägna sig en finansiell säkerhet, eller vilken medför att en slutavräkningsklausul tillämpas, enligt de villkor som följer av avtalet eller av lag (artikel 2.1 l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG). Regeringen instämmer i utredningens bedömning avseende artikel 68.3 a och 68.3 b i krishanteringsdirektivet (jfr SOU 2014:52 s. 532). Någon särskild bestämmelse som genomför denna del av artikel 68.1 första stycket behövs således inte.

Av artikel 68.1 första stycket i krishanteringsdirektivet framgår vidare att enbart en krisavvärjande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte ska anses som ett insolvensförfarande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, kallat finality-direktivet, under förutsättning att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtals- förpliktelser gentemot motparten. I överensstämmelse med vad Svenska Fondhandlareföreningen framför bör ett mindre avtalsbrott av företaget i resolution inte anses innebära att företaget inte har fullgjort väsentliga förpliktelser enligt avtalet.

CLS International Bank anser att det ska tydliggöras att ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte utgör ett insolvensförfarande enligt finality-direktivet. Otydlighet i svensk rätt i detta avseende riskerar att få till följd att ett överföringsuppdrag som införts i ett avvecklingssystem efter ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte kommer bli gällande mot tredje man. Det kan innebära att svenska deltagare utestängs från relevanta avvecklingssystem vilket i sin tur kan ha negativa konsekvenser vid genomförandet av en resolution.

Prop. 2015/16:5

447

Prop. 2015/16:5

448

Finality-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Med kollektivt obeståndsförfarande avses enligt den lagen konkurs, företags- rekonstruktion eller annat därmed jämförbart förfarande (2 §). 13 § första stycket lagen om system för avveckling av förpliktelser på finans- marknaden innehåller en skyddsbestämmelse för överföringsuppdrag som införts i ett avvecklingssystem innan ett beslut om ett kollektivt obeståndsförfarande inletts mot en deltagare i systemet.

Inledningsvis kan det konstateras att en bestämmelse som genomför artikel 68.1 första stycket i krishanteringsdirektivet bör införas i den nya lagen om resolution. Det följer av artikel 68.1 i krishanteringsdirektivet att resolution inte ska jämställas med insolvensförfarande enligt finliaty- direktivet. Det innebär att ett överföringsuppdrag ska utföras även om uppdraget har förts in i avvecklingssystemet efter det att resolutions- myndigheten har fattat beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd. I överensstämmelse med vad CLS International Bank framför bör det tydligt framgå av den nya lagen om resolution att ett resolutions- förfarande inte utgör ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Avtalsvillkor som anger att ett resolutionsförfarande är att jämställa med ett kollektivt obeståndsförfarande blir således utan verkan.

Av artikel 68.5 i krishanteringsdirektivet framgår att ett uppskjutande eller en begränsning enligt artiklarna 69–71 i krishanteringsdirektivet inte utgör underlåtenhet att fullgöra en avtalsförpliktelse enligt artikel 68.1 och 68.2. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att om företaget i resolution inte fullgör en avtalsförpliktelse till följd av ett beslut av Riksgäldskontoret, ska företaget ändå anses fullgöra väsentliga förpliktelser enligt avtalet. En sådan bestämmelse motsvarar vad Riksgäldskontoret efterfrågar avseende hinder för motparten att säga upp ett avtal med ett företag i resolution som inte fullgör en väsentlig avtalsförpliktelse till följd av att resolutionsmyndigheten beslutat det.

Koncern- och dotterföretag

Under vissa förutsättningar gäller de bestämmelser som behandlas ovan även för motparter till andra företag inom samma koncern som ett företag mot vilket ett beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder riktas. Så är fallet om avtalet med koncernföretaget innehåller s.k. korsvisa fallissemangsklausuler (se artikel 68.1 andra stycket i krishanteringsdirektivet). Ett sådant villkor skulle t.ex. kunna ge en motpart rätt att säga upp ett avtal med koncernföretaget enbart på grund av att myndigheten beslutar att försätta ett annat företag inom koncernen i resolution. Sådana villkor ska, enligt artikel 68.1, inte kunna göras gällande. När det gäller dotterföretag gäller bestämmelserna i fråga i vissa fall även om avtalet med dotterföretaget inte innehåller korsvisa fallissemangsklausuler, nämligen om dotterföretagets förpliktelser ”garanteras eller understöds på annat sätt” av ett annat företag i koncernen. Det framgår av artikel 68.3 a att vissa av de åtgärder som anges i den bestämmelsen – utövande av uppsägnings-, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt – inte får vidtas med åberopande av ett avtalsvillkor som anger resolution som grund för åtgärden, vare sig

mot ett koncernföretag som omfattas av en korsvis fallissemangsklausul Prop. 2015/16:5 eller ett understött dotterföretag. Därutöver följer av artikel 68.3 b att det

inte heller ska vara möjligt att, gentemot ett koncernföretag som omfattas av korsvisa fallissemangsklausuler, åberopa ett sådant villkor för att göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör företaget i resolution eller ett annat koncernföretag. Av artikel 68.3 c följer att inte heller ”avtalsenliga rättigheter” som företaget i resolution eller ett annat koncernföretag har ska kunna ändras med åberopande av sådana villkor gentemot ett koncernföretag som omfattas av korsvisa fallissemangsklausuler. Motsvarande bestämmelser bör tas in i den nya lagen om resolution.

Gränsöverskridande förhållanden

Av artikel 68.2 i krishanteringsdirektivet följer att de ovan föreslagna bestämmelserna också ska tillämpas på svenska dotterföretag och filialer till ett företag i resolution, som är etablerat i ett land utanför EES, om Riksgäldskontoret har erkänt ett sådant resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i krishanteringsdirektivet eller om resolutionsmyndigheten annars beslutar om ett sådant erkännande. Det sistnämnda öppnar för att Riksgäldskontoret får erkänna ett resolutionsförfarande i ett land utanför EES (tredjeland) även på någon annan grund än den som anges i krishanteringsdirektivet.

Någon sådan ytterligare grund finns inte i svensk rätt och bör inte heller införas. Det får anses skäligt att Riksgäldskontoret kan erkänna ett resolutionsförfarande i enlighet med artikel 94 i krishanteringsdirektivet.

I artikel 68.6 i krishanteringsdirektivet anges att bestämmelserna i artikel 68 ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Rom I-förordningen. Enligt Rom I-förordningen är detta sådana regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen. Med allmänintressen avses enligt förordningen t.ex. ett lands politiska, sociala och ekonomiska struktur. Sådana internationellt tvingande regler kan tillerkännas verkan om reglerna innebär att ett avtals innehåll strider mot lag. Genom att en sådan tvingande bestämmelse har förts in i krishanteringsdirektivet måste medlemsstaterna säkerställa att de regler som införs på nationell nivå görs internationellt tvingande i Rom I-förordningens mening. För att säkerställa detta är det nödvändigt att en bestämmelse motsvarande artikel 68.6 i krishanteringsdirektivet tas in i den nya lagen om resolution.

19.5	Förändring av vissa avtalsvillkor

Regeringens förslag: För relevanta kapitalinstrument och kvalifi-
cerade skulder som emitterats av ett företag i resolution får Riksgälds-
kontoret besluta att
1. löptiden för skulden ska ändras,
2. den ränta som ska betalas för skulden ska ändras, eller		449

Prop. 2015/16:5		3. dagen då räntan förfaller till betalning ska ändras.

		Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
		Skälen för regeringens förslag: Artikel 63.1 j i krishanterings-
	direktivet anger att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att ändra
	löptid och räntor på skuldinstrument som har getts ut av företaget i
	resolution och kvalificerade skulder i företaget. Befogenheten får dock
	inte tillämpas på skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2 i
	krishanteringsdirektivet, t.ex. säkerställda obligationer. Den nu aktuella
	bestämmelsen bör därför inte kunna tillämpas på någon del av den skuld
	för vilken det har ställts säkerhet, även om skulden överstiger
	säkerhetens värde.
		Med skuldinstrument avses obligationer eller andra former av över-
	låtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld
	samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument (2.1.41 i
	krishanteringsdirektivet). Kvalificerade skulder definieras i avsnitt 22.25.
	Det bör införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger
	Riksgäldskontoret rätt att vidta de åtgärder som anges i artikel 63.1 j i
	krishanteringsdirektivet.

19.6 Befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att ett företag i resolution tillfälligt inte ska fullgöra en betalnings- eller leverans- förpliktelse som följer av ett avtal som ingåtts av företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under den tid förbudet gäller är berörda motparter inte heller skyldiga att fullgöra för- pliktelser mot företaget i resolution. Förpliktelsen ska fullgöras så snart den perioden som Riksgäldskontoret beslutat har gått ut.

Vissa typer av betalnings- och leveransförpliktelser undantas från Riksgäldskontorets befogenhet.

Om ett företag i resolution fullgör förpliktelser i strid med Riksgäldskontorets beslut, ska betalningen eller leveransen ändå gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förelåg omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Regeringens bedömning: Genom kravet på Riksgäldskontoret att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller relevanta resolutions- ändamål saknas skäl att i lag eller annan författning föreskriva en skyldighet för Riksgäldskontoret att beakta vilka effekter en åtgärd enligt ovan kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt.

450

till vilka effekter ett beslut om fullgörelseförbud kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att resolutions- myndigheten, om särskilda skäl föreligger, ska kunna besluta om att ett förbud mot fullgörelse ska gälla för en längre tid än 48 timmar. Vidare anser myndigheten att det inte framgår vilka skyddsregler som ska gälla för de borgenärer som inte är undantagna från fullgörelseförbudet. Riksgäldskontoret påpekar att definitionen av bankdag i den nya lagen om resolution inte överensstämmer med definitionen av bankdag i lagen (1936:81) om skuldebrev och svensk marknadspraxis. Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen anser att undantaget för överföringsuppdrag i avvecklingssystem och betalnings- eller leverans- förpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker bör omfatta förhållandet mellan direkta och indirekta celaringmed- lemmar. Svenska Bankföreningen och Svenska Fond-handlareföreningen anser att tidsperioden i möjligaste mån bör harmoniseras med de tidsperioder som gäller i andra medlemsstater. Bankföreningen anser också att den tid som resolutionsmyndigheten har till sitt förfogande innan ett fullgörelseförbud meddelas är väldigt kort vilket riskerar att förhindra en djupare analys av effekterna på de finansiella marknadernas funktionssätt. Vidare anser Svenska Fondhandlareföreningen att ett förbud mot fullgörelse inte bör få pågå längre än 48 timmar.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Förbud mot fullgörelse av vissa förpliktelser

I artikel 69 i krishanteringsdirektivet regleras resolutionsmyndighetens befogenheter att skjuta upp vissa avtalsförpliktelser för företaget i resolution. Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid förbudet gäller, ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den perioden (artikel 69.2 i krishanterings- direktivet). Den nya lagen om resolution bör innehålla bestämmelser som i sak motsvarar nämnda bestämmelser i krishanteringsdirektivet.

Den nya lagen om resolution bör även innehålla en bestämmelse som motsvarar artikel 69.3 i krishanteringsdirektivet för att undvika att resolutionsmyndighetens befogenheter blir alltför ingripande för motparten. Det innebär att Riksgäldskontorets beslut ska omfatta även motpartens förpliktelser enligt avtalet. En sådan bestämmelse innebär dock inte ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelser under den tid som Riksgäldskontorets beslut gäller, utan bara att motparten inte är skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet under den tiden. Bedömningen huruvida en motparts förpliktelse bör fullgöras i en sådan situation görs således av den berörda motparten. En av motparten fullgjord förpliktelse bör ha befriande verkan.

Riksgäldskontoret bör ges utrymme att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet besluta om uppskjutande av betalningar eller leveranser. I artikel 69.1 i krishanteringsdirektivet anges att uppskjutandet av en betalnings- eller leveransskyldighet ska gälla fr.o.m. offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande av en förpliktelse t.o.m. midnatt på den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet. Riksgäldskontoret

Prop. 2015/16:5

451

Prop. 2015/16:5 anför att i den mån direktivet tillåter det bör resolutionsmyndigheten kunna besluta om en längre tidsperiod för uppskjutande av förpliktelser än av utredningen föreslagna 48 timmar. Svenska Fondhandlare- föreningen anser att tidsperioden inte bör förlängas.

Ett beslut av Riksgäldskontoret om att skjuta upp en betalnings- eller leveransskyldighet innebär ett stort intrång i den grundläggande civilrättsliga principen om att avtalsparter ska fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet. I den nya lagen om resolution tilldelas Riksgäldskontoret flera andra långtgående åtgärdsmöjligheter i syfte att förhindra, eller minimera de negativa effekterna av, att ett kreditinstitut fallerar. Regeringen anser inte att det framkommit några skäl som motiverar att den av utredningen föreslagna maximala tidsgränsen för uppskjutande av förpliktelser bör förlängas ytterligare.

Regeringen anser, i likhet med Riksgäldskontoret, att definitionen av bankdag i den nya lagen om resolution bör överensstämma med vad som följer av 5 § lagen (1936:81) om skuldebrev.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen framför att tidsgränsen i möjligaste mån bör harmoniseras med vad som gäller i andra medlemsstater.

När det gäller tidsperioden för uppskjutandet av en betalnings- eller leveransskyldighet enligt artikel 69.1 i krishanteringsdirektivet anser regeringen att det är lämpligast att anknyta till den tidsperiod som följer av direktivbestämmelsen.

Riksgäldskontoret bör ges utrymme att, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, utforma ett beslut om uppskjutande av en betalning eller leveransskyldighet. Befogenheten att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser bör däremot inte tillämpas med automatik och inte heller nödvändigtvis avse ett företags samtliga avtalsförpliktelser eller ens alla förpliktelser enligt ett visst avtal eller en viss typ av avtal. Riksgäldskontoret bör också ta ställning till de tänkbara effekterna av ett tillfälligt fullgörelseförbud innan myndigheten fattar ett sådant beslut. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt, något som följer av det generella kravet på resolutionsmyndigheten att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller relevanta resolutionsändamål. Någon särskild bestämmelse som motsvarar artikel 69.5 i krishanterings- direktivet behöver därmed inte införas i den nya lagen om resolution. Med anledning av Svenska Bankföreningens synpunkt om den korta tid som resolutionsmyndigheten har till sitt förfogande innan ett fullgörelseförbud beslutas, vilket i sin tur kan leda till bristande analys av eventuella negativa effekter av beslutet, kan följande framhållas. Ett beslut om att skjuta upp en betalnings- eller leveransförpliktelse utgör en av flera åtgärder som resolutionsmyndigheten enligt krishanterings- direktivet ska ha rätt att vidta avseende ett företag i resolution. Det kan bli så att Riksgäldskontoret, i syfte att undvika en systemkris, kan få begränsat med tid för att analysera eventuella negativa konsekvenser av en åtgärd. Det får dock antas att det inom ramen för det förberedande arbetet kommer finnas tillräckligt utrymme att analysera eventuella negativa effekter av olika resolutionsåtgärder.

452

Undantag

Artikel 69.4 a i krishanteringsdirektivet anger att sådana ersättnings- berättigade insättningar som avses i artikel 2.1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystemet (kvalificerade insättningar) ska undantas från resolutionsmyndighetens befogenhet att besluta om tillfälligt fullgörelse- förbud. Ett sådant beslut bör därför inte avse dessa insättningar.

Av artikel 69.4 b i krishanteringsdirektivet framgår att betalnings- och leveransförpliktelser som är hänförliga till system eller operatörer av system som är anmälda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper ska undantas. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till ett överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett sådant anmält avvecklingssystem. Detsamma bör gälla betalnings- och leverans- förpliktelser gentemot centrala motparter eller centralbanker.

Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen anser att skyddet för avvecklingssystem även bör omfatta förhållandet mellan direkta och indirekta clearingmedlemmar i samtliga led. De har därvid uppgett följande. Oftast utgörs deltagarkretsen i avvecklingssystem och hos centrala motparter av relativt stora aktörer på värdepappers- marknaderna. Dessa, direkta clearingmedlemmar, agerar i avvecklings- systemet eller i den centrala motparten för sina kunder och för kunder till sina kunder. Dessa direkta och indirekta kunder till en clearingmedlem benämns gemensamt ”indirekta clearingmedlemmar”. Avslut i ett avvecklingssystem avser därför ofta leveranser av finansiella instrument och betalningsförpliktelser som ska fullgöras i flera led. Detta gäller i huvudsak även clearing via centrala motparter. Genom att undanta indirekta clearingmedlemmar i samtliga led kan risken för ytterligare spridningseffekter och störningar i det finansiella systemet vid resolution minimeras.

Som angetts ovan ska betalnings- och leveransförpliktelser ”som hänför sig till system eller operatörer av system” undantas (artikel 69.4 b i krishanteringsdirektivet). Artikeln förhindrar därmed inte att transaktioner i flera led, dvs. även via indirekta clearingmedlemmar, omfattas av undantagen. Regeringen anser dock inte att detta bör framgå av den nya lagen om resolution.

I artikel 69.4 c i krishanteringsdirektivet anges vidare att även sådana fordringar som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare, ska undantas. Det angivna direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (1999:158) om investerarskydd. Ett tillfälligt fullgörelseförbud bör därför inte heller kunna avse förpliktelser som är hänförliga till sådana finansiella instrument och medel som omfattas av den lagen.

Bestämmelser motsvarande artikel 69.4 i krishanteringsdirektivet bör framgå av den nya lagen om resolution.

Riksgäldskontoret konstaterar inledningsvis att det är upp till resolutionsmyndigheten att besluta vilka förpliktelser som ska beläggas med fullgörelseförbud. Riksgäldskontoret anför därefter att det kommer

Prop. 2015/16:5

453

Prop. 2015/16:5

454

leda till att färre förpliktelser än vad krishanteringsdirektivet ger utrymme för kommer att beläggas med fullgörelseförbud. Konsekvensen kan bli att företaget i resolution dräneras på tillgångar på ett sätt som är till nackdel för de borgenärer som inte är undantagna från fullgörelse- förbudet och det är oklart vilka skyddsregler som ska gälla för dessa borgenärer. Regeringen anser att det bör vara upp till resolutionsmyndig- heten att besluta vilka förpliktelser som bör omfattas av fullgörelse- förbudet, eftersom det inte går att på förhand bestämma vilka förpliktelser som bör omfattas utan en sådan bedömning måste göras i det enskilda fallet. Däremot framstår det som rimligt att – i överens- stämmelse med vad Riksgäldskontoret framför – icke undantagna borgenärers rätt till ersättning bör bedömas utifrån principen om att utfallet för en borgenär inte ska bli sämre vid resolution än vid konkurs.

Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut

Riksgäldskontorets beslut att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa betalnings- eller leveransförpliktelser är ett offentligrättsligt beslut som företaget i resolution är skyldigt att följa. Krishanteringsdirektivet innehåller emellertid inga bestämmelser om vad som händer om ett företag i resolution fullgör förpliktelser i strid med resolutions- myndighetens beslut. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör bestämmelser om rättsverkningarna av sådan fullgörelse tas in i lag. En tänkbar rättsverkan är ogiltighet. De betalningar eller leveranser som företaget har gjort i strid med resolutionsmyndighetens beslut ska då gå åter. En sådan lösning är effektiv i teknisk bemärkelse. Syftet med ett beslut om tillfälligt förbud är ju att förhindra fullgörelse. En annan tänkbar rättsverkan är att betalningen eller leveransen är giltig, trots att den genomförts i strid med myndighetens beslut. En sådan lösning riskerar att urvattna Riksgäldskontorets befogenhet, eftersom en fullgörelse i strid med myndighetens beslut i så fall inte får några konsekvenser. Ytterligare en tänkbar rättsverkan är att giltigheten av fullgörelsen är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om myndighetens beslut. En motpart till ett företag i resolution bör kunna utgå från att den får behålla en betalning eller leverans från företaget, under förutsättning att motparten är i god tro. Däremot bör en motpart som vet, eller som borde veta, att en betalning eller leverans från företaget sker i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte få behålla det den mottagit. I detta sammanhang är det av betydelse att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud ska offentliggöras på särskilt sätt, bl.a. genom att publiceras på företagets och resolutionsmyndighetens hemsida. Efter offentliggörandet torde det därför vara svårt för en motpart att vara i god tro. En rättsverkan där giltigheten av en fullgörelse är beroende av vad motparten har insett, eller borde ha insett, om resolutionsmyndighetens beslut, framstår som en lämplig avvägning mellan myndighetens intresse av att tillfälligt förbjuda ett företag i resolution att fullgöra vissa förpliktelser och motpartens intresse av att en fullgjord prestation inte återgår. En bestämmelse av den innebörden bör därför tas in i den nya lagen om resolution. I 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) finns en bestämmelse som tar sikte på rättshandlingar som företas av ett företag i konkurs och någon annan, efter att beslutet om

konkurs har kungjorts. Denna bestämmelse i konkurslagen bör tjäna som Prop. 2015/16:5 förebild vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen.

19.7Befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att en borgenär till ett företag i resolution inte får ta i anspråk säkerheter som ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.

Om Riksgäldskontoret har beslutat att vidta vissa åtgärder mot något annat företag inom koncernen, ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i beslutet avseende företaget i resolution.

Besluten i fråga får endast gälla under en begränsad tid.

Vissa typer av säkerheter undantas från Riksgäldskontorets befogenhet.

Om en borgenär till ett företag i resolution eller till ett annat kon- cernföretag tar i anspråk en säkerhet i strid med Riksgäldskontorets beslut ska rättshandlingen gälla, om Riksgäldskontoret inte visar att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Regeringens bedömning: Genom kravet på Riksgäldskontoret att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller relevanta resolutions- ändamål saknas skäl att i lag eller annan författning föreskriva en skyldighet för myndigheten att beakta vilka effekter en åtgärd enligt ovan kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att det ska framgå av den nya lagen om resolution att resolutionsmyndigheten har en skyldighet att ta hänsyn till vilka effekter ett beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter kan få för de finansiella marknadernas funktionssätt.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank efterfrågar förtydliganden om vilka former av säkerheter som är undantagna från resolutionsmyndighetens möjlighet att förbjuda ianspråktagande och om vilka former av säkerheter som omfattas av begreppet marginalsäkerheter i den nya lagen om resolution.

Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör klargöras hur undantaget från resolutionsmyndighetens befogenhet att besluta om förbud mot ianspråktagande av säkerheter förhåller sig till indirekta deltagare i ett avvecklingssystem. Svenska Fondhandlare- föreningen efterfrågar att det klargörs dels om bestämmelsen omfattar säkerhet som ställts av tredje man, dels om begreppet säkerhet avser säkerhetsöverlåtelser.

455

Prop. 2015/16:5

456

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Förbud mot att ta i anspråk säkerheter

En befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan, precis som befogenheten att tillfälligt förbjuda fullgörelse av avtalsförpliktelser, vara av värde under den inledande resolutions- fasen. En sådan befogenhet för resolutionsmyndigheten följer av artikel 70 i krishanteringsdirektivet.

Befogenheten bör, liksom framhålls beträffande befogenheten att besluta om tillfälligt fullgörelseförbud, inte tillämpas med automatik. Den bör inte heller med nödvändighet avse samtliga de säkerheter som ställts ut av ett företag i resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av säkerhet eller en viss bestämd utställd säkerhet. Riksgäldskontoret bör därför ges utrymme för lämplighetsbedömningar när det gäller den närmare utformningen av ett sådant beslut. Mot bakgrund härav bör bestämmelsen genomföras i svensk rätt på ett direktivnära sätt och inte gå utöver vad krishanteringsdirektivet föreskriver.

Av samma skäl som framförts när det gäller beslut om att skjuta upp en förpliktelse i avsnitt 19.6, bör inte heller någon bestämmelse som motsvarar artikel 70.4 i krishanteringsdirektivet införas i den nya lagen om resolution.

Borgenärer med säkerhetsrätt i tillgångar som tillhör ett koncernföretag

Av bestämmelserna i artikel 70.3 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter ska tillämpas konsekvent på alla företag inom en koncern mot vilka en resolutionsåtgärd har vidtagits, om artikel 80 är tillämplig (artikel 80 anger att bl.a. resolutionsmyndigheters åtgärder för att ändra eller upphäva avtalsvillkor inte får påverka användningen av system eller regler för system som är anmälda enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, dvs. anmälda avvecklingssystem). Regeringen föreslår att begreppet resolutionsåtgärd ges ett något vidare tillämpningsområde i den nya lagen om resolution än vad som följer av krishanteringsdirektivet (se avsnitt 6.2). I syfte att undvika att artikel 70.3 i krishanteringsdirektivet får ett vidare tillämpningsområde i svensk rätt än vad som följer av artikeln, bör inte begreppet resolutionsåtgärd användas i de bestämmelser i den nya lagen om resolution som genomför den artikeln. I stället bör de specifika åtgärder som omfattas av krishanteringsdirektivets definition av begreppet resolutionsåtgärd anges (dvs. ett beslut om resolution, användningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en resolutionsbefogenhet).

Regeringen anser att artikel 70.3 i krishanteringsdirektivet medför att samma begränsningar i fråga om ianspråktagande av säkerheter ska gälla för samtliga företag inom en koncern som är föremål för resolutionsåtgärder. Det innebär att om Riksgäldskontoret förbjuder ianspråktagande av säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag i resolution, och ett annat företag i samma koncern är föremål för resolutionsåtgärder i krishanteringsdirektivets mening, ska myndigheten

fatta ett separat beslut avseende det andra företaget med ett sakinnehåll motsvarande det beslut som fattats rörande företaget i resolution.

Den hänvisning som görs till artikel 80 i krishanteringsdirektivet får uppfattas som ett klargörande. Artikel 80 innehåller bestämmelser om att resolutionsmyndigheten inte får vidta vissa åtgärder om de kan påverka anmälda avvecklingssystem.

Det krävs mot denna bakgrund inte någon ytterligare uttrycklig bestämmelse i lagen för att genomföra artikel 80 i krishanterings- direktivet. Däremot bör uttryckliga bestämmelser motsvarande artikel 70.3 i krishanteringsdirektivet tas in i den nya lagen om resolution.

Undantag

Ett tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter kan få negativa konsekvenser. Vissa undantag bör därför göras där riskerna för negativa effekter kan anses förhöjda.

Av artikel 70.2 i krishanteringsdirektivet framgår att säkerheter som kan göras gällande gentemot sådana system som anges i Europa- parlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, ska undantas. Med detta torde avses säkerheter som ställts i samband med deltagande i sådana system (se artikel 1 c i Europa- parlamentets och rådets direktiv 98/26/EG). Ett förbud mot att ta i anspråk sådana säkerheter kan nämligen, även om det endast är tillfälligt, få spridningseffekter och kan därmed påverka den finansiella stabiliteten negativt. Detsamma gäller säkerheter som ställts ut till centrala motparter eller centralbanker.

Sveriges riksbank och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör klargöras om begreppet ”säkerhet” i undantagen omfattar både säkerhetsöverlåtelser och panträtter. Vidare anför Riksbanken att det säkerhetsöverlåtelser används i vissa delar av den penningpolitiska utlåningen och att det även bör klargöras vilka säkerheter som omfattas av begreppet ”marginalsäkerheter”.

Enligt artikel 70.1 i krishanteringsdirektivet ska resolutions- myndigheten kunna förbjuda en borgenär med säkerhet i ett institut att ta i anspråk en säkerhet avseende tillgångar ”i det institutet”. För att genomföra artikeln på ett korrekt sätt bör det därför framgå av den nya lagen om resolution att säkerheten ska ha ställts ut i tillgångar som ”tillhör företaget”. Säkerhetsöverlåtelser (eng. title transfer) faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde eftersom en sådan över- låtelse innebär att äganderätten övergår till borgenären. Resolutions- myndigheten kan därmed inte förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet som ställts genom säkerhetsöverlåtelse.

Mot bakgrund av utformningen av artikel 70.2 i krishanterings- direktivet delar regeringen Svenska Fondhandlareföreningens åsikt att säkerheter som ställts av tredjeman inte bör omfattas av bestämmelsen.

I artikel 70.2 i krishanteringsdirektivet begränsas undantagen till att endast avse vissa typer av säkerheter. I den engelska språkversionen av artikel 70.2 i krishanteringsdirektivet uttrycks detta som ”security interests … over assets pledged by way of margin or collateral by the

Prop. 2015/16:5

457

Prop. 2015/16:5

458

institution under resolution”. ”Assets pledged by way of margin” översättas i den svenska versionen med ”marginalsäkerhet” och ”assets pledged by way of collateral” som ”full säkerhet”.

Med marginalsäkerhet avses i allmänhet säkerhet uttryckt i en andel av värdet på ett finansiellt instrument, t.ex. ett derivatkontrakt, som måste finnas på ett visst konto för att positionen (kontraktet) ska kunna vidmakthållas. Det krävs regelmässigt att säkerhet ställs vid avtalets ingående i form av initial marginalsäkerhet och löpande under kontraktets giltighetstid i takt med att marknadsvärdet på kontraktet ändras i form av tilläggsmarginalsäkerhet. Behovet av tilläggs- marginalsäkerhet förändras, i allmänhet fortlöpande. Motparten gör löpande bedömningen av om det ska krävas ytterligare säkerhet i förhållande till kontraktet. Om så är fallet, underrättas investeraren ifråga (se Ds 2013:68 s. 46 och 47).

Med panträtt avses att viss egendom har ställts till en panthavares förfogande som säkerhet för en viss förpliktelse. Panträtten ger panthavaren rätt att själv tillgodogöra sig prestationens värde ur den pantsatta egendomen, om den prestation som säkerställs inte fullgörs på rätt sätt.

Sammanfattningsvis gör regeringen därför följande bedömning när det gäller de former av säkerheter som bör omfattas av bestämmelsen. Marginalsäkerheter kan ställas i olika former, dvs. både i form av en pant och en säkerhetsöverlåtelse. Det bör framgå av den svenska bestämmelsen att undantaget omfattar marginalsäkerheter eftersom en sådan säkerhet inte motsvarar tillgångens fulla värde utan endast en andel av värdet på ett finansiellt instrument. Att även säkerheter som uppgår till det fulla värdet omfattas av bestämmelsen behöver därmed inte framgå av bestämmelsen. Som regeringen konstaterat ovan omfattar resolutionsmyndighetens befogenhet att förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet inte säkerhetsöverlåter. Med anledning därav, och med hänsyn till utformningen av artikel 70.2 i krishanteringsdirektivet, bör det framgå av bestämmelsen att det är panträtter som omfattas av undantaget, även om de ställs i form av en marginalsäkerhet.

Euroclear Sweden AB och Svenska Fondhandlareföreningen anser att undantaget från resolutionsmyndighetens befogenhet att besluta om förbud mot ianspråktagande av säkerheter bör omfatta säkerheter som ställts av indirekta deltagare i ett avvecklingssystem. Motsvarande synpunkt framförs när det gäller undantagen från resolutions- myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa förpliktelser (avsnitt 19.6). Regeringen gör samma bedömning när det gäller undantaget från resolutionsmyndighetens befogenhet att förbjuda ianspråktagande av en säkerhet. Det innebär att undantaget enligt regeringens mening även bör omfatta säkerheter som ställts av en indirekt deltagare i ett avvecklingssystem.

Fullgörelse i strid med resolutionsmyndighetens beslut

Riksgäldskontorets beslut att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag i resolution eller ett annat koncernföretag är ett offentligrättsligt beslut som borgenärerna är skyldiga att följa. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller

krishanteringsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en Prop. 2015/16:5 borgenär tar i anspråk en säkerhet trots att resolutionsmyndigheten

förbjudit detta. För att inte Riksgäldskontorets befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av en rättshandling i strid med ett sådant beslut tas in i den nya lagen om resolution. Denna rättsverkan bör vara densamma som föreslås vid fullgörelse i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud (se avsnitt 19.6).

19.8Befogenhet att tillfälligt förbjuda utövande av vissa avtalsrättigheter

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att en motpart till ett företag i resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med företaget. Ett sådant förbud får endast gälla under en begränsad tid. Under vissa omständigheter får Riksgäldskontoret även besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag i resolution inte får utöva vissa rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med dotterföretaget.

Vissa typer av avtal undantas från Riksgäldskontorets befogenhet. Om en motpart till ett företag i resolution eller dess dotterföretag utövar vissa rättigheter som följer av ett avtal, i strid med Riksgäldskontorets beslut, ska den åtgärd som vidtagits gälla om Riksgäldskontoret inte visar att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att

anta att Riksgäldskontoret hade fattat ett sådant beslut.

Regeringens bedömning: Genom kravet på Riksgäldskontoret att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller relevanta resolutions- ändamål saknas skäl att i lag eller annan författning föreskriva en skyldighet för myndigheten att beakta vilka effekter en åtgärd enligt ovan kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att det ska framgå av den nya lagen om resolution att resolutionsmyndigheten har en skyldighet att ta hänsyn till vilka effekter ett beslut om fullgörelseförbud kan få på för de finansiella marknadernas funktionssätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör klargöras att motparten endast ska ha möjlighet att åberopa vissa avtalsrättigheter om mottagarens avtalsbrott är pågående eller om det har inträffat efter övertagandet. Euroclear Sweden AB anser att det bör klargöras om undantaget för avtal som är hänförliga till deltagande i ett avvecklingssystem omfattar förhållandet mellan direkta och indirekta celaringmedlemmar. Svenska Bankföreningen anser att förslaget kommer att få ett omfattande och svåröverblickbart tillämpningsområde samt att möjligheten för resolutionsmyndigheten att begränsa motpartens rättigheter vid krisavvärjande åtgärder ska begränsas så långt det är

möjligt. Vidare anser Bankföreningen att rättsföljden av ett avtalsvillkor

459

Prop. 2015/16:5 som innebär att motparten får säga upp avtalet på grund av ett beslut om resolution, en resolutionsåtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut bör vara att det inte får tillämpas i förhållande till företaget i resolution.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Förbud mot utövande av vissa avtalsrättigheter

I likhet med artiklarna 69 och 70 i krishanteringsdirektivet anger artikel 71 i samma direktiv att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att begränsa eller skjuta upp civilrättsliga förpliktelser för företaget i resolution. Artikel 71.1 i krishanteringsdirektivet reglerar resolutions- myndighetens befogenhet att, inom vissa givna tidsramar, skjuta upp uppsägningsrätten för en motpart till företaget i resolution förutsatt att betalnings- och leveransskyldigheter fullgörs och säkerheter tillhanda- hålls. Av samma skäl som när det gäller förbudet mot att utöva vissa rättshandlingar enbart på grund av ett beslut om resolution, en resolutionsåtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, bör bestämmelsen genomföras så att den omfattar fler typer av avtalsrättigheter än uppsägningsrätt (se avsnitt 19.4). Befogenheten att tillfälligt förbjuda en motpart till ett företag i resolution att utöva avtalsrättigheter bör, liksom tidigare behandlade befogenheter (se t.ex. avsnitt 19.6), inte tillämpas med automatik. Den bör inte heller med nödvändighet avse samtliga de avtal som har ingåtts av ett företag i resolution. Beslutet kan begränsas till att avse endast en viss typ av avtal eller ett visst bestämt avtal. Riksgäldskontoret bör därför ges utrymme för lämplighetsbedömningar när det gäller den närmare utformningen av ett beslut om tillfälligt förbud att utöva avtalsrättigheter.

I likhet med vad som föreslås beträffande övriga befogenheter bör Riksgäldskontoret överväga de tänkbara effekterna av ett sådant tillfälligt förbud. Myndigheten bör därvid särskilt beakta vilken effekt beslutet kan få på de finansiella marknadernas funktionssätt, något som följer av det generella kravet på resolutionsmyndigheten att välja de resolutionsåtgärder som bäst uppfyller relevanta resolutionsändamål. På motsvarande sätt som i fråga om artikel 69.5 (se avsnitt 19.6) gäller därmed att det inte krävs någon särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution för att genomföra artikel 71.6 i krishanteringsdirektivet.

Avtal som ingåtts av dotterföretag

I artikel 71.2 i krishanteringsdirektivet ges resolutionsmyndigheten befogenhet att, under en begränsad tid, förbjuda även en motpart till ett dotterföretag till ett företag i resolution att säga upp avtal som ingåtts med dotterföretaget. För att ett sådant förbud ska vara proportionerligt begränsas det till fall där företaget i resolution garanterar dotterföretagets fullgörelse av förpliktelser enligt avtalet och uppsägningsrätten enbart grundar sig på obestånd hos företaget i resolution eller dess finansiella ställning i övrigt. Om resolutionsmyndigheten genom användning av ett överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) har beslutat att göra en överföring från företaget i

resolution, ska resolutionsmyndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda

460

utövande av uppsägningsrätten endast gälla om samtliga de tillgångar och skulder som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren eller resolutionsmyndigheten på annat sätt ställt säkerhet för sådana förpliktelser (artikel 71.2 c). Det föreligger således inte någon rätt att skjuta upp uppsägningsrätten om någon del av de berörda tillgångarna eller skulderna finns kvar i företaget i resolution efter det att en överföring skett, eller förutses ske. Det följer dock av artikel 71.2 c ii att även om alla eller delar av tillgångarna finns kvar i företaget i resolution, föreligger rätt att skjuta upp uppsägningsrätten, om resolutionsmyndigheten ”på något annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter”.

När det gäller kravet på resolutionsmyndighetens säkerställande ligger det närmast till hands att anta att myndighetens tillhandahållande av sådant skydd bara blir relevant om endast vissa av de rättigheter och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren, och myndigheten har bedömt att företaget i resolution inte kan drivas vidare. Under dessa omständigheter är nämligen det företagets garantier värdelösa och myndigheten bör i denna situation kunna ställa ut motsvarande garantier till motparten. Sådana garantier bör då uppfylla kravet på att resolutionsmyndigheten ska tillhandahålla tillräckligt skydd för företagets förpliktelser. Om dessa förutsättningar är uppfyllda, kan myndigheten besluta om tillfälligt förbud för en motpart till ett dotterföretag att utöva avtalsrättigheter även om inte samtliga tillgångar och förpliktelser som är hänförliga till avtalet med dotterföretaget har förts över till mottagaren.

I den svenska översättningen av krishanteringsdirektivet har ”liabilities” nästan genomgående översatts med ”skulder”. När det gäller den angivna artikeln torde det snarare handla om ”förpliktelser”, eftersom överföringsverktygen används till att överföra verksamhet i ett företag i resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I de överväganden som rör den angivna artikeln används därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (jfr avsnitt 22.3.1 beträffande försäljningsverktyget).

Undantag

På motsvarande sätt som gäller för tillfälligt fullgörelseförbud och tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (se avsnitten 19.6 och 19.7) ska vissa undantag göras från den nu föreslagna befogenheten (artikel 71.3 i krishanteringsdirektivet). Ett tillfälligt förbud att utöva uppsägningsrätt eller avtalsrättigheter ska därmed inte avse avtal som har ingåtts med centrala motparter eller centralbanker eller som är hänförliga till sådana system som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar eller värdepapper. Detta bör framgå av den nya lagen om resolution. När det gäller Euroclears Sweden AB:s önskemål om klargörande av huruvida avtal som är hänförliga till indirekta clearingmedlemmar omfattas av undantaget hänvisar regeringen till bedömningarna av undantagen från tillfälligt fullgörelse-

Prop. 2015/16:5

461

Prop. 2015/16:5

462

förbud och tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter (avsnitten 19.6 och 19.7).

Utövande av uppsägningsrätt eller avtalsrättigheter som omfattas av resolutionsmyndighetens beslut

Krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som innebär att rättigheter som följer av ett avtal som omfattas av myndighetens beslut om tillfälligt förbud att utöva dem under vissa omständigheter ändå får utövas under den tid förbudet gäller (artikel 71.4). Uppsägningsrätten får utövas om den berörda motparten får underrättelse av resolutions- myndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet inte kommer att bli föremål för överföring eller nedskrivning. För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör en bestämmelse med motsvarande innehåll tas in i den nya lagen om resolution.

Av artikel 71.5 i krishanteringsdirektivet framgår vad som gäller för en motpart när ett beslut om tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter upphör att gälla. I och med att artikeln i fråga även innehåller en hänvisning till artikel 68 i krishanteringsdirektivet bör avsikten vara att rättigheter som följer av ett sådant avtal endast får utövas om mottagaren väsentligen brister i fullgörandet av sina förpliktelser enligt avtalet. En bestämmelse som genomför artikel 71.5 a i krishanteringsdirektivet bör tas in i lagen. I enlighet med vad Riksgäldskontoret påpekar bör det av lagtexten framgå att det ska vara fråga om brister i fullgörandet från mottagarens sida som är pågående eller som inträffat efter övertagandet och som inte är begränsade till tiden före övertagandet.

Artikel 71.5 b i krishanteringsdirektivet föranleder ingen lagstiftnings- åtgärd, eftersom den naturliga följden av att resolutionsmyndighetens (tillfälliga) förbud upphör att gälla är att avtalet fortsätter att gälla mellan parterna.

Utövande av avtalsrättigheter i strid med resolutionsmyndighetens beslut

Ett beslut att tillfälligt förbjuda en motpart att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med ett företag i resolution, eller med dess dotterföretag, är ett offentligrättsligt beslut som motparten är skyldig att följa liksom ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om tillfälligt förbud för en borgenär att ta i anspråk säkerheter. Inte heller när det gäller denna befogenhet innehåller krishanteringsdirektivet några bestämmelser om vad som händer om en motpart utövar en avtalsrättighet trots att resolutionsmyndigheten förbjudit detta. För att inte myndighetens befogenhet ska bli verkningslös bör en bestämmelse om rättsverkningarna av ett avtalsvillkor i strid med ett sådant beslut tas in i den nya lagen om resolution. Utredningen har föreslagit att rättsverkan bör vara samma som föreslås om en rättshandling företas i strid med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud eller ett beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter, dvs. ogiltighet.

Svenska Bankföreningen anför att rättsverkan borde vara att avtalsvillkoret inte ska få tillämpas i förhållande till företaget i resolution och inte att det ska anses ogiltigt, som utredningen har föreslagit. Det bör inte innebära någon praktisk skillnad om avtalsvillkoret förklaras ogiltigt eller om det inte får åberopas mellan parterna. Det har inte heller i övrigt

framkommit några omständigheter som föranleder regeringen att frångå Prop. 2015/16:5 utredningens förslag i denna del.

Transaktionsregister

I artikel 71.7 andra stycket i krishanteringsdirektivet föreskrivs att ett transaktionsregister, på begäran av en behörig myndighet eller en resolutionsmyndighet, ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till myndigheter så att den kan fullgöra sina skyldigheter och uppdrag i enlighet med artikel 81 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Förekomsten av denna artikel i krishanteringsdirektivet bör kunna förklaras med att de avtal som kan bli föremål för ett tillfälligt förbud att utöva vissa avtalsrättigheter kan vara OTC-derivatkontrakt. Enligt förordningen nr 648/2012 ska OTC-derivatkontrakt rapporteras till ett transaktionsregister. Med ett transaktionsregister avses en juridisk person som centralt samlar in och registerför uppgifter om derivat (se artikel 2.2 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktions- register).

Av artikel 81 i förordningen nr 648/2012 framgår att ett transaktions- register ska tillhandahålla nödvändiga uppgifter till en rad angivna enheter för att dessa enheter ska kunna fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag. Bland de uppräknade enheterna återfinns bl.a. European Securities and Markets Authority (Esma), European Systemic Risk Board (ESRB), den behöriga myndighet som utövar tillsyn över centrala motparter som utnyttjar transaktionsregistret, den behöriga myndighet som utövar tillsyn över handelsplatsen för de rapporterade kontrakten samt unionens berörda värdepappers- och marknadsmyndig- heter.

Den skyldighet för transaktionsregistret som föreskrivs i artikel 71.7 andra stycket i krishanteringsdirektivet följer redan av artikel 81 i förordningen. Eftersom förordningen är direkt tillämplig i svensk rätt fordras därför inte någon lagstiftningsåtgärd för att artikel 71.7 andra stycket i krishanteringsdirektivet ska anses genomförd i svensk rätt.

19.9Kontinuitet

Regeringens förslag: Om verksamhet har överförts genom använd- ning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljande- verktyget, får Riksgäldskontoret besluta att företaget i resolution eller något annat företag som ingår i samma koncern ska tillhandahålla de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt. Tjänster och resurser ska tillhandahållas i enlighet med avtalsvillkoren eller, om det inte finns något avtal, på skäliga villkor.

Riksgäldskontoret får fatta beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.

463

Prop. 2015/16:5

464

Riksgäldskontoret får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i krishanterings- direktivet gäller i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstansernas tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Att resolutionsmyndigheten har befogenhet att kräva att vissa tjänster tillhandahålls mottagaren av verk- samheten vid användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget framgår av artikel 65 i krishanterings- direktivet. En bestämmelse om detta bör införas i den nya lagen om resolution.

De tjänster som resolutionsmyndigheten får besluta att företaget i resolution ska tillhandahålla mottagaren uttrycks i den engelska versionen av krishanteringsdirektivet som ”any services or facilities that are necessary to enable a recipient to operate effectively the business transferred to it”. I den svenska översättningen av krishanterings- direktivet har “facilities” översatts med ”faciliteter”, ett begrepp som lämpar sig mindre väl i författningstext. Det är inte heller helt klart vad som avses med ”facilities”. Det som ligger närmast till hands vid en tolkning är att det som avses är resurser, nyttigheter eller hjälpmedel som behövs för att den överförda verksamheten ska kunna bedrivas effektivt. Begreppet resurs framstår som det mest lämpliga att använda i sammanhanget.

Av artikel 65.1 i krishanteringsdirektivet följer vidare att resolutions- myndigheten kan besluta att sådana tjänster eller resurser ska tillhandahållas av dels företaget i resolution, dels ett annat koncernföretag. Vad gäller stora företagsgrupper kan det således bli fråga om relativt många företag som potentiellt sett kan träffas av befogenheten. Det torde inte vara ovanligt att flera centrala tjänster tillhandahålls koncerninternt. Den gränsdragning som görs i krishanteringsdirektivet när det gäller vilka företag som kan bli föremål för ett beslut om tillhandahållande av tjänster eller resurser framstår som väl avvägd. Det saknas därför skäl att i den nya lagen om resolution ytterligare utsträcka denna befogenhet till att omfatta fler företag än vad krishanteringsdirektivet anger.

Beträffande företag som ingår i gränsöverskridande koncerner krävs viss särskild reglering. Av artikel 65.2 i krishanteringsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt koncernföretag som är etablerade på deras territorier i enlighet med artikel 65.1. Detta innebär att en utländsk resolutionsmyndighets beslut enligt den nationella lagstiftning som genomför artikel 65.1 i krishanteringsdirektivet ska kunna göras gällande mot ett svenskt koncernbolag. Om t.ex. ett företag som har försatts i resolution i Tyskland har ett svenskt dotterföretag, kan den tyska resolutionsmyndigheten besluta att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla vissa tjänster till ett företag som har tagit över verksamhet från företaget i resolution. Ett sådant beslut gäller inte i Sverige då det

inte omfattas av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december Prop. 2015/16:5 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av

domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) eller Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvens- förfaranden (insolvensförordningen). Det är därför nödvändigt att införa ny reglering på detta område. Artikel 65.2 i krishanteringsdirektivet ger medlemsstaterna stort utrymme att själva avgöra hur en sådan reglering ska se ut. Mot denna bakgrund föreslås en reglering som motsvarar det förfarande som gäller vid verkställighet och erkännande av utländska domar i Sverige.

Detta innebär att Riksgäldskontoret ges möjlighet att verkställa ett beslut av en motsvarande myndighet i ett annat EES-land. Ett sådant beslut av Riksgäldskontoret måste givetvis föregås av en prövning av om beslutet om tillhandahållande av tjänster är formellt riktigt. Någon materiell prövning bör däremot inte ske. I annat fall tillkommer en inte avsedd överprövning av det fattade beslutet om tillhandahållande av tjänster, vilket kan äventyra effektiviteten i ett gränsöverskridande resolutionsförfarande.

Det möter enligt regeringens bedömning inga hinder att ge Riksgäldskontoret, i stället för t.ex. en domstol, denna befogenhet. Riksgäldskontoret har expertkompetens på detta område och kan enligt regeringens mening genomföra den begränsade prövning som ska göras på ett rättssäkert sätt.

Av artikel 65.4 i krishanteringsdirektivet framgår vidare vilka villkor som ska gälla för tillhandahållandet av de tjänster och resurser som avses i artikel 65.1 och 65.2. Tjänsterna eller resurserna ska tillhandahållas i enlighet med villkoren i ett gällande avtal som företaget i resolution ingått innan det försattes i resolution eller, i avsaknad av ett sådant avtal, på skäliga villkor. Motsvarande bestämmelse bör tas in i den nya lagen om resolution.

19.10	Kompletterande befogenheter

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret beslutar om resolution
eller vidtar en resolutionsåtgärd får myndigheten besluta att
1. en innehavare av aktier i ett företag i resolution eller andra
äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag inte får
förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument, eller
2. ett avtal som ett företag i resolution är part i ska sägas upp med
omedelbar verkan eller villkoren i avtalet ska ändras.
När Riksgäldskontoret beslutar om resolution eller vidtar en reso-
lutionsåtgärd får myndigheten dessutom begära att
1. en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en
reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett
företag i resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument
inte längre ska vara upptaget till handel,
2. en börs eller ett värdepappersinstitut med tillstånd att driva en
handelsplattform ska avslå en ansökan om att ett finansiellt instrument
som har	getts ut av ett företag i resolution ska handlas på en	465

Prop. 2015/16:5 handelsplattform eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform, eller

3. Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna för handels- stopp avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution är uppfyllda om begäran om det har framställts av Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet.

Riksgäldskontoret får endast vidta ovanstående åtgärder om myndigheten anser att det är nödvändigt för att säkerställa verkställigheten av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Riksgäldskontoret får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar ett sådant beslut som anges ovan.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär en skyldighet för Finansinspektionen att besluta om handelsstopp avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet begärt det. Utredningens förslag saknar en bestämmelse om att de kompletterande åtgärderna endast får vidtas om det är nödvändigt för att säkerställa verkställigheten av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret efterfrågar vissa klar- göranden när det gäller resolutionsmyndighetens möjligheter att säga upp eller ändra villkor i avtal. NASDAQ OMX Stockholm AB anser att resolutionsmyndigheten bör kunna begära att en börs, avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution, avslår en ansökan om att ett sådant finansiellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller beslutar att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna utgångspunkter

De befogenheter som resolutionsmyndigheten har att tillgripa när ett företag försatts i resolution finns utspridda på en rad olika ställen i krishanteringsdirektivet. I artikel 64 regleras s.k. kompletterande befogenheter vilket betyder att dessa endast ska kunna utövas av resolutionsmyndigheten om myndigheten samtidigt utövar någon annan resolutionsbefogenhet, dvs. någon av de befogenheter som framgår av artiklarna 63 och 65–72 i krishanteringsdirektivet.

I artikel 64.2 i krishanteringsdirektivet framgår det att en s.k. kompletterande befogenhet får utövas av resolutionsmyndigheten om den anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Regeringen anser att en bestämmelse om vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att Riksgäldskontoret ska få vidta en s.k. kompletterande befogenhet, bör införas i den nya lagen om resolution.

466

Befogenhet att upphäva rätt att förvärva aktier

Enligt artikel 64.1 b i krishanteringsdirektivet ska resolutions- myndigheten, i form av en kompletterande befogenhet, kunna upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument. Någon bestämmelse som motsvarar artikel 64.1 b i krishanterings- direktivet finns inte i svensk rätt utan en motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution. Vad som avses med äganderätts- instrument behandlats i avsnitt 22.3.1 om försäljningsverktyget. Eftersom de befogenheter som följer av artikel 64 inte får utövas självständigt bör det framgå av lagen.

Befogenhet att avslå begäran om upptagande till handel och att avbryta eller stoppa handel

I enlighet med vad utredningen konstaterar (SOU 2014:52 s. 562) bör artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet innebära att resolutions- myndigheten ska kunna kräva att 1) finansiella instrument som har getts ut av ett företag i resolution inte tas upp till handel, 2) handeln med sådana finansiella instrument avbryts permanent, dvs. att de finansiella instrumenten avnoteras, samt 3) handel med sådana finansiella instrument tillfälligt stoppas. Av 22 kap. 1 § lagen LVM följer att en börs omedelbart ska informera Finansinspektionen om handeln med ett finansiellt instrument avbryts (handelsstopp) på grund av vissa i paragrafen angivna grunder.

Finansinspektionen ska enligt 22 kap. 2 § LVM så snart det kan ske, besluta om handelsstoppet ska bestå. Finansinspektionen får också, utan föregående beslut av börs, besluta om handelsstopp på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM. Vidare får Finansinspektionen besluta att handeln med ett finansiellt instrument på en handelsplattform eller i annan av ett värdepappersinstitut organiserad handel ska avbrytas på sådan grund som anges i 22 kap. 1 § LVM. De svenska bestämmelser som genomför artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet bör lämpligen knytas till de befintliga reglerna om handelsstopp i LVM.

Enligt utredningens förslag ska Finansinspektionen fatta beslut om handelsstopp om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutions- myndighet begär det. En ordning där en myndighet, resolutions- myndigheten, kan kräva att en annan myndighet, Finansinspektionen, ska fatta ett visst beslut framstår dock enligt regeringens bedömning som olämplig med hänsyn till principen om myndigheternas självständighet vid myndighetsutövning mot enskild. Det bör i stället framgå av LVM att Finansinspektionen ska pröva om förutsättningarna för handelsstopp är uppfyllda, om Riksgäldskontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet framställer en begäran om det. En sådan utformning av bestämmelsen överensstämmer enligt regeringens bedömning med artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet. Av artikel 64.1 c framgår att resolutions- myndigheterna ska kunna kräva handelsstopp, men det uppställs inga bestämmelser avseende hur den behöriga myndigheten (i Sverige Finansinspektionen) ska förfara när en sådan begäran har framställts.

Av 15 kap. 11 § LVM följer en möjlighet för en börs att under vissa förutsättningar avslå en begäran om upptagande till handel eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel

Prop. 2015/16:5

467

Prop. 2015/16:5

468

(avnotering). Motsvarande bestämmelser saknas för värdepappersinstitut med tillstånd för drift av handelsplattformar. I svensk rätt finns inte heller några bestämmelser som ger Finansinspektionen rätt att fatta beslut av det ovan angivna slaget. För att genomföra artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet bör det i den nya lagen om resolution därför införas bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten rätt att kräva att en börs eller ett värdepappersinstitut avslår en ansökan om att ett finansiellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller beslutar att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handels- plattform. Som en konsekvens av detta bör det även införas bestäm- melser i LVM som innebär att en börs eller ett värdepappersinstitut ska efterkomma en sådan begäran av Riksgäldskontoret. När det gäller börser bör dessa bestämmelser knytas till de befintliga reglerna om upptagande till handel och avnotering i 15 kap. 11 § LVM. Denna bestämmelse bör ändras på så sätt att börsen ska fatta ett beslut enligt 15 kap. 11 § LVM även på den grunden att Riksgäldskontoret begär det. En motsvarande bestämmelse bör införas beträffande värdepappersinstitut.

Efter att tillstånd medelats av Finansinspektionen får en börs driva en handelsplattform, 13 kap. 12 § andra stycket 1 LVM. NASDAQ OMX Stockholm AB anser mot bakgrund därav att en börs, avseende ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag i resolution, bör kunna avslå en begäran om att ett sådant finansiellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform. Regeringen instämmer i den av NASDAQ framförda synpunkten och anser därför att bestämmelsen bör omfatta även en handelsplattform som drivs av en börs.

Befogenhet att ändra eller säga upp avtal med omedelbar verkan

Den befogenhet som följer av artikel 64.1 f i krishanteringsdirektivet utgör enligt ordalydelsen en av de mest ingripande resolutions- befogenheterna gentemot avtalsparter till företaget i resolution. Enligt bestämmelsen ska resolutionsmyndigheten kunna ”annullera eller ändra villkoren i ett avtal som institutet under resolution är part i eller ersätta institutet under resolution med en mottagande enhet som avtalspart”. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i svensk rätt och en bestämmelse som motsvarar artikeln bör därför tas in den nya lagen om resolution. Med anledning av Riksgäldskontorets önskemål om klargörande kan det framhållas att det i lagtexten bör anges att uppsägning kan ske med omedelbar verkan, vilket innebär att någon uppsägningstid inte behöver iakttas. Någon ytterligare åtgärd krävs inte heller för att Riksgäldskontorets beslut ska vara gällande. Mot bakgrund av att ett beslut av Riksgäldskontoret om omedelbar uppsägning av avtalet ligger utanför företagets kontroll måste konsekvenserna av en sådan åtgärd anses falla inom myndighetens ansvar. Företaget i resolution kan därmed inte göras skadeståndsskyldigt för Riksgälds- kontorets beslut om ändring eller uppsägning även om det sker i strid med villkoren i avtalet mellan parterna.

Mot bakgrund av bestämmelsens utformning blir kravet på proportionalitet och nödvändighet särskilt viktigt i förhållande till denna

befogenhet. Dessutom bör det beaktas att bestämmelsens tillämpnings-		Prop. 2015/16:5
område begränsas genom att krishanteringsdirektivet innehåller ett antal
specifika bestämmelser om resolutionsmyndighetens befogenhet att
ändra innehållet i ingångna avtal. I det följande diskuteras hur detta
påverkar den nu aktuella bestämmelsens tillämpningsområde.
Bestämmelsen är, enligt vad som framgår av krishanteringsdirektivets
systematik, kompletterande till de allmänna befogenheter som
resolutionsmyndigheten har enligt artikel 63 i krishanteringsdirektivet.
Den kompletterande befogenhet som följer av artikel 64.1 f i
krishanteringsdirektivet bör därför inte kunna utövas såvitt avser de avtal
som uttryckligen behandlas i artikel 63 i krishanteringsdirektivet, t.ex.
skuldinstrument och andra kvalificerade skulder (där resolutions-
myndigheten kan ändra eller anpassa löptiden enligt artikel 63.1 j) eller
finansiella avtal och derivatkontrakt (som resolutionsmyndigheten kan
säga upp enligt artikel 63.1 k krishanteringsdirektivet).
Krishanteringsdirektivet innehåller även ett antal andra bestämmelser
som, relativt detaljerat, anger vilka befogenheter resolutionsmyndigheten
har i förhållande till specifika avtalstyper. Resolutionsmyndigheten kan
t.ex. enligt artikel 71 i krishanteringsdirektivet besluta att en motpart i ett
avtal med företaget i resolution inte får utöva sin uppsägningsrätt under
en kortare tidsperiod (se avsnitt 19.8). Eftersom bl.a. den befogenheten
anges och begränsas i tid bör det inte vara möjligt att åberopa den mer
allmänt hållna, kompletterande befogenheten i artikel 64.1 f	i
krishanteringsdirektivet för att t.ex. besluta om en ytterligare förlängd
period då uppsägningsrätt inte får utövas. En motsvarande bedömning
avseende artikel 69 i krishanteringsdirektivet innebär att resolutions-
myndigheten inte kan besluta om t.ex. en längre uppskjutandeperiod än i
artikel 69 enbart med stöd i den kompletterande befogenheten i artikel
64.1 f i krishanteringsdirektivet. I samtliga fall gäller dessutom	att
resolutionsmyndigheten inte bör kunna besluta om en mer långtgående
åtgärd, t.ex. uppsägande av avtal, om det i krishanteringsdirektivet
uppställs bestämmelser om mindre ingripande åtgärder (t.ex. tillfälligt
uppskjutande av motparts uppsägningsrätt enligt artikel 71, tillfälligt
uppskjutande av betalnings- eller leveransskyldighet enligt artikel 69
eller nedskrivning av vissa kollektivavtalsreglerade ersättningar enligt
artikel 44.2). Avsikten bör inte heller vara att den kompletterande
befogenheten ska användas i förhållande till anställningsavtal eller
kollektivavtal.
Därutöver finns en rad specifika bestämmelser i krishanterings-
direktivet som syftar till att säkerställa att avtalsenliga förpliktelser, inte
minst inom ramen för olika typer av finansiella arrangemang ska skyddas
(se främst artiklarna 77–79 i krishanteringsdirektivet). Även i fråga om
dessa gäller att det inte bör kunna komma i fråga att resolutions-
myndigheten fattar beslut som strider mot dessa specifika bestämmelser
med åberopande av den kompletterande befogenheten i artikel 64.1 f i
krishanteringsdirektivet.
Utöver detta bör det inte heller komma i fråga att använda den
kompletterande befogenheten på ett sätt som står i strid med andra
principer eller detaljerade materiella bestämmelser i krishanterings-
direktivet, t.ex. genom att resolutionsmyndigheten beslutar om ändringar
i ingångna avtal som innebär avsteg från principen om att utfallet för en		469

Prop. 2015/16:5 borgenär inte ska bli sämre vid resolution än vid konkurs eller den fastlagda ordningen för nedskrivning och konvertering av skulder.

Som framgått ovan bedömer regeringen att den kompletterande befogenheten i artikel 64.1 f i krishanteringsdirektivet bör ses som subsidiär till de övriga bestämmelser i krishanteringsdirektivet som behandlar resolutionsmyndighets befogenhet att ändra eller upphäva ingångna avtal. En följd av detta blir att den kompletterande befogenheten enligt artikel 64.1 f i krishanteringsdirektivet endast sällan bör kunna tillämpas på flera av de avtalstyper som är föremål för materiell reglering i krishanteringsdirektivet. I fråga om de avtalstyper för vilka den kompletterande befogenheten bör kunna användas – t.ex. olika former av avtal om resurser, nyttigheter eller hjälpmedel som inte är av kritisk betydelse för verksamheten – kommer det ändå krävas en bedömning i varje enskilt fall av huruvida åtgärden är befogad utifrån behovet att uppnå resolutionsändamålen.

	19.11	Befogenhet att kräva information

	Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får begära att
	1. företaget i resolution eller någon annan tillhandahåller uppgifter,
	handlingar eller annat, och
	2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar
	sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.
	En sådan begäran får endast framställas om det behövs för att
	Riksgäldskontoret ska kunna förbereda och besluta om
	resolutionsåtgärder.
	Det ovanstående gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet
	skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
	Riksgäldskontoret får förelägga den som inte följer en begäran
	enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får förenas med
	vite.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att informations-
	skyldigheten ska omformuleras så att det tydligare framgår att det är en
	skyldighet för de aktuella personerna att lämna information om
	resolutionsmyndigheten begär det. Finansförbundet anser att resolutions-
	myndigheten ska kunna kräva information av personer som arbetar på
	företag till vilka företaget i resolution har lagt ut verksamhet genom
	delegering och att en bestämmelse motsvarande artikel 63.1 a i
	krishanteringsdirektivet därför ska tas in i lag. Finansförbundet
	framhåller också vikten av att ett eventuellt vite som riktas mot enskilda
	anställda måste vara noggrant reglerat och tydligt belysa vilka
	överträdelser som kan komma att beläggas med ansvar. Om en anställd
	på grund av företagets rutiner, instruktioner eller praxis ansett sig vara
	förhindrad att utlämna information ska vitesansvaret läggas på företaget.
	Skälen för regeringens förslag: Artikel 63.1 a i krishanterings-
	direktivet föreskriver att resolutionsmyndigheten ska ges möjlighet att
470	kräva information av vem som helst i syfte att besluta om och förbereda

resolutionsåtgärder. Krishanteringsdirektivet innehåller även andra bestämmelser som ger resolutionsmyndigheten rätt att inhämta information. I artikel 11.1 i krishanteringsdirektivet framgår exempelvis att resolutionsmyndigheten – antingen på egen hand eller via den behöriga myndigheten – ska kunna inhämta den information som krävs för att förbereda resolutionsplaner. Artikel 11.1 är dock begränsad till möjligheten att inhämta information från berörda institut, och avser informationsinhämtning i ett förberedande skede (i samband med upprättande av resolutionsplaner).

Finansinspektionen har, inom ramen för sin tillsynsverksamhet, vissa möjligheter att inhämta information, jfr 13 kap. 3 § LBF och 23 kap. 3 § LVM. Någon motsvarande möjlighet för Riksgäldskontoret att begära in information föreligger inte i svensk rätt. I syfte att genomföra artikel 63.1 a i krishanteringsdirektivet bör därför en sådan möjlighet införas i den nya lagen om resolution. Bestämmelsen bör utformas med 23 kap. 3 § LVM som förebild. Dock får informationsinhämtningen endast ske i syfte att förbereda eller besluta om resolutionsåtgärder. Riksgäldskontoret anser att möjligheten för resolutionsmyndigheten att begära information ska omformuleras till en skyldighet för de aktuella personerna att lämna information till resolutionsmyndigheten. Som framgått bör bestämmelsen utformas med förebild i liknande, befintliga bestämmelser på finansmarknadsområdet. Med hänsyn till att Riksgäldskontoret kan förelägga någon som inte följer en begäran att lämna information göra det (och föreläggandet kan förenas med vite) innebär föreläggandet en skyldighet att efterkomma - myndighetens begäran. Innebörden av bestämmelsen är därmed densamma som om den var formulerad som en skyldighet att lämna information och regeringen saknar därför skäl att frångå utredningens förslag i denna del.

Med anledning av Finansförbundets synpunkter bör det framhållas att informationsskyldigheten kan riktas mot vilken person som helst som förväntas kunna lämna upplysningar i saken, utan inskränkningar till särskilda arbetsgivare, under förutsättning att informationen krävs för att resolutionsmyndigheten ska kunna förbereda och fatta beslut om resolution eller resolutionsåtgärder. En sådan ordning torde leda till goda möjligheter för Riksgäldskontoret att inhämta den information som myndigheten behöver.

I likhet med vad som gäller i förhållande till Finansinspektionen enligt ett antal andra lagar på bl.a. det finansiella området bör, i förhållande till Riksgäldskontoret, undantag göras för sådana uppgifter som omfattas av den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Advokater som avkrävs uppgifter kan alltså underlåta att lämna sådana, om det skulle kunna medföra straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Bestämmelsen är inte avsedd att tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas (jfr prop. 2011/12:175 s. 19 f.).

Riksgäldskontoret bör ges möjlighet att förelägga den som inte följer en begäran enligt ovan att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite tillämpas då på förfarandet.

Finansförbundet framför att en sanktion som utgångspunkt bör rikta sig mot företaget och endast i undantagsfall riktas mot en enskild

Prop. 2015/16:5

471

Prop. 2015/16:5 anställd. Om en anställd på grund av företagets rutiner, instruktioner eller praxis ansett sig vara förhindrad att utlämna information bör vitesansvaret läggas på företaget.

Riksgäldskontorets möjlighet att förena ett informationsförläggande med vite ska ha föregåtts av en underlåtelse att efterkomma en begäran om information. Det kan inte anses uteslutet att en begäran om information, vid äventyr av vite, kan komma att riktas mot en enskild anställd. Bestämmelserna i lagen om vite bör tillämpas på förfarandet. Härigenom är förutsättningarna för en rättssäker process tillgodosedda. Av 9 § lagen om vite följer en möjlighet för domstolen att jämka ett vite om särskilda skäl föreligger. Det är inom ramen för en sådan prövning den som förelagts att lämna viss information kan åberopa de eventuella hinder för att efterkomma begäran som förelegat.

	20	Åtgärder mot ägare
	20.1	Aktier och andra andelar

	Regeringens bedömning: Åtgärder som syftar till att ägare ska vara de
	första att bära förluster omfattar ägare till aktier och andra andelar.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
	ning.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen
	eller har inget att invända mot den. Svenska Bankföreningen anser i
	likhet med utredningen att ägarna av aktier och andelar bör vara de som
	bär förluster först, dvs. därmed ska inte teckningsoptioner och
	konvertibler inkluderas.
	Skälen för regeringens bedömning: Det framgår tydligt av flera
	artiklar i krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndigheten ska kunna
	vidta åtgärder mot innehavarna av aktier eller andra ägande-
	rättsinstrument i syfte att ägarna ska bära de första förlusterna. En fråga
	som däremot behöver analyseras är vad som i detta sammanhang avses
	med andra äganderättsinstrument.
	Enligt definitionen i artikel 2.1.61 i krishanteringsdirektivet är andelar i
	en ekonomisk förening eller i en medlemsbank att betrakta som
	äganderättsinstrument eftersom de är andra instrument än aktier som ger
	äganderätt. Definitionen av äganderättsinstrument i artikel 2.1.61 i
	krishanteringsdirektivet inkluderar även exempelvis teckningsoptioner
	och konvertibler. Det är dock regeringens bedömning att det i detta
	sammanhang, som handlar om att ägarna ska bära de första förlusterna,
	endast är relevant med aktier och andra andelar. Om resolutions-
	myndigheten vill vidta åtgärder mot innehavarna av andra äganderätts-
	instrument än aktier och andelar, är det regeringens bedömning att det i
	första hand bör handla om resolutionsåtgärder som förbjuder förvärv av
	aktier eller andra äganderättsinstrument (se avsnitt 19.10) snarare än om
	att säkerställa att de befintliga ägarna av sådana instrument bär de första
472	förlusterna.

Sparbanker har inga ägare i här relevant mening och kan inte komma i Prop. 2015/16:5 fråga för den här typen av åtgärder.

20.2Minskning av aktiekapitalet och ägarandelar

Regeringens förslag: Om företaget i resolution är ett aktiebolag ska Riksgäldskontoret innan, eller i samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att aktiekapitalet ska minskas i proportion till företagets förluster enligt den värdering som ligger till grund för beslutet.

Om företaget i resolution har ett positivt värde, får Riksgälds- kontoret besluta att innehavare av skuldförbindelser som företaget ingått ska byta sina fordringar mot aktier eller andra andelar i företaget (konvertering).

Konvertering ska ske till en omräkningskurs som väsentligt minskar ägarnas andel i företaget.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte någon bestämmelse om att en konvertering av aktier eller andra andelar ska ske till en omräkningskurs som väsentligt spär ut existerande ägare.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag
Minskning av aktiekapitalet
En viktig princip i resolution är att behålla prioritetsordningen. En
avgörande del av detta är principen om att ägarna ska bära förluster först,
vilken framgår av artikel 34.1 a i	krishanteringsdirektivet. Genom
bestämmelserna i krishanteringsdirektivet om att innehavare av
kapitalinstrument (artikel 37.2) eller relevanta kapitalinstrument (artikel
59.3) ska bära förluster före någon annan borgenär respektive innan
något resolutionsverktyg tillämpas kommer principen också till uttryck,
om än indirekt. Att ägarna ska bära förlusterna först kommer också till
uttryck i artikel 48 i krishanteringsdirektivet, som säger att poster i
kärnprimärkapitalet ska minskas först vid en nedskrivning och
konvertering av relevanta kapitalinstrument.
Inom gruppen kapitalinstrument finns för ett aktiebolag tre över-
gripande kategorier: aktier, övriga	primärkapitalinstrument samt
supplementärkapitalinstrument. De två sistnämnda utgör de relevanta
kapitalinstrumenten och är i själva verket skulder, men får räknas in i ett
instituts kapitalbas. Det innebär att innehavarna av dessa instrument är
borgenärer. För att behålla prioritetsordningen ska alltså aktieägarna bära
förluster före borgenärerna, inbegripet de borgenärer som är innehavare
av relevanta kapitalinstrument. Därefter ska genom skuldnedskrivning
innehavarna av de relevanta kapitalinstrumenten, som är just skulder,
bära förluster innan någon annan borgenär bär förluster (se avsnitt
22.26). För att aktieägarna ska vara de första att bära förluster måste		473

Prop. 2015/16:5 aktiekapitalet minska i proportion till förlusterna. Utgångspunkten är vidare att förlusterna ska kunna fördelas lika mellan aktierna (se exempelvis artikel 48.2 i krishanteringsdirektivet). Om det egna kapitalet, uppskattat enligt värderingen, är mindre än aktiekapitalet ska aktiekapitalet minskas så att det hamnar i paritet med det egna kapitalet. Det kan innebära att aktiekapitalet blir helt förbrukat om det egna kapitalet är negativt.

Resolutionsmyndigheten ska enligt artikel 63.1 h i krishanterings- direktivet ha befogenhet att minska kvotvärdet på, eller dra in, utestående aktier och vidta motsvarande åtgärder beträffande andra äganderätts- instrument. Denna befogenhet bör kunna tolkas som att resolutions- myndigheten har rätt att besluta om en minskning av aktie-kapitalet, vilket leder till att kvotvärdet minskar. Detta ska ses mot bakgrund av att varje aktieägare ska bära förluster proportionerligt mot sitt innehav. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse som anger att resolutions- myndigheten ska ges rätt att besluta om en minskning av aktiekapitalet i proportion till företagets förluster, såsom de värderas i anslutning till beslutet, förs in i den nya lagen om resolution.

Det bör påpekas att i aktiekapitalet inkluderas preferensaktier. Följaktligen omfattas de av denna åtgärd, trots att de inte räknas till kärnprimärkapitalet. Detta är en skillnad gentemot motsvarande åtgärder som Finansinspektionen kan vidta utanför resolution och som bara avser åtgärder riktade mot poster i kärnprimärkapitalet, se avsnitt 14. Skälet till att förslagen skiljer sig åt är att en nedskrivning eller konvertering utanför resolution är fokuserad på sådana instrument som tillhör kapitalbasen, en kategori av instrument som är central för den finansiella tillsynen. Syftet med åtgärden kan något förenklat också sägas vara att förhindra ett fallissemang genom att förbättra kvaliteten på kapitalbasen.

Minskning av befintliga ägares andel genom konvertering (utspädning)

Av artikel 47.1 b i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions- myndigheten, i samband med att den använder skuldnedskrivnings- verktyget eller möjligheten till nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, ska vidta vissa åtgärder. Under förutsättning att institutet i resolution har ett positivt substansvärde (dvs. positivt eget kapital), får resolutionsmyndigheten minska (späda ut) de befintliga aktieägarnas ägarandel eller innehavare av andra äganderättsinstrument genom att konvertera relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument.

Utspädning är inte i sig en åtgärd utan en följd av att, i t.ex. ett aktiebolag, antalet utestående aktier ökar genom en nyemission. Det leder till att befintliga aktieägares andel i företaget minskar. Att Riksgäldskontoret ska ha rätt att förelägga företag att emittera nya aktier behandlas i samband med skuldnedskrivningsverktyget (se avsnitt 22). Utspädningen sker genom att företaget tillförs nytt kapital, t.ex. genom att skulder konverteras till nya aktier. Det bör framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret får besluta att innehavare av skuldförbindelser som företaget i resolution ingått ska byta sina fordringar mot aktier eller andra andelar i företaget (konvertering),

474

förutsatt att värdet på företaget, mätt som företagets substansvärde, är Prop. 2015/16:5 positivt.

I artikel 47.1 andra stycket i krishanteringsdirektivet anges även att utspädningseffekten vid en konvertering ska vara väsentlig. Vad som menas med en väsentlig utspädning ger krishanteringsdirektivet ingen vägledning om. Bedömningen bör utgå i från hur ägarnas innehav och ägarandel påverkas av de sammanlagda åtgärder som vidtas, dvs. även en eventuell minskning av aktiekapitalet som kan ha skett för att få tillgångar och skulder i balans bör beaktas. Kravet på väsentlig utspädning bör innebära att påverkan på aktieägarnas innehav och ägarandel ska vara av substantiell art och inte obetydlig. Kravet på att omräkningskursen ska leda till en väsentlig minskning av ägandet bör framgå av den nya lagen om resolution.

Konvertering av aktier

Lagrådet förordar att möjligheten att komplettera den nya lagen om resolution med bestämmelser som tydliggör i vad mån omvandling av aktier kan användas exempelvis i samband med försäljningsverktyget, övervägs i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Lagrådet anför därvid följande. Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om konvertering av aktier från ett aktieslag till ett annat. Aktiebolagslagen tillåter att omvandlingsbara aktier ges ut. Därmed menas aktier som kan omvandlas från ett aktieslag till ett annat vid en viss tidpunkt, under vissa förutsättningar eller om det påkallas av aktieägaren eller bolaget. Det förekommer i börsnoterade aktiebolag att röststarka A-aktier omvandlas till röstsvaga B-aktier. B-aktierna omsätts nämligen i betydligt högre omfattning än röststarka A-aktier och börsnoteringen för B-aktier ger därför bättre information om marknadsvärdet. B-aktier är därför lättare att sälja än A-aktier. För ett börsnoterat bolag i resolution kan det finnas skäl att underlätta en försäljning av aktierna över börs genom att stämpla om A-aktierna till B- aktier. En sådan åtgärd kan också användas för att reducera de gamla ägarnas makt i bolaget för att locka till köp i en nyemission.

Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter när det gäller möjligheten till konvertering av aktier från ett aktieslag till ett annat inom ramen för resolution. En sådan möjlighet skulle sannolikt kunna vara till nytta i samband med användning av försäljningsverktyget. Regeringen konstaterar dock att det inom ramen för det här lagstiftningsärendet saknas möjlighet att komplettera den nya lagen om resolution i detta avseende.

20.3Åtgärder i samband med minskning av aktiekapitalet

Regeringens förslag: I samband med ett beslut om att minska aktiekapitalet får Riksgäldskontoret besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.

1. Dra in befintliga aktier.

475

Prop. 2015/16:5		2. Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran

		helt eller delvis nedskriven.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag
	Bestämmelser om indragning eller överföring av aktier i samband med
	ett beslut om att minska aktiekapitalet
	Av artikel 47.1 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions-
	myndigheten vid användning av skuldnedskrivningsverktyget, och vid
	nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument i förhållande till
	aktieägarna eller innehavare av andra äganderättsinstrument, kan dra in
	eller överföra existerande aktier. Resolutionsmyndighetens rätt att
	besluta om att aktier ska dras in eller överföras framgår inte bara av
	artikel 47 i krishanteringsdirektivet utan också av artikel 63.1 c (om
	överföring) och 63.1 h (om indragning) i samma direktiv.
		Krishanteringsdirektivet bör enligt regeringens bedömning, och i likhet
	med vad utredningen har anfört, tolkas så att när resolutionsmyndigheten
	beslutar om att minska aktiekapitalet får den i samband med detta besluta
	om en indragning eller en överföring av aktier. När resolutions-
	myndigheten beslutar att dra in aktier innebär det att instrumenten
	makuleras och avförs ur företagets aktiebok.
		Enligt krishanteringsdirektivets ordalydelse kan aktier dras in både om
	substansvärdet är positivt eller om det är negativt.
		En bestämmelse som ger Riksgäldskontoret rätt att besluta om de typer
	av åtgärder som krishanteringsdirektivet föreskriver bör därför införas i
	den nya lagen om resolution. Det bör framgå av lagtexten att
	Riksgäldskontoret får kombinera åtgärderna gentemot aktieägare. Detta
	innebär att det förutom indragning och överföring även kan bli fråga om
	minskning (utspädning) av ägarandelar genom konvertering.
	Vilka omständigheter ska beaktas vid valet av åtgärd?
	Av artikel 47.3 i krishanteringsdirektivet följer att när resolutions-
	myndigheten överväger vilken åtgärd den ska vidta – indragning,
	överföring eller minskning (utspädning) av ägarandelar genom
	konvertering – ska myndigheten beakta den värdering som gjorts i
	samband med resolutionsförfarandet (se avsnitt 17.1), det belopp genom
	vilket aktiekapitalet måste minskas och skulder måste skrivas ned eller
	konverteras samt det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt
	kommer att fordras enligt artikel 46 i krishanteringsdirektivet.
	Utredningen anför i detta sammanhang att det redan framgår att
	minskningen av aktiekapitalet ska baseras på värderingen som görs i
	samband med resolutionsbeslutet och att utspädning endast kan bli
	aktuellt vid ett positivt substansvärde. Ytterligare bestämmelser för att
	införliva 47.3 i krishanteringsdirektivet är därför, enligt regeringen, inte
	nödvändiga. Det kan även noteras att Eba kommer att ta fram riktlinjer i
	syfte att klargöra när de olika alternativen ska tillämpas.
476

Som framgår av artikel 47.2 i krishanteringsdirektivet ska åtgärderna Prop. 2015/16:5 också vidtas beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars

räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som institutet försattes i resolution. Därutöver ska åtgärderna vidtas mot den som har fått aktier eller andra äganderättsinstrument till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument. Det måste anses följa av allmänna associationsrättsliga principer att samma åtgärder kan tillämpas mot samtliga aktieägare, oavsett hur aktierna har förvärvats. Någon särskild bestämmelse som motsvarar artikel 47.2 i krishanteringsdirektivet behöver därmed inte införas i lag.

20.4	Åtgärder mot andelsinnehavare

Regeringens förslag: Om företaget i resolution är en medlemsbank
eller en ekonomisk förening, ska Riksgäldskontoret innan, eller i
samband med att myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som kan
leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran
helt eller delvis konverterad, besluta att minska andelarnas värde i
proportion till företagets förluster enligt den värdering som ligger till
grund för beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Det framstår som rimligt att resolu-
tionsmyndigheten ska kunna vidta samma åtgärder mot ett företag i
resolution som är en medlemsbank eller en kreditmarknadsförening
(ekonomisk förening) som mot ett aktiebolag. Sådana möjligheter behövs
bl.a. av hänsyn till principen att ägare ska bära förluster före borgenärer
och för att genomföra artikel 48 i krishanteringsdirektivet som säger att
poster i kärnprimärkapitalet (dvs. andelar) ska minskas först.
Åtgärderna ska vidare ge motsvarande effekt som om företaget i
resolution är ett aktiebolag, men kan självklart vara annorlunda till
formen beroende på de skillnader som finns mellan aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Detta anges uttryckligen i artikel 63.3 i
krishanteringsdirektivet som säger att resolutionsmyndigheterna, i den
mån någon eller några av de befogenheter som räknas upp i artikel 63.1 i
krishanteringsdirektivet inte är tillämpliga på ett företag till följd av dess
särskilda juridiska form, ska ha befogenheter som är så snarlika dessa
som möjligt, även vad gäller deras verkan.
Regeringen anser att det inte bör komma i fråga att överföra andelar (se
avsnitt 22.3) och att enbart inkråmsöverlåtelser kan aktualiseras för
denna typ av företag i samband med resolution.
När åtgärder vidtas för att minska värdet av andelar i t.ex. en
medlemsbank eller kreditmarknadsförening handlar det, på liknande sätt
som i ett aktiebolag, om att justera värdet av medlemmarnas andelar (i
stället för aktiekapitalet) så att de hamnar i paritet med det egna kapitalet
enligt värderingen. Den åtgärd som krävs för detta är att besluta om att
minska andelarnas värde. Det bör i den nya lagen om resolution anges att		477

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret kan besluta att minska andelarnas värde i proportion till företagets förluster enligt den värdering som ligger till grund för beslutet.

20.5Bindande beslut

Regeringens förslag: De beslut som Riksgäldskontoretfattar om minskning av aktiekapitalet eller andelarnas värde, indragning, eller överföring ska vara bindande för företaget i resolution och dess ägare och borgenärer.

En av Riksgäldskontoret beslutad kapitalminskning ska antecknas i relevant register.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 53 i krishanterings- direktivet följer att beslut om åtgärder enligt artikel 63.1 i krishanterings- direktivet (dvs. resolutionsbefogenheter, t.ex. övertagande av styrelsens och verkställande direktörens befogenheter) ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer. Åtgärderna mot ägare som föreslås i detta avsnitt utgör resolutionsbefogenheter enligt artikel 63.1 i krishanteringsdirektivet. Utspädningen kommer dock att genomföras med hjälp av de andra befogenheter som Riksgäldskontoret har, t.ex. att konvertera kvalificerade skulder till aktiekapital och förelägga om nyemission (se avsnitt 22.27 och 22.29). Åtgärder som behandlas i avsnitt 20.2 och 20.4 (t.ex. indragning av aktier) får enligt artikel 63.2 i krishanterings- direktivet inte omfattas av krav på förfarande eller registrering eller krav på godkännande när resolutionsmyndigheten vidtar dem.

Bestämmelserna om minskning av aktiekapitalet, indragning och överföring (och åtgärder som medför utspädning) i den nya lagen om resolution bör så långt möjligt utformas i likhet med det associations- rättsliga regelverk som är tillämpligt på det företag som berörs. Det bör därmed framgå av den nya lagen om resolution att kapitalminskningen, i likhet med vad som gäller för minskningar av aktiekapitalet i aktie- bolagslagen, ska antecknas i relevant register.

En bestämmelse som genomför artikel 53.1 i krishanteringsdirektivet bör tas in i den nya lagen om resolution.

478

21 Arbetsrättsliga aspekter i resolution

21.1Arbetstagares rättigheter och skyldigheter

Regeringens bedömning: Arbetstagares rättigheter och skyldigheter i ett företag i resolution bör bedömas utifrån befintliga arbetsrättsliga regler.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen jämställer konkurs och resolution och föreslår att arbetstagares rättigheter och skyldigheter enligt anställningsavtal och anställningsförhållanden inte ska övergå till den nya arbetsgivaren vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan i samband med resolution. Som en konsekvens härav föreslås ändringar i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, semesterlagen (1977:480) och lagen (1982:80) om anställningsskydd, förkortad LAS.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen föreslår att arbets- tagares rättigheter och skyldigheter enligt anställningsavtal och anställningsförhållanden inte ska övergå till den nya arbetsgivaren vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från ett företag i resolution.

Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter, kallat överlåtelsedirektivet, innehåller bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av arbetsgivares verksamhet. Skyddet ska säkerställas genom att arbetstagare inte ska förlora sina anställningar eller få försämrade anställningsvillkor när verksamheten i det företag som de är anställda i överlåts, vilket framgår av artiklarna 3 och 4 i överlåtelsedirektivet som i svensk rätt har genomförts i 6 b § första stycket LAS. Av artikel 5.1 i överlåtelsedirektivet framgår att – om inte medlemsstaterna föreskriver annat – skyddsreglerna artiklarna 3 och 4 inte ska tillämpas vid hel eller partiell överlåtelse av ett företag om överlåtaren är föremål för konkurs- förfarande eller motsvarande insolvensförfarande. Artikel 5.1 i överlåtelsedirektivet har i svensk rätt genomförts i 6 b § andra stycket LAS. Av den bestämmelsen framgår det att arbetstagares rättigheter och skyldigheter enligt anställningsavtal och anställningsförhållanden inte ska övergå på den nya arbetsgivaren vid konkurs.

Av artikel 34.4 i krishanteringsdirektivet följer att när försäljnings-, avskiljande- eller broinstitutsverktyget används ska institutet anses vara föremål för konkurs vid tillämpning av artikel 5.1 i överlåtelsedirektivet. Som framgår ovan kan medlemstaterna föreskriva en annan ordning än att arbetstagares rättigheter och skyldigheter inte ska övergå till en ny arbetsgivare vid överåtelse av verksamheten om överlåtaren är försatt i konkurs. Regeringen gör därför bedömningen att en ordning där

Prop. 2015/16:5

479

Prop. 2015/16:5 resolution inte jämställs med konkurs i 6 b § andra stycket LAS överensstämmer med artikel 34.4 i krishanteringsdirektivet.

Regeringens bedömning av hur ett arbetsrättsligt skydd för anställda i ett företag som har försatts i resolution bäst uppnås, överensstämmer inte med utredningens förslag. Utredningens förslag att jämställa resolution med konkurs i 6 b § andra stycket LAS innebär att vid tillämpningen av flertalet av resolutionsverktygen kommer arbetstagares rättigheter och skyldigheter kvarstå gentemot företaget i resolution även om väsentliga delar av verksamheten har överlåtits till ett annat företag, t.ex. vid användning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget. Även vid beaktande av andra omständigheter framstår det som olämpligt att jämställa arbetstagarens rättigheter och skyldigheter i resolution med rättigheter och skyldigheter i konkurs. Till stöd för en sådan bedömning kan det t.ex. anföras att resolutionsmyndigheten vid värdering av tillgångar i företaget i resolution ska betrakta dessa utifrån principen om att företaget ska drivas vidare. Det ligger sannolikt närmare till hands att jämställa resolution med företagsrekonstruktion vid beaktande av arbetstagares rättigheter och skyldigheter. Vid en företagsrekonstruktion görs inget undantag från skyddsregeln i 6 b § första stycket LAS. Det mest sannolika scenariot då ett företag försätts i resolution är dessutom att resolutionsmyndigheten i mesta möjliga mån kommer försöka få företagets anställda att stanna kvar i företaget.

Vid en sammantagen bedömning förordar regeringen därför inte en ordning där resolution jämställs med konkurs i 6 b § andra stycket LAS. Mot bakgrund härav föreslås inga ändringar i lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, semesterlagen och LAS.

21.2Informations- och samrådsskyldighet

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret vidtar en resolu- tionsåtgärd som berör de anställda, bör myndigheten informera och samråda med representanter för de anställda.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag begränsar inte informations- och samråds- skyldigheten till frågor som berör anställda.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansförbundet anser att den svenska översättningen av artikel 34.5 i krishanteringsdirekrivet inte är fullgod och att det enligt svensk lag ska vara en skyldighet för resolutions- myndigheten att informera och samråda med representanter för de anställda och att skyldigheten ska gälla alla frågor som direkt eller indirekt berör de anställda. Därutöver förordar Finansförbundet att det införs ytterligare en paragraf i den nya lagen om resolution där det ska framgå att kollektivavtal ska följas fullt ut.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 34.5 i krishanterings- direktivet framgår att resolutionsmyndigheten, när så är lämpligt, bör informera och samråda med de anställda och deras representanter när resolutionsåtgärder vidtas.

480

Den möjlighet som bestämmelsen ger Riksgäldskontoret att utifrån Prop. 2015/16:5 omständigheterna i det enskilda fallet bedöma om samråd och informationsgivning är lämpligt bör framgå av lagtexten. Även med

hänsyn till att Riksgäldskontoret kan behöva vidta åtgärder med kort varsel kan det inte anses lämpligt att i lagtexten införa ett absolut krav på samråd och informationsgivning med representanter för de anställda. Bestämmelsen riktar sig till Riksgäldskontoret och gäller utöver vad arbetsgivaren har att iaktta enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Det kan, som Finansförbundet påpekar, anses lämpligt att resolutionsmyndigheten i efterhand kan ange skäl för avstående från informations- och samrådsskyldigheten. Regeringen anser dock inte att en sådan skyldighet bör framgå av den nya lagen om resolution. Det framstår vidare som lämpligt att begränsa informations- och samråds- skyldigeten till frågor som berör de anställda. Regeringen anser att en sådan begränsning är förenlig med artikel 34.5 i krishanteringsdirektivet. I enlighet med den svenska arbetsmarknadsmodellen bör de anställda vid information och samråd i första hand företrädas av de fackliga organisationer med vilka arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal.

Finansförbundet anser att det av lagtexten bör framgå att resolutions- myndigheten ska följa gällande kollektivavtal och inte får förhindra förhandlingar av nya kollektivavtal. Regeringen anser att det saknas skäl att förtydliga lagtexten på det sätt som Finansförbundet föreslår. Som anges ovan kvarstår arbetsgivarens skyldighet att iaktta lagen om med- bestämmande i arbetslivet samt tillämpliga kollektivavtal oförändrad.

21.3Arbetstagarrepresentanter i styrelsen

Regeringens förslag: Riksgäldskontorets beslut om resolu- tionsåtgärder ska inte påverka de anställdas rätt till arbetstagar- representanter i styrelsen enligt lagen om styrelserepresentation för privatanställda.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 34.6 i krishanterings- direktivet framgår att bestämmelser i nationell rätt eller praxis om arbets- tagarrepresentationen i ledningsorgan inte ska påverkas av tillämpningen av resolutionsverktyg eller utövande av resolutionsbefogenheter. I svensk rätt finns bestämmelser om rätten för anställda att utse styrelseledamöter (arbetstagarledamöter) i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda. Den lagen innebär att arbetstagare under vissa villkor har rätt att utse styrelseledamöter i den typ av företag som omfattas av krishanteringsdirektivet. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontorets beslut om resolutionsåtgärder inte ska påverka de anställdas rätt att utse styrelseledamöter enligt lagen om styrelserepresentation för privatanställda.

481

Prop. 2015/16:5	22	Resolutionsverktygen

22.1Övergripande om resolutionsverktygen

Genom beslutet om resolution ges Riksgäldskontoret tillgång till vissa resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter. Myndigheten kan i stor utsträckning välja mellan dessa verktyg och befogenheter utifrån sin bedömning av vad som är bäst för att uppnå resolutionsändamålen.

Det finns fyra resolutionsverktyg: försäljningsverktyget, broinstituts- verktyget, avskiljandeverktyget och skuldnedskrivningsverktyget. Utöver detta ger krishanteringsdirektivet möjlighet för medlemsstaterna att, om de så önskar, införa regler om statliga stabiliseringsverktyg.

Genom försäljningsverktyget, som är ett av direktivets fyra resolutions- verktyg, ges Riksgäldskontoret befogenhet att sälja antingen ett företag i resolution som sådant (dvs. genom en överföring av aktier) eller samtliga eller vissa av företagets tillgångar och förpliktelser (inkråmsöverlåtelse). Riksgäldskontoret kan inte sälja företaget eller dess inkråm till vilka villkor som helst, utan villkoren ska vara affärsmässiga.

Broinstitutsverktyget innebär att ett nytt institut – broinstitutet – skapas, och att hela eller delar av verksamheten i det företag som försatts i resolution överförs dit. Detta kan ske i form av en inkråmsöverlåtelse eller genom en överlåtelse av aktierna i företaget.

Avskiljandeverktyget innebär att tillgångar och i förekommande fall skulder förs över från företaget som försatts i resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag som har till syfte att avveckla dem på ett sätt som maximerar värdet. Avskiljandeverktyget kan inte användas separat, utan enbart i kombination med något av de andra verktygen.

Skuldnedskrivningsverktyget gör det möjligt för resolutionsmyndig- heten att, efter det att ägarna burit sin del av förlusten, skriva ned vissa skulder i företaget som försatts i resolution eller konvertera skulder till antingen aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget i resolution, i dess moderföretag, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsföretag.

De statliga stabiliseringsverktygen innebär att staten antingen kan skjuta till kapital eller tillfälligt ta över ägandet i ett företag. Enligt kris- hanteringsdirektivet kan medlemsstaterna föreskriva att statliga stabiliseringsverktyg ska kunna användas antingen som en del av ett resolutionsförfarande eller i stället för resolution.

Ett av de övergripande syftena med de olika verktygen och befogen- heterna är att möjliggöra en fortsatt drift av den verksamhet som bedrivs av företaget i resolution. Detta syfte kan exempelvis uppnås genom att man omstrukturerar företaget genom användning av skuldnedskriv- ningsverktyget eller broinstitutsverktyget, eller genom att verksamheten överförs till en privat aktör som har resurser att driva verksamheten vidare.

Det kan noteras att en försäljning genom försäljningsverktyget inte begränsas till privatägda företag. Utgångspunkten i krishanteringsdirek- tivet är dock att förvärvaren ska vara en privat aktör, vilket i och för sig inte hindrar att exempelvis en statligt ägd bank som sedan tidigare bedriver verksamhet förvärvar ett företag i resolution.

482

22.2

Definition av försäljningsverktyget

Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: Med försäljningsverktyget avses en överföring till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller tillgångsförvalt- ningsbolag av

1.tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, eller

2.aktier och andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution från innehavaren av ett sådant instrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.1.58 i krishanterings- direktivet definieras försäljningsverktyget som en mekanism för en resolutionsmyndighet att överföra aktier eller andra äganderättsinstru- ment som har getts ut av ett företag i resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution, till en köpare som inte är ett broinstitut.

Det finns stora likheter mellan framför allt försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget men även mellan försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget. Enkelt uttryckt kan en överföring av tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution vara en användning av vilket som av dessa resolutionsverktyg. En överföring av äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution kan ske genom användning av antingen försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Beroende på vilket resolutionsverktyg som används för en viss överföring ställer krishanteringsdirektivet delvis olika krav på myndigheten och på överföringen. Av den anledningen har det betydelse hur man definierar de olika verktygen, liksom vilket verktyg myndigheten beslutar sig för att använda.

Vissa åtgärder är möjliga att vidta inom ramen för såväl försäljnings- verktyget som broinstitutsverktyget eller avskiljningsverktyget, nämligen överföring av tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution. I syfte att upprätthålla en tydlig skiljelinje mellan verktygen undantas inte bara överföringar som görs till ett broinstitut utan även överföringar till ett tillgångsförvaltningsbolag från försäljningsverktyget.

22.3Generellt om överföring

22.3.1Vad får överföras?

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får använda försäljnings- verktyget för att

1.från företaget i resolution överföra tillgångar eller förpliktelser

eller

2.från annan än företaget överföra aktier och andra äganderätts- instrument som företaget har gett ut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

483

Prop. 2015/16:5

484

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser det är för ingripande att direkt överföra aktier och andra äganderättsinstrument, och förespråkar i stället ett tvångsinlösen- förfarande följt av försäljning av berörda aktier och andra äganderätts- instrument. Ackordscentralen ställer sig generellt positiv till försäljnings- verktyget men menar att det finns stora praktiska svårigheter med att se till att en överföring kan ske under den korta tid som förutses för processen.

Skälen för regeringens förslag

Vad får överföras?

I artikel 38.1 i krishanteringsdirektivet anges att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att överföra dels aktier eller andra äganderätts- instrument, dels tillgångar, rättigheter och skulder i ett företag i resolution, till en köpare som inte är ett broinstitut.

I den svenska översättningen av krishanteringsdirektivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller försäljningsverktyget torde det snarare handla om ”förpliktelser”, eftersom verktyget bl.a. används till att överföra hela eller delar av verksamheten i ett företag. Företaget kan ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. Vid genomförandet av krishanteringsdirektivets bestämmelser om försäljningsverktyget bör därför ”liabilities” uttryckas som förpliktelser i stället för skulder.

Äganderättsinstrument definieras i artikel 2.1.61 i krishanterings- direktivet som aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt att förvärva aktier eller äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra äganderättsinstrument. Resolutionsmyndighetens överförings- befogenhet omfattar således alla dessa typer av instrument.

De företag som för svensk del omfattas av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde är i huvudsak kreditinstitut och värdepappersbolag. Kreditinstitut kan vara aktiebolag, ekonomiska föreningar (medlems- banker) eller sparbanker. Värdepappersbolag är alltid aktiebolag.

Att aktier kan överföras genom försäljningsverktyget framgår uttryckligen av krishanteringsdirektivet. För värdepappersbolag och kreditinstitut som är aktiebolag är bilden således förhållandevis klar.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är för ingripande att direkt överföra aktier och andra äganderättsinstrument, och förespråkar i stället ett tvångsinlösenförfarande följt av försäljning av berörda aktier och andra äganderättsinstrument.

Bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier finns i 22 kap. aktie- bolagslagen (2005:551), förkortad ABL. Bestämmelserna gör det möjligt för en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag att lösa in återstående aktier av de övriga aktieägarna. De övriga aktieägarna har rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. Bestämmelserna om inlösen av minoritetsaktier i ABL innehåller relativt detaljerade regler om bl.a. fastställande av lösen- beloppets storlek och handläggning av tvister om rätten till inlösen eller

lösenbeloppets storlek. Sådana tvister ska enligt 22 kap. 5 § ABL prövas av skiljemän.

I detta sammanhang kan för det första konstateras att bestämmelserna om värdering vid resolution enligt artikel 36.3 i krishanteringsdirektivet ska tillämpas för att bedöma värdet av tillgångar och skulder i ett företag i resolution. Det framstår enligt regeringens bedömning inte som lämpligt att vid sidan av dessa bestämmelser, som ska genomföras i medlemsstaterna, föreskriva att ett parallellt förfarande ska tillämpas för att åsätta ett värde på aktier som ska överföras med användning av försäljningsverktyget. Dessutom innehåller 22 kap. ABL bestämmelser om handläggningen av tvister om rätten till inlösen eller lösenbeloppets storlek. Det framgår av de bestämmelserna att förfarandet kan komma att ta relativt lång tid om en tvist uppstår. Det följer t.ex. av 22 kap. 24 § ABL att en part eller god man som är missnöjd med en skiljedom i en inlösentvist har rätt att väcka talan inom sextio dagar. Bestämmelserna om handläggning av inlösentvister torde därför vara svåra att förena med det behov av snabba åtgärder som typiskt sett föreligger i ett resolutionsförfarande. Mot denna bakgrund bör bestämmelserna om inlösen av minoritetsaktier i 22 kap. ABL inte tillämpas vid överföring av aktier genom försäljningsverktyget.

För medlemsbanker gäller att de äganderättsinstrument som skulle kunna komma i fråga är andelar i ekonomiska föreningar. När det gäller ekonomiska föreningar krävs att medlemmarna deltar i verksamheten, exempelvis som konsumenter. Det torde därför aldrig bli aktuellt att överföra andelar i medlemsbanker till en utomstående köpare. Sådana andelar bör därför inte kunna överföras genom försäljningsverktyget.

Detsamma gäller beträffande sparbanker. Sparbanker utgör en egen associationsform. Av sparbankslagen (1987:619) framgår att en sparbank ska bildas av ett antal stiftare och att det i banken ska finnas ett antal huvudmän som representerar insättarna. Några äganderättsinstrument som kan bli föremål för en överföring genom försäljningsverktyget torde därför inte finnas när det gäller sparbanker.

Detta innebär att om en medlemsbank eller en sparbank försätts i resolution, kan försäljningsverktyget i praktiken endast användas för inkråmsöverlåtelser.

Med begreppet äganderättsinstrument avses enligt krishanterings- direktivet även sådana instrument som vid tidpunkten för överföring inte ger någon äganderätt, men som kan medföra att sådan äganderätt uppkommer. Instrument som i svensk rätt motsvarar denna beskrivning är teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter, utgivna enligt bestämmelserna i ABL.

Vad gäller den del av krishanteringsdirektivets definition av ägande- rättsinstrument som rör instrument som ger upphov till anspråk på (”utgör intressen i”) aktier eller äganderättsinstrument så torde det för svensk del endast vara den typ av intressen som innebär en rätt att förvärva aktier som är relevanta i sammanhanget. I denna del genomförs krishanteringsdirektivets definition genom att teckningsoptioner, konver- tibler och teckningsrätter anses innefattas i begreppet äganderättsinstru- ment i enlighet med vad som ovan anförts.

Utredningen tar även upp frågan huruvida köpoptioner, terminer och liknande instrument utställda av någon annan part än företaget i

Prop. 2015/16:5

485

Prop. 2015/16:5 resolution också omfattas av krishanteringsdirektivets definition av äganderättsinstrument. Utredningen noterar dock att det berörda företaget inte har någon kontroll över om sådana instrument ställs ut eller inte. Inte heller är sådana instrument föremål för offentlig registrering, vilket är fallet med teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Utred- ningen finner därför att köpoptioner, terminer och andra liknande derivatinstrument med aktier i företaget i resolution som underliggande instrument inte utgör sådana äganderättsinstrument som kan överföras genom försäljningsverktyget. Sådana äganderättsinstrument kan dock ges ut även av ett företag i resolution. Regeringen ansluter sig till utred- ningens bedömning i denna del.

Från en förvärvares perspektiv torde en grundläggande förutsättning vid ett förvärv vara att ägandet i det företag som förvärvas inte riskerar att spädas ut genom att exempelvis innehavare av konvertibler konverterar dessa till aktier i det förvärvade företaget. Myndigheten bör därför ha befogenhet att överföra den typen av instrument, dvs. teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Resolutionsmyndig- heten bör även ges möjlighet att besluta att en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution inte får förvärva ytterligare sådana instrument.

En överföring får göras utan medgivande från ägarna i företaget i resolution eller från andra tredje män än köparen, och utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepapperslagstiftning iakttas än de särskilda förfarandekrav som gäller för just försäljningsverktyget. Krishanteringsdirektivets bestämmelser om ägarprövning, förhands- godkännande eller överklagande ska dock vara tillämpliga. Komplet- terande bestämmelser om resolutionsmyndighetens befogenhet att göra överföringar av äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution finns i artikel 63 i krishanteringsdirektivet.

Ackordscentralen anser att det finns stora praktiska svårigheter med att åstadkomma en överföring under den korta tid som förutses för proces- sen. Regeringen konstaterar att det för att uppfylla resolutionsändamålen i många fall torde vara värdefullt med en snabb process, inom ramen för de regler som gäller. Vidare kan konstateras att bestämmelserna om försäljningsverktyget utgör unionsrättslig reglering som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra. Bestämmelser med denna innebörd bör införas i den nya lagen om resolution. Det blir ett ansvar för Riksgäldskontoret att i samverkan med andra berörda tillämpa regelverket på ett sätt som säkerställer att resolutionsändamålen kan nås i så stor utsträckning som möjligt.

Som framgår ovan anges i krishanteringsdirektivet att resolutions- myndigheten ska kunna överföra både tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution (inkråmsöverlåtelse) och aktier eller andra äganderätts- instrument som har getts ut av ett sådant företag. För en potentiell köpare som inte sedan tidigare bedriver den typ av verksamhet som bedrivs av det fallerande företaget torde en överföring av aktier vara mest praktisk, eftersom en inkråmsöverlåtelse ställer krav på att köparen har tillstånd för att bedriva den aktuella verksamheten (under förutsättning att den verksamhet som överförs är tillståndspliktig). Vid en aktieöverlåtelse berörs inte de tillstånd som innehas av företaget som förvärvas.

486

I enlighet med vad Lagrådet anför utgör rättigheter en form av Prop. 2015/16:5 tillgångar. Aktier, konvertibler, teckningsoptioner och teckningsbevis

utgör olika äganderättsinstrument. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att tillgångar, förpliktelser, aktier eller andra äganderättsinstrument får överföras genom försäljningsverktyget.

Köpeavtal

När Riksgäldskontoret har fattat beslut om försäljning av verksamhet eller av äganderättsinstrument är företaget i resolution och de innehavare av äganderättsinstrument som berörs av beslutet skyldiga att följa beslutet och genomföra försäljningen. Som ett led i försäljningen behöver säljaren (företaget i resolution eller innehavarna av äganderätts- instrumenten) och förvärvaren ingå ett avtal om försäljningen. Villkoren för försäljningen förhandlas mellan Riksgäldskontoret och förvärvaren. Om det är fråga om en inkråmsförsäljning är det företaget i resolution som ingår avtalet med förvärvaren.

När det gäller aktier och andra äganderättsinstrument är det i stället innehavaren av instrumenten i fråga som ingår avtalet med förvärvaren. I praktiken kommer emellertid Riksgäldskontoret med stöd av resolutionsbefogenheterna att kunna agera som om myndigheten ägde instrumenten i fråga. En försäljning av sådana instrument torde därför ske i två steg. Först tar resolutionsmyndigheten över äganderättsinstrumenten, därefter säljs instrumenten i fråga till förvärvaren. I det fallet är det Riksgäldskontoret som kommer att ingå avtalet med förvärvaren.

Omfattningen av avtalet mellan säljaren och förvärvaren kan variera. Typiskt sett torde det dock komma att röra sig om ett enklare avtal än vad som annars brukar upprättas i samband med företagsöverlåtelser av motsvarande karaktär.

22.3.2	Kompletterande överföringar och återföring

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får efter en överföring föra
tillbaka tillgångar eller förpliktelser till företaget eller den förra
innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med beslutet om
överföring eller om Riksgäldskontoret och förvärvaren har enats om
det.
Riksgäldskontorets beslut om överföring ska ange under vilken tid
återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för återföring.
Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka
ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring
är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.
Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för
att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om komplet-
terande överföringar.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger-
ingens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska Bank-
föreningen efterfrågar klargöranden huruvida det finns möjlighet till		487

Prop. 2015/16:5

488

återföring när företaget i resolution har hunnit försättas i konkurs eller gå i likvidation innan en återföring kunnat ske.

Skälen för regeringens förslag

Villkor för återföring

Det är viktigt att resolutionsmyndigheten ges en lämplig grad av flexibilitet när det gäller de typer av tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras. På samma sätt kan de befogenheter som diskuteras i det här avsnittet, dvs. möjligheten att göra kompletterande överföringar samt återföringar, motiveras.

Genom kompletterande överföringar möjliggörs en försäljning till samma köpare vid olika tillfällen. Att resolutionsmyndigheten får göra kompletterande överföringar när den använder försäljningsverktyget ter sig tämligen självklart. De kompletterande överföringarna grundar sig på samma beslut om användning av försäljningsverktyget och motparten är densamma. Det är därför inte nödvändigt att ta in någon bestämmelse med den innebörden i svensk rätt för att genomföra krishanterings- direktivet i denna del. Bestämmelser om kompletterande överföringar och återföring finns i artikel 38.5 och 38.6 i krishanteringsdirektivet. Av artikel 38.5 framgår att resolutionsmyndigheten får utöva överförings- befogenheten mer än en gång. I artikel 38.6 anges att resolutions- myndigheten, med köparens medgivande, får återföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget i resolution och återföra äganderättsinstrument till den ursprunglige innehavaren. Vidare framgår det att företaget i resolution respektive den ursprunglige innehavaren är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller ägandeträttsinstrument som återförs.

En återföring sker inom ramen för användningen av försäljnings- verktyget. I krishanteringsdirektivet formuleras detta som att resolutions- myndigheten får använda sin överföringsbefogenhet för att göra återföringar. Även om det inte ställs upp något uttryckligt krav på nödvändighet eller proportionalitet är det dock viktigt att möjligheten till återföring på intitiativ av resolutionsmyndigheten inte kan användas på vilket sätt som helst. Effekten för den part som tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten återförs till kan vara väsentlig. Det finns därför skäl att begränsa möjligheten till återföring.

Till skillnad från vad som är fallet med försäljningsverktyget gäller enligt krishanteringsdirektivet vissa villkor för återföring vid användning av broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget. Vid användning av dessa verktyg får en återföring endast ske om möjligheten att återföra tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten framgår av beslutet om överföring, eller om de aktuella tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.

I syfte att undvika omotiverade skillnader mellan de bestämmelser som gäller för olika resolutionsverktyg bör villkoren för återföring vara desamma för de tre resolutionsverktyg som innebär överföring av tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument (dvs. försäljnings-, broinstituts- och avskiljningsverktygen). De uttryckliga villkor för

återföring som anges i krishanteringsdirektivet i fråga om broinstituts- och avskiljandeverktygen bör därmed också gälla vid användning av försäljningsverktyget. I detta sammanhang bör noteras att såväl artikel 40.7 sista meningen i krishanteringsdirektivet som artikel 42.10 i direktivet synes förutsätta att möjligheten till återföring anges i det instrument (typiskt sett ett avtal om överföring av tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument) genom vilket överföringen görs. Det framstår därför som överflödigt att som uttryckliga villkor ange dels att återföringen ska göras enligt vad som anges i överföringsinstrumentet, dels att återföring enbart får ske om möjligheten till återföring tas upp i överföringsinstrumentet. Vid genomförandet av krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del bör den nya lagen om resolution utformas så att det anges dels att villkoren för en återföring ska framgå av beslutet om återföring, dels att återföring även kan ske om en överföring har genomförts i strid med dessa villkor. Samma bestämmelser bör gälla vid användning av försäljnings-, broinstituts- och avskiljningsverktygen.

I anslutning till bestämmelsen om Riksgäldskontorets möjlighet att kräva återgång av en överföring anför Lagrådet i huvudsak följande. Det är oklart om civilrättsliga bestämmelser om rätt till återgång ska tillämpas om överföringsbeslutet inte reglerar vad som ska gälla, t.ex. om förvärvaren inte betalar eller vid fel i den förvärvade egendomen. Saken bör därför behandlas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.

Regeringen konstaterar att en överföring genom användning av ett resolutionsverktyg kan avse tillgångar av vitt skilda slag vilket innebär att de civilrättsliga bestämmelser som är tillämpliga på överföringar genom användning av resolutionsverktyg skiljer sig åt. Vid köp av fast egendom gäller t.ex. vissa indispositiva regler i jordabalken. En överföring med tillämpning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor (jfr 17 kap. 10 § i den nya lagen om resolution). Det framstår som en rimlig ordning att t.ex. de civilrättsliga bestämmelser som reglerar förvärvarens möjligheter till hävning gäller även vid överföring genom användning av försäljningsverktyget, om något annat inte avtalas särskilt, eftersom det skapar bäst möjligheter för Riksgäldskontoret att uppnå affärsmässiga villkor för överföringen. Om en förvärvare saknar möjlighet att åberopa civilrättsliga bestämmelser kan det antas medföra att priset för egendomen blir lägre än om försäljningen skett utan användning av ett resolutionsverktyg. En sådan ordning kan inte anses överensstämma med syftet bakom bestämmelserna om försäljningsverktyget. Av samma skäl bör t.ex. även förvärvarens möjligheter att kräva fullgörelse vid försenad leverans gälla även vid överföring genom användning av försäljningsverktyget.

Under hur lång tid kan myndigheten använda sin befogenhet?

Befogenheten att genomföra kompletterande överföringar respektive återföring gäller under den tid som resolutionen pågår. Vad gäller kompletterande överföringar följer detta av att det är frågan om användning av försäljningsverktyget. Försäljningsverktyget avser ju överföringar från ett företag i resolution eller från innehavare av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.

Prop. 2015/16:5

489

Prop. 2015/16:5

490

Vad gäller återföringar föreslås att resolutionsmyndigheten ska ha rätt att återföra tillgångar eller förpliktelser till ett företag i resolution eller äganderättsinstrument till dess ursprungliga innehavare. Inte heller den befogenheten går alltså att använda efter att resolutionen har avslutats.

Som framgår av avsnitt 24.3 är en resolution avslutad när Riksgäldskontoret har beslutat att förfarandet upphör och därigenom också överlämnat kontrollen över företaget till ägarna eller huvud- männen.

Av det ovanstående följer att det exempelvis, i sådana situationer som Svenska Bankföreningen tar upp (när företaget i resolution har försatts i konkurs eller gått i likvidation) inte är möjligt att återföra tillgångar eller förpliktelser till t.ex. konkursboet.

Om Riksgäldskontoret anser att en kompletterande överföring eller återföring behövs för att uppfylla resolutionsändamålen, kan det således finnas anledning att avvakta något med att försätta företaget i resolution i konkurs. I krishanteringsdirektivet finns visserligen ett krav på att den återstående delen av ett företag i resolution ska försättas i konkurs mer eller mindre omgående efter att resolutionsåtgärder vidtagits. Det torde dock förutsätta att ytterligare resolutionsåtgärder inte behövs. Eftersom kompletterande överföringar är en användning av försäljningsverktyget, och därmed en resolutionsåtgärd, bör det alltså med hänvisning till behovet av ytterligare resolutionsåtgärder vara möjligt för Riksgäldskontoret att avvakta något med att ta initiativ till en konkurs.

Ersättning i samband med en återföring

I krishanteringsdirektivet anges inte att den ersättning som betalats till, eller erhållits från, den tidigare ägaren i samband med den initiala överföringen ska återgå i det fall det sker en återföring. För att inte ett oskäligt resultat ska uppstå bör dock detta, som utredningen föreslår, framgå av den nya lagen om resolution.

I sammanhanget kan det vara relevant med en jämförelse med vad som gäller i samband med återvinning i konkurs. I dessa fall är huvudregeln att egendomen ska återlämnas och ersättningen återbetalas. Om egendomen inte finns kvar, ska ersättning för dess värde utgå i stället. Det sistnämnda gäller även i vissa fall om det innebär särskild olägenhet för den person som ska återlämna egendomen att bli av med denna.

Den som är skyldig att återlämna egendom ska även betala ersättning för den möjlighet till avkastning som denne haft. Om den egendom som ska återgå är ett penningbelopp eller om ersättning ska lämnas för egendomens värde ska ränta utgå enligt räntelagen (1975:636). Som huvudregel är det endast fråga om att utge avkastning som avser tiden efter det att återvinning påkallades, men i vissa fall kan skyldigheten att utge avkastning gälla från och med tidpunkten då egendomen togs emot.

Motsvarade principer bör kunna tillämpas vid återföringar genom användning av försäljningsverktyget. Normalt sett innebär en återföring att de tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som har överförts ska återgå. Detta utesluter emellertid inte att ersättning motsvarande värdet på de överförda tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten erläggs i stället. I praktiken innebär det exempelvis att om en viss tillgång överförts till förvärvaren,

och betalning erlagts för denna genom ett samtidigt övertagande av Prop. 2015/16:5 skulder, skulle en återföring av tillgången, om detta bedöms mest

lämpligt, kunna ske mot kontant betalning i stället för att tillsammans med tillgången även återföra skulderna. Som utredningen anför skulle ett återförande av exempelvis skulder till ett företag i resolution kunna medföra problem i ett finansiellt stabilitetsperspektiv eller på annat sätt negativt påverka möjligheten att uppnå resolutionsändamålen. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att återföring kan ske antingen genom att de tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som har överförts ska återgå, eller mot kontant betalning. Som utred- ningen särskilt framhåller innebär detta inte att någon ny värdering av de relevanta tillgångarna, rättigheterna, förpliktelserna eller äganderätts- instrumenten ska göras. Den ersättning som ska erläggas ska motsvara vad som ursprungligen erhölls.

Vad gäller eventuell ersättning för avkastning på den egendom som ska lämnas tillbaka ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att det inte behövs någon särskild bestämmelse i svensk rätt som reglerar detta. Detta får i stället, om inte parterna avtalat om sådan ersättning, bedömas enligt allmänna principer om återgång av rättshandlingar.

22.3.3Skyddsregler

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra bestämmelserna om skyddsregler i artikel 38.10 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 38.10 i krishanterings- direktivet framgår att överföringar som sker genom användning av försäljningsverktyget ska omfattas av krishanteringsdirektivets skyddsregler (artiklarna 73–80). Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive försäljningsverktyget (se avsnitt 23.1). Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att artikel 38.10 i krishanteringsdirektivet täcks av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 38.10 behövs därför inte.

22.3.4Rätt till de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna

Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget förlorar ägarna till företaget i resolution och företagets borgenärer sin rätt till de överförda tillgångarna och förpliktelserna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

491

Prop. 2015/16:5 Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 38.13 i krishanterings- direktivet anges att ägare till ett företag i resolution eller dess borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ska ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna. Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka krishanteringsdirektivets skyddsregler.

En ägare till ett företag i resolution kan som huvudregel inte göra anspråk på tillgångar eller förpliktelser som överförts från företaget. Vid en inkråmsöverlåtelse torde det därför inte förekomma att en ägare har något berättigat anspråk på de överförda tillgångarna eller förpliktel- serna.

Inte heller en borgenär vars fordran inte omfattas av överföringen har någon sådan rättighet. Om anspråket hänför sig till t.ex. en viss tillgång som innehas av företaget i resolution kan situationen möjligen vara annorlunda. Ett anspråk avseende en viss tillgång kan t.ex. föreligga i det fall en borgenär har säkerhet i en tillgång som innehas av företaget. Om denna tillgång överförs genom användning av försäljningsverktyget, utan att borgenärens fordran överförs samtidigt, kommer borgenärens situation att försämras, eftersom denne förlorar säkerheten för sin fordran. Av krishanteringsdirektivets skyddsregler följer dock att myndigheten inte ska separera säkerhet och fordran.

Ägare till ett företag i resolution och dess borgenärer har således enligt direktivets regler inte rätt till tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som har överförts. För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör en motsvarande bestämmelse införas i den nya lagen om resolution.

I artikel 38.13 i krishanteringsdirektivet anges ägare, borgenärer och ”andra tredje män”. En tredje man som har ett anspråk på ett företag i resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser är per definition en borgenär. Det framstår därför som överflödigt att utforma relevant bestämmelse i den nya lagen om resolution i enlighet med ordalydelsen i artikel 38.13, eftersom samtliga de som kan vara tredje män i förhållande till företaget faller in under någon av kategorierna ägare eller borgenärer.

22.3.5Hur påverkas de tillgångar eller förpliktelser som överförs?

Regeringens förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänför- liga till de tillgångar eller förpliktelser som överförs gäller inte mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av Riksgäldskontoret. Detta gäller dock inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

492

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot Prop. 2015/16:5 det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 a i krishanterings- direktivet framgår att resolutionsmyndigheten får besluta att en över- föring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna, med förbehåll för krishanteringsdirektivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Avsikten torde vara att den del av verksamheten som överförs ska vara utan belastningar och att dessa alltså inte ska kunna göras gällande mot förvärvaren.

De skyldigheter eller ansvarsförbindelser som avses torde t.ex. vara optionsrätter, nyttjanderätter och licensrätter. Undantag görs för säkerhetsrätter (se avsnitt 23.1) och rätt till ersättning enligt krishan- teringsdirektivet. Det sistnämnda torde omfatta alla ersättningar som kan utgå enligt krishanteringsdirektivet, t.ex. ersättning som en förvärvare betalar vid en överföring som sker genom försäljningsverktyget.

Befogenheten har potentiellt långtgående effekter för berörda parter. Av den anledningen blir kravet på proportionalitet och nödvändighet särskilt viktigt vid utövandet av befogenheten. Det bör i detta sammanhang även noteras att Riksgäldskontorets utövande av befogenheten inte får leda till att det ekonomiska utfallet för en ägare eller borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation (se avsnitt 16.7 och 23.2).

22.3.6Förvärvarens rättsliga ställning efter överföringen

Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av för- säljningsverktyget övertar förvärvaren de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Förvärvaren ska gå in som part i stället för företaget i resolution i de avtal som överförs.

Särskilda bestämmelser ska gälla avseende överföring av medlemskap eller rätt att delta i bl.a. betalnings- clearing- och avvecklingssystem.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att krishanterings- direktivets bestämmelser om överföring av rätt till deltagande i infra- struktur- och garantisystem bör genomföras på ett mer direktivkonformt sätt. Finansförbundet välkomnar att rätten för en anställd i ett företag i resolution att säga upp sitt anställningsavtal skyddas.

Skälen för regeringens förslag

Rätt att fortsätta driva viss verksamhet

Enligt artikel 38.11 i krishanteringsdirektivet kan köparen av ett företag i resolution fortsätta att tillhandahålla tillståndspliktiga tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat, såvitt avser verksamhet som kreditinstitut eller värdepappersbolag. Av artikel 38.12 framgår att

köparen ska få fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till

493

Prop. 2015/16:5

494

betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, handelsplattformar, reglerade marknader, system för ersättning till investerare samt insättningsgaranti- system för företaget i resolution, förutsatt att köparen uppfyller kriteri- erna för medlemskap och deltagande i sådana system.

Vid användning av försäljningsverktyget ska således förvärvaren ta över det överlåtande företagets rättigheter och skyldigheter. Det gäller för svensk del t.ex. deltagande i betalnings-, clearing- och avvecklings- system, tillgång till insättningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och till investerarskydd enligt lagen (1999:158) om investerarskydd, samt medlemskap i börser och marknadsplatser. På så sätt säkerställs kontinuitet i kritisk verksamhet.

Vidare anges att om köparen inte uppfyller kriterierna för medlemskap eller deltagande i sådana system ska denne ändå kunna delta i dem under en tidsperiod som bestäms av resolutionsmyndigheten. Denna får vara på högst 24 månader, men kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.

Särskilt om tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem

Sveriges riksbank anför att det i lagen bör tas in bestämmelser motsvarande artikel 38.12 respektive 40.10 i krishanteringsdirektivet. Det rör sig om dels bestämmelser som anger att köparen inte får nekas tillgång till betalnings- clearing- och avvecklingssystem på grund av att denne saknar eller har ett alltför lågt kreditbetyg, dels bestämmelser som anger att om köparen inte uppfyller kriterierna för medlemskap eller deltagande i sådana system ska denne ändå kunna delta i dem under en tidsperiod som bestäms av resolutionsmyndigheten. Riksbanken anför vidare att utgångspunkten bör vara att deltagandet enbart övergår om förvärvaren uppfyller kraven på deltagande, mot bakgrund av behoven av likabehandling och att undvika störningar i det finansiella systemet. Samtidigt menar Riksbanken att det bör vara möjligt för resolutions- myndigheten att besluta att en förvärvare under en övergångsperiod får utöva de rättigheter som företaget i resolution har, utan att uppfylla kraven på deltagande i betalnings- clearing- och avvecklingssystem. Vidare anförs att sådana regler, såvitt avser överföringar från svenska företag i resolution, bör vara tillämpliga oavsett om rätten till deltagande avser ett svenskt eller utländskt system. Dessutom bör enligt Riksbanken samma princip gälla för överföringar från utländska företag (som är försatta i resolution i en annan medlemsstat) såvitt avser rätt till deltagande i svenska system.

Regeringen anser, liksom Riksbanken, att det i den nya lagen om resolution bör införas uttryckliga bestämmelser som motsvarar artikel 38.12 och artikel 40.10 i krishanteringsdirektivet. Den bestämmelse som blir tillämplig vid användning av försäljningsverktyget bör utformas i enlighet med vad Riksbanken anför.

Partsbyte i avtal

Vissa kompletterande befogenheter för resolutionsmyndigheten, bl.a. såvitt avser möjligheten att låta köparen ersätta företaget i resolution som part i ett avtal, anges i artikel 64 i krishanteringsdirektivet. Det finns dock vissa undantag från den generella möjligheten att låta köparen bli

part i avtal som tidigare ingåtts av företaget i resolution. En anställd i ett Prop. 2015/16:5 företag i resolution har rätt att säga upp sitt anställningsavtal, och en

motpart har rätt att säga upp avtalet om företaget i resolution eller köparen handlat eller underlåtit att handla på ett sådant sätt att uppsägningsrätt föreligger enligt avtalsvillkoren.

Utgångspunkten för krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del är att köparen ska kunna ersätta företaget i resolution som part i avtal som ingåtts av det företaget. Utan en sådan ordning skulle den finansiella stabiliteten kunna äventyras, då bl.a. avtal som är hänförliga till kritisk verksamhet skulle upphöra att gälla. Om köparen inte ersatte företaget i resolution på det här sättet skulle dessutom effektiviteten av resolutionen minska och resolutionsåtgärderna skulle kanske inte uppnå resolutionsändamålen. Därtill kommer att köparen också torde få svårt att bedriva den överförda verksamheten.

I sammanhanget blir det relevant att skilja på en överföring av aktier i företaget i resolution och en överföring av dess tillgångar eller förpliktelser. En aktieöverlåtelse påverkar inte partsställningen i de avtal som har ingåtts av den juridiska person som aktien avser.

Rättigheter av det slag som anges i artikel 38.11 i krishanterings- direktivet, dvs. rätt att gränsöverskrida, påverkas inte av en aktieöverlåtelse då sådana rättigheter enligt svensk rätt tillkommer företaget som sådant. I fråga om de rättigheter som behandlas i artikel 38.12 i direktivet, avseende medlemskap eller deltagande i olika typer av system på finansmarknaden, bör särskilda bestämmelser införas i den nya lagen om resolution i enlighet med vad som anförts ovan.

När det gäller inkråmsöverlåtelser förhåller sig saken annorlunda. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att gäldenärsbyte kräver samtycke. I fråga om borgenärsbyten krävs inte samtycke.

Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse som motsvarar krishanteringsdirektivets bestämmelser om att förvärvaren ska ersätta företaget i resolution som part i avtal som ingåtts av företaget tas in i den nya lagen om resolution när det som överförs är tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution (artikel 64.1 d, 64.1 f andra ledet, 64.3 och 64.4 i krishanteringsdirektivet).

Som framgått ovan finns det inte något behov av motsvarande lagstiftningsåtgärder när det handlar om aktieöverlåtelser, bortsett från avtal som ett företag i resolution är part i som innehåller villkor som innebär att avtalet får sägas upp eller att villkoren i avtalet ändras om företaget byter ägare. Enligt svensk rätt finns inget förbud mot avtalsvillkor med den innebörden. En bestämmelse som förhindrar att sådana avtalsvillkor får genomslag behöver därför tas in i lag. De bestämmelser som föreslås i avsnitt 19 om inskränkning av vissa avtalsvillkor vid beslut om krisavvärjande åtgärder, resolution eller resolutionsåtgärder, eller vid en händelse med direkt koppling till ett sådant beslut, täcker in även avtalsvillkor av det slag som nu avses.

22.3.7	Samarbetsskyldighet

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får förelägga företaget i
resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna		495

Prop. 2015/16:5

496

informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 64.1 e och 64.2 i krishanteringsdirektivet ska resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, ha befogenhet att begära att företaget i resolution och mottagaren informerar och bistår varandra.

Riksgäldskontoret ska utöva denna befogenhet, om myndigheten anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål. Riksgäldskontoret kan således kräva att ett företag i resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller försäljningsverktyget innebär det således att företaget i resolution och förvärvaren ska bistå varandra med information eller annat understöd.

I likhet med merparten av övriga resolutionsbefogenheter bör den nu angivna befogenheten framgå av den nya lagen om resolution. Bestämmelsen i fråga bör utformas som en rätt för Riksgäldskontoret att förelägga de berörda att vidta vissa åtgärder som konkret anges, dvs. bestämmelsen bör vara av offentligrättslig karaktär. Föreläggandet bör kunna förenas med vite. Genom att välja vite som sanktion blir bestämmelserna i lagen (1985:206) om vite tillämpliga, t.ex. i fråga om hur vitet ska bestämmas och om förfarandet när det döms ut.

22.4Villkor, försäljningsprocess och ersättning vid överföring

22.4.1Villkor vid en överföring

Regeringens förslag: En överföring genom användning av försälj- ningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Skatteverket efterfrågar klargöranden avseende de skatterättsliga följderna av transaktioner som genomförs genom användning av resolutionsverktyg.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 38.2 i krishanterings- direktivet framgår att en överföring genom försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna. Det framgår av artikel 38.3 i krishanteringsdirektivet att den värdering som gjorts enligt artikel 36 i direktivet ska beaktas.

Som bestämmelserna i krishanteringsdirektivet har utformats torde artikel 38.3 innefattas i artikel 38.2. Artikel 38.2 innebär ett mer långtgående åtagande i syfte att uppnå affärsmässiga villkor för

överföringar genom försäljningsverktyget. Det framstår därför som mest Prop. 2015/16:5 ändamålsenligt att i den nya lagen om resolution ange att överföring

genom användning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. En central del i att uppnå affärsmässiga villkor är den process för försäljning som anges i krishanteringsdirektivet, där hänsyn bl.a. ska tas till behovet av en snabb resolution (se avsnitt 22.4.2).

Rådande omständigheter ska beaktas vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor. Vad som utgör sådana villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. Det ligger i sakens natur att rådande omständigheter ska beaktas vid en sådan bedömning och det framstår som överflödigt att ange detta i lagen.

Vid bedömningen av vad som är affärsmässiga villkor ska den värdering som utförts enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet beaktas. Det anges också i artikel 36 att värderingen syftar till att utgöra underlag för beslut om användning av försäljningsverktyget. Det innebär att det ska vara möjligt att avvika från värderingen om exempelvis försäljningsprocessen indikerar ett annat värde på tillgångar som bjuds ut till försäljning. Det finns således utrymme för viss flexibilitet med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet. Utgångspunkten bör dock vara att den värdering som fastställs enligt artikel 36 och som utgår från att företaget förväntas fortleva (”going concern”) också ligger till grund för vad som kan anses vara affärsmässiga villkor. Vid en försäljning fastställs dock priset, som avspeglar det pris som marknadsaktörer är beredda att betala för försäljningsobjektet, slutligt genom försäljningavtalet.

Avslutningsvis kan noteras att det i artikel 38.2 i krishanterings- direktivet görs en hänvisning till att överföringar genom försäljnings- verktyget ska vara i överensstämmelse med de unionsrättsliga reglerna om statsstöd. Eftersom statsstödsreglerna gäller oberoende av den nu aktuella regleringen, saknas anledning att i den nu aktuella bestämmelsen i den nya lagen om resolution särskilt ange att de ska beaktas i detta sammanhang.

Skatteverket efterfrågar klargöranden avseende de skatterättsliga följderna av transaktioner som genomförs genom användning av resolutionsverktyg och vidtagande av resolutionsåtgärder. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra några överväganden såvitt avser behovet av ändringar i skattelagstiftningen till följd av att krishanteringsdirektivet genomförs i svensk rätt.

22.4.2Försäljningsprocessen

Regeringens förslag: När försäljningsverktyget används ska Riks- gäldskontoret till försäljning på marknaden bjuda ut ägande- rättsinstrument som getts ut av företaget i resolution eller dess till- gångar eller förpliktelser.

Ett erbjudande om försäljning ska

1.vara öppet för insyn,

2.ge en rättvisande bild av företaget i resolution och dess tillgångar och förpliktelser samt av äganderättsinstrument som har getts ut av

företaget,	497

Prop. 2015/16:5

498

3.inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,

4.inte ge upphov till intressekonflikter,

5.beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och

6.syfta till att få högsta möjliga pris vid försäljningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör definieras vad som avses med att bjuda ut till försäljning på marknaden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 39.1 i krishanterings- direktivet ska resolutionsmyndigheten när den använder försäljnings- verktyget bjuda ut till försäljning, eller vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av företagets tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som myndigheten avser att överföra. Vidare anges att grupper av tillgångar, rättigheter och förpliktelser får bjudas ut till försäljning separat.

Ett sådant erbjudande om försäljning måste uppfylla vissa krav, som anges i detalj i artikel 39.2. Ett erbjudande om försäljning ska vara öppet för insyn, ge en rättvisande bild av av företaget i resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget. Erbjudandet om försäljning får inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare, eller ge upphov till intressekonflikter. Dessutom ska erbjudandet om försäljning beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och syfta till att få högsta möjliga pris vid försäljningen.

Ett av de huvudsakliga syftena med dessa krav torde vara att säkerställa att överföringen sker på affärsmässiga villkor. På så sätt finns en koppling mellan dessa förfarandekrav och den bestämmelse i krishanteringsdirektivet enligt vilken en överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Generellt gäller att det i stor utsträckning blir en uppgift för resolutionsmyndigheten att bedöma i vilka former som en försäljning bör ske, med beaktande av de krav som följer av artikel 39.1 i krishanteringsdirektivet.

Av artikel 39.1 i krishanteringsdirektivet framgår att det är tillräckligt att resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder för att bjuda ut tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget i resolution till försäljning, dvs. utan att myndigheten faktiskt lämnar ett sådant erbjudande. Detsamma gäller aktier i företaget och andra äganderättsinstrument.

Svenska Bankföreningen anser att det bör definieras vad som avses med att bjuda ut till försäljning på marknaden. Den nu aktuella bestämmelsen torde bli tillämplig exempelvis på den situationen att myndigheten under tiden som ett erbjudande om försäljning förbereds blir kontaktad av en förvärvare som önskar köpa företaget eller dess verksamhet. Om ordalydelsen i artikel 39.1 i krishanteringsdirektivet beaktas, skulle det då kunna hävdas att myndigheten kan genomföra en försäljning utan att lämna ett erbjudande eftersom det åtminstone vidtagits åtgärder för att bjuda ut företaget i resolution eller dess verksamhet till försäljning. Det följer inte heller av artikel 39 i direktivet att ett erbjudande måste vara publikt. Förutsatt att resolutions- myndigheten uppfyller de kriterier som anges i artikel 39.2, bör

myndigheten kunna bjuda ut tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i Prop. 2015/16:5 företaget i resolution till en mer begränsad krets om detta bedöms vara

det bästa sättet att t.ex. få till stånd en snabb resolution eller maximera försäljningspriset.

Dessutom anges i artikel 39.3 i krishanteringsdirektivet vissa omständigheter som – om de föreligger – medför att kravet på att lämna erbjudande om försäljning inte gäller. Krishanteringsdirektivets syfte torde motsatsvis vara att ett sådant erbjudande normalt ska lämnas, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 39.2.

Av artikel 39.1 i krishanteringsdirektivet framgår att det är möjligt att erbjuda försäljning av grupper av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser separat. I likhet med utredningen bedömer regeringen att det är tillräckligt att det i den bestämmelse som genomför artikeln i fråga anges att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska bjudas ut till försäljning. Huruvida resolutionsmyndigheten vid en inkråmsöver- låtelse väljer att bjuda ut samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser till försäljning eller endast vissa av dem, får helt enkelt avgöras av myndigheten utifrån vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Det faktum att det är möjligt att erbjuda försäljning av vissa tillgångar och förpliktelser separat behöver alltså inte anges särskilt.

Av artikel 39.2 i krishanteringsdirektivet följer att de krav som erbjudandet om försäljning ska uppfylla inte ska påverka tillämpningen av unionens regler om statligt stöd. Annorlunda uttryckt kan man säga att om det av unionens regler om statligt stöd skulle ställas ytterligare krav vad gäller försäljningsprocessen ska dessa tillämpas. Eftersom statsstödsreglerna blir tillämpliga oavsett vad som anges i krishanterings- direktivet, saknas anledning att i den nya lagen om resolution särskilt ange detta.

Av artikel 39.2 framgår också att de principer som resolutions- myndigheten ska beakta i samband med en försäljning inte ska hindra myndigheten från att ta kontakt med särskilda köpare, förutsatt att potentiella köpare inte gynnas eller missgynnas på ett otillbörligt sätt. I denna del ansluter sig regeringen till utredningens bedömning att de principer som anges ovan inte uppställer några hinder mot att resolutionsmyndigheten kontaktar en viss person angående en försäljning av företaget i resolution eller dess tillgångar eller förpliktelser. Så länge de olika principerna efterlevs bör det vara upp till myndigheten att agera på det sätt som den anser lämpligt, inklusive att kontakta potentiella köpare i syfte att uppnå en effektiv användning av försäljningsverktyget. En bestämmelse motsvarande artikel 39.2 andra stycket i krishanterings- direktivet behöver därför inte införas i den nya lagen om resolution.


22.4.3		Undantag från kravet på erbjudande om
		försäljning

	Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får använda försäljnings-
	verktyget utan att iaktta kravet på att till försäljning bjuda ut
	äganderättsinstrument som getts ut av företaget i resolution eller dess
	tillgångar eller förpliktelser, om ett sådant erbjudande förhindrar eller
	försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.		499
	försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.		499

Prop. 2015/16:5		Riksgäldskontoret får också avstå från att tillämpa ett eller flera av

		de krav som gäller vid en försäljning, om tillämpningen av kravet
		förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
		Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 39.3 i krishanterings-
	direktivet får resolutionsmyndigheten använda försäljningsverktyget utan
	att iaktta kravet på att lämna ett erbjudande om försäljning om den finner
	att iakttagande av det kravet sannolikt skulle undergräva ett eller flera av
	resolutionsändamålen. För att detta undantag ska få åberopas krävs enligt
	bestämmelsen att det föreligger ett reellt hot mot den finansiella
	stabiliteten, och att en försäljning i syfte att hantera detta hot skulle
	försvåras om kraven skulle iakttas.
		I artikel 39.2 a i krishanteringsdirektivet anges bl.a. att erbjudandet om
	försäljning ska vara så öppet för insyn som möjligt med beaktande av
	omständigheterna och särskilt behovet av finansiell stabilitet.
	Annorlunda uttryckt kan det således i vissa lägen vara motiverat med
	något mindre insyn i försäljningsprocessen, under förutsättning att det
	anses nödvändigt för att bevara finansiell stabilitet. Den nu aktuella
	bestämmelsen i artikel 39.3 innebär dock att myndigheten helt kan avstå
	från ett erbjudande om försäljning.
		Sammanfattningsvis innehåller krishanteringsdirektivet två olika
	bestämmelser som kan åberopas i det fall resolutionsmyndigheten anser
	att ett erbjudande om försäljning kan försämra möjligheten att bevara
	finansiell stabilitet. Antingen kan myndigheten, genom att tillämpa de
	möjligheter till anpassningar som ges i artikel 39.2, minska exempelvis
	insynen i processen, eller kan myndigheten avstå från att lämna ett
	erbjudande om försäljning förutsatt att de förutsättningar som anges i
	artikel 39.3 är uppfyllda.
		Möjligheten för Riksgäldskontoret att i vissa fall låta bli att lämna ett
	erbjudande om försäljning bör framgå av svensk rätt. En bestämmelse
	motsvarande artikel 39.3 i krishanteringsdirektivet bör därför tas in i den
	nya lagen om resolution. Regeringen ansluter sig dock till utredningens
	bedömning att det inte finns behov av att införa någon bestämmelse som
	motsvarar artikel 39.3 a och b. Enligt dessa punkter ska särskild hänsyn
	tas till ändamålet att bevara finansiell stabilitet. Eftersom det framgår av
	artikel 39.3 att det är möjligt att göra undantag från kravet på att lämna ett
	erbjudande om försäljning med hänsyn till övriga resolutionsändamål
	framstår det som överflödigt att särskilt i den nya lagen om resolution
	ange att undantag kan göras med åberopande av ett av dessa resolutions-
	ändamål. Det bör däremot uttryckligen anges i lagen att Riksgälds-
	kontoret kan avstå från att iaktta enskilda krav på försäljningsprocessen
	på samma grunder som myndigheten kan avstå från att lämna ett
	erbjudande om försäljning.

500

22.4.4	Undantag från krav på offentliggörande	Prop. 2015/16:5

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att
genomföra bestämmelsen om undantag från krav på offentliggörande i
artikel 39.2 tredje stycket i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända
mot den. Svenska Bankföreningen anser att de problem som kan uppstå
vid försäljning av äganderättsinstrument i ett noterat bolag bör belysas.
Skälen för regeringens bedömning: Ett företag vars aktier är
upptagna till handel på reglerad marknad omfattas av viss informations-
plikt. Omfattningen av denna informationsplikt framgår av artikel 17.1 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014. Enligt den
artikeln ska en emittent så snart som möjligt informera allmänheten om
insiderinformation som direkt berör den emittenten.
Ett erbjudande om försäljning av ett företag i resolution inom ramen
för försäljningsverktyget torde typiskt sett ha karaktär av insider-
information och omfattas i så fall av kravet på offentliggörande.
Eftersom ett offentliggörande kan försvåra för myndigheten att uppnå
resolutionsändamålen, anges dock i artikel 39.2 sista stycket i
krishanteringsdirektivet att offetnliggörandet av ett erbjudande om
försäljning av ett företag i resolution som omfattas av artikel 17.1 i
förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4
eller 17.5 i den förordningen. Enligt de bestämmelserna får en emittent
bl.a. skjuta upp offentliggörandet om ett omedelbart offentliggörande
sannolikt skadar emittentens intressen, det inte är sannolikt att ett
uppskjutet offentliggörande vilseleder allmänheten och emittenten kan
säkerställa att informationen förblir konfidentiell.
Om ett erbjudande om försäljning som görs inom ramen för
försäljningsverktyget omfattas av artikel 17.1 i förordning (EU) nr
596/2014, får ett sådant offentliggörande också skjutas upp enligt artikel
17.4 eller 17.5 i den förordningen. Förordningen kommer, när den börjar
gälla, bli direkt tillämplig i svensk rätt. Det krävs därför inga
lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 39.2 sista stycket i
krishanteringsdirektivet.
Svenska Bankföreningen anser att de problem som kan uppstå vid
försäljning av äganderättsinstrument i ett noterat bolag bör belysas.
Enligt regeringens bedömning innebär krishanteringsdirektivets
bestämmelser i denna del att vissa potentiella problem hanteras genom
direkt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelser. Det saknas därför
anledning att överväga ytterligare lagstiftningsåtgärder.
22.4.5	Ersättning vid överföring

Regeringens förslag: Den ersättning som betalas av en förvärvare ska
tillfalla företaget i resolution om överföringen avser företagets
tillgångar eller förpliktelser och den förra ägaren eller innehavaren om
		501

Prop. 2015/16:5 överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av annan än företaget i resolution.

Från ersättningen får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med överföringen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 38.4 i krishanterings- direktivet ska den eventuella ersättning som betalas av en förvärvare vid en användning av försäljningsverktyget tillfalla de ursprungliga inne- havarna av aktierna eller äganderättsinstrumenten, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av företaget i resolution. Om överföringen avser tillgångar eller skulder från företaget i resolution, ska ersättningen tillfalla företaget i resolution.

I artikel 38.4 i krishanteringsdirektivet görs förbehåll för artikel 37.7 i direktivet, som anger att resolutionsmyndigheten eller finansierings- arrangemanget får göra avdrag från den ersättning som betalas av en förvärvare för att täcka kostnader som uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget. För tydlighets skull bör påpekas att det inte nödvändigtvis behöver vara så att någon ersättning utgår över huvud taget, t.ex. om det överförda inkråmet inte har något värde.

Det bör i den nya lagen om resolution införas en uttrycklig bestämmelse som genomför artiklarna 37.7 och 38.4 i krishanterings- direktivet. Av bestämmelsen bör framgå vem ersättningen ska tillfalla samt att Riksgäldskontoret får göra avdrag från ersättningen för att täcka kostnader som har uppstått för myndigheten eller resolutionsreserven när försäljningsverktyget har använts.

22.5Ägarprövning

22.5.1Nya bestämmelser om ägarprövning

Regeringens förslag: Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt reglerna om ägarprövning i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Om en ägarprövning inte har kunnat slutföras före det att en överföring görs, får överföringen ändå ske. I ett sådant fall ska rösträtten för aktierna eller äganderättsinstrumenten utövas av Riksgäldskontoret fram till dess att ägarprövningen är slutförd.

Om den nya förvärvaren inte godkänns som ägare, ska aktierna eller äganderättsinstrumenten avyttras inom en tidsperiod som fastställs av Riksgäldskontoret.

502

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag ger dock inte utrymme för att slutföra ägarprövningen först efter det att förvärv skett.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Ackordscentralen och Svenska Bank- föreningen delar utredningens bedömning att ägarprövning bör ske skyndsamt. Ackordscentralen framhåller också behovet av att en noggrann prövning sker. Bankföreningen anför också att reglerna om ägarprövning bör utformas mer direktivkonformt. Dessutom menar Bankföreningen att det bör övervägas om undantag från kraven i lagen om offentlig upphandling behövs i detta sammanhang, liksom krav på skyndsamhet m.m. om Konkurrensverket prövar ett förvärv.

Skälen för regeringens förslag

Gällande regler om ägarprövning

Regler om ägarprövning vid förvärv av aktier eller andelar i ett kreditinstitut finns i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansi- eringsrörelse, förkortad LBF. Motsvarande regler för värdepappersbolag finns i 24 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Den svenska lagstiftningen grundar sig på unionsrättsliga regler som gäller för kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsbolag. Motsvarande regler finns även för fondbolag.

Innan ett förvärv görs av aktier eller andelar som innebär att ett kvalifi- cerat innehav uppnås ska tillstånd till förvärvet erhållas från Finans- inspektionen. Med kvalificerat innehav avses ett direkt eller indirekt ägande som representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller rösterna i företaget eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Tillstånd ska även sökas om ett kvalificerat inne- hav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 30 eller 50 procent av kapitalet eller rösterna eller så att företaget blir dotterföretag.

Tillstånd ska således sökas innan förvärvet och beslut i frågan ska fattas inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen bekräftat att ansökan har tagits emot (vilket i sin tur ska ske inom två arbetsdagar från det att en fullständig ansökan kommit in till inspektionen). Om en förvärvare underlåter att ansöka om tillstånd, kan Finansinspektionen besluta att denne vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av krav på tillstånd. Vidare kan inspektionen förelägga förvärvaren att avyttra sådana aktier eller andelar.

För att erhålla tillstånd krävs bl.a. att förvärvaren bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen i företaget och att det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt. Vid bedömningen ska bl.a. förvärvarens anseende och kapitalstyrka beaktas. Vidare ska bedömas om det finns skäl att anta att förvärvet har samband med eller kan öka risken för penningtvätt.

Ägarprövning i samband med vidtagande av resolutionsåtgärder

Allmänt sett ställs stora krav på snabbhet vid vidtagande av resolutionsåtgärder för att dessa ska kunna uppnå sitt syfte. Detta är särskilt fallet om det är fråga om en utbredd kris där det finns en generell

Prop. 2015/16:5

503

Prop. 2015/16:5 instabilitet och oro på marknaden. I dessa fall torde det vara fråga om att resolutionsmyndigheten – om myndigheten avser att använda försäljnings- verktyget – behöver hitta en köpare, och genomföra försäljningen, mer eller mindre samtidigt som företaget försätts i resolution.

Samtidigt är det viktigt att de krav som under normala omständigheter ställs på ett företag som avser att bedriva aktuell verksamhet gäller även för en förvärvare inom ramen för resolution. Att upprätthålla dessa krav även i samband med resolutionsåtgärder bidrar bl.a. till en sund och stabil framtida verksamhet, vilket i sin tur är en viktig del i säkerställandet av en fortsatt drift av exempelvis den kritiska verksamhet som överförts. Ett undantag från gällande regelverk hade dessutom kunnat medföra att vissa privata aktörer gynnats på ett otillbörligt sätt. Dessutom torde det kunna ha en negativ effekt på marknadens förtroende avseende en förvärvares möjlighet att driva verksamheten vidare på ett lämpligt sätt.

I vissa fall kan det behöva göras en avvägning mellan de två intressen som anges ovan, dvs. intresset av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av en konsekvent tillämpning av relevanta regler. Så är bl.a. fallet vad gäller reglerna om ägarprövning och tillstånd, eftersom en normal tillämpning av dessa regler kan medföra att resolutions- åtgärder inte vidtas tillräckligt snabbt eller att ett i sammanhanget sämre verktyg måste användas.

Huruvida det är reglerna om ägarprövning eller verksamhetstillstånd som aktualiseras beror på om det är aktier eller inkråm som överförs. Vid en överföring av aktier berörs nämligen inte de tillstånd som innehas av det fallerande företaget. Då aktualiseras endast reglerna om ägarpröv- ning. Om det däremot är fråga om en inkråmsöverlåtelse kommer det förvärvande företaget att behöva ansöka om verksamhetstillstånd (under förutsättning att den del av verksamheten som överförs är tillstånds- pliktig och att det förvärvande företaget inte sedan tidigare har nöd- vändiga tillstånd)

I artikel 38.8 i krishanteringsdirektivet anges att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument leder till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut, ska de behöriga myndigheterna (tillsynsmyndigheten) för det institutet göra ägar- prövningen i så god tid att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen.

Om ägarprövningen inte kan slutföras innan överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument äger rum, ska överföringen ändå få rättslig verkan, enligt artikel 38.9 i krishanteringsdirektivet. Rösträtten avseende aktierna eller äganderättsinstrumenten får dock endast utövas av resolutionsmyndigheten framtill dess att tillsynsmyndigheten godkänt den nya förvärvaren. Om den nya förvärvaren inte godkänns som ägare, ska denne avyttra aktierna eller äganderättsinstrumenten inom en tidsperiod som fastställs av resolutionsmyndigheten. Fram till dess att den perioden har löpt ut får tillsynsmyndigheten inte ingripa mot den nya förvärvaren. Om aktierna eller äganderättsinstrumenten inte avyttrats inom den angivna tidsperioden, får tillsynsmyndigheten dock ingripa.

Enligt artikel 63.1 m i krishanteringsdirektivet kan resolutions- myndigheten kräva att den behöriga myndigheten ”i god tid” bedömer

504

köparen av ett kvalificerat innehav, genom undantag från de tidsgränser som anges i annan unionsrättslig lagstiftning.

Det övergripande syftet med reglerna om ägarprövning i samband med resolution är att påskynda beslutsprocessen, vilket framgår av artikel 38.8 i krishanteringsdirektivet där det anges att den behöriga myndigheten ska göra bedömningen ”i så god tid” att det inte försenar användningen av försäljningsverktyget och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsändamålen. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att både sammanhanget och språkliga skäl talar för att ”skyndsamt” är en bättre term än ”i god tid”. Eftersom en resolutionsåtgärd måste kunna vidtas snabbt finns två sätt att hantera det kravet på i relation till en ägarprövning som görs i samband med användning av försäljningsverktyget.

Ett sätt är att kräva av Finansinspektionen att myndigheten fattar beslut innan överföringen genomförs. En alternativ lösning är att tillåta förvärvet även utan tillstånd, men att ge resolutionsmyndigheten befogenhet att i efterhand – om prövningen leder fram till att förvärvet inte godkänns – kräva av förvärvaren att denne avyttrar sina aktier. En nackdel med den senare lösningen skulle kunna vara att en potentiell intressent kan dra sig för att förvärva aktierna utan att först ha blivit godkänd som ägare, särskilt i tider då marknadsvärdet på de förvärvade aktierna är volatilt, eftersom det då finns en större risk för förlust vid en framtvingad avyttring. Mot denna bakgrund kan en lösning där ägarprövningen görs snabbt vara att föredra, under förutsättning att det ändå går att göra en tillräckligt god bedömning.

Krishanteringsdirektivets regler innebär en kombination av de två modellerna. Till att börja med anges att den behöriga myndigheten ska pröva en ägares lämplighet inom den tid som krävs för att inte försena användningen av försäljningsverktyget eller hindra att resolutions- åtgärden uppnår resolutionsändamålen. Vidare finns som nämns ovan en resolutionsbefogenhet som innebär att resolutionsmyndigheten ska kunna kräva av den behöriga myndigheten att denna prövar en ägares lämplighet vid lämplig tidpunkt. Innebörden av dessa artiklar är att den behöriga myndigheten ska göra sin prövning skyndsamt. Å andra sidan anges att förvärvaren även utan tillstånd ska kunna överta aktierna. I det sistnämnda fallet kan dock förvärvaren tvingas avyttra aktierna i det fall det senare visar sig att den behöriga myndigheten inte anser att denne är en lämplig ägare. Utredningen gör mot denna bakgrund bedömningen att prövningen bör ske innan överföringen av aktier äger rum.

Svenska Bankföreningen menar att bestämmelserna om ägarprövning bör utformas på ett mer direktivkonformt sätt. Enligt Bankföreningen skulle den av utredningen föreslagna lösningen skapa risk för förseningar och ökade kostnader på grund av de risker som förknippas med att ägarprövningen inte faller väl ut. Vidare anförs att förvärvare som redan har tillstånd att driva aktuell verksamhet bör undantas från kravet på ägarprövning.

Regeringen ansluter sig till Bankföreningens bedömning såtillvida att den av utredningen föreslagna lösningen framstår som en alltför restriktiv tolkning av krishanteringsdirektivets regler, särskilt i ljuset av att direktivet innehåller uttryckliga bestämmelser som innebär att en förvärvare ska kunna överta aktier även om denne saknar tillstånd. Det

Prop. 2015/16:5

505

Prop. 2015/16:5 bör därför i den nya lagen om resolution införas bestämmelser om vad som ska gälla när aktier har överlåtits till en förvärvare innan ägarprövningsprocessen har slutförts.

Det framstår oavsett detta som eftersträvansvärt att, som utredningen, Ackordscentralen och Bankföreningen framhåller, den behöriga myndigheten gör sin prövning så skyndsamt som möjligt i syfte att undvika en situation där aktier överlåts till en förvärvare som inte blivit föremål för ägarprövning.

Däremot framstår det inte som en möjlig ordning att, som Bankföreningen föreslår, i lagen ange att förvärvare som redan innehar relevanta tillstånd bör undantas från kravet på ägarprövning. Det framgår av artikel 38.8 i krishanteringsdirektivet att ägarprövning ska ske när verksamhet överlåts till en ny ägare. Den bestämmelsen innehåller inga undantag när förvärvaren redan innehar tillstånd för verksamheten i fråga. Det framstår inte heller som lämpligt att i den nya lagen om resolution föreskriva om undantag från lagen (2007:1091) om offentlig upphandling eller om särskilda processkrav för det fall att Konkurrensverket har att ta ställning till ett förvärv.

Med hänsyn till vikten av att resolution hanteras snabbt bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att Finans- inspektionen ska handlägga ett ärende om tillstånd till förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier i ett företag i resolution skyndsamt. Det bör dessutom införas bestämmelser som genomför artikel 38.9 i krishanterings- direktivet, som reglerar situationen när aktier ändå har överlåtits till en förvärvare innan ägarprövningsprocessen har slutförts.

22.5.2Behov av undantag från gällande rätt

Regeringens förslag: När försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver en anmälan till eller tillstånd från Finansinspektionen ska undantag gälla från vissa av de bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden som annars ska tillämpas i sådana fall.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: För att uppnå det övergripande syftet att påskynda beslutsprocessen i samband med ägarprövning vid användning av försäljningsverktyget anges i artikel 38.8 i krishanterings- direktivet att undantag ska göras från vissa unionsrättsliga regler som ställer krav på förvärvaren av ett kreditinstitut eller ett värdepappers- bolag. Det rör sig främst om olika regler som blir tillämpliga vid förvärv eller avyttring av ett kvalificerat innehav i sådana företag.

Motsvarande bestämmelser återfinns i 14 kap. LBF och 24 kap. LVM. För att säkerställa att krishanteringsdirektivet genomförs bör det införas en ny bestämmelse i 14 kap. LBF respektive 24 kap. LVM, där det framgår vilka bestämmelser i dessa lagar som det görs undantag från vid en ägarprövning som sker som ett resultat av försäljningsverktyget.

506

Nedan följer en närmare analys av vilka undantag som behöver göras i gällande rätt.

Av artikel 38.8 i krishanteringsdirektivet framgår att undantag ska göras från de regler som innebär att den som beslutat att avyttra ett kvalificerat innehav helt och hållet eller till en del som medför att de tröskelvärden som finns underskrids, ska meddela den behöriga myndigheten. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 3 § LBF samt 24 kap. 4 § LVM. Även om det inte är nödvändigt i sig att göra undantag från dessa bestämmelser för att genomföra de bestämmelser om ägarprövning som ska gälla vid användning av försäljningsverktyget, synes det lämpligt med ett sådant undantag eftersom det är fråga om en avyttring som kontrolleras och beslutas av en myndighet. Det bör därför i LBF respektive LVM införas en bestämmelse som bl.a. anger att 14 kap. 3 § LBF respektive 24 kap. 4 § LVM inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.

Undantag ska också göras från kravet på att beslut i frågan om ägarens lämplighet ska fattas inom viss tid (60 arbetsdagar). Bestämmelser av det slaget återfinns i 14 kap. 2 b § LBF samt 24 kap. 3 a § LVM. Som framgår i avsnitt 22.3.1 föreslås att det införs en bestämmelse i den nya lagen om resolution som anger att Finansinspektionen ska handlägga ett ärende om prövning av en ägares lämplighet i samband med att försäljningsverktyget används skyndsamt. Det är därför inte nödvändigt att införa ett uttryckligt undantag från de ovan angivna bestämmelserna.

Undantag ska kunna göras från de materiella krav som ställs på en förvärvare av ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag i resolution. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 § LBF samt 24 kap. 3 § LVM. Det undantag som här anges i krishanteringsdirektivet skulle få till följd att även ägare som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare skulle kunna förvärva ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett företag som försatts i resolution. Utredningen ifrågasätter huruvida denna bestämmelse är förenlig med andra bestämmelser i krishanteringsdirektivet, av vilka det framgår att resolutionsmyndigheten kan kräva att en förvärvare som befunnits olämplig som ägare ska avyttra sina aktier eller andelar. Vidare anför utredningen att överlåtelse av aktier eller andelar till en person som inte uppfyller de normalt gällande kraven på en ägare inte framstår som ett lämpligt sätt att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås, eller att marknadens förtroende för företagets verksamhet återställs. Utredningen finner sammanfattningsvis att det inte bör ställas lägre krav på en förvärvare av aktier som överförs genom användning av försäljnings- verktyget än en vanlig förvärvare.

Det kan, som utredningen har noterat, finnas vissa oklarheter när det gäller hur det nu aktuella undantaget passar in i krishanteringsdirektivets systematik. Bestämmelsens materiella innehåll – att undantag från de vanliga kraven vid ägarprövning ska kunna göras – är dock inte i sig oklart. Mot denna bakgrund, och eftersom bestämmelsen måste genomföras i svensk rätt, föreslås att ett undantag från de ovan nämnda bestämmelserna förs in i LBF respektive LVM. Det bör i detta sammanhang erinras om att resolutionsmyndigheten har att beakta de generella resolutionsändamålen, även i fråga om vem som kan anses

Prop. 2015/16:5

507

Prop. 2015/16:5 lämplig att förvärva aktier eller andelar i ett företag som försatts i resolution. Även om en prövning enligt de materiella krav som normalt tillämpas vid ägarprövning inte görs i ett sådant fall, har resolutions- myndigheten således att bedöma om en överlåtelse till en specifik person står i överensstämmelse med resolutionsändamålen.

Av krishanteringsdirektivet framgår även att undantag ska göras från kravet på samråd med utländska myndigheter. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 2 a § LBF samt 24 kap. 2 § LVM. För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör det i LBF respektive LVM föreskrivas att de bestämmelserna inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget. I sammanhanget kan även nämnas att myndigheter från andra länder ändå kommer att vara involverade i, och informerade om, de resolutionsåtgärder som vidtas genom samarbetet i resolutionskollegierna (se avsnitt 26).

I artikel 38.8 i krishanteringsdirektivet anges slutligen att undantag ska göras från kravet på att ett företag ska meddela den behöriga myndigheten om vissa förvärv och avyttringar. Bestämmelser av det slaget återfinns i svensk rätt i 14 kap. 4 § LBF samt 24 kap. 5 § LVM, och det bör framgå av respektive lag att de bestämmelserna inte ska tillämpas vid en ägarprövning som sker som ett resultat av en överföring genom användning av försäljningsverktyget.

	22.6	Tillstånd

	Regeringens förslag: Om en överföring genom användning av
	försäljningsverktyget kräver tillstånd för bank- och finansierings-
	rörelse eller värdepappersrörelse eller tillstånd för förvärv av egendom
	på grund av att företagets motprestation motsvarar mer än 25 procent
	av dess kapitalbas, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant
	tillståndsärende skyndsamt.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: De företag som berörs av krishan-
	teringsdirektivet är kreditinstitut och värdepappersbolag samt vissa andra
	företag som ingår i samma koncern som ett sådant företag. Utifrån ett
	verksamhetsperspektiv innebär detta att reglerna främst omfattar sådana
	företag som bedriver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappers-
	rörelse. Samtliga dessa verksamheter är tillståndspliktiga.
	Som noteras i avsnitt 22.5.1 innebär en överföring av aktier att de
	tillstånd som innehas av det fallerande företaget inte berörs. Det är
	således endast i samband med en inkråmsöverlåtelse som det blir aktuellt
	att ansöka om tillstånd för att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller
	värdepappersrörelse. Vidare kan det vara så att förvärvaren sedan
	tidigare har tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten. Inte heller i
	dessa fall behöver en ansökan göras.
	Ett krav för att erhålla verksamhetstillstånd är att Finansinspektionen
508	bedömer att det är sannolikt att den planerade verksamheten kommer att

drivas enligt tillämpliga regler och att den som har eller kan förväntas Prop. 2015/16:5 komma att få ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett

bestämmande inflytande över ledningen i företaget (bl.a. ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas). I denna sistnämnda del är det alltså fråga om en prövning som motsvarar den som ska ske vid ett förvärv av ett kvalificerat innehav av aktier, enligt vad som diskuteras i föregående avsnitt.

Det är som utgångspunkt lämpligt att låta samma regler gälla för en förvärvare av viss verksamhet vid användning av försäljningsverktyget som i andra fall. Det innebär bl.a. att det ska ställas krav på tillstånd, under förutsättning att den överförda verksamheten är tillståndspliktig och att förvärvaren sedan tidigare inte har nödvändiga tillstånd. Precis som med frågan om ägarprövning handlar det dock om att göra en avvägning mellan behovet av att kunna vidta resolutionsåtgärder snabbt och intresset av att säkerställa att tillämpliga rörelseregler uppfylls.

Det framgår av artikel 38.7 i krishanteringsdirektivet att en förvärvare av verksamhet som överförs genom försäljningsverktyget ska ha de tillstånd som krävs för att bedriva den överförda verksamheten. Det följer redan av befintlig reglering i LBF respektive LVM att det krävs tillstånd för att bedriva sådan verksamhet. Det finns således inte något behov av en särskild uttrycklig reglering i den nya lagen om resolution för att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelse om detta. Dessa krav gäller för en förvärvare av verksamhet som överförs genom användning av försäljningsverktyget på samma sätt som alla andra företag som bedriver aktuell verksamhet. Då det ställs stora krav på snabbhet i samband med att resolutionsåtgärder vidtas innehåller artikel 38.7 i krishanteringsdirektivet ett krav på att den behöriga myndigheten ska ta ansökan om tillstånd under övervägande ”inom rimlig tid” i samband med överföringen. Finansinspektionen bör därför vara skyldig att hantera ansökan om tillstånd skyndsamt.

Det kan även noteras att det enligt 7 kap. 12 § LBF samt 7 kap. 13 § LVM krävs tillstånd till förvärv av egendom om företagets motprestation motsvarar mer än 25 procent av dess kapitalbas. Tillstånd ska inhämtas före förvärvet.

Ovanstående bestämmelser kan aktualiseras både vid en överföring av aktier och vid en överföring av inkråm, under förutsättning att förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt de lagarna. För att användningen av försäljningsverktyget inte ska försenas bör det av den nya lagen om resolution framgå att Finansinspektionen ska hantera en sådan tillståndsansökan skyndsamt.

22.7Definitioner avseende broinstitutsverktyget

22.7.1Definition av broinstitutsverktyget

Regeringens förslag: Med broinstitutsverktyget avses en överföring till ett broinstitut av

1. tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, eller

509

Prop. 2015/16:5

510

2. aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution från annan än företaget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Det kan vara svårt att snabbt hitta en lämplig köpare till ett fallerande finansiellt företag eller dess inkråm. Detta kan särskilt vara fallet i händelse av systemkris, då flera företag drabbas av problem vid samma tidpunkt. Ett alternativ till försäljnings- verktyget kan i ett sådant läge vara broinstitutsverktyget.

Broinstitutsverktyget medför en högre grad av statligt ansvar för omstruktureringen av det fallerande företaget jämfört med försäljnings- verktyget. När försäljningsverktyget används har staten – åtminstone i det fall hela verksamheten överförs eller om den del som inte överförs försätts i konkurs – ingen direkt roll i denna omstrukturering, utöver sin roll i själva överlåtelsen.

Broinstitutsverktyget kan användas på olika sätt, vilka också i olika grad innebär att verksamheten omstruktureras. Till att börja med kan broinstitutsverktyget användas för att överföra en del av företagets verksamhet. Syftet med en sådan överföring ska vara att säkerställa fortsatt drift av kritisk verksamhet. Övriga delar av företagets verksamhet

– dvs. de som inte överförs till broinstitutet – avvecklas då sannolikt genom konkurs. Genom att endast överföra en del av verksamheten uppnås automatiskt en viss omstrukturering.

Ett annat sätt att använda broinstitutsverktyget är att överföra hela verksamheten i företaget i resolution till broinstitutet, antingen i form av en inkråmsöverlåtelse eller genom en överlåtelse av aktierna i företaget. I det sistnämnda fallet blir således broinstitutet moderbolag till det fallerande företaget. Om hela verksamheten överförs kommer det sannolikt att kvarstå ett betydande behov av omstrukturering.

Enligt artikel 2.1.60 i krishanteringsdirektivet avses med broinstituts- verktyget en mekanism för överföring av aktier eller andra ägande- rättsinstrument som getts ut av ett företag i resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution, till ett broinstitut.

Det finns flera likheter mellan broinstitutsverktyget och försäljnings- verktyget och flera av bestämmelserna som rör tillämpningen av verktygen är därför likadana eller liknande. En viktig skillnad mellan de två verktygen är dock att broinstitutsverktyget endast är ett första steg i en längre omstruktureringsprocess. Av den anledningen finns det vissa bestämmelser som rör driften av broinstitutet efter det att verksamheten övertagits från det fallerande företaget. Några motsvarande bestämmelser finns inte avseende försäljningsverktyget, utan det är i det fallet upp till förvärvaren att driva verksamheten vidare på det sätt som denne finner lämpligt inom ramen för tillämpliga rörelseregler.

Både försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget kan användas för att överföra såväl äganderättsinstrument (aktier, konvertibler, tecknings- optioner och teckningsrätter, se avsnitt 22.3.1) i ett företag i resolution som dess tillgångar eller förpliktelser. Den avgörande skillnaden är att broinstitutsverktyget används för att göra överföringar till just ett broinstitut, medan försäljningsverktyget används för att göra över-

föringar i andra fall. Mot denna bakgrund är definitionerna av Prop. 2015/16:5 broinstitutsverktyget och broinstitut centrala, i syfte att upprätthålla en

tydlig distinktion mellan de två verktygen. Vilka tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som får överföras framgår av särskilda bestämmelser.

22.7.2Definition av broinstitut

Regeringens förslag: Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag

iresolution och aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag från annan än företaget, och

3.avser att fortsätta upprätthålla kritisk verksamhet som har utförts eller erbjudits av företaget i resolution, oavsett om detta skett direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.

Bolagets syfte och verksamhetsföremål som anges i 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att lagens defini- tion av ett broinstitut bör överensstämma bättre med krishanterings- direktivets definition.

Skälen för regeringens förslag: Ett broinstitut ska enligt artikel 40.2 i krishanteringsdirektivet vara en juridisk person som (i) ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutions- myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten, och (ii) har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett företag i resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett eller flera företag i resolution i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget i resolution.

I artikel 40.2 tydliggörs även att användningen av skuldnedskrivnings- verktyget i syfte att kapitalisera ett broinstitut inte ska påverka resolutionsmyndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet. Krishanteringsdirektivet bygger således på en modell där ett delvis privat ägt broinstitut i sig är tillåtet, men där kontrollen alltid ska finnas hos resolutionsmyndigheten.

Enligt artikel 40.2 b i krishanteringsdirektivet ska broinstitutet ha bildats bl.a. i syfte att behålla tillgången till kritiska funktioner. I den av utredningen föreslagna definitionen anges i stället att broinstitutet avser att fortsätta utföra tjänster eller erbjuda funktioner som har utförts eller erbjudits av företaget i resolution. Sveriges riksbank anser att lagens definition av ett broinstitut bör överensstämma bättre med krishanteringsdirektivets definition.

Regeringen bedömer att den av utredningen föreslagna definitionen går utöver vad som följer av artikel 40.2 b. Det bör av den nya lagen om

resolution, på motsvarande sätt som i krishanteringsdirektivet, framgå att

511

Prop. 2015/16:5 syftet med broinstitutsverktyget är att bibehålla tillgången till kritiska funktioner. Mot denna bakgrund bör bestämmelserna i den nya lagen om resolution, som Riksbanken föreslår, närmare anknyta till den definition av ett broinstituts syfte som ges i krishanteringsdirektivet. Detta bör framgå av de bestämmelser i den nya lagen om resolution som anger hur broinstitutsverktyget får användas (se avsnitt 22.8.1).

I svensk rätt omfattar begreppet juridisk person en rad olika typer av rättssubjekt, t.ex. aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. En viktig aspekt att beakta i det här sammanhanget är att associations- formen ska göra det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget för att konvertera fordringar som överförs till broinstitutet till äganderätts- instrument i broinstitutet (se avsnitt 15). Av detta följer att broinstitutet måste vara en juridisk person där det finns äganderättsinstrument. Detta utesluter sådana juridiska personer där det inte finns några ägare, t.ex. stiftelser.

Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att det inte heller framstår som lämpligt att skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder till andelar i handelsbolag eller ekonomiska föreningar. Vad gäller handelsbolag hade en konvertering krävt att de tidigare borgenärerna behövt tillträda relevant bolagsavtal. Vad gäller ekonomiska föreningar finns krav på att medlemmarna deltar i företagets verksamhet, exempelvis som konsumenter. Det bör därför anges i den nya lagen om resolution att broinstitut endast kan vara aktiebolag.

I krishanteringsdirektivet anges att broinstitutet – i vart fall delvis – ska ägas av en eller flera statliga myndigheter. I utredningens förslag till genomförande anges i stället att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av staten. Utredningen motiverar detta med att en myndighet i formell mening inte kan äga egendom, eftersom en myndighet enligt svensk rätt inte är en självständig juridisk person.

Det är inte osannolikt att ett broinstitut endast delvis blir statligt ägt eftersom det kan finnas behov, inte minst mot bakgrund av begräns- ningarna i att använda statliga medel i resolution, av att kapitalisera ett broinstitut genom att skulder konverteras till aktier genom användning av skuldnedskrivningsverktyget. Eftersom resolutionsmyndigheten kontrol- lerar ett broinstitut, kommer andra ägare i ett broinstitut dock inte få något inflytande över verksamheten. Det torde i praktiken därför vara ovanligt med frivilliga privata investerare i ett broinstitut.

22.8Generellt om överföring till ett broinstitut

22.8.1Vad får överföras?

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får använda broinstitutsverk- tyget för att överföra

1.tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, eller

2.aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution från annan än företaget.

Riksgäldskontoret får endast använda broinstitutsverktyget för att upprätthålla kritiska funktioner inom broinstitutet.

512

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att broinstitutsverktyget endast får användas för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank och Finansinspektionen anför att utredningens förslag innebär att användningsområdet för broinstitutet inskränks mer än nödvändigt och efterfrågar mer direktivkonforma bestämmelser.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40.1 i krishanterings- direktivet följer att resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att överföra dels aktier eller andra äganderättsinstrument, dels tillgångar, rättigheter och skulder, från ett företag i resolution till ett broinstitut. Vilka tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument som kan överföras till ett broinstitut bör framgå av den nya lagen om resolution. När det gäller vilka tillgångar och förpliktelser som kan komma i fråga för överföring är de överväganden som gjordes i fråga om användning av försäljningsverktyget relevanta även i detta sammanhang. De tillgångar och förpliktelser som kan överföras till en förvärvare genom användning av försäljningsverktyget bör även kunna överföras till ett broinstitut.

Sådana överföringar får göras med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritiska funktioner inom broinstitutet. Utredningen föreslår dock att användningen av broinstitutsverktyget inte bör begränsas till att upprätthålla kritisk verksamhet. I stället bör broinstitutsverktyget få användas för att uppnå det av utredningen föreslagna resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. Samtidigt noterar utredningen att upprätthållande av kritisk verksamhet i praktiken troligen kommer att vara den vanligaste anledningen till att broinstitutsverktyget används. Sveriges riksbank och Finansinspektionen anför att utredningens förslag innebär att användningsområdet för broinstitutet inskränks mer än nödvändigt och efterfrågar mer direktiv- konforma bestämmelser.

Som framgår av avsnitt 15.1 föreslår regeringen, med avvikelse från utredningens förslag i den delen, att den nya lagen om resolution inte bör innehålla ett resolutionsändamål som består i att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet. I stället föreslås att det i den nya lagen om resolution anges resolutionsändamål som närmare anknyter till motsvarande bestämmelse i krishanteringsdirektivet. Mot denna bakgrund framstår det även här som lämpligt att, i enlighet med vad Riksbanken och Finansinspektionen anför, anknyta till krishanterings- direktivets utformning vid genomförandet av bestämmelsen. Det bör således framgå av den nya lagen om resolution att broinstitutsverktyget endast får användas för att upprätthålla kritiska funktioner.

På samma sätt som vid användning av försäljningsverktyget gäller att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna till företagen i resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att några förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappers- lagstiftningen iakttas. Detta undantag ska inte påverka krishanterings- direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande. Kompletterande bestämmelser om resolutionsmyndighetens befogenhet att göra överföringar till broinstitut, även utan att iaktta olika formkrav i annan lagstiftning, finns i artikel 63 i krishanteringsdirektivet.

Prop. 2015/16:5

513

Prop. 2015/16:5 Avslutningsvis kan noteras att det är möjligt att använda ett visst broinstitut för att överta verksamhet från flera olika företag i resolution. Detsamma gäller äganderättsinstrument som har getts ut av sådana företag. En situation där flera finansiella företag drabbas av problem samtidigt kan på så sätt lösas genom att flera av dessa företag försätts i resolution och överförs till ett broinstitut. Det gör det även möjligt att etablera en liknande konstruktion som i Danmark, där ett särskilt företag (Finansiell Stabilitet A/S) har till uppdrag att ta över fallerande banker. En fördel med en sådan konstruktion är att staten över tid kan bygga upp en för ändamålet lämplig organisation och kompetens i broinstitutet. Därutöver synes det vara en praktiskt smidig lösning, eftersom det då inte finns behov av att etablera ett (eller flera) nya broinstitut när en kris väl slår till.

I det här sammanhanget bör dock noteras att krishanteringsdirektivet ställer krav på att den verksamhet som överförs till ett broinstitut ska avvecklas inom viss tid efter överföringen (se avsnitt 22.13.1). Om inkråm från flera företag i resolution överförs till ett broinstitut, måste de olika verksamheterna kunna separeras för att avveckling ska kunna ske i rätt tid. Om det endast är aktier som överförs blir broinstitutet i stället moderbolag till företagen i resolution. Därigenom kan man inom koncernen samordna vissa delar av de överförda verksamheterna och centralisera vissa funktioner samtidigt so m det är möjligt att uppfylla krishanteringsdirektivets krav på avveckling inom viss tid.

22.8.2Kompletterande överföringar och återföring

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får efter en överföring föra tillbaka tillgångar eller förpliktelser till företaget i resolution eller den förre ägaren eller innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med villkoren som anges i beslutet om överföring.

Beslutet om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för en återföring.

Den som fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen vid en återföring. Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar och förpliktelser som förs tillbaka.

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om komplet- terande överföringar.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I likhet med vad som gäller för försäljningsverktyget finns vid användning av broinstituts- verktyget möjlighet att göra kompletterande överföringar samt att återföra tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument. De nu aktuella bestämmelserna i krishanteringsdirektivet bör genomföras på samma sätt som motsvarande artiklar avseende försäljningsverktyget (se

avsnitt 22.3.2). Det finns dock en skillnad, nämligen att det vid

514

användning av broinstitutsverktyget inte krävs samtycke från förvärvaren Prop. 2015/16:5 (dvs. broinstitutet) för att en återföring ska få ske. Eftersom Riksgäldskontoret kontrollerar broinstitutet, torde det ligga i sakens natur

att broinstitutet inte har några invändningar mot en återföring som initieras av myndigheten.

Lagrådets synpunkter avseende förhållandet mellan bestämmelserna om återgång enligt den nya lagen om resolution och vanliga civilrättsliga regler behandlas i avsnitt 22.3.2.

22.8.3Skyddsregler

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra bestämmelserna om skyddsregler i artikel 40.8 i kris- hanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 40.8 i krishanterings- direktivet framgår att överföringar genom användning av broinstituts- verktyget ska omfattas av direktivets skyddsregler.

Krishanteringsdirektivets skyddsregler (artiklarna 73–80) behandlas i avsnitt 23. Av skyddsreglerna framgår att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive broinstitutsverktyget. Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att artikel 40.8 täcks av artiklarna 73–80. Något särskilt genomförande av artikel 40.8 behövs därför inte.

22.8.4	Värdet på de tillgångar och förpliktelser som
	överförs till broinstitutet

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret beslutar om en över-
föring, ska myndigheten se till att värdet av de skulder som överförs
till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt
överförs från företaget i resolution eller som tillförs från någon annan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 40.3 i krishanteringsdirektivet
anger att resolutionsmyndigheten ska se till att de skulder som överförs
till broinstitutet inte överstiger värdet på de tillgångar som överförs och
värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet på annat sätt än
genom en överföring från det fallerande företaget. Enligt regeringens
bedömning är bestämmelsen tillämplig på såväl överföringar av
tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution som överföringar av
äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag.
En bestämmelse av det här slaget torde bidra till att säkerställa att det
skapas förutsättningar för en sund och stabil verksamhet. Ett broinstitut		515

Prop. 2015/16:5 ska inte till följd av överföringar med negativt substansvärde bli underkapitaliserat. Möjligen skulle i det här avseendet kunna hävdas att det borde räcka med kravet på att broinstitutet uppfyller relevanta rörelseregler (t.ex. kapitaltäckningskraven). Det finns dock möjlighet att under en viss tid bedriva verksamheten i broinstitutet utan att samtliga de krav som annars ställs för att erhålla tillstånd uppfylls (se avsnitt 22.10). Mot den bakgrunden torde den nu aktuella bestämmelsen ge en viss garanti för stabilitet.

Ett annat skäl för en bestämmelse av det här slaget är att säkerställa att staten inte bär sådana kostnader som bör bäras av ägare och borgenärer till företaget i resolution. Krishanteringsdirektivet inför strikta begränsningar för när statliga medel kan användas för att finansiera resolution. I artikel 101.2 i krishanteringsdirektivet anges att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte ska användas direkt för att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag i resolution. Vidare anges att om användningen av ett finansieringsarrangemang indirekt medför att delar av de förluster som drabbat ett företag förs över till finansieringsarrangemanget ska de principer som styr finansierings- arrangemangen enligt artikel 44 i krishanteringsdirektivet tillämpas. Det senare innebär att bidrag från finansieringsarrangemanget till broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag (eller för den delen till privata aktörer enligt artikel 101 andra stycket) inte får ske på ett sätt som överför förluster från borgenärer till finansieringsarrangemanget. Det innebär exempelvis att finansieringsarrangemanget som huvudregel inte får skjuta till mellanskillnaden vid en överföring av skulder överstigande tillgångarnas värde.

Det bör dock betonas att det står Riksgäldskontoret fritt att kombinera användningen av broinstitutsverktyget med skuldnedskrivningsverktyget. Detta innebär att Riksgäldskontoret kan skriva ned kapitalbeloppet på de skulder som överförs så att överföringen uppfyller villkoren i artikel 40.3. Detta bör dock endast ske i den utsträckning som behövs för att absorbera det i resolution försatta företagets förluster och får inte användas för att direkt kapitalisera broinstitutet. Det betyder att förlusterna även vid en överföring till ett broinstitut i princip måste absorberas i företaget i resolution före överföringen, även om det i praktiken bör kunna ske efteråt, men i nära anslutning till en sådan överföring. För att kapitalisera ett broinstitut behöver i stället en konvertering av skulder till aktier i broinstitutet ske, vilket i sig är en tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.

Som framkommer ovan anges i krishanteringsdirektivet att de över- förda skulderna inte ska överstiga värdet på de överförda tillgångarna samt värdet på sådana tillgångar som tillförs broinstitutet från någon annan. Med tillgångar som tillförs från någon annan torde i första hand avses kapital från finansieringsarrangemanget som tillförs broinstitutet.

516

22.8.5	Rätten till de tillgångar och förpliktelser som	Prop. 2015/16:5
	överförs

Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av
broinstitutsverktyget förlorar ägarna till företaget i resolution och
företagets borgenärer sin rätt till de överförda tillgångarna och
förpliktelserna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40.11 i krishanterings-
direktivet framgår att ägare till ett företag i resolution eller dess
borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder
inte överförs till broinstitutet inte ska ha några rättigheter till eller
avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller
skulderna eller avseende dess ledningsorgan eller verkställande ledning.
Vidare anges att denna bestämmelse inte ska påverka krishanterings-
direktivets skyddsregler.
Krishanteringsdirektivet innehåller en motsvarande artikel beträffande
försäljningsverktyget (artikel 38.13). Lydelsen är i huvudsak densamma.
En skillnad är skrivningen om att ägare till företaget i resolution eller
dess borgenärer och andra tredje män inte ska ha några rättigheter
avseende broinstitutets ledningsorgan eller verkställande ledning. Någon
sådan skrivning finns inte i motsvarande artikel beträffande försäljnings-
verktyget.
Det framstår inte som helt klart vad som avses med sådana rättigheter.
Det som torde avses är en rätt att ge instruktioner till ledningen i
broinstitutet eller t.o.m. att utse ledamöter i styrelsen och/eller den
verkställande direktören. Utredningen anför dock att svensk rätt inte i
något fall torde ge en ägare till ett företag varifrån en överföring sker rätt
att utse ledningen i det företag vartill en överföring sker. Detsamma
gäller för borgenärer och andra tredje män. Någon bestämmelse som
innebär att ägarna till ett företag i resolution eller dess borgenärer inte
ska ha någon sådan rätt behöver därför inte tas in i svensk rätt.
Med anledning av det nu sagda bör den ovan angivna artikeln
genomföras på samma sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget
(se avsnitt 22.3.4).

22.8.6Hur påverkas de tillgångar och förpliktelser som överförs?

Regeringens förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänför- liga till de tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet, om Riksgäldskontoret särskilt beslutar det. Detta gäller dock inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.

517

Prop. 2015/16:5 Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 a i krishanterings- direktivet framgår att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet ska ha befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med förbehåll för krishanteringsdirektivets bestämmelser om skydd för arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning i enlighet med krishanteringsdirektivet ska inte heller betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse. Denna artikel gäller även försäljningsverktyget. De bestämmelser i den nya lagen om resolution som genomför krishanteringsdirektivets regler i denna del, såvitt avser broinstituts- verktyget, bör därför motsvara de bestäm melser i lagen som gäller i fråga om försäljningsverktyget (se avsnitt 22.3.5).

22.8.7Broinstitutets rättsliga ställning efter överföringen

Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av broinstitutsverktyget övertar broinstitutet de rättigheter och förpliktelser som följer med det som överförts. Broinstitutet ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Särskilda bestämmelser ska gälla avseende överföring av medlem- skap eller rätt att delta i bl.a. betalnings-, clearing- och avvecklings- system.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 40.9 i krishanterings- direktivet framgår att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på företaget i resolution, såvitt avser dess möjligheter att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i andra medlemsstater i enlighet med de unionsrättsliga regelverk som gäller för kreditinstitut eller värdepappersbolag. Broinstitutet får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget i resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

För andra ändamål får resolutionsmyndigheterna kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på företaget i resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av företaget i resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

Av artikel 40.10 i krishanteringsdirektivet framgår att broinstitutet ska kunna fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, reglerade marknader, handelsplattformar, system för ersättning till investerare samt insättningsgarantisystem för företaget i resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.

Broinstitutet ska också kunna utöva rätt till medlemskap även om det

518

saknar kreditbetyg eller har ett alltför lågt kreditbetyg för att beviljas Prop. 2015/16:5 tillgång till sådana system. Dessutom ska resolutionsmyndigheten kunna

ange att broinstitutet under viss tid får utöva sin rätt till medlemskap eller deltagande trots att andra medlemskaps- eller deltagandekriterier inte är uppfyllda. Dessa bestämmelser motsvarar i sak det som gäller för förvärvare i enlighet med reglerna om försäljningsverktyget i artikel 38.12 i krishanteringsdirektivet.

Vissa kompletterande befogenheter för resolutionsmyndigheten, bl.a. såvitt avser möjligheten att låta broinstitutet ersätta företaget i resolution som part i ett avtal, anges i artikel 64 i krishanteringsdirektivet. Det finns dock vissa undantag från den generella möjligheten att låta broinstitutet bli part i avtal som tidigare ingåtts av företaget i resolution. En anställd i ett företag i resolution har rätt att säga upp sitt anställningsavtal, och en motparts rätt att säga upp avtalet om företaget i resolution eller broinstitutet handlat eller underlåtit att handla på ett sådant sätt att uppsägningsrätt föreligger enligt avtalsvillkoren. Även denna reglering motsvarar materiellt vad som gäller vid användning av försäljnings- verktyget.

Eftersom bestämmelserna om övertagande av rättigheter och skyldig- heter, partsbyte i avtal m.m. överensstämmer med vad som gäller vid användning av försäljningsverktyget, är de överväganden som gjorts med avseende på det verktyget relevanta även här (se avsnitt 22.3.6).

22.8.8Samarbetsskyldighet

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får förelägga företaget i resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 och 64.2 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, ska ha befogenhet att begära att företaget i resolution och mottagaren informerar och bistår varandra. Resolutionsmyndigheterna ska utöva den befogenhet som anges ovan om den anser att det är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Resolutionsmyndigheten kan således kräva att företaget i resolution och en mottagare samarbetar när en överföring sker genom användning av något av överföringsverktygen. När det gäller broinstitutsverktyget innebär det således att företaget i resolution och broinstitutet ska bistå varandra med information eller annat understöd. Eftersom det är samma materiella bestämmelser som gäller även vid användning av broinstitutsverktyget, bör de ges samma innebörd vid användning av broinstitutsverktyget. Regeringens överväganden rörande samarbets-

519

Prop. 2015/16:5 skyldighet vid användning av försäljningsverktyget är relevanta även i detta sammanhang (se avsnitt 22.3.7).

22.9Villkor och ersättning vid överföring till ett broinstitut

Regeringens förslag: En överföring genom användning av bro- institutsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid en bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.

Den ersättning som ska betalas av broinstitutet vid en överföring ska tillfalla

1.företaget, om överföringen avser företagets tillgångar eller förpliktelser, och

2.den förre ägaren eller innehavaren, om överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument som ägdes eller innehades av annan än företaget.

Från ovanstående ersättning får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med överföringen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det. Ackordscentralen framhåller vikten av att överföringar till ett broinstitut sker på affärsmässiga villkor.

Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller inte några bestämmelser om vilka villkor som ska tillämpas vid överföringar till ett broinstitut. Däremot finns vissa generella regler om värdering i artikel 36 i krishanteringsdirektivet. I artikel 36.4 e anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas av broinstitutet i samband med användning av broinstitutsverktyget.

Av artikel 40.4 i krishanteringsdirektivet framgår att den ersättning som eventuellt betalas för de överförda tillgångarna, förpliktelserna eller äganderättsinstrumenten ska tillfalla företaget i resolution respektive innehavaren av sådana äganderättsinstrument.

Avdrag får dock göras från den ersättningen för att resolutions- myndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget. Riksgäldskontoret bör därför ges rätt att göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med överföringen till ett broinstitut.

Det kan konstateras att en överföring till ett broinstitut inte nödvändigtvis kommer att leda till att ersättning utgår över huvud taget. Detta beror på värdet av de tillgångar eller förpliktelser som överförs. Inte ens om hela verksamheten överförs är det säkert att någon ersättning ska utgå, eftersom värdet på det fallerande företaget inte behöver vara positivt.

520

I den mån broinstitutet övertar mer tillgångar än skulder, inklusive den situationen att aktierna överförs, ska dock eventuell ersättning erläggas till den ursprungliga ägaren (företaget i resolution eller den urspungliga innehavaren av äganderättsinstrumenten). En bestämmelse med den innebörden, motsvarande artikel 40.4 i krishanteringsdirektivet, bör införas i den nya lagen om resolution.

Detsamma bör gälla som en följd av kravet på affärsmässighet. Om exempelvis tillgångar överförs till ett värde som motsvarar beloppet på skulderna som samtidigt överförs, men överföringen av skulder ger ett mervärde genom att de exempelvis ger tillgång till en kundstock, bör broinstitutet betala ersättning för värdet av att få en kundstock. Detta är en situation då finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) kan användas för att finansiera broinstitutets köp (se avsnitt 25).

Som framgår ovan finns dock ingenting i krishanteringsdirektivets bestämmelser om broinstitutsverktyget som anger enligt vilka villkor överföringen till broinstitutet ska ske. Enligt vad som konstateras i avsnitt 22.4.1 ska en överföring genom användning av försäljnings- verktyget ske på affärsmässiga villkor. Utredningen anser det rimligt att detta även gäller vid en överföring till ett broinstitut. Regeringen bedömer, i likhet med utredningen och med vad Ackordscentralen framför, att överföringar till broinstitut bör ske på affärsmässiga villkor och i förekommande fall med beaktande av den värdering som gjorts. Resolutionsmyndigheten ska alltid sträva efter att undvika värdeförstörelse och att minimera resolutionskostnaderna. Att tillämpa ett affärsmässigt förhållningssätt vid överföringar till broinstitut står i samklang med dessa övergripande mål.

Även på ett principiellt plan synes det, som utredningen anför, lämpligt att utfallet för de företag eller personer som en överföring sker från blir detsamma oavsett om överföring sker genom användning av försäljnings- verktyget eller broinstitutsverktyget.

Mot denna bakgrund bör det av den nya lagen om resolution framgå att överföringen – på samma sätt som vid användning av försäljnings- verktyget – ska ske på affärsmässiga villkor. Vad som avses med affärsmässiga villkor kan variera beroende på marknadsförhållandena. Hänsyn måste tas till rådande omständigheter. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska hänsyn även tas till den värdering som gjordes när resolutionen inleddes. En bestämmelse med den innebörden ligger även i linje med artikel 36.4 e i krishanterings- direktivet, i vilken det anges att ett av syftena med värderingen är att den ska utgöra underlag till beslutet om vilken ersättning som ska betalas till företaget i resolution (om det som överförs är tillgångar eller förpliktelser) eller till de urspungliga innehavarna av äganderätts- instrument (om det som överförs är äganderättsinstrument) i samband med användning av broinstitutsverktyget.

Det bör dock betonas att det inte går att avgöra vad som är affärsmässigt genom att bjuda ut verksamhet till försäljning, eftersom ett privat förvärv av något skäl inte bedöms vara möjligt. Försök till detta kan ha gjorts men misslyckats. Även om ingen för tillfället är beredd att köpa företaget, innebär detta inte nödvändigtvis att företaget är värdelöst. För en närmare redogörelse för vad som avses med affärsmässiga villkor, se avsnitt 22.4.1.

Prop. 2015/16:5

521

Prop. 2015/16:5

522

22.10Tillstånd och ägarprövning

Regeringens förslag: Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappers- rörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet. Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt.

Ett tillstånd får endast ges om Riksgäldskontoret har

1.bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutions- ändamålen, och

2.lämnat in en begäran till Finansinspektionen om ett sådant beslut. Ett tillstånd enligt ovan gäller under den tid som bestäms av

Finansinspektionen.

Om en överföring genom användning av broinstitutsverktyget kräver tillstånd enligt reglerna om större förvärv i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör framgå av lagtexten vilka krav som broinstitutet minst ska uppfylla för att få tillstånd. Ackordscentralen anför att en noggrann ägarprövning bör göras av privata aktörer som ingår i ett broinstitut.

Skälen för regeringens förslag

Tillstånd

Huvudregeln i krishanteringsdirektivet är att ett broinstitut ska omfattas av samma krav på tillstånd, och vara föremål för samma typ av tillsyn, som andra företag som bedriver motsvarande verksamhet (artikel 41.1 e och 41.1 f i krishanteringsdirektivet). Det kravet behöver inte genomföras genom bestämmelser i lagen, eftersom det redan följer av gällande rätt att exempelvis tillstånd krävs för viss verksamhet. Om broinstitutet övertar tillståndspliktig verksamhet kommer det därför att omfattas av samma krav som andra företag som bedriver motsvarande verksamhet.

Artikel 41.1 andra stycket i krishanteringsdirektivet möjliggör dock vissa avsteg från huvudregeln om krav på tillstånd. Den behöriga myndigheten kan, på begäran av resolutionsmyndigheten, tillåta broinstitutet att bedriva verksamhet under en begränsad tid utan att det uppfyller samtliga de krav som annars ställs på ett företag som avser att bedriva sådan verksamhet. Det kan jämställas med att broinstitutet ges ett särskilt tillstånd som gäller under den tid som den behöriga myndigheten beslutar.

Möjligheten att bevilja ett tillfälligt tillstånd ska ses i ljuset av betydelsen av att undvika avbrott i den verksamhet som överförs till broinstitutet. Det kan t.ex. vara så att det behövs viss tid för att kapitalisera broinstitutet. För att säkerställa att verksamheten inte ligger helt nere under tiden fram till att kapitaliseringen genomförts torde det krävas en bestämmelse av det slag som föreslagits. Krishanterings-

direktivets bestämmelser i denna del innebär att ett broinstitut får särbehandlas i viss utsträckning jämfört med andra finansiella företag som bedriver motsvarande verksamhet. Mot denna bakgrund är det av stor vikt att den föreslagna möjligheten till särbehandling inte utnyttjas mer än vad som är nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen, vilket också följer av artikel 41.1 sista stycket i krishanteringsdirektivet. Finansinspektionen föreslås därför endast få bevilja ett sådant tillstånd om Riksgäldskontoret bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Svenska Bankföreningen anser att det bör framgå av lagtexten vilka krav som broinstitutet minst ska uppfylla för att få tillstånd. Bankföreningen anför att myndigheterna när det är kort om tid bör kunna falla tillbaka på tydliga regler, och att tydliga krav är nödvändiga för att återställa förtroendet på marknaden. Av den bestämmelse i krishanteringsdirektivet som anger att tillstånd i vissa fall får ges utan att de i unionsrätten föreskrivna kraven är uppfyllda, artikel 41.1 andra stycket, följer att ett broinstitut får bedriva tillståndspliktig rörelse utan tillstånd ”under en kort period” i början av sin verksamhet. Däremot anges inte några mer detaljerade kriterier för när ett sådant, i praktiken temporärt, undantag från tillståndskravet får göras. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det skulle innebära ett avsteg från krishanterings- direktivets regler om det i lagen angavs ytterligare, mer inskränkande krav för att kunna tillämpa undantaget.

En bestämmelse som innebär att ett broinstitut kan erhålla ett särskilt tillstånd av det slag och under de förutsättningar som följer av krishanteringsdirektivet bör införas i den nya lagen om resolution. Regeringen ansluter sig därutöver till utredningens bedömning att det inte är nödvändigt att i lagen föra in någon hänvisning till unionens regler om statligt stöd. Skälet till detta är detsamma som redogjorts för vid ett flertal tillfällen tidigare, dvs. att det är frågan om ett parallellt regelverk som ska beaktas oavsett om lagen gör en uttrycklig hänvisning till det eller inte.

Ägarprövning

Utredningen anför att eftersom ett broinstitut alltid kontrolleras av resolutionsmyndigheten genom att myndigheten innehar rösträtten till aktierna på bolagsstämman (se avsnitt 22.12), blir en prövning av ägarna till ett broinstitut inte meningsfull. En sådan prövning får i stället ske om och när broinstitutet ombildas till ett vanligt rörelsedrivande företag. Av krishanteringsdirektivet följer att verksamheten i ett broinstitut inte behöver avvecklas förrän det har gått två år från den sista överföringen till broinstitutet (se avsnitt 22.13.1). Utredningen bedömer därför att det inte finns behov av någon bestämmelse som anger att Finansinspektionen ska handlägga en ansökan om tillstånd till förvärv av aktier (ägarprövning) skyndsamt på det sätt som föreslås beträffande försäljningsverktyget.

I denna del kan även noteras att det i artikel 63.1 m i krishanterings- direktivet anges att resolutionsmyndigheten har befogenhet att kräva snabb ägarprövning. En motsvarande befogenhet anges i artikel 38, som rör försäljningsverktyget, men inte i artikel 40, som rör bro-

Prop. 2015/16:5

523

Prop. 2015/16:5 institutsverktyget. Utifrån krishanteringsdirektivets systematik framstår det som att befogenheten att kräva snabb ägarprövning kan utövas vid användning av försäljningsverktyget, men inte då broinstitutsverktyget används. Detta är också utredningens bedömning.

Ackordscentralen anför att en noggrann ägarprövning bör göras av privata aktörer som ingår i ett broinstitut. Enligt regeringens bedömning bör ägarprövning ske i dessa fall även om kontrollen över broinstitutet, som utredningen framhåller, utövas av resolutionsmyndigheten. Det framstår som lämpligt att ägarprövningen görs i anslutning till att ett kvalificerat innehav förvärvas, och inte först i det senare skede då kontrollen över broinstitutet övergår från resolutionsmyndigheten till andra ägare. Däremot finns i dessa fall inte något behov av en särskilt skyndsam process för ägarprövningen, utan gällande regler för sådan prövning kan tillämpas utan att det föreskrivs krav på särskilt skyndsam handläggning.

Tillstånd till vissa förvärv

Som konstateras i avsnitt 22.6 ovan krävs även tillstånd till vissa större förvärv i det fall förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Bestämmelserna om detta i 7 kap. 12 § LBF och 7 kap. 13 § LVM kan aktualiseras både vid en överföring av tillgångar eller förpliktelser och vid en överföring av äganderättsinstrument. Vad gäller broinstitut torde dock reglerna framför allt aktualiseras vid en överföring av tillgångar eller förpliktelser, eftersom reglerna endast aktualiseras om förvärvaren är ett företag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Om det i stället är aktier som överförs till broinstitutet, kommer ju broinstitutet som sådant inte att bedriva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse.

I likhet med vad som gäller i fråga om försäljningsverktyget bör en bestämmelse föras in i den nya lagen om resolution som anger att Finansinspektionen ska genomföra prövningen enligt ovanstående bestämmelser skyndsamt, om egendomen förvärvas genom användning av broinstitutsverktyget.

22.11Verksamheten i ett broinstitut

Regeringens förslag: Ledningen i ett broinstitut ska se till att verk- samheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.

Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, eller förpliktelser som överförts till broinstitutet. En sådan försäljning ska ske vid en lämplig tidpunkt, dock senast två år efter den dag då den sista överföringen till broinstitutet skedde eller, om förutsättningarna för en förlängning är uppfyllda, när den tiden löper ut.

Regeringens bedömning: Det krävs ingen särreglering avseende ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skadeståndsansvar.

524

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Sveriges riksbank anser att bestämmelserna om syftet med broinstitutets verksamhet bör överensstämma bättre med krishanteringsdirektivets bestämmelser. Ackordscentralen framhåller vikten av att säkerställa broinstitutets fortlevnadsförmåga, kapitalbehov, återbetalningar av eventuella kapitalinjektioner och överväganden i samband med försäljning.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 41.2 i krishanterings- direktivet följer att ledningen i ett broinstitut ska bedriva verksamheten i syfte att upprätthålla tillgång till kritisk verksamhet och att sälja företaget i resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder. En sådan försäljning ska ske när det är lämpligt och inom den tidsperiod som broinstitutets verksamhet ska avvecklas.

Att syftet är att upprätthålla tillgången till kritisk verksamhet framgår dock inte av den bestämmelse som utredningen föreslår till genom- förande av artikel 41.2 i krishanteringsdirektivet. Sveriges riksbank anser att lagens bestämmelser om syftet med broinstitutets verksamhet bör överensstämma bättre med krishanteringsdirektivets bestämmelser. Även regeringen anser att den bestämmelse i de nya lagen om resolution som genomför artikel 41.2 bör anknyta närmare till artikelns ordalydelse. Det bör därför av bestämmelsen i den nya lagen om resolution framgå att verksamheten i broinstitutet ska bedrivas i syfte att upprätthålla tillgången till kritiska funktioner och, när lämpliga omständigheter föreligger, sälja broinstitutets tillgångar eller förpliktelser.

Eftersom syftet med verksamheten i ett broinstitut och verksamhets- föremålet avviker från vad som normalt gäller för aktiebolag, bör det framgå av bolagordningen (se 3 kap. 1 § första stycket 3 och 3 § aktiebolagslagen [2005:551]).

I artikel 41.2 i krishanteringsdirektivet anges även att kravet på att bedriva verksamheten på ett visst sätt, inklusive att verka för en försäljning till en eller flera privata aktörer, är villkorat av de krav som följer av unionsrättsliga och nationella konkurrensregelverk. I likhet med de unionsrättsliga reglerna om statligt stöd är det konkurrensrättsliga regelverket ett parallellt regelverk till krishanteringsdirektivet. Det är således tillämpligt oavsett om detta uttryckligen anges i den nya lagen om resolution eller inte. Det saknas därför skäl att införa uttryckliga hänvisningar till tillämpliga konkurrensregler i den nya lagen om resolution.

Av artikel 40.12 i krishanteringsdirektivet framgår slutligen att broinstitutet inte ska ha mål som innebär skyldigheter eller ansvar gentemot ägare till företaget i resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.

Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i enlighet med

Prop. 2015/16:5

525

Prop. 2015/16:5 nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.

Enligt regeringens bedömning finns det inte anledning att införa begränsningar i broinstitutets, dess ledningsorgans eller verkställande lednings ansvar. Detta innebär att vanliga skadeståndsrättsliga regler blir tillämpliga, närmast 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Det bör därför inte införas några särskilda bestämmelser för att genomföra artikel 40.12 i krishanteringsdirektivet i den nya lagen om resolution.

Ackordscentralen framhåller vikten av att säkerställa broinstitutets fortlevnadsförmåga, kapitalbehov, återbetalningar av eventuella kapital- injektioner och överväganden i samband med försäljning. Enligt regeringens bedömning ger krishanteringsdirektivets bestämmelser goda möjligheter för resolutionsmyndigheten att inom ramen för sina befogenheter vidta åtgärder för att värna de intressen som Ackords- centralen framhåller som angelägna.

Slutligen bör några kommentarer göras om förhållandet till unionens regler om statligt stöd, även om någon hänvisning till dessa regler inte görs i artikel 41.2 i krishanteringsdirektivet.

Enligt statsstödsreglerna ställs bl.a. krav på rekonstruktion av ett företag som får statligt stöd. Vidare innebär mottagandet av statligt stöd vissa restriktioner vad gäller möjligheten att expandera verksamheten, exempelvis genom att starta nya verksamhetsområden.

Det torde inte vara ovanligt att ett broinstitut behöver kapitaliseras delvis med statliga medel. Det är visserligen möjligt att genomföra en kapitalisering även på andra sätt, t.ex. genom att skuldnedskrivnings- verktyget används för att konvertera skulder som överförs till broinstitutet till aktier. I den mån det inte är möjligt eller lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på tillräckligt många skulder som överförts, kan dock statligt stöd från resolutionsreserven krävas. I dessa fall ska unionens regler om statligt stöd tillämpas.

Av ovanstående följer bl.a. att en rekonstruktionsplan kan behöva tas fram i samband med överföringen till ett broinstitut, såvida inte själva överföringen (dvs. genom att endast vissa tillgångar eller förpliktelser överförs) kan anses ha uppfyllt kravet på rekonstruktion. Vidare kan det krävas att restriktioner som följer av statsstödsreglerna, t.ex. i fråga om expansion av verksamheten, måste beaktas av broinstitutet i dess verksamhet.

22.12Styrning av ett broinstitut

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska

1.godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,

2.fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med aktiebolagslagen, och

3.godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Riksgäldskontoret får besluta att sälja tillgångar, förpliktelser och

äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut. Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i

broinstitutet.

526

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Bolagsverket anför att vissa hänvisningar i lagen bör ändras för att avspegla gällande rätt.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 41.1 a–d i krishanterings- direktivet anges att resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i broinstitutets stadgar, utse eller godkänna broinstitutets ledning, godkänna ledningens ersättning samt bestämma respektive lednings- medlems ansvarsområde, och godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.

Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut. Vid genomförandet av de nu aktuella bestämmelserna finns till att börja med anledning att bedöma huruvida de krav som ställs på sty rning av verksamheten i ett broinstitut ryms inom den beslutskompetens som följer av ett utövande av rösträtten på bolagsstämman. Om Riksgäldskontoret kan vidta de aktuella åtgärderna genom utövande av sin rösträtt, finns inte anledning att ge myndigheten någon särskild och ytterligare befogenhet.

När det gäller godkännande av bolagsordning följer det av 3 kap. 4 § aktiebolagslagen (2005:551) att det är bolagsstämman som fastställer bolagsordningen. Eftersom Riksgäldskontoret företräder aktierna vid bolagsstämman, behöver det inte införas någon särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution som innebär att myndigheten ska godkänna bolagsordningen i ett broinstitut.

I fråga om att utse eller godkänna broinstitutets ledning är det bolagsstämman som utser styrelsen, enligt 8 kap. 8 § aktiebolagslagen. Därutöver finns regler om arbetstagarrepresentanter i lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda och i lagen (2008:9) om arbetstagares medverkan vid gränsöverskridande fusioner. Eftersom Riksgäldskontoret föreslås få rätt att företräda aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut, behöver det inte införas någon särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution enligt vilken myndigheten ges befogenhet att utse eller godkänna broinstitutets styrelse. Det innebär visserligen att Riksgäldskontoret inte kommer att ha något inflytande över vilka som utses som eventuella arbetstagarrepresentanter, eftersom dessa inte utses av stämman. Å andra sidan följer av andra bestämmelser i krishanteringsdirektivet att resolutionsåtgärder inte ska påverka de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen (se avsnitt 21.3).

I krishanteringsdirektivet anges inte något om den lämplighetsprövning som den behöriga myndigheten ska göra av en person som ska ingå i ledningen i ett företag som driver bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse. Det finns därför inte anledning att införa någon särreglering i fråga om sådan lämplighetsprövning. Krishanterings- direktivets bestämmelser om resolutionsmyndighetens befogenhet att utse eller godkänna ett broinstituts ledning ersätter inte det befintliga regelverket avseende lämplighetsprövning. Riksgäldskontoret kommer således endast att kunna utse sådana styrelseledamöter som Finansinspektionen anser lämpliga.

I ett broinstituts ledning ingår även den verkställande direktören. Enligt aktiebolagslagen utses den verkställande direktören av styrelsen. Stämman har således inte något direkt inflytande över valet av

Prop. 2015/16:5

527

Prop. 2015/16:5 verkställande direktör. Däremot kan bolagsstämman sägas ha indirekt kontroll, genom att den kan utse styrelseledamöter som i sin tur utser den verkställande direktör som stämman föredrar.

Enligt krishanteringsdirektivet krävs att resolutionsmyndigheten utser eller godkänner den verkställande direktören i broinstitutet. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att det bör vara tillräckligt att myndigheten godkänner den verkställande direktören. Som framgår ovan ska den verkställande direktören även godkännas av Finansinspektionen.

I fråga om beslut om ledningens ansvarsområden och ersättning kan noteras att styrelsen, enligt aktiebolagslagen, ansvarar för att fastställa sin egen arbetsordning i vilken det bl.a., i förekommande fall, ska framgå hur arbetet ska fördelas mellan de olika styrelseledamöterna. Vidare väljer styrelsen som huvudregel sin egen ordförande, om inte annat anges i bolagsordningen eller har beslutats av bolagsstämman. Krishanterings- direktivets regler i denna del behöver alltså, som utredningen har anfört genomföras i den nya lagen om resolution genom en uttrycklig bestämmelse som ger Riksgäldskontoret befogenhet att bestämma styrelsens arbetsordning i enlighet med det som sägs i aktiebolagslagen. Däremot behöver det inte införas någon särskild bestämmelse enligt vilken Riksgäldskontoret godkänner styrelseledamöternas ersättning, eftersom detta enligt aktiebolagslagen omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens.

Ett beslut om godkännande av ett företags strategi och riskprofil bör typiskt sett anses vara en förvaltningsåtgärd och därigenom inte omfattas av bolagsstämmans beslutskompetens. Dessutom finns i kapital- täckningsdirektivet ett uttryckligt krav på att ledningen ska godkänna och övervaka genomförandet av bl.a. företagets strategiska mål och riskstrategi. Av det ovanstående följer att krishanteringsdirektivets krav på att resolutionsmyndigheten ska godkänna ett broinstituts strategi och riskprofil behöver genomföras genom en särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution. Regeringen anser, liksom utredningen, att begreppen ”strategi” och ”riskprofil” bör uttryckas som ”strategiska mål” och ”riskstrategi” i den bestämmelse som genomför krishanterings- direktivet i denna del, eftersom det är dessa begrepp som används i kapitaltäckningsdirektivet.

Vidare anges i artikel 40.6 b i krishanteringsdirektivet att resolutions- myndigheten får överföra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder, från ett broinstitut till en annan mottagare. En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som bedrivs av ett broinstitut. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i den nya lagen om resolution.

Några närmare riktlinjer för hur resolutionsmyndighetens kontroll över broinstitutet ska utövas, eller kontrollens omfattning, ges inte i krishanteringsdirektivet. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att kontroll i det här avseendet bör avse en rätt för Riksgäldskontoret att vid bolagsstämman utöva den rösträtt som är förenad med aktierna i broinstitutet, oavsett om dessa ägs av staten eller inte. Att endast överta exempelvis ledningens bestämmanderätt medför således inte att myndigheten kan sägas ha kontroll över broinstitutet.

528

En bestämmelse om Riksgäldskontorets kontroll bör tas in i den nya Prop. 2015/16:5 lagen om resolution. Av bestämmelsen bör framgå att Riksgäldskontoret

företräder aktierna vid bolagsstämman i ett broinstitut.

Bolagsverket anför avslutningsvis att vissa hänvisningar i den av utredningen föreslagna lagen bör ändras för att avspegla gällande rätt. Regeringen föreslår att hänvisningarna i den nya lagen om resolution utformas i enlighet med vad Bolagsverket föreslår.

22.13	Upphörande av verksamheten i ett broinstitut
22.13.1 Avveckling av ett broinstitut

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska avveckla verksamheten i
ett broinstitut eller sälja samtliga aktier i broinstitutet, om
1. broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett
broinstitut,
2. samtliga tillgångar och förpliktelser i broinstitutet säljs eller
avvecklas, eller
3. det har gått två år, eller den längre tid som Riksgäldskontoret
beslutat om, från dagen för den sista överföringen.
Om egendom har överförts till ett broinstitut från flera företag, ska
avveckling enligt 2 och 3 ske genom att det som överförts från
respektive företag säljs eller avvecklas när det har gått två år, eller den
längre tid som som Riksgäldskontoret beslutat om, från dagen för den
sista överföringen från företaget.
Den tid som anges i 3 får förlängas av Riksgäldskontoret med en
eller flera ettårsperioder under vissa förutsättningar.
Ett beslut av Riksgäldskontoret om förlängning får endast meddelas
om det framgår att det med hänsyn till marknadsförhållanden och
övriga omständigheter är motiverat.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att det bör framgå
av lagen att ett broinstitut kan finnas i beredskap och användas i flera
olika resolutionsförfaranden. Dessutom anför Riksbanken att de
bestämmelser i lagen som genomför artikel 41.3 c och artikel 41.8 i
krishanteringsdirektivet bör utformas mer direktivkonformt.
Skälen för regeringens förslag
Fusion
I artikel 41.3 a i krishanteringsdirektivet anges att verksamheten i ett
broinstitut ska avslutas om broinstitutet fusioneras med ett annat företag.
En fusion innebär att två eller flera företag går samman genom att
samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser i ett eller flera av
företagen övertas av ett företag mot eventuell ersättning till ägarna av det
eller de överlåtande företagen. Vid fusion upplöses det eller de
överlåtande företagen utan likvidation.		529

Prop. 2015/16:5

530

Fusion kan således vara ett alternativ till försäljning i det fall det finns en förvärvare som är intresserad av att överta broinstitutet. Efter att fusionen avslutats kommer broinstitutet, enligt vad som konstateras ovan, att ha upphört. I dessa fall krävs således inte något likvidations- förfarande.

Avveckling eller försäljning av egendom

Av artikel 41.3 e i krishanteringsdirektivet framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar avvecklas och samtliga dess skulder fullgörs. Vad gäller avveckling av tillgångar sker det t.ex. därför att fordringar löper till sin förfallodag och lånen inte förnyas. En liknande situation – att tillgångarna överlåts till någon annan – behandlas i artikel 41.3 c i krishanteringsdirektivet. Om ett broinstituts samtliga tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har avvecklats eller avyttrats uppfyller broinstitutet inte längre de krav som ställs för att det ska vara ett broinstitut, eftersom ett av dessa krav är att broinstitutet avser att fortsätta bedriva den verksamhet som övertagits av företaget i resolution.

Av artikel 41.3 b i krishanteringsdirektivet följer att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om broinstitutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Detta innebär att det i den bestämmelse som genomför artikel 41.3 i krishanteringsdirektivet inte särskilt behöver anges att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om dess tillgångar har avvecklats och dess skulder fullgjorts, eftersom broinstitutet i denna situation inte längre kan anses uppfylla villkoren för att vara ett broinstitut.

Möjlighet till förlängning

Verksamheten i ett broinstitut ska normalt avvecklas inom två år från det att den sista överföringen från ett företag i resolution gjordes. Den perioden får dock förlängas med ytterligare ettårsperioder i vissa fall.

En omständighet som enligt krishanteringsdirektivet kan ligga till grund för en förlängning är att det är sannolikt att förlängningen bidrar till att företaget kan avvecklas. Vidare anges i krishanteringsdirektivet att en förlängning kan ske om det är nödvändigt för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls. Detta specifika mål saknar direkt motsvarighet i de övergripande resolutionsmålen. Broinstitutsverktyget syftar dock till att upprätthålla kritiska funktioner i krishanteringsdirektivets mening. Det framstår mot denna bakgrund som uppenbart att förlängning är tänkt att kunna ske i syfte att upprätthålla kritiska funktioner. Det bör dock beaktas att resolutionsmyndigheten enligt artikel 31.1 i krishanteringsdirektivet har att ta hänsyn till samtliga de resolutionsmål som anges i artikel 31.2 vid användning av resolutionsverktygen och utövande av resolutionsbefogenheter. I likhet med utredningen bedömer regeringen därför att samtliga resolutionsändamål bör beaktas i detta sammanhang och att det bör framgå av den nya lagen om resolution.

Hur avveckling kan ske

I artikel 41.8 första stycket i krishanteringsdirektivet anges vissa omständigheter som – om de föreligger – medför ett krav på att

verksamheten i broinstitutet ska avvecklas enligt normala insolvensför- faranden. För svensk del innebär det att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.

Sveriges riksbank anför att de bestämmelser i lagen som genomför artikel 41.3 c och artikel 41.8 i krishanteringsdirektivet bör utformas mer direktivkonformt.

Utredningen anser att verksamheten i ett broinstitut bör kunna avvecklas även på andra sätt än att broinstitutet försätts i konkurs eller går i likvidation. Ett krav på likvidation framstår enligt utredningen som mindre lämpligt om broinstitutet har privata ägare som t.ex. har blivit inkonverterade genom att resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget. Avveckling bör därför, enligt utredningen, också kunna ske genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet eller genom att de förvaltade tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna säljs utan att broinstitutet för den skull måste gå i likvidation.

De regler som styr avvecklingen av ett broinstitut finns i artikel 41.3 och 41.8 i krishanteringsdirektivet. I artikel 41.3 regleras de fall i vilka ett broinstitut upphör att vara ett broinstitut. I artikel 41.8 anges i vilka fall broinstitutet ska avvecklas genom normala insolvensförfaranden.

Det framgår tydligt av artikel 41.8 i krishanteringsdirektivet att ett broinstitut ska avvecklas genom normala insolvensförfaranden dels när alla eller praktiskt taget alla tillgångar, rättigheter eller skulder avyttrats, dels när den bortre tidsgränsen för broinstitutets verksamhet har passerats. Detta bör på motsvarande sätt framgå av den nya lagen om resolution, vilket innebär att lagen i denna del blir mer direktivkonform i enlighet med vad Riksbanken efterfrågar.

Som konstaterats ovan upphör broinstitutet utan likvidation när en fusion görs. Detta innebär att två fall kvarstår, där broinstitutet upphör att vara ett broinstitut utan att krishanteringsdirektivet uppställer ett uttryckligt krav på avveckling genom normala insolvensförfaranden: att broinstitutet inte längre uppfyller kraven för att vara broinstitut (artikel 41.3 b) eller att broinstitutets tillgångar avvecklas helt och skulderna infrias fullt ut (artikel 41.3 e).

Sveriges riksbank anför att det bör framgå av den nya lagen om resolution att ett broinstitut kan finnas i beredskap och användas i flera olika resolutionsförfaranden. Enligt regeringens bedömning kan detta uppnås i de nyss nämnda situationerna, då verksamheten avvecklas utan att bolaget går i likvidation. Följden blir att bolaget inte längre är ett broinstitut, men fortfarande existerar som juridisk person. Om ett behov att använda broinstitutsverktyget uppkommer i samband med ett resolutionsförfarande kan bolaget genom att det, i enlighet med sitt ändamål, tar emot tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution, återigen tjäna som broinstitut. Genom denna möjlighet till avveckling av broinstitutets verksamhet kan staten i praktiken ha ett broinstitut stående i beredskap i enlighet med vad Riksbanken anför.

Att avveckling sålunda ska kunna ske på andra sätt än genom fusion samt konkurs och likvidation kan enligt regeringens bedömning inte anses strida mot krishanteringsdirektivet, som enbart uppställer krav på avveckling genom konkurs eller likvidation i två av de fem situationer som tas upp i artikel 41.3.

Prop. 2015/16:5

531

Prop. 2015/16:5 Överföringar från flera företag i resolution till ett och samma broinstitut

Broinstitutsverktyget kan användas för att göra överföringar från flera företag i resolution till ett och samma broinstitut. I artikel 41.8 första stycket i krishanteringsdirektivet anges att kravet på avveckling enligt normala insolvensförfaranden i dessa fall avser de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförts från respektive företag i resolution, och således inte själva broinstitutet. För svensk del innebär detta att tillgångarna, rättigheterna eller förpliktelserna ska avvecklas eller säljas.

Den situationen att äganderättsinstrument överförts till broinstitutet nämns inte särskilt i artikel 41.8 första stycket i krishanteringsdirektivet. Krishanteringsdirektivets syfte torde dock vara att principen i artikel 41.9 i direktivet ska tillämpas oavsett om det är tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget i resolution, eller äganderättsinstrument som har getts ut av företaget, som överförts till broinstitutet.

Om det är fråga om en överföring av exempelvis aktier är det relativt oproblematiskt att tillämpa artikel 41.9 i krishanteringsdirektivet. I princip handlar det i dessa fall endast om att se till att aktierna i det överförda företaget (som är dotterföretag till broinstitutet) säljs när den tidsperiod som anges i artikel 41.5 och 41.6 har löpt ut eller samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser sålts. Det är i princip likvärdigt med att försäljningsverktyget används, fast med en längre tidsfrist.

Om broinstitutet övertagit inkråm från flera olika företag i resolution, får i stället en avveckling eller försäljning ske av de aktuella tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna när tiden är inne. Broinstitutet måste således hålla de tillgångar och förpliktelser som överförts från olika företag i resolution separerade så att en avveckling eller försäljning kan ske i tid.

22.13.2Villkor och ersättning i samband med en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar eller förpliktelser

Regeringens förslag: En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.

Från den ersättning som ska betalas vid en sådan försäljning får Riksgäldskontoret, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 41.2 i krishanterings- direktivet framgår att ledningen i ett broinstitut ska ha som målsättning att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det. Försäljningen ska ske vid lämplig tidpunkt. I artikel 41.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet anges att en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder ska ske på affärsmässiga villkor, med

532

beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i enlighet med Prop. 2015/16:5 unionens regler om statligt stöd.

I materiellt hänseende överensstämmer bestämmelserna i artikel 41.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet med motsvarande bestämmelser beträffande försäljningsverktyget. Artikeln i fråga bör därför genomföras på motsvarande sätt (se avsnitt 22.4.1).

En skillnad är dock att det vid genomförandet av artikel 41.4 andra stycket inte anges att affärsmässiga villkor ska bedömas med hänsyn till den värdering som gjordes när resolutionsförfarandet inleddes. Anledningen till detta är att när broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser säljs torde det ha gått en tid sedan beslutet om resolution fattades. Om det redan vid resolutionens inledande funnits en köpare är det troligt att resolutionsmyndigheten i stället valt att använda försäljningsverktyget.

Enligt artikel 41.8 andra stycket i krishanteringsdirektivet ska eventuella intäkter till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas tillfalla aktieägarna i broinstitutet. Från dessa intäkter kan avdrag göras för att resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang ska få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget (artikel 37.7 a).

Det finns inte behov av att införa någon bestämmelse i den nya lagen om resolution för att genomföra artikel 41.8 i krishanteringsdirektivet och kravet på att ersättningen ska tillfalla aktieägarna. Om ett broinstitut likvideras följer av gällande rätt att eventuellt överskott utskiftas till ägarna. Kravet i artikel 41.8 är därmed uppfyllt. Om aktierna i broinstitutet säljs, kommer också intäkterna att tillfalla aktieägarna, i egenskap av säljare. Inte heller detta behöver regleras särskilt.

En bestämmelse som motsvarar artikel 37.7 a i krishanteringsdirektivet behöver dock tas in i den nya lagen om resolution. Bestämmelsen bör utformas som en rätt för Riksgäldskontoret, att för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag från den ersättning som en köpare betalar för kostnader som uppstått i samband med användningen av broinstitutsverktyget.

22.13.3 Försäljningsprocessen

Regeringens förslag: Vid en försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.

Försäljningsprocessen ska

1.ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar och förpliktelser, och

2.inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 41.4 första stycket i

krishanteringsdirektivet anges vissa principer som ska tillämpas vid en

533

Prop. 2015/16:5 försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser. Försäljningsprocessen ska enligt den bestämmelsen ge en rättvisande bild av broinstitutet och de tillgångar eller förpliktelser som saluförs, och inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare. Även om rättigheter inte uttryckligen nämns i detta sammanhang i artikel 41.4, måste avsikten ha varit att även rättigheter ska omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.

De principer som ska tillämpas vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar eller förpliktelser bör framgå av den nya lagen om resolution. En bestämmelse motsvarande artikel 41.4 första stycket i krishanteringsdirektivet bör därför tas in i lagen. Denna artikel motsvarar delar av artikel 39.2 som rör försäljningsverktyget (se avsnitt 22.4.2).

	22.14	Definitioner avseende avskiljandeverktyget
	22.14.1	Definition av avskiljandeverktyget

	Regeringens förslag: Med avskiljandeverktyget avses en överföring
	av tillgångareller förpliktelser från ett företag i resolution eller ett
	broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Oavsett om broinstitutsverktyget eller
	försäljningsverktyget används i ett resolutionsförfarande är syftet med
	verktygen att hantera de tillgångar och förpliktelser som inte kan eller
	bör följa med företaget genom konkurs. En allmän utgångspunkt i
	krishanteringsdirektivet är att den del av ett företag i resolution som inte
	blir föremål för någon resolutionsåtgärd ska – som huvudregel relativt
	omgående – försättas i konkurs.
	Om det föreligger särskilda skäl till att dessa tillgångar inte kan säljas
	omedelbart, antingen av företaget eller som en del av en avveckling
	genom konkurs, och att det inte heller är lämpligt att tillgångarna följer
	med i den verksamhet som ska drivas vidare, kan dock det s.k.
	avskiljandeverktyget användas.
	Krishanteringsdirektivet ställer upp vissa ytterligare villkor – dvs.
	utöver de generella förutsättningarna för resolution – för att använda
	avskiljandeverktyget. Verktyget får användas om en omedelbar
	försäljning inte är lämplig, dels med hänsyn till det försäljningspris som
	tillgångarna kan förväntas inbringa vid det aktuella tillfället, dels med
	hänsyn till den negativa påverkan som en sådan avveckling kan få på
	tillgångspriser och, i förlängningen, andra finansiella företag.
	I princip kan avskiljandeverktyget ses som ett förfarande för att sälja
	eller avveckla tillgångar med andra hänsyn och över något längre tid än
	som kan åstadkommas genom en konkurs. Detta sker genom att
	tillgångarna (och i förekommande fall förpliktelserna) förs över till ett
	tillgångsförvaltningsbolag som har till syfte att avveckla dessa på ett sätt
	som maximerar värdet samtidigt som syftena med själva åtgärden
534	uppnås. Ett tillgångsförvaltningsbolag är med andra ord detsamma som

populärt brukar kallas för en ”bad bank” och som är en beprövad teknik för att hantera problemtillgångar, bl.a. använd i samband med den svenska bankkrisen på 1990-talet.

Enligt krishanteringsdirektivet är det inte möjligt att använda avskiljandeverktyget separat, dvs. utan att samtidigt använda något av de övriga resolutionsverktygen. I skäl 66 till krishanteringsdirektivet motiveras detta med att en separat användning av avskiljandeverktyget hade kunnat innebära en otillbörlig konkurrensfördel för det problem- tyngda företaget.

Avskiljandeverktyget definieras enligt artikel 2.1.55 i krishanterings- direktivet som en mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag i resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Möjligheten att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett broinstitut framgår av artikel 42.8 i direktivet, där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.

Det övergripande syftet med att använda avskiljandeverktyget är att ta hand om sådana tillgångar och förpliktelser som varken kan eller bör avyttras omedelbart eller överföras genom användning av något annat resolutionsverktyg. Sannolikt kan dessa tillgångar och förpliktelser identifieras på ett tillräckligt tidigt stadium för att överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska kunna ske direkt från företaget i resolution. Försäljningsverktyget skulle t.ex. kunna användas för att överföra det fallerande företaget till en privat köpare. Om köparen inte vill förvärva vissa specifika tillgångar kan dessa i denna situation i stället överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vidare synes det inte osannolikt att broinstitutsverktyget kombineras med avskiljandeverktyget genom att – lite förenklat – de bra tillgångarna överförs till ett broinstitut och de dåliga tillgångarna överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag. I båda dessa fall identifieras således de aktuella tillgångarnaoch förpliktelserna på ett tillräckligt tidigt stadium (dvs. i samband med att ett annat resolutionsverktyg används) för att överföringen ska kunna ske direkt från företaget i resolution.

Utöver överföringar från ett företag i resolution möjliggörs även överföringar från broinstitut. Sådana överföringar kan komma i fråga när resolutionsmyndighetens bedömning av vad som är bra respektive dåliga tillgångar ändras. Om resolutionsmyndigheten exempelvis överfört hela verksamheten till ett broinstitut kan myndigheten en tid senare, om det behövs, flytta vissa av de överförda tillgångarnaoch förpliktelserna till ett tillgångsförvaltningsbolag.

I artikel 42.2 b i krishanteringsdirektivet anges att tillgångar, rättigheter och förpliktelser ska kunna överföras från flera företag i resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. På samma sätt som ett broinstitut kan användas för att överta tillgångareller förpliktelser från flera olika företag i resolution kan således ett tillgångsförvaltningsbolag förvalta tillgångar eller förpliktelser som tagits emot från olika företag i resolution. På så sätt underlättas exempelvis arbetet med att bygga upp en effektiv organisation i tillgångsförvaltningsbolaget genom att lämplig kompetens kan samlas i ett och samma företag, och likartade portföljer kan slås ihop för att uppnå värdehöjande effekter.

Prop. 2015/16:5

535

Prop. 2015/16:5 När det gäller möjligheten att göra överföringar från flera broinstitut är krishanteringsdirektivet inte helt entydigt. I artikel 42.2 i direktivet talas endast om överföringar från ett broinstitut, och inte som i fallet med företaget i resolution om ett eller flera. Regeringen bedömer dock, liksom utredningen, att en sådan begränsning inte framstår som lämplig. Krishanteringsdirektivet bör förstås på så sätt att det är möjligt att göra överföringar även från flera olika broinstitut. Visst stöd för denna tolkning ges även i artikel 42.8 i krishanteringsdirektivet där det anges att ett tillgångsförvaltningsbolag, efter det att broinstitutsverktyget har använts, får förvärva tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från broinstitutet. Om flera broinstitut bildats torde det därför vara möjligt att överta tillgångar och förpliktelser från samtliga dessa.

22.14.2 Definition av tillgångsförvaltningsbolag

Regeringens förslag: Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag

iresolution eller broinstitut, och

3.avser att förvalta det som överförts i syfte att uppnå högsta möjliga värde vid en framtida försäljning eller avveckling.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 42.2 och 42.3 i krishan- teringsdirektivet anger de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett institut ska anses vara ett tillgångsförvaltningsbolag. Ett tillgångs- förvaltningsbolag ska vara en juridisk person som ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter, vilket kan omfatta resolutionsmyndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution, och kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Tillgångsförvaltningsbolaget ska ha bildats i syfte att ta emot vissa eller samtliga tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera företag i resolution eller ett broinstitut. Tillgångsför- valtningsbolaget ska förvalta de tillgångar som överförts till det i syfte att maximera värdet på tillgångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.

På samma sätt som i fallet med broinstitutsverktyget är det av betydelse hur tillgångsförvaltningsbolag definieras. Vilket resolutions- verktyg som används får betydelse för vilka bestämmelser som ska tillämpas på såväl själva överföringen som hanteringen av tillgångarna samt – i ett bredare perspektiv – kontrollen och driften av bolaget efter det att överföringen har skett.

Vad gäller skillnaderna mellan krishanteringsdirektivet och reger- ingens förslag till genomförande av de ovan angivna artiklarna bör följande noteras. Till att börja med finns vissa skillnader som diskuteras även i anslutning till förslaget till genomförandet av krishanterings- direktivets bestämmelser om broinstitutsverktyget. I denna kategori ingår

att ett tillgångsförvaltningsbolag (precis som ett broinstitut) ska vara i

536

resolutionsmyndighetens kontroll oavsett hur ägandet ser ut, samt att det Prop. 2015/16:5 i förslaget till genomförande inte uttryckligen anges att tillgångs- förvaltningsbolaget kan ägas av en eller flera myndigheter.

Avskiljandeverktyget får användas för att förhindra negativa effekter på en eller flera finansiella marknader, för att säkerställa att verksamheten i det företag från vilket överföringen sker fungerar tillfredsställande eller för att det är nödvändigt för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag i resolution (se avsnitt 22.15). Det är dock viktigt att skilja mellan i vilket syfte avskiljandeverktyget används och syftet med förvaltningen av tillgångarna och förpliktelserna. Vad gäller det sistnämnda anges i krishanteringsdirektivet att syftet ska vara att förvalta tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna på ett sätt som maximerar försäljnings- eller avvecklingsvärdet. När tillgångar eller förpliktelser har överförts till ett tillgångsförvaltningsbolag, oavsett syftet med själva överföringen, ska de alltså förvaltas så att försäljnings- eller avvecklingsvärdet maximeras. Detta står också i samklang med det generella kravet i artikel 31.2 i krishanteringsdirektivet att sträva efter att undvika onödig värdeförstöring.

Även om syftet ofta bör kunna uppfyllas redan genom den initiala överföringen kan det inte uteslutas att även vissa efterföljande åtgärder har betydelse i det här avseendet. En försäljning av tillgångar eller förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget, med hänvisning till syftet att maximera värdet, bör följaktligen också ske med hänsyn till marknadens funktionssätt och inte ske när det leder till stora prisfall och ett fallande värde på tillgångsförvaltningsbolaget. Eventuella avvägningar mellan de ursprungliga syftena för att göra överföringen och målet med förvaltningen att maximera värdet vid en framtida försäljning eller avveckling bör kunna hanteras genom resolutionsmyndighetens kontroll över tillgångsförvaltningsbolaget.

22.15Villkor för att få använda avskiljandeverktyget

Regeringens förslag: Avskiljandeverktyget får användas, om

1. förhållandena på marknaden för de tillgångar eller förpliktelser som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av dem skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,

2. en överföring är nödvändig för att verksamheten i företaget eller broinstitutet ska fungera tillfredsställande, eller

3. överföringen är nödvändig för att intäkterna från avvecklingen av företaget ska bli så stora som möjligt.

Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Avskiljandeverktyget skiljer sig från
övriga resolutionsverktyg genom att det ställs upp vissa särskilda villkor
för dess användning. För att en överföring av tillgångar eller förpliktelser
ska få ske till ett tillgångsförvaltningsbolag räcker det inte att de	537

Prop. 2015/16:5 generella förutsättningarna för resolution är uppfyllda. Av artikel 37.5 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndigheten endast får använda avskiljandeverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg.

I artikel 42.5 anges vidare att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution eller ett broinstitut till en eller flera tillgångsförvaltningsbolag, om förhållandena på den specifika marknaden för dessa tillgångar är sådana att en likvidation enligt normala insolvensförfaranden skulle kunna få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader. Ett exempel är att en snabb och framtvingad försäljning kan medföra kraftiga fall i tillgångspriser om den sker i samband med en avveckling genom konkurs, vilket i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden.

En överföring får också ske om det är nödvändigt för att se till att företaget i resolution eller broinstitutet fungerar väl. Dessutom får en överföring ske för att maximera behållningen efter likvidation. I ett sådant fall handlar det om en situation där en förvaltning av tillgångarna och förpliktelserna i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation. Om resolutionsmyndigheten bedömer att en överföring till ett tillgångs- förvaltningsbolag medför ett högre värde vid en avveckling av det fallerande företaget än om de aktuella tillgångarna och förpliktelserna får vara kvar, bör myndigheten som huvudregel överföra tillgångarna och förpliktelserna dit. Detta kan ses som en tillämpning av principen att resolutionsmyndigheten ska sträva efter att minimera resolutions- kostnaderna och undvika värdeförstörelse.

Det bör i sammanhanget noteras att det i krishanteringsdirektivet inte uttryckligen anges att en överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag endast får göras i de fall som anges i artikel 42.5 i direktivet. Den aktuella bestämmelsen anger enbart att en överföring får ske i de situationer som nämns. En möjlig tolkning är att det är tillåtet att överföra tillgångar eller förpliktelser även i andra fall. Enligt regeringens bedömning bör dock artikel 42.5 tolkas som att bestämmelsen anger de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att avskiljandeverktyget ska få användas och att en överföring således inte kan ske i något annat fall. En annan tolkning hade i princip medfört att artikeln saknat materiell betydelse.

Villkoren i artikel 42.5 i krishanteringsdirektivet utgör dock preciseringar av syftena med åtgärden och det är i slutändan upp till resolutionsmyndigheten att bedöma om de är uppfyllda eller inte.

22.16Generellt om överföring till ett tillgångsförvaltningsbolag

22.16.1 Vad får överföras?

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får använda avskilj-

andeverktyget för att överföra tillgångar eller förpliktelser från ett eller

538

flera broinstitut eller företag i resolution till ett tillgångs- förvaltningsbolag.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 42.1 i krishanteringsdirek- tivet anges att medlemsstaterna, för att avskiljandeverktyget ska fungera väl, ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution eller ett broinstitut till ett eller flera tillgångsförvaltningsbolag.

På samma sätt som vid användning av försäljningsverktyget gäller att en överföring får genomföras utan att medgivande erhållits från ägarna till företagen i resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att några förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappers- lagstiftningen iakttas. Detta undantag ska inte påverka krishanterings- direktivets bestämmelser om förhandsgodkännande och överklagande. Kompletterande bestämmelser om resolutionsmyndighetens befogenhet att göra överföringar till broinstitut, även utan att behöva iaktta olika formkrav i annan lagstiftning, finns i artikel 63 i krishanteringsdirektivet.

Riksgäldskontoret bör ges en viss grad av flexibilitet i sin användning av de olika resolutionsverktygen. Krishanteringsdirektivet medger också att olika sorters tillgångar och förpliktelser överförs. I praktiken torde det primärt vara tillgångar som behöver överföras, men det kan finnas omständigheter under vilka även en överföring av skulder och andra förpliktelser behöver ske. Ett exempel är att tillgångsförvaltningsbolaget betalar för de överförda tillgångarna genom att samtidigt överta vissa skulder.

En väsentlig skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstutsverktyget är att resolutionsmyndigheten inte kan överföra äganderättsinstrument till ett tillgångsförvaltningsbolag. En förklaring till denna skillnad är att verksamheten i ett tillgångsförvaltningsbolag handlar om avveckling av tillgångar och inte om fortsatt drift av en rörelse. Det övergripande syftet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget är att säkerställa en fortsatt drift av hela eller delar av den verksamhet som bedrivs av företaget i resolution. Många gånger kan det mest praktiska sättet att uppnå detta syfte vara att överföra företagets aktier. På så sätt berörs exempelvis inte de tillstånd som företaget har. Vidare undviks flera av de problem som kan uppstå vid byte av avtalspart. Sammantaget innebär därför en överföring av aktier att det finns goda möjligheter att fortsätta driva den övertagna verksamheten utan något (tillfälligt) stopp.

Avskiljandeverktyget handlar i stället om att möjliggöra en särskild förvaltning av sådana tillgångar eller förpliktelser som varken kan eller bör överföras till en förvärvare eller ett broinstitut eller avvecklas genom att det företag som har försatts i resolution försätts i konkurs eller går i likvidation. Det är mot denna bakgrund logiskt att det inte är möjligt att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som getts ut av företaget i resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag.

Krishanteringsdirektivet innehåller inte någon begränsning vad gäller omfattningen av den överföring som får göras genom användning av

Prop. 2015/16:5

539

Prop. 2015/16:5 avskiljandeverktyget. Det innebär alltså att det, enligt ordalydelsen i direktivet, skulle vara möjligt att överlåta samtliga tillgångar och förpliktelser i ett företag i resolution till ett tillgångsförvaltningsbolag. Det torde dock främst komma i fråga att överföra delar av ett företags tillgångar eller förpliktelser. Syftet med avskiljandeverktyget enligt artikel 42.5 i krishanteringsdirektivet är att göra överföringar av tillgångar eller förpliktelser som, om de kvarstår i företaget i resolution eller broinstitutet, riskerar att skapa värdeförluster eller negativt påverka hur företaget eller broinstitutet fungerar.

För att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del bör en bestämmelse motsvarande artiklarna 42.1 och 63.1 d tas in i den nya lagen om resolution. Artiklarna i fråga bör genomföras på i huvudsak samma sätt som föreslås beträffande motsvarande bestämmelser för försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget (se avsnitt 22.3.1 och 22.8.1) med de undantag som anges ovan.

22.16.2 Kompletterande överföringar och återföring

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får efter en överföring föra tillbaka tillgångar eller förpliktelser till företaget eller broinstitutet, om överföringen har genomförts i strid med villkoren som anges i beslutet om överföring.

Beslutet om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och de villkor i övrigt som ska gälla för en återföring.

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om komplet- terande överföringar.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel 42.9 i krishanteringsdirektivet anger att resolutionsmyndigheten får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från ett företag i resolution till ett eller flera tillgångsförvaltningsbolag vid mer än ett tillfälle och återföra tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller flera tillgångsför- valtningsbolag till företaget i resolution. Företaget i resolution är i dessa fall skyldigt att återta tillgångarna, rättigheterna eller skulderna. Enligt artikel 42.10 i direktivet får resolutionsmyndigheten endast föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från tillgångsförvaltningsbolaget till företaget i resolution antingen om möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika tillgångarna, rättigheterna eller skulderna anges uttryckligen i det beslut enligt vilket överföringen gjordes, eller om de specifika tillgångarna, rättigheterna eller skulderna inte omfattas av, eller inte uppfyller villkoren för överföring som anges i, det beslut genom vilket

överföringen gjordes. Återföring får ske inom en i beslutet angiven

540

tidsperiod, varvid även eventuella andra villkor som anges i beslutet ska Prop. 2015/16:5 iakttas.

Enligt ordalydelsen i krishanteringsdirektivet är det inte möjligt att göra kompletterande överföringar från ett broinstitut till ett tillgångs- förvaltningsbolag eller att återföra tillgångar eller förpliktelser till ett broinstitut. Liksom i fråga om försäljnings- och broinstitutsverktygen framstår det som överflödigt att i den nya lagen om resolution införa uttryckliga bestämmelser om befogenheten att göra kompletterande överföringar till samma tillgångsförvaltningsbolag när Riksgäldskontoret använder avskiljandeverktyget. Riksgäldskontoret bör dock ges en uttrycklig befogenhet att återföra tillgångar eller förpliktelser till både ett företag i resolution och ett broinstitut. Eftersom krishanteringsdirektivet är ett minimidirektiv, finns det möjlighet för medlemsstaterna att införa mer långtgående regler (artikel 1.2). Det framstår inte som motiverat att Riksgäldskontoret ska ha mer begränsade möjligheter till återföring från ett tillgångsförvaltningsbolag till ett broinstitut än vad som annars gäller vid användning av de olika resolutionsverktygen. Med anledning av det nu sagda bör en bestämmelse med den innebörden tas in i den nya lagen om resolution.

Lagrådets synpunkter avseende förhållandet mellan bestämmelserna om återgång enligt den nya lagen om resolution och vanliga civilrättsliga regler behandlas i avsnitt 22.3.2.

22.16.3 Skyddsregler

Regeringens bedömning: Det krävs inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra bestämmelserna om skyddsregler i artikel 42.11 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 42.11 i krishanterings- direktivet framgår att överföringar mellan ett företag i resolution och ett tillgångsförvaltningsbolag ska omfattas av de skyddsregler som föreskrivs i direktivet.

I likhet med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget framgår av skyddsreglerna (artiklarna 73–80) att dessa omfattar överföringar som sker genom användning av något av resolutionsverktygen, inklusive avskiljandeverktyget. Något särskilt genomförande av artikel 42.11 behövs inte, eftersom artikel 42.11 bedöms täckas av artiklarna 73–80 (se avsnitt 23.1). Motsvarande bedömning görs avseende försäljnings- respektive broinstitutsverktyget (se avsnitt 22.3.2 och 22.8.2).

541

Prop. 2015/16:5	22.16.4 Rätt till de överförda tillgångarna och
	förpliktelserna

	Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av
	avskiljandeverktyget förlorar ägarna till företaget i resolution eller
	broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna
	och förpliktelserna.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Av artikel 42.12 i krishanterings-
	direktivet framgår att ä gare till företaget i resolution eller dess
	borgenärer och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder
	inte överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag inte ska ha några
	rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller
	skulderna eller avseende tillgångsförvaltningsbolagets ledningsorgan
	eller dess verkställande ledning. Vidare anges att denna bestämmelse inte
	ska påverka direktivets skyddsregler.
	I den nu aktuella bestämmelsen nämns inte något om vad som gäller
	vid överföringar från ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.
	Motsvarande regel bör dock gälla även vid sådana överföringar.
	Eftersom krishanteringsdirektivet är ett minimidirektiv, är det möjligt att
	i den nya lagen om resolution införa en sådan bestämmelse, som
	kompletterar den unionsrättsliga regleringen i detta avseende. Även i
	övrigt gör sig samma överväganden gällande som vid genomförandet av
	motsvarande bestämmelser rörande försäljnings- och broinstituts-
	verktyget, se avsnitt 22.3.4 och 22.8.4.

22.16.5 Hur påverkas de tillgångar och förpliktelser som överförs?

Regeringens förslag: Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänför- liga till de tillgångar eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget, om detta särskilt beslutas av Riks- gäldskontoret. Detta gäller dock inte beträffande vissa säkerhetsrätter som innehas av borgenärer.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt lagen om resolution utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som anges ovan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 a i krishanterings- direktivet framgår att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, ska ha befogenhet att förordna att en överföring ska verkställas fri från skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de tillgångar, rättigheter eller skulder som har överförts, med

förbehåll för krishanteringsdirektivets bestämmelser om skydd för

542

arrangemang avseende säkerheter. Rätt till ersättning enligt Prop. 2015/16:5 krishanteringsdirektivet ska inte betraktas som en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse.

Denna artikel gäller även i förhållande till försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Genomförandet av artikeln i fråga i förhållande till dessa verktyg behandlas i avsnitt 22.3.5 och 22.8.5. Artikeln bör genomföras på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget, genom att en bestämmelse med motsvarande innebörd förs in i den nya lagen om resolution.

22.16.6Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter överföringen

Regeringens förslag: Vid en överföring genom användning av avskiljandeverktyget övertar tillgångsförvaltningsbolaget de rättig- heter och förpliktelser som följer med det som överförts. Tillgångsför- valtningsbolaget ska gå in som part i stället för företaget i de avtal som överförs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det i lagen bör införas en möjlighet för ett tillgångsförvaltningsbolag som driver tillståndspliktig verksamhet att få ett verksamhetstillstånd även om samtliga krav inte är uppfyllda, på motsvarande sätt som ett broinstitut. Svenska Bankföreningen anser att ett tillgångsförvaltningsbolag bör omfattas av åtminstone motsvarande krav som ett broinstitut, om tillgångsförvaltningsbolaget bedriver tillståndspliktig verksamhet.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 d och delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions- myndigheten ska ha befogenhet att förordna att mottagaren vid en överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstituts- verktyget eller avskiljandeverktyget behandlas som om denna var företaget i resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för företaget i resolution, eller åtgärder som vidtagits av det. Detta gäller, med vissa förbehåll, även eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfrastruktur. Resolutionsmyndigheten ska också kunna ersätta företaget i resolution med en mottagare som avtalspart.

Resolutionsmyndigheten ska utöva befogenheterna ovan, om de anser att detta är nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Resolutionsmyndigheten ska också ha befogenhet att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose kontinuitet för att säkerställa att resolutions- åtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av mottagaren. I detta sammanhang ska resolutionsmyndigheten kunna säkerställa att avtal som ingåtts av företaget i resolution fortsätter att vara gällande och att mottagaren

543

Prop. 2015/16:5 ersätter företaget i resolution i alla rättsliga förfaranden som avser överförda tillgångar eller förpliktelser.

Befogenheten att förordna att mottagaren ska behandlas som om denna var företaget i resolution ska dock inte påverka rätten för en anställd i företaget i resolution att säga upp ett anställningsavtal. Dessutom ska en avtalspart ha rätt att bl.a. säga upp avtalet om företaget i resolution (före överföringen) eller mottagaren (efter överföringen) har handlat eller underlåtit att handla på ett sätt som ger motparten rätt att säga upp avtalet. Denna rätt gäller dock med förbehåll för resolutions- myndighetens befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av vissa skyldigheter, ianspråktagande av säkerhetsrätter samt utövande av uppsägningsrätt (artiklarna 69–71 i krishanteringsdirektivet).

Regeringen bedömer att artiklarna i fråga bör genomföras på samma sätt i förhållande till avskiljandeverktyget som avseende försäljnings- verktyget och broinstitutsverktyget (se avsnitt 22.3.6 och 22.8.6). Såvitt avser avskiljandeverktyget är genomförandet dock begränsat till att gälla överföringar av tillgångar och förpliktelser, eftersom äganderätts- instrument inte kan överföras genom avskiljandeverktyget.

Såväl Finansinspektionen som Svenska Bankföreningen anför att ett tillgångsförvaltningsbolag som driver tillståndspliktig verksamhet bör omfattas av regler som motsvara de som föreslås gälla för broinstitut. Regeringen bedömer att motsvarande regler som föreslås gälla för broinstitut såvitt avser möjligheterna att temporärt få verksamhets- tillstånd även om samtliga krav inte är uppfyllda, även bör gälla för tillgångsförvaltningsbolag som bedriver tillståndspliktig verksamhet. Bestämmelser om detta bör införas i den nya lagen om resolution.

22.16.7 Samarbetsskyldighet

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får förelägga å ena sidan företaget i resolution eller broinstitutet och å andra sidan tillgångs- förvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder. Föreläggandet får förenas med vite.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 64.1 e och 64.2 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndigheterna, när de utövar en resolutionsbefogenhet, ska ha befogenhet att begära att företaget i resolution eller mottagaren informerar och bistår varandra.

Resolutionsmyndigheten ska utöva den befogenhet som anges ovan, om myndigheten anser det vara nödvändigt för att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

När det gäller avskiljandeverktyget innebär det således att företaget i resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget ska bistå varandra med information eller annat stöd.

544

Regeringen föreslår att artiklarna i fråga genomförs på samma sätt i Prop. 2015/16:5 förhållande till avskiljandeverktyget som avseende försäljningsverktyget

och broinstitutsverktyget (se avsnitt 22.3.7 och 22.8.8).

22.16.8 Tillstånd

Regeringens förslag: Finansinspektionen får ge ett tillgångsförvalt- ningsbolag tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att bolaget uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.

Ett tillstånd får endast ges om Riksgäldskontoret har

1.bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutions- ändamålen, och

2.lämnat in en begäran till Finansinspektionen om ett sådant beslut. Ett tillstånd enligt ovan gäller under den tid som bestäms av

Finansinspektionen.

Om en överföring genom användning av avskiljandeverktyget kräver tillstånd enligt reglerna om större förvärv i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen lämnar inget förslag på reglering i denna del.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser om att förvärvare och broinstitut, under vissa förut- sättningar, får bedriva tillståndspliktig verksamhet utan att de uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet (artiklarna 38.9 och 41.1 i krishanteringsdirektivet). I fråga om broinstitut, som står under resolutionsmyndighetens kontroll, gäller enligt artikel 41.1 i direktivet att undantag får medges om resolutions- myndigheten bedömer att ett tidsbegränsat tillstånd krävs för att resolutionsänamålen ska uppnås. Av beslutet att medge undantag ska det framgå under vilken tid undantaget gäller.

Krishanteringsdirektivet innehåller inte motsvarande bestämmelse avseende tillgångsförvaltningsbolag, som i likhet med broinstitut står under resolutionsmyndighetens kontroll. Det torde dock kunna förekomma att även ett tillgångsförvaltningsbolag övertar tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution som är av en sådan karaktär (t.ex. en kreditportfölj) att tillgångsförvaltningsbolaget anses bedriva tillståndspliktig verksamhet. Enligt regeringens bedömning bör därför det i den nya lagen om resolution införas bestämmelser om möjlighet för tillgångsförvaltningsbolag att bedriva tillståndspliktig verksamhet även om inte alla krav är uppfyllda, på motsvarande sätt som för broinstitut.(se avsnitt 22.10).

545

Prop. 2015/16:5	22.17	Villkor och ersättning vid överföring till ett
		tillgångsförvaltningsbolag

	Regeringens förslag: En överföring av tillgångar eller förpliktelser
	genom användning av avskiljandeverktyget ska ske på affärsmässiga
	villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska
	den värdering som gjordes när resolutionen inleddes beaktas.
	Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en
	överföring ska tillfalla det företag i resolution eller det broinstitut från
	vilket överföringen skedde.
	Från den ersättning som anges ovan får Riksgäldskontoret, för sin
	egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader
	som uppstått i samband med överföringen.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 42.6 i krishanterings-
	direktivet ska resolutionsmyndigheten, när den använder avskiljande-
	verktyget, fastställa ersättningen för de tillgångar, rättigheter och
	förpliktelser som ska överföras till tillgångsförvaltningsbolaget i enlighet
	med den värdering som ska ske i samband med resolutionen samt i
	enlighet med unionens regler om statligt stöd.
	Av artikel 42.7 i direktivet framgår att eventuell ersättning som betalas
	av tillgångsförvaltningsbolaget avseende de förvärvade tillgångarna,
	rättigheterna eller skulderna ska tillfalla företaget i resolution. Av
	artikeln framgår även att ersättning får betalas i form av skuld som
	utfärdas av tillgångsförvaltningsbolaget. Avdrag får ske från en eventuell
	ersättning som en mottagare betalar till företaget i resolution för att
	resolutionsmyndigheten och ett eventuellt finansieringsarrangemang ska
	få ersättning för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med
	användningen av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna
	(artikel 37.7).
	I krishanteringsdirektivet finns inget uttryckligt krav på att
	överföringen till tillgångsförvaltningsbolaget ska ske på affärsmässiga
	villkor. Däremot anges att ersättningen ska fastställas i enlighet med den
	värdering som ska ske i samband med att resolutionen inleds. Som
	utgångspunkt bör enligt regeringens bedömning samma principer
	tillämpas avseende värdering och ersättning oavsett vilket resolutions-
	verktyg som används. Den bestämmelse som genomför de ovan angivna
	artiklarna bör därför utformas på samma sätt som motsvarande
	bestämmelser beträffande försäljningsverktyget och broinstituts-
	verktyget, dvs. att överföringen ska ske på affärsmässiga villkor och att
	detta ska fastställas med beaktande av den värdering som gjordes när
	resolutionen inleddes.
	I artikel 42.6 i krishanteringsdirektivet görs en hänvisning till de
	unionsrättsliga reglerna om statsstöd. Det saknas anledning att i den nu
	aktuella bestämmelsen i den nya lagen om resolution särskilt ange att de
	ska beaktas i detta sammanhang. Det framstår inte heller som nödvändigt
546	att i lagen uttryckligen ange att tillgångsförvaltningsbolaget kan betala

genom att utfärda skuldebrev. Den möjligheten finns även om det inte Prop. 2015/16:5
anges särskilt, förutsatt att det ryms inom vad som kan anses vara
affärsmässigt.
Det anges i krishanteringsdirektivet att ersättningen vid en överföring
ska tillfalla företaget i resolution. Eftersom det även är möjligt att göra
överföringar från ett broinstitut, bör detta återspeglas i bestämmelserna
om ersättning. En bestämmelse i vilken det anges till vem ersättningen
ska betalas, samt att avdrag från ersättningen får ske för att täcka
kostnader	som	har	uppstått	för	Riksgäldskontoret	eller
resolutionsreserven när avskiljandeverktyget har använts, bör tas in i den
nya lagen om resolution.

22.18	Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret ska
1. godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltnings-
bolaget,
2. fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med
aktiebolagslagen, och
3. godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och risk-
strategi.
Riksgäldskontoret ska företräda aktierna vid bolagsstämman i
tillgångsförvaltningsbolaget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 42.4 i krishanterings-
direktivet anges att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndig-
heten godkänner innehållet i tillgångsförvaltningsbolagets stadgar, utser
eller godkänner tillgångsförvaltningsbolagets ledning, godkänner
ledningens ersättning samt fastställer lämpliga ansvarsområden för dem,
och godkänner tillgångsförvaltningsbolagets strategi och riskprofil.
Av artikel 42.13 framgår vidare att tillgångsförvaltningsbolaget inte
ska ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot
ägare till företaget i resolution eller dess borgenärer. Ledningsorganet
eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet
gentemot sådana ägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de
vidtagit eller underlåtit att vidta i samband med fullgörandet av sina
uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov
oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt nationell rätt.
Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett tillgångsförvalt-
ningsbolags och dess ledningsorgans eller verkställande lednings ansvar i
enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta
åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.
Krishanteringsdirektivets bestämmelser om styrning av ett tillgångs-
förvaltningsbolag överensstämmer i princip med de bestämmelser som
gäller för styrning av ett broinstitut. Den enda skillnaden är att det
beträffande avskiljandeverktyget inte uttryckligen anges att resolutions-
myndigheten ska ges befogenhet att sälja tillgångar, rättigheter eller		547

Prop. 2015/16:5 förpliktelser som förvaltas av tillgångsförvaltningsbolaget. Det framgår dock av artikel 42.2 i krishanteringsdirektivet att tillgångsförvaltnings- bolaget står under resolutionsmyndighetens kontroll, och av artikel 42.3 att tillgångsförvaltningen syftar till att sälja eller avveckla tillgångarna. Resolutionsmyndigheten kan således sälja tillgångar, rättigheter eller förpliktelser när detta bedöms uppfylla de i krishanteringsdirektivet uppställda syftena med förvaltningen.

Bestämmelserna bör genomföras på samma sätt som motsvarande bestämmelser avseende broinstitutsverktyget (se avsnitt 22.12).

Av artikel 42.13 i krishanteringsdirektivet följer att medlemsstaterna får begränsa ansvaret för ett tillgångsförvaltningsbolag eller ledningen i ett sådant bolag i enlighet med nationell rätt. Enligt regeringens bedömning kräver inte den angivna artikeln några lagstiftningsåtgärder, vilket är samma bedömning som görs avseende motsvarande bestäm- melse avseende broinstitutsverktyget.

	22.19	Skuldnedskrivningsverktyget

	Regeringens förslag: Med skuldnedskrivningsverktyget avses
	1. nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller
	2. konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till
	aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller dess
	moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
	Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuldned-
	skrivningsverktyget
	1. relevanta kapitalinstrument, och
	2. kvalificerade skulder.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag: I artikel 2.1.57 i krishanterings-
	direktivet definieras begreppet skuldnedskrivningsverktyg som en
	mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och
	konverteringsbefogenheter med avseende på skulder i ett företag i
	resolution i enlighet med artikel 43 i direktivet.
	Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter definieras i sin tur som
	de befogenheter som fastställs i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i (artikel
	2.1.66). Dessa artiklar behandlas längre fram i detta avsnitt.
	Resolutionsmyndigheten ska kunna skriva ned vissa s.k. kvalificerade
	skulder och även kunna konvertera sådana skulder till aktier eller andra
	äganderättsinstrument genom att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget.
	Relevanta kapitalinstrument utgör skulder som får räknas in i ett
	instituts kapitalbas. Det kan röra sig om antingen s.k. övriga primär-
	kapitalinstrument eller supplementärkapital (kapitalinstrument eller efter-
	ställda lån) enligt den definition som ges i tillsynsförordningen. Gemen-
	samt för övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapital-
	instrument är att de utgör instrument som ingår i instituts kapitalbas men
	ändå får	skrivas ner. I detta skiljer de sig från kärnprimärkapital-
548	instrument, som inte kan skrivas ned.

Kvalificerade skulder definieras negativt i artikel 2.71 i krishanterings- direktivet. Det handlar om skulder och kapitalinstrument som inte är vare sig kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, eller annars undantas från reglerna om nedskrivning enligt krishanteringsdirektivet. De olika typer av skulder som omfattas av undantaget behandlas närmare i avsnitt 22.22. I allmänna termer kan sägas att kvalificerade skulder är skulder som typiskt sett inte ingår i kapitalbasen och som inte heller av andra skäl bedömts olämpliga att skriva ned.

Det bör i den nya lagen om resolution införas en bestämmelse som förtydligar vilka skulder som kan bli föremål för nedskrivning och konvertering.

Regeringen anser, liksom utredningen, att det finns skäl att särskilja nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför respektive i resolution. Nedskrivning eller konvertering utanför resolution behandlas i avsnitt 14.

När det gäller nedskrivning eller konvertering i resolution bör detta vara en del av skuldnedskrivningsverktyget eftersom det i vissa fall kan vara värdefullt att kombinera nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument, som ju också är skulder, och av kvalificerade skulder i en resolutionsprocess.

Skuldnedskrivningsverktyget är således en mekanism, eller ett förfarande, för att skriva ned eller konvertera kvalificerade och relevanta kapitalinstrument i ett företag i resolution. Verktyget innefattar nedskrivning eller konvertering av skulder för de ändamål och enligt det förfarande som anges i krishanteringsdirektivet. Konverteringen får ske till aktier eller andra äganderättsinstrument i företaget i resolution, i berörtmoderinstitut, i ett broinstitut eller i ett tillgångsförvaltningsbolag. Termen ”berört moderinstitut” syftar inte bara på institut utan inkluderar även sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79 i krishanteringsdirektivet). I den nya lagen om resolution införs inte någon motsvarande definition. När det i den lagen anges ”dess moderföretag” är det dock enbart sådana moderföretag till företaget i resolution som uppräknas i artikel 2.1.79 i krishanteringsdirektivet som avses. Skuldnedskrivningsverktyget bör därför definieras som dels nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, dels konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller i dess moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.

Det bör dock framhållas att när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas ska först åtgärder vidtas som säkerställer att ägarna bär förluster före borgenärerna (se avsnitt 22.24). Regeringens förslag i den delen innebär att dessa åtgärder ska omfatta även innehavare av preferensaktier, och oavsett om de ingår i kapitalbasen eller inte. Det bör också framhållas att åtgärder som gör att ägare och borgenärer drabbas av förluster till följd av att de lämnas kvar i ett företag som försätts i konkurs samtidigt som visst inkråm överförs till någon annan aktör, vilket ibland kallas för syntetisk nedskrivning, inte formellt är en del av skuldnedskrivnings- verktyget.

Prop. 2015/16:5

549

Prop. 2015/16:5	22.20	Skuldnedskrivningsverktygets
		användningsområde

	Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får använda skuldned-
	skrivningsverktyget för att:
	1. kapitalisera ett företag i resolution i kombination med en
	omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det
	kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,
	2. konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller
	andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i
	syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller
	3. inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget,
	konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller
	minska skuldernas kapitalbelopp.
	För att använda skuldnedskrivningsverktyget i kombination med
	omstrukturering får Riksgäldskontoret besluta att en sparbank ska
	ombildas till aktiebolag.
	Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse
	överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning
	överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker
	och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på
	det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Utredningen föreslår dock inga bestämmelser om ombildning av
	sparbank till aktiebolag i samband med användning av skuldnedskriv-
	ningsverktyget.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Bolagsverket anser att det bör framgå av
	lagen huruvida bestämmelserna i sparbankslagen om ombildning är
	tillämpliga när en sparbank ombildas till bankaktiebolag i samband med
	skuldnedskrivning och konvertering. Bolagsverket efterfrågar också ett
	klargörande huruvida en sparbank ska gå i likvidation i dessa fall.
	Ackordscentralen är på ett övergripande plan positiv till skuld-
	nedskrivningsverktyget, men betonar att det krävs tydliga kriterier för
	hur och när verktyget ska användas. När broinstitutsverktyget används,
	bör skuldnedskrivning inte ske på ett sådant sätt att det försvårar för
	broinstitutet att bedriva viktig verksamhet. Ackordscentralen framhåller
	också vikten av att ta hänsyn till risken för spridningseffekter i det
	finansiella systemet. Svenskt Näringsliv anför också att användning av
	skuldnedskrivningsverktyget kan medföra oönskade spridningseffekter i
	det finansiella systemet.
	Skälen för regeringens förslag
	Syftet med skuldnedskrivning
	Resolutionsmyndigheten får skriva ned eller konvertera skulder om detta
	behövs för att absorbera eventuella förluster som ägarkapitalet inte har
	haft kapacitet att absorbera eller för att kapitalisera det företag som driver
550	verksamheten från det fallerade företaget vidare.

Av artikel 43.2 och 43.3 i krishanteringsdirektivet framgår att skuld- nedskrivningsverktyget kan användas självständigt för att rekonstruera ett företag i resolution. Det innebär att den juridiska person som företaget i resolution utgör fortsätter sin verksamhet, men att företagets skulder skrivs ned eller konverteras samtidigt som verksamheten omstruktureras enligt en omstruktureringsplan (artikel 46). Då är skuldnedskrivnings- verktyget ett från de övriga verktygen fristående verktyg.

Den andra möjliga tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 43.2 och 43.3 i krishanteringsdirektivet är att skriva ned eller konvertera skulder som överförs till ett broinstitut, till ett tillgångsförvaltningsbolag eller genom försäljningsverktyget. I detta fall används skuldnedskrivningsverktyget som ett komplement till de övriga verktygen.

Av artikel 43.3 i krishanteringsdirektivet framgår att skuldnedskrivning som ett självständigt verktyg får användas endast om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstrukturerings- plan för verksamheten som krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återställa den sunda finansiella ställningen och den långsiktiga bärkraften hos institutet eller koncernföretaget. Om dessa villkor inte uppfylls ska medlemsstaterna, enligt artikel 43.3 andra stycket, se till att resolutionsmyndigheten får tillämpa något av de övriga verktygen och den andra varianten av skuldnedskrivningsverktyget.

Ackordscentralen är på ett övergripande plan positiv till skuld- nedskrivningsverktyget, men betonar att det krävs tydliga kriterier för hur och när verktyget ska användas. Ackordscentralen framhåller också vikten av att ta hänsyn till risken för spridningseffekter i det finansiella systemet vid användning av skuldnedskrivningsverktyget, och anför att möjligheten för institut att inneha nedskrivningsbara fordringar i andra institut bör begränsas. Även Svenskt Näringsliv anför att användning av skuldnedskrivningsverktyget kan medföra oönskade spridningseffekter i det finansiella systemet, och att verktyget torde vara bättre lämpat för situationer då en enskild bank har problem. Enligt Svenskt Näringsliv hade en större grad av handlingsfrihet varit att föredra, särskilt vid en systemkris. Det kan därför finnas skäl att inte förlita sig alltför mycket på resolutionsförfarandet utan i stället verka aktivt med makrotillsynsverk- tyg.

Enligt regeringens bedömning möjliggör de nu föreslagna reglerna för Riksgäldskontoret att beakta riskerna för spridningseffekter i det finansiella systemet. I detta sammanhang är bl.a. möjligheten att undanta fordringar från nedskrivning och konvertering en möjlig åtgärd (se avsnitt 22.33).

När det gäller frågan om vilka kriterier som kan sättas upp för när skuldnedskrivningsverktyget får användas, framgår av artikel 43.2 i krishanteringsdirektivet att verktyget får användas för att uppfylla de resolutionsändamål som anges i artikel 31 i direktivet, i enlighet med de allmänna principer för resolution som framgår av artikel 34 i direktivet. Om det i svensk lag föreskrivs mer detaljerade kriterier för när skuldnedskrivningsverktyget får användas, kan det ifrågasättas om sådana bestämmelser är direktivkonforma. Det bedöms därför inte som

Prop. 2015/16:5

551

Prop. 2015/16:5

552

lämpligt att i den nya lagen om resolution ange mer detaljerade kriterier, som inte framgår av krishanteringsdirektivet, för när skuldnedskrivnings- verktyget får användas.

Såvitt avser Ackordscentralens synpunkt att möjligheten för institut att inneha nedskrivningsbara fordringar i andra institut bör begränsas, skulle detta innebära en relativt ingripande åtgärd som faller utanför ramen för vad som regleras i krishanteringsdirektivet. Dessutom saknas det utrymme och underlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga frågan om införande av en sådan begränsning.

Nedskrivning eller konvertering i kombination med omstrukturering

Det första alternativet innebär att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget i resolution. Typiskt sett kan det bli fråga om ett förfarande i två steg. Först skrivs skulder ned till dess att förlusterna är absorberade fullt ut, dvs. substansvärdet i företaget är noll. Därefter konverteras skulder till aktier för att ge företaget en tillräcklig kapitalisering. Inget hindrar att dessa två steg görs samtidigt. Det kan dock noteras att vid nedskrivning för förlustabsorbering ska ingen ersättning till borgenären utgå. Däremot ska full ersättning utgå för den del av skulden som konverteras till aktier eller något annat instrument, dvs. de instrument som ges ut vid konverteringen ska tillfalla borge- närerna.

Krishanteringsdirektivet ställer också krav på att en omstrukturerings- plan ska upprättas i samband med att skuldnedskrivningsverktyget tillämpas för att rekonstruera företaget i resolution (se avsnitt 22.21).

Detta alternativ får endast utnyttjas om det finns rimliga utsikter att användningen av verktyget, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med omstruktureringsplanen, förutom att uppnå de relevanta resolutionsändamålen kommer att återge företaget i resolution dess långsiktiga livskraft. Såväl kravet på upprättandet av en omstruktureringsplan som förutsättningen för detta alternativ behöver framgå av lag. Att det handlar om den långsiktiga livskraften torde vara ett uttryck för att denna i många fall inte kan återges utan att andra omstruktureringsåtgärder av verksamheten genomförs och att dessa kan ta tid. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att detta villkor bör framgå av den nya lagen om resolution. Villkoret bör uttryckas som att det finns rimliga utsikter att de åtgärder som vidtas kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft.

Nedskrivning eller konvertering i samband med användning av försäljningsverktyget

Skuldnedskrivningsverktyget kan även kombineras med försäljnings- verktyget. Det är dock i dessa fall inte möjligt att skriva ned eller konvertera skulder som redan har överförts till en privat köpare. Däremot skulle det kunna uppkomma en situation där en användning av skuldnedskrivningsverktyget är nödvändig för att kunna genomföra en försäljning.

Det kan exempelvis vara så att det fallerande företaget har ett negativt substansvärde, dvs. dess skulder överstiger dess tillgångar. Om verksamheten ska säljas i sin helhet torde det i ett sådant läge vara svårt

att hitta en köpare som är villig att överta företaget ens utan krav på Prop. 2015/16:5 ersättning. Genom en nedskrivning av skulder skulle substansvärdet

kunna återställas till noll och en försäljning eventuellt kunna genomföras. Dessutom kan förluster på det här sättet absorberas av företagets ägare och tidigare finansiärer och osäkerheten kring det fallerande företagets finansiella ställning minska.

Av krishanteringsdirektivet följer att finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven) inte får användas för att direkt eller indirekt absorbera förluster. Om det skulle vara nödvändigt att betala en förvärvare för att överta verksamhet som drivits av ett företag i resolution, måste skulderna därför först skrivas ned eller konverteras. I en sådan situation kan dock i stället broinstitutsverktyget vara ett alternativ.

Nedskrivning eller konvertering i samband med användning av broinstitutsverktyget

Enligt artikel 43 i krishanteringsdirektivet är det möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget avseende sådana skulder som överförs till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet och minska kapitalbeloppet för skulder som överförs. Åtgärderna ska alltså endast avse sådana skulder som har uppkommit före resolutionsbeslutet och som överförs från ett företag i resolution.

Tillämpningen av verktyget kan precis som i fallet med för- säljningsverktyget innebära att kapitalbeloppet av de skulder som förs över minskas. Det kan vara nödvändigt då krishanteringsdirektivet anger att beloppet på skulderna inte får överstiga värdet på tillgångarna som överförs. Viss hänsyn kan tas till bidrag från andra källor.

Generellt gäller dock att krishanteringsdirektivet inte tillåter att förluster direkt eller indirekt förs över på finansieringsarrangemanget (resolutionsreserven). Detta skulle kunna bli följden om skulder förs över utan någon nedskrivning. Först måste förlusterna absorberas fullt ut genom nedskrivning innan en kapitalisering, och i detta fall överföring, genomförs.

När skuldnedskrivningsverktyget kombineras med broinstituts- verktyget, kan det också användas för att kapitalisera broinstitutet genom att borgenärer i utbyte mot sina skulder erhåller aktier i broinstitutet. Borgenärerna bidrar alltså genom konverteringen till att finansiera kapitaliseringen av broinstitutet, men ska då få kompensation för detta precis som vid konvertering till aktier i företaget i resolution.

Ackordscentralen framhåller att skuldnedskrivning inte bör ske på ett sådant sätt att det försvårar för broinstitutet att bedriva viktig verksamhet. Enligt regeringens bedömning möjliggör de nu föreslagna reglerna för resolutionsmyndigheten att, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, genomföra nedskrivning och konvertering i samband med användning av broinstitutsverktyget på ett sådant sätt att broinstitutet kan driva verksamhet vidare i enlighet med resolutionsändamålen.

553

Prop. 2015/16:5 Nedskrivning och konvertering i samband med användning av avskiljandeverktyget

Det är även möjligt att använda skuldnedskrivningsverktyget tillsammans med avskiljandeverktyget. Genom att t.ex. överföra skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag och sedan skriva ned eller konvertera de skulderna kan tillgångsförvaltningsbolaget kapitaliseras. Det bör nämnas att det även är möjligt att använda avskiljandeverktyget för att ta hand om vissa tillgångar och skulder som överförs inom ramen för en omstrukturering genom skuldnedskrivningsverktyget. I det fallet är det dock frågan om en användning av skuldnedskrivningsverktyget för att omorganisera det fallerande företaget i syfte att det ska kunna fortsätta bedriva sin verksamhet.

Associationsformen

Även om många av de företag i vilka skuldnedskrivningsverktyget kan användas är aktiebolag, ska skuldnedskrivningsverktyget kunna användas även på sparbanker och medlemsbanker. För dessa företagsformer kommer skuldnedskrivningsverktyget framför allt att användas i samband med en inkråmsöverlåtelse till ett broinstitut eller en privat aktör. I broinstitutsfallet kan man då också tänka sig att skulderna konverteras till aktier i broinstitutet. För att öka möjligheterna att använda skuldnedskrivningsverktyget på sparbanker bör det, som Bolagsverket framhåller, i den nya lagen om resolution anges att Riksgäldskontoret ska få besluta att en sparbank i resolution ska ombildas till bankaktiebolag. För ett sådant beslut ska inte bestämmelserna om ombildning till bankaktiebolag i 8 kap. sparbankslagen (1987:619) gälla.

Av bestämmelsen bör det framgå att Riksgäldskontoret om myndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget för att rekonstruera en sparbank som är försatt i resolution, får besluta att sparbanken ska ombildas till aktiebolag. Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.

Bolagsverket efterfrågar ett klargörande huruvida en sparbank ska gå i likvidation i dessa fall, och – om så inte är fallet – vid vilken tidpunkt sparbanken är upplöst.

Även om inte hela det regelverk som föreskrivs i 8 kap. sparbanks- lagen bör tillämpas vid ombildning av sparbank till bankaktiebolag i samband med resolution, framstår det som lämpligt att utgångspunkten även i detta fall är att den sparbank som ombildas inte går i likvidation. I stället bör det föreskrivas att en anmälan om verkställd ombildning ska sändas in till Bolagsverket för registrering. När anmälan registrerats är sparbanken upplöst (jfr 8 kap. 7 § sparbankslagen).

När ombildningen har skett kan nedskrivning eller konvertering ske.

554

22.21	Omstruktureringsplaner		Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: När skuldnedskrivningsverktyget används för
att rekonstruera ett företag ska företagets styrelse, eller en eller flera
personer som utsetts av Riksgäldskontoret, upprätta en omstruktu-
reringsplan. Planen ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att
återge företaget dess långsiktiga livskraft.
Riksgäldskontoret ska efter samråd med Finansinspektionen pröva
om planen ska godkännas. Planen ska genomföras i enlighet med vad
som överenskommits med Finansinspektionen och Riksgäldskontoret.
Vidtagna åtgärder och effekterna av åtgärderna ska rapporteras minst
var sjätte månad.
Om planen inte godkänns får företaget ges möjlighet att ändra den.
Om det bedöms att det inte finns några förutsättningar för att
godkänna planen, får Riksgäldskontoret besluta att använda något
annat verktyg.
Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett
annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera
företag i en koncern som har ett svenskt moderinstitut inom EES som
moderföretag, ska moderinstitutet upprätta en omstruktureringsplan
för samtliga företag inom koncernen. Planen ska ges in till den
samordnande resolutionsmyndigheten. Om Riksgäldskontoret		är
samordnande resolutionsmyndighet ska myndigheten överlämna
planen till berörda resolutionsmyndigheter och Europeiska
bankmyndigheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad en omstruktureringsplan ska innehålla.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 51 i krishanterings-
direktivet framgår att en omstruktureringsplan ska upprättas om
skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag, och
att resolutionsmyndigheten får tillsätta en person eller personer som ska
upprätta och genomföra omstruktureringsplanen.
Artikel 52 i krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser om
förfarandet för att ta fram omstruktureringsplaner och om planernas
innehåll. Företagets ledningsorgan, eller den eller de personer som
resolutionsmyndigheten har tillsatt, ska inom en månad efter det att
skuldnedskrivningsverktyget har använts, ta fram en omstrukturerings-
plan för verksamheten. Om statsstödsreglerna är tillämpliga, ska planen
vara förenlig med den omstruktureringsplan som företaget ska ta fram
enligt statsstödsreglerna. När skuldnedskrivningsverktyget tillämpas på
två eller flera koncernföretag ska omstruktureringsplanen utarbetas av
moderinstitutet inom EES, och omfatta samtliga institut inom koncernen.
I undantagsfall, och om det är nödvändigt för att resolutionsändamålen
ska uppnås, får resolutionsmyndigheten ge företaget upp till högst två
månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget att ta fram
omstruktureringsplanen. Om anmälan enligt statsstödsreglerna ska göras,
får resolutionsmyndigheten på motsvarande sätt ge företaget upp		till	555

Prop. 2015/16:5	högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget,
	eller fram till den tidsfrist som fastställs enligt statsstödsreglerna, att ta
	fram omstruktureringsplanen.
	Om skuldnedskrivningsverktyget tillämpas på mer än ett företag i en
	koncern är det moderinstitutet i stället för de respektive företagen som är
	skyldiga att upprätta en omstruktureringsplan. En sådan ordning innebär
	att det inte uppstår någon risk för att två företag i en koncern skulle
	upprätta separata omstruktureringsplaner som hamnar i konflikt med
	varandra. Omstruktureringsplanen ska enligt artikel 52.2 i krishanterings-
	direktivet omfatta alla institut i koncernen. Det framstår dock som
	lämpligt att vid genomförandet av krishanteringsdirektivet i denna del
	säkerställa att en omstruktureringsplan omfattar även andra företag i
	samma koncern. Som utredningen anför bör moderföretaget ha att ta
	hänsyn till situationen även i sådana företag, särskilt i fråga om företag
	som är försatta i resolution även om de inte är institut. Det bör därför
	framgå av den nya lagen om resolution att moderföretagets
	omstruktureringsplan ska omfatta samtliga företag i koncernen. I
	praktiken blir det dock endast relevant att skriva något om ett givet
	företag i den mån företaget berörs av omstruktureringen.
	Enligt artikel 52.4 i krishanteringsdirektivet ska det i en
	omstruktureringsplan för verksamheten fastställas åtgärder som syftar till
	att inom en rimlig tid återge företaget i resolution, eller delar av dess
	verksamhet, livskraften på lång sikt. Åtgärderna ska baseras på
	realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella
	marknadsförhållanden enligt vilka företaget kommer att vara verksamt.
	Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bl.a. den rådande situationen
	och framtidsutsikterna på finansiella marknaden, på grundval av
	antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination
	av händelser för att identifiera företagets största svagheter. Antagandena
	ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.
	Planen ska enligt artikel 52.5 åtminstone omfatta dels en detaljerad
	analys av de faktorer och problem som lett till att institutet eller
	koncernföretaget kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de
	omständigheter som lett till dessa svårigheter, dels en beskrivning av de
	åtgärder som syftar till att återställa livskraften hos institutet eller
	koncernföretaget på lång sikt, samt en tidsplan för genomförandet av de
	åtgärderna.
	Artikel 52.6 i krishanteringsdirektivet räknar upp ett antal åtgärder som
	får finnas med i omstruktureringsplanen. Åtgärderna ska syfta till att
	återställa livskraften hos företaget på lång sikt.
	Den uppräkning av omstruktureringsplanens innehåll som görs i artikel
	52.4–52.6 i krishanteringsdirektivet är inte uttömmande utan kan komma
	att kompletteras. Enligt artikel 52.12 i krishanteringsdirektivet ska
	Europeiska kommissionen i tekniska standarder precisera vad en
	omstruktureringsplan ska innehålla. Dessa tekniska standarder kommer
	att vara direkt tillämpliga. Regeringen anser, liksom utredningen, att
	syftet med planen, dvs. att planen ska beskriva de åtgärder som ska
	vidtas för att återge företaget eller delar av det långsiktig livskraft, är så
	centralt att det bör framgå av den nya lagen om resolution. Planens mer
	detaljerade innehåll kan sedan regleras genom föreskrifter som meddelas
556	av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Genom

ett sådant bemyndigande blir det möjligt att genomföra artikel 52 i dess helhet. Bestämmelser om innehållet i en omstruktureringsplan med den föreslagna regleringen kan finnas både i föreskrifter och tekniska standarder. Självfallet behöver regeringen eller Riksgäldskontoret inte utfärda föreskrifter om den information som finns i de tekniska standarderna bedöms vara tillräckligt uttömmande.

I artikel 52.7–52.9 i krishanteringsdirektivet anges hur resolutions- myndighetens bedömning av omstruktureringsplanen ska gå till och vad som händer om myndigheten anser att planen inte är tillräcklig.

Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska resolutionsmyndigheten bedöma sannolik- heten för att planen, om den genomförs, kommer att återge den långsiktiga livskraften hos företaget i resolution. Bedömningen ska göras i samförstånd med den behöriga myndigheten (tillsynsmyndigheten).

Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål, ska resolutionsmyndigheten godkänna planen. I annat fall ska resolutionsmyndigheten, i samförstånd med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts av resolutionsmyndigheten för att ta fram planen, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter (artikel 52.8 i krishanteringsdirektivet).

I detta fall ska en ändrad omstruktureringsplan lämnas till resolutions- myndigheten för godkännande inom två veckor. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och inom en vecka underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts av resolutions- myndigheten för att ta fram planen huruvida myndigheten finner att den ändrade planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar (artikel 52.9).

Artikel 52.10 i krishanteringsdirektivet föreskriver att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts av resolutionsmyndigheten ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten. En rapport ska lämnas till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.

I artikel 52.11 anges att ledningsorganet, eller den eller de personer som tillsatts av resolutionsmyndigheten för att ta fram planen, ska revidera planen för att göra företaget livskraftigt på lång sikt om det enligt resolutionsmyndighetens mening, med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt. Varje revidering ska godkännas av resolutions- myndigheten.

Bestämmelser som motsvarar krishanteringsdirektivet i denna del bör införas i den nya lagen om resolution. Det bör därvid anges att Riksgäldskontorets beslut om godkännande av en omstruktureringsplan ska fattas efter samråd med Finansinspektionen.

Prop. 2015/16:5

557

Prop. 2015/16:5

22.22 Kvalificerade skulder

Regeringens förslag: En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementär- kapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.

1.En garanterad insättning.

2.En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.

3.En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel, förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs enligt tillämplig lag.

4.En skuld som hänför sig till ett kommissionsavtal eller annat avtal som innebär att institutet är redovisningsskyldigt för anförtrodda medel.

5.En skuld till ett institut eller ett EES-institut som inte ingår i samma koncern som institutet eller företaget, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.

6.En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.

7.En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen som inte regleras av kollektivavtal eller utgår till en risktagare med väsentlig inverkan.

8.En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller företaget har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.

9.En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt det lands lag som är tillämplig på skulden.

10.En skuld till garantimyndigheten till följd av en avgift som ska betalas i enlighet med lagen om insättningsgaranti.

Även motsvarande skulder enligt lagen i ett annat EES-land eller tredjeland utgör kvalificerad skuld.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen anför att tillämpningsområdet för undantaget för säkerställda obligationer, och de begränsningar som gäller avseende möjligheterna att skriva ner sådana instrument, bör klargöras. Finansförbundet avstyrker delar av utredningens förslag avseende undantag för ersättning till anställda. Kommuninvest Ekonomisk förening efterfrågar ett klargörande huruvida skulder som är förenade med borgen som säkerhet utgör skulder med säkerhet. FAR efterfrågar ett klargörande huruvida värdepapperiseringar bör behandlas på ett likartat sätt som säkerställda obligationer såvitt avser separation av säkerhetsmassan.

558

Skälen för regeringens förslag

Varför undantas vissa typer av skulder från nedskrivning?

Skuldnedskrivningsverktyget används för att stärka ett företags finansiella ställning. Det handlar här om att, när aktiekapital och liknande har burit förluster, reducera värdet på skulder till den del som de överstiger tillgångarna eller konvertera dem till aktier för att kapitalisera företaget. Dessa åtgärder kommer också att påverka storleken på företagets förlustabsorberande kapital, kapitalbasen. Utgångspunkten för dessa åtgärder är företagets skulder enligt den balansräkning som upprättas vid värderingen.

Utgångspunkten är att alla skulder som ett företag har och som har uppkommit före resolutionsbeslutet ska kunna skrivas ned eller konverteras. Från detta görs dock vissa undantag som framgår av artikel 44.2 i krishanteringsdirektivet.

På ett övergripande plan kan de flesta av undantagen sägas vara ett utflöde av de ändamål och principer som ligger bakom krishanterings- direktivet. Det här är tydligt vad gäller t.ex. de undantag som avser garanterade insättningar (artikel 44.2 a), skulder med säkerhet, inbegripet säkerställda obligationer (artikel 44.2 b), kundmedel och kundtillgångar (artikel 44.2 c) samt undantaget avseende vissa kortfristiga skulder till andra institut eller avvecklingssystem (artikel 44.2 e och f), eftersom det utan sådana undantag hade varit svårare för ett problemtyngt finansiellt företag att finansiera sin verksamhet, vilket i sin tur hade ökat risken för fallissemang, liksom för spridningseffekter till andra företag. Även undantaget avseende skulder som är kopplade till tjänster som är avgörande för företagets löpande verksamhet (artikel 44.2 g ii) kan motiveras genom en hänvisning till det övergripande syftet med krishanteringsdirektivet, eftersom det utan ett sådant undantag hade funnits risk för att företaget inte fått tillgång till de tjänster som krävs för att kunna bedriva sin verksamhet på ett effektivt sätt.

Liknande skäl går att anföra till stöd för det undantag som innebär att säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhetsmassa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering (artikel 44.2 tredje stycket). Varken det kravet eller skyddet för bl.a. säkerställda obligationer i artikel 44.2 b förhindrar dock resolutionsmyndigheterna från att, vid behov (”where appropriate”), utöva de befogenheterna avseende någon del av en säkrad skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den panträtt, den företagsinteckning eller någon annan säkerhet som ställts för fordran. Säkrade skulder och prioriterade fordringar för vilka säkerhet har ställts förblir således separerade enligt huvudregeln. Resolutionsmyndigheten kan dock i enskilda fall, där detta bedöms lämpligt, utöva de nu aktuella befogenheterna på överskjutande delar av skulden eller fordran.

Därutöver finns vissa undantag som inte är lika tydligt kopplade till krishanteringsdirektivets mål men som har ansetts skyddsvärda av andra skäl. I det här sammanhanget kan t.ex. nämnas den möjlighet som finns att undanta skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter i den utsträckning som dessa skyddas enligt nationell förmånsrätt (artikel 44.2 g iii) eller skulder till insättningsgarantisystem avseende avgifter till

Prop. 2015/16:5

559

Prop. 2015/16:5

560

sådana system. Även bestämmelsen till skydd för skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget och en annan person (artikel 44.2 d) kan ses i ljuset av det intresse som finns att värna företagets avtalsrelationer.

Skyddet avseende inarbetad lön (artikel 44.2 g i) skulle också kunna läggas till den här kategorin, även om det i skäl 70 till krishanterings- direktivet framhålls att det här undantaget också kan motiveras av hänsyn till finansiell stabilitet. Det har bedömts angeläget för ett problemtyngt företag att kunna behålla sin personal och att detta underlättas av att personalen inte behöver oroa sig för att få sin lönefordran nedskriven eller konverterad.

Det som sägs om inarbetad lön i krishanteringsdirektivet (artikel 44.2 g i) ska dock inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning med väsentlig inverkan enligt definitionen i artikel 92.2 i kapitaltäcknings- direktivet. Enligt artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska de behöriga myndigheterna se till att instituten iakttar vissa principer när de fastställer och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive löner och diskretionära pensionsförmåner för olika personalkategorier, inbegripet verkställande ledning, risktagare, personal som utövar kontrollfunktioner och alla anställda vars totala ersättning medför att de kommer i samma ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutens riskprofil.

För att genomföra de delar av krishanteringsdirektivet som berörts ovan i det här avsnittet behöver motsvarande bestämmelser införas i den nya lagen om resolution. Vissa anpassningar bör dock göras, bl.a. därför att krishanteringsdirektivet hänvisar till vissa EU-direktiv medan det i svensk rätt i viss utsträckning bör hänvisas till det svenska genomförandet av dessa direktiv. Det måste emellertid beaktas att bestämmelserna är tillämpliga på skulder som finns i en annan stat inom EES eller lyder under en sådan stats lagstiftning. I fråga om t.ex. det sakrättsliga skyddet för finansiella instrument som kontoförts gäller lagen i det land där kontoföringen skett.

I det följande behandlas frågor hänförliga till genomförandet av de olika undantagen.

Säkerställda obligationer och andra skulder med säkerhet

I artikel 44.2 b i krishanteringsdirektivet görs undantag för skulder mot säkerhet. Det begreppet definieras i artikel 2.1.67 i direktivet som en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan form av fullgörande är säkrad genom inteckning, panträtt i egendom, eller avtal om andra säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt. I begreppet skulder med säkerhet innefattas bl.a. säkerställda obligationer. Med utgångspunkt i bestämmelsens ordalydelse torde dock skulder som enbart är förenade med borgensåtaganden, som Kommuninvest Ekonomisk förening tar upp, inte omfattas av begreppet skuld med säkerhet.

Dessutom framgår av artikel 44.2 tredje stycket i krishanterings- direktivet att ”säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhetsmassa” inte ska påverkas, och förbli

separerade med tillräcklig finansiering. Syftet med bestämmelsen torde vara att den säkerhet som obligationsinnehavarna har inte ska försämras.

Av artikel 44.2 tredje stycket i krishanteringsdirektivet framgår också att resolutionsmyndigheterna vid behov får skriva ner den del av en skuld med säkerhet som överstiger värdet på den säkerhet som ställts för fordran.

När det gäller tillämpningen av undantaget såvitt avser säkerställda obligationer anför Finansinspektionen att det bör klargöras att inte enbart den säkerställda delen av fordringen är undantagen. I stället bör det enligt Finansinspektionen klargöras att säkerställda obligationer generellt sett är undantagna men att resolutionsmyndigheten kan välja att skriva ned det överskjutande beloppet om skulderna överstiger säkerheterna. Även Svenska Bankföreningen anför att det av lagen bör framgå att ned- skrivning av den del av en säkerställd obligation som inte täcks av säkerhetsmassan endast kan ske i de fall då resolutionsmyndigheten bedömer att sådan nedskrivning är lämplig.

De synpunkter som Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen ger uttryck för avspeglar, enligt regeringens bedömning, vad som följer av artikel 44.2 i krishanteringsdirektivet i denna del. Huvudprincipen är att skuldnedskrivningsverktyget inte kan användas såvitt avser säker- ställda obligationer eller andra skulder med säkerhet. Med avsteg från denna huvudprincip har dock resolutionsmyndigheten möjlighet att, om det bedöms lämpligt i det enskilda fallet, skriva ner säkerställda obligationer eller andra skulder med säkerhet. Såvitt avser säkerställda obligationer får detta dock enbart göras till den del obligationerna inte täcks av den relevanta säkerhetsmassan, så att kraven i lagen (2003:1223) om säkerställda obligationer om matchning av tillgångar och skulder inte är uppfyllda. Inom ramen för ett resolutionsförfarande torde det typiskt sett vara svårt att bedöma huruvida en situation där obligationerna inte täcks av säkerhetsmassan är tillfällig eller bestående. Om det handlar om en tillfällig brist som senare åtgärdas genom att säkerhetsmassan ökar i värde, kan en nedskrivning få till följd att borgenärens fordran minskar till gagn för emittentinstitutet. Detta framstår inte som en eftersträvans- värd ordning, eftersom krishanteringsdirektivets regler syftar till att ägare ska bära förluster först (se avsnitt 16.6). Om det å andra sidan rör sig om en bestående brist, torde emittentinstitutet kunna bli föremål för ingripanden enligt lagen om säkerställda obligationer. Ytterst kan emittentinstitutet få sitt tillstånd att emittera säkerställda obligationer återkallat. Mot denna bakgrund torde nedskrivning av säkerställda obligationer i praktiken sällan komma i fråga.

Enligt 4 kap. 1 § lagen om säkerställda obligationer gäller förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) i de tillgångar som registrerats som säkerhetsmassa. Förmånsrätt gäller även i medel som vid tidpunkten för konkursbeslutet finns hos emittentinstitutet och som härrör från säkerhetsmassan eller derivatavtal och vissa medel som flyter in under konkursen. Enligt 4 kap. lagen om säkerställda obligationer ska vidare tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från konkursboets tillgångar och skulder om de uppfyller de villkor som ställs i lagen. Det betyder att poolen ska vara solvent och att det ska vara möjligt att fullgöra betalningarna till obligationsinnehavare och derivat- motparter (jfr prop. 2002/03:107 s. 88). Förvaltaren får då för konkurs-

Prop. 2015/16:5

561

Prop. 2015/16:5	boets räkning bl.a. ta upp lån, ingå derivatavtal, återköpsavtal och andra
	avtal i syfte att uppnå balans mellan å ena sidan betalningsflöden,
	valutor, räntor och räntebindningsperioder enligt de finansiella villkoren
	för tillgångarna i säkerhetsmassan och ingångna derivatavtal och å andra
	sidan emittentinstitutets förpliktelser enligt säkerställda obligationer och
	derivatavtal (4 kap. 5 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer).
	Om poolen inte kan fullgöra betalningar, ska konkursförvaltaren
	avveckla poolen, vilket innebär att tillgångarna inte längre hålls åtskilda.
	Obligationsinnehavarna och derivatmotparterna har dock bästa förmåns-
	rätt i säkerhetsmassan och andra tillgångar som omfattas av förmåns-
	rätten.
	Som framgår av avsnitt 23.1 föreslår regeringen nu bestämmelser om
	att obligationer, säkerhetsmassa och derivatavtal ska hållas ihop som en
	enhet om ett företag försätts i resolution. Det gäller även om
	förutsättningarna i lagen om säkerställda obligationer inte är helt upp-
	fyllda. Beroende på vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten beslutar
	om finns det därför möjlighet att hålla ihop säkerhetsmassan med
	obligationer och derivat vid konkurs eller genom att verksamheten förs
	över till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsföretag. Detta bör
	tillgodose krishanteringsdirektivets krav. Detsamma torde vara fallet om
	företaget i resolution rekonstrueras inom ramen för skuldnedskrivnings-
	verktyget. Det finns således inte något behov av särskilda bestämmelser i
	den nya lagen om resolution för att genomföra bestämmelserna i artikel
	44.2 i krishanteringsdirektivet om krav på separation av tillgångar
	hänförliga till säkerställda obligationer i en täckt säkerhetsmassa.
	FAR efterfrågar ett klargörande huruvida värdepapperiseringar bör
	behandlas på ett likartat sätt som säkerställda obligationer såvitt avser
	separation av säkerhetsmassan. I detta sammanhang kan noteras att
	värdepapperiseringar omfattas av de skyddsregler för arrangemang om
	strukturerad finansiering m.m. som finns i artiklarna 77–79 i
	krishanteringsdirektivet (se avsnitt 23.1). Det uttryckliga kravet på
	separation av säkerhetsmassan i artikel 44.2 tredje stycket i direktivet
	avser dock enbart tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer.
	Svenska Bankföreningen efterlyser klargöranden i frågan om vilken
	effekt som en skuldnedskrivning av säkerställda obligationer skulle
	kunna få i förhållande till emittentens skyldighet att uppfylla matchnings-
	kraven enligt lagen om säkerställda obligationer. Bankföreningen anser
	att det är oklart hur Finansinspektionens ingripandemöjligheter enligt den
	lagen påverkas av om resolutionsmyndigheten genomför en skuld-
	nedskrivning.
	Som framgår tidigare i detta avsnitt kan resolutionsmyndigheten, om så
	bedöms nödvändigt, skriva ner säkerställda obligationer. Detta får dock
	göras enbart till den del obligationerna inte täcks av den relevanta
	säkerhetsmassan. Om obligationerna delvis inte täcks av den relevanta
	säkerhetsmassan, innebär det att emittenten inte uppfyller matchnings-
	kraven enligt 3 kap. 8 och 9 §§ lagen om säkerställda obligationer. Om
	skuldnedskrivning sker, så att obligationerna skrivs ner till ett värde som
	motsvarar värdet av säkerhetsmassan – i enlighet med de värderings-
	regler som följer av 3 kap. lagen om säkerställda obligationer – får det
	till följd att matchningskraven återigen uppfylls. De ingripandemöjlig-
562	heter som Finansinspektionen har enligt lagen om säkerställda

obligationer påverkas inte i och för sig av den nya lagen om resolution. Som nämns ovan torde det dessutom, mot bakgrund av att krishanterings- direktivets regler syftar till att ägare ska bära förluster först, nedskrivning av säkerställda obligationer endast sällan komma i fråga. Det får därutöver förutsättas att Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten utbyter information och samråder i syfte att säkerställa att åtgärder som kan komma att vidtas mot ett institut som försatts i resolution är förenliga med resolutionsändamålen.

Kortfristiga skulder hänförliga till anmälda avvecklingssystem

Av artikel 44.2 f i krishanteringsdirektivet framgår att en skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem, eller deltagare i ett sådant system, inte är en kvalificerad skuld. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution. I artikel 44.2 f hänvisas till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, kallat finality-direktivet. Direktivet har i svensk rätt genomförts genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Regeringen föreslår, liksom utred- ningen, att hänvisningen i artikel 44.2 f genomförs genom att det i den nya lagen om resolution införs samma definition av anmälda avveck- lingssystem som i den lagen. Begreppet anmält avvecklingssystem i den lagen inkluderar system i stater inom EES.

Skulder som hänför sig till kundtillgångar och tillgångar som förvaltas av ett förvaringsinstitut

I krishanteringsdirektivet anges att skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos ett institut eller ett annat företag som är föremål för resolution undantas. En förutsättning för detta är dock att kunden skyddas enligt tillämplig insolvenslagstiftning. I ett svenskt perspektiv innebär detta bl.a. att skulder som hänförs till egendom för vilken s.k. separationsrätt vid konkurs föreligger inte ska vara föremål för skuldnedskrivningsverktyget. Bestämmelser om detta finns exempel- vis i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Om ett svenskt företag försätts i resolution kommer svensk rätt att reglera vad som i och för sig kan ingå i konkursen, men det sakrättsliga skydd som viss egendom har beror på innehållet i utländsk rätt. I det här sammanhanget finns inte anledning att i detalj redogöra för de omständigheter under vilka sakrättsligt skydd kan finnas enligt svensk rätt och det är inte möjligt att göra någon heltäckande analys av regelverken i andra medlemsstater inom EES. Det viktiga i det här sammanhanget är att nedskrivningsverktyget – enligt artikel 44.2 c i krishanteringsdirektivet – inte ska tillämpas avseende sådana skulder som hänför sig till medel och tillgångar som skyddas enligt insolvensregleringen i en annan medlemsstat. Enligt svensk rätt handlar det något förenklat om egendom som enligt konkurslagen inte ingår i företagets konkursbo. Det här kan också sägas stå i samklang med det generella kravet på att det ekonomiska utfallet för borgenärer vid resolutionsåtgärder inte ska vara sämre än vid en (hypotetisk) konkurs.

Prop. 2015/16:5

563

Prop. 2015/16:5

564

Eftersom svenska myndigheter kan komma att behöva beakta utländska regelverk, bör dock genomförandet av krishanteringsdirektivets bestämmelse ges en utformning som täcker även utländsk rätt.

Om medel eller tillgångar i en given situation inte skyddas av det nu behandlade undantaget kan bestämmelsen om skulder som hänför sig till vad som i krishanteringsdirektivet betecknas som en förtroenderelation vara tillämplig.

Skulder som hänför sig till ett kommissionavtal m.m.

När det gäller definitionen av skulder som hänför sig till det som i krishanteringsdirektivet betecknas som en förtroenderelation (artikel 44.2 d) finns det enligt regeringens bedömning anledning att avvika från terminologin i utredningens förslag. Det framstår som något oklart vilka typer av skulder som kan anses hänföra sig till en förtroenderelation, eftersom begreppet inte kan knytas till någon tydlig rättsfigur inom svensk rätt. I den engelska texten till krishanteringsdirektivet används i stället begreppet ”fiduciary relationship”. Även om detta begrepp inte går att överföra direkt till svenska förhållanden utgör det en indikation på att det som här avses är ett sysslomannaansvar. För att tydliggöra vilken typ av skulder som kan omfattas av bestämmelsen bör det av den nya lagen om resolution framgå att det som här avses är skulder hänförliga till ett kommissionsavtal enligt 1 § kommissionslagen (2009:865) eller annat avtal som innebär att institutet är redovisningsskyldigt för anförtrodda medel. Utöver kommissionsavtal torde t.ex. sådana avtal som omfattas av lagen (1944:181) om redovisningsmedel där den redovisningsskyldige intar ställning av syssloman i förhållande till huvudmannen, omfattas av den nu aktuella bestämmelsen.

Skulder till myndigheter och insättningsgarantisystemet

I artikel 44.2 f iii i krishanteringsdirektivet anges att skulder till skatte- och socialförsäkringsmyndigheter ska undantas ifrån skuld- nedskrivningsverktygets omfattning, om dessa skulder är prioriterade enligt tillämplig insolvenslagstiftning eller civilrätt. Någon prioritet för sådana skulder finns inte i svensk rätt. Eftersom bestämmelsen ska kunna tillämpas även på motsvarande utländska skulder, bör dock bestämmelsen tas in i den nya lagen om resolution.

Institut som tar emot garanterade insättningar som omfattas av insättningsgarantin ska betala en årlig avgift till garantimyndigheten enligt 14 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. En skuld som avser en sådan avgift är inte en kvalificerad skuld, vilket bör framgå av den nya lagen om resolution.

Möjlighet att skriva ned och konvertera det belopp av en insättning som inte är garanterat

På samma sätt som med säkerställda skulder anges i krishanterings- direktivet att undantaget avseende insättningar inte ska hindra resolutionsmyndigheten från att vid behov (”where appropriate”) använda skuldnedskrivningsverktyget avseende insättningsbelopp som överstiger det garanterade beloppet. I detta sammanhang kan noteras att insättningsgarantifonden enligt artikel 109 i krishanteringsdirektivet ska

kompensera för det belopp som garanterade insättningar hade blivit nedskrivna om skuldnedskrivningsverktyget gällt även avseende dessa (se avsnitt 25).

Möjligheten att skriva ner insättningar som överstiger det garanterade beloppet följer, som utredningen anför, redan av det faktum att det är garanterade insättningar som undantas. Det framstår som överflödigt att ytterligare förtydliga detta i den nya lagen om resolution. Det är således inte nödvändigt att i lagen införa någon bestämmelse för att genomföra krishanteringsdirektivet i denna del.

Fordringar som lyder under lagstiftningen i tredjeland

Ett svenskt företag som försatts i resolution kan även ha ingått förbindelser som omfattas av lagstiftningen i tredjeland. Även sådana förbindelser bör i överensstämmelse med krishanteringsdirektivet vara undantagna i samma utsträckning som de som lyder under svensk rätt. I annat fall skulle regelverket diskriminera mellan olika borgenärer med samma rätt enbart beroende på vilket lands lag som är tillämplig på skulden. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som innebär att undantagen blir tillämpliga även på skulder som lyder under lagen i tredjeland.

Skulder till anställda

Finansförbundet avstyrker delar av utredningens förslag avseende undantaget för skulder till anställda. Enligt Finansförbundet innebär de begränsningar som utredningen föreslagit avseende viss lön eller vissa personer som har en särskild ställning en väsentlig försämring för de anställda, jämfört med reglerna för statlig lönegaranti i 7 § lönegarantilagen (1992:497). Det som sägs i artikel 44.2 g i krishanteringsdirektivet ska inte tillämpas på den rörliga delen av ersättningen till risktagare med väsentlig inverkan enligt definitionen i kapitaltäckningsdirektivet. Finansinspektionens definition av ”risktagare med väsentlig inverkan” i ersättningsföreskrifterna (FFFS 2011:1) är enligt Finansförbundet för bred och för oklar vilket har lett till att fler personer än vad lagstiftaren åsyftade omfattas av definitionen. Detta innebär enligt Finansförbundet en oacceptabel inskränkning av kollektivavtalsrätten enligt den svenska modellen. Utredningens förslag strider mot nationell lagstiftning och praxis och kan komma att påverka framtida kollektivavtalsförhandlingar och processer. Vidare begränsas parternas autonomi på arbetsmarknaden och förslaget bryter därmed mot artikel 153.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, kapital- täckningsdirektivet, krishanteringsdirektivet och CEBS Guidelines on Remuneration Policies and Practices (daterade den 10 december 2010). Förslaget kan enligt Finansförbundet också strida mot 8 kap. 2 § regeringsformen samt 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, då ingen analys har gjorts av hur detta påverkar arbetstagare, kollektivavtalsrätt eller lönebildning.

Av artikel 44.2 g i i krishanteringsdirektivet framgår att skuld- nedskrivningsverktyget inte får användas avseende en skuld till anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag av den rörliga delen av ersättning som inte regleras av

Prop. 2015/16:5

565

Prop. 2015/16:5	kollektivavtal.		Enligt artikel 44.2 g andra stycket		i	krishanterings-
	direktivet ska det som sägs i 44.2 g i dock inte tillämpas på den rörliga
	delen av ersättningen till risktagare med väsentlig inverkan enligt
	definitionen i artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet. Sådan ersättning
	får således skrivas ned.
	Enligt artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska de behöriga
	myndigheterna se till att instituten iakttar vissa principer när de fastställer
	och tillämpar sin totala ersättningspolicy, inklusive löner och
	diskretionära pensionsförmåner för olika personalkategorier, inbegripet
	verkställande ledning, risktagare, personal som utövar kontrollfunktioner
	och alla anställda vars totala ersättning medför att de kommer i samma
	ersättningsklass som den verkställande ledningen och risktagare vars
	yrkesutövning		har väsentlig inverkan på institutens				riskprofil.
	Artikel 92.2	i	kapitaltäckningsdirektivet har	genomförts			i	Finans-
	inspektionens föreskrifter (FFFS 2011:1) om ersättningssystem i
	kreditinstitut, värdepappersbolag och fondbolag med tillstånd för
	diskretionär	portföljförvaltning. Enligt 1 kap.		4 §	1	och	2 kap.		3 §
	nämnda föreskrifter ska institutet varje år identifiera anställda vars
	arbetsuppgifter har en väsentlig inverkan på företagets riskprofil.
	Utredningen föreslår att det ska framgå av lagtexten att rörlig
	ersättning som inte är kollektivavtalsreglerad eller som utgår till en
	risktagare med väsentlig inverkan inte ska vara undantagen från
	skuldnedskrivning i resolution. Inledningsvis kan det konstateras att det
	inte finns någon bestämmelse som motsvarar artikel 44.2 g i
	krishanteringsdirektivet i svensk rätt varför en sådan bör införas i den
	nya lagen om resolution.
	Finansförbundet föreslår i första hand att all rörlig ersättning ska
	undantas från skuldnedskrivning. Regeringen anser						dock		att
	artikel 44.2 g i krishanteringsdirektivet inte kan förstås på annat sätt än
	att sådan rörlig ersättning som inte är kollektivavtalsreglerad inte ska
	undantas från skuldnedskrivning, vilket också bör framgå av den nya
	lagen om resolution. Finansförbundet föreslår i andra hand att ersättning
	till risktagare med väsentlig inverkan inte ska undantas vid angivande av
	vilka fordringar som inte får skrivas ned. Utredningen anser att med
	”risktagare med väsentlig inverkan” i förslaget avses detsamma som i
	artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet. Som framgår ovan innebär det i
	svensk rätt att det fastställs årligen av institutet självt. Det framstår som
	olämpligt att i detta ärende föreslå att artikel 92.2 i kapitaltäcknings-
	direktivet ska tolkas på ett annat sätt än inom ramen för
	kapitaltäckningsregelverket. Således bör innebörden av begreppet
	”risktagare med väsentlig inverkan” även här motsvara det som anges i
	Finansinspektionens föreskrifter. En viktig fråga vid genomförandet av
	krishanteringsdirektivet är att värna den svenska arbetsmarknads-
	modellen, där arbetsmarknadens parter ansvarar för lönebildningen.Med
	hänsyn till hur artikel 44.2 g andra stycket i krishanteringsdirektivet är
	utformad anser regeringen att det dock inte är möjligt att tolka direktivet
	på annat sätt än som utredningen gjort. Därmed saknas skäl att utforma
	bestämmelsen på annat sätt än vad utredningen föreslagit. Därutöver kan
	regeringen återigen konstatera att resolutionsförfarandet utgör ett
	extraordinärt förfarande i syfte att motverka en kris i det finansiella
566	systemet och		eventuella spridningseffekter. Bestämmelsen				blir	enbart

tillämplig inom ramen för ett sådant extraordinärt förfarande, och rör Prop. 2015/16:5 dessutom enbart en begränsad krets personer.

22.23	Omfattningen av nedskrivning och
	konvertering
22.23.1	Fastställande av totalbelopp

Regeringens förslag: Innan Riksgäldskontoret använder skuld-
nedskrivningsverktyget, ska myndigheten fastställa det totala belopp
med vilket skulderna måste
1. skrivas ned för att värdet av företaget i resolution ska vara lika
med noll, och
2. konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att
företaget i resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärnprimär-
kapitalrelation som gör det möjligt för företaget att under åtminstone
ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd att bedriva rörelse och ger
ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget.
För ett broinstitut får hänsyn tas till eventuella bidrag från
resolutionsreserven vid bedömningen av kärnprimärkapitalrelationen.
För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket
skulderna behöver minskas fastställas på grundval av en värdering
som inte underskattar företagets kapitalbehov.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 46 i krishanteringsdirektivet
innehåller bestämmelser om omfattningen av nedskrivning eller konver-
tering vid användning av skuldnedskrivningsverktyget. Totalbeloppet,
som definieras i artikel 2.1.70 i direktivet, utgörs av summan av
nedskrivnings- och konverteringsbehovet, där nedskrivningen syftar till
att substansvärdet i företaget ska bli noll och konverteringen syftar till att
tillföra tillräckligt med kapital för att återställa kärnprimärkapital-
relationen och säkerställa att marknaden har förtroende för företaget.
I artikel 46.4 i krishanteringsdirektivet anges vidare att resolutions-
myndigheten ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säker-
ställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och
omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett
företag i resolution.
Resolutionsmyndighetens bedömning ska göras med utgångspunkt i
värderingen enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet, dvs. den eller de
värderingar som görs inför ett beslut om resolution respektive ett beslut
om resolutionsåtgärder. Eftersom den värderingen innebär en
fortlevandevärdering (”going concern”) av företagets tillgångar och
skulder, kommer nedskrivnings- och konverteringsbehovet att bedömas
utifrån att verksamheten ska bedrivas vidare.
Artikel 46 behandlar enbart nedskrivning eller konvertering av
kvalificerade skulder. Behovet av detta påverkas dock av hur mycket
aktiekapitalet minskas och hur mycket relevanta kapitalinstrument skrivs		567

Prop. 2015/16:5	ned eller konverteras. Eftersom regeringen föreslår att nedskrivning eller
	konvertering av relevanta kapitalinstrument i resolution ska ske inom
	ramen för skuldnedskrivningsverktyget bör resolutionsmyndigheten ha
	till uppgift att bedöma det totalbelopp med vilket skulderna, dvs. både
	skulder som räknas som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade
	skulder, måste skrivas ned eller konverteras.
	I artikel 46 i krishanteringsdirektivet görs skillnad mellan det belopp
	som behöver skrivas ned för att substansvärdet ska bli lika med noll och
	det belopp med vilket skulder måste konverteras. Det bör dock noteras
	att utöver den nedskrivning som behövs för att substansvärdet ska bli lika
	med noll, innebär även konverteringen att skulderna reduceras i en viss
	relation till ökningen av det egna kapitalet. I en sådan situation erhåller
	borgenärerna bara ett annat instrument, t.ex. aktier, som kompensation
	för att skuldens kapitalbelopp minskat. Artikel 46 behandlar dock inte
	hur denna kompensation ska beräknas utan bestämmelser om detta finns i
	artikel 50.
	Som framgår av de befogenheter som resolutionsmyndigheten tilldelas
	– att konvertera till äganderättsinstrument – behöver all konvertering inte
	ske till just kärnprimärkapitalinstrument.
	När det gäller frågan om vilken kärnprimärkapitalnivå som resolutions-
	myndigheten bör ha som riktmärke är detta avhängigt omständigheterna i
	det enskilda fallet. Det framgår implicit av artikel 46.2 i krishanterings-
	direktivet att det typiskt sett inte torde anses tillräckligt med en
	kärnprimärkapitalrelation motsvarande den lägsta möjliga nivån 5,125
	procent. Hänsyn måste också tas till eventuella buffertkrav samt det
	kapital som kan gå åt i samband med omstruktureringen av verksamheten
	och för att täcka resolutionsmyndighetens kostnader i samband med
	användning av verktygen. Utredningen anför att den här typen av
	värderingar behöver kompletteras med en bedömning av kapitalbehovet
	med utgångspunkt i kapitaltäckningsregelverket, och att resolutions-
	myndigheten därför bör eftersträva ett nära samarbete med
	Finansinspektionen för att erhålla inspektionens bedömning av
	kapitalbehovet med avseende på relevanta tillsynskrav.
	Som uttryckligen framgår i krishanteringsdirektivet måste dessutom
	hänsyn tas till marknadens krav på kapitalstyrka. I krishanterings-
	direktivet anges detta som att omfattningen av konverteringen ska
	bedömas utifrån att ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget i
	resolution eller broinstitutet ska bevaras. Detta torde kunna tolkas som att
	dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor
	som jämförbara företag.
	Vid en bedömning av hur stor del av skulderna som behöver
	konverteras för att uppnå en lämplig kärnprimärkapitalrelation i ett
	broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag som lämnas från
	resolutionsreserven för att kapitalisera broinstitutet (se artikel 101.1 d i
	krishanteringsdirektivet). Sådana bidrag kommer att minska behovet av
	konvertering. Möjligheten att använda sådana bidrag är dock begränsad,
	eftersom resolutionsreserven inte får användas för att direkt eller indirekt
	absorbera förluster.
	Som framgår av avsnitt 22.10 får ett broinstitut driva verksamhet även
	om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av
568	sin verksamhet. Tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen, kommer

att ange hur lång denna övergångsperiod får vara. Denna undantags- Prop. 2015/16:5 möjlighet innebär dock inte att Riksgäldskontoret ska låta bli att besluta

om nedskrivning eller konvertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Däremot kan det gå en tid innan beslutet verkställs.

Artikel 46.2 i krishanteringsdirektivet behandlar också uttryckligen situationen då nedskrivningar kan ske som ett led i kapitaliseringen av ett tillgångsförvaltningsbolag. Syftet med en överföring av tillgångar och skulder till ett tillgångsförvaltningsbolag är att kunna avveckla ”problemtillgångar” på ett sätt, och i en takt, som innebär mindre värdeförstöring eller bidrar till stabilitet på berörda finansiella marknader. Det är inte nödvändigtvis så att ett tillgångsförvaltningsbolag för detta ändamål behöver ha verksamhetstillstånd. Det finns då inga kapitaltäckningskrav som behöver uppfyllas. Däremot behöver tillgångsförvaltningsbolaget ha tillräckligt med kapital för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid.

Bestämmelser som motsvarar krishanteringsdirektivets regler i denna del bör införas i den nya lagen om resolution.

22.23.2 Uppvärderingsmekanism

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets bestämmelser om uppvärderingsmekanismer efter den slutgiltiga värderingen genomförs genom de bestämmelser som föreslås om värdering.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 17.1.4 kan det upprättas en preliminär värdering som i så fall så snart som möjligt ska följas upp med en slutgiltig värdering (jfr artikel 36.10 i krishanteringsdirektivet). I artikel 46.3 i krishanteringsdirektivet finns det bestämmelser om vad som gäller om den preliminära värderingen ger vid handen att det föreligger ett större nedskrivnings- eller konverterings- behov än det som föreligger enligt den slutgiltiga värderingen. En uppvärderingsmekanism får då tillämpas för att ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning som det är nödvändigt. Bestämmelsen är tillämplig både vid nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument och vid användning av skuldnedskrivnings- verktyget. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 36.11 i krishanteringsdirektivet rörande värderingen (se avsnitt 17.1.5).

Uppskrivningsmekanismen skiljer sig från den kompensation som ska betalas ur resolutionsreserven om det visar sig att ägare eller borgenärer har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs. I det nu aktuella fallet handlar det i stället om att den nedskrivning eller konvertering som har skett med stöd av den preliminära värderingen överstiger vad som behövs enligt den slutgiltiga värderingen. Som en del i genomförandet av

krishanteringsdirektivets generella regler om värdering föreslår

569

Prop. 2015/16:5 regeringen en bestämmelse som föreskriver att om den slutgiltiga värderingen utvisar ett högre substansvärde än den preliminära värderingen anger, ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om att öka värdet av de fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivnings- verktyget (se avsnitt 17.1.5). Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att någon ytterligare genomförandeåtgärd i samband med artikel 46.3 i krishanteringsdirektivet inte är nödvändig.

22.24Ordningsföljd vid nedskrivning och konvertering av skulder

Regeringens förslag: För att uppnå totalbeloppet för nedskrivning eller konvertering ska Riksgäldskontoret vidta följande åtgärder.

1.Först ska åtgärder mot ägare och andelsinnehavare i företaget i resolution vidtas.

2.Därefter ska de relevanta kapitalinstrumentens kapitalbelopp skrivas ned eller konverteras i följande ordning

a) övriga primärkapitalinstrument, b) supplementärkapitalinstrument.

3.Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska kapitalbeloppet för kvalificerade skulder skrivas ned för att absorbera förluster eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Prioritetsordningen är central för att fördela risker mellan olika typer av finansiering, vilket är nödvändigt för att kunna prissätta ett företags finansiering korrekt. Det är därför viktigt att prioritetsordningen behålls även i resolution och att det finns tydliga regler som anger hur detta ska gå till.

Om åtgärder inte redan har vidtagits mot ägarna som innebär att det egna kapitalet bär förluster i första hand, ska de åtgärderna vidtas först. Detta följer av krishanteringsdirektivet som anger att det egna kapitalet (dvs. kärnprimärkapitalposter) ska bära förluster först.

Om det egna kapitalet, eller ägarkapitalet, inte är tillräckligt för att absorbera förlusterna, ska de efterställda skulderna skrivas ned. De efterställda skulderna kan i sin tur rangordnas beroende på graden av efterställdhet. Efterställda skulder som får räknas in i kapitalbasen, s.k. relevanta kapitalinstrument, utgörs av övrigt primärkapitaltillskott som per definition är mer efterställda än sådana skulder som utgör supplementärkapital som i sin tur per definition är mer efterställda än andra efterställda skulder. Följaktligen ska de skulder som får räknas in i kapitalbasen skrivas ned (eller konverteras) först. Så långt överens- stämmer alltså krishanteringsdirektivet med normal svensk förmånsrätts- ordning. Beträffande de instrument som utgör övrigt primärkapital- tillskott och supplementärkapital stämmer det också överens med det

570

som gäller enligt bestämmelserna om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt artikel 60 i krishanteringsdirektivet.

Därefter samlar krishanteringsdirektivet ihop andra kvalificerade skulder i enlighet med rangordningen vid normala insolvensförfaranden. Av detta följer att först ska de oprioriterade borgenärerna – i den mån deras skulder är kvalificerade – bära förluster och förlusterna ska fördelas lika mellan dem. Därefter ska skulder med allmän förmånsrätt bära förluster i den ordning som framgår av förmånsrättslagen, däribland de kvalificerade insättningarna. Varken fordringar med särskild förmånsrätt eller garanterade insättningar behöver skrivas ned eller konverteras, eftersom de inte är kvalificerade skulder. Om förlusterna är så stora att insättarna hade fått bära förluster om de inte varit undantagna, kan dock insättningsgarantisystemet komma att träda in.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den prioritetsordning som krishanteringsdirektivet ställer upp stämmer väl överens med den svenska förmånsrättsordningen och det som skulle ha gällt om det utifrån den skulle rangordnas i vilken ordning ägare och borgenärer ska bära förluster.

Även om det är en av krishanteringsdirektivets grundläggande principer att behålla prioritetsordningen är det av sådan vikt att den behålls vid en nedskrivning att det bör uttryckas i en särskild bestämmelse i den nya lagen om resolution. Ordningsföljden bör därför framgå av lagen. När det handlar om kvalificerade skulder bör det, som i krishanteringsdirektivet, räcka med att hänvisa till att nedskrivningen eller konverteringen ska följa förmånsrättsordningen.

Enligt artikel 48.5 i krishanteringsdirektivet får resolutions- myndigheten inte, vid ett beslut om att skulder ska konverteras till aktiekapital, konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen inte konverteras till aktiekapital, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 eller 44.3. Även detta torde följa av bestämmelsen att skulder ska tas i anspråk för nedskrivning och konvertering i enlighet med deras prioritet enligt förmånsrättsordningen.

I artikel 48.2 i krishanteringsdirektivet anges hur förluster ska fördelas mellan olika aktieslag eller skulder med samma rangordning. Förlusterna ska fördelas jämnt mellan instrument med samma rangordning i förhållande till storleken på respektive fordran, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten till följd av att vissa skulder undantas från nedskrivning. Detta är en precisering av den grundläggande principen i artikel 34.1 f i krishanteringsdirektivet, att borgenärer i samma klass ska behandlas likvärdigt. Att förluster ska fördelas jämnt följer dock av den svenska förmånsrättsordningen och det behöver därför inte införas någon särskild lagbestämmelse om detta.

Som framgår i avsnitt 5 och 14 föreslår regeringen att Finans- inspektionen ska ansvara för nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument som genomförs utanför resolution. Finansinspektionen är också ansvarig tillsynsmyndighet. Finansinspektionen torde därför komma att ha större erfarenheter av hur nedskrivningen eller konverteringen bör genomföras än resolutionsmyndigheten. Finans- inspektionen besitter även nödvändig kompetens att bedöma kapital-

Prop. 2015/16:5

571

Prop. 2015/16:5 behovet ur ett tillsynsperspektiv. Mot denna bakgrund, och då det av rättsäkerhetsskäl är fördelaktigt om åtgärderna kan utformas på samma sätt inom och utanför resolution, bör Riksgäldskontoret samråda med inspektionen om de konkreta åtgärdernas utformning, konverteringskurs m.m. innan åtgärderna vidtas. Detta behöver dock inte anges i den nya lagen om resolution utan kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

	22.25	Instrument som ska skrivas ned eller
		konverteras enligt de avtalsvillkor som gäller
		för dem

	Regeringens bedömning: Innan Riksgäldskontoret skriver ned eller
	konverterar skulder kommer myndigheten att säkerställa att
	avtalsvillkor om nedskrivning eller konvertering vid händelser som
	berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för
	företaget i resolution har utlösts i enlighet med avtalsvillkoren.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
	ning.
	Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända
	mot den.
	Skälen för regeringens bedömning: Innan resolutionsmyndigheten
	skriver ned eller konverterar skulder som inte är efterställda ska den,
	enligt artikel 48.3 i krishanteringsdirektivet, skriva ned eller konvertera
	alla efterställda instrument med avtalsvillkor om nedskrivning eller
	konvertering vid händelser som berör den finansiella situationen,
	solvensen eller kapitalbasen hos företaget i enlighet med avtalsvillkoren.
	Riksgäldskontoret bör alltså först utlösa villkoren i dessa instrument, för
	vilka nedskrivnings- och konverteringsmöjligheterna framgår redan av
	avtalsvillkoren. Därefter ska de behandlas i enlighet med den nya typen
	av instrument som de har konverterats till. Det senare synes följa av
	artikel 48.4 i krishanteringsdirektivet som anger att när ett instruments
	kapitalbelopp i enlighet med avtalsvillkor har sänkts före
	skuldnedskrivningen, men inte till noll, ska resolutionsmyndigheterna
	tillämpa nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna på den
	resterande delen av det kapitalbeloppet. För det andra säger artikel 47.2 i
	krishanteringsdirektivet att nedskrivning och konvertering också ska
	vidtas gentemot aktieägare vars aktier eller andra äganderättsinstrument
	emitterats eller tilldelats genom omvandling av skuldinstrument till aktier
	i enlighet med avtalsvillkor före eller samtidigt med resolutionsbeslutet
	eller till följd av konvertering av relevanta kapitalinstrument till
	kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 52 i krishanteringsdirektivet.
	Att avtalsvillkor som borde ha utlösts vid ett fallissemang blir utlösta
	överensstämmer också med syftet att behålla prioritetsordningen. Den
	ordning som följer av artikel 48.1 a till e i krishanteringsdirektivet
	jämfört med artikel 48.3 i direktivet synes medföra att vissa skulder
	(efterställda skulder) skrivs ner före det att det genomförs konvertering
572	av sådana instrument som redan enligt avtalsvillkoren kan konverteras.

Det torde dock, som utredningen anför, inte finnas några hinder för Prop. 2015/16:5 resolutionsmyndigheten att säkerställa att sådana avtalsvillkor utlöses,

och konvertering sker, redan i ett tidigare skede under resolutions- förfarandet. Regeringen bedömer, liksom utredningen, att konvertering kan ske i enlighet med avtalsvillkoren och att ytterligare genomförande- åtgärder inte är nödvändiga. Det följer av bestämmelserna om skuldned- skrivning att dessa borgenärer bör behandlas i enlighet med reglerna för de nya instrument som de har erhållit, vilket därför inte behöver framgå av lag.

22.26	Minskning av skulderna

Regeringens förslag: För att skriva ned skulder får Riksgäldskontoret
besluta att
1. skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent, och
2. skuldinstrument som utfärdats av företaget i resolution ska dras
in.
Skulder som är säkerställda får inte dras in.
Riksgäldskontorets beslut är bindande. En av Riksgäldskontoret
beslutad kapitalökning ska antecknas i relevant register.
En borgenär förlorar inte sin rätt mot borgensmän eller andra som
förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att de av
utredningen föreslagna bestämmelserna om tillvägagångssättet för
skuldnedskrivning och konvertering bör ges en annan utformning såvitt
avser möjligheterna att dra in skuldinstrument. Kommuninvest
Ekonomisk förening anser att de följder som en skuldnedskrivning får för
borgensåtaganden bör klargöras.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med en nedskrivning av
skulder är att absorbera förluster så att värdet av företagets totala skulder
blir lika stort som de totala tillgångarna. Eftersom förlusterna ska
absorberas av ägarkapital och skulder enligt prioritetsordningen, blir
nedskrivning av skulder aktuell först när aktiekapitalet (och andra poster
i kärnprimärkapitalet) har absorberat förluster.
De befogenheter som resolutionsmyndigheterna har att skriva ned
kvalificerade skulder anges i artikel 63.1 e och g i krishanterings-
direktivet.
Resolutionsmyndigheten kan enligt artikel 63.1 e i direktivet sänka,
även till noll, kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende,
kvalificerade skulder i ett företag i resolution. Vilket alternativ som väljs
torde bero på hur stora förluster företaget gjort. Rent konkret innebär en
nedskrivning av skuldernas kapitalbelopp att fordringsförhållandet
förändras och att borgenären inte längre kan göra gällande sin fordran
enligt det ursprungliga fordringsavtalet. I stället har borgenären enbart
rätt till det belopp som eventuellt återstår efter nedskrivningen.
Nedskrivningen görs när skulderna är större än tillgångarna. Det innebär
att om	företaget i stället hade gått i konkurs så hade borgenärernas	573

Prop. 2015/16:5	fordringar inte haft något värde. Frågor om egendomsskydd är således
	inte relevanta vid nedskrivningar, när skulderna är större än tillgångarna.
	Enligt artikel 63.1 g i krishanteringsdirektivet kan resolutions-
	myndigheten dessutom dra in skuldinstrument som utfärdats av ett
	företag i resolution, med undantag för skulder med säkerhet som
	omfattas av artikel 44.2 i krishanteringsdirektivet. Medan en nedskriv-
	ning får till följd att ett skuldbelopp sänks, innebär en indragning att
	själva det skuldinstrument till vilket en skuld är knuten dras in. Den ger
	dock samma resultat som en sänkning av kapitalbeloppet till noll i en
	obligation.
	Svenska Bankföreningen anser att de av utredningen föreslagna
	bestämmelserna om tillvägagångssättet för skuldnedskrivning och
	konvertering bör ges en annan utformning såvitt avser möjligheterna att
	dra in skuldinstrument. Bankföreningen anser att indragning av skuld-
	instrument inte bör ses som en självständig åtgärd utan endast ett sätt att
	se till att en skuld som motsvaras av ett visst skuldinstrument verkligen
	blir nedsatt.
	Enligt regeringens bedömning bör lagens bestämmelser i denna del
	utformas med beaktande av vad Bankföreningen anför. Det bör således
	av den nya lagen om resolution framgå att nedskrivning av skulder kan
	ske genom att ett skuldinstrument som utfärdats av företaget i resolution
	får dras in, men även att nya skuldinstrument på lägre belopp kan få ges
	ut om nedskrivningen inte motsvarar hela beloppet på ett befintligt
	skuldinstrument.
	Av artikel 53 i krishanteringsdirektivet framgår att minskningen eller
	indragningen ska få verkan och vara omedelbart bindande för företaget i
	resolution och för berörda borgenärer och aktieägare. Beträffande
	relevanta kapitalinstrument finns motsvarande bestämmelser i artikel
	59.2 i direktivet.
	De åtgärder som vidtas är resultatet av ett myndighetsbeslut och ska
	följa de bestämmelser, inbegripet reglerna för att säkerställa egendoms-
	skyddet, som finns i den nya lagen om resolution. Det bör framgå av
	lagen att Riksgäldskontoret har rätt att fatta beslut om nedskrivning av
	kvalificerade skulder genom att sänka dess kapitalbelopp och dra in
	skuldinstrument, och att en av Riksgäldskontoret beslutad kapitalökning
	ska antecknas i relevant register.
	Kommuninvest Ekonomisk förening anför att det bör klargöras vilka
	följder en skuldnedskrivning eller konvertering får för ett borgens-
	åtagande, bl.a. följderna av att borgenärens fordran kan komma att
	konverteras till kapitalinstrument.
	I detta sammanhang kan inledningsvis framhållas att resolutions-
	myndighetens beslut om nedskrivning eller indragning är bindande för
	företaget i resolution och för berörda borgenärer och aktieägare, oavsett
	vad som föreskrivs i annan lag. En borgenär förlorar dock inte sin rätt
	mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären, dvs. företaget i
	resolution, svarar för fordringen. Borgenären kan således i före-
	kommande fall göra sin fordran gällande mot andra som svarar för
	fordringen, i enlighet med tillämpliga civilrättsliga regler. Eftersom
	borgenärens fordran mot de som, utöver företaget i resolution, svarar för
	skulden inte påverkas av beslut om nedskrivning eller indragning, saknas
574	skäl att i den nya lagen om resolution införa bestämmelser om detta.

22.27	Konvertering av skulder	Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: För att konvertera relevanta kapitalinstrument
eller kvalificerade skulder får Riksgäldskontoret besluta att skulder i
ett företag i resolution ska konverteras till aktier eller andra
äganderättsinstrument i det företaget, i dess moderföretag eller i ett
broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar
rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.
Beslut om konvertering är bindande för företaget i resolution och för
berörda ägare och borgenärer.
Den kapitalökning som konverteringen innebär ska vara fastställd
när den har blivit registrerad.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Resolutionsmyndigheternas befogen-
heter att vidta åtgärder för att genomföra konverteringen av kvalificerade
skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument finns i artikel 63.1 f i
krishanteringsdirektivet. Där anges att resolutionsmyndigheten ska ha
befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett företag i resolution
till stamaktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i ett
berört moderinstitut eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter
eller skulder som hör till företaget överförs. Motsvarande bestämmelser
angående relevanta kapitalinstrument finns i artiklarna 59.2 och 60.1 i
direktivet.
Av artikel 53 i krishanteringsdirektivet framgår att konverteringen får
verkan och ska vara omedelbart bindande för företaget i resolution och
för berörda borgenärer.
Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på
institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i
resolution (se artikel 2.1.79 i direktivet).
Vid konverteringen byter borgenären ställning i förhållande till
företaget, från borgenär till aktieägare. Vid konverteringen överförs
företagets skuld nämligen till aktiekapitalet och, om konvertering har
skett till en kurs som överstiger aktiernas kvotvärde, till överkursfonden.
Antalet aktier som borgenären får beror på det pris som ska betalas för en
aktie vid konverteringen, konverteringskursen. Hur konverteringskursen
bestäms behandlas i avsnitt 22.30.
Det bör införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som
anger att Riksgäldskontoret får besluta att skulder i ett företag i
resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i
det företaget, i moderföretag eller i ett broinstitut till vilket tillgångar
rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs. I detta
sammanhang har begreppet ”dess moderföretag” samma innebörd som
”berört moderinstitut” i krishanteringsdirektivet (jfr avsnitt 22.19).
Vidare bör det framgå att Riksgäldskontorets beslut om konvertering är
bindande för företaget i resolution och för berörda ägare och borgenärer.
En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som
förutom gäldenären, dvs. företaget i resolution, svarar för fordringen (se
avsnitt 22.26). Det bör också framgå av den nya lagen om resolution att		575

Prop. 2015/16:5 den kapitalökning som konverteringen innebär ska, i enlighet med vad som gäller enligt exempelvis aktiebolagslagen, antecknas i relevanta register. För att täcka in kapitalökningar som kan bli följden av Riksgäldskontorets beslut eller förelägganden (se avsnitt 22.29) föreslås denna bestämmelse i den nya lagen formuleras så att den omfattar alla sådana kapitalökningar.

22.28Behandling av derivat vid nedskrivning och konvertering

Regeringens förslag: Innan Riksgäldskontoret skriver ned eller konverterar en skuld som hänför sig till ett derivat, ska myndigheten avsluta derivatavtalet. Riksgäldskontoret får då också besluta att ett finansiellt avtal som inte är ett derivatavtal ska avslutas.

Därefter ska Riksgäldskontoret fastställa skuldens storlek. Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska Riksgäldskontoret tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat ska beräknas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anför att det bör förtydligas i lagen att hänsyn ska tas till säkerhet vid slutavräkning i samband med nedskrivning eller konvertering av en skuld som hänför sig till ett derivat. Svenska Fondhandlareföreningen efterfrågar ett klar- görande att skuldens nettobelopp i dessa fall ska fastställas i enlighet med avtalets föreskrivna metod. Dessutom anförs att derivattransaktioner som säkerställts med marginalsäkerheter inte torde kunna skrivas ned.

Skälen för regeringens förslag: En derivattransaktion innebär att två parter ingår ett avtal vars värde beror på förändringar i ett underliggande instrument, exempelvis en aktie eller en obligation. Avtalet kan löpa under flera månader eller år och transaktionen avvecklas först i och med att avtalet förfaller. Om en skuld hänförlig till ett derivat ska skrivas ned så måste först positionen stängas. Därefter måste man avgöra vad som ska betalas av vem, dvs. hur stor fordran som motparten kan ha på företaget i resolution till följd av transaktionen. Ofta omfattas derivattransaktionen även av s.k. nettningsavtal, vilket innebär att två eller flera parter kvittar sina bruttoskulder mot varandra så att betalning endast avser nettobeloppen. Nettning har flera fördelar. Bland annat minskar det antalet betalningar, vilket kan vara en fördel även sett ur ett resolutionsperspektiv.

Artikel 49 i krishanteringsdirektivet anger att medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten inte ska utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som hänför sig till ett derivat förrän myndigheten har avslutat derivatavtalen. Resolutions-

myndigheten ska för detta ändamål kunna avsluta och säga upp

576

finansiella avtal och derivatkontrakt, enligt artikel 63.1 k i krishanteringsdirektivet. Ett sådant beslut är omedelbart bindande för företaget i resolution och berörda borgenärer (artikel 53.1 i krishanteringsdirektivet) och ska kunna fattas utan att omfattas av godkännande- eller andra förfarandekrav i annan lag (artikel 63.2).

Om en derivatskuld har undantagits från användningen av skuld- nedskrivningsverktyget, i enlighet med undantagsreglerna i artikel 44.3 i direktivet, ska resolutionsmyndigheten dock inte vara förpliktad att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.

Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska resolutions- myndigheten eller en oberoende värderare, som en del av värderingen enligt artikel 36 i direktivet, fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren. Dessutom anges övergripande principer för hur resolutionsmyndigheten ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat.

I artikel 63 i krishanteringsdirektivet anges att inte bara derivatavtal utan även finansiella avtal ska kunna avslutas. Finansiella avtal definieras i artikel 2.1.100 i direktivet som bl.a. värdepappersavtal, råvaruavtal, future- och forwardavtal, swappavtal, avtal om interbanklån med kortare löptid än tre månader och ramavtal eller överenskommelser om denna typ av avtal. Det bör noteras att definitionen inte är uttömmande. Befogenheten ska dock, som uttryckligen anges i artikel 63.1 k, användas vid tillämpningen av artikel 49. Ändamålet i artikel 49 i krishanteringsdirektivet är nedskrivning (eller konvertering) av enbart derivatskulder. Avslutande av andra avtal än sådana som är derivat omfattas således inte av bestämmelserna i artikel 49, och de bestämmelserna torde inte kunna tillämpas för att avsluta avtal som avser t.ex. finansiella avtal som inte är derivatavtal. Om andra avtal än derivatavtal som företaget i resolution har ingått skulle behöva avslutas, kan resolutionsmyndigheten göra det med stöd av befogenheten i artikel 64.1 f i krishanteringsdirektivet som ger resolutionsmyndigheten rätt att annullera eller ändra villkor i ett avtal som företaget i resolution är part i. Såvitt avser de nu aktuella bestämmelserna bör det framgå av den nya lagen om resolution att Riksgäldskontoret har rätt att avsluta derivatavtal oavsett vad avtalsvillkoren stipulerar.

Svenska Bankföreningen anför att det bör förtydligas i lagen att hänsyn ska tas till säkerhet vid slutavräkning i samband med nedskrivning eller konvertering av en skuld som hänför sig till ett derivat. Svenska Fondhandlareföreningen efterfrågar ett klargörande att skuldens nettobelopp i dessa fall ska fastställas enligt avtalets föreskrivna metod. Det anges i artikel 49.3 i krishanteringsdirektivet att beräkningen av en derivatskuld ska följa vad som gäller enligt nettningsavtal i förekommande fall. Detta bör, i enlighet med vad Bankföreningen och Fondhandlareföreningen efterfrågat, framgå av en bestämmelse i den nya lagen om resolution. Det behöver dock inte framgå uttryckligen av lagen att beräkningen kan ske inom ramen för den värdering som den oberoende värderaren gör och som ska ligga till grund för åtgärden. Det kan i detta sammanhang noteras att Eba i samråd med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, ska utarbeta förslag till tekniska standarder om värdering av skulder som hänför sig till derivat och därvid bl.a. beakta metoder som anges i nettningsavtal. Det framstår

Prop. 2015/16:5

577

Prop. 2015/16:5 därför som mindre lämpligt att föra in detaljerade bestämmelser om detta i den nya lagen om resolution. I stället bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om beräkningen av storleken på de skulder som är hänförliga till derivat.

Svenska Fondhandlareföreningen anför vidare att derivattransaktioner som säkerställts med marginalsäkerheter inte torde kunna skrivas ned, eftersom marginalsäkerheterna typiskt sett täcker hela eller stora delar av exponeringen. Det uppstår därför en risk för att det vid värdering i samband med nedskrivning konstateras att derivatkontrakten stängts, trots att det funnits tillräckligt med säkerheter.

I detta sammanhang kan inledningsvis konstateras att derivat- transaktioner som säkerställts med marginalsäkerheter torde utgöra sådana skulder med säkerhet som omfattas av definitionen i artikel 2.1.67 i krishanteringsdirektivet. Det följer av artikel 44.2 b i direktivet att sådana skulder ska undantas från skuldnedskrivning och konvertering. Dock gäller, på samma sätt som i fråga om säkerställda obligationer, att resolutionsmyndigheten kan skriva ner den del av skulden som överstiger säkerheten – här marginalsäkerheten – om så bedöms lämpligt. På samma sätt som i fråga om säkerställda obligationer är utgångspunkten dock att, om tillräcklig säkerhet finns, någon nedskrivning av sådan skuld inte ska göras.

22.29Riksgäldskontorets rätt att ställa krav på nyemission

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 63.1 i i krishanterings- direktivet tilldelas resolutionsmyndigheten befogenhet att kräva att ett företag i resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra äganderättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument. Det bör noteras att termen ”berört moderinstitut” inte bara syftar på institut utan även inkluderar sådana holdingföretag som kan bli försatta i resolution (se artikel 2.1.79 i direktivet). Som framgår av avsnitt 22.19 och 22.27 används begreppet ”dess moderföretag” i stället för ”berört moder- institut” i den nya lagen om resolution.

Resolutionsmyndigheten kan t.ex. behöva förelägga ett företag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument när en skuldavskrivning och konvertering behöver kompletteras med externa medel från resolutions- reserven för att stärka ett företags soliditet, eller när de statliga stabiliseringsverktygen används.

Beslut om emissioner fattas normalt av bolagsstämman, ibland efter en

ändring av bolagsordningen. Styrelsen kan också fatta beslut om

578

emission, antingen efter bolagsstämmans föregående bemyndigande eller Prop. 2015/16:5 under förutsättning av bolagsstämmans godkännande i efterhand. Riksgäldskontoret behöver därför kunna ställa krav på företaget att det

ska ge ut aktier. Riksgäldskontorets rätt att kräva att ett företag i resolution eller dess moderföretag ska ge ut aktier eller andra instrument som ett led i ett resolutionsförfarande utgör en särskild befogenhet som bör framgå av den nya lagen om resolution. Ett sådant beslut är företaget skyldigt att verkställa. Även detta bör framgå av lagen. Mot bakgrund av vad som anförts bör det inte uppställas några inskränkningar avseende vem som erhåller eller kan teckna sig för de nya aktierna eller äganderättsinstrumenten.

22.30	Konverteringskursen

Regeringens förslag: Den konverteringskurs som används när skulder
konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument ska ge
borgenärerna kompensation för den minskning av deras fordringar
som konverteringen innebär. Konverteringskursen ska om det är
möjligt bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av
borgenärens fordran enligt värderingen och den ska minst motsvara
det fulla värdet av det belopp som borgenären skulle erhållit vid en
konkurs eller likvidation.
Om det behövs för att upprätthålla resolutionsändamålen och
principen om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än
vid konkurs eller likvidation, får Riksgäldskontoret besluta att olika
konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt
förmånsrättsordningen.
Om olika konverteringskurser används, ska konverteringskursen för
efterställda skulder vara lägre än för övriga skulder.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att bestämmel-
serna om konverteringskurs bör utformas på ett flexibelt sätt och ge
resolutionsmyndigheten möjlighet att bestämma konverteringskurser på
olika sätt inom ramen för krishanteringsdirektivets bestämmelser.
Skälen för regeringens förslag: Resolutionsmyndigheten kan besluta
om att skulder ska konverteras till aktier om substansvärdet i företaget i
resolution är positivt men kapitalet är otillräckligt för fortsatt verksamhet
i linje med resolutionsmålen. Enligt artikel 47.1 b ii i krishanterings-
direktivet ska konverteringen göras till en konverteringskurs som
väsentligt späder ut existerande aktieinnehav och innehav av andra
äganderättsinstrument. Med konverteringskurs menas enligt artikel
2.1.75 i direktivet den faktor som fastställer det antal aktier eller andra
äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska
konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i
skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.
Särskilda bestämmelser om konverteringskursen finns i artikel 50 i
krishanteringsdirektivet. I artikel 50.1 anges att resolutionsmyndigheten,
när myndigheten beslutar om konvertering av skulder, får tillämpa olika		579

Prop. 2015/16:5	konverteringskurser för olika skuldklasser i enlighet med en av eller båda
	de principer som anges nedan.
	Det framgår av artikel 50.2 i krishanteringsdirektivet att konverterings-
	kursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären
	för den förlust som denne åsamkats på grund av att nedskrivnings- och
	konverteringsbefogenheterna utövats. Ytterst begränsas detta i kris-
	hanteringsdirektivet av vad som kan vara en otillräcklig kompensation,
	dvs. en kompensation som skulle innebära att en borgenär efter
	konvertering får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs. Vad som
	närmare menas med en lämplig konverteringskurs framgår dock inte. Det
	får dock förutsättas att bestämmelsen syftar på ersättning som är förenlig
	med EUF-fördraget.
	För att kursen ska vara lämplig torde summan av borgenärens
	återstående skuld och dennes nya innehav av aktier eller andra
	äganderättsinstrument behöva vara åtminstone lika stor som det belopp
	som borgenären hade fått vid konkurs. Det kan noteras att den värdering,
	upprättad enligt artikel 36 i krishanteringsdirektivet, som ska föregå och
	utgöra underlag för beslut om resolutionsåtgärder ska inkludera en
	uppskattning av borgenärernas ekonomiska utfall vid en konkurs.
	Resolutionsmyndigheten kommer således att ha tillgång till en
	uppskattning av utfallet vid konkurs eller likvidation, beroende på vad
	som utgör alternativet till resolution i det enskilda fallet, som underlag i
	fastställandet av konverteringskursen. Det bör påpekas att den
	uppskattning av borgenärernas utfall som görs i en sådan värdering är
	skild från den särskilda värdering som enligt artikel 74 i krishanterings-
	direktivet ska göras i efterhand för att avgöra om någon borgenär hade
	fått ett bättre utfall vid konkurs eller likvidation (se avsnitt 17).
	Borgenären har alltså inte rätt till ersättning för hela sin fordran utan
	endast den del som enligt värderingen inte skulle behöva tas i anspråk för
	förlustabsorbering om företaget fortlever. Genom att skulder tas i
	anspråk i prioritetsordning och vid konverteringen tilldelas ett värde som
	motsvarar den fordran som de har på företaget, behöver ingen borgenär
	få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs (eller likvidation) om inte
	konkursvärderingen (eller motsvarande för en likvidation) ger ett bättre
	utfall än en fortlevandevärdering.
	I den nya lagen om resolution bör det därför föras in en bestämmelse
	som anger att borgenärer ska få kompensation för sin minskade fordran.
	Det bör också framgå att ersättning minst ska utgå med det belopp som
	borgenären skulle ha erhållit vid en konkurs eller likvidation enligt den
	uppskattning av detta belopp som ska göras särskilt (se avsnitt 17).
	Utgångspunkten bör vara att ersättning utgår med det fulla värdet av
	borgenärens fordran enligt den värdering som ligger till grund för
	konverteringen. Det kan dock under vissa förutsättningar bli nödvändigt
	att tillämpa olika konverteringskurser. När olika konverteringskurser
	används ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som anses
	vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än
	konverteringskursen för efterställda skulder. När olika konverterings-
	kurser används ska den kompensation som en borgenär får utgöra en
	kompensation för den minskning av borgenärens fordran som
	konverteringen innebär. Det framgår inte närmare av krishanterings-
580	direktivet när det kan vara lämpligt att tillämpa olika konverterings-

kurser. Dock anges i artikel 50 i direktivet att olika konverteringskurser Prop. 2015/16:5 kan tillämpas så länge ”no creditor worse off”-principen iakttas.

Riksgäldskontoret anser att bestämmelserna om konverteringskurs bör utformas på ett flexibelt sätt och ge resolutionsmyndigheten möjlighet att bestämma konverteringskurser på olika sätt inom ramen för krishanteringsdirektivets bestämmelser.

Riksgäldskontoret bör som princip inte göra godtyckliga förmögen- hetsöverföringar mellan olika borgenärer och av detta skäl kan samma konverteringskurs vara principiellt eftersträvansvärd. Olika konver- teringskurser kan dock vara nödvändiga för att uppnå resolutionsända- målen när skulder undantas eller för att uppfylla de allmänna principer som gäller för resolution, t.ex. att en borgenär inte ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller att ägare ska bära de första förlusterna och därefter borgenärerna i prioritetsordning. I dessa fall kan skilda konverteringskurser vara ett sätt att säkerställa detta. Skilda konverteringskurser bör dock inte direkt resultera i att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall och att resolutionsreserven behöver tas i anspråk.

Även om konverteringskurserna kan vara olika för olika skuldklasser bör borgenärer som har samma prioritet enligt förmånsrättsordningen behandlas lika vid en konvertering. Detta bör framgå av den lagbestämmelse som genomför krishanteringsdirektivet i denna del.

Som framgår av artikel 50.3 i krishanteringsdirektivet ska konverteringskursen för efterställda skulder vara lägre än för övriga skulder, om resolutionsmyndigheten beslutar att olika konverterings- kurser ska tillämpas. Även detta bör framgå av den nya lagen om resolution. Det bör dock noteras att bestämmelsen inte hindrar att Riksgäldskontoret gör skillnad mellan olika efterställda skulder beroende på deras grad av efterställdhet.

Eba ska ta fram riktlinjer om tillämpningen av olika konverterings- kurser. Det framstår därför som lämpligt att inte reglera vad som ska gälla vid konvertering i alltför stor detalj, för att undvika att bestäm- melser i den nya lagen om resolution kommer i konflikt med Ebas riktlinjer. Å andra sidan krävs, som utredningen noterar, en viss grad av konkretion i lagen. De principer avseende krav på kompensation och förfarande vid användning av olika konverteringskurser som här har behandlats bör därför framgå av den nya lagen om resolution.

22.31Ägarprövning

Regeringens förslag: Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt reglerna om ägarprövning i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Om en ägarprövning enligt de bestämmelserna inte har kunnat slutföras före det att en konvertering görs, får konverteringen ändå ske. I ett sådant fall ska rösträtten för aktierna utövas av Riksgälds-

kontoret fram till dess att ägarprövningen är slutförd.

581

Prop. 2015/16:5 Om den nya förvärvaren inte godkänns som ägare, ska aktierna avyttras inom en tidsperiod som fastställs av Riksgäldskontoret.

Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse, ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skynd- samt. Motsvarande gäller om en konvertering innebär en överföring som kräver tillstånd enligt reglerna om större förvärv av egendom i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappers- marknaden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag måste ägarprövningen dock slutföras före det att konvertering sker.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att bestämmelser bör finnas med i lagen som gör det möjligt att genomföra en konvertering av skulder även om ägarprövning av den nya (inkonverterade) ägaren inte har hunnits med.

Skälen för regeringens förslag: Konvertering av kvalificerade skulder till nya aktier kommer – oavsett på vilket sätt resolutionsmyndigheten behandlar de befintliga ägarna – att innebära att det berörda företaget får nya ägare. Om någon ägare efter konverteringen får ett så stort innehav att innehavet är kvalificerat måste den nya ägaren ägarprövas. En sådan prövning ska normalt göras före förvärvet, enligt en viss process och inom viss tid.

Artikel 47.4 i krishanteringsdirektivet innehåller emellertid undantag från ägarprövningsreglerna, vilket innebär att sådana regler inte ska vara tillämpliga när användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut. I stället ska behöriga myndigheter utföra den bedömning som krävs i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konver- teringen av kapitalinstrument, eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.

Om den behöriga myndigheten för det företaget inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget har slutfört ägarprövningen ska dock, enligt artikel 47.5 i krishanteringsdirektivet, samma regler gälla som vid användning av försäljningsverktyget (se avsnitt 22.5.1).

Riksgäldskontoret anser att bestämmelser bör finnas med i lagen som gör det möjligt att genomföra en konvertering av skulder även om ägarprövning av den nya (inkonverterade) ägaren inte har hunnits med. Enligt Riksgäldskontoret medger krishanteringsdirektivet en sådan ordning. Vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget skulle det annars bli nödvändigt att undanta sådana borgenärer som inte godkänts i ägarprövningen. Följden blir då att andra borgenärer måste konverteras i högre omfattning. Detta problem kan enligt Riksgäldskontoret undvikas om det är möjligt att konvertera skulder innan ägarprövningen slutförts. Då skulle resolutionsmyndigheten kunna kontrollera rösträtten för en icke godkänd ägares aktier samtidigt som denne föreläggs att avyttra aktierna inom viss tid.

582

Utredningen föreslår inte några bestämmelser som möjliggör en sådan Prop. 2015/16:5 ordning. Enligt regeringens bedömning bör dock samma regler rörande

ägarprövning och handläggning av tillståndsärenden gälla vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget som för försäljnings- verktyget. Det bör således vara möjligt att genomföra en konvertering även om ägarprövningen inte har hunnit slutföras, med möjlighet för Riksgäldskontoret att bl.a. kontrollera rösträtten för en icke godkänd ägares aktier och förelägga denne att avyttra sina aktier inom viss tid (se avsnitt 22.5.1).

Det bör även framgå av den nya lagen om resolution att ett krav på skyndsam handläggning gäller i ärenden som avser tillstånd till förvärv av egendom när det berörda institutets motprestation motsvarar mer än 25 procent av dess kapitalbas (7 kap. 12 § LBF respektive 7 kap. 13 § LVM).

22.32	Registrering och notering

Regeringens förslag: För att genomföra en nedskrivning eller
konvertering får Riksgäldskontoret kräva att ändringar görs i alla
relevanta register.
Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution att det ska
ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller
skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.
För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till
handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på utfärdande av
prospekt vid en ansökan om upptagande till handel.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Aktier och finansiella instrument
hanteras i olika register som anger vem som äger instrumenten. Alla
aktiebolag ska ha en aktiebok. Enligt aktiebolagslagen (5 kap.) finns det
två olika system för förande av aktiebok. Det ena är avsett för bolag i
vars aktier det sker handel och det andra systemet är för övriga bolag.
De bolag som vill att handel enkelt ska kunna ske i deras aktier intar i
sin bolagsordning ett s.k. avstämningsförbehåll och blir därigenom ett
avstämningsbolag med de regler som följer av detta rörande aktiebok,
bolagsstämma, utdelning m.m.
För avstämningsbolag handhar Euroclear Sweden (tidigare VPC)
förandet av aktieboken. För dessa bolag utfärdas inga aktiebrev utan
aktieägaren skaffar sig ett VP-konto i eget namn i Euroclear hos ett
kontoförande institut, vanligen en bank. Detta kallas ägarregistering. På
detta konto registreras sedan personens samtliga aktier i alla bolag som
har ett avstämningsförbehåll i sin bolagsordning.
Aktier kan också förvaltarregistreras. Innehavaren har då i stället
aktierna placerade i en depå i t.ex. en bank eller ett värdepappersinstitut.
Depåförvaltaren har i sin tur ett s.k. förvaltarkonto hos Euroclear där alla
depåkundernas innehav är samlade. För övriga bolag som ibland kallas
för kupongbolag ansvarar styrelsen för förandet av aktieboken.		583

Prop. 2015/16:5 Euroclear för också register över räntebärande värdepapper som handlas på de svenska finansiella marknaderna som hålls på innehavarens VP-konto hos kontoförande institutet eller på depå.

Bolagsverket för inte register över aktieinnehav, utan detta görs av Euroclear, men åtgärder inom ramen för en nedskrivning eller konver- tering kan ändå leda till förändringar som ska anmälas och registreras hos Bolagsverket. Bolagsverket för också register över företag i Sverige.

Artikel 53.2 i krishanteringsdirektivet anger att resolutions- myndigheten ska kunna genomföra eller kräva genomförande av alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i i krishanteringsdirektivet. I artikel 53.2 i direktivet nämns som exempel på sådana uppgifter att ändra relevanta register, att avlista eller avföra aktier eller andra äganderätts- eller skuldinstrument från handel, att lista nya aktier eller andra äganderättsinstrument eller uppta dem till handel, samt att återlista nedskrivna skuldinstrument eller återigen uppta dem till handel utan krav på att prospekt ska utfärdas.

Något eller några av de register som nämnts ovan kan behöva ändras i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Vilka register som kan bli aktuella kan dock variera över tid och från fall till fall. Riksgäldskontoret bör därför i en bestämmelse i den nya lagen om resolution tilldelas en bred befogenhet att kräva ändring av alla relevanta register.

När det gäller frågan huruvida nya eller gamla och avnoterade aktier ska upptas till handel, vilket behandlas i artikel 53.2 d i krishanterings- direktivet, är detta enligt utredningens bedömning något som företaget ska ansöka om. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning i denna del. Företagets ansökan ska behandlas av marknadsplatsen på sedvanligt sätt, dvs. marknadsplatsen ska bedöma om företaget uppfyller kraven för notering. Att införa en ordning där de gällande kraven för notering inte tillämpas skulle, som utredningen anför, kunna vara skadligt för förtroendet för de finansiella marknaderna, liksom för företaget. Motsvarande argument kan anföras för notering av företaget utgivna skuldinstrument. Riksgäldskontoret bör mot denna bakgrund ha rätt att förelägga företaget att det ska göra en sådan ansökan om notering av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.

Enligt artikel 48.2 d i krishanteringsdirektivet gäller inte kravet på utfärdande av ett prospekt när handeln i ett skuldinstrument, som har blivit nedskrivet, återupptas. Unionsrättsliga regler om krav på prospekt har i svensk rätt genomförts i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att prospektskyldigheten i 2 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument inte är tillämplig i den situationen.

Avslutningsvis kan noteras att frågan om avlistning eller avförande från handel av aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument, som också tas upp i artikel 53.2 i krishanteringsdirektivet, behandlas i avsnitt 19.10.

584

22.33 Undantag från nedskrivning eller konvertering Prop. 2015/16:5 för kvalificerade skulder

22.33.1 Förutsättningar för undantag

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om

1.det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,

2.det är nödvändigt och proportionellt för att företaget i resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning och lönsamhet,

3.det är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller

4.det krävs för att undvika värdeförstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.

Vid prövningen av frågan om undantag för kvalificerade skulder ska Riksgäldskontoret beakta

1.Principen att förluster i första hand ska drabba ägarna och därefter borgenärerna i företaget i resolution i prioritetsordning.

2.Vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget i resolution har kvar, om skulderna undantas.

3.Behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.

Riksgäldskontoret ska underrätta Europeiska kommissionen innan ett undantag görs. Ett beslut att ge stöd från resolutionsreserven när ett undantag görs får inte fattas, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att det bör förtydligas under vilka förutsättningar som undantag kan göras på grund av att nedskrivning eller konvertering inte kan ske inom rimlig tid.

Skälen för regeringens förslag
Behovet av undantagsmöjligheter
Det är inte utan risk för den finansiella stabiliteten att låta borgenärerna
bära en del av förlusterna. De omfattande finansiella kopplingarna
mellan finansiella företag innebär nämligen att när långivarna får bära
förluster så är det i stor utsträckning andra finansiella företag som får sin
finansiella ställning försämrad. Eftersom informationen om dessa
kopplingar är bristfällig kan, särskilt i en period av allmän osäkerhet i det
finansiella systemet, spridningseffekter uppstå genom att lånefinansiärer
drar tillbaka sin finansiering och finansiella företag blir mer motvilliga
att ta exponeringar mot varandra även om en sådan reaktion är ogrundad.
Dessutom kan långivare bli mer benägna, och vid ett tidigare skede än i
dag, att dra tillbaka sin finansiering.	585

Prop. 2015/16:5 Dessa risker utgör ytterligare skäl till att en myndighet ska besluta om i vilken omfattning som borgenärer ska bära förluster, eftersom detta behöver göras med vederbörlig hänsyn till effekterna på den finansiella stabiliteten. För att undvika avbrott i kritisk verksamhet, eller andra risker för den finansiella stabiliteten mer generellt, kan dessutom vissa skulder som normalt ska vara föremål för nedskrivning och konvertering behöva undantas i ett enskilt fall. Detta är också något som kris- hanteringsdirektivet i viss utsträckning ger möjlighet till. När detta görs innebär det dock att resolutionsmyndigheten frångår prioritetsordningen, eftersom borgenärer med samma eller bättre prioritet än den undantagna borgenären kan drabbas av förluster. Det måste därför göras en avvägning mellan skälen för undantaget – finansiell stabilitet – och effekterna för övriga berörda, t.ex. borgenärer som inte undantas.

De skulder som ska omfattas av nedskrivning och konvertering i enlighet med reglerna i krishanteringsdirektivet är de relevanta kapital- instrumenten och de kvalificerade skulderna. Av artikel 44.3 i kris- hanteringsdirektivet framgår dock att resolutionsmyndigheten under exceptionella omständigheter får undanta (helt eller delvis) vissa skulder från nedskrivning och konvertering. Av artikel 44.9 i direktivet framgår att vissa omständigheter ska beaktas när resolutionsmyndigheten tillämpar undantaget. Resolutionsmyndigheten kan antingen helt undanta en skuld från nedskrivning eller minska omfattningen av den nedskrivning som görs (artikel 44.10).

Det kan noteras att Europeiska kommissionen har befogenhet att anta delegerade akter för att närmare ange under vilka omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i undantagen. Vidare ska undantaget och användningen av resolutions- reserven förhandsanmälas till Europeiska kommissionen. I vissa fall, när det är fråga om att skjuta till medel från resolutionsreserven, kan kommissionen förbjuda resolutionsmyndigheten att göra undantaget (artikel 44.12). Skyldigheten att underrätta kommissionen innan ett undantag görs bör framgå av den nya lagen om resolution.

Krishanteringsdirektivets bestämmelser om undantag är enbart tillämpliga på kvalificerade skulder. Av detta följer att medlemsstaterna inte får undanta några instrument som får ingå i kapitalbasen från nedskrivning eller konvertering. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att de relevanta kapitalinstrumenten aldrig får undantas.

Nedskrivningen kan ske enbart för att absorbera förluster och då får den nedskrivne inte något i utbyte. Skulden kan också minskas som ett led i en konvertering.

Om en skuld inte kan skrivas ned inom rimlig tid är det som regel inte heller möjligt att konvertera den. En del av det nedskrivna beloppet används ju för att ”betala för” kärnprimärkapitalinstrumenten. Beträf- fande de övriga undantagen kommer dock möjligheten att genomföra en nedskrivning i kombination med en konvertering att behöva bedömas från fall till fall. Det bör därför framgå av den nya lagen om resolution att undantaget kan avse nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder.

586

Närmare om de olika kriterierna för undantaget

De kriterier för undantag som anges i artikel 44.3 i krishanterings- direktivet innebär sammanfattningsvis att det blir möjligt att undanta kvalificerade skulder om det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera dem inom rimlig tid eller om det annars skulle orsaka allvarliga problem för företaget, realekonomin och borgenärer. Dessa kriterier bör även framgå av den nya lagen om resolution, liksom de principer som ska beaktas enligt artikel 44.9 i direktivet.

Riksgäldskontoret anför att det bör förtydligas under vilka förutsättningar som undantag kan göras på grund av att nedskrivning eller konvertering inte kan ske inom rimlig tid.

Vad gäller möjligheten att tillämpa dessa undantag i praktiken har de delegerade akter som Europeiska kommissionen ges befogenhet att anta stor betydelse. Sådana delegerade akter blir direkt tillämpliga och fyller ut krishanteringsdirektivets bestämmelser såvitt avser förutsättningarna för undantag. Om regeringen nu skulle föreslå mer detaljerade regler om detta, eller försöka göra uttolkningar av den relativt knapphändiga regleringen i artikel 44.3 i krishanteringsdirektivet, finns risken att de svenska bestämmelserna senare visar sig vara oförenliga med kommissionens delegerade akter.

Utredningen föreslår att undantaget i artikel 44.3 b i krishanterings- direktivet, som syftar till att bl.a. göra det möjligt att fortsätta med central verksamhet, centrala tjänster och centrala transaktioner, bör utsträckas till att även gälla en sådan part till vilket verksamheten i det fallerande företaget överförts genom en användning av något resolutionsverktyg. Som skäl anför utredningen att om exempelvis skuldnedskrivnings- verktyget tillämpas avseende sådana skulder som överförts till ett broinstitut i syfte att kapitalisera broinstitutet, är det väsentligt att detta inte negativt påverkar broinstitutets möjlighet att bedriva central verksamhet.

Bestämmelserna i krishanteringsdirektivet ger Riksgäldskontoret en möjlighet, inte en skyldighet, att undanta kvalificerade skulder när skuldnedskrivningsverktyget används. Myndigheten har alltså viss flexibilitet. Resolutionsändamålen bör stå i fokus.

Riksgäldskontoret bör också väga behovet av undantag och dess utformning mot principerna i artikel 44.9 i krishanteringsdirektivet.

Den första principen är att förluster först ska bäras av ägarna och därefter av borgenärerna i prioritetsordning. Det innebär bl.a. att ägarna ska ”ta första smällen”. Principen torde också innebära att myndigheten ska sträva efter att tillämpa möjligheten att undanta skulder på ett sätt som i största möjliga mån respekterar likabehandlingsprincipen. I praktiken bör detta till exempel kunna innebära att det i vissa fall är mer lämpligt att delvis undanta flera skulder med samma prioritetsordning (givet att samtliga dessa skulder uppfyller villkoren för att undantas) än att helt undanta en viss skuld.

Principen att återstående förlusttäckningskapacitet hos företaget i resolution ska beaktas bör i praktiken innebära att utrymmet för att undanta skulder är mer begränsat om beloppet på de kvarvarande skulderna är litet. På liknande sätt bör den tredje principen, att behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution ska

Prop. 2015/16:5

587

Prop. 2015/16:5 beaktas, kunna påverka möjligheten att göra undantag. Det finns nämligen en möjlighet att kompensera för sådana skulder som undantagits genom medel från resolutionsreserven (se avsnitt 22.33.3). Under förutsättning att reserven är välkapitaliserad (och det därmed finns gott om resurser för att finansiera framtida resolutionsåtgärder) skulle alltså möjligheten att undanta skulder öka. Om reserven däremot har lite medel, skulle möjligheten att undanta skulder minska.

Dessutom kan det finnas skäl att beakta effekterna av att kostnader övervältras på andra företag, t.ex. genom att dessa får bära en del av de förluster som skulle ha burits av andra borgenärer eller att andra företags bidrag till resolutionsreserven ökar om resolutionsreserven till följd av stödet kommer att underskrida målnivån.

Om det visar sig att de kvalificerade skulder som återstår när undantag har gjorts inte är tillräckligt stora för att absorbera förluster eller genomföra den konvertering som är nödvändig, får statligt stöd ges genom resolutionsreserven, men bara under vissa förutsättningar (se avsnitt 22.33.3). Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda innebär det motsatsvis att undantag inte får göras. Undantaget begränsas alltså i viss utsträckning av de efterföljande bestämmelserna.

22.33.2 Möjlighet att kompensera för undantag

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som hänför sig till de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Utredningen gör inte någon bedömning av behovet av ersättning från de undantagna borgenärerna till de borgenärer som inte undantagits.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att det bör övervägas och utredas i särskild ordning om de undantagna borgenärerna bör kompensera övriga borgenärer och resolutionsreserven i efterhand.

Skälen för regeringens förslag: Om vissa kvalificerade skulder – helt eller delvis – undantas från nedskrivning eller konvertering ska de övriga kvalificerade skulderna användas för att täcka nedskrivnings- eller konverteringsbehovet. Utgångspunkten i krishanteringsdirektivet är att de återstående kvalificerade skulderna ska tas i anspråk åtminstone i samma utsträckning som om inte några skulder undantagits, dvs. som om totalbeloppet för nedskrivning och konvertering hade slagits ut på alla kvalificerade skulder.

Av artikel 44.3 andra stycket i krishanteringsdirektivet framgår emellertid att när en eller flera skulder har undantagits från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget får den nedskrivnings- och konver- teringsnivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder ökas för att ta hänsyn till de undantag som gjorts, under förutsättning att den nedskrivnings- och konverteringsnivå som tillämpas på andra

588

kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g i krishanterings- Prop. 2015/16:5 direktivet (”no creditor worse off”).

Möjligheten att öka nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende övriga skulder till följd av att vissa skulder undantagits från verktygets tillämpningsområde bör framgå av den nya lagen om resolution. Det bör noteras att krishanteringsdirektivet inte medger att de övriga borgenärernas kvalificerade skulder skrivs ned eller konverteras så att det ekonomiska utfallet för dessa blir sämre än vid konkurs eller likvidation.

Bestämmelsen bör, i överensstämmelse med krishanteringsdirektivet, utformas som en ”får-bestämmelse”, dvs. Riksgäldskontoret bör ha möjlighet att välja om den vill skriva ned de återstående kvalificerade skulderna eller inte. Regeringen bedömer dock, liksom utredningen, att möjligheten som regel bör utnyttjas om det är nödvändigt för att resolutionsreserven ska få användas för att ge stöd när det behövs eller om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen.

Sveriges riksbank anför att när vissa skulder undantas från nedskrivning med följden att andra skulder i stället skrivs ner med högre belopp, innebär detta en omfördelning av förlusterna inom borgenärskollektivet jämfört med den normala prioritetsordningen. Detta kan enligt Riksbanken få negativa effekter. Frågan om de undantagna borgenärerna bör kompensera övriga borgenärer och resolutionsreserven i efterhand bör därför utredas i särskild ordning.

Regeringen bedömer att det i och för sig framstår som angeläget att undvika obefogade överföringar inom borgenärskollektivet. Det kan dock inte uteslutas att en sådan kompensationsmöjlighet som Riksbanken efterfrågar skulle kunna påverka effektiviteten av de undantag som görs i resolution. Frågan hur en kompensationsmekanism praktiskt skulle utformas, om en sådan mekanism införs, kräver också ytterligare överväganden. Mot denna bakgrund bör frågan om en sådan kompensationsmekanism inte hanteras inom ramen för detta lag- stiftningsärende.

22.33.3Statligt stöd via resolutionsreserven när undantaget utnyttjas

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret undantar kvalificerade skulder, får myndigheten använda medel från resolutionsreserven om det behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till före- taget, förutsatt att ägare och borgenärer har bidragit genom nedskrivning eller konvertering med ett belopp som motsvarar minst

1.åtta procent av totala skulder och eget kapital i företaget i resolution, baserat på värderingen enligt lagen om resolution, eller

2.20 procent av riskvägda tillgångar i företaget i resolution, baserat på värderingen enligt lagen om resolution.

Alternativ 2 får enbart användas om

1.resolutionsreserven har tillgång till ett belopp, anskaffat genom förhandsbidrag, som uppgår till minst tre procent av de totala garanterade insättningarna, och

2.det berörda företagets konsoliderade tillgångar är mindre än

motsvarande 900 miljarder euro.

589

Prop. 2015/16:5

590

De medel som skjuts till från resolutionsreserven får inte överstiga totalbeloppet för nedskrivning och konvertering enligt lagen om resolution, eller det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned om inget undantag hade gjorts.

Tillskottet från resolutionsreserven får inte överstiga fem procent av totala skulder och eget kapital i företaget i resolution, baserat på värderingen enligt lagen om resolution. I vissa fall, om särskilda förutsättningar är uppfyllda, får dock ytterligare medel skjutas till.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Sveriges riksbank efterfrågar klargöranden om vilken värdering som ska användas som utgångspunkt för att fastställa om nedskrivning och konvertering har skett i så stor utsträckning att medel från resolutionsreserven får användas. Riksgäldskontoret anser att det bör förtydligas att möjligheten för resolutionsreserven att i vissa fall tillskjuta mer medel förutsätter nedskrivning av samtliga kvalificerade skulder utan förmånsrätt, men inte nedskrivning av kvalificerade skulder med förmånsrätt.

Skälet för regeringens förslag

Allmänt om möjligheten att använda resolutionsreserven

När vissa kvalificerade skulder undantas från nedskrivning eller konvertering kan, som nämnts ovan, övriga skulder bli föremål för mer omfattande nedskrivning eller konvertering för att kompensera för de undantagna skulderna. Det är dock inte säkert att detta är tillräckligt för att täcka de förluster som finns och för att kapitalisera det fallerande företaget, särskilt med beaktande av att resolutionsmyndigheten under alla omständigheter inte kan skriva ned eller konvertera i en utsträckning som innebär att borgenärerna får ett ekonomiskt sämre utfall än vid (en hypotetisk) konkurs eller likvidation.

För att absorbera förluster eller kapitalisera ett företag i resolution får resolutionsreserven enligt artikel 44.4 i krishanteringsdirektivet skjuta till medel för att kompensera för de kvalificerade skulder som undantagits. I de fall då resolutionsmyndigheten beslutar att helt eller delvis undanta en skuld eller en kategori av skulder, och de förluster som skulle ha tillkommit dessa skulder inte fullt ut har överförts på andra borgenärer, får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget (resolutions- reserven) till företaget i resolution. Bidraget får ges för att absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av kvalificerade skulder och för att återställa substansvärdet i institutet i resolution till noll eller förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i företaget i resolution. Att resolutionsreserven får användas i detta syfte framgår av artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet.

För att resolutionsreserven ska få användas ställs det dock upp vissa krav. För det första ska företagets ägare och borgenärer vara med och dela på bördan genom nedskrivning eller konvertering. Krishanterings- direktivet innehåller två olika alternativ för att bestämma hur stort detta bidrag minst måste vara. Dessutom innehåller krishanteringsdirektivet särskilda bestämmelser om hur stort bidraget från resolutionsreserven får

vara. Vidare ska undantaget och användningen av resolutionsreserven förhandsanmälas till Europeiska kommissionen, som kan förbjuda resolutionsmyndigheten att göra undantaget (se avsnitt 22.33.1).

Enligt det första alternativet (artikel 44.5 i krishanteringsdirektivet) ska det bidrag till förlustabsorbering och kapitalisering som har gjorts av ägare och innehavare av andra äganderättsinstrument och borgenärer motsvara ett belopp som minst motsvarar åtta procent av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen i företaget i resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36 i direktivet.

Enligt det andra alternativet (artikel 44.8 i krishanteringsdirektivet) får ett bidrag från finansieringsarrangemanget också ges utan att borgenärerna bidrar med åtta procent av de totala skulderna inklusive kapitalbasen. Det förutsätter dock att ägarnas och borgenärernas bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering uppgår till ett belopp på minst 20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, att finansieringsarrangemanget i den berörda medlemsstaten uppgår till ett belopp på minst tre procent av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut, och att det berörda företaget har konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder euro.

Det bör dessutom noteras att tillämpningen av de unionsrättsliga statsstödsreglerna kan medföra att samtliga efterställda skulder måste skrivas ned. Detta gäller även om något av krishanteringsdirektivets gränsvärden (åtta procent av skulder och eget kapital eller tjugo procent av de riskvägda tillgångar) har uppnåtts. En tillämpning av statsstödsreglerna kan därför innebära att bidraget från borgenärerna måste vara större än enligt de båda modeller som beskrivs ovan för att stödet ska godkännas.

I båda de fall som nämns ovan är huvudregeln att stödet från resolutionsreserven inte får överstiga fem procent av de totala skulderna och det egna kapitalet i företaget i resolution enligt en värdering i enlighet med artikel 36 i krishanteringsdirektivet vid tidpunkten för beslut om resolution eller beslut om resolutionsåtgärder, beroende på vad som är tillämpligt.

Enligt artikel 44.7 i direktivet är dock inte femprocentsgränsen absolut, utan får överskridas under exceptionella förhållanden. En ytterligare förutsättning är att alla oprioriterade skulder utan säkerheter, utom kvalificerade insättningar, fullt ut skrivits ned eller konverterats.

Båda möjligheterna till finansiering från resolutionsreserven bör kunna utnyttjas

Av bestämmelserna i det föregående framgår när resolutionsreserven får användas för att absorbera förluster respektive skjuta till kapital när undantaget använts. Regeringen anser liksom utredningen att den alternativa bestämmelse som möjliggör finansiering från resolutions- reserven även när borgenärerna bidrar med motsvarande 20 procent av riskvägda tillgångar, i stället för åtta procent av skulder och eget kapital, bör införas i den nya lagen om resolution.

Riksgäldskontoret får därmed möjlighet att välja mellan två alternativ när den bestämmer hur stort bidraget från ägare och borgenärer ska vara.

Prop. 2015/16:5

591

Prop. 2015/16:5 Krishanteringsdirektivet innehåller inte några anvisningar om när den ena eller den andra metoden ska användas. Som utgångspunkt bör dock det alternativ som ger den minsta nedskrivningen eller konverteringen, och därmed ett större bidrag från resolutionsreserven, användas. För att Riksgäldskontoret ska ha möjlighet att välja krävs också att samtliga förutsättningar för att använda det alternativa förfarandet som utgår från institutets riskvägda tillgångar är uppfyllda. Två av dessa förutsättningar beror på omständigheterna i det enskilda fallet (storleken på borgenärernas bidrag till förlustabsorbering och storleken på institutets konsoliderade tillgångar). Storleken på det tillgängliga beloppet i finansieringsarrangemanget före det att nedskrivning eller konvertering är däremot en oberoende variabel. Regeringens överväganden i fråga om lämplig utformning av och storlek på resolutionsreserven finns i avsnitt 25.

Bördefördelning motsvarande åtta procent av företagets tillgångar och egna kapital

När Riksgäldskontoret beräknar totalbeloppet för förlustabsorbering och konvertering behöver det göras på grundval av en värdering. En sådan värdering ska också ligga till grund för beräkningen av hur stor andel av de totala skulderna och det egna kapitalet som ägare och borgenärer respektive Riksgäldskontoret har bidragit med. Värderingen ska ha gjorts i anslutning till åtgärden. Som framgår ska ägarna och borgenärerna bidra med minst åtta procent av de totala skulderna och det egna kapitalet. Basen för beräkningen omfattar alltså mer än de kvalificerade skulderna.

Sveriges riksbank efterfrågar klargöranden om vilken värdering som ska användas som utgångspunkt för att fastställa om nedskrivning och konvertering har skett i så stor utsträckning att medel från resolutionsreserven får användas. Detta framgår inte helt entydigt av krishanteringsdirektivets bestämmelser. Däremot har Europeiska kommissionen gjort tolkningen att utgångspunkten bör vara den värdering som görs i samband med försättande i resolution, dvs. i enlighet med krishanteringsdirektivets artikel 36. Även skäl 75 till krishanteringsdirektivet ger visst stöd för en sådan tolkning. Det framstår därför som lämpligt att i den nya lagen om resolution ange att basen för beräkningen bör vara den värdering som görs i samband med försättande i resolution.

Vid beräkningen av åttaprocentsgränsen medräknas bidrag som har gjorts av ägare och andra innehavare av äganderättsinstrument och borgenärer. Bidragen ska ha lämnats genom nedskrivning eller konvertering eller på annat sätt. Av detta framgår t.ex. att nedskrivning eller konvertering som har gjorts av relevanta kapitalinstrument får räknas med. Värderingstidpunkten avgör dock vad som får räknas med. Förluster som absorberats av t.ex. ägare genom en minskning av aktiekapitalet före en sådan värdering ingår inte i beräkningen av om gränsvärdet uppfylls (se även skäl 75 till krishanteringsdirektivet). Dessutom kan medel komma att skjutas till från insättnings- garantifonden.

592

Enligt krishanteringsdirektivet ska bl.a. ”kapitalbasen” räknas in vid bedömningen av hur stort bidraget från aktieägare, borgenärer m.fl. måste vara. Enligt den definition som används i krishanteringsdirektivet, som hänvisar till tillsynsförordningen, avses med kapitalbasen de poster som får ingå i kapitalbasen med vissa avdrag. Trots ordalydelsen är det dock knappast detta som varit avsikten med direktivet. Avsikten har sannolikt varit att man ska räkna med de poster som får ingå i kapitalbasen, dvs. vissa skulder samt eget kapital. Regeringen bedömer liksom utredningen att uttryckssättet totala skulder och eget kapital bör användas i den nya lagen om resolution i stället för uttrycket totala skulder inklusive kapitalbasen. Detta kommer att innebära att basen blir något större än om uttrycket kapitalbasen används.

Enligt artikel 44.5 b i krishanteringsdirektivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets totala skulder och eget kapital. Som huvudregel kommer alltså de privata aktörernas bidrag vara större än resolutionsreservens. Under exceptionella förhållanden får det dock överstiga femprocentsnivån och i det fallet utgör den övre gränsen det belopp som undantagits från nedskrivning eller konvertering eller det belopp som räknats fram enligt avsnitt 22.23.1 (artikel 46) beroende på vilket som är lägst.

Bördefördelning motsvarande tjugo procent av företagets riskvägda tillgångar

Som alternativ till huvudregeln avseende bördefördelning får resolutions- myndigheten kräva att ägare och borgenärer bidrar med tjugo procent av de riskvägda tillgångarna.

Begreppet riskvägda tillgångar definieras varken i krishanterings- direktivet eller i tillsynsförordningen. Enligt tillsynsförordningen används i stället begreppet ”det totala riskvägda exponeringsbeloppet” för att beteckna summan av de krav för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som ska ligga till grund för beräkningen av kapitalbaskravet. I detta ingår den ”riskvägda exponeringen” för kreditrisker, utspädningsrisker och motpartsrisker. I dessa riskvägda exponeringar ingår dock inte bara tillgångar utan även åtaganden utanför balansräkningen (t.ex. garantier som företaget har ställt ut) som inte är tillgångar i egentlig mening utan snarare förpliktelser (se artikel 5 i tillsynsförordningen). Begreppet exponering är således ett vidare begrepp än tillgång. Av artikel 44.8 a i krishanteringsdirektivet framgår tydligt att det är de riskvägda tillgångarna som avses vid tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen. Regeringen delar mot denna bakgrund utredningens bedömning att krishanteringsdirektivet enbart syftar på tillgångarna i balansräkningen och inte på posterna utanför balansräkningen. De riskvägda tillgångarna ska beräknas på individuell nivå och inte på gruppnivå.

Det statliga stödet från resolutionsreserven blir som huvudregel större om detta undantag används i stället för åttaprocentsregeln. För att väga upp detta uppställs i artikel 44.8 b i krishanteringsdirektivet ett krav på att behållningen i resolutionsreserven minst måste uppgå till tre procent av de garanterade insättningarna i medlemsstaten. Enbart belopp som byggts upp med förhandsbidrag får räknas med. Dessförinnan får alltså

Prop. 2015/16:5

593

Prop. 2015/16:5

594

inte undantaget utnyttjas. Ytterst kommer det sannolikt att vara resolutionsreservens storlek som avgör om undantaget är möjligt att tillämpa eller inte. Om inte resolutionsreserven är mycket stor, är det sannolikt att undantaget endast kan utnyttjas för ett företag i taget. Därefter måste resolutionsreservens byggas upp så att det uppgår till tre procent av de garanterade insättningarna innan den får användas igen. Under den tiden måste i stället åttaprocentsregeln tillämpas. En annan begränsning är att det berörda företaget ska ha konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder euro.

Vad får stödet avse?

Det bör noteras att stödet bara får användas för att kompensera för det kapital som undantagits från nedskrivning eller konvertering. Det får därmed inte användas för att täcka upp för andra underskott. Ytterst bestäms storleken på stödet från resolutionsreserven av det totalbelopp för förlustabsorbering och konvertering som fastställts enligt en värdering. Stödet från resolutionsreserven får inte överstiga det beloppet. Dessutom får reserven inte användas för någon annan typ av kapitalförstärkning.

När medel tas ur resolutionsreserven innebär det att det är reserven som förvärvar de äganderätts- och kapitalinstrument som behövs för att kapitalisera institutet. Enligt artikel 44.4 i krishanteringsdirektivet får resolutionsfonden användas för att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i företaget i resolution. Av detta följer att resolutionsmyndigheten kan komma att förvärva t.ex. aktier, konvertibler eller optioner.

Hur stort får bidraget från resolutionsreserven vara?

Enligt krishanteringsdirektivet får bidraget från resolutionsreserven uppgå till högst fem procent av företagets skulder och egna kapital. Under exceptionella omständigheter får det dock överstiga denna nivå.

Krishanteringsdirektivets uttryck ”exceptionella omständigheter” är inte definierat. Samma begrepp används i artikel 52.3 i krishanterings- direktivet rörande resolutionsmyndighetens möjligheter att förlänga tidsperioden då en omstruktureringsplan ska upprättas. Ordet ”exceptionell” återfinns också i artikel 37.10 i direktivet som hänvisar till ”en mycket exceptionell situation med en systemkris” som en förutsättning för att få använda de statliga stabiliseringsverktygen.

Av detta drar utredningen slutsatsen att ”exceptionella omständigheter” inte behöver innefatta en så pass allvarlig situation som en systemkris. Med tanke på att krishanteringsdirektivet också anger att krav kan ställas på företagen att ha tillräckligt med aktiekapital och nedskrivningsbara skulder för att resolution ska vara möjligt, och mer generellt på att resolutionsmyndigheten ska upprätta resolutionsplaner, torde det enligt utredningen vara en presumtion i krishanteringsdirektivet att det normalt ska vara möjligt att kapitalisera ett företag i tillräcklig omfattning genom att konvertera fordringar, eventuellt i kombination med ett bidrag från resolutionsreserven motsvarande fem procent av berört företags skulder och egna kapital. Regeringen delar utredningens bedömning att ”exceptionella omständigheter” bör förstås som ”i undantagsfall”. Vad

som inryms i detta begrepp får därmed överlämnas till rätts- Prop. 2015/16:5 tillämpningen, däribland EU-domstolens avgöranden i statsstödsärenden.

En ytterligare förutsättning för att stödet från resolutionsreserven ska få överstiga fem procent av skulder och eget kapital är att alla oprioriterade kvalificerade skulder utan säkerhet förutom kvalificerade insättningar har skrivits ned fullt ut eller konverterats. Det betyder att de övriga kvalificerade skulderna (utom de kvalificerade insättningarna) ska vara helt nedskrivna. Det handlar alltså här om att se till att bördan bärs av de kvalificerade skulder som inte undantagits, i vart fall om stödet överstiger fem procent. Nedskrivningen får dock inte innebära att borgenärerna får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation. Det bör, som Riksgäldskontoret framhåller, framgå av lagen att möjligheten för resolutionsreserven att i dessa fall tillskjuta mer medel förutsätter nedskrivning av samtliga kvalificerade skulder utan förmånsrätt, men inte nedskrivning av kvalificerade skulder med förmånsrätt.

De kvalificerade insättningarna behöver dock inte skrivas ned. Av detta följer att kvalificerade insättare får undantas från den extra nedskrivning och konvertering som kan krävas för att kompensera för undantaget. De ska dock skrivas ned så att de bär den börda som de skulle ha burit om inget undantag hade gjorts (om de inte undantagits).

22.33.4 Finansiering av stödet från resolutionsreserven

Regeringens förslag: Det statliga stödet från resolutionsreserven får beroende på omständigheterna finanseras genom resolutionsavgifter till resolutionsreserven, genom tilläggsavgifter från företagen, lån från Riksgäldskontoret eller andra alternativa finansieringskällor.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 44 i krishanterings- direktivet framgår de förutsättningar som ska vara uppfylla för att resolutionsreserven ska få bidra till förlustabsorberingen och kapitali- sering av ett företag i resolution samt i vilken omfattning detta får ske och hur de offentliga medlen som används ska finansieras. I artikel 44.7 i direktivet anges att bidraget i undantagsfall får överstiga fem procent.

Krishanteringsdirektivet anger en särskild ordning för hur bidrag från resolutionsreserven ska finansieras. Tillvägagångssättet framgår implicit av artiklarna 103–106 i direktivet. Först och främst får medel tas från medel som redan finns i resolutionsreserven till följd av redan inbetalda resolutionsavgifter. När dessa medel har utnyttjats får bidraget finansieras genom medel som kan inhämtas genom tilläggsavgifter (s.k. artikel 104-bidrag) inom en period av tre år. Ett bidrag till ett företag i resolution som överstiger fem procent får dock inte finansieras genom ytterligare uttag av tilläggsavgifter.

Om varken resolutionsreserven eller efterhandsbidragen räcker till får resterande belopp anskaffas genom alternativa finansieringskällor. För

svensk del innebär det upplåning från Riksgäldskontoret eller någon

595

Prop. 2015/16:5 annan del av staten, eller krediter från andra EU-länders finansierings- arrangemang (se avsnitt 25).

För att återställa resolutionsreserven kan företagen, förutom att betala tilläggsavgifter, behöva betala in medel för att återställa resolutions- reserven så att dess behållning uppgår till en procent av garanterade insättningar inom sex år. I sista hand kommer kravet på tilläggsavgifter att bestämmas av relationen mellan det stöd som finansierats med medel från resolutionsreserven och värdet på de tillgångar som förs till reserven. För att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser om finansiering av bidraget från resolutionsreserven bör motsvarande bestämmelser föras in i den nya lagen om resolution.

Artikel 44.12 i krishanteringsdirektivet anger att en medlemsstat ska anmäla bidraget från resolutionsreserven till Europeiska kommissionen. Kommissionen får då förbjuda undantaget eller kräva ändring av det om det inte uppfyller tillämpliga krav. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya lagen om resolution. Eftersom bidrag från resolutions- reserven utgör statliga medel ska bidraget också statsstödsprövas.

22.34De statliga stabiliseringsverktygen

22.34.1 Definition av de statliga stabiliseringsverktygen

Regeringens förslag: Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven som ges av regeringen för att

1.delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel i utbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primärkapital- instrument eller supplementärkapitalinstrument (verktyget för kapital- stöd), eller

2.tillfälligt ta över ägandet av ett företag i resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller, förutom de omfattande reglerna om resolutionsverktyg, också bestämmelser om s.k. statliga stabiliseringsverktyg. Artikel 37.10 i krishanteringsdirektivet anger att i en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa finansieringskällor – dvs. andra källor än resolutionsreserven

– genom att använda de statliga stabiliseringsverktygen. Med en systemkris avses störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin (artikel 2.1.30 i direktivet).

De statliga stabilitetsverktygen utgörs av dels ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd enligt artikel 57 i krishanteringsdirektivet, dels ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande enligt artikel 58 i direktivet.

596

Verktyget för aktiekapitalstöd (kapitaltillskott) innebär att staten får Prop. 2015/16:5 delta i en rekapitalisering av ett institut eller ett koncernföretag genom att

tillhandahålla kapital till företaget i utbyte mot kärnprimärkapital, alternativt övriga primärkapitaltillskott eller supplementärkapital- instrument. Verktyget för offentligt ägande innebär att staten får ta ett institut eller ett koncernföretag i tillfälligt offentligt ägande genom att göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är antingen ett ombud för staten, eller ett av staten helägt bolag.

Statliga kapitaltillskott eller ett tillfälligt statligt övertagande kan vara en del av ett resolutionsförfarande eller vidtas i stället för resolution när ett företag uppfyller förutsättningarna för resolution. Vid genomförandet av dessa bestämmelser finns det således möjlighet att närmare ange – och begränsa – under vilka omständigheter de statliga stabiliseringsverktygen ska kunna användas.

Möjlighet för staten att skjuta till kapital eller ta över ägandet av problemdrabbade institut, i syfte att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet, finns till exempel i stödlagen. Stödlagen ger möjlighet för regeringen att, under vissa förutsättningar, besluta om tvångsinlösen av aktier i ett kreditinstitut.

Det framstår som ändamålsenligt att det även framgent finns möjlighet att under vissa förutsättningar använda sådana verktyg. Möjligheten att vidta de åtgärder som innefattas i de statliga stabiliseringsverktygen bör därför framgå av den nya lagen om resolution. Det bör anges i den nya stödlagen att stabilitetsfondens medel får användas till sådana åtgärder (se avsnitt 13.4). Eftersom krishanteringsdirektivet inte ställer krav på att det uttryckligen anges varifrån dessa medel ska tas, bör det dock inte föreskrivas att enbart stabilitetsfonden får tas i bruk när de statliga stabiliseringsverktygen används. Det bör således vara möjligt att ta annan finansiering i anspråk, men detta kommer att kräva ett särskilt bemyndigande från riksdagen.

Enligt artikel 56 i krishanteringsdirektivet är det inte resolutions- myndigheten, utan det behöriga departementet eller regeringen, som ska fatta beslut om tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen. Beslutet ska dock tas i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.

Regeringen noterar att den typ av beslut som det här är fråga om kommer att kunna tas då det, med krishanteringsdirektivets terminologi, råder en mycket exceptionell situation med en systemkris. Det framstår därför som mest lämpligt att ansvaret att fatta sådana beslut läggs på regeringen (se avsnitt 5.6.2).

22.34.2De statliga stabiliseringsverktygen bör tillämpas inom ramen för resolution

Regeringens förslag: De statliga stabiliseringsverktygen får enbart användas när ett företag är försatt i resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

597

Prop. 2015/16:5 Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att direkt ingripa för att undvika företagets avveckling, i enlighet med artikel 56.1 i krishanteringsdirektivet, innebär att det i och för sig skulle vara förenligt med direktivet att låta regeringen fatta beslut om statligt stöd genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, som ett alternativ till resolution. En förutsättning för ett sådant beslut är dock att förutsättningarna för resolution är uppfyllda.

För att de statliga stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla, behöver resolutionsåtgärder kunna vidtas mot företaget i fråga. Det handlar till exempel initialt om kontrolltagande, men också om att kunna minska aktiekapitalet och dra in aktierna och att skriva ned borgenärernas skulder. Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med utredningen, att det i den nya lagen om resolution bör anges att de statliga stabiliseringsverktygen endast får tillämpas när ett företag är försatt i resolution. Därigenom kan resolutionsmyndigheten även vidta andra resolutionsåtgärder mot företaget i den mån ytterligare åtgärder behövs för att komplettera de statliga stabiliseringsverktygen.

Eftersom företaget först behöver vara försatt i resolution bör de statliga stabiliseringsverktygen betraktas som resolutionsåtgärder, och därför också omfattas av definitionen av resolutionsåtgärder (se avsnitt 6.2). Som en följd av detta behöver det inte framgå av den nya lagen om resolution att de underrättelseskyldigheter som resolutionsmyndigheten enligt artikel 75 i krishanteringsdirektivet har vid resolutionsåtgärder även gäller för ett beslut (av regeringen) om att tillämpa de statliga stabiliseringsverktygen.

22.34.3 Förutsättningar för att använda verktygen

Regeringens förslag: Vid en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige får regeringen använda de statliga stabiliserings- verktygen för att uppnå resolutionsändamålen om:

1.företaget är försatt i resolution,

2.ägare, innehavare av andra äganderättsinstrument och borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital,

3.stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd, och

4.regeringen, efter samråd med Riksgäldskontoret, Finansinspek- tionen och Riksbanken, har fastställt att någon av följande förutsätt- ningar föreligger:

a) att användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,

b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller

598

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Ackordscentralen anser att förslagen rörande statliga kapitaltillskott och tillfälliga statliga övertaganden bör konkretiseras. Ett statligt övertagande bör enligt Ackordscentralen endast ske på marknadsmässiga villkor, med tydliga regler för hur ett instituts aktier ska värderas.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 56 och artikel 37.10 i krishanteringsdirektivet uppställer villkor för att de statliga stabiliserings- verktygen ska kunna användas.

De statliga stabiliseringsverktygen får enbart användas i ”en mycket exceptionell situation med en systemkris” (artikel 37.10) och som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats (artikel 56.3). De statliga stabiliseringsverktygen får användas antingen för att bidra till resolutionen av ett företag eller direkt för att undvika en avveckling av företaget, dvs. utanför resolution, och de unionsrättsliga statsstöds- reglerna är tillämpliga på förfarandet (artikel 56.1).

Av artikel 56.3 i krishanteringsdirektivet framgår att de statliga stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.

Ytterligare villkor för användningen av verktygen återfinns i artikel 56.4 i direktivet som anger att vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när förutsättningarna för resolution är uppfyllda. Dessutom anges i artikel 56.4 i krishanteringsdirektivet tre villkor, varav åtminstone ett måste vara uppfyllt: att myndigheterna i samråd avgör att användning av resolutionsverktyg inte är tillräckligt för att undvika betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten, att ministeriet/regeringen och resolutionsmyndigheten avgör att användning av resolutionsverktyg inte är tillräckligt för att skydda allmänintresset när företaget fått extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken, eller (i fråga om verktyget för tillfälligt offentligt ägande) att berörda myndigheter i samråd avgör att användningen av resolutionsverktygen inte är tillräckligt för att skydda allmänintresset när företaget redan har beviljats kapitalstöd.

Dessutom krävs enligt artikel 37.10 i krishanteringsdirektivet att ägare och borgenärer har bidragit genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt till ett belopp motsvarande åtta procent av skulderna i företaget, för att de statliga stabiliseringsverktygen ska få användas.

En allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige får anses utgöra en systemkris i krishanteringsdirektivets mening, dvs. en sådan

Prop. 2015/16:5

599

Prop. 2015/16:5 störning i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Denna förutsättning för att använda statliga stabiliseringsverktyg bör, liksom de övriga villkor som ska vara uppfyllda enligt krishanteringsdirektivet, tas in i den nya lagen om resolution. Krishanteringsdirektivet anger att flera av förutsättningarna ska bedömas av regeringen i samråd med resolutionsmyndigheten. Såvida inte regeringen ensam är resolutions- myndighet skulle detta vara en främmande lösning för svensk del, dvs. att regeringen bara ska fatta beslut om en förvaltningsmyndighet godkänner det. Därför föreslår regeringen, i likhet med utredningen, att regeringen ska besluta efter samråd med de relevanta myndigheterna – Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Riksbanken – oavsett vilken av förutsättningarna som ska bedömas.

Ackordscentralen anser att förslagen rörande statliga kapitaltillskott och tillfälliga statliga övertaganden bör konkretiseras. Ett statligt övertagande bör enligt Ackordscentralen endast ske på marknadsmässiga villkor med tydliga regler för hur ett instituts aktier ska värderas.

Det kan noteras att de statliga stabiliseringsverktygen enbart kommer att kunna användas i samband med ett resolutionsförfarande, där värdering av det berörda företaget ska göras i enlighet med artikel 36 i krishanteringsdirektivet (se avsnitt 17). Dessutom är ett av villkoren för användning av de statliga stabiliseringsverktygen att åtgärderna godkänns i enlighet med de unionsrättsliga statsstödsreglerna. Enligt regeringens bedömning innebär de villkor som förknippas med användningen av verktygen dels att tydliga värderingsregler kommer att tillämpas, dels att de åtgärder som vidtas torde vidtas på marknadsmässiga villkor.

22.34.4 Staten som ägare och avveckling av statligt ägande

Regeringens förslag: Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav i ett företag tillåter, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.

Regeringen ska se till att dess aktieinnehav i företaget avyttras till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 57 i krishanteringsdirektivet anger att medlemsstaterna, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett företag eller ett koncernföretag tillåter, ska se till att företaget som är föremål för verktyget för offentligt kapitalstöd förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder. När en stat ger offentligt kapitalstöd ska staten säkerställa att dess andel i företaget överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.

Motsvarande bestämmelser finns för verktyget för offentligt ägande i

artikel 58.3 i krishanteringsdirektivet.

600

Att ett företag som staten helt eller delvis äger ska förvaltas på Prop. 2015/16:5 marknadsmässiga och professionella grunder är en viktig princip för

statligt ägande av företag i konkurrensutsatt verksamhet i de flesta sammanhang och även i detta. Staten bör också, vilket framgår av bestämmelserna i krishanteringsdirektivet, avveckla sitt aktieinnehav i företag som har uppkommit genom tillämpning av de statliga stabili- seringsverktygen till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter. Dessa principer bör framgå av den nya lagen om resolution.

23 Skyddsåtgärder

23.1Bestämmelser om skydd för motparter

23.1.1Definitioner och tillämpningsområde

Regeringens förslag: Regler till skydd för motparter såvitt avser vissa särskilda arrangemang (arrangemang om säkerheter, säkerhets- överlåtelser, kvittnings- eller nettningsarrangemang, säkerställda obligationer eller arrangemang om strukturerad finansiering) ska tillämpas när Riksgäldskontoret beslutar

1.om en partiell överföring genom användning av försäljnings- verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget,

2.att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget i resolution är part i, eller

3.att överföra tillgångar eller förpliktelser från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare, om över- föringen är partiell och sker genom användning av ett resolutions- verktyg.

Definitioner av relevanta arrangemang förs in i lagen om resolution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag

Skyddsregler för vissa särskilda arrangemang i samband med partiella överföringar och hävning eller ändringar av avtal

Försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget ger resolutionsmyndigheten möjlighet att överföra samtliga, eller endast vissa, tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. En partiell överföring, dvs. att endast vissa tillgångar eller förpliktelser överförs, kan ibland vara det bästa sättet att uppnå resolutionsändamålen. En partiell överföring kan t.ex. ske genom att den livskraftiga delen av verk- samheten i ett företag i resolution förs över till en privat förvärvare,

medan företaget försätts i konkurs. En annan situation där det kan bli

601

Prop. 2015/16:5	aktuellt med en partiell överföring är när vissa tillgångar överförs till ett
	broinstitut. Resolutionsmyndigheten kan t.ex. ha bedömt att	en
	försäljning av vissa tillgångar skulle kunna ha spridningseffekter, om den
	ägde rum i direkt anslutning till resolutionsförfarandet. En tredje variant
	av partiell överföring är när företaget i resolution ska omstruktureras och
	drivas vidare. Den problemfyllda delen av verksamheten kan då
	överföras till ett tillgångsförvaltningsbolag.
	Partiella överföringar av de slag som anges ovan kan ha negativ
	påverkan på motparter till företaget i resolution, om tillgångar och
	förpliktelser som har koppling till varandra separeras vid en sådan
	överföring. Krishanteringsdirektivet innehåller därför regler som syftar
	till att förhindra att tillgångar och förpliktelser som omfattas av samma
	avtal eller arrangemang separeras vid en partiell överföring.
	Artikel 76.1 och 76.3 i krishanteringsdirektivet innehåller bestäm-
	melser om skydd för ”vissa särskilda arrangemang” i samband med
	partiell överföring av tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag
	i resolution till en mottagare eller från ett broinstitut eller ett tillgångs-
	förvaltningsbolag till en mottagare, om det sker genom användning av ett
	resolutionsverktyg. Detsamma ska gälla när resolutionsmyndigheten
	häver eller ändrar villkor i ett avtal som företaget i resolution är part i
	eller när resolutionsmyndigheten ersätter företaget med en mottagare
	som avtalspart. Bestämmelserna innebär att de motparter som ingått vissa
	särskilda arrangemang med företaget i resolution skyddas. Detta sker
	genom att resolutionsmyndighetens möjlighet att vidta vissa åtgärder
	avseende tillgångar och förpliktelser, som är hänförliga till sådana
	särskilda arrangemang, begränsas.
	De olika typer av särskilda arrangemang som omfattas av skydds-
	reglerna räknas upp i krishanteringsdirektivets artikel 76.2 a–f. Det rör
	sig om arrangemang om säkerheter (artikel 76.2 a), säkerhetsöverlåtelser
	(artikel 76.2 b), arrangemang om kvittning eller nettning (artikel 76.2 c
	och 76.2 d), säkerställda obligationer (artikel 76.2 e) och arrangemang
	om strukturerad finansiering (artikel 76.2 f). Hur dessa olika former av
	arrangemang är uppbyggda och fungerar behandlas i mer detalj nedan, i
	de avsnitt som rör genomförandet av de bestämmelser (artiklarna 77–79)
	som särskilt gäller för ett eller flera specifika instrument. Skyddsreglerna
	ska tillämpas oavsett hur många parter som omfattas av arrangemangen
	och oavsett om arrangemangen har uppstått genom avtal, trust, lag eller
	på annat sätt. Detta inkluderar även arrangemang som har uppstått till
	följd av lagstiftningen i ett annat land, eller som helt eller delvis regleras
	av den (artikel 76.3 i krishanteringsdirektivet).
	Enligt regeringens bedömning bör det framgå av den nya lagen om
	resolution att skyddsreglerna är tillämpliga vid partiella överföringar av
	tillgångar eller förpliktelser, och vid hävning eller ändring av
	avtalsvillkor. Det bör också framgå av lagen att skyddsreglerna ska
	tillämpas oavsett om arrangemangen har uppstått genom avtal eller på
	annat sätt, och även i fall då arrangemangen uppstått eller regleras under
	utländsk rätt. Även om det torde vara vanligast att dessa former av
	arrangemang uppstår genom avtal, kan det inte uteslutas att sådana
	arrangemang kan uppstå på annat sätt i åtminstone vissa utländska
	rättsordningar. Däremot torde det inte vara nödvändigt att i lagen ange att
602	skyddsreglerna gäller oavsett hur många parter som omfattas	av

arrangemangen. I avsaknad av en uttrycklig inskränkning av vilka parter som ska omfattas, kommer skyddsreglerna att gälla i förhållande till alla de parter som omfattas av arrangemangen.

I artikel 76.1 b i krishanteringsdirektivet föreskrivs också att samma skyddsregler ska gälla när resolutionsmyndigheten beslutar om partsbyte enligt artikel 64.1 f i direktivet. Frågan om genomförande av direktivets bestämmelser om partsbyte behandlas i avsnitt 22.3.6, 22.8.7 och 22.16.6. Där framgår bl.a. att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av en överföring som sker genom användning av försäljnings- verktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget övertas av mottagaren och att mottagaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.

Ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. Således kommer de skyddsregler som gäller vid en överföring alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker. Mot denna bakgrund framstår det inte som nödvändigt att särskilt ange i den nya lagen om resolution att de nu aktuella skyddsreglerna gäller vid partsbyte.

De bestämmelser i den nya lagen om resolution som specifikt behandlar de olika formerna av skyddsvärda särskilda arrangemang och genomför artiklarna 77–79 i krishanteringsdirektivet behandlas i avsnitt 23.1.2, 23.1.3 och 23.1.4.

Definitioner

Definitioner av relevanta arrangemang bör införas i den nya lagen om resolution. I detta sammanhang finns det anledning att närmare analysera innebörden av termerna säkerställda obligationer och arrangemang om strukturerad finansiering, och vilka typer av arrangemang som kan anses utgöra arrangemang om strukturerad finansiering.

Krishanteringsdirektivet innehåller särskilda skyddsregler för arrange- mang om strukturerad finansiering. Vidare framgår av artikel 79 i direktivet att säkerställda obligationer ska anses utgöra ett slags arrangemang om strukturerad finansiering. Således faller säkerställda obligationer inom ramen för det vidare begreppet ”arrangemang om strukturerad finansiering”.

Säkerställda obligationer definieras i artikel 2.1.96 i krishanterings- direktivet genom en hänvisning till artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra förordningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (Ucits-direktivet). Av artikel 52.4 i Ucits-direktivet framgår att sådana instrument ska ha getts ut av ett kreditinstitut som har sitt säte i en medlemsstat och som enligt lag omfattas av särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda obligations- innehavare. Vidare framgår att kapital som härrör från en emission av sådana obligationer ska placeras i tillgångar som, under obligationernas hela giltighetstid, kan täcka de med obligationerna förenade fordringarna och som i händelse av emittentens fallissemang med prioritet ska användas för återbetalning av kapital och upplupen ränta.

För svensk del finns en särskild lag om säkerställda obligationer, lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer. I 1 kap. 2 § den lagen definieras säkerställda obligationer som sådana obligationer och

Prop. 2015/16:5

603

Prop. 2015/16:5	andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i
	emittentinstitutets säkerhetsmassa.
	När det gäller definitionen av arrangemang för strukturerad
	finansiering i krishanteringsdirektivet och formuleringen ”instrument
	som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av
	den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett
	liknande sätt som säkerställda obligationer” (”instruments used for hedging
	purposes which form an integral part of the cover pool and which
	according to national law are secured in a way similar to the covered
	bonds”) så torde det för svensk del bl.a. syfta på derivatavtal enligt lagen
	om utgivning av säkerställda obligationer. Med derivatavtal avses avtal
	som träffats i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för
	tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda
	obligationerna. Sådana avtal ingås mellan ett emittentinstitut och vissa i
	lagen uppräknade motparter som t.ex. svenska staten, Europeiska
	unionen samt kreditinstitut och värdepappersbolag med tillstånd enligt
	2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 lagen (2007:528) om värdepappers-
	marknaden (1 kap. 2 § lagen om utgivning av säkerställda obligationer).
	Även andra avtal som syftar till att säkra (”hedging”) tillgångar eller
	skulder som ingår i en säkerhetsmassa torde omfattas av definitionen av
	arrangemang om strukturerad finansiering.
	Säkerställda obligationer får endast ges ut av kreditinstitut (2 kap. 1 §
	lagen om utgivning av säkerställda obligationer). Den som innehar en
	säkerställd obligation har en direkt säkerhet i den underliggande
	säkerhetsmassan. Om det emitterande institutet skulle gå i konkurs, har
	således innehavaren av obligationen förmånsrätt i de tillgångar som ingår
	i säkerhetsmassan (4 kap. 1 § lagen om utgivning av säkerställda
	obligationer). Det är alltjämt institutet som innehar tillgångarna och
	därmed står kreditrisken för dem.
	Av definitionen av arrangemang om strukturerad finansiering i
	krishanteringsdirektivet framgår uttryckligen att även värdepapperisering
	utgör ett sådant arrangemang. Även när det gäller värdepapper som har
	tillkommit genom värdepapperisering har investeraren en fordran med
	säkerhet i en underliggande säkerhetsmassa.
	Värdepapperisering är ett förfarande som innebär att relativt homogena
	tillgångar med förutsägbara betalningsflöden omvandlas till obligationer
	eller andra lätt omsättningsbara värdepapper. Fordringar säljs till en
	juridisk person som enbart äger fordringarna och emitterar obligationer
	för sin finansiering. Det säljande företaget benämns ofta originator, och
	det förvärvande företaget specialföretag. Vanligtvis är originatorn ett
	kreditinstitut som identifierar en avskiljbar del av sin kreditstock.
	Originatorn bildar själv eller genom någon annan ett specialföretag och
	säljer fordringarna till detta företag. Specialföretagets verksamhet är
	begränsad till att äga fordringarna och att finansiera sitt förvärv av
	fordringar genom att emittera obligationer eller andra liknande värdep-
	apper (se prop. 2000/01:19 s. 9 och 10).
	Eftersom specialföretagets verksamhet är begränsad till att äga
	fordringarna i fråga kan ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag
	aldrig vara ett specialföretag. Sådana företag kan endast vara
	originatorer. Ur originatorns perspektiv är värdepapperisering en källa till
604	finansiering som kompletterar eller ersätter andra finansieringskällor,

men värdepapperisering kan också vara ett sätt att minska riskerna i originatorns verksamhet (se prop. 2000/01:19 s. 11).

Som framgår ovan kvarstår tillgångarna i säkerhetsmassan hos det emitterande institutet om det som getts ut är säkerställda obligationer. Vid värdepapperisering överförs tillgångarna i säkerhetsmassan till ett specialföretag. Vid värdepapperisering har investeraren således endast en fordran på den underliggande säkerhetsmassan. Det innebär att kreditrisken övergår till investeraren.

Ett undantag från det sagda är syntetisk värdepapperisering. Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det företag som är originator. I en traditionell värdepapperisering uppnår originatorn både en finansieringseffekt och en överföring av kreditrisk till en eller flera andra parter. I en syntetisk värdepapperisering är syftet enbart att uppnå en överföring av kreditrisk. De underliggande exponeringarna finns kvar i originatorns balansräkning, men kreditrisken är i större eller mindre grad överförd till andra parter som ställt ut skydd, i form av en garanti eller ett kreditderivat, för olika delar av den samlade kreditrisken i exponeringarna (se prop. 2006/07:5 s. 245).

Frågan är då vad som utgör ett arrangemang om strukturerad finansiering i krishanteringsdirektivets mening. Den gemensamma nämnaren för de konkreta exempel som ges i direktivet, dvs. värdepapperisering och säkerställda obligationer, synes vara att de värdepapper som ges ut ska ge investeraren en fordran på en specifik, underliggande säkerhetsmassa. Förutom instrument som ger innehavaren en fordran i en viss säkerhetsmassa ska även sådana finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår i säker- hetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer omfattas av ett sådant arrangemang. Sådana instrument torde som framgår ovan avse t.ex. derivatavtal enligt lagen om utgivning av säkerställda obligationer. Det bör i detta sammanhang noteras att svenska kreditinstitut även kan ge ut obligationer enligt utländsk lagstiftning.

Sammanfattningsvis får detta till följd dels att det inte finns något behov av att föra in en definition av säkerställd obligation i den nya lagen om resolution, eftersom sådana arrangemang täcks av det mer vittomfattande begreppet arrangemang om strukturerad finansiering. Dessutom bör bestämmelserna omfatta även utländska motsvarigheter till sådana derivatavtal som ingås inom ramen för arrangemang om strukturerad finansiering, eftersom svenska kreditinstitut kan ge ut obligationer enligt utländsk lagstiftning.

I den svenska översättningen av krishanteringsdirektivet har ”liabilities” översatts med ”skulder”. När det gäller skyddsreglerna torde det snarare handla om ”förpliktelser” eftersom överföringsverktygen i dessa fall används till att överföra delar av verksamheten i ett företag under resolution. Ett sådant företag kan t.ex. ha ingått avtal som ger upphov till andra förpliktelser än skulder för företaget, t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta. I de bestämmelser i lagen som syftar till att genomföra krishanteringsdirektivets skyddsregler används

Prop. 2015/16:5

605

Prop. 2015/16:5 därför ordet ”förpliktelser” i stället för ”skulder” (se motsvarande diskussion i avsnitt 22.3.1 beträffande försäljningsverktyget).

23.1.2Skydd för arrangemang om strukturerad finansiering

Regeringens förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverk- tyget ska samtliga tillgångar och förpliktelser som omfattas av ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering överföras samtidigt.

Riksgäldskontoret får inte upphäva eller ändra villkor i ett finansiellt instrument som ger innehavaren säkerhet i en viss säkerhetsmassa eller som används för att minimera ränte- och valutarisker i arrangemanget och har samma rätt till säkerhetsmassan som gäller för säkerställda obligationer. Arrangemang om strukturerad finansering får inte heller ändras eller upphävas om säkerheten för de finansiella instrumenten försämras.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Allmänna bestämmelser om skydd för säkerheter (arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang) finns i artikel 76.2 i krishanteringsdirektivet.

Artikel 76.2 e och f samt artikel 76.2 sista stycket i direktivet uppställer krav på lämpligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet säkerställda obligationer, och av motparterna vid sådana arrangemang.

Artikel 79.1 uppställer krav på att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet säkerställda obligationer. Syftet är att förhindra dels överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller skulder som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet i resolution är part, dels upphävande eller ändring av tillgångar, rättigheter eller för- pliktelser som utgör eller ingår i ett arrangemang om strukturerad finansiering i vilket institutet i resolution är part, om resolutions- myndigheten utövar kompletterande befogenheter.

Arrangemang om strukturerad finansiering torde i svensk rätt endast kunna uppstå genom avtal. För att inte utesluta sådana arrangemang som skulle kunna uppstå på annat sätt än genom avtal – i andra rättsordningar

– bör vid genomförandet av artikel 79, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning samt säkerheter (avsnitt 23.1.3 och 23.1.4) ”arrangemang för strukturerad finansiering” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang

606

om strukturerad finansiering”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i krishanteringsdirektivet.

Skyddsreglerna avseende avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering innebär att resolutionsmyndigheten vid en partiell överföring är förhindrad att överföra endast vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett sådant avtal eller arrangemang. Tillgångar som ingår i en säkerhetsmassa bör därför inte kunna överföras om inte också förpliktelsen (skulden) för vilken säkerheten har ställts ut överförs. Resolutionsmyndigheten får inte heller upphäva eller ändra villkoren i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering, om det får till följd att de tillgångar och förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas. Bestämmelser med det innehållet, motsvarande artikel 79.1 i krishanteringsdirektivet, bör tas in i den nya lagen om resolution.

Lagrådet föreslår att bestämmelsen som genomför artikel 79.1 b i krishanteringsdirektivet, ska kompletteras med en beskrivning av vilken påverkan som avses i bestämmelsen. Regeringen instämmer i denna bedömning. Av bestämmelsen bör därför framgå att Riksgäldskontoret inte får upphäva eller ändra villkor för finansiella instrument som ger innehavaren säkerhet i en viss säkerhetsmassa eller sådana finansiella instrument, exempelvis derivat, som används för att minimera ränte- och valutarisker i arrangemanget och har samma rätt till säkerhetsmassan som gäller för säkerställda obligationer. Vidare bör det framgå att Riksgäldskontoret inte får utöva befogenheten att säga upp eller ändra villkoren i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering, om det får till följd att säkerheter som ingår i säkerhetsmassan försämras. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att kreditavtal som ingår i säkerhetsmassan sägs upp, utan att säkerställda obligationer med säkerhet i säkerhetsmassan avvecklas i samma utsträckning.

När det gäller avtal eller andra arrangemang om strukturerad finansiering i form av värdepapperisering så torde skyddsreglerna i praktiken endast aktualiseras vid syntetisk värdepapperisering. Vid traditionell värdepapperisering har äganderätten till tillgångarna som utgör säkerhet för de emitterade värdepapperen övergått till special- företaget. I denna situation torde därför inte skyddsreglerna bli tillämpliga.

Syntetisk värdepapperisering sker typiskt sett i syfte att uppnå en överföring av kreditrisk och inte i finansieringssyfte. Mot bakgrund av hur värdepapperisering är uppbyggd, och direktivtextens avfattning, torde de nu aktuella bestämmelserna om skyddsregler ändå bli tillämpliga även på denna typ av arrangemang.

Av artikel 79.1 b i krishanteringsdirektivet följer att resolutions- myndigheten inte får upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om strukturerad finansiering om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av avtalet eller arrangemanget påverkas. Bestämmelser med motsvarande innebörd bör införas i den nya lagen om resolution.

Prop. 2015/16:5

607

Prop. 2015/16:5

23.1.3 Skydd för arrangemang om säkerheter

Regeringens förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljande- verktyget får inte, beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter,

1.en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse överföras om inte förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,

2.en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts överföras om inte säkerhetsrätten också överförs, eller

3.säkerhetsrätten överföras om inte förpliktelsen för vilken säkerhet har ställts också överförs.

Riksgäldskontoret får inte besluta att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter, om det får till följd att säkerheten upphör.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om skydd för säker- heter finns i artikel 78 i krishanteringsdirektivet. Enligt artikel 78.1 ska det finnas lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om säkerheter, för att säkerställa att en skuld inte överförs utan att den tillgång som utgör säkerhet för skulden också överförs och vice versa. På motsvarande sätt anges också att rätten att hålla den tillgång som utgör säkerhet (i krishanteringsdirektivets engelska språkversion används termen ”benefit of the security”) enbart får överföras om även den skuld för vilken tillgången utgör säkerhet, också överförs. Det framgår också av artikel 78.1 i krishanteringsdirektivet att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter, om det får till följd att skulden inte längre täcks av en säkerhet.

Utifrån krishanteringsdirektivets definition av arrangemang om säkerheter torde för svensk del sådana arrangemang omfatta dels sedvanliga avtal om säkerhet där den som ställer säkerheten behåller äganderätten (dvs. det som i svensk rätt brukar kallas pantavtal), dels avtal genom vilka äganderätten övergår till den som tar emot säkerheten. Även andra säkerhetsrätter bör omfattas av definitionen.

Giltigheten av en säkerhetsrätt varierar med vilken typ av egendom som säkerhet har ställts för. I obligationsrättsligt hänseende krävs i regel ett avtal mellan parterna. Det går dock inte att utesluta att säkerhetsrätter också kan uppstå på annat sätt än genom avtal. För att inte utesluta sådana säkerhetsrätter bör vid genomförandet av artikel 78 i svensk rätt, på motsvarande sätt som föreslås beträffande arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning (avsnitt 23.1.4), ”arrangemang om säkerheter” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerheter”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i krishanteringsdirektivet.

För att uppnå sakrättsligt skydd krävs i regel ytterligare ett moment utöver avtalet om säkerhet, nämligen att egendomen traderas. Det

608

innebär som huvudregel att egendomen överlämnats så att den som ställt Prop. 2015/16:5 säkerheten inte längre kan förfoga över den.

I krishanteringsdirektivet anges bl.a. att tillgångar som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse inte får överföras om inte också förpliktelsen för vilken säkerheten är utställd överförs. Med anledning av kravet på att den egendom som har ställts som säkerhet måste traderas för att sakrättsligt skydd ska uppnås torde tillgångarna i fråga sällan fin- nas hos det företag som har ställt ut säkerheten, i det här fallet företaget i resolution. En överföring bör dock inte hindras av att tillgångarna de facto finns hos någon annan. Bestämmelser motsvarande artikel 78.1 a–c i krishanteringsdirektivet bör tas in i den nya lagen om resolution.

I krishanteringsdirektivet förekommer begreppet ”benefit of the security” när det gäller skyddsreglerna. I den svenska översättningen av krishanteringsdirektivet används begreppen ”förmånen av säkerheten” och ”tillgång till säkerheten” omväxlande vid översättningen av det begreppet. Det framstår inte som helt klart vad som avses med begreppet ”benefit of the security”. Krishanteringsdirektivets regler innebär bl.a. att en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse, eller en förpliktelse för vilken det har ställts en säkerhet, inte får omfattas av en överföring om inte ”the benefit of the security” också överförs. Det som här torde avses är säkerhetsrätten, dvs. rätten att hålla säkerheten och realisera den.

Av krishanteringsdirektivet framgår vidare att resolutionsmyndigheten inte får upphäva eller ändra villkor beträffande ett avtal eller annat arrangemang om säkerheter om det får till följd att säkerheten upphör (artikel 78.1 d). Bestämmelser med motsvarande innebörd, som riktar sig till Riksgäldskontoret, bör införas i den nya lagen om resolution.

23.1.4Skydd för arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning

Regeringens förslag: Vid en partiell överföring genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverk- tyget får inte tillgångar eller förpliktelser som följer av ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning överföras, om det innebär att en motpart till företaget i resolution inte får

1.kvitta en fordran som företaget i resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget i resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget i resolution,

2.omvandla en fordran som motparten har på företaget i resolution, eller en förpliktelse som företaget i resolution ska fullgöra mot motparten till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

3.tillämpa en slutavräkningsklausul.

Riksgäldskontoret får inte fatta beslut om att upphäva eller ändra villkor i ett avtal eller annat arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att rättigheter eller förpliktelser som skyddas av avtalet eller arrangemanget upphävs eller ändras.

609

Prop. 2015/16:5	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att innebörden av
	de bestämmelser som rör kvittning av fordringar bör klargöras. Svenska
	Bankföreningen anser att det bör klargöras hur derivat ska hanteras och
	att de regler som styr nettning av derivat bör vara tydliga.
	Skälen för regeringens förslag: Det framgår av artikel 76.2 b–d samt
	sista stycket i artikel 76.2 i krishanteringsdirektivet att skyddsreglerna
	ska omfatta arrangemang om finansiell äganderättsöverföring (där säker-
	het som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av vissa
	förpliktelser tillhandahålls genom att hela äganderätten till vissa
	tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhetstagaren, på villkor
	att säkerhetstagaren för tillbaka tillgångarna om förpliktelserna fullgörs),
	kvittningsarrangemang samt nettningsarrangemang. Av artikel 2.1.99 i
	krishanteringsdirektivet framgår att kvittningsarrangemang är avtal där
	två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som företaget i
	resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra. Nettnings-
	arrangemang definieras i artikel 2.1.98 i direktivet som ett avtal genom
	vilket ett antal fordringar eller skyldigheter kan omvandlas till en enda
	nettofordran, inklusive avtal om slutavräkning vid en utlösande händelse.
	Nettningsarrangemang innefattar såväl s.k. slutavräkningsklausuler (dvs.
	en klausul i vilken det föreskrivs att en utlösande händelse ska få till följd
	att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser
	tidigareläggs, eller att parternas inbördes förpliktelser ska beräknas och
	en summa motsvarande nettofordran betalas av den part som har störst
	skuld) enligt artikel 2.1 n i Europaparlamentets och rådets direktiv
	2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet
	(säkerhetsdirektivet) som nettning i enlighet med definitionen i artikel
	2 k i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj
	1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och
	värdepapper, kallat finality-direktivet. Av den definitionen följer att
	nettning innebär att fordringar och förpliktelser som följer av ett
	överföringsuppdrag omvandlas till en nettofordran eller nettoförpliktelse.
	Artikel 77 i krishanteringsdirektivet innehåller mer detaljerade bestäm-
	melser om skydd för arrangemang om finansiell äganderättsöverföring,
	kvittningsarrangemang och nettningsarrangemang. Syftet är att förhindra
	att vissa, men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant
	arrangemang överförs från företaget i resolution till någon annan. Det ska
	också finnas lämpligt skydd för att förhindra att rättigheter och
	förpliktelser som skyddas av ett sådant arrangemang ändras eller upphävs
	genom att resolutionsmyndigheten använder kompletterande befogen-
	heter.
	I den svenska översättningen av krishanteringsdirektivet används
	begreppen arrangemang och avtal omväxlande när det gäller översätt-
	ningen av ”arrangement”. Att benämningen ”arrangement” används i
	krishanteringsdirektivets engelska version beror på att bestämmelsen
	avses vara tillämpning även på andra rättsfigurer än avtal. Detta framgår
	uttryckligen av artikel 76.3 i krishanteringsdirektivet. För svensk del
	torde inte säkerhetsöverlåtelser och rätt till nettning kunna uppstå utan att
	parterna avtalar om det. Rätt till kvittning kan däremot föreligga utan att
610	parterna särskilt avtalat om det. För att inte utesluta rättigheter eller

förpliktelser som uppstår på annat sätt än genom avtal bör vid genomförandet av artikel 77 i svensk rätt ”arrangemang för finansiell äganderättsöverföring, kvittning och nettning” uttryckas som ”avtal eller andra arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning”. Därigenom genomförs även artikel 76.3 i direktivet.

Riksgäldskontoret anser att innebörden av de bestämmelser som rör kvittning av fordringar bör klargöras. Enligt Riksgäldskontoret är det oklart om kvittning av ännu inte förfallna fordringar kan ske i enlighet med den nu aktuella bestämmelsen. Riksgäldskontoret framhåller två situationer där denna fråga får effekter för tillämpningen av resolutionsverktyg.

Om kvittning av ännu inte förfallna skulder ska ske, innebär det vid användning av avskiljandeverktyget att fordringar mot en viss borgenär som överförs till tillgångsförvaltningsbolaget måste åtföljas av motsvarande skulder till borgenären, oavsett om någon av dessa förpliktelser är förfallen till betalning. Dessutom kan kvittningsreglerna påverka utfallet vid skuldnedskrivning med följd att principen att en ägare eller borgenär inte ska få ett sämre utfall vid resolution än i konkurs eller likvidation (se avsnitt 16.7) blir tillämplig. Konkret kan en borgenär som innehar en fordran som uppgår till 100 samtidigt ha en skuld till företaget i resolution som uppgår till 100. Om kvittning sker innan skuldnedskrivning genomförs blir nettoresultatet för borgenären 0. Om däremot skuldnedskrivning med t.ex. tio procent sker först, kommer borgenären endast ha en fordran på 90 efter skuldnedskrivning, och en motstående skuld på 100. Utfallet efter kvittning för borgenären blir i sådant fall -10. Det är ett sämre utfall än vad som skulle ha blivit resultatet i konkurs.

Såvitt avser den första frågan, om kvittning av en ännu inte förfallen fordran som borgenären har ska kunna ske, kan noteras att ännu inte förfallna fordringar kan kvittas mot skuld i ett konkursförfarande. Eftersom det unionsrättsliga resolutionsregelverket utformats så att borgenärer som huvudprincip inte ska komma sämre ut i resolution än i konkurs, bör reglerna om kvittning i den nya lagen om resolution inte ge borgenären en sämre ställning jämfört med konkurslagens regler om kvittning. Kvittning av ännu inte förfallna fordringar bör därmed kunna ske i enlighet med den nu aktuella bestämmelsen i den nya lagen om resolution.

Samma grundläggande synsätt gör sig gällande i fråga om förhållandet mellan reglerna om kvittning och reglerna om skuldnedskrivning. Om kvittning inte sker förrän efter det att skuldnedskrivning genomförts, riskerar borgenären att på det sätt som Riksgäldskontoret har påtalat få ett sämre utfall vid skuldnedskrivning än i konkurs. Detta framstår som svårförenligt med krishanteringsdirektivets utgångspunkt att en ägare eller borgenär inte ska få ett sämre utfall vid resolution än i konkurs eller likvidation (se avsnitt 16.7). I syfte att undvika sådana effekter bör kvittning av borgenärers fordringar ske före det att skuldnedskrivning genomförs. Detta bör, i enlighet med vad Svenska Bankföreningen anför, även gälla för nettning av fordringar som är knutna till derivat utanför säkerhetspoolen för säkerställda obligationer.

Av artikel 77 i krishanteringsdirektivet följer att de rättigheter och förpliktelser som skyddas av nämnda avtal och arrangemang ska anses

Prop. 2015/16:5

611

Prop. 2015/16:5 skyddade, om avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta dessa. I och med uttrycket ”avtalsparterna” (”the parties to the arrangement”) jämställs företaget i resolution med motparten. Skyddsreglerna syftar dock främst till att skydda motparterna till ett företag i resolution. I artikel 76, i vilken det bl.a. anges när de specifika skyddsreglerna ska tillämpas, talas det huvudsakligen om skydd av motparterna (”safeguard for counterparties”). Vid genomförandet av artikel 77 bör därför skyddsreglerna i fråga uttryckas som ett förbud för resolutionsmyndigheten att besluta om en partiell överföring, om det får till följd att en motpart inte kan göra gällande sina rättigheter enligt avtalet eller arrangemanget.

Artikel 77.1 i krishanteringsdirektivet innebär vidare att resolutions- myndigheten inte får fatta beslut om att upphäva eller ändra villkoren i ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som skyddas av arrangemanget upphävs eller ändras. Motsvarande bestämmelser, som riktar sig till Riksgäldskontoret, bör föras in i den nya lagen om resolution.

I artikel 77.1 i krishanteringsdirektivet anges att skyddsregler ska finnas såvitt avser partiella överföringar av rättigheter och förpliktelser. Den allmänna bestämmelsen om skyddsregler för särskilda arrangemang (artikel 76.1) liksom undantagsbestämmelsen avseende kvittning, nettning och säkerhetsöverlåtelser (artikel 77.2) anger dock att skyddsreglerna ska omfatta inte bara rättigheter och förpliktelser utan även tillgångar. Mot denna bakgrund bör även tillgångar anges i den nu aktuella bestämmelsen i den nya lagen om resolution.

23.1.5Skyddsregler för avvecklingssystem

Regeringens förslag: Ett anmält avvecklingssystem eller de regler som gäller för ett sådant system får inte påverkas av

1.en partiell överföring genom användning av försäljningsverk- tyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, eller

2.en uppsägning eller ändring av villkoren i ett avtal som ett företag

iresolution är part i.

En definition av anmälda avvecklingssystem tas in i lagen om reso- lution.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Svenska Fondhandlareföreningen anför att det bör klargöras att även transaktioner av indirekta clearingmedlemmar med anknytning till avvecklingssystem omfattas av skyddsreglerna.

Skälen för regeringens förslag: För att förhindra spridningseffekter och negativ påverkan på den finansiella stabiliteten är det viktigt att resolutionsmyndighetens beslut om partiell överföring, eller myndig- hetens utövande av befogenheten att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget under resolution är part i, eller att ersätta företaget under resolution med en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsför- valtningsbolag som part i ett avtal, inte påverkar sådana system som

omfattas av finality-direktivet.

612

Av artikel 80.1 i krishanteringsdirektivet framgår att tillämpningen av Prop. 2015/16:5 ett resolutionsverktyg inte ska påverka användningen av system, eller

regler i system, som omfattas av finality-direktivet när resolutions- myndigheten överför vissa, men inte alla tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en mottagare, eller när myndigheten utövar befogenheten att häva eller ändra villkoren i ett avtal där företaget i resolution är part, eller för att ersätta företaget i resolution med en mottagare som part i ett avtal. Bestämmelsen omfattar, som

Svenska Fondhandlareföreningen anför, även underliggande transaktioner av indirekta clearingmedlemmar.

I artikel 80.2 i krishanteringsdirektivet anges vidare att en sådan överföring, en sådan hävning eller en sådan ändring inte ska återkalla ett överföringsuppdrag, och inte heller ändra eller upphäva vare sig möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller en nettning, användningen av medel, värdepapper eller kreditfacilititer, eller skyddet av en säkerhet.

Krishanteringsdirektivets bestämmelser om skyddsregler för avvecklingssystem bör genomföras genom att bestämmelser med samma materiella innebörd införs i den nya lagen om resolution. Finality- direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Som exempel på system som är anmälda enligt den lagen kan nämnas Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclear Sweden AB:s (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt NASDAQ OMX Clearing AB:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Kreditinstitut och värdepappersbolag deltar emellertid inte bara i svenska betalnings- och avvecklingssystem. Vid genomförandet av artikeln bör därför en hänvisning ske till finality-direktivet och inte till lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

Som framgår av avsnitt 22.3.6, 22.8.7 och 22.16.6 torde det inte behövas några särskilda skyddsregler vid partsbyte, eftersom ett partsbyte blir den rättsliga följden av en överföring. De skyddsregler som gäller med avseende på avvecklingssystem vid en överföring kommer således alltid att vara tillämpliga om ett partsbyte sker.

Vidare bedöms artikel 80.2 i krishanteringsdirektivet enbart utgöra en exemplifiering av fall då en av resolutionsmyndigheten beslutad åtgärd skulle strida mot – och inte enbart påverka användningen av – de regler som i enlighet med finality-direktivet gäller för avvecklingssystem. De åtgärder som anges i artikel 80.2 skulle påverka användningen av system, och regler i system, och faller därmed inom ramen för bestämmelsen i artikel 80.1. Bestämmelser som motsvarar artikel 80.2 i krishanterings- direktivet behöver enligt regeringens bedömning därför inte införas.

23.1.6	Undantag från skyddsreglerna

Regeringens förslag: Om det är nödvändigt för att säkerställa att de
garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får Riks-
gäldskontoret, utan hinder av skyddsreglerna avseende avtal eller
annat arrangemang om säkerheter, strukturerad finansiering,
säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning,		613

Prop. 2015/16:5		1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett sådant avtal
Prop. 2015/16:5
		eller arrangemang utan att samtidigt överföra andra tillgångar eller
		förpliktelser som omfattas av samma avtal eller arrangemang,
		2. överföra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av ett sådant
		avtal eller arrangemang utan att samtidigt överföra garanterade
		insättningar som omfattas av samma avtal eller arrangemang, och
		3. ändra eller upphäva villkor som rör sådana tillgångar eller
		förpliktelser.
		Riksgäldskontoret får utöva vissa kompletterande befogenheter i
		resolution utan hinder av skyddsreglerna avseende dels anmälda
		avvecklingssystem, dels avtal eller annat arrangemang om säkerheter,
		strukturerad finansiering, säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller
		nettning.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
		Skälen för regeringens förslag: Av flera bestämmelser i krishan-
	teringsdirektivet (artiklarna 77.2, 78.2 och 79.2) framgår att resolutions-
	myndigheten får göra avsteg från skyddsreglerna om det krävs för att
	säkerställa tillgång till garanterade insättningar. Resolutionsmyndigheten
	kan då överföra garanterade insättningar som omfattas av något av dessa
	arrangemang utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder
	som omfattas av samma arrangemang, samt överföra, ändra eller avsluta
	de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de
	garanterade insättningarna. Eftersom samma materiella regler uppställs i
	de tre nu nämnda artiklarna bör det i den nya lagen om resolution införas
	en undantagsbestämmelse som omfattar alla dessa typer av arrangemang.
		Allmänna bestämmelser om skydd för säkerhetsrätter (arrangemang
	om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller
	villkorat intresse i de tillgångar eller de rättigheter som omfattas av
	överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda
	tillgångar eller särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning
	eller liknande arrangemang) finns i artikel 76.2 i krishanteringsdirektivet.
	Av artikel 76.2 sista stycket i direktivet följer att resolutions-
	myndighetens kompletterande befogenheter enligt artiklarna 68–71 i
	krishanteringsdirektivet, dvs. att inskränka vissa avtalsvillkor, skjuta upp
	tidpunkten för fullgörande av vissa skyldigheter, begränsa möjligheten
	att göra säkerhetsrätt gällande samt att skjuta upp en parts rätt att säga
	upp ett avtal med ett företag i resolution, ska gälla oaktat de särskilda
	skyddsregler som uppställs i artiklarna 76–80 i direktivet. En
	motsvarande bestämmelse, som riktar sig till Riksgäldskontoret, bör
	införas i den nya lagen om resolution.

23.2 Skyddsregler för ägare och borgenärer

Regeringens förslag: Rätt till ersättning ur resolutionsreserven före- ligger om det av den värdering som ska ske för att fastställa det ekonomiska utfallet framgår att utfallet för ägare, borgenärer eller

614

insättningsgarantisystemet blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Ersättningen ska motsvara skillnaden mellan det faktiska utfallet och utfallet i den situationen att företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.

Om Riksgäldskontoret har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av myndighetens användning av skuldnedskrivningsverktyget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att den föreslagna lagen bör kompletteras dels med bestämmelser om enskilds möjlighet att framställa krav på ersättning, dels bestämmelser om handläggning av ersättningsärenden.

Skälen för regeringens förslag

Principen om att en ägare eller borgenär inte ska få ett sämre utfall vid resolution än i konkurs eller likvidation

Resolution innebär ett ingrepp i ägarnas och borgenärernas rättigheter. Detta ingrepp är befogat med tanke på det övergripande behovet av att skydda den finansiella stabiliteten och skattebetalarna. Krishanterings- direktivet innehåller emellertid också skyddsregler som ska förhindra att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna blir alltför långtgående i relation till bl.a. allmänna regler om egendomsskydd. En utgångspunkt är att ägarna och borgenärerna till ett företag under resolution inte ska drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet om företaget under resolution hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.

Denna princip kommer till uttryck i bl.a. artikel 34.1 g i krishanterings- direktivet. Den artikeln behandlas i avsnitt 16.7.

I artiklarna 73 och 75 i krishanteringsdirektivet regleras vissa specifika situationer som, om de uppstår, kan ge ägare och borgenärer rätt till ersättning ur resolutionsreserven. Det gäller om det ekonomiska utfallet i resolution blivit sämre för dem än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, om resolutionsmyndigheten använt något av överföringsverktygen för att genomföra en partiell överföring, eller skuldnedskrivningsverktyget. Genom hänvisningen i artikel 34.1 g i krishanteringsdirektivet till de angivna artiklarna gäller dock samma rätt till ersättning och samma förfarande för fastställande av ersättningen som föreskrivs i de angivna artiklarna även i andra situationer som täcks av artikel 34.1 g. Rätten till ersättning gäller även vid nedskrivning eller konvertering utanför resolution (se avsnitt 14.4) men däremot inte när krisavvärjande åtgärder vidtas, även om sådana åtgärder kan få betydelse för om en motpart till det berörda företaget kan t.ex. säga upp eller ändra villkoten i ett avtal med företaget (se avsnitt 19.4).

De som i det angivna fallet kan få ersättning är, om resolutions- myndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget, ägarna och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier

Prop. 2015/16:5

615

Prop. 2015/16:5	(artiklarna 73 b och 75). Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en
	partiell överföring, är det ägarna och de borgenärer vars fordringar inte
	överförs som kan få ersättning (artiklarna 73 a och 75). Även
	insättningsgarantisystemet tillhör de som kan få ersättning (artikel 75).
	För att genomföra krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del
	bör det i den nya lagen om resolution införas bestämmelser om skydd för
	ägare och borgenärer när försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget
	eller avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar eller
	förpliktelser från ett företag i resolution. Det bör också införas
	bestämmelser som ger ägare och borgenärer motsvarande skydd när
	skuldnedskrivningsverktyget används.
	När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen
	(1995:1571) om insättningsgaranti ska motsvarande regler gälla till
	skydd för insättningsgarantisystemet.
	Rätt till ersättning ur resolutionsreserven föreligger om det av den
	värdering som ska ske för att fastställa det ekonomiska utfallet, framgår
	att utfallet för ägare, borgenärer eller insättningsgarantisystemet blivit
	sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats genom
	konkurs eller likvidation. Ersättningen ska motsvara mellanskillnaden
	mellan det faktiska utfallet och utfallet i den situationen att företaget
	hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.
	När det gäller förfarandet för fastställande och utbetalning av
	ersättning från resolutionsreserven ska en värdering, i vilken
	ersättningsnivån fastställs, alltid göras vid resolution. Utbetalning från
	resolutionsreserven ska ske utan att den ersättningsberättigade behöver
	framställa någon särskild begäran om det. Av den anledningen behöver
	det inte införas några särskilda lagbestämmelser som rör själva
	förfarandet för utbetalning från resolutionsreserven.
	Riksgäldskontoret anför dock att en enskild som inte bedömts vara
	ersättningsberättigad av resolutionsmyndigheten, trots detta kan vilja
	framställa krav på ersättning. Enligt Riksgäldskontoret bör lagen
	kompletteras med bestämmelser om enskilds möjlighet att framställa
	krav på ersättning, med angivande av en bortre gräns på t.ex. ett år för
	framställande av ersättningsanspråk.
	I detta sammanhang bör beaktas att rätten till ersättning i enlighet med
	bestämmelserna om att en ägare eller borgenär inte ska få ett sämre utfall
	vid resolution än i konkurs eller likvidation syftar till att skydda ägare
	och borgenärer i samband med att resolutionsåtgärder vidtas, och att
	förhindra att de negativa effekterna för ägarna och borgenärerna blir
	alltför långtgående i relation till bl.a. allmänna regler om
	egendomsskydd. Skyddet bör därför inte inskränkas på ett sätt som kan
	försvåra för den enskilde att framställa krav på ersättning i enlighet med
	skyddsreglerna. Ett beslut om ersättning från resolutionsreserven kan
	överklagas. Om någon framställer anspråk på ersättning från
	resolutionsreserven, och Riksgäldskontoret beslutar att någon ersättning
	inte ska utgå, bör även ett sådant beslut kunna överklagas (se avsnitt
	29.2.2). Enligt regeringens bedömning saknas skäl att införa en
	särreglering som begränsar enskildas möjligheter att framställa krav på
	ersättning på det sätt som Riksgäldskontoret föreslår.
	Dessutom framför Riksgäldskontoret att bestämmelser om
616	handläggning av överklagade ersättningsärenden, som enligt utredningen

ska handläggas av allmän domstol, bör tas in i lagen för att säkerställa en Prop. 2015/16:5 enhetlig prövning av olika krav som rör samma resolutionsförfarande.

Denna fråga behandlas, tillsammans med andra frågor som rör överklagande av resolutionsmyndighetens beslut, i avsnitt 29.2.2.

Undvikande av dubbelkompensation till ersättningsberättigade

Det följer av artikel 73 i krishanteringsdirektivet att om rätt till ersättning har uppkommit för att resolutionsmyndigheten har använt skuld- nedskrivningsverktyget, kan en ersättningsberättigad inte också få rätt till ersättning för att resolutionsmyndigheten har beslutat om partiell överföring.

Syftet med denna bestämmelse synes vara att förhindra dubbelkompensation, dvs. att en ersättningsberättigad ersätts två gånger. Utan ett sådant klargörande skulle en ersättningsberättigad kunna få ersättning två gånger, först när resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivningsverktyget och därefter när resolutionsmyndigheten använder ett annat resolutionsverktyg som innebär att myndigheten beslutar om partiell överföring. Denna effekt skulle alltså kunna uppstå i situationer där en fordran först blir föremål för nedskrivning, därefter för partiell överföring till t.ex. ett broinstitut.

Mot denna bakgrund bör det framgå av den nya lagen om resolution att om Riksgäldskontoret har använt skuldnedskrivningsverktyget i förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer endast rätt till ersättning till följd av Riksgäldskontorets användning av skuld- nedskrivningsverktyget.

24Konkurs, likvidation och avslutande av resolution m.m.

24.1	Konkurs och likvidation

Regeringens förslag: Inkommer en ansökan om konkurs avseende ett
företag som omfattas av den nya lagen om resolution till tingsrätten,
ska rätten underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om
ansökan. Om Riksgäldskontoret inom sju dagar från det att
myndigheten mottog underrättelsen meddelar rätten att företaget är
försatt eller ska försättas i resolution, ska konkursansökan avvisas.
Om Riksgäldskontoret inkommer med en konkursansökan till
tingsrätten behöver inte Riksgäldskontoret och Finansinspektionen
underrättas om ansökan och ärendet ska tas upp till prövning i vanlig
ordning.
Om ett företag som har varit föremål för resolution försätts i
konkurs, ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren
lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att
upprätta konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen enligt
konkurslagen. Om ett företag som har varit föremål för resolution går i
likvidation, ska Riksgäldskontoret på begäran av likvidatorn lämna de		617

Prop. 2015/16:5

618

upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen. Uppgiftsskyldigheten ska i båda fallen vara sekretessbrytande.

Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska underrättas om en ansökan eller anmälan om tvångslikvidation avseende ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution. Om Riksgäldskontoret meddelar registreringsmyndigheten eller rätten att företaget är försatt eller ska försättas i resolution, får beslut om likvidation av företaget inte fattas.

Om styrelsen i ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution tar emot eller upprättar ett förslag till beslut om likvidation som ska prövas av stämman (s.k. frivillig likvidation), ska styrelsen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om förslaget. Om företaget är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret meddelar att företaget ska försättas i resolution, får kallelse till en sådan stämma inte utfärdas.

Regeringens bedömning: Regeringen får meddela närmare före- skrifter om den förteckning över företag som omfattas av den nya lagen om resolution som Finansinspektionen ska upprätta och som Bolagsverket och allmänna domstolar ska ha tillgång till.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår att bestämmelser om konkurs avseende ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution ska införas i konkurslagen (1987:672). En ansökan om konkurs avseende ett företag som är försatt i resolution ska vilandeförklaras av tingsrätten. Därefter ska rätten underrätta resolutionsmyndigheten och Finansinspek- tionen om ansökan. Vilandeförklaringen ska upphävas efter sju dagar om resolutionsmyndigheten har informerat tingsrätten om att den inte avser att försätta företaget i resolution eller myndigheten inte har informerat tingsrätten om något ställningstagande. Om företaget är försatt i resolution ska konkursansökan avvisas.

Utredningens förslag innehåller bestämmelser om likvidation av ett företag i resolution i relevanta sektorslagstiftningar. Vidare föreslår utredningen att bestämmelser om underrättelseskyldighet avseende likvidation ska införas i aktiebolagsförordningen (2005:559), förord- ningen (1987:978) om ekonomiska föreningar och i förordningen (2004:329) om bank- och finansieringsrörelse.

Utredningen föreslår inga bestämmelser om upprättandet av en förteck- ning över företag som omfattas av den nya lagen om resolution. Utredningen föreslår inte heller någon bestämmelse om att Riksgälds- kontoret, på begäran av en likvidator, ska lämna de upplysningar som likvidatorn behöver för att genomföra likvidationen av ett företag som har varit försatt i resolution.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svea hovrätt anser att det finns en motsägelse i utredningens förslag, eftersom det framgår att en gäldenär som är försatt i resolution endast får försättas i konkurs efter ansökan av resolutionsmyndigheten men det samtidigt framgår att en konkurs- ansökan ska avvisas om resolutionsmyndigheten har försatt ett företag i resolution. Stockholms tingsrätt anser att information om vilka företag som kan bli föremål för resolution bör tillgängliggöras för tingsrätterna

på lämpligt sätt. Bolagsverket anser att Finansinspektionen ska vara skyldig att underrätta Bolagsverket om vilka företag som kan bli föremål för resolution. Vidare efterfrågar Bolagsverket ytterligare bestämmelser om likvidation av företag som omfattas av den nya lagen om resolution. Bolagsverket anser också att det bör övervägas om resolutions- myndigheten bör kunna utse en eller flera likvidatorer.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 86.1 i krishanteringsdirektivet ska ett beslut om att inleda ett insolvensför- farande mot ett företag som omfattas av direktivet underställas resolutionsmyndigheten för godkännande. Av artikel 86.2 i kris- hanteringsdirektivet följer en skyldighet att underrätta behöriga myndig- heter och resolutionsmyndigheter om ansökningar om att få inleda insolvensförfaranden mot ett sådant företag som kan försättas i resolution samt de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en ansökan om att inleda ett insolvensförfararande ska få beviljas.

Bestämmelser som genomför artikel 86.1 och 86.2 i krishanterings- direktivet bör införas i lag. Konkurs eller likvidation ska inte kunna inledas innan resolutionsmyndigheten har getts möjlighet att bedöma om en sådan avveckling kan hota något resolutionsändamål och därmed motivera ett ingripande. Regeringen anser därför att Riksgäldskontoret bör underrättas om och ha möjlighet att förhindra att ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution försätts i konkurs eller likvidation (både frivillig och tvångslikvidation).

Kreditinstitut och värdepappersbolag kan enligt gällande rätt inte bli föremål för företagsrekonstruktion (jfr 1 kap. 3 § lagen om företags- rekonstruktion). Några bestämmelser om Riksgäldskontorets möjligheter att förhindra företagsrekonstruktion föreslås därmed inte av regeringen. Företagsrekonstruktion behandlas närmare i avsnitt 24.2.

Riksgäldskontoret bör alltid underrättas när en ansökan om konkurs beträffande ett företag som kan bli föremål för resolution har getts in till en tingsrätt. Under den tid Riksgäldskontoret överväger om företaget bör försättas i resolution bör tingsrätten avvakta vidare handläggning av konkursansökan. Tingsrätten bör avvakta tills dess Riksgäldskontoret meddelat om företaget är försatt eller ska försättas i resolution eller sjudagarsfristen har löpt ut. Ett meddelande från Riksgäldskontoret att företaget är försatt eller ska försättas i resolution innebär att konkursansökan ska avvisas. I annat fall kan handläggningen av konkursansökan återupptas.

Riksgäldskontoret bör likaså alltid underrättas om en förestående likvidation. Likvidation bestäms dock på annat sätt än konkurs. För ett aktiebolag gäller att företaget kan gå i likvidation både efter beslut av bolagsstämman, s.k. frivillig likvidation, och efter beslut av en myndighet, s.k. tvångslikvidation. En liknande uppdelning kan göras avseende ekonomiska föreningar samt spar- och medlemsbanker. Med anledning härav träffar underrättelseskyldigheten avseende en ansökan eller anmälan om likvidation olika subjekt i regeringens förslag. Vid frivillig likvidation får styrelsen antas vara medveten om att företaget är försatt i resolution och någon underrättelse från Riksgäldskontoret behöver inte ske.

Även om företaget inte är försatt i resolution eller Riksgäldskontoret inte avser att besluta om att försätta företaget i resolution, bör myndig-

Prop. 2015/16:5

619

Prop. 2015/16:5	heten underrätta det relevanta subjektet om den bedömning som myndig-
	heten har gjort.
	Regeringen anser att det i den nya lagen om resolution bör införas en
	skyldighet för Riksgäldskontoret att, om ett företag i resolution försätts i
	konkurs, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren begär för att han
	eller hon ska kunna upprätta en konkursbouppteckning och en
	förvaltarberättelse enligt konkurslagen (1987:672). Att konkurs-
	förvaltaren har rätt att ta del av myndighetens uppgifter är viktigt för att
	konkursbouppteckningen och berättelsen ska kunna upprättas. Även
	likvidatorn för ett företag som tidigare har varit försatt i resolution kan
	behöva ta del av myndighetens uppgifter. Regeringen delar därför
	Lagrådets uppfattning att en uppgiftsskyldighet för Riksgäldskontoret i
	förhållande till likvidatorn bör gälla om ett företag som har varit försatt i
	resolution därefter går i likvidation. Uppgiftsskyldigheten bör bryta
	sekretessen som föreslås gälla i ett avslutat ärende om resolution (se
	vidare avsnitten 27.4 och 27.8.2). Det innebär att Riksgäldskontoret är
	skyldig att lämna de av konkursförvaltaren eller likvidatorn efterfrågade
	uppgifterna även om de är föremål för sekretess hos myndigheten i
	sådant ärende.
	Det är en diversifierad skara av företag som omfattas av den nya lagen
	om resolution. Domstolen eller registreringsmyndigheten (Bolagsverket)
	bör därför på enkelt och praktiskt sätt kunna ta reda på om ett visst
	företag omfattas av den nya lagen om resolution och därmed ska
	handläggas i särskild ordning. Det framstår därför som lämpligt att
	Finansinspektionen ska upprätta en förteckning över de företag som
	omfattas av den nya lagen om resolution som allmänna domstolar och
	Bolagsverket ska ha tillgång till, i enlighet med vad Bolagsverket och
	Stockholms tingsrätt framför önskemål om. Regeringen bör få meddela
	närmare föreskrifter om upprättandet och den närmare utformningen av
	en sådan förteckning.
	Bolagsverket efterfrågar att det tydliggörs hur myndigheten ska hantera
	en anmälan om frivillig likvidation av ett företag som omfattas av den
	nya lagen om resolution. Bolagsverket anser att bestämmelser om
	likvidation, som motsvarar de bestämmelser som utredningen föreslagit
	om konkurs, bör införas i lag. Ett bankaktiebolag, en sparbank eller en
	medlemsbank ska gå i likvidation, om tillståndet att driva bankrörelse har
	återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan
	tillståndspliktig rörelse. Bolagsverket anser därför att det bör klargöras
	att även en sådan ansökan om likvidation ska vilandeförklaras avseende
	ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution. Med hänsyn till
	den förmodade komplexiteten i en likvidation av ett finansiellt institut
	anser Bolagsverket att det bör övervägas om resolutionsmyndigheten ska
	utse, eller åtminstone föreslå, en eller flera likvidatorer för företaget i
	resolution. Vidare anser Bolagsverket att möjligheten för resolutions-
	myndigheten att besluta om frivillig likvidation i resolution genom
	utövande av aktieägarnas rösträtt ska utredas vidare. Bolagsverket anser
	också att det bör övervägas om resolutionsmyndigheten ska ha möjlighet
	att besluta om likvidation och utse likvidator för ett företag i resolution.
	Genom regeringens förslag på bestämmelser om handläggningen av ett
	likvidationsärende, både vid frivillig likvidation och tvångslikvidation,
620	får Bolagsverkets önskemål om ytterligare bestämmelser om likvidation

anses omhändertagna. När det gäller frågan om Riksgäldskontorets Prop. 2015/16:5 möjligheter att besluta om frivillig likvidation genom övertagande av

aktieägarnas rösträtt bör det dock klargöras att myndigheten visserligen har befogenhet att ansöka om likvidation men det bör, i enlighet med vad som framgår under avsnitt 24.5 nedan, i så fall ske efter att resolutionen avslutats och inte genom utövande av en resolutionsåtgärd. Mot bakgrund härav bör det inte heller vara Riksgäldskontorets uppgift att utse en eller flera likvidatorer. Det förhindrar dock inte att myndigheten bistår Bolagsverket med namn på personer som Riksgäldskontoret bedömer som lämpliga att utses till likvidatorer.

24.2Företagsrekonstruktion

Regeringens förslag: Lagen om företagsrekonstruktion ska inte tillämpas på ett finansiellt institut eller holdingföretag som är försatt i resolution enligt den nya lagen om resolution.

Utredningen saknar förslag i denna del.

Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt efterfrågar ett klargörande när det gäller tillämpningsområdet för den nya lagen om resolution och lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innnehåller inga bestämmelser om hur resolution förhåller sig till företagsrekon- struktion.

Enligt 1 kap. 3 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion är bl.a. kreditinstitut och värdepappersbolag undantagna från lagens tillämp- ningsområde. Som Stockholms tingsrätt påpekar är dock inte alla typer av företag som omfattas av den nya lagen om resolution undantagna från tillämpningsområdet för lagen om företagsrekonstruktion (jfr 1 kap. 1 § första stycket den nya lagen om resolution och 1 kap. 3 § första stycket lagen om företagsrekonstruktion).

Av samma skäl som gäller avseende konkurs och resolution är det olämpligt att företagsrekonstruktion och resolution pågår samtidigt avseende ett företag (se avsnitt 24.1 ovan). Regeringen anser därför att det bör införas en bestämmelse om att lagen om företagsrekonstruktion inte heller ska tillämpas på andra former av företag som omfattas av den nya lagen om resolution när ett sådant företag är försatt i resolution.

24.3Återvinning av rättshandlingar

Regeringens förslag: Bestämmelserna om återvinning i konkurslagen ska inte tillämpas på tillgångar eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag till ett annat.

Har beslut om resolution meddelats avses med fristdag enligt 4 kap. konkurslagen dagen för beslutet om resolution, såvida konkurs- ansökningen har gjorts senast tre veckor från det att resolutionen avslutats.

621

Prop. 2015/16:5

622

Regeringens bedömning: Bestämmelser om återvinning av rättshandlingar som motsvarar bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen bör inte införas avseende resolution.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen saknar förslag om fristdag och bedömning om återvinnings- reglerna i 4 kap. konkurslagen ska tillämpas vid resolution.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svea hovrätt, Riksgäldskontoret, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att utredningens betänkande saknar förslag på bestämmelser om återvinning av otillbörliga rättshandlingar vid resolution som motsvarar återvinnings- reglerna i 4 kap. konkurslagen (1987:672) och att det bör övervägas om sådana bestämmelser ska införas. Stockholms tingsrätt anser att en bestämmelse om att reglerna om återvinning i konkurs inte är tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutions- åtgärd överförts från ett företag i resolution eller ett broinstitut till någon annan, ska införas i konkurslagen. Riksgäldskontoret anser att en bestämmelse om fristdagen vid resolution (som motsvarar 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen) bör införas i lag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Återvinning i förhållande till resolutionsåtgärder

I artikel 37.8 i krishanteringsdirektivet anges att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshandlingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke-verkställbara, inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder genom användning av ett resolutionsverktyg eller av de statliga stabiliseringsverktygen. Med anledning därav har utredningen föreslagit en bestämmelse i den nya lagen om resolution som innebär att bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen inte är tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag i resolution eller ett broinstitut till någon annan. Ingen av remissinstanserna invänder mot utredningens förslag i denna del och inte heller i övrigt har det framkommit skäl som föranleder regeringen att frångå utredningens förslag.

Återvinningsregler vid resolution

Svea hovrätt, Riksgäldskontoret, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör övervägas om återvinnings- regler motsvarande bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen ska införas även för resolution och anför att frågan bör utvecklas närmare. Bankföreningen framför också att det kommer att bli komplicerat att tillämpa principen om att ingen borgenär ska få ett sämre utfall vid resolution än vid konkurs, om återvinning kan ske vid konkurs men inte i resolution.

Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om återvinning av rättshandlingar som ett företag i resolution har vidtagit. Artikel 37.8 i krishanteringsdirektivet är begränsad till att omfatta resolutionsåtgärder, dvs. vissa särskilda rättshandlingar som vidtagits av resolutions-

myndigheten. Det bör således vara möjligt för medlemsstaterna, att Prop. 2015/16:5 utifrån krishanteringsdirektivet, i nationell rätt införa bestämmelser om

återgång av rättshandlingar som vidtagits av företaget i resolution före eller under tiden företaget är försatt i resolution.

Principen om att en borgenär inte ska få ett sämre utfall vid resolution än om företaget hade försatts i konkurs (se avsnitt 16.7 för en närmare redogörelse för den principen) måste anses ta sikte på att det slutliga resultatet för en borgenär, dvs. hur mycket av fordran som har blivit ersatt efter att samtliga åtgärder i resolution respektive konkurs har vidtagits. Principen kan således inte anses innebära att regelverken måste återspegla varandra. Om det visar sig att borgenären har fått ett sämre utfall vid resolutionen än om bestämmelserna om konkurs (inklusive återvinningsreglerna) hade tillämpats, är borgenären berättigad till ersättning för mellanskillnaden.

Vid en sammantagen bedömning anser regeringen därför inte att bestämmelser om återvinning av rättshandlingar, som motsvarar bestämmelserna i 4 kap. konkurslagen, bör införas avseende resolution.

Fristdag vid resolution

Fristdagen utgör utgångspunkt vid bedömningen av huruvida en rättshandling har vidtagits i tillräcklig närtid för att kunna återvinnas. Tidsgränsen varierar dock beroende på typen av rättshandling och till vem rättshandlingen har riktats. I 4 kap. 2 § första stycket konkurslagen framgår att med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in till tingsrätten. I 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen framgår att om beslut om företagsrekonstruktion har fattats ska fristdagen i stället vara dagen för ansökan om företagsrekonstruktion, såvida konkursansökan har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från att beslutet om rekonstruktionens upphörande fattades.

Resolution av ett företag kan följas av ett konkursförfarande. Eftersom det inte finns någon maximal tidsgräns för hur länge ett resolutions- förfarande kan pågå, kan en avsevärd tid förflyta från det att företaget har vidtagit en otillbörlig rättshandling till dess att konkursförfarandet påbörjas. Det skulle kunna innebära att möjligheten att återvinna sådana rättshandlingar i en på resolution efterföljande konkurs har upphört även om övriga rekvisit för återvinning är uppfyllda. En sådan ordning kan inte anses tillfredställande varför en bestämmelse motsvarande 4 kap. 2 § andra stycket konkurslagen bör införas även avseende resolution. Fristdagen ska i detta sammanhang vara dagen för beslut om försättande i resolution.

24.4	Förmånsrätt för insättningar m.m.

Regeringens förslag: Allmän förmånsrätt ska gälla för insättningar
som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen om insättningsgaranti
upp till det belopp som är ersättningsgillt enligt den lagen.
Allmän förmånsrätt med prioritet därefter ska vidare gälla för
insättningar som omfattas av insättningsgarantin enligt lagen om		623

Prop. 2015/16:5

624

insättningsgaranti utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt den lagen, avseende

1.fysiska personer,

2.mikroföretag samt små och medelstora företag, och

3.insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen.

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ny bestämmelse som uttryckligen anger att staten övertar insättarnas förmånsrätt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan, med stöd av bemyndiganden i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden, meddela föreskrifter om krav på att kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha system som förmår identifiera insättningar till fysiska personer samt mikroföretag och små och medelstora företag.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock att kravet på att kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha system för att identifiera insättningar ska framgå av lag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret anser att definitionerna av kvalificerad och skyddad insättning i lagen om insättningsgaranti bör ändras. Svenska Bankföreningen har inget att invända mot de föreslagna reglerna men anser att en övergångsbestäm- melse bör införas.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Vad gäller prioritets- ordningen vid konkurs, dvs. i vilken ordning borgenärerna får betalt, så framgår denna av förmånsrättslagen (1970:979) och konkurslagen (1987:672). Förmånsrättslagen innebär att konkursfordringarna delas upp i prioriterade fordringar, med särskild eller allmän förmånsrätt, och oprioriterade fordringar. Särskild förmånsrätt har som regel företräde framför allmän förmånsrätt som i sin tur har företräde framför de oprioriterade fordringarna.

En borgenär med särskild förmånsrätt har företrädesrätt till betalning för sin fordran ur viss egendom. De särskilda förmånsrätterna gäller som huvudregel inbördes efter paragrafernas numrering i lagen och därefter efter numreringen i paragrafen. Den restfordran som eventuellt uppkommer när borgenären har fått betalt ur egendomen är oprioriterad. Eventuellt överskott fördelas mellan övriga borgenärer.

De allmänna förmånsrätterna ger företrädesrätt till betalning ur boets samtliga tillgångar. De har inbördes den företrädesordningen som följer av paragrafernas placering i förmånsrättslagen. Fordringar som har allmän förmånsrätt enligt samma paragraf har inbördes lika rätt till betalning.

Särskild förmånsrätt har som regel företräde framför allmän förmånsrätt. Oprioriterade fordringar har inbördes lika rätt till betalning. En borgenär kan dock enligt fordringsavtalet ha rätt till betalning först efter övriga borgenärer (s.k. efterställda fordringar). Böter, viten och fordringar på grund av förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott får vid konkurs dock utdelning först efter övriga borgenärer.

Om flera fordringar har lika rätt till betalning ska utdelning i konkurs (betalning) ske i förhållande till fordringarnas storlek, dvs. utdelningen ska beräknas proportionellt.

Enligt artikel 108 i krishanteringsdirektivet ska insättningar ges högre prioritet vid insolvens (konkurs) i förhållande till vanliga oprioriterade borgenärers fordringar. Enligt bestämmelsen ska förmånsrätten avse garanterade insättningar och insättningsgarantiordningar (t.ex. den svenska insättningsgarantifonden) som ersätter garanterade insättare vid insolvens. Dessutom ska förmånsrätt, men sämre förmånsrätt än för de ovan nämnda, gälla för den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag samt små och medelstora företag som överstiger det garanterade beloppet. Samma förmånsrätt som för dessa ska också gälla för insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom unionen.

Riksgäldskontoret anser att definitionerna av kvalificerad och skyddad insättning i lagen om insättningsgaranti bör ändras. Definitionen av kvalificerade insättningar och garanterade insättningar i den nya lagen om resolution behandlas i avsnitt 6.13. Där framgår att kvalificerade insättningar är alla insättningar som får omfattas av insättningsgarantin medan garanterade insättningar är kvalificerade insättningar som inte överstiger ersättningsnivån för garantin, vilket motsvarar vad Riksgäldskontoret anser bör framgå av definitionen. Definitioner av garanterade och kvalificerade insättningar föreslås finnas i den nya lagen om resolution.

Riksgäldskontoret anser också att den av utredningen föreslagna bestämmelsen i 3 a § lagen om insättningsgaranti bör utformas med hänvisning till begreppet garanterad insättning i stället för ett fast belopp, eftersom en insättare kan ha flera konton i samma institut eller dela ett konto med flera andra insättare. Bestämmelsen bör enligt regeringens bedömning utformas så att hänvisningen till beloppet 100 000 euro byts ut mot en hänvisning till den relevanta bestämmelsen om ersättningsgillt belopp i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Bestämmelserna om förmånsrätt för garanterade insättningar och kvalificerade insättningar bör tas in i förmånsrättslagen. Det framstår dock som mindre lämpligt att föra in separata definitioner av garanterade insättningar och kvalificerade insättningar i den lagen. I stället bör definitioner av begreppen införas i den nya lagen om resolution.

Svenska Bankföreningen anser att en övergångsbestämmelse bör införas, eftersom en ändring av förmånsrättsordningen medför en förändring i parternas civilrättsliga rättigheter då vissa fordringsägare får en sämre ställning än enligt gällande rätt.

Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra artikel 108 i krishanteringsdirektivet, och direktivet innehåller inte några övergångs- bestämmelser i den delen. Införande av övergångsbestämmelser i svensk rätt skulle därmed inte vara förenligt med krishanteringsdirektivets bestämmelser.

Enligt 19 § lagen om insättningsgaranti träder staten in i insättarens rätt mot institutet med företrädesrätt framför insättaren intill det utgivna beloppet. Denna inträdesrätt gäller även de garanterade insättarnas

Prop. 2015/16:5

625

Prop. 2015/16:5	förmånsrätt enligt den bestämmelse som föreslås ovan. Det behövs därför
	inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att staten övertar
	insättarnas förmånsrätt.
	Eftersom de garanterade insättningarna är undantagna från skuld-
	nedskrivning och konvertering inom ramen för resolution, får undantaget
	inte särskilt stor betydelse för insättarna när skuldnedskrivningsverktyget
	används. Eftersom insättningsgarantisystemet får bära de förluster som
	skulle ha burits av de garanterade insättarna enligt den normala
	prioritetsordningen (se avsnitt 25.2.8 för en närmare beskrivning),
	kommer emellertid bestämmelserna att påverka insättningsgaranti-
	systemets förmånsrätt. Detsamma blir fallet vid konkurs, eftersom
	insättningsgarantisystemet när ersättningen har betalats ut till de gamla
	insättarna övertar deras förmånsrätt.
	När skuldnedskrivningsverktyget används följer det av bestämmelsen
	att de kvalificerade insättningarna får bättre prioritet än övriga
	kvalificerade skulder. De kommer därför att skrivas ned eller konverteras
	först när övriga fordringar – utom insättningsgarantins fordringar för de
	garanterade insättningarna – tagits i anspråk.
	I artikel 2.1.107 i krishanteringsdirektivet definieras mikroföretag samt
	små och medelstora företag enligt definitionen vad avser kriteriet om
	årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens
	rekommendation 2003/361/EG. Med beaktande av definitionerna i
	rekommendationen bör begreppen mikroföretag samt små och
	medelstora företag, i likhet med den lösning som har valts i t.ex. lagen
	(2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, definieras
	genom en hänvisning till bilagan till kommissionens rekommendation
	2003/361/EG. I det aktuella fallet är det emellertid bara kriterierna för
	årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till den rekommendationen som är
	relevant.
	Av artikel 5.4 i 2014 års insättningsgarantidirektiv framgår att
	medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut märker kvalificerade
	insättningar på ett sådant sätt att de omedelbart kan identifieras. I det nu
	aktuella sammanhanget handlar det om att det vid varje tidpunkt ska vara
	möjligt att identifiera de kvalificerade insättningarna till fysiska personer
	samt små- och medelstora företag.
	Enligt 6 kap. 3 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
	förkortad LBF, och 8 kap. 36 § lagen (2007:528) om värdepappers-
	marknaden, förkortad LVM, ska ett kreditinstituts respektive ett
	värdepappersbolags system för hantering av uppgifter om insättare och
	deras insättningar vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan
	sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över institutets
	samtliga insättare och deras respektive insättningar. I 16 kap. 1 § 4 LBF
	och 8 kap. 42 § 23 LVM finns bemyndiganden för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka
	åtgärder som kreditinstitut och värdepappersbolag ska vidta för att
	uppfylla bl.a. krav avseende system för hantering av uppgifter om
	insättare och deras insättningar. Enligt regeringens bedömning torde det
	med stöd i dessa bemyndiganden kunna meddelas föreskrifter om krav på
	att kreditinstitut och ett värdepappersbolag ska ha system som förmår
	identifiera insättningar till fysiska personer samt mikroföretag och små
626	och medelstora företag. Mot denna bakgrund saknas skäl att föra in nya

bestämmelser om sådana krav i LBF och LVM på det sätt som Prop. 2015/16:5 utredningen föreslår.

24.5	Avslutande av resolution

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret bedömer att det inte
finns skäl att vidta några ytterligare resolutionsåtgärder ska myndig-
heten så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen är avslutad.
Inom rimlig tid efter att resolutionen är avslutad ska Riksgälds-
kontoret ansöka om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i
likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att
företaget ska drivas vidare.
En konkursansökan av Riksgäldskontoret ska vid prövningen
behandlas som en ansökan av gäldenären enligt 2 kap. konkurslagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Svea hovrätt anser att det bör klargöras hur
beslutanderätten mellan resolutionsmyndigheten och konkursförvaltaren
bör fördelas avseende ett företag som försätts i konkurs efter det att
företaget varit försatt i resolution. Bolagsverket anser att det bör
klargöras att resolution som ny grund för tvångslikvidation bör omfatta
även bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag.
Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet innehåller
inga artiklar om resolutionens avslutande. Det ligger dock i sakens natur
att resolution inte bör pågå längre än nödvändigt. Det bör därför införas
en bestämmelse i den nya lagen om resolution om att resolutions-
myndigheten ska avsluta resolutionen när det inte längre finns behov av
några resolutionsåtgärder. Genom ett sådant beslut upphör resolutions-
myndighetens kontroll över företaget och resolutionens rättsverkningar i
övrigt.
Att fler resolutionsåtgärder inte behövs kan t.ex. bero på att företaget
ska avvecklas genom konkurs eller likvidation, på att en privat förvärvare
övertar ansvaret för företagets omstrukturering eller på att de reso-
lutionsåtgärder som krävs är vidtagna. I det senare fallet kan det
fortfarande finnas behov av att vidta omstruktureringsåtgärder enligt
företagets omstruktureringsplan. Eftersom planen bygger på reguljära
bolagsrättsliga befogenheter och fler resolutionsåtgärder inte behövs, kan
resolutionen avslutas. En förutsättning är dock att det finns en av
resolutionsmyndigheten godkänd omstruktureringsplan. Om det inte gör
det, kan resolutionsmyndigheten inte förutsätta att det inte finns behov av
fler resolutionsåtgärder. Då är inte heller rekvisitet för beslut om
resolutionens avslutande uppfyllt.
Enligt artikel 86.1 i krishanteringsdirektivet får insolvensförfaranden
avseende ett företag som är försatt i resolution endast inledas på initiativ
av resolutionsmyndigheten. Resolution är en ny typ av förfarande som
ska hanteras av en särskilt utpekad myndighet, resolutionsmyndigheten.
Med hänsyn till att resolutionsmyndigheten inom ramen för förfarandet
tilldelats flera olika typer av befogenheter, och i vissa fall extraordinära
sådana,	och för att undvika eventuella avgränsningsproblem, bör inte	627

Prop. 2015/16:5	något förfarande som administreras av en annan myndighet, t.ex. ett
	konkursförfarande, kunna pågå samtidigt som en resolution. Av detta
	följer att resolutionsförfarandet bör avslutas före det att ett företag
	försätts i konkurs eller går i likvidation. Under tiden ett företag är försatt
	i resolution bör företaget inte försättas i konkurs eller gå i likvidation.
	Svea hovrätt anser att det bör klargöras hur beslutanderätten ska fördelas
	mellan resolutionsmyndigheten och konkursförvaltaren. Genom separata
	förfaranden som inte kan pågå samtidigt bör ansvarsfördelningen mellan
	resolutionsmyndigheten och konkursförvaltaren vara tydlig.
	Även om det inte uttryckligen framgår av krishanteringsdirektivet hur
	de olika förfarandena bör förhålla sig till varandra kan inte direktivet
	anses förhindra en sådan ordning. Det väsentliga bör vara att
	Riksgäldskontoret, och ingen annan, råder över företaget under den
	kritiska period när det är försatt i resolution. Genom regeringens förslag
	saknar Bolagsverkets synpunkt angående resolution som grund för
	tvångslikvidation relevans. I stället bör en ansökan om likvidation göras
	av Riksgäldskontoret först efter att resolutionen avslutats och en sådan
	ansökan ska då prövas enligt det ordinarie förfarandet.
	Av artikel 37.6 i krishanteringsdirektivet följer att när försäljnings-
	verktyget eller broinstitutsverktyget används för att överföra endast delar
	av tillgångar, rättigheter eller skulder från företaget i resolution ska
	företaget avvecklas enligt normala insolvensförfaranden inom rimlig tid
	efter att överföringen skett.
	Syftet med att försätta ett företag i resolution är att verksamheten ska
	fortleva av systemstabilitetsskäl. Det är dock inte av avgörande betydelse
	om den juridiska personen kvarstår efter resolutionsförfarandet. Det torde
	emellertid finnas andra fall än de som framgår av artikel 37.6 i
	krishanteringsdirektivet när företaget i resolution kan behöva upphöra
	som juridisk person. Exempelvis bör en avveckling av företaget i
	resolution ske när allt och inte bara visst inkråm överförs till ett
	broinstitut. Det framstår därmed som rimligt att ett företag i resolution
	avvecklas när resolutionsmyndigheten har gjort de överföringar och
	vidtagit de övriga åtgärder som behövs för att uppnå resolutions-
	ändamålen om inte syftet med dessa åtgärder är att företaget ska
	omstruktureras och drivas vidare. En sådan avveckling kan ske genom
	konkurs eller likvidation. Denna lösning liknar den som gäller om
	tillståndet för ett kreditinstitut återkallas på grund av regelöverträdelser,
	eftersom institutet då ska gå i likvidation. I det här fallet kan resolution
	ses som att myndigheten pausar avvecklingsförfarandet och i denna paus
	plockar ut de delar som behöver fortleva av systemstabilitetsskäl. När det
	är gjort fortsätter avvecklingen av det som är kvar av företaget genom
	konkurs eller likvidation.
	Det kan dock vara förknippat med problem att försätta företaget i
	konkurs, eftersom vissa tjänster eller resurser även fortsättningsvis kan
	behöva tillhandahållas till mottagaren för att denne ska kunna bedriva
	den övertagna verksamheten på ett effektivt sätt. Riksgäldskontoret bör
	därför kunna fatta beslut enligt artikel 65 i krishanteringsdirektivet om att
	företaget i resolution ska tillhandahålla sådana tjänster till en privat
	förvärvare eller ett broinstitut, se avsnitt 19.9.
	Även om Riksgäldskontoret också bör kunna ställa krav på att ett
628	företag som är försatt i konkurs ska fortsätta tillhandahålla tjänster är det

inte säkert att detta krav kan tillfredsställas i praktiken. Av bl.a. sådana Prop. 2015/16:5 hänsyn till kontinuiteten behöver Riksgäldskontoret kunna avvakta med

att avveckla företaget i resolution.

Ett företag i resolution som rekonstrueras i syfte att återge det dess livskraft bör självfallet inte avvecklas. En sådan rekonstruktion kan ske genom användning av skuldnedskrivningsverktyget eller vid en överföring av aktierna till ett broinstitut. Vid överföring av aktier eller inkråm till ett broinstitut, som ska fortsätta driva livskraftig verksamhet, torde det ursprungliga företaget bli föremål för avveckling.

25 Finansieringsarrangemang

25.1Befintliga finansieringsarrangemang

25.1.1Stabilitetsfonden och stabilitetsavgiften

I Sverige finns två olika system för finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag: dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd till kreditinstitut om det bedöms nödvändigt för att värna den finansiella stabiliteten, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar.

Stabilitetsfonden inrättades 2008 i samband med att riksdagen antog regeringens s.k. stabilitetspaket (bl.a. den nu gällande stödlagen). Systemet består av en stabilitetsfond och en stabilitetsavgift. Avgiften tas ut av de företag som kan bli föremål för stöd.

Ett syfte bakom införandet var att säkerställa att regeringen hade finansiella befogenheter att snabbt vidta de åtgärder som kunde krävas för att motverka hot mot den finansiella stabiliteten. Därför kopplades en obegränsad kredit till fonden. Skapandet av fonden var också ett sätt att markera att staten hade finansiella resurser att hantera krisen. Av den anledningen beslutade riksdagen att föra 15 miljarder kronor av budgetmedel till fondens konto (prop. 2008/09:61 s. 46–49).

I propositionen angav regeringen också ett mer långsiktigt mål, nämligen att kreditinstituten själva ska bära kostnaderna för hanteringen av framtida finansiella kriser. Den ambitionen ligger bakom införandet av stabilitetsavgiften. Det bedömdes som olämpligt att införa avgiften redan 2008, men genom en ändring i stödlagen beslutade riksdagen att stabilitetsavgiften skulle börja betalas från 2009 (prop. 2009/10:30). Att kreditinstitut finansierar stabilitetsfonden bedömdes skapa en mer långsiktigt hållbar finansiering samtidigt som statsfinanserna stärks inför kommande kriser. Ett annat skäl till att låta kreditinstituten själva bära kostnaderna för framtida kriser var att detta bidrar till ett sundare risktagande (prop. 2008/09:61 s. 50).

Målsättningen var att stabilitetsfonden tillsammans med insättnings- garantifonden i genomsnitt skulle uppgå till 2,5 procent av BNP inom 15 år (år 2023). Nivån bestämdes med 1990-talets bankkris som utgångs- punkt. De statsfinansiella kostnaderna för denna angavs i förarbetena till

stödlagen till 3–4 procent av BNP. Jämförelser gjordes också med andra

629

Prop. 2015/16:5 europeiska länder (bl.a. Danmark och Tyskland) som under hösten 2008 upprättade liknande fonder (prop. 2008/09:61 s. 48).

Stabilitetsfonden utgörs av ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret samt sådana tillgångar som staten erhåller i samband med att stöd lämnas (t.ex. kreditfordringar eller aktieinnehav i en bank). Till fonden förs de årliga stabilitetsavgifter som kreditinstituten betalar samt de avgifter och andra intäkter som genomförda stödinsatser genererar.

Fonden får användas till finansiering av stödåtgärder enligt stödlagen. Medlen får även användas för att finansiera stödmyndighetens och Prövningsnämndens förvaltningskostnader samt kostnader för förordnande av god man i nämndens ärenden samt kostnader som enligt bestämmelser i förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska stanna på staten. Om stödåtgärder leder till utbetalningar som överstiger de medel som finns på kontot, får medel lånas upp till ett obegränsat belopp i Riksgäldskontoret.

Stabilitetsavgiften har bestämts till en fast procentsats (0,036 procent) av skuldsidan i den avgiftsskyldiges balansräkning med avdrag för eget kapital och vissa koncernlån, efterställda lån samt lån som garanterats av staten inom ramen för det statliga garantiprogram som var öppet under krisen. Avgiften tas ut i efterhand och grundas på institutets fastställda balansräkning i slutet av respektive år.

För statens finanser innebär införandet av en stabilitetsavgift isolerat en förbättring av det finansiella sparandet liksom av statsbudgetens saldo. Statens lånebehov, liksom statsskulden, minskar när avgifterna betalas in. Det är en följd av att avgifterna förs till ett konto i Riksgäldskontoret och inte placeras i värdepapper.

I tabellen nedan visas stabilitetsfondens behållning per den 28 februari 2015. Vid denna tidpunkt uppgick fonden till 53 miljarder.

	Översikt stabilitetsfonden den 28 februari 2015

	Typ av transaktion					Miljoner kronor

	Kapital, anslag till fonden					15 000
	Garantiavgifter						5 914
	Stabilitetsavgifter					11 882
	Influtet Carnegie (netto, exkl. Riksgäldskontorets kostnader)						264
	Nordea (netto)					18 661
	Tillförd ränta på behållning						1 364
	Förvaltningskostnader (inkl. arvoden till Prövningsnämnden)						-69

	Fondbehållning						53 016

	Utöver statens initiala anslag på 15 miljarder har fonden huvudsakligen
	byggts upp genom de årliga stabilitetsavgifterna (11,9 miljarder) samt
	intäkter från statens olika stödinsatser (garanti- och kapitaltillskotts-
	programmet samt övertagandet av Carnegie Investment Bank).
	Garantiprogrammet har hittills inbringat 5,9 miljarder kronor i avgifter.
	Inga infrianden har skett. De sista garantierna har förfallit i maj 2015.
	Inom ramen för kapitaltillskottsprogrammet deltog staten (genom
	Riksgäldskontoret)	i	Nordeas	nyemission	2009.	De aktier	som
630	förvärvades fördes	till	fonden	och hölls där	tills de	avyttrades	2013.

Sammantaget gav Nordeainnehavet fonden ett överskott på närmare Prop. 2015/16:5 19 miljarder.

Stödet till Carnegie bestod av ett lån på 2,4 miljarder kronor. Hela lånebeloppet har återvunnits och nettovinsten för insatsen i Carnegie uppgår hittills till 264 miljoner kronor (efter avdrag för Riksgälds- kontorets förvaltningskostnader).

25.1.2Insättningsgarantifonden och insättningsgarantiavgiften

Insättningsgarantin baseras på ett EU-direktiv och infördes i Sverige 1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Systemet garan- terar kontoinsättningar i svenska och vissa utländska kreditinstitut och värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Ersättningen uppgår till maximalt motsvarande 100 000 euro per person och institut.

De totala garanterade insättningarna uppgick till 1 389 miljarder kronor vid utgången av 2013. För närvarande omfattas 141 institut, varav 110 har garanterade insättningar.

Systemet finansieras med avgifter från de institut som omfattas av garantin. Avgifterna tas ut årligen och förs till en fond där medlen placeras i svenska statsobligationer. Fondens behållning uppgick den 30 november 2013 till 29,4 miljarder kronor eller 2,2 procent av de garanterade insättningarna.

Den totala årliga insättningsgarantiavgiften ska uppgå till 0,1 procent av de garanterade insättningarna. Avgifterna för varje enskilt institut differentieras inom ett intervall på 60 procent till 140 procent av den samlade årliga avgiften på 0,1 procent, dvs. 0,06–0,14 procent. Var inom detta intervall avgiften hamnar styrs av hur institutets kapitaltäcknings- grad förhåller sig till övriga instituts kapitaltäckningsgrad på så sätt att ett institut med högre kapitaltäckningsgrad än genomsnittet betalar en lägre avgift. Kapitaltäckningsgraden används således som grund för ett slags riskdifferentiering.

25.2En ny struktur för finansieringsarrangemang

25.2.1	Fondstruktur

Regeringens förslag: Statliga insatser i samband med generella
finansiella kriser och vid kriser i enskilda finansiella företag ska
finansieras ur tre separata fonder.
Statliga åtgärder som avser företag i resolution ska finansieras med
medel ur en nybildad resolutionsreserv.
Förebyggande statliga stödåtgärder som vidtas i förhållande till
kreditinstitut som inte är föremål för resolution (t.ex. garantier och
kapitaltillskott som ges i förebyggande syfte) ska finansieras med
medel ur stabilitetsfonden. Stabilitetsfonden ska även kunna användas
för att finansiera statligt stöd till företag i resolution genom
användning av de statliga stabiliseringsverktygen.		631

Prop. 2015/16:5

632

Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin samt det skydd som garanterade insättare har i resolution.

Till resolutionsreserven ska från stabilitetsfonden föras över hittills influtna stabilitetsavgifter samt nettoresultatet från stödet till Carnegie Investment Bank (jämte ränta på dessa medel).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag

Det bör finnas tre olika finansieringsarrangemang

Artiklarna 99–109 i krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser om medlemsstaternas särskilda finansieringsarrangemang för resolutions- åtgärder. Krishanteringsdirektivet föreskriver att separata finansierings- arrangemang ska upprättas för insättningsgarantin och för resolutions- åtgärder. Av krishanteringsdirektivets krav följer alltså att det måste finnas minst två finansieringsarrangemang i varje medlemsstat.

För svensk del vore en tänkbar lösning att ge den nuvarande stabili- tetsfonden rollen som finansieringsarrangemang enligt krishanterings- direktivet. Därigenom skulle det finnas två finansieringsarrangemang, ett för insättningsgarantin och ett för resolution. Regeringen anser dock, i likhet med utredningen, att det i stället bör inrättas ett nytt tredje finansieringsarrangemang vid sidan av de existerande fonderna. Stabili- tetsfonden bör bevaras som en nationell fond med särskilda uppgifter.

Det nya finansieringsarrangemanget, vars användningsområde ska vara att finansiera resolution, bör benämnas resolutionsreserven. Detta avspeglar utredningens och regeringens uppfattning att disponibla medel, likt den nuvarande stabilitetsfonden, bör placeras på konto i Riksgäldskontoret och inte investeras i värdepapper.

Skälet till att stabilitetsfonden bör behållas som en separat och nationellt reglerad fond är att krishanteringsdirektivet lägger ett antal restriktioner på användningen av resolutionsreserven.

Som en generell restriktion gäller att resolutionsreserven enbart får användas i samband med resolutionsförfaranden. Dessutom finns i artikel 101 i krishanteringsdirektivet en uppräkning av ett antal specifika ändamål som resolutionsreserven får användas till. En motsvarande uppräkning finns i det nya insättningsgarantidirektivet gällande användningen av finansieringsarrangemanget för insättningsgaranti. Dessa listor bör ses som uttömmande, dvs. det går inte att på nationell nivå addera ytterligare ändamål.

Dessutom framgår av artikel 100.6 andra stycket i krishanterings- direktivet att enbart obligatoriska bidrag som insamlats under viss tid före krishanteringsdirektivets ikraftträdande får tillgodoräknas som behållning i resolutionsreserven. I fråga om den svenska stabilitetsfonden innebär detta att medel motsvarande insamlade stabilitetsavgifter, samt sådan avkastning som influtit till följd av att sådana insamlade avgifter använts för stödåtgärder i enskilda fall, får tillgodoräknas. Detta får till följd att den största delen av behållningen i stabilitetsfonden ändå inte

skulle kunna användas för resolutionsåtgärder, även om medlen skulle ha förts över till resolutionsreserven.

De begränsningar som noterats ovan gör att varken resolutionsreserven eller insättningsgarantifonden kan utnyttjas för alla de ändamål som den nuvarande stabilitetsfonden kan göra enligt stödlagen. Exempelvis skulle det inte vara möjligt att finansiera den typ av generella stödåtgärder till solida banker som gjordes med hjälp av stabilitetsfonden under finanskrisen 2008–2009. Då inträdde garantiprogrammet för bankernas värdepappersupplåning samt kapitaltillskottsprogrammet. Sådana åtgärder kommer emellertid även fortsättningsvis att vara tillåtna enligt krishanteringsdirektivet, i form av s.k. förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13). Eftersom detta är åtgärder som vidtas utanför resolution, kan de dock inte finansieras med medel ur resolutionsreserven.

Regeringen delar utredningens bedömning att det inom staten bör finnas en fortsatt finansiell beredskap även för denna typ av åtgärder. En sådan beredskap kan uppnås genom att stabilitetsfonden behålls och används för åtgärder som faller utanför resolutionsreservens tillämpningsområde.

En annan omständighet som talar för att stabilitetsfonden bör behållas är att det även i samband med resolution kan bli aktuellt med åtgärder som ska finansieras på annat sätt än via finansieringsarrangemanget för resolution. Det handlar om de statliga stabiliseringsverktygen som innebär att staten, i en systemkris, kan göra kapitalinsatser i företaget i resolution (se avsnitt 22.34). Det statliga stöd som dessa kapitalinsatser utgör får dock inte finansieras genom resolutionsreserven. Det måste i stället ske via en alternativ finansieringskälla, som lämpligen kan utgöras av i första hand stabilitetsfonden. Även detta talar för att stabilitetsfonden bör kvarstå som ett separat finansieringsarrangemang.

Det kommer alltså framöver att finnas tre separata finansierings- arrangemang för statliga ingripanden i krisdrabbade företag.

Vad beträffar insättningsgarantisystemet ska detta även fortsättningsvis användas för utbetalning av ersättningar till insättare. Till följd av krishanteringsdirektivets bestämmelser kommer det också att kunna användas för att finansiera det skydd mot förluster som de garanterade insättarna har i samband med att resolutionsåtgärder vidtas (se avsnitt 22.22). Till detta ska också läggas de ytterligare användningsområden som introduceras via det nya insättningsgarantidirektivet. Frågan om genomförande av insättningsgarantidirektivets bestämmelser i svensk rätt, liksom frågor om insättningsgarantisystemets närmare utformning, ligger dock utanför ramen för det nu aktuella lagstiftningsförslaget. Förslag på lagstiftning som genomför insättningsgarantidirektivets bestämmelser bereds i Regeringskansliet.

Uppdelning av nuvarande stabilitetsfondmedel

I och med att resolutionsreserven etableras kommer vissa av de åtaganden som i dag ligger på stabilitetsfonden att överföras till reserven. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att stabilitetsfondens nuvarande medel bör delas upp mellan resolutionsreserven och stabilitetsfonden.

Prop. 2015/16:5

633

Prop. 2015/16:5	Uppdelningen bör göras med utgångspunkt i hur stabilitetsfondens
	medel har genererats. Stabilitetsavgifter från instituten bör överföras till
	resolutionsreserven. Detsamma gäller fondmedel som härrör från
	krisinsatser i enskilda institut (dvs. motsvarande resolution). Medel som
	avser generella stödåtgärder bör kvarstå i stabilitetsfonden. En sådan
	uppdelning	återspeglar	krishanteringsdirektivets	principer	att
	resolutionsreserven ska vara avgiftsfinansierad och användas för
	krisinsatser i enskilda företag.
	Av detta följer att två poster ur stabilitetsfonden bör överföras till
	resolutionsreserven. Den första posten är de stabilitetsavgifter som
	instituten hittills betalat in till stabilitetsfonden. Inkluderat upplupen
	ränta uppgår dessa till cirka 12 miljarder kronor. Den andra posten är det
	resultat som genererats från bankstödsåtgärder riktade till enskilda
	banker i kris. I detta ingår det nettoresultat som statens hantering av
	Carnegie Investment Bank gett (med avdrag för externa kostnader för
	konsulter samt ränta), på 250 miljoner kronor.
	De medel som kommer att kvarstå i stabilitetsfonden inkluderar det
	överskott som genererats genom de generella stödinsatser som gjordes
	under krisen 2008–2009. Dessa insatser bestod av ett garantiprogram och
	ett kapitaltillskottsprogram,		vilka gett ett överskott på närmare
	6 respektive närmare 19 miljarder.
	En särskild fråga är hur det initiala anslaget på 15 miljarder kronor som
	tillsköts stabilitetsfonden i samband med att den etablerades ska hanteras.
	Eftersom krishanteringsdirektivet inte medger att resolutionsreserven
	byggs upp med statliga medel, bör dessa medel inte föras över till
	resolutionsreserven.
	Med den uppdelning som anges ovan skulle resolutionsreserven få ett
	startkapital på omkring 15 miljarder kronor den 1 februari 2016. Detta
	belopp inkluderar de 12 miljarder som överförs enligt den ovan
	föreslagna	modellen samt	de stabilitetsavgifter	(uppskattningsvis
	3 miljarder)	som kommer	att betalas in under 2015. Beräkningen
	förutsätter att fonden under perioden inte utnyttjas för något stödärende.
	När det gäller stabilitetsfonden skulle behållningen, efter ovan nämnda
	överföringar till resolutionsreserven, uppgå till cirka 41 miljarder kronor.
	Det framstår, som utredningen anför, som osäkert huruvida en fondering
	i den storleksordningen är nödvändig för att täcka kostnader för sådana
	framtida stödåtgärder som stabilitetsfonden kan komma att användas för.
	Vissa av de stödåtgärder som kan komma i fråga, t.ex. garantiprogram
	inom ramen för krishanteringsdirektivets regler om förebyggande statligt
	stöd (se avsnitt 13), torde inte ta så mycket medel i anspråk. Å andra
	sidan kan det, som utredningen också framhåller, komma i fråga att som
	förebyggande statligt stöd erbjuda generella kapitaltillskottsprogram eller
	att vid användning av de statliga stabiliseringsverktygen bidra till
	rekapitalisering av företag som försatts i resolution. Användningen av
	sådana verktyg kan få till följd att medel kan behöva tas in anspråk. Hur
	mycket fondmedel som kan behöva användas i sådana sammanhang är
	beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och därmed mycket
	svårt att uppskatta i förhand. Regeringen delar dock utredningens
	bedömning att de kvarstående 41 miljarderna i stabilitetsfonden utgör en
	ansenlig resurs för att vidta sådana krisinsatser, och att det därför tills
634	vidare inte är nödvändigt att bygga upp fonden ytterligare.

25.2.2	Löpande avgifter	Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: Institut och EES-filialer med tillstånd att driva
verksamhet i Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala en årlig resolu-
tionsavgift som totalt för samtliga avgiftsskyldiga uppgår till 0,09 %
av avgiftsunderlaget.
Avgiften ska beräknas och tas ut i enlighet med Europeiska kom-
missionens delegerade förordning om resolutionsavgifter. För värde-
pappersbolag och EES-filialer som är undantagna från förordningens
tillämpningsområde ska dock avgiften bestämmas i enlighet med
kriterierna som anges i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och
föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Resolutionsavgift ska tas ut fram till dess att
behållningen i resolutionsreserven uppgår till tre procent av
garanterade insättningar.
När behållningen i resolutionsreserven nått tre procent av garan-
terade insättningar, ska det i stället tas ut en riskavgift som baseras på
risken i varje instituts verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få
meddela föreskrifter om metoden för riskjustering av resolutionsavgift
för vissa avgiftsskyldiga och om riskavgiftens storlek och hur den ska
bestämmas.
Om särskilda skäl finns får Riksgäldskontoret sätta ned resolutions-
avgiften eller riskavgiften.
Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter som Riksgälds-
kontoret behöver för att fastställa avgifterna. Uppgifter om
avgiftsunderlaget ska vara granskade av revisor. Beslut om avgifter
ska kunna fattas även om en avgiftsskyldig inte fullgjort sin uppgifts-
skyldighet. Avgifter ska betalas inom en månad från dagen för
Riksgäldskontorets beslut.
Avgifter för finansiering av åtgärder i resolution ska föras till
resolutionsreserven. De administrativa kostnader som är hänförliga till
resolutionsåtgärder ska dock inte belasta resolutionsreserven utan
företaget i resolution.
Det ska inte tas ut någon avgift till stabilitetsfonden.
I den nya lagen om resolution tas det in en definition av kommis-
sionens delegerade förordning om resolutionsavgifter.

Utredningens förslag innebär att det införs dels en grundavgift som
tas ut av samtliga institut så länge behållningen i resolutionsreserven
understiger tre procent av garanterade insättningar, dels en riskavgift som
tas ut löpande. Riskavgiften avspeglar det enskilda institutets risk och
kan sättas till noll för institut med mindre omfattande och mindre
riskfylld verksamhet.
Remissinstanserna: Sveriges riksbank anser att avgiften bör utformas
som en evig försäkringspremie som tas ut oberoende av fonderingsnivån.
Riksgäldskontoret anser att den av utredningen föreslagna avgifts-
modellen inte är förenlig med kommissionens delegerade förordning.
Revisorsnämnden anför att det bör klargöras vilken typ av revisors-
granskning som ska utföras avseende de uppgifter som ligger till grund
för resolutionsmyndighetens beslut om avgiftsuttag. Finansbolagens		635

Prop. 2015/16:5 förening avstyrker utredningens förslag och anser att avgiften bör vara riskdifferentierad och utformas som en försäkringspremie. Vidare anser Finansbolagens förening att det måste vara möjligt att göra avdrag för koncerninterna skulder vid beräkningen av avgiftsunderlaget, samtidigt som det föreslagna avdraget för garanterade insättningar vid beräkningen av avgiftsunderlaget innebär att konkurrensen snedvrids. Kommuninvest ekonomisk förening anför att avgiften i första hand bör ha ett styrande syfte och inte ett finansieringssyfte samt att schablonregler bör undvikas. Enligt Kommuninvest bör målnivån sättas till en procent av garanterade insättningar och en riskbaserad avgift tas ut därefter upp till en viss högre nivå. Svenska Bankföreningen anser att utredningens föreslagna avgiftsmodell inte är förenlig med kommissionens delegerade förordning och att den senare bör tillämpas för att säkerställa harmonisering och konkurrensneutralitet. Finansbolagens förening, Sparbankernas riksför- bund och Svenska Bankföreningen anser att det ska finnas en bortre gräns efter vilken avgifter till resolutionsreserven inte längre tas ut.

Skälen för regeringens förslag

Principiella utgångspunkter

Utredningen anför att avgifterna, utöver att finansiera framtida krishan- teringsåtgärder, också bör ge företagen incitament till lägre risktagande. För att den styrande effekten inte ska upphöra anser utredningen att avgiftsuttaget måste ske kontinuerligt, dvs. inte upphöra vid någon viss målnivå för reserven. Utredningen anser därför att avgifter till resolutionsreserven ska tas ut oavsett reservens storlek. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning i dessa delar.

En ytterligare utgångspunkt är att finansieringsarrangemanget för resolution bör utformas så att de olika verktyg som finns i krishanterings- direktivet kan utnyttjas i så hög grad som möjligt. Av detta följer att en behållning i resolutionsreserven på minst tre procent av garanterade insättningar bör eftersträvas.

Vilka avgifter ska tas ut?

Krishanteringsdirektivet och insättningsgarantidirektivet kräver att separata avgifter tas ut för resolutions- och insättningsgarantiändamål och slår fast relativt detaljerade regler för hur de respektive avgifterna ska beräknas. Någon möjlighet att på nationell nivå slå samman avgifterna ger direktiven inte. Därmed måste det alltså finnas separata avgifter för resolutions- respektive insättningsgarantiändamål. Bestäm- melser om uttagande av resolutionsavgift bör tas in i den nya lagen om resolution. Genomförandet av insättningsgarantidirektivets bestämmelser i svensk lag är, som ovan nämnts, föremål för beredning i Regerings- kansliet. Inom ramen för detta lagstiftningsärende föreslås därför inte några bestämmelser avseende uttag av insättningsgarantiavgifter.

Som framgått av det föregående avsnittet föreslår regeringen att den nuvarande stabilitetsavgiften ska ersättas av de avgifter som enligt krishanteringsdirektivet ska tas ut till finansieringsarrangemanget för resolution (resolutionsreserven). I princip kommer dessa avgifter att ha

samma funktion som den nuvarande stabilitetsavgiften. På grund av

636

krishanteringsdirektivets krav på avgifternas utformning kommer det dock att finnas flera viktiga skillnader mellan stabilitetsavgiften och de avgifter som ska betalas till resolutionsreserven.

Som konstateras i det föregående avsnittet bedömer regeringen att någon ytterligare uppbyggnad av stabilitetsfonden tills vidare inte är nödvändig. Mot denna bakgrund bör det inte utgå någon avgift till stabilitetsfonden.

Särskilt om möjligheten att ta ut avgifter över krishanteringsdirektivets målnivå

Finansbolagens förening, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det ska finnas en bortre gräns efter vilken avgifter till resolutionsreserven inte längre tas ut.

Regeringen anser dock, liksom utredningen, att avgifterna till resolutionsreserven inte bör upphöra vid en viss fonderingsnivå.

I artikel 103.1 i krishanteringsdirektivet anges att avgifter ska tas ut från de avgiftsskyldiga företagen under den initiala uppbyggnadsfasen (fram till den 1 januari 2025). Därefter ska avgiftsuttag återupptas när fonderingsnivån faller under en procent av garanterade insättningar. I den mån en medlemsstat utnyttjar krishanteringsdirektivets möjlighet att ha en högre målnivå än en procent ska avgiftsuttaget kalibreras utifrån denna nivå i stället.

Det som är styrande för vilka avgifter medlemsstaterna är skyldiga att ta ut är således hur behållningen i resolutionsreserven förhåller sig till krishanteringsdirektivets målnivå (eller den högre nivå som medlemsstaten fastställt). Vad som ska gälla ovanför målnivån regleras inte i krishanteringsdirektivet. Det finns varken någon skyldighet eller något förbud mot att en medlemsstat tar ut avgifter över målnivån.

Det finns inte heller något i krishanteringsdirektivet som indirekt motsäger att avgifter får tas ut över målnivån. Bestämmelserna rörande hur avgiften ska tas ut bör således inte ses som gräns för när avgiftsuttaget ska upphöra, utan snarare som en skyldighet att säkerställa att finansieringsarrangemangen återfår en viss lägsta nivå även efter det att medel ur fonden har använts.

Denna tolkning styrks av det faktum att krishanteringsdirektivet tillåter medlemsstaterna att sätta en hur hög målnivå som helst över minimi- nivån. Det är nämligen svårt att se syftet med att förhindra ett fortsatt avgiftsuttag om medlemsstaterna – genom att tillämpa en högre målnivå än krishanteringsdirektivets – kan uppnå detta genom att välja en högre fonderingsnivå än en procent av garanterade insättningar.

Mer allmänt gäller att harmoniseringen av avgifter och finansierings- arrangemang torde syfta till att det ska finnas fungerande finansierings- arrangemang i alla medlemsstater (för att t.ex. förhindra spridnings- effekter till följd av att en stat på grund av bristande resurser inte kan hantera en kris) och att företag i vissa stater inte ska få konkurrens- fördelar genom att de inte behöver bidra i minst samma utsträckning till finansieringen i förhand.

De konkurrensnackdelar som eventuellt skulle kunna uppstå för företag i medlemsstater som tar ut avgifter även efter det att målnivån är nådd skulle även uppstå om medlemsstaten sätter en målnivå som är högre än

Prop. 2015/16:5

637

Prop. 2015/16:5

638

krishanteringsdirektivets miniminivå. Det senare är uttryckligen tillåtet enligt artikel 103.1 i krishanteringsdirektivet. Således uppställer krishanteringsdirektivet en minimireglering i fråga om målnivå och avgiftsuttag. I enlighet med artikel 1.2 i krishanteringsdirektivet kan medlemsstaterna införa regler som är striktare eller kompletterar de unionsrättsliga bestämmelserna, vilket i detta sammanhang möjliggör mer långtgående nationella bestämmelser om såväl fondens målnivå som avgiftsuttaget.

Det bör i detta sammanhang avslutningsvis framhållas att ett avgiftsuttag som syftar till att ge företagen incitament till lägre risk- tagande, vilket enligt regeringens bedömning är en viktig komponent i utformningen av finansieringsarrangemangen, skulle få en avsevärt begränsad effekt om möjligheten till avgiftsuttag försvinner när en viss fonderingsnivå har nåtts.

Avgiftsnivån och resolutionsreservens behållning

Av artikel 102.1 i krishanteringsdirektivet framgår att medlen i finansieringsarrangemanget ska uppgå till minst en procent av garanterade insättningar (målnivån). Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att detta inte innebär något krav på att en medlemsstat ska fastställa en uttalad målnivå i lag för sitt finansieringsarrangemang (se avsnitt 25.2.4). Däremot medför bestämmelsen att avgifterna måste anpassas så att en fonderingsnivå på en procent av garanterade insättningar uppnås inom de tidsramar som anges i krishanteringsdirektivet.

Initialt gäller att målnivån ska uppfyllas senast den 31 december 2024, dvs. tio år från det att krishanteringsdirektivets regler börjar gälla. Den överföring av medel från stabilitetsfonden som föreslås i avsnitt 25.2.1 kommer att tillgodoräknas resolutionsreserven. Denna överföring torde få till följd att resolutionsreserven redan efter det första året kommer att uppfylla krishanteringsdirektivets målnivå. Därmed kommer någon hänsyn till de särskilda avgiftsregler som ska gälla under den initiala uppbyggnadsfasen inte att behöva tas i svensk lag. Exempelvis finns det inget behov av att genomföra krishanteringsdirektivets regel att avgifterna under den initiala uppbyggnadsperioden ska spridas så jämnt som möjligt.

Om fonderingsnivån faller under målnivån efter det att den initialt uppnåtts är medlemsstaterna skyldiga att ta ut avgifter till dess att målet åter nås. Om behållningen dessutom faller under vissa tröskelvärden, ställs särskilda krav på hur avgifterna ska utformas. Om fonderingsgraden understiger 2/3 av målnivån ska avgifterna sättas så att målnivån återställs inom sex år. Om behållningen blir negativ ska avgifter tas ut så att balansen i finansieringsarrangemanget återställs. Dessa regler, som måste införas i svensk rätt, diskuteras i närmare detalj nedan.

En högre målnivå än en procent av garanterade insättningar skulle påverka avgifterna i två avseenden. Dels skulle avgiftsuttaget för att uppnå den valda målnivån senast den 1 januari 2025 bli högre (givet att målnivån inte helt kan uppfyllas genom tillgodoräknande av avgifter som tidigare betalats in till befintliga finansieringsarrangemang), dels skulle

det tröskelvärde där avgiften måste justeras för att återfå målnivån inom sex år hamna på en högre (absolut) fonderingsnivå.

Utredningen föreslår dels att det inte bör införas någon uttrycklig målnivå för resolutionsreserven, dels att det tröskelvärde där avgiftsuttaget måste justeras för att återställa fonden inom sex år sätts i relation till den miniminivå som anges i krishanteringsdirektivet, dvs. en procent av garanterade insättningar. Utredningen föreslår också att det införs ytterligare ett tröskelvärde för reserven på tre procent av garanterade insättningar. Innan detta tröskelvärde är uppnått ska det, som en del i det löpande avgiftsuttaget, ingå en särskild grundavgift.

Av de skäl som ovan anförts är den av utredningen föreslagna avgiftsmodellen inte förenlig med Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution, kallad förordningen om resolutionsavgifter. Enligt regeringens bedömning innebär detta dock inte att den av utredningen föreslagna konstruktionen i denna del bör överges. Det bör således framgå av den nya lagen om resolution att avgifter ska tas ut, dock inte den av utredningen föreslagna grundavgiften, utan avgifter i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter, till dess att resolutionsreserven uppgår till tre procent av garanterade insättningar. I den nya lagen bör även en definition av förordningen tas in.

Förordningen om resolutionsavgifter

Enligt artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet har Europeiska kommissionen getts befogenhet att anta delegerade akter i syfte att specificera tillvägagångssättet för att justera institutens bidrag i förhållande till deras riskprofil. Som framgår ovan antogs en delegerad förordning för detta ändamål i oktober 2014. Förordningen om resolutionsavgifter är bindande och uppställer detaljerade regler för hur avgifter till finansieringsarrangemangen för resolution ska beräknas. Den innehåller främst regler om hur avgiftsunderlaget ska beräknas, regler för hur avgiftsunderlaget ska riskjusteras utifrån ett antal angivna parametrar, samt uttryckliga siffersatta avgifter för små institut som delas in i olika kategorier baserat på skulder och tillgångar. Av förordningen framgår vidare att avgift ska tas ut för innevarande år, med utgångspunkt i företagens räkenskaper vid slutet av det år som föregick året före det år för vilket avgift tas ut. Detta innebär att avgiften för år 2016 ska tas ut under 2016, med utgångspunkt i företagens räkenskaper den 31 december 2014. För företag som stått under tillsyn under endast en del av kalenderåret ska avgift beräknas på grundval av antal hela månader under avgiftsperioden som företaget stått under tillsyn.

Förordningen innehåller även bestämmelser som antagits med stöd av artikel 103.8 i krishanteringsdirektivet. I den delen rör bestämmelserna bl.a. processen för avgiftsuttaget, institutens rapporteringsskyldighet samt andra åtgärder som ska vidtas för att se till att avgiftsskyldigheten efterlevs. Bestämmelserna rör bl.a. påförande av dröjsmålsränta vid försenad eller utebliven betalning, uppgifter som företagen ska lämna för att avgifterna ska kunna bestämmas och resolutionsmyndighetens

Prop. 2015/16:5

639

Prop. 2015/16:5

640

skyldighet att, när företaget lämnat otillräckliga uppgifter, fastställa avgiften skönsmässigt. Vidare föreskrivs att avgiften ska justeras i enlighet med uppdaterade uppgifter, om de uppgifter som företaget först lämnat blir föremål för ändringar eller revideringar.

Förordningen är emellertid inte tillämplig på samtliga företag som är avgiftsskyldiga enligt krishanteringsdirektivet. Vissa typer av värdepappersföretag är, liksom unionsfilialer generellt, undantagna från tillämpningsområdet (se artiklarna 2, 3.1 och 3.2 samt skäl 2 och 3 i förordningen). För sådana företag måste således medlemsstaterna anta egna regler för att kravet på riskjustering av avgifterna enligt artikel 103.2 i krishanteringsdirektivet ska uppfyllas. Eftersom förordningens bestämmelser om uppgiftsskyldighet och åtgärder för att kontrollera att avgiftsskyldigheten fullgörs m.m. inte är direkt tillämpliga på dessa företag och krishanteringsdirektivet inte heller föreskriver några motsvarande bestämmelser, står det medlemsstaterna fritt att bestämma vilka regler som ska gälla för sådana företag i de delarna.

I sammanhanget kan vidare noteras att fråga uppkom, under förhandlingarna om förordningen om resolutionsavgifter, om denna skulle vara tillämplig på avgifter som samlas in till ett finansierings- arrangemang som, liksom resolutionsreserven, inte består av en fysisk fond. Riksgäldskontoret har påpekat detta förhållande i sitt remissvar. Argumentationen i den delen bygger på att artikel 100.6 endast föreskriver att avgifterna ska baseras på de kriterier som avses i artikel 103.7, och inte förordningen i sig, samt förhållandet att den senare artikeln inte finns med i uppräkningen i artikel 100.6 e av artiklar som finansieringsarrangemanget för resolution måste följa. Enligt regeringens mening är det emellertid tveksamt om detta skulle innebära att förordningen i sådana fall inte är tillämplig. Artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet innehåller i sig ingen skyldighet för medlems- staterna eller finansieringsarrangemanget att rätta sig efter, vilket skulle kunna vara förklaringen till att artikeln inte tagits med i uppräkningen i artikel 100.6 e. I den uppräkningen nämns dock artikel 103.2 som föreskriver att avgifterna ska riskjusteras i enlighet med de kriterier som antas enligt artikel 103.7, vilket skulle kunna uppfattas som kriterierna i de delegerade akter som Europeiska kommisionen har befogenhet att anta enligt den artikeln.

Avgiftsmodellen

Utredningen föreslår att avgifterna till resolutionsreserven ska bestå av en avgift som löpande betalas av företagen och en avgift som betalas om det uppstår underskott i reserven. Den löpande avgiften bör benämnas resolutionsavgift och ska bestå av två komponenter; en grundavgift och en komponent för justering av avgiften utifrån det enskilda institutets risk. Den avgift som tillkommer om reserven får en negativ behållning bör benämnas tilläggsavgift. Frågor om tilläggsavgift behandlas i avsnitt 25.2.3. I detta sammanhang behandlas enbart frågan om den löpande avgiftens utformning.

Den av utredningen föreslagna avgiftsmodellen har i efterhand visat sig vara oförenlig med förordningen om resolutionsavgifter, vilket påtalas av

Riksgäldskontoret och Svenska Bankföreningen. Eftersom förordningen

om resolutionsavgifter är direkt tillämplig i medlemsstaterna ska uttag av resolutionsavgift ske i enlighet med bestämmelserna i förordningen, som Svenska Bankföreningen anför. Detta innebär också att avgiftsuttag kommer att ske enligt samma regelverk som i övriga medlemsstater där förordningen tillämpas. Med hänsyn till att förordningen inte är tillämplig på vissa typer av värdepappersföretag och EES-filialer behövs dock nationella bestämmelser som kompletterar förordningen för att krishanteringsdirektivet ska anses till fullo genomfört. Regler som kompletterar förordningen behövs även när det gäller uttaget av den riskavgift, som föreslås tas ut när resolutionsreservens behållning överstiger tre procent och som förordningen inte ska vara tillämplig på.

Lagrådet anför att det är förenat med svårigheter att åstadkomma en pedagogisk materiell och processuell reglering för avgiftsuttaget som, med beaktande av det som redan har reglerats i förordningen om resolutionsavgifter, täcker just det som ska täckas. Enligt Lagrådets mening uppfyller den i lagrådsremissen föreslagna regleringen inte de krav som måste ställas och det förutsätts att förslaget i denna del omarbetas under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet.

Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter, varför de lagförslag som nu förs fram i denna del delvis skiljer sig från de som remitterats till Lagrådet. Eftersom förordningen om resolutionsavgifter, enligt regeringens mening, är direkt tillämplig i medlemsstaterna finns det ingen anledning att i lag reglera samma förhållanden som regleras i förordningen. Enligt regeringens mening bör dock ändå framgå av den nya lagen om resolution att bestämmelserna i förordningen ska, i den mån företagen inte är uttryckligen undantagna från tillämpningsområdet, tillämpas vid fastställande av resolutionsavgift. På så vis undanröjs de eventuella tveksamheter som, i enlighet med vad som ovan anförts, skulle kunna råda om förordningens tillämplighet vid fastställande av resolutionsavgifter för svenska företag. Därutöver behöver den nya lagen om resoution innehålla bestämmelser som kompletterar förordningen för uttaget av resolutionsavgift från företag som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde och för uttaget av riskavgift. Kommissionens avsikt vid antagandet av förordningen om resolutions- avgifter har varit att medlemsstaterna själva ska anta vissa, till förordningen motsvarande regler, för riskjustering av de avgifter som vissa värdepappersföretag och EES-filialer ska betala, varför de före- tagen har undantagits från tillämpningsområdet (jfr skäl 2 och 3 till förordningen). Eftersom artikel 103.2 i krishanteringsdirektivet före- skriver att resolutionsavgiften ska justeras efter företagens individuella risk i enlighet med kriterierna i artikel 103.7 framstår det som lämpligt att i den nya lagen om resolution ta in en bestämmelse att resolutions- avgiften för de företag som är undantagna från förordningens tillämp- ningsområde ska riskjusteras utifrån de kriterier som anges i den sistnämnda artikeln. Detta bör kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om metoden för riskjustering av den resolutionsavgift som sådana företag ska betala.

Finansbolagens förening anför att mindre företag får bära en oproportionerligt stor andel av finansieringskostnaderna med den av utredningen föreslagna grundavgiften. Den konstruktion som nu föreslås

Prop. 2015/16:5

641

Prop. 2015/16:5 innebär att de mindre institut som har att betala avgifter i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter, kommer att betala avgifter som med stor sannolikhet understiger de som instituten skulle ha fått betala enligt tidigare föreslagna avgiftsmodeller. Detta innebär att dessa institut får vara med och bidra till finansieringsarrangemangen men att den relativa bördan blir lättare jämfört med de större instituten. Mot bakgrund av att även mindre institut kan dra nytta av stärkt stabilitet på finansmark- naderna, samtidigt som de själva sannolikt inte kommer att bli föremål för resolution, framstår detta som en rimlig avvägning.

Som anförts i det föregående finns det enligt regeringens mening ingen skyldighet enligt krishanteringsdirektivet att ta ut resolutionsavgift utöver den målnivå som direktivet föreskriver. Detsamma bör enligt regeringens mening även gälla för riskjusteringen av avgifterna i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter, dvs. för avgifter som tas ut utöver direktivets målnivå behöver riskjusteringen inte följa förordningens regler. I detta sammanhang bör dock beaktas att enbart medel som samlats in i enlighet med artikel 103 i krishanteringsdirektivet kommer att kunna räknas in i resolutionsreservens behållning när den ska finansiera statligt stöd i resolution i enlighet med undantagsbestäm- melsen i artikel 44.8 i krishanteringsdirektivet (jfr avsnitt 22.33.3). För att resolutionsavgifter som tas ut av företag som omfattas av förord- ningen om resolutionsavgifter ska kunna tillgodoräknas resolutions- reserven i det sammanhanget torde därmed krävas att riskjusteringen skett i enlighet med förordningens regler. Det framstår därför som lämpligt att uttag av resolutionavgifter från dessa företag sker i enlighet med förordningen och att uttag av resolutionsavgifter från övriga företag följer krishanteringsdirektivets kriterier för och de föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, fram till dess att behållningen i resolutionsreserven uppgår till tre procent av garanterade insättningar. När det gäller uttag av avgift efter denna tidpunkt anser regeringen att den lämpligaste lösningen är att enbart en helt riskbaserad avgift – riskavgift – tas ut i enlighet med bestämmelser som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Riskavgiften bör beräknas med utgångspunkt i den uppskattade risk som förknippas med varje enskilt institut. På motsvarande sätt som enligt utredningens förslag bör det vara möjligt att sätta riskavgiften till noll för de institut som inte förknippas med risk utifrån ett finansiellt stabilitetsperspektiv. Detta bör framgå av den nya lagen om resolution. Denna avgift är alltså riskdifferentierad och utgår från varje företags uppskattade risk, vilket Sveriges riksbank och

Finansbolagens förening efterfrågar.

Det är enligt regeringens bedömning angeläget att avgiftsuttaget utformas så att institutens incitament till riskfyllt beteende minskar. Den svenska banksektorn är stor i förhållande till den nationella ekonomin, inte minst i ett europeiskt perspektiv, och det framstår därför som befogat att vidta åtgärder som syftar till att stärka stabiliteten på marknaden och säkerställa att mer riskabelt beteende också får genomslag inom ramen för finansieringsarrangemanget. En parallell kan här dras till kapital- täckningsregelverket där det bedömts befogat att utforma regleringen på ett sätt som syftar till att stärka bankernas finansiella motståndskraft

642

genom att bl.a. ge möjlighet att uppställa krav som går utöver minimikraven enligt det unionsrättsliga regelverket.

Avgiftsunderlaget

Avgiftsunderlaget för dagens stabilitetsavgift utgörs av summan av de avgiftsskyldiga företagens skulder och avsättningar (exklusive obeskattade reserver), minskat med efterställda skuldförbindelser som får ingå i kapitalbasen. För företag som ingår i en koncern ska dessutom skulder till andra avgiftsskyldiga företag inom koncernen dras av från avgiftsunderlaget.

När det gäller underlaget för uttaget av resolutionsavgift anför Finansbolagens förening att det av lagen bör framgå att avdrag för koncerninterna skulder även får göras av de svenska kreditinstitut som ingår i en utländsk koncern, där koncernen betalar resolutionsavgift eller motsvarande avgift. I detta sammanhang kan konstateras att förordningen om resolutionsavgifter föreskriver att avdrag ska göras för koncerninterna skulder som uppstått genom transaktioner som ett institut genomfört med ett annat institut inom samma koncern, dock endast under vissa förutsättningar, bl.a. ska varje institiut vara etablerat inom unionen (artikel 5.1 a i). Tanken med detta är att undvika en dubbelräkning av koncerninterna exponeringar vid fastställande av avgifterna för de olika avgiftsskyldiga inom koncernen. Enligt regeringens mening finns det därför ingen möjlighet att begränsa skyldigheten att göra avdrag för koncerninterna skulder till att endast gälla skulder som uppstått genom transaktioner mellan de företag som ska vara avgiftsskyldiga enligt den nya lagen om resolution. Även i övrigt bör bestämmelserna om avgiftsunderlaget i den lagen utformas så att de är förenliga med förordningen om resolutionsavgifter.

I och med att insättningar som omfattas av insättningsgarantin ingår i företagens skulder, och därmed medräknas i avgiftsunderlaget för stabilitetsavgiften, betalar företagen i dag dubbla avgifter för dessa, dels insättningsgarantiavgift, dels stabilitetsavgift. Med krishanterings- direktivets regler kommer denna dubblering att upphöra, eftersom det där föreskrivs att underlaget för avgifterna till finansieringsarrangemanget för resolution ska utgöras av företagens skulder (exklusive primärt och supplementärt kapital) med avdrag för garanterade insättningar. I förhållande till vad som gäller för dagens stabilitetsavgift kommer detta alltså att innebära att avgiftsunderlaget minskar med ett belopp motsvarande summan av garanterade insättningar.

Finansbolagens förening anser att förslaget innebär en kraftig och omotiverad ökning av avgiftsbördan för de företag som inte har garanterade insättningar i någon större utsträckning, och ifrågasätter om detta är förenligt med syftena bakom regelverket.

I detta sammanhang kan återigen noteras att syftet är att undvika att företag betalar dubbel avgift. Dessutom utgör de nu aktuella bestämmelserna bindande unionsrättsliga regler. Regler motsvarande dem i krishanteringsdirektivet måste sålunda tas in i den nya lagen om resolution för att direktivet ska vara fullt ut genomfört i denna del.

Utöver ovan nämnda koncerninterna skulder ska enligt artikel 5.1 i förordningen om resolutionsavgifter även vissa andra skulder dras av

Prop. 2015/16:5

643

Prop. 2015/16:5 från avgiftsunderlaget. Artikel 5.3 och 5.4 i förordningen innehåller dessutom bestämmelser om värdering av derivat som påverkar avgiftsbasen ytterligare. Minskningen av avgiftsbasen motverkas till viss del av att resolutionsavgift även kommer att betalas av värde- pappersbolag. Dessa bolag ingår inte i kretsen av avgiftsskyldiga företag enligt den nuvarande stödlagen. Enligt regeringens bedömning i lagrådsremissen, vilken grundade sig på data från 2012, skulle avgiftsbasen för resolutionsavgiften uppgå till cirka 7 200 miljarder kronor. Det förhållandet att avgiftsunderlaget ska bestämmas i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter innebär att avgiftsunderlaget ska beräknas på annat sätt än vad regeringen föreslagit i lagrådsremissen. Trots detta kan avgiftsunderlaget, beräknat utifrån data från 2014 och med tillämpning av reglerna i förordningen om resolutionsavgifter, uppskattas uppgå till ungefär samma belopp som regeringen bedömt i lagrådsremissen.

Avgiftsuttag

Enligt 7 kap. 2 § lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut är stabilitetsavgiften 0,036 % av avgiftsunderlaget. Eftersom garanterade insättningar inte räknas in i avgiftsunderlaget för resolutionsavgiften blir, som framgått ovan, det totala avgiftsunderlaget något lägre för resolutionsavgiften än för stabilitetsavgiften. Det framstår som lämpligt att även uttaget av resolutionsavgift anges som en andel av det totala avgiftsunderlaget. Det framstår i detta sammanhang som angeläget att det totala årliga avgiftsuttaget bestäms så att behållningen i resolutionsreserven så snart som möjligt når en nivå som motsvarar tre procent av garanterade insättningar, så att den flexibilitet som krishanteringsdirektivet ger såvitt avser användningen av resolutionsreserven i samband med diskretionära undantag från skuldnedskrivning ska kunna utnyttjas om det bedöms lämpligt. Dessutom har Sverige har en mycket stor banksektor i förhållande till den svenska ekonomins storlek (jfr prop. 2013/14:228 s. 152). Även av detta skäl bedöms det angeläget att säkerställa att det finns resurser tillgängliga för att kunna vidta de åtgärder som kan behövas i en krissituation. Mot denna bakgrund bör det årliga uttaget av resolutionsavgift anges som en andel – 0,09 % – av det totala avgiftsunderlaget. Detta innebär ett totalt årligt avgiftsuttag på mellan 6 och 7 miljarder kronor. Under 2016, då även stabilitetsavgift för 2015 tas ut, bör avgiften dock reduceras till hälften (se avsnitt 30).

Det bör också framhållas att den riskbaserade avgift som ska tas ut efter det att behållningen i resolutionsreserven nått en nivå som motsvarar tre procent av garanterade insättningar kommer att utgå från den risk som förknippas med enskilda företag. De närmare förutsättningarna för hur den avgiften ska bestämmas avses framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I fråga om den avgiften saknas det alltså skäl att ange uttaget som en andel av avgiftsunderlaget.

644

Beslut om avgifter

Artikel 13 i förordningen om resolutionsavgifter föreskriver hur processen ska gå till för uttaget av den årliga resolutionsavgiften. Beslutet som fastställer vilken avgift en avgiftsskyldig ska betala ska meddelas senast den 1 maj varje år och på något av de sätt som föreskrivs i artikel 13.2. I beslutet ska vidare anges de villkor och metoder som gäller för betalningen. Förordningen innehåller inga bestämmelser om inom vilken tid den fastställda avgiften ska betalas. Det finns alltså inga hinder mot att i nationell rätt föreskriva att avgiften ska betalas inom viss tid från dagen för avgiftsbeslutet. Enligt regeringens mening bör det i den nya lagen om resolution införas en bestämmelse som innebär att avgiften ska betalas inom en månad från dagen för resolutionsmyndighetens beslut. Den tidsfristen bör gälla oavsett om beslutet rör resolutions-, tilläggs- eller riskavgift.

I den föreslagna avgiftsmodellen förutsätter beslut om resolutions- och tilläggsavgiften uppgifter om företagens totala volym av garanterade insättningar. Avgifterna ska sedan beräknas som en andel av företagens skulder minskat med garanterade insättningar (avgiftsunderlaget). Att avgifterna ska fördelas utifrån hela avgiftskollektivets garanterade insättningar gör att beräkning och uttag av avgifterna blir beroende av att samtliga institut har fullgjort sin uppgiftsskyldighet.

Erfarenheterna från insättningsgaranti, vars nuvarande avgiftsmodell är uppbyggd på motsvarande sätt, visar att avgiftsuttaget kan bli kraftigt försenat på grund av att avgiftsmodellen har denna egenskap. Sådana förseningar innebär förlorade ränteintäkter för fonden.

Artikel 17 i förordningen om resolutionsavgifter föreskriver en skyldighet för resolutionsmyndigheten att, om ett avgiftsskyldigt företag inte lämnar tillräckliga uppgifter för avgiftsbeslutet inom föreskriven tid, uppskatta resolutionsavgiften. För avgiftsskyldiga som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde behövs det nationella regler som säkerställer att motsvarande uppskattning görs om ett sådant företag inte uppfyller sin uppgiftsskyldighet. På motsvarande sätt bör resolutions- myndigheten ges rätt att fatta beslut om riskavgift till resolutionsreserven även om myndigheten inte har fått in uppgifter från den avgiftsskyldige. Denna uppskattning bör göras utifrån försiktiga antaganden till nackdel för dem som inte lämnat uppgift. Om det i efterhand visar sig att ett företags faktiska uppgifter skiljer sig från dem som uppskattats, ska riskavgiften kunna justeras.

Det bör också framgå av den nya lagen om resolution att den som har varit avgiftsskyldig för enbart en del av ett kalenderår ska betala avgift i proportion till hur stor del av året som avgiftsskyldighet har förelegat. I likhet med vad som gäller enligt förordningen om resolutionsavgifter bör den partiella avgiften bestämmas på grundval av hur många hela månader under kalenderåret som avgiftsskyldighet förelegat.

Av artikel 102.3 i krishanteringsdirektivet framgår dessutom att de avgifter som tas ut för att uppnå direktivets målnivå ska sättas med beaktande av konjunkturcykeln och de negativa effekter som procykliska avgifter kan få. Riksgäldskontoret bör därför få möjlighet att justera ned den löpande avgiften, eller bevilja anstånd med betalningen, om särskilda

Prop. 2015/16:5

645

Prop. 2015/16:5

646

skäl föreligger. Det gäller exempelvis om den finansiella stabiliteten i Sverige hotas genom avgiftsuttaget.

Mot denna bakgrund bör det anges uttryckligen i den nya lagen om resolution att avgiften under vissa förutsättningar kan fastställas på ett sätt som avviker från vad som följer av de allmänna bestämmelserna om avgiftsuttag. Förutom i de fall som behandlats ovan – när avgiftsskyldighet enbart förelegat en del av året, avgiften har satts ned eller anstånd beviljats – kan avgiften i ett enskilt fall t.ex. komma att bestämmas av allmän förvaltningsdomstol efter överklagande.

Krav på företagens efterlevande av avgiftsskyldigheten

Medlemsstaterna ska enligt artikel 103.4 i krishanteringsdirektivet se till att skyldigheten att betala avgifter är bindande enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 103.4 andra stycket i direktivet upprätta nödvändiga rutiner för uppföljning och kontroll av att avgifter betalas fullständigt och korrekt.

Slutligen anges i artikel 103.8 i direktivet att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att specificera hur uppföljning och kontroll av företagens fullgörande av sin avgiftsskyldighet ska ske. Förordningen om resolutionsavgifter innehåller bl.a. bestämmelser om att resolutionsmyndigheten ska påföra dröjsmålsränta vid partiell eller utebliven betalning eller bristande efterlevnad av andra villkor som anges i avgiftsbeslutet (artikel 13.4). Dröjsmålsräntan på det utestående beloppet ska tas ut från och med förfallodagen med den räntesats som tillämpas av Europeiska centralbanken på dess huvudsakliga refinansi- eringstransaktioner, med ett tillägg av åtta procentenheter.

Dröjsmålsränta bör utgå på motsvarande sätt på avgift som inte betalats i tid av ett avgiftsskyldigt företag som inte omfattas av förordningen. När det gäller riskavgiften bör dock dröjsmålsräntan fastställas med utgångspunkt i Riksbankens referensränta med ett tillägg av åtta procentenheter. Beslut om att påföra avgift bör vidare kunna bli föremål för verkställighet.

Vidare föreskriver artikel 14 i förordningen om resolutionsavgifter att företagen ska lämna årsbokslut och andra uppgifter som resolutions- myndigheten behöver för att kunna fastställa resolutionsavgiften. I den nya lagen om resolution bör motsvarande skyldighet införas för företagen som inte omfattas av förordningen. För sådana företag finns det emellertid inte anledning att kräva att de ska inkomma med de uppgifter som föreskrivs i bilaga II till förordningen. Flertalet av dessa uppgifter är nämligen kopplade till de riskindikatorer som bedömts olämpliga att tillämpa på företagen i fråga.

Revisorsnämnden anför att det bör klargöras vilken typ av revisors- granskning som ska utföras av de uppgifter som ligger till grund för resolutionsmyndighetens beslut om avgiftsuttag.

Enligt regeringens förslag ska enbart uppgifterna som avser avgifts- underlaget vara revisorsgranskade. Det finns i detta sammanhang anledning att skilja mellan dels uppgifter ur företagens av revisorer granskade årsredovisningar, dels uppgifter om garanterade insättningar som lämnas till garantimyndigheten i särskild ordning. I fråga om uppgifter ur företagens årsredovisning rör det sig, som Revisorsnämnden

också anför, om uppgifter som har varit föremål för en revision som Prop. 2015/16:5 utmynnat i ett positivt bestyrkande. De uppgifter om garanterade

insättningar som redan i dag lämnas till garantimyndigheten i särskild ordning ska, i enlighet med den ordning som gäller för dessa uppgifter, vara stärkta genom revisorsintyg.

Administrativa kostnader

I krishanteringsdirektivets uppräkning av de ändamål för vilka resolutionsreserven får användas ingår inte resolutionsmyndighetens egna administrativa kostnader. Kostnader i samband med direkta resolutionsåtgärder, som exempelvis kostnader för externa rådgivare före, under eller efter en stödåtgärd, får enligt artikel 37.7 i krishanteringsdirektivet finansieras genom att kostnaderna påförs de företag som är föremål för stöd. Däremot sägs inget om hur kostnaderna för resolutionsmyndighetens förberedande arbete ska finansieras.

Utredningen bedömer att företagen bör bära även dessa kostnader och förordar därför att den modell som i dag används för insättningsgarantin tillämpas även för resolutionsmyndigheten. Enligt regeringens bedömning framstår dock en sådan lösning som svårförenlig med utformningen av artikel 101 i krishanteringsdirektivet, som uttömmande anger de syften för vilka reserven får användas. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.

När det gäller administrativa kostnader för åtgärder som vidtas inom ramen för den nya stödlagen bör dessa däremot täckas med medel från stabilitetsfonden. Bestämmelser om detta bör föras in i den nya stödlagen. De avskilda medlen förs till inkomsttitel i statens budget.

25.2.3Höjd avgift och tilläggsavgift

Regeringens förslag: Institut och EES-filialer med tillstånd att driva verksamhet i Sverige ska – under vissa förutsättningar – betala en höjd avgift eller en tilläggsavgift.

För det fall resolutionsreservens behållning faller under 0,67 procent av garanterade insättningar, ska avgiften kunna höjas så att den blir tillräcklig för att återställa behållningen i resolutionsreserven till en procent av garanterade insättningar inom sex år (höjd avgift). Maximalt får den förhöjda resolutionsavgiften uppgå till en nivå som motsvarar 0,17 procent av garanterade insättningar.

Om behållningen i resolutionsreserven blir negativ ska det, utöver resolutionsavgiften, utgå en särskild tilläggsavgift. Tilläggsavgiften ska bestämmas så att underskottet i reserven täcks. Maximalt får dock tilläggsavgiften under ett år uppgå till tre gånger resolutionsavgiftens storlek, exklusive eventuella höjningar av resolutionsavgiften. En enskild avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska fastställas utifrån den andel av de totala resolutionsavgifterna som den avgiftsskyldige betalar.

Tilläggsavgiften ska tas ut årligen till dess hela underskottet, jämte finansieringskostnader, har täckts. Om inte särskilda skäl finns ska tilläggsavgiften tas ut vid samma tidpunkt som resolutionsavgiften.

647

Prop. 2015/16:5		Enskilda avgiftsskyldiga kan få anstånd med att betala tilläggsavgift

		upp till maximalt sex månader om det är motiverat för att skydda
		företagets finansiella ställning. Anståndet kan förlängas på företagets
		begäran, men avgiften måste betalas vid en senare tidpunkt när den
		inte längre hotar företagets finansiella ställning.

		Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.
	Skälen för regeringens förslag
	Höjd avgift
	I artikel 102.3 i krishanteringsdirektivet anges att om resolutionsreserven
	faller under två tredjedelar av direktivets målnivå (dvs. under 0,67
	procent av garanterade insättningar), ska avgiften sättas så att målnivån
	på en procent uppnås igen senast efter sex år. Eftersom det enligt artikel
	104 i krishanteringsdirektivet ska utgå en särskild tilläggsavgift
	(efterhandsavgift) om fondens behållning är negativ, torde den höjda
	avgiften enbart avse underskott i intervallet 0 till 100 procent av
	målnivån. Det innebär att den som mest skulle komma att uppgå till 1/6
	av den i krishanteringsdirektivet angivna målnivån för fonden, dvs. 0,17
	procent av garanterade insättningar (1/6 * 1 procent garanterade
	insättningar = 0,17).
		Detta torde typiskt sett innebära ett behov av höjd avgift under den
	sexårsperiod som det handlar om, till dess att nivån på en procent har
	nåtts igen. Avgiften ska alltså höjas till en nivå som gör att den totala
	resolutionsavgiften blir tillräcklig för att på sex år återställa fonderings-
	nivån till en procent av garanterade insättningar.
		Syftet med krishanteringsdirektivets bestämmelser i denna del är att
	säkerställa att resolutionsreserven snabbare ska kunna komma tillbaka till
	en behållning motsvarande en procent av garanterade insättningar. Det är
	således krishanteringsdirektivets målnivå på en procent av garanterade
	insättningar som bör ligga till grund för beräkningen av den höjda
	avgiftens storlek. Motsvarande bestämmelser bör införas i den nya lagen
	om resolution.
		En särskild fråga rörande den höjda avgiften är vid vilken tidpunkt den
	ska bestämmas. Fastställandet av det belopp som ska återhämtas med
	hjälp av den höjda avgiften torde behöva göras redan vid den tidpunkt då
	avgiftsbehovet uppstår, dvs. när reserven underskrider 0,67 procent av
	garanterade insättningar. Syftet är att undvika att transaktioner i reserven
	påverkar storleken på den förhöjda avgiften.
		En annan fråga är hur den höjda avgiften ska beräknas om det skulle
	ske nya utbetalningar ur fonden innan ett tidigare underskott hunnit
	återhämtas. Regeringen anser liksom utredningen att det inte är lämpligt
	att kräva att underskottet ska inhämtas under den sexårsperiod som gäller
	för det ursprungliga underskottet. Detta skulle i praktiken innebära att det
	underskott som avser den nya utbetalningen skulle behöva återhämtas
	inom en kortare period än vad krishanteringsdirektivet kräver. I stället
	bör den höjda avgiften beräknas utifrån en ny sexårsperiod och avse det
648

totala underskottet, dvs. både det tidigare underskott som ännu inte återhämtats och det nya underskottet.

Enligt artikel 102.3 i krishanteringsdirektivet ska de avgifter som tas ut för att uppnå direktivets målnivå sättas med beaktande av konjunktur- cykeln och de negativa effekter som procykliska avgifter kan få. Riksgäldskontoret bör därför, på samma sätt som i fråga om den löpande avgiften, få möjlighet att justera ned den höjda avgiften om särskilda skäl föreligger. Det gäller exempelvis om den finansiella stabiliteten i Sverige hotas genom avgiftsuttaget.

Tilläggsavgift

Om resolutionsreserven inte räcker för att täcka förluster, kostnader eller andra utgifter anges i artikel 104 i krishanteringsdirektivet att extraordinära avgifter ska tas ut från instituten för att täcka underskottet (tilläggsavgift). Här blir det alltså fråga om en ytterligare avgift, utöver resolutionsavgiften, för det fall behållningen i reserven blir negativ. Denna tilläggsavgift har enbart till uppgift att eliminera underskott i reserven, inte att återställa behållningen till krishanteringsdirektivets målnivå på en procent av garanterade insättningar. Den senare uppgiften uppfylls av den höjda avgiften som kommer att tas ut parallellt med tilläggsavgiften.

Krishanteringsdirektivet säger inget om inom vilken tidsrymd ett underskott ska inhämtas. Utredningens tolkning är att hela underskottet som huvudregel ska inhämtas vid ett och samma tillfälle. Ett uttryckligt undantag finns dock. Avgifterna får maximalt uppgå till tre gånger den årliga avgift som tas ut för att uppnå krishanteringsdirektivets målnivå. Det som här avses med årlig avgift torde inte innefatta eventuellt förhöjda årliga avgifter till följd av att målnivån måste återställas inom sex år, utan enbart de årliga avgifter som normalt tas ut när det inte finns några tidsbundna krav på återställning. Detta innebär i praktiken att tilläggsavgiften högst får uppgå till tre gånger den avgift som i normala förhållanden tas ut i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter eller, när det gäller EES-filialer och värdepappersbolag som inte omfattas av förordningen, i enlighet med kriterierna i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och de föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den övre gränsen för tilläggsavgiften innebär att det kan komma att ta flera år innan ett större underskott har eliminerats. Under denna period kommer också den höjda avgiften att tas ut. Detta gör att behållningen i reserven kan komma att vara positiv utan att hela underskottet hunnit betalas in med tilläggsavgift. Detta faktum innebär att uttaget av tilläggsavgiften inte kan knytas till att ett underskott i reserven föreligger vid tidpunkten för avgiftsuttaget. I stället måste tilläggsavgiften vid större underskott fastställas vid tidpunkten då underskottet uppstår och för flera år framåt, så att den förväntade avgiftssumman uppgår till underskottets storlek.

Om det skulle uppstå ett nytt underskott i reserven innan det gamla har återhämtats, ska tilläggsavgiften beräknas utifrån det sammanlagda underskottet. Förutsatt att det gamla underskottet var så högt att det betingade maximal tilläggsavgift, kommer det nya underskottet inte att

Prop. 2015/16:5

649

Prop. 2015/16:5	påverka storleken på avgiften. Däremot kommer det innebära att
	tilläggsavgiften kommer att behöva tas ut under en längre period.
	I krishanteringsdirektivet ställs också krav på att tilläggsavgiften ska
	fördelas mellan instituten på samma sätt som de avgifter som tas ut när
	fonderingsnivån är positiv. Således krävs att tilläggsavgiften
	riskdifferentieras på samma sätt som den löpande avgiften, i enlighet
	med förordningen om resolutionsavgifter eller, när det gäller EES-filialer
	och värdepappersbolag som inte omfattas av förordningen, föreskrifter
	som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer. För att åstadkomma detta bör en bestämmelse tas in i den
	nya lagen om resolution med innebörden att tilläggsavgiften för varje
	avgiftsskyldig ska fastställas utifrån den andel av de totala avgifterna
	som den avgiftsskyldige betalar.
	När det gäller tidpunkten för uttaget av tilläggsavgiften innehåller
	krishanteringsdirektivet inga explicita krav. En möjlig tolkning är att
	avgifterna ska tas ut så att underskottet i reserven omedelbart ska kunna
	täckas, dvs. utan att underskottet ska behöva finansieras på annat sätt
	(t.ex. i form av lån) i väntan på att tilläggsavgifterna flyter in. Regeringen
	ansluter sig till utredningens bedömning att det i praktiken kommer vara
	svårt, eller i vissa situationer närmast omöjligt, att ta ut avgifter så snabbt
	att annan tillfällig finansiering inte ska behövas. Detta gäller särskilt om
	resolutionsmyndigheten måste göra en ny insamling av de uppgifter som
	krävs för att fastställa avgiften. Detta senare problem skulle kunna
	undvikas om resolutionsmyndigheten tilläts göra avgiftsuttaget baserat på
	uppgifter från det närmaste föregående avgiftsbeslutet. Men även om så
	vore fallet torde det inte vara möjligt att göra avgiftsuttaget inom de
	tidsramar som krävs för att annan tillfällig finansiering inte ska vara
	nödvändig.
	Det kan också tilläggas att ett avgiftsuttag som måste ske separat från
	det ordinarie årliga uttaget av avgiften kommer att innebära en
	administrativ belastning på både instituten och resolutionsmyndigheten.
	Dessutom kommer det att ske vid en tidpunkt när resolutionsmyndig-
	heten sannolikt är hårt belastad med att hantera ett eller flera resolutions-
	ärenden.
	Av dessa skäl bör tilläggsavgiften som huvudregel tas ut vid samma
	tidpunkt som den övriga avgiften. Endast om särskilda skäl föreligger ska
	myndigheten kunna ta ut tilläggsavgiften vid en annan tidpunkt. Det
	skulle exempelvis kunna vara motiverat att tidigarelägga avgiftsuttaget
	om resolutionsreserven inte kan utnyttja de lånemöjligheter som föreslås
	i avsnitt 25.3.1 eller om sådana lån enbart kan tas upp till ofördelaktiga
	villkor. När ett sådant avgiftsuttag aktualiseras bör resolutions-
	myndigheten inte göra någon ny insamling av uppgifter från företagen
	utan i stället basera avgiftsbeslutet på uppgifter från närmaste föregående
	avgiftsbeslut.
	Under den period som det föreligger ett underskott i reserven kommer
	detta att behöva finansieras med ovan nämnda lånemöjligheter.
	Kostnaderna för denna finansiering bör i sin helhet täckas med tilläggs-
	avgifterna.
	Enligt artikel 104.3 i krishanteringsdirektivet får resolutions-
	myndigheten, helt eller delvis, undanta företag från skyldigheten att
650	betala tilläggsavgift, om det är nödvändigt för att skydda företagets

finansiella ställning. Ett sådant undantag får dock inte beviljas för längre Prop. 2015/16:5 tid än sex månader, men undantaget kan förnyas på företagets begäran.

Den avgift som undantaget gäller ska dock betalas vid en senare tidpunkt när det inte längre hotar att skada företagets finansiella ställning. Motsvarande bestämmelser bör införas i den nya lagen om resolution.

25.2.4Målnivå

Regeringens förslag: Resolutionsavgift ska tas ut fram till dess att behållningen i resolutionsreserven uppgår till tre procent av garanterade insättningar. Därutöver definieras inte någon uttrycklig målnivå i lagen.

Utredningens förslag innebär att två olika nivåer för behållningen i resolutionsreserven – dels en procent, dels tre procent – anges i lagen, men utan att någon uttrycklig målnivå definieras.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret delar utredningens bedömning att det inte bör införas någon lagfäst målnivå. Kommuninvest Ekonomisk förening anför att målnivån bör sättas till en procent av garanterade insättningar och en riskbaserad avgift tas ut därefter upp till en viss högre nivå. Finansbolagens förening, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det ska finnas en bortre målnivå efter vilken avgifter till resolutionsreserven inte längre tas ut.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 102.1 i krishanterings- direktivet ska varje medlemsstat se till att tillgängliga medel uppgår till minst motsvarande en procent av de garanterade insättningarna. Målnivån ska nås senast den 1 januari 2025. För det fall de tillgängliga medlen i fonden efter uppbyggnadsperioden faller under målnivån ska avgiftsuttag återupptas till dess miniminivån åter är uppnådd.

Som anges i avsnitt 25.2.1 bör en del av behållningen i stabilitets- fonden föras över till resolutionsreserven. Redan under 2016, efter det att 2015 års stabilitetsavgifter betalats in, kommer den målnivå på en procent av garanterade insättningar som anges i krishanteringsdirektivet att vara uppfylld. Detta är nio år före den tidpunkt (den 1 januari 2025) då direktivet föreskriver att den ska vara nådd. Krishanteringsdirektivets krav är således väl tillgodosedda med en sådan lösning.

Däremot bör noteras att behållningen inte når upp till de tre procent av garanterade insättningar som krävs för att Sverige ska få utnyttja det särskilda undantag från skuldnedskrivning som anges i artikel 44 i direktivet (se avsnitt 22.33). En överföring av ytterligare medel från stabilitetsfonden skulle dock inte ha någon betydelse i sammanhanget, eftersom artikeln uttryckligen föreskriver att de medel som får räknas in för att kunna utnyttja det nämnda undantaget enbart får innefatta medel som har samlats in med förhandsavgifter enligt artikel 103 i krishanteringsdirektivet, dvs. i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter och, när det gäller EES-filialer och värdepappers- bolag som inte omfattas av förordningen, i enlighet med kriterierna i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och de föreskrifter som meddelats

av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detta

651

Prop. 2015/16:5 betyder att även om det skulle vara tillåtet att överföra statens initiala anslag på 15 miljarder och överskottet från de generella stödprogrammen till resolutionsreserven skulle dessa poster inte få tillgodoräknas vid beräkning av kravet.

Med antagande om en framtida resolutionsavgift som motsvarar dagens stabilitetsavgift och under förutsättning att det inte uppstår några stödärenden skulle resolutionsreserven omkring år 2020 nå den nivå där undantaget kan utnyttjas. Ett högre avgiftsuttag skulle resultera i att nivån kunde uppnås tidigare. Eftersom resolutionsmyndigheten kan tillämpa nedskrivningsverktyget med större flexibilitet om nivån på tre procent av garanterade insättningar är uppnådd, anser regeringen liksom utredningen att det finns anledning att konstruera avgiftsmodellen med beaktande av behovet att uppnå denna nivå (se avsnitt 25.2.2).

Avslutningsvis kan noteras att upp till 30 procent av målnivån för fonden får utgöras av betalningsåtaganden, enligt artikel 103.3 i krishanteringsdirektivet. Regeringen anser liksom utredningen att detta undantag inte bör införas i svensk rätt. Resolutionsreserven i sin helhet bör finansieras via avgifter från företagen och sådana medel som inflyter i samband med resolutionsärenden.

25.2.5Användning av resolutionsreserven

Regeringens förslag: I samband med resolution får resolutions- reserven användas för utbetalningar som avser följande ändamål:

1.Garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag i reso- lution eller dess dotterbolag, ett broinstitut, eller ett tillgångsför- valtningsbolag.

2.Lån till ett företag i resolution eller dess dotterbolag, ett bro- institut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag.

3.Förvärv av tillgångar från ett företag i resolution.

4.Tillskott av medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltnings- bolag.

5.Ersättning till ägare eller borgenärer i ett företag under resolution för det fall en värdering visar att dessa grupper får ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation.

6.Kompensation till ett företag i resolution för att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som undantagits från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av skuldnedskriv- ningsverktyget.

Resolutionsreserven får även användas för dessa ändamål i förhål- lande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Om en av ovanstående åtgärder får till följd att förluster som drabbat företaget i resolution direkt eller indirekt förs över till resolu- tionsreserven, gäller de krav som ställs för att resolutionsreserven ska få användas för att kompensera för skulder som undantas inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att medel från

652

resolutionsreserven måste kunna användas för att kompensera borgenärer						Prop. 2015/16:5
som fått sämre utfall än i konkurs, oberoende av huruvida kravet på åtta
procents förlusttäckning är uppfyllt.
Skälen för regeringens förslag
Tillåtna användningsområden för resolutionsreserven
För att möjliggöra resolution kan det krävas att resolutionsmyndigheten
vidtar vissa finansiella stödåtgärder gentemot ett företag i resolution eller
ett bolag som övertar hela eller delar av företagets verksamhet (en
köpare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag).
I artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet regleras de åtgärder för vilka
resolutionsmyndigheten får använda medel i resolutionsreserven.
Myndigheten ska bl.a. kunna utfärda garantier, ge lån, eller köpa
tillgångar av ett företag i resolution, dess dotterbolag, ett broinstitut eller
ett tillgångsförvaltningsbolag. Det finns också möjlighet att tillskjuta
medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.
Utöver dessa åtgärder ska myndigheten under vissa omständigheter
kunna betala ut kompensation till företaget eller dess ägare och
borgenärer med medel från resolutionsreserven. Detta kan göras i två
olika fall.
Det första fallet avser en situation där en värdering enligt artikel 74 i
krishanteringsdirektivet	utvisar	att	ägare,	borgenärer	eller
insättningsgarantisystemet fått ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution
än vid konkurs eller likvidation (se avsnitt 16.7 och 23.2).
Det andra fallet avser en situation där resolutionsmyndigheten väljer att
diskretionärt undanta vissa skulder i samband med att skuld-
nedskrivningsverktyget tillämpas enligt artikel 44.3 (se avsnitt 22.33).
Som huvudregel får denna kompensation maximalt uppgå till
motsvarande fem procent av företagets totala skulder och egna kapital.
Medlen får inte heller användas för att täcka direkta förluster eller för att
rekapitalisera företag, om inte företagets ägare och borgenärer först har
bidragit med motsvarande minst åtta procent av företagets totala skulder
och egna kapital alternativt 20 procent av företagets riskvägda tillgångar.
I undantagsfall är det dock tillåtet att använda ytterligare medel ur
finansieringsarrangemanget.
Av artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet framgår också att samtliga
ovan angivna åtgärder ska kunna finansieras även i förhållande till en
köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.
Avslutningsvis medger artikeln att finansieringsarrangemanget ska
kunna användas för att ge lån till motsvarande arrangemang inom
Europeiska unionen (se avsnitt 25.3.2).
De olika åtgärder som här beskrivits ska alltid vidtas med beaktande av
krishanteringsdirektivets huvudprincip att förluster och andra kostnader i
samband med resolution i första hand ska bäras av företagets ägare följt
av dess borgenärer. Till följd av direktivets regler kan det dock
uppkomma situationer där resolutionsmyndigheten indirekt tvingas bära
vissa förluster hos ett företag. Det gäller exempelvis om resolutions-
myndigheten har vidtagit åtgärder som gör att företagets ägare och
borgenärer får ett sämre ekonomiskt utfall än vad de skulle ha fått om
företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.						653

Prop. 2015/16:5

654

Kan resolutionsreserven användas i andra syften?

En fråga som uppkommer i anslutning till detta är huruvida det är möjligt för medlemsstaterna att använda finansieringsarrangemanget (i Sveriges fall resolutionsreserven) för andra ändamål än de som specificeras i artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet.

Av den allmänna princip som reglerar användningen av finansierings- arrangemanget för resolution (artikel 101.2 i krishanteringsdirektivet) framgår att finansieringsarrangemanget inte får användas för direkt täckning av ett företags förluster eller för att kapitalisera ett företag. I det fall någon av åtgärderna resulterar i en indirekt täckning av företagets förluster ska de principer för hur finansieringsarrangemanget får användas vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget tillämpas (artikel 44 i krishanteringsdirektivet). Dessa principer säger att undantag från skuldnedskrivning bara får göras i undantagsfall samt att resolutionsreserven – för det fall sådana undantag gjorts – bara får användas om en viss andel av företagets skulder (kapitalet inkluderat) först har skrivits ned eller konverterats. Mot bakgrund av krishanterings- direktivets krav bör det enligt utredningen framgå av lagen att om resolutionsreserven direkt eller indirekt bär förluster som skulle ha burits av företaget i resolution, ska de krav som ställs på ägare och borgenärer att bidra till förlustabsorbering och kapitalisering inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.

Riksgäldskontoret anser att medel från resolutionsreserven måste kunna användas för att kompensera borgenärer som fått sämre utfall än i konkurs, oberoende av huruvida kravet på åtta procents förlusttäckning är uppfyllt. Enligt Riksgäldskontoret kan det i såväl fall när diskretionära undantag från skuldnedskrivning görs, som vid tillämpning av reglerna utan undantag, uppkomma situationer då en borgenär får ett sämre utfall än i konkurs på grund av att andra borgenärers skulder undantas från nedskrivning.

Det framstår enligt regeringens bedömning som osannolikt att krishanteringsdirektivet bör tolkas som om borgenärer inte ska kunna få ersättning i enlighet med principen om ”no creditor worse off” i de fall då de faktiskt har fått ett sämre utfall än i konkurs på grund av att resolutionsregelverket har tillämpats. Regeringen delar således Riksgäldskontorets bedömning att ersättning ur resolutionsreserven bör kunna utgå till borgenärer som har fått ett sämre utfall än i konkurs till följd av att andra borgenärers skulder undantagits från nedskrivning på grund av bindande regler. En sådan tillämpning av regelverket, som inte innebär mer än att principen om ”no creditor worse off” tillämpas fullt ut, kan inte anses stå i strid med förbudet mot att påföra resolutionsreserven förluster från företaget i resolution.

När det gäller situationen där resolutionsmyndigheten har gjort ett diskretionärt undantag från skuldnedskrivning avseende vissa borgenärer, och detta leder till att andra borgenärer får ett sämre utfall än i konkurs, gör regeringen följande överväganden. Som Riksgäldskontoret påpekar skulle en tolkning som innebär att förbudet mot att påföra resolutions- reserven förluster från företaget i resolution tillämpas i dessa fall få till följd att det inte blir möjligt att göra diskretionära undantag förrän borgenärerna har burit förluster motsvarande åtta procent av företagets

totala skulder och eget kapital, om undantaget medför att andra (icke undantagna) borgenärer kan få ett sämre utfall än i konkurs.

Å ena sidan kan anföras att syftet med förbudet mot att påföra resolutionsreserven förluster syftar till att säkerställa att det offentliga inte tar förluster från företaget i resolution (även om resolutionsreserven finansieras med avgifter från företagen). Å andra sidan kan resolutions- myndighetens möjligheter att tillämpa diskretionära undantag på ett sätt som möjliggör ett effektivt resolutionsförfarande och värnar den finansiella stabiliteten, kringskäras om förbudet tillämpas i de nu aktuella situationerna. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan bristen på möjligheter att göra diskretionära undantag få allvarliga konsekvenser genom spridningseffekter i det finansiella systemet. Detta riskerar att motverka syftet med resolutionsförfarandet och kan i sin tur leda till avsevärda negativa effekter som vida överstiger kostnaderna för den kompensation som – i enlighet med principen om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre vid resolution än konkurs (”no creditor worse off”) – ges till förfördelade borgenärer när diskretionära undantag från skuldnedskrivning görs. Vid en sammanvägd bedömning, och med beaktande av resolutionsändamålen och möjligheterna att bäst uppnå dem, bör förbudet mot att påföra resolutionsreserven förluster från företaget i resolution inte tolkas så att det uppställs ett krav att borgenärerna har burit förluster motsvarande åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital innan det kan betalas ersättning till icke undantagna borgenärer från resolutionsreserven. Det bör, som Riksgäldskontoret har anfört, vara möjligt att betala ut ersättning i enlighet med principen om ”no creditor worse off” till förfördelade borgenärer även om borgenärskollektivet inte har burit förluster motsvarande åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital.

Riksgäldskontoret efterfrågar också ett förtydligande av att ersättning enligt principen om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer inte ska bli sämre vid resolution än konkurs (”no creditor worse off”) ska utgå från resolutionsreserven om det av den slutliga värderingen framgår att vissa borgenärer har fått ett sämre utfall än i konkurs, trots att uppskattningen i den preliminära värderingen var att de inte skulle få ett sämre utfall. Enligt regeringens bedömning följer av den nämnda principen att ersättning ska utgå till berörda borgenärer i detta fall.

Artikel 101.1 i krishanteringsdirektivet uppställer en uttömmande lista av åtgärder för vilka medel från resolutionsreserven får användas. Det finns således ingen möjlighet att i nationell rätt föreskriva om ytterligare användningsområden för resolutionsreserven. Det kommer t.ex. inte vara möjligt att använda resolutionsreserven för den typ av generella stödåtgärder som vidtogs i Sverige under finanskrisen 2008–2009. Enligt krishanteringsdirektivet kommer sådana åtgärder även fortsättningsvis att vara möjliga att genomföra även om de inte får finansieras via resolutionsreserven. Detta gör, som konstaterats i avsnitt 25.2.1, att det finns ett behov av att behålla den nuvarande stabilitetsfonden.

Prop. 2015/16:5

655

Prop. 2015/16:5	25.2.6	Finansiering under resolution

	Regeringens bedömning: Om det behövs för att säkerställa att ett
	företag i resolution eller ett broinstitut har tillräcklig finansiering, bör
	Riksgäldskontoret i första hand utfärda garantier för ny mark-
	nadsfinansiering med resolutionsreserven som bas. Om finansieringen
	via sådana garantier inte är tillräcklig, kan det vara möjligt för
	Sveriges riksbank att inom ramen för befintlig lagstiftning bidra till
	resolutionen genom att ge nödkredit.

	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
	ning.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen
	eller har inget att invända mot den. Sveriges riksbank anser att frågan om
	likviditetsstöd från Riksbanken till företag i resolution bör bli föremål för
	ytterligare analys. Dessutom anser Riksbanken att det bör säkerställas att
	dess fordringar på grund av likviditetsstöd som getts inte kan bli föremål
	för nedskrivning. Riksgäldskontoret bedömer att det framstår som
	osannolikt att Riksbanken skulle kunna drabbas av en förlust i ett
	resolutionsförfarande till följd av likviditetsstöd.
	Skälen för regeringens bedömning
	Garantier för lån till ett företag i resolution
	Ett företag som försätts i resolution har sannolikt likviditetsproblem
	(eller har haft, men har erhållit nödkredit). Om företaget inte har haft
	problem tidigare så riskerar det i vart fall att få det i och med
	resolutionsbeslutet. Generellt torde brist på likvida medel vara ett av de
	största problemen under rekonstruktioner av alla slag.
	Resolutionsmyndigheten kan använda resolutionsreserven till att
	utfärda garantier för, eller bevilja krediter till, ett företag i resolution eller
	ett broinstitut.
	I detta sammanhang noterar utredningen att garantier har flera fördelar
	jämfört med lån. Den främsta är att marknadskanalerna upprätthålls,
	vilket förenklar övergången till ett läge där företaget ska klara sig på
	egen hand. Garantier innebär vidare att staten inte behöver låna upp
	medel i eget namn och statens behov av upplåning påverkas inte förrän
	garantin eventuellt behöver infrias. Om företaget drivs vidare inom
	ramen för resolution och så småningom (i någon form) återgår till
	reguljär verksamhet, kan staten helt undvika att behöva låna upp medel.
	En nackdel med garantier är att det kan ta en tid innan tillräckligt mycket
	ny garanterad marknadsfinansiering kan uppbringas. Därför kan det vara
	nödvändigt att med ett lån snabbt ge företaget tillräckligt med likvida
	medel för att företaget ska kunna fortsätta att bedriva den kritiska
	verksamhet som utgör själva grunden för att det försatts i resolution.
	Det kan dock också bli aktuellt med finansiering genom krediter,
	särskilt om företaget i resolution har akut brist på likvida medel och ny
	(garanterad) finansiering inte tillräckligt snabbt kan uppbringas. Avsikten
	torde i dessa fall vara att krediterna så snabbt som möjligt ska ersättas
	med garanterad marknadsfinansiering. Krediter i detta sammanhang
656

utgör främst ett tillfälligt likviditetsstöd i avvaktan på att tillräcklig marknadsfinansiering kan erhållas.

Sveriges riksbank bör kunna bistå med kredit

Även om Riksgäldskontoret kan använda resolutionsreserven för att bevilja krediter kan en samhällsekonomiskt effektivare lösning vara att Sveriges riksbank ansvarar för denna typ av likviditetsstöd. En centralbank har en unik förmåga att skapa pengar i den inhemska valutan och kan på så sätt snabbt ge krediter av i princip obegränsad storlek. Det är därför ändamålsenligt om Riksbanken inom ramen för de regler som styr dess verksamhet har möjlighet att ge tillfälligt likviditetsstöd i den egna valutan till företag i resolution. Detta är även i linje med Riksbankens likviditetsstödjande roll generellt. När det gäller likviditets- stöd i utländsk valuta har centralbanker ingen naturlig fördel jämfört med exempelvis skuldförvaltningsmyndigheter. Däremot har Riksbanken en valutareserv och vissa möjligheter att låna av andra centralbanker, vilket innebär att Riksbanken även bör kunna bistå med likviditetsstöd i utländsk valuta.

En kredit från Riksbanken till ett företag i resolution bör kunna vara föremål för en garanti. Såtillvida är det ingen skillnad mot när resolutionsmyndigheten garanterar privat finansiering. Lån från Riksbanken bör bli aktuella först när ny (garanterad) marknads- finansiering inte kan erhållas tillräckligt snabbt och det förefaller rimligt att centralbankskrediter ska ges på samma villkor, dvs. mot garanti. Riksbanken bör i en sådan här situation betraktas som att den tillfälligt ersätter andra marknadsaktörer snarare än att den träder in i stället för Riksgäldskontoret. Att på detta sätt tillfälligt ersätta marknadsaktörer som av något skäl inte finansierar ett företag motsvarar Riksbankens roll vid reguljärt tillfälligt likviditetsstöd till solida företag som inte är försatta i resolution. I detta sammanhang bör det noteras att Riksbankens kredit inte får strida mot det unionsrättsliga förbudet mot monetär finansiering.

I detta fall finns det också ett i grunden viktigare skäl för garantin och det är att se till att kostnaderna inte överförs på staten genom att Riksbanken gör förluster som överförs till staten via minskad vinstutdelning från (eller behov av kapitaltillskott till) Riksbanken. En bärande tanke i krishanteringsdirektivet och i konstruktionen av resolutionsreserven är att kostnader för resolution i slutändan ska bäras av den finansiella sektorn. Om någon annan statlig aktör än resolutions- myndigheten ger ett lån till ett företag i resolution, blir garantier från resolutionsreserven av vikt för att kreditrisk inte ska överföras från den privata sektorn till staten. Syftet med en garanti till förmån för centralbanken är således i detta fall att säkerställa att eventuella kostnader bärs av den finansiella sektorn via resolutionsreserven och det krav på nya avgifter som uppstår om reserven tas i anspråk.

Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att en tillfällig kredit till ett företag i resolution eller ett broinstitut många gånger kan rymmas inom såväl Riksbankens uppdrag om att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende som inom nödkreditbestämmelsen i 6 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen).

Prop. 2015/16:5

657

Prop. 2015/16:5 Nödkrediter enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen får bara ges om det finns synnerliga skäl. Förutsatt att ett företag enbart försätts i resolution om det finns ett tillräckligt vägande allmänintresse framstår det i och för sig som sannolikt att synnerliga skäl kan vara för handen såvitt avser ett företag som försatts i resolution.

En nödkredit får inte heller ges till företag som av Riksbanken bedöms vara uppenbarligen insolvent. Motsvarande krav ställs även inom unionsrätten som en del av förbudet mot monetär finansiering och kraven på centralbankens oberoende.

Bakgrunden till bestämmelser om att centralbanker inte ska ge stöd till företag som inte är livskraftiga, och således riskerar att fallera, är att centralbanksfinansiering inte ska kunna användas till att hålla fallerande företag i fortsatt drift. Stöd till insolventa företag är inte en uppgift för centralbanken, som enligt förbudet mot monetär finansiering inte får ge sådant stöd. I och med att företaget är försatt i resolution har dessa invändningar inte någon bäring. Företaget är under statlig kontroll och själva syftet med resolutionen är att återge företaget dess livskraft.

Ett företag som uppfyller förutsättningarna för att försättas i resolution kan sannolikt inte vid det tillfället betraktas som solvent. I och med resolutionsbeslutet ändras dock situationen. Beslutet att försätta ett företag i resolution fattas för att kunna fortsätta att bedriva åtminstone delar av verksamheten eller avveckla den under ordnade former. För att verksamhet ska drivas vidare så måste företaget förr eller senare bli livskraftigt. Även om den verksamhet som resolutionsåtgärderna avser tillfälligt bedrivs i ett insolvent företag kommer detta tillstånd inte att bli bestående.

Eftersom insolvensbegreppet bygger på prognoser om den framtida utvecklingen, och förutsättningarna förändras i grunden när företaget i fråga försätts i resolution, bör det vara möjligt för Riksbanken att bevilja en tillfällig kredit till ett företag i resolution. När Riksgäldskontoret har försatt företaget i resolution torde avsikten typiskt sett vara att företaget ska rekonstrueras, till större eller mindre del. Det kan förutsättas att resolutionsåtgärderna kommer att få avsedd effekt, dvs. att företaget kan lösa sina betalningsproblem. Företaget är då inte att betrakta som insolvent.

Även broinstitut upprättas i syfte att driva verksamhet vidare. Av detta skäl torde även prognosen för ett broinstitut vara att det kommer att vara livskraftigt och därmed inte är insolvent.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen, liksom utredningen, att en konflikt med solvenskravet inte bör uppstå i den utsträckning som en resolution syftar till rekonstruktion av den berörda verksamheten. Ett företag i resolution som Riksgäldskontoret har aviserat ska rekonstrueras (eller fortleva), eller ett broinstitut, är närmast definitionsmässigt att betrakta som solventa företag.

Det finns även bestämmelser inom unionsrätten om förbud mot monetär finansiering. För att stödet inte ska stå i strid med det förbudet måste det vara systemstabilitetsaspekter på spel och Riksbanken ska kunna fatta ett självständigt beslut om att bevilja stödet. Beslut enligt 6 kap. 8 § riksbankslagen är föremål för Riksbankens självständiga beslut, och resolution ska endast inledas om det föreligger ett systemhot.

658

Inte heller ur dessa aspekter ser regeringen några hinder för Riksbanken att bistå med krediter i resolution.

Sveriges riksbank anser att frågan om likviditetsstöd från Riksbanken till företag i resolution bör bli föremål för ytterligare analys. Enligt Riksbanken är det inte givet att ett företag i resolution ska anses vara solvent. Riksbanken anser att utredningen har underskattat svårigheterna med att inom ramen för det EU-rättsliga förbudet mot monetär finansiering kunna ge likviditetsstöd till företag i resolution. Enligt Riksbanken bör resolutionsmyndigheten och Riksbanken tillsammans kartlägga förutsättningarna för att ge likviditetsstöd till företag i resolution, i syfte att nå en samsyn i frågan. Regeringen delar, som framgått ovan, utredningens bedömning såvitt avser möjligheten att ge likviditetsstöd till ett företag i resolution. Att myndigheter inom ramen för sina uppdrag samverkar för att, som Riksbanken föreslår, nå samsyn om reglernas tillämpning framstår i och för sig som lovvärt. Det saknas anledning att ytterligare behandla frågan om ett sådant frivilligt samarbete myndigheter emellan inom ramen för detta lagstiftnings- ärende.

När det gäller likviditetsstöd till företag utanför resolution anser Riksbanken att det bör säkerställas att dess fordringar på grund av likviditetsstöd som getts inte kan bli föremål för nedskrivning, t.ex. i ett fall då ett företag först får likviditetsstöd och därefter försätts i resolution med påföljande skuldnedskrivning. Riksbanken anför att det finns risk för att likviditetsstöd har fått ges utan tillräckliga säkerheter och att fordran kan komma att omfattas av en skuldnedskrivning, med påföljande förlust för Riksbanken – och i förlängningen det allmänna – på ett sätt som inte överensstämmer med de grundläggande principerna bakom krishanteringsdirektivet. Enligt Riksbanken bör det föras in bestämmelser om allmän förmånsrätt för Riksbanken avseende sådana fordringar som det här är fråga om. Riksgäldskontoret bedömer att det är svårt att se hur en situation skulle kunna uppkomma då Riksbanken skulle kunna drabbas av en förlust.

Krishanteringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om särskilt skydd för centralbankers fordringar i de fall då de inte är förenade med tillräcklig säkerhet. Även om det, som Riksbanken anför, inte helt kan uteslutas att likviditetsstöd kan komma att ges utan tillräckliga säkerheter, medger direktivet alltså inte någon särreglering i detta avseende. Däremot kan noteras att staten enligt artikel 32.4 d i i krishanteringsdirektivet kan ge en garanti för en likviditetsfacilitet som tillhandahålls av en centralbank. Den bestämmelsen föreslås genomföras genom bestämmelser i den nya stödlagen (se avsnitt 13). En sådan garanti skulle skydda Riksbanken från förluster t.ex. till följd av ett senare nedskrivningsförfarande. Mot bakgrund av att Riksbankens fordringar med anledning av likviditetsstöd i stor utsträckning torde vara skyddade av säkerheter, och att krishanteringsdirektivet därutöver medger att likviditetsstöd blir föremål för en statlig garanti, saknas enligt regeringens bedömning anledning att i den nya lagen om resolution föreskriva ytterligare särskilt skydd för sådana fordringar.

Prop. 2015/16:5

659

Prop. 2015/16:5

660

25.2.7Finansiering av koncernresolution

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret som ett led i resolution av en gränsöverskridande koncern ingår en överenskommelse med andra länder om gemensam finansiering av resolutionsåtgärder, ska resolutionsreserven svara för Sveriges del av kostnaderna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag

Överenskommelser om delad finansieringsbörda avseende gränsöverskridande resolutionsförfaranden

Som framgår av avsnitt 15.3 ska resolution av gränsöverskridande koncerner genomföras enligt särskilda förfaranden. Om ett eller flera företag i en gränsöverskridande koncern uppfyller villkoren för resolution, ska den samordnande resolutionsmyndigheten upprätta en koncernresolutionsordning. Den ska delges resolutionskollegiet och beslut ska fattas gemensamt av de resolutionsmyndigheter inom kollegiet som är ansvariga för de delar av gruppen som berörs av åtgärderna. I koncernresolutionsordningen ska det ingå en särskild plan för hur resolutionsåtgärderna ska finansieras (finansieringsplan).

I artikel 107.1 och 107.2 i krishanteringsdirektivet regleras de närmare villkoren för finansiering av koncernresolution. Varje medlemsstat är skyldig att säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget för resolutionsåtgärder ska kunna bidra till finansieringen av koncernresolution, i enlighet med vad som överenskommits i finansieringsplanen. I artikel 107.6 i direktivet anges vidare att varje medlemsstat i förhand ska fastställa regler och förfaranden så att det nationella finansieringsarrangemanget kan verkställa sitt bidrag omedelbart efter att en finansieringsplan har överenskommits.

En förutsättning för att den här typen av bidrag ska aktualiseras är att två eller flera länder/resolutionsmyndigheter har kommit överens om att genomföra koncernresolution och finansiera denna gemensamt. Eftersom krishanteringsdirektivet saknar mekanismer för att tvinga medlemsstater att acceptera koncernresolutionsåtgärder, inklusive finansieringen av sådana åtgärder, är det inte givet att någon överenskommelse faktiskt kommer till stånd. I ett sådant fall blir det upp till varje medlemsstat att fatta egna beslut om hur resolution ska genomföras och finansieras för de delar av koncernen som omfattas av det egna landets regler.

Resolutionsreserven kommer således endast att komma till användning vid koncernresolution i det fall Riksgäldskontoret, eventuellt efter regeringens godkännande, nått en överenskommelse med en eller flera utländska resolutionsmyndigheter. Detta bör komma till uttryck i den nya lagen om resolution.

Det bör i detta sammanhang noteras att överenskommelser mellan myndigheterna utgör internationella överenskommelser i regeringsformens mening. Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingås sådana överenskommelser av regeringen. En förutsättning för att

resolutionsmyndigheten ska kunna träffa en överenskommelse är att Prop. 2015/16:5 regeringen i enlighet med 10 kap. 2 § regeringsformen har bemyndigat

myndigheten att ingå sådana överenskommelser (se avsnitt 15.3.4). I detta sammanhang bör även noteras att riksdagens godkännande krävs, enligt 10 kap. 3 § regeringsformen, innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om. Detsamma gäller andra internationella överenskommelser av större vikt.

Möjlighet att ta lån och ställa ut garantier

Av artikel 107.7 i krishanteringsdirektivet följer vidare att medlems- staterna ska säkerställa att ett finansieringsarrangemang för koncern- resolution ska ha samma rätt som det nationella finansierings- arrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd för att fullgöra sina åtagande. Av artikel 107.8 i direktivet framgår att det nationella finansieringsarrangemanget ska ha möjlighet att ställa ut garantier för den upplåning som sker inom ramen för ett finansieringsarrangemang för koncernresolution.

Om Riksgäldskontoret träffar en överenskommelse om koncernresolution, bör den svenska resolutionsreserven anses utgöra en del av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution. Genom resolutionsreservens tillgång till olika kreditfaciliteter (se avsnitt 25.3.1) uppfylls därmed per automatik krishanteringsdirektivets krav på att finansieringsarrangemanget för koncernresolution ska ha samma rätt som det nationella finansieringsarrangemanget att ta upp lån eller erhålla andra former av stöd. Eftersom det kan handla om att finansiera åtgärder som vidtagits av utländska myndigheter, bör det klargöras genom en uttrycklig bestämmelse i den nya lagen om resolution.

Det bör också klargöras att det nationella finansieringsarrangemanget har möjlighet att ställa ut garantier för de lån som tas upp av finansieringsarrangemang för koncernresolution.

Intäkter till följd av finansiering av koncernresolution

I artikel 107.9 i krishanteringsdirektivet föreskrivs att alla intäkter som uppstår i samband med användning av ett finansieringsarrangemang för koncernresolution ska tillfalla det nationella finansieringsarrangemanget i enlighet med deras bidrag till finansieringen. Denna regel bör införas i lagen så att det framgår att tillgångar, medel, räntor, återvinningar eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten eller garanti- myndigheten erhåller som i samband med resolution ska tillfalla resolutionsreserven (se avsnitt 25.4.1). Om Riksgäldskontoret är den myndighet som leder koncernresolutionen, kommer dock intäkterna att inflyta till resolutionsreserven. För att säkerställa att dessa intäkter får fördelas mellan de övriga resolutionsmyndigheterna bör det införas en uttrycklig bestämmelse om detta i den nya lagen om resolution.

661

Prop. 2015/16:5	25.2.8	Finansiering av insättarnas skydd vid resolution

	Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret använder skuldnedskriv-
	ningsverktyget, ska insättningsgarantifonden bidra till resolutionen
	genom att betala ett belopp som motsvarar det som de garanterade
	insättningarna skulle ha skrivits ned med enligt lagen om resolution
	om de inte hade varit undantagna skuldnedskrivning.
	Om Riksgäldskontoret använder försäljningsverktyget, broinstituts-
	verktyget eller avskiljandeverktyget, ska insättningsgarantifonden
	bidra till resolutionen genom att betala ett belopp som motsvarar det
	som de garanterade insättarna skulle ha burit om förlusterna fördelats
	mellan borgenärerna enligt förmånsrättsordningen.
	Det ska även vara möjligt för insättningsgarantifonden att bidra till
	en kapitalisering av ett institut eller ett broinstitut, i sådan omfattning
	som motsvarar den mängd garanterade insättningar som i ett reso-
	lutionsförfarande skulle konverterats till eget kapital, om de saknat
	skydd. Insättningsgarantifonden ska delta på samma villkor som
	övriga borgenärer med samma prioritet.

	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det.

Skälen för regeringens förslag

Principiella utgångspunkter

En bärande princip i krishanteringsdirektivet är att insättare som skyddas av insättningsgarantin aldrig ska bära några förluster i samband med resolution. Detta tar sig bl.a. uttryck i att garanterade insättningar ska undantas från nedskrivning eller konvertering vid tillämpning av nedskrivningsverktyget.

Skyddet av de garanterade insättarna innebär att förlusterna i företag i resolution måste bäras av någon annan part. Här finns två möjliga alternativ. Antingen påförs företagets övriga borgenärer dessa förluster eller så tillförs externa medel för att kompensera förlusterna. I krishanteringsdirektivet har det senare alternativet valts, vilket kan ses som ett uttryck för principen att respektera prioritetsordningen i konkurs. För att förfarandet även i andra avseenden ska motsvara en konkurs anges dessutom att medlen ska hämtas från insättningsgarantisystemet, som ju hade fått bära kostnaderna om företaget inte satts i resolution och insättningsgarantin utlösts.

Insättningsgarantifonden ska i vissa fall ersätta resolutionsreserven för kostnader i samband med resolution

Av artikel 109 i krishanteringsdirektivet framgår att om resolutions- myndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som medför att borgenärer måste bära förluster samtidigt som garanterade insättare får fortsatt tillgång till sina insatta medel, ska insättningsgarantisystemet utbetala ersättning till ett belopp som motsvarar de förluster som garanterade insättare hade vållats om de saknat skydd. Detta ska gälla vid tillämpning

662

av samtliga resolutionsverktyg. Åtagandet ska enligt artikel 109.3 i direktivet fullgöras genom en utbetalning i kontanta medel.

Ersättningsbeloppet ska beräknas utifrån de förluster de garanterade insättarna hade gjort om de inte hade åtnjutit skydd. Det är således inte fråga om att utbetala ersättning med ett belopp motsvarande hela värdet av de garanterade insättningarna utan enbart den andel av insättningarna som hade gått förlorade om insättarna i resolution hade hanterats i enlighet med den prioritetsordning som gäller vid konkurs. Enbart om garanterade insättningar hade behövt skrivas ner till 100 procent kommer ersättningsbeloppet att sammanfalla med det totala värdet av garanterade insättningar. Att detta skulle behöva ske förefaller osannolikt, inte minst mot bakgrund av att garanterade insättningar enligt direktivet ska få förmånsrätt (se avsnitt 24.5).

Som huvudregel gäller alltså att det är insättningsgarantisystemet som ska svara för insättarnas skydd. I Sverige innebär detta att insättnings- garantifonden kommer att få ansvara för att insättarna skyddas i en resolution. Detta åtagande begränsas dock i tre olika avseenden.

För det första ska insättningsgarantisystemets bidrag till resolution inte vara större än de som systemet hade fått stå för vid ett ordinärt insolvensförfarande, dvs. vid ett ersättningsfall. Om en värdering enligt artikel 74 i krishanteringsdirektivet utvisar att så trots allt är fallet, ska resolutionsreserven vara skyldig att kompensera insättningsgaranti- systemet med ett belopp motsvarande mellanskillnaden.

Eftersom ett konkursförfarande i regel torde leda till en väsentligt större värdeförstöring än resolution, är det osannolikt att insättnings- garantisystemets kostnader skulle bli högre vid resolution. På grund av resolutionsmyndighetens befogenhet att under vissa omständigheter undanta nedskrivningsbara skulder från konvertering eller nedskrivning är det dock inte uteslutet att detta kan inträffa. I detta fall är det möjligt att insättningsgarantisystemets kostnader skulle kunna bli högre även om ett konkursförfarande hade förorsakat en större värdeförstöring.

För det andra ska insättningsgarantisystemet inte vara skyldigt att bidra till en kapitalisering av ett företag eller broinstitut i samband med tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Denna bestämmelse bör inte förstås som ett förbud mot att insättningsgarantisystemet bidrar till en kapitalisering, utan enbart som en angivelse att systemet inte ska vara skyldigt att göra detta. Därmed uppstår frågan om det är lämpligt att låta insättningsgarantisystemet (i Sverige insättningsgarantifonden) bidra till en kapitalisering.

Ett argument som talar för att insättningsgarantifonden ska kunna bidra till en kapitalisering är att det skapas ett ytterligare alternativ, vid sidan av resolutionsreserven, för att genomföra kapitalisering med externa medel. Dessutom bedömer regeringen, liksom utredningen, att kapitalisering via insättningsgarantifonden inte omfattas av samma begränsningar som gäller i fråga om resolutionsreserven, dvs. att ett bidrag motsvarande åtta procent av totala skulder och eget kapital, alternativt 20 procent av riskvägda tillgångar måste ha gjorts av företagets ägare och borgenärer innan externt kapital får tillföras.

Mot bakgrund av att denna möjlighet ger staten ett ytterligare handlingsalternativ, och därmed bidrar till ett mer flexibelt resolutions- förfarande, bör det av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti framgå

Prop. 2015/16:5

663

Prop. 2015/16:5 att insättningsgarantifonden kan tillskjuta medel för att kapitalisera ett företag i resolution eller ett broinstitut. Insättningsgarantifonden ska delta på samma villkor som övriga borgenärer med samma prioritet.

För det tredje sägs i artikel 109.5 i krishanteringsdirektivet att insättningsgarantisystemets åtagande inte i något fall ska vara större än ett belopp motsvarande 50 procent av den målnivå som ska gälla för insättningsgarantireserven enligt tillämpliga unionsrättsliga regler. Enligt samma artikel tillåts dock medlemsstaterna, med beaktande av särdragen hos deras nationella banksystem, sätta en högre procentsats än 50 procent. De EU-regler som här åsyftas är det nya insättningsgaranti- direktivet, som föreskriver en målnivå för fondering på minst 0,8 procent av garanterade insättningar. Eftersom denna målnivå tillämpas i kombination med begränsningen på 50 procent, begränsas användningen av insättningsgarantimedel vid resolution till ett belopp motsvarande 0,4 procent av garanterade insättningar.

Att insättningsgarantisystemets åtagande begränsas på detta sätt innebär inte att insättarnas skydd försämras. De insättningar som faller under garantins maximala ersättningsbelopp ska enligt krishanterings- direktivet alltid skyddas fullt ut vid resolution. Däremot kan det uppstå situationer där den kompensation som ska utgå till företaget i resolution inte kommer att kunna finansieras fullt ut med medel ur insättnings- garantifonden. Hur ett eventuellt sådant finansieringsunderskott ska hanteras regleras emellertid inte i krishanteringsdirektivet.

En ordning där företaget får bära dessa kostnader skulle medföra att insättarna skyddades på andra borgenärers bekostnad. För det fall det inte finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas.

Den rimliga tolkningen är i stället att finansiering måste komma från en extern källa. Resolutionsreserven får tas i anspråk om villkoren för att få använda det finansieringsarrangemanget för förlusttäckning är uppfyllda (se avsnitt 22.33). Om villkoren däremot inte är uppfyllda, måste finansieringen komma från ett annat håll för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna.

Eftersom krishanteringsdirektivet inte anger hur detta ska gå till torde enbart statliga stödåtgärder kunna komma ifråga. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.

För att minska risken för att en sådan situation ska uppstå är det möjligt att sätta en högre målnivå för insättningsgarantifonden. Den svenska insättningsgarantifonden har i dag ingen fastställd målnivå. Det är därför inte möjligt att uttrycka en begränsningsregel som en procentsats av målnivån utan att samtidigt fastslå vad målnivån bör vara. Det närmare ställningstagandet kring begränsningen av insättningsgarantifondens åtagande bör dock göras i samband med genomförandet av insättnings- garantidirektivet och några förslag lämnas därför inte i detta lagstiftningsärende.

664

25.2.9Särskilt om hantering av insättare vid tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget

Regeringens förslag: Om Riksgäldskontoret i samband med tillämp- ning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget överför samtliga garanterade insättningar i ett institut som är försatt i resolution, ska de kvalificerade insättningar som kvarstår i institutet efter överföringen inte vara ersättningsberättigade enligt lagen om insättningsgaranti. Om garanterade insättningar helt eller delvis kvarlämnas i institutet under resolution, ska insättningsgarantin enbart gälla till ett belopp motsvarande skillnaden mellan insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp och det belopp som överförts från institutet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I samband med tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget kan resolutionsmyndigheten välja att överföra hela eller delar av ett företags tillgångar och förpliktelser från företaget i resolution till en köpare eller ett broinstitut. För företagets fordringsägare blir det alltså här fråga om ett byte av gäldenär; den fordran som gällde i förhållande till företaget övergår i och med överföringen till ny gäldenär. Vad gäller fordringar i form av insättningar blir en särskild fråga i detta sammanhang vad som ska gälla avseendet skyddet från insättningsgarantin.

I artikel 109.4 i krishanteringsdirektivet regleras insättningsgarantins omfattning i förhållande till insättningar som lämnas kvar i ett institut i samband med att försäljnings- eller broinstitutsverktyget tillämpas. Under förutsättning att de medel som överförs till en köpare eller ett broinstitut motsvarar eller överskrider den sammanlagda ersättningsnivå som ges i insättningsgarantidirektivet ska de insättare som kvarstår i institutet i resolution inte ha någon fordran på insättningsgarantin.

Denna bestämmelse syftar till att säkerställa att insättare som har insättningar över det maximala ersättningsbeloppet i det institut som blir föremål för resolution inte ska kunna få ett bättre skydd vid resolution än vad de skulle ha fått om institutet hanterats i annan ordning. Utan bestämmelsen skulle detta exempelvis kunna inträffa om samtliga insättningar som faller under insättningsgarantins maximala ersättningsbelopp överförs till ett broinstitut, medan de som överstiger det maximala ersättningsbeloppet lämnas kvar i institutet i resolution. Eftersom insättningarna i det nya institutet kommer att omfattas av insättningsgarantin, skulle insättarna få ett skydd som överstiger det maximala ersättningsbeloppet om även de insättningar som kvarlämnas omfattades av insättningsgarantin.

För att insättarna inte ska riskera att få ett sämre skydd är dock en förutsättning att samtliga garanterade insättningar i institutet i resolution överförs till det nya institutet. Om en sådan överföring av garanterade insättningar inte sker, eller bara görs till viss del, bör insättningsgarantin fortsatt gälla för de garanterade insättningar som kvarlämnas i institutet i resolution.

Prop. 2015/16:5

665

Prop. 2015/16:5 Bestämmelser som motsvarar krishanteringsdirektivet i denna del bör tas in i den nya lagen om resolution.

25.3Lånemöjligheter för resolutionsreserven och stabilitetsfonden

25.3.1Resolutionsreservens möjligheter att ta upp lån

Regeringens förslag: Riksdagen ska varje år fatta beslut om en låne- ram för resolutionsreserven. Låneramen ska kunna utnyttjas för det fall medlen i reserven inte räcker för att utbetala stöd, kompensation eller andra åtgärder som kan vidtas med stöd av lagen om resolution. Upplåningen ska kunna ske i följande former och i angiven ordning:

1.Lån i Riksgäldskontoret eller från tredje part som inte utgör en del av svenska staten. Den låneform som ger de mest fördelaktiga villkoren ska väljas.

2.Lån från andra EES-länders finansieringsarrangemang, förutsatt att upplåning i annan form inte är möjlig att genomföra inom rimlig tid och till rimliga villkor.

Låneramen får utnyttjas även om det finns tillgångar i reserven som erhållits i samband med ett resolutionsärende och som inte är medel på konto (t.ex. aktier eller lån).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att låneramarna bör vara obegränsade för resolutionsreserven.

	Skälen för regeringens förslag
	Resolutionsreserven bör kunna låna medel vid behov
	De åtaganden som ska finansieras via resolutionsreserven kan komma att
	innebära omfattande utgifter och kostnader. Även om avsikten är att
	dessa åtaganden ska finansieras via de avgifter som samlas in från
	instituten kan det uppkomma situationer där medel måste lånas upp för
	att finansiera (tillfälliga) underskott i reserven.
	Av artikel 105 i krishanteringsdirektivet framgår att medlemsstaterna
	ska vara skyldiga att se till att finansieringsarrangemanget för resolution
	kan ta upp lån eller erhålla andra former av stöd från 1) kreditinstitut och
	värdepappersbolag etablerade inom EU, 2) andra finansiella institut samt
	3) annan tredje part. I artikel 106 i direktivet sägs dessutom att för det
	fall dessa alternativa finansieringskällor inte kan tas i anspråk omedelbart
	och till rimliga villkor ska finansieringsarrangemanget kunna begära att
	få låna från alla andra finansieringsarrangemang inom EU.
	För insättningsgarantifonden och stabilitetsfonden har en ordning valts
	där de respektive fonderna har rätt att låna från Riksgäldskontoret. Detta
	är också den ordning som gäller generellt för svenska myndigheter som
	är bemyndigade att ta upp lån för sin verksamhet.
	Att all statlig upplåning sker centraliserat hos Riksgäldskontoret
666	innebär bl.a. att staten som helhet kan minimera sina kostnader för att

låna. Regeringen bedömer, liksom utredningen, att det är en rimlig utgångspunkt att samma ordning bör gälla för resolutionsreserven som för resterande delar av staten. Samtidigt måste dock de krav och begränsningar som ställs upp i krishanteringsdirektivet beaktas vid utformningen av reservens lånemöjligheter.

En första fråga handlar om huruvida krishanteringsdirektivet tillåter att statliga krediter används som alternativ finansieringskälla. Här kan å ena sidan konstateras att statliga krediter inte finns med i uppräkningen av alternativa finansieringskällor, vilket skulle kunna ses som ett uttryck för att sådana krediter inte är tillåtna. Å andra sidan uppställs inte heller något förbud mot ett statligt kreditarrangemang.

Det är medlemsstaterna som enligt krishanteringsdirektivet ska ansvara för att det finns fungerande system för resolution i varje land. Detta får till följd att det blir staten som i slutändan är ansvarig för finansieringsarrangemangets förpliktelser, oavsett om finansierings- arrangemanget förvaltas inom eller utanför staten och oavsett om finansieringsarrangemanget lånat medel från staten eller från någon annan part. Skyldigheten för medlemsstaterna att fullgöra krishanterings- direktivets åtagande medför nämligen också ett ansvar för att se till att dessa åtaganden kan finansieras. Går inte detta att göra med hjälp av avgifter från företagen eller med krediter från andra aktörer kommer staten att behöva förse finansieringsarrangemanget med de medel som krävs. Även i det fall finansieringsarrangemanget tagit upp krediter från andra aktörer som inte kan återbetalas med avgiftsmedel måste det rimligtvis anses ligga på statens ansvar att krediterna återbetalas.

Statens ansvar för att säkerställa fungerande finansieringsarrangemang synes svårt att förena med ett förbud mot statliga lån. Ett sådant förbud skulle innebära att resolutionsreserven skulle behöva låna i eget namn trots att den utgör en del av svenska staten. Riksgäldskontoret och resolutionsreserven skulle därmed bli två aktörer i samma upplåningsmarknad, vilket skulle innebära betydande kostnadsmässiga och praktiska nackdelar.

Oaktat detta innebär dock krishanteringsdirektivets regler ett behov att parallellt ha tre olika finansieringsarrangemang (se avsnitt 25.2.1). Separata finansieringsarrangemang är, som utredningen anför, förknippade med vissa komplikationer. För det första finns en risk att det uppstår under- och överskott i de respektive finansieringsarrangemangen. Detta beror på att de åtgärder som arrangemangen är avsedda att finansiera i stor utsträckning är ömsesidigt uteslutande. Om staten exempelvis hanterar ett problemdrabbat institut med hjälp av stödlagens verktyg, kommer insättningsgarantifonden (med största sannolikhet) inte att behöva tas i bruk för samma institut. Avgörande för vilket finansieringsarrangemang som kommer att utnyttjas är främst huruvida det krisdrabbade institutet är systemviktigt eller inte. Eftersom det på förhand inte med säkerhet går att avgöra vilka institut som är systemviktiga, går det heller inte att veta vilket av finansierings- arrangemangen som kommer att behöva utnyttjas. Det kan alltså uppstå under- och överskott i de olika finansieringsarrangemangen, även om arrangemangen totalt sett skulle vara i balans.

För det andra riskerar separata finansieringsarrangemang att leda till en mindre effektiv finansförvaltning i staten om de medel som disponeras

Prop. 2015/16:5

667

Prop. 2015/16:5

668

av finansieringsarrangemangen är inlåsta (i faktiska fonder) och inte kan disponeras på ett flexibelt sätt vid en finansiell kris. Regeringen gör dock bedömningen att såväl resolutionsreserven som stabilitetsfonden bör finnas som konton i Riksgäldskontoret och inte utformas som faktiska fonder (se avsnitt 25.4.2).

Mot denna bakgrund bör det framgå av den nya lagen om resolution att resolutionsmyndigheten får ta upp lån i staten för resolutionsreservens räkning. Detta bör i första hand ske genom lån i Riksgäldskontoret. Enligt krishanteringsdirektivet krävs dock även att resolutionsreserven ska ha möjlighet att ta upp lån i eget namn eller erhålla andra former av stöd. Det bör därför införas en rätt att för resolutionsreservens räkning ta upp lån från tredje part som inte utgör en del av svenska staten, om villkoren för sådana lån är mer fördelaktiga än de villkor som kan erhållas vid lån från Riksgäldskontoret.

Därutöver bör det införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution med innebörden att resolutionsreserven även ska kunna ta upp lån från motsvarande finansieringsarrangemang i andra EES-länder. I enlighet med krishanteringsdirektivets lydelse bör dock detta enbart kunna göras om annan upplåning inte är tillgänglig inom rimlig tid och till rimliga villkor.

Låneram för resolutionsreserven

Resolutionsreserven ska kunna användas för att finansiera de åtaganden som resolutionsmyndigheten beslutar om i samband med att resolution genomförs (t.ex. lån eller garantier till ett företag i resolution). Det kommer alltså att vara en myndighets beslut, eventuellt efter regeringens godkännande, som kommer att vara styrande för hur stora anspråk som kommer att göras på reserven. I detta avseende finns likheter med den nuvarande stabilitetsfonden i meningen att reserven kan användas för att bestrida utgifter för (potentiellt mycket omfattande) åtaganden som inte uttryckligen har beslutats av riksdagen.

Med utgångspunkt i den konstitutionella principen att beslut om statens inkomster och utgifter som huvudregel ska fattas av riksdagen ifrågasätter utredningen lämpligheten i att behålla den obegränsade krediten för stabilitetsfonden och att införa en motsvarande obegränsad kredit för resolutionsreserven. I detta sammanhang noteras att krishanteringsdirektivet kräver att resolutionsreserven har möjlighet att låna medel vid behov, men inte anger hur stor denna kreditmöjlighet måste vara. För att uppfylla krishanteringsdirektivets krav utan att på samma gång göra avsteg från den grundlagsfästa fördelningen av finansmakten anser utredningen att det bör införas en ordning där riksdagen beslutar om årlig låneram som står till resolutionsreservens förfogande. Denna ram ska utgöra ett tak för hur stora åtaganden resolutionsmyndigheten (eller regeringen) får fatta beslut om utan att inhämta ett nytt godkännande från riksdagen. I det fall det uppkommer behov av att låna medel över ramen ska regeringen således begära att riksdagen fattar beslut om en utökad ram.

Sveriges riksbank anmärker att det i en krissituation kan krävas att mycket stora belopp finns tillgängliga med mycket kort varsel. Om en utökning av ramarna då kräver riksdagsbehandling, innebär det risk för

att processen försenas i ett kritiskt skede. Dessutom kan själva faktum att Prop. 2015/16:5 det bedöms nödvändigt att gå till riksdagen för att få ramarna utökade ha

ett negativt signalvärde.

Regeringen instämmer med Riksbankens bedömning såtillvida att det inte kan uteslutas att införandet av beloppsbestämda ramar skapar risk för komplikationer som inte uppstår om lånemöjligheterna är obegränsade. Mot detta ska dock ställas värdet av att inte göra avsteg från rådande ordning, och att upprätthålla principen om att beslut om statens inkomster och utgifter ska fattas av de folkvalda i riksdagen. Vid en sammanvägd bedömning bör detta intresse få företräde framför det i och för sig legitima behovet av att säkerställa flexibel finansiering i en krissituation. Även med beloppsbestämda ramar är det möjligt att skapa ett betydande mått av flexibilitet, genom att ramen sätts på en nivå som förväntas väl motsvara behoven.

Särskilt om villkoren för resolutionsreservens krediter

Förutsatt att resolutionsreserven som huvudregel inte ska låna i eget namn av tredje part blir en separat fråga hur villkoren för upplåningen från Riksgäldskontoret ska regleras. Här måste krishanteringsdirektivets princip om att kostnaderna för de krishanteringsåtgärder som vidtas (i första hand) ska bäras av finanssektorn och inte belasta medlemsstaternas budgetar beaktas.

För att uppfylla denna princip måste den ränta som reserven betalar till fullo spegla statens finansieringskostnader vid tidpunkten för lånet. Den modell som i dag tillämpas inom staten för utlåning till myndigheter, inklusive till stabilitetsfonden, bygger på att lånen prissätts utifrån denna ansats. Priset på lånen baseras således på de upplåningskostnader som Riksgäldskontoret har när den lånar för statens räkning på kapitalmark- naden. Denna modell bör även tillämpas i fråga om resolutionsreservens lån i Riksgäldskontoret.

25.3.2	Resolutionsreservens möjligheter att ge lån

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får, efter regeringens
tillåtelse, besluta att låna ut medel ur resolutionsreserven till andra
finansieringsarrangemang inom EES. Villkoren för lånen ska fast-
ställas efter överenskommelse med de övriga finansieringsarrange-
mang som medverkar till att ge lån.
Fordran ska tas upp som en tillgång i resolutionsreserven.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 106.2 i krishanterings-
direktivet ställs krav på att finansieringsarrangemanget för resolution ska
ha möjlighet att ge lån till andra finansieringsarrangemang inom EU.
Medlemsstaterna får enligt artikel 106.3 i direktivet lägga fast att beslut
om att ge sådana lån ska lämnas först efter samråd med eller samtycke
från det behöriga ministeriet.Villkoren för lånen ska enligt artikel 106.3 i
krishanteringsdirektivet fastställas mellan det upplånande finansierings-		669

Prop. 2015/16:5 arrangemanget och de övriga finansieringsarrangemang som har beslutat att ge lån. Samma villkor ska tillämpas för samtliga lån, om inte långivarna enas om något annat. Det totala lånebeloppet ska fördelas proportionellt mellan långivarna utifrån det egna landets garanterade insättningar i förhållande till samtliga långivande länders garanterade insättningar. Även i detta fall kan långivarna komma överens om en annan fördelning.

En bestämmelse som medger att lån kan ges ur resolutionsreserven till andra finansieringsarrangemang inom EES på det sätt som följer av krishanteringsdirektivet bör tas in i den nya lagen om resolution. Beslut om att ge lån bör vara föremål för regeringens tillåtelse. Vidare ska krävas att lånen ryms inom den av riksdagen beslutade låneramen för resolutionsreserven.

Lån som ges ska tas upp som en tillgång för det långivande finansieringsarrangemanget. Hanteringen av tillgångar och intäkter som uppstår när resolutionsreserven används behandlas i avsnitt 25.4.8.

25.3.3Stabilitetsfondens möjligheter att ta upp lån

Regeringens förslag: Stabilitetsfondens obegränsade kredit avvecklas och ersätts med en ordning där riksdagen i ett särskilt bemyndigande beslutar om en låneram för stabilitetsfonden. Låneramen ska kunna nyttjas för det fall medlen i fonden inte räcker för att finansiera stöd, ersättningar eller andra åtgärder som vidtas inom ramen för lagen om förebyggande statligt stöd. Upplåning ska ske i form av lån i Riksgäldskontoret och till sådana villkor som Riksgäldskontoret normalt tillämpar vid utlåning till myndigheter.

Låneramen får användas även om det finns andra tillgångar i fonden som inte är medel på konto (t.ex. aktier, lån).

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att låneramarna bör hållas obegränsade för stabilitetsfonden.

Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande stödlagen ger regeringen långtgående befogenheter att fatta beslut om stödåtgärder utan att först inhämta riksdagens godkännande. I och med den obegränsade kredit som finns kopplad till stabilitetsfonden finns i praktiken inget tak på hur stora åtaganden regeringen kan ikläda den svenska staten. Att denna lösning valdes ska ses i ljuset av de extraordinära omständigheter som rådde när stödlagstiftningen och stabilitetsfonden infördes i samband med krisen 2008–2009. Detta är emellertid ett avsteg från den grundlagsfästa principen att beslut om statens inkomster och utgifter ska underställas riksdagen.

Som en del av genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt bör den nu gällande stödlagen ersättas av en ny stödlag som överens- stämmer med direktivets bestämmelser (se avsnitt 13). Den nuvarande stabilitetsfonden bör behållas för att kunna finansiera sådana förebyggande åtgärder. För att säkerställa att detta åtagande kan fullgöras

670

måste det även fortsättningsvis finnas möjlighet för regeringen (eller Prop. 2015/16:5 resolutionsmyndigheten) att kunna låna medel vid behov.

Hur denna lånemöjlighet ordnas styrs inte av krishanteringsdirektivet, eftersom det där inte närmare regleras hur åtgärder som vidtas utanför resolution ska finansieras. Därmed finns inga EU-rättsliga hinder mot att stabilitetsfondens nuvarande kredit behålls i oförändrad form.

Sveriges riksbank anmärker, på samma sätt som i fråga om låneramarna för resolutionsreserven, att det i en krissituation kan krävas att mycket stora belopp finns tillgängliga med mycket kort varsel. Om en utökning av ramarna då kräver riksdagsbehandling kan processen försenas i ett kritiskt skede. Dessutom kan själva behovet att gå till riksdagen för att få ramarna utökade ha ett negativt signalvärde.

Regeringen instämmer med Riksbankens bedömning såtillvida att det inte kan uteslutas att införandet av beloppsbestämda ramar för stabilitetsfonden, liksom för resolutionsreserven, skapar risk för komplikationer som inte uppstår om lånemöjligheterna är obegränsade. De överväganden som görs i avsnitt 25.3.1 avseende låneramen för resolutionsreserven, särskilt i fråga om värdet av att upprätthålla principen om att beslut om statens inkomster och utgifter ska fattas av de folkvalda i riksdagen, gör sig dock gällande även i detta sammanhang.

En låneram för stabilitetsfonden bör därför fastställas av riksdagen årligen, på samma sätt som för resolutionsreserven.

Till skillnad från resolutionsreserven bör stabilitetsfonden inte ges någon möjlighet att ta upp lån i eget namn från tredje part. All eventuell upplåning ska i stället göras i form av lån i Riksgäldskontoret. Kostnaderna för sådan upplåning ska bäras av fonden, vilket bör ske genom att lånen prissätts i enlighet med de villkor som Riksgäldskontoret tillämpar vid utlåning till myndigheter.

25.3.4	Särskilda garantiramar för resolutionsreserven
	och stabilitetsfonden

Regeringens förslag: Separata garantiramar, som fastställs årligen av
riksdagen, ska kopplas till resolutionsreserven respektive till
stabilitetsfonden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Sveriges riksbank anser att det inte bör
anges några begränsningar för resolutionsreservens eller stabilitets-
fondens garantiramar.
Skälen för regeringens förslag: Både inom ramen för den nya lagen
om resolution och den nya stödlagen kommer det att vara möjligt att
ställa ut garantier. När en sådan garanti ställs ut uppstår inga omedelbara
utgifter för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden. Däremot kan
finansieringsarrangemangen komma att belastas vid en senare tidpunkt,
för det fall ett institut fallerar och garantier måste infrias.
Eftersom garantier inte ger upphov till någon initial utgift, kommer
regeringen eller den myndighet som förfogar över garantiinstrumentet
inte att vara begränsad av den låneram som riksdagen beslutat för de		671

Prop. 2015/16:5 respektive finansieringsarrangemangen. Sveriges riksbank anser att garantimöjligheterna, liksom låneutrymmet för resolutionsreserven och stabilitetsfonden, bör hållas obegränsade och av samma skäl. Regeringen bedömer dock att det, utifrån motsvarande överväganden som har gjorts i fråga om låneramarna, framstår som lämpligt att sätta bestämda ramar även för garantiutrymmet.

Eftersom garantier i regel kommer att vara beloppsmässigt betydligt mer omfattande än andra typer av stödåtgärder, är det emellertid otillräckligt att befogenheten att ställa ut garantier begränsas till låneramens storlek. Av detta skäl bör riksdagen fastställa en separat garantiram för resolutionsreserven respektive stabilitetsfonden.

25.4 Tillgångar och intäkter

25.4.1 Hantering av tillgångar och intäkter

Regeringens förslag: Tillgångar, intäkter och annan kompensation som har koppling till resolutionsreservens eller stabilitetsfondens användande ska föras till reserven respektive fonden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Resolutionsreserven och stabilitets- fonden kan användas för en rad olika ändamål, t.ex. för att finansiera stödåtgärder, utbetala olika former av kompensation, ge lån till andra finansieringsarrangemang i och utanför Sverige. I samband med att detta görs kommer reserven i regel att erhålla olika typer av tillgångar (lånefordringar, aktier etc.) och vara berättigad till ersättningar av olika slag (räntor, vinstmedel etc.). Därutöver kommer det till resolutions- reserven föras avgifter, och dröjsmålsräntor kopplade till avgifter som betalats för sent (se avsnitt 25.2.2 och 25.2.3).

I fråga om ersättningar framgår av artikel 103.6 i krishanterings- direktivet att medel som mottagits från ett företag i resolution eller ett broinstitut, räntor och andra vinstmedel från investeringar samt alla andra vinstmedel får tillgodoräknas finansieringsarrangemanget. Faktiska ekonomiska flöden från resolutionsinsatser kan således tillgodoräknas finansieringsarrangemanget och därmed också kunna medräknas vid avstämning av fonderingsnivån i resolutionsreserven mot miniminivån.

	På motsvarande sätt anger artikel 106.6 i krishanteringsdirektivet att
	utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang ska
	tas upp som en tillgång i resolutionsreserven och tillgodoräknas vid
	avstämning av fonderingsnivån mot den målsatta nivån för reserven.
	Däremot saknar krishanteringsdirektivet bestämmelser kring hur andra
	slags tillgångar ska hanteras, t.ex. hur lån och kapitaltillskott som görs
	via resolutionsreserven ska redovisas och värderas.
	Det framstår, i enlighet med utredningens förslag, som rimligt att
	samtliga tillgångar som erhålls i samband med att resolutionsreserven
	används tillfaller reserven och därmed också tillgodoräknas vid
672	avstämning mot de tröskelvärden som styr resolutionsavgiftens storlek.
672

En följdfråga blir då hur resolutionsreservens tillgångar ska värderas. En Prop. 2015/16:5 aspekt att beakta i detta sammanhang är att resolutionsreserven kan

komma att innefatta många olika sorters tillgångar, t.ex. aktier i broinstitut och kapitalförvaltningsbolag, regressfordringar från infriade garantier, utgivna lån etc. Värderingsmetoden måste därför vara tillräckligt flexibel för att kunna värdera tillgångar med vitt skilda egenskaper. I många fall kommer dessutom resolutionsreservens tillgångar att vara sådana som av olika skäl inte kan omsättas på en marknad. Därför kommer det inte vara möjligt att under krisperioder förlita sig på marknadsvärden i värderingen. Värderingen av resolutionsreservens tillgångar bör därför ske till anskaffningsvärde, dvs. det värde tillgångarna hade när de tillföll reserven.

25.4.2Placering av kontanta medel

Regeringens förslag: Medel som tillförs och disponeras av resolutionsreserven ska placeras på ett konto i Riksgäldskontoret. Stabilitetsfonden ska även fortsättningsvis placeras på samma sätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Stabilitetsfonden är i dag utformad så att medel som är hänförliga till fonden förs till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Detta överensstämmer med den ordning som generellt tillämpas för statliga garantier. Modellen bygger på att det skapas konton i Riksgäldskontoret där inbetalade medel redovisas. Inkomsterna används därigenom automatiskt för att reducera statsskulden.

Regeringen ser inga skäl att vid genomförandet av krishanterings- direktivets regler införa någon annan ordning för de nu aktuella finansieringsarrangemangen. Det följer också av artikel 100.6 i krishanteringsdirektivet att den av utredningen föreslagna lösningen är direktivkonform, vilket Riksgäldskontoret framhåller. Det bör framgå av den nya lagen om resolution respektive den nya stödlagen att resolutionsreserven och stabilitetsfonden utformas på detta sätt.

25.4.3Användningen av stabilitetsfonden

Regeringens förslag: Förebyggande statligt stöd får finansieras med medel ur stabilitetsfonden. Även statligt stöd till ett företag i resolution genom användning av de statliga stabilitetsverktygen får, efter beslut av regeringen, finansieras med medel från stabilitets- fonden.

Medel på kontot ska även användas för att täcka förvaltnings- kostnader för förebyggande stöd, samt ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

673

Prop. 2015/16:5 Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Den nya stödlagen ersätter de delar av stödlagen som avser förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13). För finansiering av stöd enligt den nya stödlagen ska en stabilitetsfond finnas. Även stödmyndighetens förvaltningskostnader ska kunna täckas med medel från stabilitetsfonden, på samma sätt som enligt den nu gällande stödlagen (se avsnitt 25.2.2). Stabilitetsfonden bör dock även kunna användas för finansiering av vissa andra ändamål.

Krishanteringsdirektivet ger regeringen möjlighet att i vissa mycket exceptionella fall, definierat som en systemkris, besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen i syfte att uppnå resolutionsändamålen (se avsnitt 22.34). Sådant stöd måste finansieras i särskild ordning. Eftersom resolutionsreserven inte får användas till sådant stöd, framstår det som lämpligt att sådant stöd får finansieras av stabilitetsfonden. Detta torde ge förutsättningar för ett snabbt agerande i en akut krissituation.

En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i den nya stödlagen, där övriga regler rörande stabilitetsfonden återfinns. En hänvisning till bestämmelsen bör införas i den nya lagen om resolution.

Med tanke på allvaret i ett läge där de statliga stabiliseringsverktygen kan användas bör regeringen vara involverad. Detta är också ett krav enligt krishanteringsdirektivet. För tydlighets skull bör det anges även i den nya stödlagen att endast regeringen har rätt att besluta att använda stabilitetsfondens medel för detta ändamål.

Förutsatt att medel hämtas från stabilitetsfonden bör de kapitalinstrument som staten blir ägare till genom de statliga stabiliseringsverktygen tillföras stabilitetsfonden. Detta motsvarar vad som gäller enligt den nuvarande stödlagen och i resolutionsregelverket avseende resolutionsreserven.

Enligt den nuvarande stödlagen kan medel ur stabilitetsfonden även användas för att finansiera ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige. Denna typ av stöd, som inte grundar sig på unionsrättsliga bestämmelser utan enbart följer av nationell rätt, bör även fortsättningsvis finansieras från stabilitetsfonden som även den grundar sig på nationella bestämmelser. Den nu aktuella bestämmelsen bör föras över till den nya stödlagen.

26 Gränsöverskridande samarbete

26.1Allmänna principer för beslutsfattande som involverar myndigheter i flera medlemsstater

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets allmänna prin- ciper vid beslutsfattande som omfattar flera stater inom EES inryms till viss del under regeringens förslag till genomförande av direktivet i

674

andra delar och bör i övrigt genomföras genom föreskrifter meddelade av regeringen.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med reger- ingens bedömning. Utredningen bedömer dock att samtliga allmänna principer för beslutsfattandet bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 87 i krishanterings- direktivet ska myndigheterna, vid beslut eller åtgärder enligt direktivet som kan få effekt i en eller flera andra medlemsstater, ta hänsyn till vissa allmänna principer. De principer som räknas upp i artikeln ställer bl.a. krav på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutionskostnaderna låga när resolutionsåtgärder vidtas. Vidare ska beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med nödvändig skyndsamhet. Myndigheterna ska också samarbeta med varandra för att se till att beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt. Vidare ska roller och ansvar för berörda myndigheter vara tydligt definierade. Hänsyn ska tas till intressena i medlemsstater där moderföretag inom unionen, dotterföretag och betydande filialer är etablerade eller belägna. Hänsyn ska också tas till avvägningen mellan berörda medlemsstaternas intressen och behovet av att undvika att en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt. Vidare ska en skyldighet enligt krishanterings- direktivet att samråda med en myndighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas åtminstone innebära en skyldighet att samråda om inslag som har eller som sannolikt kan få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har etablerats eller är beläget. Vidare ska koncernresolutionsplaner beaktas och följas vid vidtagande av resolutionsåtgärder, såvida inte resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i planerna. Kravet på transparens ska beaktas när ett beslut eller en åtgärd sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i berörda medlemsstater. Uppräkningen avslutas med principen om erkännande av att det är mest sannolikt att samordning och samarbete ger ett resultat med lägre totalkostnad för resolutionen. Enligt regeringens mening kan dessa principer, som omfattar stater inom EES, till stor del utläsas av övriga bestämmelser i krishanteringsdirektivet. Så är exempelvis fallet för principerna att resolutionskostnaderna ska hållas nere (jfr artikel 31.2 andra stycket), att åtgärder ska vidtas med vederbörlig skyndsamhet (jfr artiklarna 91.11 och 92.7 första stycket), att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myndigheter ska samarbeta med varandra (jfr artiklarna 90, 91.12, 91.13 och 92.7 andra och tredje styckena), att samråd ska ske innan vissa beslut fattas (jfr artiklarna 91.2–4 och 92.2) och att koncernresolutionsplaner ska beaktas och följas, såvida resolutionsändamålen inte kan uppnås effektivare med andra åtgärder (jfr artiklarna 91.6, 91.8, 92.2 a och 92.4). Regeringens förslag till genomförande av krishanteringsdirektivet i de delarna genomför således

Prop. 2015/16:5

675

Prop. 2015/16:5 artikel 87 i motsvarande mån (se avsnitt 15.3, 16.5 och 27.8.1). Principerna som uppräknas i artikel 87 i övrigt är enligt regeringens mening av sådant slag att de inte bör tas in i lag, utan i stället bör framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

26.2Resolutionskollegier

26.2.1Resolutionskollegier för finansiella koncerner inom EES

Regeringens bedömning: Skyldigheten att inrätta och delta i verk- samheten i resolutionskollegier följer delvis av den allmänna samarbets- och informationsskyldigheten i den nya lagen om resolu- tion och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Sveriges riksbank anser att den bör ingå i resolutionskollegier för systemviktiga institut.

Skälen för regeringens bedömning

Inrättande av resolutionskollegier

Enligt artikel 88.1 första stycket i krishanteringsdirektivet ska det för varje gränsöverskridande koncern inrättas ett resolutionskollegium. Med resolutionskollegium avses enligt artikel 2.1.46 ett kollegium som inrättas enligt artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1. Kollegiet ska inrättas av den samordnande resolutionsmyndigheten som också ska vara ordförande i kollegiet och som i denna egenskap har tilldelats särskilda uppgifter som behandlas i det följande.

Den samordnande resolutionsmyndigheten är inte skyldig att etablera ett resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 88 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som anges i nämnda artikel och i artikel 90 om informationsutbyte. I sådana fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i direktivet även tolkas som hänvisningar till dessa andra grupper eller kollegier (artikel 88.6). Som exempel på sådana kollegier kan krishanteringsgrupper (”Crisis Management Groups”) som inrättats enligt Financial Stability Boards rekommendationer nämnas.

Resolutionskollegiernas uppgifter

Resolutionskollegierna är inte beslutsfattande utan är enbart ett forum för att underlätta de nationella myndigheternas beslutsfattande. De beslut som fattas, gemensamt eller nationellt, fattas av de berörda nationella myndigheterna (skäl 98 till krishanteringsdirektivet).

Av artikel 88.1 i krishanteringsdirektivet framgår att resolutions- kollegierna ska utföra uppgifter som rör resolutionsplaner och

676

avlägsnande av resolutionshinder enligt artiklarna 12, 13, 16 och 18, koncernresolution enligt artiklarna 91 och 92 samt minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt artikel 45. Dessutom ska resolutionskollegierna säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i tredjeländer där så är lämpligt. Vidare specificeras ett antal uppgifter, främst sådana som anges i de ovan uppräknade artiklarna, där resolutionskollegierna ska ”tillhandahålla en ram” för berörda myndigheter att utföra uppgifterna. Dessutom kan resolutionskollegier användas som ett forum för diskussion av frågor som rör resolution av gränsöverskridande koncerner. Vid en kris bör resolutionskollegierna utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av resolutionsåtgärder (skäl 96 till krishanteringsdirektivet).

Medlemmarna i ett resolutionskollegium

De myndigheter som är involverade i ärenden om krishantering är framför allt resolutionsmyndigheterna och tillsynsmyndigheterna. I artikel 88.2 i krishanteringsdirektivet anges vilka resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter som ska vara medlemmar i ett kollegium. Den samordnande resolutionsmyndigheten och de resolutionsmyndigheter i medlemsstater där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat, där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen är etablerade och där betydande filialer är belägna ska vara medlemmar. Vidare ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är medlem i resolutionskollegiet vara medlemmar. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.

Till medlemmarna i ett resolutionskollegium hör även de behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de behöriga ministerierna. Om en medlems- stats resolutionsmyndighet är medlem i ett resolutionskollegium, ska även den myndighet som är ansvarig för den medlemsstatens insättningsgarantisystem vara medlem.

Eba ska också delta i resolutionskollegierna, men ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutions- kollegierna.

Observatörer

Dessutom får enligt artikel 88.3 i krishanteringsdirektivet resolutions- myndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den var belägen i unionen, bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet. Det förutsätter dock att de omfattas av sekretesskrav som motsvarar kraven i artikel 98 i krishanteringsdirektivet (se vidare avsnitt 27.8.3).

Den samordnande resolutionsmyndighetens särskilda uppgifter

Som anförts i det föregående ska den samordnande resolutions- myndigheten inrätta resolutionskollegierna. I egenskap av ordförande för

Prop. 2015/16:5

677

Prop. 2015/16:5

678

kollegiet har den enligt artikel 88.5 i krishanteringsdirektivet att bestämma vilka medlemmar som ska delta vid kollegiets möten. Att de uppräknande nationella myndigheterna ska vara medlemmar i ett resolutionskollegium betyder alltså inte att de måste eller kan kräva att vara med vid alla möten. I stället är det den samordnande resolutions- myndigheten som beslutar vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in och delta vid möten på grundval av särskilda behov. Bedömningen ska göras med beaktande av relevansen för dessa medlemmar och observatörer av den fråga som ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i den berörda medlemsstaten (artikel 88.5 e). En resolutionsmyndighet ska dock alltid ha rätt att delta i ett resolutionskollegiums möten när frågor som måste beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom dess jurisdiktion står på dagordningen (artikel 88.5 tredje stycket). Den samordnande resolutionsmyndigheten ska alltid underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta (artikel 88.5 d). Därutöver ska den samordnande myndigheten skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar i resolutionskollegiet (artikel 88.5 a). Vidare ska den samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter (artikel 88.5 b) samt informera medlemmarna om, sammankalla till och leda alla möten (artikel 88.5 c). Den samordnande resolutionsmyndigheten ska även informera medlemmar om beslut som har fattats vid mötena samt om resultaten av mötena (artikel 88.5 f). Vidare ska den ha ett nära samarbete med övriga medlemmar som deltar i resolutionskollegiet. Samarbetsskyldigheten är ömsesidig (artikel 88.5 andra stycket).

Tekniska standarder för kollegiernas funktionssätt

I artikel 88.7 i krishanteringsdirektivet anges att Eba ska utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i artikel 88.1. Eba har utarbetat och överlämnat förslaget till kommissionen, som fått befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn.

Regleringen av resolutionskollegierna

Svenska myndigheter som ska vara medlemmar i resolutionskollegier, dvs. resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen, Finansdepartementet (Regeringskansliet genom Finansdepartementet) och garanti- myndigheten, ska delta i kollegiesamarbetet i den omfattning som krishanteringsdirektivet kräver. Denna skyldighet bör framgå av svensk rätt. Såvitt avser resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen följer en skyldighet att delta i resolutionskollegier och att samarbeta med motsvarande utländska kollegiemedlemmar av den allmänna bestämmelse om samarbetsskyldighet och informationsutbyte som föreslås i avsnitt 27.8.1 (jfr prop. 2010/11:110 s. 85). Samarbets- skyldigheten i resolutionskollegierna gäller dock enligt direktivet även i förhållande till övriga medlemmar i kollegiet och dessutom även för Finansdepartementet och garantimyndigheten. Enligt regeringens mening bör dock detta inte regleras i lag, utan i stället framgå av föreskrifter med- delade av regeringen.

Sveriges riksbank anför att den bör ingå i resolutionskollegier för Prop. 2015/16:5 systemviktiga institut. Enligt regeringens mening är krishanterings-

direktivets uppräkning av myndigheter som ska ingå i kollegierna uttömmande. I enlighet med artikel 88.2 e får en företrädare för Riksbanken visserligen delta i kollegiets möten, men endast om Finansinspektionen beslutar att den ska åtföljas av en sådan företrädare. Vid sådana förhållanden är det inte möjligt att närmare reglera Riksbankens möjligheter att delta i resolutionskollegier för systemviktiga institut.

Kommissionens tekniska standarder för samarbetet mellan myndig- heterna kommer att bli direkt tillämpliga i Sverige och föranleder därför inga genomförandeåtgärder.

26.2.2Europeiska resolutionskollegier

Regeringens bedömning: Skyldigheten att inrätta och delta i verk- samheten i europeiska resolutionskollegier följer delvis av den allmän- na samarbets- och informationsskyldigheten i den nya lagen om reso- lution och bör i övrigt framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 89.1 i krishanterings- direktivet framgår att om ett institut eller moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i två eller flera medlems- stater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där dotterföretagen är etablerade eller där de betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium.

Enligt artikel 89.4 i krishanteringsdirektivet får dock medlemsstaterna, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium om andra grupper eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i artikel 89 och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som anges i artiklarna 89 och 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutions- kollegier i krishanteringsdirektivet även tolkas som hänvisningar till de andra grupperna eller kollegierna.

Enligt artikel 89.2 och 89.5 i krishanteringsdirektivet ska ett europeiskt resolutionskollegium, om inte annat följer av artikel 89.3 och 89.4, utföra de funktioner och uppgifter som anges i artikel 88 med avseende på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, på filialerna.

Av artikel 89.3 i krishanteringsdirektivet framgår att om dotter- företagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i kapitaltäckningsdirektivet, ska det

europeiska resolutionskollegiet ledas av den resolutionsmyndighet som

679

Prop. 2015/16:5 finns i samma medlemsstat som den samordnande tillsynsmyndighet som utövar den gruppbaserade tillsynen enligt kapitaltäckningsdirektivet. Den nämnda bestämmelsen i kapitaltäckningsdirektivet behandlar möjligheten för de behöriga myndigheterna att kräva att det inrättas ett finansiellt holdingföretag när den gruppbaserade tillsyn som utövas i tredjeland inte bedöms likvärdig med den som utövas inom EU. Om dotterföretagen inte ägs av eller de betydande filialerna inte hör till ett sådant finansiellt holdingföretag, ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.

När det gäller skyldigheten att inrätta europeiska resolutionskollegier och förutsättningarna för den verksamhet som sådana kollegier ska bedriva finner regeringen inte skäl att göra annan bedömning än den som gjorts beträffande de andra resolutionskollegierna (se avsnitt 26.2.1). I sammanhanget bör dock uppmärksammas att krishanteringsdirektivet ger medlemsstaterna rätt att i samförstånd med berörda parter avstå från att inrätta ett europeiskt resolutionskollegium. Dessutom kan den svenska resolutionsmyndigheten, när den ingår i ett europeiskt resolutions- kollegium, behöva komma överens med andra resolutionsmyndigheter om vem som ska vara ordföranden i kollegiet och utföra de uppgifter som följer med ordförandeskapet. I båda dessa fall kommer resolutions- myndigheten och övriga berörda myndigheter behöva komma överens. Ur ett svenskt perspektiv är dessa överenskommelser internationella överenskommelser enligt 10 kap. regeringsformen (jfr prop. 2005/06:45 s. 151). Sådana överenskommelser ingås som huvudregel av regeringen, men regeringen får ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå dem, om överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om (t.ex. anslag). Riksdagens godkännande krävs också innan regeringen ingår en överenskommelse som är av större vikt, men regeringen kan i ett sådant fall avstå från att inhämta riksda- gens godkännande, om rikets intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås (10 kap. 1–3 §§ regeringsformen).

De överenskommelser som beskrivs ovan rör inte ett ämne som riksdagen ska bestämma om eller är av större vikt. I linje med detta bör regeringen i förordning kunna ge myndigheterna i uppdrag att ingå de internationella överenskommelser som det kan bli aktuellt att ingå enligt artikel 89 i krishanteringsdirektivet.

26.3Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden beslutade inom EES

26.3.1Erkännande av resolution beslutad inom EES

Regeringens förslag: Lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ska ändras till att

inkludera värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförord-

680

ningen och deras filialer samt, vid vidtagande av vissa resolutions- åtgärder, de andra företag som kan bli föremål för resolution enligt krishanteringsdirektivet. De resolutionsåtgärder som här avses är tillämpningen av resolutionsverktyg, utövande av resolutionsbefogen- heter eller användning av statliga stabiliseringsverktyg. Dessutom ska lagens bestämmelser om rekonstruktionsåtgärder omfatta även sådana resolutionsåtgärder.

Regeringens bedömning: Utvidgningen av definitionen av behörig myndighet och undantagen från vissa informations- och underrättelse- skyldigheter, från rätten att anmäla fordringar samt från tystnads- plikten i winding up-direktivet föranleder inga lagstiftningsåtgärder.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut, kallat winding up-direktivet, är i dess ursprungliga lydelse tillämpligt på rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden som vidtas beträffande kreditinstitut (artikel 1.1). Med rekonstruktionsåtgärder avses åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts finansiella situation och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar. Med likvidationsförfarande avses ett kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndigheterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av dessa myndigheter, även när förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd (artikel 2). Dit hör enligt svensk rätt konkurs och tvångslikvidation. Winding up-direktivet innehåller bestämmelser om bl.a. vilket lands myndigheter som har rätt att besluta om rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden, erkännande av andra medlemsstaters beslut, vilken ställning en rekonstruktör eller förvaltare har, lagval, samt information och samarbete.

I syfte att uppnå en effektiv resolution bör winding up-direktivet vara tillämpligt vid användningen av resolutionsverktygen både när de instrumenten tillämpas på institut och när de tillämpas på andra enheter som täcks av resolutionssystemet (skäl 119 till krishanteringsdirektivet). Artikel 117.1 i krishanteringsdirektivet utvidgar därför tillämpnings- området för winding up-direktivet till att även omfatta finansiella institut och andra företag som omfattas av krishanteringsdirektivets tillämp- ningsområde, vid tillämpning av resolutionsverktygen eller utövande av resolutionsbefogenheterna. Detta inkluderar enligt artikel 56.2 i kris- hanteringsdirektivet de situationer då de statliga stabiliseringsverktygen används. Vidare görs bestämmelserna i winding up-direktivet tillämpliga på värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförordningen och deras filialer. Artiklarna 4 och 7 i winding up-direktivet, som handlar om information till de behöriga myndigheterna i värdlandet respektive skyldighet att underrätta kända borgenärer och rätt att anmäla fordringar,

Prop. 2015/16:5

681

Prop. 2015/16:5 ska dock inte tillämpas när artikel 75 i krishanteringsdirektivet, dvs. skyddsåtgärder för ägare och borgenärer, tillämpas. Vidare ska inte tystnadsplikten enligt artikel 33 i winding up-direktivet tillämpas om tystnadsplikten enligt artikel 84 i krishanteringsdirektivet tillämpas.

Artikel 117.2 i krishanteringsdirektivet ändrar också definitionerna i winding up-direktivet på följande vis. Begreppet rekonstruktionsåtgärder utvidgas till att omfatta åtgärder som riktar sig mot värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförordningen och att inkludera tillämpningen av resolutionsverktyg och utövande resolutionsbefogenheter enligt krishanteringsdirektivet. Vidare anpassas definitionerna av hemland, värdland, filial och behörig myndighet till tillsynsförordningen. Definitionen av behörig myndighet utvidgas till att – vid sidan om tillsynsmyndigheter – innefatta resolutionsmyndigheter. Därutöver ändrar artikel 117.3 och 117.4 i krishanteringsdirektivet några av winding up-direktivets lagvalsregler (se vidare avsnitt 16.13.2).

Winding up-direktivet har genomförts i svensk rätt genom bl.a. lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Den lagen gäller vid en rekonstruktions- åtgärd eller ett likvidationsförfarande för bl.a. ett kreditinstitut hemmahörande i ett land inom EES. Rekonstruktionsåtgärd definieras som åtgärd som har beslutats av domstol eller annan myndighet för att bevara eller återställa ett företags eller ett instituts finansiella ställning och som kan påverka andras rätt. Enligt svensk rätt finns det dock i dagsläget inte några rekonstruktionsåtgärder som får vidtas mot ett kreditinstitut. Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion är nämligen inte tillämplig på kreditinstitut. Lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens är dock tillämplig på utländska rekonstruktionsåtgärder (se prop. 2005/06:37

s. 39 och 51).

Sammanfattningsvis innebär ändringarna i winding up-direktivet att resolution för ett institut eller företag bara får beslutas i den medlemsstat som auktoriserat institutet eller företaget. Ett sådant beslut erkänns automatiskt i Sverige och får samma verkan som det har i den beslutande medlemsstaten. Av detta följer att resolutionsåtgärder som beslutas beträffande egendom som finns i Sverige har både beslagsverkan och hindersverkan. Egendomen kan alltså inte tas i anspråk av någon annan och kan inte heller bli föremål för general- eller specialexekutiva åtgärder i Sverige. För själva resolutionsförfarandet gäller lagen i den medlemsstat som beslutat om resolutionen. Detta inkluderar bl.a. förutsättningarna för att besluta om resolution och möjligheten att överklaga sådana beslut. Det torde exempelvis inte vara möjligt att i Sverige bestrida ett beslut om att använda ett verktyg eller hur det används.

För att genomföra krishanteringsdirektivets ändringar i winding up- direktivet bör tillämpningsområdet för lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ändras till att inkludera värdepappersföretag enligt definitionen i tillsynsförordningen och dess filialer och, vid vidtagande av resolutions- åtgärder, de övriga företag som omfattas av krishanteringsdirektivets tillämpningsområde. Eftersom lagen inte längre kommer att vara

begränsad till att gälla för försäkringsföretag och kreditinstitut bör

682

rubriken	ändras till	lag om	internationella förhållanden rörande Prop. 2015/16:5
finansiella	företags	insolvens. Dessutom bör definitionen av
rekonstruktionsåtgärd		utvidgas	till att även omfatta de resolutions-

åtgärder som avses i artikel 117.2 i krishanteringsdirektivet. De resolutionsåtgärder som här avses är således tillämpningen av resolutionsverktyg, utövande av resolutionsbefogenheter eller använd- ning av statliga stabiliseringsverktyg enligt den nya lagen om resolution eller motsvarande utländska åtgärder enligt krishanteringsdirektivet. Till skillnad från begreppets innebörd i den nya lagen om resolution omfattar definitionen inte tillsättning av särskild förvaltare (jfr avsnitt 6.2). Att winding up-direktivet, liksom lagen som genomför det direktivet, även ska omfatta ovan angivna resolutionsåtgärder innebär att utländska sådana åtgärder som beslutas inom EES ska erkännas här omedelbart och utan krav på särskilt beslut. Det framgår av 4 § lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. Det är lagen i hemlandet som avgör bl.a. vilka tillgångar som omfattas. Detsamma gäller t.ex. vilken verkan som tillkommer beslut som inte vunnit laga kraft. Så snart beslutet får verkan i hemlandet, får detsamma verkan i Sverige (jfr a. prop. s. 53).

I 4 § lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens anges vidare att rekonstruktörens behörighet gäller här. Det betyder att en rekonstruktör eller en förvaltare i en annan stat inom EES har behörighet att agera i Sverige. Det kan bli aktuellt t.ex. om företaget eller institutet har en filial eller egendom i Sverige som ska avyttras. Enligt regeringens bedömning bör exempelvis särskilda förvaltare ha samma behörighet som en rekonstruktör har enligt lagen.

Det kan konstateras att krishanteringsdirektivet inte ändrar rubriker och övriga artiklar i winding up-direktivet som genomgående talar om kreditinstitut. De ändringar som görs av definitionerna bör dock rimligtvis slå igenom även på dessa bestämmelser. Av detta följer exempelvis att det som sägs om kreditinstitut ska gälla även de värdepappersföretag som omfattas av regleringen. Dessa bör gemensamt benämnas institut i lagen. När nu lagen görs tillämplig på resolutionsåtgärder, behöver lagvalsreglerna göras tillämpliga på sådana åtgärder. Lagen om internationella förhållanden rörande försäkrings- företags och kreditinstituts insolvens bör därför ändras i enlighet härmed.

Utvidgningen av definitionen av behörig myndighet i winding up- direktivet till att omfatta resolutionsmyndigheten innebär inga ändringar i lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens. I 16 § finns visserligen en bestämmelse om underrättelseskyldighet och registrering. Det är dock lämpligt att Finansinspektionen fortsätter att fullgöra denna uppgift. Resolutions- myndigheten bör dock informeras om inledda förfaranden. Detta kan framgå av föreskrifter meddelade av regeringen. Några lagändringar krävs inte heller för att genomföra undantagen från artiklarna 4, 7 och 33 i winding up-direktivet.

683

Prop. 2015/16:5

684

26.3.2Verkan av krishanterings- eller krisförebyggande åtgärder beslutade inom EES

Regeringens förslag: En överföring som har beslutats av en resolu- tionsmyndighet i ett annat land inom EES har verkan och ska genomföras i Sverige när överföringen avser aktier eller andra ägande- rättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag är dock, såvitt avser verkan av över- föringar, begränsat till att avse beslut som fattas inom ramen för resolution.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. NASDAQ OMX Stockholm AB anser att det bör förtydligas att det ska vara tal om nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter inom ramen för ett resolutionsförfarande.

Skälen för regeringens förslag

Av det föregående framgår att resolutionsåtgärder som beslutas i ett annat land inom EES omedelbart och utan särskilt beslut ska gälla i Sverige till följd av ändringarna i winding up-direktivet. Krishanterings- direktivet innehåller emellertid ytterligare bestämmelser som ska säkerställa att åtgärder – krishanterande och krisavvärjande – som har beslutats i en medlemsstat kan genomföras i de övriga medlemsstaterna.

Överföringar av aktier m.m.

Enligt artikel 66.1 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan med- lemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutions- myndighetens medlemsstat, ska få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt. Bestämmelsen torde främst omfatta överföringar som beslutas inom ramen för resolution av ett företag, exempelvis genom tillämpning av försäljnings- eller broinstitutsverktyget. Till sin ordalydelse är den emellertid inte begränsad till att avse endast sådana överföringar och i den delen synes den dessutom överflödig med hänsyn till att resolutionsåtgärder som beslutas av en annan medlemsstat ska få verkan i Sverige genom de ändringar som gjorts i winding up-direktivet och som berörts i det föregående. Förhållandet att rubriken till den aktuella artikeln även omfattar krisförebyggande åtgärder talar för att även överföringar utanför resolution kan omfattas. Så kan exempelvis

vara fallet för sådana överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som sker i samband med utövande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten utanför resolution (jfr artikel 47.1 a i krishanteringsdirektivet). Regeringen föreslår därför en bestämmelse i den nya lagen om resolution som säkerställer att även sådana överföringar som beslutas i ett annat land inom EES får genomslag i Sverige.

Att en åtgärd har verkan och får genomföras avseende egendom i Sverige är dock inte samma sak som att den faktiskt utan vidare går att genomföra i Sverige, i vart fall inte utan svenska myndigheters medverkan. Det kan exempelvis gälla registrering av egendom hos svenska myndigheter eller tvister som innebär att den utländska myndigheten inte kan genomföra överföringen som planerat. Av artikel 66.2 i krishanteringsdirektivet följer att Sverige då, inom rimlighetens gränser, ska ge den utländska myndigheten det stöd den behöver för att säkerställa att överföringen sker i enlighet med de krav som gäller i nationell rätt. Enligt regeringens mening är detta en självklarhet varför artikel 66.2 inte föranleder några genomförandeåtgärder. Förhållandet att resolutionsmyndigheten ska ge en utländsk resolutionsmyndighet hemmahörande inom EES den hjälp och det stöd som den behöver för att genomföra sådana överföringar som det här är fråga om följer dessutom av den allmänna samarbets- skyldigheten (se avsnitt 27.8.1).

Enligt artikel 66.3 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av en överföring enligt ovan inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt bestämmelser i svensk rätt. Att de berörda borgenärerna eller ägarna inte får förhindra eller bortse från överföringen följer enligt regeringens bedömning redan av den föreslagna bestämmelsen att det utländska beslutet har verkan och får genomföras i Sverige. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse att talan som avser det utländska beslutet inte får föras i Sverige.

Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter

I artikel 66.4 i krishanteringsdirektivet anges att om resolutions- myndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de relevanta kapitalinstrumenten i företaget under resolution omfattar instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat som inte är den resolutionsmyndighetens medlemsstat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B) eller skulder till borgenärer som är etablerade i medlemsstat B, ska medlemsstat B se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverterings- befogenheter.

NASDAQ OMX Stockholm AB anser att det bör förtydligas att det ska vara tal om nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter inom ramen för ett resolutionsförfarande. Artikel 66.4 i krishanteringsdirektivet anger

Prop. 2015/16:5

685

Prop. 2015/16:5 visserligen det fallet att befogenheterna utövas på kvalificerade skulder eller tillämpliga kapitalinstrument i ”institutet under resolution”. Nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59 i krishanteringsdirektivet kan dock utövas både inom ramen för och utanför resolution. När sådana åtgärder vidtas i resolution omfattas de av kravet på ömsesidigt erkännande m.m. som följer av ändringarna i winding up- direktivet och som berörts i det föregående. I sådana fall torde artikel 66.4 i krishanteringsdirektivet inte ha någon självständig betydelse. Av rubriken framgår vidare att befogenheterna enligt artikeln ska omfatta krisförebyggande åtgärder, till vilka nedskrivnings- och konverterings- befogenheterna utanför resolution hör. Regeringen ser ingen anledning att begränsa det svenska genomförandet av artikel 66.4 i krishanterings- direktivet till att endast omfatta fall då befogenheterna utövas i resolution. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som omfattar det fallet att nedskrivnings- och konverterings- befogenheterna utövas utanför resolution.

Enligt artikel 66.5 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter som avses ovan inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i lagstiftningen i medlemsstat B. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution att talan som avser det utländska beslutet inte får föras i Sverige.

Tillämplig lag för överklagande och skyddsåtgärder

Enligt artikel 66.6 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att rätten att överklaga beslut om överföring eller utövande av nedskrivnings- och konverterringsbefogenheterna enligt ovan bestäms av lagen i resolutionsmyndighetens medlemsstat. Även skyddsåtgärder för delvis överföring som avses i kapitel VII i krishanteringsdirektivet avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i artikel 66.1 ska bestämmas enligt den lagen. De skyddsåtgärder som här avses riktar sig till aktieägare och borgenärer (artiklarna 73–75), motparter (artikel 76) samt handels-, clearing- och avvecklingssystem (artikel 80).

Enligt regeringens mening säkerställs kraven i artikel 66.6 i krishanteringsdirektivet redan av förslagen i det föregående att ett beslut av en utländsk resolutionsmyndighet ska ha verkan i Sverige, liksom av bestämmelserna om överklaganden i svensk rätt. Det behövs därför inte någon ytterligare bestämmelse för att genomföra den artikeln.

26.4Relationer med tredjeland

26.4.1Unionens överenskommelser

Regeringens förslag: Bestämmelserna om erkännande och verkstäl- lighet av resolutionsförfaranden i ett tredjeland ska endast tillämpas såvida inte annat följer av ett avtal som EU ingått med det landet.

686

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.	Prop. 2015/16:5
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 216.1 i EUF-fördraget
får unionen under vissa förutsättningar ingå avtal med tredjeland. Sådana
avtal är bindande för unionens institutioner och medlemsstaterna.
Förfarandet för att ingå avtal framgår av artikel 218 i EUF-fördraget.
Enligt artikel 93.1 i krishanteringsdirektivet får kommissionen i
enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet om
förhandling av avtal med ett eller flera tredjeländer om metoderna för
samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de berörda
myndigheterna i tredjeländer, bl.a. för ändamålet att sprida information i
samband med återhämtnings- och resolutionsplanering som rör institut,
finansiella institut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende
på vissa i artikeln uppräknade situationer. Enligt artikel 93.2 ska avtalen
särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan
resolutionsmyndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för
samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och vid
utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97. Enligt
artikel 93.3 ska avtalen dock inte gälla enskilda institut, finansinstitut,
moderföretag eller institut i tredjeländer. Medlemsstater får enligt artikel
93.4 ingå bilaterala avtal med tredjeland om de frågor som avses i
punkterna 1 och 2 till dess att ett avtal som avses i punkt 1 med det
berörda tredjelandet träder i kraft i den mån som sådana bilaterala avtal
inte är oförenliga med krishanteringsdirektivets avdelning om
förbindelser med tredjeland.
Av artikel 94.1 framgår vidare att krishanteringsdirektivets artikel om
erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden i tredjeland ska
tillämpas såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som
avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Den ska
även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal som avses i
artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den mån som erkännandet och
verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland inte regleras av
det avtalet.
Eftersom unionens avtal liksom förfarandet för att ingå dem är
fördragsstyrda behövs det inte någon bestämmelse i svensk rätt för att
genomföra artikel 93 i krishanteringsdirektivet. Med hänsyn till att
reglering av erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden i
tredjeland i ett sådant avtal ska gälla framför artikel 94 i krishanterings-
direktivet bör det dock av den nya lagen om resolution framgå att
bestämmelserna som genomför den artikeln (se avsnitten 26.4.4–26.4.6)
inte ska tillämpas om det finns avvikande bestämmelser i ett gällande
internationellt avtal som avses i artikel 93.1.

26.4.2 Myndigheternas icke bindande samarbetsavtal med tredjeland

Regeringens bedömning: Det behövs inga genomförandeåtgärder för att säkerställa att Finansinspektionen och Riksgäldskontoret ska kunna

687

Prop. 2015/16:5 ingå icke bindande samarbetsavtal med relevanta myndigheter i tredjeland i enlighet med artikel 97 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 97 i krishanterings- direktivet ska tillämpas på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Den ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i artikel 97 inte omfattas av det avtalet (artikel 97.1).

Av artikel 97.2 i krishanteringsdirektivet framgår att Eba får ingå icke- bindande ramavtal för samarbete med behöriga myndigheter i tredjeland när ett moderföretag i ett tredjeland har dotterföretag eller filialer i länder inom unionen, eller då ett moderföretag inom unionen har dotterföretag eller filialer i ett tredjeland.

Ramavtalen ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut och ska inte heller innebära rättsliga förpliktelser för medlemsstaterna.

Enligt artikel 97.3 ska ramavtalen innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för nödvändigt informationsutbyte och samarbete när det gäller institut som avses i artikel 97.2 a–97.2 d eller koncerner med sådana institut, såvitt avser utarbetande av resolutionsplaner, bedömningen av möjligheterna till resolution, åtgärdande eller avlägsnande av hinder för resolution, åtgärder för tidigt ingripande samt tillämpning av resolutionsverktyg och utövande av resolutionsbefogenheter.

Behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska, när så är lämpligt, ingå icke bindande arrangemang för samarbete i linje med Ebas ramavtal med de relevanta myndigheterna i tredjeland. Artikel 97 hindrar dock inte att medlemsstater eller deras behöriga myndigheter ingår bilaterala eller multilaterala avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG.

Arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet med artikel 97 får enligt artikel 97.5 omfatta bestämmelser om informationsutbyte och samarbete med avseende på bl.a. resolutionsplanering, tillämpning av resolutionsverktyg och utövande av resolutionsbefogenheter. Vidare får det omfatta bestämmelser om förfaranden och arrangemang för sådant informationsutbyte och samarbete, bl.a. genom inrättande och använd- ning av krishanteringsgrupper.

Av artikel 97.6 framgår att medlemsstaterna ska underrätta Eba om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter har ingått i enlighet med artikel 97.

688

Enligt regeringens mening behöver artikel 97 i krishanteringsdirektivet Prop. 2015/16:5 inte genomföras i svensk rätt genom någon uttrycklig bestämmelse.

Eftersom myndigheternas överenskommelser med tredjeland inte ska vara juridiskt bindande är de inte internationella överenskommelser enligt regeringsformen. Myndigheterna behöver då inte något bemyndigande att ingå överenskommelserna. Skyldigheten att underrätta Eba om de samarbetsavtal som Finansinspektionen eller Riksgälds- kontoret kan komma att ingå i enlighet med Ebas ramavtal följer av den allmänna bestämmelse om samarbete och informationsutbyte som behandlas i avsnitt 27.8.1.

26.4.3Bilaterala avtal med tredjeland

Regeringens bedömning: Medlemsstaternas möjlighet att i enlighet med artikel 93.4 i krishanteringsdirektivet ingå bilaterala avtal om samarbete med tredjeland föranleder inga genomförandeåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Svenska Bankföreningen anser att det är viktigt att identifiera de eventuella regelkonflikter som kan uppstå mellan svenska regler och regler i tredjeland såsom t.ex. USA där flera svenska företag har antingen filial eller dotterbolag eller bådadera. Om krishanteringsdirektivet och svenska regler utgör hinder för resolution i USA eller amerikanska regler om avveckling utgör hinder för resolution i Sverige är det inte möjligt för företaget att lösa regelkonflikten på egen hand. Även om Financial Stability Board:s rekommendationer ska borga för att vissa grundläggande beståndsdelar ska finnas i respektive lands avvecklingsregelverk måste det vara myndigheterna i respektive land som ska se till att eventuella regelkonflikter löses. För att nå en effektiv avveckling är det viktigt att de regler som ska gälla vid en resolution där såväl svenska som tredjelands intressen är involverade är rättssäkra och förutsägbara. Det är därför viktigt att det finns överenskommelser mellan de svenska myndigheterna och myndigheterna i berört tredjeland.

Skälen för regeringens bedömning: Som nämnts i det föregående får medlemsstaterna, till dess att ett av unionen ingått avtal med tredjeland trätt i kraft, ingå bilaterala avtal med tredjeland om samarbete och utbyte av information mellan resolutionsmyndighet och relevanta myndigheter i tredjeland i den mån som sådana avtal inte är oförenliga med krishanteringsdirektivets avdelning om förbindelser med tredjeland (artikel 93.4 i krishanteringsdirektivet).

Krishanteringsdirektivet innehåller inga närmare bestämmelser om de bilaterala avtal som här avses. Om avtalen inte är bindande är det upp till myndigheterna att bestämma om de vill ingå dem eller inte. I den mån ett avtal är bindande utgör det emellertid en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen. Vad gäller förutsättningarna för att ingå sådana överenskommelser hänvisas till vad som anförts i avsnitt 26.2.2.

Enligt regeringens mening är det inte nödvändigt att nu bemyndiga

resolutionsmyndigheten att ingå bilaterala överenskommelser om

689

Prop. 2015/16:5 samarbete och informationsutbyte med myndigheter i tredjeland. Ett sådant bemyndigande kan i stället ges för varje överenskommelse när den blir aktuell eller tas in i föreskrifter meddelade av regeringen. En överenskommelse som ingås med stöd av ett sådant bemyndigande får dock inte innehålla någon bestämmelse som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller som är av större vikt.

Svenska Bankföreningen påtalar vikten av att identifiera och lösa regelkonflikter som kan uppstå mellan det regelverk som nu genomförs i svensk rätt och motsvarande krishanteringsramverk i tredjeland. Regeringen instämmer i att det är viktigt att försöka lösa sådana regelkonflikter. Det är emellertid inte möjligt att göra detta inom ramen för detta lagstiftningsärende. Som anförts i det föregående finns det dock möjlighet för unionen att ingå bindande överenskommelser om krisavvärjande och krishanterande åtgärder med tredjeland. I den mån sådana avtal inte har ingåtts har medlemsstaterna möjlighet att själva ingå sådana avtal med tredjeland. Medlemsstaternas och dess myndigheters möjlighet att avtala om krishantering begränsas dock av tvingande regler i nationell rätt, däribland de bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivet. När det gäller resolutionsförfaranden i tredjeland innehåller direktivet också bestämmelser som ska möjliggöra erkännande och verkställighet här, vilket regeringen behandlar i det följande.

26.4.4Processen för erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får erkänna ett reso- lutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har

1.ett dotterföretag, som är ett institut, eller en betydande filial i Sverige, eller

2.tillgångar och skulder som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på.

Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium, ska Riksgäldskontoret försöka komma överens med övriga resolutions- myndigheter i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.

En sådan överenskommelse är bindande för Riksgäldskontoret och ska verkställas i Sverige. Riksgäldskontoret ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.

Om Riksgäldskontoret inte kan komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något resolutionskollegium, ska myndigheten själv besluta om ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas. Riksgäldskontoret ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.

690

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Med resolutionsförfarande i tredje- land avses enligt artikel 2.1.88 i krishanteringsdirektivet en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt krishanteringsdirektivet. Som anförts i det föregående framgår processen för erkännande av sådana förfaranden av artikel 94 i krishantering- direktivet, såvida inte annat följer av ett internationellt avtal enligt artikel 93.1 (artikel 94.1).

Om ett europeiskt resolutionskollegium (se avsnitt 26.2.2) har inrättats ska det enligt artikel 94.2 i krishanteringsdirektivet fatta ett gemensamt beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, vissa resolutionsförfaranden i tredjeland. De aktuella resolutionsförfarandena ska röra ett institut i tredjeland eller ett moderföretag som har dotterföretag eller betydande unionsfilialer i två eller flera medlemsstater, eller tillgångar, rättigheter och skulder i två eller flera medlemsstater eller som regleras av rätten i de medlemsstaterna.

När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfa- randen i tredjeland har fattats, ska de nationella resolutions- myndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.

Om resolutionsmyndigheterna inte kan komma överens, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95 i krishanteringsdirektivet, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag. Detta beslut ska beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna (artikel 94.3).

Den beskrivna processen för att erkänna tredjelandsförfaranden bör framgå av den nya lagen om resolution. Enligt regeringens mening finns det emellertid ingen anledning att begränsa möjligheten att erkänna resolutionsförfaranden i tredjeland till situationer då det finns kopplingar även till andra medlemsstater. Regeringen föreslår därför en bestämmelse att Riksgäldskontoret får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretaget i tredjeland som har ett dotterföretag som är ett institut eller en betydande filial i Sverige, eller tillgångar, rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på. I ett sådant fall kommer det inte att finnas något europeiskt resolutionskollegium, varför beslutsförfarandet som föreskrivs i artikel 94.2 i krishanteringsdirektivet inte blir aktuellt.

Om det aktuella institutet eller moderföretaget i tredjeland har sådana kopplingar som anges i artikel 94.2 krishanteringsdirektivet till ytterligare ett eller flera EES-länder och om ett europeiskt resolutions- kollegium har upprättats måste dock Riksgäldskontoret försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i kollegiet om

Prop. 2015/16:5

691

Prop. 2015/16:5 resolutionsförfarandet ska erkännas. Om Riksgäldskontoret kommer överens med övriga resolutionsmyndigheterna utgör det en internationell överenskommelse enligt regeringsformen. I sådana fall är det Riksgäldskontoret som ska verkställa tredjelandsförfarandet enligt svensk rätt. Detta bör också framgå av den nya lagen om resolution.

Om Riksgäldskontoret inte kan komma överens med de utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om det inte finns något sådant kollegium, ska resolutionsmyndigheten på egen hand besluta om det aktuella resolutionsförfarandet i tredjeland ska erkännas. I sådana fall har resolutionsmyndigheten att beakta intressena i varje enskilt land där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar. Även detta bör framgå av den nya lagen om resolution. På vilka grunder Riksgäldskontoret kan vägra att erkänna ett resolutions- förfarande i tredjeland eller att verkställa det behandlas i avsnitt 26.4.6.

26.4.5Verkställighet av erkända resolutionsförfaranden

Regeringens förslag: När Riksgäldskontoret har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland, får myndigheten

1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande

a)tillgångar som det aktuella tredjelandsinstitutet eller moderföre- taget i tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,

b)rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i en betydande filial i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,

2. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att över- föra aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut i Sverige som är dotterföretag till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget i tredje- land som resolutionsförfarandet avser,

3. förbjuda att vissa avtalsförpliktelser fullgörs, säkerheter tas i anspråk och rättshandlingar utövas när det gäller en motpart till ett institut, som är dotterföretag till ett tredjelandsinstitut eller ett moder- företag i tredjeland, eller en betydande filial i Sverige, förutsatt att det är nödvändigt för att verkställa resolutionsförfarandet, och

4. förbjuda vissa rättshandlingar såvitt avser avtal som ett institut, som är dotterföretag till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland, en betydande filial i Sverige eller andra koncernenheter har, om rätten att vidta sådana rättshandlingar är en följd av att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, sådana enheters moderföretag eller andra koncernföretag och väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten alltjämt fullgörs.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 94.4 i krishanterings- direktivet framgår vilka befogenheter resolutionsmyndigheten åtminstone ska ha om den nått en överenskommelse med övriga resolutions-

692

myndigheter i ett europeiskt resolutionskollegium eller på egen hand beslutat att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland.

I sådana fall ska den kunna utöva resolutionsbefogenheterna för tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna. Den ska också kunna utöva resolutionsbefogenheterna för rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredjeland och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras gällande i medlemsstaten (artikel 94.4 a).

Vidare ska resolutionsmyndigheten få genomföra, inklusive föreskriva att en annan person vidtar åtgärder för att genomföra, en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument i ett dotterföretag inom unionen som är etablerat i medlemsstaten som utsett myndigheterna (artikel 94.4 b).

Resolutionsmyndigheter ska även få utöva sina befogenheter enligt artikel 69, 70 eller 71 när det gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet som avses i artikel 94.2 där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i tredjelandet (artikel 94.4 c).

Den ska också kunna förhindra uppsägning, avveckling eller påskyndande av avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som företag enligt artikel 94.2 och andra koncernföretag har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av resolutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls (artikel 94.4 d).

Genom att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland förklarar sig Riksgäldskontoret beredd att efter en särskild prövning av hur åtgärden påverkar förhållandena i Sverige eller andra medlemsstater (se avsnitt 26.4.6) verkställa det beslut som tredjelandsmyndigheten fattat. Erkännandet av resolutionsförfarandet i tredjeland innebär alltså inte i sig att alla åtgärder som beslutats ska genomföras i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Det är rimligt eftersom resolutionsförfaranden kan variera ganska mycket mellan olika tredjeländer. Det kan inte heller uteslutas att tredjelandsmyndigheten inte tar tillräcklig hänsyn till svenska förhållanden, t.ex. den finansiella stabiliteten eller insättare som finns här, och därför beslutar om åtgärder som är olämpliga att genom- föra. Det kan alltså vara en fördel att resolutionsmyndigheten kan besluta att vissa åtgärder får genomföras men inte alla, om alternativet i stället hade varit att inte några åtgärder alls får genomföras. Som regeringen återkommer till i det följande finns det också några typfall då Riksgäldskontoret får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande beslutat i tredjeland.

Regeringen ser ingen anledning att ge Riksgäldskontoret ytterligare befogenheter än de som räknas upp i artikel 94.4 i krishanterings- direktivet. För att beslut som fattats inom ramen för det erkända resolutionsförfarandet i tredjeland ska kunna verkställas bör det därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger

Prop. 2015/16:5

693

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret befogenhet att besluta om de åtgärder som räknas upp i den artikeln. Med stöd av denna bestämmelse ska Riksgäldskontoret således kunna besluta om resolutionsåtgärder beträffande det aktuella tredjelandsinstitutets eller moderföretagets tillgångar i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på. Vidare ska resolutionsåtgärder även kunna avse rättigheter och skulder som tredjelandsinstitutet bokfört i en betydande filial i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige. Bestämmelsen ger även Riksgäldskontoret rätt att vidta, eller förelägga någon annan att vidta, åtgärder för att överföra aktier eller andra äganderättsinstrument i ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget i tredjeland som resolutionsförfarandet avser. Enligt bestämmelsen ska Riksgäldskontoret också, förutsatt att det är nödvändigt för att verkställa resolutionsförfarandet, kunna förbjuda att vissa avtalsförpliktelser fullgörs, säkerheter tas i anspråk och rättshandlingar utövas när det gäller en motpart till ett dotterinstitut till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget i tredjeland, eller en betydande filial i Sverige. Bestämmelsen bör vidare ge Riksgäldskontoret rätt att förbjuda vissa rättshandlingar såvitt avser avtal som ett dotterinstitut till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget i tredjeland, en betydande filial i Sverige eller andra koncernenheter har, om rätten att vidta sådana rättshandlingar är en följd av att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, dess moderföretag eller andra koncernföretag och väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten alltjämt fullgörs.

Enligt artikel 94.6 i krishanteringsdirektivet ska erkännandet och verk- ställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland i förekommande fall inte påverka normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med krishanteringsdirektivet. Varken erkännandet eller verkställigheten av ett sådant förfarande har alltså hindersverkan. Det behöver dock inte framgå av någon uttrycklig bestämmelse i svensk rätt utan följer av att beslutet inte innebär konkurshinder.

26.4.6Skäl att inte erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får vägra att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller att verkställa ett sådant förfarande om

1.resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat EES-land,

2.det är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot en EES-filial för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,

3.borgenärer inte skulle få samma behandling som borgenärer med liknande rättigheter i det tredjeland där resolutionsförfarandet beslutats,

4.erkännandet eller verkställigheten skulle få avsevärda budget- konsekvenser för Sverige, eller

694

5. effekterna av erkännandet eller verkställigheten skulle strida mot	Prop. 2015/16:5
svensk rätt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Resolutionsmyndighetens möjlighet att vägra att erkännande
eller verkställighet med hänsyn till nödvändiga åtgärder mot en EES-
filial omfattar dock enligt utredningens förslag resolutionsåtgärder,
medan åtgärderna enligt regeringens förslag är sådana som kan vidtas
enligt sektorslagstiftningen.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 95 i krishanterings-
direktivet framgår i huvudsak att resolutionsmyndigheten får, efter
samråd med andra resolutionsmyndigheter när ett europeiskt
resolutionskollegium har inrättats, vägra att erkänna eller verkställa
resolutionsförfaranden i tredjeland om förfarandena skulle ha motsatt
effekt på den finansiella stabiliteten, separata åtgärder mot en unionsfilial
är nödvändiga för att uppnå ett resolutionsändamål, borgenärer inte
skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer i
tredjeland, erkännandet eller verkställigheten skulle ha avsevärda
budgetkonsekvenser eller effekter som strider mot nationell rätt. När det
gäller behandlingen av borgenärer ska insättare som är hemmahörande i
EES eller som ska betalas i EES särskilt beaktas (jfr artikel 95 c).
Riksgäldskontoret är emellertid inte skyldig att vägra erkännande eller
verkställighet av sådana förfaranden på någon av dessa grunder. Enligt
regeringens mening bör detta framgå av en bestämmelse i den nya lagen
om resolution. Bestämmelsen ger myndigheten utrymme att erkänna och
verkställa ett tredjelandsförfarande även om något av de angivna
kriterierna är uppfyllda, exempelvis om myndigheten anser att tredje-
landsförfarandet erbjuder den bästa globala lösningen jämfört med
alternativen. Att Riksgäldskontoret ska samråda med andra resolutions-
myndigheter i ett relevant europeiskt resolutionskollegium, när ett sådant
finns, följer av den allmänna bestämmelsen om samarbete som behandlas
i avsnitt 27.8.1.
Möjligheten att vägra erkännande och verkställighet av tredjelands-
förfaranden på grund av att separata åtgärder mot en EES-filial bedöms
nödvändiga omfattar enligt utredningens förslag resolutionsåtgärder.
Sådana åtgärder är enligt regeringens mening inte möjliga att vidta mot
filialer. Nödvändiga åtgärder bör i stället avse sådana åtgärder som enligt
sektorslagstiftningen kan komma i fråga att vidta mot en EES-filial (se
vidare avsnitt 26.4.8).

26.4.7	Åtgärder mot ett svenskt moderföretag

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret får besluta att ett i Sverige
hemmahörande moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i
resolution, om
1. relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt
huvudkontor har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsätt-
ningarna för resolution enligt lagstiftningen i det landet, och		695

Prop. 2015/16:5

696

2. det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag är dock begränsat till att avse resolution av ett sådant moderföretag som också utgör ett finansiellt holdingföretag, blandat finansiellt holdingföretag eller holdingföretag med blandad verksamhet.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 94.5 i krishanterings- direktivet får resolutionsmyndigheterna, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska det säkerställas att resolutionsmyndigheten har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget, och att artikel 68 tillämpas.

I avsnitt 15.2.3 föreslår regeringen bestämmelser enligt vilka Riksgäldskontoret får vidta åtgärder mot finansiella institut och vissa holdingföretag hemmahörande inom EES. Artikel 94.5 i krishanterings- direktivet behandlar en liknande situation som artikel 33.4 men här finns institutet i tredjeland. Enligt regeringens mening bör artikel 94.5 genomföras genom en bestämmelse i den nya lagen om resolution som ger Riksgäldskontoret befogenhet att försätta ett moderföretag till ett tredjelandsinstitut i resolution och vidta resolutionsåtgärder gentemot detta, förutsatt att relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor har fastställt att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution enligt lagstiftningen i det landet och Riksgäldskontoret bedömer att resolutionsåtgärder gentemot moderföretaget är nödvändiga med hänsyn till det allmännas intresse. Till skillnad från utredningen ser regeringen ingen anledning att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen till att bara avse moderföretag som också utgör ett sådant holdingföretag inom unionen som kan bli föremål för resolution (finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet). Krishanteringsdirektivets definition av moderföretag är vidare och omfattar enligt artikel 2.1.6 i krishanteringsdirektivet alla moderföretag i enlighet med definitionen i artikel 4.1.15 a i tillsynsförordningen, som i sin tur hänvisar till artiklarna 1 och 2 i Rådets sjunde direktiv av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (83/349/EEG). Enligt regeringens bedömning bör därför samtliga företag som träffas av tillämpningsområdet för den nya lagen om resolution och som också är moderföretag i enlighet med definitionen ovan kunna försättas i resolution med stöd av denna bestämmelse (jfr avsnitt 6.5). En sådan bestämmelse överensstämmer såväl med krishanteringsdirektivets ordalydelse som direktivets målsättning att möjliggöra resolution med en ingångspunkt, s.k. ”Single Point of Entry” (se vidare avsnitt 15.2.2). Genom beslut om resolution blir svensk rätt tillämplig på förfarandet. På så vis uppfylls också kravet att artikel 68 i krishanteringsdirektivet ska tillämpas.

26.4.8	Åtgärder mot en EES-filial etablerad i Sverige						Prop. 2015/16:5

Regeringens förslag: Om en EES-filial i Sverige inte omfattas av ett
resolutionsförfarande i tredjeland eller om Riksgäldskontoret inte har
erkänt resolutionsförfarandet, får Riksgäldskontoret ingripa mot
filialen, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmänna intresset
och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre
att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa
åtgärder som inom rimlig tid skulle återställa filialens efterlevnad eller
förhindra dess fallissemang.
2. Riksgäldskontoret bedömer att tredjelandsinstitutet saknar vilja
eller förmåga, eller sannolikt kommer att sakna förmåga, att fullgöra
sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser
som filialen ingått eller bokfört när de förfaller till betalning och att
något	resolutions-		eller	annat	insolvensförfarande	mot
tredjelandsinstitutet inte har inletts eller kommer att inledas i det land
där det har sitt huvudkontor inom rimlig tid.
3. Relevant myndighet i det land där tredjelandsinstitutet har sitt
huvudkontor		har	inlett	ett	resolutionsförfarande	mot
tredjelandsinstitutet eller underrättat Riksgäldskontoret att den avser
att inleda ett sådant förfarande.
Under sådana omständigheter ska Riksgäldskontoret ha samma
befogenheter som Finansinspektionen har gentemot en filial enligt
sektorslagstiftningen.
Riksgäldskontoret ska underrätta relevant myndighet i det land där
tredjelandsinstitutet har sitt huvudkontor om vidtagna åtgärder.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår dock att resolutionsmyndigheten ges befogenhet att
vidta vissa resolutionsåtgärder mot EES-filialer.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 96.1 i krishanterings-
direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheter har
de nödvändiga befogenheterna för att agera i fråga om en EES-filial
(benämnt unionsfilial i direktivet) som inte omfattas av några
resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett
tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95
föreligger. Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på
utövandet av sådana befogenheter.
Enligt artikel 96.2 ska det säkerställas att resolutionsmyndigheten får
utöva de befogenheter som krävs i artikel 96.1 om den anser att åtgärder
är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och någon av följande
grunder föreligger. En grund är att EES-filialen inte längre uppfyller,
eller kommer sannolikt inte att uppfylla, de nationella villkoren för
auktorisation och verksamhet och att alternativa åtgärder inte skulle
återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom rimlig
tid. En annan grund är att institutet i tredjeland inte kan eller vill eller
kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot
borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört							697

Prop. 2015/16:5	när de förfaller till betalning, och inga resolutions- eller insolvens-
	förfaranden i tredjeland har eller kommer att inledas avseende
	tredjelandinstitutet i inom rimlig tid. Ytterligare en grund är att den
	berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutionsförfaranden
	avseende tredjelandinstitutet, eller har underrättat resolutions-
	myndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande.
	Av artikel 96.3 framgår att om en resolutionsmyndighet vidtar en
	separat åtgärd som avser en EES-filial ska den beakta resolutionsmålen
	och vidta åtgärden i enlighet med principerna i artikel 34 och kraven
	gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdelning IV kapitel
	IV, i den mån de är relevanta.
	Av krishanteringsdirektivet framgår inte vad för slags åtgärder som
	resolutionsmyndigheten ska ha befogenhet att vidta mot en EES-filial.
	Eftersom en filial inte är en juridisk person torde den varken kunna bli
	föremål för resolution eller konkurs (jfr NJA 1980 s. 164). Vid sådana
	förhållanden framstår det inte heller som rimligt att Riksgäldskontoret
	ska kunna vidta resolutionsåtgärder mot filialen. Det är egentligen
	åtgärder som drabbar tredjelandsinstitutet. Vid bedömningen av vilka
	åtgärder som Riksgäldskontoret bör ha befogenhet att vidta kan dock
	jämföras med Finansinspektionens skyldigheter och befogenheter enligt
	sektorslagstiftningen.
	Såvitt avser EES-filialer framgår av 15 kap. 17 § lagen (2004:297) om
	bank- och finansieringsrörelse jämförd med 1 § och 3 § 6 samma kapitel
	att Finansinspektionen, under de förutsättningar som anges i dessa
	bestämmelser, ska utfärda ett föreläggande om åtgärder eller rättelse,
	meddela varning eller återkalla tillståndet. Vid återkallelse av tillståndet
	får inspektionen enligt 4 § samma kapitel bestämma om avvecklingen av
	rörelsen och förbjuda fortsatt rörelse. Inspektionen ska meddela den
	behöriga myndigheten i tredjelandsinstitutets hemland om åtgärder som
	vidtagits med stöd av 17 §. Finansinspektionen har motsvarande
	skyldigheter och befogenheter i lagen (2007:528) om värdepappers-
	marknaden (25 kap. 15 §).
	Enligt regeringens mening är det rimligt att befogenheterna, under de
	förutsättningar som anges i artikel 96 i krishanteringsdirektivet, bör avse
	samma åtgärder som de nyss nämnda. Med hänsyn till att
	förutsättningarna för att vidta åtgärderna är nära förbundna resolutions-
	förfaranden i tredjeland och de krav och principer som i övrigt gäller i
	krishanteringsdirektivet är det lämpligt att Riksgäldskontoret, inte
	Finansinspektionen, tilldelas dessa befogenheter. Regeringen föreslår
	därför att det införs en bestämmelse i den nya lagen om resolution som
	ger Riksgäldskontoret befogenhet att, under de förutsättningar som anges
	i artikel 96 i krishanteringsdirektivet, vidta sådana åtgärder mot en EES-
	filial. Vid bedömningen av om ingripande ska ske, liksom vid valet av
	åtgärd, ska Riksgäldskontoret beakta resolutionsändamålen och de
	principer som i övrigt gäller vid vidtagande av resolutionsåtgärder. I den
	mån det inte inkräktar på de ändamålen och principerna får
	Riksgäldskontoret även beakta sådana omständigheter som
	Finansinspektionen har att beakta vid motsvarande beslut enligt
	sektorslagstiftningen. Detta behöver dock inte framgå uttryckligen av
	bestämmelsen. Riksgäldskontoret bör vara skyldig att meddela relevant
698	myndighet i tredjeland, dvs. den behöriga myndigheten eller resolutions-

myndigheten, om vidtagna åtgärder. Uppgiftsskyldigheten bör framgå av Prop. 2015/16:5 den nya lagen om resolution.

26.4.9	Åtgärder avseende egendom m.m. i ett land
	utanför EES

Regeringens förslag: Om tillgångar som finns i tredjeland eller aktier
eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter som
omfattas av lagstiftningen i tredjeland överförs till en mottagare, får
Riksgäldskontoret begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till
att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats
får verkan. Riksgäldskontoret får förelägga den som inte vidtar
åtgärder att göra det.
Om Riksgäldskontoret har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd
som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra
äganderättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av
lagstiftningen i ett sådant land, ska myndigheten
1. förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna
eller rättigheterna eller uppfylla skyldigheterna för mottagarens
räkning, till dess beslutet får verkan, eller
2. upphäva sitt beslut, om det efter att beslutet har fattats visar sig
högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.
Om beslutet upphävs, ska transaktioner eller andra åtgärder som
vidtagits för att verkställa det upphävda beslutet återgå eller åter-
ställas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I utredningens förslag betecknas dock resolutionsmyndighetens
upphävande av beslut om resolutionsåtgärd som ogiltigförklaring.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
det.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 67.1 i krishanteringsdirektivet
behandlar den situationen att resolutionsåtgärder vidtas avseende
tillgångar som finns i tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument,
rättigheter eller skyldigheter som styrs av rätten i tredjeland. I sådana fall
får resolutionsmyndigheten kräva att förvaltaren, konkursförvaltaren eller
en annan person som utövar kontroll över företaget i resolution samt den
mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att
överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden får verkan.
Resolutionsmyndigheten får även kräva att förvaltaren, konkurs-
förvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över företaget i
resolution förvaltar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten,
tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den
mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen,
konverteringen eller åtgärden fått verkan. Vidare får resolutions-
myndigheten kräva att rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande
enheten ådrar sig för att utföra någon av dessa åtgärder betalas på något
av de sätt som avses i artikel 37.7.
Om det trots de åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkursförvaltaren
eller en annan person, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen		699

Prop. 2015/16:5	eller åtgärden kommer att få verkan avseende tillgångar som finns i
	tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skulder
	som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten enligt artikel
	67.2 i krishanteringsdirektivet inte gå vidare med överföringen,
	nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt
	överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden ska den
	beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de
	äganderättsinstrument, de rättigheter eller de skulder som berörs.
	Utgångspunkten i krishanteringsdirektivet, liksom i regeringens förslag
	till genomförande av detsamma, är att Riksgäldskontoret har kontroll
	över företaget i resolution. Det ligger i sakens natur att Riksgäldskontoret
	ska göra det som står i dess makt för att de åtgärder som den har beslutat
	ska få avsedd effekt. Det behövs inte någon uttrycklig lagbestämmelse
	om detta. När det gäller egendom m.m. som finns i tredjeland har
	Riksgäldskontoret begränsade möjligheter att se till att dess beslut om
	resolutionsåtgärder blir verkställda. Riksgäldskontoret ska dock ha de
	befogenheter som artikel 67.1 i krishanteringsdirektivet föreskriver.
	Om Riksgäldskontoret tillsätter en särskild förvaltare eller ger någon
	annan person i uppdrag att utföra vissa uppgifter, kan den i
	uppdragsbeskrivningen precisera vilka skyldigheter denne har, t.ex.
	beträffande egendom i tredjeland. En konkursförvaltare kommer aldrig
	ha kontroll över ett företag i resolution. Det behövs därför inte någon
	uttrycklig bestämmelse för att genomföra artikel 67.1 såvitt avser
	Riksgäldskontorets befogenheter gentemot dessa personer. Eftersom
	Riksgäldskontoret, som kommer att ha kontroll över företaget i
	resolution, ska förvalta egendomen om den inte ger någon annan i
	uppdrag att göra det, bör dock den uppgiften anges uttryckligen i den nya
	lagen om resolution. Detsamma gäller för uppgiften att uppfylla
	skyldigheterna för mottagarens räkning. I sammanhanget kan påpekas att
	Riksgäldskontoret har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete
	och utlägg som har uppkommit i samband med åtgärder för att se till att
	dess beslut får verkan eller för att förvalta egendom m.m. (se avsnitt
	16.9).
	Enligt artikel 67.1 i krishanteringsdirektivet får resolutions-
	myndigheten också kräva att mottagaren ska vidta alla nödvändiga
	åtgärder för att den av resolutionsmyndigheten beslutade åtgärden ska få
	verkan. Resolutionsmyndigheten har inte kontroll över mottagaren.
	Mottagarens skyldigheter när det gäller överförd egendom skulle dock
	kunna regleras i avtalet mellan resolutionsmyndigheten och mottagaren.
	För att underlätta sådana avtal och för att klarlägga vad som gäller om
	det inte finns något sådant avtal, bör det införas en bestämmelse i den nya
	lagen om resolution som anger att om en resolutionsåtgärd innebär att hela
	eller delar av verksamheten överförs till en mottagare och verksamheten
	finns i tredjeland, får Riksgäldskontoret begära att mottagaren vidtar
	åtgärder för att se till att överföringen får effekt. Riksgäldskontoret bör
	också, inom ramen för sin nationella förvaltningsbehörighet, kunna
	förelägga den som inte följer dess begäran att göra det (jfr artikel 72.2). I
	enlighet med artikel 67.1 bör mottagaren ha samma rätt till ersättning
	som Riksgäldskontoret för de åtgärder som han eller hon vidtar.
	Att Riksgäldskontoret, såsom föreskrivs i artikel 67.2 i krishanterings-
700	direktivet, inte ska gå vidare med en åtgärd som högst osannolikt

kommer att få verkan i tredjeland behöver inte anges uttryckligen i lag. Prop. 2015/16:5 Det ligger i sakens natur att Riksgäldskontoret endast fullföljer åtgärder

som sannolikt kommer att få effekt och på så sätt tjänar resolutionsändamålen. I konsekvens härmed bör såsom utredningen föreslår beslut som högst sannolikt inte kommer att få verkan i tredjeland inte längre gälla. Ogiltigförklaring framstår dock som ett främmande begrepp vid förvaltningsmyndigheters omprövning av sina egna beslut. Regeringen anser därför att sådana beslut som det nu är fråga om ska upphävas i stället för att ogiltigförklaras. Regeringen föreslår därför att det införs en bestämmelse i den nya lagen om resolution, enligt vilken Riksgäldskontoret ska upphäva sitt beslut om åtgärderna högst sannolikt inte kommer att få verkan. Detta bör kompletteras med en bestämmelse att transaktioner eller andra åtgärder som vidtagits för att verkställa det upphävda beslutet ska återgå eller återställas. Det innebär att t.ex. att skulder som har skrivits ned eller konverterats ska återställas, att mottagaren ska lämna tillbaka de tillgångar och förpliktelser som beslutet avser och att den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka. Förhållandet att tidigare beslut om resolutionsåtgärder upphävs innebär sannolikt att Riksgäldskontoret måste fatta beslut om andra resolutionsåtgärder i dess ställe. Det behövs dock inte någon uttrycklig bestämmelse om detta.

27 Sekretess och informationsutbyte

27.1 Krishanteringsdirektivets krav på sekretess

I skäl 86 till krishanteringsdirektivet anges att eftersom uppgifter som
resolutionsmyndigheter och deras yrkesmässiga rådgivare inhämtar
under resolutionsförfarandet sannolikt är känsliga innan resolutions-
beslutet offentliggörs, bör sådana uppgifter omfattas av en effektiv
sekretessordning. Det måste beaktas att information om innehållet och de
närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplanerna och
resultatet av en bedömning av de planerna kan få vittgående
konsekvenser, särskilt för företagen i fråga. All information som
tillhandahålls om ett beslut innan det fattas måste antas få effekter på
offentliga och privata intressen som berörs av åtgärden, oavsett om det
gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda eller tillämpningen
av ett specifikt verktyg eller någon åtgärd under förfarandena. Redan
uppgiften att resolutionsmyndigheten undersöker ett visst institut skulle
kunna få negativa följder för det institutet. Det är därför nödvändigt att
säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla
sekretessen kring sådan information, såsom innehållet och de närmare
uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av
bedömningar som genomförts i det sammanhanget.
Enligt artikel 84.1 i krishanteringsdirektivet ska kravet på
konfidentialitet vara bindande för bl.a. resolutionsmyndigheter, behöriga
myndigheter, behöriga ministerier, centralbanker och andra myndigheter
som medverkar i resolutionsprocessen. Vidare ska kravet vara bindande	701
	701

Prop. 2015/16:5 för särskilda respektive tillfälliga förvaltare, potentiella förvärvare, revisorer, rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller indirekt anlitats av myndigheterna eller av potentiella förvärvare. Även organ som förvaltar insättningsgarantisystem eller investerarskydd eller som ansvarar för finansieringsarrangemanget för resolution träffas av konfidentialitetskravet. Detta krav gäller vidare för ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag liksom för övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster till de myndigheter och personer som nu har nämnts. Konfidentialitetskravet gäller även för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda inom dessa myndigheter och personer före, under och efter deras tillsättning.

Enligt artikel 84.3 i krishanteringsdirektivet ska, utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i artikel 84.1, de personer som avses i denna punkt förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband med tjänsteutövning enligt direktivet, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet av deras uppgifter enligt direktivet, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller koncernföretag eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten eller institutet eller koncernföretaget som tillhandahöll uppgifterna.

Vidare ska medlemsstaterna se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i artikel 84.1 och att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen samt för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.

Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna av ett röjande av uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av bedömningar av återhämtningsplaner och möjligheterna till resolution.

27.2Utgångspunkter för genomförande i svensk rätt

I det allmännas verksamhet gäller sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, samt enligt offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förkortad OSF. Med sekretess avses enligt 3 kap. 1 § OSL förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Beroende på vilken typ av skaderekvisit som används har den som gör bedömningen om en uppgift omfattas av sekretess eller inte att pröva antingen om ett röjande av uppgiften kan antas leda till viss skada (rakt skaderekvisit – presumtion för offentlighet) eller om det står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppkommer (omvänt skaderekvisit

– presumtion för sekretess). Sekretessen kan också vara absolut. I sådana fall används inget skaderekvisit, utan uppgifterna som är föremål för sekretess ska hemlighållas utan att någon skadeprövning sker. Genom användningen av skaderekvisit säkerställs att uppgifter inte beläggs med

702

mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det Prop. 2015/16:5 intresse som föranlett bestämmelsen.

Sekretessen gäller enligt 2 kap. 1 § OSL inte bara för myndigheter utan även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, tjänsteplikt eller på annan liknande grund. När det gäller personer som inte räknas till det allmännas verksamhet får sekretessen säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid sidan av den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 128).

Enligt regeringens bedömning innebär krishanteringsdirektivets krav på sekretess att vissa myndigheter och andra personer ska förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som de fått kännedom om i sin tjänst eller tjänsteutövning enligt direktivet. Vad som utgör konfidentiella uppgifter är inte närmare definierat i krishanteringsdirektivet. Det föreskrivs dock att effekterna som ett röjande av information skulle kunna få för vissa allmänna och enskilda intressen ska utvärderas (artikel 84.3). I det allmännas verksamhet åstadkoms en sådan prövning genom användning av de skaderekvisit som har berörts i det föregående. Krishanterings- direktivet ställer alltså inget krav på absolut sekretess. Det finns emellertid inget som hindrar att medlemsstaterna ställer högre krav på sekretessens styrka än vad som framgår av direktivet (jfr artikel 1.2).

27.3Sekretess till skydd för allmänna intressen

Regeringens bedömning: Det behövs ingen ny sekretessbestämmelse i svensk rätt till skydd för allmänna intressen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Riksgäldskontoret är inte övertygat om att 18 kap. 13 § OSL är tillämplig på resolutionsmyndighetens planering av åtgärder enligt den nya lagen om resolution eller den nya lagen om förebyggande statligt stöd. Tillämpningsområdet för 16 kap.

1 § OSL är också begränsat. Det vore olyckligt om sekretessens omfång
blir beroende av osäkra tolkningar av sekretessbestämmelser som har
införts med ett annat syfte än det nu aktuella. Det finns därför ett behov
av en uttrycklig sekretessregel till skydd för allmänna intressen i frågor
som rör resolution och statligt stöd till kreditinstitut. Riksgäldskontoret
föreslår att det införs en sekretessbestämmelse enligt vilken sekretess
råder hos regeringen, Finansinspektionen, resolutionsmyndigheten och
Riksbanken för uppgift som rör krisavvärjande åtgärd eller
resolutionsåtgärd enligt lagen om resolution, åtgärder avseende stöd
enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut eller
myndigheternas planering och analyser avseende sådana åtgärder, om det
kan antas att syftet med den beslutade, förutsedda eller planerade
åtgärden motverkas eller om det allmänna lider skada om uppgiften röjs.
Sekretessen ska inte gälla beslut i ärende.	703

Prop. 2015/16:5

704

Skälen för regeringens bedömning

Statsfinanssekretess

Enligt artikel 84.3 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för bl.a. allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken. Enligt regeringens bedömning motsvaras detta i svensk rätt av den sekretessprövning som ska ske enligt 16 kap. 1 § OSL, den s.k. statsfinanssekretessen. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess hos regeringen, Riksbanken och Riksgäldskontoret för uppgift som rör rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. Bestämmelsen är visserligen inte tillämplig hos alla myndigheter och personer som uppräknas i artikel 84.1 i krishanteringsdirektivet. Det ligger dock i sakens natur att det i första hand är hos myndigheterna som ansvarar för dessa politikområden som en prövning av sekretessen blir aktuell. Om en uppgift som omfattas av statsfinanssekretessen lämnas ut från regeringen, Riksbanken eller Riksgäldskontoret till en annan myndighet överförs enligt 16 kap. 2 § OSL sekretessen dit. Till andra personer som kan komma att involveras i ett resolutionsförfarande eller annan verksamhet enligt krishanterings- direktivet, men som inte omfattas av OSL och OSF, får uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen lämnas ut med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Med detta följer också tystnadsplikt för mottagaren. I detta sammanhang bör noteras att en bedömning av om en uppgift kan lämnas ut med förbehåll får göras i varje enskilt fall och att förbehållets omfattning kan prövas i domstol. Inom ramen för resolution, resolutionsförberedande arbete eller användning av de statliga stabiliseringsverktygen torde utlämning av uppgift som omfattas av statsfinanssekretessen enbart komma i fråga i begränsad utsträckning, t.ex. i samband med att företrädare för ett institut informeras om åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta mot det institutet.

Riksgäldskontoret anser att tillämpningsområdet för statsfinans- sekretessen är begränsat med hänsyn till att den förutsätter dels att uppgifterna rör den centrala finanspolitiken, dels att förutsedda eller planerade åtgärder motverkas om uppgifterna röjs. Regeringen instämmer i denna bedömning men bedömer samtidigt att statsfinanssekretessen i tillräcklig utsträckning tillgodoser de krav på sekretess som krishanteringsdirektivet ställer när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken. Det behövs därför ingen ny sekretessbestämmelse med hänsyn till skyddet för dessa allmänna intressen.

Inspektion, revision eller annan granskning

Artikel 84.3 i krishanteringsdirektivet föreskriver vidare att medlems- staterna ska se till att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner. I svensk rätt motsvaras detta av den sekretessprövning som ska göras enligt 17 kap. 1 § OSL. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra,

om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Bestämmelsen får därmed anses tillämplig på uppgifter om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra enligt krishanterings- direktivet. Även här finns möjlighet att till enskilda lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt bestämmelsen med förbehåll enligt 10 kap. 14 § OSL. Enligt regeringens bedömning tillgodoser därmed gällande rätt de krav som krishanteringsdirektivet ställer när det gäller utvärdering av de effekter som röjande av uppgifter skulle kunna få för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.

Fredstida kriser

Artikel 84 i krishanteringsdirektivet föreskriver visserligen inte att medlemsstaterna ska se till att en utvärdering görs av de effekter som ett röjande av uppgifter skulle kunna få för några andra allmänna intressen än de som nu har berörts. Det är emellertid självklart att även andra allmänna intressen som krishanteringsdirektivet syftar till att säkerställa ska beaktas vid ett eventuellt röjande av uppgifter. Ytterst handlar det om det allmänna intresset av att förebygga och hantera finansiella kriser genom återhämtning eller resolution av de företag som träffas av direktivets tillämpningsområde (jfr artikel 1.1). Vid ett röjande av uppgifter i sådan verksamhet måste alltså effekterna som ett röjande kan få bedömas, oavsett om uppgifterna hänför sig till den planerande, krisavvärjande eller krishanterande fasen i verksamheten.

Sekretess gäller enligt 18 kap. 13 § OSL för uppgift som hänför sig till en myndighets verksamhet som består i risk- och sårbarhetsanalyser avseende fredstida krissituationer, planering och förberedelser inför sådana situationer eller hantering av sådana situationer, om det kan antas att det allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser motverkas om uppgiften röjs. Vid införande av bestämmelsens motsvarighet i den dåvarande sekretesslagen (1980:100) var avsikten att den skulle användas på uppgifter som är av betydelse för den fredstida delen av krishanteringssystemet. Det förutsattes att tillämpningsområdet skulle vara begränsat till myndigheternas analys-, planerings- eller förberedelseverksamhet avseende fredstida kriser. Det var endast mycket allvarliga kriser som avsågs, alltså inte olyckor och andra händelser av mer vardaglig karaktär. Bestämmelsen infördes mot bakgrund av de skyldigheter och ansvar som ålagts vissa myndigheter enligt förordningen (2002:472) om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap och det förhållandet att något heltäckande skydd för känsliga uppgifter som framkommer i arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser samt planering och förberedelser för hantering av fredstida krissituationer inte fanns. Allmänhetens insyn i myndigheternas normala

verksamhet skulle	dock inte	hindras av	bestämmelsen (jfr
prop. 2004/05:5 s.	259–266). Vid	upphävandet	av sekretesslagen

överfördes bestämmelsen i oförändrat skick till 18 kap. 13 § OSL, som sedan den 1 juli 2009 även är tillämplig på uppgifter som uppkommer vid myndigheternas hantering av en fredstida krissituation (jfr prop. 2008/09:150 och prop. 2008/09:152 s. 16–22).

Prop. 2015/16:5

705

Prop. 2015/16:5	Ovan nämnda förordning är numera ersatt av förordningen (2006:942)
	om krisberedskap och höjd beredskap. Huvuddragen är dock alltjämt
	desamma. Enligt 3 § förordningen om krisberedskap och höjd beredskap
	gäller bl.a. 5, 9 och 11 §§ för statliga myndigheter under regeringen, med
	undantag för bl.a. Regeringskansliet. Med krisberedskap avses enligt 4 §
	förmågan att genom utbildning, övning och andra åtgärder samt genom
	den organisation och de strukturer som skapas före, under och efter en
	kris förebygga, motstå och hantera krissituationer. Varje myndighet vars
	ansvarsområde berörs av en krissituation ska enligt 5 § vidta de åtgärder
	som behövs för att hantera konsekvenserna av denna. I syfte att stärka sin
	egen och samhällets krisberedskap ska enligt 9 § varje myndighet årligen
	analysera om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot och risker inom
	myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra
	förmågan till verksamhet inom området. I detta ingår inte bara att
	analysera myndighetens egen verksamhet utan även andra faktorer som
	kan komma att påverka förmågan till verksamhet inom myndighetens
	ansvarsområde. Av 11 § framgår vidare att vissa myndigheter har ett
	särskilt ansvar för krisberedskapen. Det gäller bl.a. för myndigheterna
	som anges i bilagan till förordningen och andra myndigheter som
	regeringen meddelar föreskrifter om. Med ansvaret följer en skyldighet
	att planera och vidta förberedelser för att skapa förmåga att hantera en
	kris och för att förebygga sårbarheter och motstå hot och risker. Av
	bilagan till förordningen framgår att bl.a. Finansinspektionen och
	Riksgäldskontoret har sådant ansvar såvitt avser samverkansområdet
	ekonomisk säkerhet.
	Riksgäldskontoret är inte övertygat om att 18 kap. 13 § OSL är
	tillämplig på resolutionsmyndighetens planering av åtgärder enligt den
	nya lagen om resolution eller den nya lagen om förebyggande statligt
	stöd till kreditinstitut och föreslår att en ny sekretessbestämmelse införs
	till skydd för allmänna intressen i frågor som rör resolution och statligt
	stöd till kreditinstitut.
	Regeringen delar dock inte den bedömningen och anser inte heller att
	en sådan bestämmelse är nödvändig. Mot bakgrund av det som anförts
	ovan får det anses uppenbart att 18 kap. 13 § OSL är tillämplig på
	uppgifter i den planerande, förberedande eller krishanterande
	verksamheten som myndigheterna utför enligt förordningen om
	krisberedskap och höjd beredskap. Den verksamheten sammanfaller
	delvis med den nya verksamhet som föreslås för myndigheterna i detta
	lagstiftningsärende. Enligt regeringens bedömning är tillämpnings-
	området för 18 kap. 13 § OSL inte heller begränsat till att enbart avse
	uppgifter i verksamheten som myndigheterna är skyldiga att utföra enligt
	förordningen om krisberedskap och höjd beredskap. Bestämmelsen bör
	även omfatta uppgifter som insamlats eller producerats i motsvarande
	planerande, förberedande eller krishanterande verksamhet som
	myndigheterna har att bedriva enligt andra bestämmelser, såsom de som
	nu föreslås för att genomföra krishanteringsdirektivet. En sådan
	tillämpning av bestämmelsen strider varken mot dess ordalydelse eller
	bakomliggande syfte. Det innebär att bestämmelsen bör tillämpas på
	uppgifter i verksamheten som avser såväl planering för återhämtning och
	resolution som konkreta åtgärder som syftar till att avvärja eller hantera
706	en kris. Däremot bör den inte tillämpas på uppgifter i myndigheternas

övriga verksamhet, såsom	administration eller myndighetens andra Prop. 2015/16:5
förvaltningsuppgifter.
Eftersom sekretessen enligt 18 kap. 13 § OSL gäller för uppgift som
hänför sig till ovan angiven verksamhet följer sekretess med en uppgift
som lämnas till en annan myndighet. Då sekretessen kommer att gälla
även hos den mottagande myndigheten, kan det inte antas att det
allmännas möjligheter att förebygga och hantera fredstida kriser
motverkas om uppgiften lämnas till en mottagande myndighet. Någon
särskild sekretessbrytande regel för utlämnande av uppgifter
myndigheterna emellan finns därför inte. Uppgifter som omfattas av
sekretess enligt bestämmelsen kan lämnas ut till enskilda med förbehåll
enligt 10 kap. 14 § OSL eller, om förbehåll inte kan uppställas och ett
utlämnande anses nödvändigt för att myndigheten ska kunna utföra
förberedelse-, planerings-	eller krishanteringsarbetet, med stöd av
10 kap. 2 § OSL (jfr prop. 2004/05:5 s. 266).
Vid en samlad bedömning finner regeringen, liksom utredningen, att
befintliga bestämmelser i OSL får anses tillräckliga för att tillgodose
krishanteringsdirektivets krav på sekretess till skydd för allmänna
intressen.

27.4	Sekretess till skydd för enskilda intressen

Regeringens förslag: Sekretessen som enligt 30 kap. 12 §
offentlighets- och sekretesslagen gäller för vissa uppgifter i ärende
enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut ska ändras till att gälla
motsvarande uppgifter i ärende om förebyggande statligt stöd till
kreditinstitut och i ärende om statliga stabiliseringsverktyg.
Sekretess ska gälla i Riksgäldskontorets ärende om resolution för
samma uppgifter och under motsvarande förutsättningar som
sekretessen enligt 30 kap. 12 §.
Sekretess ska gälla i andra ärenden enligt den nya lagen om
resolution för uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos den
som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om
uppgiften röjs, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för
annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med
den som ärendet avser.
De nya sekretessbestämmelserna för uppgift i ärenden enligt den
nya lagen om resolution, ska tillämpas på uppgiften även av en
myndighet som uppgiften lämnas till (överföring av sekretess). Även
andra ändringar som rör överföring av sekretess görs.
Tystnadsplikten ska i pågående ärenden om statligt stöd respektive
resolution ha företräde framför meddelarfriheten. I avslutade sådana
ärenden, liksom i andra ärenden enligt den nya lagen om resolution,
ska tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten för uppgift
om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet
avser.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock ingen bestämmelse om överföring av		707

Prop. 2015/16:5

708

sekretessen i ärenden enligt den nya lagen om resolution till andra myndigheter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret uppger att i fråga om återhämtningsplaner och koncerninternt stöd kommer Finansinspektionen sannolikt att samråda och utbyta information med resolutions- myndigheten, i vars verksamhet tillsynssekretessen inte gäller. Det är heller inte fråga om ärende enligt lagen om resolution, vilket medför att den föreslagna bestämmelsen i 30 kap. 12 b § OSL inte blir tillämplig. I den bestämmelsen bör därför tilläggas ett andra stycke som anger att sekretess enligt första stycket gäller även för uppgifter hos resolutions- myndigheten som rör återhämningsplaner och avtal om koncerninternt stöd. Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut uppger att i framställningar om att få ut handlingar i Carnegie-ärendet uppkom osäkerhet om D. Carnegie & Co:s dotterbolag, som inte var parter i ärendet, skulle anses tillhöra kategorin ”den som ärendet avser” eller ”annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser”. Prövningsnämnden har i sin praxis hänfört såväl D. Carnegie & Co som dotterbolagen till kategorin ”den som ärendet avser”. Denna tillämpning är emellertid inte självklar och det är därför önskvärt att lagstiftningen förtydligas på denna punkt.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I tillståndsgivning och tillsyn på finansiella marknader gäller sekretess enligt 30 kap. 4 § OSL för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller vidare för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. Begreppet ”tillsyn” ska inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A s. 233). Bestämmelsen är tillämplig både på Finansinspektionens löpande tillsyn och på den del av inspektionens verksamhet som syftar till att förebygga en finansiell kris. Även verksamheten som syftar till att förhindra problem i bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden och försäkringsväsendet kan nämligen klassas som tillsyn. Bestämmelsen är också tillämplig på Riksbankens verksamhet som består i övervakning av bank- och kreditväsendet (jfr a.s.). Den är däremot inte enligt gällande rätt tillämplig på Riksgäldskontorets verksamhet, eftersom den myndigheten inte uttryckligen i lag eller annan författning har tilldelats någon roll i övervakningen av finansmarknaden.

Vidare gäller sekretess enligt 30 kap. 23 § OSL, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. utredning, planering, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Detsamma gäller för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i

affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Föreskrifter om sekretess som har meddelats med stöd av denna bestämmelse i 9 § OSF med tillhörande bilaga innebär att sekretess gäller i bl.a. utredning och planering hos Riksgäldskontoret i frågor som rör bank- och kreditväsendet samt utredning, planering, tillsyn och stödverksamhet hos regeringen i frågor som rör näringslivet.

Vad särskilt gäller statligt stöd till kreditinstitut regleras sekretessen i 30 kap. 12 § OSL. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess i ärende enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, kallad stödlagen, till dess ärendet har slutförts för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. För att de stödåtgärder som övervägs inte ska motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs, är sekretessen under hanteringen av ärendena enligt stödlagen absolut (jfr prop. 2008/09:61 s. 60). I ett avslutat ärende gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser. Sekretessen gäller inte beslut i ärende. Bestämmelserna i 30 kap. 12 § OSL är tillämpliga hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras, dvs. hos Riksgäldskontoret i egenskap av stödmyndighet, Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut och regeringen.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket OSL gäller sekretess för uppgift om en enskilds ekonomiska förhållanden i viss verksamhet hos Riksbanken, däribland in- och utlåningsrörelsen till vilken bl.a. handlingar rörande avtal om likviditetsstöd till banker räknas (jfr RÅ 2008 not 172 och Högsta förvaltningsdomstolens dom den 6 oktober 2009, mål nr 4270- 09). Sekretessen enligt denna bestämmelse är absolut. I det fallet Riksbanken med stöd av en sekretessbrytande bestämmelse, exempelvis 8 kap. 2 § stödlagen, lämnar en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket till en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i det ärendet. Den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL, enligt vilken en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda, gäller inte i fråga om sekretess enligt 31 kap. 1 § första stycket OSL.

Vidare gäller enligt 30 kap. 10 § OSL sekretess i garantimyndighetens verksamhet enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretessen gäller även för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för någon annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.

Prop. 2015/16:5

709

Prop. 2015/16:5

710

Behovet av nya sekretessbestämmelser

Enligt artikel 84.3 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i artikel 84.1 och att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för fysiska och juridiska personers affärsintressen.

Som framgår av det föregående råder sekretess i olika omfattning för uppgifter som förekommer i ärenden och verksamhet hos de myndigheter som kommer att involveras i det förberedande arbetet och i resolution enligt krishanteringsdirektivet. De svenska myndigheternas uppgifter och befogenheter kommer dock i vissa avseenden att skilja sig åt från de som de har i dag när det gäller hantering av kriser i kreditinstitut.

Uppgifter som i dag kan förekomma i ärenden enligt stödlagen och skyddas enligt 30 kap. 12 § OSL kommer, enligt de förslag som förs fram i detta lagstiftningsärende, att förekomma i ärenden enligt annan lagstiftning som rör dels förebyggande statligt stöd (se avsnitt 13), dels statliga stabiliseringsverktyg (se avsnitt 22.34). Redan av den anledningen finns det behov av att ändra 30 kap. 12 § OSL.

Det nya krishanteringsramverket innebär vidare att statligt stöd inte längre kommer att vara det primära verktyget för att hantera finansiella företag i kris. Statligt stöd, oavsett om det är av förebyggande eller annat slag, kommer bara att bli aktuellt efter att såväl aktieägare som borgenärer först har bidragit till förlustabsorbering och återkapitalisering. Vidare kommer krishanteringen att hanteras inom ramen för resolution hos Riksgäldskontoret, som kommer att handlägga resolutionsärenden, dvs. ärenden där myndigheten har att ta ställning till om ett företag ska försättas i resolution och vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas. För närvarande finns inga sekretessbestämmelser till skydd för enskilda intressen som gör sig gällande i sådana ärenden. Det bör därför införas en sådan bestämmelse i OSL.

Som resolutionsmyndighet kommer Riksgäldskontoret även att ansvara för uppgifter i den förberedande fasen för resolution enligt krishanteringsdirektivet, exempelvis genom upprättande av planer för resolution, undanröjande av hinder för resolution och sättande av minimikrav för nedskrivningsbara skulder. Den verksamheten gränsar till sådan utrednings- och planeringsverksamhet för vilken sekretess i dag gäller hos Riksgäldskontoret enligt 30 kap. 23 § OSL och 9 § OSF. Den sekretessen är dock inte heltäckande för den verksamhet som Riksgäldskontoret kan komma att bedriva som resolutionsmyndighet i den förberedande fasen. Riksgäldskontoret kan enligt det föreslagna regelverket bl.a. vidta tillsynsåtgärder i syfte att undanröja hinder för resolution. Myndigheten bedriver inte någon sådan verksamhet i dag, och det kan i den verksamheten bli fråga om att hantera känsliga uppgifter hänförliga till enskilda företag. Det bör därför införas en sekretessbestämmelse i OSL som omfattar den förberedande verksamheten enligt den nya lagen om resolution. Denna bestämmelse bör inte bara omfatta resolutionsmyndighetens ärenden utan även Finansinpektionens ärenden som avser konvertering eller nedskrivning av kapitalinstrument utanför resolution enligt den nya lagen om resolution. På så sätt möjliggörs att krishanteringsdirektivets krav på

intern sekretess mellan olika verksamhetsgrenar inom inspektionen kan uppfyllas (jfr avsnitt 5.6.3 och 27.7).

De uppgifter som enligt krishanteringsdirektivet ska utföras av tillsynsmyndigheten är enbart av tillsyns- och planeringskaraktär. Som exempel kan verksamheten som avser återhämtningsplaner, tidigt ingripande och tillsättande av tillfällig förvaltare nämnas. I sådan verksamhet hos Finansinspektionen gäller sekretess enligt 30 kap. 4 § OSL. Enligt regeringens mening motsvarar den bestämmelsen krishanteringsdirektivets krav på sekretess hos tillsynsmyndigheten i dessa delar. Det behövs därför ingen ny sekretessbestämmelse som omfattar den verksamheten.

Det är dock inte bara resolutionsmyndigheten och tillsynsmyndigheten som träffas av kravet på sekretess enligt artikel 84.1 i krishanterings- direktivet. Även behöriga ministerier, centralbanker och andra myndigheter som medverkar i resolutionsförfarandet omfattas. Enligt regeringens bedömning är de sekretessbestämmelser som berörts i det föregående inte tillräckliga för att säkerställa att sekretessen fortsätter att gälla när dessa myndigheter deltar i resolutionsförfarandet, exempelvis vid deltagande i resolutionskollegier. Det gäller såväl i den förberedande fasen som vid beslut om resolution. Dessa myndigheter ska inte bedriva någon verksamhet enligt den nya lagen om resolution, men kan komma att delta i resolutionsmyndighetens verksamhet enligt den lagen. Exempelvis kommer garantimyndigheten att kunna delta i resolutionskollegiernas arbete. Enligt den bestämmelse i OSL som rör sekretess hos garantimyndigheten (30 kap. 10 § OSL) gäller sekretess enligt lagen om insättningsgaranti och lagen om investerarskydd hos garantimyndigheten. Enligt 30 kap. 11 § OSL gäller också – i den utsträckning som regeringen meddelar föreskrifter om det – sekretess för vissa uppgifter som garantimyndigheten fått från ett utländskt garantisystem. Den nuvarande regleringen uppställer inte något sekretesskydd hos garantimyndigheten för uppgifter som är hänförliga till verksamhet som avser resolution eller resolutionsförberedande arbete. Även av denna anledning behövs nya sekretessbestämmelser.

I likhet med utredningen anser regeringen att sekretessen i ärenden som rör förebyggande statligt stöd till kreditinstitut respektive statligt stöd som ges genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen bör kunna tillgodoses genom att den bestämmelse som för närvarande reglerar sådant stöd, 30 kap. 12 § OSL, ändras till att avse dessa nya ärenden. Vidare delar regeringen utredningens bedömning att det bör införas två nya bestämmelser, 30 kap. 12 a och 12 b §§, som ska reglera sekretessen i ärenden om resolution respektive ärenden i den förberedande och krisavvärjande verksamheten enligt den nya lagen om resolution.

Sekretessens föremål och räckvidd m.m.

I artikel 84.3 anges föremålet för sekretessen, såvitt avser enskilda intressen, vara uppgifter om fysiska och juridiska personers affärsintressen. Även om det nya regelverket för hantering av finansiella företag i kris är betydligt mer omfattande än stödlagen, inte minst till följd av de omfattande och detaljerade bestämmelserna i krishanterings-

Prop. 2015/16:5

711

Prop. 2015/16:5	direktivet, blir		det	fråga om samma slags uppgifter					och
	intresseavvägningar som i dag förekommer i ärenden om statligt stöd
	enligt stödlagen och som skyddas av sekretess enligt 30 kap. 12 § OSL.
	Enligt regeringens mening finns det inget i direktivet som hindrar att
	sekretessföremålet preciseras och utformas på samma sätt som enligt
	gällande rätt på det aktuella området (jfr artikel 1.2). Sekretessens
	föremål	bör därför,		liksom	nuvarande	30 kap.	12 §	OSL	och
	bestämmelser som reglerar sekretess i tillsyn och utredning på
	finansmarknadsområdet, vara uppgift om dels affärs- eller
	driftförhållande hos den som ärendet avser, dels ekonomiska eller
	personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller
	liknande förbindelse med den som ärendet avser. Eftersom syftet är att
	skyddet för de nu aktuella uppgifterna ska vara detsamma som enligt nu
	gällande regler bör 30 kap. 12 § OSL, liksom nuvarande ordning, vara
	tillämplig hos alla instanser där ärenden om statligt stöd hanteras.
	Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut efterlyser förtydligande
	om uttrycket ”den som ärendet avser” omfattar såväl part i ärendet som
	dess dotterbolag som inte är parter i ärendet. Enligt regeringens mening
	tar uttrycket sikte på den juridiska person som ärendet gäller, dvs. den
	som är part i ärendet, medan uttrycket ”annan som har trätt i
	affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser”
	avser vissa tredje parter (jfr prop. 2008/09:61 s. 60 f.). Det innebär
	exempelvis att om ett moderbolag är part i ärendet kan inte också dess
	dotterbolag vara det. Därmed är dock inte sagt att dotterbolaget är en
	sådan tredje part som avses ovan, utan den frågan får avgöras utifrån
	omständigheterna i det enskilda fallet. Det utesluter inte heller att det i
	moderbolagets ärende kan förekomma uppgifter, som i allt väsentligt
	hänför sig till dotterbolagets affärs- eller driftförhållanden, och som ändå
	skyddas av sekretess. Sekretess för sådana uppgifter bör exempelvis gälla
	om moderbolaget har gett in dem till handläggande myndighet i sitt
	ärende som ett led i den utredning som myndigheten har att göra i
	ärendet (jfr RÅ 1993 not 648 och RÅ 1994 not 496). På samma sätt bör
	enligt regeringens mening sekretessen för uppgifterna gälla om
	handläggande myndighet inhämtat dem på annat sätt och tillfört dem
	ärendet.
	Den nya 30 kap. 12 a § OSL ska reglera sekretessen för uppgifter i
	resolutionsärenden, medan den nya 30 kap. 12 b § OSL ska reglera
	sekretessen för uppgifter i andra ärenden hos resolutionsmyndigheten.
	Gränsdragningen		mellan		resolutionsärenden		och	resolutions-
	myndighetens övriga ärenden bör kopplas till de olika sätt på vilket ett
	resolutionsärende kan inledas hos resolutionsmyndigheten. Förslagen i
	detta lagstiftningsärende innebär att ett resolutionsärende kan inledas
	genom Finansinspektionens underrättelse till resolutionsmyndigheten att
	ett företag faktiskt eller sannolikt fallerar (se avsnitt 15.4). Ett
	resolutionsärende kan även inledas i ett tidigare skede, genom
	resolutionsmyndighetens begäran att inspektionen ska pröva om ett
	företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. I sådana fall bör
	ärendet avskiljas från resolutionsmyndighetens övriga verksamhet och
	tilldelas ett eget registrerings- eller diarienummer redan i samband med
	att begäran görs. Därutöver kan ett resolutionsärende inledas genom en
712	utländsk	myndighets		underrättelse inom		ramen	för	det gräns-

överskridande samarbetet (se avsnitt 26). Det förutsätts således inte att resolutionsmyndigheten bedömt att villkoren för resolution är uppfyllda för att ett resolutionsärende ska anses inlett. Resolutionsmyndighetens övriga ärenden består i förberedelser för och förebyggande av resolution, exempelvis genom upprättande av resolutionsplaner och undanröjande av hinder för resolution.

Riksgäldskontoret uppger att i fråga om återhämtningsplaner och koncerninternt stöd kommer Finansinspektionen sannolikt att samråda och utbyta information med resolutionsmyndigheten, i vars verksamhet tillsynssekretessen inte gäller och den föreslagna bestämmelsen i 30 kap. 12 b § OSL inte heller blir tillämplig. Riksgäldskontoret föreslår därför att sekretessen i den bestämmelsen bör utvidgas till att även gälla för uppgifter hos resolutionsmyndigheten som rör återhämningsplaner och avtal om koncerninternt stöd. Regeringen delar Riksgäldskontorets uppfattning att sekretess för sådana uppgifter bör fortsätta att gälla när Finansinspektionen lämnar dem till resolutionsmyndigheten. Enligt regeringens mening bör dock uppgifterna som resolutionsmyndigheten mottar från Finansinspektionen i regel tillföras ett ärende hos resolutions- myndigheten. Exempelvis bör uppgifter om återhämtningsplaner som resolutionsmyndigheten får från Finansinspektionen, tillföras ärendet om resolutionsplanering för det berörda institutet hos resolutions- myndigheten eftersom sådana uppgifter kan vara av betydelse för att identifiera hinder mot resolution (jfr artikel 6.4 i krishanterings- direktivet). Vid sådana förhållanden kommer sekretess för uppgifterna att gälla med samma styrka hos resolutionsmyndigheten som hos Finansinpektionen (se vidare i det följande). Regeringen ser därför inget behov av att utvidga den föreslagna sekretessbestämmelsen på sätt som Riksgäldskontoret föreslår.

I likhet med vad som nu gäller enligt stödlagen bör sekretessen inte gälla beslut i ärenden om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och tillämpning av statliga stabiliseringsverktyg. Detsamma bör i enlighet med artikel 83.4 i krishanteringsdirektivet gälla för beslut i ärenden om resolution. Krishanteringsdirektivet föreskriver dock inte offentlighet för de beslut som myndigheterna kan komma att fatta i krisförberedande ärenden enligt den nya lagen om resolution. Beslut i sådana ärenden, exempelvis om upprättande av resolutionsplan, kan innehålla uppgifter vars offentliggörande skulle kunna leda till skada för såväl det aktuella institutet som dess affärskontrahenter och, i vissa fall, även för den finansiella stabiliteten. Sekretessen enligt 30 kap. 12 b § bör därför även gälla beslut i ärende.

Sekretessens styrka

Som framgår av det föregående anser regeringen att krishanterings- direktivets krav på sekretess kan uppfyllas genom ett rakt skaderekvisit. Det finns dock inget hinder enligt direktivet mot att införa starkare sekretess, dvs. genom omvänt eller utan skaderekvisit. Styrkan i en sekretess kan inte bestämmas enbart med hänsyn till uppgifternas skyddsvärde. En sekretessregels utformning ska vara ett resultat av en avvägning mellan insyns- och sekretessintressena (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.).

Prop. 2015/16:5

713

Prop. 2015/16:5	Som utredningen konstaterar har allmänheten och media ett stort
	intresse av insyn i myndigheternas verksamhet i fråga om finansiell
	krishantering, inte minst sedan finanskrisen som utbröt år 2008. För det
	allmänna förtroendet för myndigheterna är det också viktigt att
	information som rör hur myndigheterna agerar i en krissituation kan
	offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt. Bristande förtroende
	kan både medföra svårigheter som annars inte skulle ha uppstått, och
	försvåra krishanteringen. Mot detta ska emellertid ställas de potentiella
	konsekvenser som kan komma av ett offentliggörande av känsliga
	uppgifter för ett företag.
	När det gäller sekretessens styrka i ärenden om förebyggande statligt
	stöd respektive statliga stabiliseringsverktyg finner regeringen inte
	anledning att göra annan bedömning än den som gjorts när
	motsvarigheten till 30 kap. 12 § OSL infördes i sekretesslagen. Som skäl
	för att sekretessen under hanteringen av ett ärende om statligt stöd bör
	vara absolut anfördes då att de stödåtgärder som övervägs inte ska
	motverkas genom att uppgifter som kan visa sig orsaka skada röjs. I detta
	sammanhang påpekades också att det är uppenbart att ett röjande av
	känsliga affärsuppgifter som hämtats in i ett ärende kan få stora negativa
	konsekvenser både för kreditinstitutet i fråga och för tredje part samt att
	det i en pågående krissituation kan vara svårt att skaffa sig en överblick
	över vilka uppgifter som är känsliga för institutet och vilka som inte är
	det (se prop. 2008/09:61 s. 60). Som nämnts ovan ersätter det nu
	föreslagna regelverket stödlagen, och det blir i detta sammanhang fråga
	om samma slags uppgifter och intresseavvägningar som enligt det nu
	gällande regelverket. Sekretessen för uppgifter i pågående ärenden om
	statligt stöd, oavsett om detta är av förebyggande eller annat slag, bör
	därför alltjämt vara absolut.
	Genomförandet av krishanteringsdirektivet innebär att statligt stöd inte
	längre kommer att vara det primära verktyget för att hantera finansiella
	företag i kris. Hanteringen kommer i första hand att ske inom ramen för
	resolution, dvs. resolutionsärenden. Ett ärende om tillämpning av de
	statliga stabiliseringsverktygen kan dessutom endast inledas i samband
	med ett resolutionsärende. Jämfört med det nu gällande regelverket utgör
	resolution ett nytt, och mer detaljerat, förfarande för att hantera
	finansiella företag i kris. Det rör sig dock, liksom statligt stöd enligt
	stödlagen, om åtgärder som syftar till att hantera krissituationer i
	finansiella företag. De uppgifter som kommer att vara av betydelse för
	hanteringen av resolutionsärenden torde vara av samma karaktär som i
	ett ärende om statligt stöd, och på samma sätt vara känsliga för både
	institutet i fråga och för tredje part. Liksom vid statligt stöd till
	kreditinstitut kan det även vid försättande av ett företag i resolution, då
	det finns behov av att snabbt vidta åtgärder, vara svårt att skaffa sig en
	överblick över vilka uppgifter som är känsliga för institutet och vilka
	som inte är det. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
	sekretessen bör vara absolut även i pågående resolutionsärenden.
	På samma sätt bör sekretessens styrka när det gäller avslutade ärenden
	om förebyggande statligt stöd, statliga stabiliseringsverktyg och
	resolution vara densamma som i nuvarande 30 kap. 12 § OSL. I
	avslutade sådana ärenden bör därför sekretessen vara absolut med
714	avseende på uppgifter om ekonomiska eller personliga förhållanden för

den som trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som årgärden avser. För uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser, ska dock sekretessen gälla endast om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Andra ärenden hos resolutionsmyndigheten än resolutionsärenden, dvs. ärenden i den krisförberedande eller krisavvärjande fasen, uppvisar likheter med den tillsyn och utredning som Finansinspektionen ska bedriva. Resolutionsmyndighetens krisförberedande verksamhet skiljer sig från Finansinspektionens tillsynsarbete såtillvida att det krisförberedande arbetet främst syftar till att säkerställa att företagen ska kunna hanteras, genom t.ex. försättande i resolution och användning av resolutionsverktyg, om en krissituation skulle uppstå. Samtidigt finns likheter mellan Finansinspektionens tillsyn och resolutionsmyndighetens krisförberedande arbete eftersom de båda myndigheternas verksamhet avser övervakning av tillståndet i de finansiella företagen i syfte att värna den finansiella stabiliteten. Exempelvis påminner resolutions- myndighetens ärenden som rör minimikravet för nedskrivningsbara skulder om Finansinspektionens verksamhet på kapitaltäckningsområdet. För uppgifter i verksamhet av det senare slaget gäller i dag sekretess enligt 30 kap. 4 § OSL. Sekretessens styrka i andra statliga myndigheters tillsyn och utredning på finansmarknadsområdet, exempelvis i 30 kap. 23 § OSL och 9 § OSF, är i huvudsak densamma. Regeringen finner inte skäl att göra någon annan avvägning mellan intressena av sekretess och allmänhetens insyn än den som gjorts för dessa bestämmelser. Till uppgifter om affärs- eller driftförhållanden hos den som ärendet avser ska således kopplas ett rakt skaderekvisit, medan sekretessen ska vara absolut för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som ärendet avser.

Regeringens förslag till sekretessbestämmelser innebär alltså att sekretessens styrka för uppgift om affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser kommer att vara olika i pågående resolutionsärenden och andra ärenden hos resolutionsmyndigheten. I det sammanhanget finns skäl att påpeka att uppgifter som inhämtats eller producerats i den förberedande eller förebyggande fasen och som tillförs resolutions- ärendet, kommer att omfattas av den starkare sekretess som ska gälla i pågående sådana ärenden.

Sekretesstid

Nuvarande 30 kap. 12 § OSL begränsar, liksom övriga sekretess- bestämmelser i 30 kap. som har behandlats i det föregående, sekretessen till att gälla i högst tjugo år. Sekretesstiden bör vara densamma i de bestämmelser som nu föreslås.

Överföring av sekretess

Om en myndighet i ett ärende som avses i 30 kap. 12 § OSL får en uppgift som är sekretessreglerad i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § från Riksbanken eller Riksgäldskontoret, blir enligt 30 kap. 13 § OSL sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även i ärendet. Denna överföring av sekretess är fortfarande motiverad för att säkerställa

Prop. 2015/16:5

715

Prop. 2015/16:5

716

att uppgifter som omfattas av absolut sekretess hos Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som lämnas till stödmyndigheten eller regeringen i ett ärende om statligt stöd även ska omfattas av sekretess i ärendet där. Regeringen anser att motsvarande överföring av sekretess bör gälla i ärenden hos resolutionsmyndigheten, eftersom samma slags uppgifter som lämnas i ärenden om statligt stöd, kan komma att lämnas i ärenden enligt den nya lagen om resolution. Bestämmelsen i 30 kap. 13 § OSL bör därför ändras i enlighet härmed.

Räckvidden av de nya sekretessbestämmelser, 30 kap. 12 a och 12 b §§, som regeringen föreslår är begränsad till att avse de ärenden som anges i bestämmelserna. Uppgifter som skyddas av sekretess i ett ärende enligt de föreslagna bestämmelserna och som överlämnas till en annan myndighet, kommer således inte att skyddas av sekretess, såvida inte uppgifterna omfattas av en bestämmelse om överföring av sekretess eller någon primär sekretessbestämmelse hos den mottagande myndigheten. Även andra myndigheter än resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen kan komma att involveras i resolutionsförfarandet utan att det för den skull uppstår ett ärende hos myndigheten eller att uppgifterna omfattas av motsvarande sekretess enligt någon primär sekretessbestämmelse. Vilka myndigheter som närmast kan komma att involveras framgår indirekt av uppräkningen i artikel 84.4 b i krishanteringsdirektivet. Som exempel kan Regeringskansliet (genom Finansdepartementet), Riksbanken och garantimyndigheten för insättningsgarantin nämnas, som bl.a. kan komma att involveras i det gränsöverskridande samarbetet såväl i det förberedande som i det krishanterande stadiet (jfr artikel 88.2 e–g i krishanteringsdirektivet). För att sekretessen för uppgifter i de ärenden som här avses ska fortsätta gälla vid myndigheternas uppgiftsutbyte föreslår regeringen en ny bestämmelse, 30 kap. 13 a § OSL, som innebär att de nya sekretessbestämmelserna i 30 kap. 12 a och 12 b §§ ska tillämpas på uppgiften även av en myndighet som uppgiften lämnas till.

Dispens från regeringen

Enligt 30 kap. 14 § OSL får regeringen för ett särskilt fall besluta om undantag från sekretessen enligt 10 § första stycket 1 samt 12 § första stycket 1 och andra stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Som skäl för denna bestämmelse anförde regeringen bl.a. följande (prop. 2008/09:61 s. 62). När samhället står inför eller befinner sig i en finansiell kris kan det uppstå situationer där det framstår som nödvändigt att andra marknadsaktörer och allmänheten i övrigt får information om vad som sker, t.ex. för att stabiliteten i samhället och tilltron till det finansiella systemet ska kunna värnas. För att ha möjlighet att möta intressekonflikter av det slag som då uppstår bör regeringen få befogenhet att för särskilt fall förordna om undantag från den sekretess som gäller för uppgift om affärs- och driftförhållanden hos den som ärendet avser, om regeringen finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Enligt regeringens mening bör denna befogenhet kvarstå vad gäller ärenden om statligt stöd, såväl av det förebyggande slaget som det stöd som kan ges genom användning av statliga stabiliseringsverktyg. Detta åstadkoms genom den föreslagna ändringen av 30 kap. 12 § OSL.

Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter

Tystnadsplikten som följer av gällande 30 kap. 12 § OSL har företräde framför meddelarfriheten förutom i det fallet ärendet är avslutat och uppgifterna rör affärs- eller driftförhållande hos den som ärendet avser. Som skäl för detta anfördes vid bestämmelsens införande i huvudsak följande (prop. 2008/09:61 s. 63). En enskild som står i affärsförbindelse med ett berört kreditinstitut är inte själv föremål för någon stödåtgärd enligt den föreslagna lagen och uppgift som rör den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden föreslås skyddas av absolut sekretess. Regeringen anser att det inte bör gälla någon meddelarfrihet för sådana uppgifter. Regeringen anser att det inte heller bör gälla någon meddelarfrihet för uppgifter om affärs- och driftförhållanden hos det berörda kreditinstitutet så länge uppgifterna omfattas av absolut sekretess, dvs. under ett pågående ärende. När ärendet har avslutats omfattas sådana uppgifter av ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är att uppgifterna är offentliga. I ett sådant skede anser regeringen att övervägande skäl talar för att meddelarfriheten bör ha företräde framför tystnadsplikten avseende sådana uppgifter.

Eftersom nya sekretessbestämmelser föreslås måste skälen till att låta tystnadsplikten enligt bestämmelserna ha företräde framför meddelarfriheten prövas. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall. Den enskilda sekretessbestämmelsens konstruktion kan ge viss vägledning. När det är fråga om bestämmelser om absolut sekretess kan det finnas större anledning att överväga undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter än i andra fall (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f.).

De skäl som anfördes vid införande av sekretesslagens motsvarighet till 30 kap. 12 § OSL gör sig även gällande i ärenden om statligt stöd enligt de nya lagarna och i resolutionsärenden, eftersom det i sådana ärenden blir fråga om samma slags uppgifter som enligt stödlagen. Med hänsyn härtill och till bedömningen i det föregående bör tystnadsplikten ha företräde framför meddelarfriheten i pågående stöd- respektive resolutionsärenden och, såvitt avser uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser, avslutade sådana ärenden. Meddelarfriheten bör dock ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser i avslutade stöd- respektive resolutionsärenden.

När det gäller övriga ärenden enligt den nya lagen om resolution bör undantag från meddelarfriheten göras i samma utsträckning som när sekretess gäller enligt 30 kap. 4 § OSL, eftersom sekretessen i den bestämmelsen har samma föremål och styrka som den som föreslås gälla i dessa ärenden. I sådana fall ska tystnadsplikten för uppgifter som hänför sig till den som trätt i affärsförbindelse eller motsvarande förbindelse med den som åtgärden avser ha företräde framför meddelarfriheten, medan meddelarfriheten ska ha företräde framför tystnadsplikten för uppgift om den som åtgärden avser. Bestämmelsen i 30 kap. 30 § OSL bör därför ändras i enlighet härmed.

Prop. 2015/16:5

717

Prop. 2015/16:5

718

27.5Undantag från sekretess

Regeringens bedömning: Gällande rätt tillgodoser möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med krishanteringsdirektivet. Några genomförandeåtgärder i denna del är därför inte nödvändiga.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 84.3 i krishanterings- direktivet framgår att personerna som omfattas av konfidentialitetskravet, trots detta får röja konfidentiella uppgifter för personer eller myndigheter under vissa förutsättningar. De fall som tas upp i artikel 84.3 är röjande som sker inom ramen för utövandet av uppgifter enligt direktivet, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller av koncernföretag, eller efter uttryckligt samtycke från myndigheten eller företaget som tillhandahöll uppgifterna. Vidare framgår av artikel 84.6 i krishanteringsdirektivet att konfidentialitets- kravet inte påverkar tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden.

Möjligheten att röja uppgifter i samband med utövandet av uppgifterna enligt krishanteringsdirektivet motsvaras i svensk rätt av vissa sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL, däribland bestämmelsen om nödvändigt utlämnande i 10 kap. 2 § OSL.

Ett utlämnande av uppgifterna på ett sätt som omöjliggör identifiering av den som uppgiften avser kan i viss mån sägas motsvara den möjlighet som i svensk rätt finns att lämna sekretessbelagda uppgifter i avidentifierat skick (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 84).

Utlämnande med den enskildes samtycke har sin motsvarighet i 10 kap. 1 § OSL. Någon motsvarande möjlighet för myndigheter att efterge sekretessen finns dock inte enligt OSL och bör inte heller införas i svensk rätt. En sådan möjlighet står i strid med den grundläggande principen att myndigheten som förvarar en handling ska, utifrån tillämpliga sekretessbestämmelser och förutsättningarna i det enskilda fallet, pröva om uppgifterna i den kan röjas. I detta sammanhang kan emellertid konstateras att det i vissa andra EU-länders sekretess- lagstiftning förekommer en möjlighet för den myndighet som tillhandahåller andra myndigheter sekretessbelagda uppgifter att kontrollera till vem handlingen lämnas vidare, s.k. originator control. Med hänsyn till den potentiella skada som skulle kunna uppkomma om sekretessbelagda uppgifter blev offentliga genom överlämnandet kan dock förutsättas att den kontrollerande myndigheten noggrant bedömer vilket sekretesskydd som uppgifterna skulle ha hos mottagaren och, särskilt om sådant skydd skulle saknas, intresset av att uppgifterna lämnas vidare. För svenska myndigheter finns det möjlighet att göra motsvarande överväganden vid tillämpning av 10 kap. 27 § OSL. I sammanhanget kan vidare konstateras att 15 kap. 1 a § OSL ger viss möjlighet att tillgodose en utländsk myndighets önskemål att uppgift som den tillhandahållit en svensk myndighet inom ramen för krishanterings- direktivet inte lämnas vidare (jfr prop. 2012/13:192 s. 11 och 29 ff.).

I 10 kap. OSL finns vidare bestämmelser som bryter sekretessen i Prop. 2015/16:5 samband med civilrättsliga eller straffrättsliga förfaranden.

Mot denna bakgrund anser regeringen att bestämmelserna i OSL tillgodoser möjligheterna att göra undantag från sekretessen i enlighet med krishanteringsdirektivet. Några genomförandeåtgärder i denna del är därför inte nödvändiga.

27.6	Sekretess för andra än de som omfattas av
	offentlighets- och sekretesslagen och
	offentlighets- och sekretessförordningen

Regeringens förslag: Den som deltar eller deltagit i resolutions-
förfarandet och som inte omfattas av sekretessen i det allmännas
verksamhet får inte obehörigen röja eller utnyttja uppgifter som den
genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftför-
hållanden eller andra ekonomiska eller personliga förhållanden, eller
planering eller förberedelser för eller hantering av fredstida
krissituationer.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen föreslår särskilda bestämmelser om tystnadsplikt i
sektorslagstiftningen och i den nya lagen om resolution för vissa
tillfälliga och särskilda förvaltare. Tystnadsplikten enligt utredningens
förslag omfattar även uppgifter som hänför sig till risk- och
sårbarhetsanalyser.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Finansförbundet anför att det tydligt ska
framgå att information som förtroendevalda eller anställda vid
fackförbund får ta del av i sitt uppdrag måste fortsatt vara tillåten att
vidarebefordra till annan person om detta krävs för att bedriva facklig
verksamhet. En facklig förtroendeman som i samband med förhandlingar
och samråd får känslig information har i den svenska modellen alltid rätt
att föra informationen vidare till andra fackliga förtroendemän som själva
har tystnadsplikt. Detsamma gäller arbetstagarledamot i en bolags-
styrelse. Svenska Bankföreningen anser att det är oklart om förslaget
även kan anses omfatta potentiella köpare som kontaktats av
Finansinspektionen eller som resolutionsmyndigheten försökt värva i
syfte att förbereda försäljning av verksamhet. Det är inte klarlagt att en
person eller ett företag som kontaktas för ett eventuellt förvärv, som
sedermera inte blir av, kan anses ha deltagit i verksamheten enligt
förslaget till resolutionslag. Denna otydlighet måste klargöras i lagtexten
så att det klart framgår att även dessa potentiella köpare omfattas av
sekretessbestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Krishanteringsdirektivet föreskriver
konfidentialitet även för vissa andra personer än de som omfattas av OSL
och OSF och som kan komma att medverka i resolutionsprocessen enligt
direktivet. För dessa personer får sekretessen för känsliga uppgifter
säkerställas på annat sätt, genom antingen bestämmelser i en lag vid
sidan av	den allmänna sekretesslagstiftningen, sekretessavtal eller	719

Prop. 2015/16:5	utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med förbehåll			(jfr prop.
	1979/80:2 Del A s. 128).
	Det får förutsättas att myndigheterna som har informationen i varje
	enskilt fall prövar om uppgifter kan lämnas ut till någon av de personer
	som nu avses. I det fallet uppgifterna som behöver lämnas ut inte
	omfattas av någon bestämmelse om tystnadsplikt borde det i flera fall
	vara möjligt för myndigheten att lämna ut uppgifterna med förbehåll
	enligt 10 kap. 14 § OSL. Genom förbehållet uppkommer en tystnadsplikt
	för mottagaren som inskränker både yttrande- och meddelarfriheten. Det
	finns dock fall då utlämnande med förbehåll inte är möjligt eller
	lämpligt. Som anförts i det föregående är frågan om uppgiften kan
	lämnas ut med förbehåll beroende av en prövning i det enskilda fallet
	som kan bli föremål för överprövning i domstol. Vidare kan uppgifter
	som omfattas av absolut sekretess inte lämnas ut med förbehåll, eftersom
	10 kap. 14 § OSL förutsätter att sekretessbestämmelsen som				reglerar
	uppgifterna i handlingen har ett skaderekvisit. Med hänsyn till förslagen
	till sekretessbestämmelser i det föregående kan resolutionsmyndigheten
	inte använda sig av möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
	med förbehåll i pågående resolutionsärenden. Vidare kan ett förbehåll
	inte meddelas generellt utan att ange vilken person, inom exempelvis ett
	broinstitut, det riktar sig till och det kan inte heller meddelas i förväg för
	viss typ av information.
	Flera av de personer som nämns i artikel 84.1 f i krishanterings-
	direktivet har tystnadsplikt i fråga om vissa uppgifter och under vissa
	förutsättningar enligt speciallagstiftning. Som exempel kan nämnas
	tystnadsplikten för advokater (8 kap. 4 § rättegångsbalken), godkända
	och auktoriserade revisorer (26 § revisorslagen [2001:883]) och andra
	revisorer (35 § revisionslagen [1999:1079]). Personerna som räknas upp i
	denna bestämmelse i direktivet torde dessutom i de flesta fall då de
	anlitats av resolutionsmyndigheten eller Finansinspektionen vara sådana
	konsulter som omfattas av myndigheternas sekretess i den utsträckning
	som de deltar i myndigheters verksamhet enligt den nya lagen om
	resolution eller den nya stödlagen. Det omvända kan dock antas vara
	fallet om de anlitats av en potentiell förvärvare, eftersom det i ett sådant
	fall saknas anknytning till myndigheternas verksamhet. Detsamma får
	förmodas gälla för övriga personer som tillhandahåller eller har
	tillhandahållit tjänster till potentiella förvärvare eller tillfälliga eller
	särskilda förvaltare, broinstitut eller tillgångsförvaltningsenheter som
	intar en i förhållande till myndigheten självständig ställning.
	Särskilda och tillfälliga förvaltares rättsliga ställning har berörts i det
	föregående (avsnitten 12.6.2 och 18.4.2). Enligt utredningens mening
	torde sådana förvaltare i vissa fall kunna inta en i förhållande till
	myndigheten självständig ställning och därför inte anses vara sådana
	uppdragstagare som	enligt	2 kap. 1 § OSL omfattas	av	samma
	sekretessbestämmelser som myndigheten. Utredningen föreslår därför att
	sådana förvaltare ska träffas tystnadsplikt enligt särskilda bestämmelser
	som införs i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
	förkortad LBF, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad
	LVM, och i den nya lagen om resolution. Eftersom förvaltarna ska utöva
	sina befogenheter under myndighetens kontroll, i enlighet med den
720	uppdragsbeskrivning	och de	villkor som myndigheten	anger för

uppdraget, bör en tillfällig eller särskild förvaltare inte anses som en självständig uppdragstagare. Enligt regeringens mening bör tillfälliga förvaltare därför omfattas av Finansinspektionens tillsynssekretess enligt 30 kap. 4 § OSL, medan särskilda förvaltare bör omfattas av de sekretessbestämmelser som i detta lagstiftningsärende föreslås gälla i resolutionsmyndighetens ärenden. Vid sådana förhållanden finns det inte skäl att införa några särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för förvaltare i LBF, LVM och i den nya lagen om resolution.

Det finns dock andra personer som deltar i resolutionsförfarandet och som inte omfattas av samma sekretessbestämmelser som myndigheterna. Som exempel kan anställda i broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag nämnas. För att dessa personer ska kunna utföra sina uppgifter behöver de tillgång till information om såväl företaget som dess kunder. Ett broinstitut skulle i och för sig kunna omfattas av tystnadsplikten i 1 kap. 10 § LBF. Tystnadsplikten i den bestämmelsen är emellertid begränsad till att avse enskildas förhållanden till kreditinstitutet, vilket inte kan anses tillgodose det skydd för uppgifter som krishanteringsdirektivet föreskriver.

Mot denna bakgrund delar regeringen utredningens bedömning att det finns behov av en bestämmelse om tystnadsplikt för enskilda personer som deltar eller deltagit i resolutionsförfarandet och som inte omfattas av bestämmelserna i OSL och OSF. Det kan exempelvis röra sig om experter som anlitats av annan än myndigheterna i samband med upprättande av resolutionsplaner eller förvärvare av ett företag i resolution. I juridiska personer bör tystnadsplikten gälla för den verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda. Tystnadsplikten bör gälla både under fullgörande av uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta avslutats.

Svenska Bankföreningen anser att det är oklart om bestämmelsen även omfattar potentiella köpare som kontaktats av myndigheterna i syfte att förbereda försäljning av verksamhet och att lagtexten bör klargöras så att det klart framgår att även dessa potentiella köpare omfattas av sekretessbestämmelsen. Såvitt framgår av utredningen har tanken varit att potentiella förvärvare, liksom de konsulter som en sådan person anlitar inför ett förvärv, inte ska omfattas av denna bestämmelse och att tystnadsplikt för sådana personer i stället får säkerställas på annat sätt, exempelvis genom sekretessavtal. Enligt regeringens mening framstår det som en rimlig ordning. Potentiella förvärvare ska därmed inte omfattas av uttrycket den som deltar eller deltagit i resolutionsförfarandet. Enligt regeringens bedömning är det inte nödvändigt att utforma lagtexten på annat sätt än vad utredningen föreslår i den delen.

Tystnadsplikten bör, liksom för det allmänna, omfatta uppgifter om planering och förberedelser för resolution samt resolutionsförfarandet i övrigt. Även uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, eller enskilds andra ekonomiska eller personliga förhållanden bör omfattas. Regeringen finner dock inte skäl att i bestämmelsen ange att myndigheternas risk- och sårbarhetsanalyser ska omfattas av tystnadsplikten. Som framgår i det föregående upprättar myndigheterna inte några sådana analyser inom ramen för resolutionsförfarandet. Så länge analyserna inte tillförs resolutionsförfarandet finns det därför inte

Prop. 2015/16:5

721

Prop. 2015/16:5	heller anledning att delge dem till enskilda personer som deltar i
	förfarandet. I det fallet de tillförs resolutionsförfarandet täcks de av
	bestämmelsens lydelse i övrigt.
	Som utredningen konstaterar bör inte ett skaderekvisit, utan i stället ett
	obehörighetsrekvisit användas för att avgränsa sekretessen i detta fall.
	Vid bedömningen av vad som är obehörigt är det naturligt att söka
	ledning i det skaderekvisit som finns i OSL:s motsvarande bestämmelser,
	dvs. vad som typiskt sett skulle vara obehörigt respektive behörigt inom
	det allmännas	verksamhet	(jfr	prop. 1979/80:80	s. 48	och
	prop. 1980/81:28	s. 22 f.). I	det	sammanhanget måste	också	de
	begränsningar som krishanteringsdirektivet uppställer beaktas. Som
	obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av
	de bestämmelser som genomför krishanteringsdirektivet eller som är
	nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina
	uppgifter i resolutionsförfarandet. Uppgiftslämnande som krävs för att
	myndigheterna m.fl. som involveras i resolutionsprocessen ska kunna
	planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt
	röjande.
	Finansförbundet vill att det tydligt ska framgå att information som
	förtroendevalda eller anställda vid fackförbund får ta del av i sitt uppdrag
	måste fortsatt vara tillåten att vidarebefordra till annan person om detta
	krävs för att bedriva facklig verksamhet. Till stöd för detta hänvisar
	Finansförbundet till regelverket rörande insiderinformation och
	marknadsmissbruk. När det gäller tolkning av insiderdirektivet och
	kopplingen mellan arbetstagarledamöters rätt att föra information vidare
	under tystnadsplikt finns det rättspraxis från såväl EU-domstolen som
	nationell dansk domstol (se Sag 219/2008 Rigsadvokaten mod Knud
	Gronsgaard og Allan Bang samt EU-domstolens mål C-384/02). Detta
	har enligt Finansförbundet sedan blivit tydligare i undantagen i artikel
	17.8 i marknadsmissbruksförordningen.
	Vad Finansförbundet hänvisar till har enligt regeringens mening
	begränsad betydelse när det gäller bedömningen av vad som är obehörigt
	röjande av information enligt krishanteringsdirektivet. En generell
	slutsats som kan dras av EU-domstolens dom är dock att den aktuella
	frågan måste bedömas utifrån svensk rätt och de villkor som
	krishanteringsdirektivet föreskriver (se p. 26 och 46–48 i domen).
	I den svenska arbetsmarknadsmodellen har arbetsmarknadens parter en
	central roll, både när det gäller regleringen av villkoren på
	arbetsmarknaden och inflytande i företag. Exempelvis ska en
	arbetsgivare enligt 11 § lagen (1976:580) om medbestämmande i
	arbetslivet, förkortad MBL, förhandla med den fackliga organisation i
	förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal när det
	sker viktigare förändringar av verksamheten. Det kan antas att ett
	resolutionsförfarande ofta kan komma att innefatta sådana åtgärder som
	medför förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren. En förutsättning för att
	den fackliga organisationens representant ska kunna fullgöra sitt uppdrag
	kan ibland vara att han eller hon får diskutera situationen med en ledamot
	i styrelsen för den fackliga organisationen. Denna situation har förutsetts
	i 22 § MBL, enligt vilken den som med tystnadsplikt mottagit
	information får föra den vidare till ledamot i styrelsen. I sådant fall gäller
722	tystnadsplikten även för den som mottar informationen.

Artikel 84.3–84.6 i krishanteringsdirektivet innehåller en uttömmande Prop. 2015/16:5 uppräkning av de undantag som kan göras från tystnadsplikten. Enligt

artikel 84.5 a hindrar inte tystnadsplikten informationsutbyte med personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är nödvändigt i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Av skäl 35 till krishanteringsdirektivet framgår vidare att information till och samråd med anställda och deras representanter under hela återhämtnings- och resolutionsprocessen ska vara möjligt och att nationell rätt om fackföreningars och arbetstagarföreträdares deltagande i omstrukturering av företag i det avseendet bör efterlevas. Eftersom fackligt informationsutbyte enligt MBL är nödvändigt för att den fackliga organisationen ska kunna tillvarata sina medlemmars intressen och därmed för den svenska arbetsmarknadsmodellens funktionssätt bör sådant informationsutbyte inrymmas under artikel 84.5 a i krishanterings- direktivet. Sådant informationsutbyte bör därför inte anses utgöra obehörigt röjande av uppgift enligt den bestämmelse som nu föreslås. Regeringen anser att detta inte behöver förtydligas i lagtexten.

27.7	Internt informationsutbyte

Regeringens förslag: Den del av Riksgäldskontoret som inte bedriver
verksamhet enligt den nya lagen om resolution, ska vara uppgifts-
skyldig gentemot den del av myndigheten som bedriver den verksam-
heten. Inom Riksgäldskontoret ska motsvarande uppgiftsskyldighet
gälla gentemot stödmyndigheten för den del av Riksgäldskontoret som
inte bedriver verksamhet enligt den nya lagen om förebyggande
statligt stöd till kreditinstitut. Uppgiftsskyldigheten ska i båda fallen
vara sekretessbrytande.
Regeringens bedömning: I övrigt ger gällande rätt tillräckliga för-
utsättningar för att garantera sekretessen och informationsutbytet inom
myndigheter och andra organ som deltar i resolutionsprocessen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock inte
att uppgiftsskyldigheten gentemot resolutionsmyndigheten även ska gälla
för stödmyndigheten.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har
inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Krishanterings-
direktivet innehåller en del bestämmelser om interna regler för sekretess
och informationsutbyte. I syfte att säkerställa att konfidentialitetskraven i
artikel 84.1 och 84.3 i krishanteringsdirektivet respekteras anges således
att de myndigheter, behöriga ministerier och offentliga organ samt
broinstitut och tillgångsförvaltningsenheter som träffas av kraven ska
försäkra sig om att det finns interna bestämmelser för att säkra
konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt
medverkar i resolutionsprocessen (artikel 84.2). Anställda vid och
experter från dessa myndigheter, ministerier och organ ska dock inte vara
förhindrade från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller
enhet. Detsamma gäller för tillfälliga och särskilda förvaltare, potentiella		723


Prop. 2015/16:5	förvärvare, revisorer,		rådgivare,		värderare		och	andra experter			som
	anlitats av myndigheterna, ministerierna eller en potentiell förvärvare
	(artikel 84.4 a). Vad särskilt gäller resolutionsmyndigheten anges vidare
	att medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten ska anta och
	offentliggöra relevanta interna regler om tystnadsplikten och
	informationsutbyten mellan olika funktioner inom den myndigheten.
	Detta ska ske för att säkerställa att resolutionsfunktionen är operativt
	oberoende från resolutionsmyndighetens andra funktioner och att
	personalen som utför resolutionsfunktionen är strukturellt separerad från
	och följer andra rapporteringsvägar än den personal som utför
	myndighetens andra funktioner (artikel 3.3).
	Svensk rätt ger ingen möjlighet för myndigheter att anta egna regler
	om tystnadsplikt, eftersom sekretessregleringen i det allmännas verksam-
	het är förbehållen riksdagens och regeringens normgivning. Sekretessen i
	det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL mot enskilda och
	andra myndigheter, varför det normalt sett inte finns hinder för anställda
	m.fl. inom samma myndighet att utbyta sekretessbelagda uppgifter med
	varandra. Om det inom en myndighet finns olika verksamhetsgrenar som
	är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra gäller
	emellertid sekretessen		enligt	8 kap.		2 § OSL även mellan de olika
	verksamhetsgrenarna. Av förarbetena framgår att det är fråga om olika
	verksamhetsgrenar, om det finns olika delar av en myndighets verksam-
	het som har att tillämpa sinsemellan helt olika set av sekretessbestäm-
	melser. Om verksamheterna bedöms utgöra olika verksamhetsgrenar,
	måste det därefter göras en bedömning av om de också har organiserats
	på ett sådant sätt att de förhåller sig självständiga till varandra. Det är
	bara om båda dessa kriterier är uppfyllda som det uppstår en
	sekretessgräns inom en myndighet (jfr prop. 2008/09:150 s. 360).
	Vad särskilt gäller verksamhetsgrenarna hos Riksgäldskontoret kan
	konstateras att myndigheten enligt regeringens bedömning även bör vara
	stödmyndighet enligt den lagen som ersätter den nuvarande stödlagen (se
	avsnitt 13.4). Utöver uppdraget som						stödmyndighet			bedriver
	Riksgäldskontoret även annan verksamhet, däribland statens
	upplåningsverksamhet. För att uppgiftslämnande från den senare
	verksamheten till den förra inte ska vara beroende av hur myndigheten är
	organiserad	har Riksgäldskontoret				enligt	8 kap. 2 §		stödlagen		en
	uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten (jfr prop. 2008/09:61 s. 61
	f.). De förslag som förs fram i detta lagstiftningsärende innebär bl.a. att
	stödlagen upphävs. Stödmyndigheten kommer dock även fortsättningsvis
	att hantera sådana ärenden där förebyggande statligt stöd kan komma i
	fråga (se avsnitt 13). För att säkerställa ett motsvarande
	informationsutbyte som i dag gäller i ärenden enligt stödlagen bör en
	motsvarande bestämmelse tas in i den nya lagen om förebyggande
	statligt stöd till kreditinstitut. Uppgiftsskyldigheten bör dock, såsom
	utredningen föreslår, utvidgas till att även gälla för den del av
	verksamheten som regleras i den nya lagen om resolution och avse
	uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet, i stället för i
	ärenden, enligt den lagen. Utvidgningen innebär att uppgiftsskyldigheten
	ska gälla oavsett om ett ärende har inletts hos stödmyndigheten. På så
	sätt säkerställs att stödmyndigheten kan få ta del av den information som
724	den behöver	redan	innan	ett	ärende enligt			den	nya	lagen	om

förebyggande statligt stöd till kreditinstitut inleds. Som regeringen Prop. 2015/16:5 återkommer till i följande avsnitt bör motsvarande uppgiftsskyldighet

även gälla för Finansinspektionen och Riksbanken.

Med hänsyn till krishanteringsdirektivets krav på strukturell och organisatorisk separation finns det behov av en sekretessgräns inom Riksgäldskontoret mellan resolutionsfunktionen och myndighetens övriga verksamhetsgrenar. En sekretessgräns behövs även inom Finansinspektionen mellan ärenden som avser nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför resolution och inspektionens övriga verksamhet (jfr avsnitt 5.6.3). De nya sekretessbestämmelser som föreslås i det föregående, dvs. 30 kap. 12 a och 12 b §§ OSL, möjliggör enligt regeringens bedömning en sådan sekretessgräns. För att uppgiftslämnande inom Riksgäldskontoret inte ska vara beroende av myndighetens interna organisation bör sekretessreglerna kompletteras med en bestämmelse om uppgiftsskyldighet i den nya lagen om resolution. Bestämmelsen bör utformas på motsvarande sätt som den uppgiftsskyldighet som inom Riksgäldskontoret bör gälla gentemot stödmyndigheten. Som regeringen återkommer till i följande avsnitt bör motsvarande uppgiftsskyldighet även gälla för Finansinspektionen och Riksbanken.

I övrigt anser regeringen att gällande rätt ger tillräckliga förutsättningar för att garantera sekretessen och informationsutbytet inom myndigheter och andra personer som deltar i resolutionsprocessen.

27.8Externt informationsutbyte

27.8.1Informationsutbyte med myndigheter inom EES

Regeringens förslag: Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta uppgifter med varandra, med motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndig- heten i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontoret ska också lämna regeringen de uppgifter som regeringen behöver i sin verksamhet enligt den nya lagen om resolution.

Riksbanken och Finansinspektionen ska på Riksgäldskontorets begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver i sin verk- samhet enligt den nya lagen om resolution respektive den nya lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.

Riksbanken ska lämna de uppgifter som rör genomförda likviditets- stödjande åtgärder till regeringen, Finansinspektionen och Riksgälds- kontoret som respektive myndighet behöver för sin verksamhet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I utredningens förslag är dock resolutionsmyndighetens uppgifts- skyldighet gentemot regeringen enligt den nya lagen om resolution kopplad till krishanteringsdirektivet. Vidare föreskrivs en motsvarande uppgiftsskyldighet för Finansinspektionen samt samarbetsskyldighet gentemot regeringen.

725

Prop. 2015/16:5

726

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anför att uppgiftsskyl- digheten medför att sekretessbelagda uppgifter kan lämnas till, utöver relevanta svenska myndigheter, motsvarande myndigheter inom EES och att behovet av att använda den svårtillämpade bestämmelsen i 8 kap. 3 § 2 OSL därmed minskar. Sveriges riksbank anser att det skulle underlätta om det framgår att Riksbanken har rätt till den information om resolution och resolutionsplanering som den behöver, dels för samråd, dels för att fullgöra sina övriga uppgifter. En uttrycklig uppgiftsskyldighet skulle även underlätta myndigheternas diskussioner, till exempel i stabilitetsrådet. Svenska Bankföreningen anser att kravet på informationsdelning mellan resolutionsmyndigheten och Finans- inspektionen bör klargöras.

Skälen för regeringens förslag

Samarbete och informationsutbyte mellan svenska myndigheter

Det nya ramverket för återhämtning och krishantering av kreditinstitut och andra företag som träffas av krishanteringsdirektivets tillämpnings- område förutsätter samarbete och informationsutbyte mellan inblandade myndigheter. Det gäller främst myndigheter som utövar tillsyns- och resolutionsfunktioner och personer som utövar de funktionerna på myndigheternas vägnar. Dessa ska samarbeta nära vid förberedandet, planeringen och tillämpningen av resolutionsbeslut (artikel 3.4 i krishanteringsdirektivet). Samarbete och informationsutbyte är t.ex. nödvändigt för de samråd som i enlighet med krishanteringsdirektivet ska ske mellan resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen i det förberedande stadiet, såsom vid återhämtnings- och resolutions- planeringen, och inför fastställande av ett företags fallissemang. Krishanteringsdirektivet innehåller bestämmelser som avser att tillgodose sådant informationsutbyte, liksom informationsutbyte med andra nationella myndigheter och personer som kan komma att involveras i resolutionsprocessen. Som exempel kan nämnas att resolutions- myndigheten ska informera det behöriga ministeriet, dvs. Finansdepartementet, om besluten enligt direktivet (artikel 3.6). Således ska konfidentialitetskravet i artikel 84 inte förhindra att resolutions- myndigheter och behöriga myndigheter, inklusive deras anställda och experter, utbyter uppgifter med varandra och det behöriga ministeriet samt med vissa andra i artikel 84.4 b uppräknade myndigheter och personer. Där nämns bl.a. centralbanker, insättningsgarantisystem, investerarskydd, myndigheter med ansvar för normala insolvens- förfaranden, makrotillsynsmyndigheter, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av räkenskaper och, i enlighet med strikta sekretessregler, en potentiell förvärvare i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd. Därutöver får medlemsstaterna tillåta utbyte av information med andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är nödvändigt i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd (artikel 84.5 a i krishanteringsdirektivet). Även informationsutbyte med nationella parlamentariska undersökningskommittéer, revisionsrätter och andra enheter som är ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor får tillåtas (artikel 84.5 b). Informationsutbyte får

vidare tillåtas med nationella myndigheter som ansvarar för betalningssystem, normala insolvensförfaranden, viss annan tillsyn på det finansiella området, makrotillsyn eller stabiliteten i det finansiella systemet och med personer som ansvarar för obligatorisk revision (artikel 84.5 c).

Samarbete och informationsutbyte med utländska myndigheter inom EES

Informationsutbyte inom ramen för det nya krishanteringsramverket ska inte bara ske mellan nationella myndigheter utan även med utländska myndigheter inom EES. Det gäller bl.a. för upprättande av resolutionsplaner i gränsöverskridande koncerner och arbetet i resolutionskollegierna i övrigt. Enligt krishanteringsdirektivet ska dessa kollegier tjäna som forum för informationsutbyte och medlemmarna som deltar däri ska ha ett nära samarbete (jfr artikel 88.1 och 88.5). Även i de fallen berörda resolutionsmyndigheter inte kan komma överens om en koncernresolutionsordning förutsätts ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla berörda koncernenheter och utbyte av information om vidtagna åtgärder och hur de utvecklas (artiklarna 91.12, 91.13 och 92.7 andra och tredje styckena). För en närmare beskrivning av arbetet och den samordnande resolutionsmyndighetens uppgifter i resolutionskollegierna hänvisas till avsnitt 26.2.

Konfidentialitetskravet i artikel 84 i krishanteringsdirektivet ska inte förhindra att Riksgäldskontoret och Finansinspektion, inklusive deras anställda och experter, utbyter uppgifter med motsvarande myndigheter inom unionen (artikel 84.4 b). Vidare föreskrivs särskilda regler för informationsutbyte inom ramen för det gränsöverskridande samarbetet. Således ska resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, om inte annat följer av artikel 84, på begäran lämna all information till varandra som är relevant för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt krishanteringsdirektivet (artikel 90.1). Den samordnande resolutions- myndigheten ska samordna flödet av informationen mellan resolutions- myndigheterna (artikel 90.2). När information som erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet begärs ut ska resolutionsmyndigheten, om tredjelandets resolutionsmyndighet inte redan gett sitt samtycke till vidarebefordring av informationen, söka sådant samtycke. Om sådant samtycke inte ges ska resolutionsmyndigheten inte vara skyldig att vidarebefordra informationen (artikel 90.3). Vidare ska resolutions- myndigheten dela information med det behöriga ministeriet när det gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få konsekvenser för offentliga medel (artikel 90.4).

Närmare om förslaget till genomförande

Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt 8 kap. 1 § OSL även för uppgiftslämnande mellan myndigheter, om det inte finns någon undantagsbestämmelse eller sekretessbrytande bestämmelse i OSL eller i lag eller förordning som OSL hänvisar till. I 10 kap. OSL finns generella bestämmelser som under vissa förutsättningar möjliggör överlämnande av uppgifter som är sekretessbelagda hos en myndighet till en annan

Prop. 2015/16:5

727

Prop. 2015/16:5	myndighet. Exempelvis hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till
	en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande
	myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet (10 kap. 2 § OSL). Ett
	annat exempel är den s.k. generalklausulen, enligt vilken en
	sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart
	att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse
	som sekretessen ska skydda (10 kap. 27 § OSL). Den bestämmelsen
	möjliggör rutinmässigt uppgiftsutbyte myndigheter emellan, utan särskilt
	stöd i annan författning. I sådana fall måste dock den intresseavvägning
	som ska göras enligt generalklausulen ske på förhand och den behöver
	inte avse prövning av individuella fall. Vid prövningen av
	utlämnandefrågan enligt generalklausulen ska den mottagande
	myndighetens behov av uppgifterna vägas mot det intresse som
	sekretesskyddet typiskt sett tillgodoser. Bestämmelserna	bygger
	emellertid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel ska vara särskilt
	författningsreglerat (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 327).
	Av 8 kap. 3 § OSL framgår förutsättningarna för informationsutbyte
	med utländska myndigheter när det gäller uppgifter som är
	sekretessbelagda enligt den lagen. Enligt bestämmelsen får sådana
	uppgifter inte röjas för en utländsk myndighet, om inte utlämnande sker i
	enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller uppgiften i
	motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det
	enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är
	förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska
	myndigheten. I tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet
	har det bedömts att exempelvis Finansinspektionen har goda möjligheter
	att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 30 kap. 4 §	OSL till
	utländska myndigheter i den utsträckning som olika EU-direktiv
	föreskriver (se bl.a. prop. 2004/05:142 s. 50 och 2005/06:140 s. 87). Det
	som då avsågs var den samarbets- och informationsskyldighet som följde
	av vissa EU-direktiv och som numera är lagfäst i bl.a. 13 kap. 6 a § LBF.
	Det finns emellertid ingen heltäckande författningsreglering av
	samarbets- och informationsskyldighet på finansmarknadsområdet.
	Möjligheten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter enligt 8 kap. 3 §
	OSL innebär inte heller någon förpliktelse att lämna ut uppgifter till en
	utländsk myndighet.
	I likhet med utredningen anser regeringen att förutsättningarna för
	informationsutbytet inom ramen för den verksamhet som ska bedrivas
	enligt krishanteringsdirektivet bör formaliseras. I den nya lagen om
	resolution bör därför införas en sekretessbrytande bestämmelse som
	klargör i vilka fall och till vilka myndigheter som även
	sekretessreglerade uppgifter ska lämnas ut. När det gäller kretsen mot
	vilka uppgiftskyldigheten bör gälla kan konstateras att krishanterings-
	direktivet föreskriver samarbets- och uppgiftsskyldighet mellan
	resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter samt, i vissa fall,
	uppgiftsskyldighet för resolutionsmyndigheten gentemot behöriga
	ministerier. I olika delar av krishanteringsdirektivet föreskrivs också en
	uppgiftsskyldighet gentemot Eba. I den nya lagen om resolution bör
	därför tas in en bestämmelse som innebär att resolutionsmyndigheten och
	Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot
728	varandra, motsvarande utländska myndigheter inom EES och Eba i den

utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. I det	Prop. 2015/16:5
gränsöverskridande samarbetet innebär bestämmelsen bl.a. att
myndigheterna har att rätta sig efter krishanteringsdirektivets regler när
det gäller upprättande och deltagande i resolutionskollegier. Vidare bör
det i den nya lagen införas en uppgiftsskyldighet motsvarande den som
krishanteringsdirektivet föreskriver för resolutionsmyndigheten i
förhållande till det behöriga ministeriet. Eftersom det behöriga
ministeriets uppgifter enligt krishanteringsdirektivet i huvudsak föreslås
ankomma på regeringen att besluta om, bör dock uppgiftsskyldigheten
gälla i förhållande till regeringen och omfatta sådana uppgifter som
regeringen behöver för sin verksamhet enligt den nya lagen om
resolution (jfr avsnitt 5.6.2). I praktiken kommer dock uppgifts-
skyldigheten att fullgöras genom att uppgifterna lämnas till
Regeringskansliet (Finansdepartementet), som sedan bereder ärendet för
regeringen. Den ordningen följer redan av gällande rätt och föranleder
inga lagstiftningsåtgärder. Till skillnad från utredningen ser regeringen
ingen anledning att utsträcka uppgiftsskyldigheten mot regeringen till att
gälla även för Finansinspektionen. Enligt regeringens mening finns det
inte heller någon anledning att lagstifta om en samarbetsskyldighet för
resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen gentemot regeringen.
Motsvarande samarbets- och uppgiftsskyldighet föreskrivs inte i
krishanteringsdirektivet och framstår inte heller som nödvändig för
fullgörande av de uppgifter som följer av direktivet.
Svenska Bankföreningen anser att kravet på informationsdelning
mellan resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen bör klargöras.
Enligt regeringens mening är den bestämmelse som nu föreslås tillräcklig
för att klargöra informationsskyldigheten myndigheterna emellan.
Sveriges riksbank anser att en uppgiftsskyldighet som gäller även
gentemot Riksbanken skulle underlätta myndighetens samråd och övriga
uppgifter samt myndigheternas diskussioner i exempelvis det finansiella
stabilitetsrådet. Som framgår i avsnitt 15.2.1 och 15.2.2 föreslår
regeringen en samrådsskyldighet för Finansinspektionen respektive
Riksgäldskontoret när det gäller frågor om fallisemang och beslut om
resolution. Enligt regeringens mening ger de sekretessbrytande
bestämmelser som finns i OSL tillräckliga förutsättningar för att i övrigt
lämna ut sekretessreglerade uppgifter till Riksbanken.
Regeringen ser ingen anledning att utsträcka uppgiftsskyldigheten till
att gälla gentemot andra myndigheter inom EES än de som nu nämnts. I
krishanteringsdirektivet förutsätts visserligen att informationsutbyte ska
kunna ske med fler myndigheter och organ än de som nu har nämnts.
Detta framgår indirekt av artikel 84 och bestämmelserna om
resolutionskollegier (artiklarna 88 och 89). I dessa delar föreskriver
krishanteringsdirektivet emellertid ingen skyldighet, utan en rättighet, att
trots sekretessen lämna ut uppgifter. Vad särskilt gäller samarbetet i
resolutionskollegierna kan vidare framhållas att enbart förhållandet att en
myndighet eller annat organ är medlem i ett sådant kollegium inte
innebär en rätt att delta vid möten. Det är den samordnande resolutions-
myndigheten som avgör vilka medlemmar som ska bjudas in att delta. De
enda medlemmar som inte kan nekas tillträde till kollegiets möten är
resolutionsmyndigheterna, om frågor som ska behandlas kräver
gemensamma beslut eller rör en koncernenhet inom deras medlemsstater	729

Prop. 2015/16:5	(artikel 88.5 e och andra stycket samma artikel). När		det gäller
	europeiska resolutionskollegier har andra myndigheter och organ än
	resolutionsmyndigheterna en ännu mer begränsad roll, eftersom det
	endast är de senare som kan besluta att upprätta ett sådant kollegium
	(artikel 89.1). I den mån uppgifter behöver lämnas ut till andra
	myndigheter eller organ än de som omfattas av den uppgiftsskyldighet
	som nu föreslås, får detta alltså ske med stöd av andra sekretessbrytande
	bestämmelser och, när det gäller utländska myndigheter, 8 kap. 3 § OSL.
	Uppgiftsskyldigheten inom	Riksgäldskontoret enligt	8 kap. 2 §
	stödlagen har berörts i det föregående. Enligt den bestämmelsen gäller
	uppgiftsskyldighet gentemot stödmyndigheten även för Riksbanken och
	Finansinspektionen. Eftersom stödlagen föreslås upphävas bör
	motsvarande uppgiftsskyldighet tas in i den nya lagen om förebyggande
	statligt stöd till kreditinstitut. Liksom föreslås i det föregående bör
	uppgiftsskyldigheten även för dessa myndigheter utvidgas till att avse
	uppgifter som stödmyndigheten behöver i sin verksamhet enligt den
	lagen.
	Stödmyndigheten är emellertid inte den enda myndighet som behöver
	få viss information från Riksbanken och Finansinspektionen för den
	verksamhet som den ska bedriva. Även resolutionsmyndigheten har
	behov av att kunna få information från dessa myndigheter. Regeringen
	föreslår därför en bestämmelse att Riksbanken och Finansinspektionen
	på Riksgäldskontorets begäran ska lämna de uppgifter som myndigheten
	behöver för sin verksamhet enligt den nya lagen om resolution.
	Utöver den möjlighet som dessa myndigheter ska ha att begära in olika
	slags uppgifter som är nödvändiga för verksamhetens bedrivande föreslår
	utredningen även en uppgiftsskyldighet för Riksbanken med avseende på
	likviditetsstödjande åtgärder myndigheten genomfört. Sådan information
	är särskilt viktig inför Finansinspektionens bedömning av om ett företag
	fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Likaså är informationen
	väsentlig för resolutionsmyndighetens bedömning av om alternativa
	åtgärder kan förhindra fallissemang. Även stödmyndigheten och
	regeringen kan ha behov av sådan information i verksamheten som avser
	förebyggande statligt stöd respektive statligt stöd som ges genom statliga
	stabiliseringsverktyg. Generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL är dock inte
	tillämplig på uppgifter som rör Riksbankens likviditetsstöd. Det behövs
	därför en sekretessbrytande bestämmelse för att Riksbanken på ett
	effektivt sätt ska kunna lämna informationen vidare till dessa
	myndigheter. En sådan bestämmelse skulle också möjliggöra att sådan
	information lämnas i andra sammanhang, exempelvis inom ramen för
	myndigheternas diskussioner i det finansiella stabilitetsrådet. Regeringen
	kan visserligen med stöd av 10 kap. 15 § OSL få information från
	Riksbanken om generella likviditetsstöd, men genom en uttrycklig
	uppgiftsskyldighet klargörs att Riksbanken är skyldig att lämna
	regeringen sådana uppgifter som regeringen behöver. Sådan information
	kommer som regel att lämnas till regeringen via Regeringskansliet. För
	att underlätta dialogen mellan myndigheterna bör det därför införas en
	bestämmelse, 6 kap. 8 a §, i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
	enligt vilken Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen,
	stödmyndigheten eller resolutionsmyndigheten de uppgifter som rör
730	genomförda likviditetsstödjande	åtgärder som respektive	myndighet

behöver för sin verksamhet. Av den föreslagna bestämmelsen jämförd Prop. 2015/16:5 med bestämmelsen i 8 kap. 3 § 2 OSL, följer att Riksbanken även får –

men inte är skyldig att – lämna uppgifter som avser genomförda likviditetsstödjande åtgärder till utländska myndigheter motsvarande regeringen, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten om det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten.

27.8.2Informationsutbyte med enskilda inom EES

Regeringens förslag: Utan hinder av sekretess får Finansinspektionen lämna sekretessbelagda uppgifter i ett tillsynsärende till en enskild person som deltar i resolutionsförfarandet, om denne behöver uppgifterna i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Riksgäldskontoret ska ha motsvarande möjlighet att bryta sekretessen i sina ärenden enligt den nya lagen om resolution.

Sekretess i ett avslutat ärende om resolution utgör inte heller hinder för Riksgäldskontoret att lämna uppgifter till en konkursförvaltare eller till en likvidator enligt vad som föreskrivs i den nya lagen om resolution.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår emellertid ingen sekretessbrytande bestämmelse i OSL som hänvisar till Riksgäldskontorets uppgifts- skyldighet gentemot en konkursförvaltare eller likvidator.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.

Skälen för regeringens förslag: I såväl Finansinspektionens tillstånds- och tillsynsverksamhet som i resolutionsmyndighetens ären- den kan det förekomma uppgifter som enskilda personer som deltar i resolutionsförfarandet kan behöva för att fullgöra sina uppgifter enligt krishanteringsdirektivet. Informationsutbyte som är nödvändigt för planering eller utförande av resolutionsåtgärder som vederbörande är involverade i bör därför vara möjligt, vilket också förutsätts i artikel 84.5 a i direktivet. Som anförts i det föregående är det inte i alla fall möjligt eller lämpligt för myndigheterna att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till dessa personer med stöd av sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL eller sekretessavtal. För att möjliggöra utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 § OSL och de nya bestämmelser som föreslås gälla i resolutionsmyndighetens ärenden behövs särskilda bestämmelser som bryter sekretessen.

En förutsättning för att införa sådana bestämmelser är i princip att behovet av offentlighet uppväger det intrång i den enskildes integritet som bestämmelserna kan komma att innebära. Förhållandet att praktiska skäl och inte offentlighetsintressen varit motivet till sekretess- genombrottet, har inte ansetts stå i något avgörande motsatsförhållande till detta principiella synsätt när det rört sig om genombrott av sekretessen i begränsad omfattning (jfr prop. 1993/64:165 s. 52).

De uppgifter som myndigheterna skulle kunna lämna ut med stöd av

sekretessbrytande bestämmelser kan visserligen vara av känslig art, såväl

731

Prop. 2015/16:5 för företaget som ärendet avser som för dess affärskontrahenter. Det allmänna intresset av att skapa goda förutsättningar för resolutions- planering och hanteringen av fallerande företag väger dock tungt. Dessutom skulle lättnaden i sekretessen i praktiken få en begränsad omfattning eftersom de enskilda personer som sekretessbelagda uppgifter skulle kunna lämnas ut till ska, enligt vad som föreslås i det föregående, ha tystnadsplikt för uppgifter som de tagit del av inom ramen för sitt deltagande i resolutionsprocessen. Vid sådana förhållanden bör därför Finansinspektionen få möjlighet att lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda enligt 30 kap. 4 § OSL till en enskild person som deltar i resolutionsförfarandet, förutsatt att det behövs för att planera eller utföra en resolutionsåtgärd. Riksgäldskontoret bör ha motsvarande möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter i sina ärenden enligt den nya lagen om resolution. Det bör emellertid inte föreligga någon skyldighet för dessa myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till enskilda personer, och inte heller någon motsvarande rättighet för sådana personer att få ta del av uppgifterna. Myndigheterna bör således kunna diskretionärt pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller efter förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.

Vid denna prövning har myndigheterna också att beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, däribland bestämmelserna till skydd för det allmänna intresset som har gåtts igenom i det föregående. Bestämmel- serna som nu föreslås bryter inte sekretessen i de bestämmelserna. Enligt regeringens mening torde dock uppgiftslämnande enligt de bestämmelser som här föreslås normalt sett inte kunna antas leda till skada för de allmänna intressena i 16 kap. 1 §, 17 kap. 1 § eller 18 kap. 13 § OSL. De föreslagna bestämmelserna omfattar nämligen endast uppgifter som är nödvändiga för resolutionsplanering eller utförande av resolutions- åtgärder, dvs. uppgifter som det torde ligga i det allmänna intresset att lämna ut. Till detta kommer att uppgiftslämnandet endast ska kunna ske till personer som deltar i resolutionsförfarandet och som varken får obehörigen röja eller utnyttja sekretessbelagda uppgifter som de fått kännedom om i förfarandet. Ett obehörigt röjande av uppgifterna är dessutom straffbelagt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Av artikel 84.4 b i krishanteringsdirektivet framgår att sekretessen enligt artikel 84 inte ska förhindra att resolutionsmyndigheten lämnar uppgifter till bl.a. myndigheter med ansvar för normala insolvensför- faranden. För svenskt vidkommande ansvarar bl.a. konkursförvaltare respektive likvidator för sådana förfaranden. I avsnitt 24.1 föreslår regeringen att det i den nya lagen om resolution förs in en uppgiftsskyldighet för Riksgäldskontoret gentemot en konkursförvaltare respektive en likvidator avseende uppgifter som de behöver för att fullgöra sina uppdrag. För att uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 12 a § andra stycket OSL ska kunna lämnas ut bör en hänvisning till bestämmelsen i den nya lagen om resolution tas in i OSL.

732

27.8.3Informationsutbyte med myndighet i tredjeland

Regeringens bedömning: Det behövs inga genomförandeåtgärder för att möjliggöra utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till myndig- heter i tredjeland.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Enligt Riksgäldskontoret bör det övervägas om inte den föreslagna uppgiftsskyldigheten i 29 kap. 5 § lagen om resolution bör gälla även i förhållande till motsvarande myndigheter i tredjeland om samverkan ska ske enligt krishanterings- direktivet.

Skälen för regeringens bedömning: Av krishanteringsdirektivet framgår att resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen i regel inte ska vara förhindrade att utbyta information med myndigheter i tredjeland som fyller samma funktion som resolutionsmyndigheten. Konfidentiella uppgifter får emellertid endast lämnas ut till berörda myndigheter i tredjeland under de förutsättningar som anges i artikel 98 (artikel 84.4 b). För att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier ska kunna utbyta konfidentiella uppgifter med tredjelands myndigheter krävs att de myndigheterna omfattas av krav och standarder för sekretess som är minst likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84. I den mån utbytet av information gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt (artikel 98.1 a). Vidare krävs att uppgifterna är nödvändiga för att myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i krishanteringsdirektivet och, om inte annat följer av 98.1 a, inte används för andra ändamål (artikel 98.1 b). Om de konfidentiella uppgifterna erhållits från en annan medlemsstat ska resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier inte lämna ut uppgifterna till myndigheter i tredjeland, såvida inte den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån uppgifterna kommer samtycker till att de lämnas ut och uppgifterna lämnas ut för de ändamål som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt (artikel 98.2). Med konfidentiella uppgifter avses i detta sammanhang sådana uppgifter som omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten (artikel 98.3). Uppgiftslämnandet begränsas således inte endast av vad som anses konfidentiellt enligt krishanteringsdirektivet, utan även uppgifter som anses konfidentiella på andra rättsområden i EU omfattas.

Den svenska sekretesslagstiftningen innehåller inga uttryckliga bestämmelser med motsvarande innehåll. Samtidigt finns det ingen skyldighet i OSL för svenska myndigheter att lämna ut sekretessbeslagda uppgifter till utländska myndigheter. Svenska myndigheter har emellertid rätt att, under de förutsättningar som anges i 8 kap. 3 § OSL, röja sekretessbelagda uppgifter för utländska myndigheter. För ett sådant uppgiftslämnande krävs antingen stöd i lag eller förordning eller att uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet

Prop. 2015/16:5

733

Prop. 2015/16:5	och det står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften
	lämnas ut.
	Uppgiftsskyldighet bör, såsom anförts i det föregående, vara
	förbehållen de situationer där det finns rutinmässigt behov av
	informationsutbyte. Myndighet i tredjeland kan visserligen få delta som
	observatör i resolutionskollegier som svenska myndigheter är
	medlemmar i. Sådant deltagande kommer dock beslutas av ordföranden i
	kollegiet från fall till fall, varför svenska myndigheters möjligheter att
	påverka vilka myndigheter i tredjeland som ska få delta och därmed
	också få ta del av information är begränsad (jfr artikel 88.3 och 88.4 e i
	krishanteringsdirektivet). Vidare torde samarbetet och informations-
	utbytet med myndigheter i tredjeland i regel komma att hanteras genom
	internationella avtal (jfr artiklarna 93 och 97 i krishanteringsdirektivet
	och avsnitt 26.4). Vid sådana förhållanden framstår inte en
	författningsreglerad skyldighet för svenska myndigheter att tillmötesgå
	en begäran om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som lämplig,
	även om den begränsas på sätt som krishanteringsdirektivet föreskriver
	och, såsom Riksgäldskontoret föreslår, till de fall då samverkan med
	tredjeland ska ske.
	Informationsutbyte med myndigheter i tredjeland blir därmed, såvida
	det inte finns någon annan författningsreglerad uppgiftsskyldighet, att
	bedöma utifrån 8 kap. 3 § 2 OSL. Inom ramen för den bedömning som
	görs enligt denna bestämmelse finns möjlighet att tillgodose de krav som
	krishanteringsdirektivet ställer för uppgiftslämnande till myndigheter i
	tredjeland. En bestämmelse som kan utgöra grund för ett sådant
	uppgiftslämnande är generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL som berörts i
	det föregående. Förhållandet att uppgiften är sekretesskyddad hos den
	mottagande myndigheten ska beaktas särskilt vid bedömningen. Om en
	uppgift inte skyddas av sekretess hos den mottagande myndigheten, kan
	risken för att skada ska uppkomma vara så stor att uppgiften inte bör
	lämnas ut (se prop. 1979/80: 2 Del A s. 91). Den allmänna bestämmelsen
	om sekretess i det internationella samarbetet i 15 kap. 1 a § OSL ger
	också viss möjlighet att tillgodose krishanteringsdirektivets krav att
	uppgiften inte får lämnas ut om den erhållits från en myndighet i annan
	medlemsstat och denna inte samtycker till utlämnande till myndighet i
	tredjeland. Av bestämmelsen framgår att uppgift som en myndighet har
	fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett
	av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller
	med en mellanfolklig organisation, inte lämnas ut om det kan antas att
	Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i
	rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Motsvarande
	sekretess gäller också för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte
	att överlämna den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt
	eller ett sådant avtal.
	Till detta kommer att det enligt 8 kap. 3 § 2 OSL ska ligga i svenskt
	intresse att lämna ut uppgiften. Så kan självklart endast vara fallet om de
	villkor som krishanteringsdirektivet uppställer för uppgiftslämnande till
	myndighet i tredjeland är uppfyllda. Vad särskilt gäller uppgiftslämnande
	till myndigheter i tredjeland, som omfattas av ett sådant avtal som avses i
	artikel 93 eller 97 i krishanteringsdirektivet och uppfyller villkoren i
734	artikel 98, får i regel förutsättas att det ligger i svenskt intresse att lämna

ut för samarbetet relevanta uppgifter (jfr prop. 1981/82:186 s. 58 f.) Prop. 2015/16:5 Sammanfattningsvis bör gällande bestämmelser i OSL vara tillräckliga

för att säkerställa att uppgifter lämnas ut till myndigheter i tredjeland endast om villkoren i artikel 98 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda. Det behövs således inga genomförandeåtgärder i denna del.

27.9Överträdelser av tystnadsplikt

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets krav att en person eller enhet som omfattas av konfidentialitetskravet i artikel 84 i krishanteringsdirektivet ska bli föremål för skadeståndsskyldighet i enlighet med nationell rätt om tystnadsplikten överträds, föranleder inga genomförandeåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: En person eller enhet som avses i artikel 84.1 krishanteringsdirektivet ska bli föremål för skadestånds- skyldighet (civil liability) om denna artikel överträds, i enlighet med nationell rätt (artikel 84.3 sista stycket). Det finns dock inget hinder mot att behålla striktare eller kompletterande regler i nationell rätt (artikel 1.2).

I svensk rätt är överträdelse av bestämmelser om tystnadsplikt som huvudregel straffbara enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Det gäller emellertid inte för överträdelser av tystnadsplikt som uppkommer genom avtal, exempelvis sekretessavtal. En sådan överträdelse kan dock, liksom straffbara överträdelser, leda till skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen (1972:207). Enligt regeringens bedömning är detta tillräckligt för att tillgodose kravet i artikel 84.3 sista stycket kris- hanteringsdirektivet. Den artikeln föranleder därför inga genomförande- åtgärder.

28	Ingripandeåtgärder och sanktioner
28.1	Ingripande

Regeringens förslag: Finansinspektionens ingripandebefogenheter
enligt 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap.
lagen om värdepappersmarknaden ska, vid åsidosättande av särskilt
angivna skyldigheter enligt den nya lagen om resolution, lagen om
bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden,
gälla för företag som omfattas av den nya lagen om resolution.

Utredningens förslag: Finansiella holdingföretag, blandade finansiella
holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella		735

Prop. 2015/16:5 institut ska omfattas av ingripandebestämmelserna i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen efterfrågar en mer utförlig analys av Finansinspektionens ökade möjligheter att besluta om sanktioner mot holdingföretag. Vidare hänvisar Finansinspektionen till sitt remissvar på promemorian om sanktioner enligt CRD IV av 2013 års Värdepappersmarknadsutredning och 2012 års Marknadsmissbruks- utredning när det gäller sanktioner mot fysiska personer.

Skälen för regeringens förslag

Krishanteringsdirektivet

Artiklarna 110–114 i krishanteringsdirektivet medför skyldighet för medlemsstaterna att införa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av direktivet.

Av artikel 110 i krishanteringsdirektivet framgår det bl.a. att medlemsstaterna kan välja att inte tillämpa reglerna om administrativa sanktioner, om överträdelsen i fråga är föremål för straffrättsliga sanktioner. Därutöver anges det bl.a. att medlemsstaterna kan tilldela både resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten befogenheten att meddela sanktioner och att administrativa sanktioner ska kunna meddelas både mot juridiska och fysiska personer som är ansvariga för en överträdelse.

I artikel 111.1 i krishanteringsdirektivet anges att administrativa sanktioner ska kunna meddelas vid åtminstone följande överträdelser:

1.underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtnings- planer och koncernåterhämtningsplaner,

2.underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernen,

3.underlåtenhet att tillhandahålla nödvändiga uppgifter för utarbetande av resolutionsplaner, och

4.underlåtenhet av ledningsorganet att underrätta den behöriga myndig- heten när företaget kommit eller sannolikt kommer att fallera.

I artikel 111.2 i krishanteringsdirektivet anges vilka administrativa sanktioner som ska kunna tillämpas vid överträdelser enligt punkten 1. Av bestämmelsen framgår det bl.a. att föreläggande att upphöra med ett visst agerande ska kunna meddelas mot en fysisk eller juridisk person och att ett tillfälligt förbud för en ledamot i ett ledningsorgan eller en annan fysisk person att utöva uppdrag i företaget ska kunna meddelas.

Av artikel 112 i krishanteringsdirektivet följer vissa krav på offentliggörande av administrativa sanktioner.

I artikel 113 i krishanteringsdirektivet föreskrivs att resolutions- myndigheter och behöriga myndigheter ska underrätta Eba om de sanktioner som meddelats (artikeln behandlas i avsnitt 28.3).

I artikel 114 i krishanteringsdirektivet ges exempel på vilka omständigheter som resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska beakta när de fastställer administrativa sanktioner.

736

Regleringen i svensk rätt

Bestämmelser om ingripanden och sanktioner gentemot kreditinstitut och värdepappersbolag finns framför allt i 15 kap. LBF respektive 25 kap. LVM. Ingripandebestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa mot en juridisk person är om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Vid ingripande mot fysiska personer framgår det av lag vilka överträdelser från företagets sida som också kan leda till sanktioner mot fysiska personer, (15 kap. 1 a § LBF och 25 kap. 1 a § LVM).

I 15 kap. LBF respektive 25 kap. LVM anges ett antal ingripande- åtgärder som Finansinspektionen kan besluta om vid en överträdelse. Finansinspektionen ska välja den ingripandeåtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet (prop. 2002/03:139 s. 382). Valet av sanktion ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är. Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms som tillräckliga, får Finansinspektionen avstå från att ingripa.

Den allvarligaste formen av ingripande mot en juridisk person är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen och med förbud att verkställa beslut. Därutöver har Finansinspektionen möjlighet att ingripa genom beslut om anmärkning. En anmärkning eller varning får förenas med en sanktionsavgift. Avsikten med sanktionsavgiften är att den ska tillföra en ekonomiskt omedelbart kännbar sanktion och ge Finansinspektionen möjlighet att gradera en överträdelse (prop. 2002/03:139 s. 387). Sanktionsavgiften ska fastställas till högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, och får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek ska, utöver de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion, hänsyn även tas till institutets finansiella ställning och den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte kan uppfylla kapital- och likviditetskraven (15 kap. 8 och 9 §§ LBF och 25 kap. 9 och 10 §§ LVM). Denna begränsningsregel har införts för att förhindra att avgifts- uttaget får till följd att institutets tillstånd måste återkallas (se prop. 2002/03:139 s. 552). Finansinspektionen kan också besluta att institutet ska betala en förseningsavgift, se bl.a. 15 kap. 10 § LBF och 25 kap. 11 § LVM.

Prop. 2015/16:5

737

Prop. 2015/16:5

738

Ingripandemöjligheter finns även i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (2014:966) om kapitalbuffertar.

Bestämmelserna om ingripande i LBF och LVM gäller även om ett institut överträder bestämmelserna i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se 7 kap. 1 §).

Vid Finansinspektionens ingripande mot fysiska personer gäller särskilda ingripandebestämmelser. En fysisk person kan endast drabbas av en sanktion om företagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen. När Finansinspektionen ingriper mot en fysisk person kan myndigheten endast besluta om tillfälligt förbud att utöva ledningsuppdrag eller om sanktionsavgift (15 kap. 1 a § tredje stycket LBF och 25 kap. 1 a § tredje stycket LVM). Sanktionsavgiften får högst uppgå till ett belopp som per den 17 juni 2013 i svenska kronor motsvarar fem miljoner euro eller, i de fall beloppen kan beräknas, två gånger den vinst som personen erhållit eller två gånger de kostnader som personen undvikit till följd av regelöverträdelsen (15 kap. 8 a § LBF och 25 kap. 9 a § LVM). Vid sanktioner mot fysiska personer gäller en egen form av beslutsordning som innebär att Finansinspektionen ska utfärda ett sanktions- föreläggande. För det fall ett sådant föreläggande inte godkänns av den fysiska personen ska Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas.

Överväganden

Krishanteringsdirektivets sanktionsbestämmelser överensstämmer i allt väsentlig med sanktionsbestämmelserna i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet som nyligen trätt i kraft, se t.ex. sanktions- bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, kallat kapitaltäckningsdirektivet, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värde- papperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012). Utgångspunkten vid genomförandet av sanktionsbestämmelserna i krishanteringsdirektivet bör därför vara att de bestämmelser som föreslås ska överensstämma med de sanktions- bestämmelser som genomför motsvarande sanktionsbestämmelser i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet.

Kreditinstitut och värdepappersbolag står under Finansinspektionens tillsyn och är reglerade i LBF och LVM. Krishanteringsdirektivet innebär, utöver skyldigheter för kreditinstitut och värdepappersbolag, skyldigheter för finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och finansiella institut, under förutsättning att de är hemmahörande i Sverige. Holdingföretag och finansiella institut är inte föremål för sanktions- bestämmelser som motsvarar sanktionsbestämmelserna avseende kreditinstitut och värdepappersbolag i LBF respektive LVM.

Finansinspektionen efterfrågar en mer utförlig analys av för- och nackdelar med att Finansinspektionen ges utökade möjligheter att besluta om sanktioner mot holdingbolag.

Utredningen föreslår att holdingföretag och finansiella institut ska omfattas av ingripandebestämmelserna i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. Det innebär att Finansinspektionen ska ingripa mot holdingföretag och finansiella institut när ett sådant företag har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet. Utredningens förslag går därmed längre än vad krishanteringsdirektivet kräver, eftersom direktivet endast föreskriver att sanktioner ska kunna meddelas vid särskilt angivna överträdelser av direktivet. Sanktionsbestämmelserna i krishanteringsdirektivet utgör en minimireglering och medlemsstaterna kan införa en strängare och mer omfattande reglering än direktivet. En sådan utformning av ingripandebefogenheterna mot holdingföretag och finansiella institut som utredningen föreslagit står därmed inte i strid med krishanterings- direktivet. Det lämpliga i en sådan ordning kan dock ifrågasättas, bl.a. mot bakgrund av att holdingföretag sällan bedriver tillståndspliktig verksamhet.

Regeringen föreslår därför en annan ordning. Även i regeringens bedömning är utgångspunkten att ingripandebefogenheterna i 15 kap. LBF respektive 25 kap. LVM bör tillämpas vid överträdelser av krishanteringsdirektivet. Däremot anser regeringen att Finans- inspektionen enbart bör kunna ingripa mot holdingföretag och finansiella institut, med stöd av 15 kap. LBF eller 25 kap. LVM, när det är särskilt angivet i lag. Härigenom genomförs sanktionsbestämmelserna i krishanteringsdirektivetet på ett välbalanserat sätt.

Genom de lagändringar i LBF och LVM som införts till följd av prop. 2013/14:228 och prop. 2014/15:57 anser regeringen att nämnda lagar väl motsvarar de krav på sanktionsbestämmelser som följer av kris- hanteringsdirektivet. Det bör dock införas bestämmelser som anger för vilka överträdelser av krishanteringsdirektivet som Finansinspektionen ska kunna ingripa mot fysiska personer.

När det gäller administrativa sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av krishanteringsdirektivet hänvisar Finansinspektionen till sitt remissvar över promemorian om sanktioner enligt CRD IV.

Regeringen har beaktat Finansinspektionens synpunkter i prop. 2014/15:57. Det har inte framkommit några skäl som föranleder regeringen att göra några andra bedömningar i detta lagstiftningsärende.

Det finns skäl att särskilt kommentera kravet på sanktionsavgift för fysiska personer. Sanktionsavgiften för en fysisk person får uppgå till högst ett belopp som per den 2 juli 2014 motsvarar fem miljoner euro eller två gånger den vinst som personen erhållit, om den kan fastställas (artikel 111.2 e och 111.2 f i krishanteringsdirektivet). I 15 kap. 8 a § första stycket 1 LBF och 25 kap. 9 a § första stycket 1 LVM anges att sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst ett belopp i svenska kronor som per den 17 juli 2013 motsvarar fem miljoner euro. Bestämmelserna genomför artikel 67.2 f i kapitaltäckningsdirektivet.

Såväl artikel 111.2 e i krishanteringsdirektivet som 67.2 f i kapitaltäckningsdirektivet knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs vid ett visst angivet datum. Det innebär att den valutakurs som ska

Prop. 2015/16:5

739

Prop. 2015/16:5 ligga till grund för omräkningen mellan euro och svenska kronor inte kommer att förändras. Vid genomförandet av 67.2 f i kapitaltäckningsdirektivet hänvisades till den valutakurs som motsvarar den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (prop. 2014/15:57 s. 46).

Enligt regeringens bedömning framstår det inte som lämpligt att i LBF och LVM föreskriva att valutakursen såvitt avser sanktioner för åsidosättande av skyldigheter enligt krishanteringsdirektivet ska bestämmas på ett annat sätt. Om en avvikande valutakurs används, skulle detta få till följd att det maximala sanktionsbeloppet blir högre eller lägre såvitt avser sanktioner för åsidosättande av skyldigheter enligt krishanteringsdirektivet. En sådan avvikelse framstår inte som motiverad och uppstår enbart till följd av att de två relevanta direktiven (kapitaltäcknings- och krishanteringsdirektivet) anger referensdatum som är knutna till tidpunkten när respektive direktiv antogs. Det framstår inte som troligt att avsikten varit att sanktionsbeloppen ska skilja sig åt eftersom sanktionsbeloppen för länder inom euro-området är detsamma enligt båda direktiven (fem miljoner euro). Den eventuella skillnad som uppstår är endast en naturlig följd av rörelser på valutamarknaden. Mot denna bakgrund saknas, enligt regeringens bedömning, skäl att i LBF och LVM föra in en hänvisning till en valutakurs som skulle få till följd att det maximala sanktionsbeloppet för fysiska personer i vissa fall skulle bestämmas på ett annat sätt än enligt befintliga bestämmelser.

Krishanteringsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att fördela sanktionsbefogenheterna mellan den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten (artikel 110.3 i krishanteringsdirektivet). Det kan framföras synpunkter på en ordning där en myndighet ansvarar för hanteringen av vissa uppgifter i förhållande till ett regelverk men en annan myndighet är behörig att besluta om sanktioner vid åsidosättande av skyldigheter i samma regelverk. Regeringen anser dock att det saknas skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende frångå gällande ordning där Finansinspektionen är den behöriga myndigheten i Sverige att besluta om sanktioner vid åsidosättande av bestämmelser på finansmarknads- området. Det förefaller olämpligt om en annan myndighet, parallellt med Finansinspektionen, ska ges möjlighet att ingripa mot ett företag som omfattas av den nya lagen om resolution. Även i övrigt framstår Finansinspektionen som den myndighet som är mest lämpad för att ansvara för tillsynen och att besluta om sanktioner vid överträdelser av krishanteringsdirektivet.

28.2Offentliggörande av administrativa sanktioner

Regeringens bedömning: Skyldigheten att offentliggöra sanktions- beslut bör genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår dock att det i LBF och LVM införs bemyn- diganden för regeringen att meddela föreskrifter om Finansinspektionens offentliggörande av sanktionsbeslut.

740

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 112 i krishanterings- direktivet följer krav på offentliggörande av meddelade sanktionsbeslut. Med anledning av bestämmelsen uppkommer frågan om sådana offentliggöranden är förenliga med de svenska sekretessreglerna. De sekretessbestämmelser som är tillämpliga på Finansinspektionens verk- samhet och som aktualiseras är 30 kap. 4 och 5 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Dessa bestämmelser innebär sekretess för vissa uppgifter som förekommer i Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet.

Sekretessen enligt 30 kap. 5 § OSL gäller i särskilt angivna ärenden för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen gäller dock aldrig för uppgifter i beslut, 30 kap. 5 § andra stycket OSL. Enligt regeringens mening kan bestämmelsen därför inte utgöra ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 112 i krishanteringsdirektivet.

Enligt 30 kap. 4 § första stycket 1 OSL, gäller sekretess för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Något undantag för uppgifter i beslut i likhet med vad som föreligger enligt 30 kap. 5 § andra stycket OSL föreligger inte enligt 30 kap. 4 § OSL. Det finns alltså en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. Vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet, som innehåller en motsvarande artikel om publicering av sanktionsbeslut som artikel 112 i krishanteringsdirektivet (artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet), gjordes bedömningen att 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för Finansinspektionen att publicera beslut om sanktioner (prop. 2013/14:228 s. 234). Vidare konstaterades att bestämmelsen om offentliggörande av beslut tillåter att besluten publiceras utan att avslöja identiteten på den som beslutet avser, om en publicering av identiteten utgör en oproportionerlig åtgärd eller bedöms orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller de fysiska personer som berörs. Det saknas skäl att göra en annan bedömning när det gäller publicering av sanktionsbeslut enligt artikel 112 i krishanteringsdirektivet än vad som gjordes vid genomförandet av artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet.

När det gäller publicering av sanktionsbeslut mot fysiska personer gjordes bedömningen att artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet, genom sitt påbud att i vissa fall publicera besluten anonymt, innehåller mekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter (prop. 2014/15:57 s. 49). Artikel 112 i krishanteringsdirektivet innehåller en motsvarande bestämmelse. Regeringen finner inte skäl att inom ramen för det här lagstiftningsärendet frångå sin tidigare bedömning.

Mot bakgrund härav bör Finansinspektionens skyldighet att offentliggöra sanktionsbeslut framgå av föreskrifter meddelade av regeringen.

Prop. 2015/16:5

741

Prop. 2015/16:5

742

28.3Underrättelseskyldighet till Europeiska bankmyndigheten

Regeringens bedömning: Skyldigheten för Finansinspektionens att underrätta Europeiska bankmyndigheten och skyldigheten att använda dess databas bör regleras i föreskrifter på förordningsnivå.

Några nationella genomförandeåtgärder krävs inte avseende Europeiska bankmyndighetens skyldigheter enligt artikel 113 i krishanteringsdirektivet.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår dock att det i LBF och LVM införs bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om Finansinspek- tionens underrättelseskyldighet till Eba och om andvändningen av Ebas databas.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 113 i krishanterings- direktivet följer en skyldighet för den behöriga myndigheten att underrätta Eba om samtliga beslut om administrativa sanktioner samt om status för och resultatet av eventuella överklaganden. Vidare framgår det av artikel 113 i krishanteringsdirektivet att endast resolutions- myndigheter och behöriga myndigheter ska ha tillträde till databaserna.

Vid genomförandet av artiklar i andra EU-direktiv på finans- marknadsområdet som motsvarar artikel 113 i krishanteringsdirektivet har det överlåtits till regeringen att meddela de närmare föreskrifter som krävs (jfr t.ex. 7 § förordningen [2014:993] om särskild tillsyn och kapitalbuffertar). Så bör vara fallet även avseende Finansinspektionens underrättelseskyldighet gentemot Eba enligt krishanteringsdirektivet.

Den närmare utformningen av underrättelseskyldigheten och användningen av Ebas databaser bör överlåtas till regeringen att besluta om.

Artikel 113 kräver, i de delar bestämmelsen riktar sig till Eba, inga nationella genomförandeåtgärder.

29 Prövning i domstol

29.1Förhandsprövning i domstol

Regeringens bedömning: Finansinspektionens och Riksgälds- kontorets beslut om krisavvärjande åtgärder bör inte föregås av godkännande på förhand av domstol. Detsamma bör gälla för Riksgäldskontorets beslut om resolution och resolutionsåtgärder.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Kammarrätten i Stockholm anser det

önskvärt att beslut om resolution föregås av domstolsprövning genom ett ansökningsförfarande med möjlighet till interimistiska beslut. Vidare bör det övervägas om en sådan ansökan ska prövas av allmän domstol snarare än allmän förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det saknas nödvändig analys av kopplingen till de grundläg- gande fri- och rättigheterna och den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Avsak- naden av en sådan analys innebär att det inte är möjligt att ta ställning till avfärdandet av en rättslig förhandsprövning av beslut om resolution och resolutionsåtgärder. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att domstolsprövning är motiverad för beslut att inleda resolution och att allmän domstol bör vara det mest lämpliga forumet. De skäl som bär upp kravet på domstolsprövning för företagsrekonstruktion bör gälla på motsvarande sätt för resolutionsförfarandet. Det måste finnas starka skäl för att avvika från dessa principer vid resolution. Ett sådant skäl skulle kunna vara att domstolsprövning skulle antas försena hanteringen av banker i kris i sådan utsträckning att resolutionsförfarandet inte blir tillräckligt effektivt. Mot detta står dock grundläggande rättssäkerhets- aspekter som bör ges stor tyngd vid en intresseavvägning. Förhållandet att krishanteringsdirektivet inte är särskilt tydligt eller analyserat ur ett effektivitetsperspektiv, medför en osäkerhet kring hur den nya rättsord- ningen kommer att fungera. Det finns därför än större anledning att se till att det finns mekanismer på plats som garanterar rättssäkra prövningar. Det finns även ett värde i att skapa ett enhetligt synsätt på denna typ av ingripanden, så att koherens i rättssystemet upprätthålls. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige anser att det bör övervägas att införa en förhandsprövning av åtminstone beslut om resolution. Den typ av åtgärder som resolutionsmyndigheten ges befogenhet att vidta går långt utöver vad som vanligtvis täcks av myndighetsbeslut. Att medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten har sakkunskap, resurser och operativ kapacitet som behövs för att tillämpa resolutionsåtgärder, borgar inte i tillräcklig grad för en rättssäker hantering i avsaknad av en oberoende förhandsprövning. Dessutom kan vetskapen om att planerade resolutionsåtgärder kommer att granskas av domstol i sig innebära att resolutionsmyndighetens överväganden blir mer sakligt grundade. Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut framhåller att mål om resolution kan förväntas vara synnerligen omfattande och avse stora ekonomiska värden.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 85.1 i krishanteringsdirektivet får medlemsstaterna kräva att beslut att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling. I skäl 92 till direktivet anges att eftersom krishanteringsåtgärder får vidtas akut på grund av allvarliga finansiella stabilitetsrisker i medlemsstaten och unionen, bör den nationella rätten föreskriva skyndsamma förfaranden avseende en ansökan till en rättslig myndighet om förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och domstolens behandling av en sådan ansökan. Med tanke på kravet att en krishanteringsåtgärd måste vidtas brådskande, bör domstolen ge sitt svar

Prop. 2015/16:5

743

Prop. 2015/16:5	inom 24 timmar och medlemsstaterna bör säkerställa att den berörda
	myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter det att domstolen gett
	sitt godkännande. Detta påverkar inte den rätt som de berörda parterna
	kan ha att lämna en ansökan till domstolen om att upphäva en
	krishanteringsåtgärd under en begränsad period efter det att resolutions-
	myndigheten fattat krishanteringsåtgärden.
	Med krisförebyggande åtgärd avses enligt artikel 2.1.101 i
	krishanteringsdirektivet utövande av befogenheter att dels avlägsna
	brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.6, dels åtgärda eller
	avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18, dels tillämpa
	någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, dels tillsätta
	en tillfällig förvaltare enligt artikel 29, dels skriva ned eller konvertera
	tillämpliga kapitalinstrument enligt artikel 59. Av artikel 59.1 framgår
	vidare att befogenheten att skriva ner eller konvertera tillämpliga
	kapitalinstrument kan vidtas både i den krisförebyggande fasen och i
	resolution tillsammans med en resolutionsåtgärd.
	Med krishanteringsåtgärd avses enligt artikel 2.1.102 i krishanterings-
	direktivet en resolutionsåtgärd, tillsättning av en särskild förvaltare enligt
	artikel 35 eller tillsättning av en person för att i resolutionsmyndighetens
	ställe utöva kontroll över företaget under resolution (artikel 72.1) och, i
	förekommande fall, upprätta och genomföra en affärsomorganisations-
	plan vid användning av skuldnedskrivningsverktyget (artikel 51.2).
	I detta lagstiftningsärende används begreppet krisavvärjande åtgärd i
	stället för krisförebyggande åtgärd. Det är dock samma slags åtgärder
	som avses (se avsnitt 6.1). Den föreslagna definitionen av resolutions-
	åtgärd omfattar samtliga krishanterande åtgärder enligt krishanterings-
	direktivet förutom beslut om att försätta ett företag i resolution. Ett
	sådant beslut är dock en förutsättning för att resolutionsmyndigheten ska
	kunna besluta om krishanterande åtgärder. Enligt regeringens förslag ska
	resolutionsmyndigheten besluta om åtgärder och undanröjande av hinder
	i resolutionsplaneringen (artiklarna 17 och 18), nedskrivning eller
	konvertering av tillämpliga kapitalinstrument utanför resolution (artikel
	59.3 a), försättande i resolution samt resolutionsåtgärder.
	Vid bedömningen av nödvändigheten av föregående domstolsprövning
	i svensk rätt för dels vidtagande av krisavvärjande åtgärder, dels beslut
	om resolution och resolutionsåtgärder kan, såsom flera remissinstanser
	påtalar, jämförelser göras med gällande beslutsordning på liknande
	rättsområden.
	Vad först gäller de krisavvärjande åtgärderna kan därvid konstateras
	att de till sin karaktär påminner om befintliga tillsynsåtgärder som
	Finansinspektionen har att besluta om och att de i flertalet fall ryms inom
	befintliga bemyndiganden och möjligheter till ingripanden enligt lagen
	(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, eller lagen
	(2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. De åtgärder
	som Finansinspektionen i dag kan besluta om enligt dessa lagar ställer
	inte något krav på förhandsgodkännande av domstol. Enligt regeringens
	mening finns det inte skäl att införa en annan beslutsordning för de
	krisavvärjande åtgärder som tillsynsmyndigheten och resolutions-
	myndigheten ska ha befogenhet att vidta enligt krishanteringsdirektivet.
	Resosolutionsmyndigheten och Finansinspektionen bör därför kunna
744	fatta beslut om sådana åtgärder utan krav på förhandsgodkännande av

domstol. Detsamma gäller för de andra åtgärder, som varken definieras som krisavvärjande eller krishanterande, som myndigheterna har att besluta om enligt krishanteringsdirektivet, exempelvis rörande minimikravet för nedskrivningsbara skulder (MREL) enligt artikel 45.

När det sedan gäller de krishanterande åtgärderna, dvs. beslut om resolution och resolutionsåtgärder, kan konstateras att det rör sig om för den enskilde synnerligen ingripande åtgärder i grundläggande rättigheter. I svensk rätt är liknande beslut i princip förbehållna domstol eller nämndmyndigheter med domstolsliknande funktioner. Ett exempel på det senare är den gällande ordningen för krishantering av banker. Vid införandet av lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut, den s.k. stödlagen, anfördes bl.a. följande (prop. 2008/09:61 s. 56).

De åtgärder som föreslås i denna proposition innebär ett ingrepp i aktieägarnas rättigheter, vilka omfattas av egendomsskyddet. Europa- konventionens artikel 6 innefattar en rätt till en rättvis och offentlig förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol eller domstolslik- nande nämnd. För att en rättssäker prövning ska kunna göras av de villkor för stöd som stödmyndigheten föreslagit, och myndighetens bedömning av att förutsättningar för tvångsinlösen föreligger, bör därför en särskild nämnd, Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut, inrättas. Denna är att betrakta som en domstol i Europakonventionens mening.

Som flera remissinstanser konstaterar uppvisar också resolutionsför- farandet stora likheter med insolvensrättsliga förfaranden, såsom konkurs, tvångslikvidation och företagsrekonstruktion, där föregående domstolsprövning förutsätts. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att de skäl som bär upp kravet på domstolsprövning för företagsrekonstruktion bör gälla på motsvarande sätt för resolutions- förfarandet. När lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion infördes konstaterades bl.a. följande (prop. 1995/96:5 s. 69).

Det kan redan inledningsvis finnas anledning att beröra frågan om handläggningen av ärenden om företagsrekonstruktion bör ske vid domstol eller, som ett par remissinstanser föreslagit, vid annan myndighet. Det står i den frågan klart att ett beslut om företags- rekonstruktion har betydande rättsverkningar, framför allt vad gäller borgenärernas rättsställning. Ett beslut om företagsrekonstruktion medför bl.a. att de under viss tid kommer att sakna rätt att göra sina fordringar gällande med hjälp av de exekutiva förfaranden som annars står till buds ... Ett sådant beslut är därför av den karaktären att det bör fattas av en opartisk och oberoende domstol. En sådan ordning torde också följa av föreskrifterna i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I konven- tionens artikel 6 föreskrivs att var och en, när det gäller att pröva bl.a. hans civila rättigheter och skyldigheter, har rätt till en opartisk och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol.

Regeringen konstaterar att de skäl som anfördes i de tidigare lagstiftningsärendena även gör sig gällande för resolutionsförfarandet. Enligt regeringens mening är rättsverkningarna av resolution dessutom mer betydande än de som följer av ett beslut om företagsrekonstruktion.

Prop. 2015/16:5

745

Prop. 2015/16:5 Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet konstaterar måste emellertid även intresset av ett snabbt och effektivt ingripande beaktas. Som resolutionsregelverket är utformat kommer beslut om resolution, om det blir aktuellt, att röra betydande värden och åtskilliga intressenters rättigheter. Vidare kommer konsekvenserna av ett beslut, eller avsaknaden därav, sannolikt inte vara begränsade till svenska förhållanden. Med hänsyn till intresset av ett skyndsamt förfarande anges, såvitt avser rättslig förhandsprövning, i skälen till krishanterings- direktivet att domstolen bör ge sitt svar inom 24 timmar. Mot bakgrund av Prövningsnämndens för stöd till kreditinstitut erfarenheter av ärenden enligt stödlagen och de motsvarande komplicerade bedömningar som ska göras enligt det regelverk som nu genomförs, kan det ifrågasättas i vilken utsträckning en förhandsprövning i domstol kan tillgodose kraven på skyndsamhet och rättssäkerhet. Det finns också andra frågor att ta ställning till för det fallet att en förhandsprövning i domstol bör införas. Det blir inte bara fråga om vilken domstol som i så fall bör handlägga ärendet, utan även frågor om rättens sammansättning och vilka processuella regler som bör gälla för förfarandet. Dessa frågor är inte belysta i utredningen. Med hänsyn härtill och till den korta genomförandetiden för krishanteringsdirektivet är det inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende införa en förhandsprövning av domstol när det gäller beslut om resolution och resolutionsåtgärder. Riksgäldskontoret bör därför få befogenhet att fatta sådana beslut utan föregående domstolsprövning. I syfte att allsidigt belysa de alternativ som finns bör dock förutsättningarna för att införa en ordning där sådana beslut fattas av domstol utredas vidare.

29.2Verkställighet och överklagande av beslut

29.2.1Verkställighet av beslut

Regeringens förslag: Riksgäldskontorets beslut om resolution och resolutionsåtgärder gäller omedelbart.

Riksgäldskontoret och Finansinspektionen får bestämma att beslut om krisavvärjande åtgärder, förbud, föreläggande eller återkallelse av tillstånd enligt den nya lagen om resolution ska gälla omedelbart.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innebär dock att åtgärder som ska kunna vidtas mot en EES-filial enligt den nya lagen om resolution ska gälla omedelbart. Vidare är möjligheten enligt utredningens förslag för myndigheterna att besluta om omedelbar verkställighet vidare och omfattar även beslut om åtgärder som inte är krisavvärjande eller ingripande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Bankföreningen anser att det bör framgå av lagtexten i vilka fall myndigheterna ska ha möjlighet att bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart. Även om den som ärendet berör har möjlighet att hos domstol begära inhibition av ett beslut måste

746

ramarna för beslutsprocessen framgå av lag, både av rättssäkerhets- och Prop. 2015/16:5 förutsebarhetsskäl.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 85.3 b i krishanterings- direktivet framgår att resolutionsmyndighetens beslut att vidta en krishanteringsåtgärd ska träda i kraft omedelbart. Med krishanterings- åtgärd avses, som framgår av det föregående, beslut om att försätta ett företag i resolution och beslut om resolutionsåtgärd. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om resolution att sådana beslut gäller omedelbart. Till skillnad från utredningen anser regeringen att denna bestämmelse inte bör omfatta åtgärder som vidtas mot en EES- filial. Det är inget krav enligt krishanteringsdirektivet att sådana beslut ska gälla omedelbart och det överensstämmer inte heller med den ordningen som gäller för Finansinspektionens motsvarande åtgärder enligt LBF och LVM. Regeringen ser ingen anledning att införa en annan ordning för de åtgärder som resolutionsmyndigheten bör kunna vidta mot en EES-filial enligt den nya lagen om resolution (jfr avsnitt 26.4.8 och det följande).

Svenska Bankföreningen anför att det direkt av lagen bör framgå i vilka fall myndigheterna ska ha möjlighet att bestämma att andra beslut än beslut om resolution och resolutionsåtgärd ska gälla omedelbart.

Artikel 85 i krishanteringsdirektivet ställer visserligen inte krav på att andra beslut än beslut om krishanteringsåtgärder ska gälla omedelbart. Enligt regeringens mening bör det dock vara möjligt för myndigheterna att bestämma att åtminstone beslut om krisavvärjande åtgärder, såsom nedskrivning eller konvertering utanför resolution och förelägganden för att undanröja hinder mot resolution, ska gälla omedelbart. Vidare bör myndigheterna ha samma möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet för andra förelägganden, förbud eller återkallelse av tillstånd för EES-filialer som beslutas med stöd av den nya lagen om resolution (jfr avsnitt 26.4.8). I sammanhanget kan konstateras att Finansinspektionen redan har motsvarande möjlighet, enligt 17 kap. 1 § LBF och 26 kap. 1 § LVM, att bestämma att förbud, föreläggande eller återkallelse enligt de lagarna ska gälla omedelbart.

Utöver de beslut som nu nämnts finns det andra beslut enligt den nya lagen om resolution, som varken är krisavvärjande eller av annan anledning behöver kunna gälla omedelbart, exempelvis Riksgäldskontoret beslut om minimikrav på nedskrivningsbara skulder inom ramen för det förberedande arbetet. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att låta den bestämmelse som föreslås för myndigheternas möjlighet att bestämma om omedelbar verkställighet omfatta även dessa beslut.

29.2.2Överklagande av beslut

Regeringens förslag: Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut enligt den nya lagen om resolution får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut som avser normgivning.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

747

Prop. 2015/16:5

748

Regeringens beslut enligt den nya lagen om resolution får inte överklagas.

Regeringens bedömning: Finansinspektionens beslut om krisav- värjande åtgärder rörande återhämtningsplaner, tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare får överklagas i samma ordning som andra beslut enligt sektorslagstiftningen. Det behövs därför inga genomförande- åtgärder i denna del.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. I utredningens förslag görs dock inget uttryckligt undantag från överklagandemöjligheten när det gäller normgivningsärenden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Kammarrätten i Stockholm anser att en fördjupad utredning av prövningsförfarandet och vilket domstolsslag som ska hantera prövningen bör påbörjas. Det är tveksamt om förvaltningsbesvär enligt allmänna regler är den lämpligaste besvärsordningen för resolution och resolutionsåtgärder. Överprövningen aktualiserar frågeställningar som rör civil-, insolvens- och associations- rätt, vilka normalt inte hanteras av allmän förvaltningsdomstol. Det bör därför övervägas om överklaganden av beslut om resolutionsåtgärder i stället bör prövas av allmän domstol. Såvitt framgår av förslaget är, bortsett från beslut om värdering och beslut fattade av en utländsk resolutionsmyndighet, samtliga beslut av resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen överklagbara. Frånvaron av precisering av vilka beslut som kan överklagas gör förslagets konsekvenser för domstolen svåröverskådliga och kan befaras leda till tillämpningsproblem. Förvaltningsrätten i Stockholm uppger att det med tanke på den nära koppling resolution har till konkurs och insolvensrätt bör övervägas om överprövning av resolutionsrelaterade beslut bör ligga i allmän domstol. Riktlinjer för vilka beslut enligt lagen som kan bli föremål för överklagande är nödvändiga. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framhåller att resolutionsförfarandets likheter med civilrättsliga institut, såsom företagsrekonstruktion, överväger varför allmän domstol bör vara det mest lämpliga forumet. Vidare finns det skäl att samla resolutionsförfaranden till en domstol, eftersom det ökar möjligheten att bygga upp kompetens och hantera ärendena. Riksgäldskontoret anser att det kan finnas skäl att överväga om alla åtgärder enligt lagen om resolution ska kunna överklagas eller om det specifikt ska anges vilka beslut som kan överklagas. Vissa beslut och åtgärder bör inte få överklagas var för sig utan endast i samband med att själva huvudbeslutet överklagas eller bara i samband med att den enskilde begär ekonomisk kompensation.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Överklagande av krisavvärjande åtgärder

Av artikel 85.2 i krishanteringsdirektivet framgår att medlemsstaterna ska föreskriva en rätt att överklaga ett beslut att vidta en krisavvärjande åtgärd eller ett beslut att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt direktivet.

De beslut som Finansinspektionen kommer att fatta inom ramen för den krisavvärjande verksamheten kommer i likhet med dagens ordning att kunna bli föremål för ingripanden av myndigheten i form av förelägganden, förbud att verkställa beslut eller anmärkning. Vid allvarliga överträdelser kan varning meddelas eller institutets tillstånd återkallas. Möjligheten för Finansinspektionen att besluta om krisavvärjande åtgärder som hänför sig till återhämtningsplaner, tidiga ingripanden och tillfällig förvaltare ryms inom ramen för befintliga bemyndiganden och ingripandemöjligheter enligt LBF och LVM. Det finns således redan en ordning för överklaganden av dessa beslut. Några genomförandeåtgärder i den delen är därför inte nödvändiga. Resolutionsmyndighetens beslut om krisavvärjande åtgärder avser framför allt resolutionsplaneringen och åtgärder för att undanröja hinder för resolution. I det föregående föreslås att grunderna för dessa beslut, liksom grunderna för Finansinspektionens beslut om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution, ska framgå av den nya lagen om resolution. Det bör därför införas en bestämmelse om överklagande i den lagen. Det finns ingen anledning att frångå den instansordning som normalt gäller för överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut. Överklagande bör därför ske till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.

Överklagande av beslut om resolution och resolutionsåtgärder

Enligt artikel 85.3 i krishanteringsdirektivet ska det säkerställas att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd har rätt att överklaga beslutet.

Som framgår av det föregående knyter de åtgärder som beslutas inom ramen för den krisavvärjande verksamheten i mångt och mycket an till befintliga tillsynsåtgärder. När det gäller beslut om resolution och resolutionsåtgärder är det dock inte lika självklart att dra paralleller till liknande typer av beslut som fattas av förvaltningsmyndigheter i dag. Resolution innefattar ett brett spektrum av åtgärder, som förutsätter komplexa ekonomiska bedömningar, avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen och bedömningar med statsfinansiella implikationer. Nuvarande ordning för krishantering av banker, dvs. stödlagen, ställer dock krav på liknande bedömningar. För prövningen av tvister enligt den lagen har en särskild prövningsnämnd inrättats. Skälen för detta har berörts i det föregående.

Utredningen har utgått från att frågan i detta sammanhang är om en motsvarande beslutsordning som i stödlagen bör införas eller om den normala instansordningen för förvaltningsbesvär bör följas. Som

Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar finns det emellertid även ett annat alternativ att beakta, nämligen om överprövning av beslut om resolution och resolutionsåtgärder bör ligga i allmän domstol. Ett skäl som talar för en sådan ordning är att allmän domstol handlägger liknade insolvensrättsliga ärenden, såsom konkurs, tvångslikvidation och företagsrekonstruktion. Med hänsyn härtill och till att beslut om resolution och resolutionsåtgärder bl.a. förutsätter att en

Prop. 2015/16:5

749

Prop. 2015/16:5

750

avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla resolutionsändamålen i samma utsträckning (jfr artikel 32.1 c och 32.5), kan det ifrågasättas om inte allmän domstol är bäst lämpad att överpröva resolutionsmyndighetens beslut. Samtidigt ska det också beaktas att beslut om resolution och resolutionsåtgärder även förutsätter goda kunskaper om fallissemangsgrunderna och de tillsynsåtgärder som finns att tillgå på det aktuella området (jfr artikel 32.1 a och b). De frågorna regleras i huvudsak i sektorslagstiftningen, där allmän förvaltningsdomstol ansvarar för överprövningen av Finansinspektionens beslut. Till detta kommer att allmän förvaltningsdomstol, enligt förslaget i det föregående, ska överpröva såväl Finansinspektionens som resolutionsmyndighetens beslut i den krisavvärjande fasen. Enligt regeringens mening finns det ett värde i att hålla överprövningen av beslut i den krisavvärjande och den krishanterande fasen samlade i samma domstolsslag. Sammantaget ger det bäst förutsättningar för specialisering i de aktuella frågorna. Vid sådana förhållanden bör överklagande av Riksgäldskontorets beslut om resolution och resolutionsåtgärder ske till allmän förvaltningsdomstol. Prövnings- tillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätt.

Med hänsyn till att överklagande av Finansinspektionens beslut om krisavvärjande åtgärder sker till Förvaltningsrätten i Stockholm, bör detsamma gälla för överklagande av Riksgäldskontorets beslut. En sådan ordning följer redan av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Detta behöver därför inte föreskrivas särskilt.

Överklagbarhet

Som framgår av det föregående ska alla beslut om krisavvärjande eller krishanterande åtgärder enligt krishanteringsdirektivet kunna överklagas (jfr artikel 85.2 och 85.3). Det innebär att Finansinspektionens beslut att avlägsna brister eller hinder för återhämtning, vidta åtgärder för tidigt ingripande, tillsätta en tillfällig förvaltare och skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument utanför resolution ska vara överklagbara. Vidare innebär det att Riksgäldskontorets beslut att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution, försätta ett företag i resolution, skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument i resolution, tillsätta en särskild förvaltare i resolution, tillsätta en person för att i myndighetens ställe utöva kontroll över företaget i resolution och vidta andra resolutionsåtgärder ska vara överklagbara. Samtliga åtgärder som nu har uppräknats måste vara möjliga att överklaga särskilt. Utöver beslut om krisavvärjande eller krishanterande åtgärder kan myndigheterna också fatta andra typer av beslut enligt den nya lagen om resolution, exempelvis rörande minimikravet för nedskrivningsbara skulder, som också måste vara överklagbara. Även beslut om ersättning från resolutionsreserven (se avsnitt 23.2) bör kunna överklagas av t.ex. en borgenär som anser sig ha fått för liten ersättning, eller av den som inte har fått ersättning men anser sig vara ersättningsberättigad. Utredningens förslag till genomförande tillgodoser detta.

Enligt regeringens mening bör dock vissa beslut enligt den nya lagen om resolution inte vara överklagbara. Det gäller dels regeringens beslut, exempelvis om statliga stabiliseringsåtgärder och finansiering i

resolution, dels myndighets beslut om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen. Enligt gällande rätt är beslut om stöd enligt stödlagen inte överklagbara (jfr 8 kap. 3 § andra stycket stödlagen). Normalt sett är inte heller myndighets beslut i normgivningsärenden överklagbara (se 20 § första stycket 5 jämförd med 22 a § förvaltningslagen [1986:223] och 30 § myndighetsförordningen [2007:515]). Det finns inte skäl att nu införa en annan ordning.

Vidare bör, i enlighet med förvaltningsrättsliga principer, de transaktioner och förvaltningsåtgärder som Riksgäldskontoret vidtar och som baserar sig på en beslutad resolutionsåtgärd inte vara överklagbara. Om exempelvis försäljningsverktyget tillämpas, bör således inte den efterföljande transaktionen av aktier eller andra tillgångar till förvärvaren kunna överklagas. Detta följer av att myndigheters faktiska handlande och verkställighet av fattade beslut inte är överklagbara och behöver inte anges uttryckligen i den nya lagen om resolution. Att verkställighetsbeslut inte bör vara överklagbara hänger samman med att rättsskyddsbehovet anses uppfyllt genom att resolutionsåtgärden är överklagbar och att effektiviteten i förfarandet inte ska kunna förhindras genom att i princip samma sak kan överklagas två gånger. Detta bör dock särskiljas från det fallet att resolutionsmyndigheten, med stöd av en beslutad resolutionsåtgärd, förelägger företaget i resolution att utföra densamma, exempelvis att sälja aktier till tredje man (jfr artikel 72.2 i krishanteringsdirektivet). I sådana fall bör föreläggandet, i enlighet med förvaltningsrättsliga principer, vara överklagbart för den som föreläggandet riktar sig mot och även för annan vars rättsställning påverkas.

Beslut som fattas av andra resolutionsmyndigheter inom EES är, såsom Kammarrätten i Stockholm påpekar, visserligen inte överklagbara i Sverige, men är å andra sidan inte heller beslut enligt den nya lagen om resolution. Regeringen delar inte heller fullt kammarrättens uppfattning såvitt avser beslut om värdering. Sådana beslut ska vara överklagbara enligt lagförslaget, dock inte särskilt eftersom de endast kan överklagas i samband med talan mot det beslut eller åtgärd som värderingen ligger till grund för. Artikel 36.13 i krishanteringsdirektivet ställer krav på att detta ska vara fallet. I övrigt innehåller direktivet inga krav på i vilka fall ett beslut inte ska kunna överklagas särskilt.

Som Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm och

Riksgäldskontoret påpekar finns det i den föreslagna lagen om resolution åtgärder och ställningstaganden som Finansinspektion och resolutions- myndigheten kan vidta eller har att göra, utan att de benämns beslut. Riksgäldskontoret nämner Finansinspektionens fastställande att ett företag fallerar som exempel och uppger att det endast ska kunna överprövas om och när resolutionsmyndighetens beslut att försätta ett företag i resolution överklagas. Mot bakgrund av att krishanterings- direktivet uttryckligen reglerar ett fall där beslut inte ska kunna överklagas särskilt kan det emellertid, enligt regeringens mening, ifrågasättas om den av Riksgäldskontoret föreslagna ordningen är möjlig. Läst motsatsvis innebär nämligen artikel 36.13 i krishanteringsdirektivet att andra beslut än värderingen ska kunna överklagas särskilt. Oavsett hur det förhåller sig med detta torde den praktiska konsekvensen av förfarandekraven enligt direktivet i princip bli densamma som följer av

Prop. 2015/16:5

751

Prop. 2015/16:5 den ordning Riksgäldskontoret anser bör gälla. Enligt förfarandekraven ska tillsynsmyndighetens fastställande endast tillhandahållas resolutions- myndigheten och vissa andra myndigheter, som ska upprätthålla sekretessen för uppgifterna (artikel 81.3). Det är först när resolutions- myndigheten har gjort sin prövning och beslutat om resolution som det aktuella företaget ska underrättas (artikel 83.2) och beslutet offentliggöras (artikel 83.4), varvid också aktieägare och borgenärer får kännedom om fastställandet av fallissemang.

Enligt regeringens mening finns det inte förutsättningar att nu reglera överklagbarheten närmare. I vilken mån som ställningstaganden m.m. som inte benämns beslut i den nya lagen om resolution kan överklagas får därför avgöras i rättstillämpningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och allmänna rättsgrundsatser.

29.2.3Klagorätt m.m.

Regeringens bedömning: Frågor om klagorätt, partsställning, laga kraft och delgivning får bedömas i det enskilda fallet utifrån gällande rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Kammarrätten i Stockholm anser att det är tveksamt om förvaltningsprocessuell talerätt enligt gällande rätt tillkommer samtliga personer som enligt krishanteringsdirektivet ska ha rätt att överklaga. Den stora kretsen taleberättigade medför praktiska svårigheter för domstolen, såsom att avgöra när beslut vinner laga kraft och vem som ska delges. Möjligheterna till internationell delgivning i förvaltningsrättsliga mål är begränsade. Förvaltningsrätten i Stockholm uppger att det föreslagna överprövningsförfarandet är svårt att tillämpa med hänsyn till att den taleberättigade kretsen kan komma att bli tämligen bred. Det kan medföra svårigheter att fastställa om ett beslut vunnit laga kraft. Vid beslut som kan medföra rättsverkningar för flera parter kan fråga uppstå om dessa bör medges tillträde till processen. I de fall ett företag under resolution inte överklagat en åtgärd, är det t.ex. oklart om en borgenär kan överklaga åtgärden, inklusive den underliggande ekonomiska värderingen. Vid en sådan prövning kan då uppstå fråga om andra intressenter som påverkas av värderingen ska medges tillträde till processen. Det är även tveksamt om lagförslaget fullt ut införlivar direktivets bestämmelser om talerätt. Det saknas analys av om den talerätt direktivet medger ligger i linje med talerätten enligt gällande rätt. Svenska Bankföreningen anser att det bör klargöras vem som har möjlighet att överklaga den åtgärd för vilken värderingen ligger till grund. I de fall företaget i resolution inte har överklagat en åtgärd har då borgenären möjlighet att klaga på åtgärden för att därmed också klaga på den underliggande värderingen? Om det inte är möjligt bör det lagen införas en möjlighet att överklaga en värdering även om något besvär mot själva åtgärden inte har anförts.

752

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 85.3 i kris- hanteringsdirektivet ska alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd ha rätt att överklaga beslutet. I skäl 88 till direktivet framgår bakgrunden till att klagorätten uttrycks på detta sätt. Där anges att i enlighet med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har de berörda parterna rätt till en rättvis rättegång och ett effektivt rättsmedel mot åtgärder som berör dem. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna överklagas. I artikel 47 i stadgan anges bl.a. att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. De fri- och rättigheter som i första hand kan bli föremål för kränkning vid återhämtning och resolution enligt krishanteringsdirektivet är näringsfriheten och egendomsskyddet (jfr skäl 24, 29, 49 och 130 till direktivet).

I svensk rätt framgår rätten att klaga på en förvaltningsmyndighets beslut i huvudsak av 22 § förvaltningslagen (1986:223). För klagorätt förutsätts dels att beslutet ska angå den som klagar (saklegitimation), dels att beslutet ska ha gått denne emot (kontraritet). Rätten att klaga på allmän förvaltningsdomstols och kammarrätts avgörande uttrycks på samma sätt i 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Saklegitimationen i svensk allmän förvaltningsrätt uttrycks alltså på i allt väsentligt samma sätt som i artikel 85.3 i krishanteringsdirektivet. När det gäller kravet på kontraritet finner regeringen inte att det begränsar kretsen av klagoberättigade enligt direktivet. Som framgår av skälen till direktivet har artikel 85.3 införts för att erinra om att alla vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts, ska kunna få sin sak prövad i domstol. Krishanteringsåtgärder som innebär en kränkning av t.ex. rätten till egendomsskydd får enligt regeringens mening även anses ha gått vederbörande emot.

Som Kammarrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Stockholm konstaterar kan kretsen av klagoberättigade bli ganska vid och omfatta, utöver företaget som försätts i resolution, såväl aktieägare som borgenärer och tredje man. Någon uttömmande uppräkning av vilka som ingår i den klagoberättigade kretsen låter sig emellertid inte göras. Det förutsätts dock inte att företaget som försatts i resolution överklagar den aktuella åtgärden för att även någon annan som är berörd av beslutet ska ha rätt att överklaga.

Om resolutionsmyndighetens beslut som värderingen ligger till grund för angår och har gått exempelvis en borgenär emot kan vederbörande överklaga värderingen i samband med att talan förs mot beslutet, och detta oavsett om företaget i resolution överklagar beslutet eller inte. Om borgenären däremot inte är berörd av beslutet på detta sätt, har denne inte heller rätt att överklaga värderingen. En sådan bestämmelse som Svenska Bankföreningen föreslår, som skulle möjliggöra separata överklaganden av värderingen, är inte förenlig med artikel 36.13 i krishanterings- direktivet och kan därför inte införas.

Såväl Kammarrätten i Stockholm som Förvaltningsrätten i Stockholm lyfter fram artikel 66.6 i krishanteringsdirektivet. Enligt regeringens mening ger inte den artikeln någon rätt utöver artikel 85 för aktieägare, borgenärer och tredje män att klaga på beslut som berör dem. Artikel 66.6 torde endast ställa krav på lagvalet vid prövningen av överklagande

Prop. 2015/16:5

753

Prop. 2015/16:5 i samband med resolutionsmyndighetens erkännande av någon annan resolutionsmyndighets inom EES beslut om vissa överföringar och nedskrivning eller konverteringar.

Mot den bakgrunden finner regeringen ingen anledning att införa en särskild bestämmelse för klagorätten i ärenden och mål som avser resolution eller resolutionsåtgärder. När det gäller möjligheten att inträda som part i processen, delgivning av beslut och bedömningen av laga kraft anser regeringen inte att det finns förutsättningar att införa en särskild ordning för mål och ärenden som kan uppkomma med anledning av de lagförslag som nu förs fram. Dessa frågor får därför bedömas utifrån gällande rätt.

29.2.4Krav på handläggningen

Regeringens förslag: Mål om resolution eller resolutionsåtgärder ska handläggas skyndsamt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Skyndsamhetskravet enligt utredningens förslag omfattar dock även mål om åtgärder som föreslås kunna vidtas mot EES-filialer enligt den nya lagen om resolution.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att även mål som gäller beslut om undanröjande av hinder mot resolution bör handläggas skyndsamt. Under den period som domstolsprocessen pågår ska beslutet om resolutionsplanen skjutas upp, vilket betyder att det inte kommer att finnas någon fungerande plan förrän myndigheternas beslut vunnit laga kraft. Även om myndigheterna får bestämma att besluten ska gälla omedelbart finns risken att besluten inhiberas och att planen av det skälet inte kommer kunna färdigställas förrän överklagandet är avgjort.

Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut uppger att dess ärenden enligt 3 och 4 kap. stödlagen ska handläggas skyndsamt och att detsamma rimligen måste gälla överklaganden av beslut rörande resolution.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 85.3 i krishanterings- direktivet framgår att överklagade av beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska prövas skyndsamt. Eftersom förvaltnings- processlagen inte innehåller något krav på skyndsam handläggning, bör det i den nya lagen om resolution finnas en bestämmelse att mål om resolution och resolutionsåtgärder ska handläggas skyndsamt. De åtgärder som resolutionsmyndigheten ska kunna vidta mot EES-filialer enligt förslagen i detta lagstiftningsärende utgör inte resolutionsåtgärder och omfattas därför inte av skyndsamhetskravet (jfr avsnitt 26.4.8). I sammanhanget kan noteras att det inte heller föreligger något skyndsamhetskrav på domstolens handläggning av mål som gäller Finansinspektionens beslut om motsvarande åtgärder mot filialer enligt sektorlagstiftningen.

Enligt Riksgäldskontoret bör även mål som gäller beslut om undanröjande av hinder mot resolution handläggas skyndsamt. Enligt

regeringens mening gör sig emellertid inte behovet av skyndsamhet

754

gällande med samma styrka i sådana fall. Ett skäl till att skyndsamhet är Prop. 2015/16:5 påkallad i fråga om mål som rör resolution och resolutionsåtgärder är att

den enskildes rättigheter har inskränkts på något ingripande sätt. I planeringsstadiet är detta inte fallet. I dagsläget är det dessutom svårt att uppskatta antalet mål rörande resolutionsplaneringen som skulle kunna uppstå vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vid sådana förhållan- den bör skyndsamhetskravet inte utsträckas till att även gälla mål om undanröjande av hinder för resolution.

29.2.5Riksgäldskontorets ekonomiska bedömning

Regeringens bedömning: Allmänna förvaltningsrättsliga bestämmel- ser innebär att de ekonomiska bedömningar som har legat till grund för Riksgäldskontorets beslut om resolution och resolutionsåtgärder kommer att utgöra underlag för rättens prövning av det överklagade beslutet. Någon särskild genomförandeåtgärd i denna del är därför inte nödvändig.

Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att det i den nya lagen om resolution ska anges att de ekonomiska bedömningarna ska vara en del av rättens prövning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Kammarrätten i Stockholm noterar att formuleringen i krishanteringsdirektivet kan uppfattas som att domstolen ska godta myndighetens ekonomiska bedömning utan att överpröva den, vilket vore ett betydligt mer långtgående krav än utredningens förslag. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det inte har diskuterats om krishanteringsdirektivets krav att den ekonomiska bedömningen ska ligga till grund för domstolens bedömning är avsedd att begränsa domstolens prövning eller förtydliga att bedömningen utgör processmaterial. Vid en prövning av resolutionsbeslut kan ekonomiska bedömningar kräva att sakkunnig expertis behöver tillföras domstolen. Riksgäldskontoret anser att det bör klargöras att det är den som påstår att en oberoende värdering är felaktig som har bevisbördan.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 85.3 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna se till att resolutions- myndighetens ekonomiska bedömning ska användas som grund för domstolens bedömning av överklagandet. Av skäl 89 till direktivet framgår dock att bedömningarnas komplicerade karaktär inte bör hindra nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutions- myndigheter åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.

Av 30 § förvaltningsprocesslagen framgår att rättens avgörande ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Enligt 8 § samma lag har rätten också en skyldighet att se till att ett mål blir utrett som dess beskaffenhet kräver. Vidare framgår av 25 §

förvaltningslagen att, om ett överklagande inte avvisas som för sent

755

Prop. 2015/16:5 inkommet, ska den myndighet som har meddelat beslutet överlämna överklagandet och övriga handlingar i ärendet till den myndighet som ska pröva överklagandet.

Enligt regeringens mening innebär inte krishanteringsdirektivets krav att domstolen vid sin överprövning ska beakta Riksgäldskontorets ekonomiska bedömningar att domstolen också är bunden av desamma. Det framgår tydligt av skälen till den relevanta artikeln att domstolen är fri att göra sin egen bedömning av Riksgäldskontorets ekonomiska bedömning, liksom av övrigt processmaterial i målet. Kravet som krishanteringsdirektivet ställer i denna del kan därför endast uppfattas som att den ekonomiska bedömningen ska utgöra ett underlag för domstolens prövning. Detta ligger också inom artikelns ordalydelse. Vid detta förhållande finns det ingen anledning att införa en särskild bestämmelse i lagen om resolution att den ekonomiska bedömningen ska tillföras handlingarna i målet. En sådan ordning följer redan av allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser som berörts ovan.

Vad gäller Riksgäldskontorets synpunkt kan det konstateras att krishanteringsdirektivet inte ger någon närmare ledning om bevisbördans placering vid domstolens slutliga avgörande (jfr dock vad som gäller för inhibition i följande avsnitt). Enligt regeringens mening bör därför de allmänna principerna för bevisbördans placering i förvaltningsmål gälla vid bedömningen av den oberoende värderingens materiella riktighet.

29.2.6Inhibition av beslut

Regeringens förslag: Endast om det är förenligt med det allmännas intresse, får den domstol som ska pröva ett överklagat beslut om resolution eller resolutionsåtgärder besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen bedömer att krishanteringsdirektivet inte föranleder någon begränsning av möjligheterna att meddela inhibition enligt förvaltningsprocesslagen och föreslår därför ingen särskild bestämmelse om inhibition.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om krishanteringsdirektivets presumtion är förenlig med förvaltnings- processens allmänna inhibitionsinstitut och anser att frågan om inhibition borde ha reglerats särskilt. Svea hovrätt ifrågasätter om en automatisk presumtion mot inhibition är i linje med gällande rätt. Förvaltningsrätten i Stockholm uppger att enligt betänkandets logik skulle det i alla mål om resolutionsåtgärder, även då utgången framstår som oviss, följa en presumtion mot inhibition enbart till följd av resolutionsåtgärders allmänna syfte. Detta synsätt föregriper rättens prövning i inhibitions- frågan snarare än talar för att en sådan presumtion redan föreligger enligt nuvarande ordning.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 85.4 i krishanterings- direktivet anges att resolutionsmyndighetens beslut om resolution och

resolutionsåtgärder ska träda i kraft omedelbart och att inlämnande av ett

756

överklagande inte ska innebära automatiskt uppskjutande av det Prop. 2015/16:5 bestridda beslutet. I artikeln anges vidare att beslutet ska skapa en

motbevisbar presumtion att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet. En sådan ordning har ansetts nödvändig av lagstiftarna med hänsyn till att direktivet syftar till att täcka synnerligen brådskande situationer och att uppskjutande av resolutions- myndigheters beslut skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner (skäl 90).

Enligt 28 § förvaltningsprocesslagen får den domstol som ska pröva ett överklagande besluta att det överklagade beslutet, om det annars skulle gälla omedelbart, tills vidare inte ska gälla (inhibition). Eftersom ett beslut om resolution och resolutionsåtgärder ska gälla omedelbart skulle en överprövande domstol ha möjlighet att, enligt denna bestämmelse, skjuta upp verkställigheten av det överklagade beslutet. Krishanterings- direktivet förbjuder visserligen inte inhibition, men vid prövning därav måste presumtionen vara att det skulle strida mot det allmännas intresse att meddela inhibition. De allmänintressen som här avses är desamma som uttrycks i resolutionsändamålen (jfr avsnitt 15.1). En motsvarande presumtion föreligger emellertid inte enligt förvaltningsprocesslagen. Där är utgångspunkten i stället en bedömning av sannolikheten för ett slutligt bifall till överklagandet i målet. Eftersom inhibition enligt förvaltningsprocesslagen kan meddelas ex officio av domstolen förutsätts inte heller att klaganden för någon motbevisning i frågan om inhibition skulle strida mot det allmänna intresset. I princip är det möjligt för domstolen att besluta om inhibition enbart utifrån den utredning som myndigheten ger in till domstolen i samband med den enskildes överklagande. Enligt regeringens mening är därför förutsättningarna för att meddela inhibition enligt förvaltningsprocesslagen inte förenliga med de krav som krishanteringsdirektivet ställer. Inhibition av beslut om resolution eller resolutionsåtgärder bör därför regleras särskilt i den nya lagen om resolution. Regeringen föreslår att det i den nya lagen införs en bestämmelse att den domstol som ska pröva ett överklagat beslut om resolution eller resolutionsåtgärder får besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla, endast om inhibition är förenligt med det allmännas intresse. Vid sin prövning av frågan om inhibition ska meddelas har domstolen därmed att utgå från att inhibition strider mot det allmännas intresse. Endast om klaganden åberopar sådana omständigheter och bevis som motbevisar presumtionen får inhibition meddelas.

29.2.7Upphävande av beslut och ersättning för förlust

Regeringens bedömning: Krishanteringsdirektivets krav att en dom- stols upphävande av beslut om resolution eller resolutionsåtgärder i vissa fall inte ska påverka resolutionsmyndighetens efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som baserat sig på det upphävda beslutet, och att korrigerande åtgärder för det felaktiga beslutet i sådana fall ska vara begränsad till ersättning för förlust, föranleder inga genomförandeåtgärder.

757

Prop. 2015/16:5	Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
	ning.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen
	eller har inget att invända mot den. Riksgäldskontoret framhåller vikten
	av att resolutionsåtgärder står fast även om beslut överklagas och ändras
	av högre instans. Den enskilde får i stället begära ekonomisk ersättning i
	efterhand. Detta bör framgå av lagtexten. Aktieägare och borgenärer bör
	ha rätt till ersättning om det ekonomiska utfallet i resolutionen blivit
	sämre än utfallet i konkurs eller likvidation eller till skadestånd enligt
	skadeståndslagen (1972:207). Om kraven på ersättning ska handläggas i
	allmän domstol, bör det i lag anges på vilka grunder som ersättning ska
	utgå och olika parters krav så långt som möjligt handläggas gemensamt
	för att undvika motsägande resultat i olika processer. Kammarrätten i
	Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm och Svea hovrätt konstaterar
	att krishanteringsdirektivets bestämmelser om följden av ett upphävt
	beslut om resolution eller resolutionsåtgärder inte har föranlett någon
	reglering i lagförslaget. Enligt Kammarrätten i Stockholm och Svea
	hovrätt är det tveksamt om den ordning som anges i krishanterings-
	direktivet följer av gällande rätt. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att
	innebörden av artikel 85.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet är
	oklar och därför svår att tillämpa. Rekonstruktör- och konkursförvaltar-
	kollegiet i Sverige saknar lagförslag om hur ersättningsfrågan ska
	handläggas och ifrågasätter om ersättningsansvar i andra fall ska beslutas
	av ansvarig myndighet eller om detta också ska avgöras i domstol.
	Stockholms tingsrätt uppger att förhållandet att de åtgärder som vidtagits
	av resolutionsmyndigheten inte upphävs om ett beslut om resolution
	undanröjs efter överklagande inte framstår som helt okomplicerat i
	förhållande till tredje part. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är i
	linje med gällande rätt, eftersom huvudregeln vid hävning och ogiltighet
	är att prestationerna ska gå åter. Det framstår inte som klart vem som
	skulle vara ersättningsberättigad. Tingsrätten föreslår att en lagregel om
	rätt till ekonomisk ersättning från staten införs.
	Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 85.4 andra stycket i
	krishanteringsdirektivet framgår att, när det är nödvändigt att skydda
	tredje man som i god tro och genom vidtagna resolutionsåtgärder har
	förvärvat aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller
	skulder i ett företag i resolution, ska domstolens upphävande av en
	resolutionsmyndighets beslut inte påverka några efterföljande
	administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutions-
	myndigheten beslutat om och som baserade sig på det upphävda beslutet.
	I det fallet, ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut
	eller en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheten begränsas till
	ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av beslutet eller
	åtgärden.
	Den aktuella artikeln synes inte vara begränsad till det fallet att det
	inledande resolutionsbeslutet eller den resolutionsåtgärd varigenom
	tredje man gör sitt förvärv upphävs. Det förutsätts visserligen att tredje
	man har gjort ett godtrosförvärv i resolutionsförfarandet, exempelvis
	genom en tillämpning av försäljningsverktyget, men artikelns
	ordalydelse omfattar även det fallet att en annan resolutionsåtgärd som
758	föregår den åtgärden upphävs. I det sammanhanget kan konstateras att

innan resolutionsmyndigheten överlåter aktier eller andra tillgångar till tredje man ska flera andra, var för sig överklagbara, resolutionsåtgärder ha vidtagits. Det förutsätts bl.a. att resolutionsmyndigheten har beslutat om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument och indragning eller överföring av existerande aktier eller, om företaget haft ett positivt substansvärde, utspädning av aktieägarnas äganderätt genom konvertering (jfr artiklarna 47.1, 60.1 a och 60.5 i krishanterings- direktivet). Därutöver kan överlåtelsen till tredje man föregås av ytterligare resolutionsåtgärder, såsom nedskrivning eller konvertering av seniora skulder med stöd av skuldnedskrivningsverktyget.

Vilken typ av administrativa åtgärder som avses i artikel 85.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet beror på vilken resolutionsåtgärd som upphävs. Om exempelvis beslutet att sälja tillgångar upphävs, ska den på beslutet grundade transaktionen till tredje man inte påverkas. Om beslutet att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument till aktier upphävs, borde vidare en på beslutet grundad registrering i exempelvis bolagsregister och aktiebok inte påverkas. Följden blir att rättsläget inte ska återställas till det som rådde innan den beslutade resolutionsåtgärden verkställdes. Som nämnts ovan gäller detta dock enligt direktivet endast om det är nödvändigt för att skydda tredje man vid ett godtrosförvärv. I det sammanhanget kan noteras att skäl 91 till krishanteringsdirektivet kan ge intryck av att artikel 85.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet omfattar ytterligare ett fall. Skälet kan nämligen läsas som att där det behövs för att säkerställa stabiliteten på de finansiella marknaderna, bör ett överklagande inte påverka någon senare förvaltningshandling eller transaktion som ingåtts på grundval av ett ogiltigförklarat beslut. Eftersom detta inte inryms under artikelns ordalydelse, ställer dock krishanteringsdirektivet inget krav på en sådan ordning i nationell rätt. Frågan om det finns anledning att gå utöver krishanteringsdirektivet och vilka konsekvenser det skulle få är inte utredd. I sammanhanget kan konstateras att frågan dessutom har anknytning till grundläggande rättssäkerhetskrav, såsom rätten till ett effektivt rättsmedel. Med hänsyn härtill föreligger inte förutsättningar att i lag införa någon allmän princip, såsom Riksgäldskontoret förordar, att resolutionsåtgärder ska stå fast även om beslut överklagas och ändras av högre instans.

Flera remissinstanser ifrågasätter om artikel 85.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet ställer några andra krav än vad som redan följer av gällande rätt. Den som anser sig ha lidit skada till följd av resolutions- myndighetens felaktiga beslut eller åtgärd kan begära skadestånd hos Justitiekanslern eller väcka talan mot staten i allmän domstol. Med hänsyn härtill föranleder artikel 85.4 andra stycket i krishanterings- direktivet inga genomförandeåtgärder. Det kan dock finnas anledning att närmare utreda om en särreglering av dessa frågor bör införas.

Riksgäldskontoret anser att olika parters krav så långt som möjligt ska handläggas gemensamt för att undvika motsägande resultat i olika processer. Enligt regeringens mening bör de bestämmelser som i allmänhet gäller för kumulation av mål vid allmän domstol vara tillräckliga när det gäller handläggningen av sådana mål som nu är i fråga.

Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige ifrågasätter om ersättningsansvar i andra fall ska beslutas av ansvarig myndighet eller

Prop. 2015/16:5

759

Prop. 2015/16:5 om detta också ska avgöras i domstol. I detta lagstiftningsärende föreslås att ersättning i andra fall, dvs. vid tillämpning av reglerna att ingen aktieägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än i konkurs eller likvidation, ska prövas av resolutionsmyndigheten i första instans (se avsnitt 23.2). Resolutionsmyndighetens beslut är dock överklagbart till allmän förvaltningsdomstol.

30Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagen om resolution, lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut samt de följdändringar som syftar till att genomföra krishanteringsdirektivet i svensk rätt ska träda i kraft den 1 februari 2016.

Bestämmelser om krav på avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering i avtal som lyder under lagen i tredjeland ska tillämpas på avtal och skuldförbindelser som emitterats eller ingåtts fr.o.m. den 1 februari 2016.

Resolutionsavgift tas ut första gången 2016. För 2016 ska avgiften reduceras till hälften.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehåller dock inget datum för lagarnas ikraftträdande eller förslag om halverad avgift för 2016.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstryker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör tydliggöras att stabilitets- respektive resolutionsavgift ska tas ut under de dagar på året som respektive regelverk varit i kraft. Kommuninvest Ekonomisk förening föreslår att det införs övergångsbestämmelser som är gällande i minst sex månader från det att den nya lagstiftningen är antagen för att de institut som berörs av lagstiftningen ska beredas skälig tid för att uppfylla de krav som framgår av det nya regelverket. Svenska Bankföreningen anser att krishanteringsdirektivet innehåller för få övergångsbestämmelser och att regeringen borde försöka mildra de negativa effekterna av det. Vidare anser Bankföreningen att det finns starka skäl för att Sverige bör utnyttja möjligheten till senare ikraft- trädandedatum för bestämmelserna om avtalsenlig skuldnedskrivning.

Skälen för regeringens förslag

Datum för ikraftträdande

Enligt artikel 130.1 i krishanteringsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 31 december 2014 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa krishanteringsdirektivet. Bestämmelserna ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2015. Detta gäller dock inte artiklarna 43–58 som behandlar skuldnedskrivningsverktyget. De artiklarna ska i stället börja tillämpas senast den 1 januari 2016.

760

Det har inte varit möjligt att genomföra krishanteringsdirektivet inom Prop. 2015/16:5 föreskriven tidsfrist. Det är därför angeläget att det görs så snart som

möjligt. De nu föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 februari 2016.

Kommuninvest Ekonomisk förening och Svenska Bankföreningen framför önskemål om övergångsbestämmelser. Regeringen kan med anledning härav konstatera att krishanteringsdirektivet inte ger utrymme för övergångsregler på det sätt som efterfrågas av Kommuninvest och Bankföreningen utom vad avser avtalsenlig skuldnedskrivning (se nedan).

Avtalsenlig skuldnedskrivning

I avsnitt 11.1 behandlas avtalsenlig skuldnedskrivning och vikten av att säkerställa att skuldinstrument som lyder under ett annat lands lag, i praktiken länder utanför EES, kan skrivas ned eller konverteras inom ramen för skuldnedskrivningsverktyget. Enligt förslaget ska företagen bli skyldiga att låta de skulder som de ger ut omfattas av avtalsklausuler som erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras till följd av ett beslut om resolution av svenska myndigheter. Verkställig- heten av resolutionsmyndighetens beslut säkerställs därmed oavsett om lagstiftningen i det land där resolutionsmyndighetens beslut ska verkställas erkänner att ett sådant beslut får verkställas i landet eller inte.

Genom att lagen om resolution, som innehåller bestämmelser om avtalsenlig skuldnedskrivning, kommer att träda i kraft den 1 februari 2016 kan Svenska Bankföreningens synpunkter i denna del anses omhändertagna. Av övergångsbestämmelserna bör det framgå att bestämmelsen tillämpas på avtal som lyder under lagen i tredjeland och ingåtts efter ikraftträdandet, dvs. efter den 31 januari 2016.

Resolutionsavgift

I avsnitt 25 som handlar om finansieringsarrangemang behandlas bl.a. resolutionsavgiften. Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala årliga avgifter till resolutionsreserven bestående av en resolutionsavgift och – om behov uppstår – en tilläggsavgift. Eftersom resolutionsavgift ska tas ut för innevarande år behövs det ingen sådan övergångsbestämmelse som utredningen föreslår.

Riksgäldskontoret anser att det bör tydliggöras att stabilitets- respektive resolutionsavgift ska tas ut under de dagar på året som respektive regelverk varit i kraft. Som framgår av avsnitt 25.2.2 anser regeringen att uttaget av stabilitetsavgift ska upphöra efter det att avgifterna för 2015 har samlats in. Mot bakgrund av att det under 2016 även kommer att tas ut stabilitetsavgift som avser 2015 och att avgiftsskyldighet för resolutionsavgift inte kommer att föreligga förrän den nya resolutionslagens ikraftträdande, bör uttaget av resolutionsavgift för 2016 reduceras. Det bör därför anges i övergångsbestämmelserna att det för 2016 bara ska tas ut halv resolutionsavgift.

761

Prop. 2015/16:5

762

31 Förslagets konsekvenser

31.1Allmänt

Krishanteringsdirektivet innebär att ett nytt och mycket omfattande regelverk införs i syfte att hantera fallerande kreditinstitut och värde- pappersbolag. Bestämmelserna i krishanteringsdirektivet anger, ofta i detalj, hur förfarandet för krishantering bör utformas och ger långtgående befogenheter åt relevanta myndigheter, främst resolutionsmyndigheten.

Ett flertal remissinstanser, däribland Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Riksgäldskontoret, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Rekonstruktör- och konkurs- förvaltarkollegiet (REKON) i Sverige, Svenska fondhandlareföreningen samt Svenskt Näringsliv, framhåller att konsekvenserna av kris- hanteringsdirektivet är svåra att på förhand överblicka. Regeringen kan i detta sammanhang enbart konstatera att Sverige måste genomföra EU- direktiv i svensk rätt.

Konsumentverket, Tillväxtverket, Finansbolagens förening, Spar- bankernas riksförbund och Svenskt Näringsliv anser att det saknas tillräcklig analys av förslagets effekter för företag, konsumenter, investerare och andra privata aktörer, speciellt med avseende på dessas kostnader. Regelrådet underkänner utredningens konsekvensanalys både med avseende på administrativa och finansiella kostnader för finansiella företag. Svensk Försäkring anser att effekterna av skuldnedskrivnings- verktygets eventuella påverkan på försäkringsföretagens investeringsvilja inte utretts, och Svenska Bankföreningen påpekar att kommande tekniska standarder från Eba gör det svårt att i dagsläget bedöma förslagets konsekvenser.

Mot bakgrund av komplexiteten och omfattningen av det nya regelverket har regeringen viss förståelse för denna kritik. Det bör dock framhållas att EU-kommissionen redan när ursprungsförslaget lades gjorde en konsekvensanalys (Commission Staff Working Document Impact Assessment, Brussels, 6.6.2012 SWD [2012] 166 final) innehållande bl.a. kvantitativa uppskattningar av effekterna av förslagets olika verktyg.

31.2Samhällsekonomiska konsekvenser

31.2.1Finanskriser är mycket dyra

Regeringen hänvisar i prop. 2013/14:228 (s. 262) till beräkningar från IMF och Eurostat som visade att den senaste finanskrisen kostade omkring åtta procent av EU:s BNP samt medförde ett produktionsbortfall på sex procent i EU, samt till att motsvarande 39 procent av EU:s BNP mellan oktober 2008 och oktober 2010 lades till stödåtgärder till banker i kris. Detta är offentliga medel som med fördel skulle ha kunnat användas till annat om det inte blivit kris. Eftersom en finansiell kris tar stora resurser från såväl offentlig som privat sektor i anspråk, och eftersom resursåtgången vidare är mycket oförutsägbar, är det av största vikt att

minska sannolikheten för kris. Det gör att statens verksamhet i sig blir Prop. 2015/16:5 mer förutsägbar och att statsapparaten därför fungerar bättre. Så tjänar

alla samhällets aktörer på finansiell stabilitet.

31.2.2Det nya regelverket syftar till att minska kostnaderna för krishantering

Reglerna i krishanteringsdirektivet innebär, på ett övergripande plan, att kostnaderna för att hantera ett institut i kris till stor del kommer att bäras av institutets borgenärer (genom skuldnedskrivning och konvertering) och av dess ägare. Även det finansieringsarrangemang (resolutions- reserven) som i vissa fall kan skjuta till medel ska finansieras av instituten genom resolutionsavgift. De medel från resolutionsreserven som skjuts till för att täcka kostnader inom ramen för ett resolutions- förfarande har alltså betalats in till reserven av instituten. Om medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga, får resolutionsreserven ta upp lån, i första hand i Riksgäldskontoret. Även kostnaderna för sådana lån ska dock i slutändan täckas genom avgifter från instituten, t.ex. genom sådana tilläggsavgifter som syftar till att återställa en positiv behållning i resolutionsreserven.

Möjligheten att i ett resolutionsförfarande skjuta till statliga medel, utöver vad som enligt direktivets bestämmelser får tillskjutas från resolutionsreserven, är starkt begränsad. De s.k. statliga stabilitets- verktygen får bara användas i en exceptionell situation med en systemkris. Det finns dock vissa möjligheter att ge förebyggande statligt stöd enligt den nya stödlagen. I sådana fall tas medel ur stabilitetsfonden.

Det nya regelverket syftar således till att statens kostnader för krishantering ska minska och att kostnader i större utsträckning ska bäras av privata aktörer. Förutom att de direkta kostnaderna för krishantering i större utsträckning ska bäras av privata aktörer bör även den statliga subventionen av institutens finansiering, genom den s.k. implicita statsgarantin, minska (se avsnitt 31.3.1). Det är dock svårt att mer i detalj uppskatta de ekonomiska effekterna för staten av den nya lagstiftningen.

Även de totala samhällsekonomiska kostnaderna för krishantering kan komma att minska till följd av det nya regelverket. Om de privata aktörerna, särskilt borgenärer till företag som omfattas av regelverket, i större utsträckning bär ansvaret för kostnader i samband med resolution kan detta få till följd att lån till sådana företag bedöms som mer riskfyllda. En följd av detta kan bli att borgenärer får incitament att mer noggrant analysera sin utlåning till dessa företag, och att borgenärerna efterfrågar ersättning för den ökade risken i utlåningen. I den utsträckning som en ökad riskpremie minskar den implicita statsgarantin innebär detta att utlåning till dessa företag prissätts på ett mer marknadsmässigt sätt. En mer rättvisande prissättning på krediter till de företag som omfattas av regelverket bör också, allt annat lika, minska risken för fallissemang. Detta innebär i sin tur att de totala förväntade kostnaderna för krishantering av sådana företag minskar. På samma sätt som i fråga om de minskade kostnaderna för staten är det dock mycket svårt att uppskatta effekterna mer i detalj.

763

Prop. 2015/16:5 Sammanfattningsvis innebär det nya regelverket att såväl statens kostnader för krishantering som de totala samhällsekonomiska kostnaderna för krishantering bör minska i en inte obetydlig utsträckning.

31.3Konsekvenser för enskilda

31.3.1Konsekvenser för systemviktiga finansiella institut

Eftersom vissa finansiella företag, framför allt stora och komplexa banker, har varit för viktiga för det finansiella systemet för att få gå omkull, har lånefinansiärerna vetat om att konkurs inte är ett realistiskt alternativ för staten. Då det inte heller har funnits tvångsmedel för att låta borgenärer bidra till resolutionen har det varit förknippat med en låg risk att ge lån till systemviktiga banker. Denna implicita statsgaranti har inneburit att de systemviktiga företagen har fått lägre finansierings- kostnader och därmed fått en konkurrensfördel gentemot mindre institut som kan tillåtas gå i konkurs. Riksbanken har exempelvis uppskattat värdet på den implicita statsgarantin för de fyra svenska storbankerna till i genomsnitt 30 miljarder kronor per år mellan 2002–2010, vilket motsvarar runt 55 procent av den genomsnittliga vinsten under motsvarande år (Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhälls- ekonomisk analys, Sveriges riksbank, december 2011). Finansinspek- tionen har i en rapport från 2015 uppskattat garantins storlek till mellan 6 och 14 miljarder kronor (FI-analys nr. 1, april 2015: Den implicita statliga garantin till systemviktiga banker).

Förslaget syftar till att även stora systemviktiga institut ska kunna avvecklas och rekonstrueras och att även borgenärer ska vara med och bära förluster. Därmed minskas den implicita statsgarantin. Detta kommer att innebära, allt annat lika, dels ett mindre behov av offentliga medel för att finansiera resolution, dels en utjämnad konkurrens på bankmarknaden. En bättre konkurrens gynnar allmänheten och de andra, mindre finansiella företagen.

Förslaget innebär en ökad administrativ börda för instituten. Mot bakgrund av de positiva samhällsekonomiska effekter som en minskad risk för kriser torde medföra (se avsnitt 31.2.2) framstår en viss ökning av den administrativa bördan som rimlig. Dessutom följer rapporteringskrav m.m. i stor utsträckning av bestämmelser i krishanteringsdirektivet som Sverige har att genomföra även om kraven innebär en ökad administrativ börda för de berörda företagen.

31.3.2Konsekvenser för icke systemviktiga finansiella institut

Liksom tidigare (jfr t.ex. prop. 2009/10:30 s. 18) anser regeringen att en stabilare finansiell marknad bl.a. medför att samtliga kreditinstituts finansieringsmöjligheter förbättras. Det är därför rimligt att också samtliga kreditinstitut och företag som omfattas av lagen deltar i finansieringen av resolutionsfonden, även om de icke systemviktiga

764

instituten kanske inte kommer att försättas i resolution om de hamnar på Prop. 2015/16:5 obestånd.

Den delegerade akt som styr avgiftsuttaget (Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 av den 21 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution) gör dessutom att bördan för mindre institut minskar avsevärt såsom beskrivs i avsnitt 25 om finanseringsarrangemangen. Dessutom bör det beaktas att det nya regelverket torde minska värdet av den implicita statsgarantin för de största bankerna. Detta gynnar främst de mindre instituten.

Förslaget innebär en ökad administrativ börda även för de mindre instituten. Mot bakgrund av de positiva samhällsekonomiska effekter som kan förutses framstår en viss ökning av den administrativa bördan som rimlig, på motsvarande sätt som i fråga om de större instituten. Kraven på instituten är, på samma sätt som i förhållande till de större instituten, till stor del en följd av bindande regler i krishanterings- direktivet.

Det bör dock framhållas att den nu föreslagna lagstiftningen ska tillämpas proportionerligt. Proportionalitetsprincipen blir särskilt viktig i förhållande till de mindre instituten, och möjliggör att kraven i förhållande till dem kan vara mindre omfattande där det bedöms befogat. Detta bör i sin tur minska den totala administrativa bördan för de mindre instituten och ge utrymme för flexibilitet i tillämpningen av regelverkets krav.

31.3.3Konsekvenser för konsumenter på finansmarknaden

För konsumenter som nyttjar institutens tjänster kommer förslaget inte att innebära några större märkbara förändringar. Även i en krissituation, då ett institut försätts i resolution, kommer konsumenten i många fall ha fortsatt tillgång till bankens tjänster. Detta kan ses i kontrast mot konkursförfarande där bankens verksamhet gentemot konsumenten upphör. Ett av regelverkets uttryckliga syften är att skydda konsumenter, speciellt insättare. Regeringens bedömning är att konsumenter och insättare i och med genomförandet av krishanteringsdirektivet kommer stå relativt sett säkrare och mer orörda i händelse av kris. En resolutionsprocess kan i många fall bli omärklig för konsumenten – detta står i stark kontrast till likvidation och ersättning från insättningsgarantin, vilket är en process som på många sätt skapar oklarhet och fördröjning för insättare. Den enskilde konsumenten tjänar på finansiell stabilitet och kan därmed fatta bättre, mer långsiktiga beslut. Konsumenterna gynnas även av en stärkt konkurrens på marknaden (se avsnitt 31.3.1).

31.3.4 Konsekvenser för investerare

För investerare (borgenärer) i senior skuld som utges av institut som kan
komma att beröras av skuldnedskrivningsverktyget kommer förslaget att
innebära en ökad risk jämfört med tidigare. Det nya regelverket innebär	765

Prop. 2015/16:5 att skuldebreven kan komma att bli nedskrivna, och investeringen därmed förlora i värde. Trots reglerna om att investerare (borgenärer) aldrig ska behandlas sämre än vad de hade behandlats i konkurs, kan det antas att detta får konsekvenser för prissättningen av senior skuld som utges av systemviktiga finansiella institut. Emellertid kan sådana konsekvenser vara önskvärda ur ett rättvise- och hållbarhetsperspektiv, eftersom det handlar om att minska den implicita statsgarantin (se avsnitt 31.3.1). En mer rättvisande prissättning av senior skuld i de företag som omfattas av regelverket bör också, allt annat lika, minska risken för fallissemang (se avsnitt 31.2.2).

31.4Konsekvenser för stat, myndigheter och domstolar

31.4.1Konsekvenser för staten

Utgångspunkten för förslaget är att stärka möjligheterna för att kunna rekonstruera och avveckla institut och finansiella koncerner på ett ordnat sätt, dvs. utan spridningseffekter och med bevarandet av kritiska verksamheter, och så att ägare och borgenärer bär kostnaderna för detta i stället för skattebetalarna. Därigenom stärks marknadsdisciplinen, vilket bidrar till att främja ett sunt risktagande. Ett sunt risktagande minskar i sin tur riskerna för framtida finansiella kriser.

När det väl blir kris kommer stat och myndigheter att ha bättre verktyg för att hantera fallerande banker, speciellt med avseende på behandlingen av borgenärer där alternativen hittills varit antingen statlig ersättning till dessa eller konkurs och likvidation. I och med införandet av skuldnedskrivningsverktyget skapas en möjlighet att låta borgenärerna ta förlusterna utan att banken nödvändigtvis likvideras, och staten får därmed och i samband med de andra föreslagna verktygen större flexibilitet att hantera krisen på det sätt som bedöms lämpligt.

Jämfört med nuvarande stödlag kommer statens möjligheter till rekapitalisering av banker med offentliga medel att begränsas något. Kostnaderna ska i första hand bäras av ägare och borgenärer.

31.4.2Konsekvenser för myndigheter

Även de nya kraven på förberedelser och planering som regeringen föreslår minskar risken för att en finansiell kris uppstår. Nyttan av det arbetet bör dock vägas mot den ökade administrativa börda det innebär för företag och myndigheter. Det är i praktiken en avvägning som myndigheterna, speciellt resolutionsmyndigheten, kommer att få göra. Riksgäldskontoret uttrycker oro över att meningsskiljaktigheter med berörda motparter i andra länder potentiellt kommer ta stora resurser i anspråk hos myndigheterna. De nya uppgifter som Riksgäldskontoret får till följd av den lagstiftning som nu föreslås kan, enligt regeringens bedömning, hanteras inom befintliga ramar.

766

Även Finansinspektionen kommer att ges vissa ytterligare uppgifter till Prop. 2015/16:5 följd av den nu föreslagna lagstiftningen. Regeringen bedömer dock att

kostnaderna för detta kan hanteras inom befintliga budgetramar. Bolagsverket menar att förändringar i verkets it-system osv. kommer

kosta minst 500 000 kronor. Bolagsverkets kostnader för handläggning av bl.a. registreringsärenden finansieras genom avgifter.

31.4.3Konsekvenser för domstolarna

Beslut om att försätta ett företag i resolution utgör ett extraordinärt förfarande som endast kan beslutas när vissa förutsättningar föreligger (se avsnitt 5.3.1 om resolutionsändamålen och förutsättningar för beslut om resolution). Regeringen bedömer därför att antalet resolutions- förfaranden i Sverige kommer att vara lågt.

Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm samt Förvaltningsrätten i Stockholm invänder mot utredningens bedömning att konsekvensen av förslaget för domstolarnas arbetsbörda är försumbar.

Finansinspektionens och resolutionsmyndighetens beslut enligt den nu föreslagna lagstiftningen kan överklagas. För det fall att resolutions- myndigheten beslutar om att försätta ett företag i resolution och därefter beslutar om resolutionsåtgärder kan därmed antalet mål antas öka hos allmän förvaltningsdomstol. Med hänsyn till att ett resolutionsförfarande kan leda till skadeståndsanspråk t.ex. mot staten (se avsnitt 29.2.7), vilka prövas i allmän domstol, kan även antalet mål i allmän domstol antas öka om ett företag försätts i resolution.

Resolutionsmyndigheten kommer att fatta vissa beslut med anledning av den nu föreslagna lagstiftningen även utanför resolution (t.ex. avseende återhämtningsplaner), vilket kan föranleda ett något ökat antal mål hos allmän förvaltningsdomstol.

Den nu föreslagna lagstiftningen kommer även att föranleda nya arbetsuppgifter för allmänna domstolar utanför resolution. De nya arbetsuppgifterna består främst av en underrättelseskyldighet gentemot resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen vid ansökningar om konkurs och likvidation mot företag som omfattas av den nya lagen om resolution (se avsnitt 24.1).

Med hänsyn till att ett beslut om att försätta ett företag i resolution med största sannolikhet kommer att fattas väldigt sällan i Sverige, om ens inom överskådlig tid, och att antalet mål hos allmän förvaltningsdomstol med anledning av myndighetsbeslut i det resolutionsförberedande arbetet kan förväntas bli begränsat, är regeringens bedömning att de budgetära konsekvenserna för domstolarna bör kunna hanteras inom befintliga budgetramar.

767

Prop. 2015/16:5

768

32 Författningskommentar

32.1Förslaget till lag om resolution

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen beskriver lagens innehåll. Av bestämmelsen framgår att lagen innehåller bestämmelser om ett särskilt förfarande för rekonstruktion eller avveckling av de typer av företag som räknas upp.

Lagen innehåller också bestämmelser som ska förbereda resolution och undvika fallissemang. Riksgäldskontoret ska t.ex. upprätta planer för hur myndigheten avser att genomföra resolution för ett visst företag om det blir aktuellt. Dessa och liknande bestämmelser finns i 3–6 kap. Riksgäldskontoret ska också samarbeta nära med utländska resolutions- myndigheter när det handlar om resolution av företag som ingår i en gränsöverskridande koncern. Direktivet innehåller också bestämmelser om hur det ska gå till.

2 §

Av paragrafen framgår att lagen är indelad i avdelningar, vilka det är och vilka kapitel som finns i respektive avdelning.

3–5 §§

Paragraferna genomför delar av artikel 3 i krishanteringsdirektivet.

Av paragraferna framgår vilka tre myndigheter som fattar beslut enligt lagen och vilka uppgifter de ansvarar för. Det framgår också av lagen i övrigt vilken myndighet som ansvarar för beslutsfattandet i varje enskilt fall.

Av 3 § första stycket framgår att Riksgäldskontoret fattar beslut om resolution och har det huvudsakliga ansvaret för åtgärder i resolutionen, liksom för åtgärder i syfte att förbereda och underlätta resolution. Riksgäldskontoret beslutar om alla resolutionsåtgärder utom de statliga stabiliseringsverktygen. Myndigheten är också involverad i erkännanden av tredjelandsförfaranden.

Enligt 3 § andra stycket ska Riksgäldskontoret, om myndigheten överväger en åtgärd som kan få direkta budget- eller systemeffekter, överlämna frågan om huruvida åtgärden med hänsyn till risken för sådana åtgärder kan godtas. Med direkta budgeteffekter avses att en åtgärd inte kan finansieras med medel ur resolutionsreserven. Med systemeffekter avses sådana allvarliga störningar i det finansiella systemet i Sverige som kan medföra att systemets funktionsförmåga allvarligt skadas. Som systemrisker räknas bl.a. faran för att en plötslig och oväntad kris i ett eller flera finansiella företag ska utlösa en kedjereaktion, med allvarliga konsekvenser för hela eller centrala delar av det finansiella systemet som följd. Även stabilitetsfrämjande åtgärder som vidtas av andra länder kan få en negativ påverkan på stabiliteten i det svenska finansiella systemet, och bör därför vägas in i systemriskbedömningen. I de fall Riksgäldskontoret finner att omständigheterna i ett ärende är sådana, att beslut som myndigheten överväger att fatta kan medföra direkta budget- eller systemeffekter, ska

den överlämna ett skriftligt yttrande i saken tillsammans med frågan om åtgärden kan godtas till regeringen för prövning enligt 5 § andra stycket. Särskilda bestämmelser om krav på regeringens tillåtelse vid utlåning från resolutionsreserven till ett annat finansieringsarrangemang finns i 27 kap. 10 §.

Enligt 4 § prövar Finansinspektionen frågor om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution (6 kap.). Det innebär emellertid inte att inspektionen är resolutionsmyndighet enligt lagen.

Av 5 § första stycket framgår att regeringen prövar frågor om användning av statliga stabiliseringsverktyg (22 kap.). Prövningen av sådana frågor är således inte möjliga att delegera till Riksgäldskontoret.

Av 5 § andra stycket framgår vidare att när frågor överlämnas av Riksgäldskontoret enligt 3 § andra stycket, ska regeringen skyndsamt pröva åtgärden som Riksgäldskontoret överväger i ärendet kan godtas. Regeringens prövning ersätter dock inte Riksgäldskontorets prövning av förutsättningarna för den aktuella åtgärden. Vid regeringens prövning ska endast bedömas om åtgärden kan godtas utifrån de budget- eller systemeffekter som kan följa av åtgärden.

Myndigheterna som enligt 3 och 4 §§ ansvarar för olika uppgifter enligt lagen ska samarbeta nära med varandra och med motsvarande utländska myndigheter (jfr 28 kap. 5 §). Samarbetet inkluderar också bl.a. regeringen (genom Regeringskansliet, Finansdepartementet), insättningsgarantisystem och centralbanker.

Paragraferna har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

6 §

Paragrafen genomför artikel 31.2 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen definieras de s.k. resolutionsändamålen. Resolutions- ändamålen har, som framgår av andra bestämmelser i lagen, central betydelse för beslutet om ett företag ska försättas i resolution liksom för bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas.

I punkten 1 anges resolutionsändamålet att säkerställa att kritisk verksamhet upprätthålls. Med kritisk verksamhet avses detsamma som kritiska funktioner enligt krishanteringsdirektivet, dvs. aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten (jfr definitionen av kritisk verksamhet i 2 kap. 1 § och avsnitt 6.4). En kritisk verksamhet i ett fallerande företag kan upprätthållas t.ex. genom att verksamheten som sådan drivs vidare av företaget i fråga eller genom att verksamheten säljs till en privat aktör eller ett broinstitut.

I punkten 2 anges resolutionsändamålet att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten. Detta kan ske på olika sätt, men i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsstruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin. Åtgärder för att undvika betydande negativa spridningseffekter kan handla om att säkerställa fortsatt drift i någon form, men det kan också handla om att undanta vissa skulder som annars skulle ha omfattats av en

Prop. 2015/16:5

769

Prop. 2015/16:5	skuldnedskrivning. Åtgärder för att upprätthålla marknadsdisciplinen syftar
	till att förebygga ett osunt risktagande och konkurrenssnedvridningar på
	marknaden.
	I punkten 3 anges resolutionsändamålet att skydda offentliga medel.
	Statligt stöd kan vara nödvändigt för att motverka att ett företags problem
	ger upphov till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Ändamålet
	syftar bl.a. till att säkerställa att statliga medel används som en sista utväg
	och att företag ochRiksgäldskontoret i det resolutionsförberedande arbetet,
	t.ex. vid upprättandet av resolutionsplaner, inte ska förlita sig mer än
	nödvändigt på att statligt stöd ska användas.
	Resolutionsändamålet i punkten 4 tillhandahåller ett skydd för insättare
	och investerare som omfattas av insättningsgarantin respektive
	investerarskyddet. Insättarna kan behöva skyddas för att säkerställa att de
	får obruten tillgång till sina pengar och möjlighet att genomföra
	betalningar. Det handlar om att upprätthålla det konsumentskydd som
	t.ex. insättarna i egenskap av konsumenter förväntar sig. När det anses
	behövas ett skydd för insättarna kan det tillhandahållas genom att
	verksamheten (eller de delar som påverkar insättarnas situation) överlåts
	till en privat aktör eller till ett broinstitut. Att skydda investerare kan
	exempelvis handla om att vidta åtgärder inom ramen för resolution som
	syftar till att bevara en obruten möjlighet för värdepappersinnehavare att
	disponera sina värdepapper.
	I punkten 5 anges resolutionsändamålet att tillhandahålla ett skydd för
	kundmedel och kundtillgångar, dvs. medel som omfattas av
	redovisningsskyldighet, men som inte omfattas av investerarskyddet.
	Vilka åtgärder som ska vidtas för att uppnå relevanta
	resolutionsändamål framgår inte av förevarande bestämmelse utan får
	bedömas i det enskilda fallet. Till exempel, om ett fallissemang i ett
	företag kan leda till att kritiska verksamheter hos ett annat företag (men
	inte hos det fallerande företaget) slås ut är det som regel spridningsrisken
	som är relevant och inte de kritiska verksamheterna (vilket inte utesluter
	att det kan finnas flera resolutionsändamål). Situationen kan emellertid
	vara en annan om fallissemanget kan leda till eller förväntas leda till att
	flera andra företag med liknande verksamhet får problem och att detta
	sammantaget kan leda till problem med att upprätthålla någon
	grundläggande funktion. Det kan då finnas skäl att betrakta verksamheten
	som kritisk även hos det fallerande företaget, trots att den i sig själv inte
	är kritisk. Vidare kan Finansinspektionens förteckning över
	systemviktiga institut ge en indikation om vilka institut som bedriver
	kritisk verksamhet eller som på annat sätt är av betydelse för ett stabilt
	finansiellt system.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.1.
	7 §
	Paragrafen genomför artikel 34.1 a, b och f i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelsen behandlar i huvudsak ordningsföljden för påförande av
	förluster på ägare och borgenärer.
	I första stycket behandlas två principer som står i fokus för resolution.
	Den första är att resolutionsåtgärder ska tillämpas och resolutionsplaner
	utformas på ett sätt som innebär att ägarna ska bära förluster före
770	borgenärerna. Den andra är att borgenärerna därefter ska bära förluster

och ha inbördes rätt till betalning enligt den prioritetsordning som vid konkurs följer av förmånsrättslagen och konkurslagen. Den senare principen gäller dock bara om inte andra bestämmelser i lagen för det aktuella verktyget eller befogenheten i fråga, anger något annat. Sådana bestämmelser finns exempelvis i 21 kap. 16 § om skuldnedskrivnings- verktyget. Av förmånsrättslagen följer vidare att borgenärer som tillhör samma kategori ska behandlas likvärdigt.

Av andra stycket framgår att prioritetsordningen som gäller vid konkurs även ska följas vid den uppkapitalisering som sker genom konvertering av skulder till kärnprimärkapital. Liksom vid skuld- nedskrivning ska undantag från ordningsföljden endast ske om det följer av andra bestämmelser i lagen.

Övervägandena finns i avsnitt 16.6.

8 §

Paragrafen genomför artikel 34.1 g i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar principen att utfallet för ägare och borgenärer inte får bli sämre än vid konkurs eller likvidation. Principen gäller dels vid tillämpning av resolutionsverktyg (inklusive nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument vid tillämpning av skuldned- skrivningsverktyget) och utövande av andra resolutionsåtgärder, dels vid åtgärder enligt 6 kap. Med åtgärder enligt 6 kap. avses dels nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och andra efterställda skulder, dels åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument. I lagen finns ytterligare bestämmelser om principen, se 12 kap. 9–11 §§ och 23 kap. 8 §.

Övervägandena finns i avsnitt 16.7.

9 §

Paragrafen genomför delar av artikel 1.1 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen handlar om krav på proportionalitet.

Paragrafens första stycke erinrar om att proportionalitetsprincipen gäller vid beslut enligt lagen eller föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen. Av bestämmelsen framgår att ett beslut om en åtgärd endast får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång eller men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. Det ska med andra ord finnas en rimlig balans mellan fördelarna för det allmänna och de nackdelar som åtgärden innebär för den enskilde. Principen kommer också till uttryck i enskilda lagbestämmelser, t.ex. i 8 kap. om förutsättningarna för ett beslut om resolution.

Andra stycket innebär att Riksgäldskontoret, och i förekommande fall Finansinspektionen, ska ta hänsyn till de angivna omständigheterna när de tillämpar bestämmelserna på ett enskilt företag.

De omständigheter som räknas upp är företagsspecifika. Av dem följer t.ex. att det inte behöver ställas lika långtgående krav på en resolutionsplan för en liten lokal sparbank som för en systemviktig affärsbank. Kraven ska visserligen uppfyllas men hur det görs kan alltså variera från fall till fall. De omständigheter som ska beaktas är arten och omfattningen av företagets verksamhet och dess komplexitet. Det ska tolkas i vid bemärkelse och inkluderar såväl företagets verksamhets-

Prop. 2015/16:5

771

Prop. 2015/16:5

772

inriktning, aktieägarstruktur, juridiska form, riskprofil, storlek och juridiska ställning, som graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet och komplexiteten hos företagets verksamheter m.m.

Övervägandena finns i avsnitt 16.2.

2 kap. Definitioner

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller definitioner.

Definitionerna har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag. När det gäller definitionen av krishanteringsdirektivet har dock regeringen valt att utforma hänvisningen till direktivet i enlighet med nya anvisningar för författningsskrivning.

Övervägandena finns i huvudsak i avsnitt 6 eller i de avsnitt till vilka det hänvisas där.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 44.2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller en definition av kvalificerad skuld. En

kvalificerad skuld är en skuld som får skrivas ned eller konverteras. Definitionen inkluderar dock inte primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument, eller sådana skulder som räknas upp i punkterna 1–10.

Av punkten 1 framgår att en garanterad insättning inte är en kvalificerad skuld. En definition av garanterad insättning finns i 1 §.

Enligt punkten 2 utgör en skuld som är säkerställd inte en kvalificerad skuld. Med skuld som är säkerställd avses detsamma som ”skuld med säkerhet”, dvs. en skuld som är säkrad genom inteckning, panträtt eller ett avtal om säkerhet. Begreppet inkluderar bl.a. säkerställda obligationer och skulder i form av sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer.

Punkten 3 behandlar en skuld som hänför sig till kundmedel och kundtillgångar. Dit hör exempelvis pengar och värdepapper som innehas för en privatpersons räkning. Det inkluderar också kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av UCITS-fonder enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Av bestämmelsen framgår att skulder som hänför sig till sådana medel eller tillgångar inte utgör kvalificerade skulder, förutsatt att kunden är skyddad vid konkurs. Detta innebär att en skuld inte utgör en kvalificerad skuld, om den kan hänföras till kundmedel eller kundtillgångar för vilka separationsrätt vid konkurs föreligger.

Av punkten 4 framgår att skulder hänförliga till kommissionsavtal enligt kommissionslagen (2009:865) eller annat avtal som innebär att institutet är redovisningsskyldigt för anförtrodda medel – i

krishanteringsdirektivets engelska språkversion talas om ”fiduciary relationship” – inte utgör kvalificerade skulder.

Punkten 5 undantar lån med kort löptid till andra institut, förutom institut i samma koncern. Det är lånets ursprungliga löptid som avgör huruvida undantaget är tillämpligt.

På liknande sätt undantas enligt punkten 6 kortfristiga lån till system, operatörer eller deltagare i ett anmält avvecklingssystem. Här är det dock lånets återstående löptid som avgör huruvida undantaget är tillämpligt eller inte.

Punkten 7 undantar skulder till anställda. En sådan skuld undantas dock inte avseende den rörliga delen av ersättningen om denna del av ersättningen inte regleras i ett kollektivavtal eller avser en risktagare med väsentlig inverkan. Med risktagare med väsentlig inverkan avses detsamma som i artikel 92.2 i kapitaltäckningsdirektivet.

Punkten 8 behandlar en skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn. Som exempel på sådana skulder kan nämnas it-tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.

Av punkten 9 följer att skulder till skatte- och socialförsäkrings- myndigheter inte utgör kvalificerade skulder, förutsatt att sådana skulder har förmånsrätt enligt tillämplig lag. Någon prioritet för sådana skulder finns inte i svensk rätt. Bestämmelsen kan dock bli tillämplig på utländska skulder, med följd att undantaget då blir tillämpligt i fråga om de skulderna.

Det följer av punkten 10 att ett instituts skuld till garantimyndigheten till följd av insättningsgarantiavgifter som institutet ska betala inte utgör en kvalificerad skuld.

Övervägandena finns i avsnitt 22.22.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår var det finns ytterligare definitioner och förklaringar utöver de i 1 och 2 §§.

Övervägandena finns i avsnitt 9.1, 22.2, 22.7, 22.14, 22.19, 22.34 och 23.1.

3 kap. Resolutionsplaner

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 10.1 och 10.6 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret ska upprätta en resolutionsplan för varje institut. Vad en sådan plan ska innehålla, hur ofta den ska upprättas m.m. avses framgå av föreskrifter meddelade av regeringen med stöd av 29 kap. 2 §.

Upprättandet av resolutionsplanen ska enligt andra stycket föregås av samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna där betydande filialer är belägna. Omfattningen av samrådet med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de betydande filialerna får anpassas till behovet i varje enskilt fall.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret inte ska upprätta resolutionsplaner för institut som tillsammans med andra koncernföretag

Prop. 2015/16:5

773

Prop. 2015/16:5	inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn. Sådana institut ska i stället
	omfattas av en koncernresolutionsplan som upprättas enligt 2 §.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.1.1.
	2 §
	Paragrafen genomför delar av artiklarna 12.1, 12.2, 13.2 och 13.3 i
	krishanteringsdirektivet.
	Av första stycket framgår att om ett institut ingår i en koncern ska den
	omfattas av en koncernresolutionsplan. Den planen ska identifiera vilka
	åtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta mot företaget i fråga
	och, i förekommande fall, vilka åtgärder som utländska resolutions-
	myndigheter avser att vidta mot där hemmahörande företag.
	En koncern kan bestå av enbart företag i Sverige. I en koncern kan det
	emellertid också finnas företag i andra länder inom EES. I båda dessa fall
	ska det upprättas koncernresolutionsplaner. För en gränsöverskridande
	koncern beror dock innehållet i resolutionsplanen på vad myndigheterna
	kan komma överens om. En gränsöverskridande koncern definieras i
	2 kap. 1 § som en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder
	inom EES.
	Enligt andra stycket får en koncernresolutionsplan också ange hur
	resolutionen ska finansieras. När planen avser en gränsöverskridande
	koncern får planen i så fall innehålla en överenskommelse om att
	kostnaderna ska fördelas mellan finansieringsarrangemangen i de olika
	länderna. Hur kostnaderna ska fördelas mellan de olika
	finansieringsarrangemangen kommer sannolikt att framgå av olika
	fördelningsnycklar utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Den
	överenskommelse som träffas om finansieringen kommer att ligga till
	grund för överenskommelser om hur kostnaderna faktiskt ska fördelas
	om företaget fallerar. Finansieringsplaner är nämligen en del av de
	koncernresolutionsordningar som myndigheterna ska försöka komma
	överens om enligt 9 kap.
	Tredje stycket beskriver vem som ska upprätta en koncern-
	resolutionsplan för en koncern som inte är gränsöverskridande, och med
	vem samråd ska ske.
	Av fjärde stycket framgår att det är den samordnande resolutions-
	myndigheten som ska upprätta koncernresolutionsplanen för en
	gränsöverskridande koncern. Planen ska tas fram inom ramen för
	resolutionskollegiet. Planen ska tas fram tillsammans med de berörda
	resolutionsmyndigheterna och efter samråd med relevanta behöriga
	myndigheter. Den samordnande resolutionsmyndigheten får involvera
	resolutionsmyndigheter från tredjeland.
	Den svenska resolutionsmyndigheten (Riksgäldskontoret) kan ingå i
	samarbetet antingen som samordnande resolutionsmyndighet eller i
	egenskap av resolutionsmyndighet för något av dotterföretagen.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1 och 8.2.2.
	3 §
	Paragrafen genomför artikel 13.4 första stycket, 13.7 och 13.10 i
774	krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar överenskommelser om koncernresolutionsplaner	Prop. 2015/16:5
för en gränsöverskridande koncern.
Riksgäldskontoret ska enligt första och andra styckena, oavsett om den är
samordnande resolutionsmyndighet eller ansvarig för ett dotterföretag,
försöka komma överens med de övriga relevanta resolutionsmyndigheterna
om en koncernresolutionsplan för en gränsöverskridande koncern. En sådan
överenskommelse ska, om möjligt, träffas inom fyra månader. Som fram-
går av 14 § kan dock denna tid förlängas i avvaktan på att myndigheterna
utreder vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eventuella
väsentliga hinder mot att hantera ett institut inom ramen för konkurs,
likvidation eller resolution.
Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret när den är samordnande
resolutionsmyndighet ska ompröva en överenskommelse om en
koncernresolutionsplan och minimikravet på nedskrivningsbara skulder i
där angivna fall.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
4 §
Paragrafen genomför artikel 13.5 första stycket i krishanteringsdirektivet.
Paragrafen beskriver vad som gäller om myndigheterna inte lyckas
komma överens enligt 3 § och den svenska resolutionsmyndigheten
(Riksgäldskontoret) är samordnande resolutionsmyndighet. Enligt första
stycket ska Riksgäldskontoretdå fatta beslut om koncernresolutions-
planen. De övriga resolutionsmyndigheterna ska upprätta och anta planer
för de individuella instituten. Enligt andra stycket ska Riksgäldskontoret
inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska
myndigheterna. Av detta följer också att Riksgäldskontoret i beslutet ska
ange vilken hänsyn den tagit till de övriga myndigheternas synpunkter
och varför den avviker från den bedömning som gjorts av de övriga
myndigheterna. Att beslutet ska vara motiverat följer av förvaltnings-
lagen (1986:223).
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
5 §
Paragrafen genomför artikel 13.6 första stycket i krishanteringsdirektivet.
Paragrafen beskriver vad som gäller om myndigheterna inte lyckas
komma överens enligt 3 § och Riksgäldskontoretinte är samordnande
resolutionsmyndighet. Enligt första stycket ska Riksgäldskontoretdå fatta
beslut om resolutionsplanen för dotterföretag för vilka den ansvarar. På
samma sätt som när Riksgäldskontoretär samordnande resolutions-
myndighet ska den, enligt andra stycket, inför beslutet beakta synpunkter
och reservationer från de utländska myndigheterna och motivera beslutet.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
6 §
Paragrafen genomför artikel 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket
och 13.9 i krishanteringsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vad som gäller om en utländsk
resolutionsmyndighet inom fristen hänskjuter ett ärende som avses i 4
eller 5 § till Europeiska bankmyndigheten (Eba) för bindande medling.
Riksgäldskontoretska följa ett beslut från Eba. Detta gäller dock inte om	775

Prop. 2015/16:5	Riksgäldskontoretanser att beslutet kan få väsentlig finanspolitisk
	inverkan i Sverige. Om Eba inte yttrar sig inom en månad, får
	Riksgäldskontoret fatta sitt beslut. Att Ebas beslut i ärenden om bindande
	medling inte ska inkräkta på medlemsstaternas finanspolitiska ansvar
	framgår av artikel 38 i förordning 1093/2010/EU (Eba-förordningen).
	Kriteriet att en invändning från medlemsstaten ska avse väsentlig
	inverkan på finanspolitiken följer av artikel 38.5 i Eba-förordningen.
	Som framgår av andra stycket får Riksgäldskontoret inte hänskjuta ett
	ärende till Eba efter fyramånadersfristens utgång, se även 28 kap. 7 §.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
	7 §
	Paragrafen genomför artikel 13.8 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret är bundet av beslut som
	fattas av utländska resolutionsmyndigheter och detta även om
	Riksgäldskontoret inte har deltagit i beslutet. Sådana beslut som fattas av
	utländska myndigheter kommer inte direkt att binda de svenska
	företagen, men möjligen deras moderföretag. De beslutade planerna
	kommer exempelvis att ligga till grund för Riksgäldskontoretbeslut om
	hur stort minimikravet på de nedskrivningsbara skulderna ska vara enligt
	4 kap.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
	8 §
	Paragrafen genomför artikel 13.10 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret är skyldig att underrätta
	den samordnande resolutionsmyndigheten om den anser att en
	koncernresolutionsplan som beslutats kan få väsentlig finanspolitisk
	inverkan i Sverige. Möjligheten att göra gällande att ett beslut av Eba kan
	få väsentlig finanspolitisk inverkan i en medlemsstat följer av Eba-
	förordningen, se författningskommentaren till 6 §.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
	9 §
	Paragrafen genomför artikel 87 j i krishanteringsdirektivet.
	Av bestämmelsen framgår bl.a. att en koncernresolutionsplan som
	beslutas för en gränsöverskridande koncern som huvudregel ska följas av
	Riksgäldskontoret. Myndigheten får dock avvika från planen, om den
	bedömer att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av
	andra åtgärder.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.3.
	10 §
	Paragrafen genomför delar av artiklarna 10.2 och 15 i krishanterings-
	direktivet.
	Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret när myndigheten
	upprättar en resolutionsplan för ett visst institut samtidigt ska pröva i
	vilken utsträckning det är möjligt att hantera institutets fallissemang
	genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till
	en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Riksgäldskontoret
776	får dock inte förutsätta att Riksbanken eller någon annan centralbank

kommer att lämna likviditetsstöd på särskilda villkor eller något annat statligt stöd. Resolutionsplanen får förutsätta att resolutionsreserven används för sitt ändamål, men däremot inte att något annat statligt stöd ges.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret ska pröva om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet. I det ligger bl.a. att Riksgäldskontoret ska ta hänsyn till om de åtgärder som myndigheten överväger är rimliga och trovärdiga.

Av bestämmelsen framgår vidare att åtgärderna inte ska leda till allvarliga störningar i det finansiella systemet. I detta ligger också att de inte ska resultera i avbrott i kritiska verksamheter. Begreppet kritiska verksamheter definieras i 2 kap. 1 §.

Resolutionsåtgärder mot systemviktiga institut kan förväntas leda till störningar av något slag, men så kan vara fallet oavsett vilken åtgärd som vidtas. Det får tas med i bedömningen av om det är möjligt att rekonstruera eller avveckla ett institut. Åtgärderna ska i största möjliga mån syfta till att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten.

Enligt andra stycket ska prövningen föregås av samråd med de där nämnda myndigheterna. Omfattningen av samrådet med de resolutions- myndigheter som ansvarar för de betydande filialerna får anpassas till behovet i varje enskilt fall, jfr 1 § ovan.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Eftersom paragrafen avser prövningen av möjligheten att rekonstruera eller avveckla ett institut har dock andra stycket utformats i enlighet härmed.

Övervägandena finns i avsnitt 8.1.4.

11 §

Paragrafen genomför delar av artikel 16 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att en bedömning ska göras av möjligheten att hantera en koncern – gränsöverskridande eller inte – om ett eller flera institut i den fallerar. Den bedömningen ska göras med utgångspunkt från möjligheten att hantera respektive koncernföretag, och enligt andra stycket i samråd med berörda utländska myndigheter.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Eftersom paragrafen avser prövningen av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernföretag har dock andra stycket utformats i enlighet härmed.

Övervägandena finns i avsnitt 8.2.4.

12 §

Paragrafen genomför artikel 17.1–17.3 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vilka åtgärder som Riksgäldskontoret ska vidta om myndigheten vid bedömningen enligt 10 § identifierar väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut genom konkurs, likvidation eller resolution. Om Riksgäldskontoret identifierar sådana hinder ska den, enligt första stycket, förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som institutet kan vidta för att minska hindren så att de inte längre är väsentliga eller undanröja dem.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret inte får fatta beslut om upprättande av resolutionsplanen så länge processen för att undanröja de

Prop. 2015/16:5

777

Prop. 2015/16:5	väsentliga hindren pågår. Processen för att undanröja väsentliga hinder
	kan avslutas på tre sätt. Riksgäldskontoret kan bedöma att de av institutet
	angivna åtgärderna är tillräckliga, eller besluta om åtgärder för att
	undanröja hinder eller avstå från att besluta om sådana åtgärder.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.1.5.
	13 §
	Paragrafen genomför artikel 17.4 och 17.7 i krishanteringsdirektivet.
	Av första stycket framgår vilka åtgärder som Riksgäldskontoret ska
	vidta om den bedömer att de åtgärder som institutet föreslår är
	otillräckliga för att effektivt minska eller undanröja de väsentliga hindren
	mot rekonstruktion eller avveckling av institutet. Riksgäldskontoret ska
	då, efter samråd med Finansinspektionen, fatta ett beslut om vilka
	åtgärder som institutet ska vidta för att åtgärda de väsentliga hindren.
	Riksgäldskontoret får dock, enligt andra stycket, fatta ett sådant beslut
	bara om myndigheten kan visa att de åtgärder som institutet föreslagit
	inte är tillräckliga för att undanröja eller minska de väsentliga hindren
	och att de åtgärder som myndigheten föreslår är proportionerliga.
	Vid proportionalitetsbedömningen ska Riksgäldskontoret beakta det hot
	som de identifierade hindren utgör mot det finansiella systemets stabilitet
	och väga det mot den inverkan som de identifierade åtgärderna har på
	institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till
	ekonomin. Riksgäldskontoret ska också ta hänsyn till vilka effekter
	åtgärderna kan få för den inre marknaden, det finansiella systemet och
	samhällsekonomin. Riksgäldskontorets bedömning i den frågan ska
	framgå av beslutet.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.1.5.
	14 §
	Paragrafen genomför artikel 17.2 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret ska underrätta bl.a. det
	företag i vilket myndigheten anser att det finns väsentliga hinder mot
	rekonstruktion eller avveckling. En sådan underrättelse, från Riksgälds-
	kontoret eller en utländsk resolutionsmyndighet, leder till att den tid som
	myndigheterna har på sig att fatta ett beslut förlängs.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.4.
	15 §
	Paragrafen genomför artikel 18.1 i krishanteringsdirektivet.
	När ett institut ingår i en gränsöverskridande koncern ska Riksgälds-
	kontoret enligt förevarande paragraf försöka komma överens med de
	övriga resolutionsmyndigheterna om vilka åtgärder som ska vidtas för att
	undanröja eller minska eventuella hinder.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
778	Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

16 och 17 §§

Paragraferna genomför delar av artikel 18.2–18.4 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ beskriver inledningen av förfarandet för att komma fram till vilka åtgärder som ska vidtas för att undanröja eller minska eventuella hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern. Förfarandet liknar det som gäller för en resolutionsplan för ett enskilt institut, men med den skillnaden att det är de berörda resolutionsmyndigheterna i samråd och inte Riksgälds- kontoret ensamt som ska bedöma vilka åtgärder som ska vidtas. En ytterligare skillnad är att det i fråga om gränsöverskridande koncerner uppställs ett uttryckligt krav på att en rapport ska tas fram med en analys av de väsentliga hinder som finns mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen.

Dessutom framgår av 17 § att moderföretaget i koncernen får lämna synpunkter på rapporten och föreslå alternativa åtgärder.

Paragraferna har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

18 §

Paragrafen genomför delar av artikel 18.4 och 18.5 första meningen i krishanteringsdirektivet.

Paragrafens första stycke beskriver vad myndigheterna ska försöka komma överens om efter det att en rapport upprättats i enlighet med 16 § och moderföretaget haft möjlighet att komma in med synpunkter enligt 17 §. Överenskommelsen mellan myndigheterna ska träffas inom den tid som anges i andra stycket.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

19 §

Paragrafen genomför artikel 18.5 andra meningen i krishanterings- direktivet.

Av paragrafens första stycke framgår att den överenskommelse som myndigheterna träffar ska vara motiverad och vem den ska överlämnas till. Överenskommelsen är bindande för Riksgäldskontoret. Riksgälds- kontoret ska enligt andra stycket omsätta beslutet i åtgärder mot institutet när det behövs. Det kan t.ex. bli nödvändigt om överenskommelsen innebär att ett svenskt institut ska ändra något i sin verksamhet.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

20 och 21 §§

Paragraferna genomför delar av artikel 18.6 första och andra styckena och av artikel 18.7 första stycket i krishanteringsdirektivet.

Paragraferna behandlar hur Riksgäldskontoret ska förfara i fråga om åtgärder för att undanröja eller minska eventuella hinder mot att rekonstruera eller avveckla en gränsöverskridande koncern, när de berörda myndigheterna inte har kommit överens.

Prop. 2015/16:5

779

Prop. 2015/16:5 Av 20 § framgår att om myndigheterna inte kommer överens inom tidsfristen, ska Riksgäldskontoret med beaktande av synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna vidta mått och steg för att vidta åtgärder på koncernnivå, i enlighet med det förfarande som gäller i fråga om individuella institut som inte ingår i en finansiell koncern. Riksgäldskontoret ska således fatta beslut om åtgärder i enlighet med 13 §. Det framgår av 21 § att samma förfarande ska tillämpas gentemot svenska dotterföretag inom en koncern, i fall då myndigheterna inte kommit överens inom tidsfristen. Om Riksgäldskontoret inte är samordnande resolutionsmyndighet bör den i båda situationerna beakta den samordnande resolutionsmyndighetens beslut. Att besluten ska vara motiverade framgår av förvaltningslagen, jfr författningskommentaren till 4 §.

Paragraferna har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

22 §

Paragrafen genomför artikel 18.6 tredje stycket, 18.7 andra stycket och 18.9 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar Ebas bindande medling i olika avseenden, se författningskommentaren till 6 §.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

23 §

Paragrafen genomför artikel 18.8 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att beslut som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet enligt 18 §, liksom beslut motsvarande de i 20 eller 21 § som fattas av utländska myndigheter, gäller i Sverige och ska ligga till grund för eventuella beslut av Riksgäldskontoret, jfr författningskommentaren till 7 §.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.5.

24 §

Paragrafen genomför artikel 17.5 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vilka åtgärder ett institut eller ett annat koncernföretag får föreläggas att vidta för att undanröja eller minska väsentliga hinder.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 8.1.5.

25 §

Paragrafen genomför artiklarna 10.5, 11.1 och 13.1 samt delvis artikel 10.1.

Av första stycket framgår att ett institut eller ett moderföretag inom EES ska ge Riksgäldskontoret det stöd och den hjälp som myndigheten behöver för att upprätta resolutionsplanen.

780

I andra stycket anges att Riksgäldskontoret ska lämna en samman- Prop. 2015/16:5 fattning av den resolutionsplan som upprättats för ett institut eller

moderföretag till det institutet eller moderföretaget. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.2.

4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 45.1, 45.4, 45.5 och 45.14 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafens första stycke innehåller en definition av minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

Vilka skulder som är kvalificerade framgår av 2 kap. 2 §. Det är emellertid inte alla kvalificerade skulder som får räknas med när kravet bestäms utan bara de som är ”medräkningsbara”. Vilka de är avses framgå av föreskrifter som meddelas med stöd av 29 kap. 1 § 1.

Av andra stycket framgår hur derivatskulder ska tas med vid beräkningen av de totala skulderna.

Lagrådet har anfört att kapitelrubriken närmast före paragrafen bör ändras till Kravet på viss andel nedskrivningsbara skulder. Regeringen delar inte Lagrådets bedömning eftersom en sådan utformning av rubriken inte återspeglar innehållet i kapitlet.

Övervägandena finns i avsnitt 9.1 och 9.3.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 45.7 och 45.8 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret i varje enskilt fall ska besluta om minimikravet på nedskrivningsbara skulder. Beslutet ska fattas efter samråd med Finansinspektionen. Av 3 § framgår vilka övergripande omständigheter som ska beaktas när kravet fastställs. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får precisera kriterierna i föreskrifter, se 29 kap. 1 §.

Av andra stycket framgår att ett krav ska uppfyllas även på gruppnivå. Beslutet fattas av den samordnande resolutionsmyndigheten. När Riksgäldskontoret är samordnande resolutionsmyndighet, ska den samråda med Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska beslutet fattas enligt den process som beskrivs i 5–9 §§.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret får besluta att kravet ska tillämpas av vissa andra företag på individuell nivå. Även ett sådant beslut ska fattas efter samråd med Finansinspektionen.

Övervägandena finns i avsnitten 9.1 och 9.5.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 45.6, 45.8 andra stycket och 45.15 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vad som är vägledande för storleken på det krav som ställs på institutet i fråga. Det handlar om att säkerställa att det kan hanteras inom ramen för resolution. Om Riksgäldskontoret bedömer att

781

Prop. 2015/16:5 ett institut inte kommer att försättas i resolution kan dock kravet sättas till noll.

Kravet ska beslutas i anslutning till resolutionsplaneringen och en resolutionsplan ska innehålla information om kravet. Om det i samband med den planeringen bedöms att det finns väsentliga hinder mot att hantera ett institut genom resolution, kan institutet föreläggas att ändra detta, exempelvis genom att emittera nya skulder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka kriterier som får ligga till grund för den bedömningen, se 29 kap. 1 § 2.

Av 12 § framgår att Riksgäldskontoret ska övervaka att kravet är uppfyllt.

Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

4 §

Paragrafen genomför artikel 45.13 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret kan kräva att det berörda företaget ska uppfylla minimikravet med enbart vissa typer av kvalificerade skulder. Riksgäldskontoret ska då ange vilken eller vilka typer av kvalificerade skulder som får beaktas vid beräkningen av om minimikravet är uppfyllt.

Övervägandena finns i avsnitt 9.4.

5–9 §§

Paragraferna genomför artikel 45.9 och 45.10 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelserna beskriver hur myndigheterna ska försöka komma

överens om kravet för en gränsöverskridande koncern och vad som händer om myndigheterna inte kan enas, bl.a. möjligheten att ett ärende blir föremål för bindande medling i Ebas regi.

5 § har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.6.

10 och 11 §§

Paragraferna genomför artikel 45.11 och 45.12 i krishanteringsdirektivet. Av paragraferna framgår vilka möjligheter det finns för att göra undantag från minimikravet på nedskrivningsbara skulder för vissa

institut.

10 § har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 9.7 och 9.8.

	12 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 45.1 och 45.15 i krishanterings-
	direktivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoretska övervaka att
	minimikravet uppfylls. Det är samtidigt Finansinspektionen som ska
	utöva tillsyn över att instituten uppfyller minimikravet och i
	förekommande fall ingripa mot institut som inte uppfyller kravet.
	Riksgäldskontorets övervakning ska avse både individuella och
	gruppbaserade minimikrav, beroende på vad som är tillämpligt. I
	artikel 45.1 i krishanteringsdirektivet	anges	att instituten alltid ska
782	uppfylla minimikravet. Det framstår	dock	som överflödigt att i

paragrafen uttryckligen ange att minimikravet ska vara uppfyllt vid varje Prop. 2015/16:5 tidpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva vilken information som ska lämnas till Riksgäldskontoret för
dess övervakning, se 29 kap. 1 § 3.
Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika
fallissemang
1 §
Paragrafen genomför delar av artikel 68.1, 68.3, 68.5 och 68.6 i
krishanteringsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ett beslut om krisavvärjande åtgärder
innebär att en motpart till det berörda företaget inte får t.ex. säga upp,
häva eller ändra villkoren i ett avtal med företaget i fråga. De
begränsningar i möjligheten att säga upp avtal m.m. som enligt 11 kap.
3–6 och 8 §§ gäller när företaget försätts i resolution eller när
resolutionsåtgärder vidtas mot det, gäller även vid ett beslut om kris-
avvärjande åtgärder. Se författningskommentarerna till de bestäm-
melserna.
Regeringen anser att det saknas skäl att justera rubriken till kapitlet i
enlighet med Lagrådets förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 19.4.
2 och 3 §§
Paragraferna genomför artikel 55 i krishanteringsdirektivet.
För att säkerställa att det är möjligt att skriva ned eller konvertera
skulder, ska enligt 2 § första stycket de nämnda företagen i avtal som
avser relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder och lyder
under lagen i tredjeland ta in villkor om erkännande av nedskrivning eller
konvertering. Sådana villkor innebär dels att skulden kan komma att
skrivas ned eller konverteras, dels att borgenärerna accepterar en
eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet eller
konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om
skuldnedskrivning eller konvertering antingen inom ramen för resolution
eller utanför resolution enligt 6 kap.
Kravet att sådana villkor ska tas in i avtalen är tillämpligt på relevanta
skuldinstrument eller kvalificerade skulder som omfattas av
lagstiftningen i ett land utanför EES, utom vissa kvalificerade
insättningar eller sådana relevanta skuldinstrument eller kvalificerade
skulder som undantas från kravet enligt Europeiska kommissionens
tekniska standarder.
Av 3 § framgår att kravet på att avtalen ska innehålla de ifrågavarande
villkoren inte tillämpas om det är klarlagt att ett beslut om nedskrivning
eller konvertering kan verkställas i det andra landet. Riksgäldskontoret
kan också besluta om ett sådant undantag i ett enskilt fall, om det är
klarlagt att ett beslut om nedskrivning eller konvertering kan verkställas i
det andra landet.
Det företag som vill ingå ett avtal utan att ta in de ifrågavarande
villkoren ska till Riksgäldskontoret lämna de uppgifter, t.ex. ett	783
	783

Prop. 2015/16:5	rättsutlåtande, som myndigheten behöver för att kunna pröva ärendet.
	Uppgifter behöver dock inte lämnas om det är uppenbart obehövligt, t.ex.
	om Riksgäldskontoret redan har gjort en prövning i ett annat ärende av
	lagstiftningen i det relevanta tredjelandet eller om ett sådant undantag
	framgår av föreskrifter som meddelats med stöd av 29 kap. 1 § 4.
	Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
	4 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 27.2 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får förelägga ett företag
	att kontakta potentiella köpare i syfte att förbereda en eventuell
	resolution av företaget. Det kan i detta sammanhang t.ex. röra sig om att
	kontakta sådana potentiella köpare som skulle kunna förvärva hela eller
	delar av företagets verksamhet genom användning av försäljnings-
	verktyget, om företaget skulle försättas i resolution. Av bestämmelsen
	framgår att ett sådant föreläggande endast får utfärdas efter en
	underrättelse från Finansinspektionen enligt 15 kap 2 b § lagen om bank-
	och finansieringsrörelse, förkortad LBF, eller 25 kap. 2 b § lagen om
	värdepappersmarknaden, förkortad LVM.
	Övervägandena finns i avsnitt 12.4.
	5 §
	Paragrafen genomför artiklarna 10.8 och 71.7 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får kräva att ett företag för
	register över ingångna avtal. Myndigheten kan när som helst kräva att
	företaget upprättar ett sådant register.
	De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal som
	kan få väsentlig betydelse vid resolution. Med den sistnämnda typen av
	avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska
	verksamheten, t.ex. it-avtal som rör sådan verksamhet.
	I enlighet med artikel 71.8 i krishanteringsdirektivet ska Eba ta fram
	förslag till tekniska standarder för tillsyn angående den information om
	finansiella avtal som registren minst bör omfatta samt under vilka
	omständigheter myndigheterna bör kräva av ett företag att det upprättar
	ett sådant register. Regeringen eller den myndighet som regeringen
	bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll,
	se 29 kap. 1 § 5.
	Beträffande Finansinspektionens rätt att besluta om upprättande av
	register hänvisas till 13 kap. 8 a § LBF och 23 kap. 3 b § LVM.
	Övervägandena finns i avsnitt 11.3.
	6 §
	Paragrafen genomför artikel 54.1, 54.2 och 54.3 i krishanterings-
	direktivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret i samband med
	resolutionsplaneringen får förelägga ett företag att ändra bolags-
	ordningen. Syftet med ett sådant föreläggande är att säkerställa att
	företagets bolagsordning medger resolutionsåtgärder som förutsätter en
	minskning eller ökning av aktiekapitalet .
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
784	Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

6 kap. Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument utanför resolution

1 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 36.4 och 59.10 i krishanterings- direktivet.

I första stycket anges att när Finansinspektionen prövar en fråga om nedskrivning eller konvertering utanför resolution ska inspektionen se till att en värdering motsvarande den som anges i 7 kap. görs. Eftersom hänvisningen avser hela 7 kap. har Finansinspektionen även möjlighet att om så bedöms nödvändigt göra en preliminär värdering enligt 7 kap. 8 och 9 §§.

Värderingen ska ligga till grund för Finansinspektionens prövning av om de relevanta kapitalinstrumenten ska skrivas ned för att absorbera förluster så att substansvärdet blir noll, dvs. så att tillgångar och skulder är lika stora. Inspektionen ska också fastställa med vilket belopp de relevanta kapitalinstrumenten behöver konverteras till kärnprimärkapital.

Konverteringsbehovet kommer att styras av vad som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska fallera eller sannolikt fallera, dvs. att genom åtgärden ska företaget återges livskraften.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 14.3 och 17.1.7.

2–4 §§

Paragraferna genomför artiklarna 59.3 b–d, 61 och 62.7 i krishanterings- direktivet.

Av bestämmelserna framgår när Finansinspektionen ska fatta beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument för ett företag som är hemmahörande i Sverige.

Av 2 § 1 framgår att Finansinspektionen, vid en bedömning huruvida ett företag fallerar eller sannolikt kommer att fallera, ska tillämpa samma kriterier som vid motsvarande bedömning enligt 8 kap.

I 3 § andra stycket anges motsvarande kriterier avseende en koncern. Eftersom en koncern inte har ett ett tillstånd som kan återkallas, kan en koncerns fallissemang inte på motsvarande sätt som i fråga om ett institut knytas till återkallelse av tillstånd. I stället följer av bestämmelsen att frågan huruvida koncernen uppfyller de gruppbaserade tillsynskraven i något väsentligt avseende är avgörande vid bedömningen. Bestämmelser om gruppbaserade tillsynskrav finns bl.a. i 3 kap. lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag.

Den berörda myndigheten (i samma land som den samordnande tillsynsmyndigheten) fattar beslutet ensam. Om ett moderföretag finns i Sverige, men den samordnande myndigheten är en utländsk myndighet, är det den myndigheten ensam som fattar beslutet. På motsvarande sätt ska Finansinspektionen ensam fatta beslut om nedskrivning eller konvertering i moderföretag när inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, även om moderföretaget är utländskt. Det anges därför i 4 § att Finansinspektionen ska fatta beslut om nedskrivning eller

Prop. 2015/16:5

785

Prop. 2015/16:5 konvertering beträffande moderföretaget när inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet.

Övervägandena finns i avsnitt 5.6.3 och 14.1.

5 §

Paragrafen genomför artikel 59.3 e i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår hur Finansinspektionen ska besluta om nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument om ett företag behöver statligt stöd samt Finansinspektionens möjlighet att på motsvarande sätt skriva ned eller konvertera alla efterställda skulder i en sådan situation.

Övervägandena finns i avsnitt 14.1.

6 §

Paragrafen genomför artikel 61.4 b i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i vissa fall, när inspektionen är samordnande berörd myndighet, ska fatta beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument som getts ut av utländska moder- eller dotterföretag i en koncern. Beslutet om nedskrivning eller konvertering i ett utländskt dotterföretag ska fattas gemensamt med den berörda myndigheten för dotterföretaget.

Övervägandena finns i avsnitt 14.1.

7–10 §§

Paragraferna genomför artikel 62.1, 62.2, 62.3 och 62.8 i krishanterings- direktivet.

Av paragraferna framgår att Finansinspektionen ska underrätta andra myndigheter när inspektionen överväger att fatta ett beslut om ned- skrivning eller konvertering. Tillsammans med de underrättade myndigheterna ska inspektionen överväga om det finns några realistiska alternativa åtgärder som kan vidtas inom rimlig tid. Med alternativa åtgärder avses tidiga ingripanden och andra tillsynsåtgärder. Dit hör också tillskott av eget kapital eller andra medel som kan bidra till att företagets eller koncernens problem åtgärdas.

Finansinspektionen ska försöka komma överens med den eller de utländska berörda myndigheterna om behovet av att vidta åtgärder.

Om det finns alternativa åtgärder ska Finansinspektionen se till att de vidtas. Om sådana åtgärder inte kommer att vidtas får myndigheten ompröva sitt beslut.

Vid ett beslut om nedskrivning eller konvertering i ett institut eller ett koncernföretag med gränsöverskridande verksamhet, ska Finans- inspektionen beakta de potentiella konsekvenserna i de medlemsstater där institutet eller koncernen bedriver verksamhet.

Övervägandena finns i avsnitt 14.9.

11–13 §§

Paragraferna genomför artiklarna 60.1 a och 47.1 i krishanterings- direktivet.

786

Paragraferna motsvaras av 16 kap. 1–3 §§, med den skillnaden att de här aktuella åtgärderna endast avser poster i kärnprimärkapitalet. Se författningskommentaren till 16 kap. 1–3 §§.

Övervägandena finns i avsnitt 14.4.

14 §

Paragrafen genomför delar av artikel 60.1 och 60.2 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen motsvarar 21 kap. 15 §. Skillnaden är att denna paragraf endast avser sådana skulder som får räknas in i kapitalbasen, de s.k. relevanta kapitalinstrumenten. Se i övrigt författningskommentaren till 21 kap. 15 §.

Övervägandena finns i avsnitt 14.4.

15 §

Paragrafen genomför artikel 60.3 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen innehåller ett antal anvisningar som Finansinspektionen ska

verka för att uppfylla vid en konvertering. Om någon av punkterna 1–4 inte kan uppfyllas bör alternativa åtgärder övervägas, inklusive resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 14.5.

16 §

Paragrafen genomför artikel 53.1 i krishanteringsdirektivet. Motsvarande bestämmelse finns i 21 kap. 21 §. Se författnings-

kommentaren till den paragrafen. Övervägandena finns i avsnitt 14.7.

17 §

Paragrafen genomför artikel 59.7 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att nedskrivning eller konvertering av ett dotterföretags relevanta kapitalinstrument inte får göras mer omfattande eller på sämre villkor än i fråga om motsvarande relevanta kapitalinstrument på moderföretagsnivå.

Det finns inget krav på att moderföretagets kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras samtidigt som dotterföretagets eller samtliga dotterföretags kapitalinstrument skrivs ned eller konverteras. Om den myndighet som ansvarar för ett dotterföretag i en koncern deltar i en överenskommelse som innebär att t.ex. nedskrivning enbart sker i det dotterföretaget, kommer någon nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i moderföretaget inte att ske.

Övervägandena finns i avsnitt 14.6.

18 §

Paragrafen genomför artikel 60.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att ett företag som kan bli föremål för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument får föreläggas att se till att företagets styrelse ges det bemyndigande som krävs för att företaget utan ytterligare stämmobeslut ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument. Vad som menas med ett

Prop. 2015/16:5

787

Prop. 2015/16:5

788

tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument får bestämmas i det enskilda fallet.

Övervägandena finns i avsnitt 14.8.

7 kap. Värdering

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket framgår att det är Riksgäldskontorets ansvar att en värdering enligt 7 kap. är utförd innan en fråga om resolution eller resolutionsåtgärder prövas. En enligt värdering 7 kap. ska även vidtas innan nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument genomförs. I dessa fall är det Finansinspektionens ansvar att denna värdering utförs, se författningskommentar till 6 kap. 1 §.

Riksgäldskontoret bör se till att värderingen påbörjas så tidigt som möjligt och behöver därför information på ett tidigt stadium om ett företag visar tecken på finansiella problem. Finansinspektionen ska exempelvis underrätta Riksgäldskontoret när krisavvärjande åtgärder planeras, vilket kan vara en anledning för Riksgäldskontoret att påbörja arbetet med en värdering.

Av bestämmelsen framgår att värderingen ska ha gjorts innan beslut om resolution fattas eller några resolutionsåtgärder vidtas. Beroende på omständigheterna i varje enskilt fall kommer beslut om resolutions- åtgärder, för vilka värderingen ska ligga till grund, att fattas under en mer eller mindre utdragen tidsperiod. Eftersom värderingen ska spegla situationen i företaget vid tidpunkten för den aktuella åtgärden, kan det bli aktuellt att justera den värdering som låg till grund för exempelvis själva resolutionsbeslutet. Den ekonomiska situationen i företaget kan ha ändrats i de fall ett beslut om en resolutionsåtgärd fattas en viss tid efter själva resolutionsbeslutet. Utgångspunkten bör vara att själva värderingstidpunkten ska ligga så nära som möjligt i tiden för den åtgärd den utgör grund till. Syftet är att värderingen ska vara rättvis, väl avvägd och realistisk vid tidpunkten för respektive åtgärd.

Paragrafen anger att den som utses till värderare ska ha en oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen. Eba har utarbetat tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en person är oberoende i paragrafens mening.

Av krishanteringsdirektivet följer vissa principer och antaganden som värderingen ska beakta för att uppnå en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering. Den närmare metoden för att bedöma värdet av ett instituts tillgångar och förpliktelser får specificeras i tekniska standarder för tillsyn. Den närmare innebörden av de principer och antaganden som anges i krishanteringsdirektivet behandlas därför inte mer i detalj i lagen.

Paragrafens första stycke har, förutom när det gäller kravet på värderingsmannens oberoende ställning, justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

I andra stycket har, i enlighet med Lagrådets förslag, en bestämmelse om värderingsmannens förtida entledigande införts. En värderingsman får entledigas innan värderingsuppdraget har slutförts bara om det finns saklig grund för det. Att Riksgäldskontoret inte godtar värderings-

mannens värdering av företagets tillgångar och förpliktelser utgör inte saklig grund för entledigande.

Övervägandena finns i avsnitt 17.1.1.

2 §

Paragrafen genomför artikel 36.4g och 36.5 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår att tillgångar och föpliktelser ska värderas i

enlighet med principen om försiktiga antaganden. I direktiv- bestämmelsen anges specifikt att detta även ska gälla andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek som blir en framåtblickande bedömning. I linje med principen om försiktiga antaganden ska värderingen inte heller förutsätta eventuellt framtida statligt stöd eller nödkredit från Sveriges riksbank eller annat likviditetsstöd från Riksbanken som inte beviljas enligt standardmässiga villkor för säkerheter, löptider eller räntesatser från och med den tidpunkt när resolutionsåtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument utövas.

Värderingen ska även beakta framtida kostnader som företaget kommer att drabbas av. Här avses Riksgäldskontoret rätt till ersättning från företaget i resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår enligt 24 kap. 6 § och Riksgäldskontorets rätt att ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits företaget i resolution i enlighet med 27 kap. 1 §. Detta ligger också i linje med principen om försiktiga antaganden.

Av andra stycket framgår att ett övergripande syfte med värderingen är att företagets förluster redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 17.1.1 och 17.1.2.

3 §

Paragrafen genomför artikel 36.4 a–f i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår för vilka beslut värderingen ska utgöra underlag.

I artikel 36.4 c–f i krishanteringsdirektivet anges uttryckligen vissa resolutionsåtgärder som värderingen ska ligga till grund för.

Vid åtgärder mot ägare ska värderingen ligga till grund för beslut om minskning av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller minskning av ägandet genom konvertering av skulder till ägarandelar (utspädning) eller minskning av värdet på andelar.

Vid användning av försäljningsverktyget ska värderingen ligga till grund för beslut om vilka tillgångar, förpliktelser, aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och vilken ersättning som ska utges till företaget eller aktie-/andelsägarna.

När broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget används ska på motsvarande sätt värderingen ligga till grund för beslut om vilka tillgångar m.m. som ska överföras och ersättningen för det som överförs.

När skuldnedskrivningsverktyget används ska värderingen ligga till grund för beslut om omfattningen av nedskrivning och konvertering.

Prop. 2015/16:5

789

Prop. 2015/16:5	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 17.1.2.
	4 §
	Paragrafen genomför artikel 36.6 och 36.7 i krishanteringsdirektivet.
	Den information som framgår av paragrafens första stycke ska alltid
	fogas till värderingen. Informationen ska hämtas från institutets
	räkenskapsinformation. En analys av det bokförda värdet ska alltid
	biläggas och bör därför alltid bli ett referensvärde till det värde som blir
	resultatet av värderingen enligt 7 kap. 1 §.
	Av andra stycket framgår att en analys av tillgångarnas (och
	skuldernas) marknadsvärde, om det är lämpligt, kan komplettera den
	analys av det bokförda värdet som framgår av institutets
	räkenskapsinformation. Enligt artikel 36.7 får en sådan kompletterande
	analys vid behov tas fram när försäljnings-, broinstituts- eller
	avskiljandeverktyget används. En sådan kompletterande analys bör dock
	få tas fram även i andra sammanhang, om det bedöms lämpligt.
	Bestämmelsen är därför utformad så att möjligheten att ta fram
	kompletterande analys inte begränsas till användningen av försäljnings-,
	broinstituts- eller avskiljandeverktyget.
	En sådan analys med utgångspunkt i marknadsvärdet tas fram under
	värderingen, till skillnad från det bokförda värdet som framgår av och
	ska hämtas från institutets räkenskapsinformation.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 17.1.3.
	5 §
	Paragrafen genomför artikel 36.8 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att värderingen ska innehålla en uppskattning
	av det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer om företaget försätts
	i konkurs eller går i likvidation. Uppskattningen av det ekonomiska
	utfallet ska avse utfallet för varje klass av ägare och borgenärer.
	Tillämpningen av bestämmelsen ska inte påverka den värdering som ska
	utföras enligt 10 §. Avsikten med informationen är att den ska utgöra
	underlag och vägledning inför resolutionsåtgärder som exempelvis
	skuldnedskrivningsverktyget.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 17.1.3.
	6 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 36.1 i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelsen innehåller en upplysning om vilka bestämmelser som
	ska vara uppfyllda för att värderingen ska vara slutlig.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 17.1.4.
	7 och 8 §§
	Paragraferna genomför artikel 36.9 i krishanteringsdirektivet.
	7 §, som i allt väsentligt har justerats i enlighet med Lagrådets förslag,
790	behandlar de situationer då omständigheterna är så brådskande att det

inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 § första stycket eller 5 §. Om något eller några av de kraven inte är uppfyllda, ska Riksgäldskontoret göra en preliminär värdering. En preliminär värdering som uppfyller kraven i 8 § utgör tillräcklig grund för Riksgäldskontoret att besluta om resolution eller att vidta resolutionsåtgärder eller.

8 §, som i allt väsentligt har justerats i enlighet med Lagrådets förslag, anger de förutsättningar som ska föreligga för att en preliminär värdering ska kunna ligga till grund för beslut om resolution, resolutionsåtgärder, nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument. Av bestämmelsen framgår också att det som följer av 4 § första stycket och 5 § ska beaktas så långt möjligt. Den preliminära värderingen ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare förluster. Med detta avses att försiktighetsprincipen i den preliminära värderingen tillämpas i högre grad för att skapa denna buffert. Det ska framgå av den preliminära värderingen hur buffertkravet enligt paragrafen har beaktats. Enligt artikel 36.15 i kirshanterings- direktivet får Eba utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.

I enlighet med Lagrådets förslag har den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen om Riksgäldskontorets skyldighet att snarast möjligt komplettera den preliminära värderingen utgått.

Övervägandena finns i avsnitt 17.1.4.

9 §

Paragrafen genomför artiklarna 36.10 och 46.3 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår vad Riksgäldskontoret ska göra för det fall den slutliga värderingen utvisar ett högre substansvärde än den preliminära värderingen och Riksgäldskontoret med stöd av den preliminära värderingen har beslutat om nedskrivning eller konvertering av skulder, indragning av aktier eller överföring av tillgångar till broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag. Det handlar dels om att utöva befogenheten att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned med användning av skuld- nedskrivningsverktyget alternativt att ge sådana borgenärer och ägare ersättning, dels att beordra broinstitutet eller tillgångsförvaltningsbolaget att betala ytterligare ersättning för tillgångar och förpliktelser till företaget i resolution eller för aktier eller äganderättsinstrument till

ägarna av dessa.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 17.1.5.

10 §

Paragrafen genomför artikel 74 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar den jämförelse i efterhand som ska fastställa om ägare och borgenärer skulle ha fått ett bättre ekonomiskt utfall om företaget i stället för att försättas i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.

Paragrafens första stycke behandlar den värdering som ska göras för att säkerställa att den grundläggande principen att ingen ägare eller borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall vid resolution än vid konkurs eller likvidation, upprätthålls. Det är fråga om en jämförelse mellan det

Prop. 2015/16:5

791

Prop. 2015/16:5 faktiska utfall som ägare och borgenärer fått vid resolution och vad de skulle ha fått om ett konkurs- eller likvidationsförfarande i stället hade inletts vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattades. Om det konstateras att ägare och borgenärer har fått ett lägre belopp för sin egendom eller sina fordringar än vad de hade erhållit vid konkurs eller likvidation har de rätt att få ut skillnaden däremellan (se avsnitt 16.7).

Denna värdering ska, i likhet med värderingen inför resolution utföras av en person som är oberoende i förhållande till myndigheter och företaget som ska värderas, men ska utföras separat från denna. Det behöver dock inte innebära att det är olika personer som gör de olika värderingarna. Till skillnad från värderingen inför resolution eller resolutionsåtgärd kan denna värdering överklagas separat från beslutet om resolutionsåtgärd.

Det andra stycket anger att eventuellt statligt stöd till företaget i resolution inte ska beaktas vid värderingen.

Det tredje stycket anger att Riksgäldskontoret i uppdraget till värderaren ska ange om konkurs eller likvidation hade varit alternativet till resolution, vilket följaktligen avgör om det ekonomiska utfallet vid resolution ska jämförs med ett hypotetiskt utfall vid konkurs eller likvidation.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 17.2.

8 kap. Inledande av resolution

1 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 32.1 a och 81.3 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att Finansinspektionen ska pröva om ett institut eller annat företag som träffas av lagens tillämpningsområde fallerar eller sannolikt kommer att fallera, dvs. de s.k. fallisse- mangsgrunderna i 2 §. Finansinspektionen ska göra en sådan prövning på eget initiativ eller på Riksgäldskontoret begäran. När det gäller fallissemangsgrunden att institutet eller företaget behöver statligt stöd ska Finansinspektionens prövning även omfatta de undantagssituationer som anges i 3 §.

Enligt andra stycket ska Finansinspektionens prövning av frågan om fallissemang föregås av samråd med Riksgäldskontoret och Riksbanken.

Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen är skyldig att omgående underrätta Riksgäldskontoret, om inspektionen fastställer att institutet eller företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Riksgäldskontoret har sedan att bedöma om övriga förutsättningar för resolution är uppfyllda, se 4 § första stycket. Vidare ska Finansinspek- tionen dessutom underrätta andra relevanta myndigheter. Med andra relevanta myndigheter avses de myndigheter som, utöver Riksgälds- kontoret, uppräknas i artikel 81.3 i krishanteringsdirektivet. Det innebär bl.a. att Riksbanken och Regeringskansliet (Finansdepartementet) ska underrättas.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.1 och 15.4.

792

2 §

Paragrafen genomför artikel 32.4 a–c och del av artikel 32.4 d i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår i vilka situationer ett institut eller ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket 2 ska anses fallera eller sannolikt fallera i lagens mening (de s.k. fallissemangsgrunderna). Dessa omständigheter är uttömmande för betydelsen av fallissemang i enlighet med denna lag. Det är tillräckligt att en av dessa omständigheter föreligger eller sannolikt kommer att föreligga för att institutet eller företaget ska anses fallera eller anses sannolikt fallera.

Av första stycket 1 framgår att institutet eller företaget ska anses fallera om det åsidosätter sina skyldigheter på ett sätt som kan medföra att tillståndet för verksamheten återkallas. Det kan bl.a. avse fallet att ett institut har drabbats av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av institutets egna kapital. Även andra omständigheter som enligt sektorslagstiftningen kan leda till återkallelse av tillståndet kan vara aktuella vid bedömningen av denna fallissemangsgrund.

Av första stycket 2 framgår att om värdet på institutets eller företagets tillgångar underskrider värdet på dess skulder ska det anses fallera. I sådana fall bryter institutet också mot kapitalkraven och är dessutom likvidationspliktigt, vilket utgör grund för återkallelse av tillståndet. Denna fallissemangsgrund torde därmed främst ha betydelse vid bedöm- ningen av om koncernföretag som inte är tillståndspliktiga uppfyller förutsättningarna för resolution.

Av första stycket 3 framgår att institutet eller företaget ska anses fallera om det inte kan betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning. Likviditetsproblem kan uppkomma på grund av brister hos ett institut men även på grund av marknadsstörningar. Även denna situation kan föranleda att tillståndet återkallas, om institutet systematiskt brister i sin likviditetshantering. Om betalningsoförmågan är tillfällig eller övergående föreligger dock inte grund för resolution, eftersom alternativa åtgärder i sådana fall inte kan sägas vara uttömda. Enbart behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank ger inte heller tillräckligt stöd för att ett institut är oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning.

Av första stycket 4 framgår att behov av statligt stöd, med undantag för de former som anges i 3 §, utgör grund för att anse att institutet eller företaget fallerar.

Av andra stycket framgår att när det gäller första stycket 1–3 behöver det inte vara fråga om situationer som faktiskt föreligger, dvs. är pågående. Om det finns objektiva faktorer till stöd för att dessa situationer, inom den närmaste framtiden, kommer att föreligga i förhållande till institutet eller företaget ska det nämligen anses sannolikt att det kommer att fallera. Ett institut eller företag kan dock inte anses sannolikt fallera med avseende på behov av statligt stöd enligt första stycket 4.

Eba har utfärdat riktlinjer som avser att harmonisera och precisera under vilka omständigheter som ett institut ska anses fallera eller sannolikt komma att fallera. Riktlinjerna är inte bindande men kan ge Finansinspektionen ytterligare vägledning vid bedömningen av fallissemangsgrunderna i det enskilda fallet.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.1.

Prop. 2015/16:5

793

Prop. 2015/16:5	3 §
	Paragrafen genomför del av artikel 32.4 d samt andra och tredje styckena
	i den artikeln i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår vilka former av statligt stöd som inte innebär att
	ett institut eller företag ska anses fallera enligt 2 § första stycket 4.
	Enligt första stycket ska stödet vara begränsat till solida institut och
	företag, dvs. sådana som inte befinner sig i en sådan situation som avses i
	2 § första stycket 1–3 eller 2 § andra stycket. Vidare ska stödet vara
	nödvändigt för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin
	i Sverige, vilket innefattar att den finansiella stabiliteten ska bevaras med
	hjälp av stödet. Detta framgår även av artikel 107.3 b fördraget om
	Europeiska unionens funktionssätt och de s.k. bankmeddelanden som
	kommissionen har meddelat sedan finanskrisens början år 2008.
	Därutöver måste stödet ges i någon av följande former:
	– En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som
	tillhandahålls av Riksbanken (första stycket 1). Med likviditetsfaciliteter
	avses bl.a. kredit som Riksbanken får bevilja i likviditetsstödjande syfte
	enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
	– En statlig garanti för nya skuldförbindelser (första stycket 2).
	– Ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument på
	marknadsmässiga grunder (första stycket 3). Detta innefattar bl.a. sådan
	förebyggande rekapitalisering som får ske med stöd av lagen (2016:000)
	om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Med marknadsmässiga
	grunder avses att avtalade priser och andra villkor inte får ge institutet
	eller företaget någon fördel. Vidare förutsätts att villkoren enligt 6 kap.
	2–4 §§ inte är uppfyllda när det statliga stödet beviljas. Det innebär att
	institutet eller företaget eller koncernen som det tillhör fortsatt måste
	vara livskraftigt utan att Finansinspektionen utövar nedskrivnings- och
	konverteringsbefogenheten utanför resolution. I samband med att stödet
	ges kan dock relevanta kapitalinstrument och eventuellt även andra
	efterställda skulder ändå behöva skrivas ned eller konverteras i enlighet
	med 6 kap. 5 §. Det beror dock inte på att institutet eller företaget annars
	inte skulle vara fortsatt livskraftigt, utan på EU:s regler om statligt stöd,
	vilka förutsätter bördefördelning mellan aktieägare och juniora
	borgenärer (jfr punkterna 40–46 i kommissionens bankmeddelande den
	1 augusti 2013). Därutöver krävs att stödet är nödvändigt för att åtgärda
	kapitalunderskott som fastställts i stresstest, tillgångsöversyner eller
	motsvarande genomgångar som genomförts av ECB, Eba eller
	Finansinspektionen. Detta slag av statligt stöd medger att staten kan
	kapitalisera livskraftiga banker som behöver öka sitt eget kapital som ett
	resultat av högre kapitalkrav på grund av ett stresstest fastställt på
	nationell nivå eller inom EES och som inte själv kan anskaffa kapital
	privat på marknaderna. Tillskott av kapital kan enligt denna punkt ske utan
	att använda skuldnedskrivningsverktyget, vilket förutsätter resolution.
	För vart och ett av stöden som anges i första stycket 1–3 gäller att det
	ska vara godkänt enligt EU:s regler om statligt stöd. Det innebär inte bara
	att stödet ska ha notifierats till kommissionen, utan även att kommis-
	sionen funnit stödet förenligt med den inre marknaden. Vägledande för
	kommissionens bedömning i den frågan är de bankmeddelanden som den
794	har antagit, främst meddelandet den 1 augusti 2013.
794

Vidare ska enligt andra stycket stödet vara tillfälligt och proportio- nerligt för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen. Stödet ska alltså begränsas till minsta nödvändiga, såväl belopps- som tidsmässigt. Dessutom får stödet inte användas för förlustabsorption. Det gäller såväl konstaterade förluster som förluster som det aktuella institutet eller företaget sannolikt kommer att ådra sig inom den närmaste framtiden.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.1.

4 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 81.3 och 82.1 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår i huvudsak vilka situationer som Riksgälds- kontoret ska pröva frågan om resolution av ett institut eller annat företag eller, såvitt avser EES-filialer, andra åtgärder och vilka regler som därvid gäller.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret ska pröva om ett institut eller företag ska försättas i resolution, om Finansinspektionen har fastställt att institutet eller företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Riksgäldskontoret kan inte överpröva Finansinspektionens prövning i denna fråga, utan är bunden av den bedömning som inspektionen har gjort. Detta framgår även av 5 § första stycket 1.

Enligt andra stycket är Riksgäldskontoret skyldigt att omgående underrätta Finansinspektionen och andra relevanta myndigheter om den vid sin prövning av resolutionsförutsättningarna finner att det inte finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid kan avhjälpa eller förhindra institutets eller företagets fallissemang. Med andra relevanta myndigheter avses samma myndigheter som i 1 § tredje stycket.

Enligt tredje stycket får Riksgäldskontoret, även utan en sådan underrättelse som avses i första stycket, besluta om resolution av ett holdingföretag på vilket lagen tillämpas. De fall som här åsyftas är när en utländsk resolutionsmyndighet har bedömt att förutsättningarna för resolution föreligger för ett EES-institut (8 §) eller ett tredjelandsinstitut (11 §) som är dotterföretag till det i Sverige hemmahörande holdingföretaget. Av samma stycke framgår vidare att Riksgäldskontoret även får besluta om åtgärder, dock inte resolution eller resolutions- åtgärder, mot en EES-filial utan en sådan underrättelse som avses i första stycket (12 §). I dessa fall krävs således inte att Riksgäldskontorets beslut föregås av att Finansinspektionen har fastställt fallissemang i enlighet med 1–3 §§. När det gäller förutsättningarna för Riksgäldskontoret s beslut i övrigt hänvisas till författningskommentarerna till 8, 11 och 12 §§.

Om ett resolutionsärende rör ett institut eller företag som ingår i en gränsöverskridande koncern ska Riksgäldskontoret, enligt fjärde stycket, följa förfarandet i 9 kap.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.4 och 26.4.8.

Prop. 2015/16:5

795

Prop. 2015/16:5	5 §
	Paragrafen genomför artiklarna 32.1 och 32.5 i krishanteringsdirektivet.
	Paragrafen anger under vilka förutsättningar som Riksgäldskontoret
	ska försätta ett institut i resolution. Dessa förutsättningar är även
	relevanta vid bedömningen av om finansiella institut eller holdingföretag
	som träffas av lagens tillämpningsområde ska försättas i resolution (se 6–
	8 §§). Det kan här erinras att beslut om resolution ska föregås av en
	värdering (se 7 kap. 1 §), eftersom den utgör ett viktigt underlag för
	bedömningen av om förutsättningarna för resolution är uppfyllda.
	Enligt första stycket 1 förutsätts att Finansinspektionen har fastställt att
	det aktuella institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera.
	Riksgäldskontoret får alltså inte försätta ett institut i resolution utan att
	Finansinspektionen först har fastställt att det fallerar eller sannolikt
	kommer att fallera. Vid bedömningen av denna resolutionsförutsättning
	gör Riksgäldskontoret ingen egen bedömning med avseende på
	fallissemangsgrunderna utan är bunden av inspektionens bedömning.
	Finansinspektionens prövning av fallissemangsgrunderna ska dock ha
	föregåtts av samråd, varvid Riksgäldskontoret fått tillfälle att lämna sina
	synpunkter i frågan.
	Enligt första stycket 2 förutsätts att Riksgäldskontoret fastställer att det
	inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller
	förhindra fallissemang i institutet. Med alternativa åtgärder avses både
	privata alternativ och tillsynsåtgärder exempelvis krisavvärjande
	åtgärder, nedskrivning och konvertering av kapitalinstrument utanför
	resolution, eller andra åtgärder som Finansinspektionen har möjlighet att
	vidta. Även andra myndighetsåtgärder,	såsom Riksbankens
	likviditetsstöd enligt 6 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
	kan utgöra en sådan alternativ åtgärd som avses i bestämmelsen.
	Av första stycket 3 framgår att Riksgäldskontoret ska fastställa om
	resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse. Den närmare
	innebörden av det allmännas intresse framgår av andra stycket.
	I andra stycket klargörs att de allmänintressen som är relevanta vid
	prövningen enligt första stycket 3 är desamma som uttrycks i resolutions-
	ändamålen. Ett resolutionsförfarande ska anses vara i det allmännas
	intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av ändamålen,
	står i proportion till ändamålen och en avveckling av institutet genom
	likvidation eller konkurs inte skulle uppnå dessa ändamål i lika hög grad.
	Bedömningen bör ta som utgångspunkt institutets finansiella situation och
	de problem som har identifierats av Finansinspektionen vid bedömningen av
	grunden till fallissemang och omfattningen av dessa problem. Det kan inte
	vara fråga om att endast konstatera att ändamålen kommer att påverkas
	om inte Riksgäldskontoret ingriper utan bedömningen bör vara att
	påverkan blir så stor att det är nödvändigt att försätta institutet i
	resolution för att uppnå ett eller flera av ändamålen. I dessa fall bör typiskt
	sett ett resolutionsförfarande anses nödvändigt. Alternativet till att inleda ett
	resolutionsförfarande i den situation som institutet befinner sig i är
	likvidation eller konkurs.
	Vidare ska resolutionsförfarandet stå i rimlig proportion till det eller de
	ändamål som ska uppfyllas. Även i denna bedömning bör institutets
	kopplingar till andra institut och till finansmarknaderna och inriktningen på
796	affärsverksamheten beaktas. Omfattningen av	det berörda institutets

verksamhet och dess komplexitetsgrad och den inverkan på de allmänintressen som uttrycks i ändamålen som ett fallissemang av ifrågavarande institut skulle få i den rådande situationen får tas i beaktande (jfr 1 kap. 9 §).

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret, innan myndigheten prövar om det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle avhjälpa eller förhindra fallissemang i institutet (första stycket 2), är skyldig att samråda med Riksbanken och Finansinspektionen.

Enligt fjärde stycket får Riksgäldskontoret göra undantag från första stycket och besluta att inte försätta institutet i resolution trots att det i och för sig uppfyller resolutionsförutsättningarna i första stycket. Detta förutsätter dock att institutets moderföretag eller det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn i samma koncern har försatts eller ska försättas i resolution av Riksgäldskontoret eller motsvarande utländsk myndighet samt att separata resolutionsåtgärder för institutet inte bedöms som nödvändiga av Riksgäldskontoret för att uppnå något av resolutionsändamålen enligt denna lag. Undantagsbestämmelsen gör det möjligt för Riksgäldskontoret att tillämpa resolution med en ingångpunkt, s.k. ”Single Point of Entry” (SPE), där resolutionsåtgärder enbart vidtas på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av gruppbaserad tillsyn. Om det inte finns tillräckligt med nedskrivningsbara skulder i moderföretaget eller i institutet för gruppbaserad tillsyn eller om syftet med resolutionsåtgärderna som ska vidtas på den nivån kan motverkas om inte Riksgäldskontoret har kontroll över och kan vidta resolutionsåtgärder direkt mot det fallerande dotterinstitutet, bör dock även detta försättas i resolution enligt första stycket.

Paragrafen har, förutom tredje stycket som är nytt, i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.2.

6 §

Paragrafen genomför artikel 33.1 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att ett finansiellt institut som är dotterföretag till ett institut eller EES-institut får försättas i resolution. Det finns enligt första stycket inte någon skyldighet att försätta ett finansiellt institut i resolution. Det torde dock kunna bli aktuellt vid resolution av en koncern med flera ingångspunkter för att lösa koncernens samlade problem. Om ett institut är i resolution och det kommer in en ansökan om att det finansiella institutet ska försättas i konkurs, kan resolution vara ett bättre alternativ för att få till stånd en samordnad avveckling av moder- och dotterföretag.

Det svenska finansiella institutet kan vara dotterföretag till ett institut i Sverige eller ett EES-institut. Dessa ska uppfylla de förutsättningar för resolution som gäller för dem. I det förstnämnda fallet ska förutsättningarna för resolution vara uppfyllda enligt 5 §. I fråga om ett EES-institut gäller dock bestämmelserna om resolution i det landet.

En ytterligare förutsättning för att det finansiella institutet ska försättas i resolution, är att även det uppfyller de förutsättningar som räknas upp i 5 §. Om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution kan det, beroende på kopplingarna mellan företagen, öka sannolikheten för att även

Prop. 2015/16:5

797

Prop. 2015/16:5	det finansiella institutet fallerar. Huruvida det är tillräckligt för att det ska
	anses föreligga objektiva grunder för ett fallissemang även i det finansiella
	institutet, får bedömas från fall till fall. För att det finansiella institutet ska
	försättas i resolution ska emellertid också alternativa åtgärder vara
	uttömda. Dessutom ska det vara i det allmännas intresse. I fråga om ett
	finansiellt institut kan allmänintresset vara knutet till såväl det
	individuella finansiella institutet som möjligheterna att genomföra en
	resolution av en koncern. Det kan också vara tillräckligt att skriva ned
	eller konvertera relevanta kapitalinstrument i institutet och då behöver det
	finansiella institutet inte försättas i resolution.
	Av andra stycket framgår att det är den utländska resolutions-
	myndigheten som ansvarar för det utländska moderföretaget som ska
	pröva om förutsättningarna för resolution är uppfyllda beträffande det.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.2.3.
	7 §
	Paragrafen genomför artikel 33.2 i krishanteringsdirektivet.
	Paragrafens första stycke behandlar när holdingföretag som träffas av
	lagens tillämpningsområde får försättas i resolution. Definitioner av dessa
	holdingföretag finns i 2 kap. Det är här fråga om ett moderföretag till ett
	institut. Det är samma förutsättningar som ska vara uppfyllda för att ett
	holdingföretag ska försättas i resolution som för ett finansiellt institut
	som är dotterföretag. Se författningskommentaren till 5 §.
	Dotterinstitutet som ska uppfylla förutsättningarna för resolution kan
	finnas antingen i EES eller i ett tredjeland.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.2.3.
	8 §
	Paragrafen genomför artikel 33.4 första stycket i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår när ett holdingföretag som träffas av lagens
	tillämpningsområde får försättas i resolution trots att det självt inte
	uppfyller förutsättningarna för resolution. Förutsättningarna ska dock
	vara uppfyllda av ett institut eller ett EES-institut. Det är här fråga om
	situationer då ett svenskt eller EES-instituts fallissemang hotar ett annat
	sådant institut eller hela koncernens finansiella ställning (jfr 9 kap.).
	Resolution av moderföretaget ska också vara nödvändigt för att hantera
	dessa problem. I en situation som den som behandlas i paragrafen kan det
	för rekonstruktionen eller avvecklingen vara tillräckligt att vidta åtgärder
	mot holdingföretaget. Bestämmelsen utesluter dock inte att fler företag
	än holdingföretaget försätts i resolution, såsom vid resolution med flera
	ingångspunkter.
	Det institut som fallerar ska finnas inom EES och fallissemanget ska
	påverka andra institut hemmahörande inom EES. Om det är fråga om ett
	tredjelandsinstitut gäller 11 §.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.2.3.
	9 §
	Paragrafen genomför artikel 33.3 i krishanteringsdirektivet.
	Enligt denna bestämmelse får Riksgäldskontoret inte försätta ett
	holdingföretag med blandad verksamhet i resolution med stöd av 7 eller
798	8 §, om institutet eller EES-institutet innehas direkt eller indirekt av ett

mellanliggande finansiellt holdingföretag. För att vara ett holdingföretag med blandad verksamhet räcker det med att det finns ett institut i koncernen och den övriga verksamheten är artskild. Ett sådant företag får inte försättas i resolution för att hantera koncernens problem, om det finns ett finansiellt holdingföretag som direkt eller indirekt innehar aktier eller andelar i institutet. I så fall ska resolutionsåtgärderna vidtas via det finansiella holdingföretaget i stället.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.3.

10 §

Paragrafen genomför artikel 33.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet. Enligt bestämmelsen får Riksgäldskontoret under vissa förutsättningar bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdel- ningsarrangemang vid bedömningen av om ett institut eller ett EES- institut, som är dotterföretag till ett holdingföretag som avses i 7 eller 8 §, uppfyller förutsättningarna för resolution. Det gör det möjligt för Riksgäldskontoret att bortse från koncerninterna avtal av olika slag, enligt vilka kapital överförs för att täcka förluster eller förlusterna fördelas mellan företag i koncernen. Bestämmelsen omfattar även koncerninterna överföringar av kapital eller förluster till följd av myndigheternas nedskrivning eller konvertering av relevanta instrument. Första stycket avser fall där koncernen inte är gränsöverskridande. I sådana fall har Riksgäldskontoret befogenhet att avgöra om myndigheten

ska bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster. Andra stycket reglerar de fall där koncernen är gränsöverskridande.

Om en utländsk myndighet hemmahörande inom EES ansvarar för holdigföretaget eller om det rör sig om ett EES-institut får Riksgälds- kontoret endast utöva befogenheten att bortse från koncerninterna kapitalöverföringar och förlustdelningsarrangemang efter överenskom- melse med den utländska myndigheten.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.3.

11 §

Paragrafen genomför artikel 94.5 i krishanteringsdirektivet.

Enligt denna bestämmelse får Riksgäldskontoret försätta vissa i Sverige hemmahörande moderföretag till institut i tredjeland i resolution, om förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda. Paragrafen förutsätter inte för sin tillämpning att moderföretaget uppfyller alla förutsättningar för resolution enligt de tidigare bestämmelserna i detta kapitel eller att Riksgäldskontoret ska göra någon bedömning härav. Däremot måste Riksgäldskontoret pröva om det ligger i det allmänna intresset att försätta moderföretaget i resolution. För resolutionsförfarandet avseende moderföretaget gäller svensk rätt.

Under vissa förutsättningar får Riksgäldskontoret dessutom, efter erkännande av resolutionsförfarandet i tredjeland, vidta vissa resolutions- åtgärder gentemot tredjelandsinstitutets dotterföretag eller betydande filialer i Sverige eller mot dess tillgångar, skulder eller rättigheter i Sverige eller som regleras av svensk rätt. Se författningskommentaren till 26 kap.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.7.

Prop. 2015/16:5

799

Prop. 2015/16:5	12 §
	Paragrafen genomför artikel 96 i krishanteringsdirektivet.
	Av bestämmelsen framgår under vilka förutsättningar som Riksgälds-
	kontoret får vidta åtgärder mot en filial till ett institut hemmahörande i ett
	land utanför EES. Tredjelandsinstitut får bara driva verksamhet i Sverige
	efter tillstånd från Finansinspektionen, se 4 kap. 4 § LBF och 4 kap. 4 §
	LVM. Det är dock inte fråga om att försätta tredjelandsinstitutet i
	resolution utan att hantera filialens verksamhet. Åtgärderna som
	Riksgäldskontoret får vidta enligt denna bestämmelse är desamma som
	de som Finansinspektionen får vidta enligt sektorslagstiftningen, dvs.
	föreläggande, varning eller återkallelse av tillstånd. Återkallelse av
	tillståndet får förenas med förbud om att fortsätta rörelsen. Riksgälds-
	kontoret får även bestämma om avvecklingen av rörelsen. Vid
	bedömningen av vilken åtgärd som ska vidtas ska Riksgäldskontoret i
	första hand beakta resolutionsändamålen och de principer som gäller för
	resolution enligt denna lag. I andra hand får Riksgäldskontoret beakta
	samma omständigheter som Finansinspektionen har att beakta när
	inspektionen vidtar åtgärder enligt sektorslagstiftningen, exempelvis
	överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det
	finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.
	Riksgäldskontoret ska meddela den relevanta myndigheten i tredjelands-
	institutets hemland om åtgärder som vidtagits med stöd av denna
	bestämmelse. Relevant myndighet kan vara tillsynsmyndigheten eller
	resolutionsmyndigheten i det landet.
	Övervägandena finns i avsnitt 26.4.8.

13 §

Paragrafen genomför delar av artikel 83 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att beslutet att försätta ett företag i resolution ska offentliggöras av Riksgäldskontoret så snart som möjligt. De närmare bestämmelserna om tillvägagångssättet för offentliggörandet framgår av

föreskrifter meddelade av regeringen	enligt bemyndigande i 29 kap.
2 § 3. Motsvarande bestämmelse om	offentliggörande av resolutions-
åtgärder finns i 12 kap. 5 §.
Övervägandena finns i avsnitt 15.5.

14 §

Paragrafen har ingen motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret är skyldig att anmäla ett beslut att försätta ett institut eller annat företag i resolution, liksom beslut att avsluta resolutionen, till Bolagsverket för registrering. En sådan anmälan ska ske genast. Riksgäldskontoret ska även för registrering underrätta Bolagsverket när allmän förvaltningsdomstol har upphävt ett beslut att försätta institutet eller företaget i resolution. En sådan underrättelse bör ske så snart Riksgäldskontoret tagit del av domstolens avgörande. Det är sedan Bolagsverket som har till uppgift att registrera anmälda uppgifter i de register som är aktuella för företaget.

Övervägandena finns i avsnitt 15.5.

800

9 kap. Beslutsförfarande för gränsöverskridande koncerner

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att om Riksgäldskontoret fastställer att förutsättningarna för resolution av ett dotterföretag som ingår i en gränsöverskridande finansiell koncern är uppfyllda, ska den omgående underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen. Resolutionskollegiet innefattar bl.a. den samordnande resolutions- myndigheten och den samordnande tillsynsmyndigheten. En sådan underrättelse ska även innehålla uppgift om vilka resolutions- eller insolvensåtgärder som Riksgäldskontoret anser lämpliga att vidta. Med lämpliga insolvensåtgärder avses endast sådana som får vidtas i samband med resolution, exempelvis för att avveckla resterande del av ett fallerande dotterföretag vid tillämpning av broinstitutsverktyget. Underrättelseskyldigheten omfattar alltså inte insolvensåtgärder som bedöms nödvändiga för ett dotterföretag utan att resolution inleds.

Det fastställande som Riksgäldskontoret gör i detta skede utgör inte något beslut om resolution enligt 8 kap. Ett sådant beslut får fattas först när förutsättningarna i 3 eller 4 §§ är uppfyllda. I princip kommer dock underrättelsen att ha samma innehåll som det planerade beslutet, såvida inte överläggningarna med myndigheterna i de andra EES-länderna leder till en annan bedömning.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.1.

2 §

Paragrafen genomför artikel 91.3 och 91.5 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret får fatta beslut, om den utländska samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram någon koncernresolutionsordning inom den angivna tidsfristen. Detta kan komma till uttryck på två olika sätt; antingen genom att den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar Riksgäldskontoret om att de åtgärder som Riksgäldskontoret avser att vidta enligt 1 § sannolikt inte leder till att villkoren för resolution uppfylls för något annat företag i koncernen som är etablerat i ett annat land inom EES, eller om den samordnande resolutionsmyndigheten inte har hört av sig inom den angivna tidsfristen. Någon koncernresolutionsordning upprättas inte i sådana fall.

Den samordnande resolutionsmyndigheten ska som huvudregel göra sin bedömning inom 24 timmar. Riksgäldskontoret får dock samtycka till att den samordnande resolutionsmyndigheten får längre tid på sig. I praktiken baserar detta sig på en överenskommelse mellan myndigheterna.

Ett beslut som Riksgäldskontoret fattar får bara innehålla de åtgärder, antingen resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder, som framgår av underrättelsen enligt 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.1.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 91.4, 91.7 och 91.9 i krishanterings- direktivet.

Prop. 2015/16:5

801

Prop. 2015/16:5	Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret ska försöka komma
	överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och de andra
	berörda resolutionsmyndigheterna om förslaget till koncernresolutions-
	ordning som överlämnats till resolutionskollegiet av den samordnande
	resolutionsmyndigheten. Med andra berörda resolutionsmyndigheter
	avses de som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncern-
	resolutionsordningen, dvs. den plan för resolution av en gräns-
	överskridande koncern som upprättas enligt artikel 91.6 i krishanterings-
	direktivet. Ytterst styrs den tid myndigheterna har på sig att komma
	överens av hur brådskande situationen är (jfr 15 §). Om myndigheterna
	kommer överens om koncernresolutionsordningen, utgör överenskom-
	melsen en internationell överenskommelse enligt regeringsformen.
	Andra stycket behandlar den situationen att en eller flera av de berörda
	resolutionsmyndigheterna invänt mot eller avvikit ifrån den föreslagna
	koncernresolutionsordningen,	medan	övriga	resolutionsmyndigheter,
	inklusive den svenska, inte har gjort det. Det är i så fall möjligt för
	Riksgäldskontoret att försöka komma överens med de andra resolutions-
	myndigheterna som inte har invänt eller avvikit, om en koncern-
	resolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstater.
	Om så sker ingås en överenskommelse på samma sätt och med samma
	rättsverkningar som enligt första stycket. Det finns dock ingen skyldighet
	att ingå en sådan överenskommelse, utan Riksgäldskontoret får i stället
	fatta ett eget beslut enligt 4 §.
	Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret ska fatta ett eget beslut
	i enlighet med en överenskommelse om koncernresolutionsordning som
	den ingått med andra resolutionsmyndigheter. Riksgäldskontoret har att
	rätta sig efter överenskommelsen och kan inte fatta beslut som strider
	mot denna.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.3.4.
	4 §
	Paragrafen genomför artikel 91.8 i krishanteringsdirektivet.
	Om Riksgäldskontoret inte kan komma överens om den föreslagna
	koncernresolutionsordningen med de utländska resolutionsmyndig-
	heterna som deltar i beslutsförfarandet får den enligt första stycket fatta
	ett eget beslut om åtgärder. Att myndigheterna inte kan komma överens
	kan bero på dels att Riksgäldskontoret har invändningar mot förslaget,
	dels att andra myndigheter har invändningar mot eller avviker från
	förslaget. I det förra fallet bör Riksgäldskontoret invända mot förslaget
	innan myndigheten avviker från det. Det kan dock inte uteslutas att
	Riksgäldskontoret kan behöva avvika från den föreslagna koncern-
	resolutionsordningen innan en formell invändning mot densamma görs,
	exempelvis om en utländsk resolutionsmyndighet redan avvikit från
	förslaget och situationens brådska kräver att Riksgäldskontoret
	omedelbart vidtar åtgärder beträffande dotterföretag som den ansvarar
	för. I enlighet med tredje stycket måste Riksgäldskontoret i sådana fall
	underrätta övriga berörda resolutionsmyndigheter om skälen för sin
	avvikelse i efterhand. En invändning eller avvikelse kan vara motiverad
	med hänsyn till såväl de föreslagna resolutionsåtgärdernas lämplighet i
	det enskilda fallet som till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i
802	Sverige. Riksgäldskontoret	får med	stöd av	bestämmelsen försätta

dotterföretaget som den ansvarar för i resolution och vidta resolutions- eller insolvensåtgärder gentemot detta. De begreppen har samma innebörd som i 1 §. Vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas har Riksgäldskontoret bl.a. att beakta förutsättningarna för resolution i 8 kap. och omständigheterna som anges i paragrafens andra stycke. Om Riksgäldskontoret själv inte haft några invändningar, behöver den inte fatta ett individuellt beslut enligt första stycket, utan får i stället försöka nå en överenskommelse med stöd av 3 § andra stycket.

Av andra stycket framgår att innehållet i koncernresolutionsplanen som upprättats enligt 3 kap. samt åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda länderna inom EES och på andra delar av koncernen ska beaktas för det fallet Riksgäldskontoret invänder mot eller avviker ifrån koncernresolutionsordningen.

Enligt tredje stycket är Riksgäldskontoret skyldig att underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten och de övriga berörda resolutions- myndigheterna om skälen för sitt beslut enligt andra stycket och om åtgärder som den avser att vidta. Av samarbets- och informations- skyldigheten enligt 28 kap. 5 § följer vidare, i detta sammanhang, att Riksgäldskontoret också ska samarbeta nära med de andra resolutions- myndigheterna i resolutionskollegiet, i syfte att trots de olika besluten koordinera sin strategi, samt informera dem om vidtagna resolutions- åtgärder och hur de utvecklas.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.5.

5 §

Paragrafen genomför del av artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår vilka bestämmelser som gäller när Riks- gäldskontoret i egenskap av samordnande resolutionsmyndighet mottar en underrättelse som avses i artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet, dvs. en sådan underrättelse som Riksgäldskontoret enligt 1 § är skyldig att lämna för fallerande dotterföretag inom dess jurisdiktion.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.2.

6 §

Paragrafen genomför artikel 91.2, 91.4 och 107.2 i krishanterings- direktivet.

Enligt första stycket är Riksgäldskontoret, när den får en underrättelse enligt 5 §, skyldig att bedöma effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med artikel 91.1 b i krishanteringsdirektivet, på koncernen och företagen i andra EES-länder.

Om Riksgäldskontoret bedömer att de planerade åtgärderna leder till att även andra företag i koncernen kan bli föremål för nationella åtgärder motsvarande resolution, ska myndigheten enligt andra stycket föreslå en koncernresolutionsordning inom den tid som föreskrivs i paragrafen eller annars överenskoms med den underrättande resolutionsmyndigheten. Förslaget till koncernresolutionsordning ska, i enlighet med definitionen av begreppet i 2 kap., följa kraven som anges i artikel 91.6 i krishanteringsdirektivet.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret ska samråda med medlemmarna i resolutionskollegiet innan myndigheten gör sina bedömningar enligt denna paragraf. Detta kan i praktiken ske genom ett

Prop. 2015/16:5

803

Prop. 2015/16:5	samlat samråd som avser båda bedömningarna som Riksgäldskontoret
	har att göra enligt denna bestämmelse.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.3.2.
	7 §
	Paragrafen genomför del av artikel 91.7 och 91.9 i krishanterings-
	direktivet.
	Enligt paragrafen ska Riksgäldskontoret, om myndigheten föreslår en
	koncernresolutionsordning, försöka komma överens med de övriga
	berörda resolutionsmyndigheterna om att den ska genomföras. Om det
	inte går att komma överens om den föreslagna koncernresolutions-
	ordningen, får Riksgäldskontoret komma överens med de resolutions-
	myndigheter som inte heller haft invändningar, om en koncern-
	resolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstater.
	Om en överenskommelse nås, ska Riksgäldskontoret fatta ett beslut i
	enlighet med överenskommelsen.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.3.4.
	8 §
	Paragrafen genomför del av artikel 91.8 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att om Riksgäldskontoret inte kan komma
	överens med de utländska myndigheterna, får myndigheten fatta ett
	separat beslut om resolution och resolutions- eller insolvensåtgärder för
	det företag som myndigheten ansvarar för, om förutsättningarna för detta
	är uppfyllda. Med insolvensåtgärder avses detsamma som i 1 §.
	Bestämmelsen innebär vidare att om Riksgäldskontoret ansvarar för
	moderföretaget i koncernen, behöver myndigheten inte inleda något
	förfarande enligt 10 § genom att underrätta resolutionskollegiet om att
	moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution och vilka
	åtgärder som myndigheten anser lämpliga att vidta.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.3.5.
	9 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 91.7–91.9 i krishanterings-
	direktivet.
	Av paragrafen framgår att 3 och 4 §§ gäller om den process som inleds
	enligt artikel 91.1 i krishanteringsdirektivet avser ett utländskt
	dotterföretag och Riksgäldskontoret blir involverad för att myndigheten
	ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande
	dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.
	Övervägandena finns i avsnitt 15.3.4 och 15.3.5.
	10 §
	Paragrafen genomför artikel 92.1 och 107.2 i krishanteringsdirektivet.
	Om Riksgäldskontoret konstaterar att ett moderföretag som den
	ansvarar för uppfyller förutsättningarna för resolution ska myndigheten
	enligt första stycket underrätta resolutionskollegiet om detta och om de
	resolutions- eller insolvensåtgärder som den anser är lämpliga att vidta
	gentemot moderföretaget. Så långt överensstämmer förfarandet med det
	som gäller när Riksgäldskontoret ansvarar för ett dotterföretag i en
804	gränsöverskridande finansiell koncern (se 1 §).

Av andra stycket framgår dock att resolutions- och insolvensåtgärderna Prop. 2015/16:5 som Riksgäldskontoret ska föreslå får omfatta, under de förutsättningar

som anges i det stycket, genomförandet av en koncernresolutionsordning. Om Riksgäldskontoret bedömer att förutsättningarna i någon av punkterna 1–4 är uppfyllda, får den alltså föreslå resolutions- eller insolvensåtgärder för dotterföretag i koncernen. Om de övriga myndigheterna inte delar Riksgäldskontorets bedömning, får de dock förkasta förslaget. Det framgår av 12 § som i sin tur hänvisar till 7 och 8 §§.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.3.

11 §

Paragrafen genomför artikel 92.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vad som gäller om Riksgäldskontoret inte föreslår en koncernresolutionsordning.

Enligt första stycket ska Riksgäldskontoret fatta beslut om resolution enligt 8 kap. och därefter beslut om resolutions- eller insolvensåtgärder. Med det senare avses åtgärder för en avveckling av moderföretaget genom likvidation eller konkurs. Riksgäldskontorets beslut ska föregås av samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret, vid beslut enligt första stycket, ska beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats (se 3 kap.). Riksgäldskontoret behöver dock inte följa planen om det bedöms att resolutionsändamålen uppnås effektivare med andra åtgärder än de som finns i planen. Vid en sådan bedömning ska omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Riksgäldskontoret ska också inför sitt beslut beakta den finansiella stabiliteten i de övriga berörda EES-länderna.

Senast i samband med underrättelsen enligt 10 § kommer resolutions- myndigheterna i de övriga berörda EES-länderna att få kännedom om moderföretagets problem. De kan dock inte förhindra att Riksgäldskontoret försätter moderföretaget i resolution och vidtar resolutions- eller insolvensåtgärder gentemot detta. Om de bedömer att åtgärderna kommer att påverka de dotterföretag som de ansvarar för är de i stället hänvisade till att vidta de nationella åtgärder som de anser nödvändiga.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.3.

12 §

Paragrafen genomför delar av artikel 92.3, 92.5 och 92.6 i krishanterings- direktivet.

Det framgår att 7 och 8 §§ gäller om Riksgäldskontoret lägger fram en koncernresolutionsordning. Det innebär att Riksgäldskontoret om möjligt ska ingå en internationell överenskommelse med övriga berörda resolutionsmyndigheter om en koncernresolutionsordning eller, om detta inte är möjligt, fatta ett individuellt beslut rörande moderföretaget.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.4 och 15.3.5.

13 §

Paragrafen genomför delar av artikel 92.3–92.5 i krishanterings- direktivet.

805

Prop. 2015/16:5

806

Av bestämmelsen framgår vad som gäller när Riksgäldskontoret ansvarar för hanteringen av ett dotterföretag som varken är det fallerande dotterföretaget eller moderföretaget i koncernen.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.4 och 15.3.5.

14 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 91.10 och 92.6 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att ett beslut om en koncernresolutionsordning som fattas av en utländsk myndighet efter överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att myndigheterna inte har kommit överens gäller även i Sverige.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.6.

15 §

Paragrafen genomför artiklarna 91.11 och 92.7 första stycket i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att de åtgärder i det särskilda beslutsför- farandet som gäller för beslut om resolution av ett dotterföretag eller moderföretag i en finansiell gränsöverskridande koncern ska vidtas så snart som möjligt. Det innebär att ett skyndsamhetskrav gäller, oavsett om Riksgäldskontoret deltar i förfarandet i egenskap av underrättande myndighet, annan resolutionsmyndighet som ansvarar för ett företag som berörs av en koncernresolutionsordning eller samordnande resolutions- myndighet. Skyndsamhetskravet omfattar inte åtgärder som Riksgälds- kontoret vidtar med stöd av andra bestämmelser, exempelvis beslutet att försätta företaget i resolution och vidta resolutionsåtgärder. Det ligger dock i sakens natur att Riksgäldskontoret ska vidta sådana åtgärder med hänsyn till situationens brådska.

Övervägandena finns i avsnitt 15.3.7.

10 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

1 §

Paragrafen genomför artikel 63.1 b och delar av artikel 72 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår det att ett beslut om att försätta ett institut eller något annat företag i resolution, automatiskt innebär att ägare i ett företag eller, i förekommande fall, huvudmännen i en sparbank inte längre får rösta för sina aktier eller andelar på stämman. I stället övertas denna rätt av Riksgäldskontoret. Det är en rättsverkan av beslutet om resolution.

Av andra stycket framgår det att Riksgäldskontoret därutöver, och i den utsträckning myndigheten finner nödvändigt i syfte att uppnå resolutionsändamålen, får utöva kontroll över företaget i resolution genom övertagande av ägarnas, huvudmännens, styrelsens och den verkställande direktörens rättigheter och befogenheter. Av detta följer t.ex. en rätt att fatta beslut om överlåtelse av tillgångar eller delar av verksamheten i företaget. Eftersom intentionen med resolution är att företaget i sin helhet, eller delar av företaget, ska överleva bör företagets interna kontroll- och beslutsstruktur i mesta möjliga mån behållas intakt.

Mot denna bakgrund bör Riksgäldskontoret endast använda sig av styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter i den mån det är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.

Övervägandena finns i avsnitt 18.3.1.

2 §

Paragrafen genomför artikel 72.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen följer att Riksgäldskontoret kan förelägga företaget i resolution att vidta en eller flera beslutade resolutionsåtgärder. Det innebär att Riksgäldskontoret, i stället för att genomföra en resolutions- åtgärd genom utövande av stämmans, styrelsens eller den verkställande direktörens befogenheter enligt 1 §, kan kräva att företaget i resolution ska genomföra åtgärden eller åtgärderna.

Det kan finnas flera skäl till att Riksgäldskontoret föredrar att företaget utför resolutionsåtgärden. Det kan t.ex. handla om resurs- eller tidsbrist hos Riksgäldskontoret eller att åtgärden kräver sådan detaljerad kunskap om företagets verksamhet att företagets egen personal därför är bäst lämpad att genomföra åtgärden.

Övervägandena finns i avsnitt 18.3.1.

3 §

Paragrafen genomför artiklarna 34.1 c och 63.1 l i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret ska utse en ny styrelse och verkställande direktör i ett företag när det blir försatt i resolution.

Om Riksgäldskontoret inrättar ett broinstitut eller ett tillgångsför- valtningsbolag, innebär bestämmelsen att styrelseledamöter och den verkställande direktören normalt inte får överföras från företaget i resolution.

Styrelseledamöter som har suttit i styrelsen under den tid som företagets problem har uppkommit, bör som regel inte kunna ges nya eller fortsatta uppdrag i företaget. En eller flera av styrelsens ledamöter eller dess verkställande direktör får dock fortsätta att vara verksam i företaget i resolution eller något företag som bildats som ett led i resolutionen, om det är nödvändigt för att uppnå resolutionsändamålen.

Riksgäldskontorets möjlighet att utse en ny styrelse enligt denna bestämmelse inverkar inte på de anställdas rätt att utse arbetstagar- representanter i styrelsen enligt 14 kap. 6 §.

Övervägandena finns i avsnitt 18.3.2.

11 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar knutna till resolution

1 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsens första stycke framgår att utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte får äga rum mot ett företag under tiden som företaget är i resolution. Förbudet mot utmätning avser såväl beslut om utmätning som vidare åtgärder för verkställighet av ett sådant beslut. Med annan verkställighet avses annan verkställighet enligt utsökningsbalken. Bestämmelsen har huvudsakligen samma innebörd

Prop. 2015/16:5

807

Prop. 2015/16:5 som motsvarande bestämmelse i 2 kap. 17 § första meningen lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion.

Uppräkningen är uttömmande. Det innebär att det t.ex. inte finns något hinder mot att en pågående rättegång fortgår, om inte Riksgäldskontoret med stöd av 2 § ansöker om, och får, målet vilandeförklarat.

Av andra stycket följer att en domstol inte heller får besluta om kvarstad eller betalningssäkring under tiden som företaget är i resolution. Enligt första stycket får verkställighet av sådana beslut inte ske.

Övervägandena finns i avsnitt 19.2.

2 §

Paragrafen genomför artikel 86.3 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen möjliggör för Riksgäldskontoret att ansöka om att en

domstol eller ett motsvarande organ, t.ex. en skiljenämnd eller Prövningsnämnden för statligt stöd till kreditinstitut, vilandeförklarar en rättsprocess som företaget i resolution är part i. Möjligheten att begära vilandeförklaring omfattar rättsprocesser som inletts såväl före som efter beslutet om resolution. Om domstolen, eller det motsvarande organet, anser att det krävs att rättsprocessen vilandeförklaras för att resolutionsändamålen ska uppnås, ska ett sådant beslut fattas. Med hänsyn till de konsekvenser ett beslut om vilandeförklaring kan få för andra parter i rättsprocessen bör domstolen, eller det motsvarande organet, göra en självständig prövning av behovet av ett sådant beslut.

Övervägandena finns i avsnitt 19.3.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 68.1, 68.3 och 68.5 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att en motpart till ett sådant företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket inte får vidta vissa åtgärder med avseende på ett avtal som ingåtts med företaget enbart på grund av att Riksgäldskontoret har beslutat om resolution eller resolutionsåtgärder. Detsamma gäller för händelser som har ett direkt samband med ett sådant beslut. En sådan händelse kan t.ex. vara ett gäldenärsbyte som sker till följd av att Riksgäldskontoret överför verksamhet genom försäljnings- verktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. En sådan händelse kan också vara ett ägarbyte som sker till följd av att aktierna i ett företag i resolution överförs genom försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget. Ett avtalsvillkor som innebär att ett avtal får sägas upp vid ett gäldenärsbyte eller ett ägarbyte är således utan verkan om gäldenärsbytet eller ägarbytet sker som ett resultat av Riksgäldskontorets användning av något av överföringsverktygen (se 4 §).

I punkten 1 anges att en motpart inte får säga upp eller häva ett avtal med företaget enbart på grund av ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan. Detta ska således gälla även om resolution utgör en uppsägningsgrund enligt avtalet.

Av punkten 2 följer att en motpart inte heller får ändra villkoren i ett avtal på den grunden. Det skulle t.ex. kunna gälla ändringar av pris eller leveranstid.

808

I punkten 3 anges vidare att en motpart inte får ställa in fullgörelse av en förpliktelse, t.ex. betalning, mot ett företag i resolution på grund av ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan.

Punkten 4 handlar om kvittning och innebär att en motpart till ett företag t.ex. inte får kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget enbart på grund av ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges ovan.

Punkterna 5 och 6 behandlar s.k. nettning och syftar dels på avtalsvillkor med innebörden att ett antal fordringar eller skyldigheter omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, dels på avtalsvillkor om slutavräkning som innebär att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Båda dessa villkor innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. Det kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på dessa förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har den största skulden till den andra parten. Innebörden av femte och sjätte punkterna är således att enbart ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut, inte ger en motpart rätt att utöva nettning på det sätt som beskrivs ovan.

Av punkten 7 framgår att ett sådant beslut eller en sådan händelse i sig inte heller ger en motpart rätt att vidta vissa åtgärder med avseende på säkerhetsrätter i tillgångar som tillhör företaget. När det gäller att förfoga över säkerheter innebär det t.ex. att en panthavare är förhindrad att låna ut en pant till en tredje part enbart på den grunden.

Av andra stycket framgår att ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder, eller en händelse som har ett direkt samband med ett sådant beslut, inte utgör ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

Av tredje stycket framgår att första och andra styckena endast gäller om företaget i resolution fortsätter att fullgöra väsentliga skyldigheter enligt avtalet i förhållande till motparten eller om företaget inte kan fullgöra dessa skyldigheter till följd av ett beslut av Riksgäldskontoret enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §. Med väsentliga skyldigheter enligt avtalet avses bl.a. betalnings- och leveransskyldighet samt tillhandahållande av säkerheter. De beslut som Riksgäldskontoret kan fatta med stöd av 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § är av sådan karaktär att de skulle kunna innebära att ett företag i resolution inte anses fullgöra väsentliga skyldigheter enligt avtalet gentemot sina motparter. Riksgäldskontoret kan med stöd av dessa bestämmelser t.ex. besluta att tillfälligt stoppa ett företags betalningar. Om ett företag inte betalar en motpart i tid, kan det utgöra ett väsentligt avtalsbrott som skulle ge en motpart rätt att vidta de åtgärder som anges i första stycket. Ett sådant beslut av Riksgäldskontoret ska inte betraktas som bristande fullgörelse av företaget vid tillämpning av bestämmelserna i det här kapitlet.

I enlighet med 5 kap. 1 § ska paragrafen även tillämpas på krisav- värjande åtgärder.

Prop. 2015/16:5

809

Prop. 2015/16:5 Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.4.

4 §

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vilken rättsverkan ett avtalsvillkor i strid med det som anges i 3 § har.

I enlighet med 5 kap. 1 § ska paragrafen även tillämpas på krisav- värjande åtgärder.

Övervägandena finns i avsnitt 19.4.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 68.1 och delar av artikel 68.3 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att ett förbud enligt 3 § under vissa omständig- heter också gäller för motparter till andra koncernföretag.

I punkten 1 anges att så är fallet beträffande avtal som ingåtts av ett dotterföretag till ett företag i resolution, om ett koncernföretag svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser. Med detta avses bl.a. moderbolagsgarantier men även annat stöd kan komma i fråga.

I punkten 2 anges att så är fallet även beträffande avtal som ingåtts av ett koncernföretag, om avtalet innehåller så kallade ”korsvisa fallissemangsklausuler”.

Övervägandena finns i avsnitt 19.4.

6 §

Paragrafen genomför artikel 68.2 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen ska tillämpas när ett företag som är etablerat i ett land utanför EES har försatts i resolution eller resolutionsåtgärder har vidtagits mot företaget i det landet, om företaget har dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige. En förutsättning för tillämpning är att Riksgäldskontoret har erkänt resolutionsförfarandet i det land utanför EES där företaget i fråga är etablerat. Riksgäldskontoret kan erkänna ett sådant resolutionsförfarande med stöd av 26 kap. 2 §. Ett sådant erkännande innebär att 3–5 §§ ska tillämpas i förhållande till dotterföretag eller filialer som är etablerade i Sverige.

Övervägandena finns i avsnitt 19.4.

	7 §
	Paragrafen genomför artikel 68.6 i krishanteringsdirektivet.
	I artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
	593/2008 anges att internationellt tvingande regler i lagen i det land där
	vissa avtalsförpliktelser ska utföras, eller har utförts, kan tillerkännas
	verkan om dessa regler får till följd att avtalets innehåll strider mot lag.
	Vid bedömningen av om sådana regler ska tillerkännas verkan ska enligt
	förordningen hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av en
	eventuell tillämpning.
	Av paragrafen framgår att 3–6 §§ ska ha status av sådana inter-
	nationellt tvingande regler. Detta innebär att bestämmelserna i fråga kan
	få företräde framför de bestämmelser som annars skulle gälla enligt
810	svenska lagvalsregler. För att så ska ske krävs att vissa avtalsförpliktelser

ska utföras, eller har utförts, i Sverige och att en tillämpning av Prop. 2015/16:5 bestämmelserna i fråga får till följd att avtalets innehåll strider mot lag.

Så skulle t.ex. kunna bli fallet vid en tillämpning av 4 § då ett avtalsvillkor i strid med 3 § är ogiltigt.

I enlighet med 5 kap. 1 § ska paragrafen även tillämpas på krisav- värjande åtgärder.

Övervägandena finns i avsnitt 19.4.

12 kap. Resolutionsåtgärder

1 §

Paragrafen genomför artikel 2.1.40 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar vilka resolutionsåtgärder som får vidtas i resolution.

Av paragrafen framgår att när Riksgäldskontoret har beslutat att försätta ett företag i resolution får den också besluta om resolutionsåtgärder.

Resolutionsåtgärder är de åtgärder som får vidtas för att genomföra rekonstruktionen eller avvecklingen av ett företag som försatts i resolution. De kan delas in i två huvudsakliga grupper; tillämpningen av ett resolutionsverktyg och övriga åtgärder. Som regel är det Riksgälds- kontoret som beslutar om resolutionsåtgärderna. Det finns dock ett undantag från detta. Det är regeringen som beslutar om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen.

Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

2 §

Paragrafen genomför artiklarna 31.1, 31.2 andra stycket, 31.3 och 72.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vad Riksgäldskontoret ska beakta vid valet mellan olika resolutionsåtgärder och vid utformningen av dem.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret ska välja de resolutionsåtgärder som är nödvändiga med hänsyn till det allmänna intresset och som bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att resolutionsändamålen som angetts i beslutet att försätta företaget i resolution också är relevanta vid valet och utformningen av resolutionsåtgärderna. Även andra resolutionsändamål än de som angetts i det beslutet kan dock vara aktuella vid den närmare utformningen av resolutionen. Valet av

resolutionsåtgärder blir därför beroende av omständigheterna i det
enskilda fallet. Riksgäldskontoret ska välja de resolutionsåtgärder som
enligt dess bedömning bäst uppfyller de aktuella resolutionsändamålen.
Inom ramen för den bedömningen ska Riksgäldskontoret också överväga
vem som är mest lämpad att genomföra resolutionsåtgärden, dvs. om
åtgärden ska genomföras av myndigheten eller av företaget i resolution
efter föreläggande av myndigheten. Att Riksgäldskontorets bedömning
står i fokus ska ses mot bakgrund av att myndigheten kan behöva välja
mellan flera olika lösningar. De resolutionsåtgärder som väljs ska dock inte
resultera i en mer ingripande behandling av företaget, dess aktieägare eller
borgenärer eller andra intressenter än vad situationen kräver. Vid
bedömningen av vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas måste därför
hänsyn tas till även andra omständigheter än ändamålen. Dit hör bl.a. det	811
	811

Prop. 2015/16:5	fallerande företagets situation, orsakerna till fallissemanget och den
	samhällsekonomiska situationen liksom möjligheten att i det enskilda
	fallet använda ett visst verktyg. Som regel torde det krävas mindre
	ingripande åtgärder mot ett företag som alltjämt har ett positivt eget kapital
	jämfört med ett företag vars egna kapital är utraderat. Valet av åtgärder
	styrs dock också av de särskilda förutsättningar som gäller för åtgärden i
	fråga. Riksgäldskontorets bedömning ska grunda sig på objektiva
	omständigheter som redovisas i beslutet.
	Enligt andra stycket ska Riksgäldskontoret, vid valet av
	resolutionsåtgärder, också sträva efter att undvika onödig värdeförstörelse
	och minimera resolutionskostnaderna. Med värdeförstörelse bör endast
	avses en minskning av värdet på tillgångar (och skulder, t.ex. värdet av
	en kundstock) på företagets balansräkning. Det inkluderar inte den
	värdeförlust som kan uppstå för kunder som måste avbryta eller lägga
	ned projekt till följd av att de avskärs från lånefinansiering när deras
	bank upphör med verksamheten. En värdeförstörelse är inte onödig om
	den åtgärd som vidtogs var nödvändig för att uppnå resolutions-
	ändamålen. Med begreppet resolutionskostnader avses företagets
	kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutions-
	verktyg och andra resolutionsbefogenheter. Begreppet omfattar inte de
	direkta förluster som påförs ägare och borgenärer genom tillämpningen
	av verktygen och befogenheterna.
	Riksgäldskontoret kan också, i fall som avses i tredje stycket, komma
	att behöva göra en avvägning mellan de olika resolutionsändamålen.
	Beträffande rangordningen av ändamålen är utgångspunkten att det eller
	de mål som i det enskilda fallet har identifierats som det centrala
	samhällsintresse som motiverar att företaget försätts resolution, också bör
	vara viktigast. Generellt kan konstateras att ändamålen att säkerställa att
	viktiga funktioner kan upprätthållas och att undvika betydande negativa
	effekter på den finansiella stabiliteten som regel torde ha företräde
	framför övriga ändamål. Skyddet för garanterade insättare och
	investerare har som regel företräde framför ändamålet att skydda offentliga
	medel. I vissa fall kan det emellertid vara nödvändigt att skjuta till statliga
	medel för att undvika störningar i den finansiella stabiliteten.
	Utgångspunkten är dock att de åtgärder som vidtas, utformas på ett sätt som
	minimerar behovet av statligt stöd.
	Övervägandena finns i avsnitt 16.3–16.5.
	3 §
	Paragrafen genomför artiklarna 38.1 andra stycket, 40.1 andra stycket,
	42.1 andra stycket och 63.2 i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelsen behandlar undantag från förfarandekrav och krav på
	godkännande eller medgivande vid vidtagande av resolutionsåtgärder.
	Paragrafen innebär att Riksgäldskontoret, när den beslutar om och
	tillämpar resolutionsåtgärder, inte ska behöva inhämta godkännande eller
	medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet
	aktieägarna eller borgenärerna i företaget i resolution, eller beakta
	förfarandekrav om att underrätta vissa personer, vilket det aktuella
	företaget skulle ha behövt göra för motsvarande åtgärder enligt
	exempelvis associationsrättslig lagstiftning, bolagsordning, avtal eller
812	stadgar. Riksgäldskontoret ska däremot följa de förfarandekrav som

följer av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I begreppet underrätta inbegrips eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet.

Övervägandena finns i avsnitt 16.1.

4 §

Paragrafen genomför artiklarna 119–121.1, 122 och 123 i krishanterings- direktivet.

Paragrafen föreskriver undantag från vissa bestämmelser i aktiebolags- lagen och lagen om offentliga uppköpserbjudanden när resolutions- åtgärder vidtas. Bestämmelserna som det görs undantag ifrån rör skydd för aktieägare och borgenärer, aktieägares rättigheter, fusioner, uppköpserbjudanden m.m. och motsvarar artikel 5.1 i direktiv 2004/25/EG, direktiv 2005/56/EG, direktiv 2007/36/EG, direktiv 2011/35/EU samt artiklarna 10, 19.1, 29.1–29.3, 31.2 första stycket, 33– 36 och 40–42 i direktiv 2012/30/EU. Undantaget syftar till att säkerställa att effektiviteten eller förutsebarheten i resolutionsförfarandet inte hindras. För en närmare beskrivning av de svenska bestämmelserna hänvisas till avsnitt 16.13.1.

Övervägandena finns i avsnitt 16.13.1.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 83 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att beslut om resolutionsåtgärder ska offentliggöras så snart som möjligt. Bestämmelsen kompletterar 8 kap. 13 §. De närmare bestämmelserna om tillvägagångssättet för offentlig- görandet framgår av föreskrifter meddelade av regeringen enligt bemyndigande i 29 kap. 2 § 3.

Av andra stycket framgår att offentliggörandet av resolutionsåtgärder som består i förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser, att ta i anspråk säkerheter eller att utöva vissa rättshandlingar ska inkludera villkoren för åtgärden och den tidsperiod som åtgärden gäller.

Övervägandena finns i avsnitt 15.5.

6 §

Paragrafen genomför artikel 34.2 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret ska använda resolutionsåtgärder på ett sätt som i minsta möjliga mån påverkar andra koncernföretag eller koncernen i dess helhet och som minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES och dess medlemsländer. Vid valet av resolutionsåtgärder liksom dess utformning ska även principerna i 2 § beaktas.

Övervägandena finns i avsnitt 16.11.

7 §

Paragrafen genomför artikel 34.6 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att de resolutionsåtgärder som Riksgälds- kontoret vidtar inte påverkar de anställdas rätt till arbetstagarrepresen-

Prop. 2015/16:5

813

Prop. 2015/16:5 tanter i styrelsen. Det gäller även vid Riksgäldskontorets byte av styrelse enligt 10 kap. 3 §.

Övervägandena finns i avsnitt 21.2.

8 §

Paragrafen genomför artikel 34.5 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret bör informera och samråda med representanter för de anställda innan den vidtar en resolutionsåtgärd. Skyldigheten är dock inte absolut. I detta ligger att Riksgäldskontoret får avstå från information och samråd om det inte är lämpligt. Grunderna för ett sådant ställningstagande bör kunna verifieras i efterhand.

Övervägandena finns i avsnitt 21.3.

9 §

Paragrafen genomför delar av artikel 73 a i krishanteringsdirektivet. Paragrafen preciserar den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 8 §,

om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig när Riksgäldskontoret använder något av överföringsverktygen, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget för att göra en partiell överföring.

Bestämmelsen innebär att Riksgäldskontoret ska sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i resolution hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Det sker genom att en oberoende person gör en värdering enligt 7 kap. 11 § varvid det fastställs om det ekonomiska utfallet blivit sämre för ägarna eller borgenärerna. Om så är fallet ska ersättning utgå ur resolutionsreserven i enlighet med vad som anges i 23 kap. 8 §.

Övervägandena finns i avsnitt 23.2.

10 §

Paragrafen genomför artikel 73 b i krishanteringsdirektivet.

I likhet med 9 § utgör denna paragraf en precisering av den allmänna princip som gäller enligt 1 kap. 8 §, om att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vid resolution inte får bli sämre än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation. Paragrafen blir tillämplig om Riksgäldskontoret använder skuldnedskrivningsverktyget. Riksgäldskontoret ska då sträva efter att det ekonomiska utfallet för ägare och de borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation.

Övervägandena finns i avsnitt 23.2.

11 §

Paragrafen genomför artikel 109.1 andra stycket i krishanterings- direktivet.

814

Bestämmelsen motsvarar 9 och 10 §§ men avser insättnings- Prop. 2015/16:5 garantisystemet.

Övervägandena finns i avsnitten 23.2 och 25.2.8.
12 §
Paragrafen genomför delar av artikel 67 i krishanteringsdirektivet.
Av paragrafens första stycke framgår vilka skyldigheter Riksgälds-
kontoret har när resolutionsåtgärder har beslutats beträffande egendom
m.m. i ett land utanför EES eller som omfattas av lagstiftningen i ett
sådant land. Utgångspunkten är att Riksgäldskontoret – eller den som
myndigheten ger i uppdrag att kontrollera företaget i resolution – ska
vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att den beslutade
resolutionsåtgärden får avsedd effekt. Intill det sker, är Riksgäldskontoret
– eller den som får uppdraget av myndigheten – skyldig att förvalta
tillgångar etc. och fullgöra förpliktelser.
Om det efter att beslutet har fattats visar sig högst osannolikt att
åtgärden kommer att få effekt, ska Riksgäldskontoret upphäva beslutet.
Den beslutade åtgärden kommer därmed inte längre att gälla. Enligt
andra stycket ska då transaktioner eller andra åtgärder som vidtagits för
att verkställa det upphävda beslutet återgå eller återställas. Det betyder
exempelvis att skulder som har skrivits ned eller konverterats ska
återställas. Egendom som har överförts till en privat aktör ska återföras
och Riksgäldskontoret ska betala tillbaka den ersättning som den mottagit.
Villkoren för detta bör framgå av de avtal som Riksgäldskontoret
upprättar. För att genomföra resolutionen får Riksgäldskontoret besluta om
andra resolutionsåtgärder i stället för de som inte längre ska gälla.
Övervägandena finns i avsnitt 26.4.9.
13 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot
att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att företa vissa
rättshandlingar
1 §
Paragrafen genomför artikel 63.1 j i krishanteringsdirektivet.
I första stycket anges att Riksgäldskontoret får ändra de angivna
avtalsvillkoren i avtal om kvalificerade skulder eller om relevanta
kapitalinstrument som ett företag i resolution har ingått. Bestämmelsen är
uttömmande och Riksgäldskontoret får således inte vidta andra åtgärder
med stöd av denna bestämmelse. Om Riksgäldskontoret anser att mer
genomgripande förändringar behöver göras, får det i så fall ske genom
konvertering av en skuld till en annan typ av skuld eller till ett
kapitalinstrument.
Riksgäldskontoret kan besluta om ändrade avtalsvillkor som en del av
skuldnedskrivningsverktyget men också helt fristående från tillämpning
av detta verktyg. Bestämmelsen kan också tillämpas på nedskrivna (eller
konverterade) fordringar. I artikel 48.4 i krishanteringsdirektivet anges
att det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den
ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det återstående
kapitalbeloppet för skulden efter en nedskrivning, med förbehåll för
eventuella ändringar av den ränta som hänför sig till sänkningen av
kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som	815
	815

Prop. 2015/16:5 Riksgäldskontoret kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 j.

I andra stycket anges att möjligheten för Riksgäldskontoret att ändra avtalsvillkoren som framgår av första stycket inte omfattar säkerställda skulder.

Övervägandena finns i avsnitt 19.5.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 och artikel 69.3 i krishan- teringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret har befogenhet att tillfälligt förbjuda fullgörelse av betalnings- och leveransförpliktelser som följer av ett avtal som har ingåtts av ett företag i resolution. Ett sådant fullgörelseförbud kan vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast vissa förpliktelser i ett avtal, eller en viss typ av avtal. Med leveransförpliktelser avses t.ex. förpliktelser att leverera värdepapper eller valuta.

Ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud gäller även motpartens förpliktelser enligt det aktuella avtalet. Det följer av andra stycket att motparten i så fall inte är skyldig att fullgöra sina förpliktelser enligt avtalet. Bestämmelsen innebär dock inte ett förbud för motparten att fullgöra förpliktelserna. Motparten har därför trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud rätt att med befriande verkan fullgöra sina förpliktelser.

Vid utövande av befogenheten ska Riksgäldskontoret ta hänsyn till hur de finansiella marknadernas funktionssätt kan påverkas av beslutet.

Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 69.1 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen anges den längsta tiden för ett tillfälligt fullgörelseförbud och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

4 §

Paragrafen genomför artikel 69.2 i krishanteringsdirektivet.

Fullgörelse av en betalnings- eller leveransförpliktelse kan infalla under den tidsperiod som anges i 2 §. Av paragrafen framgår att full- görelse i sådana fall ska ske så snart tidsperioden har löpt ut. Detta gäller förpliktelser för både företaget i resolution och för dess motpart.

Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

5 §

Paragrafen genomför artikel 69.4 i krishanteringsdirektivet. Riksgäldskontorets beslut om tillfälligt fullgörelseförbud får inte avse

alla typer betalnings- och leveransförpliktelser. Av paragrafen framgår vilka förpliktelser som undantas.

Av punkten 1 framgår att förpliktelser som omfattas av insätt- ningsgarantin undantas. Ett företag i resolution kan således trots ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud göra utbetalningar till insättare som omfattas av insättningsgarantin.

816

Av punkten 2 framgår att överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklings- system inte får omfattas av ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud enligt 2 §. Anmält avvecklingssystem definieras i 2 kap. 1 §. Exempel på sådana avvecklingssystem är Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgiro- centralens betalningssystem, Euroclear Sweden AB:s (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt NASDAQ OMX Clearing AB:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Undantaget gäller även för administratörer av sådana system. Av punkten följer att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas.

Av punkten 3 följer att ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud inte heller får avse betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter eller centralbanker. Med centrala motparter avses samma sak som i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

I punkten 4 anges slutligen att även sådana finansiella instrument och medel som omfattas av lagen om investerarskydd ska undantas. Det rör sig således om sådana tillgångar som ett företag hanterar när det utför s.k. investeringstjänster åt kunder. Med investeringstjänst avses bland annat köp, försäljning eller förvaring av t.ex. överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och derivatinstrument.

Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

6 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.

Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en fullgörelse i strid med Riksgäldskontorets beslut enligt 2 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. I denna bedömning bör särskild hänsyn tas till att ett sådant beslut ska offentliggöras på särskilt sätt, och att förbudet gäller först fr.o.m. den tidpunkten. Riksgäldskontoret har bevisbördan för sitt påstående att företagets medkontrahent var i ond tro om beslutet.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.6.

7 §

Paragrafen genomför delar av artikel 70.1 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket ges Riksgäldskontoret befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk säkerheter i tillgångar som tillhör ett företag i resolution. Ett sådant förbud kan, i likhet med ett beslut om tillfälligt fullgörelseförbud enligt 2 §, vara helt eller partiellt. Det kan t.ex. avse endast en viss typ av säkerhet, eller en viss säkerhet som innehas av en viss borgenär.

I andra stycket anges den längsta tiden för ett förbud enligt första stycket och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

Prop. 2015/16:5

817

Prop. 2015/16:5	8 §
	Paragrafen genomför artikel 70.3 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret under vissa omständig-
	heter ska fatta ett särskilt beslut om förbud att ta i anspråk säkerheter även
	med avseende på andra företag inom koncernen. Det sakliga innehållet i
	det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §.
	Det innebär att om ett beslut enligt 7 § är begränsat till att endast avse
	t.ex. marginalsäkerheter så ska samma begränsning gälla med avseende
	på samtliga dessa koncernföretag.
	Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

9 §

Paragrafen genomför artikel 70.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att vissa typer av säkerheter ska undantas från Riksgäldskontorets befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet.

Undantaget gäller för det första marginalsäkerheter eller andra former av panträtt som har ställts ut i samband med deltagande i ett avvecklingssystem. Detta inkluderar finansiella säkerheter enligt artikel 1.4 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet. Undantaget gäller även i förhållande till administratörer av sådana system.

För det andra undantas marginalsäkerheter eller andra former av panträtt som innehas av centralbanker eller centrala motparter från Riksgäldskontorets befogenhet att tillfälligt förbjuda en borgenär att ta i anspråk en säkerhet. Med centrala motparter avses i detta sammanhang samma sak som i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister.

Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

10 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.

Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en rättshandling i strid med Riksgäldskontorets beslut enligt 7 eller 8 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 §, se författningskommentaren till den paragrafen. Det innebär att Riksgäldskontoret har bevisbördan för att företagets medkontrahent var i ond tro om beslutet.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.7.

	11 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 71.1 i krishanteringsdirektivet.
	I första stycket ges Riksgäldskontoret befogenhet att tillfälligt förbjuda
	en motpart till ett företag i resolution att utöva vissa rättigheter som följer
	av ett avtal som motparten ingått med företaget. Beslutet kan avse t.ex.
	en viss typ av avtal, ett visst bestämt avtal eller vissa specifika
818	avtalsrättigheter.

I andra stycket anges att en förutsättning för att myndigheten ska få fatta ett sådant beslut är att företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser. Se författningskommentaren till 11 kap. 3 § för en redogörelse för vad som avses med väsentliga avtalsförpliktelser. På samma sätt som avseende 11 kap. 3 § och i enlighet med vad Riksgäldskontoret anför, ska kravet på fullgörelse inte tillämpas om ett förbud för företaget i resolution att fullgöra betalnings- eller leveransförpliktelser i enlighet med 13 kap. 2 §, har meddelats.

Av tredje stycket framgår den längsta tid som ett beslut enligt första stycket får gälla och hur den tiden ska beräknas. Bankdag definieras i 2 kap. 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

12 §

Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret under vissa omständigheter också får förbjuda motparter till ett dotterföretag till ett företag i resolution att vidta sådana åtgärder som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget. Ett sådant beslut får enligt punkten 1 endast fattas om företaget i resolution har åtagit sig att svara för dotterföretagets förpliktelser. Med detta torde främst avses moderbolagsgarantier men även annat stöd torde kunna komma i fråga. Ytterligare ett krav för att bestämmelsen ska bli tillämplig är enligt punkten 2 att grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget i resolution eller dess finansiella ställning i övrigt. Med det sistnämnda avses t.ex. ett avtalsvillkor som ger motparten rätt att säga upp avtalet om den finansiella ställningen i ett företag i resolution är ogynnsam.

Av andra stycket följer att den tid som ett förbud enligt första stycket får gälla är densamma som för ett förbud för en motpart till ett företag i resolution att utöva rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med det företaget.

Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

13 §

Paragrafen genomför delar av artikel 71.2 i krishanteringsdirektivet.

Om Riksgäldskontoret har använt, eller kan komma att använda, något av överföringsverktygen (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) för att göra en överföring, får ett beslut om tillfälligt förbud för en motpart att vidta åtgärder enligt 12 § som huvudregel endast fattas om samtliga dotterföretagets tillgångar och förpliktelser som omfattas av avtalet också har överförts eller kan komma att överföras. Om endast en del av dessa tillgångar och förpliktelser överförs kan Riksgäldskontoret ändå fatta ett sådant beslut under förutsättning att myndigheten själv ser till att de förpliktelser som följer av avtalet mellan dotterföretaget och motparten säkerställs på ett tillfredsställande sätt. Det kan t.ex. ske genom att Riksgäldskontoret lämnar garantier motsvarande de som lämnats av företaget i resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

Prop. 2015/16:5

819

Prop. 2015/16:5	14 §
	Paragrafen genomför artikel 71.3 i krishanteringsdirektivet.
	Av punkten 1 framgår att avtal som är hänförliga till ett anmält
	avvecklingssystem ska undantas från Riksgäldskontorets befogenhet att
	fatta beslut enligt 11 och 12 §§. Anmält avvecklingssystem definieras i
	2 kap. 1 §. För exempel på sådana system, se författningskommentaren
	till 5 §. Undantaget gäller både i förhållande till deltagare och operatörer
	av sådana system.
	Av punkten 2 följer att ett förbud enligt 11 eller 12 § inte heller får
	avse avtal med centrala motparter eller centralbanker. Med centrala
	motparter avses samma sak som i artikel 2.1 i Europaparlamentets och
	rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat,
	centrala motparter och transaktionsregister.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

15 §

Paragrafen genomför artikel 71.4 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen ges en motpart till ett företag i resolution eller dess dotterföretag möjlighet att vidta åtgärder enligt 11 § första stycket trots att Riksgäldskontoret har fattat ett beslut enligt 11 eller 12 §. En förutsättning för detta är att Riksgäldskontoret har bedömt att företaget i fråga kan driva sin verksamhet vidare och att företagets tillgångar och förpliktelser därför inte ska överföras eller dess skulder bli föremål för nedskrivning eller konvertering genom användning av skuldned- skrivningsverktyget.

Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

16 §

Paragrafen genomför artikel 71.5 a i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar en motpart får vidta åtgärder enligt 11 § första stycket, om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget). Ett sådant avtal får t.ex. inte sägas upp enbart på grund av ett beslut om resolution, se 11 kap. 3 §.

Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

17 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Den har utformats med 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) som förebild.

Av paragrafen framgår vilken rättsverkan en uppsägning i strid med Riksgäldskontorets beslut enligt 11 eller 12 § har. En bedömning måste då göras av om motparten är i ond eller god tro om beslutet. Denna bedömning ska ske på samma sätt som en bedömning enligt 6 och 10 §§, se författningskommentarerna till de paragraferna. Det innebär att Riksgäldskontoret ska visa att motparten var i ond tro.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 19.8.

820

14 kap. Kompletterande befogenheter

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 64.1 och 64.2 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att en förutsättning för att Riksgäldskontoret ska få besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §§ är att myndigheten gör det i anslutning till ett fattat beslut om resolution eller en annan resolutionsåtgärd. De åtgärder som anges i dessa paragrafer kan således inte vidtas självständigt. En ytterligare förutsättning för att Riksgäldskontoret ska få vidta åtgärderna är att det är nödvändigt för att säkerställa verkställigheten av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd eller för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

2 §

Paragrafen genomför artikel 64.1 b i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får förbjuda en innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution att förvärva ytterligare sådana instrument. Med andra äganderättsinstrument avses t.ex. teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter utgivna enligt aktiebolagslagen (2005:551). Ett sådant beslut kan t.ex. innebära att teckning av nya aktier med utnyttjande av optionsrätt inte kan ske.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

3 §

Paragrafen genomför artiklarna 53.2 b och 64.1c i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret får begära att en börs, ett värdepappersinstitut eller Finansinspektionen fattar vissa beslut med avseende på finansiella instrument som har getts ut av ett företag i resolution.

I punkten 1 anges att Riksgäldskontoret får begära att en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad, eller en handelsplattform, av finansiella instrument som har getts ut av ett företag i resolution eller att ett sådant instrument ska avnoteras.

Av punkten 2 följer att Riksgäldskontoret får framställa en begäran som i sak motsvarar en begäran enligt punkten 1, till en börs eller ett värdepappersinstitut avseende handel på handelsplattformar.

Av punkten 3 framgår att Riksgäldskontoret även får begära att Finansinspektionen beslutar att stoppa handeln med finansiella instrument som har getts ut av ett företag i resolution.

I LVM finns bestämmelser som innebär att en börs, ett värde- pappersinstitut och Finansinspektionen ska efterkomma en sådan begäran (11 kap. 11 a §, 15 kap. 11 § och 22 kap. 2 a §).

I andra stycket anges att Riksgäldskontoret även får begära att en behörig myndighet inom EES fattar ett beslut som motsvarar något av de beslut som anges i första stycket. Att det finns möjlighet för dessa myndigheter att fatta ett sådant beslut följer av EU-rätten.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

Prop. 2015/16:5

821

Prop. 2015/16:5

822

4 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 63.1 k och 64.1 f i kris- hanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får besluta att säga upp ett avtal med omedelbar verkan eller ändra villkoren i ett avtal som ett företag i resolution är part i. Rättsverkan inträder genom Riksgälds- kontorets beslut och någon ytterligare åtgärd, t.ex. i form av godkännande av annan myndighet, krävs inte.

Ett beslut i enlighet med bestämmelsen är ingripande för motparten och ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Det får exempelvis inte leda till att det ekonomiska utfallet för en borgenär blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Många gånger torde de problem som uppstår i anslutning till att Riksgäldskontoret beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd kunna hanteras genom användning av någon annan befogenhet. Beslut enligt förevarande paragraf kan därför inte förväntas bli särskilt vanligt förekommande eller användas i förhållande till alla avtalstyper.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

15 kap. Särskild förvaltare

1 §

Paragrafen genomför artiklarna 35.1 och 51.2 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får utse en särskild

förvaltare för ett företag som är försatt i resolution och att myndigheten ska anmäla uppgiften om att en särskild förvaltare har utsetts för registrering hos Bolagsverket.

Övervägandena finns i avsnitt 18.4.1.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 35 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår vad den särskilda förvaltaren ska ha för uppgift, dvs. vidta de åtgärder som krävs för att uppnå resolutions- ändamålen och att genomföra resolutionsåtgärder beslutade av Riksgäldskontoret. Förvaltaren ska vara underställd Riksgäldskontoret och följa de instruktioner som myndigheten utfärdar för denne. Av det följer att förvaltaren har samma formella behörighet att överta bolagsorganens befogenheter som Riksgäldskontoret, men det är upp till myndigheten att i varje enskilt fall besluta om den vill begränsa förvaltarens befogenheter. Riksgäldskontoret kan t.ex. ställa krav på att förvaltaren ska inhämta myndighetens medgivande före han eller hon vidtar vissa åtgärder. Förvaltarens befogenheter fastställs närmare genom avtal som upprättas mellan Riksgäldskontoret och förvaltaren. Riksgäldskontoret får ge förvaltaren i uppdrag att utföra uppgifter som normalt ska utföras av stämman och styrelsen. Uppgifter som hänför sig till resolutionen ska vara överordnade alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen och nationell rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna kan inbegripa kapitalökning, en omorganisation av institutets ägarstruktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med ett resolutionsverktyg.

I andra stycket anges att rättshandlingar som vidtas utan den särskilde förvaltarens samtycke inte av detta skäl blir ogiltiga. Motsvarande bestämmelser i fråga om rättshandlingar som vidtas utan samtycke från en tillfällig förvaltare finns i 15 a kap. 2 § LBF och 25 a kap. 2 § LVM.

Övervägandena finns i avsnitt 18.4.2.

3 §

Paragrafen genomför artikel 35.1 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket följer de krav som ska ställas på en särskild förvaltare. Vad som ska krävas i form av insikt och erfarenhet får anpassas utifrån varje enskilt förvaltningsuppdrag.

Av andra och tredje styckena framgår att den särskilda förvaltaren inte får stå i ett jävsförhållande till någon ägare eller borgenär eller någon annan som gör att förtroendet för den särskilda förvaltaren rubbas. Om så är fallet ska förvaltaren omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om detta. Det är viktigt att det finns förtroende för att Riksgäldskontoret tar de hänsyn till olika intressen som följer av denna lag och inte agerar på ett sätt som utan grund i lagens ändamål gynnar någon enskild aktör. Av detta följer att om Riksgäldskontoret utser en särskild förvaltare att utföra uppgifter på dess uppdrag får det inte heller föreligga risk att förvaltaren står i ett förhållande som kan rubba förtroendet för Riksgäldskontorets opartiskhet.

Av fjärde stycket framgår att om förvaltaren visar skäl för att avsäga sig uppdraget ska Riksgäldskontoret entlediga den särskilda förvaltaren.

Övervägandena finns i avsnitt 18.4.

4 §

Paragrafen genomför artikel 35.5 i krishanteringsdirektivet.

Den särskilda förvaltaren är skyldig att upprätta en skriftlig rapport i början och slutet av sitt uppdrag. Den skriftliga rapporten ska innehålla förvaltarens bedömning av företagets ekonomiska och finansiella situation och, i förekommande fall, de åtgärder som förvaltaren har vidtagit. För att hinna skaffa sig en god uppfattning av företagets ekonomiska ställning är det rimligt att förvaltaren får ett par veckor på sig efter att denne tillträtt uppdraget för att lämna in den första skriftliga rapporten. Riksgäldskontoret får bestämma att den särskilda förvaltaren ska lämna en skriftlig rapport även vid andra tillfällen under uppdragets gång.

Övervägandena finns i avsnitt 18.4.5.

5 §

Paragrafen genomför artikel 35.4 och 35.6 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket anges att en särskild förvaltare får utses som längst för en period av ett år. Uppdraget kan dock förlängas om grunderna för att tillsätta den särskilda förvaltaren alltjämt föreligger.

I andra stycket framgår att Riksgäldskontoret när som helst under uppdragets gång och med omedelbar verkan kan skilja en särskild förvaltare från sitt uppdrag, utan att behöva motivera detta. Denna möjlighet ska finnas oavsett vad som har avtalats mellan Riksgälds- kontoret och den särskilde förvaltaren.

Prop. 2015/16:5

823

Prop. 2015/16:5

824

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 18.4.1.

16 kap. Åtgärder mot ägare

1 §

Paragrafen genomför artikel 37.2, delar av artiklarna 47.1 och 60 samt artikel 63.1 h i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen, som är tillämplig på aktiebolag, anger att Riksgälds- kontoret ska besluta om att aktiekapitalet i ett företag i resolution ska minskas i proportion till företagets förluster enligt en värdering enligt 7 kap. I aktiekapitalet inkluderas preferensaktier och följaktligen omfattas de av denna åtgärd trots att de inte räknas till kärnprimär- kapitalet.

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att prioritetsordningen upprätthålls (principen framgår av 1 kap. 7 §).

Övervägandena finns i avsnitt 20.1.

2 §

Paragrafen genomför artikel 47.1 b i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen följer att om företaget i resolution, enligt en värdering enligt 7 kap., har ett positivt eget kapital får Riksgäldskontoret minska (späda ut) de befintliga ägarnas andel i företaget. Det sker genom att Riksgäldskontoret beslutar att innehavare av skuldförbindelser som företaget ingått ska byta sina fordringar mot aktier eller andra andelar i företaget (konvertering). Av 21 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 1 och 2 §§ framgår vilka typer av skulder som kan komma i fråga för konvertering. Konverteringen ska ske till en omräkningskurs som leder till en väsentlig minskning (utspädning) av ägarnas andel i företaget.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 20.2.

3 §

Paragrafen genomför artikel 47.1 a i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får kombinera ett beslut enligt 1 § med ett beslut om indragning av aktier eller en överföring av aktier till borgenärer som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven. Riksgäldskontoret kan besluta om att vidta bägge åtgärderna.

Åtgärderna i bestämmelsen ska vidtas även beträffande sådana personer som har tilldelats, eller för vars räkning det har getts ut, aktier till följd av en utlösande händelse som inträffat före eller samtidigt som företaget försattes i resolution.

Sannolikt torde en minskning av aktiekapitalet i kombination med indragning i första hand vara aktuell när bolagets förluster förbrukat hela aktiekapitalet. Om behovet av förlustabsorbering inte förbrukar hela aktiekapitalet, följer det av artikel 48.2 i krishanteringsdirektivet att Riksgäldskontoret ska fördela förlusterna jämnt mellan aktieägarna. Om aktiekapitalet minskas och dras in med ett större belopp än vad som är nödvändigt för att absorbera förluster, bör ersättning utgå till aktieägarna. Situationen liknar den vid en överföring då aktierna säljs direkt till ett privat företag med hjälp av försäljningsverktyget eller förs över till ett

broinstitut. Ersättningen kan utgå både i pengar och i form av nya aktier i samband med en utspädning. Samtidigt som besluten inte bör innebära att någon aktieägare eller borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation bör de inte heller leda till en värdeöverföring från borgenärerna till aktieägarna (eller tvärtom) eller att möjligheten används för att kringgå reglerna om hur resolutionsreserven får användas. Som en utgångspunkt bör de ursprungliga ägarna anses ha rätt till det värde som fanns i företaget vid resolutionsbeslutet. Om det verkligen är lämpligt att dra in hela aktiekapitalet när ett företag har ett positivt substansvärde får dock bedömas från fall till fall.

Eba kommer att utfärda riktlinjer om de omständigheter som ska föreligga då åtgärder enligt denna paragraf kan vara lämpliga.

Även om Riksgäldskontorets beslut att dra in aktier inte fattas med stöd av associationsrätten kan det i övrigt jämställas med minskning av aktiekapitalet genom indragning av aktier som kan ske enligt 20 kap. aktiebolagslagen (2005:551).

Vilken ersättning som utgår till aktieägarna vid överföring av aktier till borgenärer beror på om bolaget har positivt substansvärde eller inte. I denna del gäller samma princip som vid indragning (se ovan). Beträffande den ersättning som borgenären får betala hänvisas till vad som sägs om konverteringskurser i avsnitt 22.30. När denna åtgärd är lämpligare än en indragning torde bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Om ett företag har gett ut aktier med olika röstvärde eller andra skillnader mellan aktieslagen, kan det exempelvis finnas anledning att överväga om indragning är ett lämpligare alternativ än en överföring. Å andra sidan kan en överföring vara lämpligare om aktierna handlas på exempelvis en börs.

Åtgärderna gentemot aktieägare, vilka förutom indragning och överföring även inkluderar utspädning, kan kombineras.

Övervägandena finns i avsnitt 20.4.

4 §

Paragrafen genomför artikel 37.2 och delar av artiklarna 47.1 och 60 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret ska kunna vidta motsvarande åtgärder som i 1 och 2 §§ om företaget i resolution är en ekonomisk förening – inklusive en kreditmarknadsförening – eller en medlemsbank.

Övervägandena finns i avsnitt 20.3.

5 §

Paragrafen genomför artiklarna 53.1 och 63.2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen har samma materiella innehåll som 21 kap. 21 §. Se

författningskommentaren till den paragrafen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 20.5.

Prop. 2015/16:5

825

Prop. 2015/16:5

826

17 kap. Försäljningsverktyget

1 §

Paragrafen genomför artikel 2.1.58 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen definieras försäljningsverktyget. Genom hänvisningen till 2 § framgår att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution eller av äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag men innehas av annan än företaget. Överföringen kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna eller förpliktelserna. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument som överförs.

Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska vara en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångs- förvaltningsbolag, t.ex. en privat köpare. Vad som avses med broinstitut och tillgångsförvaltningsbolag framgår av 18 kap. 2 § och 19 kap. 2 §.

Paragrafen har i justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Regeringen anser dock att det bör framgå av paragrafen att försäljnings- verktyget även kan användas avseende aktier och äganderättsinstrument som överförs från annan än företaget i resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 22.2.

2 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 38.1 och 63.1 c och d i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vad som får överföras genom användning av försäljningsverktyget.

I punkten 1 anges att tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution får överföras. Dessa kan vara av vilken typ som helst.

Av punkten 2 framgår vidare att äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution får överföras. De äganderättsinstrument som kan komma i fråga är bl.a. aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Sådana äganderättsinstrument kan endast ges ut av aktie- bolag. När det gäller företag i resolution som är medlemsbanker eller sparbanker torde det i praktiken endast bli aktuellt med inkråms- överlåtelser.

En överföring enligt punkten 2 kommer i de flesta fall sannolikt att ske i två steg. Först tar Riksgäldskontoret över instrumenten från innehavaren och därefter överförs de till förvärvaren. I praktiken kommer således instrumenten att överföras från Riksgäldskontoret, inte från den ursprungliga innehavaren av instrumenten.

Riksgäldskontoret får göra flera överföringar från ett företag i resolution till samma förvärvare. Det sker då inom ramen för samma beslut.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.2 och 22.3.1.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 38.6 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret får göra s.k. återföringar, dvs. föra tillbaka tillgångar eller förpliktelser som har

överförts genom användning av försäljningsverktyget till företaget eller den förre ägaren eller innehavaren, om överföringen har genomförts i strid med villkoren i beslutet om överföring eller om Riksgäldskontoret och förvärvaren har enats om återföring.

En återföring som sker till följd av av att överföringen inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring handlar typiskt sett om att fel tillgångar, förpliktelser, aktier eller äganderättsinstrument har överförts.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.3.2.

4 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår det att beslutet om överföring ska ange under vilken tid återföring får ske och vilka övriga villkor som ska gälla för återföring. Det är därmed upp till Riksgäldskontoret att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra när och under vilka förutsättningar återföring ska kunna ske. Den ersättning som ska utgå vid återföring regleras i 5 §.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.3.2.

5 §

Första stycket saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet och har utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra stycket genomför delar av artikel 38.6 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket anges att den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske. Ersättningen ska motsvara den ersättning som erhölls från, eller betalades till, förvärvaren i samband med överföringen. Det behöver dock inte vara fråga om samma typ av ersättning. Om förvärvaren exempelvis betalat för vissa tillgångar genom att överta vissa skulder kan dessa tillgångar återlämnas mot ersättning i form av kontanta medel. Om skulder återförs, ska förvärvaren ersätta företaget i resolution med ett belopp som motsvarar skulden.

Av andra stycket framgår även att mottagaren vid en återföring är skyldig att ta emot det som återförs.

Övervägandena finns i avsnitt 22.3.2.

6 §

Paragrafen genomför artikel 38.13 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen följer att ägare och borgenärer vars fordringar inte har överförts till förvärvaren inte har rätt till de tillgångar och förpliktelser som har överförts. Detta gäller oavsett grunden för ett eventuellt anspråk.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.3.4.

Prop. 2015/16:5

827

Prop. 2015/16:5	7 §
	Paragrafen genomför artikel 64.1 a i krishanteringsdirektivet.
	Den befogenhet för Riksgäldskontoret som anges i första stycket
	innebär att myndigheten kan besluta att skyldigheter eller
	ansvarsförbindelser som är hänförliga till tillgångar eller förpliktelser
	som överförs inte ska gälla mot förvärvaren. Det kan t.ex. röra sig om
	optionsrätter, nyttjanderätter eller licensrätter. Befogenheten har
	potentiellt långtgående effekter för berörda parter, varför kravet på
	proportionalitet och nödvändighet blir särskilt viktigt när
	Riksgäldskontoret utövar befogenheten. Riksgäldskontoret får
	exempelvis inte utöva befogenheten på ett sätt som innebär att det
	ekonomiska utfallet för en ägare eller en borgenär blir sämre än om
	resolution inte inletts utan företaget i stället hade avvecklats genom
	konkurs eller likvidation.
	I andra stycket görs undantag för sådana säkerhetsrätter som omfattas
	av lagens skyddsregler (se 23 kap. 4 §).
	I tredje stycket anges att rätt till ersättning enligt denna lag inte utgör en
	sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket. Sådan
	ersättning kan t.ex. vara ersättning som betalas av en förvärvare vid en
	överföring genom försäljningsverktyget.
	Paragrafen har i allt väsenttligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.3.5.

	8 §
	Paragrafen genomför artiklarna 38.12, 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt
	64.2–64.4 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att en förvärvare ska överta samtliga rättigheter
	och förpliktelser som följer med det som överförts genom användning av
	försäljningsverktyget. Om exempelvis en pantsatt tillgång överförs,
	övertar förvärvaren den förpliktelse som pantsättningen innebär.
	Paragrafen omfattar även rättsliga förfaranden som avser de tillgångar
	och förpliktelser som överförs.
	Avtal som har ingåtts av företaget i resolution fortsätter att vara
	gällande. Avtalsvillkoren är desamma och en motpart har således rätt att
	utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp
	avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling
	eller underlåtenhet som begåtts av företaget i resolution före den
	relevanta överföringen eller av förvärvaren efter den relevanta
	överföringen. Ett beslut enligt 13 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § har dock
	alltid företräde, se författningskommentarerna till de bestämmelserna.
	Av andra–fjärde styckena framgår vad som gäller i fråga om
	överföring av medlemskap eller rätt att delta i betalnings-, clearing- och
	avvecklingssystem, handelsplattformar, reglerade marknader eller system
	för ersättning till insättare och investerare. Möjligheten att förvärva
	medlemskap eller rätt att delta i sådana system även om förvärvaren inte
	har ett tillräckligt högt kreditbetyg, liksom möjligheten att utöva sådana
	rättigheter under en övergångsperiod även om kraven i övrigt inte är
	uppfyllda, följer av artikel 38.12 i krishanteringsdirektivet.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
828	Övervägandena finns i avsnitt 22.3.6.

9 §	Prop. 2015/16:5
Paragrafen genomför artiklarna 64.1e och 64.2 i krishanteringsdirektivet.
I paragrafen ges Riksgäldskontoret rätt att kräva att företaget	i

resolution och förvärvaren ska samarbeta på visst sätt. Ett sådant föreläggande får förenas med vite enligt lagen (1985:286) om viten, se 30 kap. 1 § och författningskommentaren till den bestämmelsen. Det handlar främst om att lämna information men även andra understödsåtgärder är tänkbara.

Övervägandena finns i avsnitt 22.3.7.

10 §

Paragrafen genomför artikel 38.2 och 38.3 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen anges att en överföring genom användning av försäljningsverktyget ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjordes i samband med att resolutionen inleddes beaktas, se 7 kap. och författningskommentaren till det kapitlet. I övrigt får hänsyn tas till rådande omständigheter. Innebörden av affärsmässiga villkor kan således variera beroende på marknadsförhållandena. En viss ersättning kan exempelvis anses vara affärsmässig i en systemkris då det finns ont om köpare, medan samma ersättning inte anses vara affärsmässig i en stabil marknad. Det finns således inget absolut krav på att den ersättning som betalas motsvarar det värde som fastställts i värderingen. Av kravet på att värderingen ska beaktas följer dock att en avvikelse från denna ska kunna motiveras, t.ex. med att marknadsförhållandena har förändrats sedan tidpunkten för värdering.

Övervägandena finns i avsnitt 22.4.1.

11 §

Paragrafen genomför artikel 39.1 och delar av artikel 39.2 i kris- hanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att de äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution eller de tillgångar eller förpliktelser i företaget som ska överföras genom användning av försäljningsverktyget först ska bjudas ut till försäljning på marknaden. Riksgäldskontoret kan använda olika tillvägagångssätt när den lämnar ett erbjudande om försäljning på marknaden. Vissa tillgångar och förpliktelser kan exempelvis bjudas ut till försäljning separat. Allt som ska överföras måste dock bjudas ut till försäljning.

Av andra stycket följer de krav som erbjudandet om försäljning måste uppfylla.

I punkten 1 anges att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn, vilket innebär att det ska vara så öppet som möjligt med beaktande av rådande omständigheter och intresset av att uppnå resolutionsändamålen. Att erbjudandet om försäljning ska vara öppet för insyn innebär exempelvis att de olika potentiella köparna ges information om hur processen kommer att gå till, preliminär tidsplan m.m. Bestämmelsen innebär dock inte något krav på offentliggörande till allmänheten. Syftet är endast att säkerställa att försäljningsprocessen är öppen för insyn för de parter som medverkar i den.

829

Prop. 2015/16:5 Av punkten 2 framgår att erbjudandet om försäljning ska ge en rättvisande bild av företaget i resolution och dess tillgångar och förpliktelser. Detsamma gäller sådana äganderättsinstrument som har getts ut av företaget. När det gäller den närmare innebörden av uttrycket rättvisande bild bör ledning kunna hämtas i hur detta begrepp använts på redovisningsområdet, se årsredovisningslagen (1995:1554).

I punkten 3 anges att erbjudandet om försäljning inte ska gynna eller missgynna potentiella köpare på ett otillbörligt sätt. Med det avses exempelvis att Riksgäldskontoret inte ska ge en viss potentiell köpare tillgång till information som övriga potentiella köpare inte har tillgång till liksom att samtliga potentiella köpare bör tillåtas att lämna bud. Bestämmelserna innebär vidare att resolutionsmyndigheten ska tillämpa objektiva grunder vid bedömningen av de olika buden. Det innebär dock inte nödvändigtvis att försäljning ska ske till den som lämnar det högsta budet, om Riksgäldskontoret bedömer att resolutionsändamålen bäst uppnås genom försäljning till någon annan.

Av punkten 4 följer att erbjudandet om försäljning ska vara fritt från intressekonflikter. Det innebär exempelvis att det ska säkerställas att myndigheten, såväl som de personer på myndigheten som är inblandade i försäljningsprocessen, inte har några kopplingar till de olika budgivarna som kan medföra att intressekonflikter uppstår.

Av punkten 5 framgår att Riksgäldskontoret ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.

I punkten 6 anges slutligen att Riksgäldskontoret ska sträva efter att maximera försäljningspriset. Eftersom det handlar om en strävan efter att maximera försäljningspriset utesluter det inte att, om myndigheten väljer mellan två olika intressenter, det kan vara möjligt att sälja till en förvärvare även om denne inte erbjuder högst pris om denna förvärvare ändå bedöms vara lämpligare med hänsyn till resolutionsändamålen. Det kan exempelvis handla om att Riksgäldskontoret bedömer att denna förvärvare har bättre möjlighet att säkerställa en fortsatt drift av kritisk verksamhet. En förutsättning torde dock vara att ersättningen bedöms vara affärsmässig, jämför kravet i 10 §.

Övervägandena finns i avsnitt 22.4.2.

12 §

Paragrafen genomför artikel 39.3 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret i vissa fall får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet på erbjudande om försäljning enligt 11 §. Så är fallet om ett sådant erbjudande sannolikt hade förhindrat eller försvårat uppnåendet av resolutionsändamålen. För att Riksgäldskontoret helt ska kunna avstå från kravet på erbjudande om försäljning, krävs att ett sådant erbjudande skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.

Dessutom framgår att Riksgäldskontoret på motsvarande sätt kan avstå från att uppfylla ett eller flera krav enligt 11 § andra stycket, om uppfyllandet av kravet inom ramen för en försäljning skulle förhindra eller försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen på ett inte obetydligt sätt.

Övervägandena finns i avsnitt 22.4.3.

830

13 §	Prop. 2015/16:5
Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 38.4 i krishanteringsdirektivet.
Av första stycket framgår till vem förvärvaren ska betala ersättning vid
en överföring genom användning av försäljningsverktyget. Om det som
överförs är tillgångar eller förpliktelser ska ersättningen betalas till
företaget i resolution. Om det är aktier eller andra äganderättsinstrument
som överförs och dessa ägdes eller innehades av någon annan än
företaget i resolution ska ersättningen betalas till den förra ägaren eller
innehavaren av äganderättsinstrumenten.
I andra stycket anges att Riksgäldskontoret och resolutionsreserven har
möjlighet att få ersättning för kostnader som uppstått i samband med
användningen av försäljningsverktyget genom att avdrag görs från den
ersättning som betalas av förvärvaren. De kostnader som ska täckas ska
vara rimliga.
Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 22.4.5.
14 §
Paragrafen genomför artiklarna 38.8 och 63.1 m i krishanterings-
direktivet.
Av paragrafen framgår att om en överföring genom användning av
försäljningsverktyget innebär att aktier överförs i sådan omfattning att
innehavet är att betrakta som kvalificerat och därmed kräver tillstånd av
Finansinspektionen, ska inspektionen handlägga ett sådant tillstånds-
ärende skyndsamt.
Enligt gällande rätt ska beslut i ett sådant ärende (ägarprövning) fattas
inom 60 arbetsdagar från det att Finansinspektionen har bekräftat att den
tagit emot tillståndsansökan. Vad som avses med skyndsamt får bedömas
utifrån de aktuella omständigheterna, men mot bakgrund av bestämmel-
sens syfte, att inte försena användningen av försäljningsverktyget och
försvåra uppnåendet av resolutionsändamålen, bör utgångspunkten vara
att ansökan handläggs så snabbt som möjligt. Det ligger dock i sakens
natur att olika ansökningar kan ta olika lång tid att handlägga, bl.a.
beroende på ägarstrukturen och andra förhållanden hos förvärvaren.
Dessutom kan ansökan behöva kompletteras med ytterligare uppgifter för
att Finansinspektionen ska kunna fatta ett beslut.
Vid prövningen av en sådan tillståndsansökan ska undantag göras från
vissa bestämmelser i LBF (14 kap. 1 a §) och LVM (24 kap. 1 a §).
Övervägandena finns i avsnitt 22.5.1.
15 §
Paragrafen genomför delar av artikel 38.9 i krishanteringsdirektivet.
Bestämmelserna blir tillämpliga i en situation då aktier har överförts
till en förvärvare, men Finansinspektionen ännu inte fattat beslut i
ärendet om ägarprövning av denne. Av första stycket framgår att den
rösträtt som är knuten till aktierna ska utövas av Riksgäldskontoret.
Riksgäldskontoret kan välja att rösta eller att avstå från att rösta, utifrån
vad myndigheten bedömer som lämpligt i varje enskilt fall. Detta gäller
till dess att beslut i ärendet om ägarprövning fattats.	831
	831

Prop. 2015/16:5 I andra stycket anges att Finansinspektionen skriftligen ska meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren så snart som möjligt efter att inspektionen har fattat beslut avseende tillstånd för förvärvet. Det torde inte innebära mer än begränsat administrativt arbete för Finans- inspektionen att meddela Riksgäldskontoret och förvärvaren om ett redan fattat beslut, och meddelandena bör därför kunna ges i mycket nära anslutning till det att beslut fattas.

Av tredje stycket framgår att förvärvaren utövar rösträtten för aktierna från det att denne och Riksgäldskontoret har mottagit ett sådant meddelande som avses i andra stycket, om Finansinspektionen har beslutat att ge förvärvaren tillstånd. Motsatsvis gäller, om Finansinspek- tionen har beslutat att inte ge förvärvaren tillstånd, att den rösträtt som är knuten till aktierna även fortsatt utövas av Riksgäldskontoret. Det framstår som överflödigt att uttryckligt i lagen ange att rösträtten i en sådan situation kan utövas, men av Riksgäldskontoret i stället för förvärvaren (jfr krishanteringsdirektivets artikel 38.9 f i).

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.5.1.

16 §

Paragrafen genomför delar av artikel 38.9 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret får kräva att förvärvaren avyttrar aktierna inom en frist som fastställs av myndigheten, om förvärvaren inte fått tillstånd av Finansinspektionen att äga aktierna. Bedömningen av vilken frist som är lämplig i det enskilda fallet får göras utifrån hur de övergripande resolutionsändamålen bäst kan uppnås. Det olämpliga i att ha en ägare utan tillstånd under en viss tid får då vägas mot behovet av att exempelvis säkerställa att aktierna kan avyttras på ett sätt som undviker onödig värdeförstörelse.

Av andra stycket följer att Finansinspektionen inte får vidta några sanktioner eller liknande åtgärder mot förvärvaren, trots att denne inte uppfyller kravet på att ha fått tillstånd av Finansinspektionen, förrän efter det att den frist som uppställts av Riksgäldskontoret har löpt ut. Detta innebär att inspektionen inte får vidta några sådana åtgärder vare sig under tiden fram till dess att beslut fattas, eller under den av Riksgäldskontoret uppställda fristen. Först därefter får åtgärder vidtas, om ägaren ännu inte har avyttrat aktierna.

Övervägandena finns i avsnitt 22.5.1.

	17 §
	Första stycket i paragrafen genomför artikel 38.7 i krishanterings-
	direktivet. Andra stycket saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.
	Enligt LBF respektive LVM gäller krav på tillstånd för att bedriva
	bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Om försäljningsverktyget
	används för att överföra verksamhet som är tillståndspliktig, måste
	således förvärvaren ha tillstånd att bedriva den aktuella verksamheten.
	Om förvärvaren inte sedan tidigare har tillstånd, behöver en ansökan om
	tillstånd lämnas in till Finansinspektionen.
	I första stycket anges att Finansinspektionen ska handlägga en sådan
	tillståndsansökan skyndsamt. Vad som avses med	skyndsamt	får
832	bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda	fallet, men	på

motsvarande sätt som i fråga om 14 § bör utgångspunkten vara att Prop. 2015/16:5 ansökan handläggs så snabbt som möjligt.

Enligt gällande rätt krävs också tillstånd av Finansinspektionen om ett företag som bedriver bank- eller finansieringsrörelse eller värdepappers- rörelse förvärvar egendom av viss storlek. Dessa bestämmelser kan aktualiseras både vid överföring av tillgångar eller förpliktelser och vid överföring av äganderättsinstrument, under förutsättning att förvärvaren bedriver tillståndspliktig verksamhet.

I andra stycket anges att Finansinspektionen på motsvarande sätt ska handlägga en ansökan som kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § LBF eller 7 kap. 13 § LVM skyndsamt.

Övervägandena finns i avsnitt 22.6.

18 kap. Broinstitutsverktyget
1 §
Paragrafen	genomför	artikel 2.1.60,		delar	av artikel 40.1		samt artikel
63.1 c och d i krishanteringsdirektivet.
I paragrafen definieras broinstitutsverktyget. Av paragrafen framgår att
det ska vara fråga om en överföring till ett broinstitut av tillgångar eller
förpliktelser från ett företag i resolution eller av aktier eller andra
äganderättsinstrument som har getts ut av företaget i resolution från
någon annan än företaget. Med andra äganderättsinstrument avses t.ex.
aktier, teckningsoptioner, konvertibler och teckningsrätter. Överföringen
kan omfatta samtliga eller vissa av tillgångarna och förpliktelserna i ett
företag i resolution. Detsamma gäller om det är äganderättsinstrument
som överförs. Riksgäldskontoret får endast använda broinstitutsverktyget
för att uppnå det resolutionsändamål som består i att upprätthålla kritiska
funktioner	(se 1 kap.	6 § 1	och	författningskommentaren till				den
bestämmelsen).
Av paragrafen framgår vidare att mottagaren vid en överföring ska
vara ett broinstitut. Vad som avses med ett broinstitut framgår av 2 §.
Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 22.7.1 och 22.8.1.
2 §
Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i krishanteringsdirektivet.
I första stycket definieras broinstitut.
Av punkten 1 framgår att broinstitutet ska ägas helt eller delvis av
staten. Ett broinstitut kan således vara delvis privat ägt. Så kan
exempelvis vara fallet om borgenärer har fått sina fordringar
konverterade till aktier i broinstitutet.
Av punkten 2 följer att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar
eller förpliktelser från företag i resolution eller äganderättsinstrument
som har getts ut av företaget i resolution från någon annan än företaget.
Med äganderättsinstrument			avses	t.ex.	aktier,	teckningsoptioner,
konvertibler och teckningsrätter.
Av punkten 3 framgår att syftet med broinstitutet ska vara att fortsätta
upprätthålla	kritisk verksamhet som har				utförts	eller	erbjudits	av

företaget i resolution. Det kan vara vissa eller samtliga av de kritiska	833

Prop. 2015/16:5	funktioner eller tjänster som utfördes respektive erbjöds av företaget i
	resolution. En överföring av verksamhet till ett broinstitut kan således
	inte ske i syfte att avveckla den. Detta utesluter dock inte att hela
	verksamheten överförs och att vissa delar av verksamheten därefter
	avvecklas. I dessa fall får en bedömning göras av huruvida det
	huvudsakliga syftet är att driva verksamheten vidare eller avveckla den.
	I andra stycket anges vissa uppgifter som ska framgå av broinstitutets
	bolagsordning.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.7.2.
	3 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 40.6 och delar av artikel 40.7 i
	krishanteringsdirektivet.
	Det sakliga innehållet motsvarar i huvudsak 17 kap. 3 §. Se författ-
	ningskommentaren till den bestämmelsen. Eftersom ett broinstitut inte är
	fristående från Riksgäldskontoret innehåller paragrafen inte något krav
	på samtycke från förvärvaren för att återföring ska få ske.
	Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets
	förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.8.2.
	4 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 40.7 i krishanteringsdirektivet.
	Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 4 §. Se författnings-
	kommentaren till den bestämmelsen.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.8.2.
	5 §
	Första stycket saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet och har
	utformats med 4 kap. 14 § konkurslagen (1987:672) som förebild. Andra
	stycket genomför delar av artikel 40.6 i krishanteringsdirektivet.
	Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 5 §. Se författnings-
	kommentaren till den bestämmelsen.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.8.2.
	6 §
	Paragrafen genomför artikel 40.3 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att värdet på de skulder som överförs till ett
	broinstitut inte får överstiga värdet på de tillgångar som överförs. Det är
	det totala värdet som ska jämföras, vilket innebär att om kompletterande
	överföringar sker ska värdet på skulderna och värdet på de överförda
	tillgångarna räknas samman.
	Det är möjligt att överföra mer skulder än tillgångar från ett företag i
	resolution, om tillgångar överförs till broinstitutet på annat sätt i sådan
	omfattning att värdet på broinstitutets tillgångar överstiger värdet på de
	skulder som överförts från företaget i resolution. Medel från
	resolutionsreserven kan t.ex. användas för att kapitalisera broinstitutet.
	Vid tillämpning av paragrafen ska hänsyn tas till en eventuell
834	användning av skuldnedskrivningsverktyget. Det innebär att det är

möjligt att överföra mer skulder än tillgångar, under förutsättning att skuldnedskrivningsverktyget därefter används för att skriva ned skulder i sådan omfattning att kravet uppfylls. För att kunna beaktas måste en sådan nedskrivning ske mer eller mindre omedelbart efter det att skulderna överförts till broinstitutet.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.8.4.

7 §

Paragrafen genomför artikel 40.11 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 6 §. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen och rubriken närmast före paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.8.5.

8 §

Paragrafen genomför artikel 64.1 a i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 7 §. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.8.6.

9 §

Paragrafen genomför artiklarna 40.10, 64.1 d, delar av artikel 64.1 f samt 64.2–64.4 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 8 §. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.8.7.

10 §

Paragrafen genomför artiklarna 64.1 e och 64.2 i krishanteringsdirektivet. Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 9 §. Se författnings-

kommentaren till den bestämmelsen. Övervägandena finns i avsnitt 22.8.8.

11 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 10 §. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.9.

12 §

Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 40.4 i krishanteringsdirektivet. Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 13 §. Se författnings-

kommentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har i allt väsentlig justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.9.

Prop. 2015/16:5

835

Prop. 2015/16:5	13 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 andra stycket i krishanterings-
	direktivet.
	Av första stycket följer att ett broinstitut kan ges tillstånd att bedriva
	bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att uppfylla
	de krav som gäller enligt LBF respektive LVM för att få bedriva sådan
	verksamhet. Vilka krav som inte behöver uppfyllas avgörs av
	Finansinspektionen med beaktande av, å ena sidan, intresset av att
	resolutionsändamålen uppfylls och, å andra sidan, intresset av att
	säkerställa en sund och stabil verksamhet i broinstitutet och av att
	undvika att ge broinstitutet konkurrensfördelar jämfört med andra företag
	som bedriver motsvarande verksamhet. Bestämmelsen innebär även att
	de krav som normalt ställs på utformningen av och innehållet i en
	ansökan om tillstånd kan frångås. Det är Finansinspektionen som avgör
	vilken information som är nödvändig för att kunna fatta beslut.
	Finansinspektionen ska handlägga ett sådant ärende skyndsamt, på
	motsvarande sätt som i fråga om tillståndsprövning i samband med
	användning av försäljningsverktyget (jfr 17 kap. 17 §).
	Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska bestämma under
	hur lång tid det särskilda tillståndet ska gälla. En intresseavvägning av
	det slag som beskrivs ovan bör föregå även en sådan bedömning.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.10.

14 §

Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen avgränsar tillämpningsområdet för föregående paragraf. Av

punkten 1 framgår att Finansinspektionen endast får ge tillstånd enligt 13 § om Riksgäldskontoret bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att resolutionsändamålen ska uppnås, vilket bör framgå av den begäran som myndigheten ska lämna in till Finansinspektionen enligt punkten 2.

Finansinspektionen kan endast ge tillstånd enligt 13 § om Riksgälds- kontoret begär det.

Övervägandena finns i avsnitt 22.10.

15 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 17 § andra stycket. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.10.

16 §

Paragrafen genomför delar av artikel 40.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår hur Riksgäldskontoret utövar kontroll över ett broinstitut. Myndigheten företräder aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet och har därmed bl.a. befogenhet att utöva rösträtt för de aktierna.

Övervägandena finns i avsnitt 22.12.

836

17 §	Prop. 2015/16:5
Paragrafen genomför delar av artikel 41.2 i krishanteringsdirektivet.
Av paragrafen framgår att ledningen ska se till att verksamheten i ett
broinstitut bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen. Verksamheten
ska i princip bedrivas i syfte att uppnå samtliga resolutionsändamål.
Detta gäller trots att det endast är det resolutionsändamål som består i att
upprätthålla kritiska funktioner som ligger till grund för ett beslut att
använda broinstitutsverktyget. I den mån de olika resolutionsändamålen
skulle komma i konflikt med varandra bör dock det resolutionsändamål
som består i att upprätthålla kritiska funktioner kunna tillmätas särskild
vikt såvitt avser broinstituts verksamhet, även i ljuset av den generella
bestämmelsen i artikel 31.3 i krishanteringsdirektivet om resolutions-
ändamålens likvärdighet.
Resolutionsändamålen uppnås genom att broinstitutet bedriver en sund
och stabil verksamhet. Mer specifikt innebär bestämmelsen att verksam-
heten ska bedrivas så att kritisk verksamhet upprätthålls.
Övervägandena finns i avsnitt 22.11.
18 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.2 i krishanteringsdirektivet.
Av första stycket framgår att ledningen i ett broinstitut ska ha som
målsättning att sälja de tillgångar och förpliktelser som överförts till det.
Det bör dock noteras att ledningen måste verka inom ramen för
tillämpliga regelverk, t.ex. vad gäller konkurrensbegränsande åtgärder.
Av detta följer att det inte är säkert att en försäljning kan ske till vilken
privat aktör som helst.
I andra stycket anges att försäljningen ska ske vid lämplig tidpunkt.
Vid en bedömning av vad som utgör lämplig tidpunkt är utgångspunkten
att ledningen bör sträva efter att genomföra försäljningen så snart som
möjligt. I vissa fall kan det dock vara motiverat att avvakta något med
försäljningen. Broinstitutets ledning skulle t.ex. kunna bedöma att
resolutionsändamålen bäst uppnås genom att fortsätta att bedriva
verksamheten ytterligare en tid.
Övervägandena finns i avsnitt 22.11.
19 §
Paragrafen genomför artikel 40.6 b i krishanteringsdirektivet.
Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får sälja broinstitutets till-
gångar eller förpliktelser. Försäljning får ske till exempelvis en privat
köpare. En sådan försäljning är ett naturligt inslag i den verksamhet som
bedrivs av ett broinstitut och är ett av de sätt som broinstitutets
verksamhet kan avvecklas på, se 21 § första stycket 2 och
författningskommentaren till den bestämmelsen.
Övervägandena finns i avsnitt 22.12.
20 §
Paragrafen genomför delar av artikel 41.1 i krishanteringsdirektivet.
I punkten 1 anges att Riksgäldskontoret ska godkänna den verk-
ställande direktören i broinstitutet. Det innebär att styrelsen eller
stämman ger förslag till verkställande direktör och att Riksgäldskontoret	837

Prop. 2015/16:5	sedan tar ställning till huruvida denna person ska godkännas som
	verkställande direktör. Om en viss person ska godkännas eller inte får
	avgöras av myndigheten utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Om
	broinstitutet har tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller
	värdepappersrörelse, ska den verkställande direktören även lednings-
	prövas av Finansinspektionen.
	Av punkten 2 framgår att Riksgäldskontoret ska fastställa arbets-
	ordningen för styrelsen i ett broinstitut i enlighet med de bestämmelser
	som gäller för fastställande av arbetsordning enligt aktiebolagslagen.
	Normalt sett är det styrelsen i ett aktiebolag som fastställer arbets-
	ordningen för sitt arbete. Förutom det faktum att det är Riksgäldskontoret
	som beslutar om arbetsordningen ska aktiebolagslagens bestämmelser
	tillämpas i övrigt när det gäller arbetsordningen, t.ex. vad gäller
	innehållet i den.
	I punkten 3 anges att Riksgäldskontoret ska godkänna broinstitutets
	strategiska mål och riskstrategi. Detta inkluderar även ändringar av eller
	tillägg till broinstitutets strategiska mål och riskstrategi. Om Riksgälds-
	kontoret inte godkänner broinstitutets strategiska mål eller riskstrategi,
	ska dessa inte införlivas i verksamheten.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.12.
	21 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 41.3 samt artiklarna 41.5 och 41.9 i
	krishanteringsdirektivet.
	I första stycket anges under vilka omständigheter Riksgäldskontoret
	ska besluta om avveckling verksamheten i ett broinstitut eller om
	försäljning av aktier i broinstitutet.
	Enligt punkten 1 ska verksamheten i ett broinstitut upphöra om bro-
	institutet inte längre uppfyller villkoren för att vara ett broinstitut. Så ska
	exempelvis ske om syftet med broinstitutets verksamhet inte längre är att
	utföra de funktioner, eller erbjuda de tjänster, som utförts eller erbjudits
	av det företag i resolution från vilket överföringen skedde.
	Av punkten 2 framgår att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra om
	broinstitutets tillgångar och förpliktelser säljs eller avvecklas. Detta
	innebär att verksamheten ska upphöra om samtliga tillgångar och
	förpliktelser har avyttrats eller om de tillgångar och förpliktelser som
	finns kvar i broinstitutet enbart är av obetydlig omfattning. Det kan
	noteras att det finns en viss överlappning mellan första och andra
	punkten eftersom en försäljning av broinstitutets tillgångar och
	förpliktelser ofta torde innebära att broinstitutet inte längre avser att
	utföra de funktioner eller erbjuda de tjänster som utförts respektive
	erbjudits av företaget. De omständigheter som anges i punkten 1 kan
	dock vara uppfyllda även i andra fall.
	I punkten 3 anges att verksamheten i ett broinstitut ska upphöra när det
	har gått två år från dagen för den sista överföringen från ett företag i
	resolution. Om broinstitutsverktyget har använts för att överföra
	tillgångar och förpliktelser vid flera tillfällen är det den sista
	överföringen som är relevant i sammanhanget.
	Avveckling av ett broinstituts verksamhet kan ske genom fusion,
	delning eller genom att broinstitutet går i likvidation. Det kan också ske
838	genom att staten säljer sina aktier i broinstitutet. En sådan försäljning kan

t.ex. bli aktuell om broinstitutet har privata ägare som har blivit inkonverterade genom att Riksgäldskontoret har använt skuld- nedskrivningsverktyget. Om staten säljer sina aktier, kommer Riksgäldskontoret att upphöra med att utöva kontroll över broinstitutet genom att aktieägarna ges rösträtt på bolagsstämman.

Avveckling bör också kunna ske genom att den förvaltade egendomen säljs utan att broinstitutet går i likvidation. I denna situation kommer det inte bedrivas någon verksamhet i bolaget efter att egendomen har sålts. Staten kommer fortfarande äga bolaget och kommer därmed att ha ett ”stående broinstitut” som snabbt kan tas i bruk om situationen kräver det.

Av andra stycket följer att om tillgångarna och förpliktelserna har överförts till ett broinstitut från flera företag i resolution ska förvaltningen av tillgångarna och förpliktelserna som överförts enligt första stycket 2 och 3 upphöra genom att den egendom som hänförs till respektive företag i resolution säljs eller avvecklas. Det innebär således att det är möjligt att använda ett broinstitut under längre tid än vad som följer av första stycket om institutet har övertagit tillgångar och förpliktelser från flera olika företag i resolution vid olika tillfällen. I princip finns i dessa fall ingen bortre gräns för hur länge ett broinstitut kan bedriva verksamheten. Det är dock nödvändigt att avveckla de tillgångar och förpliktelser som hänförs till respektive företag inom den tidsperiod som anges i första stycket 3.

Rubriken närmast före paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.13.1.

22 §

Paragrafen genomför artikel 41.6 och 41.7 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket anges under vilka förutsättningar den tidsperiod som anges i 21 § första stycket 3 och andra stycket får förlängas.

Av punkten 1 följer att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att en väsentlig del av broinstitutets tillgångar och förpliktelser säljs eller att broinstitutet inte längre uppfyller förutsättningarna för att vara ett broinstitut. Så kan exempelvis bli fallet om broinstitutets tillgångar avvecklas och dess skulder infrias i sådan omfattning att syftet med broinstitutet inte längre kan sägas vara att fortsätta bedriva den verksamhet som bedrevs av företaget i resolution.

I punkten 2 anges att förlängning får ske om det är sannolikt att den leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag. Det faktum att det uppställs krav på sannolikhet innebär att det måste finnas objektiva faktorer till stöd för att en fusion kan komma till stånd, t.ex. genom att diskussioner förs med ett annat företag om fusion.

Av punkten 3 följer slutligen att förlängning även får ske om det anses nödvändigt för att säkerställa att resolutionsändamålen uppnås. Det kan t.ex. handla om att broinstitutet bedriver kritisk verksamhet vars upphörande kan påverka den finansiella stabiliteten negativt.

I andra stycket anges att Riksgäldskontoret endast får fatta beslut om förlängning, om det är motiverat med hänsyn till marknadsförhållandena och övriga omständigheter.

Övervägandena finns i avsnitt 22.13.1.

Prop. 2015/16:5

839

Prop. 2015/16:5	23 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 41.4 och delar av artikel 41.8 i
	krishanteringsdirektivet.
	Av första stycket framgår att en försäljning av ett broinstitut eller dess
	tillgångar eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor. Både när
	överföring sker till ett broinstitut och från ett broinstitut (eller när
	broinstitutet som sådant säljs) ska således affärsmässiga villkor tillämpas.
	Det bör noteras att det inte innebär att samma villkor tillämpas vid en
	överföring till respektive från ett broinstitut. Med tanke på att det kan gå
	viss tid mellan de båda överföringstillfällena är det troligt att
	förhållandena på marknaden generellt såväl som i den aktuella
	verksamheten har förändrats, vilket kan påverka bedömningen av vad
	som utgör affärsmässiga villkor.
	Det sakliga innehållet i andra stycket motsvaras av 17 kap. 13 § andra
	stycket. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.13.2.

24 §

Paragrafen genomför artikel 41.4 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av delar av 17 kap. 11 §. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.13.3.

19 kap. Avskiljandeverktyget

1 §

Paragrafen genomför artiklarna 2.1.55, 37.5, 42.1, 42.5, 42.8 och 63.1 d i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen definieras avskiljandeverktyget och under vilka förutsättningar det får användas.

Av första stycket framgår att det ska vara fråga om en överföring av tillgångar eller förpliktelser från ett företag i resolution eller ett broinstitut. Det är möjligt att överföra samtliga eller endast vissa tillgångar och förpliktelser i ett eller flera företag i resolution eller broinstitut. Det är dock inte möjligt att överföra äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag i resolution till ett tillgångs- förvaltningsbolag. Detta är en skillnad jämfört med försäljningsverktyget och broinstitutsverktyget. Vidare framgår att överföringen ska ske till ett tillgångsförvaltningsbolag. Vad som avses med tillgångsförvaltnings- bolag framgår av 2 §.

I andra stycket anges under vilka förutsättningar avskiljandeverktyget får användas.

Av punkten 1 framgår att avskiljandeverktyget får användas om för- hållandena på marknaden för de tillgångar eller förpliktelser som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av dem skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad. Så skulle exempelvis kunna bli fallet om en försäljning av tillgångar i samband med en avveckling genom konkurs bedöms kunna leda till kraftiga fall i tillgångspriser, eftersom detta i sin tur kan påverka den finansiella ställningen hos andra aktörer på marknaden.

840

Av punkten 2 följer vidare att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att verksamheten i det företag från vilket tillgångarna eller förpliktelserna överförs ska fungera tillfredsställande. Så kan t.ex. vara fallet om det finns vissa problemtillgångar i ett företag i resolution som skapar osäkerhet kring dess finansiella ställning och därmed försvårar för företaget att finansiera sig på marknaden.

I punkten 3 anges slutligen att avskiljandeverktyget får användas om överföringen är nödvändig för att intäkterna från avvecklingen av ett företag i resolution ska bli så stora som möjligt. Det handlar således om en situation där förvaltning i ett tillgångsförvaltningsbolag förväntas ge ett bättre ekonomiskt utfall än en avveckling genom konkurs eller likvidation.

Av tredje stycket framgår att avskiljandeverktyget endast får användas i förening med ett annat resolutionsverktyg, dvs. i förening med försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller skuldnedskrivnings- verktyget.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.14.1, 22.15 och 22.16.1.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 och artikel 42.3 i krishan- teringsdirektivet.

I paragrafen definieras ett tillgångsförvaltningsbolag.

Av punkten 1 framgår att tillgångsförvaltningsbolaget ska ägas helt eller delvis av staten. Ett tillgångsförvaltningsbolag kan således vara delvis privat ägt.

I punkten 2 anges att företaget ska ha bildats för att ta emot tillgångar eller förpliktelser från företag i resolution eller broinstitut.

Av punkten 3 följer att förvaltningen av de tillgångar och förpliktelser som överförts ska ske i syfte att uppnå högsta möjliga värde vid en framtida försäljning eller avveckling. Det bör dock noteras att om syftet med förvaltningen kommer i konflikt med resolutionsändamålen så har resolutionsändamålen företräde. Det innebär exempelvis att om en försäljning är motiverad vid en viss tidpunkt med hänvisning till att det kan antas maximera värdet på de tillgångar och förpliktelser som säljs, men försäljningen samtidigt kan leda till att ett visst resolutionsändamål (t.ex. att motverka allvarliga störningar i det finansiella systemet) inte uppnås, ska en försäljning inte ske vid den aktuella tidpunkten.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Eftersom förvaltningen av de överförda tillgångarna eller förpliktelserna kan syfta till att uppnå högsta möjliga värde vid antingen en försäljning eller avveckling bör detta framgå av paragrafen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.14.2.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 42.9 och 42.10 i krishanterings- direktivet.

Det sakliga innehållet motsvarar i huvudsak 17 kap. 3 §. Se författ- ningskommentaren till den bestämmelsen. Eftersom avskiljandeverktyget inte är fristående från Riksgäldskontoret innehåller paragrafen inte något krav på samtycke från förvärvaren för att återföring ska få ske.

Prop. 2015/16:5

841

Prop. 2015/16:5 Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.2.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 42.10 i krishanteringsdirektivet. Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 4 §. Se författningskom-

mentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.16.2.

5 §

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 5 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.2.

6 §

Paragrafen genomför artikel 42.12 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 6 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.4.

7 §

Paragrafen genomför artikel 64.1 a i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 7 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.5.

8 §

Paragrafen genomför artikel 64.1 d och delar av 64.1 f samt 64.2–64.4 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 8 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.16.6.

9 §

Paragrafen genomför artikel 64.1 e och 64.2 i krishanteringsdirektivet. Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 9 §. Se författningskom-

mentaren till den bestämmelsen.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.7.

842

10 §

I paragrafen genomförs delar av artikel 42.6 i krishanteringsdirektivet. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser utan motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 10 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.17.

11 §

Paragrafen genomför artiklarna 37.7 a och 42.7 i krishanteringsdirektivet. Det sakliga innehållet motsvaras i huvudsak av 17 kap. 13 §. Se

författningskommentaren till den bestämmelsen. Övervägandena finns i avsnitt 22.17.

12–14 §§

Paragraferna saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 13–15 §§. Se författnings- kommentarerna till de bestämmelserna.

Övervägandena finns i avsnitt 22.16.8.

15 §

Paragrafen genomför delar av artikel 42.2 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 16 §. Se författningskom- mentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.18.

16 §

Paragrafen genomför artikel 42.4 i krishanteringsdirektivet.

Det sakliga innehållet motsvaras av 18 kap. 20 §. Se författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.18.

20 kap. Kompletterande befogenheter vid överföring

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 och 65.3 i krishanterings- direktivet.

Riksgäldskontoret kan, genom att använda försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, överföra verksamhet till en förvärvare, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag. Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret i dessa situationer får besluta att företaget i resolution ska tillhandahålla vissa tjänster till en sådan mottagare om det är nödvändigt för att den verksamhet som har överförts ska kunna drivas på ett effektivt sätt. Ett sådant behov torde främst aktualiseras om kritisk verksamhet har överförts. Det kan t.ex. handla om it-tjänster.

I andra stycket anges att Riksgäldskontoret får besluta att även andra koncernföretag ska tillhandahålla sådana tjänster och resurser.

Ett beslut enligt paragrafen kan fattas för att kräva fortsatt tillgång till sådana tjänster som företaget i resolution hade tillgång till vid tidpunkten för resolution. Beslutet kan även innebära att andra typer av tjänster ska

Prop. 2015/16:5

843

Prop. 2015/16:5 tillhandahållas, dvs. sådana som inte tillhandahölls vid tidpunkten för resolution. Med det sagt bör dock utgångspunkten vara att mottagaren strävar efter att så snart som möjligt hitta en egen leverantör av de tjänster som krävs för att denne ska kunna bedriva den övertagna verksamheten effektivt. Befogenheten bör således inte kunna tillämpas avseende sådana tjänster som i och för sig är kommersiellt fördelaktiga, men där det enkelt går att ordna med motsvarande tjänst på annat håll, om än till mindre fördelaktiga villkor.

I enlighet med artikel 65.5 i krishanteringsdirektivet har Eba utfärdat riktlinjer om vilka tjänster och resurser som ska anses nödvändiga för att en mottagare ska kunna bedriva den verksamhet som överförs till den på ett effektivt sätt. För att få en fullständig bild av regleringen måste hänsyn tas till Ebas riktlinjer.

Övervägandena finns i avsnitt 19.9.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 65.1 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får fatta ett beslut enligt 1 § utan hinder av att det företag som ska tillhandahålla tjänsterna är försatt i konkurs eller har gått i likvidation.

Ett sådant beslut kan leda till att en konkursförvaltare tvingas fortsätta driften av verksamheten i ett konkursbolag längre än vad som annars skulle följa enligt 7 kap. 8 § första stycket konkurslagen (1987:672). Det kan också medföra att en likvidation inte kan slutföras genom skifte enligt exempelvis 25 kap. 38 § aktiebolagslagen (2005:551) förrän beslutet om tillhandahållande av tjänster har upphört att gälla.

Paragrafen avser också den situationen att ett företag under likvidation försätts i konkurs under den tid som likvidation genomförs (se 25 kap. 36 § aktiebolagslagen).

Övervägandena finns i avsnitt 19.9.

3 §

Paragrafen genomför artikel 65.4 i krishanteringsdirektivet.

Särskilda villkor ska tillämpas på tillhandahållandet av tjänster och resurser enligt 1 §. Av första stycket framgår att om företaget i resolution redan före tidpunkten för resolution hade ingått ett avtal med ett koncernföretag om tillhandahållande av sådana tjänster eller resurser så ska de villkor som gäller enligt det avtalet gälla även vid tillhanda- hållandet av tjänsterna eller resurserna till mottagaren av den överförda verksamheten. En sådan ordning innebär ett partsbyte så att koncernföre- tagets förpliktelser i stället gäller mot mottagaren av den överförda verksamheten.

I andra stycket regleras situationen att det inte finns något sådant avtal. Det kan t.ex. vara så att företaget i resolution aldrig har ingått något avtal om sådana tjänster med ett koncernföretag eller så kan avtalet ha löpt ut. Andra stycket blir också tillämpligt om det är företaget i resolution som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna till mottagaren. Dessa tjänster eller resurser ska då tillhandahållas på skäliga villkor. Med detta avses bl.a. att det företag som tillhandahåller tjänsterna eller resurserna erhåller marknadsmässig ersättning. Vad som utgör skäliga villkor i det

844

enskilda fallet får prövas utifrån de konkreta omständigheter som då föreligger.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Eftersom första stycket avser avtal om tjänster eller resurser som tillhandahållits företaget i resolution har dock justeringen skett i enlighet härmed.

Övervägandena finns i avsnitt 19.9.

4 §

Paragrafen genomför artikel 65.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret, på ansökan av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, får förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning i det landet som genomför artikel 65 i krishanteringsdirektivet ska gälla i Sverige. Enligt artikel 65 i direktivet kan en resolutionsmyndighet kräva att ett institut som försatts i resolution eller ett företag i samma koncern ska tillhandahålla nödvändiga tjänster och faciliteter åt den som har förvärvat verksamhet.

Ett företag i resolution kan ingå i gränsöverskridande koncerner. Situationen skulle t.ex. hypotetiskt kunna vara den att ett företag som är i resolution i Tyskland har ett dotterföretag i Sverige. Dotterföretaget har tillhandahållit företaget i resolution vissa tjänster. Om den tyska resolutionsmyndigheten inom ramen för resolutionsförfarandet i Tyskland har beslutat att överföra viss verksamhet till en privat köpare och därefter beslutar att det svenska dotterföretaget ska tillhandahålla den privata köparen de tjänster som den tidigare tillhandahöll företaget i resolution så gäller inte det beslutet per automatik i Sverige. Den tyska resolutionsmyndigheten måste då ansöka om att det beslut som den fattat gäller i Sverige. För att resolutionsförfarandet ska fungera effektivt även vid gränsöverskridande situationer torde Riksgäldskontoret regelmässigt godkänna sådana beslut. Riksgäldskontoret kan framställa en motsvarande begäran till en utländsk resolutionsmyndighet inom EES.

Övervägandena finns i avsnitt 19.9.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 67.1 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att Riksgäldskontoret får begära att, och ytterst förelägga, den som i samband med en överföring har mottagit egendom vidtar åtgärder för att överföringen eller någon annan åtgärd får verkan. Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.9.

21 kap. Skuldnedskrivningsverktyget

1 §

Paragrafen genomför artikel 2.1.57 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår vad som menas med skuldnedskrivnings- verktyget och vilka huvudsakliga åtgärder som vidtas med verktyget.

Med dess moderföretag menas ett sådant moderföretag till företaget i resolution som anges i artikel 2.1.79 i krishanteringsdirektivet. Begreppet

Prop. 2015/16:5

845

Prop. 2015/16:5 omfattar således enbart moderföretag som är ett sådant institut eller finansiellt holdingföretag som uppräknas i den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.19.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 44 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen anger att de skulder som får skrivas ned eller konverteras

genom skuldnedskrivningsverktyget är skulder som är övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument (relevanta kapitalinstrument) eller kvalificerade skulder enligt definitionen i 2 kap. 2 §.

Övervägandena finns i avsnitt 22.19.

3 §

Paragrafen genomför artiklarna 43.2 och 43.3 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår i vilket syfte som skuldnedskrivningsverktyget

får användas.

Av punkten 1 framgår att skuldnedskrivningsverktyget får användas för att rekonstruera företaget i resolution. En förutsättning för att verktyget ska få användas i detta syfte är att det finns rimliga utsikter att åtgärderna kommer återge företaget dess långsiktiga livskraft. Det är ett tämligen lågt ställt krav, men det måste finnas konkreta omständigheter som stödjer bedömningen. Av 5 § framgår att det ska upprättas en omstruktureringsplan när skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera företaget i resolution.

Enligt punkten 2 får skuldnedskrivningsverktyget användas till- sammans med broinstitutsverktyget. När broinstitutsverktyget används kommer tillgångar och skulder eller aktier överföras, exempelvis för att upprätthålla kritiska verksamheter. Riksgäldskontoret får då använda skuldnedskrivningsverktyget dels för att minska kapitalbeloppet av skulder för att värdet på de tillgångar som överförs inte ska understiga beloppet av de skulder som överförs, alternativt, vid en överföring av företagets aktier, i syfte att substansvärdet i företaget i resolution inte ska vara mindre än noll (nedskrivning), dels för att kapitalisera broinstitutet (konvertering).

Enligt punkten 3 får dessutom skuldnedskrivningsverktyget användas i kombination med försäljningsverktyget och avskiljandeverktyget.

Övervägandena finns i avsnitt 22.20.

4 §

Paragrafen genomför artikel 43.4 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret, när myndigheten tillämpar skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekonstruera en sparbank, får besluta att sparbanken ombildas till ett aktiebolag. För ett sådant beslut ska inte bestämmelserna om ombildning till bankaktiebolag i 8 kap. sparbankslagen (1987:619) gälla.

Andra stycket anger hur ombildningen ska gå till. Övervägandena finns i avsnitt 22.20.

846

5 §

Paragrafen genomför artiklarna 51.1 och 52.4 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår att en omstruktureringsplan ska upprättas när

skuldnedskrivningsverktyget används för att rekonstruera ett företag i resolution enligt 3 § 1.

Övervägandena finns i avsnitt 22.21.

6–11 §§

Paragraferna genomför artiklarna 51.2, 52.1, 52.3, 52.7, 52.9 och 52.10 i krishanteringsdirektivet.

Av paragraferna framgår hur upprättandet av en omstruktureringsplan ska gå till.

Om Riksgäldskontoret efter samråd med Finansinspektionen inte godkänner en omstruktureringsplan eller beslutar att det inte finns utsikter att godkänna planen, kan inte resolutionen avslutas. Riksgälds- kontoret måste i en sådan situation överväga andra resolutionsåtgärder som exempelvis en överföring av delar av företagets verksamhet till ett broinstitut.

8 och 10 §§ har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.21.

12 §

Paragrafen genomför artikel 52.2 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen anger vad som gäller för omstruktureringsplaner om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett annat land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag inom samma koncern.

Om moderinstitutet ska upprätta en omstruktureringsplan enligt denna paragraf behöver inte dotterföretagen upprätta egna omstrukturerings- planer. Motsvarande gäller om det är ett utländskt moderinstut inom EES som har att upprätta omstruktureringsplanen.

Omstruktureringsplanen ska ges in till den samordnande resolutions- myndigheten. Om Riksgäldskontoret är samordnande resolutions- myndighet, ska myndigheten överlämna planen till berörda resoltuions- myndigheter och Eba.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.21.

13 §

Paragrafen genomför artiklarna 46.1, 46.2 och 59.10 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att innan Riksgäldskontoret använder skuldned- skrivningsverktyget ska den först fastställa dels det belopp som relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder behöver skrivas ned med för att substansvärdet i företaget i resolution ska vara lika med noll, dels det belopp med vilket relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulderna behöver konverteras till aktier eller andra äganderätts- instrument.

Av bestämmelsen framgår vilka kriterier som ska ligga till grund för det belopp som fastställs för ett företag i resolution och för ett broinstitut. Att omfattningen av konverteringen ska bedömas utifrån behovet att

Prop. 2015/16:5

847

Prop. 2015/16:5 bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget i resolution eller broinstitutet kan exempelvis handla om att dessa företag ska kunna erhålla marknadsfinansiering på likartade villkor som jämförbara företag. Ett broinstitut får driva verksamhet även om det inte uppfyller alla auktorisationskrav under en kort tid i början av sin verksamhet, se 18 kap. 13 §. Denna undantagsmöjlighet innebär dock inte att Riksgäldskontoret ska avstå från att besluta om nedskrivning eller kon- vertering i den omfattning som behövs för att broinstitutet ska uppnå kraven. Vid bedömning av kapitalbehovet för ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella kapitalbidrag från resolutionsreserven.

Begreppet kvalificerade skulder behandlas i 2 kap. 2 §. Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.23.1.

14 §

Paragrafen genomför artikel 46.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår hur bedömningen av kapitalbehovet för ett tillgångsförvaltningsbolag ska gå till.

Bedömningen ska göras på grundval av en värdering som inte underskattar hur mycket kapital som tillgångsförvaltningsbolaget behöver ha för att kunna finansiera sig på marknaden och kunna genomföra avvecklingen av tillgångarna över tid. Syftet är att säkerställa att tillgångsförvaltningsbolaget inte ska få kapitalbrist och därigenom tvingas avveckla verksamheten på ett sätt som inte fullt ut uppnår syftena med bolagets bildande.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.23.1.

15 §

Paragrafen genomför artikel 48.1 och 48.2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen anger i vilken ordningsföljd som skulder ska tas i anspråk

för nedskrivning och konvertering.

Av bestämmelserna följer att innan någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad ska ägarna först bära förluster genom att åtgärder vidtas enligt 16 kap.

Övervägandena finns i avsnitt 22.24.

16 §

Paragrafen genomför artiklarna 59.2 samt 63.1 e och f i krishanterings– direktivet.

Paragrafen anger vad Riksgäldskontoret får besluta om i syfte att skriva ned eller konvertera skulder.

Den sänkning som görs av kapitalbeloppet ska vara permanent. Vid en nedskrivning av kapitalbeloppet följer det också av detta att det inte får finnas några kvarstående skulder till innehavaren med anledning av nedskrivningen. Av att det är fråga om en nedskrivning följer också att det inte ska utgå någon ersättning för nedskrivning som sker utan samband med konvertering. Om kapitalinstrument konverteras till aktier, får dock borgenärerna kompensation för den minskning av borgenärens fordran som samtidigt sker. Hur ersättningen beräknas framgår av 19 §.

848

En motsvarande bestämmelse rörande nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument finns i 6 kap. 14 §.

Begreppet ”dess moderföretag” har samma innebörd som i 1 §. Det hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 22.26 och 22.27.

17 §

Paragrafen genomför artiklarna 49.2 och 63.1 k i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen anger hur Riksgäldskontoret ska gå till väga vid nedskrivning eller konvertering av en skuld som hänför sig till ett derivat.

Av första stycket framgår att vid nedskrivning eller konvertering av en sådan skuld ska derivatavtalet avslutas innan en skuld hänförlig till det avtalet skrivs ned eller konverteras. I samband därmed får Riksgäldskontoret också besluta att ett finansiellt avtal som inte är ett derivatavtal ska avslutas.

Enligt andra stycket ska Riksgäldskontoret fastställa skuldens storlek när ett derivatavtal och, i förekommande fall, annat finansiellt avtal avslutas enligt första stycket. Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget i resolution och motparten, ska detta tillämpas. Vad som avses med nettningsavtal framgår av 23 kap. 1 § 5.

Eba ska, efter samråd med Europeiska värdepappers- och marknads- myndigheten (Esma), utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera metoder och principer avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.28.

18 §

Paragrafen genomför artikel 63.1 i i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får förelägga ett företag i resolution eller dess moderföretag att ge ut nya aktier eller andra äganderättsinstrument. Begreppet ”dess moderföretag” har samma innebörd som i 1 §. Det hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.

Syftet med att företaget ska ge ut nya aktier kan t.ex. vara att tillföra kapital från resolutionsreserven enligt 27 kap. 1 § eller ge ett statligt kapitaltillskott enligt 22 kap. 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 22.29.

19 §

Paragrafen genomför artikel 50.2 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen anger vad som gäller för den konverteringskurs som ska tillämpas vid konvertering.

Med konverteringskurs menas den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.

Prop. 2015/16:5

849

Prop. 2015/16:5	För att konverteringskursen ska innebära en tillräcklig kompensation för
	borgenärerna ska den om möjligt ge full ersättning för det belopp som en
	borgenärs fordran minskar med till följd av konverteringen.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.30.
	20 §
	Paragrafen genomför artikel 50.1 och 50.3 i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelsen anger under vilka förutsättningar som Riksgäldskontoret
	får besluta om olika konverteringskurser. Som framgår av bestämmelsen
	får Riksgäldskontoret ge efterställda skulder en lägre konverteringskurs
	än övriga skulder. Riksgäldskontoret har dessutom möjlighet att göra
	skillnad mellan olika efterställda skulder beroende på deras efterställdhet.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.30.
	21 §
	Paragrafen genomför artikel 53.1 i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelsen behandlar den rättsverkan som Riksgäldskontorets
	beslut om nedskrivning och konvertering enligt 15–20 §§ har för berört
	företag, berörda ägare och berörda borgenärer.
	Av andra stycket framgår att en av Riksgäldskontoret beslutad
	kapitalökning ska antecknas i relevant register. Beslut om kapitalökning
	kan fattas i samband med t.ex. konvertering eller ett föreläggande om
	nyemission.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.26.
	22–25 §§
	Paragraferna genomför artikel 47.4 och 47.5 i krishanteringsdirektivet.
	Bestämmelserna anger vad som gäller om skuldnedskrivningsverktyget
	används för att konvertera skulder till aktier i sådan omfattning att
	ägarprövning ska göras eller innehavet kräver tillstånd.
	Det sakliga innehållet motsvaras av 17 kap. 14–17 §§. Se författnings-
	kommentarerna till de bestämmelserna.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.31.
	26 §
	Paragrafen genomför artikel 53.2 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår vilka kompletterande åtgärder som Riksgälds-
	kontoret får vidta för att genomföra en nedskrivning eller konvertering.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.32.
	27 §
	Paragrafen genomför artikel 44.3 första stycket i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar kvalificerade
	skulder får undantas från nedskrivning eller konvertering.
	De skulder som berörs får undantas helt eller delvis. Det är också
	möjligt att undanta vissa skulder från nedskrivning men inte från
	konvertering.
	Punkten 1 avser sådana fall då det helt enkelt inte är möjligt att skriva
	ned en kvalificerad skuld. Så kan exempelvis vara fallet om lagstiftning i
850	ett tredjeland förhindrar nedskrivning.

Punkterna 2–4 rör olika situationer som har nära samband med resolutionsändamålen, se 1 kap. 6 §.

Punkten 2 handlar om att företaget som sådant inte kan tillhandahålla kritiska verksamheter eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet, om inte undantag görs.

Enligt punkten 3 får undantag göras för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som kan ge upphov till allvarliga störningar i det finansiella systemet.

Nedskrivning av vissa kvalificerade skulder kan också ge upphov till värdeförstörelse. Om värdeförstörelsen är tillräckligt omfattande, kommer det ekonomiska utfallet för borgenärerna bli sämre än om inte någon nedskrivning eller konvertering görs. I punkten 4 finns en bestämmelse som gör det möjligt att göra undantag i sådana fall.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Undantaget från nedskrivning eller konvertering i det fall som avses i artikel 43.3 c i krishanteringsdirektivet är begränsat till syftet att undvika negativa spridningseffekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Till skillnad från Lagrådets förslag har därför undantaget i punkten 3 begränsats på motsvarande sätt.

Övervägandena finns i avsnitt 22.33.1.

28 §

Paragrafen genomför artikel 44.9 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen anger omständigheter som Riksgäldskontoret ska beakta när myndigheten överväger att undanta vissa skulder eller skuldslag från nedskrivning eller konvertering enligt 27 §.

Övervägandena finns i avsnitt 22.33.1.

29 §

Paragrafen genomför artikel 44.3 andra stycket i krishanteringsdirektivet. Paragrafen anger att Riksgäldskontoret kan besluta om nedskrivning eller konvertering av skulder som inte undantagits från skuldned- skrivning eller konvertering, för att täcka de förluster som hänför sig till de undantagna skulderna. Om vissa skulder undantas, ska som huvudregel de andra borgenärerna enbart bära sin andel av de totala skulderna. Av denna paragraf framgår emellertid att Riksgäldskontoret får besluta att de undantagna skuldernas andel helt eller delvis kan fördelas mellan en eller flera av de inte undantagna skulderna. Följden blir att de skulder som inte undantagits blir föremål för ytterligare nedskrivning eller konvertering. Detta får endast göras, om det inte leder till att någon borgenär får ett sämre ekonomiskt utfall än vid en konkurs

eller likvidation.

Om inte något undantag görs, ska samtliga kvalificerade skulder skrivas ned eller konverteras i den omfattning som behövs. Hur stor nedskrivningen eller konverteringen behöver vara framgår av 13 § som anger hur Riksgäldskontoret ska räkna fram det relevanta totalbeloppet.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 22.33.2.

Prop. 2015/16:5

851

Prop. 2015/16:5	30 §
	Paragrafen genomför artikel 44.4, 44.5 och 44.8 i krishanterings-
	direktivet.
	Av paragrafen framgår under vilka förutsättningar som det är möjligt
	att ge bidrag från resolutionsreserven eller från alternativa finansierings-
	källor för att kompensera för undantag som har beslutats enligt 27 §.
	Övervägandena finns i avsnitt 22.33.3.

31 §

Paragrafen genomför artikel 44.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att det belopp som får skjutas till från resolutionsreserven är begränsat i två olika avseenden. Resolutions- reserven får för det första inte bidra med ett större belopp än de undantagna fordringarna skulle ha burit. Dessutom får bidraget inte vara större än det belopp för förlustabsorbering och kapitalisering (totalbeloppet) som fastställts enligt 13 §.

Övervägandena finns i avsnitt 22.33.3.

32 och 33 §§

Paragraferna genomför artikel 44.6 och 44.7 i krishanteringsdirektivet. Paragraferna anger förutsättningarna för Riksgäldskontoret att besluta

om att resolutionsreserven ska bidra till resolutionen av ett företag och hur detta bidrag får finansieras beroende på bidragets storlek i relation till företagets skulder och egna kapital. I fråga om bidrag som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital baserat på den värdering som gjorts, får Riksgäldskontoret som framgår av 32 § inte finansiera bidraget genom uttag av tilläggsavgifter. En följd av detta är att de institut som bidrar till resolutionsreserven inte kan bli skyldiga att betala in tilläggsavgifter för att täcka sådana kostnader. Om resolutionsreserven bär förluster efter att ha skjutit till medel som överstiger fem procent av företagets skulder och eget kapital och detta leder till att fondens medel understiger de av direktivet reglerade nivåerna, kommer instituten dock indirekt att bidra till finansieringen genom en förhöjd avgift för att återställa nivån på fondens behållning.

32 § har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 22.33.3 och 22.33.4.

34 §

Paragrafen genomför artikel 44.12 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret ska underrätta Europeiska kommissionen om myndigheten avser att fatta beslut dels om undantag för kvalificerade skulder, dels om bidrag från resolutionsreserven enligt 30 §. Ett sådant krav på underrättelse, och godkännande från kommis- sionen, följer av artikel 44.12 i krishanteringsdirektivet. Kommissionen kan förbjuda Riksgäldskontoret att lämna ett bidrag enligt 32 eller 33 §, eller kräva att villkoren för det avsedda undantaget ändras.

Övervägandena finns i avsnitt 22.33.1.

852

22 kap. De statliga stabiliseringsverktygen

1 §

Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 57.1 och 58.2 i krishanterings- direktivet.

I paragrafen anges i vilka former som staten, genom tillämpning av de statliga stabiliseringsverktygen, kan tillhandahålla statligt stöd från andra källor än resolutionsreserven.

Det följer av skäl 57 till krishanteringsdirektivet att Europeiska kommissionen, när den bedömer om statligt stöd ska godkännas, ska bedöma om det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris. De statliga stabiliseringsverktygen får enbart användas om en sådan situation föreligger. En systemkris definieras i artikel 2.1.30 i krishanteringsdirektivet som störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin.

Övervägandena finns i avsnitt 22.34.1.

2 §

Paragrafen genomför artiklarna 37.10, 56.2 och 56.4 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår, förutom vad som gäller enligt 1 §, förutsätt- ningarna för att regeringen får besluta om användningen av de statliga stabiliseringsverktygen och den process varmed förutsättningarna ska fastställas. Med en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige avses en systemkris (jfr 1 §).

Övervägandena finns i avsnitt 22.34.1, 22.34.2 och 22.34.3.

3 och 4 §§

Paragraferna genomför artiklarna 57.2, 57.3 och 58.3 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelserna behandlar hur regeringen ska se till att det statliga ägandet som uppstår till följd av beslut om statligt stöd enligt 1 § förvaltas och avvecklas.

Övervägandena finns i avsnitt 22.34.4.

23 kap. Skyddsåtgärder

1 §

Paragrafen genomför artikel 2.1.97–2.1.99 och delar av artikel 76.2 i krishanteringsdirektivet.

Av punkten 1 framgår vad som avses med arrangemang om strukturerad finansiering. Med sådana arrangemang avses t.ex. avtal som omfattar säkerställda obligationer och avtal om värdepapperisering. Sådana arrangemang kännetecknas av att den säkerhet som har ställts för de emitterade värdepapperen avser en viss avskild säkerhetsmassa. Arrangemang om strukturerad finansiering omfattar även sådana finansiella instrument som används för att uppnå god balans mellan ränte- och valutarisker i säkerhetsmassan och de säkerställda obligationerna och som har samma rätt till säkerhetsmassan. Med sådana finansiella instrument avses t.ex. derivatavtal enligt lagen (2003:1223) om

Prop. 2015/16:5

853

Prop. 2015/16:5 utgivning av säkerställda obligationer. Även utländska motsvarigheter till sådana instrument omfattas.

Av punkten 2 framgår vad som avses med arrangemang om säkerheter. Sådana arrangemang omfattar bl.a. pantavtal och säkerhetsöverlåtelser. Även andra säkerhetsrätter omfattas av definitionen.

I punkten 3 definieras arrangemang om säkerhetsöverlåtelser. Sådana arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att äganderätten till, eller en rätt att förfoga över, en viss tillgång övergår till den som tar emot säkerheten. I definitionen ingår bl.a. s.k. återköpsavtal eller repor. Sådana avtal innebär att värdepapperet säljs samtidigt som säljaren förbinder sig att återköpa värdepapperet efter en viss tid till ett överenskommet pris. Denna typ av avtal kan användas i syfte att ge förvärvaren en säkerhet.

Punkten 4 anger vad som ska avses med kvittningsarrangemang. Ett sådant arrangemang kan t.ex. ge en motpart till ett företag i resolution rätt att kvitta en fordran som företaget har på motparten mot en fordran som motparten har på företaget. Förutsättningarna för kvittning skiljer sig åt i olika rättsordningar. Rätt till kvittning kan enligt svensk rätt föreligga utan att parterna har avtalat om det.

I punkten 5 definieras nettningsarrangemang. Ett sådant arrangemang uppstår vanligtvis genom avtal och innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse. Ett nettningsarrangemang kan också innebära att slutavräkning ska ske, dvs. att förpliktelser mellan parterna ska slutavräknas. Sådana arrangemang innebär typiskt sett att den tidpunkt vid vilken parterna ska uppfylla sina förpliktelser enligt ett avtal tidigareläggs, så att de antingen omedelbart ska infrias och uttrycks som en förpliktelse att betala ett belopp som motsvarar deras beräknade aktuella värde, eller upphävs och ersätts med en förpliktelse att betala samma belopp. En bestämmelse om slutavräkningsklausuler, som omfattas av definitionen, finns i artikel 2.1 n i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (kallat säkerhetsdirektivet). Nettningsarrangemang kan också uttryckas som att en beräkning görs av vad varje part är skyldig den andre med avseende på inbördes förpliktelser och att en nettosumma ska betalas av den part som har en skuld till den andra parten. En definition av nettning avseende överföring av betalningar och värdepapper finns i artikel 2 k i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, kallat finality-direktivet. Även den definitionen omfattas av den nu aktuella definitionen i punkten 5.

Av punkten 6 framgår vad som avses med partiell överföring. En sådan överföring omfattar endast vissa av de tillgångar och förpliktelser som tillhör ett företag i resolution. Riksgäldskontoret kan besluta om en partiell överföring vid användning av samtliga överföringsverktyg, dvs. försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget och avskiljandeverktyget.

Övervägandena finns i avsnitt 23.1.1, 23.1.2, 23.1.3 och 23.1.4.

854

2 §

Paragrafen genomför artikel 76.1 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket anges under vilka förutsättningar skyddsreglerna i 3– 6 §§ ska tillämpas.

Av punkten 1 framgår att så är fallet när Riksgäldskontoret beslutar om en partiell överföring. Det rör sig således om en överföring av vissa, men inte alla, tillgångar eller förpliktelser i ett företag i resolution till en förvärvare (försäljningsverktyget), till ett broinstitut (broinstituts- verktyget) eller till ett tillgångsförvaltningsbolag (avskiljandeverktyget).

Av punkten 2 framgår att skyddsreglerna även ska tillämpas när Riksgäldskontoret beslutar att säga upp eller ändra villkor i ett avtal som företaget i resolution är part i. Vilka avtal som avses framgår av 3–5 §§.

Av andra stycket följer att skyddsreglerna även blir tillämpliga om tillgångar eller förpliktelser överförs från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare. En sådan överföring kan i praktiken ske utan att Riksgäldskontoret använder ett resolutionsverktyg. Skyddsreglerna blir dock endast tillämpliga om överföringen sker genom att myndigheten använder ett sådant verktyg, t.ex. genom att använda försäljningsverktyget för att göra en överföring från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en privat köpare.

Övervägandena finns i avsnitt 23.1.1.

3 §

Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 79.1 i krishanteringsdirektivet. I första stycket anges under vilka förutsättningar Riksgäldskontoret får

besluta om överföring av tillgångar eller förpliktelser som omfattas av ett arrangemang om strukturerad finansiering. En överföring får enbart ske om tillgångarna och förpliktelserna överförs samtidigt. Skulle en uppdelning ske skulle det kunna få till följd att den som t.ex. innehar en obligation skulle förlora sin säkerhet. Bestämmelsen i fråga hindrar, i likhet med bestämmelserna i 4 och 5 §§, myndigheten från att fatta beslut som får den effekten. Se författningskommentaren till 1 § 1 för en beskrivning av vad som avses med ett arrangemang om strukturerad finansiering.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret inte får säga upp eller ändra ett finansiellt instrument som ger innehavaren säkerhet i en viss avskild säkerhetsmassa, t.ex. en säkerställd obligation. Detsamma gäller sådana finansiella instrument, exempelvis derivat, som används för att minimera ränte- och valutarisker i arrangemanget och som har samma rätt till säkerhetsmassan som gäller för säkerställda obligationer. Riksgäldskontoret får inte heller säga upp eller ändra avtal i arrangemanget, om det innebär att säkerheter som ingår i säkerhetsmassan försämras. Krediter som ingår i säkerhetsmassan får således inte sägas upp utan att finansiella instrumentet med säkerhet i säkerhetsmassan avvecklas i samma utsträckning.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 23.1.2.

Prop. 2015/16:5

855

Prop. 2015/16:5	4 §
	Paragrafen genomför artiklarna 76.3 och 78.1 i krishanteringsdirektivet.
	I första stycket anges under vilka förutsättningar Riksgäldskontoret får
	överföra en tillgång som har ställts som säkerhet för en viss förpliktelse,
	en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts ut eller en säkerhetsrätt, som
	följer av ett arrangemang om säkerheter. En överföring får enbart ske om
	tillgången, förpliktelsen och säkerhetsrätten överförs samtidigt. Skulle en
	uppdelning ske skulle det kunna få till följd att en säkerhet upphör att
	gälla. Bestämmelsen i fråga hindrar således myndigheten från att fatta
	beslut som får den effekten. I 1 § 2 definieras arrangemang om
	säkerheter. De säkerhetsrätter som omfattas är bl.a. panträtter och
	säkerhetsöverlåtelser.
	Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret inte får utöva
	befogenheter som anges i 14 kap. 4 § beträffande ett arrangemang om
	säkerheter, om det innebär att säkerheten upphör att gälla. Bestämmelsen
	hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt
	som får sådana effekter.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 23.1.3.

5 §

Paragrafen genomför artiklarna 76.2 b–d, 76.3 och 77.1 i krishanterings- direktivet.

I första stycket anges att Riksgäldskontoret inte får besluta om en partiell överföring, om det innebär att en motpart till ett företag i resolution inte får utöva rättigheter som följer av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, ett kvittningsarrangemang eller ett nettnings- arrangemang. I 1 § 3, 4 och 5 definieras sådana arrangemang.

Av punkten 1 framgår att en partiell överföring inte får förhindra kvittning för en motpart till ett företag i resolution. Det gäller kvittning av såväl fordringar som andra förpliktelser. När det gäller säkerhets- överlåtelser innebär kvittning att en innehavare av en säkerhets- överlåtelse behåller äganderätten till tillgången mot att skulden för vilken den har ställts ut får anses infriad.

I punkten 2 anges att en partiell överföring inte får hindra en motpart till ett företag i resolution från att utöva nettning och i punkten 3 att en sådan överföring inte heller får hindra en motpart till ett företag i resolution från att tillämpa en slutavräkningsklausul. Av författnings- kommentaren till 1 § framgår vad som avses med nettning respektive en slutavräkningsklausul.

I andra stycket anges att Riksgäldskontoret inte får utöva befogenheter som anges i 14 kap. 4 § om det innebär att rättigheter och förpliktelser som skyddas av ett arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, kvittning eller nettning upphävs eller ändras. Det skulle t.ex. kunna röra sig om en ändring i ett nettningsavtal som får till följd att nettning inte får ske på samma villkor som parterna ursprungligen kommit överens om, eller att nettning inte får ske över huvud taget. Bestämmelsen hindrar myndigheten från att använda befogenheten i fråga på ett sätt som får sådana effekter.

Övervägandena finns i avsnitt 23.1.4.

856

6 §

Paragrafen genomför delar av artikel 76.2 samt artikel 80 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret ska se till att anmälda avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system inte påverkas när myndigheten beslutar om en partiell överföring genom användning av något överföringsverktyg (försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget) eller när myndigheten utövar sådana befogenheter som anges i 14 kap. 4 §. En definition av anmält avvecklingssystem finns i 2 kap. 1 §. För svensk del utgörs sådana system t.ex. av Riksbankens betalningssystem (RIX), Bankgirocentralens betalningssystem, Euroclear Swedan AB:s (tidigare VPC:s) värdepappersavvecklingssystem samt NASDAQ OMX Clearing AB:s system för clearing och avveckling av derivataffärer. Av definitionen framgår att även vissa utländska avvecklingssystem omfattas. Med de regler som gäller för sådana system avses systemets regler (se t.ex. artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper).

Skyddsreglerna innebär att en partiell överföring eller ett beslut om uppsägning av ett avtal eller en ändring av villkoren i ett avtal som ett företag i resolution är part i, inte får påverka användningen av sådana system eller de regler som gäller för dem. Det innebär t.ex. att ett sådant beslut av Riksgäldskontoret inte får leda till att ett överföringsuppdrag återkallas eller att möjligheten att verkställa ett överföringsuppdrag eller att genomföra en nettning påverkas. Ett sådant beslut får inte heller leda till att användningen av medel, värdepapper eller kreditfaciliteter eller skyddet av en säkerhet påverkas.

Övervägandena finns i avsnitt 23.1.5.

7 §

Paragrafen genomför delar av artikel 76.2 samt artiklarna 77.2, 78.2 och 79.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret i vissa fall får välja att inte tillämpa skyddsreglerna i 3–6 §§.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret, utan hinder av skyddsreglerna i 3–5 §§, får överföra garanterade insättningar utan att samtidigt överföra tillgångar eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang som de garanterade insättningarna och tvärtom. Det kan också ske genom att myndigheten ändrar eller upphäver villkor som rör sådana tillgångar eller förpliktelser.

Riksgäldskontoret får endast välja att inte tillämpa skyddsreglerna i 3– 5 §§, om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna. En sådan överföring eller användning av befogenheterna måste således föregås av en bedömning av om kravet på nödvändighet är uppfyllt.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret får utöva sådana befogenheter som följer av 11 kap. 3–8 §§ och 13 kap. 2–17 §§, även om det innebär att myndigheten fattar ett beslut som inte är förenligt med skyddsreglerna i 3–6 §§. Det rör sig bl.a. om tillfälliga förbud mot att

Prop. 2015/16:5

857

Prop. 2015/16:5 företaget i resolution fullgör förpliktelser eller att borgenärer tar i anspråk säkerheter, se avsnitten 19.6 och 19.7.

Övervägandena finns i avsnitt 23.1.6.

8 §

Paragrafen genomför delar av artikel 73 och artikel 75 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att ersättning ska utgå ur resolutionsreserven, om det vid den värdering som ska ske enligt 7 kap. 11 § har fastställts att det ekonomiska utfallet för någon ägare, borgenär eller insättningsgarantisystemet har blivit sämre än om företaget i resolution i stället hade försatts i konkurs eller gått i likvidation. Den ersättning som ska utgå ska motsvara mellanskillnaden, vilken ska framgå av värderingen. Beslut om utbetalning ur resolutionsreserven ska fattas även om något yrkande om detta inte framställts.

Riksgäldskontoret kan använda flera resolutionsverktyg i kombination. Därmed skulle både 12 kap. 9 § (om ersättning i samband med användning av försäljnings-, broinstituts- eller avskiljandeverktyget) och 10 § (om ersättning i samband med användning av skuld- nedskrivningsverktyget) kunna aktualiseras beträffande samma ägare eller borgenärer.

Av andra stycket framgår att om det ekonomiska utfallet vid en resolution i en sådan situation blir sämre för en ägare eller en borgenär än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller likvidation, har ägaren eller borgenären endast rätt till ersättning till följd av Riksgäldskontorets användning av skuldnedskrivningsverktyget.

Övervägandena finns i avsnitt 23.2.

24 kap. Konkurs, likvidation och avslutande av resolution

1 §

Paragrafen genomför artikel 86.1 och delar av artikel 86.2 i kris- hanteringsdirektivet.

Genom bestämmelsen ges Riksgäldskontoret möjlighet att förhindra att ett företag som är försatt eller bör försättas i resolution i stället försätts i konkurs.

Av paragrafen framgår att om en allmän domstol tar emot en ansökan om konkurs, ska domstolen underrätta Riksgäldskontoret och Finansinspektionen om ansökan. En sådan underrättelse bör ske så snart det är möjligt och tingsrätten bör avvakta vidare handläggning av konkursansökan till dess Riksgäldskontoret meddelat om företaget är försatt eller ska försättas i resolution eller sjudagarsfristen i andra stycket har löpt ut. Om Riksgäldskontoret inom sjudagarsfristenmeddelar tings- rätten att företaget är försatt eller ska försättas i resolution, ska konkursansökan avvisas.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

858

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 86.1 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att 1 § inte ska tillämpas om det är Riksgälds- kontoret som inkommer med en konkursansökan. Följden av det är att tingsrätten inte behöver underrätta Riksgäldskontoret och Finans- inspektionen om konkursansökan och att ansökan ska tas upp till prövning. De tillfällen då det kan vara aktuellt för Riksgäldskontoret att inkomma med en ansökan om konkurs till domstolen är när myndigheten har avslutat resolutionen efter att ha vidtagit de resolutionsåtgärder mot företaget som behövs för att uppnå resolutionsändamålen och syftet med åtgärderna inte är att företaget ska leva vidare.

Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

3 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen hänvisar till de särskilda förfaranderegler som enligt respektive rörelsereglering ska iakttas när ett företag som omfattas av lagen om resolution ska försättas i likvidation.

Övervägandena finns i avsnitt 24.5.

4 §

Paragrafen genomför artikel 37.6 i krishanteringsdirektivet.

Första stycket anger att Riksgäldskontoret ska fatta beslut om att resolutionen ska avslutas så snart som möjligt efter det att den har bedömt att fler resolutionsåtgärder inte behövs.

Enligt andra stycket ska företaget i resolution försättas i konkurs eller likvidation, beroende på vad som är lämpligt, inom rimlig tid efter att resolutionen har avslutats. Undantag görs dock om avsikten är att verksamheten ska drivas vidare, t.ex. vid rekonstruktion i kombination med skuldnedskrivning. Bestämmelsen genomför artikel 37.6 i krishanteringsdirektivet men går något längre än artikeln, eftersom den inte är begränsad till en partiell överföring av egendom till ett broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag. Det faktum att Riksgäldskontoret beslutat om att avsluta resolutionen och därefter ansökt om konkurs eller likvidation av av det ursprungliga företaget innebär inte att myndigheten är förhindrad att vidta åtgärder avseende t.ex. ett broinstut som tillskapats under resolutionen även efter det att företaget försatts i konkurs eller gått i likvidation.

Av tredje stycket framgår det att när Riksgäldskontoret ansöker om konkurs ska ansökan behandlas som en ansökan från gäldenären.

Övervägandena finns i avsnitt 24.5.

5 §

Paragrafen genomför artikel 37.8 i krishanteringsdirektivet.

Enligt bestämmelsen får tillgångar och förpliktelser som Riksgälds- kontoret har överfört från ett företag i resolution inte återvinnas vid en efterföljande konkurs av företaget i resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

Prop. 2015/16:5

859

Prop. 2015/16:5	6 §
	Paragrafen genomför artikel 37.7 b i krishanteringsdirektivet.
	Enligt bestämmelsen har Riksgäldskontoret rätt till ersättning från ett
	företag i resolution för skäliga kostnader och utlägg som myndigheten
	haft i samband med beslutet att försätta företaget i resolution och vid
	vidtagande av resolutionsåtgärder. Företagets ersättningsskyldighet
	omfattar bl.a. kostnader för en värdering enligt 7 kap. Även kostnader för
	sådana åtgärder som Riksgäldskontoret vidtar enligt 12 kap. 12 § och i
	övrigt för att se till att resolutionsverktyg som den beslutar om får verkan
	i tredjeland kan ersättas enligt denna paragraf.
	Bestämmelsen är inte tillämplig på sådana kostnader som ska betalas
	ur resolutionsreserven.
	Riksgäldskontoret får löpande ta ut ersättning för kostnaderna. I
	17 kap. 13 § andra stycket, 18 kap. 12 § andra stycket och 19 kap. 11 §
	andra stycket finns ytterligare bestämmelser som anger hur Riksgälds-
	kontoret får ta ut ersättning för sina kostnader i samband med använd-
	ningen av försäljnings-, broinstitiuts- och avskiljandeverktygen.
	Övervägandena finns i avsnitt 16.9.

25 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES

1 och 2 §§

Paragraferna genomför artikel 66 i krishanteringsdirektivet.

Av paragraferna framgår att beslut fattade av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES gäller i Sverige och ska genomföras här om beslutet gäller överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar eller skulder som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på eller nedskrivning eller konvertering av instrument eller skulder som finns i Sverige eller som svensk lag är tillämplig på. Det är inte möjligt att vägra att genomföra sådana beslut. Det är inte heller möjligt för den som berörs av ett sådant beslut att föra talan mot detsamma i Sverige.

Övervägandena finns i avsnitt 26.3.2.

26 kap. Erkännande och verkställighet av resolution i tredjeland

1 §

Paragrafen genomför artikel 94.1 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att bestämmelserna i detta kapitel inte ska tillämpas i den mån avvikande regler gäller enligt ett avtal som ingåtts mellan EU och tredjeland i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 218 i EUF-fördraget.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.1.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 94.2 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår när Riksgäldskontoret får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland. Bestämmelsen gör det möjligt för Riksgäldskontoret att erkänna ett förfarande även om det inte finns någon

anknytning till något annat land inom EES. När så är fallet kommer det

860

inte att finnas något europeiskt resolutionskollegium. Vid sådant förhållande är 3 och 4 §§ inte tillämpliga.

Andra stycket behandlar situationen att tredjelandsinstitutet eller moderföretaget som resolutionsförfarandet i tredjeland rör uppfyller både förutsättningarna i första stycket och motsvarande förutsättningar i åtminstone ett annat EES-land. Tredjelandinstitutet eller moderföretaget har dotterföretag, som är institut, eller betydande filialer i två eller flera EES-länder, eller tillgångar och förpliktelser i två eller flera EES-länder eller som regleras av rätten i de länderna. I sådana fall är Riksgäldskontoret skyldig att ta ställning till om resolutionsförfarandet ska erkännas i enlighet med 3 och 4 §§.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.4.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 94.2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen beskriver processen för erkännande av ett resolutionsför-

farande i tredjeland om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i krishanteringsdirektivet (för en närmare beskrivning av ett sådant kollegium, se avsnitt 26.2.2). Riksgäldskontoret ska i sådana fall försöka komma överens med övriga resolutionsmyndigheter i det europeiska resolutionskollegiet om det aktuella resolutionsförfarandet ska erkännas eller inte. En sådan överenskommelse är bindande för Riksgäldskontoret och ska erkännas i Sverige. Om resolutionsförfarandet i tredjeland erkänts, ska Riksgäldskontoret verkställa resolutionsför- farandet i enlighet med svensk rätt. Riksgäldskontoret har därvid de befogenheter som framgår av 5 §.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.4.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 94.3 i krishanteringsdirektivet. Första stycket anger när Riksgäldskontoret själv ska fatta ett beslut om

att ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas. Ett sådant beslut ska fattas dels när det inte finns något resolutionskollegium, dels när myndigheterna inte har kunnat komma överens inom resolutions- kollegiet.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontoret ska beakta intressen i varje enskilt land inom EES där det finns ett EES-institut eller ett moderföretag. Riksgäldskontoret ska då särskilt beakta de potentiella effekterna av erkännandet av tredjelandsförfarandet för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten inom EES.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.4.

5 §

Paragrafen genomför artikel 94.4 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen räknar upp vilka resolutionsåtgärder som

Riksgäldskontoret får besluta att vidta med anledning av erkännandet av tredjelandsförfarandet. Av bestämmelsen följer att det utländska för- farandet bara får verkställas genom Riksgäldskontorets nationellt beslutade åtgärder. De åtgärder som Riksgäldskontoret får vidta syftar i huvudsak till att verkställa de beslut som tredjelandsmyndigheten fattat.

Prop. 2015/16:5

861

Prop. 2015/16:5

862

Åtgärden i punkten 4 kan dock även användas för att skydda delar av den svenska verksamheten.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.5.

6 §

Paragrafen genomför artikel 95 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår när Riksgäldskontoret får avstå från att erkänna eller verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland. Vid bedömningen av behandlingen av borgenärer enligt punkten 3 ska insättare som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES särskilt beaktas.

Övervägandena finns i avsnitt 26.4.6.

27 kap. Finansiering av resolution

1 §

Paragrafen genomför artiklarna 101.1 och 103.5 i krishanterings- direktivet.

Paragrafen anger de åtgärder som Riksgäldskontoret kan besluta om i samband med resolution för att finansiera åtgärder i resolutionen. Åtgärderna får finansieras med medel från den resolutionsreserv som ska upprättas enligt 2 §.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.5.

2 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 100 och 103.5 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att en resolutionsreserv ska upprättas för att finansiera de åtgärder som anges i 1 §. Det är endast utgifter som uppstår till följd av åtgärderna i 1 § som får täckas med medel från resolutions- reserven. Utgifterna som anges i bestämmelsen är tillsammans med utgifter enligt 4 och 10 §§ uttömmande avseende de utgifter som resolutionsreserven får användas till.

Enligt andra stycket ska resolutionsreserven utgöras av medel på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret och andra tillgångar som myndigheten erhåller genom åtgärder enligt denna lag och som finansieras med medel från resolutionsreserven. Enligt 3 kap. 1 § lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut förvaltas stabilitetsfonden på motsvarande sätt.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.1, 25.2.5 och 25.4.2.

3 §

Paragrafen genomför artikel 101.2 i krishanteringsdirektivet.

Av bestämmelsen framgår att om resolutionsreserven används för att direkt eller indirekt absorbera förluster som drabbat företaget i resolution gäller det som anges i 21 kap. 30 §. Av den bestämmelsen följer att ägare och borgenärer först ska ha bidragit till förlustabsorbering i, eller kapitaliseringen av, företaget i resolution motsvarande åtta procent av företagets totala skulder och eget kapital (alternativt motsvarande 20 procent av företagets riskvägda tillgångar). Exempel på indirekt förlustabsorbering är om aktierna i ett företag i resolution överförs till ett broinstitut, medan företaget fortfarande har ett negativt substansvärde.

Om resolutionsreserven skulle användas för att skjuta till kapital till broinstitutet, kommer det nya kapitalet indirekt att absorbera gamla förluster. Detta får inte ske om inte ägare och borgenärer först, eller sam- tidigt, bidrar till förlustabsorbering eller kapitalisering i den omfattning som anges i 21 kap. 30 §.

Förbudet mot förlustöverföring innebär dock inte att Riksgäldskontoret är förhindrad att ersätta borgenärer som har fått ett sämre utfall i resolutionen än vad de skulle ha fått i konkurs. Sådana borgenärer ska ersättas så att de inte får ett sämre utfall än vad de skulle ha fått i konkurs.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.5.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 107 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar finansieringen av en koncernresolution som har

överenskommits i enlighet med 9 kap. 3, 4, 8, 9, 14 och 15 §§ mellan Riksgäldskontoret och de övriga deltagande finansieringsarrangemangen. Finansieringen behandlas i en s.k. finansieringsplan. Av bestämmelsen framgår att medel ur resolutionsreserven får användas i enlighet med finansieringsplanen vid koncernresolution, för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 §.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.7.

5 §

Paragrafen genomför artiklarna 100.1, 100.3, 103.5, 103.6 och 107.9 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår vilka betalningar som ska föras till resolutionsreserven. Bestämmelser om resolutionsavgifter, tilläggs- avgifter, riskavgifter och dröjsmålsränta vid försenad betalning av nämnda avgifter framgår i detta kapitel. Förordningen om resolutions- avgifter definieras i 2 kap. 1 §. Av punkten 5 framgår att tillgångar, åter- betalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som Riksgälds- kontoret erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansieras med medel från resolutionsreserven ska föras till resolutionsreserven.

Av andra stycket framgår att Riksgäldskontorets andel av de intäkter som är hänförliga till en koncernresolution ska föras till resolutions- reserven.

Rubriken till paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 25.4.1.

6 §

Paragrafen genomför artiklarna 100.4, 105 och 107.7 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret får ta upp lån för resolutionsreserven. Lån får tas upp för åtgärder enligt 1 eller 4 §, och i den utsträckning som medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för dessa åtgärder. Upplåningen begränsas till högst det belopp som riksdagen har beslutat i ett särskilt bemyndigande. Formerna och ordningsföljden för olika slags upplåning följer av 7–9 §§.

Prop. 2015/16:5

863

Prop. 2015/16:5 Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Med hänsyn till att 2 §, efter justering, inte innehåller några åtgärder som resolutionsreserven ska användas till har hänvisningen till den paragrafen inte tagits med i uppräkningen av bestämmelser i förevarande paragraf. Eftersom Riksgäldskontorets möjlighet att för resolutionsreservens räkning ta upp lån ska vara begränsad till ett visst högsta belopp som beslutas av riksdagen, har detta angetts uttryckligen i paragrafen.

Övervägandena finns i avsnitt 25.3.1.

7 §

Paragrafen genomför artikel 105 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att för resolutionsreservens räkning får lån tas upp i Riksgäldskontoret, om det behövs för att finansiera åtgärder enligt 1 eller 4 §. Upplåning i Riksgäldskontoret får ske även om det finns viss behållning i resolutionsreserven, om medlen i reserven inte räcker till de åtgärder som avses.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Eftersom resolutionsreserven inte behöver vara tömd på tillgångar för att upplåning enligt denna paragraf ska vara möjlig, har det dock bedömts lämpligt att i paragrafen ange att befogenheten att uppta lån även gäller om det finns andra tillgångar (exempelvis aktier) än medel i resolutionsreserven.

Övervägandena finns i avsnitt 25.3.1.

8 §

Paragrafen genomför artiklarna 105 och 107.7 i krishanteringsdirektivet. Enligt bestämmelsen får lån tas upp för resolutionsreservens räkning från en tredje part om ett sådant lån är ekonomiskt mer fördelaktigt än att ta upp lån i Riksgäldskontoret enligt 7 §. En tredje part kan exempelvis

vara ett institut.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 25.3.1.

9 §

Paragrafen genomför artikel 106.1 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att för resolutionsreservens räkning får lån tas upp från andra finansieringsarrangemang inom EES, om annan upplåning inte är tillgänglig inom rimlig tid och till rimliga villkor.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Av skäl som anförs under författningskommentaren till 6 § innehåller dock punkten 1 i förevarande paragraf inte någon hänvisning till 2 §. Eftersom möjligheten att låna från ett annat finaniseringsarrangemang inom EES inte förutsätter att resolutionsreserven är tömd på tillgångar, har det bedömts lämpligt att villkoret i punkten 1 begränsas till att medlen i resolutionsreserven ska var otillräckliga för åtgärder enligt 1 eller 4 § (jfr artikel 106.1 a i krishanteringsdirektivet).

Övervägandena finns i avsnitt 25.3.1.

10 och 11 §§

Paragraferna genomför artikel 101.1 g och delar av artikel 106 i krishanteringsdirektivet.

864

Av 10 § första stycket framgår att Riksgäldskontoret, efter regeringens tillåtelse, får låna ut medel ur resolutionsreserven till andra finansierings- arrangemang inom EES och vilka villkor som ska gälla för ett sådant lån. Denna utlåning motsvarar ett sådant lån som Riksgäldskontoret kan ta upp för resolutionsreservens räkning enligt 9 §. Ett lån från resolutions- reserven till ett annat utländskt finansieringsarrangemang får endast lämnas om villkoren i artikel 106.1 i krishanteringsdirektivet är uppfyllda. För utlåningen krävs således att det utländska finansierings- arrangemangets medel är otillräckliga och att varken bidrag från institut och EES-filialer i efterhand enligt artikel 104 i krishanteringsdirektivet eller alternativa finansieringssätt enligt artikel 105 i samma direktiv är omedebart tillgängliga för finansieringsarrangemanget.

Av 10 § andra stycket framgår att resolutionsreservens fordran på ett annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 5 § första stycket 5.

Bestämmelsen i 10 § tredje stycket innebär att Riksgäldskontoret ska, med ett eget yttrande rörande utlåningen, överlämna frågan om tillåtligheten till regeringen för prövning. Vid regeringens prövning ska bedömas om åtgärden kan tillåtas utifrån de budget- eller systemeffekter som kan följa av åtgärden.

Enligt 11 § ska Riksgäldskontoret, när myndigheten tar upp lån enligt 9 § eller lämnar lån enligt 10 §, komma överens med de deltagande finansieringsarrangemangen inom EES om villkoren för lånet. Utlåningen ska som huvudregel fördelas proportionellt mellan långivarna utifrån storleken på garanterade insättningar i långivarländerna och ha samma villkor, exempelvis vad gäller räntesats och återbetlningsperiod. Långivarna får dock komma överens om en annan fördelning och andra villkor.

11§ har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.2 och 25.3.2.

12 §

Paragrafen genomför artikel 103.1 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen reglerar vilka som är skyldiga att betala avgifter enligt

kapitlet. De avgiftsskyldiga är institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. Institut och EES-filial definieras i 2 kap. 1 §. Avgifterna som ska betalas är en årlig resolutionsavgift, en tilläggsavgift som ska tas ut om resolutionsreserven har ett underskott och, i stället för resolutionsavgift när behållningen i resolutionsreserven överstiger tre procent av garanterade insättningar i Sverige, en riskavgift. De närmare förutsättningarna för avgiftsuttaget framgår av 13–19 §§ och 21–24 §§.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

13 §

Paragrafen genomför delar av artikel 103.2 och 103.4 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen reglerar uttaget av resolutionsavgift från de avgifts- skyldiga.

Prop. 2015/16:5

865

Prop. 2015/16:5 Av första stycket framgår att de avgiftsskyldiga ska betala årliga resolutionsavgifter. Sammanlagda ska resolutionsavgifterna som tas ut varje år uppgå till 0,09 procent av det totala underlag för samtliga avgiftsskyldiga som beräknas enligt 14 §.

I andra stycket anges att resolutionsavgiften för varje avgiftsskyldig ska, om inte annat följer av tredje stycket, fastställas i enlighet med förordningen om resolutionsavgifter. Bestämmelsen tjänar inte bara som upplysning av gällande rätt, utan innebär även att det som anges i vissa av förordningens bestämmelser även ska tillämpas vid fastställande av resolutionsavgifter för avgiftsskyldiga som inte omfattas av förord- ningens tillämpningsområde. Exempelvis ska förordningens bestämmel- ser om avgiftsuttag från små institut (artikel 10) och processen för uttag av avgift (artikel 13) tillämpas även för dessa avgiftsskyldiga. Detsamma gäller, med vissa undantag som närmare framgår av tredje stycket, bestämmelserna om avgiftsskyldighet för del av år (artikel 12), uppgiftsskyldighet (artikel 14) och uppskattning av den avgiftsskyldiges avgift när denne lämnat otillräckliga uppgifter (artikel 17). Vilka dessa avgiftsskyldiga är och vilka bestämmelser i förordningen som inte ska tillämpas vid fastställande av deras resolutionsavgift, framgår av tredje stycket.

Av tredje stycket framgår vilka delar av förordningens bestämmelser som inte ska tillämpas vid fastställande av resolutionsavgift för EES- filialer och vissa typer av värdepappersbolag. Undantaget rör metoden för riskjustering (artiklarna 4.1 och 6–9) och den metodens användning vid fastställande av avgift för avgiftsskyldig för del av år (artikel 12.1) respektive i samband med uppskattning av avgiften (artikel 17.2). I stället för det som anges i artiklarna 4.1 och 6–9 ska riskjustering av resolutionsavgiften ske i enlighet med de kriterier som anges i artikel 103.7 i krishanteringsdirektivet och föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt bemyndigande i 29 kap. 1 § 8. Det rör sig således om en riskjustering enligt samma kriterier som ligger till grund för riskjusteringen enligt förordningen om resolutionsavgifter men där de närmare detaljerna avses framgå av föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigandet i 29 kap. 1 § 8. Undantaget innebär vidare att vid fastställande av avgiftsskyldighet för del av år respektive uppskattad avgift enligt artiklarna 12 och 17 i förordningen, ska inte förordningens metod för riskjustering enligt artiklarna 6–9 användas (i artikel 12.1 avser hänvisningen till avsnittet där metodiken anges, rätteligen avsnitt 2). Den partiella respektive uppskattade avgiften ska dock fastställas på motsvarande sätt, men med utgångspunkt i de föreskrifter som meddelats om metoden för riskjustering av resolutionsavgiften.

I fjärde stycket anges att resolutionsavgiften ska betalas de år då behållningen i resolutionsreserven understiger tre procent av de garanterade insättningarna. De år då behållningen överstiger denna gräns ska i stället en riskavgift tas ut i enlighet med 18 §.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

866

14 §

Paragrafen genomför delar av artikel 103.2 i krishanteringsdirektivet.

I första stycket anges hur avgiftsunderlaget ska beräknas för ett företag som är avgiftsskyldigt enligt 12 §. Av förordningen om resolutions- avgifter framgår att avgiftsunderlaget ska avse skulder och garanterade insättningar per den 31 december två år före det år som avgiften avser (artikel 14.1). Att förordningens bestämmelser i denna del ska tillämpas även vid fastställande av avgiftsunderlaget för avgiftsskyldiga som avses i 13 § tredje stycket, framgår av den paragrafen. För resolutionsavgiften för 2016, som ska betalas in under 2016, avser avgiftsunderlaget således skulder och garanterade insättningar per den 31 december 2014.

Av andra stycket framgår att skulderna, om inte annat följer av artikel 5.2–5.4 i förordningen om resolutionsavgifter, ska beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Den lagen kompletterar således förordningens bestämmelser i denna del.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

15 §

Paragrafen genomför delar av artikel 102.3 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår att resolutionsavgiften under vissa förutsätt-

ningar ska sättas högre än vad som anges i 13 §.

Förutsättningen för en högre resolutionsavgift är enligt första stycket att behållningen i resolutionsreserven understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna vid utgången av det år avgiften avser. En höjning får enbart göras om det är nödvändigt för att återställa behåll- ningen i resolutionsreserven till en procent av de garanterade insätt- ningarna inom sex år räknat från den tidpunkt då behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.

Av andra stycket framgår hur den höjda avgiften ska bestämmas.

I tredje stycket anges att om behållningen i resolutionsreserven minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven under den tidsperiod som en högre avgift tas ut enligt andra stycket, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd avgift börja löpa.

Paragrafen, liksom dess placering, har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.3.

16 §

Paragrafen genomför delar av artikel 103.1 och 104.1 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår när en tilläggsavgift ska utgå och hur den ska fastställas.

En tilläggsavgift ska enligt första stycket utgå när det uppstår ett underskott i resolutionsreservens behållning. Summan av alla tilläggs- avgifter som tas ut ska motsvara underskottet i resolutionsreserven. I 17 § anges hur tilläggsavgiften fördelas på enskilda avgiftsskyldiga företag. Tilläggsavgifter ska tas ut tills dess att summan av tilläggs- avgifter uppgår till det ursprungliga underskottet plus den finansierings- kostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.

Prop. 2015/16:5

867

Prop. 2015/16:5	Tilläggsavgiften avser att täcka ett eventuellt underskott som uppstår i
	resolutionsreserven, dvs. tilläggsavgifterna ska täcka underskottet upp till
	noll. Resolutionsavgiften ska dock fortsätta tas ut, även vid ett underskott i
	resolutionsreserven. I händelse av att ett underskott uppstått kommer
	tilläggsavgift och resolutionsavgift således att utgå samtidigt.
	Om underskottet inte kan täckas omedelbart med tilläggsavgifter (på
	grund av begränsningen i 17 § andra stycket), ska uttaget av tilläggs-
	avgift fortgå under flera år till dess att summan av tilläggsavgifterna
	uppgår till det ursprungliga underskottet (plus reservens finansierings-
	kostnader). Detta gäller oberoende av vad behållningen i reserven är vid
	tidpunkten för tilläggsavgiften. I och med att resolutionsavgiften tas ut
	parallellt innebär detta att tilläggsavgift kan utgå även om behållningen i
	resolutionsreserven är positiv. Detta blir aktuellt när summan av alla
	inbetalda tilläggsavgifter inte uppgår till det ursprungliga underskottet
	(plus reservens finansieringskostnader), men summan av inbetalda
	resolutionsavgifter och tilläggsavgifter gör att behållningen är positiv.
	Om behållningen minskar ytterligare på grund av nya utbetalningar ur
	reserven under en period då tilläggsavgift utgår, kan detta medföra att det
	finns ett behov av att ta ut tilläggsavgifter under en längre period. Det
	avser en situation där inbetalda tilläggsavgifter inte har täckt det
	ursprungliga underskottet. När den nya utbetalningen görs kan reservens
	totala behållning antingen vara negativ eller positiv.
	Om reservens behållning är negativ vid utbetalningen ska summan av
	den minskning av reservens behållning som utbetalningen medför läggas
	till det ursprungliga underskottet. Detta nya ursprungliga underskott ska
	användas för att avgöra summan av de tilläggsavgifter som ska utgå.
	Reservens behållning kan även vara positiv vid tidpunkten för den nya
	utbetalningen samtidigt som tilläggsavgift utgår på grund av att summan
	av tilläggsavgifterna inte uppgår till det urspungliga underskottet.
	Behållningen kan vara positiv på grund av att resolutionsavgifter också
	har utgått under den aktuella perioden. I sådant fall ska det uppkomna
	överskottet i första hand finansiera utbetalningen. Det innebär att om
	överskottet är tillräckligt för att täcka den minskning av reserven som
	utbetalningen medför, påverkas inte tilläggsavgiften. Det ursprungliga
	underskottet förblir oförändrat. Om överskottet däremot inte är
	tillräckligt så ska endast den del som inte täcks av överskottet läggas till
	det ursprungliga underskottet. Det innebär att tillägget inte ska överstiga
	reservens underskott efter utbetalningen.
	Paragrafen, liksom dess placering, har justerats med beaktande av
	Lagrådets synpunkter.
	Övervägandena finns i avsnitt 25.2.3.
	17 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 104.1 och 104.2 i krishanterings-
	direktivet.
	Av första stycket framgår när beslut om tilläggsavgift ska fattas,
	skyldigheten för avgiftsskyldiga företag att betala tilläggsavgift samt hur
	ett avgiftsskyldigt företags tilläggsavgift ska beräknas.
	I andra stycket anges att för ett enskilt avgiftsskyldigt företag får inte
	tilläggsavgiften under ett år överstiga tre gånger företagets resolutions-
868	avgift.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontoret, om det föreligger särskilda skäl, får besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Särskilda skäl skulle exempelvis kunna vara att resolutionsreserven har ett omedelbart behov av medel och att annan finansiering av något skäl skulle vara mindre lämplig.

Paragrafens placering har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.3.

18 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen handlar om riskavgiften.

Av första stycket framgår att en riskavgift ska utgå de år då en resolutionsavgift inte tas ut. Riskavgift tas således ut under de år då behållningen i resolutionsreserven överstiger tre procent av garanterade insättningar.

Riskavgiften ska enligt andra stycket fastställas så att den för varje avgiftsskyldigt företag uppgår till den förväntade belastningen på resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.

Av tredje stycket framgår att riskavgiften får sättas till noll om sannolikheten att en avgiftsskyldig kommer att försättas i resolution är mycket låg. En avgiftsskyldig för vilken det är mycket osannolikt att resolutionsförfarandet skulle tillämpas, t.ex. därför att det framstår som mycket osannolikt att samtliga resolutionsförutsättningar skulle vara uppfyllda vid fallissemang eller sannolikt fallissemang, kan således undantas från kravet att betala riskavgift.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 29 kap. 1 § 8 meddela föreskrifter om hur riskavgiften ska bestämmas.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

19 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen anger hur riskavgift ska fastställas för ett företag som endast varit avgiftsskyldigt en del av ett kalenderår.

Motsvarande bestämmelse såvitt avser resolutionsavgift och tilläggsavgift finns i artikel 12.1 i förordningen om resolutionsavgifter. Se författningskommentaren till 13 §.

Paragrafen, liksom dess placering, har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

20 och 21 §§

Paragraferna saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Av 20 § framgår att ett avgiftsskyldigt företag ska lämna de uppgifter till Riksgäldskontoret som myndigheten behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift, och att de uppgifter som ska lämnas om avgiftsunderlaget ska vara granskade av en revisor i enlighet med tillämplig lagstiftning. Bestämmelsen kompletterar uppgiftsskyldigheten som gäller enligt artikel 14 i förordningen om resolutionsavgifter. För ett företag som ska betala resolutionsavgift i enlighet med 13 § andra stycket preciseras uppgiftsskyldigheten ytterligare i artikel 14.2, 14.3 och 14.6 i

Prop. 2015/16:5

869

Prop. 2015/16:5 förordningen samt i bilaga II till förordningen. Det som där anges gäller emellertid inte för avgiftsskyldiga som avses i 13 § tredje stycket och inte heller vid fastställande av riskavgift enligt 18 §.

Enligt 21 § har Riksgäldskontoret, när det gäller fastställande av riskavgift, befogenhet att uppskatta avgiftsunderlag och avgift att betala, om det avgiftsskyldiga företaget, trots påminnelser, inte lämnar erforderliga uppgifter. När det gäller fastställande av resolutionsavgift och tilläggsavgift gäller en liknande ordning enligt artiklarna 17.1, 17.3 och 17.4 i förordningen om resolutionsavgifter. Till skillnad från förevarande paragraf är dock de artiklarna utformade som en skyldighet att uppskatta den avgiftsskyldiges avgift om denne inte inom föreskriven tid kommer in med tillräckliga uppgifter för att fastställa avgiften. Vidare ska enligt artikel 13.4 i förordningen dröjsmålsräntan i sådana fall grunda sig på Europeiska centralbankens refinansieringsränta (jfr 22 § andra stycket).

Bestämmelsen i 20 § motsvaras av 16 § första stycket lagen om insättningsgaranti.

Paragraferna har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

22 §

Paragrafen genomför artikel 103.4 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret ska besluta om resolutionsavgift, riskavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig och att avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.

Av andra stycket framgår att dröjsmålsränta ska utgå på en riskavgift som inte betalas i rätt tid. Dröjsmålsräntan ska fastställas på samma sätt som i 13 § tredje stycket lagen om insättningsgaranti.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

23 §

Paragrafen genomför artikel 104.3 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret får sätta ned resolutionsavgiften enligt 13 § eller riskavgiften enligt 18 §, om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan exempelvis handla om att en nedsätt- ning av avgiften behövs för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet.

När det handlar om tilläggsavgiften enligt 16 § framgår av andra stycket att ett företag kan få anstånd upp till sex månader med betalning av avgiften om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finan- siella ställning. Särskilda skäl har samma innebörd som vid bedömningen enligt första stycket. För att motivera ett anstånd med tilläggsavgiften krävs dock även att ett avgiftsuttag skulle kunna allvarligt försämra det enskilda företagets finansiella ställning. Vidare framgår att företaget får ansöka om att anståndet förlängs. En förlängning bör ges om förutsätt- ningarna för anståndet kvarstår.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2 och 25.2.3.

870

24 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen anger att undantag får göras från det som i 13 och 16 §§

anges om de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna om ett enskilt avgiftsskyldigt företag inte har varit avgiftsskyldig ett helt kalenderår (19 § respektive artikel 12.1 i förordningen om resolutions- avgifter), företaget inte har lämnat uppgifter i tid (artikel 17.1 i förordningen om resolutionsavgifter), företaget har beviljats nedsättning eller anstånd enligt 23 §, avgifterna bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller bestäms av allmän förvalt- ningsdomstol efter överklagande. I sådana fall behöver således kravet i 13 § att de sammanlagda resolutionsavgifterna för ett år ska uppgå till 0,09 procent av det totala avgiftsunderlaget inte upprätthållas. När det gäller tilläggsavgifterna behöver kravet i 16 § att de totala tilläggs- avgifterna ska motsvara underskottet i resolutionsreserven inte uppfyllas.

Motsvarande bestämmelse finns i 12 § lagen om insättningsgaranti. Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

25 §

Paragrafen genomför artikel 103.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontorets beslut om resolutionsavgift, riskavgift eller tilläggsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken. Bestämmelsen har i huvudsak utformats i enlighet med vad Kronofogdemyndigheten har anfört.

En liknande bestämmelse finns i 18 § tredje stycket lagen om insättningsgaranti.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.2.

28 kap. Samarbete och informationsutbyte

1 §

Första stycket genomför artikel 11.1 i krishanteringsdirektivet. Av bestämmelsen framgår att institut liksom företag som ingår i samma koncern som ett institut ska lämna Riksgäldskontoret de uppgifter myndigheten behöver för sina uppgifter enligt lagen. Sådana uppgifter kan behöva lämnas både vid vissa särskilda händelser eller rapporteras löpande.

Av andra stycket, som genomför artikel 111.1 c i krishanterings- direktivet, följer att Finansinspektionen ska ingripa mot såväl institut som andra företag som har åsidosatt sin uppgiftsskyldighet enligt första stycket. Finansinspektionens ingripandebefogenheter följer av 15 kap. LBF och 25 kap. LVM.

Rubriken närmast före paragrafen har justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 28.1.

2 §

Paragrafen genomför artiklarna 34.1 d och 63.1 a i krishanterings- direktivet och har utformats med 23 kap. 3 § LVM som förebild.

Prop. 2015/16:5

871

Prop. 2015/16:5	Av första stycket framgår att Riksgäldskontoret har rätt att begära
	information om det behövs för att den ska kunna förbereda och besluta
	om resolution eller resolutionsåtgärder.
	I punkten 1 anges att sådan information får begäras både av det företag
	som berörs och av andra. Med andra personer anses såväl fysiska som
	juridiska personer. Andra personer kan t.ex. vara företagets revisor,
	tidigare ledningspersoner eller enskilda anställda. Det kan också vara
	personer som arbetar på företag till vilka det berörda företaget har lagt ut
	verksamhet genom delegering.
	Uppgiftsskyldigheten kan avse exempelvis viss egendom, orsakerna till
	fallissemanget eller lönsamheten i viss verksamhet. En befattningshavare
	är inte skyldig att lämna uppgifter om sina egna eller andra befattnings-
	havares eventuella tillkortakommanden eller brottsliga verksamhet.
	Av punkten 2 följer att myndigheten får begära att den som kan lämna
	information ska inställa sig hos Riksgäldskontoret för att lämna
	informationen.
	Andra stycket innehåller bestämmelser om undantag från informations-
	skyldigheten.
	Av tredje stycket följer slutligen att myndigheten får förelägga den som
	inte följer myndighetens begäran att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant
	föreläggande får förenas med vite, se 30 kap. 1 § och författnings-
	kommentaren till den bestämmelsen.
	Övervägandena finns i avsnitten 17.1.3 och 19.11.
	3 §
	Paragrafen genomför artikel 84.1 e–f och 84.1 k–m i krishanterings-
	direktivet såvitt avser enskilda personer som deltar i resolutions-
	förfarandet och för vilka sekretess inte gäller enligt OSL och OSF.
	Bestämmelsen är tillämplig på fysiska personer. I juridiska personer,
	exempelvis ett broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag, gäller tyst-
	nadsplikten för den verkställande ledningen, medlemmar av lednings-
	organet och anställda. Tystnadsplikten gäller både under fullgörande av
	uppdrag, anställning eller motsvarande och efter att detta har avslutats.
	Paragrafen är också tillämplig på förvärvare av hela eller delar av det
	företag som resolutionsförfarandet avser. Den är dock inte tillämplig på
	potentiella förvärvare. Sekretess för sådana personer kan emellertid gälla
	enligt sekretessavtal eller efter utlämnande av sekretessbelagda uppgifter
	med förbehåll.
	Tystnadsplikten gäller vidare för uppdragstagare som intar en
	självständig ställning i förhållande till myndigheterna som deltar i resolu-
	tionsförfarandet. Som exempel kan experter som anlitas av förvärvare
	nämnas. Tystnadsplikten omfattar vissa uppgifter som vederbörande har
	fått kännedom om vid fullgörande av sina uppgifter enligt denna lag.
	Föremålet för sekretessen är kopplat till enskilds affärs- eller driftför-
	hållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller planering och
	förberedelser för eller hantering av fredstida krissituationer. Tystnadspliktens
	avgränsning ligger i rekvisitet ”obehörigen röja eller utnyttja” en uppgift.
	När det gäller innebörden av obehörighetsrekvisitet bör utgångspunkten
	vara de sekretessbestämmelser som kommer att tillämpas av
	myndigheterna i deras verksamheter. Detta blir naturligt eftersom
872	offentliga funktionärer och enskilda som deltar i samma verksamhet

kommer att behöva ta del av samma information. Som obehörigt röjande avses således inte att uppgifterna lämnas med stöd av lag eller uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den enskilde personen ska kunna fullgöra sina uppgifter i resolutionsförfarandet. Uppgiftslämnande som krävs för att myndigheterna som involveras i resolutionsförfarandet ska kunna planera eller utföra en resolutionsåtgärd anses inte heller som obehörigt röjande. Exempelvis utgör inte fackligt informationsutbyte enligt 22 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet sådant obehörigt röjande av uppgift som avses i denna bestämmelse.

Övervägandena finns i avsnitt 27.6.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 84.4 b i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår att Riksbanken och Finansinspektionen på

Riksgäldskontorets begäran ska lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag. Vidare framgår det att motsvarande uppgiftsskyldighet gäller inom Riksgäldskontoret, för den del av myndigheten som inte bedriver verksamhet enligt denna lag (t.ex. stödmyndigheten enligt lagen [2016:000] om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut), gentemot den del av myndigheten som bedriver verksamheten enligt denna lag. Bestämmelsen är sekretessbrytande och har, när det gäller uppgifter som behövs i stödmyndighetens verksamhet som avser statligt stöd, sin motsvarighet i 4 kap. 2 § lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut.

Övervägandena finns i avsnitt 27.7 och 27.8.1.

5 §

Paragrafen genomför bl.a. delar av artiklarna 3.4, 84.4 b, 88–90, 91.12, 91.13 och 92.7 andra och tredje styckena i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Riksgäldskontoret och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet gentemot varandra i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. Skyldigheterna för Riksgäldskontoret och Finansinspektionen att samarbeta och utbyta uppgifter med varandra gäller på flera olika områden, däribland i de resolutionskollegier som upprättas i enlighet med krishanterings- direktivet. Riksgäldskontoret ska också lämna regeringen (genom Regeringskansliet) de uppgifter som regeringen behöver i sin verksamhet enligt lagen, exempelvis när det gäller användningen av statliga stabiliseringsverktyg (jfr kommentaren till 1 kap. 5 §). Av paragrafen framgår vidare att Riksgäldskontoret och Finansinspektionen har samarbets- och uppgiftsskyldighet i förhållande till motsvarande utländska myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet. Skyldigheterna i förhållande till dessa myndigheter gäller bl.a. vid resolutionsplanering och resolution av gränsöverskridande koncerner.

Bestämmelsen är sekretessbrytande. Riksgäldskontoret och Finansinspektionen är skyldiga att lämna sekretessreglerade uppgifter i den utsträckning som följer av krishanteringsdirektivet och, i förhållande till regeringen, i den mån uppgifterna behövs för regeringens verksamhet enligt lagen. Uppgifterna ska också utväxlas på det sätt som anges i

Prop. 2015/16:5

873

Prop. 2015/16:5

874

krishanteringsdirektivet, t.ex. via den samordnande resolutions- myndigheten i resolutionskollegier.

Övervägandena finns i avsnitt 27.8.1.

6 §

Paragrafen genomför delvis artikel 84.4 b i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar Riksgäldskontorets uppgiftsskyldighet i för-

hållande till en konkursförvaltare eller likvidator.

Om ett företag försätts i konkurs efter att företaget har varit försatt i resolution, tar en konkursförvaltare över avvecklingen av företaget. Enligt paragrafens första stycke ska Riksgäldskontoret på begäran av konkursförvaltaren lämna konkursförvaltaren de upplysningar som förvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen och förvaltarberättelsen.

På motsvarande sätt tar en likvidator över avvecklingen av företaget om företaget går i likvidation efter att företaget har varit försatt i resolution. Enligt paragrafens andra stycke ska Riksgäldskontoret lämna likvidatorn de upplysningar han eller hon behöver för att genomföra likvidationen.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

7 §

Paragrafen genomför artiklarna 13.5 andra stycket, 13.6 andra stycket, 18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar Riksgäldskontorets möjligheter att hänskjuta ett ärende till Eba för tvistlösning.

Övervägandena finns i avsnitten 8.2.3 och 8.2.5.

8 §

Paragrafen genomför artiklarna 13.4 tredje stycket, 18.5 tredje stycket, 91.7 andra stycket och 92.3 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen räknar upp ärenden för vilka Riksgäldskontoret får begära Ebas bistånd genom icke-bindande medling enligt artikel 31 c i Eba- förordningen.

Övervägandena finns i avsnitten 8.2.3, 8.2.5 och 15.3.4.

29 kap. Bemyndiganden

1 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.

I punkten 1 ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka kvalificerade skulder som är medräkningsbara, och således får beaktas vid beräkningen av minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

Bemyndigandet i punkten 2 avser föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas när minimikravet fastställs. Bestämmelser om kriterier som ska beaktas finns i artikel 45.6 och 45.10 i krishanteringsdirektivet.

I punkten 3 ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilken information om nedskrivningsbara skulder som institut ska lämna till Riksgäldskontoret och när information ska lämnas. Riksgäldskontoret

ska enligt 4 kap. 12 § övervaka att minimikraven är uppfyllda på individuell nivå och gruppnivå.

Av punkten 4 följer att föreskrifter får meddelas om när ett skuldeavtal, som enligt avtalsvillkoren lyder under lagen i tredjeland, inte behöver innehålla något avtalsvillkor om skuldnedskrivning och konvertering.

I punkten 5 ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka företag som ska upprätta register över finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution, vad de registeren ska innehålla och när företagen ska ge in register för olika typer av avtal till Riksgäldskontoret.

Av punkten 6 följer att föreskrifter får meddelas om innehållet i en sådan omstruktureringsplan som enligt 21 kap. 5 § ska upprättas i samband med skuldnedskrivning inom ramen för ett resolutions- förfarande.

Punkten 7 innebär ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur storleken på skulder som är hänförliga till derivat ska beräknas, när Riksgäldskontoret beslutar att avsluta ett derivatavtal enligt 21 kap. 17 §.

I punkten 8 ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om metoden för riskjustering av resolutionavgift enligt 27 kap. 13 § tredje stycket samt hur storleken och utformningen av den riskavgift som enligt 18 § samma kapitel ska tas ut när medlen i resolutionsreserven överstiger tre procent av totala garanterade insättningar, ska bestämmas.

Bemyndigandet i punkten 9 avser meddelande av föreskrifter om de uppgifter som instituten ska lämna till Riksgäldskontoret enligt 27 kap. 20 § för att myndigheten ska kunna fastställa vilken avgift som respektive institut ska betala.

I punkten 10 ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka upplysningar som företag som omfattas av lagens bestämmelser ska lämna till Riksgäldskontoret.

Övervägandena finns i avsnitt 9.1, 9.2, 9.3, 11.1, 11.3, 22.21, 22.28 och 25.2.2.

2 §

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter.

Enligt punkten 1 får regeringen meddela föreskrifter om innehållet i och förfarandet kring upprättandet av resolutions- och koncern- resolutionsplaner. Detta innebär bl.a. att det i föreskrifter får framgå under vilka förutsättningar det är möjligt att ta fram förenklade resolutionsplaner för vissa företag.

I punkten 2 ges ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om det är möjligt att avveckla företag på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES.

Av punkten 3 framgår att regeringen får meddela föreskrifter om offentliggörande av beslut om resolution och beslut om resolutions- åtgärder.

Övervägandena finns i avsnitt 8.1.2, 8.1.3, 8.1.4, 8.2.2, 8.2.4 och 15.5.

Prop. 2015/16:5

875

Prop. 2015/16:5

876

30 kap. Överklagande och verkställighet av beslut m.m.

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 85 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att överklagande av Riksgäldskontorets och Finansinspektionens beslut ska ske till allmän förvaltningsdomstol. Dessutom framgår att myndighets beslut om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte får överklagas.

I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Av tredje stycket framgår att Riksgäldskontorets beslut om resolution och resolutionsåtgärder gäller omedelbart.

Enligt fjärde stycket får Riksgäldskontoret och Finansinspektionen, var för sig, bestämma att vissa andra beslut än de som anges i tredje stycket och som de fattar med stöd av denna lag får gälla omedelbart. Befogenheten gäller för beslut om dels krisavvärjande åtgärder (se definition av detta begrepp i 2 kap. 1 §), dels föreläggande, förbud eller återkallelse av filialtillstånd.

Enligt femte stycket får ett föreläggande enligt denna lag förenas med vite. Bestämmelsens placering har justerats i enlighet med Svea hovrätts och Lagrådets synpunkter.

Av sjätte stycket framgår att beslut som regeringen fattar enligt lagen inte får överklagas. Detta kan avse t.ex. beslut om användning av statliga stabiliseringsverktyg enligt 22 kap. 2 §.

Övervägandena finns i avsnitten 19.11, 22.3.7, 22.8.8, 22.16.8, 26.4.9, 29.2.1 och 29.2.2.

2 §

Paragrafen genomför artikel 36.13 i krishanteringsdirektivet.

Den värdering som ska ligga till grund för resolutionsåtgärder eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution ska anses slutlig när samtliga de förutsättningar som framgår av 7 kap. 1– 6 §§ är uppfyllda. Det ska alltid finnas en värdering enligt 7 kap. till grund för beslut om resolutionsåtgärder. Denna värdering kan inte överklagas separat utan endast i samband med överklagande av den åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.

Övervägandena finns i avsnitt 17.1.6.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 85.3 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att domstolen ska handlägga mål om resolution och resolutionsåtgärder som beslutats av Riksgäldskontoret skyndsamt. Det innebär bl.a. att målen bör handläggas med förtur.

Övervägandena finns i avsnitt 29.2.4.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 85.4 första stycket i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen utgör en särreglering från 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) när det gäller allmänna förvaltningsdomstolars möjlighet att besluta om inhibition.

Enligt paragrafen får en domstol som ska pröva ett överklagat beslut Prop. 2015/16:5 om resolution eller resolutionsåtgärder (undantaget statliga stabiliserings-

verktyg), besluta att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla, endast om det är förenligt med det allmännas intresse att skjuta upp verkställigheten av beslutet. Vid sin prövning av frågan om inhibition ska meddelas har domstolen att utgå från presumtionen att inhibition strider mot det allmännas intresse. Endast om klaganden motbevisar denna presumtion får inhibition meddelas. Det allmännas intresse i denna bestämmelse är desamma som uttrycks i resolutionsändamålen i 1 kap. 6 §. I den delen hänvisas därför till författningskommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 29.2.6.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Punkten 1 anger att lagen träder i kraft den 1 februari 2016.

Av punkten 2 framgår att kraven i 5 kap. 2 § ska tillämpas för avtal som ingås fr.o.m. den 1 februari 2016 av sådana företag som omfattas av lagen.

Av punkten 3 följer att resolutionsavgift ska tas ut från avgiftsskyldiga enligt 27 kap. första gången 2016 och att avgiften för 2016 ska reduceras till hälften.

Punkten 3 har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Den punkt i lagrådsremissens förslag som angav att sanktioner för överträdelser av denna lag endast får beslutas för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet har i enlighet med Lagrådets förslag utgått såsom överflödig.

Övervägandena finns i avsnitt 30.

32.2Förslaget till lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen innehåller en upplysning om de huvudsakliga delarna i lagen. Av punkten 1 framgår att förebyggande statligt stöd enligt lagen enbart kan ges till kreditinstitut. Dessutom framgår av punkten 2 att stabilitets- fonden får tas i anspråk dels till förebyggande statligt stöd enligt lagen om statligt stöd, dels vid användning av de s.k. statliga stabiliserings-

verktyg som behandlas i 22 kap. lagen om resolution. Övervägandena finns i avsnitt 13.1 och 13.4.

2 §

I första stycket anges att statligt stöd får lämnas om det behövs för att motverka en allvarlig störning av det finansiella systemet i Sverige. Lydelsen avviker från lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut genom att inte ange att stöd ska ges för att motverka en risk för en allvarlig störning. Någon skillnad i sak är dock inte avsedd.

877

Prop. 2015/16:5

878

Det framgår även av bestämmelsen att stöd ska ges i förebyggande syfte. I motsats till den nuvarande stödlagen innehåller denna lag inga bestämmelser om åtgärder i förhållande till institut som inte är livskraftiga. Bestämmelser om sådana förfaranden finns i stället i lagen om resolution.

Stödet får lämnas genom garantier eller kapitaltillskott. Att de tillåtna stödformerna anges innebär en inskränkning jämfört med den nuvarande stödlagen. Anledningen till detta är att endast dessa stödformer är undantagna från kravet att företaget annars ska försättas i resolution enligt lagen om resolution.

Av andra stycket framgår att statligt stöd även kan ta formen av garantier till Riksbanken för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnar till kreditinstitut. Även detta är en form av statligt stöd som kan ges utan att resolution måste inledas.

Övervägandena finns i avsnitt 13.2 och 13.3.

3 §

Enligt bestämmelsen beslutar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om förebyggande statligt stöd. Bestämmelsen är identisk med 1 kap. 3 § i den nuvarande stödlagen.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

4 §

Av bestämmelsen framgår att stöd ska lämnas efter avtal mellan staten och stödmottagaren. Det första stycket är identiskt med 1 kap. 4 § första stycket i den nuvarande stödlagen.

Av andra stycket framgår att garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stöd- myndigheten.

Andra stycket i motsvarande paragraf i den nuvarande stödlagen (1 kap. 4 §) saknar motsvarighet i denna lag, eftersom lagen endast avser frivilligt stöd och som endast ges till solida och livskraftiga kreditinstitut enligt 2 kap. Det finns i denna lag, till skillnad från den nuvarande stödlagen, inga möjligheter för staten att tvinga en stödmottagare att acceptera ett avtal om stöd. Den nuvarande stödlagen möjliggör stöd till kreditinstitut som inte är solida. Sådana institut ska, enligt den nya ordningen, i stället försättas i resolution om det behövs av system- skyddskäl.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd

1 §

Av första stycket framgår att stöd endast får lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande stödlagen. För att statligt stöd inte ska föranleda att det mottagande företaget anses fallera, måste stödet ges till företag som vid stödtillfället är solida, se 8 kap. 2 § första stycket 4 och 3 § lagen om resolution.

I andra stycket anges att stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som befaras. Denna bestämmelse följer av de krav som ställs på statligt stöd för att det ska godkännas enligt EU:s

statsstödsregler. Bestämmelsen bör därför tolkas i ljuset av dessa regler och praxis i statsstödsärenden. Eftersom de unionsrättsliga statsstöds- reglerna är tillämpliga, oavsett vad som anges i denna lag, är även godkännande enligt statsstödsreglerna en förutsättning för att stöd ska kunna lämnas.

Av tredje stycket framgår att en värdering i enlighet med de bestäm- melser om detta som finns i lagen om resolution måste göras innan ett beslut om förebyggande statligt stöd kan fattas. Detta följer av att det innan beslutet kan fattas måste ha fastställts huruvida det finns något nedskrivnings- eller konverteringsbehov, och att reglerna i lagen om resolution om nedskrivning och konvertering förutsätter att en värdering görs.

Övervägandena finns i avsnitt 13.3 och 13.5.

2 §

Paragrafen anger vilka villkor som stöd bör förenas med. Innehållet överensstämmer med 2 kap. 2 § i den nuvarande stödlagen.

Lagrådet föreslår att tredje meningen i paragrafens första stycke ska utgå med motiveringen att det som där anges följer av närmast föregående mening. Den ifrågavarande meningen bör dock finnas kvar, eftersom den enligt regeringens mening ger ökad tydlighet i fråga om vilka villkor som ska ställas för stödet.

Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

3 kap. Stabilitetsfonden

1 §

Av paragrafen framgår att för de ändamål som anges i 1 kap. 2 § ska det finnas ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden. I sak motsvaras detta av 7 kap. 1 § första stycket i den nuvarande stödlagen. En skillnad är att det till stabilitets- fonden inte längre ska föras några avgifter. Stabilitetsfonden ska i stället utgöras av de medel som tillförts kontot, eller kommer att tillföras kontot, genom inbetalda ersättningar för förebyggande stöd enligt 2 kap. 2 §, tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och medel som staten fått tillbaka och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Av tredje stycket framgår att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande stödmyndigheten, får meddela föreskrifter om förvalt- ningen av stabilitetsfondens tillgångar.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4 och 25.2.

2 §

Paragrafen anger vilka utgifter och kostnader som ska täckas med medel från kontot. Bestämmelsen motsvarar delvis 7 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande stödlagen.

Enligt första stycket 2 ges möjlighet att använda stabilitetsfonden vid tillämpningen av de statliga stabiliseringsverktygen inom ramen för resolution enligt 22 kap. lagen om resolution. Stöd från stabilitetsfonden

Prop. 2015/16:5

879

Prop. 2015/16:5

880

kan således ges dels för att rekonstruera ett fallerat företag, dels till företag som kan bli föremål för resolution enligt 1 kap. 1 § lagen om resolution och som inte behöver vara kreditinstitut. Exempelvis är lagen om resolution, och även förevarande paragraf , tillämplig på värdepappersbolag. Således kan medel från stabilitetsfonden under vissa förutsättningar ges till företag som inte är kreditinstitut, eller solida och livskraftiga. Detta sker dock enligt bestämmelser i lagen om resolution och inte i form av förebyggande statligt stöd.

Av andra stycket framgår att beslut om att använda medel ur stabilitetsfonden för att finansiera stöd enligt 22 kap. lagen om resolution bara får fattas av regeringen.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4 och 25.2.

3 §

Av paragrafen framgår att om riksdagen har lämnat ett särskilt belopps- begränsat bemyndigande får lån tas upp i Riksgäldskontoret, i den mån medlen i stabilitetsfonden inte räcker till. Detta innebär att den rätt till obegränsad kredit i Riksgäldskontoret som finns enligt 7 kap. 1 § andra stycket i den nuvarande stödlagen upphör.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 25.3.3.

4 kap. Avslutande bestämmelser

1 §

Bestämmelsen motsvaras av 8 kap. 1 § i den nuvarande stödlagen. Ingen ändring i sak är avsedd.

Övervägandena finns i avsnitt 13.1.

2 §

Paragrafen genomför del av artikel 84.5 c i krishanteringsdirektivet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 kap. 2 § i den nuvarande

stödlagen, med den skillnaden att uppgiftsskyldigheten numera ska gälla uppgifter som behövs i verksamheten, i stället för ärenden, enligt lagen. Uppgiftsskyldigheten gentemot stödmyndigheten gäller för Riksbanken, Finansinspektionen och den del av Riksgäldskontoret som inte bedriver verksamhet enligt denna lag (t.ex. resolutionsmyndigheten enligt lagen [2016:000] om resolution). Bestämmelsen är sekretessbrytande och har, när det gäller uppgifter som behövs i Riksgäldskontorets verksamhet som avser resolution, sin motsvarighet i 28 kap. 4 § lagen om resolution.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag, Övervägandena finns i avsnitt 27.7 och 27.8.1.

3 §

Bestämmelsen är identisk med 8 kap. 2 a § i den nuvarande stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 13.1.

4 §

Bestämmelsen anger att beslut enligt lagen inte får överklagas. Bestäm- melsen motsvarar funktionellt 8 kap. 3 § i den nuvarande stödlagen, i vilken det anges att beslut om stabilitetsavgift är överklagbara medan

övriga beslut enligt lagen inte får överklagas. Eftersom stabilitetsavgiften Prop. 2015/16:5 nu utmönstras (se avsnitt 25.2) finns inte längre behov av någon

motsvarande bestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

5 §

Bemyndigandet är identiskt med det som finns i 8 kap. 4 § i den nuvarande stödlagen.

Övervägandena finns i avsnitt 13.1.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Punkterna 1 och 2 anger att lagen träder i kraft 1 februari 2016 och att lagen upphäver lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

Av punkten 3 framgår att lagen om statligt stöd till kreditinstitut fortsatt ska gälla för stöd som lämnas enligt den lagen.

Av punkten 4 följer att stabilitetsavgift för 2015 ska tas ut i enlighet med lagen om statligt stöd till kreditinstitut. Därefter ska stabilitetsavgift inte tas ut.

Övervägandena finns i avsnitt 13.1 och 30.

32.3Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

10 §

Ändringen i paragrafen har ingen motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Två tillägg i första stycket behandlar förmånsrätten för fordringar som uppkommit i ett resolutionsförfarande enligt lagen (2016:000) om

resolution.

Enligt första stycket 5 följer allmän förmånsrätt med fordringar på ersättning till resolutionsmyndigheten enligt lagen om resolution, om fordringen avser tid inom sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter. Resolutionsmyndigheten har enligt den lagen rätt till ersättning för skäliga kostnader och utlägg som har uppkommit i samband med beslutet att försätta ett företag i resolution och vidtagande av resolutionsåtgärder. Det kan röra sig om skäliga kostnader för bl.a. en oberoende värdering, externa rådgivare och interna kostnader i samband med sådana resolutionsåtgärder. Kostnader som härrör från resolutions- myndighetens generella uppdrag, som uppstår i det resolutions- förberedande arbetet eller som ska betalas med medel ur resolutions- reserven är inte ersättningsgilla enligt lagen om resolution, varför det inte följer någon förmånsrätt med sådana kostnader.

Enligt första stycket 6 följer allmän förmånsrätt med fordringar som hänför sig till avtal som företaget som försatts i resolution själv har ingått med externa parter under resolutionen. Det krävs dock att avtalen har ingåtts med vederbörligt samtycke från den som utövar kontroll över företaget i resolution. Det kan antingen vara resolutionsmyndigheten eller, om företaget står under särskild förvaltning, den särskilde förvaltaren. Avtalen kan exempelvis röra finansiering under resolutionen.

881

Prop. 2015/16:5 Ändringen i andra stycket innebär att förmånsrätten som följer med ersättning till resolutionsmyndigheten endast gäller i den utsträckning som beloppet är skäligt.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 16.8.

12 §

Paragrafen ändras som en följd av att det införs bestämmelser om resolution i svensk rätt.

Ändringen i första stycket innebär att bestämmelserna utvidgas till att även gälla om en konkurs har föregåtts av en resolution enligt lagen om resolution.

De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella. Övervägandena finns i avsnitt 8.15.

13 a och 13 b §§

Paragraferna genomför artikel 108 i krishanteringsdirektivet. Bestämmelserna i 13 a och 13 b §§ om förmånsrätt för insättare är nya.

Enligt 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti träder staten in i insättarnas rätt mot institutet. Detta inkluderar även insättarnas förmånsrätt enligt 13 a §. Med ett svenskt institut avses ett kreditinstitut enligt LBF eller ett värdepappersbolag enligt LVM.

Övervägandena finns i avsnitt 24.4.

32.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

1 §

Tredje stycket ändras till följd av att rubriken till lagen om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens ändras till ”lagen om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens”.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

32.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

	1 §
	Fjärde stycket ändras till följd av att rubriken till lagen om internationella
	förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens
	ändras till ”lagen om internationella förhållanden rörande finansiella
	företags insolvens”.
	Övriga ändringar är endast språkliga.
882	Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.
882

32.6	Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen	Prop. 2015/16:5
	(1987:619)

6 kap.

1 a och 2 b §§

Paragraferna, som är nya, genomför artikel 86.2 i krishanterings- direktivet.

Paragraferna syftar till att ge Riksgäldskontoret, i egenskap av resolutionsmyndighet, möjlighet att förhindra att en sparbank går i likvidation, om banken är eller i stället bör försättas i resolution.

Paragraferna har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

32.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

11 kap.

21 och 22 §§

Paragraferna, som är nya, genomför artikel 86.2 i krishanterings- direktivet.

Paragraferna syftar till att ge Riksgäldskontoret, i egenskap av resolutionsmyndighet, möjlighet att förhindra att en ekonomisk förening som omfattas av lagen om resolution går i likvidation om föreningen är eller i stället bör försättas i resolution.

21 § första stycket har i allt väsentligt justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

32.8Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

4 kap.

2 §

Paragrafens femte stycke är nytt. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Det nya stycket innebär att fristdagen ska utgöras av den dag då beslutet om att försätta företaget i resolution fattades, om en ansökan om konkurs inkommer till tingsrätten inom tre veckor efter att ett resolutionsförfarande av företaget har avslutats. Bestämmelsen möjliggör återvinning av rättshandlingar som inte hade kunnat återvinnas om fristdagen vid resolution beräknats enligt första stycket.

Övervägandena finns i avsnitt 24.3.

883

Prop. 2015/16:5	32.9	Förslaget till lag om ändring i lagen
		(1988:1385) om Sveriges riksbank

6 kap.

8 a §

Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar Riksbankens uppgiftsskyldighet avseende

genomförda likviditetsåtgärder. Bestämmelsen avser uppgifter som rör såväl generella likviditetsåtgärder som nödkrediter. Av bestämmelsen följer att information, exempelvis om vilka aktörer som utnyttjat en kreditmöjlighet och till vilket belopp, ska lämnas till uppräknade myndigheter om uppgifterna behövs i myndigheternas verksamhet. Exempelvis gäller uppgiftsskyldigheten gentemot Riksgäldskontoret med avseende på den verksamhet som den myndigheten bedriver i egenskap av resolutionsmyndighet enligt lagen (2016:000) om resolution respektive stödmyndighet enligt lagen (2016:000) om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Uppgiftsskyldigheten förutsätter inte att myndigheterna begär att få uppgifterna.

När förutsättningarna är uppfyllda bryter bestämmelsen sekretessen i 31 kap. 1 § första stycket OSL.

Övervägandena finns i avsnitt 27.8.1.

32.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

9 kap.

1 a §

Paragrafen, som är ny, genomför artikel 86.1 och delar av 86.2 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket följer att styrelsen måste underrätta resolutions- myndigheten (Riksgäldskontoret) och Finansinspektionen om styrelesn tar emot eller upprättar förslag till beslut om likvidation av banken som ska prövas vid föreningsstämma.

I andra stycket anges det att någon kallelse till föreningsstämma där frågan om likvidation ska prövas inte får utfärdas om medlemsbanken är försatt i resolution eller resolutionsmyndigheten har informerat styrelsen om att medlemsbanken ska försättas i resolution.

Genom paragrafen ges Riksgäldskontoret möjlighet att förhindra att en medlemsbank som av systemriskskäl är eller bör försättas i resolution i stället går i likvidation efter beslut av medlemmarna.

Första stycket har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

4 b §

Paragrafen, som är ny, genomför artikel 86.1 och delar av 86.2 i krishanteringsdirektivet och syftar till att förhindra att företag går i likvidation utan att resolutionsmyndigheten kan förhindra det.

884

Första stycket har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.	Prop. 2015/16:5
Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

32.11 Förslaget till lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

2 §

I paragrafen läggs till en ny definition av resolutionsmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.

3 §

I paragrafen görs en ändring i första stycket för att klargöra att insättningsgarantin inte omfattar de belopp som anges i 3 a §. Den närmare innebörden av ändringen framgår av författningskommentaren till 3 a §.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.9.

3 a §

Paragrafen genomför artikel 109.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen, som är ny, framgår med vilket belopp en insättare har rätt till ersättning från institutet i resolution om hela eller delar av dennes insättning har överförts till en förvärvare med hjälp av försäljnings- verktyget eller till ett broinstitut med hjälp av broinstitutsverktyget. Om insättningarna har överförts till ett annat institut, gäller insättnings- garantin dock för insättningarna i det institutet.

Enligt andra stycket har en insättare inte rätt till ersättning om hela insättningen har överförts till en privat aktör eller till ett broinstitut. Insättaren har inte heller rätt till ersättning om insättningen visserligen inte överförts i sin helhet, men till ett belopp som motsvarar det som är ersättningsgillt enligt insättningsgarantin.

Enligt tredje stycket har insättaren rätt till ersättning från garantin om inte hela insättningen har förts över och värdet av den överförda insättningen understiger motsvarande det garanterade beloppet, i fall då institutet i resolution försätts i konkurs eller Finansinspektionen förklarar insättningarna indisponibla. Om värdet av den överförda insättningen understiger motsvarande 100 000 euro, kvarstår således skyddet för den insättning som är kvar i institutet i resolution, med avdrag för det belopp som har överförts.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.9.

7 §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 109.1 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår vilken ersättning som ska betalas ut för att absorbera de förluster som de garanterade insättningarna skulle ha burit om de inte hade getts en förmånlig behandling. Av 12 kap. 11 § lagen om resolution framgår att Riksgäldskontoret ska säkerställa att det

885

Prop. 2015/16:5 ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.8.

7 a §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 109.1 i krishanterings- direktivet.

Paragrafen behandlar möjligheten att använda behållna medel enligt lagen för att kapitalisera ett institut i resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 25.2.8.

25 §

Paragrafen saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.

Ändringarna i andra stycket innebär att hänvisningar i paragrafen till bestämmelser i den nuvarande stödlagen om Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut ändras. Hänvisningarna avser i stället motsvarande bestämmelser om nämnden i 26–30 §§.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

26 §

Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen motsvaras av 6 kap. 1 § i den nuvarande stödlagen. Lagrådet har noterat att förordnandena av ledamöter och ersättare till

Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut (Prövningsnämnden) ska prövas efter viss tid. Enligt Lagrådets mening bör det övervägas om inte förordnandena i stället ska meddelas för viss tid. Det kan konstateras att 6 kap. 1 § i den nuvarande stödlagen är utformad på det sättet. Eftersom ingen ändring i sak är avsedd har förevarande paragraf justerats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

27 §

Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen motsvaras av 6 kap. 2 § i den nuvarande stödlagen.

Eftersom den enda ärendetyp som kan prövas av Prövningsnämnden är överklaganden av Finansinspektionens beslut enligt 8 § första stycket 1, anges i bestämmelsen att ärenden inleds hos nämnden genom ett överklagande.

Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

28 §

Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen är identisk med 6 kap. 5 § i den nuvarande stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

29 §

Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Paragrafen är identisk med 6 kap. 6 § i den nuvarande stödlagen. Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

886

30 §	Prop. 2015/16:5
Paragrafen, som är ny, saknar motsvarighet i krishanteringsdirektivet.
Paragrafen är identisk med 6 kap. 7 § i den nuvarande stödlagen.
Övervägandena finns i avsnitt 13.4.

32.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

1 kap.

3 §

Paragrafens tredje stycke är nytt.

Tredje stycket innebär att under den tid ett finansiellt institut eller holdingföretag är försatt i resolution enligt lagen om resolution kan företaget inte bli föremål för företagsrekonstruktion.

Tredje stycket har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 24.2.

32.13Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

29 kap.

2 §

Ändringen i andra stycket är en följd av att lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut upphävs. Stöd som kan lämnas med stöd av den lagen ersätts med stöd som kan lämnas enligt två nya lagar, lagen om resolution och lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. I övrigt är någon saklig skillnad inte avsedd.

Andra stycket 4 innebär att som näringsbidrag avses stöd enligt de nämnda lagarna, om stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Det innebär att sådana stöd – oavsett förekomst och utformning av villkor om återbetalning – skattemässigt ska behandlas som näringsbidrag och därmed tas upp som intäkt, om och till den del stödet inte redovisas som en skuld i räkenskaperna eller avser betalning för nyemitterade eller egna aktier. Ett stöd som lämnas i form av en utställd statlig garanti, dvs. i princip en borgensförbindelse, medför inte några skattemässiga effekter för institutet. Om och när ett stöd, som tagits upp till beskattning, betalas tillbaka får det återbetalda beloppet dras av. Detta följer av 5 § andra stycket (prop. 2008/09:61 s. 83 f.).

Övervägandena finns i avsnitt 13.5.

887

Prop. 2015/16:5

888

32.14Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

1 kap.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller flera nya definitioner som är relevanta för de nya

bestämmelser som förs in i lagen.

Den nya punkten 22 innehåller en definition av betydande filial och punkterna 23–27, 32 och 33 definierar olika företagsformer som omfattas av de nya bestämmelserna i lagen. I en del av dessa definitioner förekommer begreppet institut, vilket i sin tur definieras i punkten 28.

I punkten 29 anges att den definition av koncern som finns i 2 kap. 1 § lagen om resolution gäller vid tillämpningen av 6 a, 6 b och 15 b kap. i stället för den definition av koncern som annars gäller enligt lagen.

I punkten 36 finns en definition av återhämtningsplan och i punkten 30 en definition av koncernåterhämtningsplan. Bestämmelser om återhämt- ningsplaner finns i 6 a kap.

Lagrådet har anfört att hänvisningen till krishanteringsdirektivet i punkten 31 bör justeras. Regeringen har dock valt att utforma hänvisningen till direktivet i enlighet med nya anvisningar för författningsskrivning.

Övervägandena finns i avsnitten 6 och 7.

6 kap.

2 §

Paragrafen genomför artikel 5.1 i krishanteringsdirektivet

I första stycket görs en ändring för att klargöra att återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner omfattas av förevarande paragraf. Planerna är nämligen en styrform i kapitaltäckningsdirektivets mening. Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett särskilt kapitalbaskrav uppställas för ett företag som bryter mot den här paragrafen.

Övriga ändringar är språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 28.2.1.

6 a kap.

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 5.1 och 5.9 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att ett kreditinstitut ska upprätta en återhämtningsplan.

När en återhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras avses framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om detta finns i 16 kap. 1 § 5.

En återhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas och bedömas av Finansinspektionen. Innan planen ges in till inspektionen ska den dock enligt andra stycket ha godkänts av kreditinstitutets styrelse.

Av tredje stycket framgår att skyldigheten att upprätta en återhämt- ningsplan inte gäller för ett kreditinstitut som är föremål för gruppbaserad tillsyn tillsammans med andra koncernföretag inom EES. Ett kreditinstitut som ingår i en utländsk koncern som står under gruppbaserad tillsyn av en utländsk behörig myndighet inom EES behöver inte heller upprätta någon återhämtningsplan i enlighet med denna bestämmelse.

Övervägandena finns i avsnitten 7.2.1, 7.2.4 och 7.3.1.

2 §

Paragrafen genomför artiklarna 7.1 och 111.1 a i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar koncernåterhämtningsplaner.

För en koncern som består av företag som står under gruppbaserad tillsyn ska enligt första stycket moderföretaget inom EES upprätta en koncernåterhämtningsplan. Om ett svenskt kreditinstitut ingår i en sådan koncern ska den omfattas av planen. Vad ett moderinstitut inom EES är framgår av definitionen i 1 kap. 5 § 33. En koncernåterhämtningsplan upprättas endast på gruppnivå och inte på undergruppsnivå. Bestämmel- sen är dock tillämplig på både nationella och gränsöverskridande koncerner. Med en gränsöverskridande koncern avses en koncern med moder- och dotterföretag inom EES.

Ett individuellt institut som ingår i en koncern som omfattas av gruppbaserad tillsyn behöver enbart upprätta en individuell plan om Finansinspektionen beslutar om det. Om det är fråga om en gränsöver- skridande koncern, ska ett sådant beslut fattas enligt den process som beskrivs i 8–11 §§.

En koncernåterhämtningsplan ska enligt andra stycket identifiera åtgärder som kan behöva vidtas såväl av moderföretaget inom EES som av ett dotterföretag som står under gruppbaserad tillsyn.

När en koncernåterhämtningsplan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras avses framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndigheten regeringen bestämmer. Detsamma gäller planens närmare innehåll. Bemyndigandet att meddela sådana föreskrifter finns i 16 kap. 1 § 5.

En koncernåterhämtningsplan är inte bara ett internt styrdokument. Den ska också granskas av Finansinspektionen, om inspektionen är berörd. Innan planen ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten ska den enligt tredje stycket godkännas av moderföretagets styrelse.

Om Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten, ska den överlämna koncernåterhämtningsplanen till berörda behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter (se artikel 7.3 i krishanterings- direktivet).

När Finansinspektionen ansvarar för ett dotterföretag i en gränsöver- skridande koncern, överlämnas planen till Finansinspektionen av den samordnande myndigheten.

Av fjärde stycket följer att Finansinspektionen ska ingripa mot moderföretag som har åsidosatt sina skyldigheter enligt paragrafen även

Prop. 2015/16:5

889

Prop. 2015/16:5 om moderföretaget inte är ett kreditinstitut. Vid ett ingripande mot ett moderföretag ska bestämmelserna i 15 kap. om ingripande mot kreditinstitut tillämpas.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1 och 7.3.3.

3 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 4–7 i krishanteringsdirektivet. Av paragrafen framgår vilka krav som ställs på en återhämtningsplan

och en koncernåterhämtningsplan.

Enligt första stycket ska det framgå av planen att ytterligare två kriterier är uppfyllda.

Av uppgifterna i planen ska det för det första framgå att de åtgärder som kreditinstitutet identifierat rimligen kan förväntas bevara eller återställa kreditinstitutets finansiella ställning och livskraft (punkten 1). Eftersom det är fråga om en bedömning av framtida scenarier, behöver det dock inte föreligga full säkerhet i denna fråga. Vid den bedömningen ska hänsyn även tas till förberedande åtgärder som kreditinstitutet vidtagit eller planerar att vidta.

Det är inte tillräckligt att planen anger vad kreditinstitutet ska göra. Det ska också framgå att kreditinstitutet har en fungerande organisation för att åtgärderna rimligen kan förväntas ge önskat resultat. Det ska också vara möjligt att utläsa när åtgärderna kommer att vidtas, dvs. för vilka scenarier åtgärderna ska användas. Att enbart ange att vissa åtgärder kommer att vidtas när det uppstått problem eller när det finns behov att stärka institutets finansiella ställning, utan att mer i detalj ange förutsättningarna för när olika åtgärder förutses vidtas, är inte tillräckligt.

Av planen ska det för det andra framgå att planen och åtgärderna i den rimligen kan genomföras snabbt och effektivt (punkten 2). Åtgärderna i planen ska inte leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet. Eftersom störningar aldrig kan uteslutas får bedömningen göras utifrån vad som är realistiskt. Störningarna ska dock undvikas i största möjliga utsträckning. Bestämmelsen är tillämplig även för scenarier som skulle leda till att andra återhämtningsplaner eller koncernåterhämtningsplaner genomförs under samma tidsperiod.

En plan ska enligt andra stycket även innehålla de uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer eller som framgår av tekniska standarder beslutade av Europeiska kommissionen, beroende på vad som är tillämp- ligt. Om planen inte innehåller dessa uppgifter är den ofullständig.

Enligt tredje stycket får de åtgärder som planeras inte leda till att det uppstår problem med att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut. Detta är dock ett kriterium som det kan vara svårt för ett kreditinstitut att bedöma. Det är därför inte något som kreditinstitutet är skyldigt att beakta, men det kan få betydelse för bedömningen av en återhämtnings- plan och kan bli föremål för bedömning av både Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten (se 4 §).

Övervägandena finns i avsnitten 7.2.2 och 7.3.2.

890

4 §

Paragrafen genomför artiklarna 6.2–6.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska granska planen och bedöma om den uppfyller kriterierna enligt 3 §. Detta innebär att Finansinspektionen också ska bedöma om de åtgärder som identifieras i planen kan leda till att det uppstår problem med att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut (se 3 §).

Av andra stycket följer att Riksgäldskontoret, i dess egenskap av resolutionsmyndighet, ska beredas tillfälle att granska planen och lämna rekommendationer. Den granskning som Riksgäldskontoret kan göra ska specifikt syfta till att identifiera eventuella åtgärder i planen som kan leda till att det uppstår problem med att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut. Riksgäldskontoret får lämna rekommendationer till Finansinspektionen.

För koncernåterhämtningsplaner för gränsöverskridande koncerner gäller en särskild process, se 8–11 §§. Av tredje stycket framgår att Finansinspektionen får vidta samma åtgärder mot ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut, om granskningen avser en koncernåter- hämtningsplan.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.5.

5 §

Paragrafen genomför artikel 6.5 i krishanteringsdirektivet.

Av denna paragraf tillsammans med 6 och 7 §§ framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen ska vidta om det finns väsentliga brister eller hinder i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämtningsplan. Dess- utom anges i första stycket att Finansinspektionen ska underrätta kredit- institutet om utfallet av granskningen av återhämtningsplanen. Under- rättelse ska ges även om granskningen inte föranleder några åtgärder. I ett sådant fall uppställs inga särskilda formkrav för hur institutet ska underrättas om utfallet.

Lagrådet anför att om en återhämtningsplan inte kan genomföras så är det en väsentlig brist i planen. Lagrådet föreslår därför att orden ”eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i återhämtningsplanen” ska utgå. Enligt regeringens mening behöver emellertid inte förhållandet att det finns hinder mot att genomföra en återhämtningsplan nödvändigtvis innebära att planen i sig innehåller brister. Hinder mot att genomföra planen kan nämligen bero på andra omständigheter än innehållet i planen, såsom externa faktorer. I de tekniska standarder som antagits om innehållet i och bedömningen av återhämtningsplaner används dessutom motsvarande terminologi. Regeringen har därför inte följt Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 7.2.5 och 7.2.6.

6 §

Paragrafen genomför artikel 6.6 första stycket i krishanteringsdirektivet. Av första stycket framgår vilka åtgärder som Finansinspektionen kan

vidta om ett institut inte följer ett föreläggande från inspektionen eller om de ändringar som institutet föreslagit inte är tillräckliga. Finansinspek- tionen kan då förelägga institutet att ändra återhämtningsplanen eller att

Prop. 2015/16:5

891

Prop. 2015/16:5 identifiera vilka ändringar i institutets affärsverksamhet som krävs för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

Övervägandena finns i avsnitt 7.2.6.

7 §

Paragrafen genomför artikel 6.6 andra–fjärde styckena i krishanterings- direktivet.

Av bestämmelsen framgår vad som gäller om ett kreditinstitut inte följer ett föreläggande från Finansinspektionen om att göra ändringar i återhämtningsplanen eller om de ändringar i verksamheten som kreditinstitutet föreslår är otillräckliga för att avhjälpa bristerna eller hindren. Om det fortfarande finns brister eller hinder, men de inte bedöms som väsentliga, ska inspektionen dock inte vidta andra åtgärder än att underrätta institutet om detta i enlighet med första stycket.

I andra stycket beskrivs vilka åtgärder som Finansinspektionen får vidta mot ett kreditinstitut. De åtgärder som Finansinspektionen förelägger institutet att vidta ska vara ägnade att komma till rätta med situationen och ska inte vara mer långtgående än vad som krävs.

Övervägandena finns i avsnitt 7.2.6.

8 §

Paragrafen genomför artikel 8.1, 8.2 och 8.5 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar, tillsammans med bestämmelserna i 9–11 §§, vad

som gäller för överenskommelser mellan myndigheter om en koncern- återhämtningsplan som involverar kreditinstitut i olika länder inom EES.

Det följer av första stycket att i de fall då Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen se till att samråd kommer till stånd med andra berörda myndigheter.

I andra stycket anges inom vilken tid de behöriga myndigheter som är berörda av en koncernåterhämtningsplan ska försöka komma överens och vad överenskommelsen om möjligt ska omfatta.

Bestämmelsen är tillämplig både när Finansinspektionen är samord- nande tillsynsmyndighet och när inspektionen ansvarar för tillsynen över något av dotterföretagen i gruppen. Myndigheterna kan enas om en eller flera av de frågor som räknas upp i första stycket. En överenskommelse som träffas är bindande för Finansinspektionen, se 11 §. Finansinspek- tionen ska också agera i enlighet med överenskommelsen, se tredje stycket. Om myndigheterna exempelvis har kommit överens om att en svensk bank ska upprätta en individuell återhämtningsplan ska Finans- inspektionen fatta beslut om det och sedan utöva tillsyn över planen enligt 2 § första stycket.

Finansinspektionen behöver inte träffa överenskommelsen med alla övriga berörda myndigheter. Om enbart några av myndigheterna, inklu- sive den samordnande myndigheten, kan komma överens får dessa myndigheter ingå en överenskommelse. En sådan överenskommelse gäller i så fall enbart de kreditinstitut som står under de relevanta myndigheternas tillsyn.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.

892

9 §

Paragrafen genomför artikel 8.3 första stycket och 8.4 första stycket i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar vad som gäller om myndigheterna inte kommer överens enligt 8 § (se även 11 §). Om Finansinspektionen då är samordnande myndighet ska den fatta beslut i de frågor som räknas upp i första stycket och i andra fall i de frågor som räknas upp i andra stycket. När den fattar beslutet ska den dock enligt tredje stycket beakta synpunkter och reservationer som har framförts av övriga berörda behöriga myndigheterna. Detta gäller – i överensstämmelse med artikel 8.3 första stycket i krishanteringsdirektivet – uttryckligen bara i de frågor som rör koncernåterhämtningsplaner eller åtgärder som moderföretaget ska vidta. Finansinspektionen bör dock även i andra fall ta vederbörlig hänsyn till uppfattningar som redovisats av andra myndigheter.

Finansinspektionen ska underrätta de övriga myndigheterna samt moderföretaget och kreditinstitutet om sitt beslut. Skyldigheten att underrätta övriga myndigheter följer av skyldigheten att samarbeta och utbyta information i 13 kap. 6 a §. Skyldigheten att underrätta berörda företag följer av 21 § förvaltningslagen (1986:223).

Ett sådant beslut som Finansinspektionen fattar med stöd av denna paragraf blir direkt bindande för det berörda företaget.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.

10 §

Paragrafen genomför artikel 8.3 andra stycket och 8.4 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att om en behörig myndighet har hänskjutit ärendet till Eba inom fyramånadersfristen som uppställs i 8 § andra stycket, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut och sedan fatta beslut i enlighet med Ebas beslut. Om Eba inte fattar ett beslut inom en månad från det att ärendet hänsköts dit, får Finansinspektionen dock fatta beslut i enlighet med 9 §.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom samma tid.

Ebas bindande medling är begränsad till de frågor som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får inte heller hänskjuta någon annan fråga till Eba enligt andra stycket (se även 13 kap. 6 b §).

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.

11 §

Paragrafen genomför artikel 8.6 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att ett beslut som överenskommits mellan Finansinspektionen och andra myndigheter i enlighet med 8 § är gäller i Sverige och är därmed bindande för Finansinspektionen.

Övervägandena finns i avsnitt 7.3.4.

Prop. 2015/16:5

893

Prop. 2015/16:5

894

6 b kap.

1 §

Paragrafen innehåller definitioner av två begrepp.

Definitionen av finansiellt stöd anknyter till krishanteringsdirektivets definition i artikel 19.5 b. Med finansiellt stöd avses penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer. Koncerninternt finansiellt stöd avser sådant finansiellt stöd som lämnas av ett företag till ett annat i samma koncern när det mottagande företaget uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 15 kap. 2 b §. Av det följer att koncerninternt finansiellt stöd endast får lämnas när det mottagande företaget uppfyller förutsättningarna för ingripande enligt 15 kap. 1 eller 2 § och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att kreditinstitutet kan komma att omfattas av resolution enligt lagen (2016:000) om resolution.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.

2 §

Paragrafen genomför artikel 19 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar vissa grundläggande krav gällande avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

I paragrafens första stycke anges vilka företag som kan vara parter till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd. Det moderföretag som ingår avtalet kan vara ett moderinstitut inom EES eller i en medlemsstat, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet.

I paragrafens andra stycke anges att avtal om koncerninternt finansiellt stöd bara får ingås när ingen av avtalsparterna uppfyller villkoren för tidigt ingripande,

Kapitlets bestämmelser omfattar alla former av kreditinstitut enligt denna lag, dvs. bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker och kredit- marknadsföretag.

Paragrafen och rubriken närmast före paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 20 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlar förfarandet för handläggning av ansökan om

godkännande av ett avtal om finansiellt stöd.

Det framgår av första stycket att en ansökan ska göras till Finans- inspektionen, om inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, innan ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås.

I sin egenskap av samordnande tillsynsmyndighet ska Finansinspekt- ionen enligt andra stycket överlämna ansökan till de behöriga myndig- heterna för varje avtalspart.

Av tredje stycket framgår att ansökan ska göras av moderinstitutet i den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd avses att ingås, oavsett om detta företag är part till det aktuella avtalet.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2.

4 §

Paragrafen genomför artikel 23.1 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen innehåller de villkor som gäller för godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd.

Paragrafens första stycke innehåller villkor med avseende på själva det finansiella stödet. Ett grundläggande krav för att ett avtal om stöd ska godkännas är att det finns rimliga utsikter att stödet i betydande grad kan avhjälpa de finansiella svårigheter som finns i det mottagande företaget samt att det finansiella stödet därmed syftar till bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något enskilt mottagande företag. Vidare får stödet inte medföra ett hot mot den finansiella stabiliteten i ett eller flera länder inom EES. Vid sin bedömning enligt detta stycke bör Finansinspektionen även göra en prövning av stödets förenlighet med den s.k. försiktighetsregeln i 17 kap. 3 § andra stycket aktiebolagslagen (2005:551), förkortad ABL.

I paragrafens andra stycke uppställs ett antal krav som rör det givande företaget. Det första av dessa krav berör det givande företagets ledningsorgan. Vid genomförandet av krishanteringsdirektivets bestäm- melser om avtal om koncerninternt finansiellt stöd anses termen ledningsorgan motsvara företagets styrelse. Det krävs inledningsvis att det kan antas att ersättningen för stödet kommer att återbetalas samt, om det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Samma sak gäller i förhållande till den skuld som uppkommer om det finansiella stödet består av en garanti eller annan slags säkerhet, och den garantin eller säkerheten utnyttjas.

Det företag som ger stödet ska vid den tidpunkt stödet ges uppfylla de krav som kapitaltäckningsdirektivet ställer på kapitalbas och likviditet och övriga krav som ställs i artikel 104.2 i det direktivet, och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Det stödgivande företaget ska också, vid den tidpunkt stödet beviljas, och även efter den tidpunkt då stödet har effektuerats, uppfylla de krav som gäller för stora exponeringar och ska fortsatt uppfylla dessa krav efter det att stödet har tillhandahållits. Regler om stora exponeringar återfinns främst i tillsynsförordningen, men även i Finansinspektionens före- skrifter. Samtliga de krav gällande stora exponeringar avseende det stödgivande företaget som vid tillfället för Finansinspektionens prövning följer av gällande rätt, ska således beaktas. Finansinspektionens möjlig- het att bevilja undantag från de två sistnämnda kraven framgår av para- grafens tredje stycke.

Finansiellt stöd får inte heller medföra att likviditeten eller soliditeten i det företag som ger stödet äventyras. Slutligen får stödet inte äventyra möjligheten till resolution av det givande företaget.

Eba har utfärdat riktlinjer för att främja en enhetligare praxis för specificeringen av flertalet av dessa villkor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter gällande prövningen av dessa villkor (se 16 kap. 1 §).

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3.

Prop. 2015/16:5

895

Prop. 2015/16:5	5 §
	Paragrafen genomför artikel 22 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Finansinspektionen ska lämna över avtal
	som godkänts av inspektionen till Riksgäldskontoret, i dess egenskap av
	resolutionsmyndighet. När Finansinspektionen har godkänt ändringar i
	ett sådant avtal, ska även det ändrade avtalet överlämnas till
	Riksgäldskontoret.
	Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3.

6 §

Paragrafen genomför delar av artikel 21 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att de avtalsutkast som har godkänts av Finansinspektionen, eller av en utländsk samordnande tillsynsmyndighet, ska godkännas av bolagsstämman eller motsvarande organ i respektive avtalspart.

Av 8 kap. 4 § ABL följer att det är styrelsen som svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Det följer vidare av 8 kap. 35 § ABL att styrelsen tecknar bolagets firma. Redan av dessa bestämmelser torde det följa att styrelsen, enligt gällande rätt, har rätt att underteckna ett sådant avtal om finansiellt stöd som avses i artikel 19 i krishanteringsdirektivet, utan att de bolagsrättsliga reglerna därigenom överträds. Att direktivet kräver att bolagsstämman, eller motsvarande organ, ska bemyndiga styrelserna i såväl de givande som i de mottagande företagen att ge respektive ta emot stödet i fråga, utgör därmed ett ytterligare krav. Vid bolagsstämmans behandling av denna fråga bör de ordinarie reglerna om omröstning i 7 kap. 40 § ABL gälla. För andra former av kreditinstut än aktiebolag bör de ordinarie reglerna om omröstning i relevant associationsrättslig reglering tillämpas.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.

7 §

Paragrafen genomför delar av artikel 21 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att bolagsstämmans, eller det motsvarande organets, beslut enligt 6 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ingå själva avtalet om koncerninternt finansiellt stöd. Avtalet ska således ingås av styrelsen efter bemyndigande av bolagsstämman eller det motsvarande organet.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.

8 §

Paragrafen genomför artikel 24 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att det är styrelsen i det stödgivande företaget som fattar beslut om koncerninternt finansiellt stöd och vilka uppgifter styrelsens beslut ska innehålla. Styrelsen ska ange vilka överväganden som gjorts och för vilket ändamål stödet lämnas. Vidare ska styrelsen i beslutet särskilt ange hur det finansiella stödet ifråga uppfyller de villkor som gäller för stödet enligt 4 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i styrelsens beslut enligt denna paragraf (se 16 kap. 1 § 8).

896

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.

9 §

Paragrafen genomför artikel 24 i krishanteringsdirektivet.

Det mottagande företagets styrelse ska fatta beslut om att motta stödet. Det uppställs inga formkrav gällande detta beslut. Ett sådant beslut får dock inte fattas om styrelsen i det mottagande företaget inte fått ett bemyndigande från bolagsstämman eller det motsvarande organet i enlighet med 7 § ovan.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.

10 §

Paragrafen genomför delar av artikel 21 i krishanteringsdirektivet. Styrelsen i varje företag som är part till ett avtal om koncerninternt

finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman eller det motsvarande organet om vilka åtgärder som styrelsen vidtagit med stöd av det bemyndigande den fått enligt 7 §.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4.

11 §

Paragrafen genomför delar av artikel 25 samt artikel 111.1 b i krishanteringsdirektivet.

Första stycket i denna paragraf anger en skyldighet för det givande företaget att göra en anmälan till Finansinspektionen och Eba innan det koncerninterna finansiella stödet lämnas.

I det andra stycket behandlas fallet att Finansinspektionen inte är behörig myndighet för det mottagande företaget. I sådant fall ska anmälan enligt första stycket också göras till den myndigheten.

Av paragrafens tredje stycke framgår att en anmälan enligt första stycket även ska göras till den samordnande tillsynsmyndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det givande eller mottagande företaget.

Av fjärde stycket följer att Finansinspektionen ska ingripa mot ett stödgivande företag som har åsidosatt sina skyldigheter enligt paragrafen även om det inte är ett kreditinstitut. Vid ett ingripande mot ett stödgivande företag ska bestämmelserna i 15 kap. om ingripande mot kreditinstitut tillämpas mot företaget.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.5 och 28.1.

12 §

Paragrafen genomför delar av artikel 25 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser gällande innehållet i den anmälan

som avses i 11 §. Anmälan ska innehålla en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som avses i anmälan. Till anmälan ska en kopia av det aktuella avtalet bifogas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den närmare utformningen av en sådan anmälan (se 16 kap. 1 § 9).

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.5.

Prop. 2015/16:5

897

Prop. 2015/16:5	13 §
	Paragrafen genomför delar av artikel 25 i krishanteringsdirektivet.
	Av paragrafen framgår att Finansinspektionen i sin egenskap av
	behörig myndighet för det givande företaget ska besluta att antingen
	förbjuda, begränsa eller godkänna det koncerninterna finansiella stödet
	enligt den anmälan som gjorts enligt 11 §. Till skillnad från vad som
	gäller enligt 3 § om ansökan om godkännande av ett avtal om
	koncerninternt finansiellt stöd, är det den behöriga myndigheten för det
	givande företaget som har att ensam fatta beslut i frågan.
	Övervägandena finns i avsnitt 10.2.6.

14 §

Paragrafen genomför delar av artikel 25 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller en skyldighet för Finansinspektionen att

omedelbart efter det att den fattat sitt beslut anmäla detsamma till den samordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det mottagande företaget samt till Eba.

Det bör i detta sammanhang noteras att Finansinspektionen i sin egen- skap av antingen samordnande tillsynsmyndighet för koncernen inom vilket stödet ska utgå, eller i sin egenskap av behörig myndighet för det mottagande företaget, kan hänskjuta eventuella invändningar mot ett beslut av den behöriga myndigheten för det givande företaget till Eba med begäran om bistånd enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 (se 13 kap. 6 d §). Ett sådant hänskjutande ska ske inom två dagar från det att anmälan enligt 13 § gjorts till Finansinspektionen.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.6.

15 §

Paragrafen genomför delar av artikel 25 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 11 §, inte har fattat ett beslut i frågan, har inspektionen därmed gått miste om sin invändningsrätt och det finansiella stödet får lämnas i enlighet med villkoren i det anmälda avtalet.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.6.

16 §

Paragrafen genomför artikel 26 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen föreskriver en skyldighet för styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd att offentliggöra viss information om avtalet. Av den ifrågavarande informationen ska det bl.a. framgå att företaget i fråga ingått ett sådant avtal samt med vilka andra företag inom koncernen som avtalet ingåtts. Vidare ska en översiktlig beskrivning av avtalets innehåll offentliggöras.

Av andra stycket framgår att den offentliggjorda informationen ska uppdateras minst en gång årligen.

Föreskrifter om offentliggörandet får, enligt bemyndigande i 16 kap. 1 § 10, meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.7.

898

10 kap.

31 §

Tredje stycket är nytt.

För en närmare redogörelse av bestämmelsen hänvisas till kommen- taren avseende 25 kap. 10 a § ABL.

Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

13 kap.

4 a §

Paragrafen är ny och genomför artikel 81.1 och 81.2 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att ett kreditinstitut är skyldigt att underrätta Finansinspektionen om det fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt lagen om resolution. Med fallera eller sannolikt kommer att fallera avses detsamma som i 8 kap. 2 och 3 §§ nämnda lag. Finansinspektionen ska omedelbart informera Riksgäldskontoret, i egenskap av resolutions- myndighet, och andra berörda resolutionsmyndigheter om en sådan underrättelse.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 15.4.

5 a §

Paragrafen är ny och genomför artiklarna 81.1, 81.2 och 111.1 d i krishanteringsdirektivet.

Första stycket föreskriver en motsvarande underrättelseskyldighet som i 4 a § för andra företag än kreditinstitut som lagen om resolution är tillämplig på. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 4 a §.

Av andra stycket följer att Finansinspektionens ingripandebefogen- heter enligt 15 kap. ska tillämpas mot ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen resolution om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket.

Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 15.4 och 28.1.

6 b och 6 d §§

Paragraferna genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7 i krishanteringsdirektivet.

I 6 b § anges ett antal situationer då Finansinspektionen har möjlighet att hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning. Den föreslagna ändringen innebär att denna möjlighet utökas till att omfatta de artiklar i krishanteringsdirektivet som räknas upp.

I paragrafen 6 d §, som är ny, anges när Finansinspektionen får begära att Eba bistår de behöriga myndigheterna enligt artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 att komma överens med andra behöriga myndigheter. Det handlar i samtliga fall om överenskommelser enligt krishanterings- direktivet. Sådan icke bindande medling kan komma till stånd i fråga om bedömning av koncernåterhämtningsplaner (artikel 8.2 i krishanterings- direktivet), granskning av avtal om koncerninternt finansiellt stöd (artikel 20.5), behörig myndighets rätt att invända mot att koncerninternt

Prop. 2015/16:5

899

Prop. 2015/16:5 finansiellt stöd ges (artikel 25.4) och samordning av behöriga myndigheters tillsättande av tillfällig förvaltare eller åtgärder för tidigt ingripande (artikel 30.4).

Övervägandena finns i avsnitten 7.3, 10.2.6 och 12.8.

8 a §

Paragrafen är ny och genomför artikel 5.8 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett kreditinstitut ska föra register över ingångna avtal. Inspektionen kan när som helst kräva att institutet upprättar ett sådant register.

De avtal som ska registreras är finansiella avtal och andra avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution. Med den sistnämnda typen av avtal avses bl.a. avtal som är hänförliga till den företagskritiska verksamheten, t.ex. it-avtal som rör sådan verksamhet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 16 kap. 1 § 14.

Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

16 §

Paragrafens andra stycke är nytt.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt lagen. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avgifter finns i 16 kap. 1 § 14.

Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

14 kap.

1 a §

Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att resolutions- myndigheten har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen om resolution. Det rör sig om beslut av resolutionsmyndigheten att

1.överföra tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (17 kap. 2 § lagen om resolution),

2.minska eller konvertera äganderättsinstrument genom nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),

3.vidta åtgärder mot ägare (16 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution) eller

4.använda skuldnedskrivningsverktyget (21 kap. 16 § lagen om resolution).

Övervägandena finns i avsnitten 12.4.2 och 15.3.

900

15 kap.

1 a §

Punkterna 17–20 i första stycket är nya och genomför delar av artikel 111 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlas i prop. 2014/15:57

s.36–52 och 68.

Övervägandena finns i avsnitt 28.1.

2 b §

Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av artikel 121.2 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafens första stycke framgår att Finansinspektionen ska underrätta resolutionsmyndigheten när inspektionen har anledning att ingripa mot ett institut och överträdelserna är av sådan art eller omfattning att det finns skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av sådant resolutionsförfarande som avses i lagen om resolution. Det innebär således att det inte fordras något konkret ingripande från inspektionen för att underrättelseskyldigheten ska utlösas utan det räcker med att inspektionen i sin tillsyn har konstaterat att grund för ingripande föreligger. Anledningen till att underrättelseskyldigheten inte gjorts beroende av ett konkret ingripande är att resolutionsmyndigheten i ett tidigt skede ska kunna förbereda ett eventuellt resolutionsförfarande även om något konkret ingripande enligt 1 eller 2 § inte görs. En sådan situation är t.ex. om andra åtgärder kan behöva vidtas såsom nedskrivning eller konvertering av skuldinstrument, utseende av tillfällig förvaltare eller beslut om resolution. Med överträdelser avses även sådana situationer som anges i 15 kap. 1 § tredje stycket. Av förevarande paragraf framgår att det endast är överträdelser som ger skäl att anta att institutet kan komma att omfattas av ett eventuellt resolutionsförfarande som ska utlösa underrättelseskyldigheten. Vidare framgår att Finansinspekt- ionen ska lämna de uppgifter som resolutionsmyndigheten behöver för att förbereda åtgärder, t.ex. kontakta potentiella köpare enligt 5 kap. 4 § lagen om resolution.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska underrätta institutet i de fall förutsättningarna enligt första stycket är uppfyllda och inspektionen bedömer att en kapitalökning i institutet är nödvändig för att institutet inte ska fallera. Innebörden av fallera i denna bestämmelse är densamma som enligt 8 kap. 2 och 3 §§ lagen om resolution. Bestämmelsen får betydelse för de aktiebolag som i sin bolagsordning beslutar att ta in bestämmelser om förkortad kallelsetid till bolagsstämma för beslut om kapitalökning, jfr 7 kap. 20 § ABL.

Övervägandena finns i avsnitt 12.3.

2 c §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 27.1 i krishanterings- direktivet.

Paragrafen föreskriver att om Finansinspektionen ingriper mot ett institut när förutsättningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen också ange att ingripandet är en krisavvärjande åtgärd. En krisavvärjande åtgärd definieras i 2 kap. lagen om resolution. Ett sådant beslut innebär att en motpart till företaget gentemot vilket Finansinspektionen ingriper, inte

Prop. 2015/16:5

901

Prop. 2015/16:5 kan häva ett avtal med institutet på grund av Finansinspektionens ingripande. Detta följer av 5 kap. 1 § lagen om resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

15 a kap. Tillfällig förvaltning

1 §

Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår vilka förutsättningar som ska föreligga för att Finansinspektionen ska få utse en eller flera tillfälliga förvaltare.

Av punkten 1 framgår att institutets finansiella situation ska vara sådan att Finansinspektionen redan ingripit mot institutet enligt 15 kap. 1 eller 2 §, den finansiella situationen har inte väsentligen förbättrats efter ingripandet och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen. Detta framgår av inledningen till bestämmelsen som anger att det ska finnas skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen om resolution. (Jfr författningskommentaren till 15 kap. 2 b § vad gäller överträdelsernas art.)

En förutsättning för att utse en tillfällig förvaltare är att den finansiella situationen inte väsentligen har förbättrats efter ingripanden mot institutet. I fall då en redan dålig finansiell situation inte förbättras genom ingripanden, eller till och med försämras ytterligare, torde den förutsättningen vara uppfylld. Utgångspunkten för att det ska vara aktuellt att förordna en tillfällig förvaltare i detta avseende bör därför vara att ingripanden som Finansinspektionen gjort för att förbättra en finansiell situation som tar sig uttryck i överträdelser ska ha visat sig otillräckliga.

Av punkten 2 framgår att i de fall Finansinspektionen meddelat institutet en varning föreligger tillräckliga skäl att utse en tillfällig förvaltare.

Av andra stycket framgår att det finns två typer av tillfällig förvaltning. Finansinspektionen får besluta om den tillfälliga förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören eller om denne ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe. Ett beslut om det senare ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

Första stycket har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 29.1–29.6 i krishanterings- direktivet.

Av första stycket framgår att beslutet att utse en tillfällig förvaltare ska innehålla en beskrivning av uppdraget och eventuella villkor för detta. När den tillfälliga förvaltaren tillsätts för att träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, bör utgångspunkten vara att förvaltaren får samtliga befogenheter som dessa har. Det blir därför i beslutet i dessa fall främst aktuellt att ange begränsningar av dessa befogenheter utefter vad som är proportionerligt i det enskilda fallet. Det skulle kunna avse

902

befogenheter som inte bedöms behövas för att utföra uppdraget eller krav på att vissa beslut eller åtgärder kräver Finansinspektionens medgivande.

Andra stycket behandlar det fallet att den tillfälliga förvaltaren utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören. Uppdragsbeskrivning ska då ange vilka beslut eller åtgärder av styrelse och verkställande direktör som ska föregås av samråd eller samtycke från den tillfälliga förvaltaren.

Uppdragsbeskrivningarna kan ange om den tillfälliga förvaltaren ska lämna rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit och med vilken regelbundenhet sådana rapporter ska lämnas.

Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.

Av tredje stycket följer att rättshandlingar som styrelsen eller den verkställande direktören vidtar utan att iaktta ett krav på samråd eller samtycke inte är ogiltiga. En motsvarande bestämmelse avseende gäldenärers rättshandlingar i företagsrekonstruktion finns i 2 kap. 15 § lagen om företagsrekonstruktion.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 29.5 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen anger att medgivande från Finansinspektionen krävs för att

kalla till bolagsstämma eller motsvarande organ. Att det framgår av lag innebär att denna befogenhet aldrig kan omfattas av förvaltarens uppdrag.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 29.1 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla de krav som gäller för en styrelseledamot eller verkställande direktör enligt 3 kap. 2 § första stycket 4. Den tillfälliga förvaltaren ska ha den insikt och erfarenhet som krävs för att delta i ledningen av ett institut och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

Andra stycket anger att det inte får föreligga någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för den tillfälliga förvaltarens opartiskhet i utövandet av dennes uppdrag.

Tredje stycket anger att den tillfälliga förvaltaren har en anmälnings- plikt i fråga om förhållanden som kan utgöra jäv mot honom eller henne. Den tillfälliga förvaltaren ska omedelbart anmäla sådana förhållanden till Finansinspektionen.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

5 §

Paragrafen genomför artikel 29.7 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar uppdragets tidsperiod. En tillfällig förvaltare kan utses för en viss tid, dock högst ett år. Därefter får Finansinspektionen göra en bedömning om förutsättningarna alltjämt föreligger och det finns skäl till

Prop. 2015/16:5

903

Prop. 2015/16:5 fortsatt tillfällig förvaltning. Uppdraget kan förlängas en gång med högst ett år åt gången.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.5.

6 §

Paragrafen genomför artikel 29.4 i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar Finansinspektionens rätt att entlediga den tillfälliga förvaltaren. Ett entledigande kan ske när som helst och det krävs inte att Finansinspektionen visar sakliga skäl för entledigandet.

Finansinspektionen ska även entlediga den tillfälliga förvaltaren om denne begär det och visar skäl för entledigande.

Övervägandena finns i avsnitt 12.6.5.

15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 och 2 §§

Paragraferna genomför delar av artikel 30.1–30.3 och 30.7 i krishan- teringsdirektivet.

Av paragraferna, som liksom övriga delar av kapitel 15 b är nya, framgår hur Finansinspektionen ska agera när förutsättningarna för tidiga ingripanden enligt artikel 27 i krishanteringsdirektivet (jfr 15 kap. 2 b §) eller för att utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 28 i samma direktiv (se 15 a kap.) är uppfyllda beträffande ett moderföretag inom EES eller ett dotterföretag.

Om Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet, ska inspektionen underrätta Eba och samråda med myndigheterna i tillsyns- kollegiet. Detta framgår av 1 §.

Om åtgärderna ska vidtas mot ett dotterföretag räcker det dock med att underrätta och samråda med den samordnande myndigheten. Beträffande dotterföretagen föreligger det skyldighet att samråda bara om inspektionen också avser att vidta åtgärder. Detta framgår av 2 §.

I båda fallen ska inspektionen ta hänsyn till vad som kommit fram vid samrådet på det sätt som beskrivs i paragraferna.

Övervägandena finns i avsnitt 12.8.

3 §

Paragrafen genomför delar av artikel 30.4 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att särskilda bestämmelser gäller när mer än en tillsynsmyndighet vill vidta åtgärder mot företag i samma koncern. Utgångspunkten är då att tillsynsmyndigheterna ska försöka komma överens om åtgärderna ska samordnas eller om myndigheterna ska utse samma tillfälliga förvaltare. En sådan överenskommelse ska fattas inom fem dagar. En sådan överenskommelse är en internationell överens- kommelse som är bindande för inspektionen, och inspektionen ska fatta de nationella beslut som behövs till följd av den. Om överenskommelsen exempelvis innebär att Finansinspektionen ska vidta en viss typ av åtgärder, ska inspektionen också fatta ett beslut med denna innebörd.

Övervägandena finns i avsnitt 12.8.

904

4 §

Paragrafen genomför delar av artikel 30.4 och 30.7 i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår vad som händer om myndigheterna inte kommer överens enligt 3 §. Då ska var och en av myndigheterna fatta ett eget beslut i frågan.

Övervägandena finns i avsnitt 12.8.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 30.5, 30.6 och 30.7 andra stycket i krishanteringsdirektivet.

Paragrafen behandlar Ebas bindande medling när ett ärende hänskjuts till den. Ett sådant hänskjutande får dock bara avse de frågor som räknas upp i artikel 30.6 i krishanteringsdirektivet.

Av första stycket framgår att om en utländsk myndighet hänskjuter ärendet till Eba, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut under tre dagar. Om Eba meddelar ett beslut är Finansinspektionen skyldig att följa det.

Av andra stycket följer att Finansinspektionen får hänskjuta ett ärende till Eba inom den utsatta tidsfristen. Att ärendet får hänskjutas framgår av 13 kap. 6 b §.

Övervägandena finns i avsnitt 12.8.

16 kap.

1 §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 4, 5, 7, 9, 20, 24–26 samt avsnitt A i bilagan till krishanteringsdirektivet.

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter på vissa specifika områden. Paragrafen tillförs sju nya bemyndiganden.

I en ny punkt 5 finns bemyndiganden avseende vad en återhämt- ningsplan och en koncernåterhämtningsplan ska innehålla, när en sådan plan ska upprättas och hur ofta den ska uppdateras. Det innefattar även föreskrifter om de närmare kriterierna för upprättande av en begränsad återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan.

De nya punkterna 6–9 innehåller bemyndiganden som avser avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap.

I den nya punkten 13 ges bemyndigande att meddela föreskrifter som rör sådana register över avtal som avses i 13 kap. 8 a §.

I punkten 14 görs en ändring till följd av att ett andra stycke läggs till i 13 kap. 16 §.

Punkten 14 (punkten 15 i lagrådsremissen) har justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitten 7.2.2, 7.2.3, 7.3.2, 7.4.1, 10.2.5, 10.2.7 10.3 och 11.3.

2 §

Paragrafen genomför delar av artikel 23 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen införs ett nytt bemyndigande till regeringen. Paragrafen är i övrigt oförändrad.

Prop. 2015/16:5

905

Prop. 2015/16:5 Den nya första punkten behandlar Finansinspektionens handläggning av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. och av anmälan om givande av sådant stöd.

Övervägandena behandlas i avsnitt 10.2.

32.15Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

7 kap.

20 §

Paragrafen genomför delvis artikel 121.2 i krishanteringsdirektivet. Ändringen innebär att ett nytt tredje stycke införs i paragrafen. Av

bestämmelsen framgår att när kallelse till extra bolagsstämma utfärdas under de förutsättningar som framgår av bestämmelsen gäller inte det som anges om kallelsetid i första stycket. I stället gäller att kallelse ska utfärdas senast tio dagar innan bolagsstämman ska äga rum.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 12.7.

55 a §

Paragrafen genomför delvis artikel 121.2 i krishanteringsdirektivet. Ändringen innebär att ett nytt andra stycke, som motsvarar det nya

tredje stycket i 20 §, införs i paragrafen. Detta innebär att särskilda regler om kallelse till bolagsstämma ska gälla för de aktiebolag som omfattas av bestämmelsen, under de förutsättningar som framgår av andra stycket.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 12.7.

17 kap.

2 §

Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i krishanteringsdirektivet. Till paragrafen fogas en ny femte punkt av vilken det framgår att en

värdeöverföring från bolaget till följd av ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska vara en tillåten värdeöverföringsform. En förut- sättning är dock att avtalet godkänts i behörig ordning. En affärshändelse som sker enligt ett avtal som inte godkänts är således inte undantagen från bestämmelserna om värdeöverföring och kan, om förutsättningarna därför är uppfyllda, förbjudas i enlighet med bestämmelserna i ABL. Ett företag ska dock vara oförhindrat att utge finansiellt stöd som uppfyller lagens regler utan att behöva ansöka om tillstånd på det sätt som föreskrivs i LBF samt LVM. Femte punkten tar enbart sikte på sådant finansiellt stöd som annars inte skulle vara tillåtet enligt ABL.

Paragrafen har i allt väsentligt justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 10.1.2.

906

25 kap.	Prop. 2015/16:5
4 a §
Paragrafen genomför artikel 86.1 och delar av 86.2 i krishanterings-
direktivet.
I första stycket framgår det att styrelsen i ett aktiebolag som omfattas
av lagen om resolution, är skyldig att underrätta Riksgäldskontoret och
Finansinspektionen när styrelsen, eller någon annan, har upprättat ett
förslag till stämmobeslut om att bolaget ska gå i likvidation.
Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska underrättas om förslaget
till beslut före det att kallelsen till bolagsstämman där frågan om
likvidation ska prövas, utfärdas.
Av andra stycket följer att om företaget är försatt i resolution eller
Riksgäldskontoret har meddelat styrelsen att bolaget ska försättas i
resolution, får styrelsen inte utfärda kallelse till en bolagsstämma där
frågan om likvidation ska prövas. Av detta följer att bolaget under sådana
omständigheter inte får likvideras.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Övervägandena finns i avsnitt 24.1.
10 a §
Paragrafen genomför artikel 86.1 och delar av 86.2 i krishanterings-
direktivet.
Paragrafen innebär att ett aktiebolag som omfattas av lagen om
resolution inte får likvideras utan att Riksgäldskontoret informerats och
beretts tillfälle att yttra sig. Om Riksgäldskontoret har meddelat att
bolaget är försatt i resolution eller ska försättas i resolution, får
domstolen eller Bolagsverket inte besluta om likvidation.
Övervägandena finns i avsnitt 24.1.

32.16Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens

Genom ändringarna i lagen utvidgas tillämpningsområdet till att även omfatta andra typer av företag än försäkringsföretag och kreditinstitut. Av den anledningen ändras rubriken till ”lagen om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens”. Den nya rubriken medför behov av följdändringar i 1 § tredje stycket lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och 1 § fjärde stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Detta innebär dock inga ändringar i sak och kommenteras därför inte ytterligare.

1 §

Ändringarna i paragrafen genomför delar av artikel 117.1 och 117.2 i krishanteringsdirektivet.

907

Prop. 2015/16:5	Genom att begreppet ”kreditinstitut” byts ut mot ”institut” i
	paragrafens första stycke utvidgas lagens tillämpningsområde till att även
	omfatta värdepappersföretag (se definitionen av institut i 2 §). För sådana
	företag är lagen tillämplig oavsett om förfarandet är konkurs eller
	rekonstruktion.
	Vidare införs ett nytt andra stycke som innebär att vid vidtagande av
	resolutionsåtgärder blir lagen även tillämplig på sådana finansiella
	institut och holdingföretag som kan försättas i resolution enligt lagen om
	resolution. För de sistnämnda tillämpas insolvensförordningen vid
	konkurs och denna lag vid resolution.
	Ändringen i tredje stycket innebär att bestämmelsen utvidgas till att
	omfatta även värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som
	driver verksamhet i Sverige via filial.
	Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.
	2 §
	Ändringarna i paragrafen genomför delar av artikel 117.2 i krishan-
	teringsdirektivet.
	Genom ändringarna klargörs att begreppet ”rekonstruktionsåtgärder”
	även inkluderar vissa resolutionsåtgärder enligt lagen om resolution och
	motsvarande utländska åtgärder enligt krishanteringsdirektivet. De
	resolutionsåtgärder som här avses är de som anges i 12 kap. 1 § första
	stycket 1 och 2 samt andra stycket lagen om resolution, dvs. tillämpning
	av resolutionsverktyg, utövande av resolutionsbefogenheter eller
	användning av statliga stabiliseringsverktyg. Tillsättning av särskild
	förvaltare omfattas således inte av begreppet resolutionsåtgärd enligt
	denna bestämmelse (jfr 12 kap. 1 § första stycket 3 lagen om resolution).
	Vidare införs en definition av begreppet institut. Med institut avses
	dels kreditinstitut (se beträffande det begreppet prop. 2005/06:37 s. 35
	och 51), dels värdepappersföretag. Med värdepappersföretag avses både
	svenska värdepappersbolag och motsvarande utländska företag som
	avses i artikel 4.1.2 i tillsynsförordningen.
	Övriga ändringar i paragrafen är endast redaktionella.
	Lagrådet har anfört att hänvisningen till krishanteringsdirektivet i
	punkten 6 bör justeras. Regeringen har dock valt att utforma
	hänvisningen till direktivet i enlighet med nya anvisningar för
	författningsskrivning.
	Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.
	3 §
	Tillägget i paragrafen genomför delar av artikel 117.1 och 117.2 i
	krishanteringsdirektivet.
	Genom tillägget i paragrafen klargörs att svensk doms- eller
	beslutanderätt såvitt avser resolutionsåtgärder, för ett institut eller annat
	företag för vilket sådana åtgärder kan komma i fråga, föreligger om det
	är hemmahörande i Sverige, dvs. har fått tillstånd att bedriva verksamhet
	här. Omvänt saknas svensk doms- eller beslutanderätt när det gäller
	institut och företag som har fått tillstånd av en myndighet i en annan
	EES-stat. Bestämmelsen gäller inte övriga rekonstruktionsåtgärder, vilket
	beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska
908	institut och andra företag som träffas av lagens tillämpningsområde.

Ett institut eller företag som har fått tillstånd i en annan EES-stat kan bedriva verksamhet här genom filial efter anmälan, men det är då inte hemmahörande här. Det innebär att svensk domstol eller myndighet inte kan besluta om resolutionsåtgärder beträffande ett sådant företag. Det är i stället domstolen eller myndigheten i filialens hemland som har den behörigheten.

Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

4 §

I paragrafens nya tredje stycke hänvisas till bestämmelser som också behandlar verkan av vissa beslut som fattats av resolutionsmyndigheter i andra länder inom EES.

Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

5 §

Ändringen i paragrafen genomför delar av artikel 117.1 och 117.2 i krishanteringsdirektivet.

Ändringen innebär att lagvalsreglerna även gäller vid beslut om resolutionsåtgärder. Att bestämmelsen inte gäller övriga rekon- struktionsåtgärder beror på att det inte finns några sådana som är tillämpliga på svenska institut och andra företag som omfattas av lagens tillämpningsområde.

Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

6–11 §§

Ändringarna i paragraferna genomför delar av artikel 117.1 och 117.2 i krishanteringsdirektivet.

Tillägget av uttrycket ”eller resolutionsåtgärd” är en konsekvens av ändringen i 5 § och innebär att lagvalsreglerna även gäller vid beslut om resolutionsåtgärder. Övriga ändringar är endast språkliga.

I fråga om 6 §, som gäller sakrättsligt skydd (jfr prop. 2005/06:37 s. 54) kan noteras att de inskränkningar i sakrättsligt skydd som följer av krishanteringsdirektivet, t.ex. inskränkningar i möjligheten att ta i anspråk säkerheter enligt artikel 70.1 och 70.3 i direktivet, ska genomföras i EES-ländernas nationella rättsordningar. De åtgärder som kan vidtas av Riksgäldskontoret enligt 13 kap. 7 eller 8 § lagen om resolution torde därmed inte vara oförenliga med rätt till sakrättsligt skydd enligt ett annat EES-lands lagstiftning.

Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

12 §

Ändringarna i paragrafen genomför artikel 117.3 och 117.4 i kris- hanteringsdirektivet.

Tillägget av uttrycket ”eller resolutionsåtgärd” i första stycket är en konsekvens av ändringen i 5 § och innebär att lagvalsregeln även gäller vid beslut om resolutionsåtgärder.

I ett nytt andra stycke klargörs att lagvalsregeln i första stycket, såvitt gäller avräknings- och återköpsavtal (dvs. nettningsavtal och s.k. repor) inte hindrar tillämpningen av vissa bestämmelser i lagen om resolution. De uppräknade bestämmelserna i den lagen rör dels hinder mot att utöva

Prop. 2015/16:5

909

Prop. 2015/16:5 vissa rättshandlingar i samband med krisavvärjande åtgärder (5 kap. 1 §) eller resolution (11 kap. 3 och 5–7 §§), dels resolutionsmyndighetens befogenhet att förbjuda vissa rättshandlingar i resolution (13 kap. 11– 16 §§). Dessa bestämmelser har alltså företräde framför det som annars skulle gälla enligt avräknings- eller återköpsavtalet. Detta gäller oavsett om avtalet ingåtts på en reglerad marknad eller utanför marknaden.

Övervägandena finns i avsnitt 16.13.2.

13 §

Ändringen i paragrafen genomför delar av artikel 117.1 och 117.2 i krishanteringsdirektivet.

Tillägget av uttrycket ”eller resolutionsåtgärd” är en konsekvens av ändringen i 5 § och innebär att lagvalsregeln även gäller vid beslut om resolutionsåtgärd.

Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

16 §

Tillägget i tredje stycket i paragrafen genomför delar av artikel 117.2 i krishanteringsdirektivet.

Tillägget innebär att om det av lagen i en annan stat inom EES följer att en svensk resolutionsåtgärd ska registreras där ska Riksgäldskontoret, i egenskap av resolutionsmyndighet enligt lagen om resolution, se till att registrering sker.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 26.3.1.

32.17Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

1 kap.

5 §

Paragrafen genomför delar av artikel 2 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen innehåller flera nya definitioner som är relevanta för de nya

bestämmelser som förs in i lagen.

I punkten 16 anges att den definition av koncern som finns i 2 kap. 1 § lagen om resolution gäller vid tillämpningen av 8 a, 8 b och 25 b kap. i stället för den definition av koncern som annars gäller enligt lagen.

Den nya punkten 30 innehåller en definition av betydande filial och punkterna 31–37, 40 och 41 definierar olika företagsformer som omfattas av de nya bestämmelserna i lagen.

I punkten 45 finns en definition av återhämtningsplan och i punkten 38 finns en definition av koncernåterhämtningsplan. Bestämmelser om återhämtningsplaner finns i 8 a kap.

Lagrådet anför att hänvisningen till krishanteringsdirektivet i punkten 39 bör justeras. Regeringen har dock valt att utforma hänvisningen till direktivet i enlighet med nya anvisningar för författningsskrivning.

Övervägandena finns i avsnitten 6 och 7.

910

8 kap.

4 §

Paragrafen genomför artikel 5.1 i krishanteringsdirektivet.

I paragrafen införs ett nytt andra stycke med ett krav på att upprätta återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner Av ändringen följer att om någon annan bestämmelse hänvisar till denna paragraf så omfattar hänvisningen även återhämtningsplanerna. Som exempel på en sådan hänvisning kan nämnas den i 2 kap. 1 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Enligt den bestämmelsen ska ett särskilt kapitalbaskrav uppställas för ett företag som inte uppfyllt kraven i förevarande paragraf.

Det är dock inte alla värdepappersbolag som är skyldiga att upprätta en återhämtningsplan, se 8 a kap. 1 §. De som undantas kan dock komma att ingå i återhämtningsplaner som upprättas av andra företag men då i egenskap av finansiella institut.

Övriga ändringar i paragrafen är redaktionella. Övervägandena finns i avsnitt 27.2.1.

8 a kap.

1–12 §§

Bestämmelserna i 1–12 §§ motsvarar dem i 6 a kap. LBF. Se författ- ningskommentarerna till de bestämmelserna.

Av 1 § framgår vilka företag som är skyldiga att upprätta åter- hämtningsplaner. Det är sådana värdepappersbolag som omfattas av lagen om resolution.

När det gäller Lagrådets synpunkter avseende 5 och 6 §§ hänvisas till författningskommentarerna till 6 a kap. 4 och 5 §§ LBF.

Övervägandena finns i avsnitt 7.

13 §

I paragrafen finns ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bemyndigandet avser föreskrifter om innehållet i återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, och om hur ofta sådana planer ska uppdateras. Det innefattar även föreskrifter om de närmare kriterierna för upprättande av en begränsad återhämtningsplan eller koncernåterhämtningsplan.

Motsvarande bemyndigande i fråga om kreditinstitut finns i 16 kap. 1 § 5 LBF.

Övervägandena finns i avsnitten 7.2.2, 7.2.3, 7.3.2 och 7.4.1.

8 b kap.

1–16 §§

Bestämmelserna i 1–16 §§ motsvarar dem i 6 b kap. LBF. Se författ- ningskommentarerna till de bestämmelserna.

1, 2 och 8 §§ och rubriken närmast före 2 § har justerats i enlighet med

Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

Prop. 2015/16:5

911

Prop. 2015/16:5	17 §
	Paragrafen innehåller en rad bemyndiganden till regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter i vissa fall.
	Bemyndigandena i första stycket motsvarar dem i 16 kap. 1 § 7–10 LBF.
	Bemyndigandet i andra stycket för regeringen att meddela föreskrifter
	motsvarar bemyndigandet i 16 kap. 2 § 1 LBF.
	Övervägandena finns i avsnitt 10.2.

11 kap.

11 a §

Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i krishanterings- direktivet.

I paragrafen införs en skyldighet för ett värdepappersinstitut med tillstånd till drift av handelsplattformar att avslå en ansökan om att ett finansiellt instrument ska handlas på en handelsplattform eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska handlas på en handelsplattform om Riksgäldskontoret, i dess egenskap av resolutionsmyndighet, begär det. Samma skyldighet gäller om en utländsk resolutionsmyndighet framställer en sådan begäran.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

15 kap.

11 §

Genom den ändrade lydelsen genomförs delar av artikel 64.1 c i krishanteringsdirektivet.

En ny grund för när en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad eller besluta att ett finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel läggs till i första stycket.

De övriga ändringarna i paragrafen är redaktionella. Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

22 kap.

2 a §

Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 64.1 c i krishanterings- direktivet.

I paragrafen införs bestämmelser som innebär att Finansinspektionen, efter Riksgäldskontorets begäran, är skyldig att pröva om förut- sättningarna för handelsstopp är uppfyllda.

Övervägandena finns i avsnitt 19.10.

23 kap.

3 a §

Paragrafen är ny och genomför artiklarna 81.1, 81.2 och 111.1 d i krishanteringsdirektivet.

Första stycket föreskriver en motsvarande underrättelseskyldighet som 13 kap. 4 a och 5 a §§ LBF. Beträffande bestämmelsens närmare inne- börd hänvisas till författningskommentaren till 13 kap. 4 a § LBF.

912

Av andra stycket följer att Finansinspektionens ingripandebefogen- heter enligt 25 kap. ska tillämpas mot ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket 2 lagen om resolution, om företaget har åsidosatt sina skyldigheter enligt första stycket. Bestämmelsen motsvarar 13 kap. 5 a § andra stycket LBF.

Övervägandena finns i avsnitten 15.4 och 28.1.

3 b §

Paragrafen är ny och genomför artikel 5.8 i krishanteringsdirektivet.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får kräva att ett värdepappersbolag ska föra register över ingångna avtal som kan få väsentlig betydelse vid resolution. Inspektionen kan när som helst kräva att bolaget upprättar ett sådant register.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om bl.a. registrens innehåll, se 15 §.

Bestämmelsen motsvarar 15 kap. 8 a § LBF. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.

5 a §

Paragrafen genomför delar av artiklarna 8.2–8.4, 20.5, 20.7, 25.4 och 30.4–30.7 i krishanteringsdirektivet.

I fråga om ändringarna i andra och tredje styckena, se författ- ningskommentarerna till 13 kap. 6 b och 6 d §§ LBF.

Övervägandena finns i avsnitten 7.3, 10.2.6 och 12.8.

12 §

Paragrafens andra stycke är nytt.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen får ta ut avgifter för tillsyn och prövning av ansökningar, anmälningar och underrättelser enligt lagen. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avgifter finns i 15 § 5.

Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

15 §

Paragrafen genomför delar av artikel 5.8 i krishanteringsdirektivet. Ändringen i paragrafen innebär att regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i anslutning till bestämmelsen i 3 b §. I punkten 5 görs en ändring till följd av att ett andra stycke läggs till i 12 §.

Övriga ändringar är redaktionella. Övervägandena finns i avsnitten 10.2.3 och 11.3.

24 kap.

1 a §

Paragrafen är ny och genomför delar av artikel 38.8 och artikel 47.4 i krishanteringsdirektivet.

Prop. 2015/16:5

913

Prop. 2015/16:5 Av paragrafen följer att vissa bestämmelser i detta kapitel inte ska gälla om bestämmelserna aktualiseras som ett resultat av att Riksgäldskontoret har vidtagit vissa åtgärder enligt lagen om resolution. Det rör sig om beslut av Riksgäldskontoret att

1.överföra tillgångar, förpliktelser eller äganderättsinstrument genom användning av försäljningsverktyget (17 kap. 2 § lagen om resolution),

2.minska äganderättsinstrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument (6 kap. 11, 13 eller 14 § lagen om resolution),

3.vidta åtgärder mot ägare (16 kap. 1, 3 eller 4 § lagen om resolution)

eller

4.använda skuldnedskrivningsverktyget (21 kap. 16 § lagen om resolution).

Övervägandena finns i avsnitten 22.5.2 och 22.31.

25 kap.

1 a §

Punkterna 17–20 i första stycket är nya och genomför delar av artikel 111 i krishanteringsdirektivet. Paragrafen behandlas i prop. 2014/15:57

s.36–52 och 72.

Övervägandena finns i avsnitt 28.1.

2 b §

Paragrafen genomför delar av artikel 27.2, delar av artikel 81.2 och delar av artikel 121.2 i krishanteringsdirektivet. Se författningskommentaren till 15 kap. 2 b § LBF.

2 c §

Paragrafen genomför delar av artikel 27.1 i krishanteringsdirektivet. Se författningskommentaren till 15 kap. 2 c § LBF.

25 a kap.

1–6 §§

Paragraferna genomför artikel 29.1–6 i krishanteringsdirektivet. Se författningskommentarerna till 15 a kap. LBF.

När det gäller Lagrådets synpunkter avseende 6 §, se avsnitt 12.6.5.

25 b kap.

1–5 §§

Paragraferna genomför artikel 30 i krishanteringsdirektivet. Se författ- ningskommentarerna till 15 b kap. LBF.

914

32.18Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

30 kap.

8 b §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 84 (särskilt 84.5) i krishanteringsdirektivet.

Bestämmelsen innebär att bl.a. Finansinspektionen får lämna ut upp- gifter som omfattas av sekretess enligt 4 § första stycket till enskilda personer som deltar i resolutionsförfarandet gällande ett kreditinstitut eller ett annat företag som omfattas av lagen (2016:000) om resolution, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestämmelsen innebär ingen skyldighet för myndigheterna att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom deras diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller efter förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.

Vid denna prövning måste myndigheterna också beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.

De enskilda personer som här avses är desamma som har tystnadsplikt enligt 28 kap. 3 § lagen om resolution. För en närmare redogörelse för vilka enskilda personer som berörs hänvisas därför till författnings- kommentaren till den bestämmelsen.

Övervägandena finns i avsnitt 27.8.2.

12 §

Ändringen i paragrafen genomför delar av artikel 84 i krishanterings- direktivet.

Sedan tidigare gäller sekretess enligt denna bestämmelse till skydd för vissa uppgifter om enskildas förhållanden i pågående respektive avslutade ärenden enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut. I ett pågående sådant ärende är sekretessen absolut för uppgift om dels affärs- eller driftförhållande hos berört kreditinstitut, dels ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med institutet. I ett avslutat ärende gäller sekretessen till skydd för institutet om det kan antas att det lider skada om uppgiften röjs. För uppgift om den som står i affärsförbindelse eller motsvarande med institutet gäller absolut sekretess även i ett avslutat ärende. Bestämmelsens utformning innebär att den är tillämplig hos alla de instanser där ärenden om statligt stöd till kreditinstitut kan komma att hanteras. En uppgift som en myndighet har fått i ett sådant ärende från Riksbanken eller Riksgäldskontoret och som omfattas av absolut sekretess enligt i 31 kap. 1 § första stycket eller 31 kap. 2 § OSL, skyddas av motsvarande sekretess i ärendet. Sekretessen gäller dock inte för beslut i ärendet.

Genom ändringen görs bestämmelsen tillämplig i ärenden enligt lagen om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut och i ärenden om statliga stabiliseringsverktyg enligt lagen om resolution. Det innebär att

Prop. 2015/16:5

915

Prop. 2015/16:5 sekretessen för uppgifter i ärenden där statligt stöd till kreditinstitut kan komma i fråga fortsatt gäller med samma räckvidd och styrka som enligt ovan, oavsett om stödet är av förebyggande slag eller ges inom ramen för resolution.

Övriga ändringar i paragrafen är endast redaktionella.

Rubriken närmast före paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

12 a §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 84 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen innebär att motsvarande sekretess som gäller i ärenden enligt 12 § gäller i ärenden om resolution av kreditinstitut, värdepappers- bolag och andra företag som kan bli föremål för resolution enligt lagen om resolution. Se författningskommentaren till den paragrafen.

Med resolutionsärende avses ett ärende som inleds hos Riksgälds- kontoret för att fastställa om förutsättningarna för resolution är uppfyllda för ett företag. Ett sådant ärende kan bl.a. inledas genom Finansinspek- tionens underrättelse till Riksgäldskontoret att ett företag fallerar i den mening som avses i lagen om resolution. Ärendet kan också inledas genom Riksgäldskontorets begäran att Finansinspektionen ska pröva om ett företag fallerar. Dessutom kan ett resolutionsärende inledas inom ramen för det gränsöverskridande samarbetet genom en utländsk resolutionsmyndighets underrättelse att ett företag som den ansvarar för uppfyller förutsättningarna för resolution enligt krishanteringsdirektivet.

Bestämmelsen är emellertid inte tillämplig i den förberedande fasen i krishanteringen. Denna fas består bl.a. i upprättande av återhämtnings- och resolutionsplaner, liksom Finansinspektionens respektive Riksgäldskontorets bedömningar av de planerna. Till den förberedande fasen räknas, utöver arbetet med återhämtnings- och resolutionsplaner, även myndigheternas preventiva åtgärder såsom undanröjande av hinder för resolution, avtal om finansiellt stöd inom koncerner och tidiga ingripanden. För uppgifter i dessa delar gäller i stället sekretess hos Finansinspektionen enligt 30 kap. 4 § OSL och hos Riksgäldskontoret enligt 12 b § samma kapitel.

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

12 b §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 84 i krishanterings- direktivet.

Paragrafen är tillämplig i andra ärenden enligt lagen om resolution än ärenden om statligt stöd som ges genom användning av statliga stabiliseringsverktyg och resolutionsärenden. Ärenden som här avses rör den förberedande fasen i krishanteringen, bl.a. Riksgäldskontorets upprättande av resolutionsplaner och Finansinspektionens ärenden om nedskrivning och konvertering utanför resolution (jfr 12 a §).

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

916

12 c §

Paragrafen, som är ny, genomför delar av artikel 84 i krishanterings- direktivet.

Bestämmelsen innebär att Riksgäldskontoret får lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess enligt 12 a eller 12 b § till enskilda personer som deltar i resolutionsförfarandet gällande ett kreditinstitut eller ett annat företag som omfattas av lagen om resolution, förutsatt att uppgifterna behövs i syfte att planera eller utföra resolutionsåtgärder. Bestämmelsen innebär ingen skyldighet för myndigheten att lämna ut uppgifterna, utan det ligger inom myndighetens diskretion att i det enskilda fallet pröva om uppgifter ska lämnas ut eller inte, en prövning som kan ske på eget initiativ eller efter förfrågan från en sådan enskild som det nu är fråga om.

Vid denna prövning måste myndigheten också beakta om uppgifterna får lämnas ut enligt andra sekretessbestämmelser som är tillämpliga för uppgifterna, exempelvis sekretessbestämmelser till skydd för det allmänna intresset.

Övervägandena finns i avsnitt 27.8.2.

12 d §

Paragrafen, som är ny, genomför delvis artikel 84.4 b i krishanterings- direktivet.

Av paragrafen framgår att sekretessen i avslutat ärende om resolution inte hindrar att en uppgift lämnas ut till en konkursförvaltare eller likvidator enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 6 § lagen om resolution.

Övervägandena finns i avsnitt 27.8.2.

13 §

I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

13 a §

En ny paragraf införs som innebär att sekretessen som gäller enligt 12 a eller 12 b § överförs för uppgifter som Riksgäldskontoret, Finansinspek- tionen eller annan myndighet som deltar i ett resolutionsförfarande lämnar till en annan myndighet. Mottagande myndighet har därmed att tillämpa 12 a eller 12 b § såsom sekundära sekretessbestämmelser.

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

30 §

I bestämmelsen har en följdändring gjorts med anledning av de nya 12 a och 12 b §§.

Övervägandena finns i avsnitt 27.4.

Prop. 2015/16:5

917

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/190		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/59/EU av den 15 maj 2014

om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)Finanskrisen har visat att det finns en klar brist på lämpliga verktyg på unionsnivå för att effektivt hantera kreditinstitut med osunda finanser eller fallissemang och värdepappersföretag (nedan kallade institut). Sådana verktyg behövs särskilt för att förebygga insolvens, eller när insolvens är ett faktum, för att minska de negativa följdverkningarna genom att bevara systemviktiga funktioner inom det berörda institutet. Under krisen var dessa problem en viktig orsak till att medlemsstater tvingades rädda institut med hjälp av skattebetalarnas pengar. Målet för en trovärdig återhämtnings- och resolutionsram är att i största möjliga utsträckning förebygga behovet av sådana åtgärder.

(2)Finanskrisen var systematisk i den bemärkelsen att den påverkade tillgången till finansiering för en stor del av kreditinstituten. För att undvika fallissemang, med följder för hela ekonomin, kräver en sådan kris åtgärder som syftar till att säkra tillgången till finansiering på likvärdiga villkor för alla kreditinstitut som annars är solventa. Sådana åtgärder innebär likviditetsstöd från centralbanker och garantier från medlemsstater för värdepapper som emitterats av solventa kreditinstitut.

(3)Unionens finansiella marknader är mycket integrerade och inbegriper många institut med stor gränsöverskridande verksamhet. Om ett institut med gränsöverskridande verksamhet fallerat, torde detta påverka de finansiella mark nadernas stabilitet i de olika medlemsstater där det är verksamt. Medlemsstaternas oförmåga att ta kontroll över ett institut på obestånd och försätta det i resolution på ett sätt som effektivt förhindrar omfattande systemskador kan undergräva medlemsstaternas ömsesidiga förtroende och den inre marknadens trovärdighet när det gäller finansi ella tjänster. De finansiella marknadernas stabilitet är därför en väsentlig förutsättning för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion.

(1) EUT C 39, 12.2.2013, s. 1. (2) EUT C 44, 15.2.2013, s. 68.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 15 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 maj 2014.

919

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/191

(4)På unionsnivå finns det för närvarande ingen harmonisering av resolutionsförfaranden för institut. För institut använder vissa medlemsstater samma förfaranden som för andra företag som fallerat, i vissa fall anpassade till institut. Mellan medlemsstaterna finns det betydande materiella och formella skillnader mellan lagar och andra författningar om insolvens för institut. Dessutom har finanskrisen visat det faktum att de allmänna insolvens förfarandena för företag inte alltid är lämpliga för institut, eftersom de inte alltid medger tillräckligt snabba ingrepp, fortsatt fungerande kritiska funktioner inom institut och bevarad finansiell stabilitet.

(5)Därför behövs det en ordning som ger myndigheter en trovärdig uppsättning verktyg för att ingripa tillräckligt tidigt och snabbt i institut med osunda finanser eller på obestånd, så att deras kritiska finansiella och ekonomiska funktioner kan fortsätta, samtidigt som det innebär att institutens fallissemang minimalt påverkar ekonomin och det finansiella systemet. Ordningen bör säkerställa att aktieägare bär förluster först och att borgenärer bär förluster efter aktieägare, under förutsättning att ingen borgenär åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med den princip om ”inte sämre villkor för borgenär” som anges i detta direktiv. Med nya befogenheter bör myndigheterna t.ex. kunna säkra oavbruten tillgång till insättningar och betalningstransaktioner, vid behov sälja bärkraftiga delar av institutet och fördela förluster på ett rimligt och förutsägbart sätt. Med de målen bör en destabilisering av finansiella marknader kunna undvikas och skattebetalarnas kostnader minimeras.

(6)Den pågående översynen av regelverket, särskilt förstärkningen av kapital- och likviditetsbuffertar och bättre verktyg för makrotillsynspolitik, bör minska sannolikheten för framtida kriser och öka institutens motståndskraft mot ekonomisk stress, oavsett om detta orsakas av systemstörningar eller händelser som är specifika för det enskilda institutet. Det är dock inte möjligt att utforma ett regelverk eller tillsynsramar som kan hindra de instituten från att någonsin råka i svårigheter. Medlemsstaterna bör därför vara förberedda och ha lämpliga återhämtnings- och resolutionsverktyg för att hantera situationer med både systemkriser och enskilda institut som fallerar. Sådana verktyg bör innefatta mekanismer som gör det möjligt för myndigheterna att effektivt hantera institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

(7)När sådana befogenheter utövas och åtgärderna vidtas bör de omständigheter under vilka fallissemang uppstår beaktas. Om problemet uppstår i ett enskilt institut och resten av det finansiella systemet inte berörs bör myndigheterna kunna utöva sina resolutionsbefogenheter utan större hänsyn till spridningseffekter. I ett skört läge bör dock större hänsyn tas för att undvika destabilisering av finansiella marknaderna.

(8)Resolution av ett institut för att säkra dess fortlevnad kan som en sista åtgärd innebära statliga finansstabiliserings verktyg, inbegripet tillfälligt offentligt ägande. Det är därför avgörande att utforma resolutionsbefogenheterna och finansieringsarrangemangen för resolution på ett sådant sätt att skattebetalarna blir förmånstagare till alla överskott som kan bli resultatet av att ett institut räddas tillbaka till stabil grund av myndigheterna. Ansvar och övertagande av risk bör åtföljas av en belöning.

(9)Vissa medlemsstater har redan ändrat lagstiftningen och infört mekanismer för resolution av fallerande institut, och andra har meddelat sina avsikter att införa sådana mekanismer, om de inte antas på unionsnivå. Avsaknaden av gemensamma villkor, befogenheter och förfaranden för resolution av institut torde utgöra ett hinder för en väl fungerande inre marknad samt hindra samarbete mellan nationella myndigheter vid hanterandet av fallerande gränsöverskridande institutkoncerner. Så är särskilt fallet när olika angreppssätt gör att nationella myndigheter inte har samma kontrollmöjligheter eller möjligheter att försätta institut i resolution. Skiljaktiga resolutionsför faranden kan göra att institutens finansieringskostnader påverkas olika i olika medlemsstater och snedvrida kon kurrensen mellan institut. Effektiva resolutionsförfaranden i alla medlemsstater krävs för att säkerställa att instituts etableringsfrihet på den inre marknaden inte begränsas av hemmedlemsstatens finansiella kapacitet att hantera institutens fallissemang.

(10)Dessa hinder bör undanröjas och regler bör antas för att säkerställa att inremarknadsbestämmelserna inte åsido sätts. I detta syfte bör resolutionsregler för institut bli föremål för gemensamma harmoniserade minimiregler.

920

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/192		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(11)För att säkerställa överensstämmelse med gällande unionslagstiftning om finansiella tjänster och största möjliga finansiella stabilitet över hela spektrumet av institut, bör resolutionsordningen tillämpas på institut och med beaktande av tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (1) och Europaparlamen tets och rådets direktiv 2013/36/EU (2). Ordningen bör också tillämpas på finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (3), finansiella holdingföretag med blandad verksamhet samt finansinstitut, om de senare är dotterföretag till ett institut eller till ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag med blandad verksamhet och som omfattas av tillsynen över moderbolaget på grundval av gruppbaserad tillsyn. Krisen har visat att om en företagsenhet i en koncern blir insolvent, kan detta snabbt påverka hela koncernens solvens och på detta sätt få sin egen systempåverkan. I de företagsenheternas fall bör myndigheter därför ha effektiva handlingsmöjligheter för att kunna förebygga spridningseffekter och utforma en heltäckande resolutionslösning för koncernen, i och med att en enskild företagsenhets fallissemang snabbt kan påverka hela koncernens solvens.

(12)För att säkerställa en enhetlig rättslig ram bör centrala motparter enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 (4) och värdepapperscentraler enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets kommande förordning om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepappers centraler kunna omfattas av ett separat lagstiftningsinitiativ för att inrätta en återhämtnings- och resolutionsram för de företagsenheterna.

(13)Användningen av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter enligt detta direktiv kan inkräkta på aktieägares och borgenärers rättigheter. Myndigheternas befogenhet att utan aktieägarnas medgivande överföra ett instituts aktier eller helt eller delvis överföra dess tillgångar till en privat köpare påverkar särskilt aktieägares äganderätt. Dessutom kan likabehandlingen av borgenärer påverkas av befogenheten att kunna besluta vilka skulder som ska lyftas ur ett fallerande institut, för att trygga fortsatt tillhandahållande av tjänster och undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten. Följaktligen bör resolutionsåtgärder endast vidtas i de fall där de är nödvändiga av hänsyn till allmänintresset, och alla eventuella ingrepp i aktieägares och borgenärers rättigheter till följd av reso lutionsåtgärder bör vara förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). I synnerhet gäller att skiljaktig behandling av borgenärer i samma klass inom ramen för reso lutionsåtgärder bör motiveras av allmänintresset och stå i proportion till de risker som hanteras och bör varken direkt eller indirekt vara diskriminerande på grund av nationalitet.

(14)Myndigheter bör beakta vilken art av affärsverksamhet som ett institut bedriver, dess aktieägarstruktur, juridiska form, riskprofil, storlek, juridiska ställning och graden av sammanlänkning med andra institut eller med finans systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos institutets verksamheter, samt om institutet ingår i ett institutionellt skyddssystem eller är underställt andra former av solidariskt ansvar, om det utför några investerings tjänster eller driver någon verksamhet, och om dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansiella marknaderna, andra institut, finansieringsvillkor eller ekonomin i stort, i samband med återhämtnings- och resolutionsplaner, och vid använd ning av olika tillgängliga befogenheter och verktyg bör de säkerställa att ordningen tillämpas på ett lämpligt och proportionerligt sätt samt att de administrativa bördorna i samband med förpliktelsen att utarbeta återhämtnings- och resolutionsplaner minimeras. Innehållet och informationen som preciseras i detta direktiv och i dess bilaga sätter minimistandarden för institut med uppenbar systemrelevans, men myndigheterna är tillåtna att specifikt tillämpa andra och betydligt mer begränsade krav på återhämtnings- och resolutionsplanering och information för ett institut och med mindre frekventa uppdateringar än ett år. För ett litet institut med låg grad av samman

länkning och komplexitet skulle en återhämtningsplan kunna begränsas till viss basinformation om dess struktur, utlösare för återhämtningsåtgärder och återhämtningsval. Om ett institut skulle tillåtas att bli insolvent


(1)	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap
(2)	persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om
	tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG
(3)	och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).
	Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag
	och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG,
	92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EUT L 35,
	11.2.2003, s. 1).

(4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och trans aktionsregister (EUT L 201, 7.2.2012, s. 1).

921

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/193

skulle resolutionsplanen kunna begränsas. Dessutom bör ordningen tillämpas så att finansiella marknaders stabilitet inte äventyras. Särskilt i situationer som kännetecknas av mer övergripande problem eller till och med tvivel om många instituts motståndskraft är det avgörande att myndigheterna beaktar spridningsriskerna av de åtgärder som vidtas avseende ett enskilt institut.

(15)För att säkerställa behovet av snabba ingrepp, garantera oberoendet gentemot ekonomiska aktörer och undvika intressekonflikter bör medlemsstaterna välja offentliga administrativa myndigheter eller myndigheter med förvalt ningsbefogenheter att utföra resolutionsfunktionerna och resolutionsuppgifterna enligt detta direktiv. Medlems staterna bör se till att de resolutionsmyndigheterna får adekvata resurser. Att offentliga myndigheter utses bör inte utesluta delegering, under en resolutionsmyndighets ansvar. Det är dock inte nödvändigt att exakt föreskriva vilken eller vilka slags myndigheter medlemsstaterna bör utse till resolutionsmyndighet. Även om en harmonisering här kan underlätta samordningen, skulle den väsentligt inkräkta på medlemsstaternas författningar och förvalt ningssystem. Tillräcklig samordning kan ändå uppnås med ett mindre inkräktande krav: att alla nationella myn digheter som handlägger resolution av institut bör vara företrädda i resolutionskollegier som samordnar över gränserna eller på unionsnivå. Medlemsstater bör därför fritt kunna välja vilka myndigheter som ska tillämpa de resolutionsverktyg och utöva de befogenheter som föreskrivs i detta direktiv. När en medlemsstat utser den myndighet som ansvarar för tillsyn över institut (nedan kallad behörig myndighet) till resolutionsmyndighet bör lämpliga strukturarrangemang finnas för att separera tillsyns- och resolutionsfunktionerna. Den separationen bör inte hindra resolutionsfunktionen från att få tillgång till all information som tillsynsfunktionen har tillgång till.

(16)Med tanke på vilka konsekvenser ett instituts fallissemang kan få för en medlemsstats finansiella system och ekonomi och att offentliga medel kan krävas för en krislösning, bör finansministerierna eller andra relevanta ministerier i medlemsstaterna redan på ett tidigt stadium involveras i krishantering och resolution.

(17)En effektiv resolution av institut eller koncernenheter som verkar över hela unionen kräver ett samarbete mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter inom tillsyns- och resolutionskollegier i alla led som omfattas av detta direktiv, från förberedandet av återhämtnings- och resolutionsplaner till institutets faktiska resolution. I händelse av oenighet mellan nationella myndigheter om beslut om institut som ska fattas i enlighet med detta direktiv, bör den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (1) i de fall som anges i detta direktiv, som en sista utväg svara för medling. I vissa fall föreskrivs i detta direktiv bindande medling från EBA:s sida i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Sådan bindande medling förhindrar inte icke-bindande medling i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010 i andra fall.

(18)När det gäller resolution av institut eller koncerner som verkar över hela unionen bör de beslut som fattas också syfta till att bevara den finansiella stabiliteten och minimera de ekonomiska och sociala effekterna i den medlems stat där institutet eller koncernen verkar.

(19)För att effektivt hantera fallerande institut bör myndigheterna ha befogenhet att vidta förberedande och förebyg gande åtgärder.

(20)Med hänsyn till utökningen av EBA:s ansvarsområden och uppgifter som följer av detta direktiv, bör Europapar lamentet, rådet och kommissionen säkerställa att tillräckliga personalresurser och finansiella medel ställs till för fogande utan dröjsmål. I detta syfte bör det förfarande för fastställande och genomförande av samt kontroll över dess budget som anges i artiklarna 63 och 64 i förordning (EU) nr 1093/2010 ta vederbörlig hänsyn till de uppgifterna. Europaparlamentet och rådet bör se till att högsta effektivitetsstandarder uppfylls.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

922

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/194		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(21)Det är viktigt att institut utarbetar och regelbundet uppdaterar återhämtningsplaner med åtgärder som de ska vidta för återställandet av sin finansiella ställning efter en betydande försämring. Planerna bör vara detaljerade och baseras på realistiska antaganden om en rad olika detaljerade och strikta scenarier. Kravet på att ta fram en återhämtningsplan bör dock tillämpas proportionerligt och återspegla institutets eller koncernens systemvikt och dess sammanlänkningar, även genom ömsesidiga garantiordningar. Sålunda bör det krävas att planen anger institutets finansieringskällor, även genom finansiering i form av ömsesidiga garantier eller skyldigheter, och i vilken utsträckning man rimligen kan påräkna koncernens stöd. Det bör krävas att institut lämnar in sina planer till behöriga myndigheter för en fullständig bedömning, inklusive av om planerna är heltäckande och om de i tid torde kunna återställa ett instituts bärkraft, även under perioder av allvarlig finansiell stress.

(22)Återhämtningsplaner bör omfatta möjliga åtgärder som institutets ledning skulle kunna vidta när villkoren för tidigt ingripande är uppfyllda.

(23)Vid bedömningen av huruvida åtgärder från den privata sektorn kan förhindra att institutet fallerar inom en rimlig tid bör den berörda myndigheten beakta effektiviteten av åtgärder för tidigt ingripande som vidtas inom den tidsram som bestämts i förväg av den behöriga myndigheten. När det gäller koncernåterhämtningsplaner bör potentiella följder av återhämtningsåtgärder i alla medlemsstater där koncernen verkar beaktas vid utarbetandet av planerna.

(24)Om ett institut inte lägger fram en lämplig återhämtningsplan, bör de behöriga myndigheterna ha befogenhet att kräva att det vidtar åtgärder som är nödvändiga för att avhjälpa planens väsentliga brister. Det kravet kan påverka näringsfriheten som garanteras genom artikel 16 i stadgan. Begränsningen av denna grundläggande rättighet är dock nödvändig för att uppfylla målen om finansiell stabilitet. En sådan begränsning är särskilt nödvändig för att stärka institutens verksamhet och undvika att de växer för mycket eller tar alltför stora risker, utan att kunna hantera bakslag och förluster och återställa sin kapitalbas. Begränsningen är proportionerlig, eftersom den möj liggör förebyggande åtgärder i den utsträckning som är nödvändig för att ta itu med bristerna, och är därför förenlig med artikel 52 i stadgan.

(25)Resolutionsplanering är en nyckelkomponent i effektiv resolution. Myndigheterna bör ha all nödvändig infor mation för att identifiera kritiska funktioner och säkerställa att dessa kan upprätthållas. Innehållet i en resolutions plan bör dock stå i proportion till institutets eller koncernens systemvikt.

(26)Eftersom instituten har en unik kunskap om den egna verksamheten och de problem som kan uppstå i samband med denna, bör resolutionsmyndigheterna ta fram resolutionsplanerna bland annat på grundval av den information som tillhandahålls av det berörda institutet.

(27)För att proportionalitetsprincipen ska kunna följas och en alltför stor administrativ börda ska kunna undvikas bör behöriga myndigheter och, när så är lämpligt, resolutionsmyndigheter ha möjlighet att, i de begränsade fall som anges i detta direktiv, från fall till fall bevilja undantag från de krav som avser utarbetande av återhämtnings- och resolutionsplaner. Sådana fall innefattar institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 21 i direktiv 2013/36/EU och institut som ingår i ett institutionellt skyddssystem i enlighet med artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013. I varje fall bör ett undantag endast beviljas på de villkor som anges i det här direktivet.

(28)Med hänsyn till kapitalstrukturen för institut som är underställda en central företagsenhet bör, vid tillämpningen av detta direktiv, de instituten inte vara ålagda att var för sig upprätta separata återhämtnings- och resolutionsplaner enbart på grund av att den centrala företagsenheten som de är underställda står under direkt tillsyn från Europeiska centralbanken.

923

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/195

(29)Resolutionsmyndigheter bör, på grundval av de berörda resolutionsmyndigheternas bedömning av möjligheterna till resolution, ha befogenhet att kräva ändringar av ett instituts eller koncerners struktur och organisation, direkt eller indirekt genom de behöriga myndigheterna, att vidta åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga för att minska eller undanröja väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg och säkerställa att berörda företagsenheter kan försättas i resolution. Alla instituts potentiella systempåverkan gör det viktigt att myndighe terna har möjlighet att försätta vilka institut som helst i resolution för att bevara den finansiella stabiliteten. Av hänsyn till rätten till näringsfriheten enligt artikel 16 i stadgan, bör myndigheternas bestämmanderätt begränsas till vad som är nödvändigt för att förenkla institutets struktur och drift och därmed underlätta dess resolution. Alla åtgärder som vidtas i detta syfte bör vara förenliga med unionsrätten. Åtgärder bör varken direkt eller indirekt vara diskriminerande på grund av nationalitet och bör ytterst motiveras av allmänintresset av finansiell stabilitet.

Dessutom bör en åtgärd inte gå utöver vad som är absolut nödvändigt för att uppnå de tänkta målen. Vid övervägandet av vilka åtgärder som ska vidtas, bör resolutionsmyndigheter beakta varningar och rekommendatio ner från Europeiska systemrisknämnden, inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 (1).

(30)Insatser för att åtgärda eller undanröja hinder för ett instituts eller en koncerns resolution bör inte hindra dessa från att utöva sin etableringsfrihet enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(31)Återhämtnings- och resolutionsplaner bör inte förutsätta tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller utsätta skattebetalarna för risker för förluster.

(32)Den koncernbehandling av återhämtnings- och resolutionsplanering som föreskrivs i detta direktiv bör tillämpas på alla institutkoncerner som står under gruppbaserad tillsyn, inbegripet företag som har ett förhållande till varandra enligt artikel 22.7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (2). Återhämtnings- och resolutionspla nerna bör beakta den relevanta koncernens finansiella och tekniska struktur samt dess affärsstruktur. Om enskilda återhämtnings- och resolutionsplaner för institut som ingår i en koncern utarbetas bör berörda myndigheter i största möjliga mån eftersträva samstämmighet med återhämtnings- och resolutionsplaner för resten av koncernen.

(33)Som allmän regel bör gälla att koncernåterhämtnings- och koncernresolutionsplaner utarbetas för hela koncernen och att åtgärder i sådana anges med avseende på såväl ett moderinstitut som på samtliga enskilda dotterföretag som ingår i en koncern. De berörda myndigheterna bör i samverkan inom ett resolutionskollegium göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om bedömningen och antagandet av de planerna. I specifika fall där en enskild återhämtnings- respektive resolutionsplan har utarbetats bör tillämpningsområdet för den koncer nåterhämtningsplan som bedömts av den samordnande tillsynsmyndigheten eller den koncernresolutionsplan som resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattat beslut om emellertid inte omfatta de koncernenheter för vilka enskilda planer har bedömts eller utarbetats av de berörda myndigheterna.

(34)När det gäller koncernresolutionsplaner bör de potentiella effekterna av resolutionsåtgärderna i alla medlemsstater där koncernen verkar särskilt beaktas vid utarbetandet av koncernresolutionsplanerna. Resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där koncernen har dotterföretag bör delta i utarbetandet av planen.

(35)Återhämtnings- och resolutionsplaner bör när så är lämpligt inbegripa förfaranden för information till och samråd med anställda och deras representanter under hela återhämtnings- och resolutionsprocessen. I det avseendet bör i tillämpliga fall kollektivavtal eller andra arrangemang som arbetsmarknadens parter fastställt efterlevas, liksom nationell rätt och unionsrätten om fackföreningars och arbetstagarföreträdares deltagande i omstrukturering av företag.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

924

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/196		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(36)Med tanke på hur känslig informationen i återhämtnings- och resolutionsplaner är bör sekretessbelagd information i dessa omfattas av sekretessbestämmelserna enligt detta direktiv.

(37)De behöriga myndigheterna bör översända återhämtningsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda resolutionsmyndigheterna, som i sin tur bör översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de behöriga myndigheterna, så att samtliga berörda myndigheter är fullständigt informerade.

(38)Finansiellt stöd från en företagsenhet i en multinationell koncern till en annan i samma koncern omfattas för närvarande av en rad begränsningar enligt vissa medlemsstaters nationella rätt. Syftet med dessa är att skydda varje företagsenhets borgenärer och aktieägare. Emellertid tar de ingen hänsyn till företagsenheternas ömsesidiga bero ende inom en viss koncern. Det är därför lämpligt att uppställa villkor för finansiellt stöd mellan företagsenheter i multinationella institutkoncerner, för säkerställande av hela koncernens finansiella stabilitet utan att äventyra likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger stödet. Finansiellt stöd mellan koncernenheter bör vara frivilligt och föremål för lämpliga skyddsåtgärder. Det är lämpligt att medlemsstaterna inte direkt eller indirekt förenar utövandet av etableringsrätten med villkor om att det finns ett avtal om finansiellt stöd. Bestämmelserna om koncerninternt finansiellt stöd i detta direktiv inverkar inte på avtalsgrundade eller lagstadgade ansvarssystem mellan institut som skyddar de medverkande instituten genom ömsesidiga garantier och motsvarande arrange mang. Om en behörig myndighet begränsar eller förbjuder koncerninternt finansiellt stöd och om koncernåter hämtningsplanen hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd bör ett sådant förbud eller en sådan begränsning anses vara en väsentlig förändring som föranleder en översyn av resolutionsplanen.

(39)Under återhämtningsfasen och fasen med tidigt ingripande enligt detta direktiv bör aktieägarna behålla fullt ansvar för och kontroll över institutet, utom när en tillfällig förvaltare utsetts av den behöriga myndigheten. De bör inte längre behålla sådant ansvar när institutet väl satts under resolution.

(40)För att säkerställa bevarad finansiell stabilitet är det viktigt att behöriga myndigheter kan åtgärda ett instituts försämrade finansiella och ekonomiska situation, innan detta når en punkt där myndigheterna inte har något annat alternativ än att försätta det i resolution. I det syftet bör behöriga myndigheter ges befogenheter att ingripa tidigt, inklusive befogenheten att utse en tillfällig förvaltare för att antingen ersätta eller tillfälligt arbeta tillsammans med ett instituts ledningsorgan och verkställande ledning. Den tillfällige förvaltarens uppgift bör vara att utöva alla befogenheter som ges denne, i syfte att verka för lösningar som återställer institutets finansiella ställning. Till sättandet av den tillfällige förvaltaren får dock inte på otillbörligt sätt inkräkta på aktieägarnas eller ägarnas rättigheter eller avvika från formella förfarandekrav som fastställs i unionens eller medlemsstaternas bolagsrätt och bör följa unionens eller medlemsstaternas internationella skyldigheter när det gäller investeringsskydd. Befo genheter att tidigt ingripa bör även inbegripa de som redan anges i direktiv 2013/36/EU för andra fall än tidigt ingripande och fall där det anses nödvändigt att återställa ett instituts finanser.

(41)Resolutionsramen bör sörja för att finansinstitut träder i resolution i tid, innan det är insolvent och innan hela kapitalbasen förbrukats. Resolution bör inledas när en behörig myndighet, efter samråd med en resolutionsmyn dighet, fastställer att ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att sådana alternativa åtgärder som anges i detta direktiv inom rimlig tid skulle kunna förhindra att det fallerar. I undantagsfall får medlemsstaterna föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten, efter samråd med den behöriga myndigheten, får avgöra huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det faktum att ett institut inte uppfyller villkoren för auktorisation bör i sig inte motivera att det träder i resolution, särskilt om institutet fortfarande är, eller sannolikt är, bärkraftigt. Ett institut bör anses fallera, eller sannolikt komma att fallera inom den närmaste framtiden, när det bryter mot eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att bryta mot kraven för fortsatt auktorisation, när institutets tillgångar understiger eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att understiga dess skulder, när institutet är eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att vara oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning, eller när institutet kräver extraordinärt offentligt finansiellt stöd, utom under de särskilda omständigheter som anges i detta direktiv. Enbart behovet av ett brådskande likviditetsstöd från en centralbank bör inte vara ett villkor som ger tillräckligt stöd för att ett institut är eller inom den närmaste framtiden kommer att bli oförmöget att betala sina skulder när de förfaller till betalning.

925

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/197

Om den faciliteten garanteras av en stat bör ett institut som utnyttjar en sådan facilitet bli föremål för reglerna om statligt stöd. För att bevara den finansiella stabiliteten, bland annat vid systembetingad likviditetsbrist, bör statliga garantier för centralbankers likviditetsfaciliteter eller statliga garantier för nyligen emitterade skulder för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi inte utlösa resolution, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda. Särskilt bör de statliga garantiåtgärderna godkännas enligt regelverket om statligt stöd och bör inte vara en del av ett större stödpaket, och användningen av garantiåtgärderna bör vara strikt tidsbegränsad. Garantier för aktieägares fordringar bör förbjudas. När en garanti ges för nyligen emitterade skulder som inte är kapitalandelar bör med lemsstaten säkerställa att institutet ger tillräcklig ersättning för garantin. Dessutom bör tillhandahållande av ex traordinärt offentligt finansiellt stöd inte utlösa resolution i de fall där en medlemsstat, som en säkerhetsåtgärd, förvärvar en kapitalandel i ett institut, inbegripet i ett offentligägt institut, som uppfyller sina kapitalkrav. Detta kan till exempel vara fallet när ett institut på grund av utfallet av ett scenariobaserat stresstest eller motsvarande test som utförs av makrotillsynsmyndigheter som innehåller ett krav som syftar till upprätthålla finansiell stabilitet i samband med en systemkris, är tvunget att anskaffa nytt kapital men inte kan anskaffa kapital privat på mark naderna. Ett institut bör inte anses fallera eller sannolikt komma att fallera av den enda anledningen att extraor dinärt offentligt finansiellt stöd gavs innan detta direktiv trädde i kraft. Tillgång till likviditetsstöd, inbegripet akut likviditetsstöd från centralbanker, kan slutligen utgöra statligt stöd enligt reglerna om statligt stöd.

(42)Vid en resolution av en koncern med gränsöverskridande verksamhet bör alla resolutionsåtgärder beakta de potentiella effekterna av resolutionen i alla de medlemsstater där institutet eller gruppen bedriver verksamhet.

(43)Resolutionsmyndigheternas befogenheter bör även tillämpas på holdingföretag, om holdingföretaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och även ett dotterföretag, inom unionen eller i ett tredjeland, fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Dessutom bör resolutionsmyndigheternas befogenheter också omfatta holdingföretaget, om ett eller flera institut som är dess dotterföretag uppfyller villkoren för resolution eller ett tredjelandsinstitut uppfyller villkoren för resolution i det tredjelandet och verktygen och befogenheterna för detta måste tillämpas på holding företaget för att kunna försätta ett eller flera av dess dotterföretag eller hela koncernen i resolution, detta gäller utan hinder av om holdingföretaget inte har fallerat eller sannolikt kommer att fallera.

(44)Om ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, bör nationella resolutionsmyndigheter ha en harmoni serad minsta uppsättning verktyg och befogenheter för resolution. Användningen bör regleras av allmänna villkor, syften och allmänna principer. När resolutionsmyndigheten har fattat beslutet om att institutet ska bli föremål för resolution, bör normala insolvensförfaranden inte komma i fråga, utom i fall där de behöver kombineras med användningen av resolutionsverktyg och på initiativ av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna bör kunna ge resolutionsmyndigheterna befogenheter och verktyg utöver dem som de har enligt detta direktiv. Användningen av de kompletterande verktygen och befogenheterna bör emellertid vara förenlig med principerna och målen för resolution enligt detta direktiv. Särskilt bör användningen av sådana verktyg eller befogenheter inte inkräkta på en effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.

(45)För att undvika s.k. moralisk risk bör alla fallerade institut, oberoende av storlek och sammanlänkningar, kunna utträda från marknaden utan att detta leder till systemstörningar. Ett fallerat institut bör i princip avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Emellertid kan avveckling enligt sådana normala förfaranden äventyra den finansiella stabiliteten, tillhandahållandet av kritiska funktioner och inverka på insättarskyddet. I ett sådant fall är det högst sannolikt att det skulle föreligga ett allmänintresse i att försätta institutet i resolution och tillämpa resolutions verktygen snarare än att använda normala insolvensförfaranden. Målen med resolution bör därför vara att säker ställa kontinuitet för kritiska funktioner för att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten, för att skydda offentliga medel genom att minimera att fallerade institut förlitar sig på extraordinärt offentligt finansiellt

stöd till fallerade institut och för att skydda garanterade insättare, investerare, kundmedel och kundtillgångar.

(46)Det bör alltid övervägas att ett fallerat institut avvecklas genom normala insolvensförfaranden innan resolutions verktyg tillämpas. Ett fallerat institut bör genom användning av resolutionsverktyg i största möjliga utsträckning drivas vidare med användning av privata medel. Detta kan antingen ske genom försäljning till eller samman slagning med en privat köpare, genom att institutets skulder skrivs ned eller dess skulder konverteras till aktier för en rekapitalisering.

926

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/198		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(47)När resolutionsmyndigheter använder resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vidta alla nödvändiga åtgärder för att tillse att resolutionsåtgärder vidtas i enlighet med vissa principer, bl.a. att aktieägare och borgenärer bär en rimlig del av förlusterna, att ledningen i princip byts ut, att institutets resolutionskostnader minimeras och att borgenärer med samma förmånsrätt behandlas likvärdigt. I synnerhet gäller att skiljaktig behandling av borgenärer i samma klass av förmånsrätt inom ramen för resolutionsåtgärder bör motiveras av allmänintresset och varken direkt eller indirekt vara nationellt diskriminerande. När användningen av resolutions verktyg även inbegriper beviljande av statligt stöd, bör ingripandena bedömas i enlighet med de relevanta be stämmelserna om statligt stöd. Statligt stöd kan bland annat förekomma, om resolutions- eller insättningsgaran timedel används för att bistå resolutionen av fallerade institut.

(48)När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vid behov informera och samråda med de anställda och deras representanter. I tillämpliga fall bör kollektivavtal eller andra arrangemang som fastställts av arbetsmarknadens parter beaktas fullt ut i det avseendet.

(49)Begränsandet av aktieägares och borgenärers rättigheter bör följa artikel 52 i stadgan. Resolutionsverktyg bör därför bara tillämpas på de institut som fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och bara om det är nödvändigt för att tillgodose det allmänna intresset av finansiell stabilitet. I synnerhet bör resolutionsverktyg tillämpas om institutet inte kan avvecklas genom normala insolvensförfaranden och utan att destabilisera det finansiella systemet, om åtgärderna krävs för att trygga en snabb överföring och upprätthålla systemviktiga funktioner, och om det inte finns några rimliga utsikter till andra alternativa privata lösningar, inklusive kapitaltillskott från befintliga aktieägare eller någon tredje part, tillräckligt för att återställa institutets fulla bärkraft. Vid tillämpning av resolutionsåtgärder och utövandet av resolutionsbefogenheter bör dessutom proportionalitetsprincipen och särdragen i ett kreditinsti tuts juridiska form beaktas.

(50)Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionerligt. Om aktieägare och borgenärer påverkas bör de inte drabbas av större förluster än vad de skulle ha burit om institutet hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutions beslutet fattas. Om delar av tillgångarna hos ett institut under resolution överförts till en privat köpare eller en brobank, bör institutets återstående del avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer som blir föremål för institutets avvecklingsförfaranden bör skyddas, genom att vid avvecklingen vara berättigade att för sina fordringar inte få ut lägre belopp, eller kompensation, än vad de hade fått ut om hela institutet hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden.

(51)För att säkra aktieägares och borgenärers rätt, bör tydliga skyldigheter fastställas för värderingen av tillgångar och skulder hos institutet under resolution och, i de fall där det krävs enligt detta direktiv, en värdering av hur aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om hela institutet hade avvecklats genom normala insolvensför faranden. Det bör vara möjligt att inleda en värdering redan under den tidiga ingripandefasen. Innan någon resolutionsåtgärd vidtas, bör en rättvis och realistisk värdering göras av institutets tillgångar och skulder. Sådana värderingar bör bli föremål för en rätt att överklaga endast tillsammans med resolutionsbeslutet. I de fall där det krävs enligt detta direktiv bör det dessutom, efter att resolutionsverktygen tillämpats, genomföras en efterhands jämförelse mellan den behandling som aktieägare och borgenärer faktiskt fått och hur de skulle ha behandlats vid normala insolvensförfaranden. Om det konstateras att aktieägare och borgenärer som betalning, eller kompensa tion för, sina fordringar fått ut ett motsvarande lägre belopp än vad de hade erhållit vid normala insolvens förfaranden, bör de i de fall där det krävs inom ramen för detta direktiv ha rätt att få ut mellanskillnaden. I motsats till värderingen före resolutionsåtgärden bör det vara möjligt att bestrida den jämförelsen separat från resolutions beslutet. Medlemsstaterna bör ha frihet att besluta om förfarandet för hur utbetalning av eventuell mellanskillnad ska ske till aktieägare och borgenärer. Den eventuella mellanskillnaden bör betalas med hjälp av de finansiella arrangemang som fastställs i enlighet med detta direktiv.

(52)Det är viktigt att förlusterna fastställs när institutet har fallerat. Värderingen av sådana instituts tillgångar och skulder bör baseras på rättvisa, försiktiga och realistiska antaganden vid tidpunkten då resolutionsverktygen används. Värdet på skulderna bör dock inte påverkas av värderingen av institutets finansiella ställning. Det bör vara möjligt för resolutionsmyndigheterna att i brådskande fall skyndsamt värdera ett sådant instituts tillgångar eller skulder. Den värderingen bör vara provisorisk och tillämpas till dess att en oberoende värdering görs. De

927

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/199

bindande tekniska standarderna från EBA avseende värderingsmetoderna bör fastställa ett ramverk med principer som ska tillämpas vid utförandet av sådana värderingar och bör möjliggöra att olika specifika metoder tillämpas av resolutionsmyndigheter och, när så är lämpligt, oberoende värderare.

(53)Det krävs skyndsamma och samordnade åtgärder för att behålla marknadens förtroende och minimera spridnings effekterna. När det har bedömts att ett institut fallerat eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några rimliga utsikter att någon annan alternativ åtgärd från privata sektorn eller tillsynsåtgärd inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar, bör resolutionsmyndigheterna vidta lämpliga och samordnade resolutions åtgärder i allmänhetens intresse utan dröjsmål. Resolutionsmyndigheter bör kunna vidta resolutionsåtgärder utan att först vara skyldiga att använda tidiga insatsbefogenheter, om omständigheterna för ett instituts fallissemang föranleder detta, särskilt i en eventuellt brådskande situation.

(54)Resolutionsmyndigheterna bör när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de åtgärder som anges i reso lutionsplanerna såvida resolutionsmyndigheterna inte, med beaktande av omständigheterna i fallet, gör bedöm ningen att målen skulle uppnås effektivare genom att vidta åtgärder som inte anges i resolutionsplanerna.

(55)Resolutionsverktygen bör, om inget annat uttryckligen anges i detta direktiv, användas före eventuella offentliga kapitaltillskott eller motsvarande extraordinärt offentligt finansiellt stöd till ett institut. Detta bör emellertid inte förhindra användning av medel från insättningsgarantisystem eller resolutionsfonder för att absorbera förluster som insättare som omfattas av garantin eller diskretionärt undantagna borgenärer annars skulle ha drabbats av. Rele vanta bestämmelser om statligt stöd bör i det avseendet följas vid användning av extraordinärt offentligt finansiellt stöd, resolutionsfonder, eller insättningsgarantisystem, för att bistå resolutionen av fallerade institut.

(56)Problem på finansiella marknader i unionen som uppstår till följd av systemomfattande händelser kan få negativa effekter på unionens ekonomi och medborgare. Därför bör resolutionsverktyg utformas och vara lämpliga för att möta en bred uppsättning av i hög grad oförutsägbara scenarier, med beaktande av att det kan vara en skillnad mellan ett enstaka institut i kris och en bredare systemomfattande bankkris.

(57)När kommissionen bedömer statligt stöd enligt artikel 107 i EUF-fördraget genom de statliga stabiliseringsverktyg som avses i detta direktiv, bör den göra en separat bedömning huruvida de statliga stabiliseringsverktyg som anmälts inte strider mot någon relaterad bestämmelse i unionsrätten, inbegripet bestämmelser avseende minimi förlustabsorberingskravet på 8 % i detta direktiv, samt huruvida det föreligger en mycket exceptionell situation med en systemkris som motiverar tillgripandet av de verktygen enligt detta direktiv, och samtidigt säkerställa lika spelregler på den inre marknaden. I enlighet med artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget ska denna bedömning göras innan något statligt stabiliseringsverktyg får börja tillämpas.

(58)Tillämpningen av statliga stabiliseringsverktyg bör vara budgetneutrala på medellång sikt.

(59)Resolutionsverktygen bör omfatta en försäljning av verksamheten vid eller aktierna i institutet under resolution, inrättande av ett broinstitut, avskiljande av lönsamma tillgångar från osäkra eller underpresterande tillgångar hos det fallerade institutet samt skuldnedskrivning (”bail-in”) för aktieägarna och borgenärerna.

(60)Om resolutionsverktygen har använts för att överföra ett instituts systemviktiga tjänster eller bärkraftiga verk samhet till en företagsenhet med sunda finanser, exempelvis en privat köpare eller ett broinstitut, bör resten av verksamheten avvecklas, vilket bör ske inom en lämplig tidsram, med beaktande av behovet av att det fallerade institutet tillhandahåller tjänster eller bistår köparen eller broinstitutet vid fortsättandet av de verksamheter eller tjänster som överförts till dessa.

928

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/200		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(61)Verktyget försäljning av verksamhet bör kunna ge myndigheterna möjlighet att avyttra institutet eller delar av dess verksamhet till en eller flera köpare, utan aktieägarnas medgivande. Vid tillämpningen av detta verktyg bör myndigheterna vidta åtgärder för saluföring av det institutet eller en del av dess verksamhet genom ett öppet, transparent och icke-diskriminerande förfarande, och samtidigt eftersträva högsta möjliga försäljningspris. Om ett sådant förfarande på grund av sakens brådskande natur är omöjligt bör myndigheterna vidta åtgärder för att motverka skadliga effekter på konkurrensen och den inre marknaden.

(62)Eventuella nettoinkomster från överföringen av tillgångarna eller skulderna hos institutet under resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet bör komma institutet som blivit föremål för avvecklings förfaranden till godo. Vid överförande av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet, bör eventuella nettointäkter från överföringen komma ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrumenten till godo. Intäkterna bör beräknas netto, efter avdrag för de kostnader som uppstått genom institutets fallissemang och resolutionsförfarandet.

(63)För att i tid genomföra försäljningen av en verksamhet och skydda den finansiella stabiliteten bör, genom undantag från de tidsfrister och förfaranden som anges i direktiv 2013/36/EU och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU (1), bedömningen av köparen av ett kvalificerat innehav göras i så god tid att det inte försenar användningen av verktyget för försäljning av verksamhet i enlighet med det här direktivet.

(64)Information beträffande saluföringen av ett fallerat institut och förhandlingarna med potentiella köpare före till lämpningen av verktyget försäljning av verksamhet är sannolikt systemviktig. För att säkerställa finansiell stabilitet är det viktigt att offentliggörandet till allmänheten av sådan information som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (2) får uppskjutas så länge som det krävs för att planera och organisera resolutionen av institutet i enlighet med tidsfrister som tillåts enligt ordningen om marknadsmissbruk.

(65)Ett broinstitut som helt eller delvis ägs eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter eller kontrolleras

av resolutionsmyndigheten, skulle ha som huvudsakligt syfte att säkerställa att väsentliga finansiella tjänster fortsätter att tillhandahållas kunder till det fallerade institutet och att väsentlig finansiell verksamhet fortsätter att bedrivas. Broinstitutet bör drivas som en bärkraftig fortsatt verksamhet och antingen återintroduceras på marknaden när villkoren för det är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i detta direktiv eller avvecklas om det inte är bärkraftigt.

(66)Verktyget avskiljande av tillgångar bör ge myndigheterna möjlighet att föra över tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till ett institut under resolution till en separat förvaltningsenhet. Det verktyget bör bara användas i förening med andra verktyg, för att förhindra att det fallerade institutet får en otillbörlig konkurrensfördel.

(67)En effektiv resolutionsordning bör minimera de kostnader som drabbar skattebetalarna för resolutionen av ett fallerat institut. Den bör säkerställa att systemviktiga institut kan omstruktureras utan att den finansiella stabiliteten äventyras. Skuldnedskrivningsverktyget uppfyller det målet genom att säkerställa att aktieägare och borgenärer i det fallerade institutet lider relevanta förluster och bär en lämplig del av de kostnaderna till följd av det fallerade institutet. Skuldnedskrivningsverktyget kommer därför att ge instituts aktieägare och borgenärer starkare incitament att övervaka ett instituts hälsotillstånd under normala omständigheter och följa FSB:s rekommendation att lag stadgade skuldnedskrivnings- och konverteringsbefogenheter ingår i en resolutionsram, som ett ytterligare alter nativ i förening med andra resolutionsverktyg.

(68)För att säkerställa att resolutionsmyndigheter har den tillräckliga flexibiliteten att fördela förluster till borgenärer under en rad olika omständigheter, är det lämpligt att myndigheterna i fråga kan använda skuldnedskrivnings verktyget både när syftet är att försätta det fallerade institutet i resolution som en verksamhet i fortsatt drift om det finns en realistisk möjlighet att återställa institutets bärkraft, och när systemviktiga tjänster överförs till ett bro institut medan driften i institutets övriga verksamhet upphör och avvecklas.

(1) Europarlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiven 2002/92/EG och 2011/61/EU (se sidan 349 i detta nummer av EUT).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksför ordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (se sidan 1 i detta nummer av EUT).

929

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/201

(69)Om skuldnedskrivningsverktyget används för att återställa kapitalet i det fallerade institutet för att möjliggöra fortsatt drift bör en resolution genom skuldnedskrivning åtföljas av ett utbyte av ledningen, utom i de fall då det anses lämpligt och nödvändigt att behålla ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen, och en påföljande omstrukturering av institutet och dess verksamhet på ett sätt som åtgärdar orsakerna till dess fallissemang. Den omstruktureringen bör åstadkommas genom att en plan för omorganisering av verksamheten genomförs. I före kommande fall bör sådana planer vara förenliga med den omstruktureringsplan som institutet är skyldigt att inkomma med till kommissionen enligt regler om statligt stöd. I synnerhet bör planen, förutom åtgärder som syftar till att återställa institutets långsiktiga bärkraft, inkludera åtgärder för att begränsa stödet till minimiför delning av bördorna, samt åtgärder för att begränsa snedvridning av konkurrensen.

(70)Det är inte lämpligt att använda skuldnedskrivningsverktyget på fordringar som är säkrade av inteckningar, panter eller på annat sätt garanterade. För att säkerställa att skuldnedskrivningsverktyget är effektivt och ändamålsenligt är det dock önskvärt att det kan tillämpas på så många av skulderna utan säkerhet som möjligt i det fallerade institutet. Det är dock lämpligt att skuldnedskrivningsverktyget inte används på vissa typer av skulder utan säkerhet. För att skydda personer som har garanterade insättningar bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på de insättningar som är skyddade enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (1). För att säker ställa kontinuiteten för kritiska funktioner bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på vissa skulder gentemot anställda i det fallerade institutet eller på affärsmässiga fordringar som avser varor och tjänster som är kritiska för institutets löpande drift. För att pensionsrättigheter och pensionsbelopp som tillkommer pensionsorgan och pensionsförvaltare ska kunna fullgöras bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på de skulder som ett fallerat institut har till ett pensionssystem. Skuldnedskrivningsverktyget skulle vara tillämpligt på skulder för pensions förmåner som hänför sig till rörlig ersättning som inte grundas på kollektivavtal, samt på den rörliga delen av ersättning till risktagare med väsentlig inverkan. För att minska risken för spridningseffekter på systemnivå bör skuldnedskrivningsverktyget inte tillämpas på skulder som hänför sig till deltagande i betalningssystem med en återstående löptid på mindre än sju dagar eller på skulder till institut, med undantag för enheter inom en och samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.

(71)Eftersom skyddet av garanterade insättare är ett av de viktigaste resolutionsmålen bör garanterade insättningar inte omfattas av tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget. Insättningsgarantisystemet bör emellertid bidra till att finansiera resolutionsprocessen genom att absorbera förluster till en omfattning av de nettoförluster som det skulle ha behövt lida efter att ha ersatt insättarna inom ramen för normala insolvensförfaranden. Utövandet av skuld nedskrivningsbefogenheterna skulle säkerställa att insättare fortsätter att kunna förfoga över sina insättningar, åtminstone upp till täckningsnivån, vilket är den huvudsakliga anledningen till inrättandet av insättningsgaranti systemen. Att inte fastställa medverkan av de ordningarna i sådana fall skulle innebära en oberättigad fördel i förhållande till de övriga borgenärer som skulle omfattas av resolutionsmyndighetens utövande av sina befogen heter.

(72)Resolutionsmyndigheterna bör under flera olika omständigheter helt eller delvis kunna undanta skulder, bland annat i de fall där sådana skulder inte kan skrivas ned inom rimlig tid, där undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till uppnåendet av kontinuitet för kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller där tillämp ningen av skuldnedskrivningsverktyget på skulder skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra borgenärer skulle bli högre än om de skulderna inte undantogs från skuldnedskrivning. Resolutionsmyndigheterna bör kunna undanta eller delvis undanta skulder när detta är nödvändigt för att undvika spridningseffekter och finansiell instabilitet som kan förorsaka allvarliga störningar av en medlemsstats ekonomi. När resolutionsmyn digheterna genomför de bedömningarna bör de beakta följderna av en möjlig nedskrivning av skulder som består av kvalificerade insättningar som tillhör fysiska personer och mikroföretag och små och medelstora företag över den täckningsnivå som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU.

(73)I de fall där de undantagen tillämpas får nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende andra kvalificerade skulder höjas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att principen om ”inte sämre villkor för borgenär än vid normala insolvensförfaranden” följs. I de fall där förlusterna inte kan överföras på andra borgenärer får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution på ett antal stränga villkor, bl.a. att förluster på minst 8 % av de totala skulderna inklusive kapitalbasen redan har absorberats och att finansieringen från resolutionsfonden begränsas till mindre än 5 % av de totala skulderna inklusive kapitalbasen eller de medel som resolutionsfonden har tillgång till och det belopp som kan uppbringas genom efterhandsbidrag inom tre år.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (se sidan 149 i detta nummer av EUT).

930

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/202		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(74)Under exceptionella omständigheter bör resolutionsmyndigheten kunna söka finansiering från alternativ finansie ring i de fall där skulder har undantagits och resolutionsfonden i stället för till de skulderna har använts för att ge ett bidrag till nedskrivningen till och med det tak som kan tillåtas.

(75)Miniminedskrivningsbeloppet för bidraget till förlustabsorbering och rekapitalisering på 8 % av de totala skulderna, inklusive kapitalbasen, eller, i tillämpliga fall, 20 % av riskvägda tillgångar, bör beräknas med utgångspunkt i värderingen vid tillämpning av resolutionen i enlighet med detta direktiv. Tidigare förluster som absorberats av aktieägare genom en minskning av kapitalbasen redan före en sådan värdering bör inte inbegripas i de procent talen.

(76)Inget i detta direktiv bör kräva att medlemsstaterna finansierar finansieringsarrangemang för resolution med medel från deras allmänna budget.

(77)Om inte annat anges i detta direktiv bör resolutionsmyndigheter tillämpa skuldnedskrivningsverktyget så att borgenärerna behandlas lika och fordringars prioritet respekteras enligt gällande insolvensrätt. Förluster bör först absorberas av kapitalbasinstrument och bör fördelas på aktieägare antingen genom indragning eller överföring av aktier eller genom kraftig utspädning. Där de instrumenten inte är tillräckliga, bör efterställda skulder konverteras eller skrivas ned. Skulder med hög förmånsrätt bör konverteras eller nedskrivas om de efterställda skuldklasserna har konverterats eller skrivits ned helt.

(78)När det finns undantag för skulder, till exempel för betalnings- och avvecklingssystem, borgenärer som är anställda eller har kommersiella fordringar, eller en förmånsrätt, till exempel för insättningar gjorda av fysiska personer och mikroföretag och små och medelstora företag, bör de tillämpas både i tredjeländer och i unionen. För att säker ställa en möjlighet att vid behov skriva ned eller konvertera skulder i tredjeländer, bör den möjligheten inkluderas i de avtalsbestämmelser som omfattas av tredjelandets rätt, i synnerhet när det gäller de skulder inom borgenärs hierarkin som rankas lägre. Det bör inte krävas ett sådant avtalsvillkor för skulder som undantas från nedskriv ningar för insättningar som gjorts av fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag, eller i de fall tredjelandets rätt eller ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet tillåter medlemsstatens reso lutionsmyndighet att utöva sina nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter.

(79)För att undvika att institut strukturerar sina skulder på ett sätt som förhindrar att skuldnedskrivningsverktyget blir verkningsfullt är det lämpligt att fastställa att instituten vid varje tidpunkt uppfyller minimikravet på kapitalbasen och de kvalificerade skulderna uttryckt i procent av institutets totala skulder och kapitalbas. Resolutionsmyndig heter bör från fall till fall kunna kräva att den procentandelen helt eller delvis består av kapitalbas eller en viss typ av skulder.

(80)I detta direktiv bestäms minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder inom en koncern enligt ”uppifrån-och- ned”-modellen. Enligt modellen vidtas resolutionsåtgärder mot en enskild juridisk person och det är helt avgörande att den juridiska person inom koncernen där förlusterna uppstår har, eller har tillgång till, förlustabsorberings kapacitet. Därför bör resolutionsmyndigheterna se till att förlusttäckningskapaciteten inom en koncern är fördelad över koncernen alltefter risknivån för de juridiska personer som ingår i den. En separat bedömning av vilket minimikrav som är nödvändigt bör göras för varje enskilt dotterföretag. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna se till att allt kapital och alla skulder som räknas med när det gäller koncernminimikravet antingen finns hos enheter där det är sannolikt att förluster kommer att uppstå eller på annat sätt finns att tillgå för att absorbera förluster. Detta direktiv bör möjliggöra resolution med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt. Minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder bör återspegla en resolutionsstrategi som är lämplig för koncernen i enlighet med resolutionsplanen. Dessa minimikrav bör i synnerhet gälla på lämplig nivå i koncernen för att återspegla en metod med flera ingångspunkter eller med en enda ingångspunkt, i enlighet med resolutions planen, samtidigt som det beaktas att det kan finnas omständigheter då en annan metod än den som finns i planen används eftersom den till exempel möjliggör att resolutionsmålen uppnås mer effektivt. Mot den bakgrunden, oavsett om koncernen har valt metoden med en enda ingångspunkt eller den med flera ingångspunkter, bör alla institut och andra juridiska personer i koncernen om det krävs av resolutionsmyndigheterna alltid ha robusta minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder så att risken för en spridningseffekt eller bankrusning kan undvikas.

931

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/203

(81)Medlemsstaterna bör säkerställa att instrument som utgör övrigt primärkapital och supplementärt kapital fullt ut tas i anspråk för att absorbera förluster vid den tidpunkt då ett utfärdande institut inte längre är bärkraftigt. Följaktligen bör resolutionsmyndigheterna uppmanas att skriva ned de instrumenten till hela beloppet eller kon vertera dem till kärnprimärkapitalinstrument, vid den tidpunkt då institutet inte längre är bärkraftigt och innan resolutionsåtgärder vidtas. Den tidpunkt då ett institut inte längre är bärkraftigt bör i det sammanhanget förstås som den tidpunkt då den berörda myndigheten fastslår att institutet uppfyller villkoren för resolution eller den tidpunkt då myndigheten beslutar att institutet upphör att vara bärkraftigt om de kapitalinstrumenten inte skrivs ned eller konverteras. Det faktum att instrumenten kommer att skrivas ned eller konverteras av myndigheterna om de omständigheter som krävs enligt detta direktiv föreligger, bör anges i de villkor som reglerar instrumenten och i alla prospekt eller emissionsdokument som offentliggörs eller lämnas i förbindelse med instrumenten.

(82)För att möjliggöra effektiva resolutionsresultat bör det vara möjligt att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget före den 1 januari 2016.

(83)Resolutionsmyndigheterna bör kunna tillämpa skuldnedskrivningsverktyget endast delvis om en bedömning av de potentiella effekterna på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och i övriga unionen visar att en tillämpning fullt ut skulle strida mot medlemsstatens eller unionens övergripande allmänintresse.

(84)Resolutionsmyndigheter bör ha alla rättsliga befogenheter som krävs och som i olika kombinationer får utövas när resolutionsverktygen används. I dessa bör ingå befogenheter att överföra aktier, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett fallerat institut till en annan enhet, som exempelvis ett annat institut eller ett broinstitut, befogenheter att skriva ned eller dra in aktier, eller skriva ned eller konvertera skulder i ett fallerat institut, befogenheten att byta ut ledningen och befogenhet för att införa en tillfällig inställning av betalningen av fordringar. Kompletterande befogenheter behövs, exempelvis befogenheten att kräva fortsatt upprätthållna bastjänster från andra delar av koncernen.

(85)Det är inte nödvändigt att exakt föreskriva hur resolutionsmyndigheterna bör ingripa i det fallerade institutet. Resolutionsmyndigheterna bör kunna välja mellan att ta över kontroll genom ett direkt ingripande i institutet eller genom föreskrifter. De bör besluta med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det förefaller inte nödvändigt att föreskriva en enhetlig modell på detta stadium för att säkerställa ett effektivt samarbete mellan medlemsstater.

(86)Resolutionsramen bör innehålla procedurkrav för att säkerställa att resolutionsåtgärder vederbörligen meddelas och, med de begränsade undantag som anges i detta direktiv, offentliggörs. Eftersom uppgifter som resolutionsmyn digheter och deras yrkesmässiga rådgivare inhämtar under resolutionsförfarandet sannolikt är känsliga innan resolutionsbeslutet offentliggörs, bör emellertid sådana uppgifter omfattas av en effektiv sekretessordning. Det måste beaktas att information om innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplanerna och resultatet av en bedömning av de planerna kan få vittgående konsekvenser, särskilt på företagen i fråga. All information som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas måste antas få effekter på offentliga och privata intressen som berörs av åtgärden, oavsett om det gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda eller till lämpningen av ett specifikt verktyg eller någon åtgärd under förfarandena. Redan uppgiften om att resolutions myndigheten undersöker ett visst institut skulle enbart det emellertid kunna få negativa följder för det institutet. Det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla sekretessen kring sådan information, såsom innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av bedömningar som genomförts i det sammanhanget.

(87)Resolutionsmyndigheter bör ha ytterligare befogenheter för att säkerställa att överföringen av aktier eller skuld instrument, tillgångar, rättigheter och skulder effektivt genomförs. Befogenheterna bör, med förbehåll för de skyddsåtgärder som anges i detta direktiv, inkludera befogenheten att avlägsna tredje mäns rättigheter från de överförda instrumenten eller tillgångarna och befogenheten att verkställa avtal och att tillgodose kontinuitet i överenskommelser gentemot mottagaren av de överförda tillgångarna och aktierna. Emellertid bör anställdas rätt att säga upp ett anställningsavtal inte påverkas. En parts rätt att säga upp ett avtal med ett institut under resolution eller en koncernenhet till ett sådant av andra skäl än resolution av ett fallerat institut bör inte heller påverkas. Resolutionsmyndigheterna bör ha den kompletterande befogenheten att kräva att den resterande delen av ett

932

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/204		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

institut som avvecklas enligt normala insolvensförfaranden tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för att institutet till vilket tillgångar eller aktier har överförts genom användning av verktyget försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget ska kunna bedriva sin verksamhet.

(88)I enlighet med artikel 47 i stadgan har de berörda parterna rätt till en rättvis rättegång och till ett effektivt rättsmedel mot åtgärder som berör dem. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna över klagas.

(89)Krishanteringsåtgärder som vidtas av nationella resolutionsmyndigheter kan kräva en komplicerad ekonomisk bedömning och ett stort handlingsutrymme. De nationella resolutionsmyndigheterna har specifikt utrustats med den expertis som behövs för att utföra de bedömningarna och besluta om lämplig användning av handlings utrymmet. Det är därför viktigt att säkerställa att de komplicerade ekonomiska bedömningar som görs i det sammanhanget av de nationella resolutionsmyndigheterna används som grund av de nationella domstolarna när de ser över de berörda krishanteringsåtgärderna. De bedömningarnas komplicerade karaktär bör dock inte hindra nationella domstolar från att undersöka om de bevis som resolutionsmyndigheter åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som bör beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.

(90)Eftersom detta direktiv syftar till att täcka synnerligen brådskande situationer och eftersom uppskjutandet av ett beslut av resolutionsmyndigheterna skulle kunna förhindra kontinuiteten för kritiska funktioner, är det nödvändigt att föreskriva att inlämnandet av en ansökan om omprövning inte automatiskt bör skjuta upp verkan av det beslut som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp det.

(91)Där det behövs för att skydda tredje män som i god tro har förvärvat tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution genom myndigheternas utövande av sina resolutionsbefogenheter, och för att säkerställa sta biliteten på de finansiella marknaderna, bör ett överklagande vidare inte påverka någon senare förvaltningshandling eller transaktion som ingåtts på grundval av ett ogiltigförklarat beslut. Rättsverkningar vid ett felaktigt beslut bör därför i sådana fall begränsas till ersättning för den skada som de berörda personerna lidit.

(92)Eftersom krishanteringsåtgärder får vidtas akut på grund av allvarliga finansiella stabilitetsrisker i medlemsstaten och unionen, bör den nationella rätten föreskriva skyndsamma förfaranden avseende en ansökan till en rättslig myndighet om förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och domstolens behandling av en sådan ansökan. Med tanke på kravet att en krishanteringsåtgärd måste vidtas brådskande, bör domstolen ge sitt svar inom 24 timmar och medlemsstaterna bör säkerställa att den berörda myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter det att domstolen gett sitt godkännande. Detta påverkar inte den rätt som de berörda parterna kan ha att lämna en ansökan till domstolen om att upphäva en krishanteringsåtgärd under en begränsad period efter det att reso lutionsmyndigheten fattat krishanteringsåtgärden.

(93)För att uppnå en effektiv resolution och för att undvika lagvalskonflikter är det väsentligt att inga normala insolvensförfaranden med avseende på det fallerade institutet inleds eller fortgår medan resolutionsmyndigheten utövar sina resolutionsbefogenheter eller tillämpar resolutionsverktygen, utom på resolutionsmyndighetens initiativ eller med dess samtycke. Det är lämpligt och nödvändigt att för en begränsad period uppskjuta vissa avtalsför pliktelser, för att ge resolutionsmyndigheten tid att faktiskt tillämpa resolutionsverktygen. Detta bör dock inte gälla förpliktelser avseende system som förtecknas i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG (1), centrala motparter och centralbanker. Direktiv 98/26/EG minskar risken som är förknippad med att delta i system för överföring av betalningar och värdepapper, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en deltagare i systemet blir insolvent. För att säkerställa att de skydden tillämpas korrekt i krissituationer, samtidigt som lämplig säkerhet för operatörer av system för överföring av betalningar och värdepapper och andra mark nadsaktörer upprätthålls, föreskriver detta direktiv att en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd inte ensamt anses vara insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, under förutsättning att

väsentliga förpliktelser enligt avtalet fortsätter att uppfyllas. Ingenting i detta direktiv inkräktar dock	på driften
av ett system enligt direktiv 98/26/EG eller den rätt till säkerhet som garanteras i artikel 9 i direktiv	98/26/EG.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45).

933

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/205

(94)För att säkerställa att resolutionsmyndigheter, när de överför tillgångar och skulder till en privat köpare eller ett broinstitut, har en tillräcklig period för att identifiera avtal som behöver överföras, kan det vara lämpligt att införa proportionerliga begränsningar för motparters rätt att säga upp, påskynda eller på annat sätt avsluta finansiella avtal innan överföringen görs. Sådana begränsningar skulle vara nödvändiga för att myndigheterna ska kunna få en rättvisande bild av balansräkningen för det fallerade institutet, utan de förändringar av värden och omfattning som en utbredd användning av rättigheter att säga upp avtal skulle medföra. För att i så liten utsträckning som möjligt ingripa i motparters avtalsmässiga rättigheter, bör begränsningen av rättigheter att säga upp avtal enbart gälla med avseende på den krisförebyggande åtgärden eller krishanteringsåtgärden, inbegripet en inträffad händelse med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, medan rättigheter att säga upp avtal på grund av försum melser, inklusive underlåtenhet att betala eller tillhandahålla marginalsäkerheter, bör kvarstå.

(95)För att bevara rättmätiga kapitalmarknadsarrangemang vid överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter och skulder i ett fallerat institut, är det lämpligt att inkludera skyddsåtgärder för att i förekommande fall förhindra uppdelning av skulder med koppling till varandra, rättigheter och avtal. En sådan begränsning av viss praxis i samband med avtal med koppling till varandra bör utsträckas till att även gälla avtal med samma motpart som täcks av säkerhetsarrangemang, finansiella säkerhetsarrangemang med överföring av äganderätt, kvittnings- eller nettningsarrangemang och strukturerade finansieringsarrangemang. Om skyddsåtgärden är tillämplig bör reso lutionsmyndigheterna vara skyldiga att överföra alla avtal med koppling till varandra i ett skyddat arrangemang eller låta alla ligga kvar i det resterande fallerande institutet. Skyddsåtgärderna bör säkerställa att behandlingen av exponeringar som täcks av ett nettningsavtal i enlighet med direktiv 2013/36/EU inte påverkas vid beräkning av lagstadgat kapital.

(96)Säkerställandet av att resolutionsmyndigheter förfogar över samma verktyg och befogenheter kommer att under lätta samordnade insatser om en gränsöverskridande fallerande koncern, men samtidigt framstår ytterligare insatser nödvändiga för att främja samarbete och förhindra splittrade nationella reaktioner. Resolutionsmyndigheter bör vara skyldiga att samråda och samarbeta inom resolutionskollegier när de försätter koncernenheter i resolution för att kunna enas om en koncernresolutionsordning. Resolutionskollegier bör inrättas kring en kärna bestående av de redan befintliga tillsynskollegierna, genom att inkludera resolutionsmyndigheter, med deltagande av behöriga ministerier, centralbanker, EBA och, där så är lämpligt, myndigheter med ansvar för tillsyn av insättningsgaranti systemen. Vid en kris bör resolutionskollegiet utgöra ett forum för informationsutbyte och samordning av reso lutionsåtgärder.

(97)Vid resolution av gränsöverskridande koncerner bör en avvägning göras mellan, å ena sidan, behovet av för faranden som tar hänsyn till situationens brådskande karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lös ningar för koncernen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda den finansiella stabiliteten i alla de medlemsstater som koncernen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör dela med sig av sina syn punkter i resolutionskollegiet. Resolutionsåtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör utarbetas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för koncernresolutionsplanerna. Reso lutionskollegier bör införliva synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där koncernen är verksam, i syfte att underlätta snabba och gemensamma beslut närhelst möjligt. När resolutionsmyndigheten vidtar åtgärder på koncernnivå bör den alltid beakta effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där koncernen är verksam. Detta bör säkerställas genom möjligheten för resolutionsmyndigheterna i den medlemsstat där dotterföretaget är etablerat att invända mot koncernresolutionsmyndighetens beslut, inte enbart om reso lutionsåtgärdernas lämplighet, utan även med hänvisning till behovet att skydda den finansiella stabiliteten i den medlemsstaten.

(98)Resolutionskollegiet bör inte vara ett beslutsfattande organ utan ett forum som gör det lättare för nationella myndigheter att fatta beslut. De gemensamma besluten bör fattas av de berörda nationella myndigheterna.

(99)Framtagandet av en koncernresolutionsordning bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det bästa resultatet för koncernens alla institut. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå bör föreslå koncernreso lutionsordningen och överlämna den till resolutionskollegiet. Nationella resolutionsmyndigheter som inte samtyc ker till ordningen eller beslutar att vidta andra separata resolutionsåtgärder bör ange skälen till invändningarna och underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av kon cernresolutionsordningen om de skälen tillsammans med uppgifter om alla eventuella separata resolutionsåtgärder de avser att vidta. En nationell myndighet som beslutar att avvika från koncernresolutionsordningen bör noggrant överväga de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndig heter är belägna och de potentiella effekterna på andra delar av koncernen.

934

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/206		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(100)Som en del av koncernresolutionsordningen bör myndigheter uppmanas använda samma verktyg på juridiska personer som uppfyller kraven för resolution. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå bör ha befogenhet att använda broinstitut-verktyget på koncernnivå för att stabilisera koncernen som helhet (vilket där så är lämpligt kan inbegripa överenskommelser om bördefördelning). Äganderätten till dotterföretag kan överföras till brobanken för att senare säljas vidare, antingen som ett helhetspaket eller var för sig, på rimliga marknadsvillkor. Vidare bör resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ha befogenhet att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget på moderföre tagsnivå.

(101)En effektiv resolution av internationellt verksamma institut och koncerner kräver samarbete mellan unionen, medlemsstater och resolutionsmyndigheter i tredjeland. Samarbetet kommer att underlättas, om tredjeländers resolutionsordningar baseras på gemensamma principer och strategier som håller på att utvecklas av rådet för

finansiell stabilitet och G20-gruppen. EBA bör i det syftet ges befogenhet att utarbeta och ingå icke-bindande ramavtal för samarbete med myndigheter i tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010 och nationella myndigheter bör ha tillåtelse att ingå bilaterala överenskommelser som ligger i linje med EBA:s ramavtal. Utvecklingen av de överenskommelserna mellan nationella myndigheter som ansvarar för hanteringen av fallerande globala företag bör vara ett sätt att säkerställa effektiv planering, effektivt beslutsfattande och samordning vad gäller internationella koncerner. Arrangemangen bör generellt sett vara ömsesidiga. Nationella resolutions myndigheter bör, i förekommande fall som en del av ett europeiskt resolutionskollegium, erkänna och verkställa tredjelands resolutionsförfaranden under de omständigheter som anges i detta direktiv.

(102)Samarbete bör äga rum både med avseende på dotterföretag inom unionen eller tredjelandskoncerner och med avseende på filialer till unionsinstitut eller institut i tredjeland. Dotterföretag till tredjelandskoncerner är företag som är etablerade i unionen och därför omfattas fullt ut av unionsrätten, inklusive de resolutionsverktyg som föreskrivs i detta direktiv. Det är emellertid nödvändigt att medlemsstaterna behåller rätten att agera i fråga om filialer till institut med huvudkontor i tredjeland, när erkännandet och tillämpningen av resolutionsförfaranden i tredjeland i samband med en filial skulle äventyra den finansiella stabiliteten i unionen eller när insättare i unionen inte skulle behandlas likvärdigt med insättare från tredjeland. Under de omständigheterna och under övriga omständigheter som anges i detta direktiv bör medlemsstaterna, efter samråd med de nationella resolutionsmyn digheterna, ha rätten att vägra erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland med avseende på unionsfilialer till tredjelandsinstitut.

(103)Det finns omständigheter där de tillämpade resolutionsverktygens effektivitet kan bero på tillgången till kortfristig finansiering för ett institut eller ett broinstitut, utställandet av garantier till potentiella köpare eller tillhandahål landet av kapital till broinstitutet. Oberoende av centralbankernas uppgift att tillhandahålla likvida medel till det finansiella systemet även i svåra tider, är det viktigt att medlemsstaterna upprättar finansieringsordningar för att undvika att de medel som krävs för sådana ändamål tas från de nationella budgetarna. Det bör vara finanssektorn som helhet som finansierar stabiliseringen av det finansiella systemet.

(104)Som en allmän regel bör medlemsstaterna inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom fonder som kontrolleras av resolutionsmyndigheterna och som ska användas för de ändamål som anges i detta direktiv. Det bör dock anges ett strängt avgränsat undantag som, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda, tillåter medlemsstater att inrätta sina nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag från institut som är auktoriserade inom deras territorium och som inte ägs genom fonder som kontrolleras av deras resolutions myndigheter.

(105)I princip bör bidrag insamlas från finanssektorn före och oberoende av en eventuell resolutionsinsats. Om sådan förhandsfinansiering inte räcker till för att täcka de förluster eller kostnader som tillämpningen av finansierings ordningarna ger upphov till, bör ytterligare bidrag insamlas för att bära den ytterligare kostnaden eller förlusten.

(106)För att uppnå en kritisk massa och undvika procykliska effekter som skulle uppstå om finansieringsordningar enbart byggde på bidrag i efterhand i en systemkris, är det absolut nödvändigt att de på förhand tillgängliga finansiella medlen i de nationella finansieringsordningarna som minimum uppgår till en viss lägsta målnivå.

935

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/207

(107)För att säkerställa en rättvis beräkning av bidragen och ge incitament att driva verksamhet enligt en mindre riskfylld modell, bör bidrag till nationella finansieringsordningar spegla den grad av kredit-, likviditets- och mark nadsrisk som instituten har tagit på sig.

(108)Att säkerställa effektiv resolution av fallerande institut inom unionen utgör en väsentlig del i fullbordandet av den inre marknaden. Sådana instituts fallissemang påverkar inte bara den finansiella stabiliteten på de marknader där de är verksamma, utan också hela unionens finansiella marknad. Med fullbordandet av den inre marknaden för finansiella tjänster har växelverkan mellan de olika nationella finansiella systemen förstärkts. Institut är verksamma utanför den medlemsstat där de är etablerade och är sammankopplade genom interbankmarknaden och andra marknader som i huvudsak är alleuropeiska. Säkerställande av en effektiv finansiering av resolutionen av de instituten i alla medlemsstater ligger inte bara i de medlemsstaters intresse i vilka instituten är verksamma utan också i alla medlemsstaters allmänna intresse som ett medel att säkerställa likvärdiga spelregler och få inre marknaden för finansiella tjänster att fungera bättre. Inrättande av ett europeiskt system för finansieringsordningar bör säkerställa att alla institut som är verksamma inom unionen omfattas av lika effektiva finansieringsordningar för resolution och bidra till den inre marknadens stabilitet.

(109)För att bygga upp motståndskraften hos det europeiska systemet för finansieringsordningar, och i enlighet med det uppställda kravet att finansieringen i första hand bör komma från aktieägare och borgenärer i institutet under resolution och sedan från finanssektorn snarare än från offentliga budgetar, får finansieringsordningar vid behov begära att få lån från andra finansieringsordningar. Likaledes bör de ha befogenhet att bevilja lån till andra ordningar som har behov. Sådan utlåning bör vara helt frivillig. Beslutet att låna ut till andra ordningar bör fattas av den utlånande finansieringsordningen, men medlemsstaterna bör med anledning av potentiella budgetkon sekvenser kunna kräva samråd med eller samtycke från det behöriga ministeriet.

(110)Även om finansieringsordningar upprättas på nationell nivå, bör de göras ömsesidiga när det gäller resolution av koncerner under förutsättning att nationella myndigheter kan komma överens om resolutionen av institutet. Insättningar som omfattas av insättningsgarantisystem bör inte bära några förluster under resolutionsprocessen. När en resolutionsåtgärd säkerställer att insättare fortsätter att ha tillgång till sina insättningar, bör de insättnings garantisystem som ett institut under resolution är anslutet till vara skyldiga att lämna ett bidrag som högst uppgår till de förluster som de skulle ha drabbats av om institutet hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.

(111)Även om garanterade insättningar är skyddade från förluster vid resolution kan andra kvalificerade insättningar finnas tillgängliga för att absorbera förluster. För att ge ett visst skydd åt fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag som har kvalificerade insättningar som överstiger beloppet för garanterade insättningar bör sådana insättningar i den nationella rätten som reglerar normala insolvensförfaranden ges högre prioritet än fordringar från vanliga oprioriterade borgenärer. Insättningsgarantisystemets fordring bör i sådan nationell rätt ges ännu högre prioritet än de ovannämnda kategorierna kvalificerade insättningar. Det behövs en harmonisering av nationell insolvensrätt inom det området för att minimera exponeringen för medlemsstaters resolutionsfonder enligt principen om ”inte sämre villkor för borgenär” som anges i detta direktiv.

(112)När insättningar överförs till ett annat kreditinstitut i samband med resolutionen av ett institut, bör insättare inte försäkras utöver den garantinivå för insättningar som föreskrivs i direktiv 2014/49/EU. Därför bör fordringar som avser kvarvarande insättningar i institutet under resolution begränsas till skillnaden mellan de medel som överförts och insättningsgarantinivån som anges i direktiv 2014/49/EU. I de fall överförda insättningar överskrider insätt ningsgarantinivån, bör insättaren inte ha någon fordran på insättningsgarantisystemet vad gäller kvarvarande insättningar i institutet under resolution.

(113)Upprättandet av finansiella ordningar som inrättar det europeiska system för finansieringsordningar som fastställs i detta direktiv bör säkerställa samordning av användningen av tillgängliga medel för resolution på nationell nivå.

936

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/208		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(114)Befogenheten att anta akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget bör delegeras till kommissionen för att specificera kriterier för definition av kritiska funktioner och kärnaffärsområden vid tillämpningen av detta direktiv, de om ständigheter när uteslutning av skulder från nedskrivning eller krav för omvandling enligt detta direktiv är nödvändiga, ordningsklasserna för vilka medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd genom partiella överföring ar, sättet på vilket institutets bidrag till finansiella arrangemang vid resolution bör anpassas i förhållande till deras riskprofil, skyldigheter i fråga om registrering, redovisning och rapportering och andra skyldigheter för att säker ställa att förhandsbidrag faktiskt betalas, och enligt vilka omständigheter och på vilka villkor ett institut tillfälligt får undantas från att betala efterhandsbidrag. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(115)När det anges i detta direktiv är det är lämpligt att EBA bör främja konvergens i nationella myndigheters praxis genom riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010. På de områden som inte omfattas av tekniska standarder för tillsyn eller genomförande kan EBA på eget initiativ utfärda riktlinjer och rekommenda tioner om tillämpningen av unionsrätten.

(116)Europaparlamentet och rådet bör kunna invända mot den delegerade akten inom en period på tre månader från delgivningsdatum. Europaparlamentet och rådet bör kunna underrätta de andra institutionerna om sina avsikter att inte invända.

(117)Tekniska standarder på området för finansiella tjänster bör underlätta en konsekvent harmonisering och ett till fredsställande skydd för insättare, investerare och konsumenter över hela unionen. Det skulle i de fall som anges i detta direktiv vara effektivt och lämpligt att anförtro EBA, som är ett organ med mycket specialiserad sakkunskap, uppdraget att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande som inte inbegriper politiska val, att läggas fram för kommissionen.

(118)Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av EBA genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010. Kommissionen bör, när så anges i detta direktiv, anta förslag till tekniska standarder för genom förande som utarbetats av EBA genom genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(119)Ömsesidigt erkännande och verkställighet i alla medlemsstater av beslut om resolution eller likvidation av institut med filialer i andra medlemsstater än där institutet har sitt säte regleras av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG (1). I det direktivet säkerställs att alla institutets tillgångar och skulder, oberoende av det land där de finns, hanteras med ett enda förfarande i hemmedlemsstaten och att borgenärer i värdmedlemsstaterna behandlas på samma sätt som borgenärer i hemmedlemsstaten. För att uppnå en effektiv resolution bör direktiv 2001/24/EG vara tillämpligt vid användningen av resolutionsverktygen både när de instrumenten tillämpas på institut och när de tillämpas på andra enheter som täcks av resolutionssystemet. Direktiv 2001/24/EG bör därför ändras i enlighet med detta.

(120)Unionens bolagsrättsdirektiv innehåller tvingande regler för skyddet av aktieägare och borgenärer i institut som omfattas av tillämpningsområdet för de direktiven. I en situation där resolutionsmyndigheter måste agera snabbt, kan reglerna hindra effektiva insatser från resolutionsmyndigheters sida och deras användning av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter, och lämpliga undantag bör anges i detta direktiv. För att garantera största möjliga rättsliga förutsebarhet för intressenter bör undantagen vara tydligt och snävt definierade, och de bör endast användas i allmänintresset och när de utlösande villkoren för resolution har uppfyllts. Användningen av reso lutionsverktyg förutsätter att de resolutionsmål och villkor för resolution som anges i detta direktiv har uppfyllts.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (EGT L 125, 5.5.2001, s. 15).

937

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/209

(121)Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU (1) innehåller regler om aktieägares rättigheter att besluta om ökningar och minskningar av kapitalet, om deras rättighet att delta i en eventuell ny kontant aktieemission, om borgenärsskydd i fall av nedsättning av kapitalet och sammankallande av bolagsstämma i händelse av allvarlig kapitalförlust. Dessa regler kan förhindra snabba ingrepp från resolutionsmyndigheters sida och det bör föreskrivas lämpliga undantag från dem.

(122)I Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU (2) fastställs regler bland annat om att fusioner ska godkän nas av bolagsstämman i varje fusionerande bolag, om kraven på skriftlig fusionsplan, redogörelser från ledning och sakkunniga samt om borgenärsskydd. Rådets direktiv 82/891/EEG (3) innehåller liknande regler om delning av aktiebolag. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG (4) fastställs motsvarande regler för gränsöver skridande fusioner av bolag med begränsat ansvar. Det bör införas lämpliga undantag från de direktiven för att möjliggöra snabba åtgärder från resolutionsmyndigheters sida.

(123)I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG (5) föreskrivs en skyldighet att lämna ett obligatoriskt upp köpserbjudande för alla bolagets aktier till skäligt pris, som definieras i det direktivet, om en aktieägare, direkt eller indirekt och ensam eller i samförstånd med andra, förvärvar en viss procentandel av det bolagets aktier, vilket ger denne kontroll över bolaget och definieras i nationell rätt. Syftet med regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande är att skydda minoritetsägarna i händelse av förändringar av kontrollen över bolaget. Emellertid kan en sådan kostsam skyldighet avskräcka möjliga investerare i det berörda institutet, och därigenom göra det svårt för reso lutionsmyndigheterna att utöva alla sina resolutionsbefogenheter. Det bör föreskrivas lämpliga undantag från regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande i den mån som utövandet av resolutionsbefogenheterna så kräver. Efter resolutionsperioden bör emellertid regeln om obligatoriskt uppköpserbjudande tillämpas på alla aktieägare som förvärvar kontrollen över det berörda institutet.

(124)I Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG (6) föreskrivs om aktieägares processuella rättigheter i sam band med bolagsstämmor. I direktiv 2007/36/EG föreskrivs bland annat om minimitiden för kallelser till bolags stämmor och om innehållet i kallelsen till bolagsstämma. De reglerna kan förhindra snabba insatser från reso lutionsmyndigheters sida och lämpliga undantag från direktivet bör föreskrivas. Före en resolution kan det finnas

behov av en snabb ökning av kapitalet, när institutet inte uppfyller eller sannolikt inte kommer att uppfylla kraven i förordning (EU) nr 575/2013/EG och direktiv 2013/36/EU och en ökning av kapitalet sannolikt kan återställa den finansiella situationen och undvika en situation där tröskelvillkoren för resolution är uppfyllda. I sådana situationer bör det tillåtas en möjlighet att med kort varsel sammankalla en bolagsstämma. Emellertid bör ak tieägarna ha fortsatt beslutanderätt om ökningen och om en förkortad tid för kallelser till bolagsstämmor. Lämpliga undantag från direktiv 2007/36/EG bör föreskrivas för införandet av den mekanismen.

(125) För	att se	till att resolutionsmyndigheter är	representerade i det europeiska system för finansiell
tillsyn som inrättades genom förordning (EU) nr 1092/2010, förordning (EU) nr 1093/2010, Europaparlamentets
och	rådets	förordning (EU) nr 1094/2010 (7)	och Europaparlamentet och rådets förordning (EU)

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens

	och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skydds
(2)	åtgärderna likvärdiga (EUT L 315, 14.11.2012, s. 74).
(2)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat
(3)	ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).
(3)	Rådets sjätte direktiv 82/891/EEG av den 17 december	1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning	av	aktiebolag
	(EGT L 378, 31.12.1982, s. 47).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/56/EG av		den 26 oktober 2005 om gränsöverskridande fusioner	av	bolag med
(5)	begränsat ansvar (EUT L 310, 25.11.2005, s. 1).
(5)	Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG av den 21 april 2004 om uppköpserbjudanden (EUT L 142, 30.4.2004, s. 12).
(6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av		den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i
(7)	börsnoterade företag (EUT L 184, 14.7.2007, s. 17).
(7)	Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns
	myndighet (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av
	kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 48).

938

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/210		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

nr 1095/2010 (1) och för att säkerställa att EBA har den sakkunskap som krävs för att utföra de uppgifter som föreskrivs i detta direktiv, bör förordning (EU) nr 1093/2010 ändras för att inkludera nationella resolutionsmyn digheter enligt definitionen i detta direktiv i det begrepp behöriga myndigheter som fastställs genom den för ordningen. Ett sådant likställande av resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter enligt förordning (EU) nr 1093/2010 är förenligt med de uppgifter som tilldelas EBA enligt artikel 25 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att bidra till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av effektiva och konsekventa planer för återhämtning och resolution och att eftersträva att underlätta en resolution av fallerande institut och särskilt gränsöverskridande koncerner.

(126)För att säkerställa att institut, de som i praktiken kontrollerar deras affärsverksamhet och deras ledningsorgan fullgör de skyldigheter som följer av detta direktiv och för att säkerställa att de behandlas på ett likartat sätt i hela unionen bör medlemsstaterna vara skyldiga att föreskriva administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som fastställs av medlemsstaterna bör därför uppfylla vissa väsentliga krav vad gäller adressater, kriterier som bör beaktas när en sanktion eller annan administrativ åtgärd tillämpas, offentliggörande av sanktioner eller andra administrativa åtgärder, centrala sanktioneringsbefogenheter och nivåer för administrativa avgifter. EBA bör, under sträng sekretess, upprätthålla en central databas över alla administrativa sanktioner och information om de överklaganden som behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter rapporterat till EBA.

(127)I detta direktiv hänvisas till både administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder för att täcka in alla åtgärder som vidtas efter det att en överträdelse har begåtts och som är ägnade att förebygga nya överträdelser, oavsett om åtgärderna i nationell rätt uppfyller kraven för en sanktion eller en annan administrativ åtgärd.

(128)Även om inget hindrar medlemsstaterna från att fastställa regler om såväl administrativa sanktioner som straff rättsliga påföljder för samma överträdelser bör medlemsstaterna inte åläggas att fastställa regler om administrativa sanktioner vid de överträdelser av detta direktiv som omfattas av nationell straffrätt. Medlemsstaterna är i enlighet med nationell rätt inte skyldiga att utdöma såväl administrativa sanktioner som straffrättsliga påföljder för samma brott, men kan göra det om deras nationella rätt tillåter det. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder snarare än administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder vid överträdelser mot detta direktiv bör dock inte minska eller på annat sätt påverka resolutionsmyndigheters och behöriga myndigheters förmåga att inom fastställd tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter i andra medlemsstater vid tillämpning av detta direktiv, även efter det att dessa överträdelser har överlämnats till de behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.

(129)I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (2) har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(130)Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de rättigheter, friheter och principer som erkänns särskilt i stadgan, och särskilt rätten till egendom, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt rätten till försvar.

(131)Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmonisera regler och förfaranden för resolution av institut, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av hur instituts fallissemang kan påverka hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med sub sidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns myndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84).

(2) EUT C 369, 17.12.2011, s. 14.

939

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/211

(132)När behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter fattar beslut eller vidtar åtgärder inom ramen för detta direktiv bör de alltid dels ta vederbörlig hänsyn till vilka effekter deras beslut och åtgärder får för den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och för den ekonomiska situationen i andra medlemsstater, dels beakta vikten av alla eventuella dotterföretag eller filialer för finanssektorn och ekonomin i den medlemsstat där dotterföretaget eller filialen i fråga är etablerad eller belägen, även i fall där dotterföretaget eller filialen i fråga är av mindre vikt för koncernen som helhet.

(133)Kommissionen kommer att se över den allmänna tillämpningen av detta direktiv och då särskilt, mot bakgrund av de åtgärder som vidtas inom ramen för en unionsrättsakt om inrättande av en resolutionsmekanism som omfattar mer än en medlemsstat, beakta utövandet av EBA:s befogenheter enligt detta direktiv att medla mellan en reso lutionsmyndighet i en medlemsstat som omfattas av mekanismen och en resolutionsmyndighet i en medlemsstat som inte omfattas av den.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE, DEFINITIONER OCH MYNDIGHETER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I detta direktiv fastställs regler och förfaranden för återhämtning och resolution av följande typer av enheter:

a)Institut som är etablerade i unionen.

b)Finansinstitut som är etablerade i unionen och som är dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag, eller till ett företag som avses i led c eller d, och som omfattas av tillsynen över moderföretaget på grundval av grupp

baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 6–17 i förordning (EU) nr 575/2013.

c)Finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade i unionen.

d)Finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, finansiella moderholdingföretag inom unionen, blandade finansiella moderholdingföretag i en medlemsstat, blandade finansiella moderholdingföretag inom unionen.

e)Filialer till institut som är etablerade utanför unionen i enlighet med de särskilda villkor som föreskrivs i detta direktiv.

Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska när de fastställer och tillämpar kraven enligt detta direktiv, och använder de olika verktyg som de har till sitt förfogande på en enhet som avses i första stycket, och i överensstämmelse med specifika bestämmelser, ta hänsyn till dess verksamhets art, dess aktieägarstruktur, dess juridiska form, dess riskprofil, storlek och juridiska ställning, graden av sammankoppling med andra institut eller med finanssystemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i institutionella skyddssystem som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.6 i den förordningen samt huruvida det tillhandahåller några investeringstjänster eller bedriver de verksamheter som avses i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU.

2. Medlemsstaterna får anta eller behålla regler som är striktare eller kompletterar de som fastställs i detta direktiv och

ide delegerade akter och genomförandeakter som antas på grundval av detta direktiv, under förutsättning att de äger allmän giltighet och inte står i strid med detta direktiv och de delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av detta direktiv.

940

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/212		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 2

Definitioner

1.I detta direktiv gäller följande definitioner:

1.resolution: tillämpning av ett resolutionsverktyg eller ett verktyg som avses i artikel 37.9 för att uppnå ett eller flera av de resolutionsmål som fastställs i artikel 31.2.

2.kreditinstitut: kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i förordning (EU) nr 575/2013, med undantag för de enheter som avses i artikel 2.5 i direktiv 2013/36/EU.

3.värdepappersföretag: värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 som omfattas av de krav på startkapital som föreskrivs i artikel 28.2 i direktiv 2013/36/EU.

4. finansinstitut: finansinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.26 i förordning (EU) nr 575/2013.

5. dotterföretag: dotterföretag enligt definitionen i artikel 4.1.16 i förordning (EU) nr 575/2013.

6. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 4.1.15 a i förordning (EU) nr 575/2013.

7.gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade ställningen enligt definitionen i artikel 4.1.47 i förordning (EU) nr 575/2013.

8. institutionellt skyddssystem: ett system som uppfyller kraven i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.

9. finansiellt holdingföretag: ett finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.20 i förordning (EU) nr 575/2013.

10.blandat finansiellt holdingföretag: ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 4.1.21 i förordning (EU) nr 575/2013.

11.holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag med blandad verksamhet enligt definitionen i artikel 4.1.22 i förordning (EU) nr 575/2013.

12.moderholdingföretag i en medlemsstat: ett moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.30 i förordning (EU) nr 575/2013.

13.finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i arti kel 4.1.31 i förordning (EU) nr 575/2013.

14.blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat: ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.32 i förordning (EU) nr 575/2013.

15.blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen: ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EU enligt definitionen i artikel 4.1.33 i förordning (EU) nr 575/2013.

16.resolutionsmål: de resolutionsmål som avses i artikel 31.2.

17.filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013.

941

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/213

18.resolutionsmyndighet: den myndighet som en medlemsstat har utsett i enlighet med artikel 3.

19.resolutionsverktyg: ett resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3.

20.resolutionsbefogenhet: befogenhet som avses i artiklarna 63–72.

21.behörig myndighet: en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, in begripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 (1).

22.behöriga ministerier: finansministerier eller andra ministerier i medlemsstaterna med ansvar för ekonomiska, finan siella och budgetmässiga frågor på nationell nivå enligt nationell uppdelning av ansvarsområden och som utsetts i enlighet med artikel 3.5.

23.institut: ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag.

24.ledningsorgan: ett ledningsorgan enligt definitionen i artikel 3.1.7 i direktiv 2013/36/EU.

25.verkställande ledning: verkställande ledning enligt definitionen i artikel 3.1.9 i direktiv 2013/36/EU.

26.koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag.

27.gränsöverskridande koncern: koncern med koncernenheter etablerade i fler än en medlemsstat.

28.extraordinärt offentligt finansiellt stöd: statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, eller något annat offentligt finansiellt stöd på överstatlig nivå som skulle utgöra statligt stöd om det gavs på nationell nivå, vilket ges för att bevara eller återställa bärkraften, likviditeten eller solvensen hos ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern vilken ett sådant institut eller en sådan enhet tillhör.

29.akut likviditetsstöd: en centralbanks tillhandahållande av centralbankspengar, eller något annat stöd som kan leda till ökade centralbankspengar, till ett solitt finansinstitut eller en koncern av solida finansinstitut som har tillfälliga likviditetsproblem, utan att en sådan transaktion är en del av penningpolitiken.

30.systemkris: störningar i det finansiella systemet som skulle kunna medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer är potentiellt systemviktiga i någon utsträckning.

31.koncernenhet: juridisk person som är del av en koncern.

32.återhämtningsplan: en återhämtningsplan som utformas och underhålls av ett institut i enlighet med artikel 5.

33.koncernåterhämtningsplan: en koncernåterhämtningsplan som utformas och upprätthålls i enlighet med artikel 7.

34.betydande filial: en filial som skulle anses vara betydande i en värdmedlemsstat i enlighet med artikel 51.1 i direktiv 2013/36/EU.

(1) Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63).

942

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/214		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

35.kritiska funktioner: aktiviteter, tjänster eller transaktioner som om de upphörde sannolikt skulle leda till störningar av tjänster som är avgörande för realekonomin eller störa den finansiella stabiliteten på grund av institutets eller koncernens storlek, marknadsandel, externa och interna sammanlänkning, komplexitet eller gränsöverskridande verksamhet, i en eller flera medlemsstater, särskilt med avseende på dessa aktiviteters, tjänsters eller transaktioners utbytbarhet.

36.kärnaffärsområden: affärsområden och kringtjänster som utgör faktiska källor till inkomst, vinst eller har ett fran chisevärde för ett institut eller en koncern som institutet tillhör.

37.samordnande tillsynsmyndighet: samordnande tillsynsmyndighet enligt definitionen i artikel 4.1.41 i förordning (EU) nr 575/2013.

38.kapitalbas: kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1.118 i förordning (EU) nr 575/2013.

39.villkor för resolution: de villkor som avses i artikel 32.1.

40.resolutionsåtgärd: ett beslut att placera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d under resolution enligt artikel 32 eller 33, tillämpningen av ett resolutionsverktyg eller utövandet av en eller flera resolutions befogenheter.

41.resolutionsplan: en resolutionsplan för ett institut som upprättats i enlighet med artikel 10.

42.resolution av en koncern:

a)vidtagande av resolutionsåtgärder på moderföretagsnivå eller på nivån för det institut som omfattas av grupp baserad tillsyn, eller

b)den samordnade tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsmyndigheternas utövande av sina befogen heter med avseende på koncernenheter som uppfyller villkoren för resolution.

43.koncernresolutionsplan: en plan för resolution av en koncern upprättad i enlighet med artiklarna 12 och 13.

44.resolutionsmyndighet på koncernnivå: resolutionsmyndigheten i den medlemsstat i vilken den samordnande tillsyns myndigheten är belägen.

45.koncernresolutionsordning: en plan som upprättats för resolution av en koncern i enlighet med artikel 91.

46.resolutionskollegium: ett kollegium som inrättats i enlighet med artikel 88 för att utföra de uppgifter som avses i artikel 88.1.

47.normala insolvensförfaranden: kollektiva insolvensförfaranden som innebär total eller delvis avyttring av en gäldenärs tillgångar och tillsättande av en likvidator eller förvaltare och som normalt gäller för institut enligt nationell rätt och antingen specifikt för de instituten eller generellt för alla fysiska eller juridiska personer.

48.skuldinstrument som avses i artikel 63.1 g och j: obligationer och andra former av överlåtbara skuldförbindelser, instrument som skapar eller bekräftar en skuld samt instrument som ger rätt att förvärva skuldinstrument.

49.moderinstitut i en medlemsstat: ett moderinstitut i en medlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.28 i förordning (EU) nr 575/2013.

943

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/215

50.	moderinstitut inom unionen:		moderinstitut inom EU enligt definitionen	i artikel 4.1.29 i förordning (EU)
	nr 575/2013.

51.krav på kapitalbas: de krav som anges i artiklarna 92–98 i förordning (EU) nr 575/2013.

52.tillsynskollegium: kollegium av tillsynsmyndigheter som upprättats i enlighet med artikel 116 i direktiv 2013/36/EU.

53.unionens regler om statligt stöd: den ram som fastställs genom artiklarna 107, 108 och 109 i EUF-fördraget samt förordningar och alla unionsrättsakter, inbegripet riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden, som utfärdats eller antagits med stöd av artikel 108.4 eller 109 i EUF-fördraget.

54.avveckling: avveckling av tillgångarna i ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

55.verktyg för avskiljande av tillgångar: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en tillgångsförvaltningsenhet i enlighet med artikel 42.

56.tillgångsförvaltningsenhet: juridisk person som uppfyller kraven i artikel 42.2.

57.skuldnedskrivningsverktyg: mekanism för en resolutionsmyndighets utövande av nedskrivnings- och konverterings befogenheter med avseende på skulder i ett institut under resolution i enlighet med artikel 43.

58.verktyg för försäljning av verksamhet: mekanism för en resolutionsmyndighets överföring av aktier eller andra ägande rättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en köpare som inte är ett broinstitut, i enlighet med artikel 38.

59.broinstitut: juridisk person som uppfyller samtliga krav i artikel 40.2.

60.broinstitutverktyg: mekanism för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution, eller tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, till ett broinstitut, i enlighet med artikel 40.

61.äganderättsinstrument: aktier, andra instrument som ger äganderätt, instrument som kan konverteras till eller ge rätt att förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument, samt instrument som utgör intressen i aktier eller andra äganderättsinstrument.

62.aktieägare: aktieägare eller innehavare av andra äganderättsinstrument.

63.överföringsbefogenheter: de befogenheter som specificeras i artikel 63.1 c eller d och avser överföring av aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa från ett institut under resolution till en mottagande enhet.

64. central motpart: en central motpart enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) nr 648/2012.

65.derivat: ett derivat enligt definitionen i artikel 2.5 i förordning (EU) nr 648/2012.

66.nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter: de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e-i.

944

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/216		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

67.skuld med säkerhet: en skuld där borgenärens rätt till betalning eller annan form av fullgörande är säkrad genom inteckning, pantsättning eller panträtt i egendom, eller avtal om säkerheter inklusive skuldförpliktelser till följd av återköpstransaktioner eller övriga avtal om säkerheter för överförande av äganderätt.

68.kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

69. övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i förordning (EU) nr 575/2013.

70.totalbelopp: det totala belopp som resolutionsmyndigheten har bedömt att kvalificerade skulder ska skrivas ned med eller konverteras med, i enlighet med artikel 46.1.

71.kvalificerade skulder: skulder och kapitalinstrument som inte räknas som kärnprimärkapitalinstrument, övriga pri märkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument för ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d och som inte är undantagna från tillämpningsområdet för skuldnedskrivningsverktyget enligt artikel 44.2.

72.insättningsgarantisystem: ett av en medlemsstat infört och officiellt godkänt system för garanti av insättningar i enlighet med artikel 4 i direktiv 2014/49/EU.

73.supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument eller efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i förordning (EU) nr 575/2013.

74.tillämpliga kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument vid tillämpning av avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 och avdelning IV kapitel V.

75.konverteringskurs: den faktor som fastställer det antal aktier eller andra äganderättsinstrument som en skuld i en särskild skuldklass ska konverteras till, med hänvisning till antingen ett enda skuldinstrument i skuldklassen i fråga eller till ett särskilt värde per enhet av en fordran.

76.drabbad borgenär: borgenär vars krav hänför sig till en skuld som skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument genom utövandet av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheten i samband med till lämpning av skuldnedskrivningsverktyget.

77.drabbad innehavare: en innehavare av äganderättsinstrument vars äganderättsinstrument dras in genom utövande av den befogenhet som avses i artikel 63.1 h.

78.berörd myndighet: myndighet i den medlemsstat som i enlighet med artikel 61 identifierats som ansvarig enligt den statens nationella rätt för att fatta de fastställanden som avses i artikel 59.3.

79.berört moderinstitut: ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt holding företag, ett blandat finansiellt holdingföretag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderhol dingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderhol dingföretag i en medlemsstat, eller blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket skuldnedskrivningsverktyget tillämpas.

80.mottagande enhet: en enhet till vilken aktier, andra äganderättsinstrument, skuldinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder, eller en kombination av dessa poster överförs från ett institut under resolution.

81.bankdag: en dag förutom lördag, söndag eller dag som är allmän helgdag i den berörda medlemsstaten.

945

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/217

82.uppsägningsrätt: rätten att säga upp ett avtal, rättigheter att påskynda, avräkna eller kvitta skyldigheter eller liknande bestämmelser som upphäver, modifierar eller skjuter upp en avtalsparts skyldighet eller en bestämmelse som hindrar en skyldighet enligt avtalet från att uppkomma som annars skulle uppkomma.

83.institut under resolution: ett institut, ett finansiellt institut, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holding företag, ett holdingföretag med blandad verksamhet, ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen, ett blandat finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat, eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen med avseende på vilket resolutionsåtgärder vidtas.

84.dotterföretag inom unionen: institut som är etablerat i en medlemsstat och som är ett dotterföretag till ett institut eller ett moderföretag i ett tredjeland.

85.moderföretag inom unionen: ett moderinstitut inom unionen, ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom unionen.

86.tredjelandsinstitut: en enhet vars huvudkontor är etablerat i ett tredjeland, som skulle omfattas av definitionen av ett institut om det var etablerat inom unionen.

87.moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderhol dingföretag som är etablerat i ett tredjeland.

88.resolutionsförfaranden i tredjeland: en åtgärd enligt rätten i ett tredjeland som syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller ett tredjelandsmoderföretag som är jämförbar, i termer av mål och förväntade resultat, med resolutionsåtgärder enligt detta direktiv.

89.unionsfilial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är belägen i en medlemsstat.

90.relevant myndighet i tredjeland: myndighet i tredjeland med ansvar för uppgifter som är jämförbara med de uppgifter som utförs av resolutionsmyndigheter eller behöriga myndigheter enligt detta direktiv.

91.koncernfinansieringsarrangemang: de finansieringsarrangemang eller arrangemang som medlemsstaten för resolutions myndigheten på koncernnivå tillämpar.

92.rygg mot rygg transaktion: en transaktion som ingås mellan två koncernenheter för att helt eller delvis överföra den risk som är förenad med en annan transaktion som har ingåtts mellan en av dessa koncernenheter och en tredje man.

93.koncerninterna garantier: ett kontrakt genom vilket en koncernenhet garanterar en annan koncernenhets förpliktelser gentemot en tredje man.

94.garanterade insättningar: garanterade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.5 i direktiv 2014/49/EU.

95.kvalificerade insättningar: kvalificerade insättningar enligt definitionen i artikel 2.1.4 i direktiv 2014/49/EU.

96.säkerställd obligation: instrument som avses i artikel 52.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (1).

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EUT L 302, 17.11.2009, s. 32).

946

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/218		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

97.avtal om finansiell äganderättsöverföring: avtal om finansiell äganderättsöverföring enligt definitionen i artikel 2.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG (1).

98.nettningsavtal: ett avtal i enlighet med vilket ett antal fordringar eller skyldigheter kan omvandlas till en enda nettofordran, inklusive avtal om slutavräkning där fullgörandet av parternas skyldigheter påskyndas när en utlö sande händelse inträffar (oavsett hur och var denna definieras) så att de ska fullgöras omedelbart eller avslutas, och i varje fall omvandlas till eller ersätts av en enda nettofordran, inbegripet slutavräkningsklausuler enligt definitionen i artikel 2.1 n i i direktiv 2002/47/EG och nettning enligt definitionen i artikel 2 k i direktiv 98/26/EG.

99.kvittningsavtal: avtal i enlighet med vilket två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.

100.finansiella avtal: bland annat följande avtal och överenskommelser:

a)Värdepappersavtal, inbegripet

i)avtal om köp, försäljning eller lån av ett värdepapper, en grupp eller ett index av värdepapper,

ii)optioner på ett värdepapper eller en grupp eller ett index av värdepapper,

iii)återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för ett sådant värdepapper, en sådan grupp eller en sådant index.

b)Råvaruavtal, inbegripet

i)avtal om köp, försäljning eller lån av en råvara, en råvarugrupp eller ett råvaruindex för framtida leverans,

ii)optioner på en råvara eller råvarugrupp eller ett råvaruindex,

iii)återköps- eller omvända återköpstransaktioner (repor) för en sådan råvara eller råvarugrupp eller ett sådant råvaruindex.

c)Future- och forwardavtal, inbegripet avtal (som inte är råvaruavtal) om inköp, försäljning eller överföring av en råvara eller en egendom av någon annan art, tjänst, rättighet eller intresse för ett fastställt pris vid ett framtida datum.

d)Swappavtal, inbegripet

i)swappar och optioner avseende räntesatser, avista- eller andra växelkurser, valuta, aktieindex eller aktier, skuldindex eller skuld, råvaruindex eller råvaror, väder, utsläpp eller inflation,

ii)totalavkastningsswappar, kreditspreadsswappar eller kreditswappar,

iii)varje avtal eller transaktion som liknar dem som avses i led i eller ii och som är föremål för återkommande handel på swapp- eller derivatmarknaderna.

e)Avtal om interbanklån där lånetiden är tre månader eller mindre.

f)Ramavtal för något av de avtal eller överenskommelser som avses i leden a–e.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002, s. 43).

947

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/219

101.krisförebyggande åtgärd: utövande av befogenheter att direkt avlägsna brister eller hinder för återhämtning enligt artikel 6.6, utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artikel 17 eller 18, tillämpning av någon av åtgärderna för tidigt ingripande enligt artikel 27, tillsättning av en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 eller utövande av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna enligt artikel 59.

102.krishanteringsåtgärd: en resolutionsåtgärd eller tillsättning av en särskild förvaltare enligt artikel 35 eller en person enligt artikel 51.2 eller 72.1.

103.återhämtningskapacitet: ett instituts förmåga att återställa sin finansiella ställning efter en betydande försämring.

104.insättare: en insättare enligt definitionen i artikel 2.1.6 i direktiv 2014/49/EU.

105.investerare: en investerare i den mening som avses i artikel 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG (1).

106.utsett nationellt makrotillsynsorgan: den myndighet som har anförtrotts genomförandet av den politik för makrop rudentiell tillsyn som avses i punkt 1 i rekommendation B i rekommendationen från Europeiska systemrisknämn den av den 22 december 2011 om de nationella myndigheternas mandat för makrotillsyn (ESRB/2011/3).

107.mikroföretag samt små och medelstora företag: mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen vad avser kriteriet om årlig omsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG (2).

108.reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i direktiv 2014/65/EU.

2. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera kriterierna för fastställande av de aktiviteter, tjänster och transaktioner som avses i led 35 i första stycket när det gäller definitionen av kritiska funktioner och kriterierna för fastställande av de affärsområden och kringtjänster som avses i led 36 i första stycket när det gäller definitionen av kärnaffärsområden.

Artikel 3

Utseende av myndigheter med ansvar för resolution

1.Medlemsstaterna ska utse en eller i undantagsfall flera resolutionsmyndigheter med befogenhet att tillämpa reso lutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.

2.Resolutionsmyndigheten ska vara en offentlig förvaltningsmyndighet eller myndigheter med förvaltningsbefogenhe

ter.

3.Resolutionsmyndigheter får vara nationella centralbanker, behöriga ministerier eller andra offentliga förvaltnings myndigheter eller myndigheter med förvaltningsbefogenheter. Medlemsstaterna får i undantagsfall föreskriva att reso lutionsmyndigheter är de behöriga myndigheterna för tillsynen enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU. Adekvata strukturella arrangemang ska finnas för att säkerställa operativt oberoende och för att undvika intressekonflikter mellan tillsynsfunktionerna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU eller den behöriga myndighetens övriga funktioner samt resolutionsmyndigheternas funktioner enligt detta direktiv, utan att det påverkar det informationsutbyte och samarbete som krävs i punkt 4. Medlemsstaterna ska i synnerhet säkerställa att den behöriga myndigheten, de nationella centralbankerna, de behöriga ministerierna eller de andra myndigheterna är operativt oberoende av resolutionsfunktionen och den relevanta myndighetens tillsynsfunktion eller övriga funktioner.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, 26.3.1997, s. 22).

(2) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

948

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/220		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Den personal som utför resolutionsmyndighetens funktioner enligt detta direktiv ska vara strukturellt separerad från och följa andra rapporteringsvägar än den personal som utför uppgifterna enligt förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU eller från den berörda myndighetens andra funktioner.

Vid tillämpningen av denna punkt ska medlemsstaten eller resolutionsmyndigheten anta och offentliggöra de relevanta interna regler som krävs, inbegripet regler som rör tystnadsplikten och informationsutbyten mellan de olika funktionerna.

4.Medlemsstaterna ska kräva att de myndigheter som utövar tillsyns- och resolutionsfunktioner och de personer som utövar de funktionerna på myndigheternas vägnar samarbetar nära vid förberedandet, planeringen och tillämpningen av resolutionsbeslut, både när resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten är separata enheter och när funktio nerna utförs inom samma enhet.

5.Varje medlemsstat ska utse ett enda ministerium som ansvarigt för att utöva det behöriga ministeriets funktioner enligt detta direktiv.

6.I de fall resolutionsmyndigheten i en medlemsstat inte är det behöriga ministeriet ska den informera det behöriga ministeriet om besluten enligt detta direktiv och, om inte annat framgår av nationell rätt, få dess godkännande innan beslut genomförs som kan få direkta budgeteffekter eller systemeffekter.

7.När behöriga myndigheter, resolutionsmyndigheter och EBA fattar beslut enligt detta direktiv ska de beakta de möjliga följderna av besluten i alla medlemsstater där institutet eller koncernen verkar och minimera de negativa effekterna för den finansiella stabiliteten och de negativa ekonomiska och sociala effekterna i de medlemsstaterna. Beslut

av EBA omfattas av artikel 38 i förordning (EU) nr 1093/2010.

8.Medlemsstaterna ska säkerställa att varje resolutionsmyndighet har den sakkunskap, de resurser och den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder, och ges möjlighet att utöva sina befogenheter med den skynd samhet och flexibilitet som krävs för att uppnå resolutionsmålen.

9.EBA ska, i samarbete med behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter, utveckla den sakkunskap, de resurser och den operativa kapacitet som krävs och ska övervaka genomförandet av punkt 8, bland annat genom regelbundna inbördes utvärderingar.

10.Om en medlemsstat i enlighet med punkt 1 utser mer än en myndighet för att tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna, ska den lämna en fullständig motivering till EBA och kommissionen för detta och den ska tydligt fördela funktioner och ansvarsområden mellan de myndigheterna, säkerställa lämplig samordning dem emellan och utse en enda myndighet som kontaktmyndighet för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i övriga medlemsstater.

11.Medlemsstaterna ska informera EBA om vilken nationell myndighet eller vilka nationella myndigheter som har utsetts till resolutionsmyndigheter och om kontaktmyndigheten och, där så krävs, om deras specifika funktioner och ansvarsområden. EBA ska offentliggöra förteckningen över de resolutionsmyndigheterna och kontaktmyndigheterna.

12.Utan att det påverkar artikel 85 får medlemsstaterna begränsa resolutionsmyndighetens, den behöriga myndighe tens och deras respektive personals ansvar i enlighet med nationell rätt när det gäller åtgärder och underlåtenhet att handla vid utförandet av sina uppgifter enligt detta direktiv.

949

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/221

AVDELNING II

BEREDNING

KAPITEL I

Planer för återhämtning och resolution

A v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 4

Förenklade skyldigheter för vissa institut

1. Med hänsyn till de effekter som ett instituts fallissemang, till följd av arten av dess verksamhet, dess aktieägar struktur, dess juridiska form, dess riskprofil, dess storlek och juridiska ställning, dess grad av sammankoppling med andra institut eller med det finansiella systemet i allmänhet, omfattningen och komplexiteten hos dess verksamheter, dess medlemskap i ett institutionellt skyddssystem eller någon annan form av system för solidariskt ansvar enligt artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 och eventuellt tillhandahållande av investeringstjänster eller verksamheter enligt defini tionen i artikel 4.1.2 i direktiv 2014/65/EU, och huruvida dess fallissemang och därpå följande avveckling under normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ påverkan på finansmarknaderna, på andra institut, på finansieringsvillkor eller på ekonomin i stort, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter och resolutions myndigheter fastställer följande:

a)Innehåll och närmare uppgifter i återhämtnings– och resolutionsplaner som föreskrivs i artiklarna 5–12.

b)Det datum före vilket de första återhämtnings- och resolutionsplanerna ska upprättas och de intervall med vilka återhämtnings- och resolutionsplaner ska upprättas vilka kan vara längre än de som föreskrivs i artiklarna 5.2, 7.5,

10.6och 13.3.

c)Innehåll och närmare uppgifter i den information som institut är skyldiga att lämna enligt artiklarna 5.5, 11.1 och

12.2samt i avsnitten A och B i bilagan.

d)Detaljnivån på den bedömning av möjligheten till resolution som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 och i avsnitt C i bilagan.

2.De behöriga myndigheterna och i förekommande fall resolutionsmyndigheterna ska göra den bedömning som avses

ipunkt 1, om så är lämpligt efter samråd med det nationella makrotillsynsorganet.

3.När förenklade skyldigheter tillämpas ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna och i före kommande fall resolutionsmyndigheterna när som helst kan införa fullständiga, icke-förenklade skyldigheter.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att enbart tillämpningen av förenklade skyldigheter inte påverkar den behöriga myndighetens och i förekommande fall resolutionsmyndighetens befogenheter att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd.

5.EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera de kriterier som det hänvisas till i punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.

6.Med beaktande, när så är lämpligt, av den erfarenhet som gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i punkt

5ska EBA ha befogenhet att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de kriterier som avses i punkt 1, för att i överensstämmelse med den punkten bedöma effekterna av ett instituts fallissemang på de finansiella marknaderna, på andra institut och på finansieringsvillkor.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2017.

950

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/222		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

7.Behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter ska informera EBA om hur de har tillämpat punkterna 1, 8, 9 och 10 på institut inom deras jurisdiktion. EBA ska senast den 31 december 2017 lämna in en rapport till Europapar lamentet, rådet och kommissionen om genomförandet av punkterna 1, 8, 9 och10. Rapporten ska särskilt identifiera eventuella skillnader i genomförandet på nationell nivå av punkterna 1, 8, 9 och 10.

8.Om inte annat följer av punkterna 9 och 10 ska medlemsstaterna se till att behöriga myndigheter och i före kommande fall resolutionsmyndigheter får bevilja undantag för tillämpningen av

a) kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på institut som är underställda en central företagsenhet och som helt eller delvis är undantagna från tillsynskraven i nationell rätt i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.

b) kraven i avsnitt 2 på institut som är medlemmar i ett institutionellt skyddssystem.

9.Om ett undantag enligt punkt 8 beviljas ska medlemsstaterna

a) tillämpa kraven i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel på konsoliderad basis på den centrala företagsenheten och institut som är underställda denna i enlighet med artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013.

b)kräva att det institutionella skyddssystemet uppfyller kraven i avsnitt 2 i samarbete med var och en av dess med lemmar som beviljats undantag.

I det syftet ska varje hänvisning till en koncern i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel omfatta en central företagsenhet och institut som är underställda denna i den mening som avses i artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013 och deras dotterföretag, och varje hänvisning till moderföretag eller institut som är föremål för gruppbaserad tillsyn enligt arti kel 111 i direktiv 2013/36/EU ska omfatta den centrala företagsenheten.

10. Institut som står under direkt tillsyn av Europeiska centralbanken enligt artikel 6.4 i förordning (EU) nr 1024/2013 eller utgör en betydande andel av en medlemsstats finansiella system ska utarbeta sina egna återhämt ningsplaner i enlighet med avsnitt 2 i detta kapitel och ska bli föremål för enskilda resolutionsplaner i enlighet med avsnitt 3.

Vid tillämpningen av denna punkt ska verksamheten i ett institut anses utgöra en betydande del av den medlemsstatens finansiella system om något av följande villkor är uppfyllda:

a)Det totala värdet av dess tillgångar överstiger 30 000 000 000 EUR.

b)Andelen av dess totala tillgångar i förhållande till etableringsmedlemsstatens BNP överstiger 20 %, såvida det totala värdet av dess tillgångar inte understiger 5 000 000 000 EUR.

11. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar och definitioner för behöriga myndigheters och resolutionsmyndigheters identifiering och överföring av information till EBA vid tillämpning av punkt 7, med förbehåll för proportionalitetsprincipen.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

951

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/223

A v s n i t t 2

Å t e r h ä m t n i n g s p l a n e r i n g

Artikel 5

Återhämtningsplaner

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp baserad tillsyn i enlighet med artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU upprättar och underhåller en återhämt ningsplan som innehåller åtgärder som ska vidtas av institutet för att återställa dess finansiella ställning efter en betydande försämring av dess finansiella situation. Återhämtningsplaner ska anses utgöra en styrform i den mening som avses i artikel 74 i direktiv 2013/36/EU.

2.De behöriga myndigheterna ska säkerställa att instituten uppdaterar sina återhämtningsplaner minst en gång om året eller efter en förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur, dess affärsverksamhet eller dess finan siella situation som kan ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Behöriga myndigheter får kräva att institut uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare.

3.Återhämtningsplaner får inte förutsätta tillgång till eller erhållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd.

4.Återhämtningsplaner ska dock vid behov innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och identifiera de tillgångar som kan förväntas godtas som säkerhet.

5.Utan att det påverkar artikel 4 ska medlemsstaterna säkerställa att återhämtningsplanerna inbegriper de uppgifter som räknas upp i avsnitt A i bilagan. Medlemsstaterna får kräva att ytterligare uppgifter ska ingå i återhämtningsplanerna.

Återhämtningsplaner ska även omfatta möjliga åtgärder som institutet skulle kunna vidta när villkoren för tidigt ingri pande enligt artikel 27 är uppfyllda.

6.Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner omfattar lämpliga villkor och förfaranden för att säkerställa att återhämtningsåtgärder genomförs i rätt tid samt ett brett spektrum av återhämtningsalternativ. Medlemsstaterna ska kräva att återhämtningsplaner beaktar en rad olika scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress som är relevant för institutets specifika förhållanden, bland annat systemomfattande händelser, finansiell stress som särskilt avser enskilda juridiska personer och koncerner.

7.EBA ska i nära samarbete med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 som ytterligare specificerar de olika scenarier som ska användas vid tillämpningen av punkt 6 i den här artikeln.

8.Medlemsstaterna får föreskriva att behöriga myndigheter har befogenhet att kräva att ett institut för detaljerade register över finansiella avtal där det berörda institutet är part.

9.Ledningsorganet för det institut som avses i punkt 1 ska bedöma och godkänna återhämtningsplanen innan den inlämnas till den behöriga myndigheten.

10.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder som, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4, ytterligare specificerar den information som återhämtningsplanen som det hänvisas till i punkt 5 i den här artikeln ska innehålla.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

952

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/224		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 6

Bedömning av återhämtningsplaner

1.Medlemsstaterna ska kräva att de institut som är skyldiga att utarbeta återhämtningsplaner i enlighet med artiklarna 5.1 och 7.1 lämnar in de återhämtningsplanerna till den behöriga myndigheten för granskning. Medlemsstaterna ska kräva att instituten på tillfredsställande sätt kan visa den behöriga myndigheten att dessa planer uppfyller kriterierna i punkt 2.

2.De behöriga myndigheterna ska, inom sex månader efter det att varje plan lämnats in, och efter samråd med de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen, granska planen och bedöma hur väl den plan uppfyller de krav som fastställs i artikel 5 samt följande kriterier:

a)Genomförandet av de föreslagna arrangemangen i planen kan rimligen förväntas upprätthålla eller återställa institutets eller koncernens bärkraft och finansiella ställning, med beaktande av de förberedande åtgärder som institutet har vidtagit eller planerar att vidta.

b)Planen och de specifika alternativen i planen kan rimligen förväntas bli genomförda snabbt och effektivt i situationer av finansiell stress och i största möjliga utsträckning undvika några betydande negativa effekter på det finansiella systemet, inbegripet scenarier som skulle leda till att andra institut skulle genomföra återhämtningsplaner under samma period.

3.När den behöriga myndigheten bedömer återhämtningsplanernas lämplighet ska den ta hänsyn till lämpligheten av institutets kapital- och finansieringsstruktur i förhållande till komplexitetsgraden hos dess organisatoriska struktur och dess riskprofil.

4.Den behöriga myndigheten ska tillhandahålla resolutionsmyndigheten återhämtningsplanen. Resolutionsmyndighe ten får granska återhämtningsplanen i syfte att identifiera eventuella åtgärder i planen som skulle kunna inverka negativt på institutets möjlighet till resolution och att lämna rekommendationer till den behöriga myndigheten med avseende på de frågorna.

5.I de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, ska den meddela institutet eller koncernens moderföretag sin bedömning och kräva att institutet inom två månader, som med myndigheternas godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren har tagits itu med.

Innan den behöriga myndigheten kräver att ett institut ska lämna in en reviderad återhämtningsplan ska den ge institutet möjlighet att yttra sig om det kravet.

Om den behöriga myndigheten inte anser att det i den reviderade planen har tagits itu med bristerna och hindren på ett adekvat sätt får den beordra institutet att göra vissa specifika ändringar av planen.

6. Om institutet underlåter att inkomma med en reviderad återhämtningsplan, eller om den behöriga myndigheten slår fast att den reviderade återhämtningsplanen inte på ett tillfredsställande sätt åtgärdar de brister eller potentiella hinder som myndigheten konstaterade i sin ursprungliga bedömning, och det inte är möjligt att på ett adekvat sätt åtgärda bristerna eller hindren genom att ge order om att vissa specifika ändringar ska göras, ska den behöriga myndigheten ålägga institutet att inom rimlig tid identifiera de ändringar av affärsverksamheten som det kan göra för att ta itu med bristerna i eller hindren för genomförandet av återhämtningsplanen.

Om institutet inte identifierar sådana ändringar inom den tidsram som den behöriga myndigheten satt, eller om den behöriga myndigheten bedömer att de av institutet föreslagna åtgärderna inte innebär att institutet på ett adekvat sätt tar itu med bristerna eller hindren, får den behöriga myndigheten beordra institutet att vidta de åtgärder som myndigheten anser vara nödvändiga och proportionerliga, varvid hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på institutets affärsverksamhet.

953

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/225

Den behöriga myndigheten får, utan att det påverkar artikel 104 i direktiv 2013/36/EU, beordra institutet att

a)reducera riskprofilen i institutet, även likviditetsrisken,

b)möjliggöra rekapitaliseringsåtgärder i rätt tid,

c)se över institutets strategi och struktur,

d)vidta ändringar i finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområdena och de kritiska funk tionerna,

e)vidta förändringar i institutets styrningsstruktur.

Den förteckning över åtgärder som avses i denna punkt ska inte hindra medlemsstaterna att bemyndiga de behöriga myndigheterna att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med nationell rätt.

7.Om den behöriga myndigheten kräver att ett institut vidtar åtgärder enligt punkt 6 ska dess beslut om åtgärderna vara motiverade och proportionerliga. Beslutet ska meddelas institutet skriftligen och vara möjligt att överklaga.

8.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar de minimikriterier och förfaranden som den behöriga myndigheten ska utvärdera för bedömningen enligt punkt 2 i den här artikeln och artikel 8.1.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 7

Återhämtningsplaner på koncernnivå

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att moderföretag inom unionen upprättar och till den samordnande tillsynsmyn digheten lämnar in en koncernåterhämtningsplan. Koncernåterhämtningsplaner ska bestå av en återhämtningsplan för koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen. Koncernåterhämtningsplanen ska identifiera åtgärder som kan bli nödvändiga att genomföra på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för varje enskilt dotterföretag.

2.I enlighet med artikel 8 får de behöriga myndigheterna begära att dotterföretag upprättar och lämnar in återhämt ningsplaner på individuell basis.

3.Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, under förutsättning att sekretesskraven enligt detta direktiv gäller, översända koncernåterhämtningsplaner till:

a)de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU,

b)de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där det finns betydande filialer, i den mån det är relevant för den filialen,

c)resolutionsmyndigheten på koncernnivå, och

d)dotterföretagens resolutionsmyndigheter.

954

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/226		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

4. Koncernåterhämtningsplanen ska syfta till att uppnå en stabilisering av koncernen som helhet, eller av ett institut som ingår i koncernen, när den befinner sig i ett ansträngt läge för att åtgärda eller avlägsna orsakerna till nödsituationen och återställa koncernens eller institutets finansiella ställning, samtidigt som hänsyn tas till andra koncernenheters finansiella ställning.

Koncernåterhämtningsplanen ska inbegripa arrangemang för att säkerställa att de åtgärder som planeras att vidtas på nivån för moderföretaget inom unionen och på nivån för de enheter som det hänvisas till i artikel 1.1 c och d, liksom åtgärder som planeras att vidtas på nivån för dotterföretagen och, i tillämpliga fall i enlighet med i direktiv 2013/36/EU, på nivån för de betydande filialerna, är samordnade och konsekventa.

5.Koncernåterhämtningsplanen, och eventuella planer som upprättats för ett enskilt dotterföretag, ska innehålla de inslag som specificeras i artikel 5. De planerna ska i tillämpliga fall innehålla arrangemang för finansiellt stöd inom koncernen som antas enligt ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som har ingåtts i enlighet med kapitel III.

6.Koncernåterhämtningsplaner ska innehålla ett antal återhämtningsalternativ med åtgärder för att hantera de scena rier som anges i artikel 5.6.

För vart och ett av scenarierna ska det i koncernåterhämtningsplanen anges huruvida det finns hinder för genomförandet av återhämtningsåtgärder inom koncernen, inbegripet på nivån för de enskilda enheter som planen omfattar, och huru vida det finns väsentliga praktiska eller juridiska hinder för att utan dröjsmål överföra kapitalbasen eller betala skulder eller tillgångar inom koncernen.

7. Ledningsorganet för den enhet som upprättar koncernåterhämtningsplanen enligt punkt 1 ska bedöma och god känna koncernåterhämtningsplanen innan den inlämnas till den samordnande tillsynsmyndigheten.

Artikel 8

Bedömning av koncernåterhämtningsplaner

1.Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, tillsammans med de behöriga myndigheterna för dotterföretag, efter samråd med de behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i direktiv 2013/36/EU och med de behöriga myndigheter som är ansvariga för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, granska koncernåter hämtningsplanen och bedöma i vilken utsträckning den uppfyller de krav och kriterier som anges i artiklarna 6 och 7. Den bedömningen ska göras i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 6 och med denna artikel och ska beakta potentiella effekter av återhämtningsåtgärderna på den finansiella stabiliteten i alla medlemsstater där koncernen verkar.

2.Den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för dotterföretag ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut om

a)granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

b)huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som ingår i koncernen, och

c)tillämpningen av de åtgärder som anges i artikel 6.5 och 6.6.

Parterna ska eftersträva att nå ett gemensamt beslut inom fyra månader från det datum då den samordnande tillsyns myndigheten översände koncernåterhämtningsplanen i enlighet med artikel 7.3.

EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.

955

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/227

3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för översändande, om granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen eller om åtgärder som moderföreta get inom unionen ska vidta i enlighet med artikel 6.5 och 6.6, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta sitt eget beslut med avseende på de ärendena. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska fatta sitt beslut med beaktande av de synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som uttryckts under fyramånadersperioden. Den sam ordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till moderföretaget inom unionen och till de övriga behöriga myn digheterna.

Om någon av de behöriga myndigheter som avses i punkt 2 vid den fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsyns myndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska den samordnande tillsynsmyndighetens beslut gälla.

4. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de behöriga myndigheterna, inom fyra månader från datum för översändande, om

a)huruvida en återhämtningsplan ska upprättas på individuell basis för institut som omfattas av myndigheternas juris diktion, eller

b)tillämpningen på dotterföretagsnivå av de åtgärder som avses i artikel 6.5 och 6.6,

ska varje behörig myndighet fatta sitt eget beslut i det ärendet.

Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som anges i punkt 7 till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den behöriga myndigheten för dotter företaget skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Fyramånadersperioden ska anses utgöra förliknings perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att perioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av den behöriga myndighet som är ansvarig för dotterföretaget på individuell nivå gälla.

5.De övriga behöriga myndigheter som inte har invändningar enligt punkt 4 får fatta ett gemensamt beslut om en koncernåterhämtningsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.

6.Det gemensamma beslut som avses i punkt 2 eller 5 och varje beslut som fattas av de berörda myndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 3 och 4 ska erkännas som slutgiltigt och tillämpas av de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

7.EBA får på begäran av en behörig myndighet i enlighet med punkt 3 eller 4 endast bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 med avseende på bedömningen av återhämtningsplaner och genomförandet av åtgärderna i artikel 6.6 a, b och d.

Artikel 9

Indikatorer för återhämtningsplanen

1. Vid tillämpningen av artiklarna 5–8 ska de behöriga myndigheterna kräva att alla återhämtningsplaner innehåller en ram med indikatorer som fastställts av institutet och som identifierar tidpunkterna för när planens åtgärder får vidtas. De behöriga myndigheterna ska komma överens om sådana indikatorer i samband med bedömningen av återhämtnings planer i enlighet med artiklarna 6 och 8. Indikatorerna kan vara av kvalitativ eller kvantitativ art beroende på institutets finansiella ställning och ska enkelt kunna övervakas. De behöriga myndigheterna ska se till att instituten inför lämpliga arrangemang för en regelbunden övervakning av indikatorerna.

956

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/228		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Trots första stycket får ett institut

a)vidta åtgärder enligt sin återhämtningsplan även när den relevanta indikatorn inte har uppfyllts men när institutets ledningsorgan anser det vara lämpligt med tanke på omständigheterna, eller

b)avstå från att vidta en sådan åtgärd om institutets ledningsorgan inte anser det vara lämpligt med tanke på omstän digheterna.

Ett beslut om att vidta någon av de åtgärder som avses i återhämtningsplanen eller ett beslut om att avstå från att vidta en sådan åtgärd ska utan dröjsmål meddelas den behöriga myndigheten.

2. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera den minimiförteckning över kvalitativa och kvantitativa indikatorer som avses i punkt 1.

A v s n i t t 3

r e s o l u t i o n s p l a n e r i n g

Artikel 10

Resolutionsplaner

1.Resolutionsmyndigheten ska efter samråd med den behöriga myndigheten och efter samråd med resolutionsmyn digheterna i de jurisdiktioner där eventuella betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprätta en resolutionsplan för varje institut som inte utgör en del av en koncern som är föremål för grupp baserad tillsyn enligt artiklarna 111 och 112 i direktiv 2013/36/EU. Resolutionsplanen ska innehålla de resolutions åtgärder som resolutionsmyndigheten får vidta om institutet uppfyller villkoren för resolution. Information som avses i punkt 7 a ska meddelas det berörda institutet.

2.Resolutionsmyndigheten ska när den upprättar resolutionsplanen identifiera alla väsentliga hinder för resolution och då så är nödvändigt och proportionerligt, beskriva relevanta åtgärder för hur de hindren kan undanröjas, enligt kapitel II i denna avdelning.

3.Resolutionsplanen ska beakta relevanta scenarier inberäknat att fallissemangshändelsen kan vara en isolerad händelse eller kan inträffa i en tid av mer omfattande finansiell instabilitet eller övergripande systempåverkande händelser. Reso lutionsplanen får inte förutsätta något av följande:

a)Tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fast ställs i enlighet med artikel 100.

b)Akut likviditetsstöd från centralbanker.

c)Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.

4.Resolutionsplanen ska innehålla en analys av hur och när ett institut, i enlighet med de villkor som anges i planen, får ansöka om att få utnyttja centralbanksfaciliteter och ska identifiera de tillgångarna som kan förväntas godtas som säkerhet.

5.Resolutionsmyndigheter får begära att instituten bistår dem vid utarbetandet och uppdateringen av planerna.

6.Resolutionsplaner ska ses över, och i tillämpliga fall uppdateras, minst en gång om året och efter varje väsentlig förändring av institutets juridiska eller organisatoriska struktur eller dess affärsverksamhet eller dess finansiella ställning som skulle kunna ha en väsentlig inverkan på planens effektivitet eller på annat sätt framtvingar en översyn av reso lutionsplanen.

957

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/229

När det gäller översyner eller uppdateringar av resolutionsplaner enligt första stycket ska instituten och de behöriga myndigheterna omedelbart informera resolutionsmyndigheterna om alla förändringar som kräver en sådan översyn eller uppdatering.

7. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 ska resolutionsplanen ange alternativ när det gäller användning av de resolutionsverktyg som det hänvisas till i avsnitt IV på institutet. Denna ska innehålla följande, kvantifierat när så är lämpligt och möjligt:

a)En sammanfattning av huvudinslagen i planen.

b)En sammanfattning av de väsentliga förändringar för institutet som inträffat sedan den senaste resolutionsinfor mationen lämnades in.

c)En beskrivning av hur kritiska funktioner och kärnaffärsområden, i den utsträckning som krävs, skulle kunna avskiljas juridiskt och ekonomiskt från övriga funktioner för att säkerställa fortsatt verksamhet efter institutets fallissemang.

d)En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.

e)En detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med punkt 2 i denna artikel och artikel 15.

f)En beskrivning av alla åtgärder som krävs enligt artikel 17 för att åtgärda eller avlägsna identifierade hinder för resolution som ett resultat av den bedömning som gjorts i enlighet med artikel 15.

g)En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet och möjligheten att sälja ut institutets kritiska funktioner, kärnaffärsområden och tillgångar.

h)En detaljerad beskrivning av arrangemangen för att säkerställa att den begärda informationen enligt artikel 11 är aktuell och att den alltid är tillgänglig för resolutionsmyndigheterna.

i)En förklaring från resolutionsmyndigheten av hur resolutionsalternativen skulle kunna finansieras utan ett antagande om något av följande:

i)Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.

ii)Akut likviditetsstöd från centralbanker.

iii)Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.

j)En detaljerad beskrivning av de olika resolutionsstrategier som skulle kunna tillämpas enligt de olika möjliga scena rierna samt de tillämpliga tidsfristerna.

k)En beskrivning av kritiska ömsesidiga beroenden.

l)En beskrivning av handlingsalternativen för att bevara tillgång till betalnings- och clearingtjänster och annan infra struktur och en bedömning av överförbarheten för kunders positioner.

m)En analys av planens effekter på institutets anställda, inbegripet en bedömning av därmed förknippade kostnader, och en beskrivning av planerade förfaranden för samråd med personalen under resolutionsprocessen, i tillämpliga fall med beaktande av nationella system för dialog mellan arbetsmarknadens parter.

n)En plan för kommunikation med media och allmänheten.

958

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/230		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

o)Minimikravet för kapitalbasen och de kvalificerade skulderna i enlighet med artikel 45.1, och i förekommande fall en tidsfrist för att nå avsedd nivå.

p)Minimikravet för kapitalbasen och instrumenten för avtalsenlig skuldnedskrivning enligt artikel 45.1, och i före kommande fall en tidsfrist för att nå avsedd nivå.

q) En beskrivning av grundläggande operationer och system för kontinuerlig drift av institutets operativa processer.

r) I förekommande fall eventuella yttranden från institutet om resolutionsplanen.

8.Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal där institutet eller enheten är part. Resolutionsmyndigheten får ange en tidsfrist inom vilken institutet eller enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska inkomma med de registren. Samma tidsfrist ska gälla för samtliga institut och samtliga enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som omfattas av myndighetens jurisdiktion. Resolutionsmyndigheten får besluta att fastställa olika tidsfrister för de olika finansiella avtalstyper som avses i artikel 2.100. Denna punkt ska inte påverka den behöriga myndighetens befogenhet att samla in information.

9.EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som ytterligare specificerar innehållet i resolutionsplanerna.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 11

Information för tillämpningen av resolutionsplaner och samarbete från institutets sida

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har befogenhet att begära att berörda institut

a)samarbetar i den utsträckning som krävs för att upprätta resolutionsplaner,

b)förser dem, endera direkt eller genom den behöriga myndigheten, med all nödvändig information för att upprätta och genomföra resolutionsplaner.

Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha befogenhet att, bland annan information, begära in den information och analys som specificeras i avsnitt B i bilagan.

2.De behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ska samarbeta med resolutionsmyndigheterna för att kontrollera huruvida delar av eller all den informationen som avses i punkt 1 redan finns tillgänglig. Om sådan infor mation är tillgänglig ska de behöriga myndigheterna lämna den informationen till resolutionsmyndigheterna.

3.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera förfaranden och en minimi uppsättning standardformulär och mallar för överlämnande av information enligt denna artikel.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

959

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/231

Artikel 12

Koncernresolutionsplaner

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå tillsammans med resolutionsmyndig heterna för dotterföretag och efter samråd med resolutionsmyndigheterna för de betydande filialerna i den mån det är relevant för den betydande filialen, upprättar koncernresolutionsplaner. Koncernresolutionsplaner ska inbegripa en plan för resolution av koncernen som helhet när dess moderföretag är ett moderföretag inom unionen, endera genom resolution på nivån för moderföretaget eller genom uppdelning och resolution av dotterföretagen. I koncernresolutions planen ska åtgärder anges för resolution av

a)moderföretaget inom unionen,

b)de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna i unionen,

c)de enheter som avses i artikel 1.1 c och d, och

d)om inte annat följer av avdelning VI, de dotterföretag som utgör en del av koncernen och som är belägna utanför unionen.

2.Koncernresolutionsplanen ska upprättas på grundval av den information som lämnas enligt artikel 11.

3.Koncernresolutionsplanen ska

a)fastställa resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på koncernenheter, både genom resolutionsåtgärder för de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d, moderföretaget och dotterinstituten samt genom samordnade resolutions åtgärder med avseende på dotterinstitut, i de scenarier som anges i artikel 10.3,

b)undersöka i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att använda resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogen heter på ett samordnat sätt på koncernenheter etablerade i unionen, inklusive åtgärder för att underlätta tredje mans köp av hela koncernen eller enskilda affärsområden eller aktiviteter som tillhandahålls av ett flertal koncernenheter, eller av särskilda koncernenheter, samt identifiera eventuella potentiella hinder för en samordnad resolution,

c)om en koncern inbegriper enheter med säte i tredjeländer, identifiera lämpliga arrangemang för samarbete och samordning med de relevanta myndigheterna i de tredjeländerna och följderna av resolutionen inom unionen,

d)identifiera åtgärder som är nödvändiga för att underlätta koncernresolution när villkoren för resolution är uppfyllda, inklusive att juridiskt och ekonomiskt avskilja särskilda funktioner eller affärsområden,

e)fastställa eventuella ytterligare åtgärder som inte avses i detta direktiv men som resolutionsmyndigheten på koncern nivå har för avsikt att vidta inom ramen för resolutionen av koncernen,

f)identifiera hur koncernresolutionsåtgärderna skulle kunna finansieras och, där finansieringsarrangemangen skulle behövas, ange principer för att dela upp ansvaret för den finansieringen mellan finansieringskällor i olika medlems stater. Resolutionsplanen får inte förutsätta något av följande:

i)Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.

ii)Akut likviditetsstöd från centralbanker.

960

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/232		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

iii) Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.

De principerna ska fastställas på grundval av rättvisa och välavvägda kriterier och ska särskilt beakta artikel 107.5 och effekterna på den finansiella stabiliteten i alla berörda medlemsstater.

4.Bedömningen av möjligheten till en resolution av koncernen enligt artikel 16 ska ske samtidigt som koncernreso lutionsplanen upprättas och uppdateras i enlighet med denna artikel. En detaljerad beskrivning av den bedömning av möjligheterna till resolution som gjorts i enlighet med artikel 16 ska ingå i koncernresolutionsplanen.

5.Koncernresolutionsplaner får inte ha en oproportionerlig verkan på någon medlemsstat.

6.EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i koncernresolutionsplaner, med beaktande av de många olika affärsmodeller som koncerner på den inre marknaden har.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 13

Krav och förfaranden för koncernresolutionsplaner

1. Moderföretag inom unionen ska till resolutionsmyndigheten på koncernnivå inkomma med den information som får krävas i enlighet med artikel 11. Denna information ska röra det moderföretag inom unionen och i den utsträckning som krävs var och en av koncernenheterna, inbegripet de enheter som avses i artikel 1.1 c och d.

Tillsynsmyndigheten på koncernnivå ska, under förutsättning att sekretesskraven som föreskrivs i detta direktiv tillämpas, översända den information som tillhandahålls i enlighet med denna punkt till

a)EBA,

b)resolutionsmyndigheterna för dotterföretag,

c)resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen,

d)de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, och

e)resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de enheter som avses i artikel 1.1 c och d är etablerade.

Information som tillhandahållits av resolutionsmyndigheten på koncernnivå till resolutionsmyndigheterna och de behö riga myndigheterna för dotterföretagen, till resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna samt till de relevanta behöriga myndigheter som avses i artiklarna 115 och 116 i direktiv 2013/36/EU, ska åtminstone innehålla all information som är relevant för dotterföretaget eller den betydande filialen. Information som lämnas till EBA ska innehålla all information som är relevant för EBA:s roll inom ramen för koncernresolutionsplanerna. När det gäller information som avser dotterföretag i tredjeländer, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå inte ha någon skyldighet att överlämna den informationen utan samtycke från relevant tillsynsmyndighet eller resolutionsmyndighet i tredjelandet.

961

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/233

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheter på koncernnivå, efter samverkan med de resolutions myndigheter som avses i punkt 1 andra stycket i denna artikel, i resolutionskollegier och efter samråd med de relevanta behöriga myndigheterna, inbegripet med behöriga myndigheter i de medlemsstatsjurisdiktioner där betydande filialer är belägna, upprättar och uppdaterar koncernresolutionsplaner. Resolutionsmyndigheter på koncernnivå får om de så öns kar, och med förbehåll för att de uppfyller de sekretesskrav som fastställs i artikel 98 i detta direktiv, i arbetet med att upprätta och upprätthålla koncernresolutionsplaner inbegripa ett tredjelands resolutionsmyndigheter från de jurisdiktioner där koncernen har etablerat dotterföretag eller finansiella holdingföretag eller betydande filialer i den mening som avses i artikel 51 i direktiv 2013/36/EU.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernresolutionsplaner ses över, och om så är lämpligt, uppdateras minst en gång om året, samt efter varje förändring som avser den juridiska eller organisatoriska strukturen, affärsverksamheten eller finansiella ställningen inom koncernen, inbegripet varje koncernenhet, som kan ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av planen.

4.Antagandet av koncernresolutionsplanen ska ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretag.

De resolutionsmyndigheterna ska fatta ett gemensamt beslut inom fyra månader från det att resolutionsmyndigheten på koncernnivå översänt den information som avses i punkt 1 andra stycket.

EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. Om resolutionsmyndigheterna inte har nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå fatta ett eget beslut om koncernresolutionsplanen. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.

Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, om inte annat följer av punkt 9 i den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.

6. Om ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom fyra månader ska varje resolutions myndighet som är ansvarig för ett dotterföretag fatta ett eget beslut och utforma och upprätthålla en resolutionsplan för de enheter som omfattas av dess jurisdiktion. Varje enskilt beslut ska innehålla en fullständig motivering, ange skälen till invändningarna till den föreslagna koncernresolutionsplanen och beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna fört fram. Varje resolutionsmyndighet ska meddela sitt beslut till de andra medlemmarna i resolutionskollegiet.

Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den berörda resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av punkt 9 i den här artikeln, skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA får fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet tillämpas.

962

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/234		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

7.De övriga resolutionsmyndigheter som inte har invändningar enligt punkt 6 får fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsplan som omfattar koncernenheter som faller inom deras jurisdiktion.

8.De gemensamma beslut som avses i punkterna 4 och 7 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkterna 5 och 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutionsmyndigheterna.

9.I enlighet med punkterna 5 och 6 i den här artikeln får EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet, bistå resolutionsmyndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010 såvida inte någon av de berörda resolutionsmyndigheterna bedömer att det omtvistade ärendet på något sätt kan inkräkta på deras medlemsstaters finanspolitiska ansvar.

10.Om gemensamma beslut fattas enligt punkterna 4 och 7 och om en resolutionsmyndighet enligt punkt 9 bedömer att den omtvistade frågan avseende koncernresolutionsplanerna inkräktar på dess medlemsstats finanspolitiska ansvar, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå företa en ny bedömning av koncernresolutionsplanen, inbegripet minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

Artikel 14

Översändande av resolutionsplaner till behöriga myndigheterna

1.Resolutionsmyndigheten ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda behö riga myndigheterna.

2.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska översända resolutionsplanerna och eventuella ändringar av dessa till de berörda behöriga myndigheterna.

KAPITEL II

Möjlighet till resolution

Artikel 15

Bedömning av instituts möjlighet till resolution

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheten, efter att den samrått med den behöriga myndigheten och med resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av institut som inte utgör en del av en koncern är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande:

a)Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.

b)Akut likviditetsstöd från centralbanker.

c)Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.

En resolution av ett institut ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheten antingen kan avveckla institutet enligt normala insolvensförfaranden eller försätta institutet i resolution med tillämpning av de olika resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna samtidigt som betydande negativa effekter på de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande hän delser, i den medlemsstat i vilken institutet är etablerat, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att institutets kritiska funktioner kan upprätthållas. Resolutionsmyndigheterna ska upplysa EBA i tid när en resolution av ett institut inte anses vara möjlig.

963

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/235

2.För den bedömning av möjligheten till resolution som avses i punkt 1 ska resolutionsmyndigheten åtminstone bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.

3.Resolutionsmyndigheten ska göra en bedömning av möjligheten till en resolution enligt denna artikel samtidigt som den upprättar och uppdaterar resolutionsplanen i enlighet med artikel 10.

4.EBA ska, efter samråd med ESRB, utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de frågor och kriterier som ska granskas för bedömningen av möjligheten till resolution av institut eller koncerner som anges i punkt 2

iden här artikeln och i artikel 16.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 16

Bedömning av koncerners möjlighet till resolution

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna på koncernnivå, tillsammans med resolutionsmyndig heterna för dotterföretagen, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myndigheterna för sådana dotterföretag, och resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna i den mån det är relevant för den betydande filialen, bedömer i vilken utsträckning en resolution av koncerner är möjlig utan att förutsätta tillgång till något av följande:

a)Extraordinärt offentligt finansiellt stöd förutom tillämpningen av de finansieringsarrangemang som fastställs i enlighet med artikel 100.

b)Akut likviditetsstöd från centralbanker.

c)Likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser.

En resolution av en koncern ska anses möjlig om det är rimligt och trovärdigt att resolutionsmyndigheterna antingen kan avveckla koncernenheter enligt normala insolvensförfaranden eller försätta koncernenheter i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen eller resolutionsbefogenheterna på koncernenheterna samtidigt som betydande negativa effekter på de finansiella systemen i största möjliga mån undviks, inklusive mer omfattande instabila finansiella förhållanden eller systemomfattande händelser, i de medlemsstater i vilka koncernenheter är etablerade, eller i andra medlemsstater eller i unionen och för att säkerställa att koncernenheternas kritiska funktioner kan upprätthållas om de utan svårigheter kan avskiljas vid lämplig tidpunkt eller på annat sätt. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela EBA i tid när en resolution av en koncern inte anses vara möjlig.

Bedömningen av en koncerns möjlighet till resolution ska beaktas av de resolutionskollegier som avses i artikel 88.

2.För den bedömning av möjligheten till koncernresolution ska resolutionsmyndigheterna, åtminstone, bedöma de frågeställningar som närmare anges i avsnitt C i bilagan.

3.Bedömningen av möjligheten till en koncernresolution enligt denna artikel ska ske samtidigt som koncernreso lutionsplanerna upprättas och uppdateras i enlighet med artikel 12. Bedömningen ska ske i enlighet med den besluts process som anges i artikel 13.

964

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/236		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 17

Befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att när en resolutionsmyndighet, efter att ha gjort en bedömning av resolutions möjligheterna för ett institut i enlighet med artiklarna 15 och 16, efter samråd med den behöriga myndigheten, slår fast att det finns väsentliga hinder för möjligheten att försätta det institutet i resolution, ska resolutionsmyndigheten skriftligen meddela det beslutet till det berörda institutet, till den behöriga myndigheten och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna.

2.Kravet på resolutionsmyndigheterna att upprätta resolutionsplaner och på de berörda resolutionsmyndigheterna att komma fram till ett gemensamt beslut om koncernresolutionsplanerna i artikel 10.1 respektive artikel 13.4 ska efter det meddelande som anges i punkt 1 i den här artikeln tillfälligt upphävas tills åtgärderna för att undanröja de väsentliga hinder för möjligheten att försätta ett institut i resolution godtagits av resolutionsmyndigheten enligt punkt 3 i den här artikeln eller beslutats enligt punkt 4 i den här artikeln.

3.Inom fyra månader från mottagandet av ett meddelande i enlighet med punkt 1, ska institutet till resolutions myndigheten föreslå möjliga åtgärder för att åtgärda eller avlägsna de väsentliga hinder som angetts i meddelandet. Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, bedöma huruvida de åtgärderna effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande väsentliga hindren.

4.Om resolutionsmyndigheten bedömer att de av ett institut föreslagna åtgärderna i enlighet med punkt 3 inte effektivt minskar eller avlägsnar de ifrågavarande hindren, ska den, antingen direkt eller indirekt genom den behöriga myndigheten, kräva att institutet vidtar alternativa åtgärder som skulle kunna uppnå det målet samt skriftligt meddela institutet dessa åtgärder, vilket inom en månad ska föreslå en plan för att genomföra dem.

När resolutionsmyndigheten identifierar alternativa åtgärder ska den visa på vilket sätt de av institutet föreslagna åtgär derna inte skulle kunna avlägsna hindren för möjligheten till resolution och hur de föreslagna alternativa åtgärderna är proportionerliga för att avlägsna hindren. Resolutionsmyndigheten ska beakta det hot som de hindren för möjligheten till resolution innebär för den finansiella stabiliteten samt den inverkan åtgärderna har på institutets verksamhet, dess stabilitet och dess förmåga att bidra till ekonomin.

5. Vid tillämpning av punkt 4 ska resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att vidta någon av följande åtgärder:

a)Kräva att institutet ser över koncerninterna finansieringsarrangemang eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska funktioner.

b)Kräva att institutet begränsar sina maximala enskilda och totala exponeringar.

c)Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamål.

d)Kräva att institutet avyttrar särskilda tillgångar.

e)Kräva att institutet begränsar eller upphör med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.

f)Begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.

g)Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller varje koncernenhet som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska funktioner från övriga funktioner genom tillämpningen av resolutionsverktygen.

965

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/237

h)Kräva att ett institut eller ett moderföretag bildar ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat eller ett finansiellt moderholdingföretag inom unionen.

i)Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d emitterar kvalificerade skulder för att uppfylla kraven i artikel 45.

j)Kräva att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtar åtgärder för att uppfylla minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt artikel 45, och inte minst försöker omförhandla kvalificerade skulder, övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument som det eller den har utfärdat, för att säkerställa att resolutionsmyndighetens eventuella beslut om att skriva ned eller konvertera den skulden eller det instrumentet verkställs enligt rätten i den jurisdiktion som skulden eller instrumentet omfattas av.

k)Om ett institut är ett dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet, kräva att holdingföretaget med blandad verksamhet bildar ett separat finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om nödvändigt för att underlätta resolutionen av institutet och för att undvika att tillämpningen av de resolutionsverktyg och resolutions befogenheter som avses i avsnitt IV får negativa konsekvenser för den icke-finansiella delen av koncernen.

6.Ett beslut enligt punkt 1 eller 4 ska uppfylla följande krav:

a)De ska underbyggas med angivande av motiven till bedömningen eller fastställandet i fråga.

b)Det ska ange hur bedömningen eller fastställandet uppfyller kravet på proportionalitet i tillämpningen som föreskrivs i punkt 4.

c)Det ska kunna överklagas.

7.Innan resolutionsmyndigheten identifierar eventuella åtgärder enligt punkt 4, ska resolutionsmyndigheten, efter samråd med den behöriga myndigheten och i förekommande fall den utsedda nationella makrotillsynsmyndigheten, noggrant överväga åtgärdernas potentiella effekter på institutet i fråga, på den inre marknaden för finansiella tjänster, på den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater och i unionen som helhet.

8.EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera närmare uppgifter om åtgärderna som anges i punkt 5 och de omständigheter under vilka var och en av åtgärderna får tillämpas.

Artikel 18

Befogenheter att åtgärda eller avlägsna resolutionshinder: behandling av koncerner

1.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillsammans med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen, beakta den bedömning som krävs enligt artikel 16 inom resolutionskollegiet och vidta alla rimliga mått och steg för att nå ett gemensamt beslut i fråga om tillämpningen av åtgärder som har fastställts i enlighet med artikel 17.4 med avseende på samtliga institut som ingår i koncernen.

2.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska, i samarbete med den samordnande tillsynsmyndigheten och EBA, i enlighet med artikel 25.1 i förordning (EU) nr 1093/2010, utarbeta och överlämna en rapport till moderföretaget inom unionen, till dotterföretagens resolutionsmyndigheter, som överlämnar den till de dotterföretag som de har tillsyn över, och till resolutionsmyndigheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna. Rapporten ska utarbetas efter samråd med de behöriga myndigheterna och ska analysera de väsentliga hindren för en effektiv tillämpning av reso lutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna vad avser koncernen. Rapporten ska beakta effekterna på institutets affärsmodell och rekommendera proportionerliga och riktade åtgärder som, enligt myndighetens uppfattning, är nödvändiga eller lämpliga för att avlägsna de hindren.

966

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/238		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

3.Inom fyra månader från mottagandet av en sådan rapport får moderföretaget inom unionen inkomma med synpunkter och för resolutionsmyndigheten på koncernnivå föreslå alternativa åtgärder för att lösa de hinder som konstaterats i rapporten.

4.Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska meddela alla eventuella åtgärdsförslag från moderföretaget inom unionen till den samordnande tillsynsmyndigheten, EBA, dotterföretagens resolutionsmyndigheter och resolutionsmyn digheterna i de jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, i den mån det är relevant för den betydande filialen. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå och resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen ska, efter samråd med de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna i jurisdiktioner där betydande filialer är belägna, göra allt som står

ideras makt för att inom resolutionskollegiet nå ett gemensamt beslut om fastställandet av de väsentliga hindren, och om så krävs, bedömningen av de åtgärder som har föreslagits av moderföretaget inom unionen och av de åtgärder som krävts av myndigheterna för att åtgärda eller avlägsna hindren, med hänsyn tagen till de potentiella effekter som åtgärderna kan ha i alla de medlemsstater där koncernen är verksam.

5.Det gemensamma beslutet ska nås inom fyra månader från det att moderföretaget i unionen inkommit med yttranden, eller vid utgången av den fyramånadersperiod som avses i punkt 3, beroende på vilket som inträffar först. Det ska motiveras och fastställas i ett dokument som resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska tillställa moderföretaget inom unionen.

EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheten när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.

6. Om ett gemensamt beslut inte nås inom den period som avses i punkt 5, ska resolutionsmyndigheten på koncern nivå fatta ett eget beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas på koncernnivå.

Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutions myndigheterna har fört fram. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna beslutet till moderföretaget inom unionen.

Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att fyramånadersperioden löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.

7. Om inget gemensamt beslut föreligger ska resolutionsmyndigheterna för dotterföretag fatta sina egna beslut om de lämpliga åtgärder som i enlighet med artikel 17.4 ska vidtas av dotterföretag på individuell nivå. Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta synpunkter och reservationer som de övriga resolutionsmyndigheterna har fört fram. Beslutet ska lämnas till det berörda dotterföretaget och till resolutionsmyndigheten på koncernnivå.

Om någon av resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ett ärende som nämns i punkt 9 i den här artikeln till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska dotterföretagets resolutions myndighet skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen, och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet av dotterföretagets resolutionsmyndighet för dotterföretaget tillämpas.

967

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/239

8.Det gemensamma beslut som avses i punkt 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 6 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av de övriga berörda resolutions myndigheterna.

9.I avsaknad av ett gemensamt beslut om vidtagande av någon av de åtgärder som avses i artikel 17.5 g, h eller k får EBA, på begäran av en resolutionsmyndighet i enlighet med punkterna 6 eller 7 i den här artikeln, bistå resolutions myndigheterna med att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.

KAPITEL III

Finansiellt stöd inom koncerner

Artikel 19

Avtal om finansiellt stöd inom koncerner

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att ett moderinstitut i en medlemsstat, ett moderinstitut inom unionen, eller en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d och dess dotterföretag i andra medlemsstater eller tredjeländer, som är institut eller finansinstitut som omfattas av moderföretagets gruppbaserade tillsyn, får ingå avtal om att bevilja finansiellt stöd till varje annan avtalspart som uppfyller villkoren för tidigt ingripande enligt artikel 27, förutsatt att de villkor som fastställs i detta kapitel är uppfyllda.

2.Detta kapitel är inte tillämpligt på koncerninterna finansiella arrangemang, däribland finansieringsarrangemang och användning av centraliserade finansieringsarrangemang under förutsättning att ingen av parterna i sådana arrangemang uppfyller villkoren för tidigt ingripande.

3.Ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner får inte vara ett villkor för att

a)ge finansiellt stöd inom koncerner till varje koncernenhet som har finansiella svårigheter om institutet bestämmer sig för att göra det, på grundval av beslut som fattas från fall till fall och i enlighet med koncernens riktlinjer, förutsatt att det inte medför någon risk för koncernen som helhet, eller

b)få verka i en medlemsstat.

4.Medlemsstaterna ska undanröja alla rättsliga hinder i nationell rätt mot koncerninterna finansiella stödtransaktioner som utförs i enlighet med detta kapitel under förutsättning att inget i detta kapitel hindrar medlemsstaterna från att ålägga begränsningar med avseende på koncerninterna transaktioner med anknytning till nationell rätt som utnyttjar möjligheterna som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013, införlivar direktiv 2013/36/EU eller uppställer krav på att delar av en koncern eller av verksamheter som genomförs inom en koncern av skäl hänförliga till finansiell stabilitet ska separeras.

5.Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får

a)omfatta ett eller flera koncerndotterföretag, och får stadga om finansiellt stöd från moderföretaget till dotterföretag, från dotterföretag till moderföretaget, mellan dotterföretag inom koncernen som är parter i avtalet, eller någon kombination av de enheterna,

b)stadga om finansiellt stöd i form av ett lån, utställande av garantier, tillhandahållande av tillgångar som ställs som säkerhet eller någon kombination av dessa former av finansiellt stöd inom ramen för en eller flera transaktioner, inbegripet mellan stödmottagaren och en tredje man.

6.Om en koncernenhet, i enlighet med villkoren för avtalet om finansiellt stöd inom koncerner, samtycker till att ge finansiellt stöd till en annan koncernenhet, får avtalet inbegripa en motsvarande avtalsutfästelse från den koncernenhet som mottar stödet om att ge finansiellt stöd till den koncernenhet som ger stödet.

968

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/240		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

7.Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner ska specificera principerna för beräkningen av ersättningen för varje transaktion som görs enligt avtalet. De principerna ska innefatta ett krav på att ersättningen ska bestämmas vid den tidpunkt då det finansiella stödet tillhandahålls. Avtalet, inklusive principerna för beräkning av ersättningen för till handahållande av det finansiella stödet och övriga avtalsvillkor, ska vara förenligt med följande principer:

a)Varje part ska ingå avtalet av fri vilja.

b)När avtal ingås och när ersättningen för tillhandahållandet av finansiellt stöd bestäms måste varje part agera för att tillvarata sina egna intressen och får därvid ta hänsyn till eventuella direkta eller indirekta fördelar som en part kan komma i åtnjutande av som ett resultat av det tillhandahållna finansiella stödet.

c)Varje part som tillhandahåller finansiellt stöd måste ha full insyn i relevant information från varje part som tar emot finansiellt stöd innan ersättningen för tillhandahållandet av det finansiella stödet bestäms och innan ett eventuellt beslut om att tillhandahålla finansiellt stöd fattas.

d)Ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd får fastställas med beaktande av information som den part som ger stödet förfogar över med anledning av att denna ingår i samma koncern som den stödmottagande parten och som inte är tillgänglig för marknaden.

e)Principerna för beräkningen av ersättningen för tillhandahållande av finansiellt stöd behöver inte fastställas med beaktande av eventuell förväntad tillfällig påverkan på marknadspriserna som följer av händelser som inte är hänförliga till koncernen.

8.Avtalet om finansiellt stöd inom koncerner får endast ingås om ingen av parterna, vid den tidpunkt då det föreslagna avtalet ingås, enligt deras respektive behöriga myndigheter, uppfyller villkoren för tidigt ingripande.

9.Medlemsstaterna ska säkerställa att alla rättigheter, ersättningsanspråk eller åtgärder som följer av avtalet om finansiellt stöd inom koncerner endast får hävdas av avtalsparterna, med uteslutande av tredje man.

Artikel 20

Behöriga myndigheters granskning av det föreslagna avtalet samt medling

1.Moderinstitutet inom unionen ska till den samordnande tillsynsmyndigheten inkomma med en ansökan om till stånd för varje avtal om koncerninternt finansiellt stöd som föreslås enligt artikel 19. Ansökan ska innehålla texten till det föreslagna avtalet och ange vilka koncernenheter som föreslås vara avtalsparter.

2.Den samordnande tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje dotterföretag som föreslås vara avtalspart så att ett gemensamt beslut kan fattas.

3.Den samordnande tillsynsmyndigheten ska, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i denna artikel, bevilja auktorisation om villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med de villkor för finansiellt stöd som fastställs i artikel 23.

4.Den samordnande tillsynsmyndigheten får, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i punkterna 5 och 6 i den här artikeln, förbjuda att det föreslagna avtalet ingås om det kan anses oförenligt med de villkor för finansiellt stöd som fastställs i artikel 23.

5.De behöriga myndigheterna ska göra allt som står i deras makt för att, inom fyra månader från den dag då den samordnande tillsynsmyndigheten mottog ansökan, nå ett gemensamt beslut, som tar hänsyn till de potentiella effekterna, inbegripet budgeteffekter, som verkställandet av avtalet kan få i alla de medlemsstater där koncernen verkar, om huruvida villkoren i det föreslagna avtalet är förenliga med villkoren för finansiellt stöd som fastställs i artikel 23. Det gemen samma beslutet ska fastställas i ett dokument tillsammans med en fullständig motivering till beslutet, som den sam ordnande tillsynsmyndigheten ska överlämna till sökanden.

969

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/241

EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

6.Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte nått ett gemensamt beslut inom fyra månader, ska den samordnande tillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan. Detta beslut ska redovisas i ett dokument med fullständig moti vering och ska beakta synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under fyramå nadersperioden. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela sitt beslut till den sökande och de övriga behöriga myndigheterna.

7.Om någon av de berörda behöriga myndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlikningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att tidsperioden på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.

Artikel 21

Aktieägares godkännande av ett föreslaget avtal

1.Medlemsstaterna ska kräva att ett föreslaget avtal som godkänts av de behöriga myndigheterna ska godkännas av aktieägarna i varje koncernenhet som föreslås bli avtalspart. I ett sådant fall ska avtalet endast gälla för de parter vars aktieägare har godkänt avtalet i enlighet med punkt 2.

2.Ett avtal om finansiellt stöd inom en koncern ska vara giltigt med avseende på en koncernenhet endast om dess aktieägare har godkänt att ledningsorganet för ifrågavarande koncernenhet fattar ett beslut om att koncernenheten ska tillhandahålla eller ta emot finansiellt stöd i enlighet med avtalsvillkoren och i enlighet med villkoren som fastställs i detta kapitel, och detta godkännande från aktieägarna inte har återkallats.

3.Ledningsorganet för varje enhet som är avtalspart ska varje år lämna en rapport till aktieägarna om hur avtalet fungerar och om genomförande av eventuella beslut som fattats enligt avtalet.

Artikel 22

Överlämnande av avtalen om finansiellt stöd inom koncerner till resolutionsmyndigheter

Behöriga myndigheter ska lämna över de avtal om finansiellt stöd inom koncerner som de har godkänt och alla ändringar till dessa till de berörda resolutionsmyndigheterna.

Artikel 23

Villkor för finansiellt stöd inom koncerner

1. En koncernenhet får endast tillhandahålla finansiellt stöd i enlighet med artikel 19 om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)Det finns rimliga utsikter att det tillhandahållna stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i den koncernenhet som mottar stödet.

b)Tillhandahållandet av finansiellt stöd syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i någon av koncernenheterna och innebär att den koncernenhet som ger stödet gagnar sina egna intressen.

c)Det finansiella stödet ges på vissa villkor, inklusive ersättning i enlighet med artikel 19.7.

970

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/242		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

d)På grundval av den information som ledningsorganet för den koncernenhet som ger stödet hade tillgång till vid tidpunkten då beslutet om att ge finansiellt stöd fattades, kan det rimligen antas att ersättningen för stödet kommer att betalas och, om stödet utges i form av lån, att den stödmottagande koncernenheten återbetalar lånet. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet ska samma villkor tillämpas med avseende på den skuld som upp kommer hos mottagaren om garantin eller säkerheten utlöses.

e)Tillhandahållandet av det finansiella stödet äventyrar inte likviditeten eller solvensen i den koncernenhet som ger stödet.

f)Tillhandahållandet av det finansiella stödet skapar inte något hot mot den finansiella stabiliteten, i synnerhet inte i den medlemsstat där den koncernenhet som ger stödet är belägen.

g)Den koncernenhet som ger stödet uppfyller de krav som uppställs med avseende på kapitalbas eller likviditet i direktiv 2013/36/EU och alla övriga krav som uppställs enligt artikel 104.2 i direktiv 2013/36/EU vid den tidpunkt då stödet tillhandahålls, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits leder inte till att koncernenheten över träder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå av den enhet som ger stödet.

h) Den koncernenhet	som ger	stödet uppfyller	de	krav på	stora exponeringar som	fastställs	i förordning (EU)
nr 575/2013 och	i direktiv	2013/36/EU vid	den	tidpunkt	då stödet tillhandahålls,	inbegripet	eventuell nationell

rätt om utnyttjande av de där föreskrivna alternativen, och den omständigheten att finansiellt stöd har tillhandahållits leder inte till att koncernenheten överträder de kraven, såvida inte tillstånd till detta har getts av den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå av den koncernenhet som ger stödet.

i) Tillhandahållandet av finansiellt stöd äventyrar inte möjligheten till resolution av den koncernenhet som ger stödet.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera villkoren som fastställs i punkt 1 a, c, e och i.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

3. EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja en enhetligare praxis för specificeringen av de villkor som fastställs i punkt 1 b, d, f, g och h i den här artikeln.

Artikel 24

Beslut om att ge finansiellt stöd

Beslutet om att ge finansiellt stöd inom koncerner i enlighet med avtalet ska fattas av ledningsorganet för den kon cernenhet som tillhandahåller det finansiella stödet. Det beslutet ska motiveras och i beslutet ska målet för det föreslagna finansiella stödet anges. I beslutet ska särskilt anges hur tillhandahållandet av det finansiella stödet uppfyller de villkor som fastställs i artikel 23.1. Beslutet om att godkänna finansiellt stöd inom en koncern i enlighet med avtalet ska fattas av ledningsorganet för den koncernenhet som tar emot det finansiella stödet.

Artikel 25

Behöriga myndigheters invändningsrätt

1. Innan finansiellt stöd ges i enlighet med ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner ska ledningsorganet för den koncernenhet som avser att ge finansiellt stöd anmäla detta till

a) sin behöriga myndighet,

971

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/243

b)i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är den myndighet som avses i leden a och c,

c)den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna inte är den myndighet som avses i leden a och b, och

d)EBA.

Anmälan ska innehålla ledningsorganets motiverade beslut i enlighet med artikel 24 och de närmare uppgifterna om det föreslagna finansiella stödet, inklusive en kopia på avtalet om finansiellt stöd inom koncernen.

2.Den behöriga myndigheten för den koncernenhet som ger stödet får, inom fem bankdagar från mottagandet av en fullständig anmälan, förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av finansiellt stöd om den bedömer att villkoren för finansiellt stöd inom koncerner som fastställs i artikel 23 inte är uppfyllda. Ett beslut av den behöriga myndigheten att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska motiveras.

3.Beslutet av den behöriga myndigheten att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till

a)den samordnande tillsynsmyndigheten,

b)den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, och

c)EBA.

Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med lemmarna i resolutionskollegiet.

4. Om den samordnande tillsynsmyndigheten eller den behöriga myndigheten med ansvar för den stödmottagande koncernenheten har invändningar mot beslutet att förbjuda eller begränsa det finansiella stödet får de inom två dagar hänskjuta frågan till EBA och begära dess bistånd i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5.Om den behöriga myndigheten inte förbjuder eller begränsar det finansiella stödet inom den tidsperiod som anges i punkt 2, eller före utgången av den perioden har godkänt det stödet, får det finansiella stödet ges i enlighet med de villkor som anmälts till den behöriga myndigheten.

6.Beslutet av institutets ledningsorgan att tillhandahålla finansiellt stöd ska översändas till

a)den behöriga myndigheten,

b)i förekommande fall den samordnande tillsynsmyndigheten, om denna inte är samma som myndigheten enligt leden a och c,

c)den behöriga myndigheten för den koncernenhet som mottar stödet, om denna är en annan än myndigheten enligt leden a och b, och

d)EBA.

Den samordnande tillsynsmyndigheten ska omedelbart informera de övriga medlemmarna i tillsynskollegiet och med lemmarna i resolutionskollegiet.

7. Om den behöriga myndigheten begränsar eller förbjuder finansiellt stöd inom koncernen enligt punkt 2 i den här artikeln och om koncernresolutionsplanen enligt artikel 7.5 hänvisar till koncerninternt finansiellt stöd, får den behöriga myndigheten för den koncernenhet till vilken stöd begränsas eller förbjuds begära att den samordnande tillsynsmyndig heten gör en omprövning av koncernresolutionsplanen enligt artikel 8, eller när en resolutionsplan upprättas på indi viduell basis, begära att koncernenheten lämnar in en reviderad resolutionsplan.

972

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/244		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 26

Offentliggörande

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att koncernenheter offentliggör om de har ingått ett avtal om finansiellt stöd inom koncerner enligt artikel 19 och offentliggör en beskrivning av avtalets allmänna villkor och namnen på de koncernenheter som är avtalsparter samt uppdaterar den informationen minst en gång om året.

Artiklarna 431–434 i förordning (EU) nr 575/2013 ska tillämpas.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att specificera formen för och innehållet i den beskrivning som avses i punkt 1.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta förslagen till de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

AVDELNING III

TIDIGT INGRIPANDE

Artikel 27

Åtgärder för tidigt ingripande

1. Om ett institut överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda kraven i förordning (EU) nr 575/2013, direktiv 2013/36/EU, avdelning II i direktiv 2014/65/EU eller någon av artiklarna 3–7, 14–17, samt 24, 25 och 26 i förordning (EU) nr 600/2014, ska medlems staterna säkerställa att behöriga myndigheter, utan att det påverkar de åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv 2013/36/EU, i tillämpliga fall åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:

a)Kräva att institutets ledningsorgan genomför ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som anges i återhämt ningsplanen eller i enlighet med artikel 5.2 uppdaterar sådana återhämtningsplaner när de omständigheter som ledde till det tidiga ingripandet skiljer sig från de antaganden som fastställts i den ursprungliga återhämtningsplanen och genomföra ett eller flera av de arrangemang eller åtgärder som fastställs i den uppdaterade planen inom en viss tidsram för att säkerställa att de situationer som avses i inledningen inte längre är tillämpliga.

b)Kräva att institutets ledningsorgan analyserar situationen, fastställer åtgärder för att komma till rätta med de problem som har konstaterats och utformar ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med dessa problem och en tidtabell för att genomföra åtgärderna.

c)Kräva att institutets ledningsorgan sammankallar, eller om ledningsorganet inte följer det kravet, själva direkt samman kalla institutets bolagsstämma, och i bägge fallen fastställa dagordningen och kräva att antagande av vissa beslut ska övervägas av aktieägarna.

d)Kräva att en eller flera personer i ledningsorganet eller i den verkställande ledningen avsätts eller byts ut om de har konstaterats vara olämpliga att utföra sina uppdrag enligt artikel 13 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 9 i direktiv 2014/65/EU.

e)Kräva att institutets ledningsorgan upprättar en förhandlingsplan om skuldomläggning med vissa eller alla av sina borgenärer i enlighet med återhämtningsplanen, i tillämpliga fall.

973

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/245

f)Kräva ändringar av institutets affärsstrategi.

g)Kräva ändringar av institutets juridiska eller operativa strukturer.

h)Hämta in, även genom inspektioner på plats, och till resolutionsmyndigheten överlämna all den information som krävs för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda en möjlig resolution av institutet och en värdering av institutets tillgångar och skulder i enlighet med artikel 36.

2.Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna, så snart de har kunnat fastställa att villkoren som fastställs i punkt 1 uppfylls med avseende på ett institut, utan dröjsmål underrättar resolutionsmyndigheterna om detta och att resolutionsmyndigheterna bland annat har befogenhet att kräva att institutet kontaktar potentiella köpare för att förbereda en resolution av institutet, med förbehåll för de villkor som fastställs i artikel 39.2 och de sekretessbestäm melser som fastställs i artikel 84.

3.För varje åtgärd som avses i punkt 1 ska de behöriga myndigheterna fastställa en lämplig tidsfrist och se till att åtgärdens effektivitet kan utvärderas.

4.EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja en konsekvent tillämpning av den utlösande faktorn för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1 i den här artikeln.

5.Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av de riktlinjer som avses i punkt 4 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera den minimiuppsättningen av utlösande faktorer för tillgripande av de åtgärder som avses i punkt 1.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 28

Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet

När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.

Artikel 29

Tillfällig förvaltare

1. När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentlig göra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.

974

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/246		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens befogenheter vid tidpunkten för dennes till sättning utifrån vad som står i proportion till det enskilda fallet. Sådana befogenheter får innefatta några eller samtliga av de befogenheter som institutets ledningsorgan har enligt bolagsordningen och enligt nationell rätt, inklusive befogenheten att utöva några eller samtliga av institutets ledningsorgans förvaltningsfunktioner. Den tillfälliga förvaltarens befogenheter med avseende på institutet ska följa tillämplig bolagsrätt.

3.Den behöriga myndigheten ska specificera den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning, och dessa får innefatta verifiering av institutets finansiella ställning, ledning av institutets affärsverksamhet eller en del av denna för att upprätthålla eller återupprätta institutets finansiella ställning och vidta åtgärder för att återupprätta en sund och ansvarsfull ledning av institutets affärsverksamhet. Den behöriga myndigheten ska ange eventuella begräns ningar för den tillfälliga förvaltarens roll och uppgifter vid tidpunkten för dennes tillsättning.

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har en exklusiv behörighet att utse och avsätta en tillfällig förvaltare. Den behöriga myndigheten får avsätta den tillfälliga förvaltaren när som helst och på vilka grunder som helst. Den behöriga myndigheten får när som helst ändra villkoren för tillsättning av en tillfällig förvaltare med förbehåll för denna artikel.

5.Den behöriga myndigheten får kräva att vissa av den tillfälliga förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Den behöriga myndigheten ska ange alla sådana krav vid tidpunkten för tillsättning av den tillfälliga förvaltaren eller vid den tidpunkt då villkoren ändras för den tillfälliga förvaltaren.

Den tillfälliga förvaltaren får i vilket fall endast utöva befogenheten att sammankalla institutets bolagsstämma och bestämma dagordningen för en sådan med den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.

6.Den behöriga myndigheten får kräva att en tillfällig förvaltare upprättar rapporter om institutets finansiella ställning och om de åtgärder som denne har vidtagit under sin period som förvaltare, med en regelbundenhet som ska fastställas av den behöriga myndigheten och i slutet av förvaltarens uppdrag.

7.Den tillfälliga förvaltarens mandat ska löpa under högst ett år. Den perioden får undantagsvis förlängas om villkoren för att utse den tillfälliga förvaltaren fortsatt är uppfyllda. Den behöriga myndigheten ska ansvara för att avgöra huruvida villkoren är lämpliga för att behålla en tillfällig förvaltare och för att motivera ett sådant beslut gentemot aktieägarna.

8.Med förbehåll för denna artikel ska tillsättningen av en tillfällig förvaltare inte påverka de rättigheter för aktieägarna

ienlighet med unionens bolagsrätt eller nationell bolagsrätt.

9.Medlemsstaterna får begränsa en tillfällig förvaltares ansvar i enlighet med nationell rätt om åtgärder och under låtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av dennes uppgifter i egenskap av tillfällig förvaltare i enlighet med punkt 3.

10.En tillfällig förvaltare som har utsetts enligt denna artikel ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.

Artikel 30

Samordning av åtgärder för tidigt ingripande och tillsättning av tillfälliga förvaltare vad avser koncerner

1. Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett moderföretag inom unionen, ska den samordnande tillsynsmyndigheten underrätta EBA och samråda med övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet.

975

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/247

2.Efter den underrättelsen och det samrådet ska den samordnande tillsynsmyndigheten besluta om någon av åtgär derna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses med avseende på det berörda moderföretaget inom unionen, med beaktande av effekterna av dessa åtgärder på koncernenheter i andra medlemsstater. Den samordnande tillsynsmyndigheten ska meddela beslutet till övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till EBA.

3.Om villkoren för att ålägga krav enligt artikel 27 eller utse en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 är uppfyllda med avseende på ett dotterföretag till ett moderföretag inom unionen, ska den behöriga myndighet som är ansvarig för tillsyn på individuell nivå och som avser att vidta en åtgärd i enlighet med de artiklarna underrätta och samråda med den samordnande tillsynsmyndigheten.

Den samordnande tillsynsmyndigheten kan, när den mottagit underrättelsen, bedöma de sannolika effekterna av att ålägga krav enligt artikel 27 eller att utse en tillfällig förvaltare i enlighet med artikel 29 för institutet i fråga, på koncernen eller koncernenheter i andra medlemsstater. Den ska meddela den behöriga myndigheten om den bedömningen inom tre dagar.

Efter den underrättelsen och det samrådet ska den behöriga myndigheten besluta om någon av åtgärderna i artikel 27 ska tillämpas eller om en tillfällig förvaltare enligt artikel 29 ska utses. Beslutet ska fattas med vederbörligt beaktande av den samordnande tillsynsmyndighetens eventuella bedömning. Den behöriga myndigheten ska meddela beslutet till den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga behöriga myndigheter i tillsynskollegiet och till EBA.

4. När mer än en behörig myndighet avser att utse en tillfällig förvaltare för, eller tillämpa någon av åtgärderna i artikel 27 på, mer än ett institut i samma koncern, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och övriga relevanta behöriga myndigheter överväga huruvida det är lämpligare att utse samma tillfälliga förvaltare för alla de berörda enheterna eller samordna tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27 på mer än ett institut för att underlätta lösningar som återupprättar det berörda institutets finansiella ställning. Bedömningen ska utformas som ett gemensamt beslut av den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga relevanta behöriga myndigheterna. Det gemensamma beslutet ska fattas inom fem dagar från dagen för den underrättelse som avses i punkt 1. Det gemensamma beslutet ska motiveras och fastställas i ett dokument som den samordnande tillsynsmyndigheten ska tillställa moderföretaget inom unionen.

EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 31 i förordning (EU) nr 1093/2010.

I avsaknad av ett gemensamt beslut inom fem dagar får den samordnande tillsynsmyndigheten och de behöriga myn digheterna för dotterföretagen fatta sina egna beslut om tillsättningen av tillfälliga förvaltare för institut som de ansvarar för och om tillämpningen av någon av åtgärderna i artikel 27.

5.Om en berörd behörig myndighet har invändningar mot det beslut som meddelats i enlighet med punkt 1 eller 3, eller i avsaknad av ett gemensamt beslut enligt punkt 4, får den behöriga myndigheten hänskjuta ärendet till EBA i enlighet med punkt 6.

6.EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheter som avser att tillämpa en eller flera av åtgärderna i artikel 27.1 a i detta direktiv med avseende på punkterna 4, 10, 11 och 19 i avsnitt A i bilagan till detta direktiv, i artikel 27.1 e i detta direktiv eller i artikel 27.1 g i detta direktiv när det gäller att nå en överenskommelse i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010.

976

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/248		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

7. Varje behörig myndighets beslut ska motiveras. Beslutet ska beakta de synpunkter och reservationer som de övriga behöriga myndigheterna har uttryckt under den samrådsperiod som avses i punkt 1 eller 3 eller den femdagarsperiod som avses i punkt 4 samt beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna. Besluten ska av den samordnande tillsynsmyndigheten tillställas moderföretaget inom unionen och av respektive behöriga myn digheter tillställas dotterföretagen.

Om, i de fall som avses i punkt 6 i den här artikeln, någon av de berörda behöriga myndigheterna före utgången av den samrådsperiod som avses i punkterna 1 och 3 i den här artikeln eller vid utgången av den femdagarsperiod som avses i punkt 4 i den här artikeln har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga behöriga myndigheterna skjuta upp sina beslut och invänta even tuella beslut som EBA kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sina beslut i enlighet med EBA:s beslut. Femdagarsperioden ska anses utgöra förlikningsskedet i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom tre dagar. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att femdagarsperioden har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats.

8. Om EBA inte inom tre dagar har fattat sitt beslut ska de enskilda beslut som fattats i enlighet med punkterna 1 eller 3 eller punkt 4 tredje stycket tillämpas.

AVDELNING IV

RESOLUTION

KAPITEL I

Mål, villkor och allmänna principer

Artikel 31

Resolutionsmål

1.När resolutionsmyndigheterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de ta hän syn till resolutionsmålen och välja de verktyg och befogenheter som bäst uppfyller de mål som är relevanta beroende på omständigheterna i varje enskilt fall.

2.De resolutionsmål som avses i punkt 1 är följande:

a)Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls.

b)Undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridning av negativa effekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin.

c) Skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på extraordinärt offentligt finansiellt stöd.

d)Skydda insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU och investerare som omfattas av direktiv 97/9/EG.

e)Skydda kundmedel och kundtillgångar.

Resolutionsmyndigheten ska i strävandet att uppfylla ovannämnda mål försöka att minimera resolutionskostnaderna och undvika värdeförstörelse såvida detta inte krävs för att uppnå resolutionsmålen.

977

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/249

3. Med förbehåll för olika bestämmelser i detta direktiv är resolutionsmålen likvärdiga och resolutionsmyndigheterna ska göra en lämplig avvägning mellan dem beroende på arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.

Artikel 32

Villkor för resolution

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna ska vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett institut som avses i artikel 1.1 a endast om resolutionsmyndigheten anser att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)Fastställandet att institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera har gjorts av den behöriga myndigheten, efter samråd med resolutionsmyndigheten, eller med förbehåll för de villkor som avses i punkt 2, av resolutionsmyndig heten efter samråd med den behöriga myndigheten.

b)Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några alterna tiva åtgärder från privata sektorn, inbegripet åtgärder av ett institutionellt garantisystem, eller tillsynsåtgärder, inbegri pet åtgärder för tidigt ingripande eller nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument i enlighet med artikel 59.2, avseende institutet inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet fallerar.

c)En resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset enligt punkt 5.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att inte bara den behöriga myndigheten utan även resolutionsmyndigheten efter samråd med den behöriga myndigheten får fastställa huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt punkt 1 a, när resolutionsmyndigheterna enligt nationell rätt har de verktyg som krävs för ett sådant fastställande, särskilt adekvat tillgång till relevant information. Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål lämna all den relevanta infor mation till resolutionsmyndigheten som denna begär för att kunna utföra sin bedömning.

3.En tidigare vidtagen åtgärd för tidigt ingripande enligt artikel 27 är inte ett villkor för att vidta resolutionsåtgärder.

4.Vid tillämpningen av punkt 1 a ska ett institut anses fallera eller sannolikt kunna fallera om en eller flera av följande omständigheter föreligger:

a)Institutet överträder, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste framtiden kommer att överträda kraven på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att dra in auktorisationen bland annat, men inte enbart, på grund av att institutet har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess egna kapital.

b)Institutets tillgångar underskrider eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutets tillgångar inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder.

c)Institutet kan inte eller det finns objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att institutet inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna betala sina skulder när de förfaller till betalning.

d)Extraordinärt offentligt finansiellt stöd krävs, utom när det extraordinära offentliga finansiella stödet, för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, antar någon av följande former:

i)En statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på dessas villkor.

978

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/250		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

ii)En statlig garanti för nya skuldförbindelser.

iii)Ett tillskott av kapitalbas eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger institutet någon fördel, när varken omständigheterna som avses i leden a, b eller c i denna punkt eller omständigheterna som avses i artikel 59.3 föreligger vid tidpunkten för beviljande av det offentliga stödet.

I vart och ett av de fall som avses i leden d i, d ii och d iii i första stycket ska de garantiåtgärder eller likvärdiga åtgärder som avses där vara begränsade till solida institut och villkorade av ett slutligt godkännande enligt unionens regler om statligt stöd. De åtgärderna ska vara tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga för att avhjälpa följdverk ningarna av den allvarliga störningen, och får inte användas för att kompensera förluster som institutet har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig.

Stödåtgärder enligt led d iii i första stycket ska begränsas till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångs översyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, EBA eller nationella myndigheter genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.

EBA ska senast den 3 januari 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om den typ av tester, granskningar eller genomgångar som avses ovan och som kan leda till sådant stöd.

Senast den 31 december 2015 ska kommissionen se över huruvida det finns ett fortsatt behov av att tillåta stödåtgärder enligt led d iii i första stycket, och de villkor som i så fall måste vara uppfyllda, och rapportera om detta till Europa parlamentet och rådet. Om så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

5.Vid tillämpningen av punkt 1 c i den här artikeln ska en resolutionsåtgärd anses vara i allmänintresset om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 31 och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträck ning.

6.EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder beträffande tolkningen av de olika omständigheter under vilka ett institut ska anses fallera eller sannolikt kommer att fallera.

Artikel 33

Resolutionsvillkor med avseende på finansinstitut och holdingföretag

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot ett finans institut som avses i artikel 1.1 b om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både finans institutet och det moderföretag som är föremål för gruppbaserad tillsyn.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna får vidta en resolutionsåtgärd gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d om de villkor som fastställs i artikel 32.1 är uppfyllda med avseende på både den enheten som avses i artikel 1.1 c eller d och med avseende på ett eller flera dotterföretag som är institut, eller om dotterföretaget inte är etablerat i unionen, den tredjelandsmyndighet som har fastställt att den uppfyller villkoren för resolution enligt lagen i det tredjelandet.

3.Om dotterinstituten till ett holdingföretag med blandad verksamhet innehas direkt eller indirekt av ett mellanva rande finansiellt holdingföretag ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsåtgärder för koncernresolution vidtas gente mot det mellanvarande finansiella holdingföretaget, och de ska inte vidta resolutionsåtgärder för koncernresolution gentemot holdingföretaget med blandad verksamhet.

979

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/251

4. Med förbehåll för punkt 3 i den här artikeln får resolutionsmyndigheterna vidta resolutionsåtgärder gentemot en enhet som avses i artikel 1.1 c eller d trots att den inte uppfyller villkoren i artikel 32.1 om ett eller flera av de dotterföretag som är institut uppfyller villkoren i artikel 32.1, 32.4 och 32.5 och deras tillgångar och skulder är sådana att ett fallissemang hotar koncernen som helhet eller om insolvensrätten i medlemsstaten kräver att koncernerna behandlas som en helhet och resolutionsåtgärderna gentemot den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d är nödvändiga för resolutionen av sådana dotterföretag som är institut eller för resolutionen av koncernen som helhet.

Vid tillämpningen av punkt 2 och första stycket i denna punkt får resolutionsmyndigheten för institutet och resolutions myndigheten för den enhet som avses i artikel 1.1 c eller d, vid bedömningen av huruvida villkoren i artikel 32.1 är uppfyllda för ett eller flera dotterföretag som är institut, efter gemensam överenskommelse bortse från koncerninterna överföringar av kapital eller förluster mellan enheter, inbegripet utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogen heter.

Artikel 34

Allmänna principer för resolution

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärderna vidtas i enlighet med följande principer:

a)Aktieägarna i institutet under resolution ska bära de första förlusterna.

b)Borgenärer i institutet under resolution ska bära förluster efter aktieägarna i enlighet med deras fordringars prioritets ordning enligt normala insolvensförfaranden, utom om det uttryckligen föreskrivs något annat i detta direktiv.

c)Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska ersättas, utom i de fall då det anses nödvändigt att helt eller delvis, beroende på omständigheterna, behålla ledningsorganet och den verkställande ledningen för att kunna uppfylla resolutionsmålen.

d)Ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution ska bistå med all hjälp som krävs för att uppfylla resolutionsmålen.

e)Fysiska och juridiska personer ska göras ansvariga i överensstämmelse med civil- eller straffrätt i medlemsstaten för deras ansvar för att institutet har fallerat.

f)Om inte annat anges i detta direktiv ska borgenärer i samma klass behandlas likvärdigt.

g)Ingen borgenär ska åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med skyddsåtgärderna i artiklarna 73–75.

h)Garanterade insättningar ska skyddas helt.

i)Resolutionsåtgärder ska vidtas i enlighet med skyddsåtgärderna i detta direktiv.

2. Om institutet är en koncernenhet ska resolutionsmyndigheterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31, använda resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna på ett sätt som minimerar påverkan på andra kon cernenheter och på koncernen som helhet och minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten i unionen och dess medlemsstater, särskilt i de länder där koncernen är verksam.

980

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/252		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

3.När medlemsstaterna använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna ska de säkerställa att de, i tillämpliga fall, iakttar unionens regler om statligt stöd.

4.Om verktyget för försäljning av verksamhet, broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används gentemot ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska det institutet eller enheten anses vara föremål för konkursförfarande eller motsvarande insolvensförfarande vid tillämpningen av artikel 5.1 i rådets direktiv 2001/23/EG (1).

5.När resolutionsmyndigheterna tillämpar resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheter bör de när så är lämpligt informera och samråda med de anställda och deras representanter.

6.Resolutionsmyndigheter ska tillämpa resolutionsverktyg och utöva resolutionsbefogenheter utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelser om arbetstagarrepresentationen i ledningsorgan enligt nationell rätt eller praxis.

KAPITEL II

Särskild förvaltning

Artikel 35

Särskild förvaltning

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får utse en särskild förvaltare som ersätter ledningsorganet för institutet under resolution. Resolutionsmyndigheterna ska offentliggöra tillsättningen av en särskild förvaltare. Med lemsstaterna ska vidare säkerställa att den särskilda förvaltaren har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag.

2.Den särskilda förvaltaren ska ha alla befogenheter som institutets aktieägare och ledningsorgan har. Den särskilda förvaltaren får dock endast utöva sådana befogenheter under resolutionsmyndighetens kontroll.

3.Den särskilda förvaltaren ska ha en lagstadgad skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå de resolutions mål som avses i artikel 31 och genomföra resolutionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut. När så är nödvändigt ska den uppgiften vara överordnad alla andra ledningsuppgifter i enlighet med bolagsordningen eller nationell rätt, i den mån de är oförenliga. De åtgärderna får inbegripa en kapitalökning, en omorganisation av institutets ägar struktur eller att andra finansiellt och organisatoriskt sunda institut tar över institutet i enlighet med de resolutionsverktyg som avses i kapitel IV.

4.Resolutionsmyndigheterna får sätta gränser för den särskilda förvaltarens åtgärder eller kräva att vissa av den särskilda förvaltarens åtgärder underställs den behöriga myndighetens förhandsgodkännande. Resolutionsmyndigheterna får när som helst avsätta den särskilda förvaltaren.

5.Medlemsstaterna ska kräva att en särskild förvaltare, regelbundet med ett intervall som ska fastställas av resolutions myndigheten och i början och slutet av förvaltarens uppdrag, upprättar rapporter för den tillsättande resolutionsmyn digheten om institutets ekonomiska och finansiella ställning och om de åtgärder som förvaltaren har vidtagit i sin tjänsteutövning.

6.En särskild förvaltare får inte utses för mer än ett år. Den perioden kan undantagsvis förlängas om resolutions myndigheten beslutar att villkoren för att utse en särskild förvaltare fortsatt är uppfyllda.

7.När mer än en resolutionsmyndighet avser att utse en särskild förvaltare med avseende på en enhet som tillhör en koncern, ska myndigheterna överväga huruvida det är lämpligare att utse samma särskilda förvaltare för alla de berörda enheterna för att underlätta lösningar som återställer den finansiella sundheten för de berörda enheterna.

(1) Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 22.3.2001, s. 16).

981

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/253

8. I händelse av insolvens, då nationell rätt föreskriver att en insolvensförvaltning ska utses, får denna förvaltning utgöra den särskilda förvaltning som avses i denna artikel.

KAPITEL III

Värdering

Artikel 36

Värdering i resolutionssyfte

1. Innan resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder eller utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera berörda kapitalinstrument, ska de säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d utförs av en person med oberoende ställning i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet resolutionsmyndigheten, och institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d. Om inte annat följer av punkt 13 i den här artikeln och artikel 85 ska, om alla de krav som fastställs i den här artikeln uppfylls, värderingen betraktas som definitiv.

2.Om en oberoende värdering enligt punkt 1 inte är möjlig får resolutionsmyndigheterna göra en preliminär vär dering av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i enlighet med punkt 9

iden här artikeln.

3.Värderingens syfte ska vara att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren för resolution enligt artiklarna 32 och 33.

4.Syftena med värderingen är

a)att fungera som underlag vid fastställandet av huruvida villkoren för resolution eller villkoren för nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument är uppfyllda,

b)att, om villkoren för resolution är uppfyllda, fungera som underlag för beslutet om vilka lämpliga resolutionsåtgärder som ska vidtas med avseende på institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,

c)att, när befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av indragning eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, och omfatt ningen av nedskrivning eller konvertering av berörda kapitalinstrument,

d)att, när skuldnedskrivningsverktyget tillämpas, fungera som underlag för beslutet om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av kvalificerade skulder,

e)att, när broinstitutverktyget eller verktyget för avskiljande av tillgångar används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och beslutet om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till institutet under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument,

f)att, när verktyget för försäljning av verksamhet används, fungera som underlag för beslutet om vilka tillgångar, rättigheter, skulder eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras och fungera som underlag för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor vid tillämpning av artikel 38,

g)att i samtliga fall säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används eller befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas.

982

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/254		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

5. Utan att det i tillämpliga fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska värderingen grundas på försiktiga antaganden, inbegripet vad gäller andelen uteblivna betalningar och förlusternas storlek. Värderingen får inte förutsätta potentiellt framtida tillhandahållande av extraordinärt offentligt finansiellt stöd eller akut likviditetsstöd från centralbanker, eller annat likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser, till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d från och med den tidpunkt då resolutions åtgärder vidtas eller befogenheten att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument utövas. Dessutom ska, om ett resolutionsverktyg tillämpas, värderingen beakta att

a)resolutionsmyndigheten och finansieringsarrangemang som agerar enligt artikel 101 får ersättning från institutet under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, i enlighet med artikel 37.7,

b)finansieringsarrangemanget för resolutionen får ta ut ränta eller avgifter med avseende på eventuella lån eller garantier som tillhandahållits institutet under resolution, i enlighet med artikel 101.

6. Värderingen ska kompletteras med följande information, såsom den anges i bokföringen för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d:

a)En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

b)En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.

c)En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med en angivelse av respektive krediter och prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvensrätt.

7.För att underbygga besluten i punkt 4 e och f får vid behov informationen i punkt 6 b kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med utgångspunkt i marknadsvärdet.

8.Värderingen ska innehålla en indelning av borgenärerna i klasser enligt deras prioritetsnivåer enligt tillämplig insolvensrätt och en uppskattning av vilken behandling varje klass av aktieägare och borgenärer skulle ha förväntats få, om institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.

Den uppskattningen ska inte påverka tillämpningen av principen om ”inte sämre villkor för borgenär” enligt artikel 74.

9. Om det på grund av brådskande omständigheter i fallet inte är möjligt att uppfylla kraven i punkterna 6 och 8, eller punkt 2 är tillämplig, ska det genomföras en preliminär värdering. Vid den preliminära värderingen ska kraven i punkt 3 följas och, så långt det är praktiskt möjligt med beaktande av omständigheterna, kraven i punkterna 1, 6 och 8.

Den preliminära värdering som avses i denna punkt ska inbegripa en buffert för ytterligare förluster, med lämplig motivering.

10. En värdering som inte uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel ska betraktas som preliminär tills en oberoende person har utfört en värdering som fullt ut uppfyller alla de villkor som fastställs i denna artikel. Den definitiva värderingen i efterhand ska genomföras så snart det är praktiskt möjligt. Den får endera genomföras separat från värderingen som avses i artikel 74 eller samtidigt som denna värdering och genom samma oberoende person som denna värdering, men den ska vara fristående.

983

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/255

Den definitiva värderingen i efterhand ska syfta till

a)att säkerställa att eventuella förluster med avseende på tillgångarna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d till fullo redovisas i räkenskaperna för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d,

b)att fungera som underlag för ett beslut om att återföra borgenärers fordringar eller öka värdet av den ersättning som betalas, i enlighet med punkt 11.

11. Om den definitiva efterhandsvärderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d är högre än den preliminära värderingens uppskattning av substansvärdet av institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, får resolutionsmyndigheten

a)utöva sin befogenhet att öka värdet av fordringar från borgenärer eller ägare till tillämpliga kapitalinstrument som har skrivits ned enligt skuldnedskrivningsverktyget,

b)beordra ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet att göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till institutet under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller äganderättsinstrument till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.

12.Trots vad som sägs i punkt 1 ska en preliminär värdering som utförs i enlighet med punkterna 9 och 10 utgöra en giltig grund för resolutionsmyndigheterna att vidta resolutionsåtgärder, inbegripet att ta kontroll över ett fallerat institut eller fallerad enhet i enlighet med artikel 1.1 b, c eller d, eller utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument.

13.Värderingen ska vara en integrerad del av beslutet om att använda ett resolutionsverktyg eller utöva en reso lutionsbefogenhet, eller beslutet att utöva befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument. Värderingen ska

isig inte vara föremål för ett separat överklagande utan för överklagande tillsammans med beslutet, i enlighet med artikel 85.

14.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de omständigheter under vilka en person är oberoende i förhållande till resolutionsmyndigheten och institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, vid tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln och för tillämpningen av artikel 74.

15.EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande kriterier vid tillämpningen av punkterna 1, 3 och 9 i den här artikeln, och vid tillämpningen av artikel 74:

a)Metoden för att bedöma värdet av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

b)Åtskillnaden mellan värderingarna enligt artiklarna 36 och 74.

c)Metoden för beräkning och införande av en buffert för ytterligare förluster i den preliminära värderingen.

16.EBA ska överlämna de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkt 14 till kommissionen senast den.3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de förslag till tekniska standarder för tillsyn som avses i punkterna 14 och 15 i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

984

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/256		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

KAPITEL IV

Resolutionsverktyg

A v s n i t t 1

A l l m ä n n a p r i n c i p e r

Artikel 37

Allmänna principer för resolutionsverktyg

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot institut och gentemot enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som uppfyller villkoren för resolution.

2.En resolutionsmyndighet ska, om den beslutar att tillämpa ett resolutionsverktyg gentemot ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, och denna resolutionsåtgärd skulle resultera i att förluster får bäras av borgenärer eller att deras fordringar konverteras, utöva befogenheten att skriva ned och konvertera kapitalinstrument i enlighet med artikel 59 omedelbart innan eller samtidigt som resolutionsverktyget tillämpas.

3.De resolutionsverktyg som avses i punkt 1 är följande:

a)Verktyget försäljning av affärsverksamhet.

b)Broinstitutverktyget.

c)Verktyget avskiljande av tillgångar.

d)Skuldnedskrivningsverktyget.

4.Om inte annat följer av punkt 5 får resolutionsmyndigheterna använda resolutionsverktygen individuellt eller i någon kombination.

5.Resolutionsmyndigheterna får använda verktyget avskiljande av tillgångar endast tillsammans med ett annat reso lutionsverktyg.

6.När enbart de resolutionsverktyg som avses i punkt 3 a eller b i den här artikeln används, och de används för att överföra endast delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i institutet under resolution, ska den resterande delen av institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d varifrån tillgångarna, rättigheterna eller skulderna har överförts avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Denna avveckling ska ske inom rimlig tid, med hänsyn till eventuella behov för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att tillhandahålla tjänster eller stöd enligt artikel 65 för att göra det möjligt för den mottagande enheten att utöva de verksamheter eller tjänster som förvärvats genom överföringen, och eventuella andra skäl som innebär att den resterande delen av institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d måste fortsätta att fungera för att resolutionsmålen ska kunna uppnås eller för att principerna som avses i artikel 34 ska kunna följas.

7.Resolutionsmyndigheten och eventuella finansieringsarrangemang enligt artikel 101 kan få ersättning från institutet under resolution för rimliga, regelrätta kostnader som uppstår i samband med användningen av resolutionsverktygen eller statliga finansiella stabiliseringsverktyg på ett eller flera av följande sätt:

a)I form av ett avdrag från en eventuell ersättning som en mottagande enhet betalar till institutet under resolution eller, alltefter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller till andra äganderättsinstrument.

985

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/257

b)Som prioriterad borgenär från institutet under resolution.

c)Som prioriterad borgenär från eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets eller tillgångs förvaltningsenhetens verksamhet avslutas.

8.Medlemsstaterna ska se till att bestämmelser i nationell insolvensrätt avseende möjligheten att förklara rättshand lingar som är till skada för borgenärer ogiltiga eller icke verkställbara inte gäller vid överföring av tillgångar, rättigheter eller skulder från ett institut under resolution till en annan enhet genom användning av ett resolutionsverktyg eller av statliga finansiella stabiliseringsverktyg.

9.Medlemsstaterna får ge resolutionsmyndigheterna ytterligare verktyg och befogenheter som kan utövas när ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren för resolution, under förutsättning att

a)de ytterligare befogenheterna, om de tillämpas på en gränsöverskridande koncern, inte utgör hinder för en effektiv koncernresolution, och

b)de är förenliga med resolutionsmålen och de allmänna principerna för resolution som avses i artiklarna 31 och 34.

10. I en mycket exceptionell situation med en systemkris får resolutionsmyndigheten söka finansiering från alternativa finansieringskällor genom att använda de statliga stabiliseringsverktyg som avses i artiklarna 56–58 när följande villkor är uppfyllda:

a)Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i överensstämmelse med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskriv ning, konvertering eller på annat sätt.

b)De ska villkoras av ett godkännande i förväg och ett slutgiltigt godkännande enligt unionens regler om statligt stöd.

A v s n i t t 2

V e r k t y g e t f ö r s ä l j n i n g a v v e r k s a m h e t

Artikel 38

Verktyget försäljning av verksamhet

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att överföra följande till en köpare som inte är ett broinstitut:

a)Aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.

b)Alla eller vissa tillgångar, rättigheter och skulder i ett institut under resolution.

Den överföring som avses i första stycket ska, med förbehåll för punkterna 8 och 9 i den här artikeln samt artikel 85, äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i institutet under resolution eller från andra tredje män än köparen och utan att några andra förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten än de som ingår i artikel 39 iakttas.

986

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/258		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.En överföring enligt punkt 1 ska göras på affärsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna, och i över ensstämmelse med unionens regler om statligt stöd.

3.Resolutionsmyndigheterna ska i enlighet med punkt 2 i den här artikeln vidta alla rimliga åtgärder för att erhålla affärsmässiga villkor för överföringen som med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenliga med den värdering som utförts enligt artikel 36.

4.All eventuell ersättning som betalas av köparen ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna

a)ägarna till aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom överföring av aktier eller äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution från innehavarna av aktierna eller instrumenten till köparen,

b)institutet under resolution, om försäljningen av affärsverksamhet har skett genom överföring av vissa eller samtliga av tillgångarna eller skulderna i institutet under resolution till köparen.

5.När resolutionsmyndigheten använder verktyget försäljning av verksamhet får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under reso lution.

6.Efter att ha använt verktyget försäljning av verksamhet får resolutionsmyndigheterna med köparens medgivande utöva överföringsbefogenheterna avseende tillgångar, rättigheter och skulder som har överförts till köparen i syfte att föra tillbaka tillgångarna, rättigheterna eller skulderna till institutet under resolution, eller aktierna eller andra äganderätt sinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ursprungliga ägarna ska ha skyldighet att återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra äganderättsinstrument.

7.En köpare ska ha ett lämpligt bemyndigande att fortsätta att bedriva den affärsverksamhet som förvärvats om överföringen sker enligt punkt 1. De behöriga myndigheterna ska se till att en ansökan om tillstånd tas under över vägande inom rimlig tid i samband med överföringen.

8.Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att informera de behöriga myndigheterna i artikel 26 i direktiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i. direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i det direktivet ska, om en överföring av aktier eller andra äganderätt sinstrument med användning av verktyget försäljning av verksamhet skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut av det slag som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, de behöriga myndigheterna för det institutet utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av verktyget försäljning av verksamhet och hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.

9.Medlemsstaterna ska se till att följande bestämmelser gäller i det fall dagen för överföringen av aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten vid resolutionsmyndighetens tillämpning av verktyget försäljning av verksamhet infaller utan att den behöriga myndigheten för det institutet har slutfört den bedömning som avses i punkt 8:

a)Överföringen av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren ska omedelbart få rättslig verkan.

b)Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som fastställs genom led f ska förvärvarens rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument tillfälligt dras in och uteslutande innehas av resolutionsmyndigheten, vilken inte ska ha någon skyldighet att utöva sådan rösträtt och vilken inte ska någon som helst skyldighet när det gäller att utöva eller avstå från att utöva sådan eventuell rösträtt.

987

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/259

c)Under bedömningsperioden och under en eventuell sådan avyttringsperiod som föreskrivs genom led f ska de sanktioner och andra åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav som anges

iartiklarna 66, 67 och 68 i direktiv 2013/36/EU inte tillämpas för en överföring av aktier eller andra äganderätt sinstrument.

d)Den behöriga myndigheten ska efter att den slutfört bedömningen utan dröjsmål skriftligt meddela resolutionsmyn digheten och förvärvaren huruvida den behöriga myndigheten godkänner eller, i enlighet med artikel 22.5 i direktiv 2013/36/EU motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren.

e)Om den behöriga myndigheten godkänner en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren ska förvärvaren anses inneha rösträtten som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument omedelbart efter att resolutionsmyndigheten och förvärvaren mottagit meddelandet om godkännande från den behöriga myndig heten.

f)Om den behöriga myndigheten motsätter sig en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument till förvärvaren gäller följande:

i)Den rösträtt som är knuten till sådana aktier eller andra äganderättsinstrument som fastställs genom led b ska fortsatta att ha full kraft och verkan.

ii)Resolutionsmyndigheten får kräva att förvärvaren avyttrar sådana aktier eller andra äganderättsinstrument inom en avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställer efter att ha beaktat rådande marknadsvillkor.

iii)Om förvärvaren inte fullbordar avyttringen inom den avyttringsperiod som resolutionsmyndigheten fastställt får den behöriga myndigheten, med resolutionsmyndighetens medgivande, ålägga förvärvaren sanktioner och andra åtgärder vid överträdelser av krav för förvärv eller avyttring av kvalificerade innehav såsom anges i artiklarna 66, 67 och 68 i direktiv 2013/36/EU.

10.Överföringar som görs genom verktyget försäljning av verksamhet ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i kapitel VII i avdelning IV.

11.När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska köparen betraktas som en fortsättning på institutet under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

12.Medlemsstaterna ska se till att den köpare som avses i punkt 1 får fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt till tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insätt ningsgarantisystem för institutet under resolution, förutsatt att den uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.

Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:

a)Tillgång inte nekas på grund av att köparen saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbe tyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som avses i första stycket.

b)Om köparen inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevant betalnings-, clearing- eller avveck lingssystem, fondbörs, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter som avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av köparen.

988

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/260		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

13. Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs inte ha några rättigheter till eller avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

Artikel 39

Verktyget försäljning av verksamhet: förfarandekrav

1.Om inte annat följer av punkt 3 i den här artikeln ska en resolutionsmyndighet, när den använder verktyget försäljning av verksamhet avseende ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, bjuda ut till försäljning, eller vidta åtgärder för att bjuda ut till försäljning, de av institutets tillgångar, rättigheter eller skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra. Grupper av rättigheter, tillgångar och skulder får saluföras separat.

2.Utan att det i förekommande fall påverkar tillämpningen av unionens regler om statligt stöd ska den saluföring som avses i punkt 1 utföras i enlighet med följande kriterier:

a)Den ska vara så transparent som möjligt och får inte ge en i sak missvisande bild av det institutets tillgångar, rättigheter, skulder, aktier eller andra äganderättsinstrument som myndigheten avser att överföra, med beaktande av omständigheterna och särskilt behovet av att bevara finansiell stabilitet.

b)Den ska inte på otillbörligt sätt favorisera eller diskriminera potentiella köpare.

c)Den ska vara fri från intressekonflikter.

d)Den ska inte ge en potentiell köpare otillbörliga fördelar.

e)Den ska beakta behovet av att uppnå en snabb resolution.

f)Den ska sträva efter att i största möjliga utsträckning maximera försäljningspriset för de berörda aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

De principer som avses i denna punkt ska, med förbehåll för första stycket led b, inte förhindra resolutionsmyndigheten från att värva särskilda potentiella köpare.

Varje offentliggörande av saluföringen av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv som annars skulle krävas enligt artikel 17.1 i förordning (EU) nr 596/2014 får skjutas upp i enlighet med artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen.

3. Resolutionsmyndigheten får använda verktyget försäljning av verksamhet utan att iaktta det saluföringskrav som anges i punkt 1 om den finner att iakttagande av de kraven sannolikt skulle undergräva ett eller flera av resolutionsmålen, och särskilt om följande villkor är uppfyllda:

a)Den anser att det föreligger ett reellt hot mot den finansiella stabiliteten som orsakas eller förvärras av att institutet under resolution har fallerat eller sannolikt kan komma att fallera, och

b)den anser att efterlevnad av de kraven sannolikt skulle undergräva effektiviteten i verktyget försäljning av verksamhet när det gäller att hantera hotet eller uppnå det resolutionsmål som avses i artikel 31.2 b.

989

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/261

4. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera de faktiska omständigheter som utgör ett reellt hot och de kriterier avseende effektiviteten för verktyget försäljning av affärsverksamhet som avses i punkt 3 a och b.

A v s n i t t 3

B r o i n s t i t u t v e r k t y g e t

Artikel 40

Broinstitutverktyget

1. För att broinstitutverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritiska funk tioner inom broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att till ett broinstitut överföra

a)aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett eller flera institut under resolution,

b)alla eller vissa tillgångar, rättigheter eller skulder i ett eller flera institut under resolution.

Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.

2.Broinstitutet ska vara en juridisk person som uppfyller samtliga av följande kriterier:

a)Den ägs helt eller delvis eller kontrolleras av en eller flera offentliga myndigheter vilket kan omfatta resolutions myndigheten eller finansieringsarrangemanget för resolution och kontrolleras av resolutionsmyndigheten.

b)Enheten har bildats i syfte att ta emot och inneha vissa eller samtliga av de aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution eller vissa eller samtliga av tillgångarna, rättigheterna och skulderna i ett eller flera institut under resolution i syfte att bibehålla tillgång till kritiska funktioner och att sälja det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

Användningen av skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål som avses i artikel 43.2 b ska inte påverka resolutions myndighetens möjlighet att kontrollera broinstitutet.

3.När resolutionsmyndigheten använder broinstitutverktyget ska den se till att det totala värdet av de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger det totala värdet av de rättigheter och tillgångar som överförs från institutet under resolution eller som tillhandahålls genom andra källor.

4.All eventuell ersättning som betalas av broinstitutet ska med förbehåll för artikel 37.7 gagna

a)ägarna till aktierna eller äganderättsinstrumenten, om överföringen till broinstitutet har skett genom att aktier eller äganderättsinstrument som emitterats av institutet under resolution överförts från innehavarna av aktierna eller instrumenten till broinstitutet,

b)institutet under resolution, om överföringen till broinstitutet har skett genom att vissa eller alla tillgångar eller skulder i institutet under resolution överförts till broinstitutet.

990

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/262		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

5.När resolutionsmyndigheten tillämpar broinstitutverktyget får den utöva överföringsbefogenheten mer än en gång för att göra kompletterande överföringar av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution eller, allt efter omständigheterna, av tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution.

6.Resolutionsmyndigheten får efter tillämpning av broinstitutverktyget

a)föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från broinstitutet till institutet under resolution, eller föra tillbaka aktierna eller andra äganderättsinstrument till deras ursprungliga ägare, och institutet under resolution eller de ur sprungliga ägarna ska ha skyldighet att återta sådana tillgångar, rättigheter eller skulder, eller aktier eller andra äganderättsinstrument, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 7 är uppfyllda,

b)överföra aktier eller andra äganderättsinstrument, eller tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet till en tredje man.

7. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka aktier eller andra äganderättsinstrument eller tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet i något av följande fall:

a)Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna anges uttryckligen i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

b)De specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas inte av de klasser av, eller uppfyller inte de villkor för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättig heter eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

Ett sådant återförande får göras inom en period som anges i instrumentet och ska göras med iakttagande av eventuella andra villkor som anges däri.

8.Överföringar mellan institutet under resolution, eller de ursprungliga ägarna till aktierna eller andra äganderätt sinstrument, å ena sidan, och broinstitutet, å andra sidan, ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i kapitel VII i avdelning IV.

9.När det gäller att utöva rättigheter att tillhandahålla tjänster eller etablera sig i en annan medlemsstat i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, ska ett broinstitut betraktas som en fortsättning på institutet under resolution och får fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

För andra ändamål får resolutionsmyndigheter kräva att ett broinstitut ska betraktas som en fortsättning på institutet under resolution och ska få fortsätta att utöva alla sådana rättigheter som utövades av institutet under resolution avseende de överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna.

10. Medlemsstaterna ska se till att broinstitutet kan fortsätta att utöva sin rätt till medlemskap samt till tillgång till betalnings-, clearing- och avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare samt insättningsgaranti system för institutet under resolution, förutsatt att det uppfyller kriterierna för medlemskap och deltagande i sådana system.

Trots vad som sägs i första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att:

a)Tillgång inte nekas på grund av att broinstitutet saknar kreditbetyg från ett kreditvärderingsinstitut eller att det kreditbetyget inte överensstämmer med de kreditbetygsnivåer som krävs för att beviljas tillgång till systemen som avses i första stycket.

991

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/263

b)Om broinstitutet inte uppfyller medlemskaps- eller deltagandekriterierna för relevanta betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem, fondbörser, system för ersättning till investerare eller insättningsgarantisystem utövas de rättigheter som avses i första stycket så länge som anges av resolutionsmyndigheten, maximalt 24 månader som kan förlängas av resolutionsmyndigheten på begäran av broinstitutet.

11.Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till broinstitutet inte ha några rättigheter till eller avseende de till broinstitutet överförda tillgångarna, rättigheterna eller skulderna eller avseende dess ledningsorgan eller verkställande ledning.

12.Broinstitutet ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieägare eller borge närer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvars skyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse i enlighet med den nationella rätt som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.

Medlemsstaterna får ytterligare begränsa ett broinstituts och dess ledningsorgans eller verkställande lednings skyldighet i enlighet med nationell rätt om åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 41

Broinstitutets verksamhet

1.Medlemsstaterna ska se till att ett broinstituts verksamhet iakttar följande krav:

a)Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i broinstitutets stadgar.

b)Resolutionsmyndigheten ska, beroende på broinstitutets ägarstruktur, endera utse eller godkänna broinstitutets led ningsorgan.

c)Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga ansvarsområden för dem.

d)Resolutionsmyndigheten ska godkänna broinstitutets strategi och riskprofil.

e)Broinstitutet ska auktoriseras i enlighet med direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, beroende på vilket som är tillämpligt, och ha den auktorisation som krävs enligt gällande nationell rätt för att utöva verksamheter eller tjänster som det förvärvar genom en överföring som görs enligt artikel 63 i det här direktivet.

f)Broinstitutet ska uppfylla kraven i, och är föremål för tillsyn i enlighet med förordning (EU) nr 575/2013 och direktiven 2013/36/EU och 2014/65/EU, beroende på vad som är tillämpligt.

g)Broinstitutets verksamhet ska vara i enlighet med unionens regler om statligt stöd och resolutionsmyndigheten får specificera motsvarande begränsningar av dess verksamhet.

Trots de bestämmelser som avses i leden e och f i första stycket, och när detta krävs för att uppnå resolutionsmålen, får broinstitutet etableras och godkännas utan att direktiv 2013/36/EU eller 2014/65/EU är uppfyllda under en kort period i början av dess verksamhet. Resolutionsmyndigheten ska lämna in en begäran med den innebörden till den behöriga myndigheten. Om den behöriga myndigheten beslutar att bevilja en sådan auktorisation ska den ange under vilken period broinstitutet är undantaget från kraven i de direktiven.

992

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/264		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.Med förbehåll för begränsningar som åläggs i enlighet med unionens konkurrensregler eller nationella konkurrens regler, ska broinstitutets ledning bedriva broinstitutets verksamhet i syfte att upprätthålla tillgången till kritiska funktioner och sälja institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, dess tillgångar, rättigheter eller skulder, till en eller flera köpare inom den privata sektorn när villkoren för detta är lämpliga och inom den tidsperiod som anges i punkt 4 i den här artikeln eller, i tillämpliga fall, punkt 6 i den här artikeln.

3.Resolutionsmyndigheten ska fatta ett beslut om att broinstitutet inte längre är ett broinstitut enligt artikel 40.2, i något av följande fall, beroende på vilket som inträffar först:

a)Broinstitutet slås samman med en annan enhet.

b)Broinstitutet upphör att uppfylla kraven i artikel 40.2.

c)Alla eller praktiskt taget alla broinstitutets tillgångar, rättigheter eller skulder säljs till tredje man.

d)Den tidsperiod som anges i punkt 5, eller i tillämpliga fall punkt 6, löper ut.

e)Broinstitutets tillgångar avvecklas helt och dess skulder infrias fullt ut.

4.Medlemsstaterna ska i fall där resolutionsmyndigheten försöker sälja broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller skulder se till att broinstitutet eller de aktuella tillgångarna eller skulderna saluförs öppet och transparent och att försäljningen inte ger en i sak missvisande bild av dem eller på otillbörligt sätt gynnar eller missgynnar olika potentiella köpare.

Varje försäljning ska göras på marknadsmässiga villkor, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och i enlighet med unionens regler om statligt stöd.

5.Om inget av de resultat som avses i punkt 3 a, b, c och e är tillämpligt ska resolutionsmyndigheten avsluta broinstitutets verksamhet snarast möjligt och i vilket fall två år efter den dag då den sista överföringen från ett institut under resolution i enlighet med broinstitutverktyget gjordes.

6.Resolutionsmyndigheten får förlänga den tidsperiod som anges i punkt 5 med en eller flera ytterligare ettårsperioder om en sådan förlängning

a)stöder de resultat som avses i punkt 3 a, b, c eller e, eller

b)är nödvändig för att säkerställa att viktiga banktjänster eller finansiella tjänster upprätthålls.

7.Beslut av resolutionsmyndigheten att förlänga den period som avses i punkt 5 ska motiveras samt innehålla en utförlig bedömning av situationen, inbegripet förhållandena och utsikterna på marknaden, som visar att förlängningen är motiverad.

8.Om ett broinstituts verksamhet avslutas under de omständigheter som avses i punkt 3 c eller d ska broinstitutet avvecklas genom normala insolvensförfaranden.

Eventuella inkomster som uppkommer till följd av att broinstitutets verksamhet avslutas ska med förbehåll för artikel 37.7 komma aktieägarna i broinstitutet till godo.

993

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/265

9. Om ett broinstitut används för att överföra tillgångar och skulder i fler än ett institut under resolution ska den skyldighet som avses i punkt 8 avse de tillgångar och skulder som överförts från vart och ett av instituten under resolution och inte broinstitutet i sig.

A v s n i t t 4

V e r k t y g e t a v s k i l j a n d e a v t i l l g å n g a r

Artikel 42

Verktyget avskiljande av tillgångar

1. För att verktyget avskiljande av tillgångar ska fungera väl ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution eller ett broinstitut till en eller flera tillgångsförvaltningsenheter.

2. Vid tillämpningen av verktyget avskiljande av tillgångar ska en tillgångsförvaltningsenhet vara en juridisk person som uppfyller samtliga följande krav:

b)Den har upprättats i syfte att ta emot vissa eller alla tillgångar, rättigheter och skulder i ett eller flera institut under resolution eller ett broinstitut.

3.Tillgångsförvaltningsenheten ska förvalta de tillgångar som överförts till den i syfte att maximera värdet på till gångarna genom en slutlig försäljning eller ordnad avveckling.

4.Medlemsstaterna ska se till att en tillgångsförvaltningsenhets verksamhet sker i enlighet med följande bestämmelser:

a) Resolutionsmyndigheten ska godkänna innehållet i tillgångsförvaltningsenhetens stadgar.

b)Resolutionsmyndigheten ska, beroende på tillgångsförvaltningsenhetens ägarstruktur, utse eller godkänna broinstitutets ledningsorgan.

c)Resolutionsmyndigheten ska godkänna ersättningen till medlemmarna av ledningsorganet och fastställa lämpliga ansvarsområden för dem.

d)Resolutionsmyndigheten ska godkänna tillgångsförvaltningsenhetens strategi och riskprofil.

5. Resolutionsmyndigheterna får utöva de befogenheter som anges i punkt 1 för att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder endast om

a)förhållandena på den specifika marknaden för de tillgångarna är sådana att en likvidation av de tillgångarna enligt normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader,

b)	en	sådan överföring är nödvändig för att se till att institutet under resolution eller broinstitutet fungerar väl, eller
c)	en	sådan överföring är nödvändig för att maximera behållningen efter likvidation.

994

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/266		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

6.När resolutionsmyndigheterna använder verktyget avskiljande av tillgångar ska de fastställa ersättningen för de tillgångar, rättigheter och skulder som ska överföras till tillgångsförvaltningsenheten på grundval av de principer som anges i artikel 36 och i enlighet med unionens regler om statligt stöd. Denna punkt hindrar inte att ersättningen kan vara ett nominellt eller negativt belopp.

7.All eventuell ersättning som betalas av tillgångsförvaltningsenheten med avseende på de tillgångar, rättigheter eller skulder som förvärvas direkt från institutet under resolution ska med förbehåll för artikel 37.7 komma institutet under resolution till godo. Ersättningen får betalas i form av skuld som utfärdas av tillgångsförvaltningsenheten.

8.När broinstitutverktyget använts får en tillgångsförvaltningsenhet efter det att broinstitutverktyget har använts förvärva tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet.

9.Resolutionsmyndigheterna får överföra tillgångar, rättigheter eller skulder från institutet under resolution till en eller flera tillgångsförvaltningsenheter vid mer än ett tillfälle och föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller skulder från en eller flera tillgångsförvaltningsenheter till institutet under resolution, under förutsättning att de villkor som anges i punkt 10 är uppfyllda.

Institutet under resolution ska vara skyldigt att återta eventuella sådana tillgångar, rättigheter eller skulder.

10. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka rättigheter, tillgångar eller skulder från tillgångsförvaltningsenheten till institutet under resolution i något av följande fall:

a)Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna anges uttryckligen i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

b)De specifika rättigheterna, tillgångarna eller skulderna omfattas inte av de klasser av, eller uppfyller inte de villkor för överföring av rättigheter, tillgångar eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

I båda de fall som avses i leden a och b får överföringen tillbaka göras inom en i instrumentet angiven period, varvid även eventuella andra villkor som anges i föreläggandet för det relevanta ändamålet ska iakttas.

11.Överföringar mellan institutet under resolution och tillgångsförvaltningsenheten ska omfattas av de skyddsåtgärder för delvis egendomsöverföring som föreskrivs i kapitel VII i avdelning IV.

12.Utan att detta påverkar tillämpningen av kapitel VII i avdelning IV ska aktieägare eller borgenärer i institutet under resolution och andra tredje män vars tillgångar, rättigheter eller skulder inte överförs till tillgångsförvaltningsenheten inte ha några rättigheter till eller avseende de till tillgångsförvaltningsenheten överförda tillgångarna, rättigheterna eller skul derna eller till ledningsorganet eller den verkställande ledningen.

13.Tillgångsförvaltningsenheten ska inte ha mål som innebär några skyldigheter eller något ansvar gentemot aktieä gare eller borgenärer i institutet under resolution, och ledningsorganet eller den verkställande ledningen ska inte ha någon ansvarsskyldighet gentemot sådana aktieägare eller borgenärer när det gäller åtgärder som de vidtagit eller inte vidtagit i samband med fullgörandet av sina uppgifter, såvida inte handlingen eller underlåtenheten innebär grov oaktsamhet eller allvarlig försummelse enligt den nationella rätten som direkt påverkar sådana aktieägares eller borgenärers rättigheter.

Medlemsstaterna får ytterligare begränsa en tillgångsförvaltningsenhets och dess ledningsorgans eller verkställande led nings ansvar i enlighet med nationell rätt för åtgärder och underlåtenhet att vidta åtgärder vid fullgörandet av deras uppgifter.

995

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/267

14. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att främja konvergensen i tillsyns- och resolutionsmetoder avseende fastställandet av när, i enlighet med punkt 5 i denna artikel, likvidation av tillgångarna eller skulderna enligt normala insolvensförfaranden kan få negativa effekter på en eller flera finansiella marknader.

A v s n i t t 5

S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t

U n d e r a v s n i t t 1

S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t s s y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e

Artikel 43

Skuldnedskrivningsverktyget

1.För att skuldnedskrivningsverktyget ska vara verkningsfullt ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har de resolutionsbefogenheter som avses i artikel 63.1.

2.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget i syfte att uppfylla de mål som specificeras i artikel 31, i enlighet med de resolutionsprinciper som anges i artikel 34, för något av följande ändamål:

a)För att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv som uppfyller villkoren för resolution i den utsträckning som krävs för att återställa institutets möjligheter att uppfylla villkoren för auktorisation (i den mån de villkoren är tillämpliga på enheten) och att fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU, i det fall enheten är auktoriserad inom ramen för de direktiven, samt att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet eller enheten.

b)För att konvertera till eget kapital eller minska kapitalbeloppet av fordringar eller skuldinstrument som överförs

i)till ett broinstitut i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet eller

ii)inom ramen för verktyget för försäljning av verksamhet eller verktyget för avskiljande av tillgångar.

3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget för det ändamål som avses i punkt 2 a i denna artikel endast om det finns rimliga utsikter att användningen av detta verktyg, tillsammans med andra relevanta åtgärder, t.ex. åtgärder som vidtas i enlighet med den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52, förutom att uppnå de relevanta resolutionsmålen kommer att återställa den sunda finansiella ställningen och den långsiktiga bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

Om de villkor som anges i första stycket inte uppfylls ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheter får tillämpa något av de resolutionsverktyg som avses i artikel 37.3 a, b och c och det skuldnedskrivningsverktyg som avses i punkt 2 b i den här artikeln.

4. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna får använda skuldnedskrivningsverktyget på alla institut eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, samtidigt som man i varje enskilt fall respekterar det berörda institutets eller den berörda enhetens juridiska form eller får ändra den juridiska formen.

Artikel 44

Skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde

1. Medlemsstaterna ska se till att skuldnedskrivningsverktyget får användas för alla skulder i ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som inte är uteslutna från tillämpningsområdet för det verktyget enligt punkterna 2 eller 3 i den här artikeln.

996

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/268		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2. Resolutionsmyndigheterna får inte använda skuldnedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende följande skulder när de regleras i en medlemsstats eller ett tredjelands rätt:

a)Garanterade insättningar.

b)Skulder med säkerhet inbegripet säkerställda obligationer och skulder i form av finansiella instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av säkerhetspoolen och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer.

c)Skulder som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv, inbegripet kundtillgångar eller kundmedel som innehas på uppdrag av fondföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2009/65/EG eller AIF-fonder enligt definitionen i artikel 4.1 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU (1), under förutsättning att en sådan kund är skyddad enligt tillämplig insolvensrätt.

d)Skulder som hänför sig till en förtroenderelation mellan institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d (som förvaltare) och en annan person (som mottagare), under förutsättning att en sådan mottagare åtnjuter skydd enligt tillämplig insolvensrätt eller civilrätt.

e)Skulder till institut, med undantag för enheter inom en och samma koncern, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.

f)Skulder med en återstående löptid på mindre än sju dagar som hänför sig till system eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG eller till deras deltagare och som uppstår till följd av deltagandet i ett sådant system.

g)En skuld till någon av följande:

i)En anställd, vad gäller inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag av den rörliga delen av ersättning som inte regleras av kollektivavtal.

ii)En borgenär inom affärs- eller handelssektorn där skulden hänför sig till att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d tillhandhållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet, däribland IT- tjänster, försörjningstjänster och hyra, förvaltning och underhåll av lokaler.

iii)Skatte- och socialförsäkringsmyndigheter, förutsatt att de skulderna är prioriterade enligt tillämplig rätt.

iv)Insättningsgarantisystem till följd av bidrag som ska betalas i enlighet med direktiv 2014/49/EU.

Led g i i första stycket ska inte tillämpas på den rörliga delen av ersättning till risktagare med väsentlig inverkan enligt definitionen i artikel 92.2 i direktiv 2013/36/EU.

Medlemsstaterna ska säkerställa att alla säkrade tillgångar som hänför sig till säkerställda obligationer i en täckt säkerhets massa inte påverkas och förblir separerade med tillräcklig finansiering. Varken det kravet eller första stycket led b ska förhindra resolutionsmyndigheterna från att, vid behov, utöva de befogenheterna med avseende på någon del av en säkrad skuld eller en prioriterad fordran för vilken säkerhet har ställts till ett värde som överstiger värdet på de tillgångar, den pantsättning, den företagsinteckning eller den säkerhet som ställts för fordran.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 1.7.2011, s. 1).

997

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/269

Första stycket led a ska inte förhindra resolutionsmyndigheterna från att vid behov utöva de befogenheterna avseende insättningsbelopp som överstiger det garantibelopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU.

Utan att det påverkar reglerna om stora exponeringar i förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2013/36/EU ska medlemsstaterna för att möjliggöra resolution av institut och koncerner säkerställa att resolutionsmyndigheterna begrän sar, i enlighet med artikel 17.5 b i det här direktivet, hur mycket kvalificerade skulder för skuldnedskrivningsverktyg andra institut innehar, utom skulder som innehas hos enheter som tillhör samma koncern.

3. Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten, när skuldnedskrivningsverktyget används, från till lämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna helt eller delvis undanta vissa skulder i något av följande fall:

a)Det är trots de ansträngningar som i god tro görs av resolutionsmyndigheten inte möjligt att skriva ned den skulden inom rimlig tid.

b)Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till uppnåendet av kontinuitet i kritiska funktioner och kärnaffärsområden på ett sätt som gör att institutet under resolution kan fortsätta med centrala verksamheter, tjänster och transaktioner.

c)Undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till insatserna för att undvika omfattande spridningseffekter, särskilt när det gäller kvalificerade insättningar som gjorts av fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag, som allvarligt skulle störa finansiella marknaders funktion, inbegripet finansiell marknadsinfra struktur, på ett sätt som allvarligt skulle störa ekonomin i en medlemsstat eller unionen.

d)Tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget på de skulderna skulle leda till en sådan värdeförstörelse att förlusterna för andra borgenärer skulle bli högre än om de skulderna undantogs från skuldnedskrivning.

I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att inom ramen för denna punkt helt eller delvis undanta en kvalificerad skuld eller en klass kvalificerade skulder får den nedskrivnings- eller konverteringsnivå som tillämpas på andra kvalifi cerade skulder ökas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att den nedskrivnings- och konverterings nivå som tillämpas på andra kvalificerade skulder följer principen i artikel 34.1 g.

4. I de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att helt eller delvis undanta en kvalificerad skuld eller klass kvalifi cerade skulder enligt denna artikel, och de förluster som skulle ha tillkommit de skulderna inte fullt ut har överförts på andra borgenärer, får ett bidrag göras från finansieringsarrangemanget för resolution till institutet under resolution för att göra ett eller flera av följande:

a)Absorbera eventuella förluster som inte har absorberats av kvalificerade skulder och återställa substansvärdet i in stitutet under resolution till noll i enlighet med artikel 46.1 a.

b)Förvärva aktier eller andra äganderättsinstrument eller kapitalinstrument i institutet under resolution för att i enlighet med artikel 46.1 b rekapitalisera institutet.

5.Ett sådant bidrag som avses i punkt 4 från finansieringsarrangemanget för resolution får endast göras när:

a)Ett bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering motsvarande ett belopp som minst motsvarar 8 % av de samman lagda skulderna, inklusive kapitalbasen i institutet under resolution, beräknat vid tidpunkten för resolutionsåtgärden i enlighet med den värdering som föreskrivs i artikel 36, har gjorts av aktieägare och innehavare av andra äganderätt sinstrument, innehavare av tillämpliga kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder genom nedskrivning, kon vertering eller på annat sätt.

998

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/270		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution överstiger inte 5 % av de totala skulderna inklusive kapital basen i institutet under resolution enligt en uppmätning vid tidpunkten för resolutionsåtgärder i enlighet med den värdering som föreskrivs i artikel 36.

6.Bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution som avses i punkt 4 får finansieras med följande:

a)Det belopp som finansieringsarrangemanget för resolution har tillgång till och som har anskaffats genom bidrag från institut och unionsfilialer i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.

b)Genom det beloppet som kan anskaffas genom bidrag i efterhand i enlighet med artikel 104 inom tre år.

c)Belopp som anskaffas från alternativa finansieringskällor i enlighet med artikel 105, i de fall där de belopp som avses i leden a och b i denna punkt inte är tillräckliga.

7.Under exceptionella omständigheter får resolutionsmyndigheten söka ytterligare finansiering från alternativa finan sieringskällor efter det att

a)den gräns på 5 % som anges i punkt 5 b har uppnåtts, och

b)alla oprioriterade skulder utan säkerheter, förutom kvalificerade insättningar, fullt ut har skrivits ner eller konverterats.

I stället för eller utöver detta får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution, när villkoren som fastställs i första stycket är uppfyllda, ges med användning av ännu outnyttjade medel som anskaffats genom förhandsbidrag i enlighet med artiklarna 100.6 och 103.

8.Med avvikelse från vad som sägs i punkt 5 a får ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution som avses

ipunkt 4 också ges under förutsättning att

a)det bidrag till förlustabsorbering och rekapitalisering som avses i punkt 5 a uppgår till ett belopp på minst 20 % av det berörda institutets riskvägda tillgångar,

b)finansieringsarrangemanget för resolution i den berörda medlemsstaten, genom förhandsbidrag (exklusive bidrag till ett insättningsgarantisystem) som anskaffats i enlighet med artiklarna 100.6 och 103, har tillgång till ett belopp som uppgår till minst 3 % av de garanterade insättningarna vid samtliga kreditinstitut som är auktoriserade inom den medlemsstatens territorium, och

c)det berörda institutet har konsoliderade tillgångar på mindre än 900 miljarder EUR.

9. När resolutionsmyndigheter utövar sin bestämmanderätt inom ramen för punkt 3 ska de vederbörligen beakta följande:

a)Principen att förluster bör bäras i första hand av aktieägare och därefter, generellt, av borgenärer i institutet under resolution i prioritetsordning.

b)Den nivå på förlustabsorberingskapaciteten som skulle återstå i institutet under resolution om skulden eller skuldslaget undantogs.

c)Behovet att bibehålla tillräckliga medel för resolutionsfinansiering.

999

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/271

10.Undantag inom ramen för punkt 3 får göras antingen för att helt undanta en skuld från nedskrivning eller för att minska omfattningen av den nedskrivning som görs av den skulden.

11.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att närmare ange under vilka omständigheter det är nödvändigt att undanta skulder för att uppnå de mål som anges i punkt 3 i den här artikeln.

12.Innan en resolutionsmyndighet utövar bestämmanderätten att undanta en skuld inom ramen för punkt 3 ska den underrätta kommissionen. I de fall där undantaget skulle kräva ett bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution eller en alternativ finansieringskälla inom ramen för punkterna 4 - 8 får kommissionen, för att slå vakt om den inre marknadens integritet, inom 24 timmar räknat från mottagandet av underrättelsen, eller med resolutionsmyndighetens samtycke inom en längre tidsperiod, förbjuda det föreslagna undantaget, eller kräva att det ändras, om kraven i denna artikel och delegerade akter inte är uppfyllda. Detta påverkar inte kommissionens tillämpning av unionens regler om statligt stöd.

U n d e r a v s n i t t 2

M i n i m i k r a v f ö r k v a l i f i c e r a d e s k u l d e r

Artikel 45

Tillämpning av minimikravet

1. Medlemsstaterna ska se till att instituten alltid uppfyller ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Minimikravet ska beräknas som ett belopp för kapitalbas och kvalificerade skulder uttryckt som en procentandel av de totala skulderna och kapitalbasen i institutet.

Vid tillämpningen av det första stycket ska derivatskulder inkluderas i de totala skulderna på basis av att nettnings rättigheter gentemot motparter erkänns fullt ut.

2. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att ytterligare specificera de bedömningskriterier som anges i punkt 6 a–f och som ska ligga till grund för fastställandet av ett minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, inbegripet efterställda skulder samt prioriterade osäkrade skulder med minst 12 månader kvar på löptiden som omfattas av nedskrivningsbefogenheten och de skulder som kan räknas som kapitalbas, för varje institut.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10-14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Medlemsstaterna får föreskriva ytterligare kriterier på grundval av vilka minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder ska fastställas.

3. Trots vad som sägs i punkt 1 ska resolutionsmyndigheterna undanta hypoteksinstitut som finansieras genom säkerställda obligationer, som enligt nationell rätt inte får ta emot insättningar, från kravet att alltid uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eftersom

a)de instituten kommer att avvecklas genom nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden som genomförs i enlighet med artiklarna 38, 40 eller 42 i detta direktiv och som är utformade för de instituten,

b)sådana nationella insolvensförfaranden eller andra typer av förfaranden kommer att säkerställa att borgenärer i de instituten, inbegripet innehavare av säkerställda obligationer i förekommande fall, kommer att åsamkas förluster på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.

1000

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/272		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

4. Kvalificerade skulder ska ingå i det belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder som avses i punkt 1 endast om de uppfyller följande villkor:

a)Instrumentet är emitterat och fullt betalt.

b)Skulden är inte till det egna institutet och institutet har inte ställt någon säkerhet eller garanti för skulden.

c)Förvärvet av instrumentet har inte direkt eller indirekt finansierats av institutet.

d)Skuldens återstående löptid är minst ett år.

e)Skulden hänför sig inte till ett derivat.

f)Skulden hänför sig inte till en insättning som är prioriterad i den nationella rangordningen vid insolvens i enlighet med artikel 108.

I de fall där en skuld ger ägaren rätt till förskottsutbetalning ska vid tillämpning av led d förfallodagen för den skulden vara den första dag då en sådan rätt uppkommer.

5.I de fall där en skuld lyder under lagstiftningen i ett tredjeland får resolutionsmyndigheter kräva att institutet visar att ett eventuellt beslut från en resolutionsmyndighet att skriva ner eller konvertera den skulden skulle ha verkan enligt lagen i det tredjelandet, med beaktande av villkoren i det avtal som skulden faller under, internationella avtal om erkännande av resolutionsförfaranden och andra relevanta frågor. Om resolutionsmyndigheten inte är övertygad om att ett eventuellt beslut skulle ha verkan enligt lagen i det tredjelandet ska den skulden inte räknas med när det gäller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

6.Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje institut enligt punkt 1 ska, efter samråd med den behöriga myndigheten, fastställas av resolutionsmyndigheten på grundval av minst följande kriterier:

a)Behovet av att säkerställa att institutet kan försättas i resolution med tillämpning av resolutionsverktygen, inbegripet, i tillämpliga fall, skuldnedskrivningsverktyget, på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen.

b)Behovet av att, i tillämpliga fall, säkerställa att institutet innehar tillräckliga kvalificerade skulder för att, om skuld nedskrivningsverktyget används, säkerställa att förluster kan absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation kan återställas till den nivå som krävs för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet och göra det möjligt för institutet att fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller i direktiv 2014/65/EU samt att bevara ett tillräckligt marknads förtroende för institutet eller enheten.

c)Behovet av att, om det i resolutionsplanen förutses att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att inom ramen för artikel 44.3 undantas från skuldnedskrivning eller att vissa klasser av kvalificerade skulder skulle kunna komma att överföras i sin helhet till en mottagande enhet inom ramen för en delvis överföring, säkerställa att institutet har tillräckligt med andra kvalificerade skulder för att se till att förluster skulle kunna absorberas och institutets kärnprimärkapitalrelation återställas till en nivå som krävs för att göra det möjligt för institutet ska fortsätta uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.

d)Institutets storlek, affärsmodell, finansieringsmodell och riskprofil.

e)I vilken utsträckning insättningsgarantisystemet kan bidra till att finansiera resolutionen, i enlighet med artikel 109.

1001

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/273

f)I vilken utsträckning institutets fallissemang skulle få negativa effekter på den finansiella stabiliteten, vilket med hänsyn till hur förbundet institutet är med andra institut eller med resten av det finansiella systemet inbegriper spridning av negativa effekter.

7.Instituten ska iaktta de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på individuell nivå.

En resolutionsmyndighet får, efter samråd med en behörig myndighet, besluta att tillämpa det minimikrav som föreskrivs i denna artikel på en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

8. Moderföretag inom unionen ska, utöver punkt 7, uppfylla de minimikrav som föreskrivs i denna artikel på konsoliderad basis.

Minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på konsoliderad nivå för ett moderföretag inom unionen ska bestämmas av resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med den samordnande tillsynsmyndigheten, i en lighet med punkt 9, på grundval av åtminstone de kriterier som fastställs i punkt 6 och huruvida koncernens dotter företag i tredjeländer ska försättas i resolution separat enligt resolutionsplanen.

9. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på indi viduell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på konsoliderad nivå.

Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till mo derföretaget inom unionen.

Om det inom fyra månader inte har fattats ett sådant gemensamt beslut ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter att vederbörligen ha beaktat de relevanta resolutionsmyndigheternas bedömning av dotterföretag, fatta ett beslut om minimikravet på koncernnivå. Om någon av de berörda resolutionsmyndigheterna vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå skjuta upp sitt beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den förordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förlik ningsperioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Om EBA inte inom en månad har fattat sitt beslut ska beslutet från resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillämpas.

Det gemensamma beslutet och det beslut som resolutionsmyndigheten på koncernnivå fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för resolutionsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.

10. Resolutionsmyndigheter ska fastställa det minimikrav som ska tillämpas på koncernens dotterföretag på individuell basis. De minimikraven ska fastställas på en nivå som är lämplig för dotterföretaget med beaktande av följande:

a)De kriterier som räknas upp i punkt 6, särskilt dotterföretagets storlek, affärsmodell och riskprofil, inklusive dess kapitalbas.

b)Det konsoliderade krav som inom ramen för punkt 9 fastställts för koncernen.

1002

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/274		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå ska göra allt som står i deras makt för att nå ett gemensamt beslut om vilket minimikravsbelopp som ska tillämpas på varje enskilt dotterföretag på individuell nivå.

Resolutionsmyndigheten för dotterföretagen och resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska lämna det gemensamma beslutet, med en fullständig motivering, till dotterföretagen respektive moderföretaget inom unionen.

Om något sådant gemensamt beslut av resolutionsmyndigheterna inte har antagits inom en period på fyra månader ska respektive resolutionsmyndigheter för dotterföretagen fatta beslutet, med vederbörlig hänsyn till de synpunkter och reservationer som resolutionsmyndigheten på koncernnivå gett uttryck för.

Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå vid fyramånadersperiodens slut har hänskjutit ärendet till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretagen på individuell nivå skjuta upp sina beslut och invänta eventuella beslut som EBA kan fatta i enlighet med artikel 19.3 i den för ordningen och ska fatta sitt beslut i enlighet med EBA:s beslut. Denna fyramånadersperiod ska anses utgöra förliknings perioden i den mening som avses i den förordningen. EBA ska fatta sitt beslut inom en månad. Ärendet får inte hänskjutas till EBA efter det att denna period på fyra månader har löpt ut eller efter det att ett gemensamt beslut har fattats. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska inte hänskjuta frågan till EBA för bindande medling i de fall där det belopp som fastställts av dotterföretagets resolutionsmyndighet med mindre än en procentenhet skiljer sig från det belopp på konsoliderad nivå som fastställts inom ramen för punkt 9 i den här artikeln.

Om EBA inte har fattat sitt beslut inom en månad ska besluten från resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen gälla.

Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen fattar om inget gemensamt beslut har fattats ska vara bindande för de berörda resolutionsmyndigheterna.

Det gemensamma beslutet och alla eventuella beslut som fattas om inget gemensamt beslut har fattats ska ses över och i tillämpliga fall uppdateras regelbundet.

11.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå får helt avstå från att tillämpa det individuella minimikravet på ett moderinstitut inom unionen om följande villkor är uppfyllda:

a)Moderinstitutet inom unionen uppfyller på konsoliderad basis det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 8.

b)Den behöriga myndigheten för moderinstitutet inom unionen har helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på institutet i enlighet med artikel 7.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

12.Resolutionsmyndigheten för ett dotterföretag får helt avstå från att tillämpa punkt 7 på det dotterföretaget om följande villkor är uppfyllda:

a)Dotterföretaget och dess moderföretag är båda föremål för auktorisation och tillsyn från en och samma medlemsstats sida.

b)Dotterföretaget innefattas i den gruppbaserade tillsynen över det institut som utgör moderföretaget.

c)Koncerninstitutet på högsta nivå i dotterföretagets medlemsstat uppfyller, om det skiljer sig från moderinstitutet inom unionen, på lägre än konsoliderad nivå det minimikrav som fastställts inom ramen för punkt 7.

1003

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/275

d)Det finns inte några rådande eller förutsebara väsentliga praktiska eller rättsliga hinder för att moderföretaget snabbt till dotterföretaget ska kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder.

e)Moderföretaget uppfyller behöriga myndigheters krav på sund förvaltning av dotterföretaget och har åtagit sig att, med den behöriga myndighetens samtycke, svara för dotterföretagets åtaganden, alternativt löper dotterföretaget endast försumbara risker.

f)Moderföretagets förfaranden för bedömning, värdering och kontroll av risker omfattar även dotterföretaget.

g)Moderföretaget innehar mer än 50 % av rösträtten knuten till aktier och andelar i dotterföretagets kapital eller har rätt att utse eller avsätta en majoritet av medlemmarna i dotterföretagets ledningsorgan.

h)Den behöriga myndigheten för dotterföretaget har inom ramen för artikel 7.1 i förordning (EU) nr 575/2013 helt avstått från att tillämpa individuella kapitalkrav på dotterföretaget.

13.I de beslut som fattas i enlighet med denna artikel får det föreskrivas att minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder delvis uppfylls på konsoliderad nivå eller individuell nivå genom instrument för avtalsenlig skuld nedskrivning.

14.För att ett instrument ska räknas som ett instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning inom ramen för punkt 13 ska resolutionsmyndigheten vara övertygad om att det

a)innehåller ett avtalsvillkor om att instrumentet, i de fall där en resolutionsmyndighet beslutar att tillämpa skuld nedskrivningsverktyget på det institutet, ska skrivas ner eller konverteras i den utsträckning som krävs innan andra kvalificerade skulder skrivs ner eller konverteras, och

b)är föremål för ett avtal, ett åtagande eller en bestämmelse om prioritering som är bindande och innebär att det vid normala insolvensförfaranden har lägre prioritet än andra kvalificerade skulder och inte kan återbetalas förrän andra då utestående skulder har reglerats.

15.Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med behöriga myndigheter, kräva och kontrollera att instituten uppfyller det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som föreskrivs i punkt 1 och i tillämpliga fall det krav som föreskrivs i punkt 13 och ska fatta eventuella beslut i enlighet med denna artikel parallellt med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplaner.

16.Resolutionsmyndigheter ska, samordnat med samordning med behöriga myndigheter, underrätta EBA om det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i tillämpliga fall om det krav som föreskrivs i punkt 13, som fastställts för varje institut inom deras behörighetsområde.

17.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för att närmare ange enhetliga format, mallar och definitioner för resolutionsmyndigheters identifiering och överföring, efter samordning med behöriga myndigheter, av information till EBA vid tillämpning av punkt 16.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för genomförande som avses i första stycket i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010.

1004

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/276		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

18.Med utgångspunkt i resultaten av den rapport som avses i punkt 19 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast den 31 december 2016 förelägga Europaparlamentet och rådet ett lagstiftningsförslag om enhetlig tillämpning av minimi kravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det förslaget ska, där så är lämpligt, innefatta förslag om införande av ett lämpligt antal miniminivåer för minimikravet, med hänsyn tagen till instituts och koncerners olika affärsmodeller. Förslaget ska innefatta eventuella lämpliga ändringar av parametrarna för minimikravet och, vid behov, lämpliga ändringar av hur minimikravet tillämpas på koncerner.

19.EBA ska senast den 31 oktober 2016 lämna in en rapport till kommissionen åtminstone om följande:

a)Hur minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder har tillämpats på nationell nivå och då i synnerhet huruvida olika medlemsstater har fastställt olika nivåer för jämförbara institut.

b)Hur olika medlemsstater har begagnat sig av befogenheten att kräva att institut uppfyller minimikravet genom instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, och huruvida olika tillvägagångssätt har använts.

c)Identifiering av affärsmodeller som återspeglar institutens totala riskprofiler.

d)Vilken nivå på minimikravet som är lämplig för de olika affärsmodeller som fastställts enligt led c.

e)Huruvida ett spann för minimikravet för de olika affärsmodellerna bör upprättas.

f)Inom vilken övergångsperiod institut lämpligen måste ha uppnått efterlevnad av eventuella föreskrivna enhetliga miniminivåer.

g)Huruvida de krav som föreskrivs i artikel 45 är tillräckliga för att säkerställa att varje enskilt institut har en nöjaktig förlustabsorberingskapacitet och, om detta inte är fallet, vilka ytterligare förbättringar som krävs för att det målet ska kunna uppnås.

h)Huruvida de beräkningsmetoder som föreskrivs i denna artikel behöver ändras för att se till att minimikravet kan användas som en adekvat indikator för ett instituts förlustabsorberingskapacitet.

i)Huruvida utgångspunkten för kravet bör vara totala skulder och kapitalbas och då särskilt huruvida det vore bättre att använda institutets riskvägda tillgångar som nämnare.

j)Huruvida tillvägagångssättet i denna artikel när det gäller hur minimikravet tillämpas på koncerner är lämpligt, och då särskilt huruvida tillvägagångssättet på ett tillräckligt sätt ser till att de enheter där förlusterna kan tänkas uppstå har, eller har tillgång till, förlustabsorberingskapaciteten inom koncernen.

k)Huruvida villkoren för undantag från minimikravet är lämpliga och då särskilt huruvida sådana undantag bör kunna beviljas dotterföretag på gränsöverskridande basis.

l)Huruvida resolutionsmyndigheter lämpligen får kräva att minimikravet ska uppfyllas med hjälp av instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning och huruvida det är lämpligt att göra upplägget med instrument för avtalsenlig skuld nedskrivning mer enhetligt.

m)Huruvida kraven på instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning som fastställs i punkt 14 är lämplig.

n)Huruvida det lämpligen får krävas att institut och koncerner yppar sina minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, eller den egna nivån för kapitalbas och kvalificerade skulder, och i så fall hur ofta och i vilket format detta ska göras.

1005

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/277

20. Rapporten i punkt 19 ska minst omfatta perioden från och med den 2 juli 2014 till och med den 30 juni 2016 och där ska åtminstone följande beaktas:

a)Effekten av minimikravet, och av alla eventuella harmoniserade nivåer för minimikravet, på följande:

i)Finansiella marknader i allmänhet och marknader för osäkrade skulder och derivat i synnerhet.

ii)Instituts affärsmodeller och hur institutens balansräkningar är uppbyggda, i synnerhet institutens finansierings profil och finansieringsstrategi samt koncerners juridiska struktur och driftsstruktur.

iii)Institutens lönsamhet, i synnerhet deras finansieringskostnader.

iv)Flyttning av exponeringar till enheter som inte omfattas av tillsyn.

v)Innovation på finansområdet.

vi)Hur utbrett det är med instrument för avtalsenlig skuldnedskrivning, hur sådana instrument är beskaffade och hur möjligt det är att avyttra dem.

vii)Institutens riskbeteende.

viii)Hur mycket intecknade tillgångar som instituten har.

ix)Vilka åtgärder som instituten vidtar för att uppfylla minimikraven och då särskilt i vilken utsträckning minimi kraven har uppfyllts genom att minska skuldsättningen i fråga om tillgångar, emittera långfristig skuld och anskaffa kapital.

x)Kreditinstitutens utlåningsnivåer, särskilt i fråga om utlåning till mikroföretag samt små och medelstora företag, lokala myndigheter, regionala myndigheter och enheter inom den offentliga sektorn och finansiering av handel, inbegripet utlåning inom ramen för offentliga exportkreditförsäkringssystem.

b)Samspelet mellan å ena sidan minimikraven och å andra sidan de kapitalbaskrav, den skuldsättningsgrad och de

likviditetskrav som föreskrivs i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.

c)Institutens kapacitet att på egen hand anskaffa kapital eller finansiering från marknaderna för att uppfylla eventuella harmoniserade minimikrav som föreslås.

d)Konsekvens säkerställs med minimikraven enligt internationella standarder som utarbetats i internationella fora.

U n d e r a v s n i t t 3

T i l l ä m p n i n g a v s k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t

Artikel 46

Bedömning av beloppet för skuldnedskrivning

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget på grundval av en värdering som uppfyller artikel 36 bedömer det totala

a)belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste skrivas ned för att säkerställa att substansvärdet i institutet under resolution är lika med noll, och

1006

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/278		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)belopp, när relevant, med vilket kvalificerade skulder måste konverteras till aktier eller andra typer av kapitalinstru ment för att kärnprimärkapitalrelationen ska kunna återställas hos antingen

i)institutet under resolution eller

ii)broinstitutet.

2. Bedömningen som avses i punkt 1 i den här artikeln ska fastställa det belopp med vilket kvalificerade skulder behöver skrivas ned eller konverteras för att återställa kärnprimärkapitalrelationen i institutet under resolution eller i tillämpliga fall fastställa kvoten för broinstitutet med hänsyn till alla eventuella kapitalbidrag från resolutionsfonden enligt artikel 101.1 d i detta direktiv och för att bevara ett tillräckligt marknadsförtroende för institutet under resolution eller broinstitutet och göra det möjligt för det att under åtminstone ett år fortsätta att uppfylla villkoren för auktorisation och fortsätta att bedriva de verksamheter för vilka det har auktoriserats enligt direktiv 2013/36/EU eller direktiv 2014/65/EU.

När resolutionsmyndigheterna avser att använda verktyget för avskiljande av tillgångar som avses i artikel 42 ska det belopp som de kvalificerade skulderna måste minskas med fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsenhetens kapitalbehov.

3.Om kapital har skrivits ned i enlighet med artiklarna 59–62 och skuldnedskrivningsverktyget har använts enligt artikel 43.2 och nedskrivningsnivån grundad på den preliminära värderingen enligt artikel 36 visar sig överstiga kraven när den jämförs med den definitiva värderingen enligt artikel 36.10, får en uppvärderingsmekanism tillämpas för att ersätta borgenärerna och därefter aktieägarna i den utsträckning det är nödvändigt.

4.Resolutionsmyndigheterna ska fastställa och upprätthålla arrangemang för att säkerställa att bedömningen och värderingen grundas på så aktuella och omfattande uppgifter som möjligt om tillgångarna och skulderna i ett institut under resolution.

Artikel 47

Behandling av aktieägare vid skuldnedskrivning eller nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de använder skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 eller nedskrivningen eller konverteringen av kapitalinstrument i artikel 59 vidtar någon av eller båda följande åtgärder gentemot aktieägarna och innehavare av andra äganderättsinstrument:

a)Dra in existerande aktier eller andra äganderättsinstrument eller överföra dem till borgenärer som fått sina anspråk nedskrivna.

b)Under förutsättning att institutet under resolution, i enlighet med den värdering som gjorts enligt artikel 36, har ett positivt substansvärde, späda ut äganderätten för existerande aktieägare och innehavare av andra äganderättsinstrument till följd av konvertering till aktier eller andra äganderättsinstrument av

i)tillämpliga kapitalinstrument emitterade av institutet enligt den befogenhet som avses i artikel 59.2 eller

ii)kvalificerade skulder emitterade av institutet under resolution enligt den befogenhet som avses i artikel 63.1 f.

Med avseende på led b i första stycket ska konverteringen göras till en omräkningskurs som väsentligt spär ut existerande aktieinnehav och innehav av andra äganderättsinstrument.

1007

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/279

2. De åtgärder som avses i punkt 1 ska också vidtas gentemot aktieägare och innehavare av andra äganderättsin strument vars aktier eller andra äganderättsinstrument emitterats eller tilldelats under följande omständigheter:

a)Till följd av omvandling av skuldinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i enlighet med avtalsvillkor i de ursprungliga skuldinstrumenten utlöst av en händelse som inträffade före eller samtidigt som resolutionsmyndig hetens bedömning av att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyllde villkoren för resolution.

b)Till följd av konvertering av tillämpliga kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument enligt artikel 60.

3.När resolutionsmyndigheterna överväger vilken åtgärd de ska vidta enligt punkt 1 ska de beakta

a)den värdering som gjorts i enlighet med artikel 36,

b)det belopp genom vilket resolutionsmyndigheten har bedömt att kärnprimärkapitalposter måste minskas och berörda kapitalinstrument måste skrivas ned eller konverteras i enlighet med artikel 60.1, och

c)det totalbelopp som resolutionsmyndigheten bedömt enligt artikel 46.

4.Med avvikelse från artiklarna 22–25 i direktiv 2013/36/EU, kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 26

idirektiv 2013/36/EU, artiklarna 10.3, 11.1, 11.2, 12 och 13 i direktiv 2014/65/EU och kravet på att inkomma med en underrättelse i artikel 11.3 i direktiv 2014/65/EU ska, om användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering av kapitalinstrument skulle leda till ett förvärv eller en ökning av ett kvalificerat innehav i ett institut som avses i artikel 22.1 i direktiv 2013/36/EU eller artikel 11.1 i direktiv 2014/65/EU, behöriga myndigheter utföra den bedömning som krävs enligt de artiklarna i så god tid att det inte försenar användningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument eller hindrar att resolutionsåtgärden uppnår de relevanta resolutionsmålen.

5.Om den behöriga myndigheten för det institutet inte senast dagen för användning av skuldnedskrivningsverktyget eller konvertering av kapitalinstrument har slutfört den bedömning som krävs inom ramen för punkt 4 ska artikel 38.9 vara tillämplig på en förvärvares alla eventuella förvärv av eller ökningar av ett kvalificerat innehav till följd av använd ningen av skuldnedskrivningsverktyget eller konverteringen av kapitalinstrument.

6.EBA ska senast den 3 juli 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 i fråga om de omständigheter då var och en av de åtgärder som anges i punkt 1 i den här artikeln i denna artikel skulle vara lämpliga, med beaktande av de faktorer som avses i punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 48

Ordningsföljd för nedskrivning och konvertering

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de använder skuldnedskrivningsverktyget, med för behåll för eventuella undantag inom ramen för artikel 44.2 och 44.3, utövar nedskrivnings- och konverteringsbefogen heterna med iakttagande av följande krav:

a)Kärnprimärkapitalsposter minskas i enlighet med artikel 60.1 a.

b)Endast om den totala minskningen enligt led a är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i övriga primärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet.

1008

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/280		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

c)Endast om den totala minskningen enligt leden a och b är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c ska myndigheterna sänka kapitalbeloppet i supplementärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs och upp till deras kapacitet.

d)Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument och tillämpliga kapitalinstrument enligt leden a, b och c är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i överensstämmelse med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaran den sänka kapitalbeloppet för efterställda skulder som inte räknas som övrigt primärt eller supplementärt kapital, i kombination med nedskrivningen enligt leden a, b och c för att uppnå summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c.

e)Endast om den totala nedsättningen av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillämpliga kapitalinstrument och kvalificerade skulder i enlighet med leden a–d i denna punkt är mindre än summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och d ska myndigheterna i den utsträckning som krävs och i enlighet med rangordningen av fordringar vid normala insolvensförfaranden inklusive den rangordning av insättningar som föreskrivs i artikel 108 sänka kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, resten av de kvalificerade skulder, enligt artikel 44, i kombination med den nedskrivning som avses i leden a, b, c och d i denna punkt för att uppnå summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c.

2.När resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna ska de fördela de förluster som ingår i summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c jämnt mellan aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder med samma rangordning genom att minska kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, dessa aktier eller andra äganderättsinstrument och kvalificerade skulder i samma utsträckning i förhållande till deras värde, utom när en annan fördelning av förluster bland skulder med samma rangordning är tillåten under de omständigheter som avses i artikel 44.3.

Denna punkt ska inte förhindra att skulder som i enlighet med artikel 44.2. och 44.3 undantagits från skuldnedskrivning ges en förmånligare behandling än kvalificerade skulder med samma rangordning vid normala insolvensförfaranden.

3. Innan de gör den nedskrivning eller konvertering som avses i punkt 1 e ska resolutionsmyndigheter konvertera eller minska kapitalbeloppet för de instrument som avses i punkt 1 b, c och d i de fall där de instrumenten innehåller följande villkor och ännu inte har konverterats:

a)Villkor om att instrumentets kapitalbelopp ska sänkas vid eventuella händelser som berör den finansiella situationen, solvensen eller kapitalbasen för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

b)Villkor om att instrumenten ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument om en sådan händelse inträffar.

4.När ett instruments kapitalbelopp före skuldnedskrivningen enligt punkt 1 har sänkts, men inte till noll, i enlighet med villkor av det slag som avses i punkt 3 a, ska resolutionsmyndigheterna tillämpa nedskrivnings- och konverterings befogenheterna på det resterande beloppet av det kapitalbeloppet i enlighet med punkt 1.

5.Vid beslut om huruvida skulder ska skrivas ned eller konverteras till aktiekapital ska resolutionsmyndigheterna inte konvertera en viss klass av skulder samtidigt som en klass av skulder som är efterställd denna klass väsentligen förblir okonverterad till aktiekapital eller inte nedskriven, om inte något annat föreskrivs enligt artikel 44.2 och 44.3.

1009

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/281

6. För tillämpningen av denna artikel ska EBA senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för alla tolkningar som rör samspelet mellan bestämmelserna i detta direktiv och be stämmelserna i förordning (EU) nr 575/2013 och i direktiv 2013/36/EU.

Artikel 49

Derivat

1.Medlemsstaterna ska se till att denna artikel följs när resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- och kon verteringsbefogenheterna avseende skulder som hänför sig till derivat.

2.Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna avseende en skuld som hänför sig till ett derivat förrän de har avslutat derivaten. Efter inledningen av resolutionsförfarandet ska resolutions myndigheterna ges befogenhet att avsluta och säga upp eventuella derivatkontrakt för det ändamålet.

I de fall en derivatskuld inom ramen för artikel 44.3 har undantagits från användningen av skuldnedskrivningsverktyget ska resolutionsmyndigheter inte vara förpliktade att avsluta eller säga upp derivatkontraktet.

3.Om derivattransaktioner omfattas av ett nettningsavtal ska resolutionsmyndigheten eller en oberoende värderare som en del av värderingen inom ramen för artikel 36 fastställa de skulder som hänför sig till de transaktionerna på nettobasis i enlighet med avtalsvillkoren.

4.Resolutionsmyndigheterna ska fastställa värdet av skulder som hänför sig till derivat i enlighet med följande:

a)Lämpliga metoder för att fastställa värdet på klass av derivat, inbegripet transaktioner som omfattas av nettningsavtal.

b)Principer för att fastställa den relevanta tidpunkt då värdet på derivatpositioner bör fastställas.

c)Lämpliga metoder för att jämföra den värdeförstörelse som skulle bli följden av avslutandet och skuldnedskrivningen av derivat med det belopp för förluster som derivat skulle behöva stå för vid en skuldnedskrivning.

5. EBA ska, efter samråd med den Europiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighe ten (nedan kallad Esma), inrättad genom förordning (EU) nr 1095/2010 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de metoder och principer som avses i punkt 4 a, b och c avseende värderingen av skulder som hänför sig till derivat.

För derivattransaktioner som omfattas av nettningsavtal ska EBA beakta avslutningsmetoden i nettningsavtalet.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

1010

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/282		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 50

Kurs för konvertering av skulder till eget kapital

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, när de utövar de befogenheter som anges i artiklarna 59.3 och 63.1 f, får tillämpa olika konverteringskurser för olika kapitalinstruments- och skuldklasser i enlighet med en av eller båda de principer som avses i punkterna 2 och 3 i den här artikeln.

2.Konverteringskursen ska utgöra en lämplig kompensation för den berörda borgenären för eventuell förlust som åsamkats på grund av att nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna utövats.

3.När olika konverteringskurser används enligt punkt 1 ska den konverteringskurs som tillämpas för skulder som anses vara prioriterade enligt tillämplig insolvensrätt vara högre än konverteringskursen för efterställda skulder.

4.EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för fastställande av konverteringskurser

De riktlinjerna ska särskilt ange hur berörda borgenärer får kompenseras på lämpligt sätt genom konverteringskursen och de relativa konverteringskurser som kan vara lämpliga för att återspegla att prioriterade skulder har företräde enligt till lämplig insolvensrätt.

Artikel 51

Återhämtnings- och omstruktureringsåtgärder vid skuldnedskrivning

1. Medlemsstaterna ska se till att det när resolutionsmyndigheterna använder skuldnedskrivningsverktyget för att i enlighet med artikel 43.2 a rekapitalisera ett institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidtas åtgärder för att säkerställa att en omstruktureringsplan för institutet eller enhet upprättas och genomförs i enlighet med artikel 52.

2. De åtgärder som avses i punkt 1 i denna artikel får omfatta tillsättning från resolutionsmyndighetens sida av en person eller personer som utsetts i enlighet med artikel 72.1 som ska upprätta och genomföra den omstruktureringsplan för verksamheten som krävs enligt artikel 52.

Artikel 52

Omstruktureringsplan för verksamheten

1.Medlemsstaterna ska kräva att ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, inom en månad efter det att skuldnedskrivningsverktyget har använts avseende ett institut eller en sådan enhet som avses

iartikel 1.1 b, c eller d i enlighet med artikel 43.2 a utarbetar och förelägger resolutionsmyndigheten en omstruk tureringsplan för verksamheten som uppfyller kraven i punkterna 4 och 5 i den här artikeln. Om unionens regler för statligt stöd är tillämpliga ska medlemsstaterna se till att planen är förenlig med den omstruktureringsplan som institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska lägga fram för kommissionen i enlighet med de reglerna.

2.När skuldnedskrivningsverktyget i artikel 43.2 a tillämpas på två eller flera koncernenheter ska omstrukturerings planen för verksamheten utarbetas av moderinstitutet inom unionen och omfatta samtliga institut inom koncernen i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 7 och 8 och översändas till resolutionsmyndigheten på koncernnivå. Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska överlämna planen till övriga berörda resolutionsmyndigheter och till EBA.

3.Under exceptionella omständigheter och om det är nödvändigt för att resolutionsmålen ska uppnås får resolutions myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till högst två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget.

1011

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/283

Om omstruktureringsplanen för verksamheten också ska anmälas inom unionens regler om statligt stöd får resolutions myndigheten förlänga perioden i punkt 1 upp till maximalt två månader efter tillämpningen av skuldnedskrivnings verktyget eller fram till den tidsfrist som fastställs av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.

4. I en omstruktureringsplan för verksamheten ska det fastställas åtgärder som syftar till att återställa bärkraften på lång sikt för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller delar av dess verksamhet inom en rimlig tid. De åtgärderna ska baseras på realistiska antaganden vad gäller de ekonomiska och finansiella marknadsförhållanden enligt vilka institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommer att vara verksamt.

Omstruktureringsplanen ska ta hänsyn till bland annat den rådande situationen och framtidsutsikterna på finansiella marknaden, på grundval av antaganden om bästa och värsta möjliga utfall, inbegripet en kombination av händelser för att identifiera institutets största svagheter. Antagandena ska jämföras med lämpliga sektorsövergripande riktmärken.

5.En omstruktureringsplan för verksamheten ska åtminstone omfatta följande:

a)En detaljerad analys av de faktorer och problem som lett till att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, och av de omständigheter som lett till dessa svårigheter.

b)En beskrivning av de åtgärder som syftar till att återställa bärkraften hos institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d på lång sikt.

c)En tidsplan för genomförandet av de åtgärderna.

6. Åtgärder för att återställa bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d på lång sikt får omfatta följande:

a)Omstrukturering av verksamheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

b)Förändringar av de operativa systemen och infrastrukturen inom institutet.

c)Avyttring av förlustbringande verksamheter.

d)Omstrukturering av befintlig verksamhet som kan bli konkurrenskraftig.

e)Försäljning av tillgångar eller verksamhetsgrenar.

7. Inom en månad från det datum då omstruktureringsplanen för en verksamhet lades fram ska den berörda reso lutionsmyndigheten bedöma sannolikheten för att planen, om den genomförs, kommer att återställa den långsiktiga bärkraften hos ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d. Bedömningen ska slutföras i sam förstånd med den berörda behöriga myndigheten.

Om resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten finner att planen skulle uppnå detta mål ska resolutions myndigheten godkänna planen.

8. Om resolutionsmyndigheten inte finner att planen skulle uppnå det mål som avses i punkt 7 ska den, i samförstånd med den behöriga myndigheten, underrätta ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1, om sina betänkligheter och begära att planen ändras på ett sätt som bemöter dessa betänkligheter.

1012

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/284		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

9.Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts enligt artikel 72.1 ska inom två veckor från det datum då den underrättelse som avses i punkt 8 mottogs lägga fram en ändrad omstruktureringsplan för resolutionsmyndighetens godkännande. Resolutionsmyndigheten ska granska den ändrade planen och ska inom en vecka underrätta lednings organet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 om huruvida den finner att den ändrade planen åtgärdar de betänkligheter som framförts eller om det krävs ytterligare ändringar.

10.Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska genomföra omstruk tureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten och ska sända in en rapport till resolutionsmyndigheten minst var sjätte månad om framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.

11.Ledningsorganet eller den eller de personer som tillsatts i enlighet med artikel 72.1 ska om det, enligt resolutions myndighetens mening och med den behöriga myndighetens samtycke, är nödvändigt revidera planen för att uppnå det mål som avses i punkt 4 och ska lägga fram varje revidering för resolutionsmyndighetens godkännande.

12.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande:

a)Vad som minst bör ingå i en omstruktureringsplan för verksamheten enligt punkt 5.

b)Minimiinnehållet i rapporterna enligt punkt 10.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 januari 2016.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med förfarandet i artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

13.EBA ska senast den 3 januari 2016 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att få reso lutionsmyndighetens godkännande enligt punkt 7.

14.Med beaktande av den erfarenhet som i förekommande fall gjorts vid tillämpningen av riktlinjerna som avses i punkt 13 får EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera de minimikriterier som en omstruktureringsplan för verksamheten ska uppfylla för att resolutionsmyndigheten ska godkänna den enligt punkt 7.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i det första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

U n d e r a v s n i t t 4

S k u l d n e d s k r i v n i n g s v e r k t y g e t : k o m p l e t t e r a n d e b e s t ä m m e l s e r

Artikel 53

Skuldnedskrivningsverktygets effekter

1. Medlemsstaterna ska se till att om en resolutionsmyndighet utövar en befogenhet som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e-i ska minskningen av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringen eller indragningen få verkan och vara omedelbart bindande för institutet under resolution och för berörda borgenärer och aktieägare.

1013

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/285

2. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheten har befogenhet att genomföra eller kräva genomförande av alla administrativa och förfarandemässiga uppgifter som är nödvändiga för att ge verkan åt utövandet av de befogenheter som avses i artikel 59.2 och artikel 63.1 e–i, däribland följande:

a)Ändring av alla relevanta register.

b)Avlistning eller avförande från handel av aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument.

c)Listning eller upptagande till handel av nya aktier eller andra äganderättsinstrument.

d)Återlistning eller förnyat upptagande till handel av eventuella skuldinstrument som skrivits ned, utan kravet på utfärdande av ett prospekt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG (1).

3.Om en resolutionsmyndighet sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, en skuld genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska den skulden och eventuella skyldigheter eller fordringar som hänför sig till den skulden som inte har uppstått vid den tidpunkt då befogenheten utövas i alla hänseenden betraktas som infriade och ska inte kunna göras gällande i senare förfaranden gentemot institutet under resolution eller en efterföljande enhet vid en eventuell senare avveckling.

4.Om en resolutionsmyndighet delvis men inte helt sänker kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, en skuld genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 e ska följande gälla:

a)Skulden ska vara infriad i förhållande till den sänkning som har gjorts av beloppet.

b)Det relevanta instrument eller avtal som gav upphov till den ursprungliga skulden ska fortsätta att gälla för det återstående kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, skulden, med förbehåll för eventuella ändringar av den ränta som hänför sig till sänkningen av kapitalbeloppet och eventuella ytterligare ändringar av villkoren som resolutionsmyndigheten kan komma att göra genom den befogenhet som avses i artikel 63.1 j.

Artikel 54

Undanröjande av förfarandehinder för skuldnedskrivning

1.Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 63.1 i, i tillämpliga fall kräva att institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid innehar ett tillräckligt aktiekapital, eller andra kärnprimärkapitalinstru ment, för att institutet eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d, om resolutionsmyndigheten utövar de befogen heter som avses i artikel 63.1 e och f avseende ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller något av dess dotterföretag, inte ska vara förhindrat att emittera tillräckligt många nya aktier eller andra äganderättsinstrument för att säkerställa att konverteringen av skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument kan genomföras på ett effektivt sätt.

2.Resolutionsmyndigheterna ska bedöma om det är lämpligt att ställa det krav som fastställs i punkt 1 avseende ett visst institut eller en viss enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i samband med utarbetandet och upprätthållandet av resolutionsplanen för det institutet eller den koncernen, med beaktande av i synnerhet de resolutionsåtgärder som behandlas i planen. Om det i resolutionsplanen anges att skuldnedskrivningsverktyget kan komma att användas ska myndigheterna kontrollera att aktiekapitalet eller andra kärnprimärkapitalinstrument är tillräckligt stora för att täcka summan av de belopp som avses i artikel 47.3 b och c.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 345, 31.12.2003, s. 64).

1014

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/286		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

3.Medlemsstaterna ska se till att det inte finns några förfarandemässiga hinder för att konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument som finns med stöd av institutens bolagsordningar eller stadgar, inbegripet företrädesrätt för aktieägare eller krav på aktieägarnas medgivande för att öka kapitalet.

4.Denna artikel ska inte påverka de ändringar av direktiven 82/891/EEG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU och direktiv 2012/30/EU som föreskrivs i avdelning X i det här direktivet.

Artikel 55

Avtalsenligt erkännande av skuldnedskrivning

1. Medlemsstaterna ska kräva att instituten och de enheter som avses i artikel 1 b, c och d inkluderar ett villkor enligt vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av de befogenheterna, förutsatt att sådan skuld

a)inte är utesluten enligt artikel 44.2,

b)inte är en insättning som avses i artikel 108 a,

c)omfattas av lagstiftningen i ett tredjeland, och

d)som emitterats eller ingåtts efter det datum när en medlemsstat tillämpar de bestämmelser som antagits för att införliva detta avsnitt.

Första stycket ska inte tillämpas om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat fastställer att de skulder eller instrument som avses i första stycket kan komma att omfattas av en medlemsstats resolutionsmyndighets nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter enligt tredjelandets rätt eller av ett bindande avtal som ingåtts med det berörda tredjelandet.

Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter får kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d till myndigheter lämnar ett rättsutlåtande om ett sådant villkors rättsliga verkställbarhet och verkan.

2.Om ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d underlåter att i de avtalsvillkor som reglerar en viss skuld inkludera ett villkor som krävs i enlighet med punkt 1 ska den underlåtelsen inte förhindra resolutions myndigheten från att utöva nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter avseende den skulden.

3.EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera den förteckning över de skulder för vilka undantagen i punkt 1 tillämpas, och innehållet i villkoren den punkten, med beaktande av bankernas olika affärsmodeller.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

1015

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/287

Artikel 56

Statliga finansiella stabiliseringsverktyg

1.Medlemsstaterna får tillhandahålla extraordinärt offentligt finansiellt stöd genom ytterligare finansiella stabiliserings verktyg i enlighet med punkt 3 i den här artikeln och med artikel 37.10 samt i enlighet med unionens regler om statligt stöd, för att bidra till resolutionen av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, inbegripet genom att ingripa direkt för att undvika dess avveckling, i syfte att uppnå målen för resolution som avses i artikel 31.2 när det gäller medlemsstaten eller unionen som helhet. En sådan insats ska utföras under ledning av det behöriga ministeriet eller regeringen i nära samarbete med resolutionsmyndigheten.

2.För att de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska bli verkningsfulla ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga ministerierna eller regeringarna har de relevanta resolutionsbefogenheter som anges i artiklarna 63–72 och att artiklarna 66, 68, 83 och 117 tillämpas.

3.De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska tillgripas som en sista utväg efter det att andra resolutionsverktyg så långt som det är praktiskt möjligt har bedömts och utnyttjats samtidigt som den finansiella stabiliteten upprätthållits, i enlighet med det behöriga ministeriets eller regeringens bedömning efter samråd med resolutionsmyndigheten.

4.Vid tillämpningen av de statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska medlemsstaterna säkerställa att deras behöriga ministerier och resolutionsmyndigheten endast tillämpar verktygen när alla villkor i artikel 32.1 samt något av följande villkor har uppfyllts:

a)Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten efter samråd med centralbanken och den behöriga myndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att undvika betydande negativa följdverkningar på den finansiella stabiliteten.

b)Det behöriga ministeriet eller regeringen och resolutionsmyndigheten avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats extraordinärt likviditetsstöd från centralbanken.

c)När det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, det behöriga ministeriet eller regeringen, efter samråd med den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten, avgör att tillämpningen av resolutionsverktygen inte skulle vara tillräcklig för att skydda allmänintresset efter det att institutet beviljats offentliga aktiekapitalstöd genom verktyget för aktiekapitalstöd.

5.De statliga finansiella stabiliseringsverktygen ska omfatta

a)ett verktyg för offentligt aktiekapitalstöd som avses i artikel 57,

b)ett verktyg för tillfälligt offentligt ägande som avses i artikel 58.

Artikel 57

Verktyg för offentligt aktiekapitalstöd

1. Medlemsstaterna får, under förutsättning att nationell bolagsrätt respekteras, delta i en rekapitalisering av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i detta direktiv genom att tillhandahålla kapital till institutet eller enheten i utbyte mot följande instrument, i enlighet med kraven i förordning (EU) nr 575/2013:

a)Kärnprimärkapitalinstrument.

b)Övriga primärkapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument.

1016

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/288		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.Medlemsstaterna ska, i den utsträckning som deras aktieinnehav i ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d tillåter, se till att institut eller enheter som är föremål för verktyget för offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.

3.När en medlemsstat ger offentligt aktiekapitalstöd i enlighet med denna artikel ska den säkerställa att dess andel i institutet eller i en enhet enligt artikel 1.1 b, c eller d överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.

Artikel 58

Verktyget för tillfälligt offentligt ägande

1.Medlemsstaterna får ta ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i tillfälligt offentligt ägande.

2.I detta syfte får en medlemsstat göra en eller flera aktieöverföringar där mottagaren är

a) ett ombud för medlemsstaten, eller

b) ett av medlemsstaten helägt bolag.

3.Medlemsstaten ska se till att institut eller enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är föremål för verktyget för tillfälligt offentligt ägande i enlighet med denna artikel förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder och att de överförs till den privata sektorn så snart de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna tillåter.

KAPITEL V

Nedskrivning av kapitalinstrument

Artikel 59

Krav på nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument

1.Befogenheten att skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument får utövas antingen

a) oberoende av en resolutionsåtgärd, eller

b) i kombination med en resolutionsåtgärd, om de villkor för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda.

2.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skriva ned eller konvertera tillämpliga kapitalinstrument till aktier eller andra äganderättsinstrument i institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d.

3.Medlemsstaterna ska kräva att resolutionsmyndigheterna utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 60 och utan dröjsmål avseende tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d om en eller flera av följande omständigheter föreligger:

a)Det har fastställts att villkoren för resolution som anges i artiklarna 32 och 33 är uppfyllda, innan någon resolutions åtgärd vidtas.

b)Den berörda myndigheten fastställer att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d inte längre kommer att vara bärkraftigt om inte befogenheten utövas avseende det tillämpliga kapitalinstrumentet.

1017

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/289

c)I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag och som bedöms fullgöra kraven på kapitalbas individuellt och gruppbaserat, gör den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat och den berörda myndigheten i dotterföretaget ett gemensamt fastställande i form av ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 92.3 och 92.4 om att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig om nedskriv nings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.

d)I fråga om tillämpliga kapitalinstrument som emitterats av moderföretaget och som bedöms fullgöra kraven på

kapitalbas på individuell basis med avseende på moderföretaget eller på gruppbasis, och den berörda myndigheten i den samordnande tillsynsmyndighetens medlemsstat fastställer att koncernen inte längre kommer att vara bärkraftig om nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten inte utövas avseende de instrumenten.

e)Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d behöver extraordinärt offentligt finansiellt stöd, med undantag för någon av de omständigheter som anges i artikel 32.4 d iii.

4.Vid tillämpningen av punkt 3 ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller en koncern anses inte längre vara bärkraftigt endast om båda av följande villkor är uppfyllda:

a)Institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller koncernen fallerar eller sannolikt kunna komma att fallera.

b)Det finns, med beaktande av tidsaspekter och andra relevanta omständigheter, inga rimliga utsikter att några åtgärder, inbegripet alternativa åtgärder från privata sektorn eller tillsynsåtgärder (inbegripet åtgärder för tidigt ingripande), förutom nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, på egen hand eller i kombination med resolutions åtgärder, inom rimlig tid skulle kunna förhindra att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller koncernen kommer att fallera.

5.Vid tillämpningen av punkt 4 a i den här artikeln ska ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges i artikel 32.4 föreligger.

6.Vid tillämpningen av punkt 4 a ska en koncern anses fallera eller sannolikt kunna komma att fallera om den inte uppfyller, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet av att koncernen inom den närmaste framtiden inte kommer att kunna uppfylla, sina tillsynskrav på gruppbasis på ett sådant sätt att det kan föranleda de behöriga myndigheterna att vidta åtgärder på grund av bland annat, men inte enbart, det faktum att koncernen har drabbats eller sannolikt kommer att drabbas av förluster som kommer att förbruka hela eller ett betydande belopp av dess kapitalbas.

7.Ett tillämpligt kapitalinstrument som emitterats av ett dotterföretag ska inte skrivas ned eller konverteras enligt punkt 3 c i större utsträckning eller till sämre villkor än kapitalinstrument med samma rangordning på moderföretagsnivå som har skrivits ned eller konverterats.

8.Om en berörd myndighet gör ett sådant fastställande som avses i punkt 3 i den här artikeln ska den omedelbart underrätta den resolutionsmyndighet som är ansvarig för det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i fråga, om det är en annan myndighet.

9.Innan den gör ett fastställande som avses i punkt 3 c i den här artikeln avseende ett dotterföretag som emitterar tillämpliga kapitalinstrument som bedöms uppfylla kraven på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis ska den berörda myndigheten iaktta de krav på underrättelse och samråd som fastställs i artikel 62.

1018

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/290		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

10. Resolutionsmyndigheterna ska, innan de utövar befogenheten att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, se till att en värdering görs av tillgångarna och skulderna i institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i enlighet med artikel 36. Den värderingen ska ligga till grund för beräkningen av den nedskrivning som ska tillämpas på de tillämpliga kapitalinstrumenten i syfte att absorbera förluster samt den konverteringsnivå som ska tillämpas på till lämpliga kapitalinstrument i syfte att rekapitalisera institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

Artikel 60

Bestämmelser om nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument

1. När resolutionsmyndigheterna iakttar de krav som fastställs i artikel 59 ska de utöva nedskrivnings- eller kon verteringsbefogenheten i enlighet med fordringarnas prioritetsgrad vid normala insolvensförfaranden på ett sätt som ger följande resultat:

a)Poster i kärnprimärkapitalet minskas först i proportion till förlusterna och upp till deras kapacitet och resolutions myndigheten vidtar en eller båda av de åtgärder som anges i artikel 47.1 gentemot innehavarna av kärnprimärka pitalinstrumenten.

b)Kapitalbeloppet för tillämpliga övriga primärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.

c)Kapitalbeloppet för tillämpliga supplementärkapitalinstrument skrivs ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstru ment, eller bådadera, i den utsträckning som krävs för att uppfylla de resolutionsmål som fastställs i artikel 31 eller upp till de tillämpliga kapitalinstrumentens kapacitet, beroende på vilket som är lägst.

2.I de fall där kapitalbeloppet för ett tillämpligt kapitalinstrument skrivs ned

a)ska sänkningen av det kapitalbeloppet vara permanent, med förbehåll för eventuella uppvärderingar i enlighet med återbetalningsmekanismen i artikel 46.3,

b)inga skulder får kvarstå till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet enligt eller i samband med det belopp för instrumentet som har skrivits ned, med undantag för upplupna skulder och skadeståndsskulder som uppkommit till följd av ett överklagande av lagenligheten av nedskrivningsbefogenheten,

c)ingen ersättning betalas till innehavaren av det tillämpliga kapitalinstrumentet annat än i enlighet med punkt 3.

Led b i denna punkt ska inte hindra att kärnprimärkapitalinstrument tillhandahålls en innehavare av tillämpliga kapital instrument i enlighet med punkt 3.

3. Resolutionsmyndigheterna får, i syfte att utföra en konvertering av tillämpliga kapitalinstrument enligt punkt 1 b i den här artikeln, kräva att institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d emitterar kärnprimärkapital instrument till innehavarna av de tillämpliga kapitalinstrumenten. Tillämpliga kapitalinstrument får endast konverteras om följande villkor är uppfyllda:

a)Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras av det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller av ett moderföretag till det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, med samtycke från resolutions myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller, i tillämpliga fall, resolutions myndigheten för moderföretaget.

1019

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/291

b)Kärnprimärkapitalinstrumenten emitteras innan det institutet eller den enheten som avses i artikel 1.1 b, c eller d emitterar aktier eller äganderättsinstrument i syfte att tillhandahålla kapital från staten eller ett offentligt organ.

c)Kärnprimärkapitalinstrumenten tilldelas och överförs utan dröjsmål efter utövandet av konverteringsbefogenheten.

d)Den konverteringskurs som avgör det antal kärnprimärkapitalinstrument som ska tillhandahållas avseende varje till lämpligt kapitalinstrument iakttar principerna i artikel 50 och eventuella riktlinjer som utarbetats av EBA i enlighet med artikel 50.4.

4.Vid tillhandahållande av kärnprimärkapitalinstrument i enlighet med punkt 3 får resolutionsmyndigheterna kräva att instituten och de enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d alltid har det bemyndigande som krävs för att emittera det relevanta antalet kärnprimärkapitalinstrument.

5.Om ett institut uppfyller kraven för resolution och resolutionsmyndigheten beslutar att använda ett resolutions verktyg avseende institutet, ska resolutionsmyndigheten iaktta kraven som fastställs i artikel 59.3 innan den använder resolutionsverktyget.

Artikel 61

Myndigheter som är ansvariga för fastställanden

1.Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som anges i den här artikeln ska vara ansvariga för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3.

2.Varje medlemsstat ska i nationell rätt utse den berörda myndighet som ska vara ansvarig för att göra fastställanden enligt artikel 59. Den berörda myndigheten kan vara den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten, i enlighet med artikel 32.

3.Om de tillämpliga kapitalinstrumenten bedöms fullgöra kapitalbaskravet på individuell basis i enlighet med artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013 ska den myndighet som är ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 i det här direktivet vara den berörda myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d har auktoriserats i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU.

4.Om de tillämpliga kapitalinstrumenten har emitterats av ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är ett dotterföretag och som har bedömts fullgöra kapitalbaskraven på individuell basis och på gruppbasis, ska följande myndighet vara ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3:

a)Den berörda myndigheten i den medlemsstat där det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara ansvarig för att göra de fastställanden som avses i artikel 59.3 b i det här direktivet.

1020

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/292		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)Den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen och den berörda myndigheten i den medlemsstat där institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet som emitterat de instrumenten är etablerat i enlighet med avdelning III i direktiv 2013/36/EU ska vara ansvariga för att göra det gemensamma fastställandet i form av ett gemensamt beslut som avses i artikel 59.3 c i det här direktivet.

Artikel 62

Konsoliderad tillämpning: Förfaranden för fastställanden

1. Medlemsstaterna ska se till att berörda myndigheter innan de gör ett fastställande som avses i artikel 59.3 b, c, d eller e avseende ett dotterföretag som emitterar tillämpliga kapitalinstrument som bedöms fullgöra kravet på kapitalbas på individuell basis och på gruppbasis uppfyller följande krav:

a)En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande enligt artikel 59.3 b, c, d eller e underrättar utan dröjsmål den samordnande tillsynsmyndigheten, och den berörda myndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är en annan myndighet.

b)En berörd myndighet som överväger om den ska göra ett fastställande som avses i artikel 59.3 c underrättar den behöriga myndighet, utan dröjsmål, som är ansvarig för varje institut eller sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som har emitterat de tillämpliga kapitalinstrumenten avseende vilka nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten ska utövas om ett fastställande görs, och de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de behöriga myndigheterna och den samordnande tillsynsmyndigheten finns, om det är andra myndigheter.

2.När de berörda myndigheterna gör ett fastställande i enlighet med artikel 59.3 c, d eller e när det gäller ett institut eller en koncern med gränsöverskridande verksamhet, ska de ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av resolutionen i alla medlemsstater där institutet eller koncernen bedriver verksamhet.

3.En berörd myndighet ska till underrättelsen enligt punkt 1 bifoga en förklaring av skälen för att den överväger att göra fastställandet i fråga.

4.Om en underrättelse har lämnats enligt punkt 1 ska den berörda myndigheten efter samråd med de myndigheter som underrättats bedöma följande frågor:

a)Huruvida det finns någon alternativ åtgärd till utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheten i enlighet med artikel 59.3.

b)Om det finns en sådan alternativ åtgärd, huruvida det är möjligt att tillämpa den.

c)Om det är möjligt att tillämpa en alternativ åtgärd, huruvida det finns realistiska utsikter att den inom en rimlig tidsram skulle åtgärda de omständigheter som annars skulle kräva ett fastställande enligt artikel 59.3.

5.Vid tillämpningen av punkt 4 i den här artikeln avses med alternativa åtgärder sådana åtgärder för tidigt ingripande som avses i artikel 27 i det här direktivet, åtgärder som avses i artikel 104.1 i direktiv 2013/36/EU eller en överföring av medel eller kapital från moderföretaget.

6.Om den berörda myndigheten efter samråd med de underrättade myndigheterna i enlighet med punkt 4 bedömer att det finns en eller flera alternativa åtgärder, att det är möjligt att tillämpa dem och att de skulle ge det resultat som avses i led c i den punkten ska den se till att de åtgärderna tillämpas.

7.Om den berörda myndigheten i ett sådant fall som avses i punkt 1 a efter samråd med de underrättade myndig heterna enligt punkt 4 bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som skulle ge det resultat som avses i punkt 4 c ska den berörda myndigheten besluta huruvida det fastställande enligt artikel 59.3 som övervägs är lämpligt.

1021

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/293

8.Om en berörd myndighet beslutar att göra ett fastställande enligt punkt 59.3 c ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna i de medlemsstater där de berörda dotterföretagen är belägna, och fastställandet ska göras i form av ett gemensamt beslut i enlighet med vad som anges i artikel 92.3 och 92.4. Om inget gemensamt beslut föreligger får inget fastställande inom ramen för artikel 59.3 c göras.

9.Resolutionsmyndigheten i de medlemsstater där vart och ett av de berörda dotterföretagen är beläget ska utan dröjsmål genomföra ett i enlighet med denna artikel fattat beslut att skriva ned eller konvertera kapitalinstrument, med vederbörligt beaktande av hur brådskande omständigheterna är.

KAPITEL VI

Resolutionsbefogenheter

Artikel 63

Allmänna befogenheter

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har alla de befogenheter som är nödvändiga för att använda resolutionsverktygen gentemot institut och sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheterna ska särskilt ha följande resolutionsbefogenheter, som de får utöva var för sig eller i kombination:

a)Befogenhet att kräva av vilken person som helst att lämna den information som krävs för att resolutionsmyndigheten ska kunna besluta om och förbereda en resolutionsåtgärd, inbegripet uppdateringar och kompletteringar av infor mation som lämnats i resolutionsplanerna och krav på att information lämnas vid inspektioner på plats.

b)Befogenhet att ta kontroll över ett institut under resolution och att utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna, andra ägare och ledningsorganet för institutet under resolution.

c)Befogenhet att överföra aktier och andra äganderättsinstrument som emitterats av ett institut under resolution.

d)Befogenhet att till en annan enhet, med denna enhets samtycke, överföra rättigheter, tillgångar eller skulder i ett institut under resolution.

e)Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kapitalbeloppet för, eller det utestående beloppet avseende, kvalificerade skulder i ett institut under resolution.

f)Befogenhet att konvertera kvalificerade skulder i ett institut under resolution till ordinarie aktier eller andra ägande rättsinstrument i det institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, i ett relevant moderinstitut eller i ett broinstitut till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d överförs.

g)Befogenhet att dra in skuldinstrument som utfärdats av ett institut under resolution, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.

h)Befogenhet att sänka, även sänka till noll, kvotvärdet för aktier eller andra äganderättsinstrument i ett institut under resolution och att dra in sådana aktier eller andra äganderättsinstrument.

i)Befogenhet att kräva att ett institut under resolution eller ett berört moderinstitut emitterar nya aktier, andra ägande rättsinstrument eller andra kapitalinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument.

1022

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/294		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

j)Befogenhet att ändra eller anpassa löptiden för skuldinstrument och andra kvalificerade skulder som emitterats av ett institut under resolution eller att ändra den ränta som ska betalas för sådana instrument och andra kvalificerade skulder, eller dagen då räntan förfaller till betalning, däribland genom temporär betalningsinställelse, med undantag för skulder med säkerhet som omfattas av artikel 44.2.

k)Befogenhet att säga upp och avsluta finansiella avtal eller derivatkontrakt vid tillämpningen av artikel 49.

l)Befogenhet att avsätta eller ersätta ledningsorganet och den verkställande ledningen i ett institut under resolution.

m)Befogenhet att kräva att den behöriga myndigheten i god tid bedömer köparen av ett kvalificerat innehav, genom undantag från de tidsgränser som fastställs i artikel 22 i direktiv 2013/36/EU och artikel 12 i direktiv 2014/65/EU.

2.Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att resolutionsmyndigheterna när de använder resolutionsverktygen och utövar resolutionsbefogenheterna inte omfattas av något av följande krav som annars skulle gälla enligt nationell rätt, avtal eller på annan grund:

a)Krav på godkännande eller medgivande från någon offentlig eller privat person, inbegripet aktieägarna eller borgenä rerna i institutet under resolution, med förbehåll för artiklarna 3.6 och 85.1.

b)Förfarandekrav om att underrätta vissa personer, inbegripet eventuella krav om att offentliggöra underrättelser eller prospekt eller om att lämna in eller registrera handlingar hos någon annan myndighet, innan befogenheterna utövas.

Medlemsstaterna ska särskilt se till att resolutionsmyndigheterna kan utöva befogenheterna enligt denna artikel oberoende av eventuella begränsningar eller krav på medgivande för överföring av berörda finansiella instrument, rättigheter, till gångar eller skulder som annars skulle tillämpas.

Första stycket b i första stycket påverkar inte tillämpningen av de krav som fastställs i artiklarna 81 och 83 och eventuella krav på anmälan enligt unionens regler om statligt stöd.

3.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna, i den mån någon eller några av de befogenheter som räknas upp i punkt 1 i den här artikeln inte är tillämpliga på en enhet som omfattas av artikel 1.1 i detta direktiv till följd av dess särskilda juridiska form, har befogenheter som är så snarlika dessa som möjligt, även vad gäller deras verkan.

4.Medlemsstaterna ska se till att skyddsåtgärderna i detta direktiv eller skyddsåtgärder som ger samma verkan, till lämpas när resolutionsmyndigheterna utövar befogenheterna enligt punkt 3 på de berörda personerna, inbegripet ak tieägare, borgenärer och motparter.

Artikel 64

Kompletterande befogenheter

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att göra följande:

a)Förordna om att en överföring ska få verkan utan att det uppstår några skyldigheter eller ansvarsförbindelser som påverkar de överförda finansiella instrumenten, rättigheterna, tillgångarna eller skulderna, med förbehåll för artikel 78, en rätt till ersättning i enlighet med detta direktiv ska i detta syfte inte betraktas som en skyldighet eller ansvars förbindelse.

1023

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/295

b)Upphäva rätten att förvärva ytterligare aktier eller andra äganderättsinstrument.

c)Kräva att den relevanta myndigheten avbryter eller uppskjuter godkännandet för upptagande till handel på en reglerad marknad eller upptagandet till officiell notering av finansiella instrument enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/34/EG (1).

d)Förordna om att den mottagande enheten behandlas som om denna var institutet under resolution när det gäller rättigheter eller skyldigheter för institutet under resolution, eller åtgärder som vidtagits av det, inbegripet, med förbehåll för artiklarna 38 och 40, eventuella rättigheter eller skyldigheter som rör deltagande i en marknadsinfra struktur.

e)Begära att institutet under resolution eller den mottagande enheten informerar och bistår den andra parten.

f)Annullera eller ändra villkoren i ett avtal som institutet under resolution är part i eller ersätta institutet under resolution med en mottagande enhet som avtalspart.

2.Resolutionsmyndigheterna ska utöva de befogenheter som anges i punkt 1 om den anser att detta är nödvändigt för

att bidra till att säkerställa att en resolutionsåtgärd är ändamålsenlig eller för att uppnå ett eller flera resolutionsmål.

3. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna när de utövar en resolutionsbefogenhet har befogenhet att vidta de åtgärder för att tillgodose kontinuitet som krävs för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig och, i tillämpliga fall, att den överförda verksamheten kan bedrivas av den mottagande enheten. Åtgärder för att tillgodose kontinuitet ska särskilt omfatta följande:

a)Att avtal som ingåtts av institutet under resolution fortsätter att vara gällande, så att den mottagande enheten påtar sig de rättigheter och skyldigheter som institutet under resolution har i fråga om finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som har överförts och att den mottagande enheten ersätter institutet under resolution, ut tryckligen eller underförstått, i alla relevanta avtalshandlingar.

b)Att ersätta institutet under resolution med den mottagande enheten i alla rättsliga förfaranden som avser finansiella instrument, rättigheter, tillgångar eller skulder som överförts.

4.De befogenheter som anges i punkterna 1 d och 3 b ska inte påverka följande:

a)Rätten för en anställd i institutet under resolution att säga upp ett anställningsavtal.

b)Rätten för en avtalspart att med förbehåll för artiklarna 69, 70 och 71 utöva de rättigheter som följer av avtalet, däribland rätten att säga upp avtalet, om avtalsvillkoren medger en sådan rätt till följd av en handling eller under låtenhet som begåtts av institutet under resolution före den relevanta överföringen eller av den mottagande enheten efter den relevanta överföringen.

Artikel 65

Befogenhet att kräva att tjänster och faciliteter tillhandahålls

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att kräva att ett institut under resolution, eller någon av dess koncernenheter, tillhandahåller alla tjänster och faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande enhet ska kunna driva den verksamhet som överförts till den effektivt.

Första stycket ska även tillämpas när ett institut under resolution eller den berörda koncernenheten har inlett normala insolvensförfaranden.

(1) Europaparlamentets och Rådets direktiv 2001/34/EG av den 28 maj 2001 om upptagande av värdepapper till officiell notering och om uppgifter som skall offentliggöras beträffande sådana värdepapper (EGT L 184, 6.7.2001, s. 1).

1024

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/296		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.Medlemsstaterna ska se till att deras resolutionsmyndigheter har befogenhet att genomdriva skyldigheter som resolutionsmyndigheter i andra medlemsstater har ålagt enligt punkt 1 avseende koncernenheter som är etablerade på deras territorium.

3.De tjänster och faciliteter som avses i punkterna 1 och 2 är begränsade till operativa tjänster och faciliteter och inbegriper inte någon form av finansiellt stöd.

4.De tjänster och faciliteter som tillhandahålls i enlighet med punkterna 1 och 2 ska tillhandahållas på följande villkor:

a)På samma villkor under hela avtalsperioden, om tjänsterna och faciliteterna tillhandahållits institutet under resolution omedelbart före det att resolutionsåtgärden vidtogs enligt ett avtal.

b)På rimliga villkor om det inte finns något avtal eller om avtalet har löpt ut.

5. EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera den minimiförteckning över tjänster eller faciliteter som är nödvändiga för att en mottagande enhet effektivt ska kunna driva den verksamhet som överförts till den.

Artikel 66

Befogenhet att se till att krishanteringsåtgärder eller krisförebyggande åtgärder vidtas av andra medlemsstater

1.Medlemsstaterna ska se till att om en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder omfattar tillgångar som finns i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat, eller rättigheter eller skyldigheter enligt en annan medlemsstats rätt än resolutionsmyndighetens medlemsstat, ska överföringen få verkan i den andra medlemsstaten eller enligt dess rätt.

2.Medlemsstaterna ska tillhandahålla den resolutionsmyndighet som gjort eller avser att göra överföringen allt rimligt bistånd för att säkerställa att aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna överförs till den mottagande enheten enligt gällande krav i nationell rätt.

3.Medlemsstaterna ska se till att aktieägare, borgenärer och tredje män som berörs av överföringen av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 inte har rätt att förhindra, bestrida eller bortse från överföringen enligt en bestämmelse i rätten i den medlemsstat där tillgångarna finns eller i den rätt som reglerar aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, rättigheterna eller skyldigheterna.

4.Om resolutionsmyndigheten i en medlemsstat (medlemsstat A) utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogen heterna, däribland avseende kapitalinstrument i enlighet med artikel 59, och de kvalificerade skulderna eller de tillämpliga kapitalinstrumenten i institutet under resolution omfattar följande:

a)Instrument eller skulder som regleras av rätten i en medlemsstat som inte är den rekonstruktionsmyndighets medlems stat som utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna (medlemsstat B).

b)Skulder till borgenärer i medlemsstat B.

Medlemsstat B ska se till att kapitalbeloppet av dessa skulder eller instrument minskas, eller att skulder eller instrument konverteras, i enlighet med resolutionsmyndighetens i medlemsstat A utövande av nedskrivnings- eller konverterings befogenheter.

1025

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/297

5.Medlemsstaterna ska se till att borgenärer som berörs av utövandet av de nedskrivnings- eller konverteringsbefo genheter som avses i punkt 4 inte har rätt att bestrida minskningen av kapitalbeloppet av instrumentet eller skulden eller dess konvertering, beroende på vad som är tillämpligt, enligt en bestämmelse i rätten i medlemsstat B.

6.Varje medlemsstat ska se till att följande fastställs i enlighet med rätten i resolutionsmyndighetens medlemsstat:

a)Rätten för aktieägare, borgenärer och tredje män att överklaga enligt artikel 85 en överföring av de aktier, andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1 i den här artikeln.

b)Rätten för borgenärer att överklaga enligt artikel 85 minskningen av kapitalbeloppet eller konverteringen av ett instrument eller skuld som omfattas av punkt 4 a eller b i den här artikeln.

c)Skyddsåtgärder för delvis överföring som avses i kapitel VII avseende tillgångar, rättigheter eller skulder som avses i punkt 1.

Artikel 67

Befogenhet avseende tillgångar, rättigheter, skulder, aktier och andra äganderättsinstrument som är belägna i tredjeland

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att i fall där resolutionsåtgärder omfattar åtgärder som vidtas avseende tillgångar som är belägna i ett tredjeland eller aktier, andra äganderättsinstrument, rättigheter eller skyldigheter styrs av rätten i ett tredjeland, får resolutionsmyndigheterna kräva att

a)förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution samt den mottagande enheten vidtar alla nödvändiga åtgärder för att se till att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden får verkan,

b)förvaltaren, konkursförvaltaren eller en annan person som utövar kontroll över institutet under resolution förvaltar

aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfyller skyldigheterna för den mottagande enhetens räkning till dess att överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden fått verkan,

c)rimliga, regelrätta kostnader som den mottagande enheten ådrar sig för att utföra någon av de åtgärder som krävs enligt leden a och b i denna punkt betalas på något av de sätt som avses i artikel 37.7.

2. Om resolutionsmyndigheten bedömer att det, trots alla de nödvändiga åtgärder som vidtas av förvaltaren, konkurs förvaltaren eller en annan person i enlighet med punkt 1a, är högst osannolikt att överföringen, konverteringen eller åtgärden kommer att få verkan avseende vissa tillgångar som är belägna i tredjeland eller vissa aktier, andra äganderätt sinstrument, rättigheter eller skulder som styrs av tredjelandets rätt, ska resolutionsmyndigheten inte gå vidare med överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden. Om den redan har beställt överföringen, nedskrivningen, konverteringen eller åtgärden ska den beställningen vara ogiltig avseende de tillgångar, de aktier, de äganderättsinstru ment, de rättigheter eller de skulder som berörs.

Artikel 68

Uteslutande av vissa avtalsvillkor vid tidigt ingripande och resolution

1. Enbart en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd som vidtas avseende en enhet i enlighet med det här direktivet, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, ska i sig inte inom ramen för ett avtal som ingåtts av enheten anses som en utlösande händelse i den mening som avses i direktiv 2002/47/EG eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.

1026

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/298		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

En krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd ska dessutom inte ensam bedömas som en utlösande händelse eller ett insolvensförfarande, inom ramen för ett avtal som ingåtts av

a)ett dotterföretag till det institut som den ingår i, där avtalsskyldigheterna som garanteras eller understöds på annat sätt av moderföretaget eller av en koncernenhet, eller

b)en enhet i samma koncern som institutet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.

2.I de fall där resolutions- och avvecklingsförfaranden i ett tredjeland erkänns enligt artikel 94, eller om en reso lutionsmyndighet så beslutar, ska sådana förfaranden vid tillämpning av den här artikeln utgöra en krishanteringsåtgärd.

3.Under förutsättning att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls, ska en krisförebyggande åtgärd eller krishanteringsåtgärd ensam, inbegripet inträffade händelser med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd, inte göra det möjligt för någon att

a)utöva någon uppsägnings, uppskjutande-, ändrings-, nettnings- eller kvittningsrätt, inbegripet i samband med avtal som ingåtts av

i)ett dotterföretag, där avtalsskyldigheterna garanteras eller på annat sätt stöds av en koncernenhet,

ii)en koncernenhet som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,

b)komma i besittning av, utöva kontroll över eller göra gällande säkerhetsrätter avseende egendom som tillhör det berörda institutet eller den berörda enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, eller en koncernenhet i samband med avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler,

c)påverka avtalsenliga rättigheter som det institut eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d har eller en koncernenhet i samband med avtal som inbegriper korsvisa fallissemangsklausuler.

4.Denna artikel ska inte påverka en persons rätt att vidta en åtgärd som avses i punkt 3 om den rätten hänför sig till någon annan händelse än den krisförebyggande åtgärden, krishanteringsåtgärden eller en inträffad händelse med direkt koppling till tillämpningen av en sådan åtgärd.

5.Ett uppskjutande eller en begränsning enligt artikel 69, 70 eller 71 ska inte utgöra underlåtenhet att fullgöra en avtalsförpliktelse vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 i den här artikeln.

6.Bestämmelserna i denna artikel ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (1).

Artikel 69

Befogenhet att skjuta upp vissa skyldigheter

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp en betalning eller en leveransskyldighet som följer av ett avtal som institutet under resolution är part i från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande i enlighet med artikel 83.4 till och med midnatt i den medlemsstat där resolutions myndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som följer på dagen för offentliggörandet.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).

1027

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/299

2.Om en betalnings- eller leveransskyldighet skulle ha fullgjorts under perioden för uppskjutandet ska betalnings- eller leveransskyldigheten fullgöras omedelbart efter utgången av perioden för uppskjutandet.

3.Om betalnings- eller leveransskyldigheterna för ett institut under resolution enligt ett avtal skjuts upp enligt punkt 1 ska betalnings- eller leveransskyldigheterna för motparterna till institutet under resolution enligt samma avtal skjutas upp under samma tidsperiod.

4.Ett uppskjutande enligt punkt 1 i denna artikel ska inte gälla för

a)kvalificerade insättningar,

b)betalnings- och leveranskrav som hänför sig till system eller operatörer av system som är utsedda enligt direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker,

c)fordringar vid tillämpning av direktiv 97/9/EG.

5. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.

Artikel 70

Befogenhet att begränsa möjligheter att göra säkerhetsrätt gällande

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att begränsa möjligheterna för borgenärer med säkerhetsrätt i ett institut under resolution att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i det institutet under resolution från det att en underrättelse om begränsningen i enlighet med artikel 83.4 har offentliggjorts och fram till midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som följer efter offentliggörandet.

2.Resolutionsmyndigheterna ska inte utöva den befogenhet som avses i punkt 1 avseende säkerhetsrätter som system eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter och centralbanker innehar i tillgångar som institutet under resolution har pantsatt eller tillhandahållit genom marginalsäkerhet eller full säkerhet.

3.Om artikel 80 är tillämplig ska resolutionsmyndigheterna se till att alla begränsningar av den befogenhet som avses

i punkt 1 i den här artikeln tillämpas konsekvent på alla koncernenheter avseende vilka en resolutionsåtgärd vidtas.

4. Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.

Artikel 71

Befogenhet att tillfälligt uppskjuta uppsägningsrätt

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part i ett avtal med ett institut under resolution från och med offentliggörandet av en underrättelse om uppskjutande i enlighet med artikel 83.4 och fram till midnatt i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten för institutet under resolution är etablerad på den bankdag som följer offentliggörandet, förutsatt att betalnings- och leveransskyldigheter även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.

2.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att skjuta upp uppsägningsrätten för en part i ett avtal med ett dotterföretag till ett institut under resolution om

a) avtalsskyldigheterna garanteras eller understöds på annat sätt av institutet under resolution,

1028

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/300		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)uppsägningsrätten enligt det avtalet grundas enbart på insolvens eller finansiell ställning för institutet under resolution, och

c)överföringsbefogenheten har utövats, eller får utövas, i förhållande till institutet under resolution, om

i)alla tillgångar och skulder i dotterföretaget vilka avser det avtalet har överförts till och övertagits av, eller får överföras till och övertas av, den mottagande enheten, eller

ii)resolutionsmyndigheten på något annat sätt tillhandahåller ett adekvat skydd för sådana skyldigheter.

Uppskjutandet ska få verkan från och med offentliggörandet av underrättelsen enligt artikel 83.4 till och med midnatt i den medlemsstat där dotterföretaget till institutet under resolution är etablerat i slutet på den bankdag som följer efter det offentliggörandet.

3.Uppskjutande enligt punkt 1 eller 2 ska inte gälla för system eller operatörer av system som är utformade för ändamålen i direktiv 98/26/EG, centrala motparter eller centralbanker.

4.En person får utöva en uppsägningsrätt enligt ett avtal före utgången av den tidsperiod som avses i punkt 1 eller 2 om den personen underrättas av resolutionsmyndigheten om att de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet inte ska

a)överföras till en annan enhet, eller

b)bli föremål för nedskrivning eller konvertering vid tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med artikel 43.2 a.

5. Om en resolutionsmyndighet utövar den befogenhet att uppskjuta uppsägningsrätt som anges i punkt 1 eller 2 i den här artikeln utan underrättelse enligt punkt 4 i den här artikeln får de rättigheterna utövas efter utgången av perioden för uppskjutande, om inte annat följer av artikel 68, enligt följande:

a)Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet har överförts till en annan enhet får en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet endast vid en fortlöpande eller efterföljande utlösande händelse från den mottagande enhetens sida.

b)Om de rättigheter och skyldigheter som omfattas av avtalet stannar kvar hos institutet under resolution och reso lutionsmyndigheten inte har använt skuldnedskrivningsverktyget i enlighet med artikel 43.2 a avseende det avtalet, får

en motpart utöva uppsägningsrätt i enlighet med villkoren i det avtalet då uppskjutandet enligt punkt 1 upphör.

6.Resolutionsmyndigheterna ska, när de utövar en befogenhet enligt denna artikel, ta hänsyn till vilken effekt ut övandet av befogenheten kan få på finansiella marknadernas korrekta funktion.

7.De behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna får kräva att ett institut eller en sådan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d för detaljerade register över finansiella avtal.

Ett transaktionsregister ska, på begäran av en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet, tillhandahålla nödvändiga uppgifter till de behöriga myndigheterna eller resolutionsmyndigheterna så att de kan fullgöra sina respektive skyldigheter och uppdrag i enlighet med artikel 81 i förordning (EU) nr 648/2012.

1029

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/301

8. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera följande aspekter för tillämpningen av punkt 7:

a)Den information om finansiella avtal som de detaljerade registren minst bör omfatta.

b)Under vilka omständigheter kravet bör åläggas.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 72

Utövande av resolutionsbefogenheter

1. Medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna, för att de ska kunna vidta en resolutionsåtgärd, kan utöva kontroll över institutet under resolution i syfte att

a)driva verksamheten och tillhandahålla tjänsterna i institutet under resolution med alla de befogenheter som dess aktieägare och ledningsorgan har,

b)förvalta och förfoga över tillgångar och egendom i institutet under resolution.

Den kontroll som avses i första stycket får utövas direkt av resolutionsmyndigheten eller indirekt av en eller flera personer som utsetts av resolutionsmyndigheten. Medlemsstaterna ska se till att rösträtter som är förenade med aktier i eller andra äganderättsinstrument avseende institutet under resolution inte kan utövas under resolutionsperioden.

2.Medlemsstaterna ska med förbehåll för artikel 85.1 se till att resolutionsmyndigheterna kan vidta en resolutions åtgärd genom verkställighetsföreskrifter i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden, utan att utöva kontroll över institutet under resolution.

3.Resolutionsmyndigheterna ska i varje enskilt fall besluta om det är lämpligt att genomföra resolutionsåtgärden enligt de metoder som anges i punkt 1 eller punkt 2, med beaktande av resolutionsmålen och de allmänna principerna för resolution, de särskilda omständigheter som gäller för institutet under resolution i fråga och behovet av att underlätta en effektiv resolution av gränsöverskridande koncerner.

4.Resolutionsmyndigheter ska inte anses vara en ”shadow director” eller den person som faktiskt styr företaget enligt nationell rätt.

KAPITEL VII

Skyddsåtgärder

Artikel 73

Behandling av aktieägare och borgenärer vid delvis överföring och tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget

Medlemsstaterna ska, om ett eller flera resolutionsverktyg har tillämpats och, särskilt för det ändamål som avses i artikel 75, säkerställa att

a)om inte led b är tillämpligt, aktieägarna och de borgenärer vars fordringar ännu inte överförts åtminstone får så mycket gottgörelse för sina fordringar som de skulle ha fått om institutet under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheterna enbart överför delar av de rättigheter, tillgångar och skulder som hör till institutet under resolution,

1030

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/302		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)de aktieägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ner eller konverterats till aktier inte drabbas av större förluster än om institutet under resolution hade avvecklats under normala insolvensförfaranden omedelbart vid den tidpunkt då beslutet som avses i artikel 82 fattades, i fall då resolutionsmyndigheter tillämpar skuldnedskrivningsverktyget.

Artikel 74

Värdering av skillnad i behandling

1.I syfte att bedöma om aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade genomgått normala insolvensförfaranden, bland annat men inte enbart vid tillämpning av artikel 73, ska medlemsstaterna säkerställa att en värdering görs av en oberoende person så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har verkställts. Den värderingen ska skilja sig från den som genomförs enligt artikel 36.

2.Värderingen i punkt 1 ska fastställa

a)vilken behandling aktieägare och borgenärer eller de berörda insättningsgarantisystemen skulle ha fått om institutet under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensför farande vid den tidpunkt då beslutet som avses i artikel 82 fattades,

b)den faktiska behandling som aktieägare och borgenärer har fått vid resolutionen av institutet under resolution, och

c)om det är någon skillnad mellan behandlingen som avses i led a och behandlingen som avses i led b.

3.Värderingen ska

a)anta att institutet under resolution som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades,

b)anta att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har genomförts,

c)bortse från eventuellt extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet under resolution.

4.EBA får utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för den värdering som avses i denna artikel, särskilt metoden för att bedöma den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått om institutet under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet i artikel 82 fattades.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket, i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 75

Skyddsåtgärder för aktieägare och borgenärer

Om det vid den värdering som genomförts enligt artikel 74 fastställs att de aktieägare eller borgenärer som avses i artikel 73, eller insättningsgarantisystemet i enlighet med artikel 109.1, har drabbats av större förluster än vid en avveckling under normala insolvensförfaranden, ska medlemsstaterna se till att dessa har rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemangen för resolution.

1031

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/303

Artikel 76

Skyddsåtgärder för motparter vid delvis överföring

1.Medlemsstaterna ska se till att det skydd som föreskrivs i punkt 2 är tillämpligt när

a)en resolutionsmyndighet överför vissa delar av tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution till en annan enhet eller, genom användning av ett resolutionsverktyg, från ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet till en annan person,

b)en resolutionsmyndighet utövar de befogenheter som anges i artikel 64.1 f.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa lämpligt skydd av följande arrangemang och av motparterna vid följande arrange mang:

a)Arrangemang om säkerheter där en person genom en säkerhet har ett faktiskt eller villkorat intresse i de tillgångar eller de rättigheter som omfattas av överföringen, oavsett om detta intresse är säkrat genom särskilda tillgångar eller särskilda rättigheter eller genom en företagsinteckning eller liknande arrangemang.

b)Avtal om finansiell äganderättsöverföring där säkerhet som ställs för att säkerställa eller täcka fullgörandet av angivna skyldigheter tillhandahålls genom att hela äganderätten till tillgångar överförs från säkerhetsställaren till säkerhets tagaren, på villkor att säkerhetstagaren överför tillgångarna om de särskilda åtagandena fullgörs.

c)Kvittningsavtal där två eller flera ömsesidiga fordringar eller skyldigheter som institutet under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra.

d)Nettningsavtal.

e)Säkerställda obligationer.

f)Avtal om strukturerad finansiering, inklusive värdepapperiseringar och instrument som används för att säkra tillgångar som ingår som en integrerad del av den täckta säkerhetsmassan och som enligt nationell rätt är säkrade på ett liknande sätt som säkerställda obligationer, som innebär att en avtalspart eller en förvaltare, agent eller ett ombud ställer och innehar en säkerhet.

Den lämpliga formen av skydd för tillämpningen av denna punkt och för de klasser av arrangemang som anges i leden a–f i denna punkt anges närmare i artiklarna 77–80 och ska omfattas av de begränsningar som anges i artiklarna 68–71.

3.Kravet i punkt 2 tillämpas oavsett antalet parter som omfattas av arrangemangen och oavsett om arrangemangen

a) åstadkoms genom avtal, fullmakter eller på annat sätt, eller uppstår automatiskt på grund av lag,

b) uppstår enligt eller helt eller delvis regleras av en annan medlemsstats eller tredjelands rätt.

4.Kommissionen ska anta delegerade akter enligt artikel 115, som ytterligare specificerar de klasser av arrangemang som omfattas av tillämpningsområdet för punkt 2 a–f i den här artikeln.

1032

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/304		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 77

Skydd av avtal om finansiell säkerhet, kvittning och nettning

1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal och nettningsavtal för att förhindra att vissa, men inte alla, rättigheter och skulder som skyddas av ett avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal eller nettningsavtal överförs mellan institutet under resolution och en annan person, och förhindra att rättigheter och skulder som skyddas av ett sådant avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittnings avtal eller nettningsavtal ändras eller upphävs genom tillämpning av kompletterande befogenheter.

För tillämpningarna av första stycket ska rättigheter och skulder behandlas som skyddade enligt ett sådant avtal om avtalsparterna har rätt att kvitta eller netta de rättigheterna och skulder.

2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får resolutionsmyndigheten

a)överföra garanterade insättningar som omfattas av något av de arrangemang som avses i punkt 1 utan att överföra andra tillgångar, rättigheter eller skulder som omfattas av samma arrangemang, och

b)överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning arna.

Artikel 78

Skydd av arrangemang om säkerheter

1. Medlemsstaterna ska se till att det finns lämpligt skydd för skulder som är skyddade enligt ett arrangemang om säkerheter för att förhindra endera av följande:

a)Överföring av tillgångar som utgör säkerhet för skulden om inte skulden och förmånen av säkerheten också överförs.

b)Överföring av en skuld med säkerhet såvida inte tillgång till säkerhet också överförs.

c)Överföring av tillgång till säkerheten såvida inte skulden med säkerhet också överförs.

d)Ändring eller upphävande av arrangemanget om säkerheter genom tillämpning av kompletterande befogenheter, om denna ändring eller detta upphävande leder till att skulden inte längre har en säkerhet.

2. Utan hinder av punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgången till de garanterade insättningarna, får resolutionsmyndigheten

b)överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning arna.

Artikel 79

Skydd av arrangemang om strukturerad finansiering och säkerställda obligationer

1. Medlemsstaterna ska se till att det finns tillräckligt skydd för arrangemang om strukturerad finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, för att förhindra något av följande:

a) Överföring av vissa delar av tillgångar, rättigheter och skulder som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, i vilket kreditinstitutet under resolution är en part.

1033

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/305

b)Upphävande eller ändring, genom tillämpning av kompletterande befogenheter, av tillgångar, rättigheter och skulder som utgör eller ingår i ett avtal om strukturerad finansiering, inbegripet arrangemang som avses i artikel 76.2 e och f, i vilket institutet under resolution är en part.

2. Trots vad som sägs i punkt 1, när det är nödvändigt för att säkerställa tillgångarna till de garanterade insättningarna, får resolutionsmyndigheten

b)överföra, ändra eller avsluta de tillgångarna, rättigheterna eller skulderna utan att överföra de garanterade insättning arna.

Artikel 80

Delvis överföring: skydd av handels-, clearing- och avvecklingssystem

1. Medlemsstaterna ska se till att tillämpningen av ett resolutionsverktyg inte påverkar användningen av system eller regler i system som omfattas av direktiv 98/26/EG när resolutionsmyndigheten

a)överför vissa men inte alla delar av tillgångarna, rättigheterna eller skulderna i ett institut under resolution till en annan enhet, eller

b)utövar befogenheter enligt artikel 64 för att upphäva eller ändra villkoren i ett avtal där institutet under resolution eller avveckling är en part, eller för att träda i en mottagande enhets ställe som part.

2. I synnerhet ska en överföring, upphävande eller ändring som avses i punkt 1 i den här artikeln inte återkalla ett överföringsuppdrag i strid mot artikel 5 i direktiv 98/26/EG, och ska inte ändra eller upphäva verkställbarheten av överföringsuppdrag och nettning i enlighet med artiklarna 3 och 5 i det direktivet, användningen av medel, värdepapper eller kreditfaciliteter i enlighet med artikel 4 i det direktivet eller skyddet av en säkerhet i enlighet med artikel 9 i det direktivet.

KAPITEL VIII

Förfaranderegler

Artikel 81

Krav på underrättelse

1.Medlemsstaterna ska föreskriva att ledningsorganet för ett institut eller varje annan enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d underrättar den behöriga myndigheten om de anser att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, i enlighet med vad som avses i artikel 32.4.

2.Behöriga myndigheter ska underrätta berörda resolutionsmyndigheter om alla underrättelser de har mottagit enligt punkt 1 i den här artikeln och om alla krisförebyggande åtgärder eller åtgärder som avses i artikel 104 i direktiv 2013/36/EU som de kräver att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet ska vidta.

3.I fall där en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet bedömer att de villkor som avses i artikel 32.1 a och b uppnås för ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, ska myndigheten omgående överlämna den bedömningen till följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:

a)Resolutionsmyndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

b)Den behöriga myndigheten för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

1034

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/306		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

c)Den behöriga myndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

d)Resolutionsmyndigheten för en filial till institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

e)Centralbanken.

f)Det insättningsgarantisystem till vilket ett kreditinstitut hör, där så krävs för att insättningsgarantisystemets funktioner ska kunna fullgöras.

g)Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen, där så krävs för att finansieringsarrangemangens funktioner ska kunna fullgöras.

h)Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.

i)Det behöriga ministeriet.

j)Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d i det här direktivet omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.

k)ESRB och de utsedda nationella makrotillsynsmyndigheterna.

4. Om den överföring av information som avses i punkterna 3 f och 3 g inte garanterar lämplig sekretessnivå, ska den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten införa alternativa kommunikationsförfaranden som uppfyller samma mål samtidigt som de säkerställer lämplig sekretessnivå.

Artikel 82

Resolutionsmyndighetens beslut

1.Resolutionsmyndigheten ska, när den får en underrättelse från den behöriga myndigheten enligt artikel 81.3 eller på eget initiativ, fastställa om villkoren för resolution i enlighet med artiklarna 32.1 och 33, uppfylls av ifrågavarande institut eller enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

2.Beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas av ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska innehålla följande uppgifter:

a)Grunderna för det beslutet, inbegripet fastställandet av om institutet uppfyller villkoren för resolution.

b)Den åtgärd som resolutionsmyndigheten har för avsikt att vidta, vilket i förekommande fall inbegriper viljan att ansöka om avveckling, utseende av en förvaltare eller en annan åtgärd enligt gällande normala insolvensförfaranden eller nationell rätt, om inte annat följer av artikel 37.9.

3. EBA ska utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn i syfte att specificera förfarandena och innehållet för följande krav:

a) De underrättelser som avses i artikel 81.1, 81.2 och 81.3.

1035

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/307

b) Den underrättelse om upphävande som avses i artikel 83.

EBA ska överlämna dessa förslag till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 83

Resolutionsmyndigheters procedurkrav

1.Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna så snart som möjligt efter att ha vidtagit en resolutions åtgärd uppfyller de krav som fastställs i punkterna 2, 3 och 4.

2.Resolutionsmyndigheten ska underrätta institutet under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:

a)Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.

b)Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under resolution.

c)Centralbanken.

d)Det insättningsgarantisystem till vilket det kreditinstitutet under resolution hör.

e)Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.

f)Resolutionsmyndigheten på koncernnivå, i tillämpliga fall.

g)Det behöriga ministeriet.

h)Den samordnande tillsynsmyndigheten, i de fall då institutet under resolution omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt avdelning VII kapitel 3 i direktiv 2013/36/EU.

i)Det utsedda nationella makrotillsynsorganet och ESRB.

j)Kommissionen, Europeiska centralbanken, Esma, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) som inrättats enligt förordning (EU) nr 1094/2010 och EBA.

k)Om institutet under resolution är ett institut enligt definitionen i artikel 2 b i direktiv 98/26/EG, operatörerna av de system som institutet deltar i.

3.En underrättelse som avses i punkt 2 ska inkludera en kopia av alla beslut eller instrument enligt vilka de relevanta befogenheterna utövas och ange datumet för när resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna träder i kraft.

4.Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:

a)På myndighetens webbplats.

1036

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/308		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)På den behöriga myndighetens webbplats, om denna är en annan än resolutionsmyndigheten, och på EBA:s webbplats.

c)På den webbplats som institutet under resolution har.

d)Om de aktier eller andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument som innehas av institutet under resolution tas upp till handel på en reglerad marknad, genom offentliggörande av obligatorisk information om institutet under resolution i enlighet med artikel 21.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG (1).

5. Om aktierna, äganderättsinstrumenten eller skuldinstrumenten inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska resolutionsmyndigheten säkerställa att de dokument som bevisar att de instrument som avses i punkt 4 skickas till de aktieägare och borgenärer i institutet under resolution som är kända genom det berörda institutets register eller databaser och som är tillgängliga för resolutionsmyndigheten.

Artikel 84

Konfidentialitet

1.Kravet på konfidentialitet ska vara bindande för följande personer:

a)Resolutionsmyndigheter.

b)Behöriga myndigheter och EBA.

c)Behöriga ministerier.

d)Särskilda förvaltare eller tillfälliga förvaltare som har utsetts i enlighet med detta direktiv.

e)Potentiella förvärvare som kontaktas av behöriga myndigheter eller som resolutionsmyndigheterna försöker värva, oavsett om kontakten eller värvningen syftat till att förbereda försäljning av verksamheten, och oavsett om värvningen resulterade i ett förvärv.

f)Auktoriserade revisorer, revisorer, juridiska och professionella rådgivare, värderare och andra experter som direkt eller indirekt anlitats av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter, behöriga ministerier eller av de potentiella förvärvare som avses i led e.

g)Organ som förvaltar insättningsgarantisystem.

h)Organ som förvaltar system för ersättning till investerare.

i)Det organ som ansvarar för finansieringsarrangemangen för resolutionen.

j)Centralbanker och andra myndigheter som medverkar i resolutionsprocessen.

k)Ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.

l)Övriga personer som tillhandahåller eller har tillhandahållit tjänster, direkt eller indirekt, permanent eller tillfälligt, till de personer som avses i leden a till k.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, 31.12.2004, s. 38).

1037

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/309

m)Verkställande ledningen, medlemmar av ledningsorganet och anställda inom de organ eller enheter som avses i leden a–k före, under och efter deras tillsättning.

2.I syfte att säkerställa att de konfidentialitetskrav som fastställs i punkterna 1 och 3 följs ska de personer som avses i punkt 1 a, b, c, g, h, j och k försäkra sig om att det finns interna bestämmelser, inbegripet bestämmelser för att säkra konfidentialiteten för information som utbyts mellan personer som direkt medverkar i resolutionsprocessen.

3.Utan att det påverkar allmängiltigheten i kraven i punkt 1, ska de personer som avses i denna punkt förbjudas att röja konfidentiella uppgifter som erhålls i tjänsten, eller från en behörig myndighet eller resolutionsmyndighet i samband med tjänsteutövning enligt detta direktiv, till personer eller myndigheter, såvida det inte sker inom ramen för utövandet av deras uppgifter enligt detta direktiv, i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifikation av enskilda institut eller de enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller med uttryckligt samtycke på förhand från myndigheten eller institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som tillhandahöll uppgifterna.

Medlemsstaterna ska se till att ingen konfidentiell information röjs av de personer som avses i punkt 1 och att en utvärdering görs av de effekter som röjandet av information skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner.

Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i återhämtnings- och resolutionsplaner som avses i artiklarna 5, 7, 10, 11 och 12 och resultatet av bedömningar som genomförts enligt artiklarna 6, 8 och 15.

En person eller enhet som avses i punkt 1 ska bli föremål för civilrättsliga förfaranden om denna artikel överträds, i enlighet med nationell rätt.

4. Denna artikel ska inte förhindra

a)anställda vid och experter från de organ eller de enheter som avses i punkt 1 a–j från att utbyta uppgifter med varandra inom varje organ eller enhet, eller

b)resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter, inklusive deras anställda och experter, från att utbyta uppgifter med varandra och med andra resolutionsmyndigheter i unionen, andra behöriga myndigheter i unionen, behöriga ministerier, centralbanker, insättningsgarantisystem, system för ersättning till investerare, myndigheter med ansvar för normala insolvensförfaranden, myndigheter med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlems staterna genom användande av makrotillsynsregler, personer som har till uppgift att utföra obligatorisk revision av räkenskaper, EBA, eller om inte annat följer av artikel 98, myndigheter i tredjeland, som utövar uppgifter som motsvarar resolutionsmyndigheternas uppgifter, eller, i enlighet med strikta sekretessregler till en potentiell förvärvare i syfte att planera eller verkställa en resolutionsåtgärd.

5.Utan hinder av andra bestämmelser i denna artikel får medlemsstaterna tillåta utbyte av information med

a)andra personer som omfattas av strikta sekretessregler när det är nödvändigt i syfte att planera eller utföra en resolutionsåtgärd

b)parlamentariska undersökningskommittéer i det egna landet, revisionsrätter i det egna landet och andra enheter som är ansvariga för undersökningar i det egna landet enligt lämpliga villkor, och

1038

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/310		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

c)nationella myndigheter som är ansvariga för att övervaka: betalningssystem, myndigheter med ansvar för nor mala insolvensförfaranden, myndigheter som fått i uppgift att tillse finansiella marknader och försäkringsföretag och till synspersonal som företräder sådana organ, myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för att bevara det finansiella systemets stabilitet i medlemsstaterna genom användande av makrotillsynsregler, myndigheter med uppdrag att bevara stabiliteten i det finansiella systemet och personer med ansvar för obligatorisk revision.

6.Denna artikel påverkar inte tillämpningen av nationell rätt om röjande av uppgifter i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden.

7.EBA ska senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att specificera hur uppgifter ska tillhandahållas i sammandrag eller i sammanställning vid tillämpning av punkt 3.

KAPITEL IX

Rätten att överklaga och uteslutande av andra åtgärder

Artikel 85

Förhandsgodkännande som ges av en rättslig myndighet och rätten att överklaga beslut

1.Medlemsstaterna får kräva att ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd godkänns på förhand av en rättslig myndighet, förutsatt att den nationella rätten vid beslut om vidtagande av en krishanteringsåtgärd föreskriver skyndsamt förfarande för ansökan om godkännande och domstolens behandling.

2.Medlemsstaterna ska i nationell rätt föreskriva rätt att överklaga ett beslut om att vidta en krisförebyggande åtgärd eller ett beslut om att utöva någon annan befogenhet än avseende en krishanteringsåtgärd enligt detta direktiv.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att alla personer som berörs av ett beslut att vidta en krishanteringsåtgärd har rätt att överklaga beslutet. Medlemsstaterna ska säkerställa en skyndsam prövning och se till att de nationella domstolarna använder den komplexa ekonomiska bedömning som utförts av resolutionsmyndigheten som grund för sin egen bedömning.

4.Följande bestämmelser gäller för rätten att överklaga som avses i punkt 3:

a)Inlämnande av överklagande ska inte innebära automatiskt uppskjutande av det bestridda beslutet.

b)Resolutionsmyndighetens beslut ska träda i kraft omedelbart och det ska skapa en presumtion som kan motbevisas att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp verkställandet av beslutet.

När det är nödvändigt att skydda tredje mans intressen, när denne i god tro har förvärvat aktier, andra äganderätt sinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett institut under resolution, genom att resolutionsmyndigheten använder resolutionsverktyg eller utövar resolutionsbefogenheter ska annulleringen av en resolutionsmyndighets beslut inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som den berörda resolutionsmyndigheten beslutat om och som baserade sig på det annullerade beslutet. I det fallet, ska korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut eller en felaktig åtgärd av resolutionsmyndigheterna begränsas till ersättning för den förlust som den sökande lidit till följd av beslutet eller åtgärden.

Artikel 86

Begränsning av övriga förfaranden

1. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 82.2 b, se till att normala insolvensförfaranden för ett institut under resolution eller ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, när det har fastställts att villkoren för resolution är uppfyllda, endast ska inledas på initiativ av resolutionsmyndigheten och att ett beslut om att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d ska omfattas av normala insolvensförfaranden inte kan fattas utan att resolutionsmyndigheten har godkänt detta.

1039

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/311

2.Medlemsstaterna ska i enlighet med punkt 1 se till att

a)behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter utan dröjsmål underrättas om eventuella ansökningar om att få inleda normala insolvensförfaranden gentemot ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d, oavsett om institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d är under resolution eller ett beslut offentliggjorts i enlighet med artikel 83.4 och 83.5,

b)ansökan inte fastställs om inte underrättelse enligt led a har skett och endera av följande inträffar:

i)Resolutionsmyndigheten har underrättat de myndigheter som ansvarar för normala insolvensförfaranden om att den inte avser vidta några resolutionsåtgärder för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

ii)En period på sju dagar med början från dagen då underrättelserna som avses i led a gjordes har löpt ut.

3.Utan att det påverkar eventuella begränsningar när det gäller att göra säkerheter gällande enligt artikel 70, ska medlemsstaterna se till – om så krävs för att resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna ska fungera på till fredsställande sätt – att resolutionsmyndigheterna får begära att domstolen inför ett lämpligt anstånd i enlighet med det uppsatta målet, för alla rättsliga åtgärder eller förfaranden som institutet under resolution är eller blir delaktigt i.

AVDELNING V

RESOLUTION AV GRÄNSÖVERSKRIDANDE KONCERNER

Artikel 87

Allmänna principer vid beslutsfattande som omfattar mer än en medlemsstat

Medlemsstaterna ska se till att deras myndigheter, vid beslut eller åtgärder enligt detta direktiv som kan få effekt i en eller flera andra medlemsstater, tar hänsyn till följande allmänna principer:

a)Kravet på effektivt beslutsfattande och på att hålla resolutionskostnaderna så låga som möjligt när resolutionsåtgärder vidtas.

b)Beslut fattas och åtgärder vidtas i tid och med vederbörlig skyndsamhet när så krävs.

c)Resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och andra myndigheter samarbetar med varandra för att se till att beslut fattas och åtgärder vidtas på ett samordnat och effektivt sätt.

d)Roller och ansvar för berörda myndigheter inom varje medlemsstat är tydligt definierade.

e)Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där moderföretag inom unionen är etablerade, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, reso lutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i de medlemsstaterna.

f)Vederbörlig hänsyn tas till intressena i varje enskild medlemsstat där ett dotterföretag är etablerat, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten, skattemedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i dessa medlemsstater.

g)Vederbörlig hänsyn tas till intressena i de medlemsstater där betydande filialer är etablerade eller belägna, särskilt effekten av beslut, åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder på den finansiella stabiliteten i dessa medlemsstater.

1040

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/312		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

h)Vederbörlig hänsyn tas till målen om en avvägning mellan de olika berörda medlemsstaternas intressen och behovet av att undvika en viss medlemsstats intressen äventyras eller skyddas på ett orättvist sätt, inbegripet av att undvika en orättvis fördelning av bördan mellan medlemsstaterna.

i)En skyldighet enligt detta direktiv att samråda med en myndighet innan beslut fattas eller åtgärder vidtas som åtminstone innebär en skyldighet att samråda med den myndigheten om de inslagen i det föreslagna beslutet eller den föreslagna åtgärden som har eller som sannolikt kan

i)få effekt på moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen, och

ii)få effekt på stabiliteten i den medlemsstat där moderföretaget inom unionen, dotterföretaget eller filialen har etablerats eller är beläget.

j)Resolutionsmyndigheter ska när de vidtar resolutionsåtgärder beaktar och följer de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna.

k)Kravet på transparens när ett beslut eller en åtgärd som föreslås sannolikt kan få konsekvenser för den finansiella stabiliteten, budgetmedel, resolutionsfonder, insättningsgarantisystem eller system för ersättning till investerare i be rörda medlemsstater.

l)Erkännande av att det är mest sannolikt att man med samordning och samarbete når ett resultat med lägre totalkost nad för resolutionen.

Artikel 88

Resolutionskollegier

1. Resolutionsmyndigheterna på koncernnivå ska inrätta resolutionskollegier som ska utföra de uppgifter som avses i artiklarna 12, 13, 16, 18, 45, 91 och 92 och säkerställa samarbete och samordning med resolutionsmyndigheter i tredjeländer där så är lämpligt.

Resolutionskollegierna ska i synnerhet tillhandahålla en ram för resolutionsmyndigheten på koncernnivå, övriga reso lutionsmyndigheter och, i tillämpliga fall, berörda samordnande tillsynsmyndigheter när följande uppgifter ska utföras:

a)Utbyte av uppgifter som är relevanta för upprättandet av koncernresolutionsplaner, för tillämpningen av förberedande och förebyggande befogenheter på koncerner och för koncernresolution.

b)Upprättandet av koncernresolutionsplaner enligt artiklarna 12 och 13.

c)Bedömning av möjligheten till resolution av koncerner enligt artikel 16.

d)Utövande av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution av koncerner enligt artikel 18.

e)Beslut om behovet av att fastställa en koncernresolutionsordning som avses i artiklarna 91 eller 92.

f)Uppnående av enighet om en koncernresolutionsplan som har föreslagits i enlighet med artiklarna 91 eller 92.

g)Samordning av information till allmänheten om strategier och ordningar för koncernresolution.

h)Samordning av tillämpningen av finansieringsarrangemang som har fastställts enligt avdelning VII.

1041

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014 SV Europeiska unionens officiella tidning L 173/313

i) Fastställande av minimikrav för koncerner på konsoliderad nivå eller dotterföretagsnivå enligt artikel 45.

Resolutionskollegier kan dessutom användas som ett forum för diskussion om frågor som rör resolution av gränsöver skridande koncerner.

2. Följande ska vara medlemmar i resolutionskollegiet:

a)Resolutionsmyndigheten på koncernnivå.

b)Resolutionsmyndigheterna i varje medlemsstat där ett dotterföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn är etablerat.

c)Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där ett eller flera instituts moderföretag i koncernen, som är en sådan enhet som avses i artikel 1.1 d, är etablerade.

d)Resolutionsmyndigheterna i medlemsstater där betydande filialer är belägna.

e)Samordnande tillsynsmyndighet och de behöriga myndigheterna i de medlemsstater där resolutionsmyndigheten är medlem i resolutionskollegiet. När den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte är medlemsstatens centralbank får den behöriga myndigheten besluta att den ska åtföljas av en företrädare för medlemsstatens centralbank.

f)De behöriga ministerierna, i de fall där de resolutionsmyndigheter som är medlemmar i resolutionskollegiet inte är de behöriga ministerierna.

g)Den myndighet som är ansvarig för en medlemsstats insättningsgarantisystem, om den medlemsstatens resolutions myndighet är medlem i ett resolutionskollegium.

h)EBA, om inte annat följer av punkt 4.

3.Resolutionsmyndigheterna i tredjeland där ett moderföretag eller ett institut som är etablerat inom unionen har dotterinstitut eller en filial som skulle betraktas som betydande om den var belägen i unionen, får efter egen begäran bjudas in att delta som observatörer i resolutionskollegiet förutsatt att de omfattas av sekretesskrav som, enligt reso lutionsmyndigheten på koncernnivå, motsvarar kraven i artikel 98.

4.EBA ska bidra till att främja och övervaka effektivitet, ändamålsenlighet och konsekvens i tillsynskollegiernas arbete

iöverensstämmelse med internationella standarder. EBA ska med tanke på detta bjudas in att delta i resolutionskollegiets möten. EBA ska inte ha någon rösträtt i den mån omröstningar äger rum inom ramen för resolutionskollegierna.

5.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska vara ordförande för resolutionskollegiet. I den egenskapen ska den

a)skriftligen fastställa arrangemang och förfaranden för resolutionskollegiets arbete, efter samråd med övriga medlemmar i resolutionskollegiet,

b)samordna resolutionskollegiets alla aktiviteter,

c)sammankalla och leda alla dess möten och på förhand hålla alla medlemmar av resolutionskollegiet fullt informerade om att möten anordnas med resolutionskollegiet, om de huvudfrågor som ska diskuteras och om de punkter som kommer att tas upp,

d)underrätta medlemmarna i resolutionskollegiet om planerade möten så att de kan begära att få delta,

1042

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/314		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

e)besluta vilka medlemmar och observatörer som ska bjudas in att delta vid särskilda möten i resolutionskollegiet, på grundval av särskilda behov, med beaktande av relevansen för de medlemmarna och observatörerna av den fråga som ska diskuteras, i synnerhet de potentiella effekterna på den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna,

f)i tid ge alla kollegiemedlemmar information om de beslut som har fattats vid dessa möten samt om resultaten av mötena.

De medlemmar som deltar i resolutionskollegiet ska ha ett nära samarbete.

Utan hinder av led e ska resolutionsmyndigheter ha rätt att delta i resolutionskollegiets möten när frågor som måste beslutas gemensamt eller som berör en koncernenhet inom deras medlemsstat står på dagordningen.

6.Resolutionsmyndigheter på koncernnivå är inte skyldiga att etablera ett resolutionskollegium om andra koncerner eller kollegier utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i resolutionskollegier, som är etablerade i den här artikeln och artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvisningar till de andra koncernerna eller kollegierna.

7.EBA ska, med beaktande av internationella standarder, utarbeta förslag till standarder för tillsyn i syfte att fastställa resolutionskollegiernas operativa funktionssätt för fullgörandet av uppgifterna som avses i punkt 1.

EBA ska överlämna de förslagen till tekniska standarder för tillsyn till kommissionen senast den 3 juli 2015.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta de tekniska standarder för tillsyn som avses i första stycket i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

Artikel 89

Europeiska resolutionskollegier

1.Om ett institut i tredjeland eller ett moderföretag i tredjeland har dotterföretag inom unionen som är etablerade i två eller flera medlemsstater, eller två eller flera unionsfilialer som betraktas som betydande av två eller flera medlems stater, ska resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där de dotterföretagen inom unionen är etablerade eller där de betydande filialerna är belägna upprätta ett europeiskt resolutionskollegium.

2.Det europeiska resolutionskollegiet ska utföra de funktioner och de uppgifter som anges i artikel 88 med avseende på dotterinstituten och, i den mån de uppgifterna är relevanta, på filialer.

3.Om dotterföretagen inom unionen ägs av eller de betydande filialerna hör till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom unionen i enlighet med artikel 127.3 tredje stycket i direktiv 2013/36/EU, ska det europeiska resolutions kollegiet ledas av resolutionsmyndigheten i den medlemsstat där den samordnande tillsynsmyndigheten är belägen för tillämpningen av gruppbaserad tillsyn enligt det direktivet.

Om första stycket inte är tillämpligt ska det europeiska resolutionskollegiets medlemmar utse och godkänna ordföranden.

4. Medlemsstaterna får, i samförstånd med alla berörda parter, bortse från kravet på att inrätta ett europeiskt reso lutionskollegium om andra koncerner eller kollegier, även ett resolutionskollegium som inrättats enligt artikel 88, utför samma funktioner och uppgifter som specificeras i den här artikeln och uppfyller alla villkor och förfaranden, även de som omfattar medlemskap och deltagande i europeiska resolutionskollegier, som är inrättade i den här artikeln och artikel 90. I sådana fall ska alla hänvisningar till europeiska resolutionskollegier i detta direktiv även tolkas som hänvis ningar till de andra koncernerna eller kollegierna.

1043

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/315

5. Om inte annat följer av punkterna 3 och 4 i den här artikeln ska det europeiska resolutionskollegiet annars fullgöra uppgifterna enligt artikel 88.

Artikel 90

Informationsutbyte

1.Om inte annat följer av artikel 84 ska resolutionsmyndigheterna och behöriga myndigheter på begäran lämna alla upplysningar till varandra som är relevanta för dem när de ska fullgöra sina uppgifter enligt detta direktiv.

2.Resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska samordna flödet av alla relevanta upplysningar mellan resolutions myndigheterna. I synnerhet ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå tillhandahålla resolutionsmyndigheterna i andra medlemsstater alla relevanta upplysningar i tid för att underlätta fullgörandet av de uppgifter som avses i artikel 88.1 andra stycket leden b–i.

3.När upplysningar begärts och erhållits från ett tredjelands resolutionsmyndighet, ska tillstånd sökas av resolutions myndigheten till att upplysningarna vidarebefordras, utom i fall där tredjelandets resolutionsmyndighet redan har gett sitt samtycke till att de upplysningarna vidarebefordras.

Resolutionsmyndigheter ska inte vara skyldiga att vidarebefordra information som har tillhandahållits av en resolutions myndighet i tredjeland, såvida inte resolutionsmyndigheten i tredjeland har samtyckt till att informationen översänds.

4. Resolutionsmyndigheterna ska dela upplysningarna med det behöriga ministeriet när de gäller ett beslut eller en fråga som kräver underrättelse till, samråd med eller godkännande av det behöriga ministeriet eller som kan få kon sekvenser för offentliga medel.

Artikel 91

Resolution på koncernnivå som berör ett dotterföretag till koncernen

1. Om en resolutionsmyndighet fastställer att ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d som är ett dotterföretag inom en koncern uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den myndigheten omgående underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå, den samordnande tillsynsmyndigheten om det är en annan myndig het samt medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen om följande:

a)Fastställandet att institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d uppfyller villkoren i artikel 32 eller 33.

b)De resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

2.Vid mottagandet av en underrättelse enligt punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med övriga medlemmar i det berörda resolutionskollegiet, bedöma de sannolika effekterna av resolutionsåtgärderna eller de andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, på koncernen och koncernenheterna i andra medlemsstater, och särskilt om resolutionsåtgärderna eller andra åtgärder sannolikt skulle leda till att villkoren för resolution uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.

3.Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet, bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b, sannolikt inte leder till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, får den resolutionsmyndighet som ansvarar för institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d vidta de resolutions åtgärder eller andra åtgärder som myndigheten har meddelat enligt punkt 1 b i den här artikeln.

1044

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/316		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

4. Om resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet, bedömer att de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som meddelats i enlighet med punkt 1 b i den här artikeln, sannolikt leder till att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, senast 24 timmar efter mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, föreslå en koncernresolutionsordning och överlämna den till resolutionskollegiet. Den 24-timmarsperioden får förlängas efter godkännande av den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1 i den här artikeln.

5.I avsaknad av en bedömning från resolutionsmyndigheten på koncernnivå inom 24 timmar, eller efter en längre period som överenskommits, får den resolutionsmyndighet som lämnade den underrättelse som avses i punkt 1, efter mottagandet av underrättelsen enligt punkt 1, vidta de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som den meddelat i enlighet med led b i den punkten.

6.En koncernresolutionsordning enligt punkt 4 ska

a)beakta och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,

b)beskriva de resolutionsåtgärder som de berörda resolutionsmyndigheterna bör vidta med avseende på moderföretaget inom unionen eller särskilda koncernenheter i syfte att uppfylla resolutionsmålen och principerna för resolution som avses i artiklarna 31 och 34,

c)ange hur de resolutionsåtgärderna bör samordnas,

d)etablera en finansieringsplan som beaktar koncernresolutionsplanen, principerna för att dela upp ansvaret som fast ställts i enlighet med led f i artikel 12.3 och för ömsesidighet som avses i artikel 107.

7. Om inte annat följer av punkt 8 ska koncernresolutionsordningen utformas som ett gemensamt beslut av reso lutionsmyndigheten på koncernnivå och de resolutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.

EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.

8.Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen, underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra delar av koncernen.

9.De resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar enligt punkt 8 får fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.

10.Det gemensamma beslut som avses i punkt 7 eller 9 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 8 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

1045

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/317

11.Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur bråds kande situationen är.

12.Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla koncernenheter som fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

13.Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig information till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.

Artikel 92

Resolution på koncernnivå

1. Om en resolutionsmyndighet på koncernnivå fastställer att ett moderföretag inom unionen inom dess ansvars område uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33, ska den utan dröjsmål lämna de upplysningar som anges i artikel 91.1 a och b till den samordnande tillsynsmyndigheten, om det är en annan myndighet, och till de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen.

Resolutionsåtgärder eller insolvensåtgärder för tillämpningen av artikel 91.1 b får omfatta genomförandet av en kon cernresolutionsordning som är utformad i enlighet med artikel 91.6 om något av följande fall föreligger:

a) Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå som underrättats i enlighet med artikel 91.1 b, gör det sannolikt att villkoren som fastställs i artikel 32 eller 33 uppfylls för en koncernenhet i en annan medlemsstat.

b)Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå är inte tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat.

c)Ett eller flera dotterföretag uppfyller villkoren som avses i artikel 32 eller 33 enligt ett fastställande av de resolutions myndigheter som ansvarar för de dotterföretagen.

d)Resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag till koncernen på ett sätt som gör en koncernresolutionsordning lämplig.

2. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inte inbegriper en kon cernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå fatta sitt beslut efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet.

Beslutet av resolutionsmyndigheten på koncernnivå ska beakta

a)och följa de resolutionsplaner som avses i artikel 13 och följa dessa planer, såvida resolutionsmyndigheterna inte med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare med hjälp av åtgärder som inte föreskrivs i resolutionsplanerna,

b)den finansiella stabiliteten i de berörda medlemsstaterna.

3. Om de åtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå enligt punkt 1 inbegriper en koncernreso lutionsordning, ska denna ha formen av ett gemensamt beslut av resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de reso lutionsmyndigheter som ansvarar för dotterföretag som omfattas av koncernresolutionsordningen.

1046

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/318		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31 c i förordning (EU) nr 1093/2010.

4.Om en resolutionsmyndighet har invändningar mot eller avviker från den koncernresolutionsordning som föreslås av resolutionsmyndigheten på koncernnivå eller anser att den behöver vidta andra separata resolutionsåtgärder än de som föreslås i ordningen med avseende på ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d med hänsyn till finansiell stabilitet, ska den i detalj ange skälen till invändningarna eller till avvikelsen från koncernresolutionsordningen, underrätta resolutionsmyndigheten på koncernnivå och de övriga resolutionsmyndigheter som omfattas av koncernreso lutionsordningen om skälen och informera dem om de åtgärder den kommer att vidta. När den anger skälen till sina invändningar ska den resolutionsmyndigheten beakta de resolutionsplaner som avses i artikel 13, åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda medlemsstaterna och åtgärdernas potentiella effekter på andra delar av koncernen.

5.Resolutionsmyndigheter som inte hade invändningar mot koncernresolutionsordningen enligt punkt 4 får fatta ett gemensamt beslut om en koncernresolutionsordning som omfattar koncernenheter i deras medlemsstat.

6.Det gemensamma beslut som avses i punkt 3 eller 5 och de beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna i avsaknad av ett gemensamt beslut som avses i punkt 4 ska erkännas som slutgiltiga och tillämpas av resolutions myndigheterna i de berörda medlemsstaterna.

7.Myndigheterna ska utan dröjsmål vidta alla åtgärder enligt denna artikel med vederbörlig hänsyn till hur brådskande situationen är.

Om en koncernresolutionsordning inte genomförs och resolutionsmyndigheter vidtar resolutionsåtgärder som avser en koncernenhet, ska de resolutionsmyndigheterna bedriva ett nära samarbete inom resolutionskollegiet för att uppnå en samordnad resolutionsstrategi för alla berörda koncernenheter.

Resolutionsmyndigheter som vidtar resolutionsåtgärder som avser koncernenheter ska regelbundet ge fullständig infor mation till medlemmarna i resolutionskollegiet om de åtgärderna och hur de utvecklas.

AVDELNING VI

FÖRBINDELSER MED TREDJELAND

Artikel 93

Avtal med tredjeland

1. Kommissionen får i enlighet med artikel 218 i EUF-fördraget ställa förslag till rådet i fråga om förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeland om metoderna för samarbete mellan resolutionsmyndigheterna och de relevanta myndigheterna i tredjeland, bl.a. för ändamålet att sprida information i samband med återhämtnings- och resolutions planering som rör institut, finansinstitut, moderföretag och tredjelandsinstitut, med avseende på följande situationer:

a)I fall där ett moderinstitut i tredjeland har dotterinstitut eller betydande filialer i två eller flera medlemsstater.

b)I fall där ett moderföretag som är etablerat i en medlemsstat och som har ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har ett eller flera dotterinstitut i tredjeland.

c)I fall där ett institut som är etablerat i en medlemsstat och som har ett moderföretag, ett dotterföretag eller en betydande filial i minst en annan medlemsstat har en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer.

1047

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/319

2.De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt säkerställa inrättandet av processer och arrangemang mellan resolutions myndigheterna och relevanta myndigheter i tredjeland för samarbete vid genomförande av vissa eller alla uppgifter och vid utnyttjande av vissa eller alla befogenheter som anges i artikel 97.

3.De avtal som avses i punkt 1 ska inte gälla enskilda institut, finansinstitut, moderföretag eller institut i tredjeland.

4.Medlemsstater får ingå bilaterala avtal med tredjeland om de frågor som avses i punkterna 1 och 2 till dess att ett avtal som avses i punkt 1 med det berörda tredjelandet träder i kraft i den mån som sådana bilaterala avtal inte är oförenliga med denna avdelning.

Artikel 94

Erkännande och verkställighet av resolutionsförfaranden i tredjeland

1.Denna artikel ska tillämpas på resolutionsförfaranden i tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Den ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den mån som erkännandet och verk ställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland inte regleras av det avtalet.

2.Där ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats i enlighet med artikel 89, ska det fatta ett gemensamt beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag som

a)har dotterföretag inom unionen som är etablerade i eller unionsfilialer som är belägna i och betraktas som betydande av två eller flera medlemsstater, eller

b)har tillgångar, rättigheter och skulder som finns i två eller flera medlemsstater eller som regleras av rätten i de medlemsstaterna.

När det gemensamma beslutet om erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland har fattats, ska de nationella reso lutionsmyndigheterna verkställa de erkända resolutionsförfarandena i tredjeland i enlighet med sin nationella rätt.

3. I avsaknad av ett gemensamt beslut mellan de resolutionsmyndigheter som deltar i det europeiska resolutions kollegiet, eller i avsaknad av ett europeiskt resolutionskollegium, ska varje berörd resolutionsmyndighet fatta sitt eget beslut om att erkänna, förutom enligt artikel 95, resolutionsförfaranden i tredjeland för ett institut i tredjeland eller ett moderföretag.

Detta beslut ska vederbörligen beakta intressena i varje enskild medlemsstat där ett tredjelandsinstitut eller ett moderfö retag verkar, särskilt de potentiella effekterna av erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland för andra delar av koncernen och på den finansiella stabiliteten i de medlemsstaterna.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att resolutionsmyndigheterna åtminstone ges befogenhet att göra följande:

a)Utöva resolutionsbefogenheterna för följande:

i)Tillgångar som innehas av ett institut i tredjeland eller ett moderföretag och som är belägna i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna.

1048

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/320		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

ii)Rättigheter eller skulder som innehas av ett institut i tredjeland och som bokförts av unionsfilialen i medlemsstaten eller regleras av rätten i denna, eller när fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder kan göras gällande i medlemsstaten.

b)Genomföra, inklusive att föreskriva en annan person att vidta åtgärder för att genomföra en överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterföretag inom unionen som är etablerat i medlemsstaten som utsett myndigheterna.

c)Utöva sina befogenheter enligt artiklarna 69, 70 eller 71 när det gäller rätten för en part att ingå avtal med en enhet som avses i punkt 2 i den här artikeln där sådana befogenheter krävs för att verkställa resolutionsförfarandena i tredjelandet.

d)Göra ogiltiga alla rättigheter att säga upp, avveckla eller påskynda avtal eller påverka avtalsenliga rättigheter som enheter enligt punkt 2 och andra koncernenheter har, om sådana rättigheter härrör från resolutionsåtgärder som har vidtagits avseende institutet i tredjeland, sådana enheters moderföretag eller andra koncernenheter, antingen av reso lutionsmyndigheten i tredjeland själv eller enligt rättsliga eller tillsynsmässiga krav avseende resolutionsarrangemang i det landet, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt avtalet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.

5.Resolutionsmyndigheterna får, om det är nödvändigt med hänsyn till allmänintresset, vidta resolutionsåtgärder avseende ett moderföretag när den berörda myndigheten i tredjelandet avgör att ett institut som är registrerat i det tredjelandet uppfyller villkoren för resolution enligt rätten i det tredjelandet. För att möjliggöra detta ska medlemsstaterna säkerställa att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att utöva resolutionsbefogenheter avseende det moderföretaget, och artikel 68 ska tillämpas.

6.Erkännandet och verkställigheten av resolutionsförfaranden i tredjeland ska i förekommande fall inte påverka normala insolvensförfaranden enligt tillämplig nationell rätt i enlighet med detta direktiv.

Artikel 95

Rätten att vägra erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland

Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med andra resolutionsmyndigheter, när ett europeiskt resolutionskollegium har inrättats enligt artikel 89, vägra att erkänna eller verkställa resolutionsförfaranden i tredjeland enligt artikel 94.2 om den anser

a)att resolutionsförfarandena i tredjeland skulle ha motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i den medlemsstat där resolutionsmyndigheten är belägen eller att förfarandena skulle få motsatt effekt på den finansiella stabiliteten i en annan medlemsstat,

b)att en separat resolutionsåtgärd enligt artikel 96 som avser en unionsfilial är nödvändig för att uppnå ett eller flera resolutionsmål,

c)att borgenärer, särskilt insättare som är etablerade eller ska betalas i en medlemsstat, inte skulle få samma behandling som borgenärer och insättare i tredjeland med liknande rättigheter enligt resolutionsförfaranden i det egna tredjelandet,

d)att erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandena i tredjelandet skulle ha avsevärda budgetkonsekvenser för medlemsstaten, eller

e)att effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot den nationella rätten.

1049

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/321

Artikel 96

Resolution av unionsfilialer

1. Medlemsstater ska säkerställa att resolutionsmyndigheter har de nödvändiga befogenheterna för att agera i fråga om en unionsfilial som inte omfattas av några resolutionsförfaranden i tredjeland eller som omfattas av förfaranden i ett tredjeland och någon av de omständigheter som avses i artikel 95 föreligger.

Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 68 tillämpas på utövandet av sådana befogenheter.

2. Medlemsstater ska säkerställa att de befogenheter som krävs i punkt 1 får utövas av resolutionsmyndigheter om resolutionsmyndigheten anser att åtgärder är nödvändiga med hänsyn till allmänintresset och att ett eller flera av följande villkor är uppfyllt:

a)Unionsfilialen uppfyller inte längre, eller kommer sannolikt inte att uppfylla, de nationella lagstadgade villkoren för dess auktorisation och verksamhet i den medlemsstaten och det inte finns några utsikter för att någon åtgärd av privata köpare, tillsyn eller relevant tredjeland skulle återställa filialens efterlevnad eller förhindra fallissemang inom rimlig tid.

b)Institutet i tredje land enligt resolutionsmyndighetens mening kan inte eller vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot borgenärer i unionen eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört när de förfaller till betalning, och resolutionsmyndigheten är försäkrad om att inga resolutionsförfaranden eller insolvens förfarande i tredjeland har eller kommer att inledas avseende detta institut i tredjeland inom rimlig tid.

c)Den berörda myndigheten i tredjeland har inlett resolutionsförfaranden i ett tredjeland som avser institutet i tredjeland, eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att den avser att inleda ett sådant förfarande.

3. Om en resolutionsmyndighet vidtar en separat åtgärd som avser en unionsfilial ska den beakta resolutionsmålen och vidta åtgärden i enlighet med följande principer och krav, i den mån de är relevanta:

a)Principerna i artikel 34.

b)Kraven gällande tillämpningen av resolutionsverktygen i avdelning IV kapitel III.

Artikel 97

Samarbete med myndigheter i tredjeland

1.Denna artikel ska tillämpas på samarbete med ett tredjeland såvida inte och fram till dess att ett internationellt avtal som avses i artikel 93.1 träder i kraft med det berörda tredjelandet. Det ska även tillämpas efter ikraftträdandet av ett internationellt avtal enligt artikel 93.1 med det berörda tredjelandet i den omfattning som innehållet i den här artikeln inte omfattas av det avtalet.

2.EBA får ingå icke-bindande samarbetsformer med följande behöriga myndigheter i tredjeland:

a)För fall där ett dotterföretag inom unionen är etablerat i två eller flera medlemsstater, de relevanta myndigheter i det tredjeland där moderföretaget eller ett företag som avses i artikel 1.1 c och d är etablerat.

b)I fall där ett institut i tredjeland har unionsfilialer i två eller flera medlemsstater, den relevanta myndigheten i det tredjeland där det institutet är etablerat.

1050

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/322		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

c)I fall där ett moderföretag eller ett företag som anges i artikel 1.1 c och d är etablerat i en medlemsstat med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat även har en eller flera dotterinstitut i tredjeland, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de dotterinstituten är etablerade.

d)I fall där ett institut med ett dotterföretag eller en betydande filial i en annan medlemsstat har etablerat en eller flera filialer i ett eller flera tredjeländer, de relevanta myndigheterna i de tredjeländer där de filialerna är belägna.

De arrangemang som avses i denna punkt ska inte innehålla bestämmelser som avser enskilda institut. De ska inte innebära att medlemsstaterna åläggs rättsliga förpliktelser.

3. De samarbetsavtal som ingås som avses i punkt 2 ska innehålla bestämmelser om förfaranden och arrangemang för utbyte av information som är nödvändig för och samarbete mellan de deltagande myndigheterna vid genomförandet av vissa av eller alla följande uppgifter och vid utövandet av vissa av eller alla följande befogenheter när det gäller institut som avses i punkt 2 a–d eller koncerner med sådana institut:

a)Utarbetandet av resolutionsplaner i enlighet med artiklarna 10–13 och liknande krav enligt de berörda tredjeländernas rätt.

b)Bedömningen av möjligheterna till resolution av sådana institut och koncerner i enlighet med artiklarna 15 och 16 och liknande krav i de berörda tredjeländernas rätt.

c)Tillämpningen av befogenheter att åtgärda eller avlägsna hinder för resolution enligt artiklarna 17 och 18 och eventuella liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.

d)Tillämpningen av åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27 och liknande befogenheter enligt de berörda tredje ländernas rätt.

e)Tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter och liknande befogenheter som kan utövas av de berörda myndigheterna i tredjeland.

4.Behöriga myndigheter eller resolutionsmyndigheter ska när så är lämpligt ingå icke-bindande arrangemang för samarbete i linje med EBA:s arrangemang med de relevanta myndigheterna i tredjeland som anges i punkt 2.

Denna artikel ska inte hindra medlemsstater eller deras behöriga myndigheter från att ingå bilaterala eller multilaterala avtal med tredjeland i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010.

5. Arrangemang för samarbete som ingås mellan resolutionsmyndigheter i medlemsstater och i tredjeland i enlighet med denna artikel får omfatta bestämmelser om följande:

a)Utbyte av information som är nödvändig för utarbetandet och underhållet av resolutionsplaner.

b)Samråd och samarbete vid utarbetandet av resolutionsplaner, inklusive principer för utövandet av befogenheter enligt artiklarna 94 och 96 och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.

c)Utbyte av information som är nödvändig för tillämpningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefo genheter och liknande befogenheter enligt de berörda tredjeländernas rätt.

1051

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/323

d)Varningssystem eller samråd med samarbetsarrangemangets parter, innan sådana omfattande åtgärder vidtas enligt detta direktiv eller de berörda tredjeländernas rätt som påverkar det institut eller den koncern som arrangemanget gäller.

e)Samordning av information till allmänheten vid gemensamma resolutionsåtgärder.

f)Förfaranden och arrangemang för utbyte av information och samarbete enligt leden a–e, om så är lämpligt bland annat genom inrättande och användning av krishanteringsgrupper.

6. Medlemsstaterna ska underrätta EBA om varje samarbetsarrangemang som resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter har ingått i enlighet med denna artikel.

Artikel 98

Utbyte av konfidentiella uppgifter

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheter, behöriga myndigheter och behöriga ministerier utbyter konfidentiella uppgifter, inbegripet återhämtningsplaner, med berörda myndigheter i tredjeland endast om följande villkor uppfylls:

a)De myndigheterna i tredjeland omfattas av krav och standarder för sekretess som av samtliga berörda myndigheter minst anses vara likvärdiga med dem som föreskrivs i artikel 84.

I den mån utbytet av uppgifter gäller personuppgifter ska hanteringen och överföringen av dessa personuppgifter till myndigheter i tredjeland regleras av tillämplig dataskyddsrätt i unionen och nationell dataskyddsrätt.

b)Uppgifterna är nödvändiga för att de berörda myndigheterna i tredjeland ska kunna fullgöra sina i nationell rätt föreskrivna resolutionsuppgifter som är likvärdiga med dem som fastställs i detta direktiv och, om inte annat följer av punkt 1 a, inte används för andra ändamål.

2. Om de konfidentiella uppgifterna kommer från en annan medlemsstat ska resolutionsmyndigheter, behöriga myn digheter och behöriga ministerier inte lämna ut de uppgifterna till de berörda myndigheterna i tredjeland, såvida inte följande villkor uppfylls:

a)Den behöriga myndigheten i den medlemsstat varifrån uppgifterna kommer (nedan kallad uppgiftslämnande myndighet) samtycker till att de lämnas ut.

b)Uppgifterna lämnas ut endast för de ändamål som den uppgiftslämnande myndigheten har godkänt.

3. För tillämpningen av denna artikel bedöms uppgifter vara konfidentiella, om de omfattas av sekretesskrav enligt unionsrätten.

AVDELNING VII

FINANSIERINGSARRANGEMANG

Artikel 99

Europeiskt system för finansieringsarrangemang

Ett europeiskt system för finansieringsarrangemang ska upprättas och bestå av

a)nationella finansieringsarrangemang som har upprättats i enlighet med artikel 100,

b)lån mellan nationella finansieringsarrangemang enligt vad som anges i artikel 106,

1052

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/324		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

c)övergången till ömsesidig bolagsform för nationella finansieringsarrangemang i fall av koncernresolution som avses i artikel 107.

Artikel 100

Krav på upprättande av finansieringsarrangemang för resolution

1. Medlemsstaterna ska fastställa ett eller flera finansieringsarrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten på ett effektivt sätt kan tillämpa resolutionsverktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.

Medlemsstaterna ska se till att en utsedd offentlig myndighet eller en myndighet med förvaltningsbefogenheter får framkalla användandet av finansieringsarrangemangen.

Dessa finansieringsarrangemang ska endast användas i enlighet med de resolutionsmål och principer som anges i artiklarna 31 och 34.

2.Medlemsstaterna får använda samma administrativa struktur för insättningsgarantisystemet som för sina finansie ringsarrangemang.

3.Medlemsstaterna ska säkerställa att finansieringsarrangemangen har tillräckliga resurser.

4.Vid tillämpning av punkt 3 ska finansieringsarrangemangen särskilt ha befogenhet att

a)samla in förhandsbidrag som avses i artikel 103 i syfte att nå den målnivå som anges i artikel 102,

b)ta upp extraordinära efterhandsbidrag enligt vad som avses i artikel 104, om de bidrag som anges i led a är otill räckliga, och

c)ta upp offentliga lån och andra former av stöd enligt vad som avses i artikel 105.

5.Med undantag för de fall som tillåts enligt punkt 6 ska varje medlemsstat inrätta sina nationella finansierings arrangemang genom en fond som dess resolutionsmyndighet kan framkalla användandet av, för de ändamål som anges i artikel 101.1.

6.Trots vad som sägs i punkt 5 i den här artikeln får en medlemsstat, för att fullgöra sina skyldigheter inom ramen för punkt 1 i den här artikeln, inrätta sitt nationella finansieringsarrangemang genom obligatoriska bidrag, som baseras på de kriterier som avses i artikel 103.7 och inte innehas genom en fond som kontrolleras av dess resolutionsmyndighet, från institut som är auktoriserade inom dess territorium under förutsättning att alla följande villkor är uppfyllda:

a)Det belopp som anskaffas med hjälp av bidrag är åtminstone lika stort som det belopp som måste anskaffas enligt artikel 102.

b)Medlemsstatens resolutionsmyndighet har rätt till ett belopp som uppgår till beloppet för sådana bidrag, vilket medlemsstaten omedelbart ställer till den resolutionsmyndighetens förfogande på den resolutionsmyndighetens begä ran, för användning uteslutande för de ändamål som anges i artikel 101.

c)Medlemsstaten underrättar kommissionen om sitt beslut att göra bruk av bestämmanderätten att konstruera sitt finansieringsarrangemang i enlighet med denna punkt.

d)Medlemsstaten minst en gång om året underrättar kommissionen om det belopp som avses i b.

e)Med undantag för vad som fastställs i denna punkt, följer finansieringsarrangemanget artiklarna 99–102, 103.1–103.4 och 103.6 samt 104–109.

1053

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/325

Vid tillämpning av detta stycke får de tillgängliga finansiella medel som beaktas för att uppnå den målnivå som anges i artikel 102 innefatta obligatoriska bidrag från alla eventuella system som en medlemsstat när som helst mellan den 17 juni 2010 och den 2 juli 2014 inrättat för obligatoriska bidrag från institut inom dess territorium för att täcka de kostnader som avser systemrisk, att institut fallerat och resolution av institut, under förutsättning att medlemsstaten följer denna avdelning. Bidrag till insättningsgarantisystem ska inte räknas med vid beräkningen av den målnivå för finan sieringsarrangemang för resolution som anges i artikel 102.

Artikel 101

Användning av finansieringsarrangemangen för resolution

1. De finansieringsarrangemang som är inrättade i enlighet med artikel 100 får endast användas av resolutionsmyn digheten i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen för följande ändamål:

a)För att garantera de tillgångar eller skulder institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet har.

b)För att lämna lån till institutet under resolution, dess dotterföretag, ett broinstitut eller en tillgångsförvaltningsenhet.

c)För att köpa tillgångar som institutet under resolution har.

d)För att lämna bidrag till ett broinstitut och en tillgångsförvaltningsenhet.

e)För att betala ersättning till aktieägare eller borgenärer i enlighet med artikel 75.

f)För att bidra till institutet under resolution som en ersättning för nedskrivningen eller skuldkonverteringen av vissa borgenärers fordringar, när skuldnedskrivningsverktyget används och när resolutionsmyndigheten beslutar att utesluta vissa borgenärer från skuldnedskrivningen i enlighet med artikel 44.3–44.8.

g)För att låna ut till andra finansieringsarrangemang på frivillig grund i enlighet med artikel 106.

h)För att kombinera åtgärder enligt leden a–g.

Finansieringsarrangemangen får användas för att vidta de åtgärder som avses i första stycket även när det gäller köparen i samband med försäljningsverktyget.

2. Finansieringsarrangemanget för resolution ska inte användas direkt för att absorbera förlusterna för ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller för att rekapitalisera ett institut eller en sådan enhet. Om användningen av finansieringsarrangemang för resolution enligt punkt 1 i den här artikeln indirekt medför att delar av de förluster som drabbat ett institut eller en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d förs över till finansieringsarrangemangen för resolution, ska de principer som styr finansieringsarrangemangen för resolution enligt artikel 44 tillämpas.

Artikel 102

Målnivå

1. Senast den 31 december 2024 ska medlemsstaterna säkerställa att de finansiella tillgångarna för deras finansierings arrangemang uppgår till minst 1 % av alla garanterade insättningar i auktoriserade institut inom deras territorium. Medlemsstaterna får fastställa målnivåer som är högre än det beloppet.

1054

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/326		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2. Under den inledande tidsperiod som avses i punkt 1, ska bidrag till de finansieringsarrangemang som tas upp i enlighet med artikel 103 fördelas så jämnt som möjligt över perioden tills målnivån uppnås, men med vederbörlig hänsyn till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska avgifter kan ha på de bidragande institutens finansiella ställning.

Medlemsstaterna får förlänga den inledande tidsperioden med högst fyra år om det genom finansieringsarrangemangens har gjorts sammanlagda utbetalningar som är högre än 0,5 % av de garanterade insättningarna i alla auktoriserade institut inom deras territorium som är garanterade enligt direktiv 2014/49/EU.

3. Om de tillgängliga finansiella medlen efter den inledande tidsperiod som avses i punkt 1 underskrider den målnivå som fastställs i den punkten ska de regelbundna bidrag som tagits upp i enlighet med artikel 103 återupptas till dess att målnivån uppnås. Efter det att målnivån initialt har uppnåtts och de tillgängliga finansiella medlen därefter har minskats till mindre än två tredjedelar av målnivån ska de bidragen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år.

Vid fastställandet av det regelbundna bidraget ska vederbörlig hänsyn tas till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som procykliska bidrag kan ha när de årliga bidragen fastställs inom ramen för denna punkt.

4.EBA ska senast den 31 oktober 2016 överlämna en rapport till kommissionen med rekommendationer om den lämpliga referenspunkten för fastställande av målnivån för ett finansieringsarrangemang för resolution och då särskilt huruvida totala skulder utgör en lämpligare utgångspunkt än garanterade insättningar.

5.Med utgångspunkt i utfallet av den rapport som avses i punkt 4 ska kommissionen, om så är lämpligt, senast den

31december 2016 överlämna ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet om utgångspunkten för målnivån för finansieringsarrangemang för resolution.

Artikel 103

Förhandsbidrag

1.För att kunna uppnå den målnivå som anges i artikel 102 ska medlemsstaterna säkerställa att bidrag samlas in minst en gång per år från institut som är auktoriserade på deras territorium, inbegripet unionsfilialer.

2.Bidraget från varje institut ska vara proportionellt mot dess skulder (exklusive kapitalbas) minus garanterade insätt ningar när de gäller de sammanlagda skulderna (exklusive kapitalbas) minus garanterade insättningar för alla auktoriserade institut inom medlemsstatens territorium.

De bidragen ska justeras i förhållande till institutens riskprofil, i enlighet med det kriterium som antas enligt punkt 7.

3.De tillgängliga finansiella medel som ska tas i beaktande för att uppnå den målnivå som anges i artikel 102 får omfatta oåterkalleliga betalningsåtaganden, med vederbörlig säkerhet i form av lågrisktillgångar som inte är belastade av tredje parts inteckningar och som står till fritt förfogande samt är öronmärkta uteslutande för användning av resolutions myndigheterna för de ändamål som anges i artikel 101.1. Andelen icke indrivningsbara betalningsåtaganden ska inte vara högre än 30 % av de totala bidrag som tagits upp i enlighet med den här artikeln.

4.Medlemsstaterna ska se till att skyldigheten att betala de bidrag som anges i denna artikel är bindande enligt nationell rätt, och att förfallande bidrag betalas helt.

1055

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/327

Medlemsstaterna ska upprätta lämpliga krav på tillsyn, registrering redovisning, rapportering och andra krav för att säkerställa att bidrag som förfallit till betalning betalas helt. Medlemsstaterna ska säkerställa åtgärder för ändamålsenlig kontroll av huruvida bidrag har betalats korrekt. Medlemsstaterna ska säkerställa bestämmelser för att förebygga und andragande, flykt och missbruk.

5. De belopp som samlas in i enlighet med den här artikeln ska enbart användas för de syften som anges i artikel 101.1.

6.Med förbehåll för artiklarna 37, 38, 40, 41 och 42 får de belopp som mottagits från institutet under resolution eller broinstitutet, räntan och andra vinstmedel för investeringar samt alla andra vinstmedel gagna finansieringsarrangemangen.

7.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 115 för att specificera begreppet bidragsjusteringar i förhållande till institutens riskprofil enligt vad som avses i punkt 2, i den här artikeln med hänsyn till följande:

a)Institutets riskexponering, bland annat omfattningen av dess handel, dess exponeringar utanför balansräkningen och dess skuldsättningsnivå.

b)Stabiliteten och variationen i företagets finansieringskällor och obelastade och höglikvida tillgångar.

c)Institutets finansiella situation.

d)Sannolikheten för att en ordnad resolution av institutet inleds.

e)Omfattningen av tidigare extraordinärt offentligt finansiellt stöd till institutet.

f)Komplexiteten i institutets struktur och möjligheten till dess resolution.

g)Institutets betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet eller ekonomin i en eller flera av unionens medlemsstater.

h)Att institutet ingår i ett institutionellt skyddssystem.

8.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att specificera

a)den registrering, redovisning, de rapporteringskrav och andra krav som anges i punkt 4 med syfte att säkerställa att bidragen faktiskt betalas,

b)de åtgärder som anges i punkt 4 för att säkerställa ändamålsenlig kontroll av huruvida bidragen har betalats korrekt.

Artikel 104

Extraordinära efterhandsbidrag

1. Om de medel som tagits upp inte räcker för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen, ska medlemsstaterna säkerställa att extraordinära efterhandsbidrag tagits upp från institut inom deras territorium, för att täcka de supplementära beloppen. De extraordinära efterhands bidragen ska fördelas mellan institut i enlighet med de regler som fastställs i artikel 103.2.

1056

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/328		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Extraordinära efterhandsbidrag får inte vara högre än tre gånger det årliga beloppet för bidrag som fastställs i enlighet med artikel 103.

2.Artikel 103.4–103.8 ska tillämpas på bidrag som tas upp enligt den här artikeln.

3.Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis skjuta upp ett instituts betalning av extraordinärt efterhandsbidrag till finansieringsarrangemanget för resolution om betalningen av de bidragen skulle äventyra institutets likviditet eller solvens. Ett sådant uppskjutande ska beviljas på högst sex månader men får förlängas på begäran av institutet. Bidrag som skjutits upp enligt denna punkt ska betalas då sådan betalning inte längre äventyrar institutets likviditet eller solvens.

4.Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 115 för att fastställa de omständigheter och villkor under vilka ett instituts betalning av bidrag tillfälligt kan skjutas upp enligt punkt 3 i den här artikeln.

Artikel 105

Alternativa finansieringssätt

Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har möjlighet att ta upp offentliga lån eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra tredje parter, i händelse att beloppen som tas upp i enlighet med artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen, och de extraordinära efterhandsbidragen enligt artikel 104 inte omedelbart är tillgängliga eller tillräckliga.

Artikel 106

Lån mellan finansieringsarrangemang

1. Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får begära att få låna från alla andra finansieringsarrangemang inom unionen, i händelse att

a)beloppen som tagits upp enligt artikel 103 inte är tillräckliga för att täcka förlusterna, kostnaderna eller andra utgifter som uppstår genom användningen av finansieringsarrangemangen,

b)sådana extraordinära efterhandsbidrag som regleras i artikel 104 inte är omedelbart tillgängliga, och

c)alternativa finansieringsarrangemang enligt artikel 105 inte är omedelbart tillgängliga på rimliga villkor.

2.Medlemsstaterna ska se till att finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion har befogenhet att låna ut till andra finansieringsarrangemang inom unionen under de omständigheter som specificeras i punkt 1.

3.Efter en begäran enligt punkt 1 ska vart och ett av de övriga finansieringsarrangemangen i unionen besluta om de ska låna ut till det finansieringsarrangemang som lämnat begäran. Medlemsstaterna får kräva att det beslutet fattas efter samråd med, eller med samtycke från, det behöriga ministeriet eller regeringen. Beslutet ska fattas med vederbörlig skyndsamhet.

4.Ränta, återbetalningsperiod och andra villkor för lånen ska fastställas mellan det upplånande finansieringsarrange manget och de övriga finansieringsarrangemang som beslutat att delta. Lånen från varje deltagande finansieringsarran gemang ska ha samma ränta, återbetalningsperiod och andra villkor såvida inte alla deltagande finansieringsarrangemang enas om något annat.

1057

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/329

5.Det belopp som lånas ut av varje deltagande finansieringsarrangemang för resolution ska vara proportionellt mot de garanterade insättningarna i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, med avseende på de totala garanterade insättningarna i medlemsstaterna för deltagande finansieringsarrangemang för resolution. De bidragssatserna får varieras genom överenskommelse mellan alla deltagande finansieringsarrangemang.

6.Ett utestående lån till en annan medlemsstats finansieringsarrangemang för resolution enligt denna artikel ska behandlas som en tillgång för det finansieringsarrangemang för resolution som tillhandahöll lånet och får räknas in i målnivån för det finansieringsarrangemanget.

Artikel 107

Nationella finansieringsarrangemangs ömsesidighet vid en koncernresolution

1.Medlemsstaterna ska, vid en koncernresolution som avses i artiklarna 91 eller 92, säkerställa att det nationella finansieringsarrangemanget för varje institut som är en del av en koncern bidrar till finansieringen av koncernresolutionen

ienlighet med denna artikel.

2.Vid tillämpningen av punkt 1 ska resolutionsmyndigheten på koncernnivå, efter samråd med resolutionsmyndig heten för instituten som är en del av koncernen, om nödvändigt före någon resolutionsåtgärd vidtas, föreslå en finan sieringsplan som del av koncernresolutionsordningen enligt artiklarna 91 och 92.

Finansieringsplanen ska godkännas i enlighet med beslutsförfarandet som avses i artiklarna 91 och 92.

3.Finansieringsplanen ska innehålla följande:

a)En värdering i enlighet med artikel 36 avseende de berörda koncernenheterna.

b)De förluster som ska redovisas av varje berörd koncernenhet vid den tidpunkt då resolutionsverktygen används.

c)För varje berörd koncernenhet, de förluster som skulle drabba varje klass av aktieägare och borgenärer.

d)Bidrag som insättningsgarantisystemen skulle vara skyldiga att lämna i enlighet med artikel 109.1.

e)Det totala bidraget genom finansieringsarrangemang för resolution och syftet med och formen för bidraget.

f)Grunden för beräkning av det belopp som varje nationellt finansieringsarrangemang i de medlemsstater där berörda koncernenheter är belägna, är skyldigt att bidra med till finansieringen av koncernresolutionen för att bygga upp det totala bidrag som avses i led e.

g)Det belopp som det nationella finansieringsarrangemanget för varje berörd koncernenhet är skyldigt att bidra med till finansieringen av koncernresolutionen och formen för de bidragen.

h)Det lånebelopp som finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där de berörda koncernenheterna är belägna kommer att ta upp från institut, finansinstitut och övriga tredje parter enligt artikel 105.

i)Tidsramen för användningen av finansieringsarrangemangen i de medlemsstater där berörda koncernenheter är be lägna, vilken bör vara möjlig att förlänga vid behov.

1058

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/330		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

4.Grunden för fördelningen av det bidrag som avses i punkt 3 e ska överensstämma med punkt 5 i den här artikeln och med principerna i koncernresolutionsplanen i enlighet med artikel 12.3 f, såvida inte någonting annat överenskoms i finansieringsplanen.

5.Såvida inte någonting annat överenskoms i finansieringsplanen ska beräkningsgrunden för bidraget från varje nationellt finansieringsarrangemang särskilt beakta

a)den andel av koncernens riskvägda tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,

b)den andel av koncernens tillgångar som innehas av institut och enheter som avses i artikel 1.1 b, c och d som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution,

c)andelen förluster som har orsakat behovet av koncernresolution och som härrör från koncernenheter under tillsyn av behöriga myndigheter i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution, och

d)andelen medel i finansieringsarrangemangen för resolution som enligt finansieringsplanen förväntas användas för att direkt gagna koncernenheter som är etablerade i medlemsstaten för det finansieringsarrangemanget för resolution.

6.Medlemsstaterna ska i förväg fastställa regler och förfaranden för att säkerställa att varje nationellt finansierings arrangemang kan verkställa sitt bidrag till finansieringen av koncernresolutionen omedelbart utan att det påverkar till lämpningen av punkt 2.

7.Medlemsstaterna ska vid tillämpning av den här artikeln säkerställa att koncernfinansieringsarrangemang enligt de villkor som anges i artikel 105 har rätt till offentliga lån eller andra former av stöd från institut, finansinstitut eller andra tredje parter.

8.Medlemsstaterna ska säkerställa att nationella finansieringsarrangemang under deras jurisdiktion får garantera alla lån som avtalats av koncernfinansieringsarrangemanget i enlighet med punkt 7.

9.Medlemsstaterna ska säkerställa att alla eventuella inkomster eller förmåner som uppstår i samband med använd ningen av koncernfinansieringsarrangemangen tilldelas nationella finansieringsarrangemang i enlighet med deras bidrag till finansieringen av resolutionen enligt punkt 2.

Artikel 108

Insättningarnas rangordning vid insolvens

Medlemsstaterna ska säkerställa följande i nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden:

a)Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges fordringar från vanliga oprioriterade borgenärer utan säkerhet:

i)den del av kvalificerade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag som överstiger den täckningsnivå som avses i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU,

ii)insättningar som skulle utgöra kvalificerade insättningar från fysiska personer, mikroföretag och små och medels tora företag om de inte hade gjorts genom filialer belägna utanför unionen av institut som är etablerade inom unionen.

1059

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/331

b)Att följande ges samma prioritet, som är högre än den prioritet som ges enligt led a:

i)garanterade insättningar,

ii)insättningsgarantiordningar som ersätter rättigheterna och skyldigheterna för garanterade insättare vid insolvens.

Artikel 109

Användning av insättningsgarantisystem vid resolution

1. I fall då resolutionsmyndigheterna vidtar resolutionsåtgärder, och förutsatt att den åtgärden säkerställer att insättare fortsätter att ha tillgång till sina tillgodohavanden, ska medlemsstaterna säkerställa att det insättningsgarantisystem till vilket institutet hör är ansvarigt för följande:

a)När skuldnedskrivningsverktyget används, det belopp med vilket insättningar som omfattas av garantin skulle ha skrivits ned för att absorbera förlusterna i institutet enligt artikel 46.1 a om garanterade insättningar hade omfattats av skuldnedskrivning och skrivits ned i samma utsträckning som borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden.

b)När ett eller flera andra resolutionsverktyg än skuldnedskrivningsverktyg används, beloppet för förluster som garan terade insättare skulle ha drabbats av om de skulle ha drabbats av förluster i proportion till de förluster som borgenärer på samma prioritetsnivå enligt nationell rätt som reglerar normala insolvensförfaranden.

Insättningsgarantisystemets ansvar ska inte i något fall vara större än beloppet för förluster som det hade varit tvunget att stå för om institutet hade avvecklats under normala insolvensförfaranden.

När skuldnedskrivningsinstrumentet används ska insättningsgarantisystemet inte omfattas av någon skyldighet att lämna bidrag till kostnaderna för att återkapitalisera institutet eller broinstitutet enligt artikel 46.1 b.

I de fall där det fastställs vid en värdering enligt artikel 74 att insättningsgarantisystemets bidrag till resolution var större än de nettoförluster som det skulle ha drabbats av om institutet avvecklats under normala insolvensförfaranden, ska insättningsgarantisystemet ha rätt att få mellanskillnaden betald från finansieringsarrangemang för resolution i enlighet med artikel 75.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att fastställandet av beloppet för vilket insättningsgarantisystemet är ansvarigt i enlighet med punkt 1 i den här artikeln överensstämmer med villkoren som avses i artikel 36.

3.Bidraget från insättningsgarantisystemet vid tillämpningen av punkt 1 ska göras kontant.

4.I fall då kvalificerade insättningar hos ett institut under resolution överförs till en annan enhet genom försäljning av försäljningsverktyget eller broinstitutsverktyget, har insättarna inga fordringar enligt direktiv 2014/49/EU, mot insätt ningsgarantisystemet vad gäller någon av deras depositioner hos institutet under resolution som inte har överförts, förutsatt att kapitalbasen som överförs motsvarar eller överskrider den aggregerade garantinivån i artikel 6 i direktiv 2014/49/EU.

5.Utan hinder av punkterna 1–4, om de tillgängliga medlen inom ett insättningsgarantisystem används för dess syften, och därefter minskas till mindre än två tredjedelar av målnivån för insättningsgarantisystemen, ska det regelbundna bidraget till insättningsgarantisystemen uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år.

1060

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/332		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Ett insättningsgarantisystems ansvar ska inte under några omständigheter överskrida ett belopp som motsvarar 50 % av dess målnivå enligt artikel 10 i direktiv 2014/49/EU. Medlemsstaterna får med beaktande av särdragen för deras nationella banksektor fastställa en andel som inte överstiger 50 %.

Under inga omständigheter ska insättningsgarantisystemets deltagande enligt detta direktiv överskrida de förluster det skulle ha gjort vid en avveckling under normala insolvensförfaranden.

AVDELNING VIII

SANKTIONER

Artikel 110

Administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder

1.Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar deras rätt att föreskriva och ålägga straffrättsliga påföljder, fastställa regler för administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som ska tillämpas när de nationella bestämmelser som antagits vid införlivandet av detta direktiv inte har uppfyllts, och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Om medlemsstaterna beslutar att inte fastställa regler för administrativa sanktioner vid överträdelser som omfattas av nationell straffrätt, ska de informera kommissionen om de relevanta straffrättsliga reglerna. De administrativa sanktionerna och de andra administrativa åtgärderna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

2.Medlemsstaterna ska säkerställa att administrativa sanktioner, i fall där de skyldigheter som avses i punkt 1 gäller för institut, finansinstitut och moderföretag inom unionen, kan tillämpas vid en överträdelse, om inte annat följer enligt de villkor som föreskrivs i nationell rätt, på ledamöterna i ledningsorganet, och andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen.

3.Befogenheterna att utdöma administrativa sanktioner som avses i detta direktiv ska tillfalla resolutionsmyndighe terna eller, om det är en annan myndighet, behöriga myndigheter, beroende på typ av överträdelse. Resolutionsmyndig heter och berörda myndigheter ska ha alla befogenheter att samla information och alla de tillsyns- och utrednings befogenheter som de behöver för att utföra sina respektive uppgifter. När resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna utövar sina befogenheter att utdöma sanktionerna ska de fungera i nära samarbete för att se till att de administrativa sanktionerna eller de andra administrativa åtgärderna ger önskat resultat, och de ska samordna sina åtgärder när de hanterar gränsöverskridande fall.

4.Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska utöva sina administrativa befogenheter att utdöma sanktioner i enlighet med detta direktiv och nationell rätt på något av följande sätt:

a)Direkt.

b)I samarbete med andra myndigheter.

c)På eget ansvar genom delegering till sådana myndigheter.

d)Genom hänvändelse till de behöriga rättsliga myndigheterna.

Artikel 111

Särskilda bestämmelser

1. Medlemsstaterna ska se till att det i deras lagar och andra författningar föreskrivs sanktioner och andra administ rativa åtgärder för åtminstone följande situationer:

a)Underlåtenhet att utforma, upprätthålla eller uppdatera återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, i över trädelse mot artiklarna 5 eller 7.

1061

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/333

b)Underlåtenhet att underrätta den behöriga myndigheten om en avsikt att ge finansiellt stöd inom koncernerna, i överträdelse mot artikel 25.

c)Underlåtenhet att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter för utarbetandet av resolutionsplaner, i överträdelse mot artikel 11.

d)Underlåtenhet av ett instituts ledningsorgan eller ledningsorganet för en enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d att underrätta den behöriga myndigheten när institutet eller den enhet som avses i artikel 1.1 b, c eller d kommit eller sannolikt kommer att fallera, i överträdelse mot artikel 81.1.

2. Medlemsstaterna ska se till att de administrativa sanktionerna och andra administrativa åtgärder som kan tillämpas i de fall som avses i punkt 1 åtminstone inbegriper följande:

a)Ett offentlig uttalande som fastställer ansvariga fysiska personer, institut, finansiella institut, moderföretag inom unionen eller andra juridiska personer och överträdelsens karaktär.

b)Ett föreläggande enligt vilken det krävs att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande och inte upprepar detta.

c)Ett tillfälligt förbud för en ledamot av institutets ledningsorgan eller ledningsorganet för den enhet som avses i artikel 1.1 b, c, eller d eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut eller sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d.

d)I fråga om en juridisk person, administrativa avgifter på upp till 10 % av den juridiska personens totala årliga nettoomsättning under det föregående räkenskapsåret. I fall där den juridiska personen är ett dotterföretag till ett moderföretag, ska den relevanta omsättningen vara den omsättning som följer av de konsoliderade räkenskaperna för det sista moderföretaget under det föregående räkenskapsåret.

e)I fråga om en fysisk person, administrativa avgifter på upp till 5 000 000 EUR eller, i medlemsstater där den officiella valutan inte är euro, motsvarande värde i nationell valuta den 2 juli 2014.

f)Administrativa avgifter på upp till två gånger beloppet för den vinst som har erhållits genom överträdelsen, i fall där den vinsten kan fastställas.

Artikel 112

Offentliggörande av administrativa sanktioner

1. Medlemsstaterna ska se till att resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna på sin officiella webbplats åtminstone offentliggör varje administrativ sanktion som har ålagts av dem till följd av överträdelser av de nationella bestämmelser för att införliva detta direktiv när sådana sanktioner inte har överklagats eller möjligheterna till omprövning har uttömts. Sådant offentliggörande ska göras utan onödigt dröjsmål, efter det att den fysiska eller juridiska personen har underrättats om denna sanktion, inklusive information om överträdelsens typ och karaktär samt om identiteten på den fysiska eller juridiska person som sanktionen gäller.

Om medlemsstaterna tillåter offentliggörande av sanktioner som kan överklagas, ska resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna utan otillbörligt dröjsmål på sin officiella webbplats offentliggöra information om överklagandets status, och om resultatet av detta.

2. Resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter ska offentliggöra sanktioner som ålagts av dem på anonym grund, på ett sätt som är förenligt med nationell rätt, under någon av följande omständigheter:

a)Om sanktionen har ålagts en fysisk person och ett offentliggörande av personuppgifter visar sig vara oproportionerligt genom en obligatorisk förhandsbedömning av proportionaliteten i ett sådant offentliggörande.

1062

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/334		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

b)Om ett offentliggörande skulle utgöra ett hot mot de finansiella marknadernas stabilitet eller äventyra en pågående brottsutredning.

c)Om ett offentliggörande skulle orsaka, i den mån det kan fastställas, oproportionerlig skada för institut eller sådana enheter som avses i artikel 1.1 b, c eller d eller berörda fysiska personer.

Alternativt får i sådana fall offentliggörandet av de berörda uppgifterna skjutas upp under en rimlig tidsperiod om det förväntas att skälen till att sanktionerna offentliggörs på anonym grund inte längre kommer att föreligga efter denna tidsperiod.

3.Resolutionsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna ska säkerställa att alla offentliggöranden som görs i enlighet med denna artikel finns kvar på deras officiella webbplats i minst fem år. Personuppgifter som ingår i den offentliggjorda informationen ska endast ligga kvar på resolutionsmyndighetens eller den behöriga myndighetens officiella webbplats under den tidsperiod som är nödvändig i överensstämmelse med tillämpliga regler om uppgiftsskydd.

4.Senast den 3 juli 2016 ska EBA lägga fram en rapport för kommissionen om medlemsstaternas offentliggörande av sanktioner på anonym grund enligt punkt 2 och, särskilt om det har funnits betydande skillnader mellan medlemsstaterna

idet avseendet. Den rapporten ska även behandla alla betydande skillnader i varaktigheten av offentliggörandet av sanktioner i enlighet med medlemsstaternas nationella rätt om offentliggörande av sanktioner.

Artikel 113

EBA:s upprätthållande av en central databas

1.Om inte annat följer av konfidentialitetskravet enligt artikel 84, ska resolutionsmyndigheter och behöriga myndig heter informera EBA om alla administrativa sanktioner som åläggs av dem enligt artikel 111 samt om överklagandets status och resultatet av detta. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan resolutionsmyndigheter och som ska vara tillgänglig endast för resolutionsmyndigheter och uppdateras på grundval av den information som dessa lämnar. EBA ska upprätthålla en central databas över sanktioner som rapporteras där syftet endast är utbyte av information mellan behöriga myndigheter och som ska vara tillgänglig endast för behöriga myndigheter och uppdateras på grundval av den information som lämnas av dessa.

2.EBA ska upprätthålla en webbplats med länkar till varje resolutionsmyndighets offentliggörande av sanktioner och varje behörig myndighets offentliggörande av sanktioner enligt artikel 112 och ange den period under vilken varje medlemsstat offentliggör sanktioner.

Artikel 114

Verkningsfull tillämpning av sanktioner och de behöriga myndigheternas och resolutionsmyndigheternas utövande av befogenheterna att utdöma sanktioner

Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna när de fastställer typen av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder och nivån på administrativa avgifter tar hänsyn till alla relevanta omständigheter, inbegripet, i förekommande fall, följande:

a)Överträdelsens allvar och varaktighet.

b)Den ansvariga fysiska eller juridiska personens grad av ansvar.

c)Den ansvariga fysiska eller juridiska personens finansiella ställning, som den indikeras genom exempelvis den ansvariga juridiska personens totala årliga omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst.

d)Beloppet av de vinster som gjorts eller de förluster som undvikits av den ansvariga fysiska eller juridiska personen, i den mån detta kan fastställas.

1063

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/335

e)De förluster för tredjeparter som har orsakats av överträdelsen, i den mån detta kan fastställas.

f)Den ansvariga fysiska eller juridiska personens vilja att samarbeta med den behöriga myndigheten och resolutions myndigheten.

g)Tidigare överträdelser som den ansvariga fysiska eller juridiska personen har gjort sig skyldig till.

h)Överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet.

AVDELNING IX

VERKSTÄLLANDE BEFOGENHETER

Artikel 115

Utövande av delegeringen

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, artikel 103.7 och 103.8 och artikel 104.4 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 2 juli 2014.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 samt 104.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.En delegerad akt som antas enligt artikel 2 andra stycket, artiklarna 44.11, 76.4, 103.7 och 103.8 eller 104.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

6.Kommissionen ska inte anta delegerade akter om Europaparlamentets granskningstid på grund av ett uppehåll reduceras till mindre än fem månader inräknat förlängningen.

AVDELNING X

ÄNDRINGAR AV DIREKTIV 82/891/EEG, 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU OCH 2013/36/EU OCH AV FÖRORDNING (EU) nr 1093/2010 OCH (EU) nr 648/2012

Artikel 116

Ändring av direktiv 82/891/EEG

Artikel 1.4 i direktiv 82/891/EEG ska ersättas med följande:

”4. Artikel 1.2, 1.3 och 1.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU (*) ska tillämpas.

___________

(*)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/35/EU av den 5 april 2011 om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar (EUT L 110, 29.4.2011, s. 1).”

1064

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/336		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 117

Ändringar av direktiv 2001/24/EG

Direktiv 2001/24/EG ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 1 ska följande punkter läggas till:

”3. Detta direktiv ska även gälla för värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (*) och deras filialer som är belägna i andra medlemsstater än de där värdepap persföretagen har sitt huvudkontor.

4.Vid tillämpning av de resolutionsverktyg och utövande av de resolutionsbefogenheter som fastställs i Europa parlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**) ska det här direktivet även gälla för finansiella institut, företag och moderföretag som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/59/EU.

5.Artiklarna 4 och 7 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 75 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.

6.Artikel 33 i det här direktivet ska inte tillämpas när artikel 84 i direktiv 2014/59/EU tillämpas.

___________

(*)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

2. Artikel 2 ska ersättas med följande:

”Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

— hemmedlemsstat: hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.43 i förordning (EU) nr 575/2013,

— värdmedlemsstat: värdmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1.44 i förordning (EU) nr 575/2013,

— filial: filial enligt definitionen i artikel 4.1.17 i förordning (EU) nr 575/2013,

—behörig myndighet: behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013, eller en resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 2.1.18 i direktiv 2014/59/EU avseende omorganisations åtgärder som vidtas enligt det direktivet.

1065

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/337

—rekonstruktör: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars uppgift är att förvalta resolutionsåtgärder,

—administrativa eller rättsliga myndigheter: sådana administrativa eller rättsliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i fråga om resolutionsåtgärder eller avvecklingsförfaranden,

—resolutionsåtgärder: åtgärder som är avsedda att bevara eller återställa ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags finansiella situation enligt definitionen i artikel 4.1.2 i förordning (EU) nr 575/2013 och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, uppskjutande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar; de åtgärderna omfattar tillämpningen av de resolutionsverktyg och utövandet av de resolutionsbefogenheter som fastställs i direktiv 2014/59/EU,

—förvaltare: en person eller ett organ som utses av de administrativa eller rättsliga myndigheterna och vars uppgift är att förvalta ett avvecklingsförfarande,

—avvecklingsförfarande: kollektivt förfarande som inleds och kontrolleras av de administrativa eller rättsliga myndig heterna i en medlemsstat i syfte att avyttra tillgångar under tillsyn av de myndigheter, även när förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd,

—reglerad marknad: reglerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU (*),

—instrument: finansiellt instrument enligt definitionen i artikel 4.1.50 b i förordning (EU) nr 575/2013,

___________

(*)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349).”

3.Artikel 25 ska ersättas med följande:

”Artikel 25

Nettningsavtal

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU, ska nettningsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på dessa avtal.”

4.Artikel 26 ska ersättas med följande:

”Artikel 26

Återköpsavtal

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 68 och 71 i direktiv 2014/59/EU och artikel 24 i detta direktiv, ska återköpsavtal uteslutande regleras av den avtalsrätt som är tillämplig på sådana avtal.”

1066

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/338		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 118

Ändring av direktiv 2002/47/EG

Direktiv 2002/47/EG ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 1 ska följande punkt läggas till:

”6. Artiklarna 4–7 i detta direktiv ska inte tillämpas på någon restriktion av verkställigheten av avtal om finansiellt säkerhetsställande eller någon restriktion av verkan av ett avtal om finansiell säkerhet, slutavräknings- eller kvittnings bestämmelse med stöd av avdelning IV kapitel V eller VI i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) eller på någon restriktion med stöd av liknande befogenheter i en medlemsstats rätt för att underlätta en ordnad resolution av en enhet som avses i punkt 2 c iv och 2 d och som är föremål för skyddsåtgärder som åtminstone är likvärdiga med dem som fastställs i avdelning IV kapitel VII i direktiv 2013/59/EU.

___________

2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

2.Artikel 9a ska ersättas med följande:

”Artikel 9a

Direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU

Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av direktiven 2008/48/EG och 2014/59/EU.”

Artikel 119

Ändring av direktiv 2004/25/EG

I artikel 4.5 i direktiv 2004/25/EG ska följande stycke läggas till:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att artikel 5.1 i detta direktiv inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutions befogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) används.

___________

(*)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

Artikel 120

Ändring av direktiv 2005/56/EG

I artikel 3 i direktiv 2005/56/EG ska följande punkt läggas till:

”4. Medlemsstater ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål för användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).

___________

1067

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/339

Artikel 121

Ändringar av direktiv 2007/36/EG

Direktiv 2007/36/EG ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 1 ska följande punkt läggas till:

”4. Medlemsstaterna ska säkerställa att detta direktiv inte tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) används.

___________

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

2.I artikel 5 ska följande punkter läggas till:

”5. Medlemsstaterna ska för tillämpningen av direktiv 2014/59/EU se till att bolagsstämman, med en majoritet av två tredjedelar av de avlagda giltiga rösterna, får besluta eller ändra bolagsordningen för att föreskriva att en kallelse till bolagsstämma för att fatta beslut om en kapitalökning ska utfärdas med kortare varsel än vad som föreskrivs i punkt 1 i den här artikeln, förutsatt att stämman inte äger rum inom tio kalenderdagar från kallelsen och att villkoren i artiklarna 27 eller 29 i direktiv 2014/59/EU uppfylls samt att kapitalökningen är nödvändig för att undvika de villkor för resolution som föreskrivs i artiklarna 32 och 33 i det direktivet.

6. Vid tillämpningen av punkt 5 ska skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en enda tidpunkt enligt artikel 6.3, skyldigheten att se till att en reviderad dagordning enligt artikel 6.4 finns tillgänglig i tid och skyldigheten för varje medlemsstat att fastställa en bestämd avstämningsdag enligt artikel 7.3 inte tillämpas.”

Artikel 122

Ändring av direktiv 2011/35/EU

I artikel 1 i direktiv 2011/35/EU ska följande punkt läggas till:

”4. Medlemsstater ska säkerställa att det här direktivet inte tillämpas på det företag eller de företag som är föremål för användningen av resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).

___________

(*)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

1068

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/340		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 123

Ändring av direktiv 2012/30/EU

I artikel 45 i direktiv 2012/30/EU ska följande punkt läggas till:

”3. Medlemsstaterna ska säkerställa att artiklarna 10, 19.1, 29.1, 29.2 och 29.3, artikel 31.2 första stycket, artiklarna 33–36 och 40, 41 och 42 i det här direktivet inte tillämpas om de resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som fastställs i avdelning IV i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*) används.

___________

Artikel 124

Ändring av direktiv 2013/36/EU

I artikel 74 i direktiv 2013/36/EU ska punkt 4 utgå.

Artikel 125

Ändring av förordning (EU) nr 1093/2010

Förordning (EU) nr 1093/2010 ska ändras på följande sätt:

1.I artikel 4 ska led 2 ersättas med följande:

”2. behörig myndighet innebär

i)behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i förordning (EU) nr 575/2013 samt i den mening som avses i direktiven 2007/64/EG och 2009/110/EG,

ii)när det gäller direktiven 2002/65/EG och 2005/60/EG, de myndigheter som har behörighet att säkerställa att kreditinstitut och finansiella institut uppfyller kraven i de direktiven,

iii) när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (*), utsedd myndighet enligt definitionen i artikel 2.1.18 i det direktivet,

iv)när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (**), en resolutionsmyndighet såsom den defi nieras i artikel 2.1.18 i det direktivet.

___________

(*) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 12.6.2014, s. 149).

(**)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för åter hämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 190).”

1069

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/341

2.I artikel 40.6 ska följande stycke läggas till:

”Ledamöter i tillsynsstyrelsen som avses i punkt 1 b får när frågor inom tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU behandlas, om så krävs, åtföljas av en företrädare (utan rösträtt) för resolutions myndigheten i varje medlemsstat.”

Artikel 126

Ändring av förordning (EU) nr 648/2012

I artikel 81.3 i förordning (EU) nr 648/2012 ska följande stycke läggas till:

”k) Resolutionsmyndigheter som utsetts enligt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*).

___________

AVDELNING XI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 127

EBA:s resolutionskommitté

EBA ska inrätta en permanent intern kommitté enligt artikel 41 i förordning (EU) nr 1093/2010 i syfte att förbereda de beslut från EBA som ska fattas i enlighet med artikel 44 i den förordningen, däribland beslut avseende förslag till tekniska standarder för tillsyn och förslag till tekniska standarder för genomförande i samband med uppgifter som ålagts reso lutionsmyndigheterna i enlighet med detta direktiv. I synnerhet ska EBA i enlighet med artikel 38.1 i förordning (EU) nr 1093/2010 säkerställa att inget beslut på något sätt inkräktar på medlemsstaternas finanspolitiska ansvar. Den interna kommittén ska bestå av de resolutionsmyndigheter som avses i artikel 3 i detta direktiv.

Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA samarbeta med Eiopa och Esma inom ramen för den gemensamma kommitté för de europeiska tillsynsmyndigheterna som inrättas genom artikel 54 i förordning (EU) nr 1093/2010, förordning (EU) nr 1094/2010 och förordning (EU) nr 1095/2010.

Vid tillämpningen av detta direktiv ska EBA säkerställa en strukturell åtskillnad mellan resolutionskommittén och andra funktioner som avses i förordning (EU) nr 1093/2010. Resolutionskommittén ska främja utvecklingen och samordningen av resolutionsplaner och utforma metoder för resolution av fallerande institut.

Artikel 128

Samarbete med EBA

De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska samarbeta med EBA vid tillämpningen av detta direktiv, i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010.

De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna ska utan dröjsmål förse EBA med alla uppgifter som EBA behöver för att utföra sina uppgifter i enlighet med artikel 35 i förordning (EU) nr 1093/2010.

1070

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/342		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Artikel 129

Granskning

Senast den 1 juni 2018 ska kommissionen se över genomförandet av detta direktiv och lämna en rapport om detta till Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska särskilt göra en bedömning av följande:

a)Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 4.7, av anpassningar vad gäller att minska skillnaderna på nationell nivå.

b)Behovet, på grundval av den rapport från EBA som avses i artikel 45.19 av anpassningar vad gäller att minska skillnaderna på nationell nivå.

c)Funktionen och effektiviteten när det gäller den roll som getts till EBA genom detta direktiv, inbegripet att svara för medling.

Där så är lämpligt ska den rapporten åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

Utan hinder av vad som sägs i den översyn som föreskrivs i första stycket ska kommissionen, senast den 3 juli 2017 för att ta hänsyn till den framtida utvecklingen inom rätt avseende finansiella tjänster, uttryckligen se över tillämpningen av artiklarna 13, 18 och 45 vad gäller EBA:s befogenhet att svara för bindande medling. Den rapporten och eventuella åtföljande förslag ska överlämnas till Europaparlamentet och rådet.

Artikel 130

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2014 anta och offentliggöra de lagar, och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2015.

Medlemsstaterna ska dock tillämpa bestämmelser som antagits för att uppfylla avdelning IV kapitel IV avsnitt 5 senast från och med den 1 januari 2016.

2.När en medlemsstat antar de bestämmelser som avses i punkt 1 ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

3.Medlemsstaterna ska till kommissionen och EBA överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 131

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 124 träder i kraft den 1 januari 2015.

1071

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014	SV	Europeiska unionens officiella tidning			L 173/343

			Artikel 132
			Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 15 maj 2014.
		På Europaparlamentets vägnar		På rådets vägnar
		M. SCHULZ		D. KOURKOULAS
		Ordförande		Ordförande

1072

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/344		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

BILAGA

AVSNITT A

Uppgifter som ska ingå i återhämtningsplanerna

Återhämtningsplanen ska innehålla följande uppgifter:

1.En sammanfattning av huvudinslagen i planen och en sammanfattning av den totala återhämtningskapaciteten.

2.En sammanfattning av de väsentliga förändringarna för institutet sedan den senast inlämnade återhämtningsplanen.

3.En kommunikations- och informationsplan med redogörelse för hur företaget avser att hantera eventuellt negativa marknadsreaktioner.

4.Ett antal kapital- och likviditetsåtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa bärkraften i institutets finansiella ställning.

5.En uppskattning av tidsramen för att genomföra varje väsentlig del av planen.

6.En detaljerad beskrivning av alla väsentliga hinder för ett effektivt och snabbt verkställande av planen, vilket inbegriper beaktande av följderna för resten av koncernen, kunderna och motparterna.

7.Identifiering av kritiska funktioner.

8.En detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet på och möjligheten att avyttra institutets centrala affärsområden, verksamhet och tillgångar.

9.En detaljerad beskrivning av hur återhämtningsplaneringen införlivas i institutets bolagsstyrningsstruktur samt poli tiken och förfarandena för godkännandet av återhämtningsplanen och fastställande av vilka personer i organisationen som ska ansvara för att utarbeta och genomföra planen.

10.Arrangemang och åtgärder för att bevara eller återställa institutets kapitalbas.

11.Arrangemang och åtgärder för att säkerställa att institutet har tillräcklig tillgång till beredskapsfinansieringskällor, däribland potentiella likvida medel, bedömning av tillgängliga säkerheter och av möjligheterna att föra över likvida medel mellan koncernenheter och affärsområden för att garantera att institutet kan fortsätta att bedriva sin verk samhet och fullgöra sina åtaganden när de förfaller till betalning.

12.Arrangemang och åtgärder för att minska riskerna och skuldsättningen.

13.Arrangemang och åtgärder för skuldomläggning.

14.Arrangemang och åtgärder för omstrukturering av verksamheterna.

15.Arrangemang och åtgärder som krävs för kontinuerlig tillgång till finansiella marknadernas infrastruktur.

16.Arrangemang och åtgärder som är nödvändiga för att fortlöpande upprätthålla institutets operativa verksamhet, däribland infrastruktur och it-tjänster.

17.Förberedande åtgärder för att underlätta försäljning av tillgångar eller affärsområden med en lämplig tidsfrist för återställandet av institutets finansiella ställning.

18.Andra styråtgärder eller strategier för att återställa den finansiella ställningen och förutse de finansiella effekterna av dessa åtgärder och strategier.

1073

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/345

19.Förberedande åtgärder som institutet vidtagit eller planerar vidta för att underlätta genomförandet av återhämtnings planen, däribland åtgärder som är nödvändiga för att snabbt rekapitalisera institutet.

20.En ram med indikatorer som identifierar tidpunkterna för när planens olika åtgärder får vidtas.

AVSNITT B

Uppgifter som resolutionsmyndigheter får begära från institut för utarbetande och uppdatering av resolutionsplaner

Resolutionsmyndigheter får begära åtminstone följande uppgifter från institut för utarbetande och uppdatering av reso lutionsplaner:

1.En detaljerad beskrivning av institutets organisationsstruktur, däribland en förteckning över samtliga juridiska per soner.

2.Uppgifter om varje juridisk persons direkta ägare och andelen med och utan rösträtt.

3.Varje juridisk persons etableringsort, registreringsland, verksamhetstillstånd och ledning.

4.Översikt över institutets kritiska funktioner och centrala affärsområden, däribland betydande innehav av tillgångar och skulder kopplade till sådan verksamhet och sådana affärsområden, redovisat per juridisk person.

5.En detaljerad beskrivning av institutets struktur och samtliga juridiska enheters skuldstruktur, indelat i åtminstone

typer av och belopp för kort- och långfristiga skulder, skulder med och utan säkerhet samt efterställda skulder.

6.Detaljerade uppgifter om institutets kvalificerade skulder.

7.Metoderna för att fastställa till vem institutet ställt säkerheter, vem som innehar säkerheten och den jurisdiktion där säkerheten befinner sig.

8.Redogörelse för institutets och dess juridiska enheters exponeringar utanför balansräkningen, översikt över dess kritiska funktioner och centrala affärsområden.

9.Institutets väsentliga säkringar, inklusive per juridisk person.

10.Fastställande av institutets största och mest kritiska motparter samt analys av hur av stora motparters fallissemang påverkar institutets finansiella situation.

11.Varje system i vilket institutet har en siffer- eller värdemässigt betydande handelsvolym, inklusive per juridisk person, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.

12.Varje betalnings-, clearing- eller avvecklingssystem som institutet direkt eller indirekt ingår i, inklusive per juridisk person, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.

13.En detaljerad uppräkning och beskrivning av institutets centrala styrinformationssystem, däribland system för risk hantering, redovisning, finansiell och lagstadgad rapportering, inklusive per juridisk person, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.

14.Uppgifter om ägarna till de system som avses i led 13, tillhörande servicenivåavtal och alla datorprogram, system eller verksamhetstillstånd, inklusive per juridiska enheter, kritisk verksamhet och centrala affärsområden.

1074

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/346		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

15.Redovisning av och översikt över juridiska personer, kopplingar och ömsesidigt beroende mellan de olika juridiska personerna, till exempel

—gemensam eller delad personal, gemensamma eller delade anläggningar och system,

—kapital-, finansierings- eller likviditetsarrangemang,

—befintlig eller villkorad kreditexponering,

—korsvisa garantiavtal, korsvisa arrangemang för säkerheter, korsvisa fallissemangsklausuler och korsvisa nettnings avtal,

—risköverföring och back-to-back-handelsavtal, servicenivåavtal

16.Behörig myndighet och resolutionsmyndighet per juridisk person.

17.Den person i ledningsorganet som har ansvar för att tillhandahålla de uppgifter som är nödvändiga för att utarbeta institutets resolutionsplan, samt ansvariga personer (om det rör sig om andra personer) för de olika juridiska personerna, den kritiska verksamheten och centrala affärsområden.

18.Beskrivning av institutets arrangemang för att säkerställa att resolutionsmyndigheten vid en eventuell resolution har tillgång till alla nödvändiga uppgifter som fastställs av resolutionsmyndigheten, för att kunna använda resolutions verktygen och utöva resolutionsbefogenheterna.

19.Alla arrangemang som institutet och dess juridiska enheter ingått med tredjeparter och som skulle kunna sägas upp till följd av ett beslut från myndigheten att använda ett resolutionsverktyg och i vilken mån uppsägningen skulle kunna påverka användningen av resolutionsverktyget.

20.En beskrivning av möjliga likvida medel till stöd för resolution.

21.Uppgifter om inteckning av tillgångar, likvida tillgångar, poster utanför balansräkningen och konteringspraxis.

AVSNITT C

Aspekter att beaktas av resolutionsmyndigheten vid beaktande av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern

Vid bedömning av möjligheterna till resolution av ett institut eller en koncern ska resolutionsmyndigheten beakta följande:

Vid bedömning av möjligheterna till resolution av en koncern ska hänvisningar till ett institut anses inkludera alla institut eller enheter som avses i artikel 1.1 c eller d inom koncernen:

1.Institutets förmåga att klarlägga centrala affärsområden och kritisk verksamhet för de juridiska personerna.

2.Graden av anpassning mellan juridiska strukturer och företagsstrukturer i förhållande till centrala affärsområden och kritisk verksamhet.

3.I vilken mån det finns arrangemang för att tillhandahålla nödvändig personal, infrastruktur, finansiering, likviditet och kapital för att stödja och upprätthålla centrala affärsområden och kritisk verksamhet.

4.I vilken mån serviceavtal som institutet ingått kan hävdas om institutet avvecklas.

5.I vilken mån institutets styrningsstruktur är lämplig för att hantera och säkra efterlevnaden av institutets interna riktlinjer för servicenivåavtal.

1075

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/347

6.I vilken mån institutet har ett förfarande för att föra över tjänster som tillhandahållits tredjeparter inom ramen för ett servicenivåavtal, ifall kritiska funktioner eller centrala affärsområden skulle separeras.

7.I vilken mån det finns beredskapsplaner och åtgärder för att garantera fortsatt tillgång till betalnings- och avveck lingssystem.

8.I vilken mån ledningsinformationssystemen garanterar att resolutionsmyndigheterna kan inhämta korrekta och full ständiga uppgifter om centrala affärsområden och kritisk verksamhet i syfte att påskynda beslutsprocessen.

9.Ledningsinformationssystemens kapacitet att tillhandahålla uppgifter som är väsentliga för att när som helst på ett effektivt sätt kunna försätta institutet i resolution även under mycket föränderliga förhållanden.

10.I vilken mån institutet har testat sina ledningsinformationssystem i det stresscenario som fastställts av resolutions myndigheten.

11.I vilken mån institutet kan garantera att dess ledningsinformationssystem kommer att fortsätta att fungera för både det berörda och det nya institutet ifall den kritiska verksamheten och centrala affärsområden avskiljs från den övriga verksamheten och övriga affärsområden.

12.I vilken mån institutet inrättat lämpliga förfaranden för att säkerställa att resolutionsmyndigheten får nödvändiga uppgifter för att identifiera insättare och de belopp som omfattas av insättningsgarantisystemen.

13.Ifall koncernen använder koncerninterna säkerheter – i vilken mån dessa säkerheter tillhandhålls på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för dessa säkerheter är stabila.

14.Ifall koncernen tillämpar ömsesidiga transaktioner – i vilken mån dessa transaktioner görs på marknadsvillkor och om riskhanteringssystemen för denna transaktionsverksamhet är stabila.

15.I vilken mån användningen av koncerninterna säkerheter eller ömsesidigt bokförda transaktioner ökar spridnings effekten inom koncernen.

16.I vilken mån koncernens juridiska struktur utgör ett hinder för att resolutionsverktygen används på grund av antalet juridiska personer, koncernstrukturens komplexitet eller problem med att föra affärsområden till koncernenheter.

17.Institutets antal och typ av kvalificerade skulder.

18.Ifall bedömningen omfattar ett holdingföretag med blandad verksamhet – i vilken mån en resolution av koncernen heter för det institutet eller finansiella instituten skulle få negativa konsekvenser för koncernens icke finansiella del.

19.Förekomst av och stabilitet hos servicenivåavtal.

20.Huruvida myndigheter i tredjeland har de nödvändiga resolutionsverktygen för att stödja resolutionsåtgärder från unionens resolutionsmyndigheter, och omfattningen av samordnade åtgärder mellan unionen och myndigheter i tredjeland.

21.Möjligheten att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen med tanke på de tillgängliga verktygen och institutets struktur.

22.I vilken omfattning koncernstrukturen tillåter att resolutionsmyndigheten i syfte att maximera värdet på koncernen som helhet avvecklar hela koncernen eller en eller flera av dess koncernenheter utan att orsaka en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.

1076

Prop. 2015/16:5

Bilaga 1

L 173/348		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

23.De arrangemang och åtgärder genom vilka resolutionen kunde underlättas i fall där koncerner har dotterföretag som är etablerade i olika jurisdiktioner.

24.Trovärdigheten i att använda resolutionsverktyg på ett sätt som uppfyller resolutionsmålen, med tanke på eventuella följder för borgenärer, motparter, kunder och anställda, och eventuella åtgärder som myndigheter i tredjeland kan vidta.

25.I den mån effekterna av institutets resolution på det finansiella systemet och på finansiella marknadens förtroende kan utvärderas tillräckligt.

26.I den mån resolutionen av institutet kan komma att ha en betydande direkt eller indirekt negativ effekt på det finansiella systemet, marknadens förtroende eller ekonomin.

27.I den mån spridning till andra institut eller till finansiella marknaderna skulle kunna begränsas genom tillämpningen av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna.

28.I den mån resolutionen av institutet kunde komma att ha en betydande effekt på betalnings- och avvecklingssystem.

1077

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1078

Författningsförslag i betänkandet SOU 2014:52 Resolution – En ny metod för att hantera banker i kris

Förslag till lag om resolution

AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. Övergripande om lagen

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns bestämmelser om ett särskilt förfarande under statlig kontroll för rekonstruktion eller avveckling (resolution) av finansiell verksamhet som bedrivs av

1.kreditinstitut och värdepappersbolag,

2.i Sverige hemmahörande företag som är

a.finansiella institut som är dotterföretag till ett institut eller ett utländskt institut och som omfattas av den gruppbaserade tillsynen,

b.finansiella holdingföretag,

c.blandade finansiella holdingföretag, och

d.holdingföretag med blandad verksamhet,

3. EES-filialer.

Lagen innehåller också bestämmelser om åtgärder som syftar till att förbereda resolution, undvika fallissemang och om samarbete med utländska myndigheter.

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande. AVDELNING I. INLEDANDE BESTÄMMELSER 1 kap. – Övergripande om lagen

2 kap. – Definitioner

AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG

3 kap. – Resolutionsplaner

4 kap. – Minimikrav på nedskrivningsbara skulder

5 kap. – Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

6 kap. – Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

7 kap. – Värdering AVDELNING III. RESOLUTION

8 kap. – Övergripande om resolution

9 kap. – Beslut om resolution

10 kap. – Processen för beslut om resolution för gränsöverskridande koncerner

11 kap. – Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

12 kap. – Hinder mot exekutiva åtgärder och rättshandlingar kopplade till resolution

13 kap. – Om resolutionsåtgärder

14 kap. – Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot	Prop. 2015/16:5
att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa	Bilaga 2
rättshandlingar
15 kap. – Kompletterande åtgärder
16 kap. – Särskild förvaltare
17 kap. – Åtgärder mot ägare
18 kap. – Försäljningsverktyget
19 kap. – Broinstitutverktyget
20 kap. – Avskiljandeverktyget
21 kap. – Kompletterande åtgärder vid överföring
22 kap. – Skuldnedskrivningsverktyget
23 kap. – De statliga stabilitetsverktygen
24 kap. – Skydd för motparter
25 kap. – Avslutningen av en resolution
26 kap. – Verkan av vissa beslut fattade av resolutionsmyndigheter i
andra länder inom EES
27 kap. – Erkännande av resolution i tredjeland
28 kap. – Finansiering av resolution
AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER
29 kap. – Samarbete och informationsutbyte
30 kap. – Bemyndiganden
31 kap. – Överklaganden

Ansvariga myndigheter

Resolutionsmyndigheten

3 § Beslut om resolution och resolutionsåtgärder, liksom beslut enligt denna lag om åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang, fattas av resolutionsmyndigheten, om inte annat följer av 4 eller 5 §.

Resolutionsmyndigheten är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Finansinspektionen

4 § Beslut om åtgärder för att undanröja hinder mot rekonstruktion eller

avveckling	enligt 3 kap.,	liksom beslut om nedskrivning eller
konvertering av kapitalinstrument utanför resolution enligt 6 kap., fattas
av Finansinspektionen.
Regeringen
5 § Beslut	om användning	av de statliga stabilitetsverktygen enligt
23 kap. fattas av regeringen.

Övergripande principer
Prioritetsordningen ska upprätthållas
6 § Om inte annat anges i denna lag ska en resolution genomföras och
resolutionsplaner utformas på ett sätt som medför att
1. företagets aktie- eller andelsägare ska vara de första att bära
förluster, och	1079
	1079

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1080

2.företagets borgenärer bär förluster, efter ägarna, i den inbördes ordning som gällt om företaget varit försatt i konkurs.

Nya förpliktelser som företaget åtar sig under resolutionen, liksom vederlagskrav för prestationer som företaget utnyttjar under resolutionen, ska tillgodoses fullt.

Det ekonomiska utfallet vid resolution ska inte bli sämre än vid konkurs eller likvidation

7 § Det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer ska inte bli sämre vid resolution än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation.

Proportionalitet

8 § Ett beslut enligt denna lag får fattas bara om skälen för beslutet uppväger det intrång eller de men i övrigt som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse.

Lagens bestämmelser ska beträffande ett visst företag tillämpas på ett sätt som står proportion till arten och omfattningen av det berörda företagets verksamhet och dess komplexitetsgrad.

2 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

1.anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som en land inom EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,

2.bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag eller en allmän helgdag,

3.behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av

särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut1,

4.berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och beträffande övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i resolutionsdirektivet,

5.betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

6.blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

7.blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

1 EUT L 287, 29.10.2013, s. 63 (Celex 32013R1024).

a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom	Prop. 2015/16:5
EES, eller	Bilaga 2
b. annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt
holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

8.dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsyns- förordningen,

9.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

10.EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land inom EES,

11.filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen,

12.finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,

14.finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsyns- förordningen,

15.finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i resolutionsdirektivet,

16.finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a. institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b. annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

17.finansieringsarrangemang: finansieringsarrangemang som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i resolutionsdirektivet,

18.garanterad insättning: en insättning som omfattas av insätt- ningsgarantin enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro,

19.gruppbaserad: på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen,

20.gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES,

21.holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,

22.institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

23.kapitalbas: detsamma som i artikel 4.1.118 i tillsynsförordningen,

24.kapitaltäckningsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om

ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG2,

25.koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag,

26.koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i resolu- tionsdirektivet,

27.kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

28.krisavvärjande åtgärd:

a. en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och

2 EUT L 176, 27.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).

1081

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

finansieringsrörelse och 8 a kap. 7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

b.en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 15–26 §§,

c.en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en kris- avvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finansi- eringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,

d.ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller

e.nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt 6 kap.,

29. kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som om den upphörde sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,

30. kvalificerad insättning: en sådan insättning som omfattas av

insättningsgarantin enligt lagen om insättningsgaranti,

31.kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–4, 29.1–5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,

32.moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i till- synsförordningen,

33.moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

34.moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moderholdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,

35.moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b. finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

36.relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,

37.resolutionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt

Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/20123,

38.resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana

3 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).

1082

resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål	Prop. 2015/16:5
och förväntat resultat,	Bilaga 2

39.resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 13 kap. 1 §,

40.samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,

41.samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten,

42.samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

43.supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,

44.tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut

och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124 ,

45.tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det vore hemmahörande inom EES,

46.utländskt institut: ett institut enligt 4.1.3 i tillsynsförordningen som är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,

47.värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § samma lag på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd

a. för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 lagen om värdepappersmarknaden,

b. att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 lagen om värdepappersmarknaden då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 samma lag, eller

c. att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, och

48.övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

Definition av kvalificerad skuld

2 § En kvalificerad skuld är en skuld som inte räknas som ett primärkapitalinstrument eller ett supplementärkapitalinstrument och som inte är något av det som anges i det följande.

1.En garanterad insättning.

2.En skuld som är säkerställd, till den del skulden täcks av säkerhet.

3.En skuld som hänför sig till kundtillgångar eller kundmedel förutsatt att kunden, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande.

4 EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).

1083

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1084

4.En skuld som hänför sig till en förtroenderelation mellan företaget under resolution och en annan person, förutsatt att den sistnämnde, enligt tillämplig lag, är skyddad vid konkurs eller ett motsvarande utländskt förfarande eller på annan grund.

5.En skuld till ett institut eller ett utländskt institut som inte ingår i samma koncern som företaget under resolution, med en ursprunglig löptid som är kortare än sju dagar.

6.En skuld med en kortare återstående löptid än sju dagar, som hänför sig till system eller operatörer i ett anmält avvecklingssystem eller deras deltagare.

7.En skuld till anställda avseende inarbetad lön, pensionsförmåner eller annan fast ersättning, med undantag för den rörliga delen av ersättningen

a. som inte regleras av kollektivavtal, eller

b. avser en risktagare med väsentlig inverkan.

8.En skuld till en borgenär inom affärs- eller handelssektorn, där skulden hänför sig till att institutet eller det företag som avses i 1 kap. första stycket 2 har tillhandahållits varor eller tjänster som är kritiska för dess löpande verksamhet.

9.En skuld till en skatte- eller en socialförsäkringsmyndighet, förutsatt att skulden har förmånsrätt enligt tillämplig lag.

10.En skuld till garantimyndigheten till följd av avgifter som ska betalas i enlighet med 12 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Bestämmelsen omfattar även motsvarande skulder enligt lagen i tredjeland.

Var det finns definitioner och förklaringar

3 § Bestämmelser om betydelsen av följande begrepp, termer och uttryck finns i nedan angivna paragrafer.

–Minimikravet på nedskrivningsbara skulder, 4 kap. 1 §.

–Resolutionsändamålen, 8 kap. 1 §.

–Fallera eller sannolikt fallera, 9 kap. 2 och 3 §§.

–Det allmännas intresse, 9 kap. 4 §.

–Arrangemang om strukturerad finansiering, 24 kap. 1 § 1.

–Arrangemang om säkerheter, 24 kap. 1 § 2.

–Arrangemang om säkerhetsöverlåtelser, 24 kap. 1 § 3.

–Kvittningsarrangemang, 24 kap. 1 § 4.

–Nettningsarrangemang, 24 kap. 1 § 5.

–Partiell överföring, 24 kap. 1 § 6.

AVDELNING II. ÅTGÄRDER FÖR ATT FÖRBEREDA RESOLUTION OCH UNDVIKA FALLISSEMANG

3 kap. Resolutionsplaner

Resolutionsplaner för individuella institut som inte ingår i en finansiell koncern

1 § För ett institut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska resolutionsmyndigheten

upprätta och vid behov uppdatera en resolutionsplan. Planen ska identifiera de resolutionsåtgärder som resolutionsmyndigheten avser att vidta om institutet uppfyller förutsättningarna för resolution.

Resolutionsplanen ska upprättas efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

2 § När resolutionsmyndigheten upprättar en resolutionsplan för ett institut, ska den bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla institutet genom konkurs, likvidation eller resolution på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken eller någon annan centralbank eller något annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Bedömningen ska göras efter samråd med Finansinspektionen och med resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

Åtgärder för att hantera väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut

3 § Om resolutionsmyndigheten, vid bedömningen enligt 2 §, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att det finns väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett institut, ska resolutionsmyndigheten underrätta institutet, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer. Resolutions- myndigheten ska samtidigt förelägga institutet att inom fyra månader ange vilka åtgärder som det anser kan undanröja eller minska de väsentliga hinder som resolutionsmyndigheten identifierar.

Resolutionsmyndigheten ska skjuta fram beslutet om resolutionsplanen i avvaktan på att processen för att undanröja de väsentliga hindren avslutats.

4 § Om resolutionsmyndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, bedömer att de åtgärder som institutet anger, inte effektivt undanröjer eller minskar de väsentliga hindren ska resolutionsmyndigheten identifiera alternativa åtgärder och besluta att överlämna ärendet till Finansinspektionen.

Resolutionsmyndigheten får fatta ett sådant beslut bara om den kan visa dels på vilket sätt de åtgärder som institutet föreslagit inte undanröjer eller minskar de väsentliga hindren, dels att de åtgärder som den identifierar står i proportion till de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska myndigheten beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.

5 § Om resolutionsmyndigheten överlämnar ett ärende till Finansinspektionen, får inspektionen fatta beslut om vilka åtgärder som institutet ska vidta för att undanröja eller minska de hinder som resolutionsmyndigheten har identifierat. Ett sådant beslut får dock bara avse sådana åtgärder som anges i 26 §. Åtgärdena ska stå i proportion till

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1085

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1086

de hinder som ska undanröjas eller minskas. Vid den bedömningen ska inspektionen beakta det hot som hindren utgör för det finansiella systemet och den inverkan åtgärderna har på institutet, det finansiella systemet, den inre marknaden och samhällsekonomin.

Koncernresolutionsplaner

6 § Ett institut som tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn, ska omfattas av en av resolutions- myndigheten antagen koncernresolutionsplan. Planen ska identifiera vilka åtgärder som resolutionsmyndigheten, eller i förekommande fall en utländsk resolutionsmyndighet, avser att vidta om institutet eller ett annat koncernföretag uppfyller förutsättningarna för resolution.

Av planen bör det också framgå hur resolutionen ska finansieras. Den får innebära att kostnaderna för åtgärderna fördelas mellan resolutions- reserven och de övriga finansieringsarrangemangen.

För en koncern som inte är gränsöverskridande ska koncernresolutions- planen upprättas, och vid behov uppdateras av resolutionsmyndigheten efter samråd med Finansinspektionen och resolutionsmyndigheterna i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

För en gränsöverskridande koncern ska koncernresolutionsplanen upprättas, och vid behov uppdateras, av den samordnande resolutions- myndigheten i resolutionskollegiet tillsammans med berörda resolutions- myndigheter och efter samråd med relevanta behöriga myndigheter.

7 § När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, ska den sända över den information den erhållit från moderföretaget inom EES enligt artikel 13.1 i resolutionsdirektivet. Resolutionsmyndigheten ska därefter inom fyra månader från det att informationen översänts, försöka komma överens med de berörda utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernåterhämtningsplanen.

Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande myndighet ska den inom fyra månader från det att den myndighet som är samordnande myndighet har sänt över informationen, försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om att anta koncernresolutions- planen.

När resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet ska den göra en ny bedömning av planen, om den underrättas av en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES om att den myndigheten bedömer att en omtvistad fråga avseende koncernresolutionsplan inkräktar på detta lands finanspolitiska ansvar. Den ska då också göra en ny bedömning av minimikravet på nedskrivningsbara skulder enligt 4 kap.

8 § Om en överenskommelse enligt 7 § inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet, besluta om koncernresolutionsplanen.

Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna.

9 § Om en överenskommelse enligt				7 § inte har träffats	inom fyra	Prop. 2015/16:5
månader	ska resolutionsmyndigheten			när den inte är samordnande		Bilaga 2
resolutionsmyndighet, fatta beslut om en resolutionsplan för de
dotterföretag för vilka den ansvarar.
Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och
reservationer från de utländska resolutionsmyndigheterna och från
behöriga myndigheter.
10 § Om någon utländsk resolutionsmyndighet inom fyramånadersfristen i
7 § har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med
artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om
inrättande	av	en	europeisk	tillsynsmyndighet	(Europeiska

bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG5, ska resolutions- myndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 8 eller 9 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten. Detta gäller dock inte om resolutionsmyndigheten anser att det på något sätt kan inkräkta på Sveriges finanspolitiska ansvar.

Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersperioden har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

11 § Ett sådant beslut som avses i 7 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet, efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter, eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.

12 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att en koncernresolutionsplan som beslutats av en utländsk myndighet strider mot Sveriges finanspolitiska ansvar, ska den underrätta den samordnande resolutions- myndigheten.

13 § Resolutionsmyndigheten ska beakta och följa de resolutionsplaner som beslutats, om den inte med hänsyn till omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen.

Bedömningen av möjligheten att rekonstruera eller avveckla en koncern

14 § När det upprättas en koncernresolutionsplan som inkluderar ett institut ska resolutionsmyndigheten, bedöma i vilken utsträckning det är möjligt att rekonstruera eller avveckla koncernföretagen genom konkurs, likvidation eller resolution eller motsvarande utländska förfaranden på ett sätt som inte leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet i EES. Bedömningen får inte förutsätta likviditetsstöd från Riksbanken

5 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).

1087

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1088

eller någon annan centralbank eller annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven.

Bedömningen ska göras efter samråd med de behöriga myndigheterna för dotterföretagen och resolutionsmyndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer. För en gränsöverskridande koncern ska bedömningen göras tillsammans med resolutionsmyndigheterna för andra koncernföretag.

15 § Om resolutionsmyndigheten bedömer att det finns väsentliga hinder mot att avveckla eller rekonstruera ett institut eller ett annat företag gäller 3 §. För en gränsöverskridande koncern gäller dessutom 16–25 §§.

16 § Om resolutionsmyndigheten eller en utländsk resolutionsmyndighet underrättar ett företag i en gränsöverskridande koncernen om att det finns väsentliga hinder mot rekonstruktion eller avveckling, ska resolutions- myndigheterna skjuta fram sitt beslut om koncernresolutionsplanen till dess processen för att undanröja eller minska de väsentliga hindren avslutats.

17 § För en gränsöverskridande koncern ska resolutionsmyndigheten tillsammans med de utländska resolutionsmyndigheterna, efter samråd med tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheterna där betydande filialer är belägna, vidta alla rimliga mått och steg för att komma fram till ett beslut om vilka åtgärder som ska vidtas beträffande samtliga institut i koncernen. Beslutet ska fattas med utgångspunkt från den bedömning av möjligheten att rekonstruera eller avveckla koncernen som gjorts enligt 14 §.

Processen för detta framgår av 18–25 §§.

18 § Med beaktande av bedömningen enligt 14 § ska resolutions- myndigheten, om den är samordnande resolutionsmyndighet för en gränsöverskridande koncern, tillsammans med den samordnande tillsynsmyndigheten och Europeiska bankmyndigheten ta fram en rapport. Rapporten ska analysera de väsentliga hindren mot att vidta effektiva resolutionsåtgärder beträffande koncernen. Rapporten ska beakta effekten på institutets affärsmodell och rekommendera proportionella och riktade åtgärder som enligt den samordnande resolutionsmyndigheten är nödvändiga och lämpliga för att undanröja eller minska hindren.

19 § Inom fyra månader från mottagandet av rapporten får moder- företaget inom EES komma in med synpunkter på rapporten och föreslå alternativa åtgärder för att undanröja eller minska de hinder som identifierats i rapporten.

20 § Om resolutionsmyndigheten är den samordnande resolutions- myndigheten för den gränsöverskridande koncernen, ska den, efter samråd med behöriga myndigheter och med resolutionsmyndigheter i länder inom EES där det finns betydande filialer, försöka komma överens med resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen om

1. vilka väsentliga hinder som föreligger, och

2. vid behov bedömningen av de åtgärder som föreslagits av Prop. 2015/16:5 moderföretaget inom EES och vilka ytterligare åtgärder som krävs för att Bilaga 2 undanröja eller minska hindren.

Överenskommelsen ska träffas inom fyra månader från det att moderföretaget kommit in med yttrande över rapporten eller vid utgången av den fyramånadersperiod inom vilken den ska yttra sig, beroende på vilken tidpunkt som inträffar först.

Det som sägs i första stycket gäller också när resolutionsmyndigheten är ansvarig för ett dotterföretag i koncernen.

21 § Överenskommelsen ska redovisa de skäl som föreligger för ställningstagandet. Den samordnande resolutionsmyndigheten ska skicka den till moderföretaget inom EES.

Resolutionsmyndigheten ska fatta de beslut som behövs i enlighet med överenskommelsen.

22 § Om en överenskommelse inte har träffats inom den tid som anges i 20 § andra stycket, ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande myndighet fatta beslut om åtgärder som ska vidtas på koncernnivå enligt 4 §.

Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga resolutionsmyndigheterna.

23 § Om resolutionsmyndigheten inte är den samordnande resolutions- myndigheten, gäller 3–5 §§ om vilka åtgärder som ska vidtas.

Resolutionsmyndigheten ska inför beslutet beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

24 § Om myndigheterna inte har kommit överens om någon av de åtgärder som anges i artikel 17.5 g, h eller k, och någon berörd utländsk resolutionsmyndighet inom tidsfristen i 20 § andra stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 22 eller 23 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen i 20 § andra stycket har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

25 § Ett sådant beslut sin avses i 20 § som fattas av en utländsk samordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med en eller flera resolutionsmyndigheter eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndigheten och ska ligga till grund för dess beslutsfattande.

1089

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1090

Åtgärder för att undanröja eller minska väsentliga hinder

26 § För att undanröja eller minska väsentliga hinder som har identifierats enligt 4 § eller 20–23 §§ får Finansinspektionen:

1.Förelägga företaget att se över sina koncerninterna arrangemang för finansiering eller omprövar avsaknaden av sådana, eller upprättar serviceavtal, antingen koncerninterna avtal eller avtal med tredje man, för att säkra tillhandahållandet av kritiska verksamheter.

2.Förelägga företaget att begränsa sina största enskilda eller totala exponeringar.

3.Införa särskilda eller regelbundna kompletterande informationskrav som är relevanta för resolutionsändamålen.

4.Förelägga företaget att avyttra särskilda tillgångar.

5.Förelägga företaget att begränsa eller upphöra med specifik befintlig eller föreslagen verksamhet.

6.Förelägga företaget att begränsa eller förhindra utveckling av nya eller befintliga affärsområden eller försäljning av nya eller befintliga produkter.

7.Kräva förändringar av de juridiska eller operativa strukturerna för institutet eller ett koncernföretag som direkt eller indirekt står under dess kontroll så att komplexiteten minskas för att kunna säkerställa att det kan gå att juridiskt och operativt avskilja kritiska verksamheter från övriga verksamheter genom användningen av resolutionsverktygen.

8.Förelägga ett institut eller ett moderföretag att inrätta ett finansiellt moderholdingföretag i Sverige eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES.

9.Förelägga ett institut eller ett sådant företag som avses i 1 kap. första stycket 2 att ge ut kvalificerade skulder eller att vidta åtgärder för att uppfylla minimikravet på nedskrivningsbara skulder.

10.Förelägga ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett institut att inrätta ett finansiellt holdingföretag för att kontrollera institutet, om det är nödvändigt för att underlätta resolution och undvika att resolutionen får negativ effekt på den icke-finansiella delen av koncernen.

Finansinspektionen ska också förelägga det berörda företaget att inom en månad ta fram en plan för hur det avser att genomföra de åtgärder som föreläggandet avser.

Institut och moderföretag ska ge stöd och hjälp

27 § På begäran av resolutionsmyndigheten ska ett institut eller ett moderföretag inom EES ge resolutionsmyndigheten det stöd eller den hjälp den behöver med att upprätta en resolutionsplan för institutet eller koncernen.

4 kap. Minimikravet på nedskrivningsbara skulder

Vad är minimikravet?

1 § Med minimikravet avses ett krav, uttryckt i procent, som anger hur stora företagets medräkningsbara kvalificerade skulder och kapitalbas minst måste vara i relation till företagets totala skulder och kapitalbas.

En kvalificerad skuld är medräkningsbar, om det inte framgår något				Prop. 2015/16:5
annat av föreskrifter som meddelas med stöd av 30 kap. 1 §.				Bilaga 2
Vid beräkningen av de totala skulderna ska derivatskulder tas upp till
det belopp som återstår när hänsyn har tagits till motparters rätt till
nettning.
Beslut om minimikravets storlek
2 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med Finansinspektionen,
besluta om det minimikrav som ska uppfyllas av ett institut på individuell
nivå.
Resolutionsmyndigheten ska dessutom, efter samråd med
Finansinspektionen, besluta vilket minimikrav som ska uppfyllas av
moderföretaget inom EES på gruppnivå. För en gränsöverskridande
koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 6–10 §§.
Resolutionsmyndigheten får, efter samråd med Finansinspektionen,
besluta att ett svenskt finansiellt institut, finansiellt holdingföretag,
blandat finansiellt holdingföretag eller holdingföretag med blandad
verksamhet ska uppfylla ett minimikrav på nedskrivningsbara skulder på
individuell nivå.
3 § Minimikravet på nedskrivningsbara skulder ska beslutas i anslutning till
resolutionsplaneringen i 3 kap.	Det ska	fastställas med	hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet, i syfte att säkerställa att ett
företag, om det kan försättas i resolution, har kvalificerade skulder och
en kapitalbas som tillsammans är tillräckligt stora för att kunna vidta
resolutionsåtgärder som uppfyller resolutionsändamålen.
Om minimikravet avser ett institut som ingår i en finansiell koncern
eller moderföretaget inom EES, ska beslutet fattas enligt den process som
beskrivs i 5–10 §§.
4 § Minimikravet ska vara uppfyllt vid varje tidpunkt.
5 § Resolutionsmyndigheten får	besluta	att ett företag	ska uppfylla

minimikravet med en viss typ av kvalificerade skulder.

Beslut om minimikravet beträffande företag som ingår i en gränsöverskridande koncern

6 § För en gränsöverskridande koncern, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de resolutionsmyndigheter som ansvarar för de utländska dotterinstituten och, om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutionsmyndighet, den myndigheten, om storleken på kravet för

1.moderföretaget inom EES på gruppnivå, och

2.ett dotterinstitut och utländskt dotterinstitut på individuell nivå.

Vid bedömningen enligt första stycket 2, ska resolutionsmyndigheten beakta det krav som har fastställts på gruppnivå.

Om myndigheterna kommer överens, ska resolutionsmyndigheten fatta beslut om minimikravet enligt 1 § i enlighet med överenskommelsen.

1091

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1092

7 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska resolutionsmyndigheten när den är samordnande resolutionsmyndighet fatta beslut om minimikravet för moderföretaget enligt 6 § första stycket 1 och för dotterinstituten enligt 6 § första stycket 2.

Om resolutionsmyndigheten inte är samordnande resolutions- myndighet, ska den ensamt fatta beslut om minimikravet för de individuella instituten enligt 6 § första stycket 2.

8 § Om någon av de berörda utländska resolutionsmyndigheterna inom fyramånadersfristen i 7 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010, ska resolutionsmyndigheten skjuta upp sitt beslut enligt 7 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bank- myndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Resolutionsmyndigheten ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Resolutionsmyndigheten får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 29 kap. 7 § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

9 § Ett sådant beslut som avses i 6 §, som fattas av en utländsk sam- ordnande resolutionsmyndighet efter en överenskommelse med resolu- tionsmyndigheten, eller av en utländsk resolutionsmyndighet på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom fyra månader gäller i Sverige. Beslutet är bindande för resolutionsmyndig- heten och ska ligga till grund för resolutionsmyndighetens övervakning av om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är uppfyllt.

10 § En överenskommelse som ingåtts enligt 6 § och beslut som fattas enligt 7 § ska ses över och uppdateras regelbundet.

Undantag för institut som ingår i en koncern

11 § Resolutionsmyndigheten får undanta ett dotterinstitut från att uppfylla kravet på individuell nivå om,

1.villkoren i artikel 7.1 i tillsynsförordningen är uppfyllda.

2.institutet är undantaget från tillsyn på individuell nivå med stöd i artikel 7.1 i tillsynsförordningen.

3.moderinstitutet i Sverige, om det inte också är moderinstitutet inom EES, uppfyller det krav som ställs på det och på dotterinstitutet.

12 § Resolutionsmyndigheten får, i egenskap av samordnande resolu- tionsmyndighet, undanta ett moderinstitut inom EES från att uppfylla kravet på individuell nivå om moderinstitutet,

1.är undantaget från kapitalbaskravet på individuell nivå med stöd av artikel 7.3 i tillsynsförordningen, och

2.uppfyller det särskilda kapitalkravet för resolution som har fastställs för moderföretaget inom EES på gruppnivå.

Resolutionsmyndighetens övervakning

13 § Resolutionsmyndigheten ska övervaka att minimikraven på nedskrivningsbara skulder uppfylls på individuell nivå och, i före- kommande fall på gruppnivå. Myndigheten ska koordinera sin övervakning med den tillsyn som utövas av Finansinspektionen.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

5 kap. Ytterligare åtgärder för att förbereda resolution och undvika fallissemang

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

1 § För en motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, gäller bestämmelserna i 12 kap. 4–7 och 9 §§ beträffande ett beslut om en krisavvärjande åtgärd eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut. Vad som sägs om ett beslut om resolution eller resolutionsåtgärder ska då avse ett beslut om krisavvärjande åtgärder.

Avtalsvillkor om erkännande av nedskrivning eller konvertering

2 § Ett företag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 ska i avtalen för sina skulder, ta in villkor som innebär att borgenärerna erkänner att skulderna kan komma att skrivas ned eller konverteras och att borgenärerna accepterar en eventuell minskning av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, eller konverteringar eller indragningar som kan bli följden av ett beslut om resolution eller av ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Om det inte framgår något annat av tekniska standarder beslutade av kommissionen gäller detta för alla relevanta kapitalinstrument och alla kvalificerade skulder som lyder under lagen i tredjeland, utom kvalificerade insättningar avseende

1.fysiska personer,

2.mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för

årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 20036, och

3.insättningar via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avseende personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts via filialen.

3 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en skuld inte behöver innehålla ett sådant villkor som anges i 2 § första stycket, om det följer av lagen i det land som skulden lyder under eller av en bindande överenskommelse som ingåtts med tredjeland, att ett beslut om att skriva ned eller konvertera skulder får verkställas i det andra landet.

Kontakt med potentiella köpare

4 § När resolutionsmyndigheten har fått en underrättelse från Finansinspektionen enligt 15 kap. 2 b § lagen (2004:297) om bank- och

6 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).

1093

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1094

finansieringsrörelse eller 15 kap. 2 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, får resolutionsmyndigheten förelägga det företaget att kontakta potentiella köpare i syfta att förbereda en resolution av företaget.

Upprättande av register

5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.

Aktiekapitalets storlek

6 § I samband med resolutionsplaneringen ska resolutionsmyndigheten överväga om det aktiekapital som anges i bolagsordningen för ett bolag som anges i 1 kap. första stycket 1 och 2 är tillräckligt stort. Om det behövs för att underlätta genomförande av resolutionsåtgärder, får resolutionsmyndigheten förelägga ett sådant bolag att höja sitt maximikapital.

6 kap. Nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument utanför resolution

Värdering

1 § Finansinspektionen ska inför ett beslut om nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument låta göra en värdering enligt 7 kap. 1 § av det berörda företaget eller koncernen.

Värderingen ska utgöra grund för Finansinspektionens beslut att skriva ned eller konvertera relevanta kapitalinstrument samt fungera som underlag för beslutet. Värderingen ska också utgöra grund för beslut om minskningen av kärnprimärkapital, omfattningen av indragning eller överföring av kärnprimärkapitalinstrument eller utspädning av aktier eller andra äganderättsinstrument, samt omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument.

Beslut om nedskrivning och konvertering

1.företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt definitionerna i 9 kap. 2 och 3 §§, och

2.åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att företaget fallerar, eller sannolikt kommer att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.

3 § Om ett dotterföretag som avses i 1 kap. 1 § första stycket har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas både vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå och på gruppnivå, ska Finansinspektionen, skyndsamt besluta att instrumenten ska skrivas ned

eller konverteras, om den kommer överens med den samordnande	Prop. 2015/16:5
berörda myndigheten enligt 10 §, om att	Bilaga 2

1.koncernen ska anses fallera, eller sannolikt kommer att fallera, och

2.åtgärden är nödvändig och tillräcklig för att undvika att koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle undvika detta.

En koncern ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, om den inte uppfyller eller om det på objektiva grunder kan fastställas att koncernen i en nära framtid inte kommer att uppfylla tillsynskraven på gruppbasis i något väsentligt avseende.

4 § Om ett moderföretag har gett ut relevanta kapitalinstrument som får beaktas antingen vid bedömningen av om kapitalbaskravet uppfylls på individuell nivå eller på gruppnivå, ska Finansinspektionen om den är samordnande berörd myndighet skyndsamt besluta att skriva ned eller konvertera dessa instrument om

1.koncernen ska anses fallera, eller sannolikt komma att fallera, enligt 3 § andra stycket, och

5 § Om ett institut eller ett företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket behöver statligt stöd, ska dess relevanta kapitalinstrument skrivas ned eller konverteras.

Om det krävs för att ett statligt stöd som avses i första stycket ska vara förenligt med unionsrätten, får Finansinspektionen besluta att andra efterställda skulder än de relevanta kapitalinstrument, ska skrivas ned eller konverteras.

Nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument eller andra efterställda skulder får emellertid inte ske om statligt stöd behövs i förebyggande syfte och en sådan nedskrivning eller konvertering skulle hota den finansiella stabiliteten eller leda till oproportionerliga resultat.

6 § Utöver vad som framgår av 1–4 §§ ska Finansinspektionen när den är samordnande berörd myndighet, fatta beslut avseende ett

1.utländskt dotterföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 c i resolutionsdirektivet, varvid beslutet ska fattas gemensamt med den berörda myndigheten för dotterföretaget,

2.utländskt moderföretag i den situation som beskrivs i artikel 59.3 d i resolutionsdirektivet.

Beslutsprocessen för en gränsöverskridande koncern

7 § När Finansinspektionen överväger att fatta beslut avseende ett dotterföretag enligt 2, 3, 4 eller 5 § ska den skyndsamt underrätta:

1.den samordnande tillsynsmyndigheten och den samordnande berörda myndigheten, och

2.den behöriga myndighet som är ansvarig för det institut eller företag som har gett ut de relevanta kapitalinstrument som eventuellt ska skrivas ned

eller konverteras och den berörda myndigheten i samma land inom EES	1095

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1096

som den nämnda behöriga myndigheten samt den samordnande berörda myndigheten, innan den fattar ett beslut som avses i 3 §.

Av underrättelsen ska det framgå varför Finansinspektionen överväger att fatta beslutet.

8 § När Finansinspektionen har lämnat en underrättelse enligt 7 § ska den, efter samråd med de underrättade myndigheterna bedöma om det finns

1.någon alternativ åtgärd till att skriva ned eller konvertera de relevanta kapitalinstrumenten och om det i så fall är möjligt att tillämpa den, och

2.realistiska utsikter att den åtgärd som identifierats inom rimlig tid skulle förhindra att företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

Om Finansinspektionen mottar en underrättelse motsvarande den i 7 §, ska den medverka i ett sådant samråd som avses första stycket.

9 § Om Finansinspektionen bedömer att det inte finns några alternativa åtgärder som har utsikter att förhindra att företaget eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, får den fatta beslut enligt 2, 4 eller 5 §.

10 § Om Finansinspektionen anser att det bör fattas ett beslut enligt 3 § ska den omedelbart underrätta de berörda myndigheterna där dotterföretaget hör hemma eller den samordnande berörda myndigheten, beroende på vad som är relevant.

Finansinspektionen ska försöka komma överens med den andra berörda myndigheten om ett beslut enligt 3 §. Om myndigheterna inte kan enas får Finansinspektionen inte fattas något beslut enligt 3 §.

Det som sägs i andra stycket gäller även när Finansinspektionen har mottagit en underrättelse från en utländsk berörd myndighet. Om Finansinspektionen motsätter sig ett beslut enligt 3 § ska den ange skälen för sin inställning och underrätta berörda myndigheter.

Verkställande av nedskrivning och konvertering

Åtgärder mot innehavare av kärnprimärkapitalinstrument

11 § Innan Finansinspektionen skriver ned eller konverterar relevanta kapitalinstrument ska den besluta att minska kärnprimärkapitalet i proportion till förlusterna.

12 § Om företaget har ett positivt värde, får Finansinspektionen späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument.

13 § Finansinspektionen får i samband med beslut om minskning av kärnprimärkapitalet enligt 11 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.

1.Dra in befintliga kärnprimärkapitalinstrument.

2.Överföra befintliga kärnprimärkapitalinstrument till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

Nedskrivning och konvertering av relevanta kapitalinstrument

14 § Finansinspektionen ska när kärnprimärkapitalet har minskats i proportion till förlusterna, permanent skriva ned kapitalbeloppet för relevanta kapitalinstrument eller konvertera relevanta kapitalinstrument till kärnprimärkapitalinstrument i den utsträckning som krävs för att företaget eller koncernen inte längre ska bedömas fallera eller sannolikt komma att fallera.

Relevanta kapitalinstrument ska skrivas ned eller konverteras till kärnprimärkapitalinstrument i följande ordning

a.övriga primärkapitalinstrument,

b.supplementärkapitalinstrument.

15 § Vid konvertering av relevanta kapitalinstrument gäller följande.

1.De kärnprimärkapitalinstrumenten som konverteringen ska ske till ska vara utgivna av företaget i fråga eller av dess moderföretaget, beroende på vad Finansinspektionen beslutar. Finansinspektionen får dock besluta att instrumenten ska ges ut av moderföretaget, bara om det har godkänts av resolutionsmyndigheten för moderföretaget.

2.Kärnprimärkapitalinstrumentet ska ha getts ut innan företaget ger ut aktier eller andra äganderättsinstrument i syfte att erhålla kapital från staten eller ett offentligt organ.

3.Kärnprimärkapitalinstrumenten ska tilldelas och överföras utan dröjsmål efter beslutet att konvertera de relevanta kapitalinstrumenten.

4.Konverteringskursen för de relevanta kapitalinstrumentens konvertering till kärnprimärkapitalinstrument bestäms på samma sätt som

ienlighet med 22 kap. 20 och 21 §§.

16 § Ett beslut om nedskrivning eller konvertering är bindande för företaget, alla innehavare av kärnprimärkapitalinstrument och relevanta kapitalinstrument.

Den som berörs av nedskrivningen eller konverteringen förlorar dock inte sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av Finansinspektionen beslutad kapitalökning eller kapital- minskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

17 § När ett relevant kapitalinstrument som har getts ut av ett dotterföretag ska skrivas ned eller konverteras, får nedskrivningen eller konverteringen inte vara mer omfattande eller göras på sämre villkor än för de relevanta kapitalinstrument med samma rangordning som har skrivits ned eller konverterats på moderföretagsnivå.

Förberedande åtgärder

18 § Finansinspektionen får förelägga ett bolag som anges i 1 kap. 1 § första stycket att se till att styrelsen i företaget har det bemyndigande som krävs för att bolaget ska kunna ge ut ett tillräckligt antal kärnprimärkapitalinstrument.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1097

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1098

7 kap. Värdering

Värdering inför ett beslut om resolution

1 § Innan ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd fattas ska resolutionsmyndigheten säkerställa att en rättvis, väl avvägd och realistisk värdering av företagets tillgångar och skulder utförs.

2 § Tillgångarna och skulderna ska värderas utifrån försiktiga antaganden.

Värderingen ska säkerställa att eventuella förluster avseende tillgångarna i företaget till fullo redovisas vid den tidpunkt då resolutionsåtgärder vidtas.

3 § Värderingen ska ligga till grund för följande beslut:

1.Beslut om resolution.

2.Beslut om vilka resolutionsåtgärder som ska vidtas avseende företaget under resolution.

3.Åtgärder mot ägare. Beslut om minskningen av aktiekapital, omfattningen av indragning, överföring eller utspädning av aktier eller minskning av värdet på andelar.

4.Försäljningsverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra äganderättsinstrument som ska överföras samt för resolutionsmyndighetens bedömning av vad som utgör affärsmässiga villkor.

5.Broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget. Beslut om vilka tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller aktier eller andra ägande- rättsinstrument som ska överföras och beslut om värdet av en eventuell ersättning som ska betalas till företaget under resolution eller, allt efter omständigheterna, till ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument.

6.Skuldnedskrivningsverktyget. Beslut om omfattningen av nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument och kvalificerade skulder.

4 § Värderingen ska utföras av en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen.

5 § Till värderingen ska biläggas följande information såsom den framgår av företagets räkenskapsinformation.

1.En uppdaterad balansräkning och en rapport över den finansiella ställningen för företaget.

2.En analys och en uppskattning av tillgångarnas bokföringsmässiga värde.

3.En förteckning över de utestående skulder i och utanför balansräkningen som framgår av räkenskaperna för företaget, med angivande av respektive skulds prioritet enligt förmånsrättslagen (1970:979).

Till grund för beslut enligt 3 § 4 och 5 får vid behov den information som ska biläggas värderingen enligt första stycket andra punkten kompletteras med en analys och en uppskattning av värdet av

tillgångarna och skulderna i företaget med utgångspunkt i	Prop. 2015/16:5
marknadsvärdet.	Bilaga 2
6 § Värderingen ska innehålla en uppskattning av det ekonomiska utfallet
för ägare och borgenärer om företaget hade försatts i konkurs eller gått i
likvidation.
Resolutionsmyndigheten ska ange om uppskattning ska utgå från
konkurs eller likvidation.
7 § När de krav som framgår av 1–6 §§ har uppfyllts är värderingen att
anse som slutlig.
Preliminär värdering
8 § Om det på grund av brådska inte är möjligt att uppfylla kraven i 4 §,
5 § första stycket eller 6 § ska en preliminär värdering genomföras av
resolutionsmyndigheten.
En preliminär värdering som genomförs i enlighet med 9 § utgör
tillräcklig grund för att vidta resolutionsåtgärder.
9 § En preliminär värdering av företagets tillgångar och skulder ska så
långt möjligt uppfylla kraven enligt 4 §, 5 § första stycket och 6 §. En
preliminär värdering ska innehålla en buffert för eventuella ytterligare
förluster.
En värdering ska betraktas som preliminär till dess en oberoende person
har utfört en värdering som uppfyller 1–6 §§.
Komplettering av preliminär värdering
10 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt se till att den
preliminära värderingen kompletteras för att uppfylla 1–6 §§ och därmed
bli slutlig.

11 § Om den slutliga värderingen utvisar ett högre värde än den preliminära värderingen ska resolutionsmyndigheten

1.fatta beslut om att öka värdet av borgenärernas fordringar som har skrivits ned genom skuldnedskrivningsverktyget,

2.besluta att ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag ska göra ytterligare en betalning av ersättning med avseende på tillgångar, rättigheter och skulder till företaget under resolution, eller, allt efter omständigheterna, med avseende på aktier eller andra äganderättsinstrument till ägarna av dessa.

Värdering när resolutionsåtgärder vidtagits

12 § I syfte att bedöma om det ekonomiska utfallet för ägare, borgenärer och insättningsgarantisystemet skulle ha blivit bättre om ett företag i stället för resolution hade blivit föremål för konkurs eller gått i likvidation, ska resolutionsmyndigheten se till att en person med oberoende ställning i förhållande till myndigheter och till det företag som är föremål för värderingen, så snart som möjligt efter det att

resolutionsåtgärder har vidtagits gör en värdering som fastställer

1099

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1.vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer skulle ha fått om företaget hade försatts i konkurs eller gått i likvidation vid den tidpunkt då beslutet att försätta företaget i resolution fattades,

2.vilket ekonomiskt utfall ägare och borgenärer faktiskt har fått vid resolutionen av företaget, och

3.vilken skillnaden är mellan det ekonomiska utfallet enligt 1 och 2. Värderingen enligt första stycket ska bortse från eventuellt statligt stöd

till företaget under resolution.

Resolutionsmyndigheten ska i uppdraget till värderaren ange om jämförelsen med utfallet vid resolution ska avse konkurs eller likvidation.

AVDELNING III. RESOLUTION 8 kap. Övergripande om resolution

Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen)

1 § Ändamålen med resolution (resolutionsändamålen) är att

1.motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet genom att bland annat

a. säkerställa att kritiska verksamheter kan upprätthållas, och

b. förebygga spridning av negativa effekter i det finansiella systemet,

2.upprätthålla marknadsdisciplin,

3.skydda offentliga medel genom att minimera behovet av att förlita sig på statligt stöd,

4.skydda garanterade insättare och investerare som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd, och

5.skydda kundmedel och kundtillgångar.

Inledande av resolution

Finansinspektionen prövning av om ett företag fallerar

2 § Finansinspektionen ska på eget initiativ eller på begäran av regeringen, resolutionsmyndigheten eller Riksbanken pröva om ett institut eller ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket 2 fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om det finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar. Inför den prövningen ska Finansinspektionen samråda med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken.

Resolutionsmyndighetens prövning

3 § Resolutionsmyndigheten ska pröva om ett företag ska försättas i resolution när den får en underrättelse från Finansinspektionen om att inspektionen har fastställt att företaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera och om att det inte finns andra åtgärder än resolution som inom rimlig tid skulle förhindra att företaget fallerar.

Detta gäller dock inte i de fall som anges i 9 kap. 10 och 11 §§.

4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att försätta ett företag i

1100	resolution om förutsättningarna för resolution är uppfyllda. Vilka

förutsättningarna är framgår av 9 kap. För ett beslut om resolution	Prop. 2015/16:5
beträffande ett företag som ingår i en gränsöverskridande koncern gäller	Bilaga 2
dessutom processen i 10 kap.
5 § Ett beslut om resolution och om vilka resolutionsåtgärder som ska
vidtas ska föregås av en värdering enligt 7 kap.
Rättsverkningar av ett beslut om resolution
6 § Genom ett beslut om resolution utlöses vissa rättsverkningar som
framgår av 11 och 12 kap.
Resolutionsåtgärder
7 § När ett företag har försatts i resolution ska resolutionsmyndigheten
besluta om en eller flera resolutionsåtgärder eller ge in en ansökan om
konkurs eller likvidation.
8 § När resolutionsmyndigheten vidtar resolutionsåtgärder gäller 24 kap.
om skydd för motparter.
Avslutningen av en resolution
9 § I 25 kap. finns bestämmelser om hur en resolution avslutas och vissa
sammanhängande bestämmelser.
Beslut om resolutionsåtgärder i ett annat land
10 § För att säkerställa att resolution av en gränsöverskridande koncern
kan genomföras effektivt finns det särskilda bestämmelser om verkan av
beslut som har fattats i en annan stat inom EES och om erkännande av
förfaranden i tredjeland. Dessa bestämmelser finns 26 och 27 kap.

Finansiering av resolution

11 § För att finansiera resolutionsåtgärderna ska det finnas en resolutionsreserv som beskrivs i 28 kap.

9 kap. Beslut om resolution

Institut

1 § Resolutionsmyndigheten ska besluta att försätta ett institut i resolution om samtliga följande förutsättningar är uppfyllda.

1.Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att institutet fallerar eller att det är sannolikt att institutet kommer att fallera.

2.Finansinspektionen har, efter samråd med Regeringskansliet, resolutionsmyndigheten och Riksbanken, fastställt att det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra att institutet fallerar.

1101

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1102

3. Resolutionsmyndigheten har, efter samråd med Regeringskansliet, Finansinspektionen och Riksbanken, fastställt att resolution är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.

Resolutionsmyndigheten behöver inte försätta institutet i resolution, om det vidtas resolutionsåtgärder mot institutets moderföretag och det inte är nödvändigt att vidta separata åtgärder mot institutet för att uppnå resolutionsändamålen.

Fallera eller sannolikt fallera

2 § Ett institut ska anses fallera enligt 1 § första stycket 1 om en eller flera av följande situationer föreligger.

1.Institutet överträder sina skyldigheter på ett sätt som medför att institutets tillstånd ska återkallas.

2.Värdet på institutet tillgångar understiger värdet på dess skulder.

3.Institutet kan inte betala sina skulder i takt med att de förfaller till betalning.

4.Institutet behöver statligt stöd utom i de fall som anges i 3 §. Ett institut ska anses sannolikt fallera enligt 1 § första stycket 1 om det på objektiva grunder kan fastställas att institutet i en nära framtid kommer att befinna sig i en situation som avses i första stycket 1–3.

3 § Institut som behöver statligt stöd ska inte anses fallera om stödet ges till ett solitt institut för att undvika eller avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i ett land inom EES och för att den finansiella stabiliteten ska kunna bevaras, och

1. stödet antar någon av följande former:

a.en statlig garanti för att garantera likviditetsfaciliteter som tillhandahålls av centralbanker på deras villkor,

b.en statlig garanti för nya skuldförbindelser,

c.ett tillskott till kapitalbasen eller förvärv av kapitalinstrument till priser och på villkor som inte ger företaget någon fördel, när varken omständigheterna som avses i 2 § 1, 2 eller 3 eller förutsättningarna för nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument föreligger när det stödet beviljas,

2. stödet har godkänts slutligt enligt unionens regler om statligt stöd, 3. åtgärderna är tidsbegränsade skyddsåtgärder som är proportionerliga

för att motverka konsekvenserna av den allvarliga störningen, och används inte för att kompensera för förluster som institut har ådragit sig eller inom den närmaste framtiden sannolikt kommer att ådra sig, och

4. i fråga om kapitaltillskott är stödet begränsat till tillskott som krävs för att åtgärda kapitalunderskott som fastställts i stresstest på nationell nivå, unionsnivå eller inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, tillgångsöversyner eller motsvarande genomgångar som Europeiska centralbanken, Europeiska bankmyndigheten eller nationella myndigheter genomfört och som i förekommande fall bekräftats av den behöriga myndigheten.

Det allmännas intresse

4 § Resolution ska anses nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse om det är nödvändigt för att uppnå ett eller flera av

resolutionsändamålen, är proportionerligt i förhållande till dessa och en	Prop. 2015/16:5
avveckling av företaget genom konkurs eller likvidation inte skulle	Bilaga 2
uppnå ändamålen i samma omfattning.
Finansiellt institut
5 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt institut ska
försättas i resolution, om

1.det moderinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen uppfyller förutsättningar för resolution, och

2.det finansiella institutet uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.

I fråga om ett utländskt moderinstitut ska den utländska myndighet som ansvarar för moderinstitutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.

Holdingföretag

6 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution, om

1.ett institut eller ett utländskt institut som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution, och

2.holdingföretaget uppfyller de förutsättningar för resolution som anges i 1 §.

I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.

7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet ska försättas i resolution trots att holdingföretaget inte uppfyller förutsättningarna för resolution, om

1.ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES som är dotterföretag till holdingföretaget uppfyller förutsättningar för resolution,

2.institutets eller det utländska institutets fallissemang kan leda till att ett annat institut eller utländskt institut hemmahörande inom EES fallerar eller att koncernen fallerar, och

3.det är nödvändigt att vidta resolutionsåtgärder mot holdingföretaget för rekonstruktion eller avveckling av ett institut eller ett utländskt institut hemmahörande inom EES eller av hela koncernen.

I fråga om ett utländskt institut ska den utländska myndighet som ansvarar för institutet ha konstaterat att förutsättningar för resolution är uppfyllda beträffande det.

8 § Resolutionsmyndigheten får inte med stöd av 6 eller 7 § besluta om resolution mot ett holdingföretag med blandad verksamhet för att hantera koncernens problem, om det fallerande institutet eller utländska institutet innehas direkt eller indirekt av ett finansiellt holdingföretag. I så fall ska

resolutionsåtgärder i stället vidtas mot det finansiella holdingföretaget.

1103

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1104

9 § Vid den bedömning som enligt 6 § första stycket 1 eller 7 § första stycket 1 ska göras av om ett institut uppfyller förutsättningarna för resolution, får resolutionsmyndigheten, bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.

Om holdingföretaget är hemmahörande i ett annat land inom EES, gäller första stycket om resolutionsmyndigheten kommer överens om det med resolutionsmyndigheten för holdingföretaget.

Om resolutionsmyndigheten ansvarar för holdingföretaget, får resolutionsmyndigheten komma överens med den utländska resolutions- myndighet i ett land inom EES som ansvarar för ett utländskt institut om att det ska bortse från koncerninterna kapitalöverföringar eller förlustdelningsarrangemang.

Om resolution i samband med ett resolutionsförfarande i tredjeland

Moderföretag

10 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett finansiellt holding- företag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är moderföretag till ett tredjelandsinstitut ska försättas i resolution, om

1.en myndighet i detta tredjeland har beslutat att tredjelandsinstitutet uppfyller förutsättningarna för resolution, och

2.det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse.

EES-filialer

11 § Om en EES-filial inte omfattas av ett resolutionsförfarande i tredjeland eller om resolutionsmyndigheten inte har erkänt resolutionsförfarandet enligt 27 kap. 2–4 §§, får den besluta om hantera filialen genom resolution, om det är nödvändigt med hänsyn till det allmännas intresse och någon av följande förutsättningar är uppfyllda:

1.Filialen uppfyller inte längre eller kommer sannolikt inte längre att uppfylla villkoren för filialtillståndet och det inte finns alternativa åtgärder som inom rimlig tid skulle förhindra det eller att den fallerar.

2.Resolutionsmyndigheten bedömer att

a.tredjelandsinstitutet kan inte, vill inte eller kommer sannolikt inte att kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer inom EES, eller förpliktelser som filialen ingått eller bokfört här när de förfaller till betalning, och

b.resolutionsmyndigheten är försäkrad om att det inte har inletts, eller kommer att inledas något resolutionsförfarande eller något annat insolvensförfarande mot institutet inom rimlig tid.

3. En myndighet i tredjeland har inlett ett resolutionsförfarande mot ett tredjelandsinstitut eller har underrättat resolutionsmyndigheten om att det avser att inleda ett sådant förfarande.

Offentliggörande

12 § Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra ett beslut om resolution så snart som möjligt.

10 kap. Processen för beslut om resolution som rör gränsöverskridande koncerner

Om resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag

1 § När resolutionsmyndigheten har fastställt att ett dotterföretag i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap. ska den omgående, och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande resolutionsmyndigheten, den samordnande tillsynsmyndigheten och de övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen om,

1.fastställandet att dotterföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och

2.vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.

2 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten underrättar resolutionsmyndigheten om att den inte avser att lägga fram någon koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten fatta beslut om resolution och besluta att vidta de åtgärder som angetts i underrättelsen enligt 1 § 2. Detsamma gäller om det har gått 24 timmar från det att den samordnande resolutionsmyndigheten mottagit underrättelsen eller den längre tid som resolutionsmyndigheten har godkänt, och den samordnande resolutionsmyndigheten inte har lagt fram en koncernresolutionsordning.

3 § Om den samordnande resolutionsmyndigheten inom tidsfristen i 2 §, föreslår en koncernresolutionsordning, ska resolutionsmyndigheten inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är försöka komma överens med den samordnande resolutionsmyndigheten och andra berörda resolutionsmyndigheter om att genomföra koncernresolutionsordningen.

4 § Om någon överenskommelse inte träffas får resolutionsmyndigheten besluta att försätta företaget i resolution och vidta resolutionsåtgärder.

Ett sådant beslut får fattas om resolutionsmyndigheten har invändningar mot koncernresolutionsordningen eller om den anser att den behöver vidta andra resolutionsåtgärder än de som föreslås i den. Inför beslutet ska resolutionsmyndigheten beakta innehållet i den koncernresolutionsplan som upprättats enligt 3 kap. Den ska också beakta åtgärdernas potentiella effekter på det finansiella systemets stabilitet i de berörda staterna inom EES och på andra delar av koncernen.

Resolutionsmyndigheten ska underrätta den samordnande resolutions- myndigheten och de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om sitt beslut, vilka åtgärder den avser att vidta och skälen för sitt beslut.

5 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter en överens- kommelse som avses i 3 §, gäller i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1105

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1106

Resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet

6 § Om resolutionsmyndigheten i egenskap av samordnande resolutions- myndighet får en sådan underrättelse som avses i artikel 91.1 i resolutionsdirektivet från en resolutionsmyndighet i ett land inom EES gäller 7–10 §§.

7 § Resolutionsmyndigheten ska, inom 24 timmar efter mottagandet av en underrättelse enligt 6 §, eller den längre tid som godkänns av den underrättande myndigheten, bedöma de sannolika effekterna av de resolutionsåtgärder eller andra åtgärder som anges i underrättelsen för andra koncernföretag hemmahörande inom EES. Om resolutions- myndigheten då bedömer att de åtgärder som den underrättande myndigheten avser att vidta sannolikt leder till att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 i resolutionsdirektivet uppfylls även för ett annat koncernföretag i ett annat land inom EES än den från vilken underrättelsen kom, ska den inom samma tid föreslå en koncernresolutionsordning.

Resolutionsmyndigheten ska göra bedömningen enligt första stycket efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet för koncernen.

8 § Resolutionsmyndigheten ska, inom den tid som är rimlig med hänsyn tagen till hur brådskande situationen är, försöka komma överens med de övriga berörda resolutionsmyndigheterna om koncernresolutionsordningen. När en sådan överenskommelse ingås, ska resolutionsmyndigheten fatta ett beslut enligt överenskommelsen.

9 § Om det inte är möjligt att ingå en överenskommelse, får resolutions- myndigheten, om förutsättningarna i 9 kap. är uppfyllda, besluta om att försätta ett företag i resolution och att vidta resolutionsåtgärder. I ett sådant fall behöver resolutionsmyndigheten inte lämna en underrättelse enligt 12 §.

10 § Ett beslut som en utländsk myndighet fattar efter den process som beskrivs i 6–9 §§ gäller i Sverige och är bindande för resolutions- myndigheten.

Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men är inte underrättande myndighet

11 § Om resolutionsmyndigheten i andra fall än de som anges i 1 och 6 §§ ansvarar för ett företag som omfattas av en koncern- resolutionsordning, gäller 3–5 §§.

Moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution

Resolutionsmyndigheten ansvarar för moderföretaget

12 § Om resolutionsmyndigheten fastställer att ett moderföretag inom EES i en gränsöverskridande koncern uppfyller förutsättningarna för resolution enligt 9 kap., ska den omgående och innan den får fatta beslut om resolution, underrätta den samordnande tillsynsmyndigheten och de

övriga medlemmarna i resolutionskollegiet för den berörda koncernen	Prop. 2015/16:5
om	Bilaga 2

1.fastställandet att moderföretaget uppfyller förutsättningarna för resolution, och

2.vilka resolutionsåtgärder eller andra insolvensåtgärder som resolutionsmyndigheten anser är lämpliga att vidta mot företaget.

Resolutionsmyndigheten får lägga fram en koncernresolutionsordning om

1.de resolutionsåtgärder eller de andra åtgärder som resolutions- myndigheten anser lämpliga för moderföretaget sannolikt leder till att villkoren i artikel 32 eller 33 uppfylls för något annat företag i koncernen,

2.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på moderföretagsnivå inte är tillräckliga för att stabilisera situationen eller kommer sannolikt inte att leda till ett optimalt resultat,

3.en utländsk resolutionsmyndighet anser att förutsättningarna för resolution enligt artikel 32 eller 33 är uppfyllda för de dotterföretag de ansvarar för, eller

4.resolutionsåtgärder eller andra åtgärder på koncernnivå kommer att omfatta dotterföretag på ett sätt som gör att en koncernresolutionsordning är lämplig.

13 § Om resolutionsmyndigheten inte föreslår en koncern- resolutionsordning får myndigheten efter samråd med medlemmarna i resolutionskollegiet, fatta beslut om resolution och resolutionsåtgärder.

Resolutionsmyndigheten ska när den fattar sitt beslut

1.beakta och följa den koncernresolutionsplan som beslutats, om den inte med beaktande av omständigheterna i fallet anser att resolutionsändamålen skulle uppnås effektivare med hjälp av andra åtgärder än de som anges i planen, och

2.beakta den finansiella stabiliteten i de länder inom EES som berörs.

14 § Om resolutionsmyndigheten föreslår en koncernresolutionsordning gäller 8 och 9 §§.

Om myndigheterna inte kan komma överens, gäller en utländsk myndighets beslut i Sverige och är bindande för resolutionsmyndigheten.

Resolutionsmyndigheten ansvarar för ett dotterföretag men inte det som fallerar

15 § Om en utländsk resolutionsmyndighet har lagt fram en koncernresolutionsordning för ett moderföretag till ett dotterföretag som resolutionsmyndigheten ansvarar, gäller 3–5 §§.

11 kap. Följder av ett beslut om resolution för ägare och ledning

Resolutionsmyndigheten tar kontroll

1 § När resolutionsmyndigheten har beslutat att ett företag ska försättas i resolution, får

1107

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1108

1.ägarna inte längre företräda aktierna eller andelarna vid stämman,

eller

2.huvudmännen i en sparbank inte längre besluta i ärenden vid sparbankstämman.

Ägarnas och huvudmännens rätt enligt första stycket övertas av resolutionsmyndigheten.

2 § Resolutionsmyndigheten övertar styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter, om inte myndigheten beslutar något annat.

Ledningen i ett företag i resolution

3 § Resolutionsmyndigheten ska utse en ny styrelse och verkställande direktör för ett företag under resolution. Detta gäller dock inte om det är nödvändigt för myndighetens arbete med att uppnå resolutionsändamålen att en eller flera personer fortsätter att ingå i ledningen.

12 kap. Hinder mot exekutiva åtgärder och vissa rättshandlingar kopplade till resolution

Hinder mot exekutiva åtgärder

1 § Av 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) framgår att bara resolutions- myndigheten får ansöka om att ett företag under resolution ska försättas i konkurs.

2 § När ett företag har försatts i resolution får utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken inte äga rum mot företaget. Handräckning enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. får inte ske.

Under resolution får det inte heller meddelas beslut om kvarstad eller betalningssäkring.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för förpliktelser som uppkommit efter det att företaget försatts i resolution.

Begäran om vilandeförklaring av rättsprocesser

3 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten begära att en domstol, eller motsvarande organ, vilandeförklarar rättsprocesser som företaget under resolution är delaktigt i. Domstolen, eller det motsvarande organet, ska vilandeförklara rättsprocessen om det krävs för att uppnå resolutionsändamålen.

Hinder mot att utöva vissa rättshandlingar

4 § En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får på grund av ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd, eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut, inte

1.säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2.ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3.ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,

4. kvitta en fordran som företaget har på motparten, eller en	Prop. 2015/16:5
förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, mot en fordran	Bilaga 2
som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som motparten ska
fullgöra mot företaget,

5.omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse,

6.tillämpa en slutavräkningsklausul, eller

7.ta emot, förfoga över eller ta i anspråk en säkerhet i tillgångar som tillhör företaget.

En motpart till ett företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket får inte i förhållande till det företaget göra gällande att ett sådant beslut eller en sådan händelse som anges i första stycket är ett kollektivt obeståndsförfarande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden enligt parternas avtal.

Det som sägs i första och andra styckena gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.

5 § Ett avtalsvillkor i strid med det som sägs i 4 § är ogiltigt.

6 § Om företaget inte fullgör en avtalsförpliktelse till följd av ett beslut av resolutionsmyndigheten enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § anses företaget ändå fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser på det sätt som anges i 4 § tredje stycket.

7 § Ett förbud enligt 4 § gäller även för en motpart till

1.ett dotterföretag till ett sådant företag som anges i 1 kap. 1 § första stycket, om ett företag inom koncernen svarar för fullgörelse av dotter- företagets förpliktelser, eller

2.ett annat företag inom koncernen, om motpartens rätt grundar sig på ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd som riktar sig mot något annat företag inom koncernen eller en händelse som har direkt koppling till ett sådant beslut.

8 § Om resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland i enlighet med 27 kap. 2 § ska ett sådant förfarande betraktas som ett beslut om resolution eller en resolutionsåtgärd vid tillämpning av bestämmelserna 4–7 §§.

9 § Bestämmelserna i 4–8 §§ ska anses vara internationellt tvingande regler i den mening som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.

13 kap. Om resolutionsåtgärder

1 § När ett företag har försatts i resolution får resolutionsmyndigheten
besluta om en eller flera av följande resolutionsåtgärder:
1. Vidta någon av de åtgärder som anges i 11 kap 3 §, 14 kap. 1, 2, 7,
8, 11 och 12 §, 15 kap. 2–5 §§, 17 kap. 1, 3 och 4 §§, 18 kap. 7 och 9 §§,	1109
	1109

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1110

19 kap. 8 och 10 §§, 20 kap. 8 och 10 §§, 21 kap. 1 och 4 §§, 22 kap. 17 och 19 §§ samt 29 kap. 2 §.

2.Tillämpa av något av följande resolutionsverktyg: a. försäljningsverktyget, enligt 18 kap.,

b. broinstitutsverktyget, enligt 19 kap.,

c. avskiljandeverktyget, enligt 20 kap., och d. skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap.

3.Tillsätta en särskild förvaltare enligt 16 kap. 1 §.

Dessutom får regeringen besluta att använda något av de statliga stabiliseringsverktygen enligt 23 kap.

2 § Resolutionsmyndigheten ska vidta de resolutionsåtgärder som enligt dess uppfattning bäst uppfyller de resolutionsändamål som är relevanta i det enskilda fallet. Den också sträva efter att minimera resolutionskostnaderna och undvika onödig värdeförstörelse.

Om det finns flera ändamål ska myndigheten, om inte annat framgår av denna lag, göra en avvägning mellan dem med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

3 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder är giltiga oavsett vad som anges i någon annan lag eller i ett företags bolagsordning eller stadgar eller i ett avtal.

Resolutionsmyndigheten behöver inte innan åtgärden vidtas, inhämta en annan myndighets eller persons samtycke till resolutionsåtgärden eller underrätta en myndighet eller annan person om beslutet.

Detta gäller inte om något annat framgår av denna lag eller föreskrifter som har beslutats med stöd av lagen.

Offentliggörande av beslut om resolutionsåtgärder

4 § Resolutionsmyndigheten ska så snart som möjligt offentliggöra ett beslut om att vidta resolutionsåtgärder.

Om resolutionsmyndigheten fattar beslut enligt 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska resolutionsmyndigheten även offentliggöra villkoren för åtgärden och under vilken tid som åtgärden gäller.

Resolutionsåtgärder beträffande ett företag i en koncern

5 § Om ett företag ingår i en koncern, ska resolutionsmyndigheten utforma de resolutionsåtgärder som vidtas så att de,

1.minimerar påverkan på andra koncernföretag och på koncernen som helhet, och

2.minimerar de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten inom EES i sin helhet och i enskilda länderna inom EES, särskilt i de länder där koncernen är verksam.

Anställda och deras representanter

6 § Resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder påverkar inte de anställdas rätt till arbetstagarrepresentanter i styrelsen.

7 § När resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd bör den informera och samråda med representanter för de anställda.

Säkerställda obligationer

8 § I ett företag under resolution som har gett ut säkerställda obligationer ska tillgångar i säkerhetsmassan, derivatavtal och obligationer hållas åtskilda från övriga tillgångar och skulder. Resolutionsmyndigheten ska också se till att tillgångarna tillförs tillräcklig finansiering.

Det ekonomiska utfallet
9 § När	försäljningsverktyget,	broinstitutsverktyget	eller

avskiljandeverktyget används för att överföra vissa tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett företag under resolution, ska resolutions- myndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar inte överförts inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

10 § När skuldnedskrivningsverktyget används ska resolutions- myndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för ägare och borgenärer vars fordringar har skrivits ned eller konverterats till aktier eller andra äganderättsinstrument inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

11 § När medel från insättningsgarantisystemet tillförs enligt 7 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, ska resolutionsmyndigheten säkerställa att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantisystemet inte blir sämre än om företaget i stället hade avvecklats genom konkurs eller likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades.

Om egendom i tredjeland

12 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att vidta en resolutionsåtgärd som avser tillgångar som finns i tredjeland eller aktier eller andra äganderättsinstrument, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av lagen i tredjeland, ska resolutionsmyndigheten

1.när det behövs förvalta aktierna, de andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna eller rättigheterna eller uppfylla skyldigheterna för mottagarens räkning, till dess beslutet får verkan, eller

2.besluta att en överföring, nedskrivning, konvertering eller annan åtgärd inte längre ska gälla, om det när beslutet har fattats visar sig vara högst osannolikt att åtgärden kommer att få avsedd verkan.

Om en åtgärd är ogiltig enligt ett beslut enligt första stycket 2 ska situationen återställas till den som förelåg före beslutet. Mottagaren är skyldig att lämna tillbaka de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som beslutet avser. Den ersättning som har betalats för det överförda ska betalas tillbaka.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1111

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1112

14 kap. Beslut om ändring av vissa avtalsvillkor och om förbud mot att fullgöra förpliktelser, ta i anspråk säkerheter och att utöva vissa rättshandlingar

Ändring av löptider och räntevillkor

1 § Resolutionsmyndigheten får beträffande kvalificerade skulder och relevanta kapitalinstrument som uppkommit innan ett företag försatts i resolution besluta att

1.ändra eller anpassa löptiden för skulden,

2.ändra den ränta som ska betalas för skulden, eller

3.ändra dagen då räntan förfaller till betalning. Detta gäller inte för en skuld som är säkerställd.

Förbud mot att fullgöra vissa förpliktelser

2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett företag under resolution inte ska fullgöra en betalnings- eller en leveransförpliktelse som följer av ett avtal som har ingåtts av företaget. I så fall behöver inte heller motparten fullgöra sin betalnings- eller leveransförpliktelse enligt avtalet.

3 § Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

4 § Om en betalnings- eller leveransförpliktelse skulle ha fullgjorts under den tid som anges i 3 § ska förpliktelsen fullgöras omedelbart efter utgången av den tidsperioden.

5 § Ett beslut enligt 2 § får inte avse

1.kvalificerade insättningar,

2.överföringsuppdrag avseende betalningar eller leveranser av finansiella instrument som har lagts in i ett anmält avvecklingssystem,

3.betalnings- eller leveransförpliktelser som ska fullgöras mot centrala motparter och centralbanker, eller

4.finansiella instrument och medel som omfattas av lagen (1999:158) om investerarskydd.

6 § Om ett företag under resolution fullgör en betalnings- eller leveransförpliktelse i strid med ett beslut enligt 2 § ska betalningen eller leveransen gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att ta i anspråk säkerheter

7 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en borgenär till ett företag under resolution inte får ta i anspråk en säkerhet som har ställts ut i tillgångar som tillhör företaget.

Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

8 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat att försätta något annat företag inom koncernen i resolution eller att vidta en sådan åtgärd som anges i 13 kap. 1 § första stycket 1 eller 2, eller andra stycket mot ett sådant företag, ska ett särskilt beslut om förbud mot att ta i anspråk säkerheter fattas med avseende på det företaget. Det sakliga innehållet i det beslutet ska motsvara det sakliga innehållet i det beslut som avses i 7 §.

9 § Ett beslut enligt 7 eller 8 § får inte avse

1.säkerheter som har ställts ut i samband med deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller

2.säkerheter som innehas av centralbanker eller centrala motparter. Första stycket gäller endast om den säkerhet som har ställts ut är en

marginalsäkerhet eller en annan panträtt.

10 § Om en borgenär tar i anspråk en säkerhet i strid med ett beslut enligt 7 eller 8 § ska rättshandlingen gälla, om det inte visas att borgenären kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav borgenären skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.

Förbud mot att utöva vissa rättshandlingar

11 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett företag under resolution inte får

1.säga upp eller häva ett avtal med företaget,

2.ändra villkoren i ett avtal med företaget,

3.ställa in fullgörelsen och hålla inne sin prestation mot företaget,

5.omvandla en fordran som motparten har på företaget, eller en förpliktelse som företaget ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

6.tillämpa en slutavräkningsklausul.

Det som sägs i första stycket gäller endast om företaget fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.

Förbudet får gälla från och med offentliggörandet enligt 13 kap. 4 § och till och med midnatt den bankdag som följer närmast efter dagen för offentliggörandet.

12 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en motpart till ett dotterföretag till ett företag under resolution inte får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket beträffande ett avtal med dotterföretaget, om

1.företaget under resolution svarar för fullgörelse av dotterföretagets förpliktelser, och

2.grunden för att vidta åtgärden är obestånd hos företaget under resolution eller dess finansiella ställning i övrigt.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1113

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1114

Det som sägs i 11 § andra och tredje styckena ska tillämpas på motsvarande sätt vid ett beslut enligt första stycket.

13 § Om resolutionsmyndigheten har beslutat om en överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, får myndigheten fatta ett beslut enligt 12 § endast om

1.samtliga dotterföretagets tillgångar, rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till mottagaren, eller

2.resolutionsmyndigheten ser till att avtalsförpliktelserna säkerställs på annat sätt.

14 § Ett beslut enligt 11 eller 12 § får inte avse avtal som

1.är hänförliga till deltagande i ett anmält avvecklingssystem, eller

2.företaget under resolution har ingått med centralbanker eller centrala motparter.

15 § En motpart till ett sådant företag som anges i 11 eller 12 § får vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket före utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket, om resolutionsmyndigheten underrättar motparten om

1.att de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet inte ska överföras till en mottagare, eller

2.att de skulder som omfattas av avtalet inte ska skrivas ned eller konverteras genom användning av skuldnedskrivningsverktyget.

16 § Om de rättigheter och förpliktelser som omfattas av avtalet har överförts till en mottagare får motparten efter utgången av den tidsperiod som anges i 11 § tredje stycket endast vidta en sådan åtgärd som anges i 11 § första stycket om mottagaren inte fullgör väsentliga avtalsförpliktelser.

17 § Om en motpart till ett företag under resolution vidtar en åtgärd i strid med ett beslut enligt 11 eller 12 § ska åtgärden gälla, om det inte visas att motparten kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav motparten skälig anledning att anta att resolutionsmyndigheten hade fattat ett sådant beslut.

Övrigt

18 § När resolutionsmyndigheten utövar sin beslutanderätt enligt 2, 7, 8, 11 eller 12 § ska den ta hänsyn till hur de finansiella marknadernas funktionssätt kan påverkas av beslutet.

15 kap. Kompletterande åtgärder

Allmänna bestämmelser

1 § När resolutionsmyndigheten beslutar om resolution eller vidtar en resolutionsåtgärd får den besluta om sådana åtgärder som anges i 2–4 §.

Upphäva rätt att förvärva aktier

2 § Resolutionsmyndigheten får besluta att en innehavare av aktier i ett företag under resolution eller av andra äganderättsinstrument som har getts ut av ett sådant företag, inte får förvärva ytterligare sådana aktier eller äganderättsinstrument.

Avbryta handel

3 § Resolutionsmyndigheten får begära att

1.en börs ska avslå en begäran om upptagande till handel på en reglerad marknad av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 15 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

2.ett värdepappersinstitut med tillstånd enligt 2 kap. 1 § 8 lagen om värdepappersmarknaden ska avslå en begäran om upptagande till handel på en handelsplattform av ett finansiellt instrument som har getts ut av ett företag under resolution, eller besluta att ett sådant finansiellt instrument inte längre ska vara upptaget till handel enligt 11 kap. 11 a § lagen om värdepappersmarknaden,

3.Finansinspektionen ska besluta om handelsstopp enligt 22 kap. 2 a § lagen om värdepappersmarknaden.

Resolutionsmyndigheten får även begära att en behörig myndighet i ett annat land inom EES fattar motsvarande beslut.

Säga upp avtal

4 § Resolutionsmyndigheten får besluta att ett avtal som ett företag under resolution är part i ska sägas upp med omedelbar verkan eller att villkoren i avtalet ska ändras.

Särskilt om avslutande av derivatavtal

5 § Resolutionsmyndigheten får för ändamålet i 22 kap. 18 § besluta att ett derivatavtal eller ett finansiellt avtal ska avslutas. Därefter ska resolutionsmyndigheten fastställa skuldens storlek.

Om det finns ett nettningsavtal mellan företaget under resolution och motparten, ska resolutionsmyndigheten tillämpa det för att fastställa skuldens nettobelopp.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

16 kap. Särskild förvaltare

1 § Resolutionsmyndigheten får besluta att utse en särskild förvaltare
som får utöva stämmans och styrelsens befogenheter i ett företag under
resolution.
En särskild förvaltare ska följa de instruktioner som resolutions-
myndigheten utfärdar för denne.
Det åligger förvaltaren att inom sitt uppdrag vidta alla de åtgärder som
främjar de relevanta resolutionsändamålen samt att genomföra resolu-
tionsåtgärder i enlighet med resolutionsmyndighetens beslut.
Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra tillsättningen av en särskild
förvaltare.	1115

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1116

2 § En särskild förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.

Den som står i ett sådant förhållande till någon ägare, borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för att han eller hon opartiskt ska utföra sitt uppdrag får inte vara förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för honom eller henne kan rubbas.

Förvaltaren ska omedelbart underrätta resolutionsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Om den särskilda förvaltaren begär att få avgå och visar skäl till det, ska resolutionsmyndigheten entlediga honom eller henne.

3 § Den särskilda förvaltaren ska upprätta, och till resolutions- myndigheten inlämna, en skriftlig berättelse i samband med att förvaltarskapet inleds och avslutas. Resolutionsmyndigheten får vidare ange när förvaltaren ska inlämna sådana skriftliga berättelser under pågående uppdrag.

4 § En särskild förvaltare får utses för en period av högst ett år. Därefter ska resolutionsmyndigheten pröva om det finns skäl att förlänga uppdraget.

Resolutionsmyndigheten får, med omedelbar verkan skilja den särskilda förvaltaren från sitt uppdrag.

5 § En särskild förvaltare, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar företaget, dess ägare eller borgenärer ska ersätta skadan.

17 kap. Åtgärder mot ägare

1 § Om ett företag under resolution är ett aktiebolag ska resolutions- myndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran helt eller delvis konverterad, besluta att bolagets aktiekapital ska minskas i proportion till bolagets förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.

2 § Om företaget under resolution har ett positivt värde, får resolutions- myndigheten späda ut äganderätten för existerande aktieägare genom att konvertera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument.

3 § Resolutionsmyndigheten får i samband med beslut om att minska aktiekapitalet enligt 1 § besluta att vidta någon eller några av följande åtgärder.

1.Dra in befintliga aktier.

2.Överföra befintliga aktier till en borgenär som har fått sin fordran helt eller delvis nedskriven.

4 § Om ett företag under resolution är en medlemsbank eller en ekonomisk förening ska resolutionsmyndigheten, innan eller i samband med att den vidtar en resolutionsåtgärd som kan leda till att någon

borgenär drabbas av förluster eller får sin fordran		helt	eller delvis		Prop. 2015/16:5
konverterad, besluta att minska andelarnas	värde	i proportion		till	Bilaga 2
föreningens förluster enligt värderingen i 7 kap. 1 §.
5 § De beslut som resolutionsmyndigheten	fattar	enligt	1–4 §§	är

bindande för företaget under resolution och för berörda ägare.

En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalminskning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

18 kap. Försäljningsverktyget

Definition av försäljningsverktyget

1 § Med försäljningsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till en förvärvare som inte är ett broinstitut eller ett tillgångs- förvaltningsbolag.

Generellt om överföring

2 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget för att överföra

1.tillgångar, rättigheter eller förpliktelser, från ett företag under resolution, eller

2.äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution, från innehavaren av ett sådant instrument.

Återföring

3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring, med förvärvarens samtycke, föra tillbaka

1.tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller

2.äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.

En återföring enligt första stycket får ske om

1.möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller

2.överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.

4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.

1117

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1118

Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs

6 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.

7 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot förvärvaren om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.

Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Förvärvarens rättsliga ställning efter en överföring

8 § Vid en överföring övertas de rättigheter och förpliktelser som omfattas av försäljningen av förvärvaren. Förvärvaren ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.

Samarbetsskyldighet

9 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och förvärvaren att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor, försäljningsprocess och ersättning

10 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.

11 § När försäljningsverktyget används ska resolutionsmyndigheten till försäljning på marknaden bjuda ut äganderättsinstrument som getts ut av företaget under resolution eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser.

Ett erbjudande om försäljning enligt första stycket ska

1.vara öppet för insyn,

2.ge en rättvisande bild av företaget under resolution och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget,

3.inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna potentiella köpare,

4.inte ge upphov till intressekonflikter,

5.beakta behovet av att uppnå en snabb resolution, och

6.sträva efter att maximera försäljningspriset.

12 § Resolutionsmyndigheten får använda försäljningsverktyget utan att iaktta kravet i 11 § första stycket om ett sådant erbjudande förhindrar eller försvårar uppnåendet av resolutionsändamålen.

Det som anges i första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt beträffande de enskilda krav som anges i 11 § andra stycket.

13 § Den ersättning som ska betalas av en förvärvare vid en överföring	Prop. 2015/16:5
ska tillfalla	Bilaga 2

1.företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och

2.den ursprungliga innehavaren av äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.

Från den ersättning som avses i första stycket får resolutions- myndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som har uppstått i samband med användning av försäljningsverktyget.

Prövning av ägares lämplighet

14 § Om försäljningsverktyget används för att överföra aktier i sådan omfattning att förvärvet kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Särskilt om tillståndsprövning

15 § Om en överföring kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

19 kap. Broinstitutsverktyget

Definition och tillämpningsområde

1 § Med broinstitutsverktyget avses en sådan överföring som anges i 2 § till ett broinstitut.

Resolutionsmyndigheten får endast använda broinstitutsverktyget för att uppnå det resolutionsändamål som anges i 8 kap. 1 § 1.

Generellt om överföring

2 § Resolutionsmyndigheten får använda broinstitutsverktyget för att överföra

1.tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution från det eller de företagen, eller

2.äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument.

Återföring

3 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka

1119

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1120

1.tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution, eller

2.äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution till den ursprungliga innehavaren.

En återföring enligt första stycket får ske om

1.möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller

2.överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller villkoren i beslutet om överföring.

4 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.

5 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring sker.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.

6 § När resolutionsmyndigheten beslutar om en överföring ska myndigheten se till att de skulder som överförs till broinstitutet inte överstiger värdet av de tillgångar som samtidigt överförs från företaget under resolution eller som tillförs från någon annan.

Rätt till tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs

7 § Vid en överföring förlorar ägare till företaget under resolution och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.

8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot broinstitutet om detta särskilt beslutas av resolutionsmyndigheten.

Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Broinstitutets rättsliga ställning efter en överföring

9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av broinstitutet. Broinstitutet ska ersätta företaget under resolution som part i de avtal som berörs.

Samarbetsskyldighet

10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution och broinstitutet att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor och ersättning

11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.

12 § Den ersättning som ska betalas av ett broinstitut vid en överföring ska tillfalla

1.företaget under resolution, om överföringen avser tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i företaget, och

2.den ursprungliga innehavaren av de äganderättsinstrument som har getts ut av företaget under resolution, om överföringen avser sådana instrument.

Från den ersättning som avses i första stycket får resolutions- myndigheten, för sin egen eller för resolutionsreservens räkning, göra avdrag för kostnader som uppstått i samband med användning av broinstitutsverktyget.

13 § En försäljning av ett broinstitut eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska ske på affärsmässiga villkor.

Det som anges i 12 § andra stycket ska tillämpas på motsvarande sätt vid en sådan försäljning som avses i första stycket.

Tillstånd

14 § Finansinspektionen får ge ett broinstitut tillstånd att bedriva bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse utan att broinstitutet uppfyller samtliga de krav som gäller för att få bedriva sådan verksamhet.

Ett tillstånd enligt första stycket gäller under den tid som bestäms av Finansinspektionen.

15 § Det som sägs i 14 § gäller endast om resolutionsmyndigheten har

1.bedömt att ett sådant tillstånd krävs för att uppnå resolutions- ändamålen, och

2.lämnat in en begäran till Finansinspektionen om att ett beslut enligt 14 § ska fattas.

16 § Om en överföring kräver tillstånd enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Definition av broinstitut

17 § Med ett broinstitut avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller äganderättsinstrument som har getts ut av ett företag under resolution från innehavaren av ett sådant instrument, och

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1121

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1122

3. avser att fortsätta utföra funktioner eller erbjuda tjänster som har utförts eller erbjudits av företaget under resolution, vare sig det sker direkt eller indirekt genom ett dotterföretag.

Det som anges i första stycket 2 och 3 ska framgå av broinstitutets bolagsordning.

Resolutionsmyndighetens kontroll

18 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i broinstitutet.

Verksamheten i ett broinstitut

19 § Ledningen i ett broinstitut ska se till att verksamheten bedrivs i syfte att uppnå resolutionsändamålen.

20 § Ledningen i ett broinstitut ska sträva efter att sälja de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till broinstitutet.

En försäljning enligt första stycket ska ske vid lämplig tidpunkt, dock senast vid den tidpunkt som anges i 23 § första stycket 3 och 24 §.

Styrning av ett broinstitut

21 § Resolutionsmyndigheten får besluta att sälja tillgångar, rättigheter, förpliktelser eller äganderättsinstrument som överförts till ett broinstitut.

22 § Resolutionsmyndigheten ska

1.godkänna den verkställande direktören i broinstitutet,

2.fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt

3.godkänna broinstitutets strategiska mål och riskstrategi.

Upphörande av verksamheten i ett broinstitut

23 § Resolutionsmyndigheten ska besluta om avveckling av ett broinstitut eller om försäljning av ett broinstituts aktier om

1.broinstitutet inte längre uppfyller villkoren i 17 §,

2.en väsentlig del av broinstitutets tillgångar, rättigheter och förpliktelser säljs, eller

3.det har gått två år, eller den längre tid som följer av 24 §, från dagen för den sista överföringen

Om tillgångar, rättigheter eller förpliktelser har överförts till ett broinstitut från flera företag under resolution ska avveckling enligt första stycket 2 och 3 ske genom att de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som hänförs till respektive företag under resolution säljs eller avvecklas.

24 § Den tid som anges i 23 § första stycket 3 får förlängas av resolutionsmyndigheten med en eller flera ettårsperioder om

1.det är sannolikt att en förlängning leder till att någon av de omständigheter som anges i 23 § första stycket 1 eller 2 inträffar,

2.det är sannolikt att en förlängning leder till att broinstitutet fusioneras med ett annat företag, eller

3. en förlängning är nödvändig för att säkerställa att resolutions-	Prop. 2015/16:5
ändamålen uppnås.	Bilaga 2
Ett beslut av resolutionsmyndigheten om förlängning enligt första
stycket får endast meddelas om det framgår att det med hänsyn till
marknadsförhållandena och övriga omständigheter är motiverat.

25 § Vid en försäljning av broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser ska broinstitutet eller dess tillgångar, rättigheter eller förpliktelser bjudas ut till försäljning på ett sätt som är öppet för insyn.

Försäljningsprocessen ska

1.ge en rättvisande bild av broinstitutet och dess tillgångar, rättigheter och förpliktelser, samt

2.inte på ett otillbörligt sätt gynna eller missgynna någon potentiell köpare.

20 kap. Avskiljandeverktyget

Definition av avskiljandeverktyget

1 § Med avskiljandeverktyget avses en sådan överföring som anges i 3 § från ett företag under resolution eller ett broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.

Villkor för att få använda avskiljandeverktyget 2 § Avskiljandeverktyget får användas om

1.förhållandena på marknaden för de tillgångar som överförs är sådana att en omedelbar avyttring av tillgångarna skulle få negativa effekter på någon finansiell marknad,

2.en överföring är nödvändig för att verksamheten i ett företag under resolution eller ett broinstitut ska fungera tillfredsställande, eller

3.överföringen är nödvändig för att maximera intäkterna från avvecklingen av ett företag under resolution.

Avskiljandeverktyget får endast användas i förening med ett annat resolutionsverktyg.

Generellt om överföring

3 § Resolutionsmyndigheten får använda avskiljandeverktyget för att överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett eller flera företag under resolution eller broinstitut till ett tillgångsförvaltningsbolag.

Återföring

4 § Resolutionsmyndigheten får efter en överföring föra tillbaka tillgångar, rättigheter eller förpliktelser till företaget under resolution eller broinstitutet.

En återföring enligt första stycket får ske om

1.möjligheten att göra en återföring framgår av beslutet om överföring, eller

2.överföringen har genomförts trots att den inte uppfyller de villkor

som anges i beslutet om överföring.	1123

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1124

5 § De villkor som ska gälla för en återföring ska framgå av beslutet om överföring. Det beslutet ska även innehålla uppgift om under vilken tid återföring får ske.

6 § Den som har fått ersättning vid en överföring ska betala tillbaka ersättningen om en återföring ska ske.

Den som är mottagare vid en återföring är skyldig att ta emot de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som förs tillbaka.

Rätt till de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförs

7 § Vid en överföring förlorar ägarna till företaget under resolution eller broinstitutet och dess borgenärer rätten till de överförda tillgångarna, rättigheterna och förpliktelserna.

8 § Skyldigheter eller ansvarsförbindelser hänförliga till de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som överförs ska inte gälla mot tillgångsförvaltningsbolaget om detta särskilt beslutas av resolutions- myndigheten.

Det som sägs i första stycket gäller inte beträffande sådana säkerhetsrätter som avses i 24 kap. 4 §.

Ägares och borgenärers rätt till ersättning enligt denna lag utgör inte en sådan skyldighet eller ansvarsförbindelse som avses i första stycket.

Tillgångsförvaltningsbolagets rättsliga ställning efter en överföring

9 § Vid en överföring ska de rättigheter och förpliktelser som omfattas av överföringen övertas av tillgångsförvaltningsbolaget. Tillgångsförvaltningsbolaget ska ersätta företaget under resolution eller broinstitutet som part i de avtal som berörs.

Samarbetsskyldighet

10 § Resolutionsmyndigheten får förelägga företaget under resolution eller broinstitutet och tillgångsförvaltningsbolaget att bistå varandra med särskilt angivna informations- och understödsåtgärder.

Villkor och ersättning

11 § En överföring ska ske på affärsmässiga villkor. Vid bedömningen av vad som utgör affärsmässiga villkor ska den värdering som gjorts enligt 7 kap. 1 § beaktas.

12 § Den ersättning som betalas av ett tillgångsförvaltningsbolag vid en överföring ska tillfalla det företag under resolution eller det broinstitut från vilket överföringen skedde.

Definition av tillgångsförvaltningsbolag

13 § Med ett tillgångsförvaltningsbolag avses ett aktiebolag som

1.ägs helt eller delvis av staten,

2.har bildats för att ta emot tillgångar, rättigheter eller förpliktelser från ett eller flera företag under resolution eller broinstitut, och

3.avser att förvalta de tillgångar, rättigheter och förpliktelser som överförts till det i syfte att maximera dessas värden vid en framtida försäljning eller avveckling.

Resolutionsmyndighetens kontroll

14 § Resolutionsmyndigheten ska företräda aktierna vid bolagsstämman i tillgångsförvaltningsbolaget.

Styrning av tillgångsförvaltningsbolaget 15 § Resolutionsmyndigheten ska

1.godkänna den verkställande direktören i tillgångsförvaltnings- bolaget,

2.fastställa arbetsordningen för styrelsens arbete i enlighet med vad som anges i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (2005:551), samt

3.godkänna tillgångsförvaltningsbolagets strategiska mål och riskstrategi.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

21 kap. Kompletterande åtgärder vid överföring

1 § Om verksamhet har överförts enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 § får resolutionsmyndigheten besluta att företaget under resolution ska tillhandahålla mottagaren de tjänster eller resurser som är nödvändiga för att mottagaren ska kunna driva den överförda verksamheten effektivt. Finansiellt stöd utgör inte sådana tjänster eller resurser.

Ett sådant beslut som avses i första stycket får också riktas mot företag som ingår i samma koncern som företaget under resolution.

2 § Det som sägs i 1 § gäller även om det företag som ska tillhandahålla tjänsterna eller resurserna har försatts i konkurs eller gått i likvidation.

3 § De tjänster eller resurser som avses i 1 § ska tillhandahållas på samma villkor som gäller enligt ett avtal om sådana tjänster eller resurser som företaget under resolution ingått innan det försattes i resolution.

Om det inte finns något sådant avtal som avses i första stycket ska tjänsterna eller resurserna tillhandahållas på skäliga villkor.

4 § Resolutionsmyndigheten får på ansökan av en resolutionsmyndighet etablerad i ett annat land inom EES förklara att ett beslut enligt nationell lagstiftning som genomför artikel 65 i resolutionsdirektivet ska gälla i Sverige.

5 § Om tillgångar som finns i	tredjeland eller	aktier	eller	andra
äganderättsinstrument, rättigheter	eller skyldigheter	som	lyder	under	1125

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

rätten i tredjeland överförs till en mottagare, får resolutionsmyndigheten begära att mottagaren vidtar åtgärder för att se till att överföringen eller någon annan resolutionsåtgärd som har beslutats får verkan.

Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte vidtar åtgärder enligt första stycket att göra det.

Mottagaren har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som uppkommit.

22 kap. Skuldnedskrivningsverktyget

Definition av skuldnedskrivningsverktyget 1 § Med skuldnedskrivningsverktyget avses

1.nedskrivning av det i resolution försatta företagets skulder, eller

2.konvertering av det i resolution försatta företagets skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget eller ett berört moderföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag.

2 § Följande skulder får skrivas ned eller konverteras genom skuld- nedskrivningsverktyget

1.relevanta kapitalinstrument, och

2.kvalificerade skulder.

3 § Resolutionsmyndigheten får använda skuldnedskrivningsverktyget för att

1.kapitalisera ett företag under resolution i kombination med en omstrukturering av företaget, om det finns rimliga utsikter att det kommer att återge företaget dess långsiktiga livskraft,

2.konvertera skulder som överförs till ett broinstitut till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp, i syfte att tillhandahålla kapital till broinstitutet, eller

3.inom ramen för försäljningsverktyget eller avskiljandeverktyget, konverterera skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument eller minska skuldernas kapitalbelopp.

Ombildning av en sparbank

4 § För att använda skuldnedskrivningsverktyget enligt 3 § 1 i får resolutionsmyndigheten besluta att en sparbank ska ombildas till aktiebolag.

Ombildningen ska genomföras genom att sparbankens rörelse överlåts till ett bankaktiebolag. Dessa aktier ska utan ersättning överlämnas till en stiftelse, som har bildats av en eller flera sparbanker och vars huvudsakliga ändamål är att främja sparsamhet i Sverige på det sätt som framgår närmare av stiftelseförordnandet.

Omstruktureringsplaner

5 § När skuldnedskrivningsverktyget används enligt 3 § 1 ska företaget upprätta en omstruktureringsplan. Den ska beskriva de åtgärder som ska vidtas för att återge företaget dess långsiktiga livskraft.

1126

6 § Planen ska upprättas av företagets styrelse. Resolutionsmyndigheten får ge en eller flera personer i uppdrag att upprätta planen i stället för styrelsen.

7 § Omstruktureringsplanen ska läggas fram för resolutionsmyndigheten inom en månad från beslutet att använda skuldnedskrivningsverktyget.

I undantagsfall, och om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen, får resolutionsmyndigheten förlänga tiden med en månad.

Om omstruktureringsplanen för verksamheten ska anmälas enligt unionens regler om statligt stöd, får resolutionsmyndigheten i stället förlänga tiden med högst en månad eller fram till den tidsfrist som följer av unionens regler om statligt stöd, beroende på vad som inträffar först.

8 § Inom en månad från det att resolutionsmyndigheten har fått del av omstruktureringsplanen ska den, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att

1.godkänna planen,

2.ge företaget tillfälle att ändra planen, eller

3.det inte finns några utsikter att godkänna planen.

9 § Omstruktureringsplanen ska godkännas om den innehåller åtgärder som bedöms återge företaget dess långsiktiga livskraft.

10 § Om omstruktureringsplanen ska ändras ska den ändrade planen ges in inom två veckor. Resolutionsmyndigheten ska därefter på nytt fatta beslut enligt 8 §. Ett sådant beslut ska fattas inom en vecka.

11 § Styrelsen eller den eller de personer som utsetts av resolutions- myndigheten, ska genomföra omstruktureringsplanen i enlighet med vad som överenskommits med resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen. Den ska sända in en rapport till resolutions- myndigheten minst var sjätte månad. Av rapporten ska det framgå vilka framsteg som gjorts i fråga om genomförandet av planen.

12 § Resolutionsmyndigheten ska, efter samråd med Finansinspektionen, besluta att företagets styrelse eller den eller de personer som utsetts av resolutionsmyndigheten, ska ändra omstruktureringsplanen. Resolutions- myndigheten får fatta ett sådant beslut, om den bedömer att genomförandet av den befintliga planen inte kommer att återge företaget dess livskraft. Resolutionsmyndigheten ska fatta beslut om ändringen enligt 8–10 §§.

Omstrukturering av flera koncernföretag

13 § Om skuldnedskrivningsverktyget, eller motsvarande verktyg i ett land inom EES, ska användas för att rekonstruera två eller flera företag i samma koncern, ska inte vart och ett av dessa företag upprätta en omstruktureringsplan. I stället ska moderinstitutet inom EES upprätta en plan för samtliga företag inom koncernen.

Planen ska ges in till den samordnande resolutionsmyndigheten.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1127

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1128

Om resolutionsmyndigheten är samordnande resolutionsmyndighet, gäller 5–12 §§ för den plan som upprättats av moderinstitutet inom EES.

Utformningen av nedskrivning och konvertering

Det totala belopp som ska skrivas ned eller konverteras

14 § Innan resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivnings- verktyget ska den på basis av en värdering enligt 7 kap. 1 § fastställa det totala belopp med vilket skulderna måste

1.skrivas ned för att värdet av företaget under resolution ska bli lika med noll, och

2.konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument så att företaget under resolution, eller ett broinstitut, uppnår en kärn- primärkapitalrelation som

a. gör det möjligt för företaget att under minst ett års tid uppfylla villkoren för sitt tillstånd, och

b. ger ett tillräckligt marknadsförtroende för företaget.

För ett broinstitut ska hänsyn tas till eventuella bidrag från resolutionsreserven enligt 28 kap. 1 § vid bedömningen av kärn- primärkapitalrelationen.

15 § För ett tillgångsförvaltningsbolag ska det belopp med vilket skulderna behöver minskas fastställas med hänsyn till en försiktig uppskattning av tillgångsförvaltningsbolagets kapitalbehov.

Ordningsföljden

16 § För att uppnå totalbeloppet enligt 14 §, ska resolutionsmyndigheten vidta en eller flera av följande åtgärder.

1.Först ska någon av de åtgärder som anges i 17 kap. vidtas beträffande aktier eller andelar i företaget under resolution.

2.Därefter ska de relevanta kapitalinstrumenten skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i följande ordning

a. övriga primärkapitalinstrument, b. supplementärkapitalinstrument.

3.Om åtgärderna i 1 och 2 inte är tillräckliga, ska de kvalificerade skulderna skrivas ned eller konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument enligt förmånsrättsordningen.

17 § För att skriva ned eller konvertera skulder får resolutions- myndigheten besluta att:

1.skuldernas kapitalbelopp ska skrivas ned permanent,

2.skuldinstrument som utfärdats av företaget under resolution, ska dras in, eller

3.skulder i ett företag under resolution ska konverteras till aktier eller andra äganderättsinstrument i det företaget, i det berörda moderföretaget, eller i ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till vilket tillgångar, rättigheter eller skulder som hör till företaget överförs.

Skulder som är säkerställda får inte dras in.

18 § Innan resolutionsmyndigheten skriver ned eller konverterar en skuld			Prop. 2015/16:5
som hänför till ett derivat ska derivatavtalet avslutas enligt 15 kap. 5 §.			Bilaga 2
19 § Resolutionsmyndigheten får förelägga ett företag under resolution
eller ett berört moderföretag att ge ut nya aktier eller andra
äganderättsinstrument.
Konverteringskurs
20 § Den konverteringskurs som används när skulder konverteras till
aktier eller andra äganderättsinstrument, ska ge borgenärna
kompensation för den minskning av borgenärens fordran som kon-
verteringen innebär. Konverteringskursen bör	om	det är möjligt
bestämmas så att den motsvarar det fulla värdet av borgenärens fordran
enligt värderingen. Den ska minst motsvara det fulla värdet av det belopp
som borgenären skulle erhållit vid en konkurs eller likvidation.
21 § Om det behövs för att uppnå resolutionsändamålen och principen
om att ingen borgenär ska få ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs
eller likvidation, får resolutionsmyndigheten besluta att olika
konverteringskurser ska gälla för borgenärer med olika prioritet enligt
förmånsrättsordningen. Ett sådant beslut	ska	innebära att

konverteringskursen är lägre för efterställda skulder än för övriga skulder.

Övrigt

22 § De beslut som resolutionsmyndigheten fattar enligt 16–21 §§ är bindande för företaget under resolution och för berörda ägare och borgenärer. En borgenär förlorar dock inte sin rätt mot en borgensman eller andra som förutom gäldenären svarar för fordringen.

En av resolutionsmyndigheten beslutad kapitalökning är fastställd när den har registrerats i aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller bankregistret.

Ägar- och tillståndsprövning

23 § Om skuldnedskrivningsverktyget används för att konvertera skulder i sådan omfattning att det leder till ett förvärv som kräver tillstånd enligt 14 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 24 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

24 § Om en konvertering av skulder leder till ett förvärv som kräver tillstånd för bank- och finansieringsrörelse eller värdepappersrörelse ska Finansinspektionen handlägga ett sådant tillståndsärende skyndsamt.

Första stycket ska tillämpas på motsvarande sätt om en konvertering innebär att tillstånd krävs enligt 7 kap. 12 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 7 kap. 13 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

1129

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1130

Kompletterande åtgärder

25 § För att genomföra en nedskrivning eller konvertering får resolutionsmyndigheten

1.besluta om ändring av alla relevanta register,

2.förelägga ett företag under resolution att det ska ansöka om att uppta aktier, andra äganderättsinstrument eller skuldinstrument till handel på en reglerad marknad.

För skuldinstrument som före en nedskrivning har varit upptagna till handel på en reglerad marknad gäller inte kravet på utfärdande av prospekt enligt 2 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vid en ansökan om upptagande till handel.

Undantag från nedskrivning eller konvertering

Förutsättningar för undantag

26 § Resolutionsmyndigheten får helt eller delvis undanta kvalificerade skulder från nedskrivning eller konvertering, om

1.det inte är möjligt att skriva ned eller konvertera den kvalificerade skulden inom rimlig tid,

2.undantaget är nödvändigt och proportionellt för att företaget under resolution eller någon som har övertagit verksamheten från företaget ska kunna upprätthålla kritisk verksamhet eller affärsverksamhet som är viktig för företagets intjäning eller lönsamhet,

3.undantaget är nödvändigt och proportionellt för att undvika omfattande spridning av negativa effekter som leder till en allvarlig störning i det finansiella systemet, eller

4.nedskrivningen eller konverteringen skulle leda till värdeförstörelse, som innebär att förlusterna för andra borgenärer blir högre än om skulderna undantas.

27 § Inför ett beslut om undantag för kvalificerade skulder enligt 26 § ska resolutionsmyndigheten beakta

1.principen att förluster i första hand ska drabba ägare och därefter borgenärerna i företaget under resolution i prioritetsordning,

2.vilken förlustabsorberingskapacitet som företaget under resolution har kvar, om skulderna undantas, och

3.behovet av att behålla tillräckliga resurser för finansiering av resolution.

Omfördelning av bördan

28 § Resolutionsmyndigheten får besluta att skulder som inte undantagits från nedskrivning eller konvertering, ska skrivas ned eller konverteras för att täcka de förluster som skulle ha burits av de undantagna skulderna. Det får dock inte innebära att det ekonomiska utfallet för borgenärerna blir sämre än vad det hade blivit vid konkurs eller likvidation.

Bidrag från resolutionsreserven och alternativa finansieringskällor

29 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att undanta kvalificerade skulder, får den använda medel från resolutionsreserven eller alternativa finansieringskällor enligt vad som anges i 28 kap. 1 och 7 §§, om det

behövs för att absorbera förluster i eller ge kapitaltillskott till företaget. Det får dock bara göras om innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument, innehavare av relevanta kapitalinstrument eller kvalificerade skulder, genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt har absorberat förluster i eller bidragit till kapitaliseringen av företaget med ett belopp som minst motsvarar

1.8 procent av totala skulder och eget kapital i företaget under resolution baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §, eller

2.20 procent av det berörda företagets riskvägda tillgångar, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §.

Alternativet i första stycket 2 får bara användas, om

1.resolutionsreserven har tillgång till ett belopp som anskaffats genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§ motsvarande minst 3 procent av de totala garanterade insättningarna, och

2.det berörda institutets konsoliderade tillgångar är mindre än motsvarande 900 miljarder euro.

30 § De medel som resolutionsmyndigheten skjuter till får inte överstiga något av följande belopp:

1.Det belopp med vilket de undantagna skulderna skulle ha skrivits ned eller konverterats om inte något undantag hade gjorts.

2.Det belopp som framgår av 14 §.

31 § Resolutionsmyndigheten får besluta att resolutionsreserven ska bidra med upp till 5 procent av företagets skulder och eget kapital, baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Bidraget får finansieras genom:

1.medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§,

2.belopp som får tas ut genom efterhandsbidrag enligt 28 kap. 18 § under tre år, och

3.upplåning enligt 28 kap. 7 §, om de belopp som anges i 1 och 2 inte är tillräckliga.

32 § Resolutionsmyndigheten får i undantagsfall besluta om ett bidrag som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital baserat på värderingen enligt 7 kap. 1 §. Ett sådant beslut får fattas bara om alla kvalificerade skulder utom de kvalificerade insättningarna, har skrivits ned eller konverterats helt.

Den del av bidraget som överstiger 5 procent av företagets skulder och eget kapital får finansieras genom

1.medel som har tillförts resolutionsreserven genom förhandsbidrag enligt 28 kap. 15 och 16 §§, och

2.upplåning enligt 28 kap. 7 §.

Underrättelse till kommissionen

33 § Innan resolutionsmyndigheten beslutar om att undanta kvalificerade skulder ska den underrätta kommissionen. Om beslutet innebär att bidraget enligt 31 eller 32 § behöver lämnas, får beslutet inte genomföras, om kommissionen inom 24 timmar från mottagandet av en sådan underrättelse förbjuder det eller kräver att det ändras. Resolutions-

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1131

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

myndigheten får komma överens med kommissionen om en längre tidsfrist än 24 timmar.

Detta gäller vid sidan om EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd.

23 kap. De statliga stabiliseringsverktygen

1 § Med de statliga stabiliseringsverktygen avses annat statligt stöd än medel ur resolutionsreserven och som ges av regeringen för att

1.delta i kapitaliseringen av ett företag genom att tillhandahålla medel

iutbyte mot kärnprimärkapitalinstrument, övriga primär- kapitalinstrument eller supplementärkapitalinstrument, i enlighet med kraven i tillsynsförordningen (verktyget för kapitalstöd), eller

2.tillfälligt ta över ägandet av ett företag under resolution genom att göra en eller flera överföringar av aktier till staten, eller ett av staten helägt bolag (verktyget för tillfälligt offentligt ägande).

2 § I en mycket exceptionell situation med en systemkris får regeringen besluta att använda de statliga stabiliseringsverktygen för att uppnå resolutionsändamålen, om:

1.Företaget är försatt i resolution.

2.Innehavare av aktier eller andra äganderättsinstrument eller borgenärer genom nedskrivning, konvertering eller på annat sätt bidragit till förlustabsorberingen i, eller kapitaliseringen av, företaget med ett belopp som minst motsvarar 8 procent av företagets totala skulder och eget kapital.

3.Stödet är godkänt i förväg och slutgiltigt enligt reglerna om statligt stöd.

4.Regeringen, efter samråd med resolutionsmyndigheten, Finansinspektionen och Riksbanken, har fastställt att

a) användningen av något annat resolutionsverktyg inte skulle vara tillräckligt för att motverka en allvarlig störning i det finansiella systemet,

b) att andra resolutionsåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att företaget beviljats extraordinärt likviditetsstöd från Riksbanken, eller

c) när det gäller verktyget för tillfälligt offentligt ägande, att andra resolutionssåtgärder inte skulle vara tillräckliga för att skydda det allmännas intresse efter det att regeringen har använt verktyget för kapitalstöd.

3 § Regeringen ska, i den utsträckning som dess aktieinnehav tillåter det, se till att företaget förvaltas på marknadsmässiga och professionella grunder.

4 § Regeringen ska se till att dess aktieinnehav överförs till den privata sektorn så snart som de marknadsmässiga och finansiella omständigheterna gör det möjligt.

1132

24 kap. Skydd för motparter

Definitioner

1 § I detta kapitel avses med

1. arrangemang om strukturerad finansiering: avtal eller annat arrangemang som omfattar

a)finansiella instrument som ger innehavaren av instrumentet säkerhet

ien viss avskild underliggande säkerhetsmassa, eller

b)sådana finansiella instrument som används i syfte att säkra tillgångar som ingår i säkerhetsmassan och som är säkrade på ett sätt som motsvarar det som gäller för säkerställda obligationer,

2. arrangemang om säkerheter: avtal eller annat arrangemang som medför panträtt eller annan säkerhetsrätt i sådan egendom som överförs, oavsett om säkerhetsrätten gäller

a)i viss egendom, eller

b)avser en andel i den överförda förmögenhetsmassan eller bestäms på annat likartat sätt,

3. arrangemang om säkerhetsöverlåtelser: avtal eller annat arrange- mang (inklusive återköpsavtal) enligt vilket en äganderätt till, eller en rätt att förfoga över, en finansiell tillgång överförs, för att säkerställa eller på annat sätt täcka fullgörandet av vissa förpliktelser på villkor att äganderätten återgår om dessa förpliktelser fullgörs,

4. kvittningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att två eller flera ömsesidiga fordringar eller förpliktelser som ett företag under resolution och en motpart har kan kvittas mot varandra,

5. nettningsarrangemang: avtal eller annat arrangemang som innebär att ett antal fordringar eller förpliktelser kan omvandlas till en enda nettofordran eller nettoförpliktelse, inklusive slutavräkningsklausuler, och

6. partiell överföring: överföring av vissa, men inte alla, tillgångar, rättigheter eller förpliktelser i ett företag under resolution.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Allmänna bestämmelser

2 § Bestämmelserna i 3–7 §§ ska tillämpas när resolutionsmyndigheten

1.beslutar om en partiell överföring enligt 18 kap. 2 §, 19 kap. 2 § eller 20 kap. 3 §, eller

2.utövar de befogenheter som anges i 15 kap. 4 §.

Det som sägs i första stycket gäller på motsvarande sätt beträffande partiella överföringar som sker från ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag till en annan mottagare om överföringen sker genom användning av ett resolutionsverktyg. Vad som sägs om företag under resolution i 3–7 §§ ska då avse broinstitut eller tillgångsförvaltningsbolag.

Skydd för säkerhetsöverlåtelser, kvittning och nettning

3 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket, får myndigheten inte överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som följer av ett

1133

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1134

arrangemang som anges i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att en motpart till företaget under resolution inte får

1.kvitta en fordran som företaget under resolution har på motparten, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, mot en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som motparten ska fullgöra mot företaget under resolution,

2.omvandla en fordran som motparten har på företaget under resolution, eller en förpliktelse som företaget under resolution ska fullgöra mot motparten, till en nettofordran eller en nettoförpliktelse, eller

3.tillämpa en slutavräkningsklausul.

Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 3, 4 eller 5 om det innebär att de rättigheter eller förpliktelser som följer av arrangemanget upphävs eller ändras.

Skydd för säkerheter

4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket får den inte beträffande sådana arrangemang som avses i 1 § 2 överföra

1.en tillgång som utgör säkerhet för en viss förpliktelse om inte den förpliktelsen och säkerhetsrätten också överförs,

2.en förpliktelse för vilken säkerhet har ställts om inte säkerhetsrätten också överförs, eller

3.en säkerhetsrätt om inte förpliktelsen för vilken säkerhet har ställts också överförs.

Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 2 om det får till följd att säkerheten upphör.

Skydd för strukturerad finansiering

5 § Om resolutionsmyndigheten beslutar om en sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra stycket ska samtliga tillgångar, rättigheter och förpliktelser som följer av ett arrangemang som avses i 1 § 1 överföras samtidigt.

Resolutionsmyndigheten får inte utöva de befogenheter som anges i 15 kap. 4 § beträffande ett arrangemang som avses i 1 § 1 om det får till följd att de tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av arrangemanget påverkas.

Undantag från skyddsreglerna

6 § Om det är nödvändigt för att säkerställa att de garanterade insättningarna är tillgängliga för insättarna, får resolutionsmyndigheten utan hinder av bestämmelserna i 3–5 §§,

1. överföra garanterade insättningar som omfattas av ett arrangemang som avses i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra andra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av samma arrangemang,

2. överföra tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som omfattas av ett	Prop. 2015/16:5
arrangemang som anges i 1 § 1–5 utan att samtidigt överföra garanterade	Bilaga 2
insättningar som omfattas av samma arrangemang, och
3. upphäva eller ändra villkor som rör sådana tillgångar, rättigheter
eller förpliktelser.
Skydd för anmälda avvecklingssystem
7 § En sådan överföring som avses i 2 § första stycket 1 eller andra
stycket, eller utövandet av en sådan befogenhet som anges i 15 kap. 4 §,
får endast ske om det inte påverkar användningen av ett anmält
avvecklingssystem eller de regler som gäller för sådana system.
Ersättning vid sämre ekonomiskt utfall
8 § Om det av en värdering enligt 7 kap. 12 § framgår att det ekonomiska
utfallet för någon ägare, borgenär eller för insättningsgarantisystemet har
blivit sämre än vad det hade blivit om företaget i stället hade avvecklats
genom konkurs eller likvidation, har en sådan ägare eller borgenär eller
insättningsgarantisystemet rätt till ersättning ur resolutionsreserven för
mellanskillnaden.
Om resolutionsmyndigheten har använt skuldnedskrivningsverktyget i
förening med något annat resolutionsverktyg, har ägare och borgenärer
endast rätt till ersättning till följd av resolutionsmyndighetens
användning av skuldnedskrivningsverktyget.

25 kap. Avslutningen av en resolution

När resolutionen är avslutad

1 § När resolutionsmyndigheten bedömer att det inte finns behov av att vidta några ytterligare resolutionsåtgärder, ska den så snart som möjligt fatta beslut om att resolutionen ska avslutas. När resolutionsmyndigheten har fattat ett sådant beslut är resolutionen avslutad.

Avveckling av företaget under resolution

2 § När resolutionsmyndigheten har vidtagit de resolutionsåtgärder som behövs för att uppnå resolutionsändamålen, ska den inom rimlig tid ansöka om att företaget under resolution ska försättas i konkurs eller gå i likvidation. Detta gäller dock inte om syftet med åtgärderna är att företaget ska drivas vidare.

En sådan ansökan ska behandlas som en ansökan av gäldenären vid prövningen enligt 2 kap. konkurslagen (1987:672).

Återvinning vid efterföljande konkurs

3 § Bestämmelserna om återvinning i 4 kap. konkurslagen (1987:672) är inte tillämpliga på tillgångar, rättigheter eller förpliktelser som genom en resolutionsåtgärd överförts från ett företag under resolution eller ett broinstitut till någon annan.

1135

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1136

Fordringar som uppkommit efter beslutet om resolution

4 § Om resolutionsmyndigheten beslutar att en skuld som uppkommit efter det att ett företag har försatts i resolution, inte ska överföras genom användning av försäljningsverktyget, broinstitutsverktyget eller avskiljandeverktyget, ska skulden betalas tillbaka senast när resolutions- myndigheten ansöker om att företaget ska försättas i konkurs eller gå i likvidation.

Resolutionsmyndighetens rätt till ersättning för sina kostnader

5 § Resolutionsmyndigheten har rätt till skälig ersättning för kostnader för arbete och utlägg som har uppkommit i samband med användningen av resolutionsverktyg eller de statliga stabiliseringsverktygen.

26 kap. Verkan av vissa beslut fattade av resolutions- myndigheter i andra länder inom EES

1 § En överföring som har beslutats inom ramen för ett resolutionsförfarande i ett annat land inom EES, har verkan och ska genomföras i Sverige även när överföringen avser aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk rätt. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

2 § Om en resolutionsmyndighet i ett annat land inom EES, utövar nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter avseende instrument eller skulder som lyder under svensk rätt eller skulder till borgenärer som är hemmahörande i Sverige, har det beslutet verkan och ska genomföras här. Talan som avser det utländska beslutet får inte föras i Sverige.

27 kap. Erkännande av resolution i tredjeland

1 § Det som sägs i detta kapitel gäller bara om det inte strider mot ett internationellt avtal som ingåtts enligt artikel 93.1 i resolutionsdirektivet.

2 § Resolutionsmyndigheten får erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland för ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland som har

1.ett dotterföretag som är ett institut eller en EES-filial i Sverige som är väsentlig, eller

2.tillgångar, rättigheter och skulder som finns i Sverige eller som lyder under svensk lag.

3 § Om det finns ett europeiskt resolutionskollegium enligt artikel 89 i resolutionsdirektivet, ska resolutionsmyndigheten försöka komma överens med de utländska resolutionsmyndigheterna i kollegiet om att erkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland beträffande ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland.

En sådan överenskommelse är bindande för resolutionsmyndigheten och ska verkställas i Sverige.

4 § Om resolutionsmyndigheten inte kan komma överens med de Prop. 2015/16:5 utländska myndigheterna i det europeiska resolutionskollegiet eller om Bilaga 2

det inte finns något sådant resolutionskollegium, ska resolutions- myndigheten självt besluta om ett resolutionsförfarande i tredjeland ska erkännas.

Resolutionsmyndigheten ska då beakta intressena i varje land inom EES där ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland verkar.

5 § När resolutionsmyndigheten har erkänt ett resolutionsförfarande i tredjeland får den besluta att verkställa det genom att

1. besluta om resolutionsåtgärder beträffande

a.tillgångar som ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland har i Sverige eller som lyder under svensk lag,

b.rättigheter och skulder som ett tredjelandsinstitut bokfört i EES- filialen i Sverige eller som lyder under svensk lag eller fordringar som hänför sig till sådana rättigheter och skulder som kan göras gällande i Sverige,

3. vidta eller förelägga någon annan att vidta åtgärder för att till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland, överföra aktier eller andra äganderättsinstrument som innehas av ett dotterinstitut i Sverige till tredjelandsinstitutet eller moderföretaget,

4. besluta om en åtgärd i 14 kap. 2, 7, 8, 11 eller 12 §, beträffande en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller moderföretag i tredjeland eller beträffande en EES-filial som är väsentlig, när det är nödvändigt för att verkställa ett resolutionsförfarande i tredjeland, eller

5. besluta att en motpart till ett dotterinstitut till ett tredjelandsinstitut eller ett moderföretag i tredjeland eller till en EES-filial i Sverige som är väsentlig eller till andra koncernföretag, inte får vidta sådana åtgärder som anges i 14 kap. 11 § första stycket, om grunden för att vidta åtgärden är att resolutionsåtgärder har vidtagits mot ett tredjelandsinstitut, dess moderföretag eller andra koncernföretag.

Det som sägs i första stycket 5 gäller dock bara om dotterinstitutet i Sverige eller EES-filialen i Sverige, fortsätter att fullgöra väsentliga avtalsförpliktelser i förhållande till motparten.

6 § Resolutionsmyndigheten behöver inte godkänna ett resolutionsförfarande i tredjeland eller vidta åtgärder för att verkställa ett sådant förfarande om

1.resolutionsförfarandet skulle ha negativ effekt på den finansiella stabiliteten i Sverige eller i ett annat land inom EES,

2.det är nödvändigt att vidta separata resolutionsåtgärder mot en EES- filial enligt 9 kap. 11 § för att uppnå ett eller flera resolutionsändamål,

3.resolutionsförfarandet innebär att insättare och andra borgenärer som är hemmahörande i EES eller som ska betalas i EES, inte skulle få samma behandling som insättare och andra borgenärer med liknande rättigheter i det land där det utländska resolutionsförfarandet beslutats,

4.erkännandet eller verkställigheten av resolutionsförfarandet skulle få avsevärda budgetkonsekvenser för Sverige, eller

5.effekterna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle strida mot svensk rätt.

1137

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1138

28 kap. Finansiering av resolution

Åtgärder för att finansiera resolution

1 § I samband med resolution får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att

1.utfärda garantier avseende tillgångar och skulder för ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

2.låna till ett företag under resolution eller dess dotterföretag, ett broinstitut, eller ett tillgångsförvaltningsbolag,

3.förvärva tillgångar från ett företag under resolution,

4.skjuta till medel till ett broinstitut eller ett tillgångsförvalt- ningsbolag,

5.ersätta ägare eller borgenärer eller insättningsgarantisystemet som till följd av resolutionen har fått ett sämre ekonomiskt utfall än vid konkurs eller likvidation, eller

6.lämna medel som kompensation till ett företag under resolution i syfte att gottgöra den förlust som skulle ha burits av de borgenärer som resolutionsmyndigheten beslutar att undanta från nedskrivning vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget.

Åtgärderna i 1–6 får även beslutas i förhållande till en köpare vid tillämpning av försäljningsverktyget.

Resolutionsreserven

2 § För att finansiera de åtgärder som anges i 1 § ska en resolutionsreserv upprättas.

Medel ur resolutionsreserven ska även finansiera återbetalning och ränta för sådana lån som upptas enligt 7–10 §§.

Begränsning av finansiering av åtgärder

3 § Om en åtgärd innebär att förluster som drabbat företaget under resolution direkt eller indirekt förs över till resolutionsreserven gäller det som anges i 22 kap. 29 §.

Finansieringsplan för koncernresolution

4 § Om resolutionsmyndigheten i en koncernresolutionsordning har kommit överens med de utländska resolutionsmyndigheterna om en finansieringsplan, får medel ur resolutionsreserven användas i enlighet med planen för att finansiera sådana åtgärder som avses i 1 § och motsvarande åtgärder som har vidtagits beträffande utländska företag som omfattas av koncernresolutionsordningen. Resolutionsreserven får också användas för att ställa ut garantier för lån som tagits upp av andra finansieringsarrangemang.

Kostnader som ska stanna på resolutionsreserven

5 § De kostnader som uppstår med anledning av de utbetalningar som görs enligt 2 och 4 §§ ska stanna på resolutionsreserven.

Medel som ska föras till resolutionsreserven 6 § Till resolutionsreserven ska föras:

1.resolutionsavgifter enligt 14 §,

2.tilläggsavgifter 18 §,

3.dröjsmålsränta enligt 24 §, och

4.tillgångar, återbetalningar, ersättning, ränta eller annan kompensation som resolutionsmyndigheten erhåller avseende åtgärder vidtagna enligt denna lag och som finansierats med medel ur resolutionsreserven.

Resolutionsmyndigheten ska avräkna sina förvaltningskostnader från de inbetalade resolutionsavgifterna innan de förs till resolutionsreserven. I förvaltningskostnaderna ska inte inräknas sådana kostnader som resolutionsmyndigheten haft avseende ett resolutionsärende och som enligt 25 kap. 5 § ska betalas av företaget under resolution.

Om kostnaderna för en koncernresolution enligt en överenskommen koncernresolutionsordning fördelas mellan flera länders finansieringsarrangemang, ska intäkter enligt första stycket 4 fördelas mellan resolutionsreserven och de utländska finansieringsarrangemangen

ienlighet med bidragen till finansieringen.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Lån till resolutionsreserven

7 § I den utsträckning medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§, eller för att resolutions- myndigheten ska kunna fullgöra det den åtagit sig enligt en koncernresolutionsordning, får resolutionsmyndigheten ta upp lån för resolutionsreserven enligt 8–10 §§ och i enlighet med det särskilda beloppsbegränsade bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder.

8 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven låna medel i Riksgäldskontoret. Detta gäller även om det finns andra tillgångar i reserven.

För sådana lån ska utgå en ränta som motsvara den ränta statliga myndigheter betalar för lån i Riksgäldskontoret. Sådana lån ska återbetalas så snart nya medel förs till resolutionsreserven.

9 § Om det är ekonomisk mer fördelaktigt än att ta upp lån i Riksgäldskontoret får resolutionsmyndigheten i de fall som anges i 7 §, ta upp lån för resolutionsreserven från ett institut eller en annan tredje part.

10 § Resolutionsmyndigheten får i de fall som anges i 7 § för resolutionsreserven ta upp lån från annat finansieringsarrangemang inom EES om

1.medlen i resolutionsreserven inte är tillräckliga för de ändamål som anges i 1, 2 och 4 §§,

2.det inte är möjligt att omedelbart tillföra reserven ytterligare medel genom avgifter, och

3.det inte är möjligt för resolutionsreserven att ta upp lån till skäliga villkor enligt 8 eller 9 §§.

1139

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1140

Lån till annat finansieringsarrangemang

11 § Resolutionsmyndigheten får efter godkännande från regeringen låna ut medel ur resolutionsreserven till annat finansieringsarrangemang inom EES. Sådana lån får lämnas endast om villkoren i artikel 106 resolutionsdirektivet är uppfyllda.

Resolutionsreservens fordran på annat finansieringsarrangemang inom EES är en sådan tillgång som avses i 6 § första stycket 4.

Villkor för lån mellan finansieringsarrangemang

12 § Villkoren för lån som upptas av resolutionsmyndigheten från andra finansieringsarrangemang och villkoren för lån som lämnas av resolutionsmyndigheten till annat finansieringsarrangemang ska överenskommas mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen. Vid sådan överenskommelse ska resolutionsmyndigheten beakta principerna i artikel 106 resolutions- direktivet, om inget annat överenskoms mellan resolutionsmyndigheten och de deltagande finansieringsarrangemangen.

Tillgångsförvaltning

13 § Resolutionsreservens medel ska föras till ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret.

Avgiftsuttag

14 § Institut och EES-filialer med tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige (avgiftsskyldiga) ska betala en årlig resolutionsavgift och i de fall som anges i 18 § en tilläggsavgift. Resolutionsavgiften består av en

1.riskavgift, och

2.grundavgift.

Avgifterna bestäms enligt 15– 19 §§ som en procentandel av det underlag som beräknas enligt 20 § (avgiftsunderlaget).

Riskavgift

15 § Riskavgiften ska för varje avgiftsskyldig spegla den förväntade kostnad som kan komma att belasta resolutionsreserven avseende den avgiftsskyldige.

För avgiftsskyldiga för vilka sannolikheten att de kommer att försättas i resolution är mycket låg får riskavgiften sättas till noll.

Grundavgift

16 § Grundavgiften ska utgå om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 3 procent av de garanterade insättningarna. Grundavgiften uppgår för varje avgiftsskyldig till 0,01 procent av avgiftsunderlaget.

17 § Om behållningen i resolutionsreserven vid utgången av det år avgiften avser understiger 0,67 procent av de garanterade insättningarna ska grundavgiften höjas, om det är nödvändigt för att återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade

insättningarna inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna.

Den höjda grundavgiften ska bestämmas till en procentandel av avgiftsunderlaget som medför att summan av alla avgiftsskyldigas resolutionsavgifter uppgår till ett belopp som beräknas vara tillräckligt för att inom sex år från den tidpunkt behållningen först understeg 0,67 procent av de garanterade insättningarna, återställa behållningen i resolutionsreserven till 1 procent av de garanterade insättningarna.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tidsperiod som avses i tredje stycket minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska en ny sexårsperiod för beräkning av höjd grundavgift börja löpa vid denna tidpunkt.

Tilläggsavgift

18 § Om det uppstår ett underskott i resolutionsreserven ska tilläggsavgift utgå. De totala tilläggsavgifterna ska motsvara under- skottet. Om underskottet inte, på grund av 19 § andra och tredje stycket, kan täckas med tilläggsavgifter under ett år ska tilläggsavgifter tas ut tills dess att summan av tilläggsavgifter uppgår till det ursprungliga underskottet tillsammans, med eventuella tillägg enligt andra stycket, och den finansieringskostnad som belastat resolutionsreserven avseende underskottet.

Om behållningen i resolutionsreserven under den tid tilläggsavgift utgår minskar ytterligare på grund av ytterligare utbetalningar ur resolutionsreserven, ska ett belopp som motsvarar den minskning av resolutionsreservens behållning som utbetalningen medför, läggas till det ursprungliga underskottet. Detta tillägg ska dock inte överstiga resolutionsreservens underskott vid den tidpunkt när resolutionsreserven har genomfört utbetalningen.

19 § Tilläggsavgift ska, om inte annat följer av tredje stycket, beslutas i samband med att den årliga resolutionsavgiften beslutas. En avgiftsskyldig som är skyldig att betala den årliga resolutionsavgiften är skyldig att betala tilläggsavgift.

En avgiftsskyldigs tilläggsavgift ska uppgå till en andel av under- skottet, inklusive den upplupna finansieringskostnaden, som motsvarar den avgiftsskyldiges andel av de totala resolutionsavgifterna enligt det beslut avseende resolutionsavgifter som tas i samband med att tilläggsavgifterna beslutas. Tilläggsavgiften under ett år får inte överstiga tre gånger företagets resolutionsavgift, exklusive eventuella höjningar av grundavgiften enligt 17 §.

Resolutionsmyndigheten får om det föreligger särskilda skäl besluta om tilläggsavgift vid annan tidpunkt än den som avses i första stycket. Ett sådant beslut ska baseras på uppgifter från det närmast föregående avgiftsbeslutet avseende resolutionsavgiften.

Avgiftsunderlaget

20 § Avgiftsunderlaget är summan av den avgiftsskyldiges skulder och garanterade insättningar minskat med de skulder som får ingå i den avgiftsskyldiges kapitalbas enligt tillsynsförordningen. Avgiftsunderlaget

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1141

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1142

ska avse skulder och garanterade insättningar per den 31 december det år avgiften avser. Obeskattade reserver eller avsättningar för framtida resolutionsavgifter ska inte i något fall ingå i avgiftsunderlaget.

Om ett företag under året har upphört att tillhöra någon av de företagskategorier som avses i 14 §, ska uppgifterna enligt första stycket i stället avse den 31 december föregående år.

Skulderna ska beräknas på det sätt som gäller för upptagande av skulder i balansräkning enligt bestämmelserna i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. För en avgiftsskyldig som ingår i en koncern enligt årsredovisningslagen (1995:1554) ska avgiftsunderlaget minskas med skulder till andra avgiftsskyldiga företag i koncernen.

21 § Om någon har varit avgiftsskyldig bara för en del av ett kalenderår, ska avgifterna bestämmas med hänsyn till hur stor del av räkenskapsåret som avgiftsskyldighet förelegat.

Uppgiftsskyldighet

22 § Den som är avgiftsskyldig ska lämna de uppgifter till resolutions- myndigheten som den behöver för att fastställa den avgiftsskyldiges avgift. De uppgifter som myndigheten behöver för att fastställa ett företags avgift ska ha granskats av en revisor som utsetts av företaget i enlighet med 4 a kap. 1 § sparbankslagen (1987:619) respektive 7 a kap. 1 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker eller, när det gäller bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag, 9 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551) samt när det gäller kreditmarknadsföreningar, 8 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

23 § Om en avgiftsskyldig trots påminnelse inte kommer in med sådana uppgifter som avses i 22 § får resolutionsmyndigheten om det inte bedöms påverka de sammanlagda resolutionsavgifterna eller tilläggsavgifterna i väsentlig mån, uppskatta avgiftsunderlaget för den avgiftsskyldige och basera avgiftsbeslutet på det uppskattade avgiftsunderlaget.

Om det i efterhand visar sig att den avgift som fastställts för företaget utifrån det uppskattade avgiftsunderlaget understeg den avgift som skulle ha betalats om den avgiftsskyldige gett in ett korrekt avgiftsunderlag, ska den avgiftsskyldige betala mellan-skillnaden. Dröjsmålsränta enligt 24 § andra stycket ska betalas från tidpunkten när avgiften skulle betalats till dess betalning sker.

Om det föreligger synnerliga skäl får resolutionsmyndigheten, om den avgiftsskyldige kan styrka att det uppskattade avgiftsunderlaget i väsentlig mån överstiger det verkliga avgiftsunderlaget, återbetala mellanskillnaden till den avgiftsskyldige.

Avgiftsbeslut

24 § Resolutionsmyndigheten beslutar om resolutionsavgift och tilläggsavgift för varje avgiftsskyldig. Avgiften ska betalas inom en månad från dagen för myndighetens beslut.

Dröjsmålsränta ska utgå på avgift som inte betalas i rätt tid. Prop. 2015/16:5 Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt en räntefot som per år motsvarar Bilaga 2

den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.

25 § Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, sätta ned resolutionsavgiften.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får bevilja anstånd med betalning av tilläggsavgiften om det finns särskilda skäl med hänsyn till företagets finansiella ställning. Anståndet får beviljas högst sex månader. På ansökan av företaget får denna tid förlängas.

26 § Bestämmelserna i 15, 16 och 18 §§ rörande summan av de totala resolutionsavgifterna och tilläggsavgifterna behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt företag

1.bestäms enligt 21, 23 eller 25 §§,

2.bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3.efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

27 § Beslut enligt 24 § får verkställas enligt utsökningsbalken.

AVDELNING IV. AVSLUTANDE BESTÄMMELSER 29 kap. Samarbete och informationsutbyte

Uppgiftsskyldighet för institut och dess koncernföretag

1 § Ett institut liksom företag som ingår i samma koncern som institutet ska lämna resolutionsmyndigheten de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som myndigheten begär för sin verksamhet enligt denna lag.

Befogenhet att kräva information

2 § För att kunna förbereda och fatta beslut om resolution eller resolutionsåtgärder får resolutionsmyndigheten begära att

1.det berörda företaget eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, och

2.den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken lämnar sådana upplysningar på tid och plats som myndigheten bestämmer.

Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.

Resolutionsmyndigheten får förelägga den som inte följer en begäran enligt första stycket att fullgöra sin skyldighet.

Tystnadsplikt

3 § Den som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller

1143

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

personliga förhållanden eller risk- och sårbarhetsanalyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Samarbete och informationsutbyte mellan myndigheter

4 § Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen ska på resolutionsmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

5 § Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med varandra och regeringen samt med motsvarande myndigheter inom EES och med Europeiska bankmyndigheten i den utsträckning som följer av resolutionsdirektivet.

Upplysningar till konkursförvaltare

6 § Om ett företag under resolution försätts i konkurs, ska resolutions- myndigheten på begäran av konkursförvaltaren för företaget, lämna de upplysningar som konkursförvaltaren behöver för att upprätta konkursbouppteckningen enligt 7 kap. 13 § konkurslagen (1987:672) och berättelsen enligt 7 kap. 15 § samma lag.

Ärenden till Europeiska bankmyndigheten

7 § Resolutionsmyndigheten får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndigheten för tvistlösning i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:

1.13.5 andra stycket och 13.6 andra stycket.

2.18.6 tredje stycket och 18.7 andra stycket.

3.45.9 tredje stycket och 45.10 femte stycket.

8 § Resolutionsmyndigheten får begära att Europeiska bankmyndigheten ska bistå myndigheterna att nå en överenskommelse i de fall som framgår av följande artiklar i resolutionsdirektivet:

1.13.4 tredje stycket.

2.18.5 andra stycket.

3.91.7 andra stycket.

4.92.3 andra stycket.

Vite

9 § Förelägganden enligt denna lag får förenas med vite.

30 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter, om

1144

1. vilka kvalificerande skulder som är medräkningsbara vid	Prop. 2015/16:5
beräkningen av det om minimikravet på nedskrivningsbara skulder är	Bilaga 2
uppfyllt,

2.vilka kriterier som ska ligga till grund för beslutet om storleken på minimikravet på nedskrivningsbara skulder, enligt 4 kap. 2 §,

3.vilken information om minimikravet på nedskrivningsbara skulder som ett företag ska lämna till resolutionsmyndigheten och vid vilken tidpunkt,

4.undantag enligt 5 kap. 3 § från skyldigheten i 5 kap. 2 § om att ta in vissa villkor i avtalen för sina skulder,

5.vilka företag som ska upprätta register som avses i 5 kap. 5 §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid institut ska kunna ge in register för olika typer av avtal,

6.vad en omstruktureringsplan enligt 22 kap. 5 § ska innehålla,

7.hur storleken på de skulder som är hänförliga till derivat enligt 15 kap. 5 § ska beräknas,

8.om riskavgiftens storlek och hur den ska bestämmas, enligt 28 kap.

15,

9.om resolutionsreserven enligt 28 kap. 2 §,

10.vilka uppgifter en avgiftsskyldig ska lämna till resolutions- myndigheten enligt 28 kap. 22 §, och

11.vilka upplysningar som ett institut eller något annat koncernföretag ska lämna till resolutionsmyndigheten för dess verksamhet enligt denna lag.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1.vad resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner enligt 3 kap. ska innehålla och vad som ska beaktas vid deras utformning liksom när de ska upprättas och hur ofta de behöver uppdateras,

2.vilka omständigheter resolutionsmyndigheten ska beakta vid bedömningen av en resolutionsplan enligt 3 kap. 2 § och 3 kap. 14 §, och

3.när och var ett beslut om resolution enligt 9 kap. 12 § och ett beslut om resolutionsåtgärder enligt 13 kap. 4 § ska offentliggöras och vad offentliggörandet ska innehålla.

31 kap. Överklaganden

1 § Resolutionsmyndighetens och Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Resolutionsmyndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och

13 kap. 1 § gäller omedelbart.

Resolutionsmyndigheten och Finansinspektionen får bestämma att andra beslut enligt denna lag ska gälla omedelbart.

Dessa bestämmelser gäller inte beslut som regeringen fattar enligt denna lag.

2 § En värdering som utförs enligt 7 kap. 1 § kan endast överklagas i samband med överklagande av det beslut om åtgärd för vilken värderingen ligger till grund.

1145

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1146

Bestämmelser om handläggningen

3 § Mål vari beslut som följer av 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § prövas ska handläggas skyndsamt.

De ekonomiska bedömningar som har legat till grund för resolutions- myndighetens beslut enligt 9 kap. 1, 5–7, 10–11 och 13 kap. 1 § ska vara del av rättens prövning av det överklagade beslutet.

1.Denna lag träder i kraft den …

2.Det som sägs i 5 kap 4 § ska tillämpas på skulder som getts ut eller ingåtts efter den 1 januari 2016.

3.Resolutionsavgift tas ut första gången 2016 och ska avse år 2015.

Förslag till lag om förebyggande statligt stöd till	Prop. 2015/16:5
kreditinstitut	Bilaga 2
kreditinstitut
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Lagen innehåller bestämmelser om

1.förebyggande statligt stöd till kreditinstitut som avses i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2.en särskild fond för finansiering av sådant stöd som anges i 1 och av statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution.

Stödet kan även ta formen av garantier för återbetalning av likviditetsstöd som Riksbanken lämnat till kreditinstitut.

3 § Beslut om förebyggande statligt stöd enligt denna lag fattas av 1. regeringen, eller

2. den myndighet som regeringen bestämmer (stödmyndigheten).

4 § Förebyggande statligt stöd till kreditinstitut lämnas efter det att avtal som rör stöd har ingåtts mellan staten och stödmottagaren eller dess ägare.

Garantier enligt 2 § andra stycket får lämnas efter överenskommelse mellan Riksbanken och regeringen eller stödmyndigheten.

2 kap. Villkor för förebyggande statligt stöd

1 § Förebyggande statligt stöd får bara lämnas för fortsatt verksamhet i kreditinstitut som är livskraftiga.

Stödet ska vara tillfälligt och proportionerligt mot följderna av den störning som inträffat.

Stöd förutsätter godkännande enligt EU:s statsstödsregler.

Staten ska, om inte synnerliga skäl finns, tillförsäkras ersättning eller annan kompensation för sitt risktagande.

Om det finns synnerliga skäl, får avsteg göras från det som föreskrivs om avgifter i 6 kap. 4 § budgetlagen (2011:203).

3 kap. Stabilitetsfonden

1 § För de ändamål som anges i 2 § ska det finnas ett räntebärande konto
i Riksgäldskontoret. De medel som tillförts kontot utgör, tillsammans	1147

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1148

med de övriga tillgångar som anskaffats med stöd av denna lag, stabilitetsfonden.

Till stabilitetsfonden ska föras

1. inbetalda ersättningar för förebyggande statligt stöd enligt 2 kap.

2§,

2.tillgångar som anskaffats med medel från stabilitetsfonden, och

3.medel som staten återfått och som avser lämnat stöd enligt denna lag samt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter rörande förvaltningen av stabilitetsfondens tillgångar.

2 § Följande kostnader ska täckas med medel från stabilitetsfonden:

1.statens utgifter för stöd enligt denna lag,

2.statens utgifter för att finansiera statligt stöd enligt 23 kap. lagen (2015:000) om resolution,

3.stödmyndighetens förvaltningskostnader, och

4.ersättning som betalats ut på grund av en garanti till insättare enligt lagen (2008:812) om statliga garantier till insättare i utländska instituts filialer i Sverige.

Beslut om stöd enligt 2 får bara fattas av regeringen.

3 § Om riksdagen har lämnat ett särskilt beloppsbegränsat bemyndigande får en kredit i Riksgäldskontoret användas, i den mån medlen i stabili- tetsfonden inte räcker till. En sådan kredit får användas även om det finns andra tillgångar än medel på kontot i Riksgäldskontoret i stabilitets- fonden.

4 kap. Avslutande bestämmelser

1 § Kreditinstitut ska lämna de uppgifter till regeringen och stödmyndig- heten som de behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

2 § Riksbanken, Riksgäldskontoret, resolutionsmyndigheten och Finans- inspektionen ska på stödmyndighetens begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet enligt denna lag.

3 § Stödmyndigheten ska underrätta Finansinspektionen om ett kredit- institut inte fullgör sina skyldigheter enligt avtal ingångna med stöd av denna lag.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om stöd enligt denna lag.

1.Denna lag träder i kraft den …

2.Genom denna lag upphävs lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

3. För stöd som lämnats enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till	Prop. 2015/16:5
kreditinstitut ska bestämmelserna i lagen om statligt stöd till kreditinstitut	Bilaga 2
fortsätta att gälla.

4.Från stabilitetsfonden upprättad enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut ska xx miljarder kronor överföras till resolutions- reserven enlig lagen (2015:000) om resolution. Resterande medel och tillgångar ska överföras till stabilitetsfonden enligt denna lag.

5.Stabilitetsavgift för 2014 ska tas ut enligt lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut.

6.Stabilitetsavgiften för 2014 ska efter den 1 juli 2015 föras till resolutionsreserven.

1149

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1150

Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om förmånsrättslagen (1970:979) dels att 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 13 a och 13 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §2

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Ford- ringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen skall bestämmas efter särskild beräk- ningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företags- rekonstruktion och har konkurs- ansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekonstruktionen upphörde, skall vid tillämpning av tredje meningen, om det är för- månligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade gjorts då ansökningen om företags- rekonstruktion skedde. I sådant fall

Allmän förmånsrätt följer där- efter med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Förmånsrätten omfattar fordringar som belöper på tiden före konkursbeslutet och inom en månad därefter. Ford- ringarna får inte ha intjänats eller, om lönen eller ersättningen ska bestämmas efter särskild beräk- ningsgrund, inte ha förfallit till betalning tidigare än tre månader innan konkursansökningen kom in till tingsrätten. Om arbetstagaren inte har kunnat nå arbetsgivaren med en uppmaning enligt 2 kap. 9 § konkurslagen (1987:672), gäller i stället den längre tid som bedöms skälig. Har konkursen föregåtts av ett förfarande enligt lagen (1996:764) om företags- rkonstruktion eller lagen (2015:000) om resolution och har konkursansökningen gjorts inom ett år från det att företagsrekon- struktionen eller resolutionen upp- hörde, ska vid tillämpning av tredje meningen, om det är för- månligare för arbetstagaren, anses som om konkursansökningen hade

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

2Senaste lydelse 2003:535.

skall det bortses från tiden mellan

gjorts då ansökningen om företags-

ansökningarna.

rekonstruktion

skedde

eller

beslutet om resolution fattades. I

sådant fall ska det bortses från

tiden mellan ansökningarna.

Fordran

på

uppsägningslön

Fordran

på

uppsägningslön

omfattas av förmånsrätt längst för

uppsägningstid

som

beräknats

uppsägningstid

som

beräknats

enligt

11 §

lagen (1982:80)

enligt

11 §

lagen (1982:80)

anställningsskydd.

Uppsägnings-

anställningsskydd.

Uppsägnings-

lön för tid under vilken arbets-

tagaren inte utför arbete för kon-

kursgäldenären

eller

annan

och

kursgäldenären

eller

annan

och

inte heller driver egen rörelse

omfattas av förmånsrätt endast om

arbetstagaren kan visa att han har

anmält sig hos offentlig arbetsför-

medling som

arbetssökande. För

medling som

arbetssökande. För

uppsägningstid

omfattar

förmåns-

uppsägningstid

omfattar

förmåns-

rätten endast lön eller ersättning

som

överstiger

inkomst

vilken

som

överstiger

inkomst

vilken

arbetstagaren under den tid lönen

eller ersättningen avser har haft av

egen rörelse eller har förvärvat

eller borde ha kunnat förvärva i en

annan anställning. Vid bestäm-

mande av i vilken utsträckning

fordran på lön eller ersättning

under uppsägningstid omfattas av

förmånsrätt

skall

med

samtidig

förmånsrätt

ska

med

samtidig

inkomst i annan anställning jäm-

ställas

aktivitetsstöd

som

lämnas

ställas

aktivitetsstöd

som lämnas

till den som deltar i ett arbets-

marknadspolitiskt

program, i

den

marknadspolitiskt

program,

den

mån stödet avser samma tid som

lönen eller ersättningen och arbets-

tagaren har blivit berättigad till stödet

efter uppsägningen.

Om en lönefordran, som har intjänats tidigare än tre månader före konkursansökningen, har varit föremål för tvist, omfattas den av förmånsrätt om talan har väckts eller förhandling som föreskrivs i kollektivavtal eller lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet har begärts inom fyra månader från förfallodagen och konkurs- ansökningen har följt inom två månader från det att tvisten slutligt har avgjorts.

Semesterlön och semesterersättning som är intjänad före konkurs- ansökningen omfattas av förmånsrätt för vad som står inne för det löpande och det närmast föregående intjänandeåret.

Förmånsrätt följer med fordran på pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst sex månader före

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1151

Om konkursgäldenären är näringsidkare, ska en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

konkursansökningen och därpå följande sex månader. Förmånsrätten gäller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbets- givare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om konkursgäldenären är näringsidkare, skall en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte ha förmånsrätt enligt denna paragraf för lön eller pension.

13 a §

Allmän förmånsrätt följer därefter för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti intill det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag.

13 b §

Allmän förmånsrätt följer där- efter för insättningar som omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti utöver det högsta belopp som kan ersättas enligt 4 § samma lag, avseende

1. fysiska personer,

2. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 20033, och

3. insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett svenskt institut och som skulle betraktas som insättningar avse- ende personer eller företag som

3 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).

1152

avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts genom filialen.

Denna lag träder i kraft den …

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1153

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Härigenom föreskrivs att 2 a § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 a §1

Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång skall gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.

Med övergång av företag eller del av företag enligt denna lag avses sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd. Vad som i denna lag sägs om sådan övergång ska gälla även i det fallet att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.

Denna lag träder i kraft den …

1 Senaste lydelse 1994:1687.

1154

Förslag till lag om ändring i semesterlagen (1977:480)				Prop. 2015/16:5
Härigenom föreskrivs att 31 § semesterlagen (1977:480) ska ha				Bilaga 2

följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	31 §1
En arbetstagares rätt	enligt	En arbetstagares rätt	enligt
denna lag påverkas inte av att ett		denna lag påverkas inte av att ett
företag, en verksamhet eller en del		företag, en verksamhet eller en del
av en verksamhet, övergår till en		av en verksamhet, övergår till en
ny arbetsgivare genom en sådan		ny arbetsgivare genom en sådan
övergång som omfattas av	6 b §	övergång som omfattas av	6 b §
lagen (1982:80) om anställnings-		lagen (1982:80) om anställnings-
skydd. Arbetstagarens rätt påverkas		skydd. Arbetstagarens rätt påverkas
inte heller av att ett företag eller en		inte heller av att ett företag eller en
del av ett företag övergår till en ny		del av ett företag övergår till en ny
arbetsgivare i samband med kon-		arbetsgivare i samband med kon-
kurs.		kurs eller resolution enligt lagen
		(2015:000) om resolution.

Övergår en arbetstagare till en ny arbetsgivare inom samma koncern, ska arbetstagaren i semesterhänseende ha samma rätt i den nya anställningen som i den tidigare. Detta förutsätter dock, att arbetstagaren inte får semesterersättning av den tidigare arbetsgivaren och att arbetstagaren senast en månad efter anställningens upphörande förklarar för både den tidigare och den nye arbetsgivaren, att han eller hon vill överföra intjänade semesterförmåner till den nya anställningen.

I fall som avses i andra stycket är den nye arbetsgivaren berättigad att av den tidigare arbetsgivaren få ett belopp motsvarande den semesterersättning som den tidigare arbetsgivaren annars skulle ha betalat till arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft …

1 Senaste lydelse 2009:1439.

1155

2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid ska beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs eller resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.

3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1 och 2, får arbetstagaren räkna sam- man anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.

Arbetstagare som har fått åter- anställning enligt 25 § ska anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1156

Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd

Härigenom föreskrivs1 att 3, 6 b och 25 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §2

Vid tillämpning av 5 § andra stycket, 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäller följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:

1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgivare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma koncern.

2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs.

3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1–2, får arbetstagaren räkna sam- man anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.

Arbetstagare som har fått åter- anställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.

6 b §3

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

2Senaste lydelse 2007:389.

3Senaste lydelse 1994:1685.

Vid övergång av ett företag,

en verksamhet eller en del

Prop. 2015/16:5

verksamhet

från

arbetsgivare

till en annan, övergår också

Bilaga 2

rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de

anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på

den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig

gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till

tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän

tjänst och på sjögående fartyg.

Första stycket gäller inte vid

övergång i samband med konkurs.

övergång i samband med konkurs

eller

resolution

enligt

lagen

(2015:000) om resolution.

Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efter-

levandeförmåner.

Trots

bestämmelserna

första

Trots

bestämmelserna

första

stycket skall

anställningsavtalet

och

stycket

ska

anställningsavtalet

och

anställningsförhållandet

inte

övergå

anställningsförhållandet

inte

övergå

till en ny arbetsgivare, om arbets-

tagaren motsätter sig detta.

25 §4

Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har

företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har

varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för

begränsad tid enligt 5 § och som på grund av arbetsbrist inte har fått

fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock att

arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv

månader under de senaste tre åren eller, när det gäller företrädesrätt till

ny säsongsanställning för en tidigare säsongsanställd arbetstagare, sex

månader under de senaste två åren och att arbetstagaren har tillräckliga

kvalifikationer för den nya anställningen.

Företrädesrätten

gäller

från

den

Företrädesrätten

gäller

från

den

tidpunkt

då

uppsägning

skedde

tidpunkt

då

uppsägning

skedde

eller besked lämnades eller skulle

lämnats

enligt

15 §

första

lämnats

enligt

15 §

första

stycket och därefter till dess nio

månader har förflutit från den dag

då

anställningen

upphörde.

Vid

då

anställningen

upphörde.

Vid

säsongsanställning

gäller

före-

säsongsanställning

gäller

före-

trädesrätten i stället från tid-

punkten då besked lämnades eller

skulle ha lämnats enligt 15 § andra

stycket och därefter till dess nio

månader har förflutit från den nya

säsongens början. Har under de nu

nämnda

tidsperioderna

företaget,

nämnda

tidsperioderna

företaget,

verksamheten

eller

del

av verk-

verksamheten

eller

del

av verk-

4 Senaste lydelse 2007:390.

1157

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1158

samheten övergått till en ny arbets-					samheten övergått till en ny arbets-
givare genom en sådan övergång					givare genom en sådan övergång
som omfattas av 6 b §, gäller före-					som omfattas av 6 b §, gäller före-
trädesrätten mot den nya arbets-					trädesrätten mot den nya arbets-
givaren.	Företrädesrätten			gäller	givaren.	Företrädesrätten			gäller
även i de fall att den tidigare					även i de fall att den tidigare
arbetsgivaren försatts i konkurs.					arbetsgivaren försatts			i konkurs
					eller	resolution enligt			lagen
					(2015:000) om resolution.
Om	arbetsgivaren		har	flera	Om	arbetsgivaren		har	flera
driftsenheter eller om det i arbets-					driftsenheter eller om det i arbets-
givarens verksamhet			finns	olika	givarens verksamhet			finns	olika
kollektivavtalsområden,			gäller	före-	kollektivavtalsområden,			gäller	före-
trädesrätten		anställning	inom den		trädesrätten		anställning	inom den
enhet och det avtalsområde där					enhet och det avtalsområde där
arbetstagaren var sysselsatt när den					arbetstagaren var sysselsatt när den
tidigare	anställningen		upphörde.		tidigare	anställningen		upphörde.
Finns det i ett sådant fall flera					Finns det i ett sådant fall flera
driftsenheter på samma ort, skall					driftsenheter på samma ort, ska
inom	en	arbetstagarorganisations			inom	en	arbetstagarorganisations
avtalsområde		företrädesrätten		gälla	avtalsområde		företrädesrätten		gälla
arbetsgivarens samtliga enheter på					arbetsgivarens samtliga enheter på
orten, om organisationen begär det					orten, om organisationen begär det
senast	vid	förhandlingar		enligt	senast	vid	förhandlingar		enligt
32 §.					32 §.

Denna lag träder i kraft …

Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)		Prop. 2015/16:5
Härigenom föreskrivs1 att det i sparbankslagen (1987:619)2 närmast		Bilaga 2

före rubriken ”Tvångslikvidation”	ska införas en ny paragraf, 6 kap.
1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

6 kap.

1 a §

Bestämmelserna om likvidation i 2 § gäller inte för en sparbank som är i resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.

Efter ansökan från resolutions- myndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en sparbank som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 2 §.

Denna lag träder i kraft …

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

2Lagen omtryckt 1996:1005.

1159

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs1 att det i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 11 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

2 a §

Bestämmelserna om likvidation i 3–4 a §§ gäller inte för en eko- nomisk förening som är i resolution enligt lagen (2015:000) om reso- lution. Efter ansökan från resolu- tionsmyndigheten ska dock Bolags- verket besluta att en förening som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 a §.

Denna lag träder i kraft den …

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

1160

Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)			Prop. 2015/16:5
Härigenom föreskrivs1 i fråga om konkurslagen (1987:672)			Bilaga 2
Härigenom föreskrivs1 i fråga om konkurslagen (1987:672)
dels att 1 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 2 kap. 10		b–10 e §§ med
följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

1kap.

2 §

En gäldenär som är på obestånd	En gäldenär som är på obestånd
skall efter egen eller en borgenärs	ska efter egen eller en borgenärs
ansökan försättas i konkurs, om inte	ansökan försättas i konkurs, om
annat är föreskrivet.	inte annat är föreskrivet. En
	gäldenär som är under resolution
	enligt lagen (2015:000) om reso-
	lution får dock endast försättas i
	konkurs efter ansökan av resolu-
	tionsmyndigheten.

Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

2 kap.

10 b §

En ansökan om konkurs avse- ende en sådan gäldenär som får försättas i resolution enligt 1 kap. 1 § första stycket lagen (2015:000) om resolution ska förklaras vilande av rätten.

Rätten ska därefter underrätta resolutionsmyndigheten och Finans- inspektionen om ansökan.

10 c §

Vilandeförklaringen ska upp- hävas när det har gått sju dagar från det att resolutionsmyndig- heten mottog underrättelsen, om

1. resolutionsmyndigheten har informerat rätten om att den inte avser att försätta företaget i reso-

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

1161

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1162

lution enligt lagen (2015:000) om resolution, eller

2. resolutionsmyndigheten inte har informerat rätten om något ställningstagande.

10 d §

Bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ gäller inte om det är resolutions- myndigheten enligt lagen (2015:000) om resolution som ansöker om att en gäldenär ska försättas i konkurs.

10 e §

Om resolutionsmyndigheten har försatt ett företag i resolution, ska konkursansökningen avvisas.

Denna lag träder i kraft den …

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank1 ska införas en ny paragraf, 6 kap. 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

8 a §

Riksbanken ska lämna regeringen, Finansinspektionen, stödmyndigheten enligt lagen (2015:000) om före- byggande statligt stöd till kredit- institut och resolutionsmyndig- heten enligt lagen (2015:000) om resolution de uppgifter som rör genomförda likviditetsstödjande åtgärder som den myndigheten behöver för sin verksamhet.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den …

1 Lagen omtryckt 1999:19.

1163

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs1 att det i lagen (1995:1570) om medlemsbanker närmast före rubriken ”Tvångslikvidation” ska införas en ny paragraf, 9 kap. 1 a §, av följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

1 a §

Bestämmelserna om likvidation i 2–4 a §§ gäller inte för en med- lemsbank som är under resolution enligt lagen (2015:000) om reso- lution. Efter ansökan från reso- lutionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att en med- lemsbank som är under resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 4 § första stycket.

Denna lag träder i kraft den …

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

1164

En insättning omfattas av garan- tin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut, om inte något annat framgår av 3 a §.

Förslag till lag om ändring av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insätt- ningsgaranti

dels att nuvarande 3 a § ska betecknas 3 b §,

dels att 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före nuvarande 3 a § ska sättas närmast före 3 b §,

dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 3 a, 7 och 7 a §§ av följande lydelse.

2 §2

I denna lag betyder

1.institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kreditmarknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värdepappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

2.insättare: den som har en insättning i ett institut,

3.insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin.

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin,

18. garanterad insättning: en insättning som omfattas av insätt- ningsgarantin till den del den inte överstiger ett belopp motsvarande 100 000 euro, och

6. resolutionsmyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

3 §3 En insättning omfattas av garan-

tin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

2Senaste lydelse 2008:811.

3Senaste lydelse 2007:1433.

1165

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1166

Garantimyndigheten får besluta	Garantimyndigheten får besluta
att garantin också skall omfatta	att garantin också ska omfatta
insättningar som finns hos	insättningar som finns hos

1.en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller

2.en filial här i landet till ett utländskt institut.

3 a §4

Om resolutionsmyndigheten överför en insättning som har gjorts i ett institut som försatts i resolution till någon annan antingen med hjälp av försäljningsverktyget enligt 18 kap. lagen (2015:000) om resolution eller till ett broinstitut med hjälp av broinstitutsverktyget enligt 19 kap. samma lag, gäller följande.

Insättningen omfattas inte längre av den insättningsgaranti som gäller för insättningar gjorda i institutet under resolution, om insättningen har överförts i sin helhet eller till en del som mot- svarar ett belopp om minst 100 000 euro.

Om överföringen bara omfattar en del av insättningen och beloppet understiger motsvarande 100 000 euro, uppgår garantin för den del av insättningen som är kvar i institutet under resolution till mellanskill- naden mellan 100 000 euro och det överförda beloppet.

7 §5

Om ett institut försätts i resolution enligt lagen (2015:000) om resolu- tion ska insättningsgarantisyste- met, i de fall som anges i andra och tredje styckena betala ut ersättning. Ersättningen ska betalas till den som resolutions- myndigheten anvisar.

Om resolutionsmyndigheten använder skuldnedskrivnings- verktyget enligt 22 kap. lagen om

4Senaste lydelse av tidigare 3 a § 2011:829.

5Tidigare upphävd genom 2000:95.

resolution, ska insättningsgaranti-		Prop. 2015/16:5
systemet betala ett belopp som		Bilaga 2
motsvarar det som de garanterade
insättningarna skulle ha	skrivits
ned med enligt 22 kap. 14 § första
stycket 1 lagen om resolution om
de inte hade varit undantagna
skuldnedskrivning.
Om resolutionsmyndigheten över-
för en insättning med hjälp av för-
säljningsverktyget, broinstitutsverk-
tyget eller avskiljandeverktyget enligt
18–20 kap. lagen om resolution, ska
insättningsgarantisystemet	betala

ett belopp som motsvarar det som de garanterade insättningarna skulle ha burit om förlusterna hade fördelats mellan borgenärerna enligt för- månsrättsordningen.

7 a §

Insättningsgarantin får om skuldnedskrivningsverktyget enligt 22 kap. lagen (2015:000) om resolution tillämpas, skjuta till medel vid en kapitalisering av ett institut under resolution i den utsträckning garanterade insätt- ningar hade konverterats till eget kapital enligt 22 kap. 14 § första stycket 2, om de inte hade varit undantagna från konvertering. In- sättningsgarantisystemet ska erhålla kapitalinstrument till ett värde som motsvarar de tillskjutna medlen.

Denna lag träder i kraft den …

1167

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1168

Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

29 kap.

2 §1

Med näringsbidrag avses också stöd som lämnas i form av

1.elcertifikat till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 a § 1,

2.utsläppsrätter till sådana skattskyldiga som avses i 1 kap. 22 b § första stycket,

3.utsläppsminskningsenheter och certifierade utsläppsminskningar till sådana skattskyldiga som avses i 17 kap. 22 b § andra stycket 1, och

4. stöd enligt lagen (2008:814) om				4. stöd enligt lagen (2015:000) om
statligt stöd till kreditinstitut, om				resolution eller lagen (2015:000) om
stödet inte				förebyggande	statligt	stöd	till
				kreditinstitut, om stödet inte
– redovisas som en		skuld i		– redovisas som en		skuld i
räkenskaperna, eller				räkenskaperna, eller
– avser	betalning	för	ny-	– avser	betalning	för	ny-
emitterade eller egna aktier.				emitterade eller egna aktier.

Denna lag träder i kraft den…

1 Senaste lydelse 2011:293.

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

dels att 1 kap. 5 §, 6 kap. 2 §, 6 kap. 3 a §, 13 kap. 6 b §, 15 kap. 1–2, 7–9 §§ och 16 kap. 1 och 2 §§ samt rubriken närmast före 15 kap. 1 § ska

ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel,	6 a kap.,		6 b kap.
15 a kap. och 15 b kap., sju nya paragrafer, 13 kap.	4 a,	5 b,	6 d	och
8 a §§, 14 kap. 1 a § och 15 kap. 2 b och 2 c §§, samt		närmast		före
13 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse,

dels att det i 13 kap. närmast före rubriken ”Upplysningar från och undersökningar hos andra företag” ska införas en ny paragraf, 4 a §, av

följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228	Föreslagen lydelse

1kap.

5 §

I denna lag betyder

1.anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kredit- institut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,

2.bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

3.bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,

4.behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,

5.betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

6.blandat finansiellt holding- företag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförord- ningen,

7.blandat finansiellt moder- holdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

1169

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värde- pappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvud- sakliga verksamhet är att

a)förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b)driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller

c)driva en eller flera av de

verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,

8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,

1170

a.institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b.annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

9. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kredit- instituts etablering av flera drift- ställen ska anses som en enda filial,

10. finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,

11. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värde- pappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvud- sakliga verksamhet är att

a)förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b)driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller

c)driva en eller flera av de

verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,

12. finansiellt moderholding- företag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a.institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b.annat finansiellt holding- företag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,

14. holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt

artikel 4.1.22 i tillsynsförord-

Prop. 2015/16:5

9. kapitalbas: detsamma

ningen,

Bilaga 2

som

15. kapitalbas: detsamma som

avses i artikel 72 i Europa-

avses i artikel 72 i tillsyns-

parlamentets och rådets förord-

förordningen,

ning (EU) nr 575/2013 av den 26

juni 2013 om tillsynskrav för

kreditinstitut

och

värdepappers-

företag och om ändring av för-

ordning (EU) nr 648/20124,

16. kreditinstitut: bank

10. kreditinstitut: bank

och

kreditmarknadsföretag,

11. kapitaltäckningsdirektivet:

17. kapitaltäckningsdirektivet:

Europaparlamentets

och

rådets

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/36/EU

den

direktiv

2013/36/EU

den

26 juni

2013

behörighet att

26 juni

2013

om behörighet att

utöva verksamhet i kreditinstitut och

om tillsyn av kreditinstitut och

värdepappersföretag,

ändring

värdepappersföretag,

ändring

av direktiv 2002/87/EG och om

upphävande

direktiv

upphävande

direktiv

2006/48/EG och 2006/49/EG,

2006/48/EG och 2006/49/EG2,

18. koncernåterhämtningsplan: e

n plan som upprättas av ett

moderföretag inom EES i syfte att

för olika scenarier identifiera åt-

gärder som de företag i en koncern

som

omfattas

gruppbaserad

tillsyn avser att vidta för att bevara

eller återställa koncernens eller ett i

den

ingående

kreditinstituts

eller

utländskt kreditinstituts finansiella

ställning och livskraft efter en

betydande

försämring

den

12. kreditmarknadsbolag: ett

finansiella situationen,

19. kreditmarknadsbolag: ett

aktiebolag som har fått tillstånd att

driva finansieringsrörelse,

13. kreditmarknadsförening: en

20. kreditmarknadsförening: en

ekonomisk förening som har fått

tillstånd att driva finansierings-

rörelse,

14. kreditmarknadsföretag:

21. kreditmarknadsföretag:

kreditmarknadsbolag och kreditmark-

nadsförening,

15. kvalificerat innehav: ett

22. kvalificerat innehav: ett

direkt eller indirekt

ägande

i ett

direkt eller

indirekt

ägande

i ett

2 EUT L 176, 26.6.2013, s. 338 (Celex 32013L0036).

1171

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § repre- senterar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsent- ligt inflytande över ledningen av företaget,

16. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

23. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

24.moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finan- siellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES,

25.moderinstitut inom EES: ett institut eller ett utländskt institut som auktoriserats inom EES och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a. annat institut eller ett utländskt institut som auktoriserats

i något land inom EES, eller

b. ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holding- företag som är etablerat i något land inom EES,

26. resolutionsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappers- företag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/20123,

27. samordnande tillsynsmyn- dighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva grupp- baserad tillsyn av moderinstitut

3 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).

1172

17. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),

18. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i förordning (EU) nr 575/2013,

19. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,

20. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings- rörelse, och

21. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.

inom EES och av institut som Prop. 2015/16:5 kontrolleras av finansiella moder- Bilaga 2 holdingföretag inom EES eller

blandade finansiella moderhol- dingföretag i EES,

28. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619),

29.startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel

4.51i tillsynsförordningen,

30.tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap-

persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/20124,

31.utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,

32.utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansierings- rörelse,

33.utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag, och

34.återhämtningsplan: en plan som upprättas av ett institut i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som institutet avser att vidta för att bevara eller återställa sin finansiella ställning och livs- kraft efter en betydande försäm- ring av den finansiella situationen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §5

Ett kreditinstitut skall identifi-	Ett kreditinstitut ska identifiera,
era, mäta, styra, internt rapportera	mäta, styra, internt rapportera och
och ha kontroll över de risker som	ha kontroll över de risker som dess
dess rörelse är förknippad med.	rörelse är förknippad med. Insti-
Institutet skall härvid se till att det	tutet ska härvid se till att det har en

4EUT L 176, 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).

5Senast ändrad 2006:1387.

1173

Ett kreditinstituts system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en full- ständig och tillförlitlig förteckning över

1. institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar, och

2. insättningar som gjorts a. av fysiska personer,

b. av mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 20037, och

c. via en filial utanför EES till ett svenskt kreditinstitut och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1174

har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att insti- tutets förmåga att fullgöra sina för- pliktelser äventyras. För att upp- fylla detta krav skall det åtmin- stone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är till- räckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

tillfredsställande intern kontroll.

Det ska också upprätta en

återhämtningsplan eller koncern- återhämtningsplan enligt 6 a kap.

Ett kreditinstitut ska särskilt se till att dess kreditrisker, marknads- risker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav ska det åtmin- stone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är till- räckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Kreditinstitutet ska utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

6 kap.

3 a §6 Ett kreditinstituts system för

hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar ska vara sådana att kreditinstitutet utan dröjsmål kan sammanställa en full- ständig och tillförlitlig förteckning över institutets samtliga insättare och deras respektive insättningar.

6Senaste lydelse 2011:830.

7EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).

som avses i 1 eller 2 om de inte hade gjorts genom filialen.

Föreslagen lydelse

6a kap. Återhämtningsplaner

Upprättandet av en återhämtningsplan

1 § Ett kreditinstitut som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.

Kreditinstitutets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

2 § Ett kreditinstitut som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 8 eller 9 §.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finans- inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutions- myndigheter.

Krav på en återhämtningsplan

3 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.

Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämt- ningsplan ska det framgå att:

1.De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att kreditinstitutet eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.

2.Planen och de åtgärder som identifieras i den rimligen kan förväntas bli genomförda snabbt och effektivt vid finansiell stress och utan att leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett kreditinstitut eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1175

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1176

Väsentliga brister eller hinder i en plan

4 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 3 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 8–11 §§.

5 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta kreditinstitutet om vilka väsentliga brister eller hinder den identifierar och ge institutet tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om kreditinstitutets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin bedömning, ska inspektionen förelägga institutet att inom två månader komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På kreditinstitutets begäran får Finansinspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.

6 § Om ett kreditinstitut inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som kreditinstitutet gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1.förelägga kreditinstitutet att göra konkreta ändringar i åter- hämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2.om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga institutet att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.

7 § Om det trots ett föreläggande enligt 6 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga kreditinstitutet att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.

Vid bedömningen av vilka åtgärder som är nödvändiga och proportionerliga ska hänsyn tas till hur allvarliga bristerna och hindren är och den effekt som åtgärderna skulle ha på kreditinstitutets affärsverksamhet.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett kreditinstitut även för ett moderföretag inom EES som inte är ett kreditinstitut.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan för en gränsöverskridande koncern

8 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten för en gränsöver- skridande koncern har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 2 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kredit- institut eller ett utländskt kreditinstitut som ingår i koncernen, och

3.om tillämpningen av åtgärder som avses i artiklarna 6.5 och 6.6 i resolutionsdirektivet för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar för betydande filialer.

Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

9 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt kreditinstitut i koncernen, och

3.om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett kreditinstitut som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande kreditinstituten i koncernen.

Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

10 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 8 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG8, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 9 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finansinspek- tionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndigheten.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

8 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).

1177

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1178

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överens- kommelse om

1.bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och

2.åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapital- iseringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.

6 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1.finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

2.koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.

Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett kreditinstitut som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.

Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd

3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten för den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.

Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.

Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.

4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.

5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om	Prop. 2015/16:5
koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande	Bilaga 2
tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.
Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet
om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.

6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att

1.tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet i betydande grad avhjälper de finansiella svårigheterna i det företag som tar emot det,

2.tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet syftar till att bevara eller återställa den finansiella stabiliteten i koncernen som helhet eller i något av företagen inom koncernen, och

3.tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet inte äventyrar den finansiella stabiliteten, i synnerhet i den medlemsstat i vilken den stödgivande enheten är belägen.

Finansinspektionen ska även bedöma om följande krav är uppfyllda med avseende på det stödgivande företaget:

1.Det stödgivande företagets styrelse bedömer att det rimligen kan antas att ersättningen för stödet kommer att betalas samt, ifall det rör sig om ett lån, även själva kapitalbeloppet återbetalas. Om stödet ges i form av en garanti eller annan slags säkerhet tillämpas samma villkor på den skuld som uppkommer ifall garantin eller säkerheten utlöses.

2.Det finansiella stödet ges på sådana villkor att det stödgivande företagets intressen gynnas.

3.Likviditeten eller solvensen i det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

4.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller avseende kapitalbas och likviditet i kapitaltäckningsdirektivet samt de övriga krav som gäller enligt artikel 104.2 samma direktiv vid tidpunkten för tillhandahållandet av det finansiella stödet.

5.Det stödgivande företaget uppfyller de krav som gäller för stora exponeringar.

6.Tillhandahållandet av det finansiella stödet leder inte till att de krav som nämns i 4 eller 5 överträds.

7.Möjligheten till resolution av det stödgivande företaget äventyras inte till följd av tillhandahållandet av det finansiella stödet.

Finansinspektionen har rätt att bevilja undantag från kraven i andra stycket 4 och 5.

7 § Finansinspektionen ska vidarebefordra varje avtal som inspektionen godkänt, inklusive ändringar av dessa avtal till resolutionsmyndigheten.

Avtalsparternas godkännande av avtal om finansiellt stöd

8 § Innan beslut fattas om att ingå ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska bolagsstämman i samtliga företag vilka är parter till avtalet om koncerninternt finansiellt stöd godkänna avtalet.

1179

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1180

9 § Ett beslut enligt 8 § ska innehålla ett bemyndigande för styrelsen att ge respektive motta koncerninternt finansiellt stöd.

10 § Beslut om att ge koncerninternt finansiellt stöd ska fattas av styrelsen i det stödgivande företaget.

Följande uppgifter ska framgå av ett beslut enligt första stycket:

1.De uppgifter som beslutet grundats på och de överväganden som gjorts.

2.Mottagaren för det koncerninterna finansiella stödet samt för vilket ändamål stödet ges.

3.På vilket vis tillhandahållandet av det koncerninterna finansiella stödet uppfyller de villkor som uppställs i 6 §.

11 § Det stödmottagande företagets styrelse ska besluta om stöd- mottagande av koncerninternt finansiellt stöd.

12 § Styrelsen i det företag som är part till ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska årligen rapportera till bolagsstämman om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som bolagsstämman godkänt.

Anmälan om givande av stöd

13 § Innan koncerninternt finansiellt stöd ges, ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan till Finansinspektionen samt till Europé- iska bankmyndigheten.

Om Finansinspektionen inte även är behörig myndighet för det stödmottagande företaget ska styrelsen för det stödgivande företaget göra en anmälan enligt första stycket även till den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget.

Anmälan enligt första stycket ska även göras till den samordnande myndigheten om denna myndighet inte samtidigt är behörig myndighet för det stödgivande eller för det stödmottagande företaget.

14 § En anmälan enligt 13 § ska innehålla styrelsens beslut enligt 10 § samt en detaljerad beskrivning av det avtal om koncerninternt finansiellt stöd som anmälan avser, samt en kopia av avtalet.

15 § Finansinspektionen ska i sin egenskap av behörig myndighet för det stödgivande företaget besluta att förbjuda, begränsa eller godkänna koncerninternt finansiellt stöd enligt en anmälan enligt 13 §.

16 § Ett beslut av Finansinspektionen att godkänna, förbjuda eller begränsa det finansiella stödet ska omedelbart anmälas till den sam- ordnande tillsynsmyndigheten, den behöriga myndigheten för det stödmottagande företaget samt till Europeiska bankmyndigheten.

17 § Om Finansinspektionen inom fem arbetsdagar, räknat från det att den mottog en fullständig anmälan enligt 13 §, inte har fattat ett beslut eller beslutat att godkänna det finansiella stödet, får stödet ges i enlighet med de avtalsvillkor som följer av anmälan.

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndig- heten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna

1. 112.2, 116 och 133 i kapital- täckningsdirektivet,

2. 8.3 andra stycket, 8.4 andra stycket, 20.7 och 30.5–30.7 i reso- lutionsdirektivet.

Publicering av avtalet

18 § Styrelsen i varje företag som ingått ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd ska offentliggöra att företaget ingått ett sådant avtal samt vilka som varit parter till avtalet. Styrelsen ska även offentliggöra en översiktlig beskrivning av avtalsinnehållet.

Styrelsen ska uppdatera den information som offentliggörs enligt första stycket minst en gång årligen.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
13 kap.
	4 a §
	Ett kreditinstitut är skyldigt att
	informera Finansinspektionen				om
	det anser att företaget kommer eller
	sannolikt kommer att fallera. Finans-
	inspektionen ska omedelbart under-
	rätta	resolutionsmyndigheten			och
	andra	berörda myndigheter			om
	underrättelsen.
	5 b§
	Ett	företag som avses i 1 kap.
	1 §	första	stycket 2	lagen
	(2015:000) om resolution är skyl-
	digt att informera Finansinspek-
	tionen om det anser att företaget
	kommer eller sannolikt kommer att
	fallera. Finansinspektionen				ska
	omedelbart underrätta resolutions-
	myndigheten		och andra	berörda
	myndigheter om underrättelsen.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228	Föreslagen lydelse
	6 b §

Finansinspektionen får hänskjuta frågor som rör ett förfarande av en annan behörig myndighet inom EES till Europeiska bankmyndig- heten för tvistlösning i de fall som framgår av artiklarna 112.2, 116 och 133 i kapitaltäckningsdirek- tivet.

1181

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1182

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	6 d §
	Finansinspektionen får begära
	att Europeiska bankmyndigheten
	bistår de behöriga myndigheterna

med att nå en överenskommelse i de fall som framgår av artiklarna 8.2 tredje stycket, 20.5 andra stycket, 25.4 och 30.4 andra stycket i resolutionsdirektivet.

8 a§

Finansinspektionen får besluta att ett kreditinstitut eller något annat koncernföretag som omfat- tas av samma gruppbaserade tillsyn som institutet ska upprätta register över sina finansiella avtal och andra avtal av särskilt stor betydelse för företagets verksamhet.

14 kap.

1 a §

Det som sägs i 2 a, 3 och 4 §§ ska inte gälla vid beslut om över- föring, minskning eller konver- tering enligt 6 kap., 17 kap., 18 kap.

	eller	22 kap. lagen (2015:000) om
	resolution.
Lydelse enligt prop. 2013/14:228	Föreslagen lydelse
Ingripande mot kreditinstitut	Ingripande
15 kap.
1 §
Om ett kreditinstitut har åsido-	Om ett kreditinstitut, ett finan-
satt sina skyldigheter enligt denna	siellt holdingföretag,			ett blandat
lag, andra författningar som regle-	finansiellt holdingföretag, holding-
rar institutets verksamhet, institu-	företag med		blandad	verksamhet
tets bolagsordning, stadgar eller	eller ett finansiellt institut har åsido-
reglemente eller interna instruktio-	satt sina skyldigheter enligt denna
ner som har sin grund i författ-	lag, andra författningar som regle-
ningar som reglerar institutets	rar	företagets	verksamhet, före-

verksamhet,

ska

Finansinspek-

tagets

bolagsordning,

stadgar

eller

Prop. 2015/16:5

tionen ingripa.

reglemente

eller

interna

instruk-

Bilaga 2

tioner som har sin grund i författ-

ningar

som

reglerar

företagets

verksamhet,

ska

Finansinspek-

tionen ingripa.

Finansinspektionen

ska

då

Finansinspektionen ska då utfär-

utfärda ett föreläggande att inom

da ett föreläggande att inom viss

viss tid begränsa eller minska

tid begränsa eller minska riskerna i

riskerna i rörelsen i något avse-

rörelsen i något avseende, begrän-

ende, begränsa eller helt underlåta

sa eller helt underlåta utdelning

utdelning eller

räntebetalningar

eller räntebetalningar

eller

vidta

eller vidta någon annan åtgärd för

någon annan åtgärd för att komma

att komma till rätta med situationen,

till rätta med situationen, meddela ett

meddela ett förbud att verkställa

förbud att verkställa beslut eller

beslut eller genom att göra en

genom att göra en anmärkning. Om

anmärkning.

överträdelsen är

ett kreditinstitut begått en allvarlig

allvarlig ska kreditinstitutets tillstånd

överträdelse

ska

institutets

tillstånd

återkallas eller, om det är tillräck-

återkallas eller, om det är tillräckligt,

ligt, varning meddelas.

varning meddelas.

Finansinspektionen

ska

även

Finansinspektionen

ska

även

ingripa genom att utfärda ett

ingripa genom att utfärda ett före-

föreläggande i enlighet med andra

läggande i enlighet med andra

stycket, om det är sannolikt att ett

kreditinstitut,

finansiellt

holding-

kreditinstitut

inom tolv månader

företag, ett blandat finansiellt hol-

inte längre kommer att uppfylla

dingföretag,

holdingföretag

med

sina skyldigheter enligt denna lag

blandad verksamhet eller ett finan-

eller andra

författningar

som

siellt institut inom tolv månader inte

reglerar institutets verksamhet.

längre kommer att uppfylla sina

skyldigheter enligt denna lag eller

andra

författningar

som

reglerar

företagets verksamhet.

1 a §

Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur

allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska

tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter

på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar.

Finansinspektionen får

avstå

från

Finansinspektionen

får avstå

från

ingripande om en överträdelse är

ringa eller ursäktlig, om kredit-

ringa eller ursäktlig, om företaget

institutet gör rättelse eller om

gör rättelse eller om någon annan

någon annan myndighet har vid-

myndighet

har

vidtagit

åtgärder

tagit åtgärder mot institutet och

mot företaget och dessa åtgärder

dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

bedöms tillräckliga.

1 b §

Utöver det som anges i 1 a § ska

i försvårande riktning beaktas om

kreditinstitutet tidigare har begått en

företaget tidigare har begått en

överträdelse. Vid denna bedömning

1183

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1184

bör särskild vikt fästas vid om	bör särskild vikt fästas vid om
överträdelserna är likartade och den	överträdelserna är likartade och den
tid som har gått mellan de olika	tid som har gått mellan de olika
överträdelserna.	överträdelserna.
I förmildrande riktning ska	I förmildrande riktning ska
beaktas om institutet	beaktas om företaget

1.i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och

2.snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen.

2 §

Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 4, ska Finansinspektionen återkalla institutets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på personen eller personerna och om denne eller dessa, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör

Första stycket gäller också om styrelsen i sin helhet inte uppfyller de

krav som anges i 3 kap. 2 § 5.
I stället för att återkalla tillståndet,	I stället för att återkalla tillståndet,
får Finansinspektionen besluta att en	får Finansinspektionen besluta att en
styrelseledamot eller verkställande	styrelseledamot eller verkställande
direktör inte längre får vara det.	direktör inte längre får vara det.
Finansinspektionen får då för-
ordna en ersättare. Ersättarens
uppdrag gäller till dess institutet
utsett en ny styrelseledamot eller
verkställande direktör.	Finansinspektionen			får besluta
	Finansinspektionen			får besluta
	att en styrelseledamot eller verk-
	ställande direktör i ett finansiellt
	holdingföretag, ett blandat finansi-
	ellt holdingföretag eller ett finansiellt
	institut inte längre får vara det, om
	1. företaget eller det finansiella
	institutet har brutit mot
	a. 6 a kap. 2 § om			upprättande
	av en koncernåterhämtningsplan,
	b. 6 b kap. 13 § om anmälan om
	givande av stöd,
	c. 13 kap. 5 b § om upplysningar
	om fallissemang, eller
	d. 29 kap. 1 § lagen (2015:000) om
	resolution genom att underlåta att
	lämna	resolutionsmyndigheten			de
	upplysningar om sin			verksamhet
	och	därmed	sammanhängande
	omständigheter		som	resolutions-
	myndigheten		begär	för	sin

verksamhet med resolutionsplaner	Prop. 2015/16:5
och koncernresolutionsplaner enligt	Bilaga 2
3 kap. i den lagen, och

	2. det	till	följd av		överträdelsen
	bedöms vara olämpligt att personen
	fortsätter att ingå i styrelsen eller
	vara verkställande direktör.
	Om Finansinspektionen fattar ett
	beslut enligt tredje eller fjärde
	stycket	får	inspektionen			förordna
	en ersättare. Ersättarens uppdrag
	gäller till dess institutet utsett en
	ny styrelseledamot eller verkställ-
	ande direktör.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 b §
	När	Finansinspektionen					har
	anledning att ingripa mot ett kredit-
	institut enligt 1 eller 2 § och över-
	trädelserna är av sådan art eller
	omfattning att det finns skäl att
	anta att kreditinstitutet kan komma
	att omfattas av resolution som
	avses i lagen (2015:000) om
	resolution,		ska	Finansinspektionen
	besluta att underrätta resolutions-
	myndigheten om detta. Den ska
	också lämna de uppgifter till
	resolutionsmyndigheten					som	den
	behöver för att förbereda sådana
	åtgärder som avses i den lagen.
	Finansinspektionen				ska		även
	besluta att underrätta kredit-
	institutet om förutsättningarna i
	första	stycket		föreligger			och
	inspektionen anser att en ökning
	av kapitalet i kreditinstitutet är
	nödvändigt för att institutet inte
	ska fallera.

2 c §

Om Finansinspektionen ingriper mot ett kreditinstitut när förutsätt- ningarna i 2 b § är uppfyllda ska Finansinspektionen besluta att detta är en krisavvärjande åtgärd som avses i lagen (2015:000) om resolution.

1185

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1186

Lydelse enligt prop. 2013/14:228			Föreslagen lydelse
		7 §						finansiellt
Om ett kreditinstitut har med-			Om ett	kreditinstitut,
delats beslut om anmärkning eller			holdingföretag,			blandat finansiellt
varning enligt 1 §		eller varning	holdingföretag,			ett	holdingföretag
enligt 3 § första stycket 7 jämfört			med blandad verksamhet eller ett
med andra stycket, får Finans-			finansiellt	institut			har	meddelats
inspektionen	besluta	att institutet	beslut om anmärkning, eller om ett
ska betala en sanktionsavgift.			kreditinstitut har meddelats var-
			ning, enligt		1 § eller			3 § första
			stycket 7 jämfört med andra
			stycket,	får		Finansinspektionen
			besluta att företaget ska betala en
Avgiften tillfaller staten.			sanktionsavgift.

		8 §
Sanktionsavgiften ska fastställas till högst
1. tio procent av kreditinstitutets			1. tio	procent			av	företagets
omsättning	närmast	föregående	omsättning		närmast			föregående
räkenskapsår,			räkenskapsår,

2.två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller

3.två gånger de kostnader som undvikits till följd av regel- överträdelsen, om beloppet går att fastställa.

Sanktionsavgiften	får		inte	Sanktionsavgiften		får	inte
bestämmas till ett lägre belopp än				bestämmas till ett lägre belopp än
5 000 kronor. Om	överträdelsen			5 000 kronor.	Om	överträdelsen
har skett under institutets första				har skett under företagets första
verksamhetsår eller	om	uppgifter		verksamhetsår	eller	om uppgifter
om omsättningen annars saknas eller				om omsättningen annars saknas eller
är bristfälliga, får den uppskattas.				är bristfälliga, får den uppskattas.
Avgiften får inte vara så stor att				Avgiften för ett kreditinstitut får
institutet därefter	inte	uppfyller		inte vara så stor att institutet
kraven enligt 6 kap. 1 §.				därefter inte	uppfyller		kraven
				enligt 6 kap. 1 §.
			9 §
När sanktionsavgiftens storlek fast-				När sanktionsavgiftens storlek fast-
ställs, ska särskild hänsyn tas till				ställs, ska särskild hänsyn tas till
sådana omständigheter som anges i				sådana omständigheter som anges i
1 a och 1 b §§ samt till institutets				1 a och 1 b §§ samt till företagets
finansiella ställning och, om det går				finansiella ställning och, om det går
att fastställa, den vinst som institutet				att fastställa, den vinst som företaget
erhållit till följd av regelöverträdel-				erhållit till följd av regelöverträdel-
sen eller de kostnader som				sen eller de kostnader som
undvikits.				undvikits.

Föreslagen lydelse

15 a kap. Tillfällig förvaltning

1 § Finansinspektionen får utse en eller flera tillfälliga förvaltare i ett institut om det finns skäl att anta att institutet kan komma att bli föremål för ett sådant resolutionsförfarande som avses i lagen (2015:000) om resolution och:

1.institutet har en finansiell situation som föranlett Finansinspektionen att ingripa enligt 15 kap. 1 eller 2 §, men utan att den finansiella situatio- nen väsentligen förbättrats och inga andra åtgärder bedöms tillräckliga för att komma tillrätta med situationen, eller

2.Finansinspektionen har meddelat institutet en varning enligt 15 kap.

1 §.

Finansinspektionen får besluta att den tillfälliga förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, eller, besluta att den tillfälliga förvaltaren ska arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören.

Ett beslut om att den tillfälliga förvaltaren ska träda i styrelsens och den verkställande direktörens ställe ska offentliggöras och registreras hos Bolagsverket.

2 § Finansinspektionen ska i beslutet om att utse en tillfällig förvaltare beskriva den tillfälliga förvaltarens uppdrag och ange eventuella villkor för uppdraget.

När en tillfällig förvaltare utses för att arbeta tillsammans med styrelsen och den verkställande direktören får Finansinspektionen föreskriva att vissa beslut eller åtgärder ska föregås av samråd med eller samtycke från den tillfälliga förvaltaren.

Om ett företag verkställer beslut eller vidtar åtgärder utan föregående samråd eller samtycke enligt andra stycket inverkar detta inte på rättshandlingens giltighet.

3 § En tillfällig förvaltare får inte kalla till bolagsstämma i institutet utan medgivande från Finansinspektionen.

4 § Den som utses till tillfällig förvaltare ska uppfylla kraven i 3 kap. 2 § 4.

Den som står i sådant förhållande till institutet att det kan rubba förtroendet för att han eller hon ska utföra sitt uppdrag opartiskt får inte vara tillfällig förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans eller hennes opartisk- het kan rubbas.

Den tillfälliga förvaltaren ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om omständigheter som kan medföra jäv för honom eller henne.

Tiden för förvaltningen

5 § Finansinspektionen ska besluta hur länge den tillfälliga förvaltningen ska pågå, dock högst ett år.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1187

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1188

Om det vid utgången av den tid som bestämts finns skäl för fortsatt tillfällig förvaltning får Finansinspektionen förlänga tiden med högst ytterligare ett år.

Entledigande av tillfällig förvaltare

6 § Finansinspektionen får närsomhelst entlediga en tillfällig förvaltare. Om en tillfällig förvaltare begär att få avgå och visar skäl till det, ska Finansinspektionen entlediga den tillfälliga förvaltaren.

Tystnadsplikt

7 § En tillfällig förvaltare som deltar eller deltagit i verksamheten enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon genom sitt deltagande fått veta om enskilds affärs- eller driftförhållanden, ekonomiska eller personliga förhållanden eller risk- och sårbarhets- analyser, planering och förberedelser eller hantering av fredstida krissituationer.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

15 b kap. Beslut om vissa ingripanden och tillfällig förvaltning avseende gränsöverskridande koncerner

1 § När Finansinspektionen är samordnande tillsynsmyndighet ska inspektionen underrätta Europeiska bankmyndigheten och samråda med de behöriga myndigheterna i tillsynskollegiet för koncernen, om moderföretag inom EES har gjort sig skyldig till en överträdelse

1.som är av sådan art eller omfattning som anges i 15 kap. 2 b §, eller

2.som innebär att förutsättningarna för att utse en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. är uppfyllda.

Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

2 § Finansinspektionen ska samråda med den samordnande till- synsmyndigheten när den i en situation som beskrivs i 1 § första stycket avser att vidta åtgärder mot ett dotterföretag till ett moderföretag inom EES.

Därefter får Finansinspektionen besluta om den ska vidta någon åtgärd. Inspektionen ska inför beslutet beakta den samordnande tillsynsmyndig- hetens och i förekommande fall synpunkter och reservationer som har förts fram av andra behöriga myndigheter och beslutets potentiella effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.

3 § Om både Finansinspektionen och andra behöriga myndigheter avser att vidta åtgärder mot ett företag, ska Finansinspektionen inom fem dagar från en underrättelse enligt 1 § från den samordnande tillsynsmyndig- heten, försöka komma överens med den samordnande tillsynsmyndig- heten och övriga berörda behöriga myndigheterna, om åtgärderna ska

samordnas eller om samma tillfälliga förvaltare ska utses för de berörda	Prop. 2015/16:5
företagen.	Bilaga 2
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet
med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller också när Finans-
inspektionen är samordnande myndighet.
4 § Om en överenskommelse enligt 3 § inte har träffats inom fem dagar
från underrättelsen, får Finansinspektionen fatta beslut om vilka åtgärder
enligt 1 eller 2 § som ska vidtas.
Inför beslutet ska Finansinspektionen beakta synpunkter och
reservationer från de behöriga myndigheterna och beslutets potentiella
effekter på den finansiella stabiliteten i de berörda länderna inom EES.
5 § Om någon behörig myndighet före utgången av samrådsperioden
enligt 1 eller 2 § eller utgången av den femdagarsperiod som anges i 3 §
har hänskjutit ärendet som anges i artikel 30.6 i resolutionsdirektivet till
Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19.3 i förordning (EU)
nr 1093/2010, ska Finansinspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 1, 2, 3 eller
4 § med tre dagar och invänta det beslut som Europeiska bankmyndig-
heten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning.
Finansinspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska
bankmyndigheten.
Finansinspektionen får inte hänskjuta ett sådant ärende till Europeiska
bankmyndigheten enligt 13 kap. 6 b § efter det att femdagarsperioden har
löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

Lydelse enligt prop. 2013/14:228 Föreslagen lydelse

16 kap.

1 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilken information ett kreditinstitut ska lämna till sina kunder eller

2.de krav som ska gälla för deltagande i ledningen av ett kreditinstitut enligt 3 kap. 2 § första stycket 4 och 5 och 14 kap. 2 § andra stycket 1,

3.vilka poster som får räknas in i startkapitalet enligt 3 kap. 5–7 §§,

4.vilka åtgärder som ett kreditinstitut ska vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering, genomlysning, system för hantering av uppgifter om insättare och deras insättningar, sundhet samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 kap. 1–5 §§,

5. vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämt- ningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras,

6. utformningen av ansökan om godkännande av avtal gällande koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket,

1189

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1190

5. kreditinstituts mångfalds- policy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,

6. vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt

moderbolag som pant	enligt
10 kap. 12 §,
7. vilka upplysningar	som ett

kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finans- inspektionen för dess tillsynsverk- samhet, och

8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.

Nuvarande lydelse

7.utformningen av anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,

8.avgifter för ansökan om god- kännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 3 § första stycket. samt avgifter för anmälan om givande av koncerninternt finansiellt stöd enligt 6 b kap. 13 §,

9.utformningen av det beslut som styrelsen i det stödgivande företaget fattar enligt 6 b kap. 10 §, och

10.utformningen av den information som styrelsen ska publicera enligt 6 b kap. 18 §.

11.kreditinstituts mångfalds- policy vid tillsättandet av styrelse samt resurser för introduktion och utbildning av styrelseledamöter,

12.vilka begränsningar som gäller när ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag tar emot egna aktier eller aktier i sitt

moderbolag som pant enligt 10 kap. 12 §,

13.vilka upplysningar som ett kreditinstitut och sådana utländska kreditinstitut som inrättat filial i Sverige ska lämna till Finans- inspektionen för dess tillsynsverk- samhet,

14.vilka företag som ska upp-

rätta register som avses i 13 kap. 8 a §, vad registren ska innehålla och inom vilken tid företaget ska kunna ge in registren för olika typer av avtal,

15. sådana avgifter för tillsyn som avses i 13 kap. 16 §.

Föreslagen lydelse

	2 §9
Regeringen	får meddela före-	Regeringen får meddela före-
skrifter om		skrifter om

9 Senaste lydelse 2009:361.

	1. Finansinspektionens				hand-
	läggning och prövning av anmälan
	om	avtal	gällande	koncerninternt
	finansiellt stöd enligt 6 b kap.,
handläggningen av tillstånds-	2. handläggningen av				tillstånds-
ärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b.	ärenden enligt 14 kap. 1, 2 och 2 b,
	3. under		vilka	förutsättningar
	Finansinspektionen			ska	offentlig-
	göra information om beslut om
	ingripande enligt 15 kap, och
	4. de närmare förutsättningarna
	för	Finansinspektionens			informa-
	tionsskyldighet gentemot Europeiska

bankmyndigheten och om använd- ningen av den Europeiska bankmyn- dighetens databas.

Denna lag träder i kraft den …

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1191

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1192

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) dels att 7 kap. 20 § och 17 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det närmast före rubriken ”Tvångslikvidation på grund av Bolagsverkets beslut” ska införas en ny paragraf, 25 kap. 10 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

20 §2

Kallelse till annan extra bolagsstämma än en sådan som avses i 19 § ska utfärdas tidigast sex veckor och senast två veckor före bolags- stämman.

Första stycket gäller inte om det i bolagsordningen föreskrivs att styrelsen får kalla till bolags- stämma för att besluta om kapital- ökning när Finansinspektionen anser att det finns skäl att anta att aktiebolaget kan komma att omfattas av resolution enligt lagen om resolution (2015:000). En sådan kallelse får dock inte utfärdas senare än tio dagar före bolagsstämman. 16 § och 28 § tredje stycket ska inte tillämpas för kallelser enligt detta stycke.

17 kap.

2 §

Värdeöverföringar från bolaget får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag om

1.vinstutdelning,

2.förvärv av egna aktier,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

2Senaste lydelse 2010:1516.

3. minskning av aktiekapitalet eller reservfonden för återbetalning till	Prop. 2015/16:5
aktieägarna, och	Bilaga 2
4. gåva som avses i 5 §.

Värdeöverföring från bolaget får även ske i enlighet med ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd som godkänts enligt 6 b kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 25 b kap. 6 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden.

25 kap.

10 a §

Bestämmelserna om likvidation i 11–23 §§ gäller inte för ett aktiebolag som är i resolution enligt lagen (2015:000) om reso- lution. Efter ansökan från resolu- tionsmyndigheten ska dock Bolagsverket besluta att aktie- bolag som är i resolution ska gå i likvidation. Beslutet om likvidation gäller omedelbart. Ett sådant beslut ska behandlas som ett beslut som fattats av Bolagsverket med stöd av 11 §.

Denna lag träder i kraft den …

1193

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Förslag till lag om ändring i lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande försäkringsföretags och kreditinstituts insolvens att rubriken till lagen samt 1–5 och 16 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
Lag (2005:1047) om inter-				Lag (2005:1047) om inter-
nationella	förhållanden		rörande	nationella		förhållanden		rörande
försäkringsföretags		och	kredit-	finansiella företags insolvens
instituts insolvens
			1 §	Denna lag gäller vid en rekonstruk-
Denna lag gäller vid en rekonstruk-
tionsåtgärd eller ett likvidationsför-				tionsåtgärd eller ett likvidationsför-
farande för ett försäkringsföretag eller				farande	för		ett försäkringsföretag
ett kreditinstitut hemmahörande i en				eller ett institut hemmahörande i
stat inom Europeiska ekonomiska				en stat inom Europeiska ekono-
samarbetsområdet (EES).				miska	samarbetsområdet			(EES).
				Beträffande			resolutionsåtgärder
				gäller bestämmelserna i denna lag
				även för ett företag som				avses i
				1 kap. 1 §		första stycket		2 lagen
				(2015:000) om resolution och ett
				motsvarande			utländskt	företag
				hemmahörande inom EES.
Lagen gäller också i tillämpliga				Lagen gäller också i tillämpliga
delar för	andra försäkringsföretag			delar för andra försäkringsföretag
och kreditinstitut som har beviljats				och institut som har beviljats
tillstånd	att bedriva	verksamhet		tillstånd	att		bedriva verksamhet
genom filial i en stat inom EES.				genom filial i en stat inom EES.

Lagen gäller inte för sådana försäkringsföretag vars försäkringsrörelse omfattar endast återförsäkring.

2 §

I denna lag betyder
1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd	1. rekonstruktionsåtgärd: åtgärd
som har beslutats av domstol eller	som har beslutats av domstol eller
annan myndighet för att bevara	annan myndighet för att bevara
eller återställa ett företags eller ett	eller återställa ett företags eller ett

1093/2010 och (EU) nr 648/2012.

1194

instituts finansiella	ställning	och	instituts finansiella				ställning			och	Prop. 2015/16:5
som kan påverka andras rätt,			som	kan	påverka		andras			rätt,	Bilaga 2
			inklusive en resolutionsåtgärd,
			2. resolutionsåtgärd:					utövandet
			av en resolutionsbefogenhet							eller
			användningen av ett resolu-
			tionsverktyg eller något av de
			statliga stabiliseringsverktygen enligt
			Europaparlamentets				och		rådets
			direktiv 2014/59/EU av den 15 maj
			2014 om inrättande av en ram för
			återhämtning och resolution av kredi-
			tinstitut och värdepappersföretag och
			om ändring av rådets direktiv
			82/891/EEG			och	Europaparla-
			mentets		och	rådets			direktiv
			2001/24/EG, 2002/47/EG,
			2004/25/EG, 2005/56/EG,
			2007/36/EG, 2011/35/EU,
			2012/30/EU och 2013/36/EU samt
			Europaparlamentets och rådets för-
			ordningar (EU) nr 1093/2010 och
2. likvidationsförfarande:			(EU) nr 648/20122,
			3. likvidationsförfarande:
tvångslikvidation,	konkurs	och	tvångslikvidation,				konkurs			och
liknande kollektivt tvingande för-			liknande		kollektivt			tvingande
farande som har beslutats av			förfarande som har beslutats av
domstol eller annan myndighet och			domstol eller annan myndighet och
innebär att företagets eller institu-			innebär att företagets eller institu-
tets tillgångar avyttras och behåll-			tets tillgångar avyttras och behåll-
ningen fördelas mellan borgenärerna,			ningen fördelas mellan borgenärerna,
aktieägarna eller delägarna,			aktieägarna eller delägarna,
3. rekonstruktör: den som utses			4. rekonstruktör: den som utses
av en myndighet för att vidta en			av en myndighet för att vidta en
rekonstruktionsåtgärd,			rekonstruktionsåtgärd,
4. förvaltare: den som utses av			5. förvaltare: den som utses av
en myndighet för att ha hand om			en myndighet för att ha hand om
ett likvidationsförfarande.			ett likvidationsförfarande, och
			6.	institut:		kreditinstitut				och
			värdepappersföretag.
		3 §
Svensk domstol eller annan myn-			Svensk		domstol		eller		annan
dighet får ta upp en ansökan om ett			myndighet får ta upp en ansökan om
likvidationsförfarande, endast		om	ett	likvidationsförfarande						eller
företaget eller institutet är hemma-			besluta om en resolutionsåtgärd,
hörande i Sverige eller är hemma-			endast om företaget eller institutet

2 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0059).

1195

Beslutet ska anmälas till Finans- inspektionen som ska underrätta den som för respektive register.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om registre- ring.

Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande eller en resolutionsåtgärd ska registreras där, ska förvaltaren respektive resolutionsmyndigheten enligt

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1196

hörande utanför EES och har	är hemmahörande i Sverige eller är
beviljats tillstånd att bedriva verk-	hemmahörande utanför EES och
samhet genom filial här.	har beviljats tillstånd att bedriva
	verksamhet genom filial här.

4 §

En rekonstruktionsåtgärd och ett likvidationsförfarande i en annan stat inom EES har verkan i Sverige i enlighet med vad som gäller i den staten. Rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet gäller också här.

Rekonstruktörens eller förval-	Rekonstruktörens	eller förval-
tarens behörighet skall anses styrkt	tarens behörighet ska anses styrkt
genom förordnandet i original eller	genom förordnandet i original eller
i bestyrkt kopia eller genom annat	i bestyrkt kopia eller genom annat
särskilt intyg. På begäran skall en	särskilt intyg. På begäran ska en
svensk översättning tillhanda-	svensk översättning tillhanda-
hållas.	hållas.
	I 26 kap. lagen	(2015:000) om
	resolution finns ytterligare bestäm-
	melser om verkan av resolutions-
	åtgärder.
	5 §

I ett svenskt likvidationsför- farande och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.

I ett svenskt likvidationsför- farandes och när en svensk resolu- tionsåtgärd beslutas och i fråga om dess verkan tillämpas svensk lag, om inte annat följer av 6–15 §§.

16 §

Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gäller också när en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande har beslutats i en annan stat inom EES.

Beslutet skall anmälas till Finansinspektionen som skall underrätta den som för respektive register.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vad som skall framgå av anmälan om registre- ring.

Om det av lagen i en annan stat inom EES följer att ett svenskt likvidationsförfarande skall regi- streras där, skall förvaltaren se till att detta sker.

lagen (2015:000) om resolution se till att detta sker.

Denna lag träder i kraft den …

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1197

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1198

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden

dels att 1 kap. 5 §, 8 kap. 4 och 36 §§, 15 kap. 11 §, 23 kap. 5 a och 15 §§, 25 kap. 1, 4 och 8 §§ samt rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas fyra nya kapitel 8 a kap., 8 b kap. 25 a kap. och 2 b kap., åtta nya paragrafer, 11 kap. 11 a §, 22 kap. 2 a §, 23 kap. 3 a och 3 b §§, 24 kap. 1 a §, 25 kap. 2 b, 2 c och 30 §§, samt närmast före 11 kap. 11 a §, 23 kap. 3 b § och 25 kap. 30 § nya rubriker av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2013/14:228

Föreslagen lydelse

1kap.

5 §

I denna lag betyder

1.anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt

2.värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning

a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster,

b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument,

c) placera finansiella instrument, eller

d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster,

3.betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

4.blandat finansiellt holding- företag: holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

5.blandat finansiellt moderhol- dingföretag inom EES: ett inom EES

etablerat blandat finansiellt hol- Prop. 2015/16:5 dingföretag som inte självt är ett Bilaga 2 dotterföretag till ett

a.institut eller ett utländskt institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b.annat blandat finansiellt hol- dingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

3. börs:

ett

svenskt

aktiebolag

6. börs:

ett

svenskt

aktiebolag

eller en svensk ekonomisk för-

ening som har fått tillstånd enligt

denna lag att driva en eller flera

reglerade marknader,

4. clearingdeltagare:

den

som

7. clearingdeltagare:

den

som

får

delta

clearingverksamheten

får

delta

clearingverksamheten

hos en clearingorganisation,

5. clearingorganisation: ett före-

8. clearingorganisation: ett före-

tag

som

har fått

tillstånd

enligt

tag

som

har fått tillstånd

enligt

19 kap. eller förordning (EU) nr

648/2012 att driva clearingverk-

samhet,

6. clearingverksamhet: fortlöpande

9. clearingverksamhet: fortlöpande

verksamhet som består i att

a) på

clearingdeltagarnas vägnar

a) på

clearingdeltagarnas

vägnar

göra avräkningar i fråga om deras

förpliktelser att leverera finansiella

instrument eller att betala i svensk

eller utländsk valuta,

b) träda in som motpart till både

köpare och säljare av finansiella

instrument, eller

c) på

annat

väsentligt

sätt

c) på

annat

väsentligt

sätt

ansvara

för

att

förpliktelserna

ansvara

för

att

förpliktelserna

avvecklas

genom

överförande

avvecklas

genom

överförande av

likvid eller instrument,

7. direktivet

marknader

för

10. direktivet om marknader för

finansiella instrument: Europaparla-

mentets

och

rådets

direktiv

mentets

och

rådets

direktiv

2004/39/EG av den 21 april 2004

marknader

för

finansiella

marknader

för

finansiella

instrument och om ändring av

rådets

direktiv

85/611/EEG

och

rådets

direktiv

85/611/EEG

och

93/6/EEG och Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2000/12/EG

och

rådets

direktiv

2000/12/EG

samt

upphävande

rådets

samt

upphävande

rådets

1199

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

direktiv 93/22/EEG, senast ändrat

direktiv 93/22/EEG2, senast ändrat

genom

Europaparlamentets

och

genom

Europaparlamentets

och

rådets direktiv 2010/78/EU4,

rådets direktiv 2010/78/EU,

8. EES: Europeiska ekonomiska

11. EES: Europeiska

ekonomiska

samarbetsområdet,

9. emittent:

i fråga

aktier

12. emittent: i

fråga

aktier

aktiebolaget och i fråga om annat

finansiellt instrument utgivaren eller

utfärdaren av instrumentet,

10. filial: ett avdelningskontor med

13. filial: ett avdelningskontor med

självständig förvaltning, varvid även

ett utländskt värdepappersföretags

etablering av flera driftställen i

Sverige ska anses som en enda

filial,

14. finansiellt

holdingföretag:

ett holdingföretag

enligt artikel

4.1.20 i tillsynsförordningen,

15.

finansiellt

institut:

ett

finansiellt institut i artikel 4.1.26 i

tillsynsförordningen,

16. finansiellt

moderholding-

företag

inom EES: ett inom EES

etablerat finansiellt

holdingföretag

som inte självt är ett dotterföretag

till ett

a. institut

eller

ett

utländskt

institut som auktoriserats i något

land inom EES, eller

b. annat

finansiellt

holding-

företag eller ett blandat finansiellt

holdingföretag som är etablerat i

något land inom EES,

11. genomförandeförordningen:

17. genomförandeförordningen:

kommissionens förordning (EG) nr

1287/2006 av den 10 augusti 2006

om genomförande av Europaparla-

mentets

och

rådets

direktiv

mentets

och

rådets

direktiv

2004/39/EG vad gäller dokumen-

teringsskyldigheter

för

värdepap-

teringsskyldigheter

för

värdepap-

persföretag,

transaktionsrappor-

persföretag,

transaktionsrappor-

tering, överblickbarhet på mark-

naden,

upptagande

finansiella

naden,

upptagande

finansiella

instrument till handel samt defini-

instrument

till

handel

samt

tioner för tillämpning av det

definitioner för tillämpning av det

direktivet,

12 handelsplattform: ett

multi-

18. handelsplattform: ett

multi-

2 EUT L 145 30.4.2004 s. 1 (Celex 32004L0039).

1200

lateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man – inom systemet och i enlig- het med icke skönsmässiga regler

–så att detta leder till avslut,

13.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

14.investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,

15.kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag,

16.koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolags- lagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

–så att detta leder till avslut,

19.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

20.holdingföretag med blandad verksamhet: holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförord- ningen,

21.investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §,

22.kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen,

23.koncern:

a. i 8 a kap., 8 b kap. och 25 b kap., detsamma som i 2 kap. 1 § lagen (2005:000) om resolution,

b. i övriga kapitel, detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktie- bolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

24. koncernåterhämtningsplan: e n plan som upprättas av ett moderföretag inom EES i syfte att för olika scenarier identifiera åtgärder som de företag i en koncern som omfattas av grupp- baserad tillsyn avser att vidta för att bevara eller återställa koncernens eller ett i den ingående värde- pappersbolags eller utländskt värde- pappersföretags finansiella ställ- ning och livskraft efter en betyd- ande försämring av den finansiella

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1201

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1202

17. kreditinstitut: bank, kreditmark-	situationen,
	25. kreditinstitut: bank, kreditmark-
nadsföretag och utländskt bank- eller	nadsföretag och utländskt bank-
kreditföretag som driver bank-	eller	kreditföretag som driver
eller finansieringsrörelse från filial	bank-	eller finansieringsrörelse
i Sverige,	från filial i Sverige,

18.kvalificerat innehav: ett 26. kvalificerat innehav: ett

direkt eller indirekt ägande i ett		direkt eller indirekt ägande i ett
företag, om innehavet beräknat på		företag, om innehavet beräknat på
det sätt	som anges i 5 a §	det sätt	som anges			i 5 a §
representerar 10 procent eller mer		representerar 10 procent eller mer
av kapitalet eller av samtliga röster		av kapitalet eller av samtliga röster
eller annars möjliggör ett väsent-		eller annars möjliggör ett väsent-
ligt inflytande över ledningen av		ligt inflytande över ledningen av
företaget,		företaget,
		27. moderföretag			inom	EES: ett
		moderinstitut inom EES, ett finansiellt
		moderholdingföretag inom EES eller
		ett blandat finansiellt moder-
		holdingföretag inom EES,
		28. moderinstitut inom EES: ett
		institut eller ett utländskt institut
		som auktoriserats inom EES och
		som inte självt är ett dotterföretag
		till ett
		a. annat institut eller ett utländskt
		institut som auktoriserats i något
		land inom EES, eller
		b. ett finansiellt			holdingföretag
		eller ett blandat finansiellt holding-
		företag som är etablerat i något land
19. professionell kund: en sådan		inom EES,
		29. professionell kund: en sådan
kund som avses i 8 kap. 16 eller		kund som avses i 8 kap. 16 eller
17 §,		17 §,
20. reglerad marknad: ett multi-		30. reglerad marknad: ett multi-
lateralt system inom EES som		lateralt system inom EES som
sammanför eller möjliggör sam-		sammanför eller möjliggör sam-
manförande av ett flertal köp- och		manförande av ett flertal köp- och
säljintressen i finansiella instru-		säljintressen i finansiella instru-
ment från tredje man – regel-		ment från tredje man – regel-
mässigt, inom systemet och i		mässigt, inom systemet och i
enlighet	med icke skönsmässiga	enlighet	med	icke	skönsmässiga
regler – så att detta leder till avslut,		regler – så att detta leder till avslut,
		31. resolutionsdirektivet:
		Europaparlamentets och				rådets
		direktiv 2014/59/EU av den 15 maj
		2014 om inrättande av en ram för
		återhämtning		och	resolution av
		kreditinstitut		och	värdepappers-
		företag och om ändring av rådets

21.sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,

22.sidoverksamheter:

a)för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,

b)för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och

c)för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,

23. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel

4.51i förordning (EU) nr 575/2013,

24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och syste- matiskt sätt handlar för egen räk- ning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,

direktiv 82/891/EEG och Europa-				Prop. 2015/16:5
parlamentets	och rådets		direktiv	Bilaga 2
2001/24/EG,		2002/47/EG,
2004/25/EG, 2005/56/EG,
2007/36/EG, 2011/35/EU,
2012/30/EU och 2013/36/EU samt
Europaparlamentets		och	rådets
förordningar	(EU)	nr 1093/2010

och (EU) nr 648/2012,3

32.samordnande tillsynsmyn- dighet: en behörig myndighet som ansvarar för att utöva grupp- baserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moder- holdingföretag inom EES eller blandade finansiella moder- holdingföretag i EES,

33.sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §,

34.sidoverksamheter:

a)för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§,

b)för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och

c)för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §,

35. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel

4.51i tillsynsförordningen,

36.systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och syste- matiskt sätt handlar för egen räk- ning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform,

37.tillsynsförordningen: Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kredit- institut och värdepappersföretag och om ändring av förordning

3 EUT L 173, 12/06/2014, s. 190 (Celex 32014L0173).

1203

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2


25. utländskt värdepappersföre-			(EU) nr 648/20124,
			38. utländskt värdepappersföre-
tag: ett utländskt företag som i			tag: ett utländskt företag som i
hemlandet har tillstånd att driva			hemlandet har tillstånd att driva
värdepappersrörelse,			värdepappersrörelse,
26. värdepappersbolag:		ett	39. värdepappersbolag:					ett
svenskt aktiebolag som har fått			svenskt aktiebolag som har fått
tillstånd enligt denna lag att driva			tillstånd enligt denna lag att driva
värdepappersrörelse och som inte			värdepappersrörelse och			som inte
är ett bankaktiebolag eller ett			är ett bankaktiebolag eller ett
kreditmarknadsbolag	enligt	lagen	kreditmarknadsbolag		enligt		lagen
(2004:297) om bank- och finansi-			(2004:297) om bank- och finansi-
eringsrörelse,			eringsrörelse,
27. värdepappersinstitut:		värde-	40. värdepappersinstitut:				värde-
pappersbolag, svenska	kreditinstitut		pappersbolag, svenska		kreditinstitut
som har fått tillstånd enligt denna			som har fått tillstånd enligt denna lag
lag att driva värdepappersrörelse och			att driva	värdepappersrörelse				och
utländska företag som driver värde-			utländska företag som driver värde-
pappersrörelse från filial i Sverige,			pappersrörelse från filial i Sverige,
28. värdepappersrörelse:		verk-	41. värdepappersrörelse:					verk-
samhet som består i att yrkes-			samhet som består i att yrkes-
mässigt tillhandahålla	investerings-		mässigt tillhandahålla		investerings-
tjänster eller utföra investerings-			tjänster eller utföra investerings-
verksamhet, och			verksamhet,
			42. återhämtningsplan: en					plan
			som upprättas av ett värde-
			pappersbolag i syfte att för olika
			scenarier identifiera åtgärder som
			institutet avser att vidta för att
			bevara eller återställa sin finansi-
			ella ställning och livskraft efter en
			betydande	försämring		av		den
29 öppenhetsdirektivet:			finansiella situationen, och
			43. öppenhetsdirektivet:
Europaparlamentets	och	rådets	Europaparlamentets		och		rådets
direktiv 2004/109/EG av den 15			direktiv 2004/109/EG av den 15
december 2004 om harmonisering av			december 2004 om harmonisering av
insynskraven angående upplysningar			insynskraven angående upplysningar
om emittenter vars värdepapper är			om emittenter vars värdepapper är
upptagna till handel på en reglerad			upptagna till handel på en reglerad
marknad och om ändring av direktiv			marknad och om ändring av direktiv
2001/34/EG7, senast ändrat		genom	2001/34/EG7, senast ändrat genom
Europaparlamentets	och	rådets	Europaparlamentets		och		rådets
direktiv 2010/78/EU.			direktiv 2010/78/EU.
Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse

4 EUT L 176 27.6.2013, s. 1 (Celex 32013R0575).

1204

			8 kap.				Prop. 2015/16:5
			4 §				Bilaga 2
Ett	värdepappersbolag		skall	Ett	värdepappersbolag		ska
identifiera,		mäta, styra,	internt	identifiera,		mäta, styra, internt
rapportera och ha kontroll över de				rapportera och ha kontroll över de
risker som dess rörelse är				risker som dess rörelse är
förknippad med. Bolaget skall se				förknippad med. Bolaget ska se till
till att det har en tillfredsställande				att det har en tillfredsställande
intern kontroll.				intern kontroll.
				Sådana		värdepappersbolag	som
				anges i 8 a kap. 1 § ska också upp-
				rätta en	återhämtningsplan		eller
				koncernåterhämtningsplan			enligt
			skall	8 a kap.			ska
Ett	värdepappersbolag			Ett	värdepappersbolag
särskilt se till att dess kreditrisker,				särskilt se till att dess kreditrisker,
marknadsrisker, operativa risker och				marknadsrisker, operativa risker och
andra risker sammantagna inte med-				andra risker sammantagna inte med-
för att dess förmåga att fullgöra sina				för att dess förmåga att fullgöra sina
förpliktelser äventyras. För att upp-				förpliktelser äventyras. För att upp-
fylla detta krav skall bolaget ha				fylla detta krav ska bolaget ha
metoder som gör det möjligt att				metoder som gör det möjligt att
fortlöpande värdera och upprätt-				fortlöpande värdera och upprätt-
hålla ett kapital som till belopp,				hålla ett kapital som till belopp,
slag och fördelning är tillräckligt				slag och fördelning är tillräckligt
för att täcka arten och nivån på de				för att täcka arten och nivån på de
risker som bolaget är eller kan				risker som bolaget är eller kan
komma att bli exponerat för.				komma att bli exponerat för.
Bolaget		skall utvärdera	dessa	Bolaget		ska utvärdera	dessa
metoder för att säkerställa att de är				metoder för att säkerställa att de är
heltäckande.				heltäckande.

36 §5

Ett värdepappersbolag och ett utländskt företag som enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 tar emot medel på konto ska ha en betalningsberedskap som är tillräcklig med hänsyn till rörelsens art och omfattning. Bolagets eller företagets system för hantering av uppgifter om kunder och deras insättningar ska vara sådana att bolaget eller företaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig förteckning över samtliga kunder som har medel på konto hos bolaget eller företaget och deras respektive insättningar.

Ett värdepappersbolags system ska vidare vara sådana att bolaget utan dröjsmål kan sammanställa en fullständig och tillförlitlig för- teckning över

1. värdepappersbolagets samt-

5 Senaste lydelse 2011:831.

1205

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1206

liga insättare och deras respektive insättningar, och

2. insättningar som gjorts av a. fysiska personer

b. mikroföretag samt små och medelstora företag enligt kriteriet för årsomsättning i artikel 2.1 i bilagan till kommissionens rekom- mendation 2003/361/EG av den 6 maj 20036, och

3. insättningar via en filial utanför EES till värdepappers- bolaget och som skulle betraktas som insättningar gjorda av personer eller företag som avses i 1 eller 2 om de inte gjorts genom filialen.

När medel tas emot på konto, ska en skriftlig överenskommelse om detta träffas.

Föreslagen lydelse

8 a kap. Återhämtningsplaner

Kapitlets tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel är bara tillämpliga på sådana värdepappersbolag som ska ha ett startkapital enligt 3 kap. 6 § som på minst motsvarande 730 000 euro och har tillstånd

a.för de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8,

b.att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § 1 då bolaget har fått tillstånd för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5, eller

c.att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen.

Upprättandet av en återhämtningsplan

2 § Ett värdepappersbolag som inte tillsammans med andra koncernföretag inom EES är föremål för gruppbaserad tillsyn ska upprätta och uppdatera en återhämtningsplan.

Bolagets styrelse ska godkänna återhämtningsplanen. Den ska därefter ges in den till Finansinspektionen.

6 EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 (Celex 32003H0361).

Upprättande av en koncernåterhämtningsplan

3 § Ett värdepappersbolag som ingår i en koncern som står under gruppbaserad tillsyn ska omfattas av en koncernåterhämtningsplan som upprättas och uppdateras av moderföretaget inom EES. Det ska upprätta en individuell återhämtningsplan enbart om Finansinspektionen beslutar det. För en gränsöverskridande koncern ska ett sådant beslut fattas enligt 9 eller 10 §.

Moderföretagets styrelse ska godkänna planen. Den ska därefter ges in till Finansinspektionen. För en gränsöverskridande koncern ska den i stället ges in till den samordnande tillsynsmyndigheten. Om Finans- inspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska inspektionen sända över planen till berörda behöriga myndigheter och resolutions- myndigheter.

Krav på en återhämtningsplan

4 § En återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan ska innehålla uppgifter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 16 kap. 1 § eller tekniska standarder beslutade av kommissionen enligt artikel 5.10 i resolutionsdirektivet.

Av innehållet i en återhämtningsplan eller en koncernåterhämt- ningsplan ska det framgå att:

1.De åtgärder som identifieras rimligen kan förväntas leda till att värdepappersbolaget eller koncernen kan bevara eller återställa sin finansiella ställning och livskraft.

De åtgärder som identifieras i en återhämtningsplan respektive en koncernåterhämtningsplan får inte leda till att det uppkommer väsentliga hinder mot att rekonstruera eller avveckla ett värdepappersbolag eller, i förekommande fall, ett annat koncernföretag som omfattas av planen.

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

Väsentliga brister eller hinder i en plan

5 § Finansinspektionen ska granska en återhämtningsplan för att bedöma om den uppfyller kriterierna i 4 §. Det ska göras efter samråd med behöriga myndigheter i de länder inom EES där det finns betydande filialer.

Hur granskningen och bedömningen av en koncernåterhämtningsplan

för en gränsöverskridande koncern ska gå till framgår av 9–12 §§.
6 § Om Finansinspektionen identifierar väsentliga brister i en plan eller
väsentliga hinder mot att genomföra åtgärderna i den ska den underrätta
värdepappersbolaget om vilka väsentliga brister eller hinder den
identifierar och ge bolaget tillfälle att yttra sig över bedömningen. Om
värdepappersbolagets yttrande inte leder till att inspektionen ändrar sin
bedömning, ska inspektionen förelägga bolaget att inom två månader	1207
	1207

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1208

komma in med en ändrad plan som åtgärdar de brister eller hinder som inspektionen identifierat. På värdepappersbolagets begäran får Finans- inspektionen besluta att förlänga denna tid med ytterligare en månad.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.

7 § Om ett värdepappersbolag inte följer inspektionens föreläggande eller om de ändringar som värdepappersbolaget gjort inte undanröjer de väsentliga bristerna eller hindren, ska Finansinspektionen

1.förelägga värdepappersbolaget att göra konkreta ändringar i återhämtningsplanen för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren, eller

2.om sådana konkreta ändringar som avses i 1 inte på ett adekvat sätt kan åtgärda bristerna eller hindren, förelägga värdepappersbolaget att identifiera vilka ändringar av sin affärsverksamhet som det kan göra för att undanröja de väsentliga bristerna eller hindren.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första stycket sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.

8 § Om det trots ett föreläggande enligt 7 § fortfarande finns väsentliga brister i en plan eller väsentliga hinder mot att genomföra den, får Finansinspektionen förelägga värdepappersbolaget att vidta konkreta åtgärder som innebär att det inom viss tid begränsar eller minskar riskerna i rörelsen i något avseende eller vidtar någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.

För en koncernåterhämtningsplan gäller det som i första och andra styckena sägs om ett värdepappersbolag även för ett moderföretag inom EES som inte är ett värdepappersbolag.

Överenskommelser om en koncernåterhämtningsplan

9 § Från det att den samordnande tillsynsmyndigheten har sänt över en koncernåterhämtningsplan till de myndigheter som räknas upp i 3 § tredje stycket, ska inspektionen inom fyra månader från översändandet försöka komma överens med behöriga myndigheter som ingår i tillsynskollegiet för koncernen om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepappersbolag eller ett utländskt värdepappersföretag som ingår i koncernen, och

När Finansinspektionen är den samordnande tillsynsmyndigheten ska den se till att samråd sker med sådana behöriga myndigheter som avses i

artikel 116 i kapitaltäckningsdirektivet och de myndigheter som ansvarar	Prop. 2015/16:5
för betydande filialer.	Bilaga 2
Om myndigheterna kommer överens ska Finansinspektionen i enlighet
med överenskommelsen fatta de beslut som behövs.

10 § Om en överenskommelse inte har träffats inom fyra månader ska Finansinspektionen i egenskap av samordnande myndighet fatta beslut om

1.granskningen och bedömningen av koncernåterhämtningsplanen,

2.om en återhämtningsplan ska upprättas för ett individuellt värdepap- persbolag i koncernen, och

3.om åtgärder som moderföretaget inom EES eller ett värdepappers- bolag som står under inspektionens tillsyn ska vidta för att komma till rätta med väsentliga brister i planen eller väsentliga hinder mot att genomföra den.

Om Finansinspektionen inte är samordnande myndighet, ska den ensamt fatta beslut enligt första stycket 2 och 3 beträffande värdepap- persbolagen i koncernen.

Finansinspektionen ska inför beslutet om koncernåterhämtningsplanen enligt första stycket 1 och 3 beakta synpunkter och reservationer från de övriga behöriga myndigheterna.

11 § Om någon eller några av de behöriga myndigheterna inom fyramånadersfristen i 9 § första stycket har hänskjutit ärendet till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG7, ska inspektionen skjuta upp sitt beslut enligt 10 § med en månad och invänta det beslut som Europeiska bankmyndigheten kan komma att fatta enligt artikel 19.3 i samma förordning. Finans- inspektionen ska följa ett beslut i saken från Europeiska bankmyndig- heten.

Finansinspektionen får inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten efter det att fyramånadersfristen har löpt ut eller ett gemensamt beslut har fattats.

Första och andra styckena gäller bara bistånd att nå en överens- kommelse om

1.bedömningen av koncernåterhämtningsplanen, och

2.åtgärder för att reducera riskprofilen, att möjliggöra kapitali- seringsåtgärder i rätt tid och vidta ändringar av finansieringsstrategin för att förstärka motståndskraften i kärnaffärsområden och de kritiska verksamheterna.

7 EUT L 331, 15.12.2010, s. 12 (Celex 32010R1093).

1209

Prop. 2015/16:5

Bilaga 2

1210

inom de tidsfrister som anges i 9 §, gäller i Sverige. Beslutet är bindande för Finansinspektionen och ska ligga till grund för Finansinspektionens tillsyn.

Bemyndigande

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en återhämningsplan respektive en koncernåterhämt- ningsplan ska innehålla och hur ofta den ska uppdateras.

8 b kap. Avtal om koncerninternt finansiellt stöd

Definitioner

1 § I detta kapitel betyder

1.finansiellt stöd: penninglån, utställande av garanti, ställande av säkerhet eller en kombination av dessa stödformer, och

2.koncerninternt finansiellt stöd: finansiellt stöd som utgår mellan två eller flera företag inom samma koncern.

Allmänt om avtal om koncerninternt finansiellt stöd

2 § Ett avtal om koncerninternt finansiellt stöd får ingås mellan å ena sidan ett värdepappersbolag som är ett moderinstitut i en medlemsstat eller ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som är etablerade inom EES, och å den andra sidan ett dotterföretag till ett sådant företag som är etablerat i ett annat land inom eller utanför EES.

Myndighets godkännande av avtal om finansiellt stöd

3 § Innan avtal om koncerninternt finansiellt stöd ingås, ska en ansökan göras till den samordnande tillsynsmyndigheten som ansvarar för den gruppbaserade tillsynen över den koncern inom vilken avtalet om koncerninternt finansiellt stöd ingåtts.

Finansinspektionen ska i sin egenskap av samordnande myndighet genast vidarebefordra ansökan till de behöriga myndigheterna för varje avtalspart.

Moderinstitutet inom EES ansvarar för att ansökan görs till den samordnande tillsynsmyndigheten.

4 § En ansökan enligt 3 § ska innehålla texten till det föreslagna avtalet samt innehålla uppgift om vilka företag som föreslås vara parter till avtalet.

5 § Finansinspektionen ska pröva ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd i de fall då inspektionen är samordnande tillsynsmyndighet för den koncern inom vilken finansiellt stöd ska utgå.

Finansinspektionen ska besluta att inte godkänna det föreslagna avtalet om avtalet kan anses oförenligt med de villkor som följer av 6 §.

6 § Ansökan om godkännande av avtal om koncerninternt finansiellt stöd	Prop. 2015/16:5
ska godkännas om Finansinspektionen bedömer att:	Bilaga 2