Förstärkt insättningsgaranti

Prop. 2015/16:106

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		4
2	Lagförslag .........................................................................................		5
	2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
		insättningsgaranti ...............................................................	5

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse..........................................

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden...................................................

2.4Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) ................................................

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2015:1016) om

		resolution	..........................................................................	21
3	Ärendet och dess beredning ............................................................			25
4	Bakgrund.........................................................................................			25
	4.1	Allmänt om .......................................insättningsgarantin		25
	4.2	Ändringsdirektivet............................................................		27
	4.3	Det omarbetade ....................insättningsgarantidirektivet		28
	4.4	Krishanteringsdirektivet ...................................................		28
5	Genomförande av insättningsgarantidirektivet ...............................			29
	5.1	Relevanta .............................administrativa myndigheter		29
	5.2	Insättningsgarantins .......................................omfattning		30
		5.2.1 ..........	Insättningar som undantas från garantin	30
		5.2.2 ............................................	Filialer inom EES	34
		5.2.3 ...........................................	Tredjelandsfilialer	38
	5.3	Insättningsgarantins .................................ersättningsnivå		40
		5.3.1 .........................................	Ersättningsbeloppet	40
		5.3.2	Ett högre ersättningsbelopp för vissa
		......................................................	insättningar	43
		5.3.3 ..........................................................	Kvittning	47
	5.4	Finansiering ..................................av insättningsgarantin		48
		5.4.1 .........................	Målnivå på tillgängliga medel	48
		5.4.2 ...........................................................	Avgifter	52
		5.4.3 ........................	Placering av inbetalda avgifter	56
		5.4.4 .....................................	Alternativ finansiering	57
	5.5	Övrig användning ..............................av garantins medel		58
	5.6	Utlåning mellan ........................insättningsgarantisystem		64
	5.7	Utbetalning ..................................................av ersättning		64
		5.7.1 ................................................	Utbetalningstid	64
		5.7.2 ...........................................	Utbetalningsvaluta	70
		5.7.3 ...................	Metoder för att göra utbetalningar	72
		5.7.4	Ingen utbetalning av ersättning för
		...........................	vilande konto med lågt saldo	73
		5.7.5	Utbetalning av värdmedlemsstaters
		..................................	insättningsgarantisystem	74
		5.7.6 ...................................	Övertagande av fordran	76
	5.8	Återbetalning ..............................................av ersättning		76

	5.9	Information om insättningsgarantin.................................		78	Prop. 2015/16:106
		5.9.1	Information till insättare .................................	78
		5.9.2	Institutens skyldighet att lämna
			information till garantimyndigheten ...............	82
	5.10	Övergång till ett annat insättningsgarantisystem.............		83
	5.11	Samarbete och informationsutbyte ..................................		84
	5.12	Sekretess	..........................................................................	86
	5.13	Stresstester.......................................................................		87
	5.14	Överklagande ..................................................................		87
6	Ikraftträdande- och ..................................övergångsbestämmelser			90
7	Förslagens konsekvenser................................................................			91
	7.1	Samhällsekonomiska ................................konsekvenser		91
	7.2	Konsekvenser ....................................för berörda institut		94
	7.3	Konsekvenser ................för myndigheter och domstolar		97
8	Författningskommentar..................................................................			98

8.1Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.............................................................

8.2Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse.......................................

106

8.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden................................................

106

8.4Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) .............................................

107

8.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:1016) om

	resolution.......................................................................	107
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU
	av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem........	108
Bilaga 2	Promemorians lagförslag...............................................	138
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna ..............................	152
Bilaga 4	Författningsförslag i promemoria med utdrag ur
	utkast till lagrådsremiss Förstärkt insättningsgaranti.....	153
Bilaga 5	Förteckning över remissinstanserna till promemoria
	med utdrag ur utkast till lagrådsremiss Förstärkt
	insättningsgaranti...........................................................	156
Bilaga 6	Lagrådsremissens lagförslag .........................................	157
Bilaga 7	Lagrådets yttrande .........................................................	176
Bilaga 8	Parallelluppställning över genomförandet av direktiv
	2014/49/EU i svensk rätt ...............................................	181
Rättsdatablad	........................................................................................	183
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 mars 2016 ......		184

Lagförslag

Prop. 2015/16:106

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings- garanti2

dels att 25–30 §§ ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 b § ska betecknas 11 d §,

dels att 2, 3, 4, 5, 9, 11, 12, 13–15, 18 och 24 §§ och rubriken närmast före 24 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fjorton nya paragrafer, 4 c, 7 b, 7 c, 9 a–9 c, 11 b, 11 c, 13 a, 13 b, 15 a, 16 a, 17 b och 17 c §§, och närmast före 15 a och 17 b §§ nya rubriker av följande lydelse.


Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
I denna lag betyder				2 §3
					betalningsåtaganden: detsamma
1. institut: en		svensk	bank,	ett
utländskt	bankföretag, ett svenskt				som i artikel 2.1.13			i	Europa-
kreditmarknadsföretag,				ett	parlamentets		och rådets		direktiv
utländskt	kreditföretag		samt	ett	2014/49/EU av den 16 april 2014
svenskt värdepappersbolag och ett					om insättningsgarantisystem (om-
utländskt värdepappersföretag, om					arbetning),		i den ursprungliga
de har tillstånd att ta emot kunders					lydelsen,
medel på konto,					EES:	Europeiska		ekonomiska
2. insättare: den som			har	en	samarbetsområdet,
insättning i ett institut,					garantimyndigheten: den myn-
3. insättning:		tillgodohavande			dighet som handlägger frågor om
som avser inlåning på konto,					insättningsgarantin,
4. EES: Europeiska ekonomiska					institut: en svensk bank, ett
samarbetsområdet,					utländskt bankföretag, ett svenskt
5. garantimyndigheten: den myn-					kreditmarknadsföretag,				ett
dighet som handlägger frågor om					utländskt	kreditföretag			samt ett
insättningsgarantin, och					svenskt värdepappersbolag och ett
6. resolutionsmyndigheten:				den	utländskt		värdepappersföretag,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen.

2Senaste lydelse av 25 § 2011:829.

3Senaste lydelse 2015:1026.

Prop. 2015/16:106 myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution.

om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

insättare: den som har en insättning i ett institut,

insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

insättningsgarantidirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättnings- garantisystem (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen, och

resolutionsmyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution.

3 §4

En insättning omfattas av garantin, om insättningen finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut och inte något annat framgår av 3 a §.

Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos

1.en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller

2.en filial här i landet till ett utländskt institut.

	Om	insättningsgarantin			i ett
	annat EES-land, där det finns en
	filial till ett svenskt institut, har ett
	mer omfattande skydd eller ger
	högre ersättning än vad som följer
	av 4 c §,		får garantimyndigheten
	besluta att garantin ska omfatta
	även detta skydd, om inte det
	andra	landets		insättningsgaranti
	erbjuder filialen sådant skydd.
Beslut enligt andra stycket med-	Beslut		enligt	andra och	tredje
delas efter ansökan av institutet.	styckena		meddelas efter ansökan
	av institutet.
4 §5

Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till ersättning motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den dag

då ersättningsrätt inträder.
	Ersättningen, tillsammans med	Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets		eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt		konkurs för en förlust som enligt
4	Senaste lydelse 2015:1026.
5	Senaste lydelse 2010:1865.
6

denna lag är ersättningsgill, får	denna lag	är	ersättningsgill,	får Prop. 2015/16:106
dock för varje institut uppgå till	dock för varje institut uppgå till
sammanlagt högst det belopp i	sammanlagt högst 950 000 kronor,
kronor som vid tidpunkten för	om inte något annat följer av 4 c §.
ersättningsrättens inträde mot-
svarar 100 000 euro.	I fråga om insättningar i en filial

	i ett annat EES-land till ett svenskt
	institut får det högsta ersättnings-
	beloppet som avses i andra stycket
	vara 100 000 euro eller, om landet
	har fastställt beloppet i nationell
	valuta i enlighet med artikel 6.5 i
	insättningsgarantidirektivet,			det
	belopp i den nationella valutan
	som motsvarar 100 000 euro.
Beloppet i euro ska räknas om	Beloppet ska betalas ut i svenska
till svenska kronor enligt den	kronor eller i valutan i det land
valutakurs som gällde dagen för	inom EES där kontot finns. Om ett
ersättningsrättens inträde.	belopp ska räknas om mellan olika
	valutor,	ska	den valutakurs
	tillämpas som gällde dagen för
	ersättningsrättens inträde.

4 c §

Ersättning utöver vad som följer av 4 § får betalas ut från garantin med sammanlagt högst fem miljoner kronor (tilläggsbelopp), om insättaren på ett tillförlitligt sätt visar att insättningarna avser medel som hänförs till

1.avyttring av privatbostad,

2.ersättning för skada på sådan egendom som avses i 1,

3.upphörande av anställning, bodelning, pension, sjukdom, invaliditet eller dödsfall,

4.utbetalning av försäkringar,

eller

5.ersättning för skada till följd

a) brott,

b) felaktig dom, eller

c) fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Utbetalning av ersättning enligt första stycket får dock bara avse insättningar som har gjorts högst tolv månader från den tidpunkt då

beloppet krediterades på insät-

7 b §

De medel som insättnings- garantin får bidra med enligt 7 och 7 a §§ får uppgå till högst 200 procent av målnivån enligt 15 a §.

7 c §

De kapitalinstrument som erhålls i utbyte enligt 7 a § ska föras till insättningsgarantin.

Sådana tillgångar behöver inte säljas för att garantimyndigheten ska få låna medel i Riksgälds- kontoret.

Den ersättning som garanti- myndigheten får när tillgångar säljs ska tillgodoräknas behållna avgiftsmedel.

Prop. 2015/16:106	tarens konto eller från och med
	den tidpunkt då det blev rättsligt
	möjligt att överföra sådana insätt-
	ningar.
5 §6
En insättare som är en bank, ett	Följande insättare, eller ut-
kreditmarknadsföretag eller ett	ländska motsvarigheter, kan inte få
sådant värdepappersbolag som har	ersättning enligt garantin:
tillstånd att ta emot kundens medel	1. en bank,
på konto, eller motsvarande	2. ett kreditmarknadsföretag,
utländska företag, kan inte få	3. ett värdepappersbolag,
ersättning enligt garantin.	4. ett försäkringsföretag,
	5. ett återförsäkringsföretag,
	6. en understödsförening,
	7. ett	finansiellt	institut enligt
	lagen (2004:297) om bank- och
	finansieringsrörelse,
	8. en värdepappersfond eller en
	alternativ investeringsfond,
	9. en pensionsfond,
	10. ett	landsting,	en	kommun
	eller en statlig myndighet, eller
	11. en	insättare	som	inte har
	identifierats enligt lagen (2009:62)
	om åtgärder mot penningtvätt och
	finansiering av terrorism.

6 Senaste lydelse 2004:320.

9 §7		Prop. 2015/16:106
Ersättning enligt garantin betalas av garantimyndigheten.
Ersättningar ska betalas ut inom	Ersättningar ska, om inget annat
20 arbetsdagar från det att	följer av 9 a eller 9 b §,	göras
	tillgängliga för insättarna inom sju
	arbetsdagar från det att

1.Finansinspektionen meddelar ett sådant beslut som avses i 8 § första stycket 1,

2.institutet försätts i konkurs, eller

3.en myndighet som avses i 8 § andra stycket förklarat att insättningar hos institutet är indisponibla.

På ansökan av garantimyndig- heten får Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut, om det finns synnerliga skäl, förlänga tids- fristen med högst tio arbetsdagar.

Utbetalning får göras på det sätt	Utbetalning får göras på det sätt
som garantimyndigheten anser är	som garantimyndigheten anser är
lämpligt. Garantimyndigheten får i	lämpligt. Garantimyndigheten får i
detta syfte öppna ett konto i	detta syfte öppna ett konto i
insättarens namn i ett annat kredit-	insättarens namn i ett kreditinstitut
institut.	eller hämta uppgifter från ett
	kreditinstitut eller en clearing-
	organisation om konto i ett kredit-
	institut till vilket utbetalning av
	ersättning kan göras.
	9 a §
	Ersättningar		som omfattas av
	artikel 7.3	i	insättningsgaranti-
	direktivet ska betalas ut så snart
	som möjligt och senast tre
	månader	efter	ersättningsrättens
	inträde enligt 8 §.

9 b §

Garantimyndigheten får skjuta upp utbetalningen av ersättningen om

1.det är ovisst om en person har rätt till ersättningen,

2.insättningen är föremål för en rättstvist,

3.insättningen är föremål för restriktiva åtgärder som har beslutats av nationella regeringar eller internationella organ,

7 Senaste lydelse 2011:829. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

Prop. 2015/16:106	4. insättningen				innefattar				ett
	tilläggsbelopp enligt 4 c §,
	5. inga		transaktioner				har		före-
	kommit på kontot under de senaste
	24 månaderna (kontot är vilande),
	eller
	6. ersättningen ska betalas ut för
	ett	annat		insättningsgaranti-
	systems räkning i enlighet med
	artikel 14.2 i			insättningsgaranti-
	direktivet.
	9 c §
	Ersättning ska inte betalas ut,
	om
	1. det inte har förekommit några
	transaktioner på kontot under de
	senaste		24 månaderna						före
	ersättningsrättens				inträde			enligt
	8 §, och
	2. ersättningen					understiger
	garantimyndighetens					administra-
	tiva kostnader för utbetalningen.
	Regeringen eller den myndighet
	som	regeringen			bestämmer				får
	meddela		föreskrifter			om		sådana
	administrativa			kostnader					som
	avses i första stycket.
11 §8
Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos
en filial här i landet ska informera den som har gjort eller avser att göra
en insättning om
1. huruvida insättningen omfattas av en garanti eller inte,
2. för det fall insättningen om-	2. för det fall insättningen								om-
fattas av insättningsgarantin enligt	fattas av insättningsgarantin enligt
denna lag, resultatet av den	denna	lag,		resultatet			av		den
prövning som gjorts enligt 3 a §	prövning		som	gjorts		enligt			3 b §
första stycket,	första stycket,

3.den ersättningsnivå som gäller för garantin, och

4.formerna för utbetalning av ersättning från garantin.

Information enligt första stycket	Information enligt första stycket
ska lämnas vid marknadsföring av	ska lämnas vid marknadsföring av
ett erbjudande och innan ett	ett erbjudande.
avtalsförhållande ingås. Informa-
tionen ska vidare under avtalstiden
framgå av kontoutdrag och lik-
8 Senaste lydelse 2011:829.
10

Prop. 2015/16:106				drabbas av någon sanktion.
				11 c §
				Ett institut eller en filial som
				lämnar eller utesluts från insätt-
				ningsgarantin enligt denna lag ska
				informera berörda insättare inom
				en månad från det att institutet
				eller filialen lämnade garantin.
			12 §9
Varje institut som omfattas av				Varje institut som omfattas av
garantin skall betala en årlig avgift				garantin ska betala en årlig avgift
till garantimyndigheten. Avgiften				till garantimyndigheten. Avgiften
för ett år grundas på institutens				för ett år grundas på institutens
insättningar	vid	utgången	av	insättningar	vid	utgången	av
närmast föregående år, till den del				närmast föregående år, till den del
insättningarna omfattas av garan-				insättningarna omfattas av garan-
tin.				tin.
Institutens	sammanlagda		av-	Institutens	sammanlagda		av-
gifter för ett år skall uppgå till ett				gifter för ett år ska uppgå till ett
belopp som motsvarar 0,1 procent				belopp som motsvarar 0,1 procent
av insättningarna.				av insättningarna.
Bestämmelsen i		andra stycket		Andra stycket		behöver	inte
behöver inte tillämpas när avgiften				tillämpas när avgiften för ett
för ett enskilt institut				enskilt institut
1. bestäms enligt 14 §,				1. bestäms enligt 14 § första och
				andra styckena,

2.bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3.efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

13 §10

Garantimyndigheten ska årligen bestämma hur stort belopp varje institut ska betala i avgift. Avgiften ska betalas inom en månad från

dagen för beslutet.
Avgiften ska motsvara summan				Avgiften	ska	baseras	på
av institutets insättningar till den				institutets	sammanlagda insätt-
del de omfattas av garantin,				ningar vid utgången av närmast
multiplicerat med lägst 60 procent				föregående år, till den del de
och högst 140 procent av det tal				omfattas av garantin. Avgiften ska
som tillämpas enligt 12 § andra				bestämmas	med	hänsyn	till
stycket.	Avgiften ska bestämmas			institutets risknivå.
med hänsyn till institutets kapital-
relation	enligt	artikel 92	i
Europaparlamentets		och rådets

9 Senaste lydelse 2007:1433.

10	Senaste lydelse 2014:977.
12

Prop. 2015/16:106		14 §11
Om garantin för ett institut			Om garantin för ett institut
börjar gälla under ett löpande			börjar gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det			kalenderår ska avgiften för det året
året fastställas med hänsyn till den			fastställas med hänsyn till den tid
tid garantin gällt. Avgiften skall			garantin	gällt.	Avgiften	ska
grundas på summan av institutets			grundas på summan av institutets
insättningar vid årets utgång och i			insättningar vid årets utgång och i
övrigt beräknas på samma sätt som			övrigt beräknas på samma sätt som
anges i 13 § andra stycket.			anges i 13 § andra stycket.
Om garantin för ett institut			Om garantin för ett institut
upphör att gälla under ett löpande			upphör att gälla under ett löpande
kalenderår skall avgiften för det			kalenderår ska avgiften för det året
året fastställas med hänsyn till den			fastställas med hänsyn till den tid
tid garantin gällt. Avgiften skall i			garantin gällt. Avgiften ska i övrigt
övrigt beräknas på samma sätt som			beräknas på samma sätt som anges
anges i 12 och 13 §§.			i 12 och 13 §§.
			Om ett institut helt eller delvis
			övergår till att omfattas av ett
			annat	insättningsgarantisystem
			inom EES, ska de avgifter som
			institutet har betalat in enligt 13 §
			under de senaste tolv månaderna
			före övergången överföras till det
			andra insättningsgarantisystemet.
			Om övergången avser en del av
			verksamheten, ska avgifter över-
			föras i proportion till överförda
			insättningar som		omfattas	av
			garantin.
			En överföring av avgifter ska
			inte ske om institutet har uteslutits
			från garantin enligt denna lag.
		15 §12
Garantimyndigheten ska placera			Garantimyndigheten ska placera
inbetalda avgifter på räntebärande			inbetalda avgifter på räntebärande
konto i Riksgäldskontoret eller i			konto i Riksgäldskontoret eller i
skuldförbindelser utfärdade		av	skuldförbindelser		utfärdade	av
staten. Från de inbetalda avgifterna			staten. Från de inbetalda avgifterna
ska myndigheten dock räkna av de			ska myndigheten dock räkna av de
förvaltningskostnader	som	den	förvaltningskostnader som			den
haft för garantin och de för-			haft för garantin.
valtningskostnader	som Pröv-
ningsnämnden för stöd till kredit-

11	Senaste lydelse 2000:95.
12	Senaste lydelse 2011:829.
14

Prop. 2015/16:106				utsträckning			som följer		av
				insättningsgarantidirektivet					och
				Sveriges medlemskap i EU.
				17 c §
				Garantimyndigheten				får	hän-
				skjuta frågor som rör avtal med
				andra insättningsgarantisystem till
				Europeiska		bankmyndigheten			för
				tvistlösning		i	enlighet		med
				artikel 14.5		i	insättningsgaranti-
				direktivet.
			18 §13
Om	någon genom		oriktiga	Om	någon		genom	oriktiga
uppgifter eller på annat sätt har				uppgifter eller på annat sätt har
orsakat att ersättning betalats ut				orsakat att ersättning betalats ut
obehörigt eller med för högt				obehörigt eller med för högt
belopp, skall återbetalning ske av				belopp, ska återbetalning ske av
vad som har betalats ut för mycket				vad som har betalats ut för mycket
tillsammans		med ränta	beräknad	tillsammans		med ränta		beräknad
enligt 6 § räntelagen (1975:635).				enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning			skall ske	Sådan	återbetalning			ska	ske
också om någon i annat fall har				också om någon i annat fall har
tagit	emot	ersättning	obehörigt	tagit emot		ersättning		obehörigt
eller med för högt belopp och				eller med för högt belopp. Ränta
skäligen borde ha insett detta.				ska i sådana fall tas ut beräknad
Ränta skall i sådana fall tas ut				enligt 5 § räntelagen.
beräknad enligt 5 § räntelagen.

Beslut enligt första och andra styckena fattas av garantimyndigheten och får verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första

och andra styckena efterges helt eller delvis.
Överklagande m.m.		Överklagande
	24 §14		och
Garantimyndighetens	beslut	Garantimyndighetens	och
enligt denna lag får överklagas hos		Finansinspektionens beslut	enligt
allmän förvaltningsdomstol.		denna lag får överklagas till
		allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
		Finansinspektionen får bestäm-

ma att ett beslut enligt 8 § första stycket 1 ska gälla omedelbart.

13	Senaste lydelse 2007:1433.
14	Senaste lydelse 2007:1433.
16

2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528)					Prop. 2015/16:106
	om värdepappersmarknaden
Härigenom		föreskrivs	att 4 kap.	6 § lagen (2007:528)	om värde-
pappersmarknaden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			4 kap.
			6 §1
Ett företag med tillstånd enligt 4 § får efter tillstånd av Finans-
inspektionen tillhandahålla sidotjänster enligt 2 kap. 2 § eller driva sido-
verksamhet enligt 2 kap. 3 §. Tillstånd får bara ges om företaget får
tillhandahålla motsvarande tjänster eller driva motsvarande verksamhet i
sitt hemland.
Tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 får bara ges om
insättningar hos filialen omfattas av garanti enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som
1. omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti,
och
2. har	en	ersättningsnivå som		2. åtminstone	motsvarar
åtminstone		motsvarar	100 000	garantin enligt 4 och 4 c §§ lagen
euro.				om insättningsgaranti.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

1 Senaste lydelse 2010:1867.

2.5	Förslag till lag om ändring i lagen (2015:1016) Prop. 2015/16:106
	om resolution
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2kap.

1 §

I denna lag avses med

anmält avvecklingssystem: ett avvecklingssystem som ett land inom EES har anmält till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten eller till Eftas övervakningsmyndighet,

bankdag: en dag som inte är en lördag, en söndag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller en allmän helgdag,

behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES en behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1.40 i tillsynsförordningen, inbegripet Europeiska centralbanken när det gäller de särskilda uppgifter som den tilldelas genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut, i den ursprungliga lydelsen,

berörd myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i fråga om övriga länder inom EES, den myndighet som länderna identifierat enligt artikel 61.2 i krishanteringsdirektivet,

betydande filial: en filial som är betydande enligt artikel 51.1 i kapitaltäckningsdirektivet,

blandat finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.21 i tillsynsförordningen,

blandat finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat blandat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a) institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b) annat blandat finansiellt holdingföretag eller ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

dotterföretag: ett dotterföretag enligt artikel 4.1.16 i tillsyns- förordningen,

EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

EES-filial: en filial till ett tredjelandsinstitut som är etablerad i ett land inom EES,

EES-institut: ett institut enligt artikel 4.1.3 i tillsynsförordningen som är hemmahörande i ett annat land inom EES än Sverige,

filial: en filial enligt artikel 4.1.17 i tillsynsförordningen,

finansiellt holdingföretag: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.20 i tillsynsförordningen,

finansiellt institut: ett företag enligt artikel 4.1.26 i tillsyns- förordningen,

finansieringsplan: en plan enligt artikel 107 i krishanteringsdirektivet,

Prop. 2015/16:106 finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag som inte självt är ett dotterföretag till ett

a)institut eller ett EES-institut som auktoriserats i något land inom EES, eller

b)annat finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

finansieringsarrangemang: ett arrangemang för finansiering av kostnader för resolution som upprättats av ett land inom EES enligt artikel 100 i krishanteringsdirektivet,

förordningen om resolutionsavgifter: Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/63 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59 av den 21 oktober 2014 avseende förhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution,

garanterad insättning: en insätt-	garanterad insättning: en insätt-
ning som omfattas av insätt-	ning som omfattas av insätt-
ningsgarantin enligt 4 § lagen	ningsgarantin enligt 4 och 4 c §§
(1995:1571) om insättningsgaranti,	lagen (1995:1571) om insättnings-
	garanti,

gruppbaserad: som är gjord på grundval av den konsoliderade situationen enligt artikel 4.1.47 i tillsynsförordningen,

gränsöverskridande koncern: en koncern med moder- och dotterföretag i flera länder inom EES,

holdingföretag med blandad verksamhet: ett holdingföretag enligt artikel 4.1.22 i tillsynsförordningen,

institut: kreditinstitut och värdepappersbolag,

kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i tillsynsförordningen, kapitaltäckningsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv

2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU,

koncern: ett moderföretag och dess dotterföretag, koncernresolutionsordning: en plan enligt artikel 91.6 i krishanterings-

direktivet,

kreditinstitut: banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

krisavvärjande åtgärd:

a)en åtgärd för att undanröja väsentliga brister eller väsentliga hinder för återhämtning enligt 6 a kap. 6 och 7 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse och 8 a kap. 7 och 8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

b)en åtgärd för att undanröja eller minska väsentliga hinder för rekonstruktion eller avveckling enligt 3 kap. 3–5 och 12–24 §§,

c)en åtgärd som enligt beslut av Finansinspektionen är en kris- avvärjande åtgärd enligt 15 kap. 2 c § lagen om bank- och finans- ieringsrörelse eller 25 kap. 2 c § lagen om värdepappersmarknaden,

d)ett beslut av Finansinspektionen om att tillsätta en tillfällig förvaltare enligt 15 a kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse eller 25 a kap. lagen om värdepappersmarknaden, eller

e) nedskrivning eller konvertering av relevanta kapitalinstrument enligt Prop. 2015/16:106 6 kap.,

krishanteringsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämt- ning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparla- mentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, i den ursprungliga lydelsen,

kritisk verksamhet: en tjänst eller en transaktion som, om den upphörde, sannolikt skulle leda till en allvarlig störning i det finansiella systemet,

kvalificerad insättning: en insättning enligt lagen om insättningsgaranti som inte är undantagen enligt 4 b eller 5 § i den lagen,

kärnprimärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artiklarna 28.1–28.4, 29.1–29.5 eller 31.1 i tillsynsförordningen,

moderföretag: ett moderföretag enligt artikel 4.1.15 a i tillsynsförord- ningen,

moderföretag inom EES: ett moderinstitut inom EES, ett finansiellt moderholdingföretag inom EES eller ett blandat finansiellt moderhol- dingföretag inom EES,

moderföretag i tredjeland: ett moderinstitut, ett finansiellt moder- holdingföretag eller ett blandat finansiellt moderholdingföretag som är hemmahörande i ett land utanför EES,

moderinstitut inom EES: ett institut eller ett EES-institut som är ett moderföretag och som inte självt är ett dotterföretag till ett

a)annat institut eller ett EES-institut, eller

b)finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som är etablerat i något land inom EES,

relevanta kapitalinstrument: övriga primärkapitalinstrument och supplementärkapitalinstrument,

resolutionsförfarande i tredjeland: en åtgärd som enligt rätten i ett land utanför EES syftar till att hantera en kris i ett tredjelandsinstitut eller i ett moderföretag i tredjeland, om åtgärden är jämförbar med sådana resolutionsåtgärder som får vidtas enligt denna lag i fråga om ändamål och förväntat resultat,

resolutionskollegium: ett resolutionskollegium enligt artikel 88 i krishanteringsdirektivet,

resolutionsåtgärd: någon av de åtgärder som anges i 12 kap. 1 §, samordnande berörd myndighet: den berörda myndigheten i samma

land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten, samordnande resolutionsmyndighet: resolutionsmyndigheten i samma

land inom EES som den samordnande tillsynsmyndigheten, samordnande tillsynsmyndighet: en behörig myndighet som ansvarar

för att utöva gruppbaserad tillsyn av moderinstitut inom EES och av institut som kontrolleras av finansiella moderholdingföretag inom EES eller blandade finansiella moderholdingföretag inom EES,

supplementärkapitalinstrument: kapitalinstrument och efterställda lån som uppfyller villkoren i artikel 63 i tillsynsförordningen,

Prop. 2015/16:106	tillsynsförordningen:	Europa-	tillsynsförordningen:		Europa-
	parlamentets och rådets förordning		parlamentets och rådets förordning
	(EU) nr 575/2013 av den 26 juni		(EU) nr 575/2013 av den 26 juni
	2013 om tillsynskrav för kredit-		2013 om tillsynskrav för kredit-
	institut och värdepappersföretag		institut och	värdepappersföretag
	och om ändring av förordning		och om ändring av förordning
	(EU) nr 648/2012, i lydelsen enligt		(EU) nr 648/2012,
	Europaparlamentets och	rådets
	direktiv 2014/59/EU,
	tillsynskollegium: ett tillsynskollegium enligt			artikel 116	i kapital-
	täckningsdirektivet,

tredjelandsinstitut: ett företag som har sitt huvudkontor i ett land utanför EES och som skulle vara ett institut om det var hemmahörande inom EES,

värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen om värdepappersmarknaden, om det har tillstånd

a)för någon av de tjänster som anges i 2 kap. 1 § 3, 6, 7 och 8 den lagen,

b)att som sidotjänst förvara finansiella instrument för kunders räkning och ta emot medel med redovisningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § första stycket 1 den lagen, eller

c)att som sidotjänst ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen enligt 2 kap. 2 § första stycket 8 den lagen, och

övriga primärkapitalinstrument: kapitalinstrument som uppfyller villkoren i artikel 52.1 i tillsynsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

Prop. 2015/16:106 allmänheten. I och med detta utsträcktes insättningsgarantin till att även omfatta sådana företag.

Målsättningen med insättningsgarantin är att bidra dels till konsument- skyddet genom att garantera allmänhetens insättningar upp till ett visst belopp, dels till stabilitet inom det finansiella systemet. Garantin syftar dock framför allt till att skydda enskildas och företags spar- och transaktionsmedel.

Till grund för regleringen ligger 1994 års insättningsgarantidirektiv. Huvudkomponenterna i direktivet utgörs av en definition av vad som avses med insättning, regler om lägsta garanterade belopp och informationsbestämmelser. Av direktivet framgår att garantisystemet ska kunna betala ut ersättning till en insättare inom tre månader från den dag då antingen de behöriga myndigheterna eller en rättslig myndighet konstaterat att en insättning hos en bank eller annat kreditinstitut är indisponibel för insättaren.

Den svenska insättningsgarantin innebär att kunders – såväl fysiska som juridiska personers – insättningar i banker, kreditmarknadsföretag och i de värdepappersbolag som har Finansinspektionens tillstånd att ta emot kunders medel på konto, skyddas vid konkurs. Mot bakgrund av de svenska reglerna om obestånd valdes att endast en domstols beslut om att försätta ett institut i konkurs skulle kunna leda till att garantisystemet får tas i anspråk. Enligt 2 § 3 lagen om insättningsgaranti definierades en insättning som omfattades av garantin som ett nominellt bestämt tillgodohavande som är tillgängligt för insättaren med kort varsel. Med uttrycket kort varsel avsågs insättningar på konton där uppsägningstiden inte översteg en månad (prop. 1995/96:60 s. 55 f). Om insättaren hade rätt att när som helst ta ut pengar mot en avgift, omfattades kontot under vissa förutsättningar också av garantin. Ersättningen per kund och institut fastställdes till maximalt 250 000 kronor inklusive upplupen ränta per den dag ersättningsrätt inträder.

Garantin finansieras genom avgifter från de svenska institut som omfattas av insättningsgarantisystemet. Om ett institut inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättningsgaranti, ska garantimyndigheten (fram t.o.m. den 1 januari 2008 Insättningsgarantinämnden och därefter Riksgäldskontoret) underrätta Finansinspektionen. Inspektionen kan då förelägga institutet att vidta rättelse och, om rättelse inte vidtagits inom ett år från föreläggandet, besluta att garantin inte längre ska gälla för insättningar som görs hos institutet. De institut som omfattas av insättningsgarantisystemet är skyldiga att informera bl.a. om huruvida insättningar som görs hos institutet omfattas av garantin eller inte. Åsidosätts informationsplikten kan ingripandemöjligheterna i marknads- föringslagen (2008:486) tillämpas.

Garantimyndigheten har till uppgift att handlägga frågor enligt lagen om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd. Detta innebär i huvudsak att myndigheten beslutar om de årliga avgifterna för systemet, förvaltar avgiftsmedlen, samarbetar med företrädare för utländska garantisystem samt hanterar ersättningsfall. Instituten är enligt lagen om insättningsgaranti skyldiga att lämna de uppgifter som garantimyndigheten behöver för att fastställa de avgifter som ska erläggas till myndigheten.

Prop. 2015/16:106 (bet. 2010/11:FiU18, rskr. 2010/11:57). Ändringarna trädde i kraft den 31 december 2010.

I april 2011 överlämnade regeringen ytterligare en proposition till riksdagen (prop. 2010/11:109 Ändringar av insättningsgarantin). Propositionen innehöll förslag om att införa en skyldighet för institut att ansöka om förhandsprövning av kontoslag som används för att ta emot insättningar, särskilda it-krav på de system som institut använder för att ta emot insättningar, samt en skärpt skyldighet för både instituten och berörda myndigheter att informera om garantin. Vidare innehöll propositionen förslag om genomförande av de ändringar i ändrings- direktivet som ännu inte hade införlivats med svensk rätt – en förkortning av utbetalningstiden till 20 arbetsdagar, samt införande av en alternativ ordning för ersättningsrättens inträde. Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i propositionen (bet. 2010/11:FiU41, rskr. 2010/11:296). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2011.

4.3Det omarbetade insättningsgarantidirektivet

Insättningsgarantidirektivet är, som nämns ovan, en omarbetning av 1994 års insättningsgarantidirektiv. Direktivet syftar till att harmonisera och stärka konsumenternas skydd. Ändringarna innebär bl.a. att utbetal- ningstiden vid ersättningsfall förkortas och att informationen till insättarna förbättras ytterligare. Det införs också harmoniserade regler för finansieringen av insättningsgarantisystemen och tydliga krav på förhandsfinansiering. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tillgängliga medlen i systemen motsvarar minst 0,8 procent av de garanterade insättningarna. En annan förändring är att avgifterna som ett institut ska betala in ska vara baserade på hur riskfylld institutets verksamhet är. Inbetalda avgiftsmedel ska enligt insättningsgarantidirektivet också kunna användas för att finansiera resolution av ett institut.

Med anledning av de nya ändringarna har direktivet av tydlighetsskäl omarbetats och har därför formen av ett nytt, komplett direktiv.

4.4Krishanteringsdirektivet

Europaparlamentet och rådet antog den 15 maj 2014 direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, kallat krishanteringsdirektivet.

Krishanteringsdirektivet innebär att det införs ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag samt företag som ingår i samma koncern som sådana företag. Centralt i resolutions- processen är att företagets ägare och långivare, snarare än staten, ska bära eventuella förluster i företaget. Krishanteringsdirektivet syftar inte bara

till att ge möjligheter att rekonstruera eller avveckla sådana företag utan

Prop. 2015/16:106 direktivets krav att utse en relevant administrativ myndighet kräver därför inga lagstiftningsåtgärder.

Det förhållandet att Finansinspektionen behåller uppgiften, men i egenskap av administrativ myndighet i stället för behörig myndighet, kan dock föranleda ändring i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen.

En utsedd myndighet är enligt artikel 2.1.18 i insättningsgaranti- direktivet ett organ som administrerar insättningsgarantisystemet.

Av gällande rätt framgår att frågor om insättningsgarantin handläggs av den myndighet som regeringen bestämmer (garantimyndigheten). Riksgäldskontoret har utsetts till garantimyndighet och är den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin (1 och 2 §§ lagen om insättningsgaranti). Inte heller i det avseendet krävs därför någon lagstiftningsåtgärd.

	5.2	Insättningsgarantins omfattning
	5.2.1	Insättningar som undantas från garantin

	Regeringens förslag: Kretsen av undantagna insättarkategorier
	utvidgas till att även omfatta försäkringsföretag, återförsäkringsföre-
	tag, finansiella institut, värdepappersfonder, alternativa investerings-
	fonder, pensionsfonder, landsting, kommuner och statliga myndigheter
	samt insättare som inte har identifierats.
	Regeringens bedömning: Övriga kategorier av insättningar som
	enligt insättningsgarantidirektivet undantas från att omfattas av garan-
	tin följer redan av gällande rätt och föranleder inte några lagstiftnings-
	åtgärder.
	Möjligheten att låta insättningar i små eller medelstora företags
	pensionsförsäkringssystem eller		tjänstepensionsplaner,	liksom
	insättningar från myndigheter med en årsbudget på högst 500 000
	euro, omfattas av insättningsgarantin bör inte utnyttjas.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak
	med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag avseende
	värdepappersbolag är något snävare än regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret, Juridiska fakulteten vid
	Stockholms universitet, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund
	påpekar att begreppet pensionsfond är oklart och att det bör fastslås vilka
	pensionsfonder som undantas från garantin. Finansinspektionen anser att
	värdepappersbolag generellt ska undantas från att ersättas genom
	insättningsgarantin. Bestämmelsens nuvarande ordalydelse är för snävt
	utformat i förhållande till direktivet som måste läsas ihop med lagen
	(2007:528) om värdepappersmarknaden. Svenska Bankföreningen, med
	instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, anser att frågan om
	att utnyttja undantaget för små eller medelstora företags personliga
	pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensionsplaner måste bedömas
	utifrån ett större perspektiv och efterfrågar därmed en analys av de
30	effekter	bedömningen förväntas	medföra. Finansbolagens	förening

noterar att förslaget att utvidga undantaget till att omfatta finansiella Prop. 2015/16:106 institut kan få effekten att seriösa företag som har följt lagen om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet inte omfattas av garantin samtidigt som mindre seriösa företag som inte har uppfyllt sin anmälningsplikt enligt nämnda lag kan komma att omfattas av insättningsgarantin.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Finansiella institut och offentliga myndigheter

I artikel 5.1 i insättningsgarantidirektivet anges vilka typer av in- sättningar som inte ska omfattas av återbetalning av garantin.

De insättningar som exkluderas är, förutom insättningar gjorda av de institut som är anslutna till insättningsgarantin, bl.a.

1.insättningar gjorda av finansiella institut enligt definitionen i artikel 4.1 punkten 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (kallad tillsynsförordningen) (artikel 5.1 d),

2.insättningar gjorda av värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1 punkten 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instru- ment och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (artikel 5.1 e),

3.insättningar gjorda av försäkringsföretag och återförsäkringsföretag enligt artikel 13.1–13.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II-direktivet) (artikel 5.1 g),

4. insättningar gjorda av företag	för	kollektiva	investeringar
(artikel 5.1 h),
5. insättningar gjorda av pensionsfonder (artikel 5.1 i), och
6. insättningar gjorda av offentliga myndigheter (artikel 5.1 j).
Utöver de ovan angivna insättarkategorierna omfattas inte heller
insättningar som härrör från transaktioner i samband med vilka en
brottmålsdom för tvättning av pengar har meddelats, enlig definitionen i
artikel 1.2 i direktiv 2005/60/EG (kallat penningtvättsdirektivet), eller
vars kontohavare aldrig har identifierats enligt artikel 9.1 i samma
direktiv (artikel 5.1 c och 5.1 f).
Skuldebrev som kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt egna
accepter eller egna växlar omfattas inte heller av garantin (artikel 5.1 k).
Kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1 punkten 118 i förordning (EU)
nr 575/2013, dvs. kärnprimärkapital eller supplementärkapital, omfattas
inte heller av återbetalning från insättningsgarantisystemet (artikel 5.1 b).
I skäl 31 i insättningsgarantidirektivet anges att vissa insättare inte bör
omfattas av insättningsskydd, framför allt inte myndigheter och andra
finansiella institut. Deras ringa antal jämfört med alla andra insättare
minimerar effekterna på den finansiella stabiliteten om ett kreditinstitut
fallerar. Myndigheterna har dessutom bättre kreditmöjligheter än
enskilda personer. Medlemsstaterna bör	dock	kunna ha	möjlighet att	31

Prop. 2015/16:106 besluta att insättningar tillhörande lokala myndigheter med en årsbudget på högst 500 000 euro täcks. Företag utanför finanssektorn bör i princip

	omfattas oavsett storlek.
	Enligt 5 § lagen om insättningsgaranti kan en insättare som är en bank,
	ett kreditmarknadsföretag eller ett sådant värdepappersbolag som har
	tillstånd att ta emot kunders medel på konto, eller motsvarande utländska
	företag, inte få ersättning enligt garantin. Den undantagna kretsen i
	gällande rätt är således något snävare än den krets som följer av insätt-
	ningsgarantidirektivet. För att genomföra ändringen i svensk rätt behöver
	paragrafen därför utvidgas i enlighet med direktivet. Det innebär att
	kretsen av undantagna insättarkategorier även kommer att omfatta
	försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, understödsföreningar, finansi-
	ella institut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
	värdepappersfonder, alternativa					investeringsfonder,			pensionsfonder,
	landsting, kommuner, statliga myndigheter och insättare som inte har
	identifierats.
	Finansinspektionen anser att insättningar gjorda av värdepappersbolag
	generellt ska undantas från att ersättas genom insättningsgarantin. Enligt
	insättningsgarantidirektivet			undantas			värdepappersföretag			enligt
	definitionen i artikel 4.1 punkten 1 i direktiv 2004/39/EG. Artikeln är
	genomförd i 1 kap. 5 § 26 lagen om värdepappersmarknaden, som bör
	läsas tillsammans		med 2 kap.		1 § samma lag. Enligt bestämmelsens
	nuvarande lydelse ersätts i dagsläget inte insättningar av värdepappers-
	bolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, dvs. ett
	värdepappersbolag med sidotillstånd enligt 2 kap. 2 § 8 enligt lagen om
	värdepappersmarknaden. Regeringen instämmer i inspektionens
	bedömning att kretsen av värdepappersbolag i förslaget därmed fått en
	snävare utformning än vad som följer av direktivet. Eftersom kretsen av
	undantagna insättarkategorier ska harmoniseras, bör insättningar gjorda
	av värdepappersbolag, oavsett vilket tillstånd bolaget har, undantas från
	garantins omfattning.
	Finansbolagens förening noterar att förslaget att utvidga undantaget till
	finansiella institut kan få effekten att seriösa företag som har följt lagen
	om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet inte omfattas av
	garantin samtidigt som mindre seriösa företag som inte har uppfyllt sin
	anmälningsplikt enligt nämnda lag kan komma att omfattas av
	insättningsgarantin. Regeringen konstaterar att det enligt lagen om
	anmälningsplikt		avseende		viss		finansiell	verksamhet		finns
	ingripandemöjligheter att tillgripa om personer ägnar sig åt sådan
	verksamhet som är anmälningspliktig utan att ha gjort en anmälan
	Riksgäldskontoret, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,
	Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund påtalar att begreppet
	pensionsfond är otydligt och efterfrågar vilka pensionsfonder som
	undantas från garantin.
	Inledningsvis kan konstateras att det i svensk rätt saknas en legal-
	definition av begreppet pensionsfond. När det gäller anordnandet av
	tjänstepension finns det stora variationer inom EES. Det kan t.ex. noteras
	att tjänstepensionerna i bl.a. Storbritannien, Irland och Nederländerna till
	stor del tryggas genom pensionsfonder som är en form av särskilt
	reglerade	institut	avsedda	att	trygga ofta förmånsbaserade pensions-
32	lösningar	och att	tryggandet		av	tjänstepensioner		i	Tyskland	till en

betydande del sker genom skuldföring i egen balansräkning. Det svenska systemet för tjänstepensioner skiljer sig från systemen i de flesta andra länder, eftersom arbetsgivarens utfästelser i Sverige till största delen

tryggas genom		försäkringar		i	stället	för	av	pensionsfonder. (jfr
SOU 2014:57	s. 273 f.).		Således		omfattas		en	stor	del av tjänste-
pensionerna	i	Sverige	av de	företag		som anges			i artikel 5.1 g i

insättningsgarantidirektivet.

Svensk Försäkring anser att pensionsstiftelser bör räknas till pensionsfonder enligt direktivet. En arbetsgivare kan välja att göra avsättningar av pensionsmedel till en pensionsstiftelse för att därigenom trygga sina pensionsutfästelser till de anställda eller deras efterlevande. En sådan stiftelse är en egen juridisk person och således i den bemärkel- sen fristående från arbetsgivaren. I dessa fall är det dock, till skillnad från vad som gäller vid tjänstepensionsförsäkring, alltid arbetsgivaren som svarar för själva utfästelsen om pension och stiftelsens räkenskaper innehåller inte någon skuldpost som svarar mot pensionsutfästelsen. Förmögenheten i stiftelsen kan i stället jämställas med en säkerhet eller en pant för arbetsgivarens pensionsutfästelse för det fall arbetsgivaren kommer på obestånd. I linje med detta är det arbetsgivaren som också ansvarar för värderingen av pensionsåtagandena liksom för utbetalningen av pensionsförmånerna. En pensionsstiftelse är ett tjänstepensionsinstitut. Genom att arbetsgivaren gör avsättningar till en pensionsstiftelse fonderas medel i en egen separat juridisk person utifrån syftet att tillhandahålla tjänstepension (jfr prop. 2004/05:165 s. 109 f.).

Insättningar gjorda av försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, understödsföreningar utgör sådana insättningar som undantas från garantin enligt insättningsgarantidirektivet och det torde ligga i linje med att även insättningar gjorda av pensionsstiftelser undantas. Mot denna bakgrund och direktivets systematik i övrigt bör även pensionsstiftelser som omfattas av lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. falla under begreppet pensionsfond.

Det följer redan av gällande rätt att insättningar som härrör från

penningtvättsbrott inte ger rätt till ersättning	från insättningsgarantin
(4 b § lagen om insättningsgaranti). Några	särskilda genomförande-

åtgärder i denna del krävs därför inte.

Enligt insättningsgarantidirektivet undantas även skuldebrev som kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt egna accepter eller egna växlar. Enligt gällande rätt omfattar garantin endast insättningar. I 2 § 3 lagen om insättningsgaranti definieras en insättning som ett tillgodo- havande som avser inlåning på ett konto. Skuldebrev och växlar som har getts ut av ett kreditinstitut omfattas således inte av definitionen av en insättning. Undantaget för skuldebrev och växlar föranleder därför ingen lagstiftningsåtgärd.

Enligt artikel 5.1 b i insättningsgarantidirektivet ska inte heller kapital-

bas enligt	definitionen i	artikel 4.1 punkten 118 i förordning (EU)
nr 575/2013	omfattas av	återbetalning från garantin. Bestämmelsen

bedöms dock inte föranleda några särskilda genomförandeåtgärder. Enligt artikel 5.2 a i insättningsgarantidirektivet finns en möjlighet för

medlemsstaterna att, oberoende av bestämmelserna om de undantagna insättarkategorierna, säkerställa att innestående insättningar i små eller

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 medelstora företags pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensions- planer får omfattas av garantisystemet.

Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare- föreningen, anser att frågan om att utnyttja undantaget för små eller medelstora företags personliga pensionsförsäkringssystem eller tjänste- pensionsplaner måste bedömas utifrån ett större perspektiv och efter- frågar en analys av de effekter bedömningen förväntas medföra.

Som framgår ovan medger insättningsgarantidirektivet vissa nationella undantag. Regeringen konstaterar att detta innebär att insättnings- garantidirektivet kommer att införlivas på olika sätt i medlemsstaterna och att vissa skillnader i garantins omfattning därmed kommer att kvarstå. Hur effekterna av detta blir är enligt regeringens mening svåra att i förväg utvärdera.

Som angetts tidigare (avsnitt 4.1) omfattas varken individuellt pensionssparande (IPS), annat pensionssparande eller försäkrings- sparande av garantin. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att sär- behandla de nu angivna pensionsinsättningarna att omfattas av garantin. Möjligheten att undanta dessa pensionsinsättningar bör därför inte införas.

Medlemsstaterna får också undanta innestående insättningar från lokala myndigheter med en årsbudget på högst 500 000 euro (artikel 5.2 b).

Även i 1994 års insättningsgarantidirektiv gavs en möjlighet för medlemsstaterna att undanta vissa insättarkategorier. Vid genomförandet av direktivet i svensk rätt påtalades dock intresset av ett lättadministrerat system (prop. 1995/96:60 s. 58 f.). Att undanta insättningar utifrån storleken på en myndighets årsbudget skulle innebära ett avsteg från denna princip. Det finns inte heller i övrigt skäl att särbehandla dessa insättningar. Undantaget bör därmed inte införas i svensk rätt.

Insättare som inte har identifierats

Av artikel 5.1 f i insättningsgarantidirektivet framgår att insättningar vars kontohavare aldrig har identifierats enligt artikel 9.1 i Europaparla- mentets och rådets direktiv 2005/60/EG när insättningarna blir indispo- nibla, inte omfattas av rätt till ersättning.

När det gäller identifiering av insättare ska instituten enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism vidta åtgärder för att uppnå kundkännedom vid öppnande av ett konto.

Det framgår inte av gällande rätt att ersättning inte ska ske till insättare som inte har identifierats. Ett uttryckligt undantag från att omfattas av garantin för sådana insättare bör därför införas i lagen om insättnings- garanti.

5.2.2Filialer inom EES

Regeringens förslag: Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar enligt artikel 6.2 i insättningsgaranti- direktivet som finns hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut, om värdlandet har en högre ersättningsnivå eller omfattning än vad som följer enligt lagen om insättningsgaranti, och det inte är

möjligt för filialen att ansluta sig till och omfattas av den högre ersättningsnivån i värdlandets garantisystem.

Regeringens bedömning: Möjligheten för en filial från ett annat EES-land att kunna ansluta sig till och omfattas av den svenska garantin bör behållas.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förlaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret och Finansinspektionen anser att bestämmelsen i 3 § andra stycket 3 lagen om insättningsgaranti bör förtydligas så att det dels framgår att hemlandskomplettering medför ett skydd som gäller utöver den ersättningsnivå som gäller enligt den svenska garantin upp till värd- landets ersättningsnivå, dels att rätt till sådan komplettering endast är möjlig om värdlandet inte erbjuder motsvarande komplettering. Vidare bör framgå att komplettering enligt 3 § andra stycket 2 inte kan avse skillnader i ersättningsnivå som följer av att det harmoniserade beloppet enligt 4 § andra stycket uttrycks i olika valutor. Förvaltningsrätten i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet och

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att i lagtext hänvisa till direktivet, eftersom läsningen av svensk författning försvåras. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar att det är oklart huruvida en insättning i en filial i ett EES-land som härrör från en livshändelse ska tolkas enligt svenska civilrättsliga regler eller enligt bestämmelserna i det EES-land där filialen är belägen. Förvaltningsrätten framför även att det ur lagtexten inte går att utläsa huruvida garantimyndigheten kan betala högre ersättning än fem miljoner kronor vid insättning på grund av en livshändelse, om ersättningsnivån i det EES-land där filialen är belägen är högre än vad som följer av svensk rätt. Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, påpekar att förslaget endast omfattar diskrepanser mellan EES-länderna som hänför sig till direktivet och således inte skillnader mellan EES-ländernas täcknings- nivåer. Bankföreningen anser att det bör införas en bestämmelse som medger garantimyndigheten att även avseende täckningsnivån besluta att en högre ersättningsnivå ska gälla för filialer i ett annat EES-land till ett svenskt institut. En sådan bestämmelse kan lämpligen korrelera till direktivets övergångsbestämmelser.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 14 i insättningsgarantidirektivet ska insättningsgarantisystem omfatta in- sättare hos filialer som upprättas av deras medlemskreditinstitut i andra medlemsstater.

Kommissionen har vid de arbetsgruppsmöten som har hållits för genomförandet av insättningsgarantidirektivet (”Transposition work- shops”), uppgett att det fortfarande är möjligt för medlemsstaterna att ansluta filialer till institut som är auktoriserade i andra medlemsstater. Om en medlemsstat avser att behålla möjligheten till sådan anslutning, bör dock vissa grundläggande principer beaktas. Anslutningen till ett värdlands insättningsgaranti ska vara frivillig för filialer från ett land inom EES. Vidare får anslutningen endast avse den del av insättningsgarantin som överstiger hemlandets skydd. Det måste också

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 vara tydligt att möjligheten att ansluta sig frivilligt till en insättnings- garanti i ett värdland inte ger möjlighet att lämna hemlandets insättnings-

	garanti.
	Av 3 § andra och tredje styckena lagen om insättningsgaranti framgår
	att garantimyndigheten, efter ansökan från ett institut, får besluta att
	sådana insättningar som finns hos en filial i ett land utanför EES till ett
	svenskt institut, eller en filial här i landet till ett utländskt institut ska
	omfattas av insättningsgarantin. Av 6 § lagen om insättningsgaranti
	framgår vidare att om en insättning hos en filial här i landet till ett
	utländskt institut också omfattas av en garanti i ett annat land, svarar den
	svenska garantin bara för skillnaden mellan vad som kan betalas ut enligt
	den utländska garantin, i förekommande fall före avdrag för institutets
	motfordringar mot insättaren, och vad som kan betalas ut enligt den
	svenska garantin.
	Det kan konstateras att insättningsgarantidirektivet i huvudsak bygger
	på principen om fullharmonisering. Det finns emellertid ett visst
	nationellt utrymme för skillnader i det skydd som direktivet ger. Så är
	t.ex. fallet när det gäller möjligheten att fastställa en högre ersättnings-
	nivå för vissa typer av insättningar, men även omfattningen av dessa (se
	avsnitt 5.3.2). Detta skulle kunna leda till att filialer inte kan bedriva
	verksamhet på samma villkor som en medlemsstats institut och att även
	skyddet för insättarna i filialerna således skulle bli sämre.
	För att inte skyddet ska urholkas för insättarna bör det även fortsätt-
	ningsvis vara möjligt för garantimyndigheten att besluta att den svenska
	garantin också ska omfatta filialer till institut som är auktoriserade i
	andra länder inom EES.
	Det är osäkert i vilken omfattning andra medlemsstater vid genom-
	förandet av insättningsgarantidirektivet behåller möjligheten för filialer
	att kunna ansluta sig till värdlandets insättningsgarantisystem. En sådan
	situation skulle kunna innebära en konkurrensnackdel för en filial till ett
	svenskt institut i ett annat EES-land om värdlandets insättningsgaranti-
	system har en vidare omfattning och/eller en högre ersättningsnivå för
	vissa särskilt skyddsvärda insättningar än den svenska garantin. För att
	förhindra att det uppstår en osäkerhet för såväl instituten som insättarna
	bör ett tillägg göras i lagen om insättningsgaranti. Det bör införas en
	möjlighet för garantimyndigheten att besluta att garantin också ska
	omfatta insättningar enligt artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet, dvs.
	insättningar som hänförs till försäljning av en privatbostad eller vissa
	särskilt angivna livshändelser, som finns hos en filial i ett annat EES-
	land till ett svenskt institut, om värdlandet har en högre ersättningsnivå
	och omfattning än vad som följer enligt lagen om insättningsgaranti, och
	det inte är möjligt för filialen att ansluta sig till och omfattas av den
	högre ersättningsnivån i värdlandets garantisystem. Det ersättnings-
	belopp som därmed skulle kunna omfattas av garantin i dessa fall kan
	således uppgå till ett högre belopp än för motsvarande insättningar i
	Sverige.
	Förvaltningsrätten i Stockholm, Riksgäldskontoret och Finansinspek-
	tionen påpekar att den föreslagna bestämmelsen är oklar och att det
	tydligt bör framgå av lagtexten att den frivilliga möjligheten till
	komplettering	enbart avser ersättning för skydd utöver den svenska
36	garantin upp	till värdlandets nivå. Riksgäldskontoret påpekar även att

sådan komplettering enbart är möjlig om värdlandet inte erbjuder motsvarande komplettering. Regeringen instämmer i remissinstansernas synpunkter och bestämmelsen bör förtydligas i enlighet därmed.

Riksgäldskontoret påpekar också att det bör framgå tydligt att beslut om komplettering enligt 3 § andra stycket 2 lagen om insättningsgaranti inte kan avse skillnader i ersättningsnivå som följer av att det harmoniserade beloppet enligt 4 § andra stycket uttrycks i olika valutor.

Garantins omfattning följer av artikel 6.1 och 6.2 i insättningsgaranti- direktivet och föreslås genomföras i 4 och 4 c §§ lagen om insättnings- garanti. Regeringen noterar att direktivet inte reglerar den fråga som Riksgäldskontoret framför. Växelkursförändringar behandlas inte heller i lagen om insättningsgaranti. Mot denna bakgrund finner regeringen inte skäl att nu föreslå en sådan ändring som Riksgäldskontoret förordar.

Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare- föreningen, anför att det bör införas möjlighet för garantimyndigheten att även avseende den harmoniserade täckningsnivån besluta om en högre täckningsnivå för filialer i ett annat EES-land till ett svenskt institut. Förutom att skyddet för den enskilde kunden inte når samma nivå, kommer de inhemska företagen och filialer till svenska banker inte kunna konkurrera på samma villkor om värdlandet inte medger komplettering. Insättningsgarantidirektivets övergångsbestämmelser medger en sådan reglering.

Som framgår ovan bygger insättningsgarantidirektivet på principen om fullharmonisering. Det finns emellertid möjlighet för medlemsstaterna att under vissa förutsättningar ha en täckningsnivå som överstiger 100 000 euro, dock inte högre än 300 000 euro, fram till och med den 31 december 2018. I sammanhanget bör även tas i beaktande att den garanterade täckningsnivån under en relativt kort tidsperiod har höjts vid flera tillfällen samtidigt som fler kontoslag kommit att omfattas av garantin. Regeringen anser därmed inte att tillräckliga skäl framkommit för att i nuläget föreslå en bestämmelse med den innebörd som Svenska Bankföreningen förordar.

Förvaltningsrätten i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämp- ligheten av att i lagtext hänvisa till direktivet, eftersom läsningen av svensk författning försvåras.

Artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet föreslås i svensk rätt genom- föras i 4 c § lagen om insättningsgaranti (jfr avsnitt 5.3.2). I den aktuella bestämmelsen regleras insättningar som finns hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskt institut. Bestämmelsen har utformats med beaktande av remissinstansernas synpunkter.

Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det är oklart om begreppet livshändelse ska tolkas enligt svenska civilrättsliga regler eller enligt bestämmelserna i det EES-land där filialen är belägen. Vidare anför förvaltningsrätten att det inte heller är tydligt om insättningar hänförliga till livshändelser i artikel 6.2, som inte införts i svensk rätt, ska omfattas av den svenska garantin.

Av förslaget i 4 c § lagen om insättningsgaranti följer att det ankommer på insättaren att på ett tillförlitligt sätt visa att insättningarna grundar sig på medel som hänför sig till vissa i bestämmelsen angivna situationer. Det ankommer sedan på garantimyndigheten att bedöma om

Prop. 2015/16:106

Ändringar i lagen om bank- och finansieringsrörelse

Enligt 4 kap. 4 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse får ett utländskt kreditinstitut som hör hemma i ett land utanför EES ges tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse från filial i Sverige. Tillstånd ska ges om 1) institutet står under betryggande tillsyn av en behörig myndighet i hemlandet och den myndigheten har medgett att företaget etablerar sig i Sverige, 2) det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas på ett sätt som är förenligt med 3 kap. 2–7 §§, och 3) insättningar hos filialen omfattas av garanti enligt lagen om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som

a)omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och

b)har en ersättningsnivå som åtminstone motsvarar 100 000 euro.

En ändring av den svenska garantin i lagen om insättningsgaranti innebär att förutsättningarna för att ett utländskt kreditinstitut hemma- hörande utanför EES ska få tillstånd att etablera en filial i Sverige måste ändras så att dessa överensstämmer med kraven i insättningsgaranti- direktivet. Som en följd av den föreslagna förändringen avseende en högre ersättningsnivå för vissa typer av insättningar (se avsnitt 5.3.2) bör motsvarande ändring införas i lagen om bank- och finanseringsrörelse.

Ändringar i lagen om värdepappersmarknaden

Enligt 4 kap. 6 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden får ett företag som hör hemma utanför EES och som har tillstånd att driva värdepappersrörelse från filial i Sverige ges tillstånd att tillhandahålla sidotjänster enligt 2 kap. 2 § eller driva sidoverksamhet enligt 2 kap. 3 § samma lag. Tillstånd får bara ges om företaget får tillhandahålla motsvarande tjänster eller driva motsvarande verksamhet i sitt hemland. Tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket 2 och 8 får bara ges om insättningar hos filialen omfattas av garanti enligt lagen om insättnings- garanti eller av en utländsk garanti som 1) omfattar insättningar som avses i 2 § lagen om insättningsgaranti, och 2) har en ersättningsnivå som åtminstone motsvarar 100 000 euro.

Detta motsvarar det som gäller enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse och samma ändring som föreslås i den lagen bör göras även i lagen om värdepappersmarknaden.

Svenska instituts filialer utanför EES

Riksgäldskontoret påpekar att om en filial till ett svenskt institut verkar i ett land med lägre skyddsnivå och beviljas anslutning till den svenska insättningsgarantin, kan filialen utnyttja den generösare garantin och vinna fördelar mot lokala banker. Riksgäldskontoret föreslår därför att garantimyndigheten vid komplettering för filialer utanför EES ska få begränsa garantin till den nivå och omfattning som råder i det land där filialen verkar.

Enligt 3 § andra stycket 1 lagen om insättningsgaranti får garanti- myndigheten besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut. Vid införandet av bestämmelsen konstaterades att direktivet inte behandlar frågan om en svensk banks filial i ett land utanför EES ska omfattas av den svenska garantin. Det ansågs vidare att den svenska banken bör

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 kunna välja att låta bankens filial omfattas helt eller delvis av det svenska garantisystemet. Denna valfrihet för den svenska banken kan i praktiken givetvis komma att begränsas beroende på vilket utrymme värdlandets lagstiftning ger banken att låta insättningar hos filialen omfattas av det svenska garantisystemet. Den frågan ankommer emellertid inte på svenska myndigheter att pröva (prop. 1995/96:60 s. 45 f.).

Regeringen konstaterar att inte heller insättningsgarantidirektivet reglerar frågor om insättningar i ett svenskt instituts filialer i ett land utanför EES. Mot bakgrund av tidigare ställningstaganden finner regeringen inte skäl att, såsom Riksgäldskontoret föreslår, frångå den nu gällande ordningen.

5.3	Insättningsgarantins ersättningsnivå
5.3.1	Ersättningsbeloppet

Regeringens förslag: Ersättningen, tillsammans med eventuell
utdelning i institutets konkurs för en förlust som enligt denna lag är
ersättningsgill, får för varje institut uppgå till sammanlagt högst
950 000 kronor.
I fråga om insättningar i en filial i ett annat EES-land till ett svenskt
institut, får det högsta ersättningsbeloppet från insättningsgarantin
vara 100 000 euro eller, om landet har fastställt beloppet i nationell
valuta i enlighet med artikel 6.5 i insättningsgarantidirektivet, det
belopp i den valutan som motsvarar 100 000 euro.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret påpekar att det kommer
att krävas lagändringar vid revision av garantinivån vart femte år samt
eventuellt vid justering till följd av valutakursförändringar med stöd av
artikel 6.5	tredje stycket. Eftersom en sådan ordning framstår som

opraktisk, föreslår Riksgäldskontoret att grunderna för ersättnings- beloppet, dvs. 100 000 euro samt avrundningsbeloppet om 5 000 euro, fastställs i lag, och att regeringen bemyndigas att i förordning fastställa garantins ersättningsnivå i kronor. Riksgäldskontoret föreslår också att det av lagtext eller förarbeten bör framgå hur ersättning ska proportioneras vid ersättningsfall när en insättare har insättningar både i ett institut och dess filial. Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, avstyrker att ersättningsbeloppet anges i svenska kronor och anser att beloppet bör anges i euro på det sätt som framgår av gällande rätt.

	Skälen för regeringens förslag
	Ersättningsbeloppet i svenska kronor
	Enligt artikel 6.1 och 6.5 i insättningsgarantidirektivet ska medlems-
	staterna se till att garantinivån för varje insättares sammanlagda
	insättningar ska vara 100 000 euro i den händelse insättningarna blir
40	indisponibla. Medlemsstater som räknar om beloppet till sin nationella
40

valuta ska vid omräkningen initialt tillämpa den omräkningskurs som gällde den 3 juli 2015. Beloppet som omräkningen resulterar i får avrundas, förutsatt att denna uppgår till högst 5 000 euro. Medlemsstater som räknar om beloppet till nationell valuta ska vart femte år anpassa täckningsnivån till 100 000 euro. Efter samråd med kommissionen får täckningsnivån anpassas vid en tidigare tidpunkt i händelse av oförutsedda händelser som valutafluktuationer.

Enligt 4 § lagen om insättningsgaranti uppgår den högsta ersättningen till ett belopp i kronor som vid tidpunkten för ersättningsrättens inträde motsvarar 100 000 euro. Beloppet i euro ska räknas om till svenska kronor enligt den valutakurs som gäller dagen för ersättningsrättens inträde.

I artikel 1.3 a i 2009 års ändringsdirektiv anges att medlemsstaterna ska se till att täckningen för varje insättares sammanlagda insättningar uppgår till 100 000 euro. Medlemsstater utanför euroområdet, som omräknar beloppet i euro till sina nationella valutor, ska säkerställa att de belopp i nationella valutor som faktiskt utbetalas till insättare motsvarar 100 000 euro. Vid genomförandet av artikeln i svenskt rätt konstaterades att den konstruktion som tidigare hade använts och där täckningsbeloppet angavs i både svenska kronor och i euro inte kunde behållas på grund av kravet på fullharmonisering. De alternativ som då stod till buds var därför att ange täckningsbeloppet enbart i svenska kronor eller enbart i euro. Det konstaterades vidare att direktivets utformning var olycklig, eftersom det begränsade möjligheterna för länder utanför euroområdet att formulera ett tydligt och säkert konsumentskydd för sina insättare. För att möjliggöra att kravet på harmonisering uppfylls föreslogs därför att täckningsnivån skulle anges till det belopp i svenska kronor som vid tidpunkten för ersättningsrättens inträde motsvarar 100 000 euro (prop. 2010/11:23 s. 14 f.).

Riksdagen har i ett tillkännagivande framfört att regeringen vid genom- förandet av insättningsgarantidirektivet ska sträva efter att täcknings- beloppet uttrycks i kronor (rskr. 2010/11:57).

Insättningsgarantidirektivets nuvarande utformning möjliggör att ersättningsbeloppet i den svenska insättningsgarantin återigen kan anges i svenska kronor. Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, anser att ersättningsbeloppet även fortsätt- ningsvis ska anges i euro. Regeringen anser emellertid att lagen om insättningsgaranti bör ändras så att ersättningsbeloppet i stället anges i svenska kronor.

Direktivet knyter det högsta ersättningsbeloppet till eurons kurs vid ett visst angivet datum (3 juli 2015). I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i prop. 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm bör användas. Det kan vara lämpligt att även i detta sammanhang använda mittkursen. Enligt mittkursen den 3 juli 2015 motsvarar 1 euro 9,3658 svenska kronor. Beloppet som omräkningen resulterar i får avrundas, förutsatt att avrundningen uppgår till högst 5 000 euro. Det högsta ersättningsbeloppet utgör därmed 936 580 kronor. Eftersom beloppet bör avrundas till ett så jämnt belopp som möjligt inom de ramar som

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 insättningsgarantidirektivet tillåter, framstår ett avrundat belopp om 950 000 kronor som väl avvägt.

Riksgäldskontoret anser att regeringen ska bemyndigas att i förordning fastställa garantins ersättningsnivå i kronor.

Enligt artikel 6.6 i insättningsgarantidirektivet följer att kommissionen vart femte år ska ompröva ersättningsbeloppet. Den första omprövningen ska ske den 3 juli 2020 såvida oförutsedda händelser inte kräver en tidigare översyn. Med hänsyn till de relativt långa intervallerna för omprövning av ersättningsbeloppet finner regeringen inte att det finns skäl att, på de grunder som Riksgäldskontoret anför, i förordning fastställa garantins ersättningsnivå.

Möjlighet för svenska filialer i ett annat EES-land att ange ersättningsbeloppet i euro eller värdlandets nationella valuta

Huruvida medlemsstaterna har möjlighet att ange ersättningsbeloppet i euro eller annan nationell valuta för filialkunder inom EES, samtidigt som möjligheten att räkna om ersättningsbeloppet till nationell valuta utnyttjas är oreglerat i insättningsgarantidirektivet. Enligt regeringens bedömning har en medlemstat möjlighet att införa bestämmelser som inte följer av direktivet så länge som syftet och de principer som kommer till uttryck i insättningsgarantidirektivet i övrigt uppfylls vid genomförandet.

I skäl 7 till insättningsgarantidirektivet framhålls, som en följd av genomförandet av direktivet, att insättare kommer att få betydligt bättre tillgång till insättningsgarantisystem bl.a. tack vare utvidgad och förtyd- ligad täckning som i sin tur kommer att stärka konsumenternas tilltro till finansiell stabilitet på den inre marknaden.

Insättningsgarantidirektivet anger att information är en betydande del av insättarskyddet och direktivet innehåller också långtgående informa- tionskrav för instituten gentemot insättarna (se vidare avsnitt 5.9).

Att möjliggöra för insättare att enklare bedöma den nivå som garanteras av instituten skulle bidra till ökad konkurrensneutralitet på den inre marknaden och medföra ökad harmonisering mellan det skydd den svenska insättningsgarantin erbjuder och skyddet i de värdländer där svenska institut verkar genom filial. Syftet med bestämmelsen är att införa en lösning som gör det möjligt för insättare hos en svensk filial utomlands att skyddas av ett ersättningsbelopp som är detsamma som värdlandets ersättningsbelopp.

Med beaktande härav samt av vad som ovan anförs om syftet med direktivet och dess vikt vid informationsgivning förstärks skälen för att införa en bestämmelse med innebörd att svenska institut med filialer i EES-länder ska ha möjlighet att informera om och ange täckningsnivån i euro alternativt, om landet har fastställt det högsta beloppet i den egna nationella valutan enligt artikel 6.5, i nationell valuta. Då det inte heller har framkommit skäl som talar för att införandet av en dylik bestämmelse strider mot EU-rätten i övrigt, anser regeringen att insättningsgarantins högsta ersättningsnivå vad avser insättningar i filialer till svenska institut i andra EES-länder (100 000 euro) får anges i euro eller, om landet har fastställt beloppet i nationell valuta i enlighet med artikel 6.5, det belopp i den valutan som motsvarar 100 000 euro.

Riksgäldskontoret föreslår att det bör framgå hur ersättning ska Prop. 2015/16:106 proportioneras vid ersättningsfall när en insättare har insättningar både i

ett institut och i dess filial. Om en insättare har t.ex. 600 000 kronor hos ett institut i Sverige och 70 000 euro hos samma instituts filial i ett annat EES-land föreslår Riksgäldskontoret att proportionering sker efter insättningarnas storlek per dagen för ersättningsfallet. Enligt regeringens mening framstår en sådan fördelning som rimlig. Detta är dock ingen fråga som bör regleras i lag.

5.3.2Ett högre ersättningsbelopp för vissa insättningar

Regeringens förslag: Utöver ersättning motsvarande 100 000 euro får ersättning från insättningsgarantin betalas ut med sammanlagt högst fem miljoner kronor, om insättaren på ett tillförlitligt sätt visar att insättningarna avser medel som hänförs till försäljning av en privatbostad eller vissa särskilt angivna livshändelser.

Ett högre ersättningsbelopp får endast medges om insättningen har gjorts inom tolv månader från den tidpunkt då beloppet krediterades på insättarens konto eller från och med den tidpunkt då det blev rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär att tolvmånadersfristen räknas från ersättningsrättens inträde.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret och Finansinspektionen påpekar att såväl artikel 6.2 i direktivet som förslaget till 4 c § andra stycket kan tolkas som att en insättning som grundar sig på någon av de i 4 c § första stycket lagen om insättningsgaranti angivna fallen kan komma att behandlas som en garanterad insättning under obegränsad tid om den flyttas mellan olika institut var tolfte månad. Riksgäldskontoret ifrågasätter om bestämmelsen om högre tilläggsbelopp för vissa insätt- ningar även ska vara tillämpligt för juridiska personer och föreslår ett förtydligande så att den enbart avser insättare som är fysiska personer. Riksgäldskontoret påpekar även att kopplingen till inkomstskattelagen gör att skyddet såvitt avser permanentbostad möjligen medför att skyddet blir alltför restriktivt och att det av trygghetsskäl bör göras en vidare tolkning av skyddets omfattning. Slutligen påpekar Riksgäldskontoret att tidsfristen för medgivande av det högre ersättningsbeloppet måste förtydligas såväl i lagtext som i motiven att det är tidpunkten för den ursprungliga insättningen som avses. Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, anser att det finns skäl att se över den föreslagna beloppsbegränsningen om fem miljoner kronor och utreda om förutsättningar finns för att införa en högre eller obegränsad nivå för tilläggsbeloppet. Bankföreningen understryker vikten av att det är kunden som på ett tillförlitligt sätt ska visa att insätt- ningen grundar sig på medel som hänförts till bl.a. avyttering av permanentbostad som anges i förslaget. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av och principerna bakom beräkningen av

tilläggsbeloppet som bestämts motsvara fem miljoner kronor. En lösning,

Prop. 2015/16:106 som bättre uppfyller syftet med regleringen, är att periodiskt beräkna summan utifrån en formel som fångar samma faktorer som finns bakom det nuvarande förslaget, så att syftet uppfylls oaktat eventuella prisförändringar på bostadsmarknaden. Beloppet kan fastställas av Riksgäldskontoret alternativt Finansinspektionen, som redan i dag gör beräkningar och fastställer en rad värden av besläktat slag inom kapitaltäckningskraven. Svensk Försäkring noterar att insättningsgaranti- direktivet inte innehåller någon bestämmelse om något tak varför det rättsligt är tveksamt om det finns en rättslig grund för att införa just ett sådant. Slutligen framförs att det i bestämmelsen anges att tilläggsbelopp får betalas ut samtidigt som direktivet ålägger medlemsstaterna att tillse att tilläggsbelopp i förekommande fall betalas ut från insättnings- garantisystemet, varför rekvisitet ”får” bör ersättas med ”ska”. Konsumentverket efterfrågar om eget sparande till pension, som är tillfälligt placerat på ett inlåningskonto, ska omfattas av det högre ersättningsbeloppet. Konsumentverket efterfrågar även hur en konsument ska visa att syftet med sparandet är pension när avdragsrätten för privat pensionssparande har slopats.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 6.2 i insättningsgaranti- direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att ett belopp över 100 000 euro täcks när det gäller insättningar som hänför sig till fastighets- transaktioner som avser privatbostäder, insättningar som uppfyller de sociala villkor som fastställs i nationell rätt och som är förknippade med vissa livssituationer för insättaren, såsom giftermål, skilsmässa, pension, uppsägning, övertalighet, invaliditet eller bortgång. Även insättningar som härrör från utbetalningar av försäkringar, eller ersättningar för skador till följd av brott eller felaktiga domar ska täckas. Den högre garantinivån ska gälla under minst tre månader och längst tolv månader efter det att beloppet har krediterats, eller fr.o.m. den tidpunkt då det blir rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar.

Enligt gällande rätt finns ingen möjlighet att erhålla en högre ersättning från insättningsgarantin än det högsta beloppet om motsvarande 100 000 euro (4 § lagen om insättningsgaranti). En möjlighet att besluta om utbetalning av ett ersättningsbelopp utöver dagens nivå bör därför införas i lagen om insättningsgaranti i enlighet med insättningsgaranti- direktivets krav.

Det är upp till varje medlemsstat att i enlighet med nationell rätt bedöma vilka insättningar som är förknippade med livshändelser som kan ge rätt till en högre ersättningsnivå. Av de i insättningsgaranti- direktivet angivna livssituationerna kan ett tillfälligt högre belopp på en insättares konto anses kunna härröra från alla uppräknade situationerna förutom giftermål. Det finns inga transaktioner som enligt svensk rätt torde kunna anses hänförliga till själva giftermålet i sig. Övriga livssituationer får däremot anses uppfylla direktivets krav. Det bör framgå av lagen om insättningsgaranti att ett tillfälligt högt belopp på kontot och som kan hänföras till en transaktion avseende de i direktivet uppräknade livssituationerna, förutom giftermål, bör ge rätt till utbetalning av ett högre belopp från insättningsgarantin än maximi- beloppet om motsvarande 100 000 euro.

Riksgäldskontoret noterar att förslagets utformning innebär att även juridiska personer omfattas och ifrågasätter om detta är syftet enligt insättningsgarantidirektivet.

Syftet med bestämmelsen är att skydda insättningar som hänförs till vissa särskilt uppräknade livshändelser. Enligt regeringens mening torde sådana insättningar huvudsakligen göras av fysiska personer. Det kan emellertid inte uteslutas att även juridiska personers insättningar i vissa fall skulle kunna omfattas av skydd.

Svensk Försäkring framhåller att det i insättningsgarantidirektivet saknas bestämmelser som begränsar det högre ersättningsbeloppet för insättningar.

Av skäl 26 i insättningsgarantidirektivet framgår att när det gäller storleken på ett sådant belopp bör skyddets betydelse för insättare och levnadsförhållandena i medlemsstaten beaktas. Det överlämnas således till medlemsstaterna att bestämma beloppets storlek utifrån de levnads- förhållanden som gäller i medlemsstaten. I insättningsgarantidirektivet ges inte heller någon vägledning om det är så att ett belopp ska fastställas för var och en av insättningarna som kan ge rätt till ett högre belopp eller om ett samlat belopp ska fastställas per insättare och där beloppet innefattar samtliga insättningar som kan medge rätt till ett högre ersättningsbelopp. Det finns därför flera alternativa lösningar när det gäller att bestämma beloppets storlek.

En lösning skulle kunna vara att fastställa ett samlat belopp för samtliga skyddsvärda insättningar. En annan lösning skulle kunna vara att inte bestämma något takbelopp för vissa av insättningarna, exempelvis insättningar som är hänförliga till försäljning av permanent- bostad. Den senare lösningen skulle innebära att sådana insättningar skulle vara skyddade av garantin oavsett beloppets storlek. En insättare som har avyttrat sin bostad och tillfälligt har ett stort belopp på sitt bankkonto när insättningsgarantin träder in skulle härigenom få ett fullgott konsumentskydd. Alternativt skulle beloppet kunna begränsas till exempelvis 80:e percentilen av försäljningspriset för småhus och bostadsrätter.

Några av de livssituationer som omnämns i insättningsgarantidirektivet skulle kunna anses mer skyddsvärda än andra. En modell som saknar beloppstak för vissa livshändelser, medför således en risk för att det inte alltid är de mest skyddsvärda insättarna som skyddas, och utan ett tak kan kostnaden dessutom bli hög. Detta talar för ett mer skräddarsytt ersättningsbelopp. För att ett sådant skräddarsytt belopp ska få legitimitet och acceptans av såväl insättare som betalande institut måste emellertid livshändelserna kunna identifieras och de enskilda beloppen motiveras på ett välgrundat sätt. Det är emellertid svårt att ta fram en sådan skräddarsydd modell. I denna proposition förordas därför en modell som är enkel och robust. En lösning med ett samlat belopp för samtliga livshändelser bör därför införas i svensk rätt.

När det gäller storleken på ett sådant samlat belopp kan det genom- snittliga försäljningspriset på bostäder tjäna som utgångspunkt, eftersom det huvudsakligen torde vara insättningar som är hänförliga till privatbostäder som kommer att föranleda de högsta insättningarna. Detta gäller oavsett om insättningarna är hänförliga till exempelvis försäljning av bostad, försäkringsersättning till följd av brand i bostad eller

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 försäkringsersättning som har tecknats på någons liv för att efterlevande

	ska kunna bo kvar i bostaden.
	Insättningsgarantin ska ge ett bra konsumentskydd oberoende av var i
	landet en insättare bor. De högsta genomsnittliga priserna på bostads-
	rätter och villor finns i Storstockholm. Enligt uppgifter från Svensk
	Mäklarstatistik AB, som publicerades den 16 januari 2015, kostade en
	genomsnittsvilla i Storstockholm 4,5 miljoner och en genomsnitts-
	lägenhet i centrala Stockholm 4,4 miljoner under mätperioden oktober–
	december 2014.
	Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare-
	föreningen, anser att det finns skäl att se över den föreslagna belopps-
	begränsningen som är att hänföra till särskilda livssituationer. Sveriges
	advokatsamfund föreslår att Riksgäldskontoret alternativt Finansinspek-
	tionen periodiskt ska beräkna och fastställa tilläggsbeloppet enligt vissa
	särskilda kriterier för att uppfylla regleringens syfte oavsett prisför-
	ändringar.
	Ett samlat belopp om fem miljoner kronor, utöver det högsta ersätt-
	ningsbeloppet	om motsvarande 100 000 euro, bör enligt regeringens
	mening anses som skäligt utifrån svenska förhållanden. Härigenom
	kommer garantin att i de flesta fall täcka sådana insättningar som är
	hänförliga till försäljning av privatbostad i hela landet, men även
	ytterligare insättningar som anses som särskilt skyddsvärda. Såsom
	remissinstanserna påpekar kan beloppet emellertid behöva justeras
	framöver.
	Av insättningsgarantidirektivet framgår att ersättning ska göras
	tillgänglig utan att det krävs en begäran till garantimyndigheten
	(artikel 8.6). Detta följer redan av gällande rätt och några särskilda
	genomförandeåtgärder krävs därför inte. För att garantimyndigheten ska
	kunna fatta ett korrekt beslut om utbetalning av ett ersättningsbelopp som
	överstiger motsvarande 100 000 euro behöver myndigheten emellertid få
	information från insättaren som visar att medlen härrör från någon
	livshändelse	enligt insättningsgarantidirektivet. Garantimyndigheten
	kommer således att behöva kontakta insättaren för att få den information
	som myndigheten behöver för sitt beslut. Enligt artikel 8.5 i insättnings-
	garantidirektivet får utbetalningstiden därför skjutas upp avseende denna
	typ av insättningar (se avsnitt 5.7). Den information som insättaren kan
	behöva presentera för att visa att insättningen härrör från en sådan
	livshändelse som ger rätt till ett högre ersättningsbelopp skulle kunna
	vara exempelvis handlingar som visar en försäljning av en fastighet eller
	en bostadsrätt, försäkringsunderlag, avtal om avgångsvederlag, ett
	testamente, en bouppteckning eller en lagakraftvunnen dom m.m.
	Garantimyndigheten får bedöma vilken ytterligare information som
	myndigheten behöver för att kunna göra en korrekt utbetalning till
	insättaren. En utbetalning av det högre ersättningsbeloppet bör kunna ske
	så snart som möjligt efter det att garantimyndigheten har fått tillräckliga
	underlag för att kunna fatta sitt beslut.
	Enligt insättningsgarantidirektivet ska det högre ersättningsbeloppet
	garanteras under en tid om minst tre och längst tolv månader. Mot
	bakgrund av att direktivet syftar till att stärka konsumenternas skydd bör
	den högsta tillåtna tidsfristen om tolv månader väljas. Under denna
46	period får insättaren anses ha haft tillräckligt med tid och möjlighet att

omdisponera sina medel. Riksgäldskontoret och Finansinspektionen Prop. 2015/16:106 noterar att bestämmelsens utformning är något oklar och att det finns risk

för att en insättning skulle kunna skyddas under obegränsad tid om den flyttas mellan olika institut var tolfte månad.

Enligt insättningsgarantidirektivet är tidsfristen inte kopplad till den tidpunkt då insättningen gjordes, utan till tidpunkten då beloppet för första gången krediterades av institutet. Regeringen delar remiss- instansernas bedömning och bestämmelsen bör därför förtydligas i enlighet med direktivets ordalydelse.

Den utökade ersättningsrätten stärker skyddet för insättare med tillfälligt höga belopp på kontot och som vid tidpunkten för garantins inträde inte hunnit omdisponera sina medel.

Riksgäldskontoret påpekar att hänvisningen till 47 kap. 3 § inkomst- skattelagen (1999:1229) möjligen kan föranleda att definitionen av vilka bostäder som omfattas av det förhöjda skyddet blir alltför restriktiv. Vidare anser Riksgäldskontoret att bestämmelsen såsom den är formulerad medför att det inte nödvändigtvis är insättaren som ska ha varit bosatt i bostaden och efterfrågar ett förtydligande i denna del.

Till skillnad från promemorians förslag bör enligt regeringens mening begreppet ”permanentbostad” ersättas med ”privatbostad”, eftersom det på det sätt som Riksgäldskontoret påpekar finns risk för att tillämpnings- området kan komma att bli för restriktivt. Enligt insättningsgaranti- direktivets ordalydelse (artikel 6.2 a) är det fråga om ett utökat skydd för insättningar som hänför sig till fastighetstransaktioner som avser privatbostäder. Frågan om en viss bostad har utgjort en privatbostad är därmed en bevisfråga som får avgöras med hänsyn tagen till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det ställs emellertid inga krav i direktivet på att en privatbostad ska ha utgjort insättarens personliga hem för att skyddet ska inträda.

Konsumentverket saknar resonemang i fråga om huruvida eget sparande till pensionen, tillfälligt placerat på ett inlåningskonto, ska omfattas av det högre ersättningsbeloppet mot bakgrund av att avdrags- rätt för privat pensionssparande numera har slopats.

Som angetts tidigare (avsnitt 4.1) omfattas varken individuellt pensionssparande (IPS) eller annat pensionssparande av garantin. Förändringarna vad gäller avdragsrätt för privat pensionssparande medför följaktligen ingen annan bedömning vad gäller garantins omfattning och skydd.

5.3.3Kvittning

Regeringens bedömning: En insättares rätt till ersättning från insättningsgarantin bör även fortsättningsvis bestämmas med utgångs- punkt i insättarens bruttobehållning i institutet.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Prop. 2015/16:106 Skälen för promemorians bedömning: Enligt artikel 7.5 i insätt- ningsgarantidirektivet får medlemsstaterna besluta att insättares skyldig- heter gentemot kreditinstitutet ska beaktas vid beräkning av det återbetal- ningsbara beloppet om de har förfallit till betalning vid tidpunkten för ersättningsrättens inträde.

I de fall insättaren har både inlåning och skulder i samma institut uppkommer frågan om skulderna ska beaktas redan i garantiförfarandet, dvs. om ersättningen från garantin ska bestämmas med utgångspunkt i insättarens nettobehållning hos institutet eller om ersättningen ska baseras på bruttobehållningen.

I samband med genomförandet av 1994 års insättningsgarantidirektiv gjordes bedömningen att insättarens rätt till ersättning skulle bestämmas med utgångspunkt utifrån dennes bruttobehållning hos institutet (prop. 1995/96:60 s. 64 f.).

Det saknas skäl att frångå tidigare ställningstagande. Det innebär att insättare även fortsättningsvis har rätt till full ersättning från garantin och att konkursförvaltaren i vanlig ordning får driva in fordringen på insättaren.

	5.4	Finansiering av insättningsgarantin
	5.4.1	Målnivå på tillgängliga medel

	Regeringens förslag: Behållna avgiftsmedel ska uppgå till minst
	0,8 procent av institutens sammanlagda insättningar, till den del de
	omfattas av garantin.
	Om de behållna avgiftsmedlen minskar till mindre än två tredjedelar
	av den lägsta målnivån, ska denna återställas inom sex år. Avgiften får
	vid sådana omständigheter fastställas till ett högre belopp än
	motsvarande 0,1 procent av insättningarna.
	För att de behållna avgiftsmedlen ska uppgå till ett belopp som mot-
	svarar minst 0,8 procent av institutens sammanlagda insättningar, till
	den del insättningarna omfattas av garantin, får betalningsåtaganden
	beaktas. Andelen betalningsåtaganden får inte överstiga 30 procent av
	behållna avgiftsmedel.

	Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
	förslag. Promemorians förslag saknar dock en möjlighet att fastställa den
	årliga avgiften till ett högre belopp för att återställa målnivån.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om
	målnivån eller har inget att invända mot det. Riksbanken anser att
	garantimyndigheten även fortsättningsvis ska kräva att avgifterna fullt ut
	finansieras med kontanta medel och inte med betalningsåtaganden från
	instituten. Riksgäldskontoret avstyrker införandet av ett system där
	instituten i stället för att betala avgifter, helt eller delvis, kan lämna
	betalningsåtaganden. Riksgäldskontoret anser att begreppet ”behållna
	avgiftsmedel” bör ersättas med ”tillgängliga medel”. Finansinspektionen
	avstyrker förslaget om betalningsåtaganden. Svenska Bankföreningen,
	med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, motsätter sig att
48	svenska institut ska betala avgift trots att målnivån är nådd.

Skälen för regeringens förslag

Målnivå och årlig avgift

Enligt artikel 10.1 och 10.2 i insättningsgarantidirektivet ska medlems- staterna se till att insättningsgarantisystemen förfogar över lämpliga system för att fastställa sina potentiella skyldigheter. De tillgängliga finansiella medlen ska stå i proportion till insättningsgarantisystements skyldigheter. Medlemsstaterna ska senast den 3 juli 2024 säkerställa att de tillgängliga medlen i insättningsgarantin åtminstone når upp till en målnivå på 0,8 procent av institutens garanterade insättningar. Om målnivån har uppnåtts initialt, men sedan har minskats till mindre än två tredjedelar ska den lägsta målnivån återställas inom sex år.

Genom insättningsgarantidirektivet införs en skyldighet för medlems- staterna att finansiera insättningsgarantin i förskott. I direktivet anges inte någon övre målnivå. Det framgår inte heller att avgiftsuttag måste upphöra vid en viss målnivå. Däremot anges att målnivån åtminstone ska uppgå till 0,8 procent av institutens garanterade insättningar. Vad som ska gälla ovanför målnivån regleras alltså inte. Det finns varken någon skyldighet eller något förbud mot att en medlemsstat tar ut avgifter över målnivån.

När lagen om insättningsgaranti infördes 1996 bestämdes storleken på den målsatta behållningen på de fonderade medlen till en lägsta målnivå om 2,5 procent av de garanterade insättningarna Avgiftsuttaget fortsatte dock även efter att målnivån hade uppnåtts, men med en lägre avgift. Ett fortsatt uttag ansågs motiverat som en ersättning för ett garantiåtagande under en viss tidsperiod och skulle därför anses förbrukad när denna tidsperiod förflutit, i likhet med en vanlig försäkringspremie. Det anfördes vidare att ett avgiftsuttag även efter det att den målsatta behåll- ningen hade uppnåtts hade den principiella fördelen att det påverkade bankens beteende (prop. 1995/96:60 s. 98 f.).

Den ursprungliga målnivån togs sedermera bort 2005. Avgiftens anknytning till den målsatta nivån på behållna avgiftsmedel i förhållande till insättningarna ansågs medföra att avgiften för insättningsgarantin inte bara kunde påverkas vid ett ersättningsfall utan även vid flytt av en större stock insättningar till eller från insättningsgarantisystemet (prop. 2004/05:92 s. 10–13). Detta innebär att det i gällande rätt saknas bestämmelser om en lägsta målnivå. För att genomföra insättnings- garantidirektivets krav på en miniminivå bör en sådan bestämmelse införas i lagen om insättningsgaranti. Eftersom det handlar om en miniminivå finns det inga skäl att införa ett tak på målnivån.

Det kan konstateras att behållningen av de fonderade medlen i den svenska insättningsgarantin redan uppfyller kravet på lägsta målnivå på 0,8 procent av garanterade insättningar. Enligt Riksgäldskontorets årsredovisning för 2014 uppgick de behållna avgiftsmedlen den 31 december 2014 till cirka 2,4 procent av de garanterade insättningarna.

Målnivån i direktivet utgör en miniminivå och bör således inte ses som en gräns för när avgiftsuttaget ska upphöra. Garantisystemets behållna avgiftsmedel kan minskas till följd av att ersättningar betalas ut till insättare, men även av andra orsaker. Exempelvis ska institutets avgifter överföras till en annan medlemsstats insättningsgarantisystem vid flytt av moderbolaget (se avsnitt 5.10). Genom direktivet införs även en

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 skyldighet att finansiera resolution av institut (se avsnitt 5.5). För att avgifternas styrande effekt på institutens risktagande inte ska upphöra bör avgiftsuttaget fortsatt ske kontinuerligt och inte upphöra vid någon viss målnivå. En sådan ordning minskar också risken för under- finansiering när fonderade medel tas i anspråk. Behov av att ta ut extra avgifter av instituten minskar också med en sådan modell. Bank- föreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, motsätter sig att betala avgifter trots att målnivån är nådd. Bank- föreningen menar att följden av att fortsätta ta ut avgifter blir en mindre grad av harmonisering i EU och olikheter i institutens konkurrensvillkor till följd av att vissa länder väljer att överfinansiera och vissa ligger på miniminivån i avgiftsuttag. Bankföreningen ifrågasätter betydelsen av det fortsatta avgiftsuttaget för institutens risktagande med hänvisning till de krav på riskhantering som framgår av övrig reglering på området.

Regeringen anser att det finns betydelsefulla fördelar med ett jämt och förutsebart avgiftsuttag och en kontinuerlig uppbyggnad av insättnings- garantin som förebygger ökade avgiftsuttag. Avgiftsuttag bör därför fortsätta tills vidare.

Riksgäldskontoret anser att terminologin i den föreslagna bestäm- melsen ska ändras från ”behållna avgiftsmedel” till ”tillgängliga medel”. Dels använder direktivet begreppet ”tillgängliga finansiella medel”, dels är det inte endast fråga om avgiftsmedel som ska tas med i beräkningen, utan samtliga tillgängliga medel såsom en regressfordran från ett konkursbo eller tillgångar som erhålls i utbyte mot bidrag i resolution.

Bestämmelsen om en lägsta målnivå följer av insättningsgaranti- direktivet. Direktivet reglerar vilken typ av tillgångar som får användas för att beräkna målnivån. Dessa är kontanter, insättningar, och lågrisk- tillgångar som kan likvideras inom en viss tidsperiod och betalnings- åtaganden (artikel 2.1.12). I insättningsgarantidirektivet benämns detta som tillgängliga finansiella medel. Riksgäldskontorets förslag skulle innebära att tillgångar som inte får räknas in i målnivån enligt direktivet skulle omfattas av den föreslagna 15 a § i lagen om insättningsgaranti. Regeringen anser inte att ett sådant avsteg från direktivet bör genom- föras.

Riksgäldskontoret anför att sambandet mellan den årliga avgiften och målnivån bör tydliggöras.

Om de behållna avgiftsmedlen minskar till mindre än två tredjedelar, ska enligt insättningsgarantidirektivet målnivån återställas inom sex år. För att genomföra insättningsgarantidirektivets krav på ett sådant återställande kan det vid dessa omständigheter bli aktuellt att ta ut ett högre belopp än den årliga avgift som normalt skulle ha utgått enligt 12 §. Detta bör framgå av lagen om insättningsgaranti.

Lagrådet anser att förhållandet mellan bestämmelserna i paragrafens första och andra stycke bör övervägas ytterligare inom ramen för det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Enligt insättningsgarantidirektivet saknas bestämmelser som reglerar förhållandet då avgiftsmedlen minskar till en nivå som understiger ett belopp som motsvarar 0,8 procent av institutens sammanlagda insättningar, men alltjämt överstiger två tredjedelar av målnivån. Regeringen anser inte att det framkommit skäl att göra avsteg från

direktivet och föreslå bestämmelser som reglerar avgiftsuttag i denna situation.

Betalningsåtaganden

Enligt artikel 10.3 i insättningsgarantidirektivet kan betalningsåtaganden ingå bland de tillgängliga finansiella medel som ska ingå i beräkningen för att nå målnivån. Betalningsåtaganden definieras i artikel 2.1.13 i insättningsgarantidirektivet som ett kreditinstituts betalningsåtaganden gentemot insättningsgarantisystem med fullständiga säkerheter under förutsättning att säkerheten a) utgörs av lågrisktillgångar och b) är fri från anspråk från tredje part och tillgänglig för insättningsgaranti- systemet. Enligt direktivet får andelen betalningsåtaganden inte överstiga 30 procent av behållna avgiftsmedel. Eba har utfärdat riktlinjer om betal- ningsåtaganden (se EBA/GL/2015/09).

Enligt gällande rätt finns ingen möjlighet för garantimyndigheten att beakta betalningsåtaganden i beräkningen av målnivån.

Riksgäldskontoret och Finansinspektionen avstyrker förslaget i prome- morian om att garantimyndigheten får beakta betalningsåtaganden i beräkningen av målnivån. Myndigheterna anför att förslaget saknar närmare konsekvensutredning. Riksgäldskontoret pekar på att bl.a. konsekvenser för avkastningen på fondens medel, juridiska följder av administrativa kostnader förknippade med att hantera betalnings- åtaganden tillsammans med säkerheter som enligt insättnings- garantidirektivet ska ställas är outredda. Riksgäldskontoret påpekar att förslaget och den rådande utformningen av avgiftsmodellen inte ger någon möjlighet för instituten att ställa betalningsåtaganden i stället för att betala avgift.

Genom insättningsgarantidirektivet harmoniseras metoderna för finansiering av insättningsgarantin. Enligt artikel 10.1 i direktivet utgörs insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel av avgifter. Finansiering genom andra källor är dock möjlig. Det är regeringens uppfattning att insättningsgarantin även fortsättningsvis ska finansieras via avgifter i enlighet med den avgiftsmodell som föreslås. Som Riksgäldskontoret påpekar i sitt remissvar medför insättningsgaranti- direktivet att ett institut helt eller delvis kan övergå från ett insättnings- garantisystem till ett insättningsgarantisystem i ett annat land inom EES (jfr artikel 14). Det kan i en sådan situation inte uteslutas att betalningsåtaganden ingår i de finansiella medel som överförs till den svenska insättningsgarantin. Det framgår inte närmare av direktivet under vilka förutsättningar insättningsgarantisystemen får beakta betalnings- åtaganden. Enligt direktivet ska medlemsstaterna dock möjliggöra för insättningsgarantisystemen att kunna beakta betalningsåtaganden i beräkningen för att nå upp till målnivån. Det är upp till insättnings- garantisystemen, i Sverige garantimyndigheten, att besluta om det finns skäl att göra det. För den svenska insättningsgarantin, vars behållning klart överstiger den föreslagna målnivån, torde det i dagsläget inte finnas något behov av att beakta betalningsåtaganden I sammanhanget bör även erinras om att instituten enligt direktivet inte har någon motsvarande rättighet att begära att garantimyndigheten ska acceptera betalnings- åtaganden.

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 Sammanfattningsvis anser regeringen att det av lagen om insättnings- garanti bör framgå att garantimyndigheten får beakta betalningsåtagan- den i beräkningen av målnivån.

5.4.2Avgifter

Regeringens förslag: Den årliga avgiften ska baseras på institutets insättningar vid utgången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av garantin, och risknivå.

Den årliga avgiften ska kompletteras med en extra avgift om behållna avgiftsmedel vid ett ersättningsfall inte är tillräckliga för att ersätta insättare. Den extra avgiften får motsvara högst 0,5 procent av institutens garanterade insättningar per kalenderår. Om det finns synnerliga skäl får garantimyndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, besluta om högre avgifter.

Om den extra avgiften kan äventyra institutets likviditet eller solvens, får garantimyndigheten efter ansökan av institutet bevilja anstånd med betalning av avgiften. Anstånd får beviljas med högst sex månader i taget, men får förlängas på begäran av kreditinstitutet. Avgiften ska betalas när förutsättningarna för anstånd inte längre är uppfyllda.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av avgifter.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

har inget att invända mot det. Riksbanken understryker vikten av att avgiften som instituten betalar återspeglar de faktiska risker som tas av enskilda institut. Ett årligt avgiftsuttag på 0,1 procent av institutens garanterade insättningar medför att avgiften endast tar hänsyn till den relativa risknivån mellan de enskilda instituten utan att beakta hur risker i systemet som helhet kan förändras. Riksbanken förordar att den i lag fastställda nivån på det sammanlagda avgiftsuttaget tas bort och ersätts med ett golv för varje bank och systemet som helhet under vilka avgiftsuttagen inte får sjunka. Riksgäldskontoret anser att en förbättrad riskavspegling skulle kunna uppnås genom att avgiften relateras till de enskilda institutens garanterade insättningar i stället för hela kollektivets. Det bör också förtydligas hur länge en extra avgift kan tas ut. Vidare bör framgå att instituten ska vara skyldiga att betala räntekostnader på lån som krävs för att finansiera underskottet. Det måste också klart och tydligt framgå av lagtexten från vilken tidpunkt underskottet av de behållna avgiftsmedlen ska börja beräknas. Vidare bör sambandet mellan en situation då behållna avgiftsmedel understiger två tredjedelar av målnivån och uttaget av extra avgifter klargöras. Finansinspektionen anser att förslaget om riskbaserade avgifter är bra, men att det är av väsentlig betydelse att avgiften speglar sannolikheten för att garantin utnyttjas. Avgiften bör sättas så att staten ger goda incitament, men inte någon otillbörlig subvention. Regleringen bör ske på föreskriftsnivå. Finansbolagens förening anser att möjligheten att använda insättnings-

garantimedel till resolutionsåtgärder måste beaktas i den riskbedömning

och modell som ska tas fram för avgiftsuttag. Svenska Bankföreningen,			Prop. 2015/16:106
med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, efterlyser en
förklaring till vad som avses med begreppet ”omfattas av garantin”.
Förvaltningsrätten i Stockholm anser att begreppet synnerliga skäl bör
klargöras i förarbetena.
Skälen för regeringens förslag
Förfinansierade och riskbaserade avgifter
Enligt artikel 10.1 i insättningsgarantidirektivet utgörs insättningsgaranti-
systemets tillgängliga finansiella medel av avgifter som ska betalas minst
årligen av deltagarna i systemet. I artikel 13.1 stadgas att avgifterna ska
baseras på beloppet på respektive deltagares garanterade insättningar och
risknivå. Insättningsgarantisystemen får i enlighet med artikel 13.2
använda sina egna riskbaserade metoder för att fastställa och beräkna
sina deltagares riskbaserade avgifter. Avgifterna ska stå i proportion till
deltagarnas risk och i rimlig utsträckning beakta riskprofilen för de olika
affärsmodellerna. Metoderna får även beakta balansräkningens tillgångs-
sida, och riskindikatorer såsom kapitaltäckning, tillgångskvalitet och
likviditet. Varje metod ska godkännas av den behöriga myndigheten i
samarbete med den utsedda myndigheten. Eba ska informeras om de
godkända metoderna (artikel 13.2 andra stycket).
För att säkerställa konsekvent tillämpning av insättningsgaranti-
direktivet ska Eba senast den 3 juli 2015		utfärda riktlinjer enligt
artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om närmare angivande av
metoderna för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystem. Den
ska i synnerhet inbegripa en beräkningsformel, specifika indikatorer,
riskklasser för deltagande, tröskelvärden för specifika riskklassers risk-
vägning och andra nödvändiga aspekter (artikel 13.3 första och andra
styckena i insättningsgarantidirektivet).
Vidare får medlemsstaterna enligt direktivet föreskriva lägre avgifter
för t.ex. kreditmarknadssektorer med särskilt låg risk som regleras i
nationell rätt. Medlemsstater får även besluta att institut ska betala en
minimiavgift, oavsett storleken på de garanterade insättningarna
(artikel 13.1 andra och femte styckena).
Enligt gällande rätt ska varje institut som omfattas av garantin betala
en årlig avgift som beslutas av garantimyndigheten. Avgifterna grundas
på institutets insättningar, till den del insättningarna omfattas av garantin.
Det totala avgiftsuttaget ska motsvara 0,1 procent av institutens totala
garanterade	insättningar. Avgifterna för	det enskilda institutet
differentieras inom ett intervall på 60 procent till 140 procent av den
samlade årliga avgiften på 0,1 procent, dvs. avgiften får inte överstiga
0,14 procent	eller understiga 0,06 procent av institutets garanterade
insättningar. Var inom detta intervall avgiften hamnar styrs av hur
institutets kapitalrelation förhåller sig till övriga instituts kapital-
täckningsgrad på så sätt att institut med högre kapitaltäckningsnivå än
genomsnittet betalar en lägre avgift. Kapitalrelationen används således
som grund för ett slags riskdifferentiering (12 och 13 §§ lagen om
insättningsgaranti).
Den nuvarande avgiftsmodellen är enkel och endast till viss del risk-
baserad. I Insättningsgarantiutredningens betänkande Reformerat system			53

Prop. 2015/16:106 för insättningsgarantin (SOU 2005:16) identifieras ett antal brister i den nuvarande avgiftsmodellen. Det konstaterades bl.a. att avgiftsmodellen

	inte ger en korrekt återspegling av systemets risker, varken för de
	enskilda instituten eller för systemet som helhet.
	För att genomföra insättningsgarantidirektivets krav när det gäller
	fastställandet och beräkningen av institutens årliga avgifter bör en ny
	riskbaserad avgiftsmodell införas. Insättningsgarantidirektivet anger
	utgångspunkterna för en riskbaserad avgiftsmodell, men varje
	insättningsgarantisystem har frihet att utforma och använda sina egna
	riskbaserade metoder. Svenska Bankföreningen, med instämmande av
	Svenska Fondhandlareföreningen, anför att begreppet ”omfattas av
	garantin” behöver förklaras med anledning av förslaget om
	tilläggsbelopp. Det är Bankföreningens uppfattning att det är insättningar
	uppgående till 100 000 euro som ska omfattas. Insättningar enligt
	förslaget i 4 c § lagen om insättningsgaranti bör enligt Bankföreningen
	således inte räknas med i avgiftsberäkningen.
	Eba har utfärdat riktlinjer för de riksbaserade metoderna
	(EBA/GL/2015/10). Den avgiftsmodell som kommer att tillämpas
	behöver ta hänsyn till dessa metoder. Den kommer också att behöva vara
	detaljerad och inbegripa olika beräkningsformler. Avgiftsmodellen bör
	också inbegripa hur den högre ersättningsnivån avseende vissa särskilt
	skyddsvärda insättningar ska beaktas vid avgiftsuttaget. Det bör därför
	framgå av lagen om insättningsgaranti att de årliga avgifterna ska vara
	riskbaserade. Detaljerna bör dock anges i föreskrifter på lägre nivå än
	lag.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör
	bemyndigas att meddela föreskrifter om den riskbaserade metod som ska
	användas för att fastställa och beräkna avgifterna och avgiftsmodellens
	utformning.
	Riksbanken, Riksgäldskontoret och Finansinspektionen anför att
	avgiftsmodellen bör utformas så att den bättre avspeglar risker som finns
	i systemet och blir mer individuellt anpassad till enskilda institut. Både
	Riksbanken och Riksgäldskontoret anför att begränsningen av det årliga
	avgiftsuttaget till 0,1 procent av garanterade insättningar inte längre bör
	gälla. Finansbolagens förening anser att möjligheten att använda
	insättningsgarantimedel till resolutionsåtgärder måste beaktas i den
	riskbedömning och modell som ska tas fram för avgiftsuttag. Regeringen
	instämmer i att det är viktigt att dessa frågor analyseras ytterligare.
	Regeringen konstaterar dock att det saknas utrymme för att inom ramen
	för detta lagstiftningsärende beakta remissinstansernas synpunkter i dessa
	delar.
	Enligt artikel 13.1 i insättningsgarantidirektivet finns en möjlighet att
	införa vissa nationella val. Medlemsstaterna får bl.a. föreskriva lägre
	bidrag för kreditmarknadssektorer med särskilt låg risk som regleras i
	nationell rätt. Vidare får medlemsstaterna besluta att kreditinstitut ska
	betala en minimiavgift, oavsett beloppet på deras garanterade insätt-
	ningar.
	Det finns inte skäl att i lag införa särskilda regler med anledning av
	dessa nationella valmöjligheter. I stället bör det beaktas om det finns skäl
	att i den riskbedömning och modell som tas fram för avgiftsuttag väga in
54	dessa möjligheter.

Lagrådet påtalar likheterna mellan 12 och 13 §§ lagen om insättningsgaranti och ifrågasätter om båda bestämmelserna behövs.

I 12 § regleras dels skyldigheten för varje institut som omfattas av insättningsgarantin att betala en årlig avgift till garantimyndigheten, dels hur stor sammanlagd årlig avgift som ska tas ut av dessa institut. Den efterföljande paragrafen (13 §) reglerar hur stor avgift som ska tas ut av varje enskilt institut och hur denna ska beräknas. Bestämmelserna i paragraferna överlappar således inte varandra utan den ena reglerar det sammanlagda avgiftsuttaget från instituten, medan den andra reglerar avgiftsuttaget på institutsnivå. Denna systematik har varit oförändrad sedan lagen infördes i mitten av 1990-talet. Även med beaktande av Lagrådets synpunkter anser regeringen att det saknas skäl att nu ändra bestämmelserna.

Extra avgifter

Den årliga avgiften ska enligt insättningsgarantidirektivet kompletteras med extra avgifter om behållna avgiftsmedel inte är tillräckliga för att ersätta insättare. De extra avgifterna får i normalfallet inte överstiga 0,5 procent av institutens garanterade insättningar per kalenderår. Insättningsgarantisystemet får under exceptionella omständigheter, med den behöriga myndighetens samtycke, kräva högre avgifter (artikel 10.8 första stycket).

Den behöriga myndigheten får helt eller delvis skjuta upp ett instituts betalning av extra avgifter om de skulle äventyra institutets likviditet eller solvens. Ett sådant uppskjutande får beviljas med högst sex månader, men får förlängas på begäran av institutet. Om anstånd har beviljats ska avgiften betalas när betalningen inte längre äventyrar institutets likviditet eller solvens (artikel 10.8 andra stycket). Insättningsgarantidirektivet anger inte någon tidsfrist för en eventuell förlängning av anståndet. Enligt regeringens mening är det lämpligt att även en förlängning av anståndet kan beviljas med högst sex månader.

Enligt svensk rätt får garantimyndigheten inte ta ut extra avgifter utöver den årliga avgiften. För att tillgodose insättningsgarantidirektivets krav på att garantisystemet ska kunna ta ut extra avgifter när behållna avgiftsmedel är otillräckliga vid ersättningsrättens inträde bör en sådan möjlighet införas i lagen om insättningsgaranti.

I enlighet med insättningsgarantidirektivet bör det också införas en möjlighet för garantimyndigheten att, efter samråd med Finans- inspektionen, om det finns synnerliga skäl besluta om en högre avgift. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att begreppet synnerliga skäl bör klargöras. Enligt regeringens mening innebär redan ett uttag av extra avgifter ett avsteg från huvudregeln om årligt avgiftsuttag. Ett uttag av högre extra avgift innebär ett extraordinärt förfarande. Den närmare tolkningen av synnerliga skäl får därmed bedömas av de berörda myndigheterna i varje enskilt fall.

Riksgäldskontoret anför att förslaget om extra avgifter bör förtydligas avseende längden på uttagsperiod och från vilken tidpunkt underskottet av de behållna avgiftsmedlen ska börja beräknas. Vidare bör av lagtexten framgå att instituten ska vara skyldiga att betala räntekostnader på lån som krävs för att finansiera underskottet. Riksgäldskontoret anser att

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 uttag av extra avgifter bör följa samma avgiftsmodell som den årliga avgiften och föreslår att ordet ”årliga” stryks ur promemorians förslag till bemyndigande i denna del för att det ska framgå att garantimyndigheten, även avseende de extra avgifterna, ska kunna meddela föreskrifter om beräkningen.

Det är regeringens mening att även uttag av extra avgifter bör beräknas enligt den föreslagna avgiftsmodellen. Bemyndigandet bör därför justeras så att det omfattar avgifter enligt lagen om insättningsgaranti, dvs. även extra avgifter. När det gäller övriga frågor relaterade till extra avgifter som uppmärksammas av Riksgäldskontoret är dessa inte belysta i promemorian. Mot bakgrund härav finns det inte möjlighet att ytter- ligare överväga frågorna inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Insättningsgarantidirektivet anger att det är den behöriga myndigheten som helt eller delvis får besluta att skjuta upp ett instituts betalning av extra avgifter. Eftersom det i Sverige är garantimyndigheten som beslutar om uttag av avgifter, bör även ett beslut om att skjuta upp inbetalningen av extra avgiften beslutas av garantimyndigheten. Ett sådant beslut bör dock ske efter samråd med Finansinspektionen.

Även bestämmelser om anstånd med betalning av sådana avgifter bör införas i lagen. För att garantimyndigheten ska kunna bevilja anstånd med betalning av extra avgifter måste institutet ansöka om detta. Institutet ska lämna de uppgifter som garantimyndigheten behöver för att kunna bedöma om avgiften kan äventyra institutets likviditet eller solvens.

5.4.3Placering av inbetalda avgifter

Regeringens bedömning: Inbetalda avgifter bör även framöver placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret eller i stats- papper.

Insättningsgarantidirektivets krav på att de behållna avgiftsmedlen ska placeras med låg risk och tillräcklig diversifiering ryms inom gällande rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Riksgäldskontoret anser att insätt- ningsgarantifonden ska omvandlas till en vanlig garantireserv på ett konto i Riksgäldskontoret. Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, anser med hänsyn till rådande ränteläge att det är viktigt att det fastslås att det inte ska få tas ut en avgift från kontot på grund av negativ ränta eller dylik företeelse.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 10.7 i insättnings- garantidirektivet ska insättningsgarantisystemets finansiella medel placeras med låg risk och tillräcklig diversifiering. Lågrisktillgångar definieras som sådana tillgångar som omfattas av den första eller andra kategorin som avses i tabell 1 i artikel 336 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra tillgångar som, enligt den behöriga myndigheten eller utsedda

myndigheten, kan anses jämförbara med dessa vad beträffar säkerhet och

likviditet (artikel 2.14). Vad som avses med uttrycket tillräcklig Prop. 2015/16:106 diversifiering framgår inte uttryckligen av insättningsgarantidirektivet.

En generell beskrivning lämnas dock i skäl 34 som anger att de tillgängliga finansiella medlen i garantisystemen bör kunna innefatta kontanter, insättningar, betalningsåtaganden och lågrisktillgångar, som kan likvideras inom kort tid. Det innebär att placeringstillgångarna ska vara av sådan art att de kan omsättas inom kort och därigenom även ha lämpliga löptider.

Enligt 15 § lagen om insättningsgaranti ska garantimyndigheten placera inbetalda avgifter på räntebärande konto i Riksgäldskontoret eller i skuldförbindelser utfärdade av staten.

Gällande placeringsregler bedöms uppfylla insättningsdirektivets krav på tillåtna placeringstillgångar. Det finns inga skäl att vid genomförandet av insättningsgarantidirektivet införa någon annan ordning. Några särskilda genomförandeåtgärder krävs därmed inte.

Riksgäldskontoret anser att insättningsgarantifonden ska omvandlas till en vanlig garantireserv på ett konto i Riksgäldskontoret. Enligt reger- ingens mening finns det inte förutsättningar att behandla denna fråga inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare- föreningen, anser att det är viktigt att det fastslås att det inte ska få tas ut en avgift från kontot på grund av negativ ränta eller dylik företeelse.

Enligt 15 § lagen om insättningsgaranti ska inbetalda avgifter placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Från de inbetalda avgifterna ska myndigheten räkna av de förvaltningskostnader som den haft för garantin. Kontots ränta är kopplad till reporäntan vilket innebär att det för närvarande är en minusränta på kontot. Det finns inga undantag från vad som generellt gäller för konton i Riksgäldskontoret enligt kapitalförsörjningsförordningen (2011:210), dvs. villkoren grundar sig på Riksgäldskontorets upplåningskostnader på kapitalmarknaden.

5.4.4Alternativ finansiering

Regeringens bedömning: Garantimyndighetens möjlighet att låna i Riksgäldskontoret bör behållas. Några ytterligare finansierings- åtgärder är inte nödvändiga.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 10.9 i insättnings- garantidirektivet ska medlemsstaterna se till att insättningsgaranti- systemen förfogar över lämplig alternativ finansering för att med kort varsel kunna erhålla finansering för att kunna tillgodose de fordringar som ställs på dessa insättningsgarantisystem. Det överlämnas till medlemsstaterna att välja hur detta ska uppnås.

Enligt 15 § andra stycket lagen om insättningsgaranti får garanti- myndigheten låna medel i Riksgäldskontoret i den utsträckning behållna

avgiftsmedel inte räcker till för att betala ut ersättningar.

Prop. 2015/16:106 Vid införandet av insättningsgarantin i svensk rätt betonades att ett trovärdigt insättningsgarantisystem måste ha en upplåningsrätt som komplement till den egna betalningskapaciteten (prop. 1995/96:60

s.101).

Garantimyndighetens möjlighet att låna i Riksgäldskontoret uppfyller

direktivets krav på alternativ finansiering. För att fortsätta att ha ett trovärdigt insättningsgarantisystem bör nuvarande ordning även gälla framöver. Upplåning i Riksgäldskontoret torde dessutom vara att föredra framför upplåning via andra kanaler, eftersom staten oftast har lägre kostnader för sin finansiering.

Enligt artikel 10.4 får en medlemsstat, om behållna avgiftsmedel inte räcker till, skaffa fram medel genom de obligatoriska avgifter som betalas in av instituten till befintliga system för obligatoriska avgifter som inrättats för att täcka kostnader som kan kopplas till systemrisker, fallissemang och resolution av institut.

Denna option, som möjliggör för en medlemsstat att kunna använda andra befintliga stödsystem för finansiering av insättningsgarantin, bör inte införas i svensk rätt. Den upplåningsmöjlighet som garantimyndig- heten har i Riksgäldskontoret bedöms vara en tillräcklig finansierings- åtgärd om befintliga medel inte skulle räcka till för att täcka utbetalningen av ett ersättningsfall.

	5.5	Övrig användning av garantins medel

	Regeringens förslag: Behållna avgiftsmedel får, förutom att användas
	för att betala ut ersättning till insättare, användas för att finansiera
	resolution av institut enligt artikel 109 i krishanteringsdirektivet.
	Insättningsgarantins bidrag till institut i resolution får inte överstiga ett
	belopp motsvarande 200 procent av målnivån. De medel som tillförs
	får aldrig överstiga det belopp som insättningsgarantin hade fått
	ansvara för i ett ordinarie insolvensförfarande. De tillgångar som
	erhållits i utbyte mot medel till kapitalisering av institut i resolution
	ska föras till insättningsgarantin. Sådana tillgångar behöver inte säljas
	innan insättningsgarantin får låna i Riksgäldskontoret. Den ersättning
	som garantimyndigheten får när tillgångarna säljs ska tillgodoräknas
	behållna avgiftsmedel.
	Regeringens bedömning: Möjligheten att utöka garantimyndig-
	hetens mandat att använda fonderade medel för andra åtgärder bör inte
	utnyttjas.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med reger-
	ingens förslag och bedömning.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
	bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksbanken anser att
	det inte bör finnas någon specificerad gräns för insättningsgarantins
	bidrag i resolution, och att den enda begränsningen av bidrag till ett
	institut i resolution bör vara principen om att ingen borgenär ska få en
	sämre behandling än vid konkurs. Det följer dock av krishanterings-
	direktivet att garantins bidrag måste begränsas i förhållande till dess
58	målnivå. Riksbanken har mot bakgrund av det inga invändningar mot den

föreslagna begränsningen på 200 procent av insättningsgarantins	Prop. 2015/16:106
målnivå. Riksbanken framhåller även att det bör analyseras om
insättningsgarantifondens bidrag till resolution alltid ska utgå i svenska
kronor eller om det kan uppkomma situationer då bidraget bör utgå i
utländsk valuta. Vidare påpekar Riksbanken att även bidrag från
insättningsgarantifonden kan bli föremål för prövning enligt EU:s
statsstödsregler. Riksgäldskontoret instämmer i att de kapitalinstrument
som erhålls när insättningsgarantisystemet bidrar till en återkapitalisering
av ett institut i samband med ett resolutionsförfarande ska tillfalla
insättningsgarantin. Riksgäldskontoret anser dock att ordalydelsen i
bestämmelsen bör breddas från ”kapitalinstrument” till ”tillgångar”,
eftersom det inte kan uteslutas att en återkapitalisering kommer att kunna
involvera andra tillgångar än sådana som uppfyller de rättsliga
definitionerna för kapitalinstrument. Vidare anser Riksgäldskontoret att
det vore önskvärt om alla tillgångar som insättningsgarantin erhåller vid
resolution eller konkurs kunde beaktas vid beräkning av målnivån. Fråga
uppstår även hur man ska se på garantimyndighetens regressfordran vid
ett ersättningsfall innan utdelning har skett. Svenska Bankföreningen
anser att det av lagtexten bör framgå att de kapitalinstrument som
insättningsgarantin erhåller vid bidrag till återkapitalisering ska
tillgodoräknas målnivån.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Insättningsgarantins bidrag i resolution
Av artikel 11.1 och 11.2 i insättningsgarantidirektivet framgår att
inbetalda avgiftsmedel i första hand ska användas för att ersätta insättare.
Direktiv 2014/59/EU (kallat krishanteringsdirektivet) innebär att medlen
i insättningsgarantisystemet även ska användas för att finansiera
resolution av kreditinstitut i enlighet med artikel 109.1 i krishanterings-
direktivet. Resolutionsmyndigheten ska, efter att ha hört insättnings-
garantisystemet, fastställa det belopp som insättningsgarantisystemets
ansvar omfattar. Av artikel 109.1 i krishanteringsdirektivet framgår att
om resolutionsmyndigheten vidtar en resolutionsåtgärd som medför att
borgenärer måste bära förluster samtidigt som garanterade insättare får
fortsatt tillgång till sina insatta medel, ska insättningsgarantisystemet
utbetala ersättning till ett belopp som motsvarar de förluster som
garanterade insättare hade vållats om de saknat skydd. Detta ska gälla vid
tillämpning av samtliga resolutionsverktyg. Huvudregeln är dock att
beloppet inte ska överstiga de kostnader som insättningsgarantin hade
fått stå för vid ett ersättningsfall i det aktuella institutet.
Av skäl 51 i insättningsgarantidirektivet framgår att myndigheterna ska
samarbeta på ett tidigt stadium vid utarbetandet och genomförandet av
resolutionsåtgärder för att fastställa det belopp som insättningsgaranti-
systemet ska ansvara för när finansiella resurser används för att
finansiera resolution av institut.
Av artikel 109.1 i krishanteringsdirektivet framgår att insättnings-
garantin inte omfattas av någon skyldighet att lämna bidrag till
kostnaderna för att kapitalisera institutet eller broinstitutet.
Av prop. 2015/16:5 Genomförande av krishanteringdirektivet framgår
att insättningsgarantin ska kunna bidra till en kapitalisering av ett företag	59

Prop. 2015/16:106	eller ett broinstitut i resolution i samband med tillämpningen av
	skuldnedskrivningsverktyget (s. 662–664). Det framgår av 12 kap. 11 §
	lagen om resolution att det ekonomiska utfallet för insättningsgarantin
	inte ska bli sämre än om företaget hade avvecklats genom konkurs eller
	likvidation vid den tidpunkt då beslutet om resolution fattades. I
	artikel 109.5	i krishanteringsdirektivet anges att insättningsgaranti-
	systemets ansvar i resolution inte ska överstiga ett belopp som motsvarar
	50 procent av dess målnivå enligt artikel 10 i insättningsgarantidirektivet.
	Medlemsstaterna får dock med beaktande av särdragen för deras
	nationella banksektor fastställa en andel som överstiger 50 procent.
	Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande rätt.
	Storleken och sammansättningen på den svenska banksektorn i
	förhållande till ekonomin i övrigt medför ett behov av flexibilitet i
	krishanteringen, vilket är ett nationellt särdrag som talar för ett högre tak.
	Det finns renodlat inlåningsfinansierade banker som är av sådan storlek
	att större utbetalningar än 50 procent av målnivån kan förekomma. I
	Sverige är insättningsgarantin dessutom statligt administrerad och har
	obegränsad möjlighet att låna medel i Riksgäldskontoret. Detta är
	ytterligare ett skäl som talar för ett högre tak än 50 procent av målnivån.
	Det finns med andra ord inga praktiska skäl för en begränsning.
	Insättningsgarantin har obegränsade resurser att tillgå i det fall ett institut
	går i konkurs, genom att garantin kan låna hos Riksgäldskontoret utöver
	de medel som är inbetalda. Det talar för att det inte heller bör finnas
	någon begränsning i resolution, annat än den begränsning som finns i
	krishanteringsdirektivet, dvs. att bidraget inte får vara större än det hade
	varit vid en	konkurs. Begränsningen till 50 procent i artikel 109.5 i
	krishanteringsdirektivet bör ses i ljuset av att insättningsgarantin i
	flertalet andra medlemsstater är privat, dvs. saknar den möjlighet till
	upplåning hos staten som finns i den svenska insättningsgarantin.
	Sverige har redan byggt upp en omfattande behållning i insättnings-
	garantin, i dag motsvarande omkring 2,5 procent av garanterade insätt-
	ningar. Inom ramen för förevarande lagstiftningsärende föreslås att
	avgifter fortsatt bör tas ut av instituten oberoende av att målnivån är
	uppnådd. Det talar för att taket för bidrag i resolution från garantin kan
	sättas högre än 0,4 procent av de garanterade insättningarna (50 procent
	av målnivån på 0,8 procent).
	I prop. 2015/16:5 förs ett resonemang med innebörden att ett standard-
	mässigt tak, dvs. 50 procent av målnivån på insättningsgarantins bidrag
	till resolution, kan medföra att det uppstår situationer där det bidrag som
	ska utgå till institutet i resolution inte kommer att kunna finansieras fullt
	ut med medel ur garantin (jfr a. prop. s. 664). Hur ett sådant underskott
	ska hanteras regleras dock inte i krishanteringsdirektivet.
	Ur ett perspektiv kan det förefalla olämpligt att insättningsgarantin
	skulle hamna i bättre ställning till följd av att ett institut hanteras genom
	resolution än genom konkurs. Det skulle bli följden om det finns en
	begränsning som innebär att medel från insättningsgarantin understiger
	bidraget som hade varit aktuellt vid konkurs. Som huvudregel bör därför
	insättningsgarantin i så stor utsträckning som möjligt bära de nedskriv-
	ningar som faller på garanterade insättningar även vid resolution. En
	ordning där	institutet får bära dessa kostnader skulle medföra att
60	insättarna skyddas på andra borgenärers bekostnad. För det fall det inte

finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas. Innebörden är att finansieringen måste komma från en extern källa. Resolutionsreserven får tas i anspråk om villkoren för att få använda det finansieringsarrangemanget är uppfyllda. Om villkoren däremot inte är uppfyllda, måste finansieringen komma från ett annat håll för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna. Eftersom krishanteringsdirektivet inte anger hur detta ska gå till, kan sannolikt enbart statliga stödåtgärder kunna komma i fråga. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.

För att minska risken för att ett institut i resolution inte kommer att kunna finansieras fullt ut med medel ur garantin bör bidraget från insättningsgarantin kunna uppgå till mer än 50 procent. I likhet med vad Riksbanken påpekar, kan även ett sådant bidrag komma att bli föremål för prövning enligt EU:s statsstödsregler.

En procentuell begränsning bör sättas, även om det skulle vara teoretiskt möjligt att ha en begränsning endast i nivå med krishanterings- direktivet, dvs. att bidraget aldrig får vara större än den ersättning som hade utbetalats vid konkurs.

Begränsningen ska relateras till den målnivå som föreslås införas för insättningsgarantin, 0,8 procent av garanterade insättningar. Om ett högre tak ska sättas så bör nivån på taket vara i en omfattning som innebär att insättningsgarantin under de flesta omständigheter kan bidra med det förlust- och återkapitaliseringsbelopp som kan förväntas falla på garan- terade insättningar vid resolution.

I krishanteringsdirektivet finns krav på fastställande av minimikrav för nedskrivningsbara skulder (MREL), som är tänkt att utformas så att ett resolutionsförfarande för systemviktiga större institut inte ska leda till att insättningsgarantin behöver träda in. Det kan dock bli fallet i institut som har en stor andel inlåning på sin balansräkning.

Sätts taket till 200 procent av målnivån, dvs. 1,6 procent av garan- terade insättningar, så är bedömningen att det blir en nivå som kan hantera behovet som kan uppstå i ett institut som försätts i resolution, med undantag av de största instituten. Nivån är tillräcklig för att täcka behoven som kan uppstå i den största bank som i princip är uteslutande inlåningsfinansierad. Beräkningen utifrån rapporterade insättningar vid utgången av december 2014 visar att värdet av totala garanterade insättningar uppgick till cirka 1 500 miljarder kronor. Givet att målnivån för garantin fastställs till 0,8 procent av totala garanterade insättningar motsvarar detta cirka 12 miljarder kronor. 200 procent av detta motsvarar följaktligen cirka 24 miljarder kronor. Den största bank som (i princip) är uteslutande inlåningsfinansierad, och där ett resolutionsförfarande skulle kunna medföra att garanterade insättningar måste skrivas ned för att återkapitalisera banken, har garanterade insättningar understigande 24 miljarder. Insättningsgarantins högsta tillåtna bidrag i resolution hade därmed varit tillräckligt för att fullt ut svara för de åtaganden som kunde falla på insättningsgarantin vid resolution. Samtidigt hade garantins kvarvarande tillgångar överstigit 0,8 procent av garanterade insättningar (dvs. den föreslagna målnivån, se avsnitt 5.4.1), eftersom garantins nuvarande behållning uppgår till omkring 2,5 procent av garanterade insättningar.

Prop. 2015/16:106

Sannolikheten för att insättningsgarantin vid något tillfälle behöver bidra till resolution får anses som relativt liten. Garanterade insättningar kommer så högt i prioritetsordningen att det skulle krävas mycket stora förluster i ett institut innan det blir aktuellt med bidrag från garantin. I mindre institut, om de främst finansieras med inlåning från allmänheten, skulle det dock kunna ske med något större sannolikhet. Dock är det då fråga om institut som sannolikt inte är systemviktiga och som därmed inte kommer att hanteras i resolution. Graden av förluster i historiska bankkriser har mycket sällan varit i en omfattning som skulle ha lett till ett behov av att insättningsgarantin bidrar till resolution, om samma regelverk hade funnits tidigare.

Ett för lågt satt tak kan innebära att insättningsgarantin inte kan bidra tillräckligt i resolution. Ett tak på 200 procent, enligt beräkningen ovan, skulle hantera de behov som kan uppstå.

Den samlade bedömningen är att ett tak på 200 procent ger önskad flexibilitet. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i lagen om insättningsgaranti.

Insättningsgarantins tillgångar

Som anförts ovan medför krishanteringsdirektivet att insättningsgarantin kan komma att bidra till kapitalisering av institut i resolution. Vid en återkapitalisering i resolution med medel från insättningsgarantin sker konvertering, vilket medför att kapitalinstrument erhålls i utbyte mot det kapital som tillförs institutet i resolutionen. Det kan konstateras att insättningsgarantin i dag inte kan inneha kapitalinstrument. Enligt artikel 2.1.12 i insättningsgarantidirektivet definieras tillgängliga finansi- ella medel som kontanter, insättningar och lågrisktillgångar, som kan likvideras inom en tidsperiod som inte överstiger den tidsgräns som fastställs i artikel 8.1 (inom sju arbetsdagar) och betalningsåtaganden som högst uppgår till det tak som fastställs i artikel 10.3 (30 procent). Enligt artikel 2.1.11 i insättningsgarantidirektivet definieras målnivå som den nivå av tillgängliga finansiella medel som insättningsgarantisystemet måste uppnå uttryckt i procent av dess deltagares garanterade insätt- ningar.

Enligt 15 § lagen om insättningsgaranti ska behållna avgiftsmedel placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret eller i skuldför- bindelser utfärdade av staten. Insättningsgarantins tillgångar består i dag av avgifter som instituten betalar in. En del av dessa avgifter placeras i skuldförbindelser utfärdade av staten.

Kapitalinstrument ingår således inte i insättningsgarantidirektivets definition av tillgängliga finansiella medel och det framgår inte av direktivet hur sådana tillgångar ska tillgodoräknas. Med den avgifts- modell för insättningsgarantin som föreslås, som innebär att avgifterna kopplas till behållningen i garantin, har det betydelse om förvärvade tillgångar får tillgodoräknas eller inte. Om tillgångarna inte får räknas in i garantins behållning så kan det leda till att extra avgifter kan behöva tas ut från instituten, även om målnivån skulle ha varit uppfylld om värdet på kapitalinstrumenten hade fått räknas in. Som beskrivits ovan skulle emellertid ett ersättningsfall i ett större institut som är inlånings- finansierat troligtvis inte medföra att garantins totala behållning skulle

understiga målnivån på 0,8 procent av garanterade insättningar. Riksgäldskontoret anför att det finns oklarheter såvitt avser tillgångar som har förvärvats till följd av resolution och regressfordringar vid ersättningsfall innan utdelning har skett. Följden av att dessa tillgångar, oavsett värde, inte tillgodoräknas målnivån kan bli att extra avgifter måste tas ut. Riksgäldskontoret anser att med beaktande av en konservativ värdering av tillgången och av att insättningsgarantins betalningsberedskap säkerställs genom upplåningsmöjligheten hos Riksgäldskontoret, borde fonden och dess tillgångar anses ha de egenskaper som direktivet avser att uppnå. Vidare anser Riksgälds- kontoret att de tillgångar som insättningsgarantin ska få i utbyte mot bidrag i resolution inte ska begränsas till enbart kapitalinstrument. Svenska Bankföreningen anser att det av lagen om insättningsgaranti ska framgå att tillgångarna även ska tillgodoräknas målnivån.

Regeringen anser att tillgångar som insättningsgarantin har erhållit i utbyte mot medel för kapitalisering i resolution bör tillgodoräknas insättningsgarantin. Detsamma bör gälla eventuella regressfordringar vid ett ersättningsfall. Vad däremot gäller vilka tillgångar som kan beaktas för att nå målnivån regleras detta i insättningsgarantidirektivet. I direktivet benämns dessa tillgångar tillgängliga finansiella medel, enligt gällande rätt avgiftsmedel och skuldförbindelser utfärdade av staten (jfr avsnitt 5.4.1 avseende vilka tillgångar som kan beaktas vid beräkning av målnivån).

Frågan om vilka tillgångar som insättningsgarantin kan få i utbyte mot bidrag till återkapitalisering i resolution behandlas i prop. 2015/16:5 om Genomförande av krishanteringsdirektivet. Kapitalinstrument ska erhållas till ett värde som motsvarar de tillförda medlen (jfr 7 a § lagen om insättningsgaranti). Garantimyndigheten bör ges befogenheten att, när den anser att tiden är rätt, avyttra tillgångar som erhålls i resolution. Ersättningen bör tillgodoräknas insättningsgarantin och därmed också målnivån för garantin.

Det finns skäl för att garantimyndigheten inte ska tvingas sälja till- gångar i form av kapitalinstrument, som ett villkor innan den får låna medel från Riksgäldskontoret. Ett försäljningstvång skulle riskera en fördjupad kris för institutet, om det sker vid fel tillfälle, och det skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Att avyttra tillgångar som innehas av insättningsgarantin vid rätt tillfälle är ett sätt att värna skattebetalarnas pengar och de avgifter instituten betalar till insättningsgarantin. Sådana tillgångar behöver därför inte avyttras för att garantimyndigheten ska få låna i Riksgäldkontoret för att bidra vid en kapitalisering av ett institut i resolution.

Annan användning av garantins medel

Genom insättningsgarantidirektivet införs en möjlighet att ge insättnings- garantisystemen ett bredare mandat än att betala ut ersättning till insättare. Med hänsyn till samhällets kostnader för ett fallerat kredit- institut och de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten och insättarnas förtroende bör insättningsgarantisystemen inte bara ha en funktion för återbetalning till insättarna. Insättningsgarantisystemen får även vidta andra åtgärder i syfte att minska sannolikheten för anspråk på

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 insättningsgarantisystemet i framtiden (skäl 3). Av artikel 11.3–11.6 i insättningsgarantidirektivet framgår de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att fonderade medel ska få användas för sådana alternativa åtgärder.

Det finns i nuläget inte skäl att ytterliga utöka garantimyndighetens mandat att använda fonderade medel för andra åtgärder än de ovan angivna.

5.6Utlåning mellan insättningsgarantisystem

Regeringens bedömning: Möjligheten att tillåta garantimyndigheten att ge lån till andra insättningsgarantisystem bör inte utnyttjas.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för promemorians bedömning: Enligt artikel 12 i insättnings- garantidirektivet får medlemsstaterna tillåta insättningsgarantisystem att ge lån till andra insättningsgarantisystem inom unionen på frivillig basis, förutsatt att ett flertal särskilt angivna villkor är uppfyllda.

Sveriges riksdag har i ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande framfört bl.a. följande avseende kommissionens förslag om en obligatorisk kreditmekanism mellan insätt- ningsgarantisystemen. Riksdagen anser att förslaget strider mot närhetsprincipen och att förslagen riskerar att leda till att vissa länder underfinansierar sina system, eftersom länder vet att det finns en sista utväg i form av lån från något annat EU-land. Enligt riksdagen bör ansvaret för finansieringen av garantisystemen fullt ut vara ett nationellt ansvar.

Mot bakgrund härav bör den aktuella optionen inte införas i svensk rätt. Garantimyndigheten bör således inte ges rätt att låna ut medel från den svenska insättningsgarantin till andra garantisystem.

	5.7	Utbetalning av ersättning
	5.7.1	Utbetalningstid

	Regeringens förslag: Utbetalningstiden vid ersättningsfall förkortas
	från 20 till 7 arbetsdagar.
	I vissa särskilt angivna situationer får utbetalningstiden förlängas
	eller utbetalningen av ersättningen skjutas upp tills vidare.

	Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksbanken konstaterar att för insättare i
	filialer kan utbetalningstiden komma att bli ett fåtal dagar längre än de
	stipulerade sju dagarna. Att insättarna på ett tydligt sätt informeras om
64	eventuellt	förlängda utbetalningstider för filialer är därför viktigt.

Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör klargöras om	Prop. 2015/16:106
garantimyndigheten ska kunna skjuta upp utbetalning av ersättning om
Finansinspektionens beslut om ersättningsrättens inträde har överklagats
till förvaltningsrätten. Vidare bör det förtydligas huruvida ett sådant
beslut om uppskjuten betalning utgör ett överklagbart beslut, ett icke
överklagbart beslut under handläggning eller en verkställighetsfråga.
Riksgäldskontoret anser att den första punkten i lagtexten vad gäller
möjligheten till uppskjuten utbetalning i vissa situationer fått något
snävare utformning än direktivets genom att begreppen ”insättaren” och
”ersättning” användas i stället för direktivets ”person” och ”återbetal-
ning”. Vidare anser Riksgäldskontoret att begreppet rättstvist bör tolkas
vitt och omfatta alla fall där en insättning är föremål för någon form av
rättsliga åtgärder t.ex. kvarstad, utmätning, konkurs eller straff-
processuella tvångsmedel som penningbeslag och dispositionsförbud.
Riksgäldskontoret anser att begreppet restriktiva åtgärder bör definieras
ytterligare i förarbetena. Riksgäldskontoret påpekar också att insättningar
som är föremål för tvångsmedlen penningbeslag och dispositionsförbud
utan att åtal har väckts också bör omfattas av bestämmelserna i 4 b §
lagen om insättningsgaranti. Svenska Bankföreningen, med instämmande
av Svenska Fondhandlareföreningen, pekar på vikten av att hemlands-
och värdlandsmyndigheterna har ett nära samarbete vid utbetalningar till
utländska filialer inom EES så att dessa insättare inte drabbas av en
längre utbetalningstid än den i direktivet avsedda.
Skälen för regeringens förslag
Förkortad utbetalningstid
Enligt artikel 8.1 i insättningsgarantidirektivet ska det återbetalningsbara
beloppet finnas tillgängligt inom sju arbetsdagar från den dag som
garantin träder in.
Medlemsstaterna medges dock att under en övergångsperiod successivt
förkorta utbetalningstiden. En utbetalningstid om 20 arbetsdagar får
tillämpas fram t.o.m. den 31 december 2018, 15 arbetsdagar fr.o.m. den
1 januari 2019 t.o.m. den 31 december 2020 och 10 arbetsdagar fr.o.m.
den 1 januari 2021 t.o.m. den 31 december 2023 (artikel 8.2). Om en
medlemsstat väljer att successivt förkorta utbetalningstiden, ställs dock
krav på att insättningsgarantisystemet säkerställer att insättare har
tillgång till ett lämpligt belopp av sina garanterade insättningar för att
täcka levnadsomkostnader inom 5 arbetsdagar efter begäran (artikel 8.4).
Enligt 9 § lagen om insättningsgaranti ska ersättningar betalas ut inom
20 arbetsdagar från den dag som insättningsgarantin har trätt in. Någon
ansökan behöver inte lämnas för att få ersättningen utbetald.
Om möjligheten till en successiv förkortning av utbetalningstiden ska
utnyttjas under övergångsperioden, måste garantimyndigheten betala ut
ett lämpligt belopp i förtid. En sådan ordning skulle innebära att ett
särskilt ansökningsförfarande behöver införas och att myndigheten skulle
tvingas handlägga ansökningar om förtida utbetalning samtidigt som
myndigheten också skulle handlägga ersättningsfallet. Ett sådant
ansökningsförfarande skulle öka garantimyndighetens arbetsbelastning i
en tid då myndigheten redan skulle vara ansträngd till följd av handlägg-
ningen av ersättningsfallet. Många insättare torde också föredra att få	65

Prop. 2015/16:106 hela ersättningsbeloppet vid ett tillfälle utan en ansökning framför att få ett lämpligt belopp inom 5 dagar efter att ha behövt ansöka om en s.k. nödutbetalning.

Mot bakgrund härav föreslås att den förkortade utbetalningstiden bör införas utan någon föregående övergångsperiod.

Förutom att utbetalningstiden förkortas genom insättningsgaranti- direktivet ändras även formuleringen från att ersättningen ”ska betalas ut” till att ersättningen ”ska göras tillgänglig”. Den ändrade formule- ringen i direktivet får tolkas som att garantimyndigheten ska ha vidtagit de åtgärder som ankommer på myndigheten för att en utbetalning ska kunna ske inom 7 arbetsdagar.

För att genomföra kravet på förkortad utbetalningstid bör lagen om insättningsgaranti ändras i enlighet med insättningsgarantidirektivet.

Förlängning av utbetalningstiden i vissa fall

Enligt lagen om insättningsgaranti får Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut (Prövningsnämnden) på ansökan av garantimyndigheten förlänga utbetalningsfristen med högst tio arbetsdagar, om det finns synnerliga skäl (9 § tredje stycket).

Genom insättningsgarantidirektivet tas möjligheten till en generell förlängning av utbetalningsperioden bort. I stället införs en möjlighet att för vissa i direktivet angivna insättningar förlänga utbetalningsfristen eller skjuta upp betalningen (artikel 8).

Den nuvarande ordningen, som ger garantimyndigheten möjlighet att ansöka om förlängd utbetalningstid hos Prövningsnämnden, bör därför tas bort. I lagen om insättningsgaranti bör i stället en bestämmelse införas avseende de situationer i enlighet med insättningsgaranti- direktivet som motiverar förlängd utbetalningsfrist eller uppskjuten utbetalning.

Förlängd utbetalningstid för klientmedelskonton

Om en insättare inte är berättigad till det belopp som finns innestående på ett konto, ska den eller de personer som är faktiskt berättigade ha rätt till ersättning. Ersättningsrätten förutsätter att sådana personer har blivit identifierade eller har kunnat identifieras före det datum då insättnings- garantin träder in (artikel 7.3). Genom insättningsgarantidirektivet införs i sådana situationer en möjlighet för medlemsstaterna att besluta om en längre utbetalningstid, som inte får överstiga tre månader, räknat från det datum som insättningsgarantin träder in (artikel 8.3).

Institutens krav på identifiering samt krav på att uppnå kundkännedom och dokumentation framgår av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Lagen omfattar utöver instituten, även värdepappersbolag, advokatverksamhet, fastighets- mäklare m.fl.

Insättningar som innebär att någon annan än kontoinnehavaren kan vara faktiskt berättigad till ersättning kan till exempel avse s.k. klient- medelskonton som innehas av ett värdepappersbolag, en advokatbyrå, en fastighetsmäklare m.fl. Det skulle även kunna avse exempelvis aktie- sparklubbar och dylikt.

Det finns inget krav på att de institut som omfattas av insättnings- garantin ska ha kännedom om när ett sådant konto öppnas. Det innebär att kontoinnehavaren i händelse av att insättningsgarantin har trätt in, får meddela garantimyndigheten om att rätt till ersättning kan föreligga för underliggande klienter. En sådan anmälan blir framför allt aktuell när det högsta ersättningsbeloppet inte täcker utbetalning till underliggande klienter.

För att underliggande insättare ska ha rätt till ersättning krävs att dessa har identifierats. Garantimyndigheten ska därför säkerställa rätten till ersättning genom att bl.a. från kontoinnehavaren begära dokumentation som styrker att identifiering har gjorts utifrån gällande lagstiftning och före den tidpunkt då beslut om insättningsgarantins inträde har meddelats. Kontoinnehavaren ska även till garantimyndigheten lämna sådana handlingar som styrker de underliggande klienternas rätt till belopp som har satts in på kontot.

Om kontoinnehavare inte kan styrka att identifiering har gjorts av underliggande klienter enligt gällande lagstiftning eller i övrigt inte kan lämna de underlag som garantimyndigheten har begärt, ska garanti- myndighet behandla insättningarna som om de hade gjorts av en enda insättare vid beräkning av ersättningsrätten.

Med hänsyn till att handläggningen av utbetalningen av klientmedels- konto m.m. kan kräva särskild utredning i garantimyndigheten bör möjligheten till förlängd utbetalningstid införas i svensk rätt i enlighet med direktivet.

Uppskjuten utbetalning i särskilda situationer

Enligt artikel 8.5 i insättningsgarantidirektivet får återbetalningen skjutas upp, utöver sju arbetsdagar, om

1.det är ovisst om en person har rätt till återbetalningen, eller om insättningen är föremål för en rättstvist,

2.insättningen är föremål för restriktiva åtgärder som införts av nationella regeringar eller internationella organ,

3.inga transaktioner som avser insättningen har förekommit under de senaste 24 månaderna (kontot är vilande),

4.det belopp som ska återbetalas anses utgöra en del av ett tillfälligt högt tillgodohavande som härrör från försäljning av privatbostad eller vissa särskilda livssituationer, eller

5.beloppet ska betalas ut av en värdmedlemsstats insättnings- garantisystem för hemmedlemsstatens räkning.

Insättningsgarantidirektivet anger dock inte någon övre tidsgräns för när en utbetalning i de ovan angivna fallen ska vara genomförd. Garantimyndigheten kan i de angivna fallen bl.a. behöva begära in ytterligare information för att utreda vem som faktiskt är berättigad till ersättningen, vem som har rätt att ta emot ersättningen, alternativt avvakta en lagakraftvunnen dom innan utbetalning kan genomföras. När myndigheten har erhållit nödvändiga uppgifter för att fastställa ersättningens storlek bör utbetalning av ersättningen dock ske utan onödigt dröjsmål.

Riksgäldskontoret påtalar att den föreslagna första punkten i 9 a § i lagen om insättningsgaranti bör utformas så att begreppet ”person”

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106	används i stället för ”insättaren”. Bestämmelsens första punkt skulle,
	enligt Riksgäldskontoret, kunna tillämpas då det är fråga om en
	underårig, en person ställd under förvaltarskap enligt föräldrabalken eller
	så kan det också vara fråga om ett konto som är föremål för
	överförmyndarspärr. I nämnda fall är det klart vem som är insättare och
	har rätt till ersättning. Garantimyndigheten kan emellertid ha behov av
	ytterligare tid för att kontakta förmyndare, överförmyndare eller
	förvaltare för att utröna vart betalning ska ske. Enligt Riksgäldskontoret
	skulle en sådan situation omfattas av bestämmelsen.
	Regeringen konstaterar att begreppet ”person” följer av insättnings-
	garantidirektivet och att bestämmelsen därför bör justeras. De exempel
	som Riksgäldskontoret framför kan emellertid inte anses falla inom
	ramen för den föreslagna första punkten i 9 a § lagen om insättnings-
	garanti.
	Riksgäldskontoret anser att begreppet ”rättstvist” bör klargöras
	ytterligare. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar att det är oklart om
	garantimyndigheten har rätt att skjuta upp betalning av ersättning om
	Finansinspektionens beslut om ersättningsrättens inträde har överklagats
	till domstol.
	I insättningsgarantidirektivet ges ingen närmare vägledning till vad
	begreppet rättstvist innefattar. Det kan konstateras att insättnings-
	garantins system för återbetalning, som har karaktären av masshantering,
	medför att det klart och tydligt måste framgå av institutets information
	om insättningen på något sätt är föremål för en rättstvist. I de fall det
	framgår av kontoinformationen att insättningen på något sätt är tvistig
	bör en sådan omständighet medföra att garantimyndigheten kan skjuta
	upp betalningen med stöd av 9 a § första stycket 2.
	Är däremot Finansinspektionens beslut enligt 8 § lagen om insättnings-
	garanti föremål för rättslig prövning föreligger inte förutsättningar för
	garantimyndigheten att skjuta upp betalningen med stöd av artikel 8.5.
	Frågan om ersättningsrättens inträde kan inte – i direktivets mening –
	anses vara samma sak som att insättningen som sådan är föremål för en
	rättstvist. Huruvida garantimyndigheten har möjlighet att skjuta upp
	betalning enbart på den grunden att Finansinspektionens beslut om
	ersättningsrättens inträde har överklagats, får avgöras mot bakgrund av
	bestämmelsens ordalydelse och de grunder som åberopas till stöd för
	talan. Enbart omständigheten att beslutet som sådant har överklagats till
	domstol utgör enligt regeringens mening inte skäl för garantimyndig-
	heten att meddela beslut om att skjuta upp en utbetalning av ersättningen.
	Förvaltningsrätten i Stockholm anser vidare att det bör förtydligas
	huruvida ett beslut om uppskjuten betalning utgör ett överklagbart beslut,
	ett icke överklagbart beslut under handläggning eller en verkställighets-
	fråga.
	Av gällande rätt följer att insättare ska kunna föra talan mot
	garantimyndighetens beslut enligt lagen om insättningsgaranti (24 §
	första stycket). I direktivet finns ingen bestämmelse som förbjuder
	insättare att föra talan mot beslut om uppskjuten betalning. Följaktligen
	bör ett sådant beslut kunna överklagas separat.
	Riksgäldskontoret efterfrågar ytterligare tolkning av begreppet restrik-
	tiva åtgärder. Vad gäller restriktiva åtgärder som beslutats kan det, enligt
68	regeringens mening, endast vara fråga om åtgärder som är bindande i

Sverige, dvs. antingen sådana restriktioner och sanktioner som utfärdats av riksdagen eller regeringen enligt lagen (1996:95) om vissa internatio- nella sanktioner. Det kan också vara fråga om sådana sanktioner som beslutats av EU som har direkt verkan i Sverige. Sanktioner beslutade av andra nationella regeringar bör inte omfattas. En insättning som omfattas av en restriktiv åtgärd ska hållas inne till dess att den restriktiva åtgärden har hävts.

Riksbanken konstaterar att för insättare i filialer kan utbetalningstiden komma att bli ett fåtal dagar längre än de stipulerade sju dagarna. Detta skulle i sin tur medföra vissa konkurrensskillnader mellan inhemska institut och filialer. Att insättarna på ett tydligt sätt informeras om eventuellt förlängda utbetalningstider för filialer är därför viktigt.

Direktivets krav på att ersättningen ska göras tillgänglig inom sju arbetsdagar från den dag som garantin träder in gäller även för filialer till institut med huvudkontor inom EES. De informationskrav som följer av direktivet framgår av bilaga 1 till insättningsgarantidirektivet.

Riksgäldskontoret påpekar att det inte är givet att garantimyndigheten kan genomföra en utbetalning av ersättning inom sju dagar till insättare hos filialer utanför EES och att detta också bör vara ett fall då ersättning kan skjutas upp. Regeringen konstaterar att dessa situationer inte omfattas av artikel 8.5 i insättningsgarantidirektivet och finner inte heller skäl att införa en sådan möjlighet för garantimyndigheten.

Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare- föreningen, pekar på vikten av att hemlands- och värdlandsmyndig- heterna har ett nära samarbete vid utbetalningar till utländska filialer inom EES så att dess insättare inte drabbas av en längre utbetalningstid än den i direktivet avsedda.

Enligt artikel 8.4 e i insättningsgarantidirektivet kan återbetalning skjutas upp om beloppet ska betalas av värdmedlemsstatens insättnings- garantisystem i enlighet med artikel 14.2. Det följer således av direktivet att betalningar som avser insättningar i filialer kan skjutas upp. Det framgår bl.a. av artikel 14.2 att insättare i filialer till kreditinstitut i en annan medlemsstat ska ersättas av insättningsgarantisystemet i värd- medlemsstaten i enlighet med instruktioner från hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem. Det framgår också att värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem ska informera berörda insättare för hem- medlemsstatens insättningsgarantisystems räkning. Som framgår av artikel 14.6 ställer insättningsgarantidirektivet krav på effektivt informa- tionsutbyte mellan bland andra relevanta behöriga myndigheter. Som Bankföreningen påpekar blir det av stor vikt att garantimyndigheten samarbetar nära med de insättningsgarantisystem som är relevanta för att kunna hantera den korta utbetalningsfristen även i dessa fall (jfr avsnitt 5.11). När det gäller garantimyndighetens information till insättare framgår bl.a. av artikel 16.3 andra stycket att insättningsgarantisystemets webbplats ska innehålla all nödvändig information för insättarna (jfr avsnitt 5.9.1).

Enligt artikel 8.8 i insättningsgarantidirektivet kan insättningsgaranti- systemet också tillfälligt inhibera alla betalningar till den berörda insättaren i väntan på en domstolens dom, om insättaren eller en annan person som har anspråk på det belopp som finns innestående på ett konto

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 har anklagats för ett brott som har direkt eller indirekt samband med penningtvätt.

Av lagen om insättningsgaranti framgår att garantimyndigheten har rätt att besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut om åtal har väckts för häleri, häleriförseelse eller penningtvättsbrott avseende viss insätt- ning (4 b § andra stycket). Riksgäldskontoret menar att även insättningar som är föremål för tvångsmedlen penningbeslag och dispositionsförbud bör omfattas av 4 b § lagen om insättningsgaranti.

Enligt artikel 8.8 i insättningsgarantidirektivet krävs det att insättare eller annan person som har anspråk på kontot har anklagats för ett brott för att garantimyndigheten tillfälligt ska kunna inhibera alla betalningar till den berörda insättaren. Att vara anklagad för ett brott (”be charged with” enligt direktivets engelska version) motsvaras av att åtal har väckts. Också i 4 b § andra stycket lagen om insättningsgaranti krävs att åtal ska vara väckt för relevanta brott för att garantimyndigheten ska kunna besluta att ersättning tills vidare inte ska kunna betalas ut. Dispositionsförbud är ett förstadium till ett straffprocessuellt tvångs- medel och kan därmed användas innan förundersökning har inletts. Penningbeslag är däremot ett straffprocessuellt tvångsmedel. Dessa åtgärder faller därmed varken in under artikel 8.8 eller 4 b § lagen om insättningsgaranti. Enligt artikel 8.5 a i insättningsgarantidirektivet får återbetalning skjutas upp om det är ovisst om en person har rätt till återbetalningen. För det fall insättningen är föremål för penningbeslag enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott eller disposi- tionsförbud enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, föreligger därmed förutsättningar att konstatera att det är ovisst om en person har rätt till återbetalningen (se avsnitt 8.1).

Övriga situationer där garantimyndigheten får skjuta upp utbetalningen enligt insättningsgarantidirektivet framgår dock inte uttryckligen av lagen om insättningsgaranti. För att genomföra direktivet i dessa delar bör det därför införas bestämmelser i lagen om insättningsgaranti i enlighet med insättningsgarantidirektivet.

5.7.2Utbetalningsvaluta

Regeringens förslag: Ersättningsbeloppet ska betalas ut i svenska kronor eller i valutan i det EES-land där kontot finns.

Om ett belopp ska räknas om mellan olika valutor, ska den valutakurs tillämpas som gällde dagen för ersättningsrättens inträde.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag omfattar endast omräkning av beloppet från svenska kronor.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förlaget eller har inget att invända mot det. Riksbanken anser att det är av yttersta vikt att det klargörs hur förutsättningarna för garantimyndighetens behov av utländsk valuta ska tillgodoses. Detta behövs för att säkerställa att garantimyndigheten har god beredskap, inte enbart vid strukturella förändringar, utan även i tider av finansiell oro då tillgången till utländsk

valuta kan försvåras betydligt. Juridiska fakulteten vid Stockholms

Universitet och Sveriges advokatsamfund menar att begreppet valutakurs i hög grad är mångtydigt, eftersom kursen varierar under ett dygn och inte kan tillämpas utan att ge upphov till tvister beträffande vilken exakt kurs som ska tillämpas. Riksgäldskontoret påpekar vad gäller omräkning mellan valutor att det kan bli fråga om omräkning såväl till som från kronor, allt beroende på i vilken valuta utbetalning ska ske och i vilken valuta insättningen var denominerad och anser att bestämmelsen bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 6.4 i insättningsgaranti- direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att återbetalningar görs antingen a) i valutan i den medlemsstat där insättningsgaranti- systemet har sitt säte, b) i valutan i den medlemsstat där kontohavaren är bosatt, c) i euro, d) i kontots valuta, eller e) i valutan i den medlemsstat där kontot finns. Vidare framgår att insättare ska informeras om återbetalningsvalutan. Om kontots valuta var en annan valuta än utbetalningsvalutan, ska den omräkningskurs tillämpas som gällde dagen för ersättningsrättens inträde.

Bestämmelsen ger medlemsstaterna stor frihet att välja utbetalnings- valuta. Det går även att använda en eller flera olika utbetalningsvalutor för ett och samma ersättningsfall.

Enligt den praxis som gäller i dag betalar garantimyndigheten ut ersättningsbeloppet i det landets valuta där insättaren är bosatt.

Den förkortade utbetalningstiden innebär att det ställs högre krav på att garantimyndigheten har faktisk tillgång till den valuta som utbetalningen ska ske i. Ersättningsbeloppet bör därför även framöver betalas ut i svenska kronor om ersättningsfallet inträffar i ett institut i Sverige. För att inte försvåra för garantimyndigheten och för att det ska vara tydligt för insättaren bör ersättningsbeloppet för filialer till ett svenskt institut i ett land inom EES i stället betalas ut i det landets valuta.

Lagen om insättningsgaranti bör därför kompletteras med en bestämmelse som uttryckligen anger i vilken valuta ersättningsbeloppet ska betalas ut. Riksgäldskontoret påtalar vad gäller omräkning mellan valutor, att det kan bli fråga om omräkning såväl till som från kronor, allt beroende på i vilken valuta utbetalning ska ske och i vilken valuta insätt- ningen var denominerad. Regeringen instämmer i Riksgäldskontorets bedömning och bestämmelsen bör därför justeras så att detta klargörs.

Juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet och Sveriges advokat- samfund anför att valutakursen måste preciseras eftersom kursen varierar i förhållande till olika variabler och att det på marknaden finns flera olika omräkningskurser.

Frågan om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkning av insättningsgarantins täckningsbelopp har regeringen sedan tidigare bedömt vara den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (se avsnitt 5.3.1). Regeringen finner inte skäl att göra någon annan bedömning när det gäller val av valutakurs vid omräkning mellan olika valutor vid utbetalning av ersättning.

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 5.7.3

Metoder för att göra utbetalningar

Regeringens förslag: Garantimyndigheten ges möjlighet att via ett kreditinstitut eller en clearingorganisation hämta uppgifter om till vilket konto utbetalningen av ersättningen ska göras.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot

det.

Skälen för regeringens förslag: I 9 § fjärde stycket lagen om insätt- ningsgaranti anges att utbetalning får göras på det sätt som garantimyndigheten anser är lämpligt. Garantimyndigheten får i detta syfte öppna ett konto i insättarens namn i ett annat kreditinstitut.

En trovärdig och säker utbetalningslösning är central för förtroendet för insättningsgarantin. Gällande rätt ger garantimyndigheten stor valfrihet att bestämma vilken metod som i det enskilda fallet är bäst. Det utbetalningsalternativ som garantimyndigheten använder i dag är utbetal- ning via avi, vilket innefattar att trycka och med postgång distribuera utbetalningsavier till de ersättningsberättigade. Utbetalningsmetoden innebär kortfattat att varje ersättningsberättigad erhåller en utbetal- ningsavi inom tjugo arbetsdagar. Insättaren kan välja att lösa in avin på valfritt bankkontor eller om beloppet understiger 2 000 kronor även på andra serviceställen. När utbetalningsperioden nu ska förkortas till sju arbetsdagar ställs högre krav på automatisering av utbetalnings- hanteringen. Tidsåtgången för att trycka avier och antal dagar för postgång gör att nuvarande utbetalningsmetod behöver ses över.

En säker, snabb och effektiv utbetalningsmetod vid ett ersättningsfall är kontoöverföring till den ersättningsberättigades konto i ett annat institut. Garantimyndigheten måste dock i sådana fall ha aktuella uppgifter om ett konto till vilket utbetalningen kan ske. Dessa konto- uppgifter måste kunna hämtas in på ett effektivt och säkert sätt.

En tänkbar metod för utbetalning är att ersättningsberättigade insättare, såväl fysiska som juridiska personer, via ett kreditinstitut eller en clearingorganisation lämnar uppgifter om det konto till vilket de önskar utbetalningen. Uppgiften lämnas antingen genom att fysiska personer med hjälp av e-legitimation anmäler sitt konto via en särskild webb- portal, eller genom att juridiska eller fysiska personer vänder sig till ett kreditinstitut, t.ex. genom att besöka ett bankontor, och anmäler sitt utbetalningskonto.

Metoden gör det även möjligt att använda viss befintlig teknisk infrastruktur för elektronisk identifiering hos kreditinstitut och clearing- organisationer. På så sätt möjliggörs för insättare att i samband med ett ersättningsfall samtidigt identifiera sig och registrera ett konto dit ersättning kan utbetalas.

Ett förtydligande i lagen om insättningsgaranti bör därför göras för att möjliggöra för garantimyndigheten att vid ett ersättningsfall använda den ovan angivna utbetalningsmetoden.

5.7.4Ingen utbetalning av ersättning för vilande konto med lågt saldo

Regeringens förslag: Om det inte har förekommit några transaktioner på ett konto under de senaste 24 månaderna före ersättningsrättens inträde, ska garantimyndigheten inte betala ut ersättning om insättningens värde understiger den administrativa kostnaden för utbetalningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de administrativa kostnaderna för utbetalningen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag omfattar dock inte någon bestämmelse om att meddela föreskrifter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Förvaltningsrätten i Stockholm noterar att hänvisningen till ersättningsrättens inträde skiljer sig åt i 9 § och 9 b § i lagförslaget. Det är således oklart om sjudagarsfristen och 24-månaders- perioden ska räknas från samma tidpunkt. Förvaltningsrätten påpekar vidare att det av lagförslaget inte framgår vad den administrativa utbetalningskostnaden innefattar. Juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet anser att begreppet transaktioner bör förtydligas. Finans- förbundet föreslår att det införs ett maxbelopp för den administrativa kostnaden och att begreppet transaktioner förtydligas. Svenska Bank- föreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, erinrar, trots att föreslaget ligger i linje med direktivets krav, att den bestämmelse som nu föreslås kan medföra negativa konsekvenser för kunden.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 8.9 i insättningsgaranti- direktivet framgår att återbetalning inte ska ske när det inte har före- kommit några transaktioner som avser insättningen under de senaste 24 månaderna och insättningens värde är lägre än de administrativa kostnader som skulle uppstå för insättningsgarantisystemet genom en sådan återbetalning. Det lämnas till medlemsstaterna att fastställa den administrativa utbetalningskostnaden.

Enligt svensk rätt finns det inte någon möjlighet för garantimyndig- heten att hålla inne en ersättning avseende ett konto som är vilande och där saldot understiger den administrativa utbetalningskostnaden. För att uppfylla direktivets krav bör det därför införas en sådan bestämmelse i lagen om insättningsgaranti.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansförbundet efterfrågar ett förtydligande av begreppet ”transaktioner”. Finans- förbundet framför att det i dagsläget är oklart om avgifter som institutet tagit ut för kontotjänsten ingår i begreppet och huruvida eventuella kortavgifter för kort kopplade till kontot ska ingå i begreppet transaktion.

Begreppet transaktioner definieras inte i insättningsgarantidirektivet. I direktivet anges ”transaktioner som avser insättningen”. En transaktion torde dock i detta sammanhang inte anses innefatta den ränta som omfattas av villkoren för kontot om insättaren i övrigt inte har använt kontot under de senaste 24 månaderna. En sådan tolkning innebär att

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 5.7.6

Övertagande av fordran

Regeringens bedömning: Insättningsgarantidirektivets bestämmelser om övertagande av fordran följer redan av gällande rätt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända

mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 9.2 i insättnings- garantidirektivet ska insättningsgarantisystemet träda in i insättarens rätt vid likvidations- eller rekonstruktionsförfaranden för det belopp som systemet har betalat ut. Om ett insättningsgarantisystem gör utbetalningar inom ramen för ett resolutionsförfarande, inbegripet tillämpning av resolutionsverktyg eller vid utövande av resolutionsbefogenheter enligt artikel 11, ska insättningsgarantisystemet ha en fordran mot det berörda kreditinstitutet motsvarande det belopp som det har betalat ut. Denna fordran ska ha samma prioritet som garanterade insättningar.

I fråga om utbetalade ersättningar enligt garantin träder staten in i insättarens rätt mot institutet med företrädesrätt framför insättaren intill det utgivna beloppet (19 § första stycket lagen om insättningsgaranti).

Efter genomförandet av krishanteringsdirektivet (se prop. 2015/16:5) omfattar förmånsrättslagen (1970:979) insättningar som omfattas av insättningsgarantin. Detta innebär att allmän förmånsrätt ska gälla för insättningar som omfattas av garantin i lagen om insättningsgaranti upp till det belopp som motsvarar 100 000 euro. Allmän förmånsrätt gäller också för insättningar som omfattas av insättningsgarantin utöver det belopp som är ersättningsgillt enligt lagen, avseende 1) fysiska personer, 2) mikroföretag samt små- och medelstora företag, och 3) insättningar som har gjorts via en filial utanför EES till ett institut och som skulle betraktas som insättningar från personer eller företag som avses i 1 och 2 om de inte hade gjorts via filialen. Medel från insättningsgarantin får, förutom att användas för att betala ut ersättning till insättare, användas för att finansiera resolution av institut (avsnitt 5.5).

Insättningsgarantidirektivets bestämmelser om övertagande av fordran följer således redan av gällande rätt. Inom ramen för denna proposition görs därför bedömningen att det inte krävs några ytterligare genom- förandeåtgärder.

	5.8	Återbetalning av ersättning

	Regeringens förslag: Om någon har tagit emot ersättning obehörigt
	eller med för högt belopp, ska återbetalning ske.

	Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
	har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret påpekar att många
	insättare sannolikt kommer att erhålla ersättning innan de har fått en
	underrättelse om ett beslut. Därmed skulle det vara svårt att visa att
	mottagaren befann sig i ond tro när vederbörande mottog beloppet.
76	Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar att antalet överklaganden till

domstolen kan komma att öka eftersom återbetalningsskyldigheten blir strikt. Frågan om särskilda skäl för eftergift förväntas bli mer förekommande och innebörden av särskilda skäl bör därför klargöras i förarbetena. Konsumentverket anser inte att det är rimligt att en konsument, som i god tro mottagit en felaktig utbetalning från garanti- myndigheten, kan åläggas att betala ränta för det felaktigt utbetalda beloppet. Finansförbundet anser att ränta inte ska tillföras återbetal- ningsbeloppet om inte uppsåt finns hos den som tagit emot ersättning obehörigt eller den som mottagit för högt belopp.

Skälen för regeringens förslag: I 18 § lagen om insättningsgaranti finns bestämmelser om återbetalning av ersättning. Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat att ersättning betalats ut obehörigt eller med för högt belopp, ska återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635). Sådan återbetalning ska också ske om någon i annat fall har tagit emot ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta. Ränta ska i sådana fall tas ut beräknad enligt 5 § räntelagen. Beslut om återbetalning fattas av garanti- myndigheten och får verkställas enligt utsökningsbalken. Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldigheten efterges helt eller delvis.

Gällande bestämmelser om återbetalningsskyldighet infördes i sam- band med genomförandet i svensk rätt av 1994 års insättningsgaranti- direktiv. Av förarbetena framgår att en insättare kommer att underrättas om den ersättning som kommer att betalas ut till följd av ersättningsfallet (prop. 1995/96:60 s. 84 f.). I allmänhet bör de uppgifter som kommit in till garantinämnden (numera garantimyndigheten) kunna läggas till grund för bestämmandet av ersättningens storlek. Det måste emellertid förutsättas att i enstaka fall kan det i efterhand konstateras att lämnade uppgifter resulterat i att ersättning betalats ut trots att rätt till ersättning inte funnits eller med för högt belopp. Även om nämnden inte har anledning att misstänka att försök till missbruk av garantisystemet föreligger, bör nämnden ges möjlighet att i särskilda fall besluta att en felaktig utbetalning ska återgå.

Vid införandet av bestämmelsen om återbetalning uppgick tidsfristen för utbetalning från insättningsgarantin till tre månader. Detta innebar att insättaren hade möjlighet att få del av beslutet och därmed inse eller skäligen borde inse att den följande utbetalningen var felaktig. En insättare som har tagit del av beslutet före utbetalningen kan alltså inte i efterhand hävda att han eller hon inte har haft vetskap om utbetalningen och dess storlek.

Med anledning av att utbetalning enligt insättningsgarantidirektivet ska göras tillgänglig för insättaren inom sju arbetsdagar finns en ökad risk för att beslutet om ersättningen inte når insättaren före utbetalningen. Det kan medföra att insättaren inte förstår att han eller hon inte är berättigad till det utbetalade beloppet vid utbetalningstidpunkten. Detta skulle kunna försvåra för garantimyndigheten att återkräva ett felaktigt utbetalat belopp.

Bestämmelsen bör därför ändras på så sätt att återbetalningskravet ska göras strikt. Den föreslagna ändringen innebär att garantimyndigheten kan besluta om återbetalning av ett för högt utbetalat belopp även då mottagaren har varit i god tro vid utbetalningstillfället. Konsumentverket

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 anför att för i synnerhet konsumenter med små marginaler i sin ekonomi kan en sådan bestämmelse få ekonomiska konsekvenser som konsumen- ten inte rimligen ska få ta ansvar för. Finansförbundet anser att den som varit i god tro inte ska påföras ränta eller i vilket fall inte påföras ränta inom en rimlig tid från att insättningen gjorts.

Regeringen konstaterar att garantimyndigheten har möjlighet att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten i enlighet med gällande rätt. Detta gäller även kravet på ränta.

Förvaltningsrätten i Stockholm efterfrågar ett förtydligande av särskilda skäl.

I förarbetena anges att frågan om särskilda skäl får avgöras i varje enskilt fall. Om beloppet ifråga är ringa bör dock eftergift kunna övervägas (se prop. 1995/96:60 s. 86 och s. 129). Regeringen finner inte skäl att inom ramen för det här lagstiftningsärendet frångå tidigare ställningstagande. Frågan om särskilda skäl föreligger för eftergift bör även framöver bedömas från fall till fall.

	5.9	Information om insättningsgarantin
	5.9.1	Information till insättare

	Regeringens förslag: Institutens informationsskyldighet till insättarna
	förtydligas i lagen om insättningsgaranti.
	Innan ett avtalsförhållande ingås ska insättaren bekräfta att han eller
	hon har tagit del av information om garantin. Informationen ska
	lämnas i pappersform om insättaren begär det.
	Informationen ska göras tillgänglig på det språk som insättaren och
	institutet enades om när kontot öppnades eller på de officiella språken
	i det EES-land där filialen inrättas.
	Ett institut som lämnar garantisystemet ska informera sina insättare
	om detta inom en månad från det att institutet lämnade systemet.
	Vid fusion eller annan form av ombildning av ett institut, som kan
	påverka insättarens rätt till ersättning, ska institutet informera
	insättaren minst en månad innan beslutet om ombildningen får laga
	kraft. Om det finns särskilda skäl får garantimyndigheten tillåta en
	kortare tidsfrist.
	Insättaren har rätt att ta ut den del av insättningen som överstiger det
	högsta ersättningsbeloppet inom tre månader från det att insättaren har
	informerats om ombildningen.
	Regeringens bedömning: Direktivets krav på att garantimyndig-
	hetens webbplats ska innehålla all nödvändig information för
	insättarna bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med
	regeringens förslag och bedömning. Promemorian föreslår dock inga
	bestämmelser om språkkrav eller att information, på begäran, ska lämnas
	i pappersform.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
	bedömningen eller har inget att invända mot dem. Konsumentverket
78	anför att det saknas resonemang kring val av sanktioner enligt marknads-

föringslagen (2008:486) om ett institut åsidosätter efterlevnaden av	Prop. 2015/16:106
informationsplikten enligt de föreslagna bestämmelserna. Konsument-
verket anser också att det är otydligt vilken typ av information som ska
lämnas i enlighet med 11 § 3 och 4 lagen om insättningsgaranti mot
bakgrund av den nya föreslagna bestämmelsen om tilläggsbelopp.
Riksgäldskontoret anser att garantimyndigheten bör ges möjlighet att
föreskriva om hur och på vilket sätt instituten ska lämna information om
insättningsgarantin. Ett bemyndigande bör ges till regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Finansinspektionen anser att det bör
införas en bestämmelse med innebörden att insättaren har rätt att utan
kostnad ta ut insatta medel om institut eller filial utesluts eller av annan
anledning lämnar systemet. En liknande bestämmelse finns redan för
fusion. Eftersom bundna avtal omfattas av garantin, är det motiverat att
alltid ha rätt att flytta till garanterat sparande. Svenska Bankföreningen,
med instämmande av Svenska Fondhandlareföreningen, understryker att
det är av största vikt att kunderna får relevant information om villkor och
rättigheter i god tid och att kunder ges möjlighet att bekräfta mottagandet
av informationen på ett så praktiskt sätt som möjligt. Bankföreningen
ifrågasätter om informationskravet står i rimlig proportion till den ökade
administrativa bördan samt syftet med informationen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Grundläggande information
I 11 § lagen om insättningsgaranti regleras vilken information som
institut som tar emot insättningar ska ge till den som har gjort eller avser
att göra en insättning. Instituten ska bl.a. lämna information om huruvida
insättningen omfattas av en garanti eller inte, den ersättningsnivå som
gäller och formerna för utbetalning av ersättning. Informationen ska
lämnas vid marknadsföring och innan ett avtalsförhållande ingås.
Informationen ska under avtalstiden framgå av kontoutdrag och liknande
som rör fordringsförhållandet.
Av insättningsgarantidirektivet följer att institut, innan ett avtals-
förhållande ingås, ska informera insättare om skyddet för insättningar.
Informationen ska lämnas i form av ett standardinformationsblad,
motsvarande det som finns i bilaga I till direktivet. Det handlar bl.a. om
grundläggande information om skyddet för ersättningar, såsom skyddets
begränsning, om insättaren har fler insättningar hos samma institut, om
insättaren har gemensamma konton, ersättningsperioden, valuta, kontakt-
information samt ytterligare information som ska lämnas i tillämpliga
fall. Det relevanta insättningsgarantisystemets webbplats är en av
uppgifterna som ska anges på informationsbladet. Insättaren ska bekräfta
att denne har tagit emot informationen. Informationen ska tillhandahållas
insättaren minst en gång per år och en hänvisning till informationen ska
också göras på kontoutdraget till insättarna (artikel 16.2 och 16.3). Om
en insättare använder sig av nätbaserade banktjänster får den information
som ska tillhandahållas enligt insättningsgarantidirektivet förmedlas
elektroniskt. Om insättaren kräver det ska denne underrättas i pappers-
form (artikel 16.8).
För att uppfylla insättningsgarantidirektivets krav avseende informa-
tion bör ett förtydligande göras i lagen om insättningsgaranti. Det bör	79

Prop. 2015/16:106 framgå att insättaren, innan ett avtal om mottagande av insättningar ingås, ska få information om garantin och ett informationsblad med ett

	innehåll enligt bilaga 1 till insättningsgarantidirektivet och med uppgift
	om garantimyndighetens webbplats. Insättaren ska bekräfta att denna
	information har tagits emot. Informationsbladet ska tillhandahållas
	insättaren minst en gång varje år
	Kravet att insättarna ska underrättas om vilka insättningar eller
	kategorier av insättningar eller andra instrument som inte längre kommer
	att omfattas av insättningsgarantisystemet bedöms följa av informations-
	skyldigheten i	11 §	lagen om insättningsgaranti	(artikel 19.2).
	Konsumentverket anför att det saknas resonemang kring val av sanktioner
	enligt marknadsföringslagen för det fall ett institut inte iakttar sin
	informationsplikt. Av 11 a § första stycket lagen om insättningsgaranti
	framgår att ett åsidosättande av informationsplikten i 11 § samma lag är
	att betrakta som otillbörligt enligt marknadsföringslagen. Ett åsido-
	sättande av informationsplikten kan även medföra marknadsstörnings-
	avgift. I insättningsgarantidirektivet saknas bestämmelser om sanktioner
	för åsidosättande av informationsplikt enligt artikel 16.6 och 16.7. Mot
	denna bakgrund föreslås inga sanktioner i svensk rätt.
	Enligt artikel 16.3 andra stycket i insättningsgarantidirektivet ska
	insättningsgarantissystemets webbplats innehålla all nödvändig in-
	formation för insättarna, särskilt information om reglerna för förfarandet
	och villkoren för insättningsgarantier i enlighet med direktivet.
	Riksgäldskontoret anser att ett bemyndigande bör ges till regeringen eller
	den myndighet regeringen bestämmer för att garantimyndigheten ska få
	möjlighet att meddela närmare föreskrifter om informationskravet om
	garantin.
	Regeringen har enligt 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen, RF,
	möjlighet att utan riksdagens bemyndigande meddela s.k. verkställighets-
	föreskrifter. Regeringen		har enligt 8 kap. 11 § RF även möjlighet att
	bemyndiga en myndighet under regeringen att meddela föreskrifter enligt
	8 kap. 7 §. Med verkställighetsföreskrifter avses i första hand föreskrifter
	av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning kan visserligen
	verkställighetsföreskrifter användas för att fylla ut de bestämmelser som
	finns i lag. Detta förutsätter emellertid att den bestämmelse som ska
	kompletteras är så detaljerad att regeringen i regleringen inte tillför något
	väsentligt nytt	genom	verkställighetsföreskriften (se	prop. 1973:90
	s. 211). Föreskrifter om hur och på vilket sätt instituten ska lämna
	information om garantin bör enligt regeringens mening lämpligen
	meddelas genom verkställighetsföreskrifter. Även praktiskta frågor om
	kundernas olika möjlighet att bekräfta mottagande av den information
	som lämnas av instituten bör meddelas på lägre nivå än lag.
	Svenska Bankföreningen, med instämmande av Svenska Fondhandlare-
	föreningen, noterar att bedömningen om vilka konton som ska omfattas
	av garantin görs olika i de nordiska länderna. För att kunderna ska ha
	samma skydd för samma kontoslag bör en översyn ske av vilka kriterier
	som läggs till grund för bedömningen av kontoslag. Bankföreningen
	påpekar även att förslaget till 11 § lagen om insättningsgaranti har
	sammanförts med informationskravet i direktivet, vilket har fått till följd
	att kravet på information fått en oproportionerlig omfattning. Bank-
80	föreningen föreslår en alternativ formulering av bestämmelsen.

Regeringen konstaterar inledningsvis att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte är möjligt att genomföra en sådan översyn som nu föreslås av Bankföreningen. Frågan om ökad administrativ börda i fråga om institutens skyldighet att lämna information måste ställas i relation till insättarnas tillgång till information, vilket är ett av direktivets huvudsyften. Enligt regeringens mening genomförs insättningsgaranti- direktivets krav på ett väl avvägt sätt.

Information om fusion m.m.

Enligt artikel 16.6 i insättningsgarantidirektivet ska institutet, i händelse av fusion, omvandling av dotterbolag till filialer eller liknande åtgärder, underrätta insättarna minst en månad före det att åtgärden fått laga kraft. Den behöriga myndigheten kan medge en kortare tidsfrist om det är motiverat av hänsyn till företagshemligheter eller finansiell stabilitet

De aktuella åtgärderna kan medföra att en insättares sammanlagda behållning efter åtgärden överstiger det högsta ersättningsbeloppet.

Insättarna ska, utan att drabbas av någon sanktion, kunna ta ut eller överföra insättningar, inklusive all upplupen ränta och alla förmåner som förvärvats, till ett annat institut, i den mån beloppet överskrider garantinivån vid tidpunkten för åtgärden. Detta gäller dock under tre månader efter det att händelsen har meddelats (artikel 16.6 andra stycket).

Direktivets bestämmelser om institutets informationsskyldighet i samband med fusion m.m. bör införas i lagen om insättningsgaranti.

Institut som lämnar garantisystem

Av artikel 16.7 i insättningsgarantidirektivet framgår att institut som lämnar eller utesluts från ett insättningsgarantisystem ska ha underrättat sina insättare om detta inom en månad.

Bestämmelserna i lagen om insättningsgaranti bör kompletteras med ett informationskrav i enlighet med direktivet. Finansinspektionen anser att det bör införas en bestämmelse som ger insättaren rätt att utan kostnad ta ut insatta medel om institut eller filial utesluts eller av annan anledning lämnar systemet. Eftersom bundna avtal omfattas av garantin, är det motiverat att alltid ha rätt att flytta till garanterat sparande.

Som framgår ovan har insättare enligt artikel 16.6 i insättningsgaranti- direktivet, utan att drabbas av någon sanktion, möjlighet att ta ut eller överföra insättningar inklusive upplupen ränta och övriga förmåner som förvärvats till ett annat institut i de fall då institutet på något sätt omstruktureras. Enligt insättningsgarantidirektivet saknar insättarna rätt att ta ut eller flytta garanterat sparande då ett institut lämnar eller utesluts från ett insättningsgarantisystem. I dessa fall åläggs instituten enbart en underrättelsesskyldighet gentemot insättarna. Regeringen anser mot denna bakgrund att direktivets konstruktion talar mot att i svensk rätt införa en sådan bestämmelse som Finansinspektionen förordar.

Krav på informationsspråk

Insättningsgarantisystemets skriftväxling med insättare ska vara på det språk som institutet använder vid skriftväxling med insättaren, eller på ett

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 officiellt språk som används i den medlemsstat där insättningen har gjorts (artikel 8.7).

Frågan om språk behandlades i samband med att lagen om insättnings- garanti infördes. Vid genomförandet av 1994 års insättningsgaranti- direktiv uttalades emellertid att informationen bör vara lättillgänglig och utformad på svenska språket. I den mån banken och kunden i sin affärsförbindelse använt annat språk bör informationen om in- sättningsgarantin också lämnas på det språket (se prop. 1995/96:60 s. 72).

Av artikel 16.4 i insättningsgarantidirektivet följer att instituten ska informera om insättningsgarantin på det språk som institutet och insättaren enades om när kontot öppnades eller på det eller de officiella språken i den medlemsstat där en filial har inrättats. För att uppfylla insättningsgarantidirektivets krav avseende språk bör ett förtydligande om detta göras i lagen om insättningsgaranti.

5.9.2 Institutens skyldighet att lämna information till garantimyndigheten

Regeringens bedömning: Insättningsgarantidirektivets krav på att instituten ska lämna information till garantimyndigheten följer redan av gällande rätt.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.

Skälen för regeringens bedömning: Av insättningsgarantidirektivet framgår att medlemsstaterna ska se till att ett insättningsgarantisystem när som helst på begäran, får all den information från de deltagande instituteten som krävs för att förbereda en återbetalning av insättningar (artikel 4.8). Vidare följer att medlemsstaterna ska se till att institutet märker kvalificerade insättningar på ett sådant sätt att de omedelbart kan identifieras (artikel 5.4). Slutligen föreskriver direktivet att medlems- staterna ska se till att insättningsgarantisystemet när som helst kan begära information från kreditinstituten om storleken på varje insättares sammanlagda kvalificerade insättningsbelopp (artikel 7.6).

Enligt 16 § lagen om insättningsgaranti ska ett institut som omfattas av garantin lämna de uppgifter till garantimyndigheten som den behöver för att fastställa institutets avgift. Institutet ska också utan dröjsmål lämna garantimyndigheten de uppgifter den behöver om insättare och deras insättningar samt de uppgifter myndigheten i övrigt behöver för sin verksamhet. Vidare följer av 17 § andra stycket nämnda lag att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

	föreskrifter om sådana uppgifter som avses i 16 §.
	Exempel på information som omfattas av gällande rätt är bl.a.
	uppgifter som myndigheten behöver för att kunna fastställa institutets
	avgifter, men även uppgifter för att fastställa ersättningsrätten. För att
	garantimyndigheten ska ha möjlighet att betala ut ersättning till insättarna
82	inom utbetalningsfristen är det nödvändigt att institutet tillhandahåller
82

uppgifterna i enlighet med garantimyndighetens begäran. Insättnings- Prop. 2015/16:106 garantidirektivets krav på att institutet ska lämna information till garantimyndigheten följer redan av gällande rätt och kräver därför inte

några lagstiftningsåtgärder.

5.10Övergång till ett annat insättningsgarantisystem

Regeringens förslag: Ett institut som avser att övergå till ett annat garantisystem som omfattas av insättningsgarantidirektivet ska under- rätta garantimyndigheten senast sex månader före övergången.

Garantimyndigheten ska till det andra systemet överföra sådana avgifter som institutet har betalat in under de senaste tolv månaderna före övergången. En överföring av avgifter ska dock inte ske om institutet har uteslutits från garantin.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har inget att invända mot det. Riksgäldskontoret anser att det bör vara
avgifter avseende de senaste tolv månaderna som institutet har tillhört det
svenska systemet som ska överföras och inte de avgifter som faktiskt har
betalats in.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 14.4 andra stycket i
insättningsgarantidirektivet ska ett institut som har för avsikt att övergå
från ett insättningsgarantisystem till ett annat anmäla en sådan avsikt
minst sex månader i förväg. Även om institutet har anmält en sådan
avsikt är institutet fortsatt skyldigt att betala avgifter till det ursprungliga
systemet.
Om ett institut övergår till ett annat insättningsgarantisystem, ska de
avgifter som har betalats in till det ursprungliga systemet under de
senaste tolv månaderna före övergången överföras till det nya
insättningsgarantisystemet. Detta gäller dock inte sådana extra avgifter
som har tagits ut med stöd av artikel 10.8. Om endast en del av ett
instituts verksamhet överförs till ett annat insättningsgarantisystem, ska
avgifterna överföras i proportion till de överförda garanterade
insättningarna. Detta gäller dock inte om institutet har uteslutits från
garantisystemet enligt artikel 4.5 (artikel 14.3).
Av 14 § lagen om insättningsgaranti framgår att instituten ska betala
avgifter för den tid garantin har gällt. Det gäller även för de institut som
helt eller delvis har för avsikt att byta insättningsgarantisystem. Ett
sådant byte kan föranledas exempelvis av en flytt av institutets säte eller
att delar av verksamheten läggs i ett nybildat dotterbolag utomlands.
Enligt gällande rätt saknas uttryckliga bestämmelser om ett instituts
övergång från ett insättningsgarantisystem till ett annat. Det bör därför i
lagen om insättningsgaranti införas bestämmelser som motsvarar
direktivets krav om institutets anmälningsskyldighet och garanti-
myndighetens skyldighet att överföra erhållna avgifter till det nya
systemet.
Riksgäldskontoret anser att promemorians förlag överensstämmer med
direktivets ordalydelse, men efterlyser ett förtydligande i lagen kring
vilka avgifter som ska överföras. Enligt Riksgäldskontoret bör det vara	83

Prop. 2015/16:106 avgifter avseende de senaste tolv månaderna som institutet har tillfört det svenska garantisystemet som ska överföras, inte de avgifter som faktiskt har betalats in. En sådan tolkning skulle enligt Riksgäldskontoret innebära en enhetlig praktisk tillämpning om vilken finansiering som kommer att överföras och påverkas inte av vid vilken tidpunkt ett årligt avgiftsuttag har genomförts eller hur många dagar ett institut tillhört garantin under det år flytten görs.

Enligt 14 § första och andra styckena ska avgiften fastställas med hänsyn till den tid garantin har gällt. Som anförs ovan följer av insättningsgarantidirektivet vilka avgifter som ska överföras till ett annat insättningsgarantisystem i de fall ett institut helt eller delvis övergår till ett annat insättningsgarantisystem Det är av vikt att den modell som tillämpas avseende vilken finansiering som kommer att överföras i dessa situationer harmoniseras inom EU. Det föreligger enligt regeringens mening därför inte skäl att ändra i enlighet med Riksgäldskontorets förslag.

	5.11	Samarbete och informationsutbyte

	Regeringens förslag: Garantimyndigheten, Finansinspektionen och
	resolutionsmyndigheten ska samarbeta och utbyta information med
	varandra, med andra motsvarande utländska myndigheter, med andra
	utländska garantisystem och med Europeiska bankmyndigheten i den
	utsträckning som följer av insättningsgarantidirektivet och Sveriges
	medlemskap i EU.
	Garantimyndigheten får hänskjuta frågor till Europeiska bank-
	myndigheten för tvistlösning i enlighet med artikel 14.5 i insättnings-
	garantidirektivet.
	Regeringens bedömning: Garantimyndigheten bör bemyndigas att
	ingå internationella överenskommelser enligt insättningsgaranti-
	direktivet som inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens med-
	verkan.
	Direktivets krav att rapportera vissa uppgifter till Europeiska
	bankmyndigheten bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än
	lag. Garantimyndigheten bör ges dessa uppgifter.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med
	regeringens förslag och bedömning.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och
	bedömningen eller har inget att invända mot dem. Riksgäldskontoret
	påpekar att det inte framgår vem som ska rapportera uppgifter till
	Europeiska bankmyndigheten (Eba). Riksgäldskontoret anser också att
	det är nödvändigt med ett bemyndigande såvitt avser rätt att ingå
	samarbetsavtal vid garantikomplettering enligt 3 § lagen om insättnings-
	garanti, eftersom möjligheten till sådan komplettering inte följer direkt
	av direktivet.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt insätt-
	ningsgarantidirektivet ska behöriga myndigheter, utsedda myndigheter,
	resolutionsmyndigheter och relevanta administrativa myndigheter
84	samarbeta med varandra och utöva sina befogenheter i överensstämmelse

med direktivet (artikel 3.2). Vidare framgår att Europeiska bankmyndig- heten (Eba), de behöriga myndigheterna och de utsedda myndigheterna ska samarbeta med varandra och utöva sina befogenheter i enlighet med bestämmelserna i direktivet och i förordning (EU) nr 1093/2010 (artikel 14.7).

Medlemsstaterna ska senast den 31 mars varje år informera Eba om vilket belopp som garanterade insättningar uppgår till i medlemsstaten och de tillgängliga finansiella medel som deras insättningsgarantisystem den 31 december föregående år förfogade över (artikel 10.10). Eba ska också informeras om den metod som används för beräkning av avgifter (artikel 13.2 andra stycket). Vidare ska Eba underrättas om förekomsten och innehållet i samarbetsavtal som har ingåtts med andra insättnings- garantisystem som omfattas av insättningsgarantidirektivet. Om utsedda myndigheter eller insättningsgarantisystem inte kan nå en överens- kommelse eller det uppstår oenighet i fråga om tolkning av ett avtal, får endera parten hänskjuta frågan till Eba för tvistlösning (artikel 14.5 andra stycket).

Direktivet föreskriver vidare att medlemsstaterna ska se till att hem- medlemsstatens insättningsgarantisystem utbyter information med systemen i värdmedlemsstaten (artikel 14.4 första stycket).

Därtill ställer direktivet krav på att medlemsstaterna ska se till att lämpliga förfaranden inrättas så att insättningsgarantisystemen kan utbyta information och kommunicera effektivt med andra insättningsgaranti- system, sina anslutna institut, de relevanta behöriga och utsedda myndigheterna inom deras egen jurisdiktion och med andra myndigheter, om så krävs på ett gränsöverskridande sätt (artikel 14.6).

Det bör införas en generell skyldighet för garantimyndigheten, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten att utbyta information med andra behöriga och utsedda myndigheter på det sätt som följer av insättningsgarantidirektivet. Det bör i lagen om insättningsgaranti också införas bestämmelser om samarbetsskyldighet i enlighet med insättnings- garantidirektivet.

Riksgäldskontoret anser att ett bemyndigande är nödvändigt för att garantimyndigheten ska kunna ingå samarbetsavtal eftersom en sådan möjlighet inte följer direkt av direktivet. Direktivets krav på lämpliga förfaranden för utbyte av information förutsätter att det upprättas olika former av samarbetsavtal mellan den svenska garantimyndigheten och annan behörig eller utsedd myndighet. Ett sådant samarbetsavtal är emellertid en sådan internationell överenskommelse som huvudregel ska ingås av regeringen. Av 10 kap. 2 § regeringsformen följer dock att regeringen får uppdra åt en förvaltningsmyndighet att ingå sådana internationella överenskommelser som inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan.

Garantimyndigheten bör därför bemyndigas att ingå internationella överenskommelser enligt insättningsgarantidirektivet som inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Det bedöms därför finnas anledning att ge garantimyndigheten ett sådant mandat genom ändring i förordningen (2007:1447) med instruktion för Riksgäldskontoret.

Artikel 14.2 i insättningsgarantidirektivet om samarbetet mellan hemmedlemsstaternas och värdmedlemsstaternas insättningsgaranti-

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 system bör som föreslås i avsnitt 5.7.5 genomföras i svensk rätt genom föreskrifter på lägre nivå än lag.

Riksgäldskontoret påpekar att det inte framgår vem som ska rapportera uppgifter till Eba. Regeringen anser att insättningsgarantidirektivets krav på att rapportera vissa uppgifter till Eba bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag. De uppgifter som ska rapporteras till Eba ligger inom garantimyndighetens ansvarsområde. Garanti- myndigheten bör därför ges dessa uppgifter.

	5.12	Sekretess

	Regeringens förslag: Sekretess hindrar inte att garantimyndigheten
	får lämna sekretessbelagda uppgifter till ett kreditinstitut eller en
	clearingorganisation, om dessa behöver uppgifterna för att vid ett
	ersättningsfall enligt lagen om insättningsgaranti kunna förbereda eller
	genomföra utbetalningen av ersättningen.
	Regeringens bedömning: Insättningsgarantidirektivets krav på att
	uppgifterna om insättarnas konton ska vara konfidentiella följer redan
	av gällande rätt.

	Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med reger-
	ingens förslag och bedömning.
	Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har
	inget att invända mot dem.
	Skälen för regeringens förslag och bedömning: Av insättnings-
	garantidirektivet framgår att insättningsgarantisystemet ska se till att
	uppgifterna om insättarnas konton är konfidentiella och skyddas.
	Behandlingen av sådana uppgifter ska ske i enlighet med direktiv
	95/46/EG (det s.k. dataskyddsdirektivet) (artikel 4.9).
	Av 30 kap. 10 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), för-
	kortad OSL, följer att sekretess gäller hos garantimyndighet för uppgift
	om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet
	avser, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
	Sekretess gäller även för uppgift om ekonomiska eller personliga
	förhållanden för någon annan som har trätt i affärsförbindelse eller
	liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser eller
	med ett utländskt institut med filial i Sverige som endast omfattas av ett
	utländskt garantisystem. Insättningsgarantidirektivets krav på sekretess
	tillgodoses redan genom befintlig reglering i OSL och kräver inga
	ytterligare genomförandeåtgärder.
	Det krävs effektiva utbetalningsmetoder för att kunna uppfylla
	insättningsgarantidirektivets krav på kortare frister för utbetalning vid ett
	ersättningsfall. Den utbetalningsmetod som föreslås i		avsnitt 5.7.3
	innebär att garantimyndigheten vid ett ersättningsfall kommer att behöva
	lämna uppgifter till ett kreditinstitut eller en clearingorganisation om
	vilka insättare som har rätt till ersättning, för att kreditinstitutet eller
	clearingorganisationen ska kunna identifiera insättaren och hämta in
	uppgifter om till vilket konto utbetalning av ersättning ska ske. Detta är
	uppgifter som omfattas av absolut sekretess enligt 30 kap. 10 § OSL. Det
86	bedöms	inte möjligt att lämna ut uppgifterna med	stöd av de

Prop. 2015/16:106 Regeringens bedömning: Insättningsgarantidirektivets krav på att insättare ska kunna föra talan mot garantisystemet i övrigt följer redan av gällande rätt.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med reger- ingens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Finansinspektionen anser att det finns ett behov av en särskild ordning för överklagande av inspektionens beslut om ersättningsrättens inträde. En särskild instans- ordning bör införas. Denna fråga behöver utredas ytterligare. Även frågan om domstolens möjlighet att besluta om inhibition av inspek- tionens beslut aktualiseras. Finansinspektionen bedömer också att bestämmelserna om överklagande bör innehålla en tidsfrist för ingivande av överklagan och en begränsad möjlighet att överklaga överprövnings- instansens beslut. Förvaltningsrätten i Stockholm anser inte att det finns behov av att ge Finansinspektionen möjlighet att förordna att ett beslut ska gälla omedelbart. Att införa en tidsgräns för prövningen i domstol är inte lämpligt, men ett skyndsamhetskrav bör övervägas. Det bör även klargöras vem som har talerätt i denna typ av mål, dvs. om även privatpersoner kan föra talan. Förvaltningsrätten anser vidare att förhållandet mellan överklagandetiden av Finansinspektionens beslut och utbetalningsfristen bör utredas närmare. Riksgäldskontoret föreslår att Finansinspektionens beslut ska gälla omedelbart i likhet med vad som följer av lagen om resolution och konkurslagen. Vidare bör domstolens möjligheter att meddela inhibition av Finansinspektionens beslut begränsas såsom i lagen om resolution. Riksgäldskontoret anser också att Finansinspektionen bör få rätt att återkalla ett beslut enligt 8 § lagen om insättningsgaranti, om det sker innan garantimyndigheten har påbörjat utbetalning av ersättningen. Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut understryker vikten av att det byggs upp en beredskap hos de domstolar som kan komma att pröva myndigheters beslut i samband med finansiella kriser. Sådana beslut avser ofta mycket stora värden och ger upphov till ytterst svåra ekonomiska och processuella bedömningar.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut, som inrättades hösten 2008, har till uppgift att pröva tvister enligt 3 och 4 kap. lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut (kallad stödlagen). I stödlagen finns det också bestämmelser om nämndens sammansättning, utseende av ledamöter och ersättare, förordnande av ordförande och vice ordförande samt om handläggning av ärenden enligt stödlagen. Prövningsnämnden har även till uppgift att pröva ansökningar enligt 9 § tredje stycket och överklaganden enligt 25 § lagen om insättningsgaranti.

De bestämmelser om Prövningsnämnden som finns i lagen (2008:814) om statligt stöd till kreditinstitut överförs den 1 februari 2016 till lagen om insättningsgaranti (se SFS 2015:1026). Motivet för det är att Prövningsnämnden inte längre kommer att ha några uppgifter enligt det nya krishanteringsregelverket, dvs. inte kommer att pröva tvister om stöd, utan enbart i fråga om prövning av vissa beslut enligt lagen om insättningsgaranti. I prop. 2015/16:5 framhålls att det mot denna

bakgrund framstår som lämpligast att bestämmelser om Prövnings- Prop. 2015/16:106 nämnden förs in i lagen om insättningsgaranti (s. 180).

Prövningsnämndens uppgifter enligt lagen om insättningsgaranti består dels av att pröva ansökningar om en förlängd utbetalningsfrist (9 § tredje stycket), dels av att pröva överklaganden av Finansinspektionens beslut enligt 8 § första stycket 1 om garantins inträde (25 §). Denna instans- ordning infördes vid genomförandet av ändringsdirektivet (prop. 2010/11:109).

Mot bakgrund av att möjligheten till en generell förlängning tagits bort i insättningsgarantidirektivet föreslås att Prövningsnämndens uppgift avseende utbetalningsfristen tas bort (se avsnitt 5.7.1). Den enda kvarstående uppgiften för Prövningsnämnden är därmed överprövning av Finansinspektionens beslut om garantins inträde.

Med beaktande av att Prövningsnämndens uppgifter numera så kraftigt begränsats i förhållande till nämndens ursprungliga ändamål kan det ifrågasättas om det är rimligt att ha en särlösning för en enda typ av beslut. Det kan också konstateras att ett sådant beslut om garantins inträde, som det här är fråga om, hittills aldrig har fattats och att det följaktligen inte heller har funnits något att överklaga.

Vid en sammantagen bedömning framstår det i nuläget som en rimligare ordning att Finansinspektionens beslut, på samma sätt som alla andra beslut som Finansinspektionen fattar, i stället får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det föreslås därför att ett överklagande av Finansinspektionens beslut enligt lagen om insättningsgaranti bör följa den ordinarie instansordningen. Prövningsnämnden bör därmed ut- mönstras från lagen om insättningsgaranti. Det bör också förtydligas i lagen att Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om ersättnings- rättens inträde ska gälla omedelbart.

Finansinspektionen anser emellertid att det finns ett behov av en särskild ordning för överklagande av inspektionens beslut om ersätt- ningsrättens inträde. Förvaltningsrätten i Stockholm påtalar att det finns behov av att se över överklagandeförfarandet och därmed förknippade processuella frågor. Även Riksgäldskontoret framför förslag avseende handläggningen av nu aktuella beslut samt förfarandet i domstol.

Regeringen instämmer i att det är viktigt att dessa frågor analyseras ytterligare. Regeringen konstaterar dock att det saknas såväl utrymme som underlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende beakta remissinstansernas synpunkter i dessa delar. Enligt regeringens mening bör dessa frågor därför hanteras i särskild ordning.

Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör klargöras om talerätten också omfattar privatpersoner. Enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223) får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Regeringen anser därmed att frågan om talerätt får prövas i varje enskilt fall.

Insättningsgarantidirektivets krav på att insättare ska kunna föra talan mot garantisystemet i övrigt följer redan av gällande rätt och föranleder inga lagändringar.

Prop. 2015/16:106	6	Ikraftträdande- och
		övergångsbestämmelser

	Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli
	2016.
		Äldre föreskrifter ska gälla för årliga avgifter som beslutas under
	2016.

		Promemorians förslag innebär ett ikraftträdande den 1 maj 2016.
		Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot
	det. Riksgäldskontoret anser att det bör införas en övergångsbestämmelse
	som avser tidigare ingångna överenskommelser om komplettering enligt
	3 §. Beslut som fattats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande bör
	gälla till och med den 30 juni 2017, eftersom filialerna då i god tid kan
	ansöka om förnyat beslut. Svenska Bankföreningen, med instämmande av
	Svenska Fondhandlareföreningen, erinrar om att företagen måste ges
	tillräckligt med tid för att kunna ta omhand de nya kraven internt i
	organisationen, bl.a. avseende nya it-lösningar. Att företagen endast ges
	någon eller några månader på sig att införliva beslutade nya krav är inte
	en rättssäker process. Om företagen inte följer gällande regler riskerar
	företaget och/eller dess ledning att påföras en sanktion. Mot denna
	bakgrund är det av största vikt att företagen ges tillräckligt med tid för att
	anpassa sin verksamhet till nya krav.
		Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 20 i insättningsgaranti-
	direktivet ska medlemsstaterna senast den 3 juli 2015 sätta i kraft de
	lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.
		Det har inte varit möjligt att genomföra direktivet i svensk rätt inom
	föreskriven tidsfrist. Det är emellertid angeläget att genomförandet av
	direktivet sker så snart som möjligt för att minimera de negativa
	konsekvenserna av förseningen. De föreslagna lagändringarna bör därför
	träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2016.
		Eftersom den avgiftsmodell som ska användas för att beräkna den
	årliga avgiften ännu inte har fastställts (avsnitt 5.4.2) bör äldre
	föreskrifter gälla för årliga avgifter som beslutas under 2016.
		Riksgäldskontoret föreslår att beslut om komplettering som fattats med
	stöd av 3 § ska gälla till och med den 30 juni 2017 och att det därför
	behöver införas en övergångsbestämmelse i lagen. En förutsättning för
	att garantimyndigheten ska hantera ersättningsfall för filialer i Sverige
	som beviljats komplettering enligt 3 § är att det finns en överens-
	kommelse om samarbete mellan garantimyndigheten och den utländska
	garantiorganisationen.
		Enligt insättningsgarantidirektivet finns inte längre någon skyldighet
	för värdländer att erbjuda utländska filialer möjlighet till kompletterande
	anslutning. Det är däremot fortfarande tillåtet att behålla denna
	möjlighet. Följaktligen föreligger ingen skyldighet men inte heller något
	hinder att behålla de samarbetsöverenskommelser rörande komplet-
	terande anslutning till ett värdlands garantisystem alternativt ingå nya
	avtal. Riksgäldskontoret anför att det framöver kommer att vara oklart
	huruvida garantiorganisationerna i hemländerna för de filialer som har
90	beviljats komplettering kommer att förhålla sig till samverkan och att det

Prop. 2015/16:106

bild av bankens stabilitet. Ett tilläggsbelopp är därför viktigt utifrån ett konsumentskyddsperspektiv. Tilläggsbeloppet kan bidra till att skydda konsumenter från förluster av större banktillgodohavanden av tillfällig karaktär, exempelvis om insättningen är hänförlig till försäljning av privatbostad. Den utökade garantin förväntas därmed bidra till en tryggare tillvaro för alla hushåll.

Finansiell stabilitet och statsfinanser

En annan central utgångspunkt för förslagen är betydelsen som en för- stärkt insättningsgaranti har för den finansiella stabiliteten. Att verka för finansiell stabilitet – i det här fallet genom en förstärkt och utökad insättningsgaranti – medför dock också en ökad risk för att statsfinans- erna potentiellt belastas eftersom det är staten som i förlängningen ansvarar för betalningarna som garanteras. Insättningsgarantin omfattar insättningar som finns hos ett svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett svenskat institut och innebär att insättarna får ersättning om ett sådant institut saknar betalningsförmåga. Ett institut som får finansiella problem kan drabbas av en uttagsanstormning (s.k.”bank run”), dvs. att många insättare omgående vill ta ut sina medel. En förstärkt insättningsgaranti syftar således till att ha en motverkande och dämpande effekt på en sådan utveckling. Ur det perspektivet kan avsaknaden av ett väl utformat tilläggsbelopp på marginalen bidra till en osäkerhet kring insättningsgarantin och därmed ändå öka risken för uttagsanstormningar. Sådana kan i förlängningen medföra spridningsrisker till andra institut och därmed bidra till att hota den finansiella stabiliteten.

Ett tilläggsbelopp innebär dock att ett totalt sett större belopp kan komma att betalas ut vid ett ersättningsfall. Risken för att stora utbetal- ningar kommer att behöva göras från insättningsgarantin begränsas dock till följd av genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt. Den faktiska extra kostnad som staten riskerar att få på kort sikt bedöms därför som begränsad. Att öka konsumentskyddet och stärka förut- sättningarna för finansiell stabilitet är positivt för statsfinanserna och det är regeringens bedömning att detta sammantaget i betydande grad bör väga upp eventuellt ökade kostnader för staten.

Ett försök har dock gjorts för att beräkna de kvantitativa konsekven- serna av tilläggsbeloppet på statens finanser om fyra av de mindre finansiella instituten fallerar samtidigt. Detta sker med utgångspunkt från statistik från Statistiska centralbyrån och givet ett antal antaganden.

För småhus (villor) uppgick under perioden kvartal 3 år 2012 till kvartal 3 år 2014 medelpriset till 2 244 000 kronor och dagligen genom- fördes 143 transaktioner (totalt 117 121 transaktioner). Motsvarande

uppgick	medelpriset för bostadsrätter under åren 2012–2013 till
1 472 000	kronor och dagligen genomfördes 265 transaktioner (totalt

193 506).

Det första antagandet som görs är att bankkunderna i genomsnitt har tillfälliga medel på sina bankkonton i 90 arbetsdagar. Banksystemets samtliga kunder beräknas därför ha tillfälliga medel utöver det normala (tilläggsbelopp) som uppgår till 64 miljarder kronor samma dag som fall- issemanget inträffar. Av dessa utgörs 75 procent (dvs. ca 48 miljarder) av

tillgodohavanden hos de fyra storbankerna och resten ca 16 miljarder av tillgodohavanden hos övriga institut.

Det andra antagandet är att händelsen endast kommer att gälla svenska bankaktiebolag. Utöver storbankerna finns det 33 sådana bolag. Givet det tredje antagandet om en jämnt fördelad marknadsandel uppgår därmed de tillfälliga medlen till ca 500 miljoner kronor per mindre institut. Om fyra av dessa institut fallerar samtidigt skulle därmed det utökade behovet av tilläggsbelopp kunna uppgå till ca två miljarder kronor.

I sammanhanget är det värt att kort beröra risken för s.k. ”moral hazard”, dvs. ett osunt riskbeteende till följd av alltför generös insätt- ningsgaranti. Generellt är det så att skyddsnät som på olika sätt gör finansiärer immuna mot vissa av de risker som institutens verksamhet ger upphov till kan ge incitament till överdrivet risktagande. Skyddsnätet minskar i de fallen kostnaderna för att tillämpa mer riskfyllda strategier och bidrar till att undergräva den försiktighet som följer av att man själv får stå för följderna av sina misstag. Förslaget om ett högre ersättnings- belopp, det s.k. tilläggsbeloppet, utökar skyddsnätet. Ett tilläggsbelopp kan dock inte utnyttjas, eller ses som en grund för ett ökat riskbeteende, då det blir aktuellt enbart i specifika situationer när individer och hushåll är extra utsatta och i behov av skydd. Sammantaget görs därför bedömningen att risken för moral hazard inte kan anses öka till följd av införandet av ett tilläggsbelopp.

Något som också skulle kunna motverka ett negativt riskbeteende är förslaget om införande av riskbaserade avgifter. Detta innebär att insti- tuten i högre utsträckning betalar för den risk som institutet utgör för insättningsgarantin.

I ett avseende blir insättningsgarantin snävare. Enligt förslaget kommer vissa insättare, exempelvis försäkringsföretag och offentliga myndig- heter, inte längre att omfattas av insättningsgarantin. Det innebär att dessa insättare kommer att gå miste om 100 000 euro för sina eventuella kontotillgodohavanden hos en bank. Dock förväntas det inte få några effekter för den finansiella stabiliteten eller statsfinanserna eftersom de garanterade beloppen är för små i relation till eventuella kontotillgodo- havanden för att i praktiken ha någon effekt på dessa insättares vilja att behålla medel på kontot vid en förtroendekris.

Förslaget om ersättningsbelopp för svenska instituts filialer i andra EES-länder bedöms inte heller ha någon större effekt på statens finanser, eftersom insättningsgarantin finansieras av institutens avgifter.

Om denna bestämmelse inte skulle komma till stånd riskerar det att leda till att konsumenter med insättningar i svenska instituts filialer i EES-länder exponeras för valutarisk och utsätts för svårigheter att bedöma omfattningen av insättningsgarantin i lokal valuta. Om insätt- ningsgarantin behöver låna medel av Riksgäldskontoret för att uppfylla garantin för svenska instituts filialer i EES-länder kan kostnaden för upplåningen bli något högre än normalt på grund av valutarisk och en eventuellt stigande riskpremie på svenska statspapper. Det är dock inte möjligt att kvantifiera kostnadsökningen dels på grund av att tillförlitliga uppgifter om insättningsbelopp i svenska bankers filialer i EES inte finns att tillgå, dels för att det på förhand inte går att fastställa riskpremien och den svenska kronans växelkurs.

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 Förslaget om insättningsgarantins tak för bidrag i resolution innebär en förbättrad möjlighet att resolution kan genomföras. Förslaget minskar risken för att det uppstår en situation där medel saknas för att fullfölja resolution. Alternativet är sannolikt att staten och skattebetalarna får bidra. Förslaget bedöms därmed inte ha någon negativ påverkan på statens finanser. På kort sikt kan en kostnad för staten uppstå om insätt- ningsgarantin behöver låna medel från Riksgäldskontoret för att bidra i resolution. Den kostnaden är dock temporär och kostnaden av att reso- lution inte går att genomföra, eventuellt med konsekvenser för den finansiella stabiliteten, är hög. Om taket inte höjs och bidraget från insättningsgarantin i resolution begränsas av taket så är det inte reglerat hur underskottet ska hanteras. Om institutet får bära dessa kostnader skulle det medföra att insättarna skyddas på andra borgenärers bekostnad. För det fall det inte finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas. Den rimliga tolkningen är i stället att finansieringen måste komma från en extern källa. Resolutionsreserven får tas i anspråk om villkoren för att få använda det finansierings- arrangemanget för förlusttäckning är uppfyllda. Om villkoren däremot inte är uppfyllda, måste finansieringen komma från ett annat håll för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna. Eftersom krishanteringsdirektivet inte anger hur detta ska gå till kan sannolikt enbart statliga stödåtgärder kunna komma ifråga. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.

7.2Konsekvenser för berörda institut

Förslagen kommer att påverka sådana institut som tar emot insättningar som omfattas av insättningsgarantin och således inte samtliga institut som är anslutna till insättningsgarantin.

Enligt uppgifter från Riksgäldskontoret omfattade insättningsgarantin 135 institut i Sverige i mars 2015.

De institut som omfattas fördelades i mars 2015 på 39 bankaktiebolag, 37 kreditmarknadsbolag, 48 sparbanker, 2 medlemsbanker, 5 utländska bankfilialer och 4 värdepappersbolag. De fyra största bankerna har cirka 31 000 anställda i Sverige. I december 2013 uppgick det totala antalet anställda inom bankaktiebolag, utländska bankfilialer och sparbanker till cirka 40 000, varav 37 000 av dessa var anställda inom bankaktiebolag.

Av de insatta medlen återfinns cirka 63 procent på konton i de fyra

storbankerna.		Övriga bankaktiebolag och fristående sparbanker har
24 procent	respektive 7 procent av kundernas insatta		medel, övriga
6 procent	av	insättningarna återfinns därmed inom	kategorierna

medlemsbanker, utländska bankfilialer och värdepappersbolag.

Diagram: Fördelning (i procent) av insatta medel på olika institut		Prop. 2015/16:106
6%	Storbankerna
6%	Storbankerna
7%
	Övriga


24%	bankaktiebolag
24%	Fristående
63%


	sparbanker

Övriga

Regelrådet gör bedömningen att redovisningen av berörda företags storlek är bristfällig eftersom det saknas information om företagens storlek frånsett hur många anställda de har. Ett annat relevant sätt att redovisa eller bedöma storleken på berörda företag är i det här sammanhanget inlåning och utlåning. Inlåningen till sektorn uppgick till 3 633 miljarder kronor i december 2014. Sektorns totala utlåning uppgick under samma tidpunkt till 3 743 miljarder kronor. Den procentuella fördelningen av inlåningen (insatta medel) illustreras i diagrammet ovan.

Administrativa och övriga kostnader

Enligt förslagen införs en skyldighet för medlemsstaterna att utöver det befintliga högsta ersättningsbeloppet om 950 000 kronor också säker- ställa att garantin täcker ett belopp utöver den högsta ersättningsnivån om insättningarna är hänförliga till vissa transaktioner, ett s.k. tilläggs- belopp. I likhet med det befintliga högsta ersättningsbeloppet kommer även tilläggsbeloppet att finansieras via institutens avgifter till insättningsgarantin och detta innebär att kostnaden (dvs. avgiften) för institutens garanti kan förväntas stiga. Även de administrativa kost- naderna relaterade till beräkningen av avgifternas storlek kan komma att öka något. Det är sammantaget svårt att göra en exakt bedömning av de ökade administrativa kostnaderna eftersom omfattningen av dessa är direkt avhängiga av befintliga it-system och rutiner som redan finns hos instituten. Regelrådet efterlyser exempel på hur stora de administrativa och de andra kostnaderna skulle kunna bli för ett enskilt institut och en ungefärlig uppskattning av kostnadsökningen för hela företagsgruppen. Den bedömning som görs är att kostnadsökningen är mycket svår att bedöma då den är beroende av de enskilda företagens it-infrastruktur och befintliga processer. Ur den aspekten är därtill företagsgruppen som helhet inte homogen, vilket innebär att ett enskilt exempel inte bidrar till bättre information om kostnadsökningarna för andra institut. Dessutom finns inte flertalet av de uppgifter, som skulle krävas för att kunna göra

Prop. 2015/16:106 en uppskattning av kostnadsökningen för företagsgruppen som helhet, att

	tillgå i offentliga databaser (som t.ex. SCB:s företagsdatabas).
	En tydligare reglering av omfattningen av insättningsgarantin
	kommer att underlätta för instituten att ge insättare korrekt information
	om vilket skydd som erbjuds. Förslaget om det standardinformationsblad
	som instituten ska tillhandahålla insättarna bedöms inte innebära några
	större administrativa kostnader eller kostnader i övrigt för instituten. En
	initial administrativ kostnad bedöms kunna uppstå för berörda institut
	vad gäller förslaget om information till de insättare som inte längre
	omfattas av insättningsgarantin. Omfattningen av denna kostnad bedöms
	dock vara begränsad. Därtill kan också vissa administrativa kostnader
	uppstå som är kopplade till de ändringar som behöver genomföras i den
	information som instituten är skyldiga att lämna om insättningsgarantin.
	De uppgifter som Riksgäldskontoret behöver få från instituten för att
	betala ut ersättningar skulle kunna påverkas i och med genomförandet av
	insättningsgarantidirektivet. De krav som ställs på vilka uppgifter som
	instituten ska lämna framgår av de föreskrifter (RGKFS 2011:2) som
	Riksgäldskontoret har meddelat enligt 16 § och 17 § första stycket lagen
	om insättningsgaranti. Bedömningen är dock att det inte borde röra sig
	om alltför stora förändringar då den tekniska lösningen som har byggts
	för filöverföringen utifrån Riksgäldskontorets föreskrifter inte förutses
	påverkas.
	Förändringarna av insättningsgarantin bedöms sammanfattningsvis inte
	vara så stora att de kan förväntas medföra omfattande kostnader för
	instituten. De initialt ökade kostnaderna (administrativa och övriga) som
	skulle kunna drabba instituten bör därtill kunna vägas upp av en ökad
	finansiell stabilitet, ett stärkt och utökat konsumentskydd, samt en
	minskad risk för att kunder vidtar försiktighetsåtgärder såsom att flytta
	över medel till andra institut när belopp som omfattas av en utökad
	garanti (tilläggsbeloppet) sätts in på konto.
	Förslaget om ersättningsbelopp för svenska instituts filialer i EES
	införs för att underlätta för svenska instituts filialer utomlands att
	informera sina kunder om insättningsgarantins täckningsnivå på relevant
	sätt och samtidigt öka konsumentskyddet för denna kundgrupp. Förslaget
	har inga negativa effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrens-
	förmåga eller villkor i övrigt. Införandet av bestämmelsen bidrar dock till
	ökad konkurrensneutralitet på den inre europeiska marknaden, vilket
	därmed även bidrar till en bättre överensstämmelse med insättnings-
	garantidirektivets syfte. Vidare skapas ökad harmonisering mellan det
	skydd den svenska insättningsgarantin erbjuder och skyddet i de
	värdländer där svenska institut verkar genom filial.
	Förslaget om insättningsgarantins tak för bidrag i resolution införs i
	syfte att säkerställa att resolution av finansiella institut är möjligt.
	Förslaget bedöms inte ha några negativa effekter för företags arbets-
	förutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.
	Förändringarna bedöms inte heller i övrigt ge några internationella
	konkurrensnackdelar för de svenska instituten. Regelrådet uppger att
	konsekvensutredningen saknar en redogörelse för förslagets påverkan på
	konkurrensförhållandena för berörda företag. Syftet med förslaget är att
	genomföra insättningsgarantidirektivet i	svensk rätt. Till stora delar
96	innebär direktivet en fullharmonisering	av lagstiftningen avseende

insättningsgarantin inom EU. Förslaget bör därmed inte innebära vare sig Prop. 2015/16:106 positiva eller negativa effekter på konkurrensförhållandena vare sig

mellan svenska aktörer eller mellan svenska och europeiska aktörer. I strikt mening kan det förväntas att kostnadsandelen för att uppnå lagkraven kommer att vara större för ett mindre institut än för ett större institut. Samtidigt bedöms dock även de mindre institutens administrativa kostnader vara så pass stora i förhållande till eventuella merkostnader som tillkommer på grund av förslaget, att det i konkurrenshänseende inte kommer att ha någon avgörande betydelse.

Regelrådet uppger också att det saknas en separat redogörelse för om särskilda hänsyn till små företag har tagits vid reglernas utformning. Någon särskild hänsyn har inte tagits till mindre företag i det omarbetade insättningsgarantidirektivet. Samtidigt kan det dock konstateras att de mindre företag som omfattas av direktivet och förslaget kan anses ha en konkurrensfördel relativt mindre företag som inte omfattas. De mindre företagen som omfattas kan, till skillnad från institut som står utanför insättningsgarantin, marknadsföra till potentiella kunder att de omfattas av insättningsgarantin. Det kan även noteras att det är mer sannolikt att det, för den händelse insättningsgarantin utnyttjas, kommer att ske för mindre institut snarare än för större institut. Anledningen är dels att sannolikheten är högre för att mindre institut hamnar i ett läge som kan föranleda att insättningsgarantin löses ut, dels att större institut som hamnar i problem i första hand kommer att omfattas av annan lagstift- ning.

7.3Konsekvenser för myndigheter och domstolar

Förslagen i propositionen innebär att garantimyndigheten (Riksgälds- kontoret) bl.a. ska betala ut ersättning till insättare snabbare än tidigare, beräkna och ta ut riskbaserade avgifter, och i övrigt möta de nya krav som ställs vad gäller bl.a. information till insättare samt stresstester. Kostnaderna för detta arbete bedöms dock kunna rymmas inom befintliga anslag. Regelrådet anser att redovisningen om huruvida speciella informationsinsatser krävs i samband med att lagförslaget träder i kraft är bristfällig. De institut som berörs har ett starkt egenintresse av att uppdatera informationen till sina kunder i samband med att lagförslaget träder i kraft, bl.a. med anledning av att konsumentskyddet ökar. Vidare kommer Riksgäldskontoret att sprida information via sin hemsida. Behovet av speciella informationsinsatser bedöms därmed vara lågt.

Finansinspektionens ansvar ökar också något genom förslagen bl.a. vad gäller möjligheten och behovet av ta ut extra avgifter. Det kan dock noteras att eftersom de behållna avgiftsmedlen överstiger den lägsta målnivå som fastställs i insättningsgarantidirektivet, samt att de ordinarie avgiftsuttagen fortsätter, bedöms sannolikheten för att Riksgäldskontoret ska behöva ta ut extra avgifter som låg. Därmed bedöms också Finans- inspektionens arbetsinsats som mycket begränsad. Finansinspektionens tillkommande uppgifter bedöms därmed rymmas inom befintligt anslag.

Det finns en möjlighet att överklaga beslut enligt lagen om insättnings-

garanti till allmän förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm

Prop. 2015/16:106 anser att institutens möjlighet att överklaga såväl garantimyndighetens beslut som Finansinspektionens beslut till domstolen kommer att medföra en generell ökning av antalet mål. Förvaltningsrätten bedömer också att förslaget om tilläggsbelopp kommer att medföra fler individualiserade beslut och sannolikt därmed leda till fler överklaganden från enskilda personer. Även förslagen att införa strikt ansvar vid åter- betalning av felaktigt utbetald ersättning bedöms leda till fler över- klaganden. Förvaltningsrätten anser vidare att en analys av de ekono- miska konsekvenserna för förvaltningsrätten saknas.

Enligt regeringens mening bör förslagen inte innebära någon nämnvärd ökning av antalet mål i domstolarna. Med hänsyn till att beslut om utbetalning av insättningsgarantin förväntas inträffa mycket sällan och då i första hand för mindre institut bedöms de budgetära konsekvenserna kunna hanteras inom befintliga budgetramar.

Riksgäldskontoret kommer till följd av förslaget om ersättningsbelopp för svenska bankers filialer i andra EES-länder behöva administrera valutarisker och eventuella utbetalningar i andra valutor än svenska kronor. Riksgäldskontoret hanterar utländska valutaflöden kontinuerligt och bedöms kunna hantera eventuella tillfälliga extra behov inom befintliga budgetramar. Förslagen bedöms därmed inte medföra några kostnadskonsekvenser för vare sig myndigheter eller domstolar.

8	Författningskommentar
8.1	Förslaget till lag om ändring i lagen
	(1995:1571) om insättningsgaranti

2 §

Paragrafen innehåller definitioner av i lagen centrala begrepp. Ändringen innebär att katalogen av definitioner utökas med begreppen

”insättningsgarantidirektivet” och ”betalningsåtaganden” samt att defini-

	tionerna anges i bokstavsordning.
	3 §
	I paragrafen anges hos vilket institut en insättning ska finnas för att den
	ska kunna omfattas av det svenska garantisystemet och därmed kunna
	grunda rätt till ersättning från garantin.
	Ett nytt tredje stycke införs. Tillägget innebär att en filial i ett annat
	EES-land till ett svenskt institut kan ansöka om att få omfattas av den
	svenska garantin när det gäller vissa insättningar som annars inte skulle
	ha omfattats. Detta förutsätter att värdlandet har ett mer omfattande
	skydd eller ger högre ersättning avseende vissa särskilt skyddsvärda
	insättningar enligt artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet (se 4 c §) och
	att det andra landets insättningsgaranti inte erbjuder ett sådant skydd för
	filialens insättningar.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
98	Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2.

4 §

Paragrafen genomför artikel 6.1 och 6.5 i insättningsgarantidirektivet.

I paragrafen anges vilken ersättningsnivå som omfattas av insättnings- garantin.

Ändringen i andra stycket innebär att det högsta ersättningsbeloppet anges i svenska kronor, det belopp som per den 3 juli 2015 i svenska kronor motsvarar 100 000 euro, sedan viss avrundning gjorts.

Ett nytt tredje stycke införs som innebär att en filial i ett annat EES- land till ett svenskt institut får ange ersättningsbeloppet i euro eller, om det är aktuellt, dess motsvarighet i landets nationella valuta. Härigenom tydliggörs att en insättare hos en svensk filial utomlands skyddas av ett ersättningsbelopp som är detsamma som värdlandets ersättningsbelopp. I likhet med vad Riksgäldskontoret anför innebär bestämmelsen inte en valmöjlighet för instituten att i händelse av ett ersättningsfall välja det mest förmånliga ersättningsbeloppet.

I fjärde stycket anges vilken valutakurs som ska användas vid beräkningen om beloppet ska betalas ut i en annan valuta än svenska kronor.

Övervägandena finns i avsnitten 5.3.1 och 5.7.2.

4 c §

Paragrafen, som är ny, genomför artikel 6.2 i insättningsgaranti- direktivet.

Enligt första stycket finns det en möjlighet att få ett högre ersättningsbelopp (tilläggsbelopp) om insättaren på ett tillförlitligt sätt visar att insättningarna avser medel som hänförs till vissa särskilt angivna livshändelser. Såsom Svensk Försäkring påpekar omfattas även utbetalning av försäkringar av ett högre ersättningsbelopp. Ersättnings- beloppet som kan betalas ut får sammanlagt uppgå till högst fem miljoner kronor. Det högsta totala ersättningsbeloppet från garantin kan därmed uppgå till 950 000 kronor, eller i fråga om filialer i ett annat EES-land 100 000 euro eller motsvarande belopp i en nationell valuta, plus fem miljoner kronor.

Lagrådet påpekar att rekvisiten ”grundar sig på medel som hänför sig till” är ägnade att skapa osäkerhet i fråga om omfattningen av den höjda garantinivån och att bestämmelsen därför bör förtydligas.

Regeringen konstaterar att skydd för tilläggsbelopp endast ska utgå för den del av ett tillgodohavande som avser medel som kan hänföras till någon av de i paragrafen uppräknade händelserna. Första stycket har förtydligats i enlighet med Lagrådets synpunkt.

I andra stycket anges att en högre ersättning från garantin endast medges om insättningen har gjorts högst tolv månader från den tidpunkt då beloppet i fråga krediterades på insättarens konto eller från och med den tidpunkt då det blev rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar.

Lagrådet anser att det är oklart vad som avses med ”beloppet” och med att detta belopp har krediterats på insättarens konto, synbarligen utan att det är fråga om en insättning. Det är också oklart på vilket sätt de ersättningsgilla insättningarna under den följande tolvmånadersperioden förhåller sig till detta ”belopp”. Lagrådet framhåller också att det av

Prop. 2015/16:106

Prop. 2015/16:106 förslaget inte framgår hur tolvmånadersperioden ska bestämmas om t.ex. en ersättning från ett försäkringsbolag har betalats ut i rater.

Regeringen konstaterar att rekvisiten ”beloppet har krediterats” följer av insättningsgarantidirektivet. Enligt regeringens mening avser detta att särskilja den tidpunkt då medel har tillförts ett konto från den tidpunkt då beloppet fortfarande är föremål för genomförande av en viss betalnings- transaktion.

Det förhöjda skyddet om fem miljoner kronor avser enbart insättningar som har gjorts från den tidpunkt då beloppet krediterades på insättarens konto eller från och med den tidpunkt då det blev rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar. Skyddet gäller som längst under en period om tolv månader, som enligt direktivet inte kan förlängas. Den omständigheten att viss ersättning t.ex. betalas ut i rater medför ingen annan bedömning.

	Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2.
	5 §
	Paragrafen genomför artikel 5.1 i insättningsgarantidirektivet.
	I paragrafen anges vilka kategorier av insättare som är undantagna från
	rätten till ersättning från garantin.
	Ändringen innebär att den krets som inte kan få ersättning från garantin
	utvidgas.
	Övriga ändringar är endast redaktionella.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.2.1.
	7 b §
	Paragrafen, som är ny, genomför artikel 109.5 andra stycket i kris-
	hanteringsdirektivet.
	I paragrafen anges högsta nivån för de medel som insättningsgarantin
	kan bidra med om ett institut sätts i resolution.
	Ett tak på 200 procent av målnivån innebär att insättningsgarantin kan
	bidra med ett belopp motsvarande 1,6 procent av garanterade insättningar
	till ett institut i resolution. Insättningsgarantin kan dock aldrig tillskjuta
	ett större belopp än vad den hade fått ansvara för om institutet hade gått i
	konkurs. Dessa begränsningar avser insättningsgarantins bidrag totalt
	sett, dvs. enligt 7 och 7 a §§.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.5.
	7 c §
	Paragrafen, som är ny, behandlar hur de kapitalinstrument som erhålls i
	utbyte mot medel för kapitalisering av institut i resolution ska hanteras.
	I första stycket anges att sådana tillgångar ska föras till insättnings-
	garantin. Kapitalinstrument har samma innebörd som relevanta kapital-
	instrument enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution. Det torde i
	de flesta fall röra sig om aktier som erhålls i utbyte mot kapitalisering.
	Av andra stycket framgår att tillgångarna inte behöver avyttras innan
	insättningsgarantin får låna i Riksgäldskontoret. Dessa tillgångar hör till
	insättningsgarantin men ingår inte i behållna avgiftsmedel och kan
100	följaktligen inte tas med i beräkningen för att nå målnivån enligt 15 a §.

Enligt tredje stycket ska den ersättning som garantimyndigheten Prop. 2015/16:106 erhåller när tillgångarna säljs tillgodoräknas behållna avgiftsmedel.

Övervägandena finns i avsnitt 5.5.

9 §

Paragrafen genomför artikel 8.1 i insättningsgarantidirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om utbetalningsfristens längd och

sättet för utbetalning.

Ändringen i andra stycket innebär att utbetalningsfristen för det högsta ersättningsbeloppet förkortas. Ersättningen ska som huvudregel göras tillgänglig för insättaren inom sju arbetsdagar, om inget annat följer av 9 a eller 9 b §.

Nuvarande tredje stycket upphävs.

I det nya tredje stycket (nuvarande fjärde stycket) förtydligas att garantimyndigheten får hämta in uppgifter via ett kreditinstitut eller en clearingorganisation om till vilket konto utbetalning av ersättning ska ske.

Övervägandena finns i avsnitten 5.7.1 och 5.7.3.

9 a §

Paragrafen, som är ny, genomför artiklarna 7.3 och 8.3 i insättnings- garantidirektivet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en längre utbetalningstid i vissa fall.

Ersättning ska betalas ut så snart som möjligt och senast inom tre månader från ersättningsrättens inträde för det fall att kontohavaren inte faktiskt är berättigad till insättningen. Den förlängda utbetalningsfristen kan exempelvis tillämpas för s.k. klientmedelskonto där pengar satts in av exempelvis en advokatbyrå eller ett värdepappersbolag för flera kunders räkning. Huvudregeln för ett klientmedelskonto är att var och en av de bakomliggande ägarna till pengarna ska få ersättning upp till det högsta ersättningsbeloppet.

Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.1.

9 b §

Paragrafen, som är ny, genomför artikel 8.5 i insättningsgarantidirektivet. Paragrafen innehåller bestämmelser om en längre utbetalningstid.

I paragrafen anges att garantimyndigheten får skjuta upp utbetalningen av ersättningen i vissa särskilt angivna fall, t.ex. där det krävs mer information för att kunna göra en korrekt utbetalning. Ett annat exempel då återbetalning skulle kunna skjutas upp är om insättningen är föremål för dispositionsförbud eller penningbeslag.

Riksgäldskontoret påtalar att den första punkten i paragrafen bör utformas så att begreppet ”person” används i stället för ”insättaren”. Bestämmelsen har justerats i enlighet härmed.

Lagrådet förordar att paragrafen justeras så att det framgår hur länge en utbetalning får skjutas upp.

101

Prop. 2015/16:106	Regeringen konstaterar att det i insättningsgarantidirektivet saknas
	bestämmelser om en övre tidsgräns för när sådana utbetalningar ska vara
	genomförda.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.7.1.
	9 c §
	Paragrafen, som är ny, genomför artikel 8.9 i insättningsgarantidirektivet.
	Paragrafen innebär att ersättning inte ska betalas ut för vilande konton
	där ersättningsbeloppet understiger garantimyndighetens administrativa
	kostnader för utbetalningen. Med vilande avses att inga transaktioner
	hänförliga till insättningen har förekommit under en period av
	24 månader före ersättningsrättens inträde enligt 8 §. Transaktioner som
	automatiskt följer av kontots villkor räknas inte som transaktioner enligt
	bestämmelsen.
	Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
	myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
	sådana administrativa kostnader som avses i första stycket.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.7.4.
	11 §
	Paragrafen genomför artiklarna 16.2, 16.3, 16.4, 16.8 och 19.2 i
	insättningsgarantidirektivet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om institutets informations-
	skyldighet mot insättare och potentiella sådana.
	Ändringen i första stycket 2 är en följdändring med anledning av att
	3 a § bytt beteckning till 3 b § (se SFS 2015:1026).
	Tredje stycket, som är nytt, anger vilken information insättaren ska få
	innan ett avtal om mottagande av insättningar ingås. Delar av denna
	information ska tillhandahållas insättaren minst en gång varje år. Det
	framgår vidare att informationen ska lämnas i pappersform om insättaren
	begär det. Detta stycke innehåller även delar av nuvarande andra stycket.
	Fjärde stycket, som är nytt, anger på vilket eller vilka språk som
	informationen enligt första stycket ska göras tillgänglig på.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.9.1.
	11 b §
	Paragrafen, som är ny, genomför artikel 16.6 i insättningsgaranti-
	direktivet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om information vid ombildning av
	institut.
	I första stycket anges att institutet är skyldigt att minst en månad innan
	en ombildning informera insättarna om sådana ombildningar som kan
	påverka insättarens rätt till ersättning. Om insättaren exempelvis har
	insättningar hos två institut som fusioneras kan detta komma att påverka
	ersättningens storlek, eftersom alla insättningar hos ett och samma
	institut ska läggas samman och det sammanlagda beloppet inte får
	överstiga det högsta ersättningsbeloppet 950 000 kronor.
	I andra stycket anges i vilka fall som garantimyndigheten får tillåta en
102	kortare tidsfrist.

I tredje stycket anges att insättaren har rätt att inom tre månader, från Prop. 2015/16:106 det att insättaren informerats om ombildningen, ta ut eller till ett annat

institut överföra insättningar som överstiger den högsta ersättningsnivån. Detta innebär t.ex. att en insättare som har 1 000 000 kronor, varav 900 000 kommer från konto i det övertagande institutet och 100 000 kronor från konto i det överlåtande institutet, har rätt att ta ut 50 000 kronor under övergångsperioden, även om insättaren har avtalat om en längre bindningstid. Insättaren har rätt att vidta åtgärderna utan att drabbas av några sanktioner från institutet i fråga.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.1.

11 c §

Paragrafen, som är ny, genomför artikel 16.7 i insättningsgaranti- direktivet.

Genom paragrafen införs ett krav på att institutet ska informera sina
insättare om att det har lämnat garantisystemet och att insättningarna inte
längre omfattas av garantin.
Övervägandena finns i avsnitt 5.9.1.
12 §
Av paragrafen följer att sådana institut som omfattas av garantin ska
betala en årlig avgift.
Ändringen i tredje stycket 1 innebär att hänvisningen till 14 § ändras
till 14 § första och andra styckena, vilket endast är en följdändring.
Övriga ändringar är endast språkliga.
Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
13 §
Paragrafen genomför artikel 13.1 och 13.2 i insättningsgarantidirektivet.
Paragrafen behandlar metoden för beräkningen av den årliga avgiften
till insättningsgarantin.
Ändringen i andra stycket innebär att avgiften blir mer riskbaserad än
för närvarande. Detta medför att avgiften i större utsträckning än tidigare
kommer att grundas på den risk som institutet utgör för insättnings-
garantisystemet. Härigenom kommer sådana institut som har en
affärsmodell som medför en högre risk att få betala en högre avgift än
andra institut.
Fjärde stycket, som är nytt, innebär att det införs en möjlighet att
meddela föreskrifter om hur avgiftsmodellen ska utformas och de
omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av den riskbaserade
avgiftsnivån. Bemyndigandet avser avgifter för garantin enligt lagen.
Övriga ändringar är endast språkliga.
Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
13 a §
Paragrafen, som är ny, genomför artikel 10.8 första stycket i insättnings-
garantidirektivet.	103
	103

Prop. 2015/16:106	Paragrafen innehåller bestämmelser om extra avgifter utöver de
	avgifter som tas ut enligt 13 §. Om det vid ersättningsrättens inträde
	konstateras att behållna avgiftsmedel inte är tillräckliga för att betala ut
	ersättning till insättare, ska garantimyndigheten besluta om en extra
	avgift. Den extra avgiften får uppgå till högst 0,5 procent av institutens
	sammanlagda insättningar, såvida inte synnerliga skäl föreligger.
	Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
	13 b §
	Paragrafen, som är ny, genomför artikel 10.8 andra stycket i insättnings-
	garantidirektivet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om anstånd med betalning av extra
	avgifter.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
	14 §
	Paragrafen genomför artikel 14.3 i insättningsgarantidirektivet
	I paragrafen anges hur avgiften ska bestämmas då institutet inte har
	omfattats av insättningsgarantin under ett helt kalenderår. Tredje och
	fjärde styckena är nya.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.10.
	15 §
	Paragrafen innehåller en bestämmelse som förpliktar garantimyndigheten
	att placera inbetalda avgifter på räntebärande konto i Riksgäldskontoret
	eller i skuldförbindelser utfärdade av staten. Från de inbetalda avgifterna
	ska myndigheten räkna av de förvaltningskostnader som den haft för
	garantin. Ändringen innebär att den del av första stycket som avser
	avräkning av förvaltningskostnader för Prövningsnämnden för stöd till
	kreditinstitut tas bort.
	Övervägandena finns i avsnitt 5.14.
	15 a §
	Paragrafen, som är ny, genomför artikel 10.2 första och tredje styckena
	och artikel 10.3 i insättningsgarantidirektivet.
	Paragrafen innehåller bestämmelser om målnivå på behållna medel och
	tidsfristen för återställande av målnivån.
	I första stycket preciseras vilken den lägsta tillåtna målnivån är för de
	behållna avgiftsmedlen i insättningsgarantissystemet.
	I andra stycket anges tidsfristen för återställande av målnivån om
	avgiftsmedlen minskat till mindre än två tredjedelar. Det anges vidare att
	avgiften vid sådana omständigheter får fastställas till ett högre belopp än
	vad som följer av 12 § andra stycket.
	I tredje stycket anges att betalningsåtaganden får beaktas i beräkningen
	för att nå den s.k. målnivån. Andelen betalningsåtaganden får inte
	överstiga 30 procent av insättningsgarantins behållna avgiftsmedel. Det
104	är garantimyndigheten som avgör om betalningsåtaganden ska beaktas.
104

8.4	Förslaget till lag om ändring i offentlighets-	Prop. 2015/16:106
	och sekretesslagen (2009:400)

30 kap.

12 c §

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse som bryter sekretessen enligt 10 §.

Övervägandena finns i avsnitt 5.12.

8.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution

2 kap.

1 §

Paragrafen innehåller definitioner av i lagen centrala begrepp. Ändringen innebär att definitionen ”garanterade insättningar” utvidgas

till att också omfatta 4 c § lagen om insättningsgaranti. Detta medför att garanterade insättningar omfattar dels garantinivån upp till 950 000 kronor, dels eventuella täckningsbelopp enligt artikel 6.2 i insättnings- garantidirektivet. Ändringen är en följd av att insättningsgarantidirektivet genomförs i svensk rätt (jfr artikel 2.1.5 i insättningsgarantidirektivet).

Europeiska kommissionen har vid genomförandemöten avseende krishanteringsdirektivet uttalat att definitionen av garanterade insätt- ningar bör tolkas enligt den metod som har etablerats i enlighet med EU- domstolens praxis. Detta skulle innebära att det utöver den rent språkliga innebörden läggs särskild vikt vid bestämmelsens syfte och i vilket sammanhang den är placerad. I enlighet med detta har kommissionen uttalat att en snävare tolkning av definitionen, som innebär att garanterade insättningar endast omfattar garantinivån på 950 000 kronor, är påkallad när det refereras till garanterade insättningar i beräknings- sammanhang, exempelvis artiklarna 2.1.11, 10, 12.1 f, 13.1 och 14.3 i insättningsgarantidirektivet samt artiklarna 44.8 b, 102.1, 102.2, 103.2 och 106.5 i krishanteringsdirektivet.

Definitionen av ”tillsynsförordningen” ändras genom att hänvisningen till lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU tas bort.

Lagrådet noterar att ändringen inte har kommenterats. Lagrådet har dock ingen erinran mot en dynamisk hänvisning i definitionen.

Vid genomförandet av direktiv 2014/59/EU har i definitionen av tillsynsförordningen hänvisats till förordningens lydelse enligt direktivet. Direktivet har emellertid inte ändrat tillsynsförordningen, varför hänvisningen är felaktig och därför bör tas bort. Ändringen är således av ren rättelsekaraktär. Regeringen ser ingen anledning att ersätta den felaktiga statiska hänvisningen med en annan statisk hänvisning. I direktivet finns inga statiska hänvisningar i de artiklar som hänvisar till tillsynsförordningen, således bör hänvisningar i lagen om resolution till tillsynsförordningen vara dynamiska.

107

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/149

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2014/49/EU av den 16 april 2014

om insättningsgarantisystem

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 53.1,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG (3) har ändrats på väsentliga punkter (4). Med anledning av nya ändringar bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)För att göra det lättare att starta och driva verksamhet i kreditinstitut är det nödvändigt att undanröja vissa skillnader mellan de nationella rättsregler för insättningsgarantisystem som de kreditinstituten omfattas av.

(3)Detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att förverkliga den inre marknaden med avseende på etableringsfrihet för kreditinstitut och friheten för sådana institut att tillhandahålla tjänster, samtidigt som banksystemet görs stabilare och skyddet för insättarna ökas. Med hänsyn till samhällets kostnader för ett fallerat kreditinstitut och de negativa effekterna på den finansiella stabiliteten och insättarnas förtroende bör insättningsgarantisystemen inte bara ha en funktion för återbetalning till insättarna utan även ge medlemsstaterna tillräcklig flexibilitet för att insättningsgarantisystemen ska kunna vidta åtgärder i syfte att minska sannolikheten för anspråk på insättnings garantisystemet i framtiden. De åtgärderna bör i samtliga fall överensstämma med bestämmelserna om statligt stöd.

(4)Med hänsyn till den inre marknadens fortsatta integration bör det vara möjligt att slå samman insättningsgaranti system i olika medlemsstater eller skapa egna gränsöverskridande system på frivillig basis. Medlemsstaterna bör säkerställa tillräcklig stabilitet och en välbalanserad sammansättning av nya och befintliga insättningsgarantisystem. Negativa effekter på den finansiella stabiliteten bör undvikas, exempelvis när endast kreditinstitut med högriskprofil överförs till ett gränsöverskridande insättningsgarantisystem.

(1) EUT C 99, 31.3.2011, s. 1.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 februari 2012 (EUT C 249 E, 30.8.2013, s. 81) och rådets beslut vid första behandlingen av den 3 mars 2014 (ännu ej offentliggjort i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 april 2014 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 31.5.1994, s. 5).

(4) Se bilaga III.

108

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/150		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(5)I direktiv 94/19/EG föreskrivs det att kommissionen vid behov ska lägga fram förslag om ändring av det direktivet. Det här direktivet omfattar harmoniseringen av finansieringsmekanismerna för insättningsgarantisystem, införande av riskbaserade avgifter och harmonisering av de produkter och insättare som täcks.

(6)Direktiv 94/19/EG bygger på principen om minsta harmoniseringsnivå. Följaktligen finns det för närvarande inom unionen ett stort antal insättningsgarantisystem med olika särdrag. Genom de gemensamma kriterier som fastställs i detta direktiv bör insättarna ges en enhetlig unionsomfattande skyddsnivå samtidigt som en likvärdig stabilitet i insättningsgarantisystemen garanteras. Samtidigt är dessa gemensamma bestämmelser synnerligen viktiga för att marknadssnedvridning ska kunna elimineras. Detta direktiv bidrar därför till fullbordandet av den inre marknaden.

(7)Som en följd av detta direktiv kommer insättare att få betydligt bättre tillgång till insättningsgarantisystem tack vare utvidgad och förtydligad täckning, kortare återbetalningsperioder, bättre information och krav på stabil finansiering. Detta kommer att stärka konsumenternas tilltro till finansiell stabilitet på hela den inre marknaden.

(8)Medlemsstaterna bör se till att deras insättningsgarantisystem har inrättat sunda styrningsmetoder och att de tar fram en årsrapport om verksamheten.

(9)Om ett insolvent kreditinstitut stängs bör insättarna hos filialer i andra medlemsstater än den medlemsstat i vilken kreditinstitutet har sitt huvudkontor skyddas av samma insättningsgarantisystem som kreditinstitutets övriga insättare.

(10)Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna att i dess tillämpningsområde låta ingå kreditinstitut enligt defini tionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (1), som inte omfattas av till lämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (2), enligt artikel 2.5 i det direktivet. Medlemsstaterna bör kunna besluta att den centrala företagsenheten och samtliga kreditinstitut som underställts den centrala företagsenheten behandlas som ett enda kreditinstitut vid tillämpning av det här direktivet.

(11)Enligt detta direktiv måste i princip varje kreditinstitut ansluta sig till ett insättningsgarantisystem. En medlemsstat som tillåter filialer till kreditinstitut med huvudkontor i ett tredjeland bör dels besluta hur detta direktiv ska till lämpas på sådana filialer, dels beakta behovet av att skydda insättarna och bevara det finansiella systemets stabilitet. Sådana filialers insättare bör ha full kännedom om de skyddsåtgärder som berör dem.

(12)Det bör tas hänsyn till att det finns institutionella skyddssystem som skyddar själva kreditinstitutet och som särskilt garanterar dess likviditet och solvens. I de fall där ett sådant system är åtskilt från ett insättningsgarantisystem, bör dess kompletterande skyddsfunktion beaktas vid fastställandet av dess deltagares avgifter till insättningsgaranti systemet. Den harmoniserade täckningsnivån som föreskrivs i detta direktiv bör inte påverka system som skyddar själva kreditinstitutet utom om dessa system ersätter insättaren.

(13)Varje kreditinstitut bör ingå i ett insättningsgarantisystem som godkänns enligt detta direktiv, vilket borgar för hög nivå på konsumentskyddet och lika villkor för kreditinstituten samt förebygger regleringsarbitrage. Insättnings garantisystemen bör ständigt erbjuda detta skydd.

(14)Insättningsgarantisystemens huvuduppgift är att skydda insättaren från följderna av att ett kreditinstitut hamnar i insolvens. Insättningsgarantisystemen bör garantera detta skydd på olika sätt. Insättningsgarantisystem bör främst användas för att ersätta insättare i enlighet med detta direktiv (ren återbetalningsfunktion).

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepap persföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

109

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/151

(15)Insättningsgarantisystem bör också bidra till att finansiera resolution av kreditinstitut i enlighet med Europapar lamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (1).

(16)Insättningsgarantisystem bör också, i de fall där nationell rätt tillåter det, kunna gå längre än den rena återbetal ningsfunktionen och använda de tillgängliga finansiella medlen för att förhindra kreditinstitutfallissemang i syfte att undvika kostnaderna för ersättning till insättare och andra negativa effekter. De åtgärderna bör dock vidtas inom en tydligt fastställd ram och bör i samtliga fall överensstämma med bestämmelserna om statligt stöd. Insättnings garantisystemen bör bland annat ha lämpliga system och förfaranden för att välja och genomföra sådana åtgärder och övervaka därmed förbundna risker. Genomförandet av sådana åtgärder bör ske i enlighet med vissa villkor för kreditinstitutet, bland annat att underställa sig skärpt riskövervakning och mer omfattande kontroller från insätt ningsgarantisystemets sida. Kostnaden för de åtgärder som vidtas för att förhindra kreditinstitutfallissemang bör inte överstiga kostnaderna för att respektive insättningsgarantisystems avtalsgrundade eller lagstadgade mandat ska kunna fullgöras vad gäller skyddet för garanterade insättningar hos kreditinstitutet eller institutet självt.

(17)Insättningsgarantisystemen bör också kunna fungera som institutionella skyddssystem. Behöriga myndigheterna bör kunna godkänna institutionella skyddssystem som insättningsgarantisystem om de uppfyller samtliga kriterier i detta direktiv.

(18)Detta direktiv bör inte tillämpas på system eller institutionella skyddssystem som regleras genom avtal och som inte officiellt godkänns som insättningsgarantisystem, med undantag för de begränsade kraven om reklam och om information till insättare i händelse av att ett kreditinstitut utesluts eller drar sig ur. Under alla omständigheter omfattas system och institutionella skyddssystem som regleras genom avtal av bestämmelserna om statligt stöd.

(19)I samband med den senaste tidens finanskris har en okontrollerad ökning av garantinivåerna i hela unionen i några fall lett till att insättare fört över pengar till kreditinstitut i länder med högre insättningsgarantier. Sådana icke samordnade ökningar har resulterat i att kreditinstitut i kristider drabbats av likviditetsbrist. När finansläget är stabilt kan varierande täckning resultera i att insättare väljer det högsta insättningsskyddet i stället för lämpligaste sparprodukt. Sådana skillnader i garantinivå kan förorsaka snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden. Det är därför nödvändigt att säkerställa en harmoniserad nivå för insättarskydd för alla godkända insättnings garantisystem oavsett var i unionen insättningen är gjord. Vissa insättningar som är kopplade till insättares personliga situation bör för en begränsad tid kunna omfattas av en högre garantinivå.

(20)Samma garantinivå bör gälla för alla insättare, oberoende av om en medlemsstat har euron som valuta eller ej. Medlemsstater som inte har euron som valuta bör dock ha möjlighet att avrunda de konverterade beloppen, om det motsvarande skyddet för insättarna inte påverkas negativt.

(21)Å ena sidan bör den täckningsnivå som föreskrivs i detta direktiv inte lämna en allt för stor del av insättningarna utan skydd, av hänsyn såväl till konsumentskydd som till stabiliteten i det finansiella systemet. Å andra sidan bör kostnaden för att finansiera insättningsgarantisystemen också beaktas. Det är därför rimligt att fastställa den gemensamma garantinivån till 100 000 EUR.

(22)Detta direktiv bibehåller principen om en gemensam nivå per insättare snarare än per insättning. Det är därför lämpligt att beakta de insättningar som har gjorts av insättare som inte står som kontohavare eller som inte är ensamma kontohavare. Nivån bör tillämpas på varje identifierbar insättare. Principen att nivån tillämpas på varje identifierbar insättare bör inte vara tillämplig på företag för kollektiva investeringar som är föremål för särskilda skyddsbestämmelser vilka inte är tillämpliga på sådana insättningar.

(23) I Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG (2) infördes en fast garantinivå som fastställdes till 100 000 EUR, vilket har gjort att vissa medlemsstater försatts i en situation där de behöver sänka sin garantinivå, något som riskerar att undergräva förtroendet hos insättarna. Även om harmonisering är av avgörande betydelse för att säkerställa likvärdiga förutsättningar och finansiell stabilitet på den inre marknaden bör risken att under gräva förtroendet hos insättare beaktas. Därför bör medlemsstater kunna tillämpa en högre garantinivå om de före

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU och Europapar lamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (Se sidan 190 i detta nummer av EUT).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG av den 11 mars 2009 om ändring av direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar, vad gäller täckningsnivån och utbetalningsfristen (EUT L 68, 13.3.2009, s. 3).

110

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/152		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

tillämpningen av direktiv 2009/14/EG föreskrev en garantinivå som var högre än den harmoniserade nivån. En sådan högre garantinivå bör vara begränsad i tid och omfattning, och den berörda medlemsstaten bör göra en proportionell justering av målnivån och de avgifter som betalas in till deras insättningsgarantisystem. Eftersom det inte är möjligt att justera målnivån om täckningsnivån är obegränsad, är det lämpligt att inskränka möjligheten till medlemsstater som den 1 januari 2008 tillämpade en garantinivå inom en spännvidd på 100 000–300 000 EUR. För att minska inverkan av skiljaktiga garantinivåer är det, med tanke på att kommissionen kommer att se över genomförandet av detta direktiv senast den 31 december 2018, lämpligt att tillåta denna möjlighet fram till det datumet.

(24)Insättningsgarantisystem bör endast få kvitta en insättares skulder mot dennes återbetalningskrav om dessa skulder förfaller till betalning den dag då insättningen blir indisponibel eller tidigare. En sådan kvittning bör inte hindra insättningsgarantisystemen från att kunna återbetala insättningar inom den tidsfrist som fastställs genom detta direktiv. Medlemsstaterna bör inte förhindras att vidta lämpliga åtgärder i fråga om insättningsgarantisystems rättigheter vid ett kreditinstituts avvecklings- eller omstruktureringsförfarande.

(25)Det bör vara möjligt att från återbetalning utesluta insättningar där de insatta medlen enligt nationell rätt inte står till insättarens förfogande, eftersom insättaren och kreditinstitutet har avtalat att insättningen endast skulle syfta till att återbetala ett lån som ingåtts för förvärv av fast egendom. Sådana insättningar bör kvittas mot det utestående lånebeloppet.

(26)Medlemsstater bör se till att skyddet för insättningar som följer av vissa särskilda transaktioner, eller som har vissa särskilda sociala eller andra syften, är mer än 100 000 EUR för en i förväg angiven tidsperiod. Medlemsstaterna bör besluta om en tillfällig maximalgarantinivå för sådana insättningar och därvid beakta skyddets betydelse för insättare och levnadsförhållandena i medlemsstaterna. Under alla sådana omständigheter bör bestämmelserna avseende statligt stöd följas.

(27)Det är nödvändigt att harmonisera metoderna för finansiering av insättningsgarantisystem. Dels bör kostnaderna för finansiering av insättningsgarantisystemen i princip bäras av kreditinstituten själva, dels bör den finansiella styrkan hos insättningsgarantisystemen stå i proportion till institutens åtaganden. För att säkerställa att insättare i alla medlemsstater åtnjuter samma höga skyddsnivå bör finansiering av insättningsgarantisystem harmoniseras på hög nivå, med en enhetlig och på förhand fastställd målnivå för finansiella medel för alla insättningsgarantisystem.

(28)Under vissa omständigheter kan det dock hända att kreditinstitut är verksamma på en ytterst koncentrerad marknad där de flesta kreditinstitut är så stora och så nära sammanbundna att det är osannolikt att de skulle avvecklas inom ramen för ett normalt insolvensförfarande utan att detta äventyrar den finansiella stabiliteten och det därför är sannolikare att de skulle bli föremål för förfaranden för resolution under ordnade former. Under sådana omständigheter skulle system kunna bli föremål för en lägre målnivå.

(29)Elektroniska pengar och medel som erhållits i utbyte mot elektroniska pengar bör, i enlighet med Europaparlamen tets och rådets direktiv 2009/110/EG (1), inte behandlas som en insättning och bör därmed inte omfattas av till lämpningsområdet för det här direktivet.

(30)För att kunna begränsa insättningsskyddet till den räckvidd som är nödvändig för att ge insättarna rättslig säkerhet och för att undvika att investeringsrisker överförs till insättningsgarantisystem, bör finansiella instrument inte omfattas av täckningen, med undantag för redan befintliga sparprodukter styrkta med ett bankcertifikat utställt till en namngiven person.

(31)Vissa insättare bör inte omfattas av insättningsskydd, framför allt inte myndigheter och andra finansiella institut. Deras ringa antal jämfört med alla andra insättare minimerar effekterna på den finansiella stabiliteten om ett kreditinstitut fallerar. Myndigheter har dessutom bättre kreditmöjligheter än enskilda personer. Medlemsstater bör

dock kunna ha möjlighet att besluta att insättningar tillhörande lokala myndigheter med en årsbudget på högst 500 000 EUR täcks. Företag utanför finanssektorn bör i princip omfattas oavsett storlek.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).

111

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/153

(32)Insättare vars verksamhet inbegriper penningtvätt i den mening som avses i artikel 1.2 eller 1.3 i Europaparlamen tets och rådets direktiv 2005/60/EG (1) bör inte omfattas av återbetalningar från ett insättningsgarantisystem.

(33)Kreditinstitutens kostnad för deltagande i ett insättningsgarantisystem står inte i relation till den kostnad som skulle bli följden av mycket stora uttag av insättningar, inte bara från kreditinstitut i svårigheter utan också från institut med god ekonomisk ställning, på grund av att insättarna förlorat förtroendet för banksystemets soliditet.

(34)Det är nödvändigt att tillgängliga finansiella medel i insättningsgarantisystem uppgår till en viss målnivå och att extraordinära avgifter kan tas ut. Under alla omständigheter bör insättningsgarantisystemen förfoga över lämpliga alternativa finansieringsmöjligheter för att kunna erhålla kortfristig finansiering för att tillgodose krav. De tillgäng liga finansiella medlen i insättningsgarantisystemen bör kunna innefatta kontanter, insättningar, betalningsåtagan den och lågrisktillgångar, som kan likvideras inom kort tid. Avgifterna till insättningsgarantisystemen bör ta vederbörlig hänsyn till konjunkturcykeln, stabiliteten i sektorn för mottagande av insättningar och insättnings garantisystemets befintliga skulder.

(35)Insättningsgarantisystem bör investera i lågrisktillgångar.

(36)Avgifter till insättningsgarantisystem bör baseras på beloppet på respektive deltagares garanterade insättningar och den risk som respektive deltagare tar. Detta gör det möjligt att beakta enskilda kreditinstituts riskprofil, inklusive deras olika affärsmodeller. Det bör också leda till att avgifterna beräknas rättvist samtidigt som det uppmuntrar till att välja mindre riskfyllda affärsmodeller. Insättningsgarantisystemen bör kunna använda egna riskbaserade metoder för att anpassa avgifterna till marknadsförhållanden och riskprofiler. Med hänsyn till marknadsområden med särskilt låg risk, som regleras genom nationell rätt, bör medlemsstaterna i motsvarande mån få minska avgifterna samtidigt som de lever upp till målnivån för respektive insättningsgarantisystem. Under alla omständigheter bör beräkningsmetoderna godkännas av behöriga myndigheter. Europeiska tillsynsmyndigheten (den europeiska bank myndigheten) (EBA) som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2) bör utfärda riktlinjer om metoder för beräkning av avgifter.

(37)Skydd för insättningar är en viktig komponent i genomförandet av den inre marknaden och ett nödvändigt

komplement till tillsynen över kreditinstitut på grund av den solidaritet det skapar mellan alla institut på en viss finansiell marknad om ett av dem inte skulle kunna infria sina förpliktelser. Därför bör medlemsstaterna tillåta insättningsgarantisystem att på frivillig basis kunna låna pengar till varandra.

(38)Den nuvarande återbetalningsperioden är inte förenlig med behovet att bevara insättarnas förtroende och mot svarar inte deras behov. Återbetalningsperioden bör därför inskränkas till sju arbetsdagar.

(39)Ofta saknas dock de förfaranden som behövs för en kort tidsfrist för återbetalningar. Därför bör medlemsstaterna få möjlighet att under en övergångsperiod gradvis förkorta återbetalningsperioden till sju arbetsdagar. Den längsta tidsfrist för återbetalning som anges i detta direktiv bör inte förhindra insättningsgarantisystem att återbetala insättare tidigare. För att se till att insättare under övergångsperioden inte hamnar i finansiellt trångmål om deras kreditinstitut fallerar, bör insättarna emellertid kunna ha tillgång till ett lämpligt belopp av sina garanterade insättningar för att täcka levnadskostnader. Sådan tillgång bör endast ges på grundval av uppgifter som lämnas av kreditinstitutet. Med tanke på att levnadskostnaderna skiljer sig åt mellan olika medlemsstater bör det beloppet fastställas av medlemsstaterna.

(40)Vid fastställandet av den period som behövs för återbetalning av insättningar bör hänsyn tas till fall där system har svårt att bestämma återbetalningsbeloppet och insättarens rättigheter, särskilt om insättningarna härrör från bo stadstransaktioner eller vissa livssituationer, om en insättare inte är faktiskt berättigad till beloppen på ett konto, om insättningen är föremål för en rättstvist eller motstridiga anspråk på beloppen på ett konto eller om insätt ningen är föremål för ekonomiska sanktioner som utfärdats av nationella regeringar eller internationella organ.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 25.11.2005, s. 15).

(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsyns myndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 12).

112

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/154		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

(41)För att säkra att återbetalning sker bör insättningsgarantisystemen ha rätt att överta de rättigheter som insättare som erhållit ersättning har gentemot fallerade kreditinstitut. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att begränsa den tid inom vilken insättare, vars insättningar inte återbetalts eller erkänts inom tidsfristen för återbetalning, kan kräva återbetalning av sina insättningar så att insättningsgarantisystemet ska kunna utöva de rättigheter det övertagit senast vid den tidpunkt då dessa rättigheter ska upptas i insolvensförfarandet.

(42)Insättningsgarantisystem i en medlemsstat där ett kreditinstitut har upprättat filialer bör för insättningsgaranti systemet i den medlemsstats räkning där kreditinstitutet auktoriserats informera och ersätta insättare. Det krävs säkerhetsmekanismer för att garantera att det insättningsgarantisystem som gör återbetalningar till insättare får de finansiella medel och instruktioner som krävs från hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem innan återbetal ningen görs. För att underlätta dessa uppgifter bör de insättningsgarantisystem som kan komma att beröras ingå avtal på förhand.

(43)Information är en betydande del av insättarskyddet. Därför bör insättare på sina kontoutdrag informeras om sin täckning och om det ansvariga insättningsgarantisystemet. De som avser att göra insättningar bör ges samma information genom ett standardinformationsblad vars mottagande de bör ombes att bekräfta. Samma information bör ges till alla insättare. En oreglerad användning i marknadsföring av hänvisningar till täckningsnivån på och omfattningen av ett insättningsgarantisystem skulle kunna påverka stabiliteten i banksystemet eller insättarnas förtroende. När det i reklam hänvisas till insättningsgarantisystem bör hänvisningen därför begränsas till en kortfattad förklaring av fakta.

(44)Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (1) är tillämpligt på behandling av personuppgifter som sker till följd av detta direktiv. Insättningsgarantisystem och relevanta myndigheter bör behandla uppgifter om enskilda insättningar med utomordentlig aktsamhet och iaktta högt ställda normer för skydd av personuppgifter i enlighet med det direktivet.

(45)Om ett eller flera system, som garanterar insättningar eller kreditinstituten som sådana och säkerställer kompen sation eller skydd för insättare enligt de villkor som föreskrivs i detta direktiv, har införts och officiellt erkänts, bör detta direktiv inte medföra att medlemsstaterna eller deras relevanta myndigheter blir ansvariga gentemot insättare.

(46) Genom förordning (EU) nr 1093/2010 tilldelades EBA ett antal uppgifter med avseende på direktiv 94/19/EG.

(47)EBA ska, med beaktande av medlemsstaternas behörighet att utöva tillsyn över insättningsgarantisystemen, med verka till att underlätta för kreditinstitut att starta och driva verksamhet samtidigt som ett effektivt skydd för insättare säkerställs och riskerna för skattebetalarna minimeras. Mot bakgrund av kravet på samarbete mellan EBA och utsedda myndigheter enligt detta direktiv bör medlemsstaterna hålla kommissionen och EBA underrättade om vilken som är deras utsedda myndighet.

(48)För att säkerställa likvärdiga konkurrensvillkor och adekvat skydd för insättare i hela unionen är det nödvändigt att införa riktlinjer för finansiella tjänster. Sådana riktlinjer om metoden för beräkningen av riskbaserade avgifter bör utfärdas.

(49)För att se till att insättningsgarantisystemen fungerar effektivt och ändamålsenligt och att väl avvägd hänsyn tas till deras ställning i olika medlemsstater bör EBA kunna reglera tvister mellan dem med bindande verkan.

(50)Mot bakgrund av att det föreligger skillnader i administrativ praxis vad beträffar insättningsgarantisystem i med lemsstaterna bör medlemsstaterna få bestämma vilken myndighet som ska besluta om att insättningar blivit indisponibla.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EUT L 281, 23.11.1995, s. 31).

113

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/155

(51)Behöriga myndigheter, utsedda myndigheter, resolutionsmyndigheter, relevanta administrativa myndigheter och insättningsgarantisystemet bör samarbeta med varandra och utöva sina befogenheter i överensstämmelse med detta direktiv. De bör samarbeta på ett tidigt stadium vid utarbetandet och genomförandet av resolutionsåtgärder för att fastställa det belopp som insättningsgarantisystemet ansvarar för när finansiella resurser används för att finansiera resolution av kreditinstitut.

(52)Kommissionen bör ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, för att den täckningsnivå för varje insättares sammanlagda insättningar som anges i detta direktiv ska kunna anpassas till inflationen i unionen med ledning av förändringar i konsumentprisindex. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(53)I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska uttalande om förklarande doku ment (1), har medlemsstaterna åtagit sig att i motiverade fall till anmälan av införlivandeåtgärder bifoga ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan ett direktivs olika delar och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(54)Eftersom målet för detta direktiv, nämligen harmonisering av reglerna om insättningsgarantisystemets funktions sätt, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

(55)Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till de tidigare direktiven. Införlivandet av de oförändrade bestämmelserna följer av de tidigare direktiven.

(56)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga II.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.I detta direktiv fastställs regler och förfaranden som hör samman med insättningsgarantisystemens inrättande och funktionssätt.

2.Detta direktiv är tillämpligt på

a)insättningsgarantisystem som regleras genom lagstiftning,

b)insättningsgarantisystem som regleras genom avtal och är officiellt erkända som insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2,

c)institutionella skyddssystem är officiellt erkända som insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 4.2,

d)kreditinstitut som är anslutna till de system som avses i punkterna a, b eller c i denna punkt.

(1) Gemensam politisk förklaring av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (EUT C 369, 17.12.2011, s. 14).

114

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/156		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

3.Utan hinder av artikel 16.5 och 16.7 ska följande system inte omfattas av detta direktiv:

a)system som regleras genom avtal och som inte är officiellt erkända som insättningsgarantisystem, inbegripet system som erbjuder en högre skyddsnivå än den som föreskrivs i artikel 6.1,

b)institutionella skyddssystem som inte är officiellt erkända som insättningsgarantisystem.

Medlemsstaterna ska se till att de system som avses i första stycket led a och b förfogar över tillräckliga finansiella medel eller relevanta finansieringsarrangemang för att fullgöra sina skyldigheter.

Artikel 2

Definitioner

1.I detta direktiv gäller följande definitioner:

1.insättningsgarantisystem: system som avses i led a, b eller c i artikel 1.2.

2. institutionella skyddssystem: institutionella skyddssystem som avses i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013.

3.insättning: ett tillgodohavande i form av inlåning eller som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, inklusive insättningar med fast löptid och insättningar på sparkonton, men exklusive tillgodohavanden om

a)dess existens enbart kan påvisas genom ett finansiellt instrument enligt definitionen i artikel 4.17 i Europapar lamentets och rådets direktiv 2004/39/EG (1), utom när det rör sig om en sparprodukt som styrks i ett bank certifikat (bon de caisse) som ställts till en viss namngiven person och som finns i en medlemsstat den 2 juli 2014,

b)det inte ska betalas tillbaka till det nominella värdet,

c)det endast ska betalas tillbaka till det nominella värdet inom ramen för en särskild garanti eller ett avtal som tillhandahålls av ett kreditinstitut eller en tredjepart.

4.kvalificerade insättningar: insättningar som inte är undantagna från skydd i enlighet med artikel 5.

5.garanterade insättningar: den del av kvalificerade insättningar som inte överstiger den garantinivå som avses i artikel 6.

6.insättare: kontohavaren eller, om det rör sig om ett gemensamt konto, var och en av de personer som är kon tohavare.

7.gemensamt konto: ett konto som är öppnat i två eller flera personers namn eller som två eller flera personer är berättigade till och som utövar sina rättigheter genom undertecknande av en eller flera av dessa personer.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1).

115

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/157

8.indisponibel insättning: en insättning som har förfallit till betalning men som inte har betalats ut av ett kreditinstitut enligt de rättsliga eller avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och om endera av följande två alternativ är till lämpligt:

a)De relevanta administrativa myndigheterna i fråga har konstaterat att, enligt deras uppfattning, kreditinstitutet i fråga för närvarande och av skäl direkt förknippade med dess finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna återbetala insättningen och att denna oförmåga hos institutet inte endast är tillfällig.

b)En rättslig myndighet har av orsaker som är direkt förknippade med kreditinstitutets finansiella ställning meddelat ett avgörande som innebär att insättarnas rätt att framställa krav mot institutet tillfälligt upphävs.

9. kreditinstitut: ett kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1 led 1 i förordning (EU) nr 575/2013.

10.filial: ett driftställe i en medlemsstat som utgör en rättsligt beroende del av ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner som är hänförliga till verksamhet i kreditinstitut.

11.målnivå: den nivå av tillgängliga finansiella medel som insättningsgarantisystemet måste uppnå enligt artikel 10.2, uttryckt i procent av dess deltagares garanterade insättningar.

12.tillgängliga finansiella medel: kontanter, insättningar och lågrisktillgångar, som kan likvideras inom en tidsperiod som inte överstiger den tidsgräns som fastställs i artikel 8.1 och betalningsåtaganden som högst uppgår till det tak som fastställs i artikel 10.3.

13.betalningsåtaganden: ett kreditinstituts betalningsåtaganden gentemot insättningsgarantisystem med fullständiga säker heter under förutsättning att säkerheten

a)utgörs av lågrisktillgångar,

b)är fri från anspråk från tredje part och tillgänglig för insättningsgarantisystemet.

14.lågrisktillgångar: tillgångar som omfattas av den första eller andra kategorin som avses i tabell 1 i artikel 336 i förordning (EU) nr 575/2013 eller andra tillgångar som, enligt den behöriga eller utsedda myndigheten, kan anses jämförbara med dessa vad beträffar säkerhet och likviditet.

15. hemmedlemsstat: en hemmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 43 i förordning (EU) nr 575/2013.

16. värdmedlemsstat: en värdmedlemsstat enligt definitionen i artikel 4.1 led 44 i förordning (EU) nr 575/2013.

17. behörig myndighet: en nationell behörig myndighet enligt definitionen i artikel 4.1 led 40 i förordning (EU) nr 575/2013.

18.utsedd myndighet: ett organ som administrerar insättningsgarantisystemet enligt detta direktiv eller, i de fall där insättningsgarantisystemet administreras av en privat enhet, en statlig myndighet som av den berörda medlemsstaten utsetts för att utöva tillsyn över detta system enligt detta direktiv.

2.I de fall där detta direktiv hänvisar till förordning (EU) nr 1093/2010 ska ett organ som administrerar ett insätt ningsgarantisystem eller, om det är en privat enhet som står för verksamheten i insättningsgarantisystemet, den offentliga myndighet som utövar tillsynen över det systemet vid tillämpning av den förordningen betraktas som en behörig myndighet i enlighet med vad som fastställs i artikel 4.2 i den förordningen.

116

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/158		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

3. Andelar i irländska eller brittiska building societies, bortsett från andelar som utgör en form av eget kapital i enlighet med artikel 5.1 b i detta direktiv, ska anses vara insättningar.

Artikel 3

Relevanta administrativa myndigheter

1.Medlemsstaterna ska ange den relevanta administrativa myndigheten i landet för tillämpningen av artikel 2.1.8 a.

2.Behöriga myndigheter, utsedda myndigheter, resolutionsmyndigheter och relevanta administrativa myndigheter ska samarbeta med varandra och utöva sina befogenheter i överensstämmelse med detta direktiv.

Den relevanta administrativa myndigheten ska göra konstaterandet som avses i artikel 2.1.8 a så snart som möjligt och under alla omständigheter senast fem arbetsdagar efter det att de först har blivit förvissade om att ett kreditinstitut inte har återbetalat insättningar som utgör vederbörligen styrkta och förfallna fordringar.

Artikel 4

Officiellt erkännande, deltagande och tillsyn

1. Varje medlemsstat ska säkerställa att ett eller flera insättningsgarantisystem införs och officiellt erkänns inom dess territorium.

Detta utesluter dock inte sammanslagning av olika medlemsstaters insättningsgarantisystem eller inrättande av gränsöver skridande insättningsgarantisystem. Dessa gränsöverskridande eller sammanslagna insättningsgarantisystem ska godkännas av de medlemsstater där de berörda insättningsgarantisystemen är etablerade.

2. Ett system som regleras genom avtal och som avses i artikel 1.2 b i detta direktiv får bli officiellt erkänt som ett insättningsgarantisystem om det står i överensstämmelse med detta direktiv.

Ett institutionellt skyddssystem får bli officiellt erkänt som insättningsgarantisystem om det uppfyller kriterierna i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 och står i överensstämmelse med detta direktiv.

3.Ett kreditinstitut som godkänts i en medlemsstat enligt artikel 8 i direktiv 2013/36/EU ska inte ta emot insättningar om det inte deltar i ett system som är officiellt erkänt i dess hemmedlemsstat i enlighet med punkt 1 i den här artikeln.

4.Om ett kreditinstitut inte uppfyller de förpliktelser som åligger det såsom deltagare i ett insättningsgarantisystem, ska de behöriga myndigheterna omedelbart underrättas och, i samarbete med insättningsgarantisystemet, direkt vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive, vid behov, användande av sanktioner, för att säkerställa att kreditinstitutet uppfyller sina förpliktelser.

5.Om de åtgärder som vidtas enligt punkt 4 inte leder till att kreditinstitutet uppfyller sina förpliktelser, kan insätt ningsgarantisystemet, om nationell rätt tillåter uteslutning av en deltagare, med de behöriga myndigheternas uttryckliga samtycke och med minst en månads frist, meddela att det ämnar utesluta kreditinstitutet från deltagande i insättnings garantisystemet. Insättningar som har gjorts före fristens utgång ska även i fortsättningen vara helt garanterade av insättningsgarantisystemet. Om kreditinstitutet vid fristens utgång inte har uppfyllt sina förpliktelser ska insättnings garantisystemet utesluta kreditinstitutet.

6.Insättningar som redan har gjorts vid den tidpunkt då ett kreditinstitut utesluts från deltagande i insättningsgaranti systemet ska fortsätta att vara garanterade av det insättningsgarantisystemet.

7.De utsedda myndigheterna ska löpande utöva tillsyn över att insättningsgarantisystem som avses i artikel 1 efter lever detta direktiv.

Tillsyn över gränsöverskridande insättningsgarantisystem ska utövas av företrädare för utsedda myndigheter i de medlems stater där de anslutna kreditinstituten har godkänts.

117

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/159

8.Medlemsstaterna ska se till att ett insättningsgarantisystem när som helst och på insättningsgarantisystemets begäran erhåller all den information från deltagarna som krävs för att förbereda en återbetalning av insättningar, inklusive märkningar i enlighet med artikel 5.4.

9.Insättningsgarantisystemet ska se till att uppgifterna om insättarnas konton är konfidentiella och skyddas. Behand lingen av sådana uppgifter ska ske i enlighet med direktiv 95/46/EG.

10.Medlemsstaterna ska se till att insättningsgarantisystemet stresstestar sina system och så snart som möjligt infor meras om de behöriga myndigheterna upptäcker problem i ett kreditinstitut som kan förväntas leda till att insättnings garantisystemet måste ingripa.

Sådana tester ska genomföras minst vart tredje år eller oftare i de fall det anses vara lämpligt. Det första testet ska äga rum senast den 3 juli 2017.

Med utgångspunkt i resultaten av stresstesterna ska EBA minst vart femte år utföra inbördes utvärderingar enligt artikel 30 i förordning (EU) nr 1093/2010 för att undersöka motståndskraften hos insättningsgarantisystemen. Insättningsgaranti systemen ska vid utbyte av information med EBA omfattas av kraven som hör samman med den tystnadsplikt som avses i artikel 70 i den förordningen.

11.Insättningsgarantisystemen får endast använda information som krävs för att genomföra testerna av sina system för att utföra dessa stresstester, och informationen får inte lagras längre än vad som är nödvändigt för det syftet.

12.Medlemsstaterna ska se till att deras insättningsgarantisystem har inrättat sunda styrelseformer med möjlighet till insyn. Insättningsgarantisystemen ska varje år upprätta en verksamhetsrapport.

Artikel 5

Kvalificerade insättningar

1.Följande ska inte omfattas av återbetalning från ett insättningsgarantisystem:

a)Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och för egen räkning, om inte annat följer av artikel 7.3 i detta direktiv.

b) Kapitalbas enligt definitionen i artikel 4.1 led 118 i förordning (EU) nr 575/2013.

c)Insättningar som härrör från transaktioner i samband med vilka en brottmålsdom för tvättning av pengar har meddelats, enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2005/60/EG.

d) Insättningar gjorda av finansiella institut enligt definitionen i artikel 4.1 led 26 i förordning (EU) nr 575/2013.

e)Insättningar gjorda av värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1 led 1 i direktiv 2004/39/EG.

f)Insättningar vars kontohavare aldrig har identifierats enligt artikel 9.1 i direktiv 2005/60/EG, när dessa blir indis ponibla.

118

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/160		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

g)Insättningar gjorda av sådana försäkringsföretag och återförsäkringsföretag som avses i artikel 13.1–13.6 i Europa parlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG (1).

h)Insättningar gjorda av företag för kollektiva investeringar.

i)Insättningar gjorda av pensionsfonder.

j)Insättningar gjorda av offentliga myndigheter.

k)Skuldebrev som kreditinstitut har ställt ut och skulder enligt egna accepter eller egna växlar.

2. Genom undantag från punkt 1 i denna artikel får medlemsstaterna säkerställa att följande omfattas upp till den garantinivå som fastställs i artikel 6.1:

a)Innestående insättningar i små eller medelstora företags personliga pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensions planer.

b) Innestående insättningar från lokala myndigheter med en årsbudget på högst 500 000 EUR.

3.Medlemsstater får föreskriva att insättningar som i enlighet med nationell rätt endast får frigöras till förmån för kreditinstitutet eller ett annat institut som har insättningen för att betala av ett lån avseende fast egendom är uteslutna från återbetalning från ett insättningsgarantisystem.

4.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut märker kvalificerade insättningar på ett sådant sätt att de omedelbart kan identifieras.

Artikel 6

Garantinivå

1.Medlemsstaterna ska se till att garantinivån för varje insättares sammanlagda insättningar ska vara 100 000 EUR i den händelse insättningarna blir indisponibla.

2.Utöver vad som sägs i punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att belopp över 100 000 EUR täcks när det gäller följande insättningar under minst tre månader och längst tolv månader efter det att beloppet har krediterats, eller från och med den tidpunkt då det blir rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar:

a)Insättningar som hänför sig till fastighetstransaktioner som avser privatbostäder.

b)Insättningar som uppfyller de sociala villkor som fastställs i nationell rätt och som är förknippade med vissa livs

situationer för insättaren, såsom giftermål, skilsmässa, pension, uppsägning, övertalighet, invaliditet eller bortgång.

c)Insättningar som uppfyller de villkor som fastställs i den nationella rätten och baseras på utbetalningar av försäkringar eller ersättningar för skador till följd av brott eller felaktiga domar.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 ska inte förhindra medlemsstaterna att behålla eller införa system som skyddar ålderspensions- och pensionsförsäkringsprodukter, förutsatt att sådana system inte enbart omfattar insättningar utan erbjuder full täckning för alla produkter och situationer som är relevanta i detta sammanhang.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).

119

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/161

4.Medlemsstaterna ska säkerställa att återbetalningar görs antingen

a)i valutan i den medlemsstat där insättningsgarantisystemet har sitt säte,

b)i valutan i den medlemsstat där kontohavaren är bosatt,

c)i euro,

d)i kontots valuta, eller

e)i valutan i den medlemsstat där kontot finns.

Insättare ska informeras om återbetalningsvalutan.

Om kontots valuta var en annan valuta än utbetalningsvalutan ska den omräkningskurs tillämpas som gällde det datum då den relevanta administrativa myndigheten gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b.

5. Medlemsstater som räknar om det belopp som avses i punkt 1 till sin nationella valuta ska vid omräkningen initialt tillämpa den omräkningskurs som gällde den 3 juli 2015.

Medlemsstaterna får runda av de belopp som omräkningen resulterar i, förutsatt att denna avrundning uppgår till högst 5 000 EUR.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket ska medlemsstaterna vart femte år anpassa de täckningsnivåer som omräknats till andra valutor till det belopp som avses i punkt 1 i denna artikel. Medlemsstaterna ska efter samråd med kommissionen anpassa täckningsnivåerna vid en tidigare tidpunkt i händelse av oförutsedda händelser som valutafluk tuationer.

6.Det belopp som avses i punkt 1 ska regelbundet och minst vart femte år omprövas av kommissionen. Om lämpligt ska kommissionen till Europaparlamentet och rådet överlämna ett förslag till ett direktiv om justering av det belopp som avses i punkt 1, med hänsyn tagen särskilt till utvecklingen inom banksektorn samt den ekonomiska och monetära situationen i unionen. Den första omprövningen ska inte ske förrän den 3 juli 2020 såvida oförutsedda händelser inte kräver en tidigare översyn.

7.Kommissionen ska ges befogenhet att åtminstone vart femte år anta delegerade akter enligt artikel 18 för att anpassa beloppet som avses i punkt 6 i enlighet med inflationen i unionen på grundval av förändringar sedan den senaste justeringen i det harmoniserade konsumentprisindex som offentliggörs av kommissionen.

Artikel 7

Fastställande av återbetalningsbart belopp

1.Den gräns som avses i artikel 6.1 ska tillämpas på de sammanlagda insättningarna i samma kreditinstitut oavsett antalet insättningar, valuta och lokalisering inom unionen.

2.Varje insättares andel i ett gemensamt konto ska tas med i beräkningen av den gräns som avses i artikel 6.1.

Om särskilda bestämmelser saknas, ska ett sådant konto delas lika mellan insättarna.

120

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/162		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Medlemsstater får besluta att insättningar till ett konto som disponeras av två eller flera personer som är medlemmar i ett bolag, en sammanslutning eller en gruppering av liknande natur som inte är en juridisk person, kan läggas samman och behandlas som om de hade gjorts av en enda insättare vid beräkningen av den gräns som anges i artikel 6.1.

3.Om inte insättaren är faktiskt berättigad till de belopp som finns innestående på ett konto, ska den person som är faktiskt berättigad täckas av garantin, förutsatt att den personen har blivit identifierad eller kan identifieras före det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b. Om flera personer är faktiskt berättigade ska, då de gränser som anges

iartikel 6.1 beräknas, hänsyn tas till vars och ens andel enligt de för förvaltningen av insättningarna gällande arrange mangen.

4.Referensdatumet för beräkning av det återbetalningsbara beloppet ska vara det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses

iartikel 2.1.8 b. Insättares skyldigheter gentemot kreditinstitutet ska inte beaktas vid beräkning av det återbetalningsbara beloppet.

5.Medlemsstaterna får besluta att insättares skyldigheter gentemot kreditinstitutet ska beaktas vid beräkning av det återbetalningsbara beloppet om de har förfallit till betalning senast det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b

iden mån kvittning är möjlig enligt de lag- och avtalsbestämmelser som reglerar avtalet mellan kreditinstitutet och insättaren.

Kreditinstitutet ska före ingåendet av avtalet informera insättarna om de fall där deras skyldigheter gentemot kredit institutet beaktas vid beräkning av det återbetalningsbara beloppet.

6.Medlemsstaterna ska se till att insättningsgarantisystem när som helst kan begära information från kreditinstituten om storleken på varje insättares sammanlagda kvalificerade insättningsbelopp.

7.Upplupen ränta på insättningar som inte har krediterats det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b ska ersättas av insättningsgarantisystemet. Den nivå som fastställs i artikel 6.1 ska inte överskridas.

8.Medlemsstaterna får besluta att vissa kategorier av insättningar som har ett i nationell rätt fastställt socialt syfte och för vilka en tredje part har gett en garanti i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd inte ska beaktas vid aggregering av en insättares insättningar hos samma kreditinstitut i enlighet med vad som avses i punkt 1 denna artikel. I sådana fall ska den tredje partens garanti begränsas till den garantinivå som avses i artikel 6.1.

9.Om kreditinstitut i enlighet med nationell rätt får använda sig av olika varumärken i enlighet med vad som fastställs

iartikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG (1) ska medlemsstaten säkerställa att insättare får tydlig information om att kreditinstitutet använder sig av olika varumärken och att den garantinivå som avses i artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i det här direktivet är tillämplig på insättarens sammanlagda insättningar hos kreditinstitutet. Informationen ska ingå i den information som ges till insättare i enlighet med artikel 16 i, och bilaga I till det här direktivet.

Artikel 8

Återbetalning

1. Insättningsgarantisystem ska säkerställa att det återbetalningsbara beloppet finns tillgängligt inom sju arbetsdagar från det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b.

(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärke slagar (EUT L 299, 8.11.2008, s. 25).

121

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/163

2.	Medlemsstaterna får dock under en övergångsperiod fram till den 31 december 2023 fastställa följande återbetal
ningsperioder upp till:

a)20 arbetsdagar till och med den 31 december 2018.

b)15 arbetsdagar från och med den 1 januari 2019 till och med den 31 december 2020.

c)10 arbetsdagar från och med den 1 januari 2021 till och med den 31 december 2023.

3.Medlemsstaterna får besluta att insättningar som avses i artikel 7.3 ska omfattas av en längre återbetalningsperiod, som inte överstiger tre månader från det datum då en relevant administrativ myndighet gör ett konstaterande som avses i artikel 2.1.8 a eller en rättslig myndighet meddelar ett avgörande som avses i artikel 2.1.8 b.

4.Under övergångsperioden till och med den 31 december 2023 ska insättningsgarantisystemen, om de inte kan göra det återbetalningsbara beloppet tillgängligt inom sju arbetsdagar, säkerställa att insättare har tillgång till ett lämpligt belopp av sina garanterade insättningar för att täcka levnadsomkostnader inom fem arbetsdagar efter begäran.

Insättningsgarantisystem får endast ge tillgång till det lämpliga beloppet som avses i första stycket på grundval av de uppgifter som lämnas av insättningsgarantisystemet eller kreditinstitutet.

Det lämpliga beloppet som avses i första stycket ska dras av från det återbetalningsbara belopp som avses i artikel 7.

5.Återbetalning enligt vad som avses i punkterna 1 och 4 får skjutas upp

a)om det är ovisst om en person har rätt till återbetalningen, eller om insättningen är föremål för en rättstvist,

b)om insättningen är föremål för restriktiva åtgärder som införts av nationella regeringar eller internationella organ,

c)genom undantag från punkt 9 i denna artikel om inga transaktioner som avser insättningen har förekommit under de senaste 24 månaderna (kontot är vilande),

d)om det belopp som ska återbetalas anses utgöra en del av ett tillfälligt högt tillgodohavande i enlighet med vad som fastställs i artikel 6.2, eller

e)om det belopp som ska återbetalas ska betalas ut av värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 14.2.

6.Det återbetalningsbara beloppet ska göras tillgängligt utan att det krävs en begäran till insättningsgarantisystemet. Kreditinstitutet ska härvidlag översända nödvändig information om insättningar och insättare så snart som insättnings garantisystemet begär detta.

7.All skriftväxling mellan insättningsgarantisystemet och insättaren ska vara

a)på det av unionsinstitutionernas officiella språk som det kreditinstitut som innehar den garanterade insättningen använder i skriftväxlingen med insättaren, eller

b)på det officiella språket eller språken i den medlemsstat där den insättning som garanteras är gjord.

122

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/164		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Om ett kreditinstitut bedriver direkt verksamhet i en annan medlemsstat utan att ha upprättat en filial, ska informationen tillhandahållas på det språk som insättaren valt då kontot öppnades.

8.Om en insättare eller en annan person som har anspråk på det belopp som finns innestående på ett konto har anklagats för ett brott som har direkt eller indirekt samband med tvättning av pengar enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 2005/60/EG, kan insättningsgarantisystemet tillfälligt inhibera alla betalningar till den berörda insättaren i väntan på domstolens dom, oavsett den tidsfrist som fastställs i punkt 1 i den här artikeln.

9.Ingen återbetalning ska ske när det inte förekommit några transaktioner som avser insättningen under de senaste 24 månaderna och insättningens värde är lägre än de administrativa kostnader som skulle uppstå för insättningsgaranti systemet genom en sådan återbetalning.

Artikel 9

Krav mot insättningsgarantisystem

1.Medlemsstaterna ska säkerställa att insättarens rätt till kompensation innebär att insättaren har möjlighet att föra talan mot insättningsgarantisystemet.

2.Utan att det påverkar de rättigheter som insättare har enligt nationell rätt ska det insättningsgarantisystem som inom ramen för en garanti och nationella bestämmelser betalar ut belopp vara berättigade att vid likvidations- eller rekonstruktionsförfaranden träda i insättarnas ställe för ett belopp som motsvarar det systemen har betalat ut till insättare. Om ett insättningsgarantisystem gör utbetalningar inom ramen för ett resolutionsförfarande, inbegripet vid tillämpning av resolutionsverktyg eller vid utövande av resolutionsbefogenheter i enlighet med artikel 11, ska insättningsgarantisystemet ha en fordran mot det berörda kreditinstitutet motsvarande det belopp som det betalat ut. Denna fordran ska i den nationella rätt som styr normala insolvensförfaranden enligt definitionen i direktiv 2014/59/EU ha samma prioritet som garanterade insättningar.

3.Medlemsstater får begränsa den tid inom vilken insättare, vars insättningar inte återbetalts eller erkänts av insätt ningsgarantisystemet inom de tidsfrister som anges i artikel 8.1 och 8.3, kan kräva återbetalning av sina insättningar.

Artikel 10

Finansiering av insättningsgarantisystem

1. Medlemsstaterna ska se till att insättningsgarantisystemen förfogar över lämpliga system för att fastställa sina potentiella skyldigheter. Insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel ska stå i proportion till de skyldighe terna.

Insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel utgörs av avgifter som ska betalas minst årligen av deltagarna i systemet. Finansiering genom andra källor är dock möjlig.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tillgängliga finansiella medlen i ett insättningsgarantisystem senast den 3 juli 2024 åtminstone når upp till en målnivå på 0,8 % av beloppet på dess deltagares garanterade insättningar.

Om den finansiella styrkan inte når upp till målnivån ska betalningen av avgifter återupptas minst till dess att målnivån har uppnåtts igen.

Om, efter det att målnivån initialt har uppnåtts, de tillgängliga finansiella medlen har minskat till mindre än två tredjedelar av målnivån ska det regelbundna avgiften uppgå till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom sex år.

Vid fastställandet av den regelbundna avgiften ska vederbörlig hänsyn tas till fasen i konjunkturcykeln och till den påverkan som konjunkturförstärkande avgifter kan ha när årsavgifterna fastställs inom ramen för denna artikel.

123

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/165

Medlemsstaterna får förlänga den inledande tidsperiod som avses i första stycket med högst fyra år om det genom insättningsgarantisystemen har gjorts sammanlagda utbetalningar som är högre än 0,8 % av de garanterade insättningarna.

3. De tillgängliga finansiella medel som ska tas med i beräkningen för att nå målnivån kan innefatta betalnings åtaganden. Den totala andelen av betalningsåtaganden ska inte överstiga 30 % av totalbeloppet för de tillgängliga finansiella medel som anskaffats i enlighet med denna artikel.

I syfte att säkerställa konsekvent tillämpning av detta direktiv ska EBA utfärda riktlinjer om betalningsåtaganden.

4. Trots vad som sägs i punkt 1 i denna artikel får en medlemsstat, i syfte att uppfylla sina skyldigheter enligt den punkten, skaffa fram de tillgängliga finansiella medlen genom de obligatoriska bidragen som betalas in av kreditinstitut till befintliga system för obligatoriska bidrag som inrättats av en medlemsstat på dess territorium för att täcka kostnader som kan kopplas till systemrisker, fallissemang och resolution av institut.

Insättningsgarantisystemen ska ha rätt till ett belopp som är lika stort som beloppet för sådana bidrag upp till målnivån i punkt 2 i den här artikeln, som medlemsstaten på begäran omedelbart kommer att ställa till de insättningsgaranti systemens förfogande för användning uteslutande för de syften som fastställs i artikel 11.

Insättningsgarantisystemen har endast rätt till detta belopp om den behöriga myndigheten anser att de inte kan ta ut extra avgifter från sina deltagare. Insättningsgarantisystemet ska återbetala det beloppet genom avgifter från sina deltagare i enlighet med artikel 10.1 och 10.2.

5.Bidrag till finansieringsarrangemang för resolution enligt avdelning VII i direktiv 2014/59/EU, inbegripet de till gängliga finansiella medel som ska tas med i beräkningen för att nå den målnivå för finansieringsarrangemangen för resolution som avses i artikel 102.1 i direktiv 2014/59/EU, ska inte räknas in när det gäller målnivån.

6.Genom undantag från punkt 2 får medlemsstaterna i motiverade fall och efter godkännande från kommissionen tillåta en lägre minsta målnivå än den målnivå som anges i punkt 2, under förutsättning att följande villkor uppfylls:

a)Minskningen grundar sig på ett antagande att det är osannolikt att en betydande del av de tillgängliga finansiella medlen kommer att tas i anspråk för andra åtgärder för att skydda garanterade insättare än sådana som fastställs i artikel 11.2 och 11.6.

b)Banksektorn i vilken de till insättningsgarantisystemet anslutna kreditinstituten är verksamma är mycket koncentrerad och kännetecknas av att en stor andel tillgångar innehas av ett litet antal kreditinstitut eller bankkoncerner som är föremål för övervakning på koncernnivå och som med tanke på deras storlek sannolikt kommer att bli föremål för ett resolutionsförfarande vid ett eventuellt fallissemang.

Den reviderade målnivån ska inte vara lägre än 0,5 % av garanterade insättningar.

7.Insättningsgarantisystemens finansiella medel ska placeras med låg risk och tillräcklig diversifiering.

8.Om ett insättningsgarantisystems finansiella medel inte är tillräckliga för att ersätta insättare då insättningar blivit indisponibla ska deltagarna i systemet erlägga extra avgifter på högst 0,5 % av deras garanterade insättningar per kalenderår. Insättningsgarantisystem får under exceptionella omständigheter med den behöriga myndighetens samtycke kräva högre avgifter.

Den behöriga myndigheten får helt eller delvis skjuta upp ett kreditinstituts betalning av extraordinärt ex post-bidrag till insättningsgarantisystemen om bidragen skulle äventyra kreditinstitutets likviditet eller solvens. Ett sådant uppskjutande ska beviljas på högst sex månader men får förlängas på begäran av kreditinstitutet. Bidragen som skjutits upp enligt denna punkt ska betalas då sådan betalning inte längre äventyrar kreditinstitutets likviditet eller solvens.

124

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/166		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

9.Medlemsstaterna ska se till att insättningsgarantisystemen förfogar över lämplig alternativ finansiering för att med kort varsel kunna erhålla finansiering för att kunna tillgodose de fordringar som ställs på dessa insättningsgarantisystem.

10.Medlemsstaterna ska senast den 31 mars varje år informera EBA om vilket belopp som garanterade insättningar uppgår till i medlemsstaten och de tillgängliga finansiella medel som deras insättningsgarantisystem den 31 december föregående år förfogade över.

Artikel 11

Användning av medel

1.De finansiella medel som avses i artikel 10 ska i första hand användas för att ersätta insättare i enlighet med detta direktiv.

2.De finansiella medlen i insättningsgarantisystemet ska användas för att finansiera resolution av kreditinstitut i enlighet med artikel 109 i direktiv 2014/59/EU. Resolutionsmyndigheten ska, efter att ha hört insättningsgarantisystemet, fastställa det belopp som insättningsgarantisystemets ansvar omfattas av.

3.Medlemsstaterna får tillåta ett insättningsgarantisystem att använda tillgängliga finansiella medel för alternativa åtgärder i syfte att undvika kreditinstitutfallissemang förutsatt att följande villkor uppfylls:

a)Resolutionsmyndigheten har inte vidtagit någon resolutionsåtgärd i enlighet med artikel 32 i direktiv 2014/59/EU.

b)Insättningsgarantisystemet har lämpliga system och förfaranden på plats för att välja och genomföra alternativa åtgärder och övervaka därmed förbundna risker.

c)Kostnaden för åtgärderna överstiger inte kostnaden för att fullgöra insättningsgarantisystemets i lagstiftning eller avtal fastställda mandat.

d)Insättningsgarantisystemets alternativa åtgärder är kopplade till vissa skyldigheter för det kreditinstitut som mottar stödet, bland annat att underställa sig skärpt riskövervakning och mer omfattande kontroller från insättningsgaranti systemets sida.

e)Insättningsgarantisystemets alternativa åtgärder är kopplade till åtaganden för det kreditinstitut som mottar stödet i syfte att säkra tillgång till garanterade insättningar.

f)Den behöriga myndigheten har bedömt att de anslutna kreditinstituten har tillräcklig betalningsförmåga när det gäller den extra avgiftsinbetalning som nämns i punkt 5 i denna artikel.

Insättningsgarantisystemet ska samråda med resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten om de åtgärder och de villkor som gäller för kreditinstitutet.

4.Alternativa åtgärder som avses i punkt 3 i den här artikeln ska inte tillämpas om den behöriga myndigheten, efter att ha hört resolutionsmyndigheten, anser att de villkor för resolutionsåtgärder som fastställs i artikel 27.1 i direktiv 2014/59/EU uppfylls.

5.Om tillgängliga finansiella medel används i enlighet med punkt 3 i denna artikel ska anslutna kreditinstitut omedelbart tillhandahålla insättningsgarantisystemet de medel som använts för de alternativa åtgärderna, vid behov i form av extraordinära avgifter, i följande fall:

a)Om det blir nödvändigt att betala ut insättningsersättning till kontohavarna och insättningsgarantisystemets finansiella medel understiger två tredjedelar av målnivån.

125

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/167

b) Om de tillgängliga finansiella medlen understiger 25 % av målnivån.

6. Medlemsstaterna får besluta att tillgängliga finansiella medel också får användas för att finansiera åtgärder för att bevara insättares tillgång till garanterade insättningar, inbegripet överföring av tillgångar och skulder samt överföring av insättningskunder i samband med nationella insolvensförfaranden, förutsatt att de kostnader som bärs av insättnings garantisystemet inte överstiger nettobeloppet för ersättning till de insättare som garanteras i det berörda kreditinstitutet.

Artikel 12

Utlåning mellan insättningsgarantisystem

1. Medlemsstaterna får tillåta insättningsgarantisystem att ge lån till andra insättningsgarantisystem inom unionen på frivillig basis förutsatt att följande villkor uppfylls:

a)Det låntagande insättningsgarantisystemet kan inte fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 9.1 på grund av avsaknad av tillgängliga finansiella medel enligt artikel 10.

b)Det låntagande insättningsgarantisystemet har tillämpat de extra bidrag som avses i artikel 10.8.

c)Det låntagande insättningsgarantisystemet tar på sig det rättsliga ansvaret för att de lånade medlen används för att betala fordringar enligt artikel 9.1.

d)Det låntagande insättningsgarantisystemet omfattas för närvarande inte av skyldighet att betala tillbaka ett lån till andra insättningsgarantisystem enligt denna artikel.

e)Det låntagande insättningsgarantisystemet uppger det belopp som krävs.

f)Det totala belopp som upplånats får uppgå till högst 0,5 % av de garanterade insättningarna i det låntagande insätt ningsgarantisystemet.

g)Det låntagande insättningsgarantisystemet underrättar omgående EBA och anger på vilket sätt de villkor som anges i denna punkt uppfylls och det belopp som begärs.

2.Följande villkor ska gälla för lånet:

a)Det låntagande insättningsgarantisystemet måste betala tillbaka lånet inom fem år. Lånet kan återbetalas genom årliga avbetalningar. Ränta ska utgå först vid återbetalningen.

b)Räntan måste sättas så att den motsvarar minst den utlåningsfacilitet som tillämpas av Europeiska centralbanken under kredittiden.

c)Det utlånande insättningsgarantisystemet måste informera EBA om ingående räntesats och lånets löptid.

3. Medlemsstaterna ska se till att de avgifter som tas ut av det låntagande insättningsgarantisystemet är tillräckliga för att återbetala det belopp som lånats och återupprätta målnivån så snart som möjligt.

Artikel 13

Beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem

1. De avgifter till insättningsgarantisystem som avses i artikel 10 ska baseras på beloppet på respektive deltagares garanterade insättningar och risknivå.

126

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/168		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

Medlemsstaterna får föreskriva lägre bidrag för kreditmarknadssektorer med särskilt låg risk som regleras i nationell rätt.

Medlemsstater får besluta att deltagare i ett institutionellt skyddssystem ska betala lägre avgifter till insättningsgaranti systemet.

Medlemsstaterna får tillåta att den centrala företagsenheten och alla kreditinstitut som är permanent underställda denna centrala företagsenhet som avses i artikel 10.1 i förordning (EU) nr 575/2013 som helhet omfattas av den gruppbaserade riskviktning som har fastställts för den centrala företagsenheten och dess underställda kreditinstitut.

Medlemsstaterna får besluta att kreditinstitut ska betala en minimiavgift, oavsett beloppet på deras garanterade insätt ningar.

2. Insättningsgarantisystemen får använda sina egna riskbaserade metoder för att fastställa och beräkna sina deltagares riskbaserade avgifter. Avgifterna ska stå i proportion till deltagarnas risk och i rimlig utsträckning beakta riskprofilen för de olika affärsmodellerna. De metoderna får även beakta balansräkningens tillgångssida, och riskindikatorer såsom kapitaltäckning, tillgångskvalitet och likviditet.

Varje metod ska godkännas av den behöriga myndigheten i samarbete med den utsedda myndigheten. EBA ska infor meras om de godkända metoderna.

3. För att säkerställa konsekvent tillämpning av detta direktiv ska EBA senast den 3 juli 2015 utfärda riktlinjer enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 om närmare angivande av metoderna för beräkning av avgifterna till insätt ningsgarantisystem i överensstämmelse med punkterna 1 och 2 i den här artikeln.

Den ska i synnerhet inbegripa en beräkningsformel, specifika indikatorer, riskklasser för deltagare, tröskelvärden för specifika riskklassers riskviktning och andra nödvändiga aspekter.

Senast den 3 juli 2017 och minst vart femte år därefter ska EBA se över riktlinjerna för de riskbaserade eller de alternativa riskbaserade metoder som insättningsgarantisystemen tillämpar.

Artikel 14

Samarbete inom unionen

1.Insättningsgarantisystem ska omfatta insättare hos filialer som upprättats av deras medlemskreditinstitut i andra medlemsstater.

2.Insättare i filialer som upprättats av kreditinstitut i en annan medlemsstat ska ersättas av ett insättningsgarantisystem

ivärdmedlemsstaten för det i hemmedlemsstaten befintliga insättningsgarantisystemets räkning. Värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem ska göra återbetalningar i enlighet med instruktioner från hemmedlemsstatens insättningsgaranti system. Värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem ska inte ha någon ansvarsskyldighet vad gäller åtgärder som vid tagits i enlighet med instruktioner från hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem. Hemmedlemsstatens insättnings garantisystem ska tillhandahålla de medel som krävs före utbetalningen och kompensera värdmedlemsstatens insättnings garantisystem för alla kostnader som det ådragit sig.

Värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem ska även informera berörda insättare för hemmedlemsstatens insättnings garantisystems räkning och vara berättigad till att erhålla skriftväxling från dessa insättare för hemmedlemsstatens insätt ningsgarantisystems räkning.

3. Om ett kreditinstitut upphör att delta i ett insättningsgarantisystem och går över till ett annat insättningsgaranti system ska de avgifter som betalats in under de senaste tolv månaderna före det att kreditinstitutet dragit sig ur systemet, med undantag för de extra avgifterna enligt artikel 10.8, överföras till det andra insättningsgarantisystemet. Detta gäller inte om ett kreditinstitut uteslutits från ett insättningsgarantisystem enligt artikel 4.5.

127

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/169

Om en del av ett kreditinstituts verksamhet överförs till en annan medlemsstat och således börjar omfattas av ett annat insättningsgarantisystem ska de avgifter som det kreditinstitutet betalat in under de senaste tolv månaderna före över föringen, med undantag för de extra avgifterna i enlighet med artikel 10.8, överföras till det andra insättningsgaranti systemet i proportion till beloppet av de överförda garanterade insättningarna.

4. Medlemsstaterna ska se till att hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem utbyter information enligt artikel 4.7 eller 4.8 och 4.10 med systemen i värdmedlemsstaten. De begränsningar som fastställs i den artikeln gäller.

Om ett kreditinstitut har för avsikt att övergå från ett insättningsgarantisystem till ett annat i enlighet med detta direktiv ska det anmäla en sådan avsikt minst sex månader i förväg. Under den perioden är kreditinstitutet fortfarande skyldigt att betala avgifter till sitt ursprungliga insättningsgarantisystem i enlighet med artikel 10 både när det gäller förhands- och efterhandsfinansiering.

5. För att underlätta ett effektivt samarbete mellan insättningsgarantisystem, framför allt vad gäller den här artikeln och artikel 12, ska insättningsgarantisystemen eller, i tillämpliga fall, de utsedda myndigheterna upprätta skriftliga samarbets avtal. Sådana avtal ska beakta de krav som fastställs i artikel 4.9.

Den utsedda myndigheten ska underrätta EBA om förekomsten av och innehållet i sådana avtal och EBA kan avge yttranden om sådana avtal i enlighet med artikel 34 i förordning (EU) nr 1093/2010. Om utsedda myndigheter eller insättningsgarantisystem inte kan nå en överenskommelse eller det uppstår oenighet i fråga om tolkningen av ett avtal får endera parten hänskjuta frågan till EBA i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 och EBA ska agera i enlighet med den artikeln.

Avsaknaden av sådana avtal ska inte påverka insättares fordringar enligt artikel 9.1 eller kreditinstituts fordringar enligt punkt 3 i denna artikel.

6.Medlemsstaterna ska se till att lämpliga förfaranden inrättas så att insättningsgarantisystemen kan utbyta infor mation och kommunicera effektivt med andra insättningsgarantisystem, sina anslutna kreditinstitut, de relevanta behöriga och utsedda myndigheterna inom deras egen jurisdiktion och med andra myndigheter, om så krävs på ett gränsöver skridande sätt.

7.EBA, de behöriga och de utsedda myndigheterna ska samarbeta med varandra och utöva sina befogenheter i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv och förordning (EU) nr 1093/2010.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen och EBA om vilken myndighet som är deras utsedda myndighet senast den 3 juli 2015.

8. EBA ska samarbeta med Europeiska systemrisknämnden (ESRB) som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 (1) när det gäller systemriskanalys för insättningsgarantisystem.

Artikel 15

Kreditinstituts filialer i tredjeland

1. Medlemsstaterna ska kontrollera att filialer som har inrättats på deras territorium av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför unionen har ett skydd som motsvarar det som föreskrivs i detta direktiv.

Om skyddet inte är likvärdigt kan medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 47.1 i direktiv 2013/36/EU, kräva att de filialer som har inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför unionen ska ansluta sig till ett inom medlemsstatens territorium existerande insättningsgarantisystem.

När medlemsstaterna genomför den kontroll som föreskrivs i första stycket i denna punkt ska de åtminstone kontrollera att insättarna åtnjuter samma garantinivå och räckvidd för skyddet som föreskrivs i detta direktiv.

(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 15.12.2010, s. 1).

128

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/170		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

2.Varje filial som har inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför unionen och som inte är deltagare i en medlemsstats insättningsgarantisystem ska tillhandahålla all relevant information om de åtgärder som har vidtagits för att garantera insättningar från personer som redan har gjort eller avser att göra insättningar i denna filial.

3.Den information som avses i punkt 2 ska på det sätt som anges i nationell rätt göras tillgänglig på det språk som insättaren och kreditinstitutet enades om när kontot öppnades eller på det eller de officiella språken i den medlemsstat där filialen inrättas; informationen ska vara klar och lätt att förstå.

Artikel 16

Information till insättare

1.Medlemsstaterna ska se till att kreditinstituten ger personer som redan har gjort eller avser att göra insättningar tillgång till den information som behövs för att avgöra vilka insättningsgarantisystem som institutet och dess filialer är anslutna till inom unionen. Medlemsstaterna ska se till att kreditinstitut underrättar personer som redan har gjort eller avser att göra insättningar om de tillämpliga undantagen från insättningsgarantisystemets skydd.

2.Innan ett avtal om mottagande av insättningar ingås ska insättarna ges den information som avses i punkt 1. De ska bekräfta mottagandet av informationen. Det formulär som återges i bilaga I ska användas i det avseendet.

3.Bekräftelse på att insättningarna är ersättningsberättigande ska tillhandahållas på kontoutdraget till insättarna, inbegripet en hänvisning till informationsbladet i bilaga I. Det relevanta insättningsgarantisystemets webbplats ska också anges på informationsbladet. Informationsbladet i bilaga I ska minst en gång om året tillhandahållas insättaren.

Insättningsgarantisystemets webbplats ska innehålla all nödvändig information för insättarna, särskilt information om reglerna för förfarandet och villkoren för insättningsgarantier i enlighet med detta direktiv.

4.Den information som föreskrivs i punkt 1 ska på det sätt som anges i nationell rätt göras tillgänglig på det språk som insättaren och kreditinstitutet enades om när kontot öppnades eller på det eller de officiella språken i den medlems stat där en filial inrättas.

5.Medlemsstaterna ska begränsa användningen i reklam av den information som avses i punkterna 1, 2 och 3 till en saklig hänvisning till det insättningsgarantisystem som garanterar den produkt som reklamen hänför sig till och till all ytterligare information som krävs i nationell rätt.

Sådan information kan innebära en faktaredogörelse av hur insättningsgarantisystemet fungerar men får inte innehålla uppgift om obegränsad garanti av insättningar.

6. I händelse av fusion, omvandling av dotterbolag till filialer eller liknande åtgärder ska insättarna underrättas minst en månad före det att åtgärden får laga kraft om den behöriga myndigheten inte tillåter en kortare tidsfrist som motiveras av företagshemligheter eller finansiell stabilitet.

Insättarna ska ges en period på tre månader efter det att sammanslagningen eller omvandlingen eller liknande åtgärder har meddelats så att de ges möjlighet att ta ut eller överföra sina kvalificerade insättningar till ett annat kreditinstitut, inklusive all upplupen ränta och alla förmåner som förvärvats, utan att drabbas av någon sanktion, i den mån de överskrider garantinivån enligt artikel 6 vid tidpunkten för åtgärden.

7.Medlemsstaterna ska se till att om ett kreditinstitut lämnar eller utesluts från ett insättningsgarantisystem ska detta kreditinstitut inom en månad ha underrättat sina insättare om detta.

8.Om en insättare använder sig av nätbaserade banktjänster får den information som ska tillhandahållas enligt detta direktiv förmedlas elektroniskt. Om insättaren kräver det ska denne underrättas om detta i pappersform.

129

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/171

Artikel 17

Förteckning över auktoriserade kreditinstitut

1.Medlemsstaterna ska se till att behöriga myndigheter när de anmäler auktorisationer i enlighet med artikel 20.1 i direktiv 2013/36/EU till EBA anger vilket insättningsgarantisystem kreditinstitutet är anslutet till.

2.När EBA offentliggör och uppdaterar förteckningen över auktoriserade kreditinstitut i enlighet med artikel 20.2 i direktiv 2013/36/EU ska myndigheten ange vilket insättningsgarantisystem kreditinstitutet är anslutet till.

Artikel 18

Utövande av delegeringen

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Befogenheten att anta delegerade akter som avses i artikel 6.7 ska ges till kommissionen tills vidare.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artikel 6.7 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.En delegerad akt som antas enligt artikel 6.7 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av tre månader från den dag då akten delgavs Europa parlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 19

Övergångsbestämmelser

1.I de fall då vissa insättningar eller kategorier av insättningar eller andra instrument inte längre omfattas helt eller delvis av insättningsgarantisystem efter det att detta direktiv eller direktiv 2009/14/EG införlivats med nationell rätt får medlemsstaterna tillåta att insättningar och andra instrument som har en ursprunglig förfallodag garanteras fram till och med deras ursprungliga förfallodag om de gjordes eller ställdes ut före den 2 juli 2014.

2.Medlemsstaterna ska se till att insättarna underrättas om vilka insättningar eller kategorier av insättningar eller andra instrument som inte längre kommer att omfattas av ett insättningsgarantisystem från och med den 3 juli 2015.

3.Fram till dess att målnivån initialt har uppnåtts kan medlemsstaterna tillämpa tröskelvärdena i artikel 11.5 i förhållande till de tillgängliga finansiella medlen.

4. Med undantag från artikel 6.1 får medlemsstater vilka den 1 januari 2008 angav en täckningsnivå mellan 100 000 EUR och 300 000 EUR besluta att åter tillämpa den högre täckningsnivån fram till och med den 31 december 2018. I det fallet ska kreditinstitutens målnivå och bidrag anpassas i motsvarande grad.

5. Senast den 3 juli 2019 ska kommissionen lägga fram en rapport och vid behov ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet om hur insättningsgarantisystem som är verksamma i unionen får samarbeta inom ett europeiskt system för att förhindra att risker uppstår genom gränsöverskridande verksamhet och skydda insättningarna mot sådana risker.

130

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

L 173/172		SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

6. Senast den 3 juli 2019 ska kommissionen med hjälp av EBA lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om hur långt genomförandet av detta direktiv kommit. Den rapporten bör framför allt behandla följande:

a)Målnivån på grundval av garanterade insättningar, med en utvärdering av huruvida den angivna procentsatsen är lämplig, med beaktande av tidigare fallerade kreditinstitut i unionen.

b)Effekterna av alternativa åtgärder som används i enlighet med artikel 11.3 på skyddet för insättare och överens stämmelse med de ordnade likvidationsförfarandena inom banksektorn.

c)Effekterna för mångfalden inom bankväsendet.

d)Hur lämplig den nuvarande täckningsnivån för insättare är.

e)En bedömning av huruvida de frågor som avses i detta stycke har behandlats på ett sätt som innebär att insättar skyddet upprätthålls.

Senast den 3 juli 2019 ska EBA rapportera till kommissionen om beräkningsmodeller och deras relevans för deltagarnas affärsrisk. EBA ska vid rapporteringen i rimlig utsträckning beakta riskprofilen för de olika affärsmodellerna.

Artikel 20

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–4, 5.1 d– k, 5.2, 5.3 och 5.4 6.2–6.7, 7.4–7.9, 8.1, 8.2, 8.3, 8.5, 8.6, 8.7 och 8.9, 9.2 och 9.3, 10–16, 18 och 19 och bilaga I senast den 3 juli 2015. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

Medlemsstaterna ska senast den 31 maj 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artikel 8.4.

Om de utsedda myndigheterna, efter en ingående prövning, konstaterar att ett insättningsgarantisystem ännu inte kan följa artikel 13 senast den 3 juli 2015, ska berörda lagar och andra författningar sättas i kraft senast den 31 maj 2016.

När en medlemsstat antar dessa åtgärder ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till de direktiv som upphävs genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 21

Upphävande

Direktiv 94/19/EG, ändrat genom de direktiv som anges i bilaga II, ska upphöra att gälla från och med den 4 juli 2019, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter i fråga om tidsgränserna för införlivandet i nationell lagstiftning och datumen för tillämpning av de direktiv som anges i bilaga II.

131

				Prop. 2015/16:106
				Bilaga 1
L 173/174				Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014
L 173/174			SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014

				BILAGA I
				INFORMATION TILL INSÄTTARE

	Grundläggande information om skydd för insättningar

	Insättningar i [namn på kreditinsti			[namn på insättningsgarantisystem] (1)
	tut] skyddas av:

	Skyddets begränsning:			100 000 EUR per insättare per kreditinstitut (2)
				[ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro]
				[i tillämpliga fall:] Följande varumärken ingår i kreditinstitutet [ersätt med alla
				varumärken som bedriver verksamhet inom ramen för samma tillstånd].

	Om du har fler insättningar hos			Alla dina insättningar hos samma kreditinstitut läggs samman och det samman
	samma kreditinstitut:			lagda beloppet omfattas av gränsen på 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om
				valutan inte är euro] (2).
Om du har ett gemensamt konto				Gränsen på 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro] gäller
tillsammans med andra personer:				för varje insättare separat (3).
		Ersättningsperiod om kreditinstitu		7 arbetsdagar (4)
		tet fallerar:		[ersätt med annan tidsfrist i tillämpliga fall]

	Valuta:			Ersättning ges i euro [byt ut mot annan valuta i tillämpliga fall]

	Kontakt:			[kontaktuppgifter för insättningsgarantisystem
				(adress, telefon, e-post etc.)]

	Ytterligare information:			[insättningsgarantisystemets webbplats]

	Insättarens bekräftelse av mottagan
	det:

Ytterligare information (gäller allt nedan eller delar därav)

(1) System som ansvarar för skyddet av din insättning

[Endast i tillämpliga fall]: Din insättning täcks av ett avtalsreglerat system som är officiellt erkänt som ett insättningsgarantisystem. Om ditt kreditinstitut blir insolvent kommer dina insättningar att återbetalas med upp till 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro].

[Endast i tillämpliga fall]: Ditt kreditinstitut ingår i ett institutionellt skyddssystem som är officiellt erkänt som ett insättningsgaranti system. Detta innebär att alla institut som deltar i detta system stöder varandra för att undvika insolvens. Om insolvens uppstår kommer dina insättningar att återbetalas med upp till 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro].

[Endast i tillämpliga fall]: Din insättning täcks av ett lagstadgat insättningsgarantisystem och ett avtalsreglerat insättningsgaranti system. Om ditt kreditinstitut blir insolvent kommer dina insättningar under alla omständigheter att återbetalas med upp till 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro].

[Endast i tillämpliga fall]: Din insättning täcks av ett lagstadgat insättningsgarantisystem. Ditt kreditinstitut ingår dessutom i ett institutionellt skyddssystem där alla deltagare stöder varandra för att undvika insolvens. Om insolvens uppstår kommer dina insätt ningar att återbetalas med upp till 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro] av insättningsgarantisystemet.

(2) Allmän begränsning för skyddet

Om en insättning är indisponibel på grund av att ett kreditinstitut inte kan uppfylla sina finansiella åtaganden ska insättarna få återbetalning via ett insättningsgarantisystem. Denna återbetalning täcker maximalt 100 000 EUR [ersätt med rätt belopp om valutan inte är euro] per kreditinstitut. Detta innebär att alla insättningar hos ett och samma kreditinstitut läggs samman för att kunna fastställa garantinivån. Om en insättare till exempel har ett sparkonto med 90 000 EUR och ett lönekonto med 20 000 euro kommer insättaren enbart att ersättas med 100 000 EUR.

[Endast i tillämpliga fall]: Denna metod används även om ett kreditinstitut arbetar under andra varumärken. [Namnet på det kontoförande kreditinstitutet] bedriver verksamhet även under följande namn [alla andra varumärken för samma kreditinstitut]. Detta innebär att alla insättningar hos ett eller flera av dessa varumärken garanteras med sammanlagt upp till 100 000 EUR.

133

Prop. 2015/16:106

Bilaga 1

12.6.2014	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 173/177

		BILAGA III
		JÄMFÖRELSETABELL

	Direktiv 94/19/EG	Direktiv 2009/14/EG	Detta direktiv

—		—	Artikel 1
			Artikel 2.1.1
Artikel 1.1			Artikel 2.1.3
			Artikel 2.1.4
Artikel 1.2			Artikel 2.1.7
Artikel 1.3		Artikel 1.1	Artikel 2.1.8
Artikel 1.4			Artikel 2.1.9
Artikel 1.5			Artikel 2.1.10
			Artikel 2.1.11–2.1.18
			Artikel 2.2
Artikel 1.1			Artikel 2.3
			Artikel 3
Artikel 3.1			Artikel 4.1
			Artikel 4.2
Artikel 3.1			Artikel 4.3
Artikel 3.2			Artikel 4.4
Artikel 3.3			Artikel 4.5 och 4.6
			Artikel 4.9
			Artikel 4.10 och 4.11
Artikel 2			Artikel 5.1 a, b och c
Artikel 7.2, Bilaga I.1			Artikel 5.1 d
			Artikel 5.1 e
Artikel 7.2, Bilaga I.10			Artikel 5.1 f
Artikel 7.2, Bilaga I.2			Artikel 5.1 g
Artikel 7.2, Bilaga I.5			Artikel 5.1 h
Artikel 7.2, Bilaga I.6			Artikel 5.1 i
Artikel 7.2, Bilaga I.3, I.4			Artikel 5.1 j
Artikel 7.2, Bilaga I.12			Artikel 5.1 k

136

					Prop. 2015/16:106
					Bilaga 1

L 173/178			SV	Europeiska unionens officiella tidning	12.6.2014


		Direktiv 94/19/EG		Direktiv 2009/14/EG	Detta direktiv

	Artikel 7.1			Artikel 1.3 a	Artikel 6.1
					Artikel 6.2 och 6.3
					Artikel 6.4
				Artikel 1.3 a	Artikel 6.5
	Artikel 7.5				Artikel 6.6
				Artikel 1.3 d	Artikel 6.7
	Artikel 8				Artikel 7.1, 7.2 och 7.3
					Artikel 7.4–7.9
	Artikel 10.1			Artikel 1.6 a	Artikel 8.1
					Artikel 8.2–8.6
	Artikel 10.4				Artikel 8.7
	Artikel 10.5				Artikel 8.8
					Artikel 8.9
	Artikel 7.6				Artikel 9.1
	Artikel 11				Artikel 9.2
					Artikel 9.3
					Artiklarna 10–13
	Artikel 4.1				Artikel 14.1
					Artikel 14.2–14.8
	Artikel 6				Artikel 15
	Artikel 9.1			Artikel 1.5	Artikel 16.1, 16.2 och 16.3
	Artikel 9.2				Artikel 16.4
					Artikel 16.5
	Artikel 13				Artikel 17
				Artikel 1.4	Artikel 18

137

Prop. 2015/16:106

Bilaga 2

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings- garanti2

dels att 25 § ska upphöra att gälla,

dels att 2, 3, 4, 5, 9, 11–15, 18 och 24 §§ och rubriken närmast före 24 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas elva nya paragrafer, 4 c, 9 a, 9 b, 11 c, 11 d, 13 a, 13 b, 15 a, 16 a, 17 b och 17 c §§, och närmast före 15 a och 17 b §§ nya rubriker av följande lydelse.

Lydelse enligt lagrådsremiss	Föreslagen lydelse
Genomförande av krishanterings-
direktivet

2 §

I denna lag betyder

1.institut: en svensk bank, ett utländskt bankföretag, ett svenskt kredit- marknadsföretag, ett utländskt kreditföretag samt ett svenskt värde- pappersbolag och ett utländskt värdepappersföretag, om de har tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

2.insättare: den som har en insättning i ett institut,

3.insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

4.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin, och

6.resolutionsmyndighet: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:000) om resolution.

5.garantimyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin,

6.resolutionsmyndighet: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:000) om resolution, och

7.insättningsgarantidirektivet: Europaparlamentets och rådets

direktiv	2014/49/EU	av den
16 april	2014 om	insättnings-

garantisystem (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (omarbetning).

2 Senaste lydelse av 25 § 2011:829.

138

		3 §									Prop. 2015/16:106
En insättning omfattas av garantin, om insättningen							finns		hos ett		Bilaga 2
svenskt institut här i landet eller hos en filial i ett annat EES-land till ett
svenskt institut, om inte annat framgår av 3 a §.
Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta
insättningar som finns hos
1. en filial i ett land utanför EES			1. en filial i ett land utanför EES
till ett svenskt institut, eller			till ett svenskt institut,
2. en filial här i landet till ett			2. en filial här i landet till ett
utländskt institut.			utländskt institut, eller
			3. en filial i ett annat EES-land
			till ett svenskt institut och som
			avser insättningar enligt artikel 6.2
			i insättningsgarantidirektivet.
Beslut enligt andra stycket meddelas efter ansökan av institutet.
Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		4 §3
Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till ersättning
motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den dag
då ersättningsrätt inträder.			Ersättningen,			tillsammans				med
Ersättningen, tillsammans		med	Ersättningen,			tillsammans				med
eventuell utdelning	i institutets		eventuell		utdelning i			institutets
konkurs för en förlust som enligt			konkurs för en förlust som enligt
denna lag är ersättningsgill, får			denna lag är ersättningsgill, får
dock för varje institut uppgå till			dock för varje institut uppgå till
sammanlagt högst det belopp i			sammanlagt högst det belopp som
kronor som vid tidpunkten för			per	den	3 juli	2015		i	svenska
ersättningsrättens	inträde	mot-	kronor motsvarar				100 000			euro,
svarar 100 000 euro.			om inte något annat följer av 4 c §.
			Beloppet ska betalas ut i svenska
			kronor eller i valutan i det land
			inom EES där kontot finns.
Beloppet i euro ska räknas om			Om beloppet ska räknas om till
till svenska kronor enligt den			en annan valuta än svenska kronor
valutakurs som gällde dagen för			ska den valutakurs tillämpas som
ersättningsrättens inträde.			gällde dagen för ersättningsrättens
			inträde.
			4 c §
			Ersättning, utöver det som följer
			av 4 §, får betalas ut från garantin
			med	sammanlagt			högst			fem
			miljoner		kronor	(tilläggsbelopp),
			om insättaren på ett tillförlitligt
			sätt	visar att			insättningarna

3 Senaste lydelse 2010:1865.

139

9 §5		Prop. 2015/16:106
Ersättning enligt garantin betalas av garantimyndigheten.		Bilaga 2
Ersättningar ska betalas ut inom	Ersättningar ska, om inget annat
20 arbetsdagar från det att	följer av 9 a §, göras tillgängliga
	för insättaren inom sju arbetsdagar
	från det att

1.Finansinspektionen meddelar ett sådant beslut som avses i 8 § första stycket 1,

2.institutet försätts i konkurs, eller

3.en myndighet som avses i 8 § andra stycket förklarat att insättningar hos institutet är indisponibla.

På ansökan av garanti- myndigheten får Prövnings- nämnden för stöd till kreditinstitut, om det finns synnerliga skäl, förlänga tidsfristen med högst tio arbetsdagar.

Utbetalning får göras på det sätt	Utbetalning får göras på det sätt
som garantimyndigheten anser är	som garantimyndigheten anser är
lämpligt. Garantimyndigheten får i	lämpligt. Garantimyndigheten får i
detta syfte öppna ett konto i	detta syfte öppna ett konto i
insättarens namn i ett annat kredit-	insättarens namn i ett annat kredit-
institut.	institut eller hämta in uppgifter via
	ett kreditinstitut eller en clearing-
	organisation om konto till vilket
	utbetalning av ersättning ska ske.

9 a §

Garantimyndigheten får, trots tidsfristen i 9 § andra stycket, skjuta upp utbetalningen av ersätt- ningen om

1.det är ovisst om insättaren har rätt till ersättningen,

2.insättningen är föremål för en rättstvist,

3.insättningen är föremål för restriktiva åtgärder som har beslutats av nationella regeringar eller internationella organ,

4.insättningen avser ett belopp som fastställs enligt 4 c §,

5.inga transaktioner har före- kommit på kontot under de senaste 24 månaderna (kontot är vilande), eller

6.ersättningen ska betalas ut för

5 Senaste lydelse 2011:829. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

141

Prop. 2015/16:106

Bilaga 2

ett annat insättningsgaranti- systems räkning i enlighet med artikel 14.2 i insättningsgaranti- direktivet.

Ersättningar som omfattas av artikel 7.3 i insättningsgaranti- direktivet ska betalas ut så snart som möjligt och senast inom tre månader från ersättningsrättens inträde.

9 b §

Ersättning ska inte betalas ut för ett konto på vilket det inte har förekommit några transaktioner under de senaste 24 månaderna före ersättningsrättens inträde och ersättningen understiger garanti- myndighetens administrativa kostnader för utbetalningen.

11 §6

Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos en filial här i landet ska informera den som har gjort eller avser att göra en insättning om

1.huruvida insättningen omfattas av en garanti eller inte,

2.för det fall insättningen omfattas av insättningsgarantin enligt denna lag, resultatet av den prövning som gjorts enligt 3 a § första stycket,

3.den ersättningsnivå som gäller för garantin, och

4.formerna för utbetalning av ersättning från garantin.


Information enligt första stycket	Information enligt första stycket
ska lämnas vid marknadsföring av	ska lämnas vid marknadsföring av
ett erbjudande och innan ett avtals-	ett erbjudande och innan ett avtals-
förhållande ingås. Informationen	förhållande ingås. Innan ett avtal
ska vidare under avtalstiden fram-	om	mottagande		av	insättningar
gå av kontoutdrag och liknande	ingås ska insättaren få information
material som rör fordringsför-	enligt första stycket och ett
hållandet.	informationsblad med ett innehåll
	enligt		bilaga 1	till	insättnings-
	garantidirektivet			och	med	uppgift
	om	garantimyndighetens				webb-
	plats. Insättaren ska bekräfta att
	denna		information		tagits	emot.
	Informationsbladet ska tillhanda-
	hållas insättaren minst en gång
	varje år. Informationen ska vidare
	under		avtalstiden		framgå av

6 Senaste lydelse 2011:829.

142

kontoutdrag och liknande material	Prop. 2015/16:106
som rör fordringsförhållandet.	Bilaga 2

11 c §

Vid fusion eller annan form av ombildning av ett institut, som kan påverka insättarens rätt till ersättning, ska institutet informera insättaren minst en månad innan beslutet om ombildningen får laga kraft.

Om det finns särskilda skäl, får garantimyndigheten tillåta en kortare tidsfrist.

Insättaren har rätt att, inom tre månader från det att denne har informerats om ombildningen, ta ut eller till ett annat institut överföra insättningar och upp- lupen ränta till den del som överstiger ersättningsbeloppet enligt 4 §.

			11 d §
			Ett institut eller en filial som
			lämnar eller utesluts från insätt-
			ningsgarantin	enligt denna		lag,
			ska informera	berörda	insättare
			inom en månad från det att
			institutet eller	filialen	lämnade
			garantin.
		12 §7
Varje institut som omfattas av			Varje institut som omfattas av
garantin skall betala en årlig avgift			garantin ska betala en årlig avgift
till garantimyndigheten. Avgiften			till garantimyndigheten. Avgiften
för ett år grundas på institutens			för ett år grundas på institutens
insättningar	vid utgången	av	insättningar vid utgången			av
närmast föregående år, till den del			närmast föregående år, till den del
insättningarna	omfattas	av	insättningarna	omfattas		av
garantin.			garantin.
Institutens	sammanlagda	av-	Institutens	sammanlagda		av-
gifter för ett år skall uppgå till ett			gifter för ett år ska uppgå till ett
belopp som motsvarar 0,1 procent			belopp som motsvarar 0,1 procent
av insättningarna.			av insättningarna.

Bestämmelsen i andra stycket behöver inte tillämpas när avgiften för ett enskilt institut

7 Senaste lydelse 2007:1433.

143

Prop. 2015/16:106

Bilaga 2

1. bestäms enligt 14 §,	1. bestäms enligt 14 § första och
	andra styckena,

2.bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3.efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

13 §8

Garantimyndigheten ska årligen bestämma hur stort belopp varje institut ska betala i avgift. Avgiften ska betalas inom en månad från

dagen för beslutet.

baseras

på

Avgiften ska motsvara summan

Avgiften

ska

av institutets insättningar till den

institutets

sammanlagda

insätt-

del de omfattas av garantin,

ningar vid utgången av närmast

multiplicerat med lägst 60 procent

föregående år, till den del de

och högst 140 procent av det tal

omfattas av garantin. Avgiften ska

som tillämpas enligt 12 § andra

bestämmas

med

hänsyn

till

stycket. Avgiften

ska

bestämmas

institutets risknivå.

med hänsyn till institutets kapital-

relation

enligt

artikel 92

Europaparlamentets

och

rådets

förordning (EU) nr 575/2013 av

den 26 juni 2013 om tillsynskrav

för kreditinstitut och värde-

pappersföretag och om ändring av

förordning (EU) nr 648/2012.

Dröjsmålsränta skall tas ut på

Dröjsmålsränta ska tas ut på

avgifter som inte betalas i rätt tid,

om det inte finns särskilda skäl

mot det.

Dröjsmålsränta

skall

mot

det.

Dröjsmålsränta

ska

beräknas för år enligt en räntefot

som motsvarar den av Riksbanken

fastställda, vid varje tid gällande

referensräntan enligt

9 §

ränte-

referensräntan

enligt 9 §

ränte-

lagen (1975:635) med ett tillägg av

åtta procentenheter.

Regeringen eller den myndighet

som

regeringen

bestämmer

får

meddela föreskrifter om beräk-

ningen av den årliga avgiften.

13 a §

behållna

avgiftsmedel

inte

är tillräckliga för att betala ut

ersättning,

ska

garantimyndig-

heten besluta om en extra avgift.

Avgiften

får

motsvara

högst

0,5 procent av institutens samman-

8 Senaste lydelse 2014:977.

144

Om garantin för ett institut börjar gälla under ett löpande kalenderår ska avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. Avgiften ska grundas på summan av institutets insättningar vid årets utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra stycket.

Om garantin för ett institut upphör att gälla under ett löpande kalenderår ska avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. Avgiften ska i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 12 och 13 §§.

Om ett institut helt eller delvis övergår till att omfattas av ett annat insättningsgarantisystem inom EES, ska de avgifter som institutet har betalat in enligt 13 § under de senaste tolv månaderna före övergången överföras till det andra insättningsgarantisystemet. Om övergången avser en del av

lagda insättningar vid utgången av				Prop. 2015/16:106
närmast föregående år, till den del				Bilaga 2
insättningarna	omfattas		av
garantin.
Om det finns synnerliga skäl får
garantimyndigheten, efter		samråd
med Finansinspektionen,		besluta
om en högre avgift.

13 b §

Om betalning av en extra avgift enligt 13 a § skulle hota ett instituts likviditet eller solvens, får garantimyndigheten bevilja an- stånd med betalning av avgiften.

Anstånd får beviljas för högst sex månader i taget.

Avgiften ska betalas när förut- sättningarna för anståndet inte längre föreligger.

14 §9 Om garantin för ett institut

börjar gälla under ett löpande kalenderår skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. Avgiften skall grundas på summan av institutets insättningar vid årets utgång och i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 13 § andra stycket.

Om garantin för ett institut upphör att gälla under ett löpande kalenderår skall avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. Avgiften skall i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 12 och 13 §§.

9 Senaste lydelse 2000:95.

145

Prop. 2015/16:106

Bilaga 2

			verksamheten, ska avgiften över-
			föras i proportion till överförda
			insättningar som	omfattas	av
			garantin.
			En överföring av avgifter ska
			inte ske om institutet har uteslutits
			från garantin enligt denna lag.
		15 §10
Garantimyndigheten ska placera			Garantimyndigheten ska placera
inbetalda avgifter på räntebärande			inbetalda avgifter på räntebärande
konto i Riksgäldskontoret eller i			konto i Riksgäldskontoret eller i
skuldförbindelser	utfärdade av		skuldförbindelser	utfärdade	av
staten. Från de inbetalda avgifterna			staten. Från de inbetalda avgifterna
ska myndigheten dock räkna av de			ska myndigheten dock räkna av de
förvaltningskostnader som		den	förvaltningskostnader som		den
haft för garantin och de för-			haft för garantin.
valtningskostnader	som	Pröv-
ningsnämnden för stöd till kredit-
institut haft för uppgifter		enligt

denna lag.

I den utsträckning behållna avgiftsmedel inte räcker till för att betala ut ersättningar får garantimyndigheten låna medel i Riksgäldskontoret.

Målnivå på behållna medel

15 a §

De behållna avgiftsmedlen ska uppgå till ett belopp som mot- svarar minst 0,8 procent av institutens sammanlagda insätt- ningar, till den del insättningarna omfattas av garantin.

Om de behållna avgiftsmedlen minskar till mindre än två tredje- delar av den nivå som anges i första stycket, ska nivån återställas inom sex år.

16 a §

Ett institut som avser att helt eller delvis övergå till att omfattas av ett annat insättningsgaranti- system enligt insättningsgaranti- direktivet ska underrätta garanti- myndigheten senast sex månader före övergången.

10 Senaste lydelse 2011:829.

146

Samarbete och utbyte av information

				17 b §
				Garantimyndigheten,						Finans-
				inspektionen			och		resolutions-
				myndigheten			ska	samarbeta			och
				utbyta information med varandra,
				med	motsvarande myndigheter i
				andra länder, med företrädare för
				utländska garantisystem						och	med
				Europeiska bankmyndigheten i den
				utsträckning			som		följer		av
				insättningsgarantidirektivet							och
				Sveriges medlemskap i EU.
				17 c §
				Garantimyndigheten						får	hän-
				skjuta		frågor		till	Europeiska
				bankmyndigheten				i	enlighet		med
				artikel 14.5			i insättningsgaranti-
				direktivet.
			18 §11
Om	någon genom		oriktiga	Om		någon		genom		oriktiga
uppgifter eller på annat sätt har				uppgifter eller på annat sätt har
orsakat att ersättning betalats ut				orsakat att ersättning betalats ut
obehörigt eller med för högt				obehörigt eller med för högt
belopp, skall återbetalning ske av				belopp, ska återbetalning ske av
vad som har betalats ut för mycket				vad som har betalats ut för mycket
tillsammans		med ränta	beräknad	tillsammans			med ränta			beräknad
enligt 6 § räntelagen (1975:635).				enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning			skall ske	Sådan		återbetalning				ska	ske
också om någon i annat fall har				också om någon i annat fall har
tagit	emot	ersättning	obehörigt	tagit	emot		ersättning			obehörigt
eller med för högt belopp och				eller med för högt belopp. Ränta
skäligen borde ha insett detta.				ska i sådana fall tas ut beräknad
Ränta skall i sådana fall tas ut				enligt 5 § räntelagen.
beräknad enligt 5 § räntelagen.

Beslut enligt första och andra styckena fattas av garantimyndigheten och får verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första och andra styckena efterges helt eller delvis.

Prop. 2015/16:106

Bilaga 2

11 Senaste lydelse 2007:1433.

147

Författningsförslag i promemoria med utdrag ur utkast till lagrådsremiss Förstärkt insättningsgaranti

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings- garanti

[ ]

dels att 2, [ ] 4, [ ] ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas [ ] nya paragrafer, [ ], 7 b, 7 c [ ] 15 a, [ ] av följande lydelse.

[ ]

Prop. 2015/16:106

Bilaga 4

Lydelse enligt prop. 2015/16:5

Föreslagen lydelse

I denna lag betyder

2 §

1. institut:

svensk

bank,

ett

betalningsåtaganden: detsamma

utländskt

bankföretag,

ett svenskt

som i artikel 2.1.13

Europa-

kreditmarknadsföretag,

ett

parlamentets

och rådets

direktiv

utländskt

kreditföretag

samt

ett

2014/49/EU av den 16 april 2014

svenskt värdepappersbolag och ett

om insättningsgarantisystem (om-

utländskt värdepappersföretag, om

arbetning),

den ursprungliga

de har tillstånd att ta emot kunders

lydelsen,

medel på konto,

EES:

Europeiska

ekonomiska

2. insättare:

den som

har

samarbetsområdet,

insättning i ett institut,

garantimyndigheten: den myn-

3. insättning:

tillgodohavande

dighet som handlägger frågor om

som avser inlåning på konto,

insättningsgarantin,

4. EES: Europeiska

ekonomiska

institut: en svensk bank, ett

samarbetsområdet, och

utländskt bankföretag, ett svenskt

5. garantimyndigheten: den myn-

kreditmarknadsföretag,

ett

dighet som handlägger frågor om

utländskt

kreditföretag

samt

ett

insättningsgarantin.

svenskt värdepappersbolag och ett

6. resolutionsmyndighet:

den

utländskt

värdepappersföretag,

myndigheten

som

handlägger

om de har tillstånd att ta emot

frågor om resolution enligt lagen

kunders medel på konto,

(2016:000) om resolution.

insättare: den som har en

insättning i ett institut,

insättning: tillgodohavande som

avser inlåning på konto,

insättningsgarantidirektivet:

Europaparlamentets

och rådets

direktiv

2014/49/EU

den

16 april

2014

insättnings-

garantisystem

(omarbetning), i

den ursprungliga lydelsen,

153

	7 c §							Prop. 2015/16:106
	De		kapitalinstrument				som	Bilaga 4
	erhålls		i	utbyte enligt		7 a §	ska
	föras till insättningsgarantin.
	Sådana			tillgångar behöver			inte
	avyttras för att garantimyndig-
	heten ska få låna medel i Riks-
	gäldskontoret.
	Garantimyndigheten får besluta
	när	tillgångarna			ska	avyttras.
	Ersättningen ska				tillgodoräknas
	behållna avgiftsmedel.
Lydelse enligt promemorian	Föreslagen lydelse
Förstärkt insättningsgaranti
	15 a §
	[	]
	För att uppnå beloppet enligt
	första stycket får betalnings-
	åtaganden			beaktas.		Andelen
	betalningsåtaganden					får	inte
	överstiga			30 procent av behållna
	avgiftsmedel.

[ ]

[ ] [ ] [ ]

155

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1571) om insättnings- garanti2

dels att 25–30 §§ ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 b § ska betecknas 11 d §,

dels att 2, 3, 4, 5, 9, 11, 12, 13–15, 18 och 24 §§ och rubriken närmast före 24 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tretton nya paragrafer, 4 c, 7 b, 7 c, 9 a, 9 b, 11 b, 11 c, 13 a, 13 b, 15 a, 16 a, 17 b och 17 c §§, och närmast före 15 a och 17 b §§ nya rubriker av följande lydelse.


Nuvarande lydelse							Föreslagen lydelse
I denna lag betyder						2 §3
							betalningsåtaganden: detsamma
1. institut: en			svensk	bank,		ett
utländskt		bankföretag,		ett	svenskt		som i artikel 2.1.13			i	Europa-
kreditmarknadsföretag,						ett	parlamentets		och rådets		direktiv
utländskt		kreditföretag		samt		ett	2014/49/EU av den 16 april 2014
svenskt värdepappersbolag och ett							om insättningsgarantisystem (om-
utländskt värdepappersföretag, om							arbetning),		i den ursprungliga
de har tillstånd att ta emot kunders							lydelsen,
medel på konto,							EES:	Europeiska		ekonomiska
2. insättare: den som					har	en	samarbetsområdet,
insättning i ett institut,							garantimyndigheten: den myn-
3. insättning:			tillgodohavande				dighet som handlägger frågor om
som avser inlåning på konto,							insättningsgarantin,
4. EES: Europeiska ekonomiska							institut: en svensk bank, ett
samarbetsområdet,							utländskt bankföretag, ett svenskt
5. garantimyndigheten: den myn-							kreditmarknadsföretag,				ett
dighet som handlägger frågor om							utländskt	kreditföretag			samt ett
insättningsgarantin, och							svenskt värdepappersbolag och ett
6. resolutionsmyndigheten:						den	utländskt		värdepappersföretag,
myndighet som handlägger frågor							om de har tillstånd att ta emot
om	resolution		enligt		lagen		kunders medel på konto,

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

2Senaste lydelse av 25 § 2011:829.

3Senaste lydelse 2015:1026.

157

Prop. 2015/16:106 (2015:1016) om resolution.

Bilaga 6

insättare: den som har en insättning i ett institut,

insättning: tillgodohavande som avser inlåning på konto,

insättningsgarantidirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättnings- garantisystem (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen, och

resolutionsmyndigheten: den myndighet som handlägger frågor om resolution enligt lagen (2015:1016) om resolution.

3 §4

Garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar som finns hos

1.en filial i ett land utanför EES till ett svenskt institut, eller

2.en filial här i landet till ett utländskt institut.

	Om insättningsgarantisystemet i
	ett annat EES-land, där det finns
	en filial till ett svenskt institut, har
	ett högre skydd än det som följer
	av 4 c §	för sådana insättningar
	som avses		i	artikel 6.2	i
	insättningsgarantidirektivet,				får
	garantimyndigheten			besluta	att
	garantin ska omfatta även detta
	högre skydd, om inte det landets
	insättningsgarantisystem erbjuder
Beslut enligt andra stycket med-	sådant skydd.		andra och tredje
	Beslut	enligt
delas efter ansökan av institutet.	styckena	meddelas		efter ansökan
	av institutet.
4 §5

Om en insättning omfattas av garantin, har insättaren rätt till ersättning motsvarande dels insättningens belopp, dels upplupen ränta till den dag

då ersättningsrätt inträder.
	Ersättningen, tillsammans med	Ersättningen, tillsammans med
eventuell utdelning i institutets		eventuell utdelning i institutets
konkurs för en förlust som enligt		konkurs för en förlust som enligt
4	Senaste lydelse 2015:1026.
5	Senaste lydelse 2010:1865.
158

denna lag är ersättningsgill, får	denna lag	är	ersättningsgill,	får	Prop. 2015/16:106
dock för varje institut uppgå till	dock för varje institut uppgå			till	Bilaga 6
sammanlagt högst det belopp i	sammanlagt högst 950 000 kronor,
kronor som vid tidpunkten för	om inte något annat följer av 4 c §.
ersättningsrättens inträde mot-	I fråga om insättningar i en filial
svarar 100 000 euro.	i ett annat EES-land till ett svenskt
	institut får det högsta ersättnings-
	beloppet som avses i andra stycket
	vara 100 000 euro eller, om landet
	har fastställt beloppet i nationell
	valuta i enlighet med artikel 6.5 i
	insättningsgarantidirektivet,			det
	belopp i den nationella valutan
	som motsvarar 100 000 euro.
Beloppet i euro ska räknas om	Beloppet ska betalas ut i svenska
till svenska kronor enligt den	kronor eller i valutan i det land
valutakurs som gällde dagen för	inom EES där kontot finns. Om ett
ersättningsrättens inträde.	belopp ska räknas om mellan olika
	valutor	ska	den valutakurs
	tillämpas som gällde dagen för
	ersättningsrättens inträde.

4 c §

1.avyttring av privatbostad,

2.ersättning för skada på sådan egendom som avses i 1,

3.upphörande av anställning, bodelning, pension, sjukdom, invaliditet eller dödsfall,

4.utbetalning av försäkringar,

eller

5.ersättning för skada till följd

a) brott,

b) felaktig dom, eller

c) fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Utbetalning av ersättning enligt första stycket får dock bara avse insättningar som har gjorts högst tolv månader från den tidpunkt då beloppet krediterades på insät-

tarens konto eller från och med

159

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

	den tidpunkt då det blev rättsligt
	möjligt att överföra sådana insätt-
	ningar.
5 §6
En insättare som är en bank, ett	Följande insättare, eller ut-
kreditmarknadsföretag eller ett	ländska motsvarigheter, kan inte få
sådant värdepappersbolag som har	ersättning enligt garantin:
tillstånd att ta emot kundens medel	1. en bank,
på konto, eller motsvarande	2. ett kreditmarknadsföretag,
utländska företag, kan inte få	3. ett värdepappersbolag,
ersättning enligt garantin.	4. ett försäkringsföretag,
	5. ett återförsäkringsföretag,
	6. en understödsförening,
	7. ett	finansiellt					institut			enligt
	lagen (2004:297) om bank- och
	finansieringsrörelse,
	8. en värdepappersfond eller en
	alternativ investeringsfond
	9. en pensionsfond,
	10. ett			landsting,				en	kommun
	eller en statlig myndighet, eller
	11. en		insättare				som		inte		har
	identifierats enligt lagen (2009:62)
	om åtgärder mot penningtvätt och
	finansiering av terrorism.
	7 b §
	De medel som insättnings-
	garantin			får	bidra			med		enligt
	7 och 7 a §§				får	uppgå			till	högst
	200 procent				av	målnivån				enligt
	15 a §.
	7 c §
	De		kapitalinstrument								som
	erhålls	i		utbyte		enligt			7 a §		ska
	föras till insättningsgarantin.
	Sådana			tillgångar				behöver			inte
	säljas	för		att	garantimyndigheten
	ska få låna medel i Riks-
	gäldskontoret.
	Den ersättning som garanti-
	myndigheten				får		när		tillgångar
	säljs ska			tillgodoräknas					behållna
	avgiftsmedel.

6 Senaste lydelse 2004:320.

160

9 §7		Prop. 2015/16:106
Ersättning enligt garantin betalas av garantimyndigheten.		Bilaga 6
Ersättningar ska betalas ut inom	Ersättningar ska, om inget annat
20 arbetsdagar från det att	följer av 9 a §, göras tillgängliga
	för insättarna inom sju arbetsdagar
	från det att

1.Finansinspektionen meddelar ett sådant beslut som avses i 8 § första stycket 1,

2.institutet försätts i konkurs, eller

3.en myndighet som avses i 8 § andra stycket förklarat att insättningar hos institutet är indisponibla.

På ansökan av garantimyndig- heten får Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut, om det finns synnerliga skäl, förlänga tids- fristen med högst tio arbetsdagar.

Utbetalning får göras på det sätt	Utbetalning får göras på det sätt
som garantimyndigheten anser är	som garantimyndigheten anser är
lämpligt. Garantimyndigheten får i	lämpligt. Garantimyndigheten får i
detta syfte öppna ett konto i	detta syfte öppna ett konto i
insättarens namn i ett annat kredit-	insättarens namn i ett kreditinstitut
institut.	eller hämta uppgifter från ett
	kreditinstitut eller en clearing-
	organisation om konto i ett kredit-
	institut till vilket utbetalning av
	ersättning kan göras.

9 a §

Garantimyndigheten får skjuta upp utbetalningen av ersättningen om

1.det är ovisst om en person har rätt till ersättningen,

2.insättningen är föremål för en rättstvist,

3.insättningen är föremål för restriktiva åtgärder som har beslutats av nationella regeringar eller internationella organ,

4.insättningen innefattar ett tilläggsbelopp enligt 4 c §,

5.inga transaktioner har före- kommit på kontot under de senaste 24 månaderna (kontot är vilande), eller

6.ersättningen ska betalas ut för ett annat insättningsgaranti-

7 Senaste lydelse 2011:829. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

161

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

162

systems räkning i enlighet med artikel 14.2 i insättningsgaranti- direktivet.

Ersättningar som omfattas av artikel 7.3 i insättningsgaranti- direktivet ska betalas ut så snart som möjligt och senast tre månader efter ersättningsrättens inträde enligt 8 §.

9 b §

Ersättning ska inte betalas ut, om

1. det inte har förekommit några transaktioner på kontot under de

senaste	24 månaderna		före
ersättningsrättens inträde			enligt
8 §, och
2. ersättningen		understiger
garantimyndighetens		administra-

tiva kostnader för utbetalningen. Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana administrativa kostnader som avses i första stycket.

11 §8

Svenska institut samt utländska institut som tar emot insättningar hos en filial här i landet ska informera den som har gjort eller avser att göra en insättning om

1. huruvida insättningen omfattas av en garanti eller inte,

2. för det fall insättningen om-	2. för det fall insättningen om-
fattas av insättningsgarantin enligt	fattas av insättningsgarantin enligt
denna lag, resultatet av den	denna lag, resultatet av den
prövning som gjorts enligt 3 a §	prövning som gjorts enligt 3 b §
första stycket,	första stycket,

3.den ersättningsnivå som gäller för garantin, och

4.formerna för utbetalning av ersättning från garantin.

Information enligt första stycket	Information enligt första stycket
ska lämnas vid marknadsföring av	ska lämnas vid marknadsföring av
ett erbjudande och innan ett	ett erbjudande.
avtalsförhållande ingås. Informa-	Innan ett avtal om mottagande
tionen ska vidare under avtalstiden	av	insättningar		ingås	ska
framgå av kontoutdrag och lik-	insättaren		få information		enligt
nande material som rör fordrings-	första stycket och ett informations-
förhållandet.	blad	med	ett	innehåll	enligt

8 Senaste lydelse 2011:829.

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

164

				en månad från det att institutet
				eller filialen lämnade garantin.
			12 §9
Varje institut som omfattas av				Varje institut som omfattas av
garantin skall betala en årlig avgift				garantin ska betala en årlig avgift
till garantimyndigheten. Avgiften				till garantimyndigheten. Avgiften
för ett år grundas på institutens				för ett år grundas på institutens
insättningar	vid	utgången	av	insättningar	vid	utgången	av
närmast föregående år, till den del				närmast föregående år, till den del
insättningarna omfattas av garan-				insättningarna omfattas av garan-
tin.				tin.
Institutens	sammanlagda		av-	Institutens	sammanlagda		av-
gifter för ett år skall uppgå till ett				gifter för ett år ska uppgå till ett
belopp som motsvarar 0,1 procent				belopp som motsvarar 0,1 procent
av insättningarna.				av insättningarna.
Bestämmelsen i		andra stycket		Andra stycket		behöver	inte
behöver inte tillämpas när avgiften				tillämpas när avgiften för ett
för ett enskilt institut				enskilt institut
1. bestäms enligt 14 §,				1. bestäms enligt 14 § första och
				andra styckena,

2.bestäms genom omprövning enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223), eller

3.efter överklagande bestäms av allmän förvaltningsdomstol.

13 §10

Garantimyndigheten ska årligen bestämma hur stort belopp varje institut ska betala i avgift. Avgiften ska betalas inom en månad från

dagen för beslutet.						baseras	på
Avgiften ska motsvara summan				Avgiften	ska
av institutets insättningar till den				institutets	sammanlagda insätt-
del de omfattas av garantin,				ningar vid utgången av närmast
multiplicerat med lägst 60 procent				föregående år, till den del de
och högst 140 procent av det tal				omfattas av garantin. Avgiften ska
som tillämpas enligt 12 § andra				bestämmas	med	hänsyn	till
stycket.	Avgiften ska bestämmas			institutets risknivå.
med hänsyn till institutets kapital-
relation	enligt	artikel 92	i
Europaparlamentets		och rådets
förordning (EU) nr		575/2013	av

den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värde- pappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.

Dröjsmålsränta ska tas ut på avgifter som inte betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl mot det. Dröjsmålsränta ska beräknas för år

9Senaste lydelse 2007:1433.

10Senaste lydelse 2014:977.

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

anges i 13 § andra stycket.

Om garantin för ett institut upphör att gälla under ett löpande kalenderår, ska avgiften för det året fastställas med hänsyn till den tid garantin gällt. Avgiften ska i övrigt beräknas på samma sätt som anges i 12 och 13 §§.

En överföring av avgifter ska inte ske om institutet har uteslutits från garantin enligt denna lag.

		15 §12
Garantimyndigheten ska placera			Garantimyndigheten ska placera
inbetalda avgifter på räntebärande			inbetalda avgifter på räntebärande
konto i Riksgäldskontoret eller i			konto i Riksgäldskontoret eller i
skuldförbindelser	utfärdade	av	skuldförbindelser utfärdade	av
staten. Från de inbetalda avgifterna			staten. Från de inbetalda avgifterna
ska myndigheten dock räkna av de			ska myndigheten dock räkna av de
förvaltningskostnader som		den	förvaltningskostnader som	den
haft för garantin och de för-			haft för garantin.
valtningskostnader	som Pröv-
ningsnämnden för stöd till kredit-
institut haft för uppgifter enligt
denna lag.

I den utsträckning behållna avgiftsmedel inte räcker till för att betala ut

ersättningar får garantimyndigheten låna medel i Riksgäldskontoret.
	Målnivå på behållna medel
	15 a §
	De behållna	avgiftsmedlen	ska
	uppgå till ett belopp som mot-
	svarar minst	0,8 procent	av
12	Senaste lydelse 2011:829.
166

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

			18 §13
Om	någon genom		oriktiga	Om	någon genom		oriktiga
uppgifter eller på annat sätt har				uppgifter eller på annat sätt har
orsakat att ersättning betalats ut				orsakat att ersättning betalats ut
obehörigt eller med för högt				obehörigt eller med för högt
belopp, skall återbetalning ske av				belopp, ska återbetalning ske av
vad som har betalats ut för mycket				vad som har betalats ut för mycket
tillsammans		med ränta	beräknad	tillsammans		med ränta	beräknad
enligt 6 § räntelagen (1975:635).				enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning			skall ske	Sådan	återbetalning		ska ske
också om någon i annat fall har				också om någon i annat fall har
tagit	emot	ersättning	obehörigt	tagit emot		ersättning	obehörigt
eller med för högt belopp och				eller med för högt belopp. Ränta
skäligen borde ha insett detta.				ska i sådana fall tas ut beräknad
Ränta skall i sådana fall tas ut				enligt 5 § räntelagen.
beräknad enligt 5 § räntelagen.

Beslut enligt första och andra styckena fattas av garantimyndigheten och får verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första och andra styckena efterges helt eller delvis.

Överklagande m.m.		Överklagande
	24 §14		och
Garantimyndighetens	beslut	Garantimyndighetens	och
enligt denna lag får överklagas hos		Finansinspektionens beslut	enligt
allmän förvaltningsdomstol.		denna lag får överklagas till
		allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Finansinspektionen får bestäm- ma att ett beslut enligt 8 § första stycket 1 ska gälla omedelbart.

1 Denna lag träder i kraft den 1 juli 2016.

2. Äldre föreskrifter gäller för årliga avgifter som beslutas under 2016.

13	Senaste lydelse 2007:1433.
14	Senaste lydelse 2007:1433.
168

Prop. 2015/16:106

Bilaga 6

Förslag till lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse