Mobbning är ett utbrett problem i skolan. Enligt organisationen Friends är 60 000 barn utsatta för mobbning i Sverige och 20 % har blivit kränkta av en annan elev det senaste året.
Både elever som mobbar och blir mobbade mår i regel både psykiskt och fysiskt dåligt. Andra problem som inte sällan beskrivs är kränkningar, sexuella trakasserier, våld och hot. Detta är naturligtvis oacceptabelt ur alla perspektiv, såväl för elevens studiesociala miljö som för undervisningssituationen i skolan.
Skolan är främst av allt en plats för lärande. För att optimera lärandet är det viktigt att eleverna inte riskerar att utsättas för olika former av kränkningar och mobbning. Målsättningen måste vara högt ställd och bygga på nolltolerans enligt ovan. Skolan är elevernas dagliga arbetsplats och sociala arena, och därför bör samhället också visa att det tar ansvar för elevernas behov av stöd och hjälp. Det finns idag omfattande forskning och kunnande om mobbning och dess mekanismer samt åtgärder för att motverka densamma.
Ur det enskilda barnets perspektiv är mobbning något som ofta följer med barnet vilken arena barnet än befinner sig på, t ex idrotten, skolan eller nätet. Dessutom sätter det ofta spår upp i vuxen ålder.
Forskningen om mobbning mellan barn har på senare år utvecklats och nyanserats. Den forskning som från början tog avstamp i fysiskt våld mellan pojkar, har nu breddats till att även omfatta subtila former av uteslutning, ryktesspridning och nätmobbning. Samtidigt som lagstiftningen ställer allt hårdare krav på skolornas arbete med mobbning, så ifrågasätter forskningen de program mot mobbning som säljs till skolorna.
Med detta som utgångspunkt bör regeringen överväga möjligheterna att se över sådana lagändringar som innebär att arbetet mot mobbning sker på evidensbaserade grunder och att elevens intresse tas tillvara på ett fullgott sätt.
|
Margareta Cederfelt (M) |
Lars-Arne Staxäng (M) |