Socialstyrelsens nationella riktlinjer är ett stöd vid prioriteringar och ger vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter i vård och omsorg bör satsa resurser på.
Riktlinjerna, som är framtagna utifrån aktuell forskning och beprövad erfarenhet, visar på nyttan och riskerna med olika åtgärder. Därmed vill Socialstyrelsen bidra till att stärka människors möjlighet att få jämlik och god vård och socialtjänst.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer är rekommendationer som bygger på kunskapsläget vid den tidpunkt då riktlinjerna har tagits fram. De utgör vägledning för vårdgivare och är inte bindande uttalanden om lämpliga behandlingsåtgärder eller rådgivning till patienter i enskilda fall. Det är alltid behandlande läkare som har ansvaret för att i det enskilda fallet – baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet – göra en bedömning av den individuella patientens behov så att denne får adekvat behandling. Så långt bra – men varför används då inte dessa rekommendationer och riktlinjer av alla landsting?
Trots att många nog upplever att just nationella riktlinjer ska implementeras i landstingen, därför att det är kunskapshöjande och bidrar till en mera jämlik vård över landet, finns inte uppdraget hos Socialstyrelsen att också följa upp vad som händer om de inte används.
Däremot utvärderar Socialstyrelsen vården och omsorgen med utgångspunkt i rekommendationerna i de nationella riktlinjerna för respektive område. Utvärderingarna kan fungera som stöd för prioriteringar och beslut samt ge vägledning om vilka områden inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som behöver förbättras.
Jag anser att landstingen och regionerna behöver både implementera de nationella riktlinjerna som finns och ta del av de utvärderingar som görs, för att skapa en jämlikare vård över hela Sverige. Det kan ske genom att Socialstyrelsen ges i uppdrag att också göra uppföljning av implementeringen av riktlinjerna samt av åtgärder efter utvärdering. Detta vill jag ska ges regeringen tillkänna.
|
Penilla Gunther (KD) |
|