Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) utgör så kallad public service i Sverige. SVT formulerar uppdraget så här på sin hemsida:
”För TV-avgiften får du program som är oberoende, opartiska och sakliga. I Sverige är det bara public service som har det uppdraget. Vårt uppdrag är inte att tjäna pengar. Vi behöver inte göra program som lockar annonsörer. Det ger oss en frihet och ett ansvar.”
Trots påståendet ovan tillåts sponsring i public service. ”Programmet presenteras av…” är ett inte helt ovanligt inslag för TV-tittare. En procent av SVT:s budget kommer från sponsorintäkter.[1]
Public service-företagen påstår sig ändå stå helt fria från påverkan. ”Alla kan också lita på att sponsrande företag inte påverkar innehållet i programmen”, skriver SVT på sin hemsida.
Idén bakom public service bygger på totalt oberoende. Det är svårt att hävda ett sådant samtidigt som man tar emot sponsorbidrag. Denna möjlighet bör därför tas bort.
En utgångspunkt bör vara att endast den som tar del av en tjänst ska behöva betala för den. Radio- och tv-avgiften ligger i dag på 2 216 kr per år, vilket är en stor utgift för många hushåll. Eftersom det är viktigt att människor kan planera och prioritera i sin ekonomi, bör det också vara möjligt för dem att i så stor utsträckning som möjligt välja bort tjänster och produkter.
Det fanns en tid då det var svårt att tekniskt begränsa vem som kunde titta på tv-kanaler. Då kan det ha varit motiverat att driva in avgifterna för public service via Radiotjänst alternativt via skatt. I dag finns de tekniska lösningarna. Andra icke reklamfinansierade tv-kanaler är hänvisade till sådana. Resultatet är att om man inte betalar för att kunna se vissa filmkanaler, så kan man inte heller lagligen se dem. Motsvarande lösning skulle kunna användas av SVT. På så vis skulle det heller aldrig kunna råda några tvivel om vem som nyttjar vissa tjänster och inte.
När det däremot gäller radio är det svårare, eftersom motsvarande teknisk lösning som den för tv inte finns. Det är också praktiskt omöjligt för Radiotjänst att kontrollera vem som innehar radioapparat. Finansiering av public service-radio bör därför i stället ske genom uttagande av skatt. Eftersom statens beskattningsrätt bör användas med mycket stor försiktighet, är det rimligt att utbudet av public service-radio, och därmed kostnaderna, ses över.
|
Maria Malmer Stenergard (M) |
Erik Andersson (M) |