Varje år transporteras över 70 miljoner kubikmeter virke på våra vägar. Sverige är ett land med långa avstånd, och basindustrin är en viktig del i vårt lands tillväxt. Infrastruktur och transporter är av stor betydelse för att hela Sverige ska leva, för att företag och därmed jobben ges förutsättningar att växa fram. Skatter och regler bör därför utformas så att det är möjligt att leva i hela Sverige. Ett väl fungerande vägnät och rimliga förutsättningar för transportnäringen och för människor som bor i bygder där bilen är en nödvändighet borde vara en självklarhet.
Regeringen har under sin korta tid vid makten lämnat en rad förslag som påverkar den svenska basindustrin mycket negativt. Till exempel vill regeringen införa en kilometerskatt, eller vägslitageavgift. Regeringen beslutade dessutom den 30 april om att tillsätta en kommitté som ska analysera hur en avståndsbaserad vägslitageskatt för tunga lastbilar kan utformas. Det är en skatt som slår hårt mot jobben och glesbygden och som kunderna får betala i slutändan.
Förslaget var väntat men ovälkommet. Svensk åkerinäring är redan en bransch med ekonomiska utmaningar. Regeringen säger sig vilja minska biltrafiken, och det kan man ha förståelse för. Men ur den aspekten blir det ologiskt att man inte inför kilometerskatt på privatbilismen. Vilket vi verkligen hoppas inte kommer som förslag.
Eftersom huvuddelen av vägtransporterna sker på korta avstånd, 80 procent kör sträckor kortare än 30 mil, så finns inga alternativ. Det är en samhällsekonomisk omöjlighet att bygga räls till varje vedtrave. Ett räkneexempel: en fjärrtransport kör i snitt 15 000 mil per år. Med en vägslitageavgift får åkeriet, och därmed kunden, en merkostnad på 210 000 kronor. Det är ett faktum.
Mot denna bakgrund bör det göras en ordentlig konsekvensanalys av vad ett införande av vägslitageavgift, även kallad kilometerkatt, får för konsekvenser för jobben, företagen och skogsindustrin i Sverige.
|
Lotta Finstorp (M) |
|