Tv-avgiften har funnits länge och i dag betalar drygt 3,5 miljoner hushåll, uppskattningsvis över 90 procent av de avgiftspliktiga, sin avgift. Det finns en stark betalningsvilja hos svenska folket och acceptans för ett fungerande system hos både programföretagen och allmänheten.
Enligt lagen om radio- och tv-avgift är en tv-mottagare ”teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program”. När lagen om tv-avgift tillkom 1956 fanns varken internet, surfplattor eller smarta telefoner.
Radiotjänst försökte för ett par år sedan ändra praxis så att tv-avgiften skulle omfatta även uppkopplade datorer, surfplattor och smarta telefoner, vilket dock förra sommaren konstaterades vara felaktigt av Högsta förvaltningsdomstolen. Att Radiotjänst ansåg sig behöva börja avkräva tv-avgift för innehav av annat än tv-apparater visar att tiden sprungit ifrån ett system som baseras på vilken teknik som används för att tillgodogöra sig public service-tjänsterna.
Idag är public service i praktiken tillgängligt för alla. Även den som inte äger tv, dator eller telefon kan enkelt nå tjänsterna via exempelvis bibliotekens datorer. Själva poängen med public service är utbudet och tjänsterna i sig – det är innehållet som är viktigt, inte via vilken apparat det förmedlas. Därför bör finansieringen också kopplas till innehållet – som är tillgängligt för alla – i stället för till tekniken för mottagandet av innehållet, som kan variera.
Om Sverige även i fortsättningen ska ha offentligt finansierad public service – vilket är en helt separat debatt – är det också rimligt att alla är med och betalar. Därför bör tv-avgiften i dess nuvarande utformning avskaffas och public service i stället finansieras via skatten.
|
Jonas Jacobsson Gjörtler (M) |
|