Svensk filmpolitik är i behov av reformer och Sverigedemokraterna anser att det är bra att regering och riksdag tar sig an frågan. Det gamla filmavtalet har tjänat filmsverige i många år, men besvarar inte alla aktuella frågor. För oss är det tydligt att bästa vägen för att nå lösningarna som filmbranschen behöver, går genom samtal och samråd mellan branschen och riksdagens partier och vi hade föredragit om regeringen inlett sin parlamentariska samrådsprocess innan de fattade beslut om att slopa filmavtalet. Vi menar att en förlängd samrådsprocess är nödvändig tills dess att vi funnit en långsiktig lösning för framtidens filmproduktion i Sverige.
Framtidens filmpolitik måste försöka bemöta de svårigheter som filmbranschen står inför och filmbranschens huvudsakliga problem är att det är svårt att få filmproduktioner att gå runt ekonomiskt. Eftermarknaden har i stort sätt försvunnit till följd av den tekniska utvecklingen, som möjliggjort såväl illegal som legal spridning av film genom internet. Dessvärre inbringar inte de legala tjänster som finns för spridning av film via internet några större intäkter som kompenserar för inkomsttappet av den försvunna VHS, DVD och Blu-ray försäljningen. Samtidigt kan de illegala tjänsterna distribuera upphovsrättskyddade filmer till ett obegränsat antal mottagare och då ofta med högre filmkvalitet än de legala alternativen.
Vi anser att regeringens svar på detta problem, det vill säga att med en marginell höjning av filmstöden samt ett förstatligande av filmpolitiken, är otillräckligt för att kompensera för det inkomstbortfall som drabbat filmbranschen.
För att komma till bukt med ovanstående problem krävs breda lösningar över flera politikområden. Även om regeringen har inlett samråd med bland annat justitiedepartementet om möjligheterna till skärpt lagstiftning mot fildelning, så hade vi föredragit om den processen färdigställts innan regeringen bestämt sig för att förändra filmpolitiken. Nuvarande filmpolitiska förslag är ofullständigt vilket gör det svårt för oss att ta ställning till förslaget, särskilt eftersom de förändringar som är av störst vikt är i ett utvecklingsstadium. Det är tydligt att regeringen uppfattat filmbranschens grundläggande utmaningar kring teknikutveckling, illegal nedladdning och visningsfönster, men man presenterar inga verktyg för att bemöta detta. Åtgärdsförslag saknas på grundläggande områden.
Utöver det anser vi att regeringens konsekvensanalys är bristfällig och tycks vara av ideologisk karaktär. I och med att flera remissinstanser gjort egna utredningar av de ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag, vars slutsatser skiljer sig markant från regeringens, borde dessa ha inkluderats i konsekvensanalysen med en förklaring om att det råder oenighet om de faktiska konsekvenserna av momshöjningen och förstatligandet. En ofullständig konsekvensanalys försvårar beslutsfattandet i frågan och övriga partier förväntas fatta beslut på otillräckligt underlag. Samtidigt visar regeringen på en bristande respekt för den bransch de säger sig vilja värna och lyssna till genom att bortse från avvikande remissvar av tyngd.
Sverigedemokraterna vill skapa förutsättningar för en stark svensk filmindustri som efter god förmåga klarar av att i hög utsträckning stå på egna ben. En diversitet av filmproduktioner med bärkraft stärker såväl bred film, som den konstnärliga friheten och behöver i regel inte subventioneras utifrån statliga önskemål och krav. Samtidigt omges vissa produktioner av fördyrande omkostnader och resurskrav, samtidigt som de kan vara såväl publikt intressanta, pedagogiska och möjliggöra en stark nationell sammanhållning. Ett exempel på det är historisk film eller kulturarvsfilm. För att underlätta och främja produktionen av den här typen av filmer har vi därför, sedan länge, förordat att från statligt håll prioritera stödet till historiska produktioner såsom spelfilmer och andra former av kulturarvsfilm.
Regeringen har sju målsättningar för svensk film, varav det sjunde gällande yttrandefrihet och det offentliga samtalet är nytt. Flera av regeringens mål är generellt sett vällovliga, samtidigt finns det skäl att kommentera ett flertal av dem. Målen kring tillgänglighet och satsningar på barn och unga ser Sverigedemokraterna positivt på, då det är en prioriterad målgrupp i våra generella kulturpolitiska utgångspunkter.
Att tillgängliggöra filmen så långt det är möjligt är centralt ur ett demokratiskt perspektiv. Alla i vårt land oavsett förutsättningar och eventuell funktionsnedsättning, bör ha goda möjligheter att ta del av film.
Vidare anser vi att det är skäligt med ett sådant förfarande för stödgivning som regeringen föreslår, det vill säga stödgivning som utgår från den filmpolitiska visionen och de filmpolitiska målen.
Angående jämställdhetskrav
Sverigedemokraterna anser att det inte bör ingå i filminstitutets målsättning att anslå medel efter könsfördelning. Bedömning av innehåll och kvalitetssäkring bör vara de primära kriterierna för huruvida en film får produktionsstöd, framför olika former av kvotering. Jämställdhet innebär för Sverigedemokraterna att män och kvinnor är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och att alla människor oavsett könstillhörighet har rätt och möjlighet att välja sin egen väg i livet. Vi menar således att jämställdhet per definition inte innebär att män och kvinnor måste göra exakt samma saker i exakt samma omfattning.
Av den anledningen anser vi att framtidens filmpolitik, oavsett form, inte ska ha någon målsättning för att ettdera könet ska ha en bestämd minimiandel av produktionsstöden.
I sin konsekvensanalys hävdar regeringen att ”jämställdhet och mångfald i alla delar av produktionen bidrar till att stärka kvaliteten i svensk film”. Vi anser att detta inte är ett sant antagande. Sverigedemokraterna anser som sagt inte att en människas hantverksskicklighet sitter i hennes hudfärg, politiska ställningstaganden, könstillhörighet eller sexuella läggning. Om vi håller föregående ansatser för sanna påverkas inte filmernas kvalitet av procentandel kvinnor eller män som verkar i filmbranschen, utan det är andra faktorer som är avgörande för hur hög kvalitet en filmproduktion håller. Det är troligtvis filmmakarnas begåvning som är den avgörande oberoende variabeln för filmernas kvalitet.
Stärkandet av yttrandefriheten
Generellt är det viktigt att mål är har en potential att uppnås och vi anser att regeringens nya mål kring att filmproduktion kan stärka yttrandefriheten, är mycket otydligt. Att uttrycka sig genom film är naturligtvis ett sätt att nyttja vår grundlagsstadgade yttrandefrihet, men i sak påverkar det inte yttrandefriheten som sådan. En mångfald av tankesätt, åsikter och uttryck inom filmen kan sannerligen vidga det offentliga samtalet, men det påverkar inte filmskapares eller individers rätt att uttrycka sina åsikter. För att stärka yttrandefriheten kan man antingen se över de lagstiftningar som begränsar konstnärers frihet samt säkra att alla medborgare i vårt samhälle kan känna sig trygga och inte riskera att bli förföljda, arbetsbefriade eller på annat sätt trakasserade på grund av sina åsikter. Vi anser att Regeringen bör förtydliga vad som menas med ovanstående exempel.
Filmstöd till kulturarvsfilm
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer.
I filmavtalet definieras ett antal kategorier som alla beviljas särskilt riktade produktionsstöd. Detta är givetvis ett gott verktyg för att säkerställa stöd till produktioner av prioriterad karaktär.
Producenter av historisk film och kulturarvsfilm verkar ofta under särskilda och ibland fördyrande villkor. Genren tenderar att hamna mellan stolar i fråga om bidragsgivning.
Sverigedemokraterna menar att det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. Genom att känna vår historia känner vi oss själva; vårt gemensamma arv utgör själva fundamentet för vårt samhällsbygge. Det är vår övertygelse om att stärkta möjligheter till produktion av historisk film skulle bidra till ökad gemenskap och en mer sammanhållen nation.
Kvalitet och avgränsningar
Sverigedemokraterna anser att förklaringen till det första filmpolitiska målet bör korrigeras. I förklaringen uttrycks följande: ”Värdefull svensk film ska omfatta såväl filmer med en bred målgrupp som smalare filmer som på olika sätt utmanar publiken, såväl långfilm, barn- och ungdoms-, kort- och dokumentärfilm som animation.”(prop. 2015/16:132, s.21). Det innebär att regeringen gör en distinktion mellan bred film som är populär och smal film som utmanar publiken, underförstått innebär detta att bred film är mindre kapabel att utmana publiken. Att anta att det finns en motsättning mellan breda filmer och filmer som utmanar publiken är inte bara märkligt utan direkt felaktigt. Klarar inte filmen av att förmedla ett budskap som utmanar publiken samtidigt som den är bra kan det bero på många olika faktorer. Det går till och med att hävda att det kan vara tvärt om, och att det är i de fall som publiken utmanas och detta görs på ett för publiken tilltalande sätt, som filmerna blir riktigt populära, på det finns flera exempel genom den svenska filmhistorien.
Sverigedemokraterna ställer sig frågande till om ett helförstatligande av filmpolitiken är rätt väg att gå och vi föredrar ett filmpolitiskt samarbete mellan stat och bransch om det är möjligt. En helstatlig filmpolitik riskerar att resultera i en ensidigt politiskt färgad filmpolitik. Som vi uttrycker i vår vision så vill Sverigedemokraterna skapa förutsättningar för en stark svensk filmindustri som efter god förmåga klarar av att i hög utsträckning stå på egna ben. En diversitet av filmproduktioner med bärkraft stärker såväl bred film, som den konstnärliga friheten och behöver i regel inte subventioneras utifrån statliga önskemål och krav. Till vilken grad staten bör verka inom ett konstnärligt och kommersiellt område är givetvis en avvägning utan enkla svar, men Sverigedemokraterna anser inte att staten bör ta hela det filmpolitiska ansvaret.
Uppdrag och styrning
Regeringens förslag om att kvarhålla Svenska filminstitutet (SFI) tillsammans med tre råd, där alla får insyn men ingen får mandat, ställer vi oss frågande till. I och med att regeringen tillsätter samtliga nio ledamöter till filminstitutens styrelse anser vi att det riskerar att omvandla filminstitutet till en politiskt enfärgad institution. Utöver det så ska den av regeringen tillsatta styrelsen utse ledamöterna i de rådgivande råden, vilket riskerar att personer med besvärliga synpunkter eller åsikter kring filminstitutets arbete kommer att nedprioriteras eller väljas bort. Branschråden riskerar att bli råd av ja-sägare och det undergräver branschrådens trovärdighet.
Vidare så finns det skäl att ifrågasätta branschrådens faktiska makt eftersom de inte kommer att ha någon form av beslutanderätt. Regeringen har helt enkelt garderat sig mot alla former av kritik eller bakslag inom filmpolitiken genom att frånta alla övriga aktörer inflytande samtidigt som de själva väljer sina rådgivande råd. På det hela taget en odemokratisk ordning som inte passar sig för en modern demokrati.
Organisationsform
Sverigedemokraterna vill också se en mer utförlig utredning av filminstitutens framtida form, det vill säga huruvida filminstituten fortsatt ska vara en stiftelse eller omvandlas till myndighet. Enligt riksdagsbeslut från 2010 (Prop. 2009/10:175) så bör myndighetsformen vara huvudregel för statlig verksamhet. Det kan definitivt finnas goda skäl att undanta filminstitutet från denna regel, men vi anser att det bör motiveras starkare än vad regeringen gör i dagsläget. Att hänvisa till en utredning som är gjord före ovanstående lag trädde i kraft, samt att grunda beslut om statlig verksamhets utformning utefter tomträtter övertygar oss inte.
Filmavtalet har funnits i över 50 år som en väl fungerande modell/organisation. Dock så har vi kunnat konstatera att teknikens utveckling gjort flera hål i avtalet. Den största anledningen, och även startskottet till upphörandet av filmavtalet, är finansieringsunderskottet som årligen växte. Eftermarknaden finns inte längre kvar idag i samma utsträckning och nya modeller att laga hålen har inte prioriterats från den styrande politiken. Att förstatliga filmpolitiken återuppväcker inte eftermarknaden och regerings förslag visar ingen vilja till att kompensera filmbranschen ekonomiskt i en nivå som täcker filmbranschens ekonomiska bortfall från eftermarknadens sjunkande försäljning. Om inte detta är möjligt kan det tyda på att ett förstatligande av filmpolitiken inte är rätt väg att gå.
Att riva upp filmavtalet är inte förankrat vare sig från politikens eller branschens sida och det löser inte heller filmbranschens problem. Även om filmavtalet haft många brister de senaste åren är det ogenomtänkt att riva upp filmavtalet så nära inpå innan det löper ut utan att ha kunnat presentera ett genomtänkt ersättningsförslag. Ett avtal som löper kontinuerligt, oavsett politisk styrning, bör rimligtvis även ha en så bred politisk förankring som möjligt. Detta visar sig nu inte vara fallet.
Vi Sverigedemokrater vill se ett moderniserat filmavtal. Med det menar vi att de hål som vi har kunnat identifiera i nuvarande filmavtal måste lösas med hållbara och starka lösningar. Grundtanken med att både staten och branschen finansierar filmpolitiken är något vi stödjer. Det innebär inte att framtidens filmavtal behöver vara utformat som dagens och vi anser att filmavtalets framtida utformning bör utredas där ömsesidigt engagemang finns från såväl branschens som statens sida. Om det betyder en helt annan form av filmpolitiskt samarbete med branschen är vi öppna för att titta på sådana lösningar efter att våra föreslagna utredningsförslag för framtidens filmavtal presenterats.
För att täppa igen dessa hål så bör vi fokusera på den delen av filmbranschen som fungerar. Filmavtalet tecknades med såväl biograferna som leverantörerna till eftermarknaden. Som vi nämner ovan så har eftermarknaden försvunnit vilket inneburit att den enda kommersiella avtalsparten inom filmavtalet faktiskt levererar betydande summor till den svenska filmpotten är biograferna. Därför föreslår vi en förutsättningslös utredning av en differentierad biografavgift för inhemsk film och utomeuropeisk film. Det skulle kunna ge den svenska filmen ett välbehövligt tillskott samtidigt som det ökar svensk films inhemska konkurrenskraft. Sverigedemokraterna är initialt beredda att diskutera statens möjlighet att anslå en medeltillökning i paritet med den ökning som branschen lyckas inbringa genom ovanstående förslag.
Insatser mot olovlig hantering av film
Det är politikens uppgift att försöka finna sätt att strama åt och skärpa lagstiftningen kring olovlig visning och hantering av film. Sverigedemokraterna anser att regeringen borde ha väntat med att presentera sin nya filmpolitik till efter de runda borden samtal som kulturdepartementet inlett med aktörer som är berörda av olovlig hantering av upphovsrättsskyddat material nått några slutsatser och lett till samråd med justitiedepartementet. Eftersom den olovliga hanteringen av film är en del av kärnproblemet för filmindustrin hade det varit lämpligt om förslag till ny lagstiftning på området presenterats innan man sa upp filmavtalet. Då grundproblematiken är så omfattande borde man rimligtvis ha beaktat detta också i nya filmpolitiken.
Vi anser att filmbranschen bör åta sig att försöka förse marknaden med legala digitala visningslösningar som kan konkurrera och leverera en bättre film och konsumentupplevelse än de illegala lösningarna. De så kallade svarta fönstren bör elimineras som en förebyggande åtgärd mot piratkopiering och illegal spridning. Undersökningar har visat att konkurrenskraftiga legala alternativ kan konkurrera ut illegal fildelning, och detta har skett i Norge på musikområdet. Även om det politiska makten kan skärpa lagstiftningen på fildelningsområdet så är troligtvis den mest effektiva lösningen mot illegal kopiering att filmbranschen efterliknar det musikbranschens klarat av, det vill säga skapa ett konkurrenskraftigt legalt visningsfönster med stort och brett utbud. Vi uppmuntrar branschen att börja tänka i samma banor som musikbranschen gjort och försöka lösa problematiken av egen kraft.
Sveriges konkurrenskraft som produktionsland
I flera Europeiska länder har man med framgång infört produktionsincitament för film. Produktionsincitamentens form varierar länder emellan, men en populär modell är det så kallade rabattsystemet som ger en procentuell rabatt på alla produktionskostnader. Sverige har redan gått miste om flertalet internationella och inhemska filmprojekt på grund av konkurrensen från andra länder Detta trots att Sverige har de intressanta miljöerna, en god infrastruktur och den kompetens som krävs för filmproduktion i världsklass. I maj 2015 publicerades, på uppdrag av filmbranschen, en rapport som utreder möjligheterna för produktionsincitament i Sverige[1]. Rapporten förordar att Sverige bör införa en rabatt om 20 procent på filmproduktion. Denna åtgärd är väl beprövad i ett flertal länder och har visat sig vara självfinansierande. Det är också en åtgärd som efterfrågas av svenska filmproducenter. Ett produktionsstöd kan stärka Svensk filmindustri i den internationella konkurrensen och ta bort de barriärer som finns för filmproduktion i Sverige. Vi anser att Sverige bör införa ett produktionsincitament för film i Sverige och att riksdagen bör tillkännage detta för regeringen.
Regeringens invändningar mot denna reform är att skatteincitament strider mot de skattepolitiska riktlinjernas krav på generella skatteregler och att kostnaden skulle riskera att bli hög eftersom filmproduktioner som skulle ha genomförts i Sverige kan komma att dra nytta av skatterabatten. Sverigedemokraterna anser dessa invändningar vara otillräckliga. Det är vanligt med differentierade skattesatser i vårt samhälle, och som regeringen skriver i prop. 2014/15:100 så kan det vara skäligt att göra avsteg från principen om generella skatteregler som motiveras av samhällsekonomiska effektivitetsskäl. Om produktionsincitamenten är självfinansierande samtidigt som de genererar en tryggare och större arbetsmarknad för filmskapare vill vi hävda är ett tecken på att nuvarande beskattning är samhällsekonomiskt ineffektiv. I flera länder har produktionsincitament även visat sig höja statens skatteintäkter, vilket i så fall innebär att produktionsarbeten är avsevärt mer samhällsekonomiskt effektivt än den situationen vi har idag.
Om vi antar att merparten av de filmer som ändå skulle spelas in i Sverige är svenska filmer, ser vi det som positivt att de får del av produktionsrabatten. Det är trots allt den svenska filmindustrin vi främst har ett ansvar att stödja.
Småstadsbiografernas framtid
Sverigedemokraterna anser att regeringen noggrannare bör utreda hur deras föreslagna momshöjning påverkar småortsbiograferna. Många småortsbiografer har larmat om att de inte kommer kunna upprätthålla sin verksamhet efter momshöjningen och dessa biografer är i många fall kulturförmedlaren på orten. Sverigedemokraterna anser att kulturlivet på landsbygden ska leva och småstadsbiografernas vara spelar en viktig roll i detta. Det stöd som regeringen lovat till småortsbiograferna är tidsbegränsat, samtidigt som den formen av subventioner skapar barriärer för biografer som befinner sig i gränslandet mellan att klassa sig som småortsbiograf och mellanstor biograf. Regeringen bör arbeta fram ett bättre förslag för att värna om småortsbiograferna och gå igenom finansieringsfrågan ännu en gång för att utvärdera om en momshöjning verkligen är bästa vägen att gå.
Hur stödgivningen tar form är en komplicerad process som ständigt är under förändring. Vi anser att utformningen av stödsystem och hur beslut kring stöd fattas bör vara en fråga för filminstitutet att avgöra i samråd med branschen. Det ger stödgivningen den flexibilitet som krävs i det föränderliga medie- och filmlandskapet. Stöden bör utgå från den nationella filmpolitiska visionen och de filmpolitiska målen, men detaljerna för hur detta ska gå till bör inte detaljstyras av politiker.
Särskilda krav på tillgänglighet för filmer som tilldelas produktionsstöd
Sverigedemokraterna vill att filmpolitiken också bör syfta till att säkerställa ett utbud som är tillgängligt för individer oberoende av fysiska förutsättningar. Sverigedemokraterna välkomnar därför att regeringens särskilda krav för filmer som tilldelas produktionsstöd och det är mycket bra att kravet om svensk text upprätthålls. Vi uppskattar också att regeringen avser att följa utvecklingen när det gäller att tillgänglighet till film för personer med olika funktionsförmåga och Sverigedemokraterna vill understryka att detta är en viktig fråga för oss.
Stöd för spridning och visning
Regeringen förespråkar textning på språk ”vanligt förekommande av personer som nyligen kommit till vårt land” och anser att filminstitutet bör överväga att införa detta. . Principiellt går det emot vår syn på integrationsarbete och vi anser att det svenska stödet för film enbart bör rikta sig mot insatser på det svenska språket eller något av våra minoritetsspråk.
Filmkulturell verksamhet
Förslagen efterliknar de satsningar som vi Sverigedemokrater anför och föreslagit. Det ligger i vårt principiella ställningstagande att vilja värna kulturarvet.
Utökad nordisk samverkan
För Sverigedemokraterna är det naturligt att söka en utökad samverkan med övriga nordiska länder. I propositionen anförs det att den svenska marknaden är för liten för att kunna upprätthålla en levande filmindustri utan statligt stöd. Sverigedemokraterna delar denna verklighetsbeskrivning, samtidigt har vi genom åren haft ett nordiskt samarbete på filmområdet. Vi vill att detta samarbete ska utvidgas. En sammanhållen nordisk marknad innebär större möjligheter för de nordiska ländernas filmindustrier att stå på egna ben. Filmindustrins konstnärliga frihet är beroende av dess självständighet. Det innebär att det konstnärliga friheten skulle öka desto närmare filmindustrin är en marknad som klarar av att bära sig själv.
Vidare innebär ett utökat nordiskt sammabete en positiv påverkan på det nordiska samarbetet i sin helhet samtidigt som det kan förbättra den Nordiska språkförståelsen. Den Nordiska språkförståelsen är på tillbakagång och vi räds att detta kommer att påverka våra handelsförbindelser negativt. De Nordiska länderna är våra närmaste handelspartners och ett stärkt Nordiskt samarbete stärker de Nordiska ländernas ekonomier. Därav är en fördjupad nordisk filmsamverkan inte bara av kulturpolitisk vikt, utan även en positiv faktor för den gemensamma näringslivsutvecklingen.
Internationella Samiska filminstitutet
Internationella samiska filminstitutet med säte i Kautokeino representerar samerna i Norge, Sverige och Finland. I dagsläget ger endast norska stortinget och norska sametinget ekonomiska medel till filminstitutet, samtidigt som svenska samer och produktionsbolag är delaktiga i projekt och produktioner som institutet står för. Nordiska rådet har rekommenderat de nordiska länderna att samfinansiera filminstitutet, vilket vore positivt då det är en gemensam nordisk angelägenhet och institutet har en ambition att verka internationellt. Vi anser att den svenska regeringen i mötet med övriga regeringsrepresentanter i Nordiska ministerrådet, bör argumentera för att Nordiska Rådets hållning bör anammas för att eftersträva en samnordisk finansiering. Till dess en sådan lösning är på plats, anser vi att regeringen bör se över vad Sverige kan göra från nationellt håll.
Samisk film är dels viktig ur ett kulturellt perspektiv, men även som verktyg för att berätta och gestalta samernas ställning i samhället, samisk historia, traditioner och språk. För att ge förutsättningar för institutet att verka och utvecklas i rätt riktning är det av vikt att även Sverige tar ett ansvar för detta som en del i hela Sveriges filmpolitik. Då både Sverige, Norge och Finland har samisk befolkning ger institutet även stora möjligheter för nordiskt samarbete på flera plan. Samiska filminstitutet utgör en viktig del i arbetet med att bevara och förvalta den samiska kulturen i Norden.
|
Aron Emilsson (SD) |
|
|
Angelika Bengtsson (SD) |
Sara-Lena Bjälkö (SD) |
|
Cassandra Sundin (SD) |
|
[1] Olsberg•SPI, 2015. A production incentive for Sweden, u.o.: u.n.