I många byar och småorter finns gamla drivmedelsstationer som kan liknas vid spökskepp – de säljer inte bränsle eftersom det är olönsamt, men de kan inte avslutas eftersom det då uppstår marksaneringskostnader som ett vilande företag eller en pensionerad fastighetsägare inte förmår betala.
Det är inte de enskilda småföretagens ”fel” att det har blivit så här. Strukturförändringar inom oljeindustrin, politiska beslut och en kraftig urbanisering har orsakat en omfattande strukturell mackdöd. Ökad kunskap har under åren lett till en kraftigt skärpt miljölagstiftning.
I dag är dessa fastigheter, ofta belägna på attraktiv plats i byns eller ortens centrum, tickande miljöproblem. Bygden skulle tjäna på att fastigheten inventerades och vid behov sanerades, för att sedan kunna användas till bostäder, annan kommersiell service eller kanske parkmark.
Miljöbalken lägger ett solidariskt ansvar på alla som drivit verksamheten att ansvara för sanering. En drivmedelsstation har genom åren ofta drivits i olika företagsformer av flera olika ägare, och fördelning av ansvaret kan bli juridiskt komplicerat och dyrbart. Om inte företagen betalar så finns risken att föroreningen mörkas och/eller att kostnaden helt rullas över på samhället eller personer som inte haft med verksamheten att göra.
SPI Miljösaneringsfond AB (Spimfab) som var verksam 1997–2014 har undersökt och sanerat mer än 4 000 bensinstationer som lagts ner under åren 1969–1994. Verksamheten finansierades med en femöring per såld liter drivmedel. Erfarenheten visar att sanering av marken nästan alltid är nödvändig. En vanlig saneringskostnad är omkring 400 000–1 000 000 kr, men det finns exempel där åtgärderna kostat upp till 10 miljoner kronor.
Det är därför önskvärt att en handlingsplan upprättas för hur återstående fastigheter ska inventeras samt hur saneringen kan finansieras.
|
Per Åsling (C) |
Daniel Bäckström (C) |