En annan bransch med vissa svårigheter inom kontanthantering och jämlika villkor, är företagen inom tvätt- och textilservice. Tvättföretaget som marknadsför sina tjänster genom att erbjuda ”fem skjortor tvättade för 100 kr” gör det som lockvaror för att kunden ska komma oftare. Men de företag som tar hälften så mycket betalt som andra i samma bransch, har antingen en mycket låg omsättning och ingen anställd, eller så är det till viss del svarta pengar.
Kristdemokraterna vill att småföretag ska ha sådana villkor att både ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet uppnås. De företag som inte betalar skatter och avgifter på rätt sätt, uppnår med all säkerhet inte de andra kraven som ställs på en hållbar verksamhet heller.
Skatteverket konstaterade i en granskning 2012, att det fanns klara incitament till att inte redovisa skatter och avgifter och i den mån kunden inte kräver godkänt kvitto och kanske även betalar kontant, finns idag stora möjligheter att dölja detta. Kristdemokraterna anser att varje bransch måste ha incitament för att driva företagen så inga svarta pengar förekommer.
Enligt en undersökning av Etsa (European Textile Services Association) och Deloitte kan den europeiska marknaden, som idag omsätter 11 miljarder euro, fyrdubblas om alla möjligheter med en miljöriktig, kostnadseffektiv och fackmannamässig tvätt och textilservicesektor tas till vara.
Medlemmarna i branschorganisationen Sveriges Tvätteriförbund, som är alltifrån enmansföretag till stora arbetsplatser inom kem- och vattentvätt, arbetar med miljö, hygien, energiförbrukning och arbetsmiljö som kvalitetskrav.
Tvätterier som säger sig ha en mindre anläggning som tvättar under två ton tvättgods per dygn, klassas som ”U” och har ingen anmälningsplikt, men omfattas av kommunal tillsyn. Den kommunala miljöförvaltningen meddelar verksamhetsutövare vilka krav verksamheten minst måste uppfylla.
Trots att kommunfullmäktige har fattat beslut om att en viss avgift ska betalas årligen av verksamheterna för att täcka kommunens kostnader för tillsyn, råder stora skillnader i tillsynsfrekvensen mellan olika kommuner i landet och det är långt ifrån alltid som kommuner bedriver tillsyn årligen. Den årliga avgiften delas in i tre delar: grundklassning, riskbedömning och erfarenhetsbedömning. Men om tillsyn sker sällan, och efter olika kriterier, kan en verksamhet klassas fel och därmed undgå ytterligare avgifter eller uppgifter.
Näringslivets Regelnämnd (NNR) har tidigare föreslagit att kommuner ska visa på sambandet mellan den tillsynsavgift som företagen betalar och kommunens motprestation i form av tillsynsarbete. De har även föreslagit att det ska vara tydligt när och för vad företagen betalar en avgift. Om en kommun väljer att slå ut avgiften över flera år, bör det framgå att så är fallet och att syftet med en årlig avgift är att sprida kostnaden för den kontrollinsats som sker vart annat eller vart tredje år – eller i vissa fall ännu mera sällan. Något sådant samband är ofta svårt att se idag.
Med all säkerhet ser spridningen på anmälnings- och tillsynsavgifter också mycket olika ut över landet inom kem- och vattentvätt, vilket bidrar till ytterligare ojämlika villkor för dessa i många fall, små företag.
|
Penilla Gunther (KD) |
|