De senaste åren har ett antal fall uppmärksammats där personer fått ersättning för att de med hänvisning till sin religion vägrat att skaka hand med personer av motsatt kön. 2010 tilldömdes en man 60 000 kr i skadestånd för att han förlorat stöd från Arbetsförmedlingen efter att den meddelat att hans val av agerande, och därmed han själv, orsakat ett förlorat arbete. Förra året gavs 30 000 kr till en man vars praktikplats dragits in efter att han vägrat ta den kvinnliga chefen i hand. Chefen fick dessutom en varning.
Gemensamt för dessa fall är att de värderat rätten att agera i enlighet med religiös övertygelse högre än rätten att slippa utsättas för diskriminerande behandling till följd av könstillhörighet. Att aktivt utföra en diskriminerande handling mot någon annan har alltså ursäktats med att denna handling skulle vara en oundviklig följd av den handlandes grupptillhörighet medan en reaktion på handlingen ifråga istället har betraktats som diskriminerande.
Oaktat vilken diskrimineringsgrund som anges bör rätten att slippa påverkas av andras agerande alltid gå före rätten att agera. Jag ställer mig bakom den oinskränkta rätten att behandlas lika oavsett grupptillhörighet. Däremot kan och bör personers agerande leda till reaktioner och att bemötande påverkas. Att dagens diskrimineringslagstiftning tolkas på så sätt att personers agerande kan ursäktas med identifiering till en utsatt grupp är en allvarlig brist. Lagstiftningen kan och bör skydda rätten att vara den du är, men inte att agera utan konsekvenser. Än mer allvarligt blir det när agerandet i sig är diskriminerande.
Med anledning av detta anser jag att diskrimineringslagen bör förtydligas så att den skyddar de som utsätts för direkt diskriminering av andra men ger utrymme för reaktioner på agerande oaktat koppling till diskrimineringsgrund. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Paula Bieler (SD) |
|