Reseavdraget är ett skatteavdrag som görs för resor till och från jobbet, samt för tjänsteresor. I dess ursprungliga form skapades reseavdraget för att den som bor långt från sitt arbete inte skall behöva lida ekonomiskt av det. Detta är i grunden en behjärtansvärd princip. Däremot finns flera indikationer på att avdraget inte längre fungerar som det är tänkt.
I en rapport från analysföretaget WSP (2012) som finansierats av Energimyndigheten framgår det att reseavdraget främst används av bilpendlare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta ska ställas mot till exempel pendlare i Norrlands inland, där kollektivtrafiken inte är lika välutbyggd som i storstäderna och avstånden väsentligt längre. Den snedvridande effekt som uppstår med denna utformning av reseavdraget är tydlig och var inte avsedd när avdraget först skapades 1928.
I flera rapporter från Skatteverket har det slagits fast att en stor del av de avdrag som görs inom ramen för reseavdraget är felaktiga, och att bland de felaktiga siffrorna är det övervägande till resenärens fördel. Detta pekar på två saker. Dels att systemet är svåröverskådligt, dels att fusket är betydande.
Utformningen av reseavdraget bidrar idag till ökat bilåkande eftersom priset på kollektivtrafik ofta är för lågt för att nå avdragets minimigräns. Det behöver inte vara något negativt i sig att människor kör bil, men snedvridningen från kollektivtrafik till bilåkande är betydande – inte minst ur miljösynpunkt.
Våra nordiska grannländer har tidigare haft ett system liknande det svenska, men har på senare tid övergått till ett system som är oberoende av transportslag och enbart grundar sig på avståndet mellan hem och arbetsplats. Ett sådant system är enklare att kontrollera, och borgar för mindre fusk, vilket leder till ett mer ansvarsfullt hushållande med skattebetalarnas pengar. Detta bör även den svenska regeringen överväga.
|
Jesper Skalberg Karlsson (M) |
|