Många kommuners förmåga att tillgodose kommuninvånares behov har påverkats negativt till följd att en plötslig befolkningstillväxt genom flyktingmottagande. Att kommuner inte har vetorätt vid Migrationsverkets upphandlingar av asylboenden har inneburit att kommuner över en natt kan stå inför omfattande utmaningar inom skola, vård, omsorg och infrastruktur m.m. De statliga ersättningar som kommuner får för att hantera kostnader för flyktingmottagande är sällan eller aldrig i paritet med de faktiska kostnader som uppstår. Det är heller inte alltid en fråga om kostnader då nyanställningar inom skola, vård och omsorg inte är möjliga att göra för plötsligt nytillkomna och omfattande behov. Resultaten blir ofta att befintlig personal får ett utökat ansvar med sämre service och fallande verksamhetsresultat till följd. Att det finns ett värde med ett kommunalt självbestämmande utifrån en demokratisk princip är de få som ifrågasätter.
Därför måste kommuner också ha vetorätt vid beslut där exempelvis länsstyrelsen i samråd med privata aktörer gör upp om flyktingboenden. Anledningen är att kommuner ska ha en möjlighet att kunna behålla förmågan att tillhandahålla den service som de enligt lag är tvungna till och som medborgarna kan förvänta sig.
|
Adam Marttinen (SD) |
|