Idag kan både offentlig och privat sjukvård erbjuda omskärelser av icke-medicinska skäl på omyndiga pojkar. Ingreppet sker ofta i enlighet med föräldrars religiösa sedvänjor som förespråkar att ingreppet sker strax efter att barnet är fött.
I 2 § 3 hälso- och sjukvårdslagen[1] framgår det att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den särskilt ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
I barnkonventionens[2] artikel 3 går att läsa:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.
Dessa två punkter från centrala dokument som rör barns rättigheter och hur svensk sjukvård ska förhålla sig till patienter beskriver på ett tydligt sätt hur exempelvis föräldrars religiösa sedvänjor inte ska beaktas vid omskärelser på minderåriga pojkar. Ett nyfött barn kan rimligen inte återge sitt eget samtycke till det oåterkalleliga ingrepp som omskärelser innebär och därmed åsidosätts både självbestämmandet och rätten till integritet som hälso- och sjukvårdslagen förespråkar. Samt så åsidosätts principen om att barnets bästa ska komma i främsta rummet.
Även om medicinska komplikationer i samband med omskärelser är sällsynta så förekommer de. Enligt en dansk studie som publicerats i Danish medical journal[3] så drabbas var 20:e barn av signifikanta komplikationer. Det har även både i Norge och Sverige noterats dödsfall till följd av komplikationer i samband med omskärelser.
Detta tillsammans med artikel 12 i barnkonventionen som ger barn rätt att uttrycka sin åsikt i frågor som rör dem och artikel 24 punkt 3 som innebär att barn ska skyddas mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa lyfter Sveriges barnombudsman Fredrik Malmberg upp i en debattartikel 30:e september 2013[4]. Med sig har han även underskrifter från ordföranden i Svenska Läkaresällskapets Delegation för medicinsk etik, förbundsordföranden i Vårdförbundet, ordföranden i Sveriges barnläkarförening och ordföranden i svensk barnkirurgisk förening.
Deras slutsats landar i att lagstiftningen behöver förändras för att överensstämma med barnets mänskliga rättigheter och med medicinsk etik.
Enligt deras mening så ska omskärelse utan medicinsk grund endast få utföras om en pojke uppnått en ålder och mognad som krävs för att förstå information om ingreppet och därefter även förmår att samtycka till ingreppet.
Trots att det råder en bred enighet bland samtliga nordiska barnombudsmän, medicinsk expertis samt rådgivargruppen åt FN, International NGO Council on Violence against Children som har representation från alla världsdelar där de menar att omskärelser på icke-medicinsk grund på omyndiga pojkar måste upphöra så fortsätter många landsting med att erbjuda ingreppen, många gånger till kraftigt subventionerade avgifter.
Att svensk sjukvård tillåts legitimera en princip där föräldrars religiösa sedvänjor sätts före barnets rätt till integritet och god hälsa riskerar att urholka lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor[5] där risken är att även kvinnlig könsstympning får en bredare legitimitet.
För att vårt samhälle ska genomsyras av principen om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet måste en tydlig lagstiftning i likhet med lagen mot kvinnlig könsstympning införas till skydd för omyndiga pojkar.
|
Adam Marttinen (SD) |
|
[1] https://lagen.nu/1982:763.
[2] http://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full.
[3] www.danmedj.dk/portal/page/portal/danmedj.dk/dmj_forside/PAST_ISSUE/2013/DMJ_2013_08/A4681.
[4] http://www.barnombudsmannen.se/i-media/debatt/2013/9/lat-pojkar-sjalva-fa-bestamma-om-omskarelse-utan-medicinsk-grund/.
[5] http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820316.HTM.