Statlig television var länge ensam leverantör av rörliga bilder till svenska hushåll. Under denna period kunde möjligen tv-licensen, vilken infördes 1956, anses vara motiverad. Sveriges Televisions och Sveriges Radios licenssystem är dock onekligen i strid med dagens tidsanda och utifrån hur medievärlden ser ut i dag.
Det pågår en spännande teknikutveckling och internet radikalt har förändrat våra medievanor. Mobiltelefonen är i dag en viktig uppkopplingsenhet där det går att ta del av tv, radio och internet i en enda apparat. Det är i dag lika självklart att se sin favoritserie eller film på sin dator eller surfplatta som på tv. Den traditionella tv-apparaten har lite tappat sin roll och är på väg att fasas ut.
Ett annat argument mot tv-licensen är syftet för dess tillkomst, public service-kanalerna.
Svensk public service producerar varje år mängder av program och nyheter som ska vara obundna från politiska och ekonomiska intressen. Det grundläggande syftet bakom public service-kanalerna är att alla medborgare ska få tillgång till ett brett och mångsidigt utbud av hög kvalitet i alla genrer. Men även den som inte vill se dessa public service-kanaler tvingas betala en avgift. Endast Sveriges Television och Sveriges Radio får ta del av intäkterna från tv-licensen, och inga andra medieföretag får ta del av några ”skattepengar”.
Eftersom de flesta digitala mottagare kan sända tv i dag kan lika gärna tv-licensen slopas och i stället betalas antingen via reklamintäkter eller via skattsedeln.
Detta ifrågasätter dagens system för tv-licens och pekar på att förutsättningar gradvis har blivit föråldrade. Om de statliga public service-kanalerna ska finnas kvar i den nya tekniska och digitala miljön som är dagens verklighet behöver regeringen se över hur framtidens public service ska finansieras.
|
Cecilia Widegren (M) |
|