Svensk abortlagstiftning är tydlig och klar. Men hur fungerar det i praktiken när hjälp, stöd och råd behövs? Alldeles för många vittnar om onödig väntan för att få fatta sitt beslut och genomföra det. Abortköer kan på vissa orter och sjukhus vara långa – vilket kan addera mer påfrestning i form av stress, ångest och oro än vad ingreppet i sig skapar för många.
Enligt den lagen kan man göra abort fram till slutet på den artonde veckan av graviditeten, och av vilken anledning som helst. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som ofta ges på grund av att fostret eller modern lider av svåra sjukdomstillstånd. Det får ju inte vara som så att på grund av väntetider så ”hamnar” kvinnan efter artonde veckan, för att väntetider är för långa.
Långa köer till vissa av landets abortkliniker resulterar även i att kvinnor tvingas genomgå kirurgiska aborter i stället för att kunna göra aborter på medicinsk väg då tidsspannet för det sistnämnda har passerat. Det är både inhumant och mycket oroande.
En abort är både enklare och mer riskfri ju tidigare i graviditeten den görs. Fram till nionde graviditetsveckan är det möjligt att göra en medicinsk abort. Då avbryts graviditeten genom behandling med tabletter, men från och med vecka tio krävs i stället kirurgisk abort. Kvinnan måste då sövas ned under ingreppet.
Regelbundet gör Socialstyrelsen lägesbeskrivning av den svenska abortverksamheten. Det visar sig att väntetider för att genomföra abort är mycket varierande runt om i landet. Detta duger inte. Bostadsort skall inte avgöra vilket stöd och hjälp man får vid redan tuff situation.
Orsakerna är många till att abortköerna varierar så över landet, men att öppet redovisa tillgänglighet är ett första steg mot förbättring. Det vore därför av stort värde om en jämförande aktuell beskrivning med tillgänglighetsstatistik regelbundet tas fram och redovisas så att informationen blir tillgänglig. Transparenta fakta stimulerar till positivt utvecklingsarbete.
|
Cecilia Widegren (M) |
|