En arbetsmarknad med ett positivt arbetsutbud och goda möjligheter att nyanställa ger en ökad välfärd. För att detta ska bli en verklighet behövs dock ett par justeringar, dels för att öka möjligheterna att nyanställa, dels för att öka fördelarna med att anställa personer från vissa utsatta grupper i samhället.
En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden ökar allmänt intresset och möjligheterna för att anställa. Särskilt gäller detta för ensamma företagare och små företag. Om rätt åtgärder i det arbetsrättsliga regelverket vidtas kan detta särskilt gynna yngre personer som annars har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Av allmänhumanitära skäl är vi dessutom förpliktigade att hjälpa andra grupper som inte sällan står långt från arbetsmarknaden. Till dessa grupper hör nyanlända invandrare och människor med funktionsnedsättningar. Det är politikernas uppgift att via riktat och rätt stöd till företagare öka deras möjligheter att vilja och kunna anställa sådana utsatta grupper på arbetsmarknaden.
För det första, en ansvarsfull arbetsrättslagstiftning är ett av många signum på ett civiliserat, demokratiskt rättssamhälle. Men med en alltför stelbent sådan lagstiftning hotar det bästa bli det godas fiende.
Det är då bättre för vissa utsatta grupper, såsom de allra yngsta som har svårast att komma in på arbetsmarknaden och naturligt har minst kunskap och erfarenhet här, att ha lägre anspråk på ingångslöner till förmån för att med rätta hävda krav på en snabbare karriärgång och löneökningar i takt med att arbetskunskap och yrkeserfarenhet byggs upp.
Även om den så kallade svenska modellen tjänat Sverige väl i ett industrisamhälle, så är tiden mogen för att överväga andra modeller på arbetsmarknaden som möjligen tjänar ett informations- och kunskapssamhälle med en växande service- och tjänstesektor bättre.
Vi föreslog därför i en motion under föregående riksmöte att en ändring av det arbetsrättsliga regelverket i syfte att finna lösningar som medger större flexibilitet än dagens, utan att för den skull rättssäkerheten för företagare eller anställda åsidosätts. Vi anser därför att det arbetsrättsliga regelverket ses över i en ambition att bättre anpassa det till en förändrad arbetsmarknad.
För det andra upplever tyvärr många företagare, särskilt de mindre företagen, risker förknippade med att anställa exempelvis personer med olika typer av funktionsnedsättningar och nyanlända invandrare.
Att stödja att dessa grupper lättare än idag kan få komma in i en arbetsgemenskap är en fråga om solidaritet och humanitet i allmänhet men också en rättvisefråga för att alla människor ska få möjligheten att öka sin frihet genom egna inkomster framför att vara beroende av att leva av bidrag från samhället när arbetsförmåga finns.
Vid sidan av att olika rehabiliteringsåtgärder och arbetsplatsanpassningar ges utökat stöd från det offentliga för dem med funktionsnedsättning. Ett sådant stöd för att nyanlända invandrare ska snabbare än idag komma in på arbetsmarknaden är en av de viktigaste integrationspolitiska åtgärderna vi kan vidta för att minska främlingsfientliga yttringar. I detta behöver företagare och företag ges stöd att känna större trygghet i att staten är med och delar de risker man inte sällan upplever att man tar vid anställning av personer ur sådana grupper som vanligen står längre från arbetsmarknaden än den genomsnittlige medborgaren.
Vi är förvissade om att ett framtida, för alla, inkluderande samhälle måste sträva efter att arbetsmarknaden öppnas upp ännu bättre för personer med funktionsnedsättningar och invandrare. Återigen, då små och medelstora företag anställer lejonparten av befolkningen är det i denna sektor som statens stödåtgärder för detta bör intensifieras.
Särskilda företag för detta, för funktionsnedsatta av typen Samhall, bör naturligtvis ges stöd, men det räcker inte med att enbart utveckla denna typ av specialverksamhet. Fortsatt utveckling mot stöd till alla företag för individuella arbetsplatsanpassningar, lönebidragsanställning, minskade arbetsgivaravgifter och avlastning av sjuklöneansvar för arbetsgivare är några viktiga sådana åtgärder för staten att vidareutveckla till stöd särskilt för att öka anställbarheten av personer med funktionsnedsättningar.
På liknande sätt bör de hinder som kan identifieras för invandrare att få anställningar hos företag undanröjas i större utsträckning. Det kan gälla utökat stöd för arbetsplatsträning med praktikplatser som ger kontakt med det svenska språket och svenska rutiner för den invandrare som har ett yrke som behöver anpassas till svenska förhållanden, men också här är minskade arbetsgivaravgifter och andra kostnadsbesparande åtgärder för företagaren väl värda att överväga för att ge företagen en rimligare möjlighet än idag till att få vara med och delta i utvecklingen av ett mångkulturellt samhälle som gagnar oss alla.
När utskottet under föregående riksmöte behandlade en likalydande motion avslogs de aktuella yrkandena med svepande motiv att ”kopplingen mellan förslagens syfte och konkreta utformning framstår som mycket trevande”. Låt oss därför förtydliga att 1) vi önskar en översyn över den arbetsrättsliga lagstiftningen i syfte att se om en ökad flexibilitet på en förändrad arbetsmarknad kan gynnas av lämpliga justeringar i det arbetsrättsliga regelverket, och 2) se över gällande regelverk med syfte att öka möjligheterna till anställningar i företag för, i första hand, funktionsnedsatta och nyanlända invandrare. Med bifall till motionen vill vi att riksdagen ger regeringen detta tillkänna.
|
Finn Bengtsson (M) |
Jan R Andersson (M) |