Sverige har inte haft någon uranbrytning sedan 1969, då Ranstadverket utanför Skövde lades ner efter läckage till vattendrag och stora lokala protester. Fastän ingen ansökan om att få bryta uran har lämnats in så finns det en ständig debatt och oro i de områden av landet som ligger vid uranfyndigheter, bland annat i Jämtland, Skaraborg och Närke. Ingen vill ha uranbrytning i närheten av sin bostad, sitt fritidshus, sina ströv-, jakt- eller fiskeområden.
Hotet om uranbrytning kan i sin tur lägga en död hand över utveckling av annat slag på de orter där prospektering pågår.
Idag importerar Sverige uran från länder som Namibia, Kazakstan, Australien och Kanada. I alla dessa områden bor det människor som har små ekonomiska eller demokratiska möjligheter att säga nej till den miljö- och hälsofarliga verksamheten. Att uranbrytning sker i delar av världen där det bor en utsatt befolkning är det kanske tydligaste argumentet på att uranbrytning är en icke önskvärd aktivitet.
Förutom de negativa miljöaspekter som all mineralbrytning medför innebär uranbrytning också radioaktiv strålning. Största delen av den radioaktivitet som finns i malmen lämnas kvar som gruvavfall. Avfallet har då en form som gör radioaktivitet (och tungmetaller) mycket mer flyktigt och lättspritt än när det låg inbäddat i urberget. Det radioaktiva avfallet och tungmetallerna måste tas om hand på ett säkert sätt under tusentals år. Det är ett arv som Miljöpartiet de gröna inte vill lämna efter sig till kommande generationer. Vårt mål är 100 % förnybar energi.
Fastän Sverige inte haft uranbrytning sedan 1969 så finns det fortfarande idag företag som undersöker möjligheten att bryta uran. Genom att säkerställa att uranbrytning inte kan ske i Sverige frias bygderna från oron. Riksdagen bör ge regeringen tillkänna som sin mening vad som anförs i motionen om att förbjuda uranbrytning eller på annat sätt säkerställa att uranbrytning inte kan ske i Sverige.
|
Stina Bergström (MP) |
|