Lagen om anställningsskydd fastställer en turordning för vem som ska bli uppsagd när neddragningar blir nödvändiga. Den som varit anställd längst har det starkaste skyddet, och den som varit anställd kortast är den första som blir uppsagd. Detta är naturligtvis mycket orättvist.
Ofta eftersträvas jämlikhet och utjämning mellan den som har och inte har, men på arbetsmarknadsområdet är det tvärt om. Den som redan har haft jobb länge och därmed hunnit skaffa sig kunskap, kontakter och a-kassa skyddas på bekostnad av den som inte ännu lyckats ta sig in och visa vad man går för.
Detta gör att arbetsmarknaden fungerar dåligt. Främst för unga och nyinflyttade förstås, men även för dem som är väletablerade genom att turordningsreglerna hindrar folk från att byta jobb, eftersom man då hamnar ”sist in” på en ny arbetsplats.
Det är dålig samhällsekonomi om en människa stannar kvar på ett jobb som man vantrivs på och där man inte får utlopp för sin fulla kapacitet. Dels för att man riskerar att utveckla ohälsa, dels för att det hindrar rätt person från att vara på rätt plats, vilket påverkar näringslivets utveckling negativt.
|
Johan Hedin (C) |
|