Runt om i hela landet vittnar företag om behovet av att anställa, men svårigheter att hitta rätt kompetens hindrar. Östergötland har många gånger de senaste åren hamnat på den nedre delen över välfungerande matchning på arbetsmarknaden. För att sluta rekryteringsgapet krävs investeringar i utbildning på olika nivåer. Allra mest angeläget för att möta framtidens arbetsmarknad blir den högre utbildningen. Inte minst för de orter och kommuner som genomgått eller genomgår strukturella förändringar på arbetsmarknaden och där det alltjämt efterfrågas arbetskraft med högre utbildning. Med ett av Sveriges större lärosäten beläget i länet bör Östergötland ha goda förutsättningar för att lyckas med en god matchning. Men det kräver också en fortsatt utveckling som möter regionens behov och omvandling.
Linköpings universitet (LiU) är en viktig motor för regionens utveckling. Utbildningarna sträcker sig över en lång rad ämnesområden och studenterna är eftertraktade efter examen.
Här finns världsledande forskning inom flera spjutspetsområden, och universitetet har ett nära samarbete med samhälle och näringsliv. Bland annat finns verksamheter där studenter och forskare involveras i affärsutveckling som kan ge såväl studenterna som företag spännande affärsmöjligheter.
Linköpings universitet bedriver inte bara undervisning och forskning i Linköping, utan även i Norrköping. Campus Norrköping är en del av universitetet, ingen självständig högskola. Här finns ett av landets finaste campusområden. Det är beläget tillgängligt för stadens invånare i hjärtat av industrilandskapet, det gamla centralt belägna industriområdet, som därmed bidragit till såväl industrilandskapets utveckling som stadens förnyelse.
Idag bedriver drygt 5 000 studenter högre utbildning vid Campus Norrköping inom ingenjörs-, lärar- och vårdutbildningar samt samhällsvetenskapligt inriktade utbildningar. Framgångsrik forskning bedrivs (trots att basanslaget inte räknades upp som planerat) inom exempelvis visualisering, materialteknik, organisk elektronik, etnicitet och migration, äldre och åldrande och analytisk sociologi.
Högre utbildning i Norrköping var fram till mitten av 1990-talet begränsad, även om frågan diskuterats under lång tid och varit högprioriterad av såväl kommun- som universitetsledning
Norrköping var den gamla arbetarstaden som länge levde gott på textil- och tillverkningsindustrin, men som kom att drabbas hårt när desamma omstrukturerades, lades ned och flyttade utomlands. Idag och sedan en tid ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Idag finns ett kunskapsintensivt och diversifierat näringsliv. Trots omvandlingen på arbetsmarknaden och en höjd utbildningsnivå är utbildningsnivån fortfarande alltjämt lägre än rikssnittet, och färre går vidare till högre studier. Det hämmar såväl matchningen som den framtida tillväxten och utvecklingen i såväl Norrköping som resterande delen av länet.
I samband med den s k sysselsättningspropositionen, som presenterades i juni 1996, tilldelades Campus Norrköping och därmed Linköpings universitet 2 300 utbildningsplatser. Det var startskottet för omställningen i Norrköping. Den statliga högskolepolitiken syftade vid denna tidpunkt på att bygga upp verksamheten vid de små och medelstora högskolorna samtidigt som två nya högskolor etablerades: Malmö högskola och Södertörns högskola.
Utgångsläget för Malmö, Norrköping och södra delarna av Stockholmsområdet var relativt likartade: den omfattande omvandlingen av näringslivet hade en stor påverkan på dessa städer som innebar att nya arbetstillfällen måste skapas för att hindra att arbetslösheten bredde ut sig. Utbildning blev en ytterst viktig del i denna omvandling. Samtidigt brottades samma områden med relativt låga övergångstal till högre utbildning. Att höja den allmänna utbildningsnivån och att bredda rekryteringen blev därmed en prioriterad fråga.
Malmö högskola och Södertörns högskola blev självständiga lärosäten. Frågan om en självständig högskola i Norrköping hade också diskuterats men kommun- och universitetsledning kom fram till att det absolut bästa vore att Linköpings universitet kunde bygga upp en verksamhet också i närliggande Norrköping. Detta innebar för de nya utbildningarna i Norrköping att de kunde byggas upp till god akademisk standard med hjälp av de lärare och forskare som var verksamma inom Linköpings universitet, att utbildningarna både kvalitetsmässigt och organisatoriskt kunde införlivas i en befintlig organisation och dra nytta av dess goda rykte.
Östergötland är ett unikt län på så vis att det finns två stora städer, två tillväxtmotorer. Det är centralt för länet och arbetsmarknadsregionen att dessa båda kommuner, med sina olika bakgrunder, strukturer och förutsättningar, ges goda möjligheter till utveckling.
En ödesfråga för Norrköping, och i förlängningen hela länet och arbetsmarknadsregionen, är att klara av att möta den pågående omvandlingen på arbetsmarknaden med investeringar i högre utbildning. Det kräver ett utbyggt Campus Norrköping. Att Campus Norrköping är en del av Linköpings universitet istället för en egen högskola torde vara något att dra undervisnings- och forskningsmässiga fördelar av, inte något som hindrar tilldelning av fler välbehövliga platser.
Samtidigt står välfärden inför stora utmaningar. På Campus Norrköping finns i dag mycket värdefull verksamhet kopplad till just välfärdssektorn. Det finns stora möjligheter att ytterligare kraftsamla och utveckla den existerande verksamheten i relation till de samlade grundutbildnings-, fortbildnings- och forskningsbehoven inom välfärdsområdet. Linköpings universitet står redan idag redo att etablera fler och nya kandidat- och masterprogram, bland annat inom området för att möta välfärdens utmaningar, med fokus på Campus Norrköping.
Omräknat i helårsstudenter skulle Linköpings universitet behöva tillföras ytterligare 500 helårsstudenter utöver redan tidigare planerad tilldelning för att kunna genomföra en sådan utbyggnad med fokus på Campus Norrköping.
|
Teresa Carvalho (S) |
|
|
Anna-Lena Sörenson (S) |
Eva Lindh (S) |
|
Johan Andersson (S) |
Mattias Ottosson (S) |