I år är det 20 år sedan världens regeringar enades i Kairo om att sexuell och reproduktiv hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet och att ökad jämställdhet är nyckel till ökat välmående hos individer, familjer, nationer och världen. Då enades världens länder om behovet av satsningar på mödravård, sexualupplysning, tillgång till preventivmedel, jämställdhet och säkra aborter där det är lagligt. På dessa 20 år har mycket blivit bättre; den extrema fattigdomen har minskat med hälften, många länder som var fattiga 1994 är idag medelinkomstländer och en miljard människor har idag mer resurser som möjliggör för dem att investera i sig själva, sin familj och sina samhällen. Fler barn går i skolan och mödradödligheten har halverats. Bakom framstegen ligger framförallt ekonomisk utveckling, satsningar på utbildning och en minskad fertilitet i de flesta länderna i världen.
Trots den positiva utvecklingen på dessa 20 år återstår stora utmaningar. År 2015 ser vi varje dag 800 kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning; varje dag gifts 39 000 minderåriga flickor bort; varje dag föder 20 000 minderåriga flickor barn. Det betyder att under år 2015 kommer 300 000 flickor och kvinnor att dö i samband med graviditet och förlossning, 14 miljoner flickor under 15 år kommer att giftas bort, 6,5 miljoner barn kommer att dö innan de har firat sin femårsdag och 47 000 flickor och kvinnor kommer att dö av skador från osäkra aborter. Dessutom saknar mer än 222 miljoner flickor och kvinnor världen över tillgång till preventivmedel.
Bristen på preventivmedel, sexualundervisning, mödravård och säkra aborter skördar varje år alldeles för många liv. Unga människors borde äga rätt att själva få fatta avgörande beslut om sina egna liv; om de vill bilda familj och i så fall med vem. Ändå kommer hela 6,6 miljoner minderåriga bortgifta flickor att föda barn detta år. Unga flickor ska leka och gå i skolan – unga flickor ska inte vara fruar och mödrar.
Med dessa utmaningar i fokus stod riksdagen 20 år efter Kairo värd för den 6:e internationella parlamentariska FN-konferensen om befolkningsfrågor IPCI Stockholm 2014. Hela världen deltog med 400 parlamentariker från 135 länder. Värd stod riksdagens talman tillsammans med riksdagens tvärpolitiska grupp för frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR-gruppen).
Huvuduppgiften för IPCI 2014 var att vi – världens parlamentariker – skulle komma överens om framtida prioriteringar att sätta på pränt i deklarationen ”Stockholm Statement of Commitment”. Efter tuffa förhandlingar presenterades en historiskt stark deklaration, som antogs enhälligt av 400 parlamentariker från 135 länder. Aldrig tidigare har världens parlamentariker enats kring att uttrycka vikten av att alla människor utan undantag garanteras alla rättigheter och friheter som statueras i FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och att dessa omfattar sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Inte heller har världens parlamentariker någonsin tidigare enats om att arbeta för att i våra respektive länder försäkra tillgång till preventivmedel, sexualupplysning (även för minderåriga), sexualundervisning för såväl pojkar som flickor, samt långtgående överenskommelser vad gäller abort. Som att garantera universell rätt till eftervård efter abort, att avkriminalisera abort och garantera säkra lagliga aborter, samt att avskaffa lagar som straffar kvinnor och flickor som genomgått abort. I deklarationen enades också världens parlamentariker för första gången någonsin om att införa lagstiftning som kriminaliserar barnäktenskap och att minimiåldern för att ingå äktenskap ska vara minst 18 år. För första gången slogs också fast att all form av könsstympning av flickor ska förbjudas, även så kallad cutting. Dessutom slogs fast att hatbrott ska kriminaliseras och diskriminering av alla individer utan undantag ska förbjudas, samt att alla, inklusive hbtq-personer, har rättigheter och ska fredas från diskriminering, trackasserier och våld.
Med avstamp i ”Stockholm Statement of Commitment” kan nu världens parlamentariker ställa krav på sina kollegor och på sina regeringar. Den svenska regeringen bör därför ta fram en handlingsplan för hur Sverige på bästa sätt ytterligare kan bistå i implementeringen av ”Stockholm Statement of Commitment”. Vidare bör ”Stockholm Statement of Commitment” förmedlas via alla svenska beskickningar. Dessutom bör biståndet bättre prioritera arbetet med och knytas till att skydda, värna och stärka de mänskliga rättigheterna och öka jämställdheten.
|
Ulrika Karlsson i Uppsala (M) |
|