Vikten av modersmålsundervisning är allmänt känd. Principen enligt skollagen är att en elev som har en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om det talas till vardags i hemmet och eleven har grundläggande kunskaper i språket. Förskolan ska också medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål. Från den 1 juli 2015 har elever som tillhör någon av de nationella minoriteterna fått utökad rätt till undervisning i modersmål.
En grupp som faller vid sidan av är barn som är placerade av socialtjänsten i t ex familjehem. Barnet kan ha placerats i en familj som inte talar det språk som talas av de biologiska föräldrarna. Vissa skolor gör tolkningen att barnet inte har rätt till modersmålsundervisning eftersom språket inte talas i det hem där barnet vistas. Det är ofta upp till respektive skola att bedöma detta och huruvida socialtjänsten trycker på i frågan har ibland betydelse för om det blir av.
Det är mycket viktigt att ett barn som placeras av socialtjänsten ges möjlighet att behålla kontakten med sitt ursprung. Möjligheten att kommunicera med sina anhöriga på det språk de är vana vid är en viktig del av detta. I de fall det i familjehemmet inte talas samma språk som i ursprungsfamiljen bör ansvarig kommun se till att barnet får god tillgång till sitt modersmål. En rätt till modersmålsundervisning för dessa barn behövs, på samma sätt som om de bott kvar i sin ursprungsfamilj. Förslag bör tas fram på hur denna rätt i praktiken kan regleras och säkerställas.
|
Stefan Nilsson (MP) |
Annika Hirvonen (MP) |