Fram till 2008 sa lagstiftningen att en lönekartläggning och jämställdhetsplan skulle göras av arbetsgivare med fler än tio anställda. Detta ändrades så att reglerna endast skulle gälla företag med fler än 25 anställda. Det övergick också från att vara en årlig kartläggning till att det endast behövde göras vart tredje år.
Fackförbundet Unionen sammanställde en rapport 2011 som visade på att kartläggningarna blivit färre med denna lagstiftning. Eftersom kartläggningen är ett viktigt instrument för att komma till rätta med osakliga löneskillnader (främst mellan kvinnor och män) innebär detta att löneskillnaderna kan bestå under en längre tid utan att rättas till. När det så är dags att förändra detta, har skillnaderna ofta rusat i höjden och en korrektur är svårare att få till. För de enskilda innebär denna orättvisa också skillnader i pensionsinbetalningar och annat som gör att strukturerna mellan könen ytterligare cementeras.
När JämO på uppdrag gjorde en stor undersökning mellan 2006 och 2008 kunde man konstatera att lönekartläggningen gav resultatet i att mer än 5 808 personer, varav 90 procent var kvinnor, fick högre lön. Det är något som talar för behovet av årlig kartläggning. Bland fackligt förtroendevalda i TCO-förbunden uppger över 60 procent att man anser att löneskillnader ska kartläggas årligen.
Om riksdagen på allvar anser sig vara för jämställdhet och mänskliga rättigheter, måste osakliga löneskillnader synliggöras och elimineras. Därför bör riksdagen tillkännage som sin mening att lönekartläggning och jämställdhetsplaner ska göras årligen av arbetsgivare med fler än tio anställda.
|
Emilia Töyrä (S) |
|
|
Veronica Lindholm (S) |
Ann-Christin Ahlberg (S) |
|
Carina Ohlsson (S) |
Kerstin Nilsson (S) |
|
Hillevi Larsson (S) |
|