Syftet med den strandskyddslagstiftning som Sverige har är att säkerställa förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bibehålla goda livsvillkor för djur och växtliv. Att ha tydliga regler som begränsar utbyggandet i tätbefolkade områden är viktigt för att trygga att landets strandnära miljöer inte överexploateras.
Men Sverige består av så mycket mer än tätbebyggda områden. Knappt 10 procent av Sveriges stränder är dock idag påverkade av bebyggelse. I landsbygdsområden, inte minst i norra Sverige, uppfattas ofta ett landsomfattande strandskydd som alltför strikt. Att kunna få till stånd bebyggelse nära stränder i landsbygdsområden är viktigt för att främja lokal utveckling, turistnäringen och inte minst för att öka attraktionen för nyinflyttning.
Numera är det länsstyrelserna som har uppgiften att granska kommunala dispenser och de kommunala planer som behandlar strandskyddet och vid behov överpröva dessa. Samtidigt har kommunerna fått större makt över beslutsprocessen genom att kunna medge undantag från strandskyddet för åtgärder för landsbygdsutveckling. Länsstyrelserna har fått makten över områden där dispensplikten inte gäller för komplementåtgärder i anslutning till befintlig bebyggelse.
Alla dessa förändringar har varit viktiga och utgör relevanta steg i rätt riktning. Kommunledningarna har unik kunskap om just sin kommun men alltför ofta överprövas kommunernas beslut med motiveringar som är helt rimliga i kraftigt exploaterade storstadsområden men som i andra delar av landet saknar förankring i verkligheten.
Men för att i ännu högre grad underlätta utvecklingen i de delar av landet där det finns stora mängder obebyggd strandtomt bör lagstiftningen ses över ytterligare i syfte att medge större frihet till kommunerna.
|
Edward Riedl (M) |
|