I Sverige i dag har vi ett inkomstskattesystem som bygger på särbeskattning. Det tidigare systemet med sambeskattning ersattes i 1971 års skattereform med dagens särbeskattning. Det innebär att varje person enbart beskattar det som han eller hon har i inkomst, utan hänsyn till make/makas inkomst. Systemet leder till att par med lika stor sammanlagd bruttoinkomst kan beskattas helt olika, beroende på hur sammansättningen av inkomsten ser ut mellan de två makarna. I ett system med sambeskattning summeras den taxerade förvärvsinkomsten och delas därefter lika mellan makarna. Att göra sambeskattningen frivillig skulle leda till att de hushåll som får en lägre skatt med det nya systemet i så fall skulle välja att sambeskattas, medan övriga skulle välja att särbeskattas. Dagens system är djupt orättvist där två högutbildade med vardera 400 000 kronor, det vill säga 800 000 kronor i sammanlagd förvärvsinkomst, betalar mycket mindre i skatt än ett par med en högutbildad med 600 000 kronor i inkomst och en låginkomsttagare med 200 000 kronor i inkomst. Skillnaden är tusenlappar per månad. På ett år talar vi om tiotusentals kronor i straffbeskattning för paret med hög inkomstspridning.
Systemet med frivillig sambeskattning ska endast gälla äkta makar.
Samtliga par som väljer att sambeskattas skall också gemensamt dela på pensionsavsättningarna. Detta görs för att förhindra att ena maken missgynnas genom en relativt mindre framtida pension då inkomstspridningen är stor. Förslaget innebär alltså att den som tjänar mindre av de två makarna gynnas pensionsmässigt.
I Tyskland har man haft frivillig sambeskattning sedan 1958 och där väljer runt hälften av landets skattebetalare att sambeskattas. Det tyska systemet är fördelaktigt och för oss som värnar kärnfamiljen och äktenskapet är det ett bra system, samtidigt som det är ett steg för ett mer rättvist skattesystem.
|
Sven-Olof Sällström (SD) |
|