Urbaniseringen leder till att många människor flyttar från turist- och landsbygdskommunen till storstadsregioner för högre studier och arbete. I många turist- och landsbygdskommuner finns därför en negativ befolkningsutveckling som leder till ett lägre skatteunderlag.
I dessa kommuner finns också många delårsboende som spenderar helger och semestrar där, samtidigt som de under veckorna bor, arbetar och betalar skatt i en annan kommun.
Denna struktur skapar utmaningar för turist- och landsbygdskommuner vars skatteintäkter inte matchar det faktiska befolkningsunderlaget.
Den ökade rörligheten är bra. Det blir allt vanligare att människor växer upp i en kommun, bor och arbetar i en annan kommun samt spenderar helger och semestrar i en tredje kommun. Det tar inte dagens skatteutjämningssystem hänsyn till och skapar en orättvis fördelning som missgynnar turist- och landsbygdskommuner. Det påverkar även respektive region och landsting.
Den kommunala fastighetsavgiften som infördes 2008 tar inte hänsyn till var fastigheten är belägen, utan intäkterna för fastighetsavgiften går in i det kommunala skatteutjämningssystemet och utbetalningen via ett schablonbelopp per invånare i kommunerna. Det gör att turistkommuner med många fritidshus och få invånare blir nettobetalare i systemet medan andra kommuner är nettotagare.
Ett förslag för en rättvisare skattefördelning är att ge människor själva möjlighet att fördela hur stor andel av skatten som ska gå till de kommuner man har en koppling till. Det kan t.ex. vara kommunen man är uppväxt i, har bott i, bor i eller äger en fastighet i. Människor har ofta ett starkt band till både kommunen man är uppväxt i och den där de har sitt fritidshus eller näringsfastighet och vill se en positiv utveckling även där. För dessa turist- och landsbygdskommuner skulle ökat skatteunderlag leda till bättre service och infrastruktur som är mer anpassad till det faktiska befolkningsunderlaget.
|
Fredrik Christensson (C) |
Anders Ahlgren (C) |