Jag ser med oro på att utvecklingen inom den utrikes järnvägstrafiken idag går mot en framtida envägsstrategi där mer och mer av trafiken styrs över Danmark, något som på sikt är ett hot mot ett mångfacetterat gränsöverskridande utbud av järnvägstrafik för svensk industri.
Trelleborg har tidigare haft en viktig roll när det gäller tågtrafik in och ut ur Sverige, men lever idag i en tynande tillvaro där mer och mer järnvägsgods går över Öresundsbron på bekostnad av Trelleborgs hamn, där volymerna minskat kraftigt under de senaste åren. Inom några år finns risk att den gränsöverskridande tågtrafiken helt upphör i Trelleborgs hamn. År 1988 hade Trelleborgs hamn totalt 196 000 järnvägsvagnar, år 2000 var antalet 118 000 vagnar och år 2014 endast 27 000 vagnar.
För Trelleborgs hamns del har den negativa utvecklingen föranlett att den höga kostnaden för att upprätthålla en järnvägsstruktur till det låga utnyttjandet ifrågasatts och frågan har lyfts om järnvägstrafiken i hamnen ska stängas ner helt och hållet.
Detta är bekymmersamt för Sverige, både ur ett konkurrens och ur ett sårbarhetsperspektiv.
Ett tydligt bevis på sårbarheten av en envägsstrategi via Danmark är urspårningen i Danmark 2012, med konsekvensen att inga kontinentala tåg kunde gå igenom Danmark utan fick istället ta vägen genom Trelleborg. Det blev ett hårt tryck på järnvägstransporterna i Trelleborg som var det enda naturliga alternativet. På Stena Lines linje mellan Trelleborg och Sassnitz fördubblades antalet tågvagnar under den här perioden och på linjen Trelleborg–Rostock mer än tredubblades volymerna. Detta visar hur viktigt det är med en nationell strategi för att bibehålla de viktiga korridorerna för järnvägstransporter.
|
Per Klarberg (SD) |
|