Den nordiska och svenska folkbildningens rötter kan sökas i Danmark och i den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell gemenskap. Under sina tidiga år hade folkbildningen en avgörande betydelse för de mindre bemedlades chanser att nå bildning och personlig utveckling, vilket i sin tur var en viktig grund för den fortsatta demokratiseringsprocessen. Som ett komplement till det offentligas utbildningsalternativ och som en väg till social gemenskap samt spridare av lusten att lära har folkbildningen även i dag en viktig roll i vårt samhälle. Därför är det också fullt rimligt att stat och samhälle via skattemedel ger stöd till folkbildningen.
Det är samtidigt fullt rimligt att mottagare av statsbidrag uppfyller vissa minimikrav på kvalitet och samhällsnyttigt innehåll. Allt annat är att visa bristande respekt för demokratin och skattebetalarnas pengar. Vi oroas därför över den bristande kontroll som på många håll uppvisats, och än mer över att vissa verksamheter inom folkbildningens ram, t.ex. det återkommande direkta och indirekta stödet till vänsterextrema grupperingar, står i direkt strid med en konstruktiv samhällsutveckling och grundläggande demokratiska principer.
En kvalitativ folkbildning
För Sverigedemokraterna är det centralt att all skattefinansierad verksamhet ska följa de demokratiska principerna och hålla en hög lägstanivå när det gäller kvalitet. Vi anser därför att det behövs tydligare direktiv och väl genomförda kontroller samt uppföljningar av de verksamheter som beviljats stöd.
Att detaljreglera den skattefinansierade delen av folkbildningen tror vi skulle vara negativt för dess utveckling. Att i viss utsträckning skärpa kvalitetskraven och förtydliga direktiven om vilka typer av verksamheter som ska kunna få statligt stöd ser vi dock som nödvändigt.
En viktig princip för all skattefinansierad utbildning bör vara att den ska sträva efter största möjliga objektivitet, saklighet och allsidighet. Verksamhet med inslag av stark, ensidig politisk eller religiös påverkan bör således inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen.
På vissa håll har det statliga stödet till folkbildningen kommit att användas till att lära ut eller uppmuntra användandet av olagliga utomparlamentariska metoder. Vid återkommande tillfällen har stödet också kommit våldsinriktade och antidemokratiska organisationer till del. En dylik hantering av skattebetalarnas pengar är oacceptabel och bör resultera i en utförlig granskning av de aktuella studieförbundens eller folkhögskolornas övriga verksamhet och i en utvärdering av om det alls är lämpligt att ge dem någon form av bidrag, ens för annan verksamhet.
Mångkulturalistisk verksamhet
Centralt i Sverigedemokraternas politik är att skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap. Mot bakgrund av detta bör allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund. Verksamheter som riktar sig mot de nationella minoritetsgrupperna ska dock vara undantagna från ovanstående princip.
En översyn av dessa två perspektiv, kvalitetssäkring och förändringar gällande mångkulturalistisk verksamhet, tror vi skulle gagna folkbildningen i stort och dessutom stärka dess legitimitet och status bland fler samhällsgrupper och i förhållande till det allmänna utbildningsväsendet.
|
Aron Emilsson (SD) |
|
|
Angelika Bengtsson (SD) |
Cassandra Sundin (SD) |
|
Sara-Lena Bjälkö (SD) |
Runar Filper (SD) |