Den krögare vars lokal och gemytliga atmosfär kan råka uppmuntra till spontan dans har anledning att se upp. Det finns i Sverige exempel på restaurangägare som dömts till böter för att deras gäster dansat i lokalen, trots att de av personalen uppmanats att sätta sig ner. Saknas danstillstånd kan man nämligen i en sådan situation dömas för brott mot ordningslagen.
Enligt nuvarande svensk lagstiftning krävs tillstånd för att dansa på offentlig plats. Enligt 2 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) krävs ett så kallat danstillstånd för att ordna offentlig danstillställning. Detta gäller även om dansen inte anordnas på offentlig plats. Förbudet för gästerna att dansa på en restaurang, bar eller annan lokal innebär att det åligger ägaren till lokalen att få gästerna att upphöra med att röra sig till musiken. Påföljden kan i annat fall bli böter eller fängelse. Brott mot lagen om danstillstånd kan även påverka andra för verksamheten nödvändiga tillstånd.
Absurditeten i att situationer som ovan nämnda kan uppstå är skäl nog att se över en lagstiftning som inte hänger med i tiden. När man tidigare tittat på huruvida danstillståndet ska vara kvar har man försvarat nuvarande ordning med skäl som att ett avskaffande skulle försvåra polisens informationsinhämtning samt att det vid danstillställningar kan uppkomma bråk och andra situationer som kräver polisingripande. Problemet med ovanstående resonemang är att danstillståndet i sig knappast minskar risken för att bråk skulle kunna uppstå på det aktuella dansgolvet, och det påverkar heller knappast polisens möjlighet att inhämta information.
Givet de regler som i övrigt omgärdar lokaler vad gäller exempelvis brandsäkerhet, utrymningsvägar är det rimligt att gästernas säkerhet är tillgodosedd och inte skulle påverkas negativt av eventuell förekommande dans. Det finns mer angelägna tillstånd för myndigheterna än att administrera danstillstånd eller att kontrollera om tillståndet uppfylls. Danstillståndet hör inte hemma i ett modernt samhälle och torde kunna avskaffas utan några som helst negativa effekter för någon part. Kravet på danstillstånd för icke offentlig plats bör därför avskaffas.
Dans, oavsett om den sker spontant eller uppsåtligt, är oftast ett tecken på trivsel och glädje. Någon större risk för allmänhetens säkerhet torde inte föreligga. I den mån det dansas alltför våldsamt finns säkerligen annan lagstiftning att tillgå för att korrekt hantera och rubricera eventuella incidenter.
|
Margareta Cederfelt (M) |
|
|
Hans Rothenberg (M) |
Camilla Waltersson Grönvall (M) |