Tv-licensen är i dagens medielandskap en otidsenlig företeelse. De förutsättningar som gällde när licensen infördes har förändrats. De tekniklösningar som finns idag fanns inte i tankevärlden 1956 när Tv-licensen infördes. Med detta som utgångspunkt är det självklart så att en lagstiftning som i grunden bygger på legitimitet hos den breda allmänheten måste uppdateras och vara i takt med tiden.
Den traditionella tv-apparaten är på väg att substitueras med en internetmottagare där alla enkelt och snabbt kan ta del av hela världens tv-utbud. Det är en utveckling som slagit igenom med fullt kraft och det spridda användandet innebär i praktiken att tv-licensen har spelat ut sin roll.
Ett argument mot tv-licensen är syftet för dess tillkomst, public service-kanalerna. Svensk public service producerar varje år mängder av program och nyheter som ska vara obundna från politiska och ekonomiska intressen. Det grundläggande syftet bakom public service-kanalerna är att alla medborgare ska få tillgång till ett brett och mångsidigt TV-utbud av hög kvalitet i alla genrer. Men även den som inte vill se dessa så kallade public service-kanaler tvingas betala en avgift. Endast Sveriges Television och Sveriges Radio får ta del av intäkterna från tv-avgiften. Inga andra medieföretag får ta del av de ”skattepengar” som kommer in. Även här ser vi alltså hur systemet med tv-licens slår fel.
Om de statliga public service-kanalerna ska finnas kvar i den nya tekniska och digitala miljön och deras legitimitet bibehållas behöver regeringen se över möjligheten att modernisera det system som är förknippat med att medborgare bidrar till ett skattefinansierat public service. En skatt lik den modell som Public service-utredningen kom fram till 2012 vore sett i ljuset av detta att förorda.
Regeringen bör därför snarast tillsätta en utredning med syfte att undersöka framtida finansieringen av public service genom skattefinansiering.
|
Margareta B Kjellin (M) |
|