Satsningen på genusforskning syftade från början till att stärka jämställdheten, vilket i sig självklart var en god tanke. Men så som denna forskning kommit att utvecklas har den numera tagit en helt annan väg och syftar snarare till att ersätta begreppen ”man” och ”kvinna” med andra begrepp och identiteter. Eftersom man har som en märklig idé att kön inte är något biologiskt bestämt utan något som är ”socialt konstruerat” laborerar man numera med många olika sexuella och könsmässiga identiteter. I det läget blir frågan om jämställdhet mellan de två könen man och kvinna inte särskilt intressant. Och därmed är inte genusforskningen längre ett verktyg för jämställdhet mellan könen utan något helt annat. I sin mest utstuderade form handlar ”Genusforskning” mer om mycket udda åsikter och tyckande än om vetenskap.
Förutom detta är det olyckligt att genusforskningen avskiljts från annan forskning och lever sitt eget liv i stället för att integreras i forskning i andra ämnen. Professor Bo Rothstein beskrev detta väl i en debattartikel i Göteborgs-Posten där han konstaterade att ” Det andra skälet för varför genusforskningen kommit att motverka strävan mot ökad jämställdhet är mera organisatoriskt. I realiteten har satsningarna ovan lett till en isolering av denna forskning från övrig verksamhet vid universitet och högskolor. I stället för att berika andra ämnen och tillföra dem ett enligt min mening ofta synnerligen välbehövligt jämställdhetsperspektiv vad gäller val av frågeställningar och problemområden, har unga forskare med detta intresse isolerats till de särskilda genusforskarmiljöerna. Detta är med stor sannolikhet inte bra för genusforskningen eftersom det skapar ’grupptänk’ och gör att man kan undandra sig från den i forskningssammanhang helt nödvändiga kritiska granskningen. Men det är inte heller bra för alla övriga ämnen eftersom man går miste om viktig kompetens vad gäller jämställdhetsfrågornas betydelse.”
Sammantaget innebär statens satsningar på genusforskningen att man tar uttrycklig ställning för en linje i forskningen och ger denna stora resurser. Det är olyckligt. Staten bör därför avveckla stödet till genusforskning och de professurer som finns i genusvetenskap vid svenska universitet bör upphöra.
Relevanta genusfrågor bör i stället hanteras som en del i den övriga forskningen.
Den relevanta forskning som behövs angående skillnader mellan kvinnor och män, exempelvis när det gäller medicinsk behandling, inlärning i skolan eller i andra viktiga sammanhang bör i stället ske inom de discipliner där man forskar kring dessa ämnen och inte särskiljas från sitt sammanhang.
|
Jan Ericson (M) |
|