Under 1990-talet infördes ett produktivitetsavdrag för högskoleväsendet som innebar att anslagen till högskolorna skulle få ett avdrag med den summan den privata tjänstesektorn lyckats effektivisera sin verksamhet de senaste 10 åren. Tanken bakom produktivitetsavdraget var sannolikt att utbildningen skall vara effektiv och att vi inte skall slösa med skattemedlen – en tanke vi i princip ställer oss bakom. Det är oerhört viktigt att chefer på olika nivåer har rätt kompetens och ledaregenskaper så att all verksamhet inom högskolorna drivs på ett effektivt sätt. Däremot är produktivitetsavdraget i längden orimligt då det är svårt, för att inte säga omöjligt, att effektivisera undervisning med bibehållen kvalitet.
Med införandet av produktivitetsavdraget inom högskoleväsendet har ett osunt volymtänkande kommit där antalet studenter premieras i stället för kvaliteten på utbildningen. Antalet lärarledda undervisningstimmar har minskat och studenterna har i högre grad lämnats åt sig själva. Redan SOU 2007:81 slår fast att produktivitetsavdraget sänker utbildningens kvalitet och bör avskaffas. Samma utredning slår dessutom fast att incitamentet att inte bedriva undervisningen med för många ”tomma stolar” redan tillgodoses med studentpengen. SOU 2005:48 visar att ersättningsbeloppet per helårsprestation då minskade med ungefär 18 procent på grund av produktivitetsavdraget. En avsevärd urholkning av resurser. Antagandet att minskningen av resurser är ungefär lika stor i dag som när SOU 2005:48 skrevs ligger nära till hands.
Vi vill att produktivitetsavdraget för den högre utbildningen avskaffas enligt här deklarerad motivering.
|
Robert Stenkvist (SD) |
Stefan Jakobsson (SD) |