Strandskyddet har funnits sedan 1952 för att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och för att värna den biologiska mångfalden. Det innebär att det idag finns ett allmänt strandskyddat område som innefattar land- och vattenområden 100 meter från strandlinjen. Länsstyrelserna har dessutom möjlighet att utöka detta område upp till 300 meter, vilket har skett i vissa delar av vårt land.
År 2009 ändrades strandskyddslagen dels för att förstärka strandskyddet i områden där detta var relevant av särskilda skäl, dels för att förenkla och göra det möjligt att bebygga i områden där exploatering är möjlig på grund av den stora tillgången på obebyggda och orörda strand- och naturområden. Tyvärr innebar 2009 års förändring av strandskyddslagen att privata markägare numera fått det allt svårare att förändra sitt boende. Exemplen på detta är många och debatten har hårdnat allt mer kring strandskyddsreglerna. Att utan dispenser och domstolsprocesser kunna få göra förändringar på egen privat mark torde vara rimligt i en modern tid.
Så lite som tio procent av Sveriges stränder är påverkade av bebyggelse i dag. Det finns således stora områden som ger allmänhet tillgång till strandnära friluftsliv. Att ha möjligheten att bebygga i landsbygdsområden är dock mycket viktigt för samhällsutvecklingen. Inte minst för att öka attraktionen av nyinflyttning och boende på landsbygden och i delar där det idag inte bor människor. Strandskyddet måste kunna bli mer flexibelt och kommunerna bör själva få större inflytande över besluten.
Med anledning av ovanstående bör det ske en översyn av gällande strandskyddslag.
|
Katarina Brännström (M) |
|