Sveriges torvmarker är idag en betydande utsläppskälla för växthusgaser där utsläppen är av samma storleksordning som från all inrikestrafik i landet. Under 2013 motsvarade utsläppen omkring en tredjedel av Sveriges totala rapporterade utsläpp av växthusgaser, närmare bestämt 55,8 miljoner ton koldioxid. Detta framgår av två nya forskningsrapporter som publicerats tidigare i år.
Sveriges 2,6 miljoner hektar dikad torvmark läcker i medeltal 18 miljoner ton koldioxidekvivalenter varje år. Utsläppen från torvmark består till 95 procent av koldioxid och är Sveriges största källa till dess koldioxidutsläpp. Kring 100 miljoner kubikmeter torv oxiderar bort varje år. Enligt forskare är enda sättet att stoppa läckaget helt att lägga den dikade torvmarken under vatten med en vattenspegel över eller ta bort torven. Att dämma eller fylla igen diken riskerar att förvärra läckaget i form av ökad metangasbildning som kan vara tiofaldig. Från biodiversitetsaspekter är dikad torvmark inte en naturlig biotop, slutsatsen måste därför bli att dessa marker oftast inte hyser höga naturvärden. För klimatet är dikad torvmark närmast en katastrof.
Den energimängd som på detta sätt årligen går till spillo motsvarar energiinnehållet i mer än 2,7 miljoner kubikmeter eldningsolja. Det är därför klokare att nyttja torven till energianvändning än att den försvinner av sig själv. Genom en moderniserad hantering kan man lägga grund för att kraftigt sänka utsläppen av växthusgaser och därmed bidra till ett bättre klimat, i såväl Sverige som globalt. Torv kan med fördel användas i ökad omfattning i värme och kraftvärmeverk och torv i samförbränning ökar effekten med lägre bränsleåtgång som följd samtidigt som det sparar skog. I Sverige finns tillräckligt med dränerade torvmarker för att återskapa våtmarker för att skörda under en överskådlig tid. Samtidigt kan en modern användning av torven på ett hållbart sätt slå ett viktigt slag för klimatet och för olika näringsvärden i naturen.
Torv ingår idag i elcertifikatsystemet och nyttjas alltjämt idag som energikälla. Den svenska produktionen av torv 2014 var 3,7 miljoner kubikmeter uppdelat på energitorv och odlingstorv. Samtidigt importerades 110 000 ton i form av torvbriketter främst från Vitryssland. Men torven kan nyttjas i större utsträckning än vad som sker idag. Den kan bland annat fungera som ett utmärkt bränsle till kraftvärmeverk. Den skulle förvisso släppa ut koldioxid vid förbränning, men inte i högre mängd än om den var kvar i naturen och bröts ner. Atmosfären skulle alltså inte utsättas för högre utsläpp vid förbränning och den skulle kunna ersätta olja som vid förbränning ger ett nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Torven kan alltså förvaltas och nyttjas som en resurs om torven i de dränerade markerna skördas på ett effektivt och klimatsmart sätt. Resultat från ny forskning och utvecklad teknologi visar på möjligheter där torven kan skördas utan att viktiga biologiska värden förloras.
Sammantaget finns det många goda skäl att ta till vara torven som en energiresurs i större utsträckning än vad som sker idag. S/MP-regeringen har dock signalerat att torvanvändning för elproduktion inom elcertifikatsystemet inte bör öka jämfört med dagens nivå. Man avser att återkomma i frågan i samband med nästa kontrollstation för elcertifikatsystemet 2017. Detta skapar osäkerhet om torvens framtid som bärande energikälla och riskerar att mängder av koldioxidutsläpp fortsätter att okontrollerat flöda. Därför bör riksdagen ge regeringen tillkänna att redan nu ge tydliga indikationer om att långsiktigt nyttja torven som en resurs i det svenska energisystemet.
|
Hans Rothenberg (M) |
Cecilie Tenfjord-Toftby (M) |