Varje år flyter tusentals kubikmeter plast, fiskredskap, oljedunkar och lådor iland längs våra kuster. Detta är självklart en fara för de djur och organismer som lever i och vid vatten, men också ett hot mot den växande besöksverksamheten som finns och de arbetstillfällen som växer fram här.
I dag är det kommunerna och olika frivilligorganisationer som tar ansvar för att städa våra stränder, men detta ger ingen långsiktighet. Det uppfattas också som orättvist då det mesta av skräpet inte kommer från den egna kommunen, inte ens från Sverige, utan från internationellt vatten.
Kosterhavets nationalpark i Bohuslän är exempel på ett område där havsströmmarna bär med sig skräp från helt andra delar av Europa. Det är tack vara insatser från frivilliga och kommunerna som gör att besökarna inte möts av yoghurtburkar från Medelhavet och fisklådor från Skottland utan av en vacker bohuslänsk natur.
Avfallsmängderna är för omfattande för att en enskild kommun ensam ska ta ansvar för finansieringen av- och själva insamlingen av avfallet. En kommuns huvudåtagande är skola, vård och omsorg, då är det lett att insamling av marint skräp nedprioriteras.
Detta är en fara för både den maritima miljön och för miljön runt våra kuster.
Även om avfallet inte kommer från kommunerna själva, har kommunen ansvar för att städa och värna vår viktiga maritima miljö. Detta rimmar illa med principen att förorenaren betalar.
Lika lite som skräpet känner landsgränser känner det av kommungränserna, det är i sanning gränsöverskridande. En möjlig lösning skulle därför vara att länsstyrelserna, statens förlängda arm i Sverige, får i uppdrag att organisera och finansiera strandstädningen i Sverige, detta bör regeringen utreda.
Regeringen bör också utreda om det finns möjlighet för ett EU-samarbete för att minska andelen marint skräp från källan och ta fram en långsiktig strategi för insamling och finansiering av hanteringen av marint skräp.
|
Cecilie Tenfjord-Toftby (M) |
Hans Rothenberg (M) |