Hedersrelaterat brott utgör grova kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot internationell lagstiftning (FN:s kvinnokonvention). Många som är utsatta för hedersbrott vänjer sig vid att utsättas för kontroll, trakasserier och våld av släktingar och som de aldrig anmäler. Förekomsten av dessa brott hamnar ofta utanför brottsstatistiken och mörkertalet är utbrett. Alliansregeringen tog frågan på allvar och skärpte straff för tvångsgifte och barnäktenskap i juli 2014. Men mer behöver göras för att ge ett bättre skydd för personer utsatta för hedersvåld.
Enligt Brottsförebyggande Rådet görs 300 anmälningar till polisen i sådana ärenden per år. Frågan får allt större uppmärksamhet och Alliansregeringens arbete för att öka kunskapen har varit välkommet. År 2007 presenterade Alliansregeringen en nationell handlingsplan för mäns våld mot kvinnor som inkluderade hedersbrott. Den tydliggjorde vikten av att göra särskilda insatser för de som är offer för hedersvåldet.
Idag saknas en särskild lagstiftning om hedersbrott. Detta innebär att brottsoffer – allt som oftast en kvinna, ibland även män eller hbt-personer – inte får en rättvis prövning och därmed heller inte upprättelse.
Vi måste få en påföljd som verkar avskräckande för den skyldige och som också för brottsoffret skulle innebära en möjlighet till högre skadeståndsanspråk. Därmed skulle det bli lättare för polisen att arbeta förebyggande då brottet skulle tas på större allvar och lagstiftningen skulle med en särskild brottsrubricering ha en avskräckande effekt. En lagstiftning om hedersbrott skulle även inbegripa möjligheten att straffa fler personer än en. Motivet till hedersbrott särskiljer sig från andra brott på det sättet att många oftast är involverade i brottet.
|
Désirée Pethrus (KD) |
|