Utifrån ett folkhälsoperspektiv är det viktigt att barn och ungdomar fortsätter sitt idrottande upp i åldrarna. Mest önskvärt vore om idrottandets glädje kunde följa med människan livet ut. Demokratisk fostran där lek och lust har varit vägledande för barnidrotten har länge varit ett signum för svensk breddidrott. ”Föreningsfostran är den princip som tydligast uttrycker den specifika svenska idrottsmodellens folkrörelseideal. Dess mål är bredd, allas lika värde och medlemmarnas möjlighet att kunna
delta på sina egna villkor och utifrån sina egna förutsättningar” (SoU 2008:59). Stora offentliga resurser riktas på olika nivåer mot barnens idrottande, ett stöd som ofta villkoras på olika sätt. Staten är en av svensk idrottsrörelses viktigaste bidragsgivare.
Dessvärre har vi sett att allt fler barn slutar idrotta i organiserad form. En viktig orsak till detta tapp är den ökade nivågrupperingen och toppningen i matcher. Mängder av talanger slutar i förtid, men det är givetvis inte det största problemet. Barn som stukas på grund utav att man sorteras bort av tränare i olika situationer är givetvis allvarligare. Ett stukat självförtroende som gör att många av dessa ungdomar aldrig mer söker sig till organiserad idrott. Att styra om bidragssystemet så att det bättre träffar de föreningar som tar ett större ansvar för att låta barnen utvecklas i sin egen takt utan vuxnas tävlingshets flåsandes i nacken (eller från sidlinjen) skulle bidra till en sundare idrottsrörelse.
|
Petter Löberg (S) |
|