Sverige har sedan åtskilliga decennier haft en praxis av att tillämpa villkorlig frigivning efter att två tredjedelar av ett fängelsestraff avtjänats. Den som döms till 2 års fängelse för våldtäkt avtjänar alltså endast ett fängelsestraff som är lägre än 1,5 år. Motiveringen för detta är att uppmuntra ett gott beteende under fängelsetiden. Om detta vore det enda motivet kunde lika väl dagens ordning ersättas med ett system där den dömde alltid avtjänar sin fulla strafftid och därefter villkorligt frigivs under en begränsad tid. Ett sådant system vore att föredra av flera skäl. Dagens ordning fungerar endast som en generell strafflindring. Bara ett fåtal brottslingar tvingas avtjäna sitt fulla straff samtidigt som återfallsfrekvensen är hög. Det är uppenbart att tiden för rehabilitering och återanpassning till samhället inte är tillräcklig. Den automatiska villkorliga frigivningen underminerar även transparensen och tydligheten i systemet vilket i förlängningen skadar tilltron till rättssamhället. Då det är allt annat än allmänt känt att den villkorliga frigivningen används rutinmässigt skapas givetvis en stor frustration när anhöriga till en person som mördats upptäcker att 15-åriga straffet för den dömde egentligen betydde ett 10-årigt straff.
|
Fredrik Schulte (M) |
|