På senare år har det förts ett flertal förhandlingar med olika markägare, oftast kommuner, om höjda arrenden för koloniföreningar och liknande anslutna till förbundet. I jordabalkens regelverk görs ingen skillnad specifik för koloniträdgårdsföreningar. Skillnaden mellan lägenhetsarrende och bostadsarrende utgör endast en skillnad avseende odlingslotter och traditionella kolonistugelotter. Vid bedömningen av vilka arrendenivåer som skall godtas tas ingen hänsyn till om marken arrenderas för koloniträdgårdsändamål. Vid dessa bedömningar i arrendenämnder eller domstolar tas inte ens hänsyn till att s.k. föreningsarrenden medför avsevärda ekonomiska och rättsliga vinster för markägaren i jämförelse med om upplåtelsen avsett varje enskild medlems arrendelott. Även jämförelsen i övrigt beträffande arrendenivåerna utgår helt ifrån vad som uppnåtts eller förmodas uppnås för enskilda bostadsarrenden i närområdet. Även i övrigt höga marknadspriser för fastighetsförsäljningar i närområdet tycks spela in i bedömningarna. Det finns exempel på att man godtar jämförelser med arrenden för fastboende/åretruntboende med koloniträdgårdar där nyttjandet tydligt begränsas till sommarhalvåret. Därtill kommer den kraftiga ekonomiska ojämlikheten beträffande markägarens och kolonistens resurser för rättshantering. En enskild arrendator, liksom en enkel koloniträdgårdsförening har inte tillnärmelsevis samma ekonomiska resurser att sätta in för att föra talan i arrendenämnd och domstol som t.ex. landets kommuner eller Statens Fastighetsverk.
I ett fåtal kommuner har förbundet trots detta lyckats förhandla fram någotsånär godtagbara arrendenivåer genom att anföra verksamhetens ideella mål och dess fördelar för kommunens alla medborgare.
|
Börje Vestlund (S) |
|