Varje dag gränsarbetar många svenskar. De vanligaste länderna att arbeta i är Norge och Danmark. Det saknas exakta siffror på hur många som rör sig över gränserna men enligt SCB pendlade uppskattningsvis 44 000 personer från Sverige till jobb i Danmark och Norge under 2011. Enligt norska siffror är det totalt mellan 55 000 och 80 000 svenskar som arbetar i Norge (varav många är bofasta i Norge).
Det är välkänt att socialförsäkringarnas olika utformning i olika länder skapar problem för de som gränsarbetar. Exempelvis skiljer sig kraven på den enskilde i arbetslöshetsförsäkringen åt mellan länderna och det kan vara svårt för denne att förstå vad som förväntas av hen då liknande situationer behandlas olika i olika länder och då skillnader som inte är relevanta i ett land är avgörande i ett annat land. Det finns också brister i samspelet mellan de gemensamma reglerna på EU/EES-nivå och tillämpningen av nationell rätt.
Gränshinder kan vara väldigt olika till karaktären. De omfattande listor på gränshinder som till exempel tillhandhålls av Nordiska ministerrådets gränshinderdatabas, myndighetsportalen Grensetjänsten samt Öresundskommittén är många och av allehanda slag. Parlamentariska Socialförsäkringsutredningens delbetänkande SOU 2011:74 redogör för ett stort antal gränshinder och kommer med förslag på hur dessa kan lösas. I utredningen skiljs på gränshinder där (1) arbete pågår för att lösa dem, (2) de som bedöms kunna undanröjas eller reduceras på annat sätt än genom rättslig regering, (3) de som beror av andra länders rättsliga reglering samt (4) de gränshinder som bedöms möjliga att lösa genom rättslig reglering i Sverige.
Av de gränshinder som lyftes upp i parlamentariska Socialförsäkringsutredningens delbetänkande, SOU 2011:74, är idag, fyra år senare, flera fortfarande inte åtgärdade. Vad gäller gränshinder möjliga att lösa genom rättslig reglering i Sverige och vilka ännu inte åtgärdats, återfinns följande:
Den som är bosatt i Sverige och tar arbete i ett annat medlemsland och som inte ser till att omfattas av arbetslandets arbetslöshetsförsäkring från första arbetsdagen kan vid arbetslöshet få lägre arbetslöshetsersättning i Sverige på grund av att försäkringsperioden brutits. Detta då inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning kräver 12 månaders obrutet medlemskap i en arbetslöshetskassa. Problematiken försvåras ytterligare av att en person som söker medlemskap i en arbetslöshetskassa vilken inte motsvarar den yrkesgrupp den tillhört under utlandsarbetet kan få avslag på sin medlemsansökan med hänvisning till ”rätt” arbetslöshetskassa. Detta får till följd att personens inträdesansökan till ”rätt” arbetslöshetskassa inte gäller från datumet vid första ansökan. Ges den som arbetat i ett annat EU/EES-land längre tid på sig att ansöka om medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa (genom att ansökan bakdateras) kan fler som arbetat utomlands få ett väsentligt bättre försäkringsskydd vid arbetslöshet.
Den som deltagit i Jobb- och utvecklingsgarantin (JOB) eller jobb- och utvecklingsgarantin för ungdomar (UGA) och haft ett kortare arbete i ett annat medlemsland har rätt att återinträda i garantin. Emellertid kan denne bara få inkomstrelaterad ersättning om den under tiden den arbetat utomlands fortsatt vara medlem i en svensk arbetslöshetskassa. För att få ersättning enligt inkomstbortfallsförsäkringen krävs 12 månaders sammanhängande medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa. För att bli medlem i en arbetslöshetskassa ska den som inte arbetar uppfylla villkoren i arbetslöshetskassans stadgar om tidigare arbete inom arbetslöshetskassans verksamhetsområde. I flera av arbetslöshetskassornas stadgar finns en begränsning av verksamhetsområdet till Sverige. Även om det finns ett undantag från detta i en föreskrift från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAFFS 2015:1, 2§) förutsätter denna dock att den som återinträder är arbetslös och har rätt till arbetslöshetsersättning enligt svensk lagstiftning, vilket diskvalificerar den som återinträder i JOB eller UGA. Skulle reglerna för återinträde i en svensk arbetslöshetskassa ändras eller lagstiftningen tydliggöras gällande medlemskapet, skulle fler personer som arbetat utomlands få rätt till ett högre aktivitetsstöd.
Enligt Nordiska ministerrådet finns 53 olösta gränshinder kvar för svenskar som arbetar i de andra nordiska länderna. Inom området social och hälsa kvarstår 16 olösta gränshinder. Bland annat dessa sammanfattat:
Det finns skillnader i ländernas uppfattningar om vilket land som ska betala sociala förmåner till medborgare som rör sig över gränserna. För att undvika att enskilda blir utan sociala förmåner kunde Sverige och andra länder använda sig av möjligheten att göra interimistiska utbetalningar under den tid de oftast tidskrävande utredningarna pågår.
En del av den svenska föräldrapenningen baseras på den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). I vissa fall kan förälderns SGI omfattas av skydd under arbetslöshetsperioder och studieperioder (SGI-skydd). För att detta skydd ska gälla under en studieperiod krävs att föräldern har studerat med studiestöd från Sverige. Enligt finsk rätt är det möjligt att efter studier få ersättning vid föräldraledighet om studenten fått studiestöd från Finland under de fyra sista månaderna före föräldraledigheten. Kan dessa regler samordnas mellan länderna, så även studiestöd från andra länder kunde omfattas av SGI-skyddet, kunde fler studenter få ett bättre försäkringsskydd vid föräldraledighet.
De nationella kraven på personnummer och andra former av id-handlingar ställer till svårigheter för personer som rör sig över gränserna. Det kan röra sig om konsumenter som inte kan göra de ärenden de önskar på post, bank etc. i ett land där de inte är bosatta. Identifikation vid internethandel över gränserna är ett annat likartat problem. Samordnas detta inom Norden ökar inte bara rörligheten för människor utan även möjligheten till gränshandel.
Allvarligt funktionshindrade personer med personlig assistent har svårigheter att få med sin assistent vid flytt. Olika länder bedömer rätten till assistent nationellt och anställningsförhållandena för personliga assistenter skiljer sig mellan länderna. En samordning av detta är angelägen.
Enligt den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster ska de ansvariga myndigheterna samarbeta för att göra det möjligt för äldre eller institutionaliserade personer att flytta till det land där de har starkast personlig anknytning. Detta fungerar idag inte i praktiken på grund av oklarheter kring betalning och ansvar men måste kunna samordnas mellan länderna.
En person som bor i Sverige och får arbete i annat nordiskt land och därför omfattas av det landets lagstiftning, har inte längre rätt till de svenska socialförsäkringsförmåner som omfattas av EU:s samordningsregler, inklusive det särskilda bidraget i bostadsbidraget. Det särskilda bidraget kan utgöra cirka hälften av bostadsbidraget till barnfamiljer. Personen har inte alltid rätt till motsvarande förmån i arbetslandet. Andra nordiska länder har dock andra system som ersätter en familjs kostnader för sin bostad, exempelvis genom skattesystemet.
Det går inte att temporärt avbryta sin period med föräldrapenning för att ta ett jobb (heltid/deltid) i ett annat nordiskt land. Detta kommer ur principen reglerad i EU-förordningarna om att man ska vara socialförsäkrad i det land man arbetar i. Följden av ett avbrott i föräldraledigheten enligt ovan blir att rätten till kontantförmån med anledning av faderskap eller moderskap ändras till grundnivå efter att arbetet har avslutats, det vill säga rätten till förmånen i det tidigare arbetslandet upphör och ersätts med förmån på grundnivå i bosättningslandet.
Bedömningen när det gäller medicinskt underlag skiljer sig mycket mellan länderna. Man kan till exempel bli bedömd arbetsförmögen i ett land och bedömd att ha restarbetsförmåga i ett annat.
De flesta nordiska länder har ett bosättningskrav i sin studiestödslagstiftning. För att ha rätt till studiestöd måste sökanden därför i regel ha bott två av de senaste fem åren i sitt hemland. Det gör att personer som rört sig över gränserna och jobbat i ett annat land kan ha svårigheter att få studiestöd.
Skillnaderna i nivåerna på ländernas arbetsgivaravgifter kan göra det svårt för en person bosatt i ett land med högre avgifter att få arbete i ett land med lägre arbetsgivaravgifter om lagvalsbestämmelserna gör att bosättningslandets lagstiftning ska tillämpas. Till exempel kan arbetsgivaren kräva att anställningen i landet med lägre avgifter är villkorad av att personen inte samtidigt arbetar i sitt bosättningsland.
En person bor i ett nordiskt land och arbetar flera år i ett annat nordiskt land. Personen är således försäkrad i arbetslandet. Skulle personen senare övergå till att arbeta i bosättningslandet blir personen istället försäkrad där. Om hen kort efter att arbetet påbörjades i bosättningslandet blir arbetsoförmögen på grund av sjukdom och blir beviljad förmån vid arbetsoförmåga i bosättningslandet, kan ersättningen bli betydligt lägre jämfört med en person som inte också har arbetat i ett annat land.
Arbetet med att undanröja gränshinder behöver växlas upp. Det kan ske på olika sätt och regeringen har en viktig roll i detta arbete. Regeringen kan initiera fördjupade och mer frekventa kontakter med grannländernas regeringar för att lösa ut de frågor som inte har kommit någon vart på andra nivåer. Det kan övervägas om det behöver tillsättas en särskild samordnare för gränshindersarbetet. Förordningar kan behöva ses över. Man bör även beakta möjligheten att i regleringsbrev för relevanta myndigheter betona vikten av att undanröja gränshinder.
|
Rickard Persson (MP) |
Rasmus Ling (MP) |