Sedan lärlingssystemet avvecklades 1864 har det svenska utbildningsväsendet sökt vägar för att överbrygga gapet mellan lärandet och det hantverksbaserade arbetslivet. Samverkan på området är synnerligen viktigt, både för unga människor som vill förkovra sig i ett hantverksyrke, och för hantverksnäringen, där kraven på ett adekvat yrkeskunnande hos de arbetande är särskilt höga.
För att lärlingsutbildningen ska fungera väl krävs det mycket tid och kraft för det företag som tar emot lärlingen. En del av lönen består i att se en ung yrkesutövare växa i sin roll, men även i att branschen förses med kompetens och yrkeskunnande som svarar mot företagens behov. För att den arbetsplatsförlagda utbildningen ska fungera är det viktigt att rollfördelningen mellan elev, utbildningsanordnare och företag är klar. Samt att parterna får skälig ersättning för sitt arbete.
I regeringens budgetproposition för 2016 anges att ”anordnarbidraget för lärlingsutbildning bör i större utsträckning villkoras med att det finns utbildade handledare på arbetsplatsen”. Detta ställer orimliga krav på utbildningsanordnaren och den näringsidkare som tar emot en lärling. Speciellt om det rör sig om ett mindre hantverksföretag där företagaren är den enda anställda i bolaget (soloföretag). Om inte personen har handledarutbildning riskeras anordnarbidraget. Detta kommer att avskräcka många företagare som tidigare kunde tänka sig att ta emot en lärling mot ett mindre vederlag för sitt handledande. Det går stick i stäv med tankarna på att öppna upp fler dörrar för ungdomar som vill förkovra sig inom ett hantverksyrke.
|
Said Abdu (FP) |
|