Strandskyddslagstiftningen har vid ett flertal tillfällen gjort om och justerats, senast för att möjliggöra för kommuner att peka ut LIS-områden, som undantas från strandskyddet. Detta har dock inte fungerat och framförallt fungerat olika beroende på hur och vilken länsstyrelse som gjort bedömningarna. Strandskyddet är framförallt allt för trubbigt och tar för liten hänsyn till lokala behov och förutsättningar.
På många håll fyller strandskyddet en viktig funktion, men ofta är det ett alltför stort hinder för fler bostäder, tillväxt och arbete. I kommuner med mycket vatten blir detta ett problem. Hela Sverige behöver tillväxt, både kommuner nära och långt ifrån våra större städer. Det behöver bli enklare att få bygga exempelvis bryggor i vår skärgård, eller att för den delen använda brant, för naturen ej särskilt värdefull mark och som idag är otillgänglig för allmänheten, för att bygga attraktiva boenden.
Kommunerna är de bland offentlig förvaltning som bäst känner till de lokala
förutsättningarna. Kommunerna är också redan idag skyldiga att i stor utsträckning ta hänsyn till naturvärden. Utöver detta har hela samhället idag ett stort behov av kortare och mer effektiva processer för bostadsbyggande.
Med tydligare och mer generösa strandskyddsregler som beslutas lokalt är detta möjligt. Arbetet skulle exempelvis kunna gå till som så att kommunen i sin översiktsplan pekar ut var och hur strandskydd ska gälla – ett omvänt LIS-system, där områdena för strandskydd pekas ut istället för undantagen. Utöver detta behöver mer hänsyn tas till särskilt skyddsvärda stränder och inget strandskydd alls gälla vid områden som inte är skyddsvärda.
Fram till dess att kommunerna kan få självbestämmande i fråga om strandskydd behöver därför mer generella undantag tas fram. Exempelvis borde konstgjorda vattendrag och diken aldrig vara i fråga om att innefattas av strandskyddet, utan direkt undantas.
|
Ida Drougge (M) |
Jesper Skalberg Karlsson (M) |