|
|
Förstärkt insättningsgaranti
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till lagändringar som syftar till att genomföra insättningsgarantidirektivet i svensk rätt.
Insättningsgarantidirektivet är tänkt att harmonisera och stärka konsumenternas skydd för insättningar. Ändringarna innebär bl.a. att det införs harmoniserade regler för finansieringen av insättningsgarantisystemen, att utbetalningstiden vid ersättningsfall förkortas och att informationen till insättarna förbättras. Regeringen föreslår att genomförandet görs genom ändringar i lagen om insättningsgaranti, lagen om bank- och finansieringsrörelse, lagen om värdepappersmarknaden, offentlighets- och sekretesslagen och lagen om resolution.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016.
Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionen.
I betänkandet finns en reservation.
Behandlade förslag
Proposition 2015/16:106 Förstärkt insättningsgaranti.
Två yrkanden i en följdmotion.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Avgiftsuttag och tilläggsbelopp
Avgiftsuttag och tilläggsbelopp, punkt 2 (V)
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
|
1. |
Regeringens lagförslag |
Riksdagen antar regeringens förslag till
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution
Därmed bifaller riksdagen proposition 2015/16:106 punkterna 1–5.
|
2. |
Avgiftsuttag och tilläggsbelopp |
Riksdagen avslår motion
Därmed avslår riksdagen motion
2015/16:3376 av Ulla Andersson m.fl. (V) yrkandena 1 och 2.
Reservation (V)
Stockholm den 19 maj 2016
På finansutskottets vägnar
Fredrik Olovsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik Olovsson (S), Ulf Kristersson (M), Monica Green (S), Maria Plass (M), Jörgen Hellman (S), Oscar Sjöstedt (SD), Jörgen Andersson (M), Ingela Nylund Watz (S), Janine Alm Ericson (MP), Jan Ericson (M), Hans Unander (S), Dennis Dioukarev (SD), Erik Ullenhag (L), Ulla Andersson (V), Jakob Forssmed (KD) och Börje Vestlund (S).
Ärendet och dess beredning
I proposition 2015/16:106 Förstärkt insättningsgaranti föreslår regeringen att riksdagen antar ett antal förslag till lagändringar som syftar till att genomföra insättningsgarantidirektivet i svensk rätt.[1] Insättningsgarantidirektivet är tänkt att harmonisera och stärka konsumenternas skydd för insättningar. Ändringarna innebär bl.a. att det införs harmoniserade regler för finansieringen av insättningsgarantisystemen, att utbetalningstiden vid ersättningsfall förkortas och att informationen till insättarna förbättras. Regeringen föreslår att genomförandet görs genom ändringar i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och lagen (2015:1016) om resolution. Regeringens förslag till riksdagsbeslut återges i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. Lagförslagen har granskats av Lagrådet och regeringen har delvis följt Lagrådets förslag och synpunkter.
En motion har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionen återges i bilaga 1.
Svenska Bankföreningen har gett in en skrivelse till utskottet.
Regeringens lagförslag
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen antar regeringens lagförslag.
Bakgrund
Insättningsgarantin
Insättningsgarantisystemet infördes genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och omfattade inledningsvis kunders insättningar i banker och vissa värdepappersbolag och, efter ansökan, motsvarande utländska företag med filial i Sverige. När lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, trädde i kraft vid halvårsskiftet 2004 gavs även kreditmarknadsföretag möjlighet att ta emot inlåning från allmänheten. I och med detta utsträcktes insättningsgarantin till att även omfatta sådana företag.
Målsättningen med insättningsgarantin är att bidra dels till konsumentskyddet, dels till stabiliteten inom det finansiella systemet. Till grund för regleringen ligger 1994 års insättningsgarantidirektiv. I direktivet anges vad som avses med insättning, regler om lägsta garanterade belopp och informationsbestämmelser. Den svenska insättningsgarantin innebär att kunders – såväl fysiska som juridiska personers – insättningar i banker och kreditmarknadsföretag och i de värdepappersbolag som har Finansinspektionens tillstånd att ta emot kunders medel på konto skyddas vid konkurs. Mot bakgrund av de svenska reglerna om obestånd valdes att endast en domstols beslut om att försätta ett institut i konkurs kan leda till att garantisystemet får tas i anspråk. Garantin finansieras genom avgifter från de svenska institut som omfattas av insättningsgarantisystemet.
Med anledning av den tilltagande oron på de finansiella marknaderna föreslog regeringen 2008 i en proposition att den svenska insättningsgarantin skulle utvidgas till att omfatta fler bankkonton och att rätten till ersättning enligt garantin skulle höjas från 250 000 till 500 000 kronor.[2] Genom ändringarna infördes en ny definition av insättning i lagen om insättningsgaranti. Enligt den nya definitionen omfattar begreppet insättning alla tillgodohavanden som avser inlåning på konto, oavsett om medlen finns på ett transaktionskonto eller inte och oavsett om beloppen är nominellt bestämda eller inte. Regeringen konstaterade dock i propositionen att begreppet inte omfattar inlåning inom ramen för individuellt pensionssparande (IPS), annat pensionssparande eller försäkringssparande.
Ändringsdirektivet
Den 11 mars 2009 beslutade Europaparlamentet och rådet om ändring av insättningsgarantidirektivet, i det följande kallat ändringsdirektivet.[3] Ändringarna innebar bl.a. en harmonisering av täckningsnivån till 100 000 euro, att fristen för att konstatera att en insättning är indisponibel förkortades från 21 dagar till 5 arbetsdagar och att fristen för utbetalning av ersättning förkortades från tre månader till 20 arbetsdagar. Regeringen överlämnade en proposition med förslag om att höja täckningsbeloppet enligt ändringsdirektivet och riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i propositionen.[4]
I april 2011 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag om att införa en skyldighet för institut att ansöka om förhandsprövning av kontoslag som används för att ta emot insättningar, särskilda it-krav på de system som institut använder för att ta emot insättningar, samt en skärpt skyldighet för både instituten och berörda myndigheter att informera om garantin.[5]
Det omarbetade insättningsgarantidirektivet
Det nu aktuella insättningsgarantidirektivet är en omarbetning av 1994 års insättningsgarantidirektiv. Omarbetningen har gjorts av tydlighetsskäl och har formen av ett nytt, komplett direktiv. Direktivet syftar till att harmonisera och stärka konsumenternas skydd. Ändringarna innebär bl.a. att utbetalningstiden vid ersättningsfall förkortas och att informationen till insättarna förbättras. Det införs också harmoniserade regler för finansieringen av insättningsgarantisystemen inom EU och tydliga krav på förhandsfinansiering. Medlemsstaterna ska säkerställa att de tillgängliga medlen i systemen motsvarar minst 0,8 procent av de garanterade insättningarna. En annan förändring är att avgifterna som ett institut ska betala in ska vara baserade på hur riskfylld institutets verksamhet är. Inbetalda avgiftsmedel ska också kunna användas för att finansiera resolution av ett institut.
Krishanteringsdirektivet
Den 15 maj 2014 antog Europaparlamentet och rådet det s.k. krishanterings-direktivet.[6] Genom direktivet infördes ett ramverk för resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag samt företag som ingår i samma koncern som sådana företag. Centralt i resolutionsprocessen är att företagets ägare och långivare, snarare än staten, ska bära eventuella förluster i företaget. Krishanteringsdirektivet syftar inte bara till att göra det möjligt att rekonstruera eller avveckla sådana företag utan även till att undvika att enskilda företag hamnar i problem som kan framtvinga resolution. Direktivet innehåller därför bestämmelser om resolution, förberedelse för ett sådant förfarande och förebyggande tillsynsåtgärder.
Krishanteringsdirektivet har kopplingar till insättningsgarantidirektivet när det gäller finansiering av vissa åtgärder avseende resolution. Av de ändringar i lagen om insättningsgaranti som trädde i kraft den 1 februari 2016 framgår att medel från insättningsgarantisystemet i vissa fall kan användas i en resolution.[7]
Propositionen
Genomförandet av insättningsgarantidirektivet
Relevanta administrativa myndigheter
I samband med genomförandet av ändringsdirektivet ansågs att Finans-inspektionen var den lämpligaste myndigheten för uppgiften att konstatera utebliven betalning och indisponibilitet eftersom inspektionen genom sin tillsynsverksamhet har en god inblick i ett instituts verksamhet och finansiella ställning. Av gällande rätt framgår att frågor om insättningsgarantin handläggs av den myndighet som regeringen bestämmer (garantimyndigheten). Riksgäldskontoret har utsetts till garantimyndighet och är den myndighet som handlägger frågor om insättningsgarantin (1 och 2 §§ lagen om insättnings-garanti). Enligt regeringen krävs det därför inga lagstiftningsåtgärder för att genomföra insättningsgarantidirektivets krav på att peka ut den relevanta administrativa myndigheten (Finansinspektionen) eller den utsedda garantimyndigheten (Riksgäldskontoret).
Insättningsgarantins omfattning
Regeringen föreslår att kretsen av undantagna insättarkategorier utvidgas till att även omfatta försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, finansiella institut, värdepappersfonder, alternativa investeringsfonder, pensionsfonder, landsting, kommuner och statliga myndigheter samt insättare som inte har identifierats. Övriga kategorier av insättningar som enligt insättningsgarantidirektivet undantas från att omfattas av garantin följer redan av gällande rätt och föranleder enligt regeringen inte några lagstiftningsåtgärder. Regeringen anser vidare att den möjlighet som finns i direktivet att låta insättningar i små och medelstora företags pensionsförsäkringssystem eller tjänstepensionsplaner liksom insättningar från myndigheter med en årsbudget på högst 500 000 euro omfattas av insättningsgarantin inte bör utnyttjas.
Regeringen föreslår vidare att garantimyndigheten får besluta att garantin också ska omfatta insättningar enligt artikel 6.2 i insättningsgarantidirektivet som finns hos en filial till ett svenskt institut i ett annat EES-land, om värdlandet har en högre ersättningsnivå eller omfattning än vad som följer av lagen om insättningsgaranti, och det inte är möjligt för filialen att ansluta sig till och omfattas av den högre ersättningsnivån i värdlandets garantisystem. Möjligheten för en filial från ett annat EES-land att kunna ansluta sig till och omfattas av den svenska garantin bör behållas.
Bestämmelserna om tredjelandsfilialer i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden bör enligt regeringen ändras till följd av ändringarna i lagen om insättningsgaranti som möjliggör en högre ersättningsnivå för vissa typer av insättningar.
Insättningsgarantins ersättningsnivå
Ersättningen, tillsammans med eventuell utdelning i institutets konkurs för en förlust som enligt lagen om insättningsgaranti är ersättningsgill, får enligt regeringens förslag för varje institut uppgå till sammanlagt högst 950 000 kronor. Direktivet knyter det högsta ersättningsbeloppet till eurons kurs vid ett visst angivet datum (3 juli 2015). I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i proposition 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av Nasdaq OMX Stockholm bör användas. Enligt mittkursen den 3 juli 2015 motsvarar 1 euro 9,3658 svenska kronor. Beloppet får avrundas, dock högst med 5 000 euro. Det högsta ersättningsbeloppet utgör 936 580 kronor och regeringen anser att 950 000 kronor efter avrundning är ett väl avvägt belopp.
I fråga om insättningar i en filial till ett svenskt institut i ett annat EES-land, får det högsta ersättningsbeloppet från insättningsgarantin vara 100 000 euro eller, om landet har fastställt beloppet i nationell valuta i enlighet med artikel 6.5 i insättningsgarantidirektivet, det belopp i den valutan som motsvarar 100 000 euro.
Regeringen föreslår att utöver ersättning motsvarande 100 000 euro får ersättning från insättningsgarantin betalas ut med sammanlagt högst 5 miljoner kronor, om insättaren på ett tillförlitligt sätt visar att insättningarna avser medel som hänförs till försäljning av en privatbostad eller vissa särskilt angivna livshändelser. Ett högre ersättningsbelopp får endast medges om insättningen har gjorts inom tolv månader från den tidpunkt då beloppet krediterades på insättarens konto eller fr.o.m. den tidpunkt då det blev rättsligt möjligt att överföra sådana insättningar.
Regeringen gör bedömningen att en insättares rätt till ersättning från insättningsgarantin även fortsättningsvis bör bestämmas med utgångspunkt i insättarens bruttobehållning i institutet.
Finansiering av insättningsgarantin
Regeringen föreslår att behållna avgiftsmedel ska uppgå till minst 0,8 procent av institutens sammanlagda insättningar, till den del de omfattas av garantin. Om de behållna avgiftsmedlen minskar till mindre än två tredjedelar av den lägsta målnivån, ska denna återställas inom sex år. Avgiften får vid sådana omständigheter fastställas till ett högre belopp än motsvarande 0,1 procent av insättningarna. För att de behållna avgiftsmedlen ska uppgå till ett belopp som motsvarar minst 0,8 procent av institutens sammanlagda insättningar, till den del insättningarna omfattas av garantin, får betalningsåtaganden beaktas. Andelen betalningsåtaganden får inte överstiga 30 procent av behållna avgiftsmedel. Den årliga avgiften föreslås baseras på institutets insättningar vid utgången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av garantin, och risknivå. Den årliga avgiften ska kompletteras med en extra avgift om behållna avgiftsmedel vid ett ersättningsfall inte är tillräckliga för att ersätta insättare. Den extra avgiften får motsvara högst 0,5 procent av institutens garanterade insättningar per kalenderår. Om det finns synnerliga skäl får garantimyndigheten, efter samråd med Finansinspektionen, besluta om högre avgifter. Om den extra avgiften kan äventyra institutets likviditet eller solvens får garantimyndigheten efter ansökan av institutet bevilja anstånd med betalning av avgiften. Anstånd får beviljas med högst sex månader i taget, men får förlängas på begäran av kreditinstitutet. Avgiften ska betalas när förutsättningarna för anstånd inte längre är uppfyllda. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av avgifter.
Regeringen bedömer att inbetalda avgifter även fortsättningsvis bör placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret eller i statspapper. Insättningsgarantidirektivets krav på att de behållna avgiftsmedlen ska placeras med låg risk och tillräcklig diversifiering ryms inom gällande rätt. Garantimyndighetens möjlighet att låna i Riksgäldskontoret bör behållas. Några ytterligare finansieringsåtgärder anser regeringen inte vara nödvändiga.
Övrig användning av garantins medel
Regeringen föreslår att behållna avgiftsmedel, förutom att användas för att betala ut ersättning till insättare, ska få användas för att finansiera resolution av institut enligt artikel 109 i krishanteringsdirektivet. Insättningsgarantins bidrag till institut i resolution får inte överstiga ett belopp motsvarande dubbla målnivån. De medel som tillförs får aldrig överstiga det belopp som insättningsgarantin hade fått ansvara för i ett ordinarie insolvensförfarande. De tillgångar som erhållits i utbyte mot medel till kapitalisering av institut i resolution ska föras till insättningsgarantin. Sådana tillgångar behöver inte säljas innan insättningsgarantin får låna i Riksgäldskontoret. Den ersättning som garantimyndigheten får när tillgångarna säljs ska tillgodoräknas behållna avgiftsmedel. Regeringen anser att möjligheten att utöka garantimyndighetens mandat att använda fonderade medel för andra åtgärder inte bör utnyttjas.
Utlåning mellan insättningsgarantisystem
Möjligheten att tillåta garantimyndigheten att ge lån till andra insättningsgarantisystem bör enligt regeringen inte utnyttjas.
Utbetalning av ersättning
Regeringen föreslår att utbetalningstiden vid ersättningsfall ska förkortas från 20 till 7 arbetsdagar. I vissa särskilt angivna situationer får utbetalningstiden förlängas eller utbetalningen av ersättningen skjutas upp tills vidare. Ersättningsbeloppet ska betalas ut i svenska kronor eller i valutan i det EES-land där kontot finns. Om ett belopp ska räknas om mellan olika valutor ska den valutakurs tillämpas som gällde dagen för ersättningsrättens inträde. Garantimyndigheten ges möjlighet att via ett kreditinstitut eller en clearingorganisation hämta uppgifter om till vilket konto utbetalningen av ersättningen ska göras. Om det inte har förekommit några transaktioner på ett konto under de senaste 24 månaderna före ersättningsrättens inträde, ska garantimyndigheten inte betala ut ersättning om insättningens värde understiger den administrativa kostnaden för utbetalningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de administrativa kostnaderna för utbetalningen. Insättningsgarantidirektivets krav på att hemmedlemsstaternas insättningsgarantisystem ska tillhandahålla de medel som krävs för utbetalning till insättare i värdlandet och att medlemsstaterna ska bistå varandra med informationsgivning och hantering av skriftväxling från berörda insättare bör enligt regeringen regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag. Regeringen bedömer att insättningsgarantidirektivets bestämmelser om övertagande av fordran redan följer av gällande rätt.
Återbetalning av ersättning
Om någon har tagit emot ersättning obehörigt eller med ett för högt belopp föreslår regeringen att återbetalning ska ske.
Information om insättningsgarantin
Regeringen föreslår att institutens informationsskyldighet till insättarna förtydligas i lagen om insättningsgaranti. Innan ett avtalsförhållande ingås ska insättaren bekräfta att han eller hon har tagit del av information om garantin. Informationen ska lämnas i pappersform om insättaren begär det. Informationen ska göras tillgänglig på det språk som insättaren och institutet enades om när kontot öppnades eller på det eller de officiella språken i det EES-land där filialen inrättas. Ett institut som lämnar garantisystemet ska informera sina insättare om detta inom en månad från det att institutet lämnade systemet. Vid fusion eller annan form av ombildning av ett institut, som kan påverka insättarens rätt till ersättning, ska institutet informera insättaren minst en månad innan beslutet om ombildningen får laga kraft. Om det finns särskilda skäl får garantimyndigheten tillåta en kortare tidsfrist. Insättaren har rätt att ta ut den del av insättningen som överstiger det högsta ersättningsbeloppet inom tre månader från det att insättaren har informerats om ombildningen.
Övergång till ett annat insättningsgarantisystem
Regeringen föreslår att ett institut som avser att övergå till ett annat garantisystem som omfattas av insättningsgarantidirektivet ska underrätta Riksgäldskontoret om detta senast sex månader före övergången. Riksgäldskontoret ska till det andra systemet överföra sådana avgifter som institutet har betalat in under de senaste tolv månaderna före övergången. En överföring av avgifter ska dock inte ske om institutet har uteslutits från garantin.
Samarbete och informationsutbyte
Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och resolutionsmyndigheten ska enligt regeringens förslag samarbeta och utbyta information med varandra, med andra motsvarande utländska myndigheter, med andra utländska garantisystem och med Europeiska bankmyndigheten (EBA) i den utsträckning som följer av insättningsgarantidirektivet och Sveriges medlemskap i EU. Riksgäldskontoret får hänskjuta frågor till EBA för tvistlösning i enlighet med artikel 14.5 i insättningsgarantidirektivet. Regeringen bedömer att Riksgäldskontoret bör bemyndigas att ingå internationella överenskommelser enligt insättningsgarantidirektivet som inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan.
Sekretess
Regeringen föreslår att sekretess inte ska hindra att Riksgäldskontoret får lämna sekretessbelagda uppgifter till ett kreditinstitut eller en clearingorganisation om dessa behöver uppgifterna för att vid ett ersättningsfall enligt lagen om insättningsgaranti kunna förbereda eller genomföra utbetalningen av ersättningen. Regeringen bedömer att insättningsgarantidirektivets krav på att uppgifterna om insättarnas konton ska vara konfidentiella redan följer av gällande rätt.
Stresstester
Skyldigheten att utföra stresstester av garantisystemet bör enligt regeringen genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag.
Överklagande
Regeringen föreslår att Finansinspektionens beslut om ersättningsrättens inträde får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om ersättningsrättens inträde ska gälla omedelbart. Prövningsnämnden för stöd till kreditinstitut utmönstras från lagen om insättningsgaranti. Insättningsgarantidirektivets krav på att insättare ska kunna föra talan mot garantisystemet i övrigt följer enligt regeringen redan av gällande rätt.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. Äldre föreskrifter föreslås gälla för årliga avgifter som beslutas under 2016.
Konsekvenser
Samhällsekonomiska konsekvenser
Konsumentskydd
En viktig del av förslagen är skyddet för konsumenter. Regeringen menar att konsumentskyddet för den enskilde insättaren ökar genom förslagen. Informationskraven skärps, utbetalningstiden kortas från 20 till 7 arbetsdagar och ett högre ersättningsbelopp (tilläggsbelopp) kan medges om insättningen är hänförlig till vissa särskilda transaktioner, t.ex. försäljning av en privatbostad.
Finansiell stabilitet och statsfinanser
Insättningsgarantin medför en ökad risk för att statsfinanserna belastas eftersom det är staten som i förlängningen ansvarar för de betalningar som garanteras. Ett institut som får finansiella problem kan drabbas av en uttagsanstormning, s.k. bank run, vilket betyder att många insättare omgående vill ta ut sina medel. Det är det som den förstärkta insättningsgarantin syftar till att motverka. Om det inte införs ett väl utformat tilläggsbelopp kan det skapa en osäkerhet kring insättningsgarantin och öka risken för uttagsanstormningar. Sådana kan i förlängningen medföra spridningsrisker till andra institut och därmed hota den finansiella stabiliteten. Ett tilläggsbelopp innebär att ett totalt sett större belopp kan komma att betalas ut vid ett ersättningsfall. Risken för att stora utbetalningar kommer att behöva göras från insättningsgarantin begränsas dock till följd av genomförandet av krishanteringsdirektivet i svensk rätt. Regeringen bedömer att åtgärderna för att öka konsumentskyddet och stärka förutsättningarna för finansiell stabilitet är positiva för statsfinanserna och bör väga upp eventuellt ökade kostnader för staten.
Regeringen tar också upp risken för s.k. moral hazard, dvs. ett osunt riskbeteende till följd av en alltför generös insättningsgaranti. Förslaget om ett högre ersättningsbelopp utökar skyddsnätet. Tilläggsbeloppet kan dock enligt regeringen inte ses som en grund för ett ökat riskbeteende eftersom det bara blir aktuellt i specifika situationer när individer och hushåll är extra utsatta och i behov av skydd.
Något som enligt regeringen skulle kunna motverka ett negativt riskbeteende är förslaget om att införa riskbaserade avgifter. Det innebär att instituten i högre utsträckning betalar för den risk de utgör för insättningsgarantin.
I ett avseende blir insättningsgarantin snävare. Enligt förslaget kommer vissa insättare, exempelvis försäkringsföretag och offentliga myndigheter, inte längre att omfattas av garantin. De insättarna kommer att gå miste om 100 000 euro för sina eventuella kontotillgodohavanden hos en bank. Det väntas dock inte få några effekter för den finansiella stabiliteten eller statsfinanserna eftersom de garanterade beloppen är för små i relation till eventuella kontotillgodohavanden för att i praktiken ha någon effekt på dessa insättares vilja att behålla medel på kontot vid en förtroendekris.
Förslaget om ersättningsbelopp för svenska instituts filialer i andra EES-länder bedöms inte heller ha någon större effekt på statens finanser eftersom insättningsgarantin finansieras av institutens avgifter. Om denna bestämmelse inte skulle komma till stånd riskerar det enligt regeringen att leda till att konsumenter med insättningar i svenska instituts filialer i EES-länder exponeras för valutarisk och utsätts för svårigheter att bedöma omfattningen av insättningsgarantin i lokal valuta. Om insättningsgarantin behöver låna medel av Riksgäldskontoret för att uppfylla garantin för svenska instituts filialer i EES-länder kan kostnaden för upplåningen bli något högre än normalt på grund av valutarisk och en eventuellt stigande riskpremie på svenska papper. Regeringen bedömer dock att det inte är möjligt att kvantifiera kostnadsökningen, dels på grund av att tillförlitliga uppgifter om insättningsbelopp i svenska instituts filialer i EES inte finns att tillgå, dels för att det på förhand inte går att fastställa riskpremien och den svenska kronans växelkurs.
Förslaget om insättningsgarantins tak för bidrag i resolution innebär en förbättrad möjlighet att genomföra resolution. Förslaget minskar risken för att det uppstår en situation där medel saknas för att fullfölja resolution. Alternativet är sannolikt att staten och skattebetalarna får bidra. Förslaget bedöms därmed inte ha någon negativ påverkan på statens finanser. På kort sikt kan en kostnad för staten uppstå om insättningsgarantin behöver låna medel från Riksgäldskontoret för att bidra i resolution. Den kostnaden är dock temporär och kostnaden av att resolution inte går att genomföra, eventuellt med konsekvenser för den finansiella stabiliteten, är hög. Om taket inte höjs och bidraget från insättningsgarantin i resolution begränsas av taket så är det inte reglerat hur underskottet ska hanteras. Om institutet får bära dessa kostnader skulle det medföra att insättarna skyddas på andra borgenärers bekostnad. Om det inte finns några återstående nedskrivningsbara skulder skulle det dessutom innebära att kapitalbristen i företaget inte kommer att kunna lösas. Den rimliga tolkningen är i stället att finansieringen måste komma från en extern källa. Resolutionsreserven får tas i anspråk om villkoren för att få använda det finansieringsarrangemanget för förlusttäckning är uppfyllda. Om villkoren däremot inte är uppfyllda, måste finansieringen komma från ett annat håll för att resolution ska kunna genomföras utan skada för insättarna. Eftersom krishanteringsdirektivet inte anger hur detta ska gå till kan sannolikt enbart statliga stödåtgärder komma ifråga. Dessa måste i vanlig ordning prövas mot EU:s statsstödsregler.
Konsekvenser för berörda institut
Förslagen kommer att påverka sådana institut som tar emot insättningar som omfattas av insättningsgarantin och således inte samtliga institut som är anslutna till insättningsgarantin. Enligt uppgifter från Riksgäldskontoret omfattade insättningsgarantin 135 institut i Sverige i mars 2015, varav 39 bankaktiebolag, 37 kreditmarknadsbolag, 48 sparbanker, 2 medlemsbanker, 5 utländska bankfilialer och 4 värdepappersbolag. Av de insatta medlen återfinns ca 63 procent på konton i de fyra storbankerna. Övriga bankaktiebolag och fristående sparbanker har 24 respektive 7 procent av kundernas insatta medel, resterande 6 procent av insättningarna återfinns därmed inom kategorierna medlemsbanker, utländska bankfilialer och värdepappersbolag.
Administrativa och övriga kostnader
Enligt förslagen införs en skyldighet för medlemsstaterna att utöver det befintliga högsta ersättningsbeloppet om 950 000 kronor också säkerställa att garantin täcker ett belopp utöver den högsta ersättningsnivån om insättningarna är hänförliga till vissa transaktioner, ett s.k. tilläggsbelopp. I likhet med det befintliga högsta ersättningsbeloppet kommer även tilläggsbeloppet att finansieras via institutens avgifter till insättningsgarantin och det innebär att kostnaden (dvs. avgiften) för institutens garanti kan förväntas stiga. Även de administrativa kostnaderna relaterade till beräkningen av avgifternas storlek kan komma att öka något. Det är enligt regeringen svårt att göra en exakt bedömning av de ökade administrativa kostnaderna eftersom omfattningen av dessa är direkt avhängiga av befintliga it-system och rutiner som redan finns hos instituten.
Förändringarna av insättningsgarantin bedöms enligt regeringen inte vara så stora att de kan förväntas medföra omfattande kostnader för instituten. Förslaget om ersättningsbelopp för svenska instituts filialer i EES bedöms inte heller ha några negativa effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt. Bestämmelsen bidrar dock till ökad konkurrensneutralitet på den inre europeiska marknaden, vilket därmed även bidrar till en bättre överensstämmelse med insättningsgarantidirektivets syfte. Vidare skapas ökad harmonisering mellan det skydd den svenska insättningsgarantin erbjuder och skyddet i de värdländer där svenska institut verkar genom filial.
Förslaget om insättningsgarantins tak för bidrag i resolution bedöms inte heller ha några negativa effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.
Förändringarna bedöms inte heller i övrigt ge några internationella konkurrensnackdelar för de svenska instituten. Förslaget bör enligt regeringens bedömning inte innebära vare sig positiva eller negativa effekter på konkurrensförhållandena mellan svenska aktörer eller mellan svenska och europeiska aktörer.
Någon särskild hänsyn har inte tagits till mindre företag i det omarbetade insättningsgarantidirektivet. De mindre företag som omfattas av direktivet och förslaget kan dock anses ha en konkurrensfördel gentemot mindre företag som inte omfattas av insättningsgarantin genom att de kan använda det förhållandet i sin marknadsföring.
Konsekvenser för myndigheter och domstolar
Förslaget i propositionen innebär att garantimyndigheten (Riksgäldskontoret) bl.a. ska betala ut ersättning till insättare snabbare än tidigare, beräkna och ta ut riskbaserade avgifter och i övrigt möta de nya krav som ställs vad gäller information till insättare samt stresstester. Regeringen bedömer att det arbetet kan rymmas inom befintliga anslag. Finansinspektionens ansvar ökar också något genom förslagen bl.a. vad gäller möjligheten och behovet av att ta ut extra avgifter. Regeringen bedömer att uppgifterna kan rymmas inom befintligt anslag.
Enligt regeringens mening bör förslagen inte innebära någon nämnvärd ökning av antalet mål i domstolarna. De budgetära konsekvenserna bedöms därmed kunna hanteras inom befintliga budgetramar.
Sammantaget anser regeringen att förslagen inte kommer att medföra några kostnadskonsekvenser för vare sig myndigheter eller domstolar.
Utskottets ställningstagande
Det har inte väckts någon motion som går emot regeringens lagförslag. Utskottet bedömer att förslagen i propositionen innebär att svensk lagstiftning på ett ändamålsenligt sätt anpassas till det aktuella direktivet. Utskottet anser därför att riksdagen bör anta lagförslagen.
Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till utskottet anfört att omfattningen av den svenska insättningsgarantin bör vidgas så att den även ska kunna omfatta insättningar på konton i filialer till svenska institut inom EES. Detta bör enligt bankföreningen gälla under förutsättning att en sådan insättning skulle ha omfattats av garantin i det landet om insättningen funnits på ett konto i ett inhemskt institut. Utskottet har varit i kontakt med Finansdepartementet som uppger att den frågan för närvarande bereds inom Regeringskansliet.
Utskottet övergår nu till att behandla den följdmotion som innehåller två yrkanden om tillkännagivanden i frågor som anknyter till lagförslagen.
Avgiftsuttag och tilläggsbelopp
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår två motionsyrkanden om beräkning av avgiftsuttag och storlek på tilläggsbelopp
Jämför reservation (V).
Motionen
I kommittémotion 2015/16:3376 av Ulla Andersson m.fl. (V) anförs att riksdagen ska ge regeringen till känna dels att begränsningen av det sammanlagda avgiftsuttaget bör tas bort och ersättas med ett golv för varje bank och systemet som helhet under vilket avgiftsuttaget inte får sjunka, dels att det högre ersättningsbeloppet bör sättas till 3,5 miljoner kronor.
Till stöd för sina yrkanden anför motionärerna att Vänsterpartiet välkomnar stora delar av innehållet i propositionen och länge har drivit frågan om att de avgifter som instituten betalar in ska vara riskdifferentierade. Förslaget i propositionen innebär att den årliga avgiften ska baseras på institutens insättningar vid utgången av närmast föregående år, till den del insättningarna omfattas av garantin, och risknivå. Det årliga sammanlagda avgiftsuttaget ska enligt förslaget begränsas till 0,1 procent av de garanterade insättningarna. Motionärerna håller med Riksbanken och Riksgäldskontoret som i sina remissvar pekar på att denna begränsning innebär att avgiften endast tar hänsyn till den relativa risknivån mellan de enskilda instituten utan att beakta hur risker i systemet som helhet kan förändras. Även Finansinspektionen har invändningar. Begränsningen avseende det sammanlagda avgiftsuttaget bör enligt Vänsterpartiet tas bort och ersättas med ett golv för varje bank och system som helhet under vilka avgiftsuttaget inte får sjunka.
Direktivet möjliggör att medlemsstaterna får garantera ett högre ersättningsbelopp för vissa insättningar under en begränsad period. Insättningarna ska ha sin grund i försäljning av privatbostad eller vissa andra särskilt angivna livshändelser. Regeringen föreslår i propositionen att detta tilläggsbelopp sätts till 5 miljoner kronor. Vänsterpartiet menar att beloppet är för högt och att det i stället bör sättas till 3,5 miljoner kronor. Motionärerna anför att skälen för att ha ett system med insättningsgarantier är dels att skydda vanliga människors lönekonton och besparingar vid en banks konkurs, dels att skapa stabilitet i det finansiella systemet. Banker är känsliga för risken för uttagsanstormningar. Insättningsgarantier kan dock också verka i destabiliserande riktning för det finansiella systemet. Om det inte fanns någon insättningsgaranti skulle kunder förmodligen vara mer restriktiva med att placera sina pengar i banker och finansiella instrument med hög risk. En insättningsgaranti kan därmed bidra till ett ökat risktagande i den finansiella sektorn. Vid utformningen av ett insättningsgarantisystem får man därför väga fördelarna mot nackdelarna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har ställt sig bakom regeringens lagförslag. Enligt utskottet saknas det skäl för sådana tillkännagivanden som begärs i motionen. Motionsyrkandena bör därför avslås.
|
av Ulla Andersson (V). |
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.
Därmed bifaller riksdagen motion
2015/16:3376 av Ulla Andersson m.fl. (V) yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Vänsterpartiet välkomnar stora delar av innehållet i propositionen och har länge drivit frågan om att de avgifter som instituten betalar in ska vara riskdifferentierade. Förslaget i propositionen innebär att den årliga avgiften ska baseras på institutens insättningar vid utgången av närmast föregående år, om insättningarna omfattas av garantin, och risknivå. Det årliga sammanlagda avgiftsuttaget ska enligt förslaget begränsas till 0,1 procent av de garanterade insättningarna. Jag anser, precis som Riksbanken och Riksgäldskontoret gör i sina remissvar, att denna begränsning innebär att avgiften endast tar hänsyn till den relativa risknivån mellan de enskilda instituten utan att beakta hur risker i systemet som helhet kan förändras. Även Finansinspektionen har liknande invändningar. Begränsningen av det sammanlagda avgiftsuttaget bör enligt Vänsterpartiet tas bort och ersättas med ett golv för varje bank och för systemet som helhet under vilka avgiftsuttaget inte får sjunka.
Direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att garantera ett högre ersättningsbelopp för vissa insättningar under en begränsad period. Insättningarna ska ha sin grund i försäljning av privatbostad eller vissa andra särskilt angivna livshändelser. Regeringen föreslår i propositionen att detta tilläggsbelopp sätts till 5 miljoner kronor. Vänsterpartiet menar att beloppet är för högt och att det i stället bör sättas till 3,5 miljoner kronor. Skälen för att ha ett system med insättningsgarantier är dels att skydda vanliga människors lönekonton och besparingar vid en banks konkurs, dels att skapa stabilitet i det finansiella systemet. Banker är känsliga för risken för uttagsanstormningar. Insättningsgarantier kan dock också verka i destabiliserande riktning för det finansiella systemet. Om det inte fanns någon insättningsgaranti skulle kunderna förmodligen vara mer restriktiva med att placera sina pengar i banker och finansiella instrument med hög risk. En insättningsgaranti kan därmed bidra till ett ökat risktagande i den finansiella sektorn. Vid utformningen av ett insättningsgarantisystem får man därför väga fördelarna mot nackdelarna.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2015/16:106 Förstärkt insättningsgaranti:
1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.
4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:1016) om resolution.
2015/16:3376 av Ulla Andersson m.fl. (V):
1.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begränsningen av det sammanlagda avgiftsuttaget bör tas bort och ersättas med ett golv för varje bank och systemet som helhet under vilket avgiftsuttaget inte får sjunka och tillkännager detta för regeringen.
2.Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det högre ersättningsbeloppet bör sättas till 3,5 miljoner kronor och tillkännager detta för regeringen.
Bilaga 2
