sou 2014 86

Sammanfattning

SOU 2014:86

Våra utgångspunkter

En första utgångspunkt för oss har varit att anslaget syftar till att tillgodose rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer. I detta ligger att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. Systemet ska också bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rätts- väsendet, vilket är av grundläggande betydelse i en rättsstat.

Det är utredningens uppfattning att samhället är skyldigt att efter behov stötta både misstänkta och brottsoffer med kvalificerat rättsligt stöd, både för att skapa balans i processen och för att upp- fylla kraven på en rättvis rättegång. Denna uppfattning har i högsta grad präglat våra överväganden.

Ytterligare en utgångspunkt har varit att samtidigt pröva alla möjligheter till besparingar, om det inte leder till oacceptabla kon- sekvenser för den enskilde. Det bör alltid prövas om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

Inom EU och i övrigt internationellt samarbete har flera rätts- akter och konventioner med anknytning till dessa frågor utarbetats. Som exempel kan nämnas EU-stadgan och Europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundlägg- ande friheterna. I det här sammanhanget bör också nämnas Europa- parlamentets och rådets direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden m.m. (2013/48/EU). Sådana dokument har naturligtvis också legat till grund för våra överväganden.

Offentliga försvarare

Samhällets kostnader för offentliga försvarare är betydande och har ökat kraftigt under senare år. Den kraftiga kostnadsökningen kan antas ha flera orsaker. Antalet inkomna brottmål till domstolarna har ökat och målen har ändrat karaktär. Målen har blivit mer om- fattande och komplexa. Förhandlingstiden har ökat. Ny teknik har gett upphov till nya brottstyper. Utvecklingen har skapat nya brotts- arenor. Fler mål än tidigare är familjerelaterade. Förtursmålen har ökat i antal.

Målutvecklingen i de svenska domstolarna är också en följd av de satsningar som gjorts på rättsväsendet. Allt fler brott anmäls och utreds. Särskilt kostnadskrävande är satsningen på att bekämpa den organiserade brottsligheten, vilket leder till kostnadsökningar. Fler

SOU 2014:86

Sammanfattning

och mer omfattande och komplexa brottmål ställer således krav på ökade försvararinsatser.

Vår slutsats när det gäller kostnadsökningen för offentliga för- svarare är att den väsentligen har orsaker som kan ses som ofrån- komliga konsekvenser av brottsutvecklingen och andra omständig- heter som inte är hänförliga till det befintliga regelverket. Inget tyder på att de nuvarande bestämmelserna inte i huvudsak tillämpas som avsett. Mot denna bakgrund är det vår bedömning att bestäm- melserna om i vilka situationer som en offentlig försvarare ska för- ordnas är väl avvägda. Några ändringar föreslås därför inte.

För närvarande saknas i lagtext regler om möjligheten att byta offentlig försvarare. Ett byte av offentlig försvarare medför mer- kostnader när den nya försvararen ska sätta sig in i målet. För andra biträden, t.ex. rättshjälpsbiträden, finns det uttryckliga bestämmel- ser om byte av biträde. Vi föreslår därför att det införs en uttryck- lig bestämmelse om byte av offentlig försvarare. Någon ändring i befintlig praxis i fråga om byte av offentlig försvarare är inte av- sedd.

Målsägandebiträden

När det gäller kostnaderna för målsägandebiträden har den procen- tuella ökningen sedan år 2004 varit större än ökningen av antalet avgjorda brottmål. Ökningstakten har varit kraftig och relativt stabil. Även samhällets kostnader för målsägandebiträden är således be- tydande. Den kraftiga kostnadsökningen kan även här antas ha flera orsaker. Antalet anmälda brott där målsägandebiträde normalt för- ordnas har ökat. En ny brottskategori är s.k. nätrelaterade brott med sexuella inslag. I sådana mål, som ofta inbegriper många måls- ägande, förordnas normalt målsägandebiträden. Målsägandena får numera bättre information om rätten till målsägandebiträde. En del av ökningen under perioden kan förklaras av 2005 års ändringar i sexualbrottslagstiftningen.

Även om det alltså finns förklaringar till kostnadsökningen och ökningen av antalet förordnanden av målsägandebiträden finns också en uppfattning att målsägandebiträde ibland förordnas något slen- trianmässigt och att rekvisiten för att förordna målsägandebiträde inte fullt ut beaktas. Det är angeläget att rättsväsendets resurser

Sammanfattning

SOU 2014:86

koncentreras till sådana situationer där målsäganden har ett reellt behov av biträde. För att påtala vikten av att en ordentlig prövning görs i varje enskilt fall föreslår vi därför vissa justeringar i 1 § lagen om målsägandebiträde.

EMR-reformen har generellt minskat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten. Vi föreslår därför att ett måls- ägandebiträdes förordnande ska upphöra sedan tiden för att över- klaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.

För att säkerställa att endast för uppdraget lämpliga personer förordnas som målsägandebiträden föreslår vi att det införs en sär- skild bestämmelse om att rättens tillstånd ska krävas i samtliga fall vid substitution av målsägandebiträden vid huvudförhandling. Rätten kan därmed i det enskilda fallet bedöma om det är lämpligt med substitution.

Inkomstgräns och avgifter vid rättshjälp

Rättshjälp får i dag beviljas personer vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr. Enligt tillgänglig statistik omfattas därmed för närvarande cirka 43 procent av befolkningen av möjligheten att få rättshjälp. När 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft förutsattes att inkomstgränsen skulle ses över med jämna mellanrum. Ett lämp- ligt riktmärke angavs vara att en översyn gjordes med tre års inter- vall, även om det vid vissa tillfällen kunde finnas anledning att frångå detta. Nuvarande inkomstgräns har gällt sedan år 1999. Mot denna bakgrund föreslår vi att inkomstgränsen för att kunna få rättshjälp höjs till 400 000 kr. Förslaget innebär att cirka 80 procent av befolkningen kommer att omfattas av möjligheten att få rätts- hjälp.

Vi föreslår ingen ändring av sättet att beräkna rättshjälpsavgift- erna. Den som har beviljats rättshjälp ska alltså även fortsättnings- vis betala en rättshjälpsavgift som bestäms av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag. Däremot föreslår vi att det läggs in ytterligare en nivå i avgifts- systemet och att avgiften, liksom minimiavgiften, i de olika nivå-

SOU 2014:86

Sammanfattning

erna ändras. Vidare föreslår vi att avdraget för barn vid beräkning av den rättssökandes ekonomiska underlag höjs.

För att möjliggöra en mer effektiv kostnadskontroll föreslår vi att regeringen ger Domstolsverket i uppdrag att undersöka möjlig- heten att utveckla Rättshjälpsmyndighetens datasystem.

Mål med oerfarna och okvalificerade rättshjälpsbiträden tenderar enligt vad vi erfarit att ta längre tid och dra högre kostnader än mål med erfarna och kvalificerade biträden. Kontrollen av dem som för- ordnas till rättshjälpsbiträden bör bli noggrannare. Vi föreslår däremot ingen ändring av reglerna om vem som ska kunna förordnas som rättshjälpsbiträde. Syftet att så långt möjligt garantera att rätts- hjälpsbiträden är tillräckligt kvalificerade bör uppnås genom att de som förordnar biträden gör en noggrannare prövning av biträdets kvalifikationer.

För att systemet med rättshjälp ska fungera och för att de som har rätt till rättshjälp också ska få det är det viktigt att det regelverk som finns kring avgiftssystemet efterlevs. Domstolsverket och domstolarna bör därför se till att de som vid domstolarna hanterar ansökningar om rättshjälp får relevant utbildning och riktlinjer för hanteringen av sådana ansökningar.

Av författningstekniska skäl föreslås en ändring i 19 § rätts- hjälpslagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Återbetalningsskyldighet för dömda

Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för dömda tillämpas inte sällan alltför generöst i förhållande till regelverket. Detta med- för ökade kostnader för staten. För att förenkla för domstolarna att hantera återbetalningsskyldigheten på rätt sätt föreslår vi att ett systemstöd utvecklas. Frågan om systemstöd bör lämnas till Dom- stolsverket att utreda.

Vi föreslår därutöver att återbetalningsskyldigheten för dömda ska skärpas på olika sätt. Kopplingen till rättshjälpslagstiftningen bör dock behållas.

Vi föreslår att det införs en miniminivå för återbetalningsskyldig- heten för den som döms för brott. Det belopp som den dömde ska återbetala av kostnaderna för offentlig försvarare, och i förekom- mande fall vissa andra biträden, ska inte understiga 5 000 kr. Beloppet

Sammanfattning

SOU 2014:86

som ska återbetalas får dock aldrig överstiga kostnaderna. Möjlig- heten att jämka återbetalningen behålls men jämkning ska endast kunna ske till som lägst minimibeloppet. Minimibeloppet ska inte gälla om den dömde vid domen inte fyllt arton år eller om den dömde begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Återbetalningsskyldighet ska också gälla i förfaranden som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd.

En särskild bestämmelse föreslås om att en tilltalad ska ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare, och i förekommande fall andra biträden, i överinstansen om målet förfaller på grund av omständigheter hän- förliga till den tilltalade. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade haft laga förfall för sin utevaro som inte kunnat anmälas i tid eller om målet återupptas.

Återbetalningsskyldigheten för dömda föreslås omfatta även saliv- prov som tagits för att göra en DNA-analys vid utredning av brott.

Förundersökningsledaren ska informera den misstänkte om vilka bestämmelser som gäller för återbetalningsskyldighet.

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Mot bakgrund av kostnadsökningen för offentliga försvarare och målsägandebiträden finns anledning att överväga vilka möjligheter som finns att hålla kostnaderna nere. En metod för att hålla kost- naderna nere skulle kunna vara att differentiera timkostnadsnormen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden. Likaså skulle kunna övervägas en begränsning i timarvoderingssystemet för måls- ägandebiträden.

Vår bedömning är emellertid att en differentiering av i timkost- nadsnormen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden inte bör införas. Mot att införa en sådan differentiering talar bl.a. risken för att det blir svårare att finna kvalificerade jurister som vill åta sig uppdrag som målsägandebiträde. En lägre ersättning till måls- ägandebiträden än till offentliga försvarare rimmar vidare illa med den utveckling som i övrigt har skett beträffande stöd till brotts- offer. Det går inte att generalisera ett målsägandebiträdes uppgifter

SOU 2014:86

Sammanfattning

och säga att dessa skulle vara mindre kvalificerade än den offentlige försvararens. Även risken för att en sådan differentiering av tim- kostnadsnormen skulle äventyra återväxten av humanjurister måste framhållas.

Inte heller bör enligt vår bedömning en begränsning i tim- arvoderingssystemet för målsägandebiträden införas. En sådan regel passar inte för brottmålsprocessen, som skiljer sig väsentligt från tvistemålsprocessen. I brottmål är det primära intresset att staten ska kunna lagföra personer för brott. Brottmålsprocessen styrs i mycket av åklagaren och den tilltalade. Målsäganden och måls- ägandebiträdet saknar i många fall inflytande över processen.

Vi har undersökt om det taxesatta området skulle kunna utökas. Vi föreslår att befintlig brottmålstaxa ska utökas till att gälla två tilltalade med samma eller varsin försvarare och/eller två målsägande med samma eller varsitt biträde. En sådan taxa skulle sannolikt leda till kostnadsminskningar för staten eller i vart fall dämpa eventuella kostnadsökningar. En sådan taxa förenklar också hanteringen för domstolarna och biträdena. Vi föreslår att uppdraget att utöka taxan ges till Domstolsverket.

Vi har övervägt om det skulle vara lämpligt att utvidga befintlig taxa till att omfatta heldagsmål, dvs. mål upp till sex timmars huvudförhandlingstid. Vi har dock valt att inte lägga fram ett så- dant förslag, framför allt för att de undersökningar som taxan bygger på är mycket gamla och inte återspeglar den förändrade rättsliga miljö som t.ex. införandet av EMR-reformen inneburit. Enligt vår uppfattning kan det dock finnas fördelar med att införa en heldags- taxa.

Vi har övervägt om ett sätt att förbättra kostnadskontrollen i fråga om biträdesarvoden kan vara att beslut om ersättning till dessa kan fattas separat och inte i samband med dom eller beslut i sak. Ersättningsfrågorna skulle därigenom kunna uppmärksammas bättre och få den tid som behövs för en ingående prövning. En så- dan ordning har dock vissa olägenheter. Bl.a. kommer hanteringen med nödvändighet att bli mer komplicerad. Mot denna bakgrund har vi bedömt att nuvarande bestämmelser bör behållas.

En effektiv kostnadskontroll är en förutsättning för att kost- naderna för rättsliga biträden ska kunna hållas på en rimlig nivå. Vi har därför övervägt om det finns anledning att utöka statens kost- nadskontroll när det gäller de rättsliga biträdenas ersättningar. Vi

Sammanfattning

SOU 2014:86

har övervägt om det finns anledning att låta åklagare yttra sig över ersättningsanspråken i större utsträckning än för närvarande och om skyldigheten att underrätta Justitiekanslern om utdömda ersätt- ningar bör utvidgas. Vår bedömning är dock att de nuvarande be- loppsgränserna för när åklagare ska yttra sig och för när Justitie- kanslern ska underrättas om ersättningsanspråk bör behållas.

Ersättning till konkursförvaltare

Ersättningarna till konkursförvaltare har de senaste åren ökat mått- ligt och har inte varit särskilt kostnadsdrivande på anslaget.

Arvode och kostnadsersättning till en konkursförvaltare är en konkurskostnad som i första hand ska betalas ur konkursboet. Om en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) på grund av att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, får konkursförvaltaren ersättning av staten enligt en särskild konkursförvaltartaxa. Om uppdraget har krävt avsevärt mer arbete än normalt kan ett högre arvode beslutas och betalas ut till förvaltaren. Arvodet följer i dessa fall inte ett tim- arvoderingssystem med en timkostnadsnorm. I stället ska rätten bestämma en skälig ersättning med hänsyn till det arbete som upp- draget har krävt, den omsorg och skicklighet som det har utförts med samt boets omfattning.

Vi har övervägt om ett timarvoderingssystem för konkursförval- tare ska införas. Enligt vår uppfattning passar inte ett timarvoderings- system särskilt väl i konkurssammanhang. Förhållandena i kon- kurserna skiljer sig från andra situationer där rättsliga biträden ersätts med statliga medel. En potentiell fara med att införa ett timarvoderingssystem är enligt vår uppfattning att det skulle kunna få negativa konsekvenser för möjligheten att efterforska brotts- misstankar och återvinningsmöjligheter. Det är inte heller givet att ett timarvoderingssystem i längden skulle innebära en kostnads- besparing för staten. För konkurshanteringen finns också ett väl utbyggt system för kontroll och tillsyn. Vår bedömning är att ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare inte bör införas.

I stället föreslår vi att befintlig taxa utökas till att omfatta 16 timmars arbete och att i taxan ska ingå ersättning för en och en halv timmes tidsspillan. Förslaget innebär att fler konkurser än

SOU 2014:86

Summary

The trends in cases before Swedish courts are also a result of the investments made in the judicial system. More and more crimes are being reported and investigated. Particularly costly are efforts to combat organised crime, which have led to increases in costs. In- creasingly extensive and complex criminal cases are requiring in- creased investments in defence counsels.

Our conclusion with regard to the rise in costs for public defence counsels is that it has essentially been caused by what can be regarded as inevitable consequences of trends in crime and other circumstances that cannot be attributed to the existing regulatory framework. There is nothing to indicate that the current provisions are not essentially being applied as intended. Against this back- ground, we consider that the provisions on the situations in which a public defence counsel is to be appointed are well-balanced. There- fore, we do not propose any amendments.

There are currently no legislative rules concerning the possibility of changing public defence counsel. Changing public defence counsel entails additional costs as the new public defence counsel has to become familiar with the case. For other counsels, e.g. legal aid counsels, there are explicit provisions on changing counsel. We there- fore propose the introduction of an explicit provision on changing public defence counsel. We do not envisage any amendment to current established practice concerning change of public defence counsel.

Injured party counsels

Since 2004, the percentage increase in the costs for injured party counsels has been greater than the increase in the number of crimi- nal cases concluded. The rate of increase has been high and rela- tively stable. The costs to society of injured party counsels are con- siderable. Here too, this sharp increase in costs can be assumed to have several causes. The number of reported crimes in which an injured party counsel is usually appointed has risen. A new cate- gory of crime is internet-related crime involving sexual elements. Injured party counsels are normally appointed in such cases, which often involve several injured parties. Injured parties now receive better information about their right to an injured party counsel.

Summary

SOU 2014:86

Some of the increase during the period can be explained by the amendments made in 2005 to the sexual offences legislation.

Although there are explanations for the rise in costs and the in- crease in the number of injured party counsels appointed, some per- ceive that injured party counsels are sometimes appointed somewhat routinely and that the criteria for appointing an injured party coun- sel are not fully considered. It is important that the resources of the judicial system are concentrated to situations in which the in- jured party has a real need of counsel. Therefore, to address the importance of a proper examination being carried out in each indi- vidual case, we propose certain amendments to Section 1 of the Injured Party Counsel Act.

The ‘More modern court proceedings’ reform has led to a gene- ral reduction in injured parties’ needs during court proceedings in the court of appeal. We therefore propose that an injured party counsel’s appointment should end once the time limit for appealing the judgment of the district court has expired. If the injured party so wishes or if there are other grounds for doing so, a new exami- nation should be carried out to determine whether or not an in- jured party counsel should be appointed for proceedings in a higher court.

To ensure that only people who are suitable for the assignment are appointed as injured party counsels, we propose the introduce- tion of a special provision stating that the court’s permission must be sought in all cases of substitution of an injured party counsel in a main hearing. The court will thus be able to determine in indi- vidual cases whether substitution is appropriate.

Income ceiling and fees for legal aid

Currently, legal aid may be granted to people whose ‘economic basis’ does not exceed SEK 260 000. According to available statistics, this means that approximately 43 per cent of the population are currently eligible to receive legal aid. When the 1996 Legal Aid Act entered into force, it was expected that the income ceiling would be reviewed at regular intervals. A suitable guideline given was that a review be carried out every three years, although there could be certain occasions where there would be grounds to deviate from this. The

Summary

SOU 2014:86

Repayment obligation for convicted persons

The provisions on the repayment obligation for convicted persons are often applied far more generously than warranted by the regu- latory framework. This entails increased costs for the State. To make it easier for the courts to deal with the repayment obligation correctly, we propose the development of systemic support. The issue of sys- temic support should be left to the Swedish National Courts Admini- stration to investigate.

In addition, we propose making the repayment obligation for con- victed persons more stringent in various ways. However the link to legal aid legislation should be kept.

We propose introducing a minimum level for the repayment obli- gation for people convicted of crimes. The amount the convicted person is to repay for the costs of public defence counsel – and where relevant certain other counsels – should not fall below SEK 5 000. However, the amount to be repaid must never exceed the costs. The possibility of adjusting the repayment will be kept, but it should only be possible to adjust the repayment down to the minimum amount at the lowest. The minimum amount should not apply if the convicted person has not reached the age of eighteen on the date of the judgment or if the convicted person was suffe- ring from a serious mental disturbance when he or she committed the crime.

The repayment obligation should also apply in proceedings con- cerning the setting aside of a penalty and the imposition of another penalty for a crime, or concerning another measure relating to an imposed penalty.

We propose a special provision stating that a defendant is to reimburse the State for all of the costs paid from the public purse for remuneration to public defence counsels, and where relevant other counsels, in the higher court if the case has lapsed due to circum- stances attributable to the defendant. However, this should not apply if the defendant was lawfully absent and it was not possible to report the absence in time, or if the case is reinstated.

It is proposed that the repayment obligation for convicted per- sons also cover saliva samples taken to carry out DNA analysis when investigating a crime.

SOU 2014:86

Summary

The person in charge of the preliminary investigation is to in- form the suspect of the provisions that apply concerning the repay- ment obligation.

Remuneration for public defence counsels and injured party counsels

In light of the increase in costs for public defence counsels and injured party counsels, there is reason to consider ways of keeping costs down. One way of keeping costs down could be to have diffe- rent standard hourly rates for public defence counsels and injured party counsels. Likewise, a restriction in the hourly rate system for injured party counsels could be considered.

In our assessment, different standard hourly rates for public defence counsels and injured party counsels should not be intro- duced. One argument against having different rates is that this could make it more difficult to find qualified lawyers willing to take on the task of injured party counsel. Moreover, lower remuneration for injured party counsels than for public defence counsels does not sit well with general developments in terms of support for the victims of crime. It is not appropriate to generalise and assert that the tasks of an injured party counsel are less skilled than those of a public defence counsel. It is also necessary to highlight the risk that different standard hourly rates would jeopardise the continued supply of lawyers specialising in law governing individuals.

We do not consider that a restriction should be introduced in the hourly rate system for injured party counsels. This kind of rule is not appropriate for criminal proceedings, which are very different from civil proceedings. In criminal cases, the primary interest is for the State to prosecute people for crimes. Criminal proceedings are largely steered by the prosecutor and the defendant. In many cases, the injured party and the injured party counsel do not have any influence over proceedings.

We have investigated whether the area covered by the tariff could be broadened. We propose that the current criminal case tariff be extended to cover two accused persons with the same counsel or one counsel each and/or two injured parties with the same defence counsel or one defence counsel each. This kind of tariff would

SOU 2014:86

Summary

Remuneration for receivers in bankruptcy

Remuneration for receivers in bankruptcy has increased moderately in recent years and has not driven up the cost of the appropriation to any great extent.

Fees and reimbursement of expenses to a receiver are a bank- ruptcy cost that should primarily come from the bankruptcy estate. In cases in which bankruptcy is written off in accordance with Chapter 10, Section 1 of the Bankruptcy Act (1987:672) because the assets of the bankruptcy estate are not sufficient for paying the costs of the bankruptcy, the receiver may receive remuneration from the State in accordance with a special receiver tariff. If the assignment required considerably more work than normal, a higher fee can be set and paid to the receiver. In such cases, the fee does not follow an hourly rate system with a standard hourly rate. In- stead, the court is to decide on a reasonable level of remuneration, taking into consideration the work required for the assignment, the care and skill with which it has been carried out and the size of the estate.

We have considered whether an hourly rate system should be introduced for receivers. In our view, an hourly rate system is not very suitable for bankruptcy cases. The circumstances of bank- ruptcies differ from other situations in which legal counsels are remunerated from State funds. In our view, one potential risk of introducing an hourly rate system is that it might negatively affect the possibility of investigating suspicions of crime or recovery. It cannot be taken for granted either that an hourly rate system would bring savings for the State in the long run. There is also a well- developed system for checks and supervision when handling bank- ruptcies. In our assessment, an hourly rate system for receivers in bankruptcy should not be introduced.

Instead we propose that the current tariff be extended to cover 16 hours’ work and that the tariff include remuneration for a time loss of one and a half hours. This proposal means that more bank- ruptcies will be included in the area covered by the tariff than is currently the case. It can be assumed that this change will eliminate the minor increase in cost that has occurred in recent years, with- out the change resulting in the disadvantages that the introduction of a standard hourly rate may entail.

Summary

SOU 2014:86

Entry into force, etc.

It is proposed that the legislative amendments enter into force on a date determined by the Government.

We propose certain transitional provisions concerning the pro- posals for a stricter repayment obligation for convicted persons and concerning legal aid.

Consequences

On the whole, the implementation of the proposals we have made would not cause any increase in costs for the public purse. Rather, our calculations indicate a certain amount of increased financial scope, even if the income ceiling for legal aid is raised. However, the financial consequences are difficult to assess and are based on estimates.

Several of the proposed changes will require training and infor- mation for staff in the judicial system. We consider that these costs can be covered by the current appropriations. In the same way, some of the proposals will entail development costs, primarily for the Swedish National Courts Administration.

If our proposals are implemented, they are estimated to bring savings within the framework of appropriation 1:12 ‘Legal counsels, etc.’ of approximately SEK 16–19 million per year, after deducing the costs of raising the income ceiling for legal aid. Without deducting the costs of raising the income ceiling, the savings can be estimated to amount to approximately SEK 34 million.

The proposals on a stricter repayment obligation for convicted persons are estimated to provide increased revenue for the public purse of approximately SEK 27 million. This increased revenue will not go to the appropriation for legal counsels. Funds that the State receives on account of the repayment obligation are reported against income heading 2811 ‘Other income from central government acti- vities’.

If our proposals are implemented, they should therefore bring savings for the public purse of a total of approximately SEK 43–46 million, including a deduction for the raised income ceiling for legal aid. Without such a deduction, the savings can be estimated at approximately SEK 61 million.

Författningsförslag

SOU 2014:86

endast om det finns synnerliga skäl.

En offentlig försvarare får inte utan rättens medgivande sätta någon annan i sitt ställe.

31 kap.

1 §2

Om den tilltalade döms för	Om den tilltalade döms för
brottet i ett mål där åklagaren	brottet i ett mål där åklagaren
för talan, ska den tilltalade er-	för talan, ska den tilltalade er-
sätta staten för det som betalats	sätta staten för det som betalats
av allmänna medel i ersättning	av allmänna medel i ersättning
till försvarare. Den tilltalade ska	till försvarare. Den tilltalade ska
också ersätta staten för kostnad-	också ersätta staten för kostnad-
en att hämta honom eller henne	en att hämta honom eller henne
till rätten och för kostnaden för	till rätten och för kostnaden för
blodprovstagning, blodundersök-	provtagning och analys av blod,
ning, urinprovstagning och urin-	urin och saliv som avser honom
undersökning som avser honom	eller henne och som har gjorts
eller henne och som har gjorts	för utredning om brottet.
för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den till- talade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av över-

läggning med den tilltalade.
Den tilltalade är inte i annat		Den tilltalade är, med undan-
fall än som avses i 4 § första		tag för fall som avses i 1 a § och
stycket skyldig att betala mera		4 § första stycket, inte skyldig
av kostnaden för försvararen än		att betala mera av kostnaden för
vad han eller hon skulle ha fått		försvararen än vad han eller hon
betala i rättshjälpsavgift vid rätts-		skulle ha fått betala i rättshjälps-
hjälp enligt	rättshjälpslagen	avgift vid rättshjälp enligt rätts-
(1996:1619). Det som sägs i den		hjälpslagen (1996:1619). Det som
lagen om kostnad för rätts-		sägs i den lagen om kostnad för
hjälpsbiträde	gäller i stället	rättshjälpsbiträde gäller i stället

2 Senaste lydelse 2013:663.

SOU 2014:86 Författningsförslag

kostnad för offentlig försvarare.	kostnad för offentlig försvarare.
Det belopp som den till-	Det belopp som den till-
talade ska betala får sättas ned	talade ska betala får sättas ned
eller efterges, om det finns skäl	om det finns skäl till det med
till det med hänsyn till den till-	hänsyn till den tilltalades brotts-
talades brottslighet eller hans	lighet eller hans eller hennes
eller hennes personliga och eko-	personliga och ekonomiska för-
nomiska förhållanden.	hållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.

1 a §

Det belopp som den tilltalade enligt 1 § ska ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till offentlig försvarare får inte understiga 5 000 kr. Det belopp som ska ersättas får dock aldrig överstiga kostnaderna för den offentliga försvararen.

Det belopp som den tilltalade ska betala får efter nedsättning enligt 1 § fjärde stycket inte under- stiga 5 000 kr.

Första och andra stycket gäller inte om den tilltalade vid domen inte fyllt arton år eller om den till- talade begått brottet under påver- kan av en allvarlig psykisk stör- ning. I sådana fall får det belopp som den tilltalade ska återbetala nedsättas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller person- liga och ekonomiska förhållanden.

SOU 2014:86 Författningsförslag

5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid före- läggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egen-	Är brott förenat med egen-
doms förverkande, annan sådan	doms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller särskild	särskild rättsverkan eller särskild
rättsverkan i form av avgift en-	rättsverkan i form av avgift en-
ligt lagen (1994:419) om brotts-	ligt lagen (1994:419) om brotts-
offerfond, ska också denna före-	offerfond, ska också denna före-
läggas den misstänkte till godkän-	läggas den misstänkte till godkän-
nande. Detsamma gäller kostnad	nande. Detsamma gäller kostnad
för blodprovstagning, blodunder-	för provtagning och analys av blod,
sökning, urinprovstagning och	urin och saliv som avser den miss-
urinundersökning som avser den	tänkte och som har gjorts för
misstänkte och som har gjorts	utredning om brottet. I fråga om
för utredning om brottet. I fråga	sådan kostnad tillämpas bestäm-
om sådan kostnad tillämpas be-	melserna om särskild rättsverkan.
stämmelserna om särskild rätts-
verkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

49 kap.

5 §4

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i be- slutet

1.avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,

2.ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,

3.förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihets-

4 Senaste lydelse 1998:601.

Författningsförslag

SOU 2014:86

grundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som av- ses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,

4.prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,

5.prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,

6.prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd en- ligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap. eller omhänder- tagande enligt 28 kap. brottsbalken,

7. avslagit en begäran om bi-	7. avslagit en begäran om bi-
träde eller försvarare eller till så-	träde eller försvarare eller av-
dant uppdrag utsett någon annan	slagit en begäran om byte av bi-
än parten föreslagit,	träde eller försvarare eller till så-
	dant uppdrag utsett någon annan
	än parten föreslagit,

8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,

9. avslagit en begäran om att		9. avslagit en begäran om att
ersättning till vittne som	åbe-	ersättning	till vittne som åbe-
ropats av en enskild part	skall	ropats av	en enskild part ska
utgå av allmänna medel enligt		utgå av allmänna medel enligt
36 kap. 24 § andra stycket, eller		36 kap. 24 § andra stycket, eller

10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden för vissa frihetsberövanden.

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas 31 kap.

1§ i sin äldre lydelse.

3.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte

31kap. 1 a och 4 a §§.

4.För kostnader för salivprov som tagits före ikraftträdandet tillämpas

31kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.

SOU 2014:86

Författningsförslag

1.2Förslag till

lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	19 §5
Har någon genom dom, som	Har någon genom dom, som
får verkställas, trots att den inte	får verkställas, trots att den inte
äger laga kraft, dömts till straff	äger laga kraft, dömts till straff
eller annan påföljd för brott och	eller annan påföljd för brott och
är han eller hon för sådan verk-	är han eller hon för sådan verk-
ställighet intagen i kriminal-	ställighet intagen i kriminal-
vårdsanstalt eller i särskilt ung-	vårdsanstalt eller i särskilt ung-
domshem med stöd av 32 kap.	domshem med stöd av 32 kap.
5 § brottsbalken, skall han eller	5 § brottsbalken, ska han eller
hon vid fullföljd av talan i målet	hon vid fullföljd av talan i målet
anses som häktad för brottet.	anses som häktad för brottet.
Detsamma gäller i fråga om den	Detsamma gäller i fråga om den
som är omhändertagen enligt	som är omhändertagen enligt
28 kap. 11 § brottsbalken.	28 kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är	Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål	föreskrivet angående brottmål
skall, om inte annat är före-	ska, om inte annat är före-
skrivet, i tillämpliga delar gälla,	skrivet, i tillämpliga delar gälla,
då mot någon, som blivit dömd	då mot någon, som blivit dömd
för brott, vid domstol inleds	för brott, vid domstol inleds
förfarande, som avser undan-	förfarande, som avser undan-
röjande av påföljd och ådöm-	röjande av påföljd och ådöm-
ande av annan påföljd för brott	ande av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i	eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han	fråga om ådömd påföljd; är han
eller hon för verkställighet av	eller hon för verkställighet av

5 Senaste lydelse 2006:893.

SOU 2014:86

Författningsförslag

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägande- biträde

dels att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 §6

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett sär- skilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om

1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att

målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt	3 eller 4 kap.	2. brott enligt	3	eller 4 kap.
brottsbalken, på	vilket fängelse	brottsbalken, på	vilket fängelse
kan följa, eller enligt 8 kap. 5		kan följa, eller enligt 8 kap. 5
eller 6 § brottsbalken eller för-		eller 6 § brottsbalken eller för-
sök, förberedelse eller stämpling		sök, förberedelse eller stämpling
till sådant brott, om det med		till sådant brott, om det med
hänsyn till målsägandens person-		hänsyn till målsägandens person-
liga relation till den misstänkte		liga relation till den misstänkte
eller andra omständigheter kan		eller andra särskilda omständig-
antas att målsäganden har behov		heter kan antas att målsäganden
av sådant biträde,		har behov av sådant biträde,
3. annat brott på vilket fäng-		3. annat brott på vilket fäng-
else kan följa, om det med hän-		else kan följa, om det med hän-
syn till målsägandens personliga		syn till målsägandens personliga
förhållanden och övriga omstän-		förhållanden och andra särskilda
digheter kan antas att målsägan-		omständigheter	står	klart att
den har ett särskilt starkt behov		målsäganden har ett särskilt starkt
av sådant biträde.		behov av sådant biträde.

6 Senaste lydelse 2012:660.

Författningsförslag

SOU 2014:86

Målsägandebiträde får förord- nas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.

1 a §

Målsägandebiträdets förord- nande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.

Målsägandebiträde får förord- nas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid be- dömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, sär- skilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av måls- ägandebiträde.

4 §7

Målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Vid förordnandet tillämpas 26 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619).

I fråga om byte av måls-	I fråga om byte av måls-
ägandebiträde och rätt för sådant	ägandebiträde	tillämpas	26 §
biträde att sätta någon annan i	andra stycket rättshjälpslagen.
sitt ställe tillämpas 26 § andra och
tredje styckena rättshjälpslagen.
	Ett målsägandebiträde får inte
	utan rättens	medgivande	sätta
	någon annan i sitt ställe.

7 Senaste lydelse 1996:1644.

Den som har beviljats rätts- hjälp behöver inte betala ansök- ningsavgift, tilläggsavgift eller expeditionsavgift enligt förord- ningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, ansök- ningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning eller avgift enligt 15 § 1–3 avgifts- förordningen (1992:191).

Författningsförslag

SOU 2014:86

1.4Förslag till

lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)

Härigenom föreskrivs att 6, 19, 23 och 38 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
			6 §8
Rättshjälp	får	beviljas en	Rättshjälp	får	beviljas en
fysisk person	vars	ekonomiska	fysisk person	vars	ekonomiska
underlag enligt 38 § inte över-			underlag enligt 38 § inte över-
stiger 260 000 kr.			stiger 400 000 kr.

Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I 14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till döds- bo.

19 §9

Den som har beviljats rätts- hjälp behöver inte betala före- skriven

a. ansökningsavgift, tilläggs- avgift eller expeditionsavgift vid de allmänna domstolarna,

b. ansökningsavgift i mål en- ligt lagen (1990:746) om betal- ningsföreläggande och handräck- ning, eller

c. avgift för kopia, avskrift eller utskrift av allmän handling.

Den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet behöver inte betala utsökningsavgifter hos Kronofogdemyndigheten.

Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kost- nader för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.

8Senaste lydelse 1999:63.

9Senaste lydelse 2014:252.

SOU 2014:86 Författningsförslag

23 §10

Den som har beviljats rätts-

hjälp skall betala en rättshjälps-

hjälp ska betala en rättshjälps-

avgift som bestäms med hänsyn

till kostnaderna för rättshjälps-

biträdet och

den

rättssökandes

biträdet och

den rättssökandes

ekonomiska underlag enligt 38 §.

Rättshjälpsavgiften, som aldrig

får överstiga

kostnaderna

för

får överstiga

kostnaderna

för

rättshjälpsbiträdet, utgör

1. två procent av kostnaderna

1. fem procent av kostnaderna

om det ekonomiska underlaget

inte överstiger 50 000 kr,

inte överstiger 70 000 kr,

2. fem procent

kostnad-

2. tio procent av kostnaderna,

erna, dock minst 500 kr, om det

dock minst 1 000 kr, om det

ekonomiska

underlaget

över-

ekonomiska

underlaget över-

stiger

50 000

men

inte

stiger

70 000

men

inte

100 000 kr,

120 000 kr,

3. tio procent av kostnaderna,

3. tjugo procent

kostnad-

dock

minst

1 000 kr,

det

erna,

dock

minst

1 500 kr,

ekonomiska

underlaget

över-

det

ekonomiska

underlaget

stiger

100 000

men

inte

överstiger

120 000 men

inte

120 000 kr,

160 000 kr,

4. tjugo procent av

kostnad-

4. trettio procent av kostnad-

erna, dock

minst

1 500 kr,

erna, dock

minst

2 000 kr,

det ekonomiska underlaget över-

stiger

120 000

men

inte

stiger

160 000

men

inte

150 000 kr,

200 000 kr,

5. trettio procent av kostnad-

5. fyrtio procent

kostnad-

erna, dock

minst

2 000 kr,

erna, dock

minst

3 000 kr,

det ekonomiska underlaget över-

stiger

150 000

men

inte

stiger

200 000

men

inte

200 000 kr,

260 000 kr,

6. fyrtio procent av kostnad-

6. femtio procent

kostnad-

erna,

dock

minst

5 000 kr,

erna, dock minst 7 000 kr, om det

det ekonomiska underlaget över-

ekonomiska underlaget överstiger

stiger 200 000 kr.

260 000 men inte 330 000 kr,

10 Senaste lydelse 2000:273.

Författningsförslag SOU 2014:86

	7. sextio procent	av kostnad-
	erna, dock minst	15 000 kr, om
	det ekonomiska underlaget över-
	stiger 330 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver	Avgift för rådgivning utöver
en timme skall avräknas från den	en timme ska avräknas från den
lägsta avgift som anges i andra	lägsta avgift som anges i andra
stycket 2–6.	stycket 2–7.
Är den rättssökande under-	Är den rättssökande under-
årig får det beslutas att någon	årig får det beslutas att någon
rättshjälpsavgift inte skall betalas,	rättshjälpsavgift inte ska betalas,
om sökandens ekonomiska för-	om sökandens ekonomiska för-
hållanden ger anledning till det.	hållanden ger anledning till det.

Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo be- räknas rättshjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.

38 §11

Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.

Bidrar den rättssökande till				Bidrar den rättssökande		till
underhållet av barn skall den be-				underhållet av barn ska den be-
räknade årsinkomsten minskas				räknade årsinkomsten minskas
med	15 000 kr för varje		barn,	med 20 000 kr för varje barn,
dock	högst	75 000 kr. Är	den	dock högst 100 000 kr. Är den
rättssökandes		betalningsförmåga		rättssökandes	betalningsförmåga
väsentligen ökad eller nedsatt på				väsentligen ökad eller nedsatt på
grund av förmögenhetsinnehav				grund av förmögenhetsinnehav
eller	skuldsättning eller annan			eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den				särskild omständighet, ska		den
beräknade årsinkomsten jämkas				beräknade årsinkomsten jämkas
genom att skäligt belopp läggs				genom att skäligt belopp läggs
till eller dras ifrån.				till eller dras ifrån.
Närmare		bestämmelser	om	Närmare	bestämmelser	om

11 Senaste lydelse 1999:63.

Uppdraget och dess genomförande SOU 2014:86

framöver. Kostnaderna uppgick till nästan 2,3 miljarder kronor år 2013 vilket innebär en ökning med 1,3 miljarder kronor sedan år 2000. Det finns flera orsaker till kostnadsökningarna. Den enskilt vik- tigaste orsaken är sannolikt den målutveckling som skett i dom- stolarna under samma tid.

Antalet inkomna mål till de svenska domstolarna har ökat under lång tid. Sedan år 2000 har antalet ökat från cirka 277 000 mål per år till cirka 385 000 mål år 2013. Brottmålen har ökat från cirka 61 000 mål till nästan 95 000 mål, vilket är en ökning med nästan 56 procent. Förutom att antalet mål har ökat har målen också ändrat karaktär. Det är en allmän uppfattning att målen blivit mer om- fattande och komplicerade. Målutvecklingen är delvis en direkt följd av de satsningar som gjorts hos polis och åklagare vilket har lett till en ökad lagföring.

Den största utgiftsposten på anslaget är kostnaderna för offent- liga försvarare. Under år 2013 utgjorde den utgiftsposten mer än hälften av kostnaderna eller nästan 1,3 miljarder kronor. Det är en ökning med 719 miljoner kronor eller 180 procent sedan år 2000. De faktorer som styr kostnaderna för offentliga försvarare är fram- för allt antalet förordnanden och förekomsten av omfattande mål.

Den näst största posten är utgifter för målsägandebiträden. Kost- naden för målsägandebiträden uppgick till 259 miljoner kronor år 2013. Det är en ökning med 186 miljoner kronor eller över 200 pro- cent sedan år 2000.

Utgifter för rättshjälpsbiträden är den tredje största utgiftsposten. Kostnaden för rättshjälpsbiträden var 247 miljoner kronor år 2013. Motsvarande siffra år 2000 var 188 miljoner kronor, vilket mot- svarar en ökning med cirka 30 procent.

Kostnaderna för offentliga biträden har ökat med cirka 150 pro- cent, från cirka 63 miljoner kronor år 2000 till 157 miljoner kronor år 2013 och utgör alltså den fjärde största utgiftsposten inom an- slaget.

Utgifterna på anslaget har alltså ökat kraftigt under 2000-talet och utgör en betydande kostnad för staten. Staten är skyldig att hushålla med de medel som medborgarna ställer till förfogande och se till att de används effektivt och där behovet är som störst. Kost- nadsökningen på anslaget motiverar en samlad översyn av utgift- erna.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2014:86

I uppdraget har även ingått att lämna fullständiga författnings- förslag utifrån de överväganden som görs. Vi har varit oförhindrade att ta upp även andra frågor som har samband med de frågeställ- ningar som ska utredas. Relevant arbete som pågår inom Rege- ringskansliet och på EU-nivå har beaktats.

De ändringar som föreslås ska konsekvensbedömas gentemot kraven på en rättvis rättegång och hur förslagen på annat sätt påver- kar rättssäkerheten. Självfallet ska de ekonomiska konsekvenserna av förslagen och andra alternativ som vi övervägt men inte före- slagit redovisas.

Uppdraget skulle redovisas senast den 31 oktober 2014 men har senare förlängts till utgången av år 2014.

Utredningens direktiv återges i sin helhet i bilaga 1 och 2.

2.3Utredningens arbete

Vårt arbete inleddes i februari 2013. I utredningen har hållits 12 expertsammanträden, varav ett i form av ett tvådagars internat- sammanträde. Flera interna arbetsmöten har hållits mellan utredare och sekreterare. Besök, överläggningar och kontakter har före- kommit hos domstolar, myndigheter och organisationer som särskilt berörs av vårt arbete såsom Domstolsverket, Justitiekanslern, Riks- åklagaren, Rättshjälpsmyndigheten, Brottsoffermyndigheten och Sveriges advokatsamfund. Experterna i utredningen har medverkat inte bara med värdefulla synpunkter utan också med eget utrednings- material.

Vi har orienterat oss om beredningen inom Regeringskansliet av bl.a. betänkandena Nya påföljder (SOU 2012:34), En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93), Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) samt promemorian Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54). Även arbetet med EU:s direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaran- den m.m. (2013/48/EU) och direktiv (2012/29/EU) som reglerar brottsoffers rättigheter har bevakats.

Information om lagstiftningen i andra länder har inhämtats framför allt genom experternas försorg genom kontakter med före- trädare för såväl utländska advokatbyråer som myndigheter.

SOU 2014:86

Uppdraget och dess genomförande

Statistiskt underlag har, direkt eller genom experterna, inhämtats från Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och Statistiska centralbyrån. Vi har tagit del av de rapporter och utredningar som framför allt Dom- stolsverket framställt under årens lopp.

2.4Utgångspunkter

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden omfattar, som närmare framgår av avsnitt 3, en mängd olika anslagsposter. I direktiven till utredningen anges vissa specifika frågor som vi särskilt ska se över och överväga. Utredningen har uppfattat att vårt uppdrag bör inriktas på de fråge- ställningar som sålunda anges särskilt. Tonvikten i betänkandet ligger alltså på dessa särskilt angivna frågor.

En första utgångspunkt för oss har varit att anslaget syftar till att säkerställa rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer. I detta ligger att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. Systemet ska i slutändan bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Detta är av grundläggande betydelse i en rätts- stat.

En andra utgångspunkt har varit att alla möjligheter till bespa- ringar bör prövas, om det inte leder till oacceptabla konsekvenser för den enskilde. Det bör alltid göras en prövning av om det är rim- ligt att staten bidrar till kostnaderna.

Ett centralt inslag i uppdraget är att överväga olika begräns- ningar av tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Såväl den tilltalade som målsäganden har en särskild ställning i brott- målsprocessen. Rätten till offentlig försvarare är i många fall nöd- vändig för att säkerställa att rättegången blir rättssäker och effektiv. Samtidigt är det viktigt att statens utgifter kontrolleras för att säker- ställa att resurser så långt möjligt tillförs där de behövs bäst.

Målsäganden är som brottsoffer direkt berörd av processen och kan behöva information, stöd och hjälp i en utsatt situation. Även för målsäganden utgör rätten till biträde ett viktigt inslag i det regelverk som ska säkerställa en rättssäker och effektiv process. En utgångspunkt för oss i denna del har varit att samhället är skyldigt att stötta både misstänkta och brottsoffer med kvalificerat rättsligt

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2014:86

stöd, både för att skapa balans i processen och för att säkerställa att den uppfyller kraven på en rättvis rättegång.

Anslaget är regelstyrt. Förutsättningarna för att förordna offent- liga försvarare, målsägandebiträden, rättshjälpsbiträden och offent- liga biträden m.fl. och deras rätt till ersättning är fastlagda i lag. Enskildas rätt till försvarare och målsägandebiträde regleras också i vissa internationella rättsakter, t.ex. artikel 6 i den Europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen) där rätten till en rättvis rättegång läggs fast. Begreppet rättvis rättegång omfattar bl.a. rätten till försvarare. Europakonventionen gäller som svensk lag. Sverige får inte meddela lagar och föreskrifter som strider med Sveriges åtag- anden på grund av konventionen (2 kap. 19 § regeringsformen – RF).

Inom EU har antagits ett direktiv om rätt till tillgång till för- svarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt rätt att kommunicera vid fri- hetsberövande.1 Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om när en misstänkt eller tilltalad har rätt till försvarare i angivna förfaranden. Direktivet reglerar dock inte frågan om ersättning till försvararen.

Frågor om brottsoffers rättigheter har varit en prioriterad fråga också inom EU. EU-kommissionen har t.ex. aviserat ett förslag om rättshjälp som avser misstänkta och tilltalade i straffrättsliga för- faranden. Inom EU har det vidare nyligen antagits ett direktiv som reglerar brottsoffers rättigheter (2012/29/EU). Direktivet reglerar bl.a. rätten till rättshjälp. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 16 november 2015.

Vi har vid våra överväganden beaktat dessa instrument och för- slag, som varit utgångspunkter för våra överväganden.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en euro- peisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L294, 6.11.2013, s. 1).

SOU 2014:86

Uppdraget och dess genomförande

2.5Andra utredningar

Under eller i nära anslutning till utredningstiden har andra utred- ningar behandlat frågor som kan påverka vårt arbete. Här ska redo- visas sådana utredningar och förslag som i varierande grad kan in- verka på anslaget för rättsliga biträden.

Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstift- ningen och har alltså inte diskonterat några av de olika utrednings- förslag som ännu inte lett till lagstiftning.

Straffprocessutredningen

Straffprocessutredningen har i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) lämnat förlag till åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt. Utredningen har lämnat ett antal förslag till förändring som kan påverka anslaget för rättsliga biträden.

För tingsrättsprocessens del har utredningen föreslagit att den som har åtalats för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare på- följd för böter ska ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under högst två timmar. Den rådgivande advokaten ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning.

Vidare föreslås att mål om allmänt åtal för brott avseende en gärning som den tilltalade erkänt under vissa förutsättningar ska kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling i tings- rätten. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.

När det gäller huvudförhandlingsmål har utredningen föreslagit att rätten ska få ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Detta syftar till att minska antalet och omfattningen av de stora brottmålen och att undvika att avgörandet fördröjs i onödan. Rätten ska särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nöd- vändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen han- teras i olika mål eller genom att deldom meddelas.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2014:86

Utredningens förslag i denna del har behandlats i regeringens proposition 2013/14:170, Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar. I propositionen föreslår regeringen att om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen handläggas i en rättegång. Vidare föreslås att åtalen får handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns sär- skilda skäl mot det. Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handlägg- ning eller det annars finns skäl för det. Enligt förslaget ska det inte längre krävas att åtalen har väckts vid samma domstol för att de ska få förenas. Vidare föreslås i propositionen att om det handläggs flera åtal mot samma tilltalad i en rättegång får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Förslagen trädde i kraft den 1 juli 2014.

Utredningen föreslår också att möjligheterna att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den utökas. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till en presumtion för att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det. Vidare höjs den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevaro- handläggning från tre till sex månader.

Även förslagen i denna del har behandlats i nyssnämnda pro- position. Regeringens förslag innebär att tidsfristen som reglerar när förenklad delgivning kan användas för stämning och andra hand- lingar i brottmål förlängs från sex till tio veckor efter det att infor- mationen om delgivningssättet lämnats till den tilltalade. Regeringen föreslår vidare att om ett mål avgörs när den tilltalade inte är per- sonligen närvarande vid huvudförhandlingen får rätten döma till fängelse i högst sex månader samt att om rätten samtidigt förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad får den samlade strafftiden uppgå till högst sex månaders fängelse. Förslaget innebär vidare att om rätten förordnar att tidigare utdömt fängelse även ska avse det nya brottet får villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad till en tid som uppgår till högst sex månader. Även dessa förslag trädde i kraft den 1 juli 2014.

När det gäller hovrättsprocessen har utredningen bl.a. föreslagit att systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla

SOU 2014:86

Uppdraget och dess genomförande

brottmål. Avsikten är att de klara och entydiga målen ska sållas bort, dvs. mål där man redan vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.

Utredningen föreslår vidare att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta. Mot bakgrund av att EMR-reformen generellt har påverkat måls- ägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten och mot bak- grund av att det är angeläget att rättsväsendets resurser koncen- treras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde, föreslår utredningen att ett måls- ägandebiträdes förordnande ska upphöra när tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.

En utredare har fått i uppdrag att ta fram det ytterligare under- lag angående de praktiska, organisatoriska och ekonomiska konse- kvenserna som behövs för ett ställningstagande till om förslagen i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) bör genomföras. Uppdraget ska redovisas senast den 9 januari 2015.

EMR-utredningen

EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rätte- gång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare Rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93).

Utredningens slutsats är att reformen En modernare rättegång fallit väl ut och kan utvecklas ytterligare. Utredningen föreslår därför vissa nyheter och förändringar. Av förslagen ska här redovisas så- dana som i större eller mindre utsträckning kan inverka på anslaget Rättsliga biträden m.m.

Syn på stället ska i större utsträckning dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Ljud- och bildupptagningar beträffande det som iakttagits vid syn på stället likställs i tilltroshänseende med syn som hålls på nytt i hovrätten.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2014:86

Rätten får utvidgade möjligheter att ta upp bevis utom huvud- förhandling i samband med en inställd förhandling. Förhör ska så- ledes kunna hållas med vittnen och andra förhörspersoner som in- funnit sig till en rättegång som ställs in, exempelvis på grund av att den tilltalade uteblivit.

Rätten ska i större utsträckning kunna återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans.

Bestämmelserna som innebär att parter kan presentera process- material genom att hänvisa till handlingar i målet förtydligas så att det uttryckligen framgår att detta även gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar.

Bestämmelserna om hovrättens möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna mjukas upp något.

Bestämmelserna om parts frånvaro vid huvudförhandling i hov- rätt ändras. Om part förelagts att komma personligen ska överklag- andet förfalla om han eller hon endast infinner sig genom ombud, såvida det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.

Hovrätten ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen inom ramen för dispensprövningen. Högsta domstolen får möjlighet att direkt pröva en prejudikatfråga när hovrätten väg- rat prövningstillstånd, dvs. utan att Högsta domstolen först med- delar tillstånd till prövning i hovrätt.

Påföljdsutredningen

Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Med anled- ning av Påföljdsutredningens förslag har också en departements- promemoria upprättats, Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutred- ningens förslag (Ds 2012:54). I promemorian utreds vilka process- rättsliga konsekvenser som Påföljdsutredningens förslag medför. Förslagen kan, i viss del, påverka anslaget för rättsliga biträden.

Påföljdsutredningen har bl.a. föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd men att den dömde inte behöver verk-

SOU 2014:86

Uppdraget och dess genomförande

ställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor.

I promemorian anges att det finns skäl att överväga behovet av offentlig försvarare i fall där det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff.

Enligt bedömningen i promemorian är ett villkorligt fängelse- straff en förhållandevis ingripande påföljd och är, oavsett tilläggs- sanktion, alltid att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom. Den som döms till fängelse står ju alltid en risk att få avtjäna fängelsestraffet i anstalt, även om det beslutas att detta ska vara vill- korligt. Därtill kommer, enligt promemorian, att påföljdsbestäm- ningen vid villkorligt fängelse kan vara förenad med tveksamheter i flera avseenden. I den mån det finns tveksamheter bör det enligt bedömningen i promemorian förordnas offentlig försvarare för den dömde. I promemorian föreslås därför att 21 kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångsbalken (RB) ändras på så sätt att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Det sagda innebär att offentlig försvarare alltid ska förordnas om påföljds- frågan är tveksam och det finns anledning att döma till fängelse – villkorligt eller ovillkorligt. Tveksamheten kan avse valet mellan böter och fängelse, fängelsestraffets längd, frågan om det ska beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller valet av tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff.

Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag påkallar inte, enligt promemorian, någon ändring av bestämmelserna om förord- nande av offentlig försvarare i lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare (LUL).

2.6Betänkandets disposition

Betänkandet omfattar 13 avsnitt.

Betänkandet inleds med våra författningsförslag, avsnitt 1. Avsnitt 2 omfattar ett inledande kapitel med bl.a. vårt uppdrag

och arbete och utgångspunkter.

I avsnitt 3 ges en närmare introduktion till anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. I avsnittet redovisas också vissa statistikuppgifter.

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

besluta om begränsningar i villkoren för utnyttjandet av anslaget.2 Tilldelningen görs i regleringsbrev till respektive myndighet.

I budgetpropositionen för 2013 presenterade regeringen förslag till utgiftsramar för perioden 2013–2016 för utgiftsområde 4 Rätts- väsendet.3 Vad gäller utgiftsområdets anslag 1:12 Rättsliga biträden m.m. föreslog regeringen en ökning av anslaget under kommande treårsperiod.4 Riksdagen beslutade enligt regeringens förslag.5 Sveriges Domstolar tilldelades 2 265 657 kr på anslaget.

I budgetpropositionen för år 2014 presenterades regeringens förslag till budget för år 2014. I sina överväganden angav rege- ringen att utgifterna på anslaget har ökat, vilket främst beror på en ökning av antalet debiterade timmar per brottmål för vilka det förordnas offentliga försvarare, offentliga biträden och målsägande- biträden. Vidare angavs att utgifterna förväntas öka även framöver. Mot bakgrund av detta ökades anslaget med 40 000 000 kr år 2014. Regeringen föreslog att 2 305 657 000 kr skulle anvisas under an- slaget för 2014. För åren 2015, 2016 och 2017 beräknas anslaget till 2 425 657 000 kr, 2 325 657 000 kr respektive 2 325 657 000 kr.

3.2Anslagets användningsområde

I regleringsbrevet för Sveriges Domstolar anger regeringen villkor för hur ramanslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. får användas. Från anslaget ska de kostnader betalas som enligt 21 kap. 10 § rätte- gångsbalken, lagen (1988:609) om målsägandebiträde och rättshjälps- lagen (1996:1619) ska betalas av allmänna medel. Därutöver ska från anslaget de kostnader betalas som enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde ska betalas av allmänna medel. Det gäller alltså inte sådana kostnader som avser offentligt biträde i ärenden enligt utlänningslagen (2005:716) och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sådana kostnader belastar i stället anslaget 1:5 inom utgiftsområde 8 Migration. Anslaget Rättsliga biträden m.m. finansierar också utgifter för särskilda företrädare för barn enligt 12 § lagen (1999:997) om särskilda företrädare för barn, samt utgif-

23 kap. 11 § budgetlagen (2011:203).

3Prop. 2012/13:1 s. 365 f.

4Prop. 2012/13:1 s. 378.

5Bet. 2012/13:JuU1 och rskr. 2012/13:124.

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

ter för bevisning, parter, tolk och god man, förvaltararvoden m.m. i konkurser, ersättning till likvidatorer och bouppteckningsförrättare. Regeringen anger också vilka domstolar och andra myndigheter som efter beslut av Domstolsverket får disponera anslaget i olika delar. Som exempel kan nämnas att medel avseende utgifter för offentligt biträde efter beslut från Domstolsverket får disponeras av de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna och Rättshjälpsmyndigheten. Här ska närmare beskrivas vilka olika utgiftsposter som belastar anslaget.

Från anslaget får avräknas ersättning till offentliga försvarare. Avräkning får även ske för ersättning till offentliga ombud i ären- den om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hem- lig kameraövervakning enligt 27 kap. 29 § rättegångsbalken.

Anslaget får användas till kostnader för ersättning till måls- ägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Från anslaget får avräkning ske för kostnader för ersättning för upp- kommande kostnader för bevisning och utredning enligt 6 § samma lag med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträck- ning som om målsäganden beviljats rättshjälp med anledning av sådan talan.

Från anslaget får avräknas ersättning till rättshjälpsbiträden till den del ersättningen inte täcks av den rättshjälpsavgift som den rätts- sökande ska betala enligt 23 § rättshjälpslagen. Ersättning som av- ses i 16–18 §§ rättshjälpslagen får också avräknas. Det avser ersätt- ning för bevisning vid allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen med skäligt belopp, kostnader för utredning som är skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt med högst 10 000 kr och kostnader för medlare enligt 42 kap. 17 § RB. Även utgifter för staten som avses i 20 § rättshjälpslagen får avräknas. I bestämmelsen anges att den som har beviljats rättshjälp inte behöver ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken eller konkurslagen (1987:672) i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om den rättssökande inte kan betala för skada som tillfogas motparten, svarar staten gentemot den skadelidande för denna skada.

Rättshjälpsmyndigheten får disponera anslaget för utgifter av- seende ersättning till den som har lämnat rättslig rådgivning enligt 5 § rättshjälpslagen (1996:1619) mot nedsatt avgift. I de fall som

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

det har krävts tolk i rådgivningsärenden kan anslaget belastas med kostnaderna för ersättning till tolken.

Ersättning för kostnader som inte har kunnat täckas till följd av befrielse från utsökningsavgifter enligt 16 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten får avräknas från anslaget. Utsökningsavgifter utgörs av grundavgift, förberedelseavgift, försälj- ningsavgift och särskild avgift, vilket framgår av 2 § i nämnda för- ordning. Sådana avgifter behöver den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet inte betala.

Kostnader som uppkommer i mål enligt utlänningslagen (2005:716) avräknas som nämnts inte från anslaget. Ersättning till offentligt biträde i övriga fall och till tredje man för utredning enligt 4 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde får emellertid avräknas. Med sådan utredning avses utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara huvudmannens rätt, om utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myndighet som handlägger målet eller ären- det.

Enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ska en sådan företrädare förordnas när en förundersökning har inletts eller återupptagits i fråga om ett brott som kan leda till fängelse och har begåtts mot någon som är under 18 år om en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt. Kostnader för ersättning till företrädaren och sådana kostnader för bevisning och utredning enligt 12 § angiven lag får avräknas från anslaget.

Ersättning till bodelningsförrättare enligt 17 kap. 7 a § äkten- skapsbalken får avräknas från anslaget. Av bestämmelsen framgår att domstol, om det är skäligt med hänsyn till en makes ekono- miska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt, under vissa förutsättningar kan besluta att ersättning till bodel- ningsförrättare för högst fem timmars arbete ska betalas av allmänna medel.

Utgifter för kostnader i konkurser såsom arvode och kostnads- ersättning till konkursförvaltare får avräknas från anslaget. Det gäller i den mån dessa kostnader inte kan tas ur boet eller från borgenär enligt 14 kap. 2 eller 3 §§ konkurslagen (1897:672). Anslaget får även användas för ersättning till biträde som utsetts enligt 6 kap.

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

10 § konkurslagen när någon begärts häktad exempelvis för att han eller hon har vägrat att avlägga bouppteckningsed.

Vidare betalas från anslaget kostnader som hänför sig till inter- nationellt straff- och civilrättsligt samarbete och som inte ska bäras av annan myndighet. Det kan gälla kostnader för översättning och delgivning.

Härutöver finns ytterligare ett flertal utgifter som får avräknas från anslaget. De kostnader som avses är

•utgifter för ersättning till vittne enligt 36 kap. 24 § RB, dvs. när rätten beslutat att ersättning till vittne som åberopats av enskild part eller kallats in av rätten ska betalas av allmänna medel,

•utgifter enligt 37 kap. 3 § RB för ersättning till målsägande som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan,

•utgifter avseende ersättning till den som efter kallelse enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. inställt sig som vittne eller målsägande i allmän domstol,

•utgifter avseende kostnader för yttrande från sakkunnig eller annan och avseende kostnader för inställelse av vittne eller sak- kunnig i domstol enligt 24 § eller 26 § förvaltningsprocesslagen (1971:291),

•utgifter för yttrande från sakkunnig eller annan och för kostnader för att sakkunnig hörs muntligen enligt 40 kap. 17 eller 19 §§ RB,

•utgifter för att ta blodprov, för blodundersökning samt skälig ersättning för annan undersökning när rätten förordnat om ut- redning enligt 3 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap,

•utgifter för ersättning enligt 19 § lagen (1973:188) om arrende- nämnder och hyresnämnder till person som efter förordnande av nämnd besiktigat fastighet eller verkställt annan utredning och utgifter för ersättning till person som inte är part men som inställt sig för att höras i ärendet,

•utgifter för ersättning enligt 19 § förordningen (1992:289) om sär- skild personutredning i brottmål, m.m. till särskild personutredare och förtroendeman som efter kallelse inställt sig vid rätten för

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

att lämna upplysningar om vad som har kommit fram under utredningen,

•utgifter för ersättning enligt 21 kap. 12 § RB avseende resa och uppehälle till misstänkt som kallats att inställa sig till samman- träde,

•utgifter för ersättning enligt 31 kap. 2 § RB till tilltalad som frikänts i mål där åklagaren för talan eller om ett åtal väckt av åklagaren avvisas eller avskrivs och där rätten beslutat att den tilltalade ska få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, rådgivning enligt rättshjälpslagen, bevisning under förundersökningen eller rättegången och för inställelse inför rätten. Det kan även avse utgifter för ersättning till tilltalad som dömts för brottet om åklagaren genom fel eller försummelse vållat den tilltalade kostnader. Detsamma gäller utgifter för ersätt- ning till misstänkt enligt 31 kap. 8 § RB om förundersökning lagts ner eller åtal av andra skäl inte väckts efter förundersökning, om förundersökningen inletts utan skäl eller annars synnerlig anled- ning förekommer till ersättningsskyldighet för staten,

•utgifter för ersättning som efter beslut av rätten ska utgå till den som har kallats att inställa sig hos läkare enligt förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

•utgifter för ersättning till vårdnadshavare som hörs enligt 21 kap. 1 § RB, dvs. för att en misstänkt är omyndig, och vårdnads- havaren därför enligt 11 § samma kapitel har rätt till ersättning av allmänna medel. Detsamma gäller utgifter för ersättning till vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge som hörts i målet enligt 26 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, när en åtalad är under arton år,

•utgifter för ersättning till part som kallats att inställa sig till ett sammanträde och som tillerkänts ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle enligt 11 kap. 6 § RB. Motsvarande gäller utgifter för ersättning till enskild part som inställt sig till munt- lig förhandling eller syn i allmän förvaltningsdomstol enligt 15 § och 23 § förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

3.3Beskrivning i årsredovisningen av kostnaderna på anslaget

I årsredovisningen som Domstolsverket i början av varje år ger in till regeringen anges hur kostnadsutvecklingen för rättsliga biträden sett ut de tre senaste åren. I början av år 2014 redovisades siffrorna i tabell 55. Här kan konstateras att utgifterna inte är indelade i an- slag. Det är förklaringen till att posten Offentligt biträde är den näst största i tabellen.

Tabell 55	Transfereringar (tkr)
		2011	20121	2013
Offentligt försvar		1 112 808	1 208 887	1 251 722
Offentligt biträde		238 401	266 839	253 929
Målsägandebiträde		221 063	244 722	258 679
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen		204 869	218 464	236 863
Särskild företrädare för barn		30 506	32 162	40 922
Övrigt		9450	10 067	10 495
Summa		1 817 097	1 981 141	2 052 610

Förändring	Förändring
2012-2013	2012-2013
Antal	%
42 836	4 %
-12 911	-5 %
13 957	6 %
18 399	8 %
8 760	27 %

428	4 %
71 469	4 %

1 För att matcha indelning i resultaträkning och anslagsredovisning har ovanstående uppgifter reviderats för 2012.

Domstolsverket anger även i korthet i årsredovisningen vad som kan vara förklaringen till en viss förändring. För år 2013 har Dom- stolsverket, beträffande utgifterna på anslaget, angett att utgifterna för rättshjälp, offentlig försvarare, målsägandebiträde m.fl. under år 2013 uppgick till cirka 2 053 miljoner kr, vilket är en ökning med 4 procent jämfört med år 2012. Ökningen år 2012 i förhållande till år 2011 var 9 procent.

Domstolsverket konstaterar att antalet förordnanden har minskat under år 2013, både för offentliga försvarare och för målsägande- biträden, men att antalet timmar per förordnande forsätter att öka för såväl offentliga försvarare och målsägandebiträden som för offentliga biträden.

Höjningen av timkostnadsnormen år 2013 var drygt tre procent. Utgifter för offentliga försvarare har ökat med 43 miljoner kr jäm- fört med år 2012. Kostnadsökningen för offentliga försvarare kan enligt Domstolsverket förklaras genom höjningen av timkostnads-

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

Slutligen redovisar Domstolsverket vilka medel som flutit in till staten genom bland annat ålagd återbetalningsskyldighet. Dessa medel anges i tabell 66 på inkomsttiteln 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet.

Tabell 66		Redovisning mot inkomsttitel (tkr)

	Inkomsttitel		Beräknat belopp	Inkomster	Inkomster
			2013	2013	2012
			enligt regleringsbrev
			enligt regleringsbrev

2511 Expeditionsavgifter

Ansökningsavgifter	Not 9	32 000	30 363	28 998
Kungörandeavgifter	Not 9	10 000	9 380	8 294
Summa inkomsttitel 2511		42 000	39 743	37 291
2537 Miljöskyddsavgifter
Domstolarna m.m.	Not 9	12 000	10 459	10 823
Summa inkomsttitel 2537		12 000	10 459	10 823
2561 Efterbevaknings- och tillsynsavgifter

Domstolarna m.m.	Not 9	22 000	21 347	17 776
Summa inkomsttitel 2561		22 000	21 347	17 776

2811 Övriga inkomster av statens verksamhet

Nettoåterbetalning av rättshjälpskostnad

Domstolarna m.m.

Not 9 och	36 000	43 152	37 756
35

Not 9

Summa inkomsttitel 2811

Summa inkomsttitlar

36 000

43 179

37 794

112 000

114 728

103 684

3.4Beskrivning i budgetunderlag av kostnaderna på anslaget

I början av varje år ger Domstolsverket också in ett underlag till regeringen där myndigheten prognosticerar framtida utveckling på bland annat anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Underlaget an- vänds som grund för budgetprocessen. Budgetunderlaget innehåller mer detaljerade beskrivningar av hur olika faktorer beräknas på- verka anslaget.

I underlaget för åren 2015–2017 anges följande. Utgifterna på anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. uppgick till 2 260 miljoner kr under år 2013, vilket är en ökning med cirka fem procent eller 103 miljoner kr jämfört med år 2012. De största utgiftsökningarna år 2013 finns inom områdena offentligt försvar och rättshjälp. Övriga utgifter och offentligt biträde står för de största ökningarna pro- centuellt sett. Sedan år 2009 har anslagsutfallet ökat med 639 mil- joner kr. Den största posten är offentligt försvar som står för

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

55 procent av utgifterna på anslaget. Posten har sedan år 2009 ökat med 331 miljoner kr eller 36 procent.

Utvecklingen av utfallet på anslaget

Anslaget Rättsliga biträden m.m. (Mnkr)

Av diagrammet framgår tilldelade och förbrukade medel på anslaget Rättsliga biträden m.m. för budgetåren 2009–2013.

Utfall (Mnkr)	2009	2010	2011	2012	2013	Mnkr	Procent
Utfall (Mnkr)	2009	2010	2011	2012	2013	2012-2013	2012-2013
Offentligt försvar	921	1022	1115	1211	1252	+41	3,4 %
Målsägandebiträde	175	202	221	245	259	+14	5,7 %
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen	181	188	214	228	247	+19	8,3 %
Offentligt biträde	103	114	131	142	157	+15	10,6 %
Förvaltararvoden i konkurser	96	118	136	125	123	-2	-1,1 %
Utgifter för bevisning, tolkar och parter	110	115	129	143	144	+1	1,1 %
Övriga utgifter	36	44	56	64	78	+14	20,9 %
Summa	1 622	1 803	2 002	2 158	2 260	+102	4,8 %

3.4.1Timkostnadsnormen

Som främsta faktorer för utvecklingen på anslaget anger Domstols- verket utvecklingen av timkostnadsnormen, antal förordnanden och debiterade timmar per förordnande. Vad gäller timkostnads- normen anges följande. Timkostnadsnormen höjdes den 1 januari 2014 med 2,74 procent till 1 276 kr exklusive mervärdesskatt. En förändring av timkostnadsnormen har relativt stort genomslag på utvecklingen av utfallet på anslaget. En höjning med en procent av

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

timkostnadsnormen som gällde under år 2013 innebär en utgifts- ökning på anslaget med nästan 17 miljoner kr. Höjningen med 2,74 procent som genomfördes den 1 januari 2014 medför således en utgiftsökning med nästan 46 miljoner kr vid oförändrade förut- sättningar i övrigt.

Statskontoret har i rapporten Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5) gjort en översyn av beräkningsmodellen för timkostnads- normen. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Av de tabeller som redovisas i anslutning till följande avsnitt framgår hur faktorerna förändring av antalet förordnanden, tim- kostnadsnormens utveckling och förändring i genomsnittligt debi- terad tid ändrats under perioden 2009–2013 för offentligt försvar, offentligt biträde och målsägandebiträde.

Timkostnadsnormens utveckling de sex senaste åren

	2009	2010	2011	2012	2013	2014
	2009	2010	2011	2012	2013	2014
Belopp exklusive moms (kr)	1 104	1 134	1 166	1 205	1 242	1 276
Årlig procentuell förändring (%)	2,13	2,72	2,82	3,34	3,07	2,74
Ackumulerad procentuell förändring från 2009		2,72	5,62	9,15	12,50	15,58

3.4.2Offentlig försvarare

När det gäller offentlig försvarare och kostnadsutvecklingen i den delen av anslaget har Domstolsverket angett följande. Andra fak- torer som påverkar utfallet än de som nämnts tidigare är före- komsten av omfattande mål, där det kan vara ett stort antal åtalade med många ombud i samma mål, vilket ger ett högt utfall för ett enskilt mål. Det totala antalet inkomna brottmål har under 2000- talet haft en stigande trend, men från och med år 2010 har antalet brottmål minskat. Minskningen tilltog år 2013. Minskningen mellan

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

åren 2012 och 2013 var nästan fem procent. Det är dock de enklare bötesmålen där inget offentligt försvar behövs som står för den största antalsminskningen med nästan 17 procent år 2013 jämfört med föregående år. Målutvecklingen för de andra brottmålskate- gorierna är i princip oförändrad eller något minskande mellan åren 2013 och 2012. Antalet avgjorda brottmål följer i princip trenden för de inkomna målen och har också minskat med nästan fem pro- cent. Antalet avgjorda brottmål mot person – alltså sådana där det också kan förekomma målsägandebiträden – ökade med drygt en pro- cent år 2013.

Domstolsverket anger vidare att utgifterna för ett år kan beräk- nas genom att multiplicera utgifterna föregående år med föränd- ringen av antal förordnanden multiplicerat med förändringen av debiterad tid per förordnande multiplicerat med förändringen av timkostnadsnormen. Beräkningen av den debiterade tiden görs genom att dividera utfallet med antalet förordnanden och sedan med tim- kostnadsnormen. Man ska dock ha i åtanke att beräkningen inte är exakt och den debiterade tiden i timmar per förordnande blir något teoretisk då utgifterna inte bara innehåller ersättning för nedlagd tid utan även för utlägg och tidsspillan. I vissa fall kan dessutom en förhöjd ersättning utgå.

Domstolsverkets prognos över avgjorda brottmål är att dessa ökar med en halv procent årligen åren 2014 och 2015 och är oför- ändrad år 2016 för att sedan minska med en halv procent år 2017. I utgiftsprognosen antas att antalet förordnanden ökar i takt med prognosen för avgjorda brottmål. Det antas också en något lägre uppräkning av timkostnadsnormen än i föregående års budget- underlag. Uppräkningen är beräknad efter genomsnittet av de fem senaste årens höjningar. Den teoretiskt framräknade tiden i timmar per förordnande har, som kan ses i följande tabell, ökat varje år. Det är därför rimligt att anta en fortsatt ökning av den debiterade tiden per förordnande. I prognosberäkningen har antagits en ök- ning med tre procent. Prognosen över utfall för offentligt försvar blir 1 332 miljoner kr för år 2014. För perioden 2015–2017 beräk- nas utgifterna för offentligt försvar till 1 378 miljoner kr, 1 419 mil- joner kr respektive 1 455 miljoner kr exklusive uppräkning av tim- kostnadsnormen.

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. SOU 2014:86

Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen

	2009	2010				Förändring

Offentligt försvar			2011	2012	2013
Offentligt försvar			2011	2012	2013	2009–2013
						2009–2013

Antal förordnanden	77 990	81 200	83 847	81 042	79 633	2,1 %
Debiterade timmar per förordnande	10,70	11,10	11,40	12,40	12,66	18,3 %
Förändring debiterad tid/förordnande	-2,8 %	3,8 %	2,7 %	8,8 %	2,1 %

3.4.3Målsägandebiträde

Beträffande målsägandebiträden och kostnadsutvecklingen för dessa anger Domstolsverket följande. Utöver timkostnadsnormens för- ändring är utvecklingen av antal förordnanden och av debiterade timmar per förordnande förklaringar till hur utgiftsökningarna för målsägandebiträde har uppstått. Utvecklingen av dessa faktorer redo- visas i följande tabell.

Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen

Målsägandebiträde	2009	2010	2011	2012	2013	Förändring
						2009–2013
Antal förordnanden	25 112	27 193	27 852	26 509	26 028	3,6 %
Debiterade timmar per förordnanden	6,30	6,54	6,81	7,67	8,01	27,1 %
Förändring debiterad tid/förordnanden	1,7 %	3,9 %	4,1 %	12,6 %	4,4 %

Utgifterna för målsägandebiträde uppgick under år 2013 till 259 miljoner kr, vilket är en ökning med 14 miljoner kr eller knappt sex procent jämfört med år 2012. Av tabellen framgår att antalet förordnanden har minskat med 481 eller nästan 2 procent under år 2013. Den debiterade tiden per förordnande har ökat jämfört med år 2012 med drygt fyra procent.

Prognosen över utfallet för målsägandebiträden för år 2014 blir 275 miljoner kr och för perioden 2015–2017 285 miljoner kr, 294 miljoner kr, respektive 301 miljoner kr exklusive framtida ökning av tim- kostnadsnormen. Prognosen grundar sig på samma resonemang om prognoser för avgjorda mål och en ökning av debiterade timmar per förordnande som angavs i avsnittet om utgifter för offentligt försvar.

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

3.4.4Rättshjälp enligt rättshjälpslagen

Utgifterna för rättshjälp enligt rättshjälpslagen uppgick under år 2013 till 247 miljoner kr, vilket är en ökning med nästan 19 mil- joner kr eller drygt åtta procent jämfört med föregående år. Orsaken till att utgifterna har ökat kan delvis förklaras av timkostnads- normens utveckling. Det totala antalet avräknade ärenden om rätts- hjälp som har beviljats år 2013 är i princip oförändrat jämfört med föregående år.

Antalet ansökningar om rättshjälp som kom in till Rättshjälps- myndigheten har minskat med 42 ärenden eller med drygt tre pro- cent under år 2013. Sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft år 1997 har antalet ansökningar om rättshjälp som kommit in till Rättshjälpsmyndigheten stadigt minskat.

Domstolsverket bedömer att antalet avräknade rättshjälpsärenden kommer att öka ungefär i samma takt som prognosen för tvistemål (familjemål) under åren 2014–2017. Utgiftsprognosen för rättshjälp, inklusive timkostnadsnormens ökning, blir 267 miljoner kr för år 2014. För åren 2015–2017 beräknas utgifterna för rättshjälp till 280 miljoner kr, 291 miljoner kr respektive 306 miljoner kr exklu- sive uppräkning av timkostnadsnormen.

3.4.5Offentliga biträden

Kostnadsutvecklingen för offentliga biträden förklarades på följande sätt i budgetunderlaget. Utöver timkostnadsnormens förändring är utvecklingen av antal förordnanden och av debiterade timmar per förordnande förklaringar till hur utgiftsökningarna för offentligt biträde har uppstått. Utvecklingen av dessa faktorer redovisas i tabellen nedan.

Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen

Offentligt biträde	2009	2010	2011	2012	2013	Förändring
						2009–2013
Antal förordnanden	20 568	21 668	22 665	22 883	23 532	14,4 %
Debiterade timmar per förordnanden	4,53	4,64	4,96	5,15	5,38	18,8 %
Förändring debiterad tid/förordnanden	2,4 %	2,5 %	6,8 %	4,0 %	4,5 %

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

Utgifterna för offentligt biträde uppgick under år 2013 till 157 mil- joner kr vilket är en ökning med 15 miljoner kr eller knappt elva procent i förhållande till år 2012. Antalet förordnanden har ökat med nästan tre procent och den debiterade tiden per förord- nande har ökat med drygt fyra procent jämfört med år 2012.

Prognosen för måltillströmningen av LVU-mål (mål enligt lagen om vård av unga) är tre procent för åren 2014 och 2015 samt fyra procent för åren 2016 och 2017. Prognosen för antal inkomna LVM-mål (mål enligt lagen om vård av missbrukare) visar på en oförändrad måltillströmning kommande år.

Den debiterade tiden beräknas öka med tre procent per år vilket innebär att prognosen över utfallet för offentligt biträde för år 2014 blir 170 miljoner kr och för åren 2015–2017 179 miljoner kr, 190 mil- joner kr respektive 201 miljoner kr exklusive framtida ökning av timkostnadsnormen.

I dessa beräknade kostnader har inte beaktats ett eventuellt genomförande av dels förslaget i betänkandet Psykiatrin och lagen

– tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), dels föreslagen i lagrådsremissen God Vård och omsorg om personer med demenssjukdom samt regler för skydd och rättssäkerhet.

3.4.6Förvaltararvoden i konkurser

Kostnadsutvecklingen för konkursförvaltare förklarades på följande sätt i budgetunderlaget. Antalet inkomna konkursansökningar år 2013 minskade med knappt en procent i förhållande till år 2012. Antalet avslutade konkurser år 2013 ökade med drygt sex procent i förhållande till år 2012.

Utgifterna för förvaltararvoden med mera uppgick under år 2013 till 123 miljoner kr, vilket är en minskning med drygt en miljon kr eller drygt en procent jämfört med år 2012. Utgiftsminskningen beror på volymförändringar. Höjningen av konkursförvaltartaxan per den 1 januari 2014 uppgick till tre procent.

Domstolsverket prognosticerar att antalet inkomna konkurs- ärenden kommer att minska med fyra procent under år 2014. I prognosen ingår höjning av konkursförvaltartaxan den 1 januari 2014 på tre procent. Utgifterna för år 2014 beräknas med dessa förut- sättningar komma att uppgå till 122 miljoner kr. För år 2015 beräk-

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

SOU 2014:86

3.4.8Prognoser och yrkanden

I följande tabell redovisas de samlade beräknade utgifterna, som Domstolsverket bedömt, på anslaget Rättsliga biträden m.m. i 2014 års prisnivå. I beräkningen ingår antaganden om volymföränd- ringar, vilka har redovisats tidigare.

Utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (belopp anges i 2014 års prisnivå i mnkr)

	2014	2015	2016	2017
Offentligt försvar	1 332	1 378	1 419	1 455
Målsägandebiträde	275	285	294	301
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen	267	280	291	306
Offentligt biträde	170	179	190	201
Förvaltararvoden i konkurser	122	124	130	133
Utgifter för bevisning, tolkar och parter	149	150	150	149
Övriga utgifter	80	81	81	80
Summa	2 395	2 477	2 555	2 625

I följande tabell har samtliga belopp prisomräknats för hela peri- oden med ökningen av timkostnadsnormen och konkursförvaltar- taxan för år 2014.

Utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (belopp uppräknade med antagen utveckling av timkostnadsnorm, mnkr)

	2014	2015	2016	2017
Offentligt försvar	1 332	1 415	1 498	1 579
Målsägandebiträde	275	293	310	326
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen	267	288	308	332
Offentligt biträde	170	184	200	218
Förvaltararvoden i konkurser	122	128	138	144
Utgifter för bevisning, tolkar och parter	149	154	158	161
Övriga utgifter	80	83	85	87
Summa	2 395	2 545	2 697	2 847

I den sista tabellen redovisas de prognostiserade utgifterna inklu- sive prisuppräkning. Utfallsprognoserna jämförs med de i budget- propositionen beslutade och aviserade anslagsbeloppen för respek- tive år.

Av tabellen framgår att tilldelade medel inte kommer att räcka för dessa regelstyrda utgifter under aktuell period. Utfallsprog-

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

nosen för år 2014 visar på ett utgående överföringsbelopp på minus 147 miljoner kr, vilket är inom ramen för tillåten anslagskredit som uppgår till tio procent.

Utifrån det ingående utnyttjandet av anslagskredit år 2015 beräk- nas utgifterna överstiga anslagna medel med mer än den tillåtna anslagskrediten. Domstolsverket yrkar därför att anslaget år 2015 ramökas med 266 miljoner kr, vilket skulle innebära att någon anslagskredit inte skulle behöva tas i anspråk. Vidare yrkar Dom- stolsverket att anslaget ökas med ytterligare 105 miljoner kr år 2016 och med ytterligare 150 miljoner kr år 2017. Totalt yrkas ram- ökningar av anslaget med 521 miljoner kr åren 2015–2017.

Tilldelade medel och utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (belopp uppräknade med antagen utveckling av timkostnadsnorm och anges i mnkr)

			2014	2015	2016		2017
			2014	2015	2016		2017
Ingående överföringsbelopp
Ingående överföringsbelopp			-58	-147	-266	-637
	Tilldelade medel		2 306	2 426	2 326		2 326
Summa disponibla medel		2 248		2 279	2 060	1 689
	Utfallsprognos		2 395	2 545	2 697		2 847
Årets resultat		-89		-119	-371	-521
	Utgående överföringsbelopp		-147	-266	-637		-1 158

3.5Offentliga försvarare och målsägandebiträden – kostnads- och målutveckling åren 2003–2013

Tingsrätt

Statistikuppgifterna för tingsrätt är möjliga att bryta ned så att mål- typer där offentlig försvarare sällan är förekommande eller bered- skapsmål som överlämnas till behörig tingsrätt kan exkluderas. I det följande har, för tingsrätt, måltyperna notariebrottmål/bötes- mål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafförelägg- ande exkluderats om inte annat anges.

Antalet avgjorda brottmål vid tingsrätterna har under perioden 2003–2013 ökat med 31 procent från drygt 57 300 mål till drygt 75 200 mål. Antalet offentliga försvarare som förekommit i dessa mål har under samma period ökat med 26 procent från cirka 44 600 till omkring 56 300 medan antalet målsägandebiträden ökat med 43 procent från cirka 12 900 till omkring 18 500. Antalet tilltalade

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. SOU 2014:86

har ökat med 11 procent från omkring 59 000 till cirka 65 500. Statistiken beträffande målsägande är uppdelad i målsägande som ska höras respektive målsägande som är part. Antalet målsägande (att höras) ökade under åren 2003–2013 med 6 procent från cirka 27 100 till omkring 25 600 medan antalet målsägande (part) ökade med 45 procent från omkring 36 700 till cirka 53 300.

I de så kallade förtursmålen, dvs. mål med minderårig (under 18 år) och mål med häktad, finns som regel offentlig försvarare och även målsägandebiträde är vanligt förekommande. Statistiken av- seende dessa mål bedöms vara kvalitativ från mitten av 2000-talet. Antalet avgjorda förtursmål ökade, liksom avgjorda brottmål totalt, från år 2006 till år 2010, från 10 770 till 13 350 mål eller med 24 procent. År 2011 var antalet avgjorda förtursmål i stort sett oförändrat jämfört med år 2011, 13 450 avgjorda mål, för att under åren 2012 och 2013 minska till 12 270 respektive 11 700 avgjorda förtursmål. Minskningen år 2013 förhållande till år 2011 var 13 pro- cent. Samma mönster kan ses beträffande mål med minderårig. En ökning skedde från år 2006 till år 2010. Under år 2011 var antalet avgjorda mål i princip oförändrat för att sedan under åren 2012 och 2013. I förhållande till år 2011 uppgick minskningen år 2013 till 16 procent. Beträffande avgjorda mål med häktad skedde en ökning från år 2006 till år 2008. Under åren 2009–2011 har målen legat kvar på en relativt konstant nivå för att under åren 2012 och 2013 minska. Minskningen år 2013 jämfört med år 2011 var 9 procent. Mål med underårig (18–20 år) som ska behandlas skyndsamt ökade från år 2006 till år 2011, från 6 130 till 8 780 avgjorda mål, eller med 43 procent. Även beträffande dessa mål har en minskning skett under åren 2012 och 2013. Minskningen år 2013 jämfört med år 2011 var 950 mål, motsvarande 11 procent.

År 2003 avgjordes 83 procent av brottmålen, exklusive inled- ningsvis angivna måltyper, genom dom. Motsvarande andel år 2013 var 73 procent. Under perioden 2003–2013 synes trenden vara att en något mindre andel avgörs genom dom. Exempelvis var andelen 80 procent år 2007 och 79 procent år 2009.

Andelen brottmål totalt, alltså utan exkludering av vissa mål- typer, som avgjordes efter förhandling var 88 procent år 2003. År 2007, året innan EMR-reformen trädde i kraft, var andelen 84 pro- cent. EMR-reformen fick till följd att en större andel brottmål kunde avgöras utan förhandling. År 2009, första helåret efter EMR-

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. SOU 2014:86

Tabell 1	Offentlig försvarare, tingsrätt

År	Avg brottmål1	Index kostnadsutfall2	Antal mål med försv	Andel mål med försv
2003	57 308	650 513 863	34 787	60,7%
2004	58 012	677 892 449	34 921	60,2%
2005	59 704	710 336 688	35 695	59,8%
2006	61 806	695 493 589	38 087	61,6%
2007	63 673	746 060 442	39 023	61,3%
2008	69 482	836 181 722	42 350	61,0%
2009	71 363	834 642 357	43 703	61,2%
2010	74 804	941 948 553	45 608	61,0%
2011	77 943	1 004 346 473	47 825	61,4%
2012	76 722	1 058 813 218	45 368	59,1%
2013	75 237	1 056 140 000	44 851	59,6%

1Exkl notariebrottmål/bötesmål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafföreläggande

2 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter

När det gäller andelen avgjorda brottmål där en eller flera måls- ägandebiträden förordnats har den ökat förhållandevis mycket under åren 2003–2013. År 2003 var andelen 11,3 procent för att år 2013 vara 18,3 procent. Variationen var under perioden mellan 11,3 och 18,3 procent och medianvärdet är 16,5 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende målsägandebiträde har ökat kraftigt från cirka 89 miljoner kr till omkring 218 miljoner kr, eller med 145 pro- cent, under perioden 2003–2013. Utvecklingen beträffande måls- ägandebiträde framgår av tabell 2.

Tabell 2		Målsägandebiträde, tingsrätt

	År	Avg brottmål1	Index kostnadsutfall2	Antal mål med mä bitr	Andel mål med mä bitr
	2003	57 308	88 873 835	6 465	11,3%
	2004	58 012	93 377 691	6 843	11,8%
	2005	59 704	111 076 324	8 206	13,7%
	2006	61 806	121 923 821	9 612	15,6%
	2007	63 673	129 719 137	10 281	16,1%
	2008	69 482	145 887 707	11 300	16,3%
	2009	71 363	153 270 598	11 837	16,6%
	2010	74 804	179 585 518	13 177	17,6%
	2011	77 943	191 845 319	14 115	18,1%
	2012	76 722	207 279 383	13 164	17,2%
	2013	75 237	217 961 000	13 777	18,3%

1Exkl notariebrottmål/bötesmål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafföreläggande

2 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. SOU 2014:86

Hovrätt

För hovrätt saknas möjligheter att bryta ned statistikuppgifterna för att exkludera måltyper där offentlig försvarare eller målsägande- biträde sällan förekommer. I det följande redovisas därför det totala antalet avgjorda brottmål i hovrätt.

Antalet avgjorda brottmål i hovrätt har under perioden 2003– 2013 ökat med sex procent från knappt 8 700 mål till drygt 9 200 mål. Antalet offentliga försvarare som förekommit i dessa mål har under samma period ökat med 23 procent från cirka 7 300 till omkring 9 000 medan antalet målsägandebiträden ökat med hela 90 procent från cirka 1 700 till omkring 3 300. Uppgifter om an- talet tilltalade och målsägande kan inte redovisas för hovrätt bero- ende på att dessa i flertalet fall registreras som klagande och/eller motpart och därmed inte kan särskiljas i statistiken.

År 2006 avgjordes i hovrätt cirka 2 640 förtursmål (mål med minderårig under 18 år och mål med häktad). En viss minskning skedde under påföljande år och under åren 2007–2011 har antalet avgjorda förtursmål varit omkring 2 500 och därmed legat relativt konstant. Åren 2012 och 2013 har antalet avgjorda förtursmål minskat. I förhållande till år 2011 var minskningen 12 procent år 2013 då antalet avgjorda mål uppgick till 2 153. Ungefär samma mönster kan ses beträffande såväl mål med minderårig som mål med häktad. I förhållande till år 2011 sjönk antalet avgjorda mål år 2013 avseende båda måltyperna, 27 procent för mål med minder- årig respektive 8 procent för mål med häktad. Antalet avgjorda mål med underårig (18–20 år) som ska behandlas skyndsamt har under åren 2006–2009, med undantag för något enstaka år, legat kring 600 mål. Mellan åren 2009 och 2010 skedde en viss ökning av antalet avgjorda mål och under åren 2010–2012 har antalet varit knappt 700 mål för att under år 2013 vara cirka 630 mål.

År 2003 avgjordes 56 procent av brottmålen i hovrätt genom dom. Motsvarande andel år 2013 var 68 procent. Under perioden 2003–2012 är trenden att en något större andel mål avgörs genom dom. Som exempel var andelen 63 procent år 2007 och 65 procent år 2009.

Statistiken för hovrätt avseende mötestid är tillförlitlig från år 2005. Andelen mål i hovrätt som avgjordes efter förhandling var

SOU 2014:86

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m.

66 procent såväl år 2005 som år 2007. År 2009 hade andelen minskat något till 64 procent för att ytterligare sjunka till 61 procent år 2012.

Under åren 2003–2013 har andelen mål där försvarare förord- nats, förutom de två första åren, legat mellan 81 och 85 procent. Variationen under hela perioden har varit mellan 71,6 procent och 85,5 procent och medianvärdet är 82,6 procent. De senaste åren har andelsnivån stabiliserats kring 82 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende offentlig försvarare har ökat från omkring 144 miljoner kr till cirka 189 miljoner kr, eller med 31 procent, under perioden 2003–2013. Utvecklingen beträffande offentlig försvarare framgår av tabell 3.

Tabell 3	Offentlig försvarare, hovrätt

År	Avg brottmål	Index kostnadsutfall1	Antal mål med försv	Andel mål med försv
2003	8 679	144 257 123	6 217	71,6%
2004	8 720	143 457 064	6 511	74,7%
2005	8 709	169 217 830	7 392	84,9%
2006	8 861	138 589 417	7 572	85,5%
2007	8 395	144 410 440	7 086	84,4%
2008	9 298	167 273 509	7 690	82,7%
2009	9 226	165 781 350	7 509	81,4%
2010	9 451	165 455 428	7 783	82,4%
2011	9 416	155 381 631	7 778	82,6%
2012	9 238	171 035 927	7 527	81,5%
2013	9 223	188 682 000	7 606	82,5%

1 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter

Andelen avgjorda brottmål i hovrätt där målsägandebiträde förord- nats har ökat under perioden. Från att ha legat på knappt 17 pro- cent år 2003 steg andelen till cirka 25 procent år 2005 för att där- efter ligga kring 27 procent under de följande åren med en liten minskning åren 2012 och 2013. Variationen under perioden har legat mellan 16,7 procent och 27,9 procent och medianvärdet är 26,6 pro- cent. I hovrätt har det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende målsägandebiträde ökat från cirka 27 miljoner kr till omkring 41 mil- joner kr, eller med 53 procent, under perioden. Jämfört med år 2012 har kostnadsutfallet år 2013 minskat något. Utvecklingen beträffande målsägandebiträde framgår av tabell 4.

Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. SOU 2014:86

Tabell 4	Målsägandebiträde, hovrätt

År	Avg brottmål	Index kostnadsutfall1	Antal mål med mä bitr	Andel mål med mä bitr
2003	8 679	26 670 782	1 447	16,7%
2004	8 720	27 494 258	1 618	18,6%
2005	8 709	33 487 321	2 207	25,3%
2006	8 861	33 485 406	2 344	26,5%
2007	8 395	34 626 241	2 327	27,7%
2008	9 298	39 323 081	2 591	27,9%
2009	9 226	36 484 230	2 454	26,6%
2010	9 451	39 018 527	2 557	27,1%
2011	9 416	38 588 159	2 572	27,3%
2012	9 238	41 607 636	2 437	26,4%
2013	9 223	40 911 000	2 382	25,8%

1 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter

Av diagram 2 framgår den indexerade utvecklingen av antalet av- gjorda brottmål och kostnader beträffande offentligt försvar och målsägandebiträde under åren 2003–2013 i hovrätt. Utvecklingen i hovrätt följer, i stort, samma linjer som utvecklingen vid tingsrätt. Kostnaderna för offentligt försvar följer, med undantag för något år, målutvecklingen men på en något högre nivå. Liksom vid tings- rätt har kostnaderna för offentligt försvar i hovrätt stigit, i förhåll- ande till målutvecklingen, under åren 2012 och 2013. Den index- erade utvecklingen av kostnaderna för målsägandebiträde ökade redan år 2004 för att därefter ligga på en avsevärt högre indexerad nivå än målutvecklingen. År 2013 jämfört med år 2012 har det dock skett en liten minskning av det indexerade kostnadsutfallet för målsägandebiträde, medan målutvecklingen varit i stort sett oför- ändrad.

Nationella och internationella regler

SOU 2014:86

4.2Regeringsformen

I RF finns ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstols- processen är rättssäker för den enskilde.

I 2 kap. 11 § andra stycket RF anges att en rättegång ska genom- föras rättvist och inom skälig tid.

Bestämmelsen har mycket nära anknytning till motsvarande reg- lering i Europakonventionen men föreslogs av regeringen för att ett grundlagsfäst krav som innebär att en rättegång ska vara rättvis på ett önskvärt sätt förstärker det skydd för enskildas rättssäkerhet som är naturligt i en rättsstat som Sverige.

Bestämmelsen kompletterar andra bestämmelser i regerings- formen som har till huvudsakligt ändamål att säkerställa en rätts- säker domstolsprocess, t.ex. kravet på förhandlingsoffentlighet och kravet på saklighet i 1 kap. 9 § RF. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som i materiellt hänseende redan är fastslagna i den svenska processordningen. Rättssäkerhets- kraven innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen och att domstolen är opartisk och oavhängig. Av grundläggande betydelse är vidare att förfarandet är kontradiktoriskt och att parterna är likställda i processen.

Kravet att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid kan inte inskränkas. Bestämmelsen gäller även för andra än svenska medborgare här i riket. Även om bestämmelsen har samband med artikel 6 i Europakonventionen har den en självständig betydelse i förhållande till denna och har även ett vidare tillämpningsområde eftersom grundlagsbestämmelsen gäller alla rättegångar i domstol.1

4.3Europakonventionen

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ratificerades av Sverige den 4 februari 1952. Sverige har successivt även ratifi- cerat konventionens tilläggsprotokoll. Europakonventionen inför-

1 Se prop. 2009/10:80 s. 160.

SOU 2014:86

Nationella och internationella regler

livades som lag i svensk rätt år 1995.2 Genom 2 kap. 19 § RF har konventionen getts en särskild ställning i svensk rätt. Bestämmel- sen innebär att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadom- stolen) och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i förevarande fall är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och en rättssäker process.

Samtliga 47 medlemsländer i Europarådet har ratificerat Europa- konventionen. I dess fjortonde protokoll anges att EU kan bli part i Europakonventionen och i artikel 6 fördraget om Europeiska unionen står att EU ska ansluta sig till konventionen. Så har ännu inte skett. EU-domstolen har emellertid i flera avgöranden förkla- rat att konventionens principer hör till de för medlemsstaterna gemensamma rättsprinciper som ska respekteras även av gemen- skapsorganen.

4.3.1Artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång

I artikel 6 i Europakonventionen finns bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång. Artikeln är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Kring artikeln har en rik och nyanserad rättspraxis växt fram. En redogörelse för relevant rätts- praxis finns i avsnitt 4.3.2.

Artikel 6.1

Anklagelser om brott ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att kraven på att domstolen ska ha inrättats enligt lag och vara oberoende och opartisk, att förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den en-

2 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Nationella och internationella regler

SOU 2014:86

skilde (”fair hearing”, ”fair trial”), att förfarandet i allmänhet ska vara muntligt och offentligt, att domstolsprövningen ska ske inom skälig tid och att domen ska avkunnas offentligt, tillgodoses.

Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. En förutsättning för att kunna åberopa rättigheterna vid en prövning av civila rättigheter och skyldigheter är att det ska vara fråga om en ”reell” och ”seriös” tvist, den ska gälla en rättighet grundad i den nationella rätten och det ska gälla en civil rättighet.3 Kravet att tvisten ska vara reell och seriös kan sägas vara lågt ställt och en viss presumtion finns för att artikeln är tillämplig vid prövning av civila rättigheter och skyldigheter.4 Europadomstolen har framhållit att en tvist måste antas vara reell och seriös, om det inte finns klara indikationer på att så inte är fallet.5 En brist på rättsligt bistånd kan t.ex. ses som dels ett hinder mot domstolsprövning överhuvudtaget och dels som en kränkning mot rätten till en rättvis rättegång.6

Artikel 6.1 anger bl.a. också att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (”fair trial”) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grund- läggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att partens ståndpunkt är välgrundad.

En annan grundläggande princip som anses innefattas i en rätt- vis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål innebär detta att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra, säkerställa att parterna får känne- dom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.

3Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 150.

4Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 151.

5Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 151.

6Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 181.

SOU 2014:86

Nationella och internationella regler

Artikel 6.2

I artikel 6.2 fastslås en oskuldspresumtion. Presumtionen är en vik- tig rättssäkerhetsprincip och innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Oskuldspresumtionen har ett nära samband med den i artikel 6.1 skyddade rätten till en rättvis rättegång. Sär- skilt gäller detta rätten för den tilltalade att inte yttra sig (”the right of silence”).7 Den anklagade har en rätt att tiga och inte medverka i utredningen.

Artikel 6.3

I artikel 6.3 anges vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott. Reglerna kan ses som karakteristiska och särskilt viktiga exempel på vilka villkor som måste uppfyllas för att en rättegång ska anses rättvis.8

I artikel 6.3 a) slås fast att den anklagade har rätt att utan dröjs- mål och på ett språk som denne förstår underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Denna rätt är grundläggande för möjligheten att kunna förbereda ett försvar.

Artikel 6.3 b) ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Det är bara i de fall någon är anklagad för brott som konventionen ut- tryckligen reglerar rätten till rättegångsbiträde.

I artikel 6.3 c) slås principen om rätten att försvara sig person- ligen eller genom rättegångsbiträde fast. Artikeln anger vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett så- dant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar.

Av artikeln framgår att en tilltalad ska ha rätt att biträdas av en försvarare som han själv utsett och under vissa förutsättningar även ha rätt till offentlig försvarare. Förutsättningarna för att konven- tionen ska ge rätt till kostnadsfritt offentligt försvar är dels att den

7Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 309.

8Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 248 och s. 320.

Nationella och internationella regler

SOU 2014:86

tilltalade själv inte kan bekosta sitt försvar, dels att rättvisans intresse kräver bistånd av försvarare.9

Artikeln innebär inte att den tilltalade i alla lägen kan välja att försvara sig själv utan advokat. Domstolen har ett övergripande ansvar för att rättegången kan genomföras på ett från rättssäker- hetssynpunkt tillfredsställande sätt. Skyldigheten innefattar även att vägra att som försvarare acceptera en av den tilltalade utsedd person som inte har kompetens för uppgiften. Försvararen måste också ge den tilltalade reellt och effektivt bistånd efter förordnan- det.10 En brist på rättsligt bistånd kan ses som antingen ett hinder mot domstolsprövning eller som en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Rätten att biträdas av försvarare gäller inte bara själva rättegången utan också de polisförhör och den förundersök- ning som föregår åtalet. Särskilt intresse har knutit sig till det första polisförhöret, och det finns en omfattande rättspraxis om den miss- tänktes rätt till bistånd av en försvarare på detta stadium.11

I artikel 6.3 d) finns en bestämmelse om rätt att få förhöra vitt- nen och i artikel 6.3 e) anges en rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.

4.3.2Europadomstolens praxis hänförlig till artikel 6

Den uppräkning som nu följer gör inte anspråk på att vara fullstän- dig. Ett urval har gjorts av de mål som kan vara mest relevanta för utredningens uppdrag.

Genom ett antal domar från Europadomstolen har tillämpnings- området för bl.a. artikel 6 klargjorts ytterligare. Europadomstolen har vid upprepade tillfällen hävdat att artikel 6 är tillämplig i skedet före det straffrättsliga förfarandet12 och att misstänkta måste erbjudas en advokat i det inledande skedet av polisförhören13 och så snart de frihetsberövats, oavsett om det rör sig om förhör eller ej.14 Europa- domstolen har vidare funnit att dessa garantier måste gälla även för

9Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 324.

10Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 326 ff. och där angivna avgöranden.

11Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl.(2012 Zeteo) s. 330 och där angivna rättsfall.

12Dom av den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 50.

13Dom av den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 52.

14Dom av 13 januari 2010 i målet Dayanan mot Turkiet, ansökan nr 7377/02 § 32.

SOU 2014:86

Nationella och internationella regler

vittnen när dessa i realiteten är misstänkta för en brottslig handling och den formella ställningen som vittne är oväsentlig15.

I ärendet Panovits mot Cypern16 fann Europadomstolen att det var fråga om en överträdelse av artikel 6 när uttalanden av en miss- tänkt som gjorts utan en advokat närvarande använts för att nå en fällande dom, trots att det fanns annan bevisning att tillgå. Dom- stolen fann att om den sökande inte ges tillgång till rättsligt bistånd under förhören så utgör detta en inskränkning av rätten till försvar, med undantag för de fall där det föreligger tvingande skäl som inte utgör ett hinder för en rättvis rättegång.17

Även om rättshjälp inte garanteras i konventionen så kan vägran att bevilja rättshjälp i vissa fall göra en domstolsprövning omöjlig eller medföra att ett mål inte kan överklagas till högre domstol. Det kan gälla om frågorna i ett mål är alltför komplicerade för att det ska vara möjligt i praktiken att föra talan på egen hand.

I målet Airey mot Irland, som gällde en prövning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1, konstaterade Europadomstolen att det innebar en förvägran av rätten till sådan prövning när en kvinna, som önskade en laglig separation från sin man, inte hade råd att själv bekosta en rättegång och inte heller kunde få rättshjälp för detta ändamål.

Enligt Europadomstolen, målet Granos Organicos Nacionales S.A. mot Tyskland, får staterna emellertid anses ha stor möjlighet att ut- forma sina rättshjälpssystem. Det kan exempelvis inte krävas att även juridiska personer ska komma i fråga för rättshjälp.18

Det behöver inte strida mot konventionen att rättshjälp enligt lag är utesluten i vissa typer av mål. I målet A. mot Förenade kunga- riket hade A. visserligen enligt gällande lag saknat möjlighet att få rättshjälp i ärekränkningsmål, men han hade haft rätt till två timmars rådgivning, vilket ansågs vara tillräckligt för att avsaknaden av rätts- hjälp inte skulle anses strida mot artikel 6.

Avsaknaden av rättsligt bistånd för en svarande i civilmål kan även anses utgöra en kränkning mot rätten till en rättvis rättegång. Ibland är förhållandet mellan parterna mycket ojämlikt. Så var fallet i målet Steel och Morris mot Förenade Kungariket. Två personer

15Dom av 14 oktober 2010 i målet Brusco mot Frankrike, ansökan nr 1466/07, § 47.

16Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 73–76.

17Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 66.

18Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 181.

Nationella och internationella regler

SOU 2014:86

aktiva inom Greenpeace, som stämts för förtal av McDonalds för att de medverkat i en kampanj mot företaget, fick inte rättshjälp trots att det var en invecklad och mycket lång förhandling (313 dagar). Europadomstolen fann att svarandena inte hade haft juri- disk hjälp som motsvarade deras behov och att parterna haft helt olika förutsättningar att föra sin talan. Att svarandena inte fått rättshjälp innebar i detta fall att de inte fått en rättvis rättegång.

Ett annat exempel på när rätten till rättvis rättegång kränkts var i målet P.C. och S. mot Förenade kungariket. Ett föräldrapar hade fått föra sin talan utan biträde i ett komplicerat mål om tvångs- omhändertagande av deras barn.

I målet Bertuzzi mot Frankrike prövade Europadomstolen en fråga om rättshjälp som gällde byte av biträde. Bertuzzi hade beviljats rättshjälp i mål om skadeståndstalan mot en advokat. Tre advokater hade avsagt sig uppdraget på grund av jäv. Bertuzzi fick därefter besked om att hans rättshjälp hade förfallit. Europadomstolen fann att Bertuzzi bedömts vara i behov av advokathjälp och att han borde ha fått en fjärde advokat förordnad.

I flera avgöranden från Europadomstolen har konventionsstater ansetts bryta mot artikel 6.3 b) och/eller artikel 6.3 c) när det varit fråga om komplicerade rättstvister eller den åtalade riskerade fängelse- straff, särskilt längre sådana, eller andra allvarliga påföljder och den anklagade inte fått en offentlig försvarare förordnad.

I målet Granger mot Förenade kungariket vägrades en man rätts- hjälp vid behandlingen av sitt överklagande av domen och biträddes därför inte av advokat i överinstansen. Granger hade dömts för brott till fem års fängelse. Till bedömning i målet förelåg en besvärlig rättsfråga, som Granger inte effektivt kunde bemöta. Europadom- stolen fann att Granger borde ha försetts med juridiskt biträde och att det förelåg brott mot artikel 6.3. c).

I målet Benham mot Förenade kungariket som gällde Benhams skyldighet att betala viss kommunalskatt hade Benham av en dom- stol dömts till fängelse om han inte betalade det han var skyldig. Domen grundades på att Benham av oaktsamhet underlåtit att betala skatten. En högre domstol fann senare att Benham inte hade hand- lat oaktsamt, men han hade då redan suttit viss tid i fängelse, och han saknade möjlighet att få skadestånd för detta frihetsberövande. Europadomstolen fann att det i princip ska finnas en rätt till juri- diskt biträde i fall då frihetsberövande kan komma i fråga som

SOU 2014:86

Nationella och internationella regler

4.6Brottsofferdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 okto- ber 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättig- heter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (Brottsofferdirektivet) antogs av parlamentet och rådet den 25 oktober 2012. Direktivet ersatte 2001 års rambeslut. Direktivet trädde i kraft den 15 november 2012 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 16 november 2015.

Direktivet syftar till att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd samt kan medverka i straff- rättsliga förfaranden. Bestämmelserna i direktivet är utformade som en rättighetskatalog som medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffren har tillgång till. Direktivet reglerar bl.a. rätten till rätts- hjälp och rätten till kostnadsersättning. Direktivet förutsätter att ersättningen till biträdet finansieras genom allmänna medel.

En departementspromemoria (Ds 2014:14) har utarbetats för att ta ställning till hur brottsofferdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Promemorian har remissbehandlats.

4.7Ett paket med processuella rättigheter

Kommissionen lade den 27 november 2013 fram ett paket med processuella rättigheter för att ytterligare stärka rättssäkerhets- garantierna för enskilda i straffrättsliga förfaranden.

Paketet består av tre direktiv och två rekommendationer. Syftet är att stärka dels misstänktas eller tilltalades rätt till rättshjälp, dels rättssäkerhetsgarantier under straffrättsliga förfaranden för miss- tänkta eller tilltalade som är barn eller särskilt utsatta på grund av ålder eller funktionsnedsättning. Paketet innehåller också vissa aspekter av oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid en dom- stolsförhandling.

Kommissionens förslag ligger i linje med Europeiska rådets in- bjudan till kommissionen i Stockholmsprogrammet att lägga fram en färdplan för att stärka processuella rättigheter för misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden samt att även undersöka andra frågor, t.ex. oskuldspresumtionen, på området.

101

Utländsk rätt

SOU 2014:86

förvararens kostnader. Om den tilltalade fälls för brottet ska han eller hon till staten återbetala statens kostnader för försvararen. Om den tilltalade frikänns står staten för kostnaderna för försva- rare.

Juridiskt biträde till brottsoffer lämnas normalt sett endast vid begäran om sådant biträde. Vid vissa typer av brott är juridiskt bi- träde till brottsoffer obligatoriskt. Biträdet, oftast en advokat, bi- träder brottsoffret i såväl juridiska som praktiska frågor. I biträdets uppgift ingår även att bistå vid eventuella framställningar om skadeståndsanspråk på grund av brottet.

Äktenskapsmål, vårdnadmål och mål om överförande av barn handhas inledningsvis av olika regionala myndigheter. Om en part inte är nöjd med myndighetens beslut kan beslutet överklagas till domstol. I dessa fall kan domstolen förordna ett juridiskt biträde till parterna.

När ärendet är avslutat ska biträdet ge in en kostnadsräkning till domstolen av vilken bl.a. ska framgå den tid biträdet lagt ner på ärendet. Domstolen ska sedan göra en bedömning av om den an- givna tiden framstår som rimlig. Därefter beslutar domstolen, på grundval av vissa fasta priser, om arvodet. Priserna är samma över hela landet och regleras regelbundet. De tre olika kategorierna av rättshjälp ersätts sinsemellan enligt differentierade prisnivåer. Inom varje kategori finns också specificerat olika saktaxor, dvs. med hur mycket olika åtgärder ersätts. En försvarare i brottmål ersätts t.ex. med 1 650 kr per timme men ett fängelsebesök av normal varaktig- het ersätts med ett fast pris om 1 400 kr.

5.2.2Finland

I Finland finns två olika system för rättshjälp.

Ett system finns i rättshjälpslagen (5.42002/287) som anger att den som behöver sakkunnig hjälp i en rättslig angelägenhet och som på grund av sin ekonomiska ställning inte själv kan betala ut- gifterna för att sköta saken kan beviljas rättshjälp med statlig finan- siering. Rättshjälpen lämnas av ett offentligt rättsbiträde.

Det andra systemet finns i 2 kap. lagen om rättegång i brottmål (11.7.1997/689). Där anges under vilka förutsättningar den som är

106

SOU 2014:86

Utländsk rätt

misstänkt för brott kan få försvarare och när ett rättegångsbiträde kan förordnas för att bistå målsäganden.

Ersättning till de olika rättegångsbiträdena betalas, enligt båda systemen, med statlig finansiering och enligt samma grund. Bestäm- melser om ersättningen finns i rättshjälpslagen och lagen om rätte- gång i brottmål.

Enligt rättshjälpslagen fastställs, för ett privat biträde, ett skäligt arvode för de behövliga åtgärderna enligt tidsåtgång och för tids- spillan med anledning av nödvändiga resor samt ersättning för kostnader. Arvodet och kostnadsersättningen betalas av statens medel minskade med en självriskandel. Biträdet ska normalt lägga fram en detaljerad utredning om de åtgärder han eller hon har vid- tagit i saken och om sina kostnader. I ett ärende som behandlas i domstol bestämmer den domstol som behandlar huvudsaken det arvode och den ersättning som av statens medel ska betalas till bl.a. ett privat biträde. Arvodet och ersättningen till ett biträde bestäms av domstolen när biträdets uppdrag vid domstolen upphör. Beslutet om arvodet och ersättningen ges separat från avgörandet i huvud- saken, men i samband med eller samma dag som avgörandet. Tings- rätten, förvaltningsdomstolen och försäkringsdomstolen är behöriga också i en sammansättning med en lagfaren domare när de beslutar om arvode och ersättning.

I lagen om rättegång i brottmål anges att arvode och ersättning till försvarare och målsägandebiträden betalas av statens medel, med iakttagande i tillämpliga delar av det som anges i rättshjälpslagen. En person för vilken det har förordnats en försvarare eller en måls- ägande som har fått ett rättegångsbiträde är befriad från skyldig- heten att betala en självriskandel.

Genom förordning av statsrådet föreskrivs närmare om de åt- gärder för vilka arvode betalas, storleken av timarvodet, minimi- arvodet för ett enskilt ärende, de kostnader som ersätts samt de skäl i anslutning till ärendet och biträdet enligt vilka arvodet kan höjas eller sänkas. Förordningen gäller för såväl biträden som förordnats enligt rättshjälpslagen som när biträden förordnats enligt lagen om rättegången i brottmål.

Arvoden till biträden betalas som huvudregel utifrån den tid bi- trädena använt för skötseln av uppdraget. Timarvodets belopp är 100 euro. För behandling vid sammanträde och för biträdande vid förundersökning betalas dock alltid arvode för minst en timme.

107

Utländsk rätt

SOU 2014:86

Arvode för förberedelser betalas utifrån den tidsanvändning som kan anses vara godtagbar med hänsyn till ärendets art och omfatt- ning samt vidtagna åtgärder. I brottmål som till sin natur och om- fattning är normala betalas dock inte utan särskilda skäl arvode för förberedelser för längre tid än fem timmar.

Till biträdet kan, på begäran av biträdet, i stället för det arvode som betalas utifrån den tid som använts för skötseln av ett uppdrag betalas ett minimiarvode. I brottmål som behandlas vid muntlig förhandling i tingsrätten är minimiarvodet 400 euro och, om för- handlingen vid sammanträde har tagit längre tid än tre timmar, 600 euro. I tvistemål eller ansökningsärenden som behandlas vid muntlig förhandling i tingsrätten är minimiarvodet 500 euro och, om förhandlingen vid sammanträde har tagit längre tid än tre timmar, 700 euro. Bestämmelser om minimiarvode finns även för högre rätts behandling av ärendet. Minimiarvodet omfattar alla åtgärder som vidtagits i ärendet. I minimiarvodet ingår dock inte ersättning för restid.

I vissa fall kan biträdets arvode höjas med högst 20 procent, t.ex. kan så ske om uppdraget av orsaker som är oberoende av biträdet måste utföras på ett främmande språk, under exceptionella förhåll- anden eller som är mycket brådskande. Under vissa förutsättningar kan ett biträdes arvode också sänkas, så är fallet t.ex. om biträdet inte har avlagt juris kandidatexamen eller motsvarande examen.

5.2.3Norge

I Norge ges rättshjälp i form av försvarare i brottmål, i form av biståndsadvokater och som fri rättshjälp i vissa fall i civilmål.

I Norge finns en rätt till försvarare på det offentligas bekostnad. Det offentliga står normalt kostnader när det gäller allvarligare brott. Mindre allvarliga brott står den enskilde kostnaden för.

Fri rättshjälp, i form av biståndsadvokater, ges också till den som söker ersättning för felaktigt åtal och i fall där brottsoffer söker ersättning av gärningspersonen. Det ges också bistånd till den som varit utsatt för sexualförbrytelser, människosmuggling och i vissa fall rörande tvångsäktenskap.

Fri rättshjälp ges i form av fri rådgivning och fri sakbehandling av privatpraktiserande advokat eller av offentligt advokatkontor.

108

SOU 2014:86

Utländsk rätt

Som huvudregel ska ansökan om fri rättshjälp göras innan bistånd ges. Fri rättshjälp kan emellertid ges också efter att saken eller problemet det söks fri rättshjälp för är färdigbehandlat.

Endast de som av ekonomiska skäl inte själva kan betala för rättslig hjälp kan komma i fråga för fri rättshjälp. Fri rättshjälp beviljas endast för saker som har stor betydelse för den enskilde. T.ex. kan fri rättshjälp beviljas för frågor om vårdnad om barn och vid frågor om ersättning för arbetsskada.

Det är bara nödvändiga utgifter som kan bekostas med fri rätts- hjälp. Det måste alltså vara nödvändigt med juridiskt bistånd för att erhålla få fri rättshjälp. Detta innebär att bistånd som kan täckas av andra ordningar och advokatutgifter som kan bli täckta på annat sätt inte anses som nödvändiga. På områden där det finns etable- rade offentliga service- och rådgivningskontor för att ta till vara all- mänhetens behov av bistånd, förutsätts det att dessa nyttjas innan eventuell rättshjälp söks.

För att få fri rättshjälp får den sökande inte ha en årlig brutto- intäkt som överstiger 246 000 NOK eller en nettoförmögenhet överstigande 100 000 NOK. Vissa specialregler finns när sökanden är sammanboende med annan. Den som erhåller fri rättshjälp ska som huvudregel betala en egenandel av kostnaderna för biståndet.

För samtliga biträdesformer gäller att de, när det gäller tvister i domstol, arvoderas per timme. För närvarande gäller en timersätt- ning om 945 NOK. För juridisk rådgivning gäller en saktaxa. Inom ramen för saktaxan ersätts ett visst antal timmar beroende på vilken sak det gäller. Om ett biträde lagt ner mer än dubbelt så många timmar på en sak som omfattas av en saktaxa kan biträdet ansöka om att få det överskjutande arbetet ersatt av staten.

5.2.4Nederländerna

I Nederländerna kan rättshjälp erhållas inom många rättsområden, t.ex. i brottmål, familjerätt, mål rörande skadestånd för personskada o.d.

I det nederländska systemet för subventionerad rättshjälp kan en rättssökande kostnadsfritt vända sig till något av de 30 juridiska informationskontor som finns för att få information eller för att få en analys av sitt juridiska problem och kortfattad juridisk rådgiv-

109

Utländsk rätt

SOU 2014:86

ning. För mer omfattande rättshjälp kan den rättssökande vända sig till en advokat. En inkomstprövad avgift utgår i dessa fall.

Alla advokater kan tillhandahålla rättshjälp. Enda förutsättningen för att kunna bistå med rättshjälp är att advokaten är registrerad vid ”Raad voor Rechtsbijstand”. ”Raad voor Rechtsbijstand” kan liknas vid en form av rättshjälpsnämnd, vilken fördelar ut statens medel för rättshjälp till dem som inte kan stå för saken själva.

De som inte har råd att själva anlita en advokat kan genom systemet erhålla finansiell hjälp till detta. Subventionerad rättshjälp kan lämnas i mål där fysiska eller juridiska personer med en netto- inkomst som är lägre än ett visst belopp har ett rättsligt intresse att försvara i Nederländerna. När rättshjälpsnämnden bedömer om en person är berättigad till rättshjälp tittar den på familjens netto- inkomst och förmögenhet. Mottagare av rättshjälp måste betala en avgift, som är inkomstprövad. I vissa fall behöver mindre bemed- lade rättssökande i brottmål inte betala någon avgift.

En advokat får inom ramen för systemet ersättning för sitt arbete baserat på ett poängsystem, där varje arbetad timma i ett ärende i princip motsvarar en poäng.

Rättshjälpen täcker bara advokatarvodet. Domstolsavgifter och andra avgifter ingår inte. Den rättssökande kan dock ansöka om att domstolsavgifterna ska sänkas.

5.2.5Belgien

Rättshjälpen består enligt belgisk lagstiftning av två system. De regleras av rättegångslagen och gäller i både tvistemål och brottmål, dels som grundläggande och utvidgad rådgivning och dels som rätts- hjälp. Grundläggande rådgivning kan t.ex. bestå av praktiska upp- lysningar eller juridisk information. Utvidgad rådgivning är hjälp som beviljas en fysisk person i form av ett utförligt juridiskt utlåt- ande, juridiskt bistånd, eventuellt i samband med handläggningen av ett ärende, och bistånd inför domstol, inklusive möjlighet till biträde av en advokat.

Grundläggande rådgivning är tillgänglig för alla, både fysiska och juridiska personer. För den som saknar tillgångar är rådgiv- ningen kostnadsfri. Övriga betalar en schablonavgift. Utvidgad råd- givning är tillgänglig för fysiska personer som inte har tillräckliga

110

SOU 2014:86

Utländsk rätt

tillgångar. Rättshjälp är tillgänglig för vissa fysiska personer om deras anspråk verkar välgrundat och de kan visa att de saknar till- räckliga inkomster. Särskilda villkor gäller för beviljande av kost- nadsfri grundläggande rådgivning, helt eller delvis kostnadsfri ut- vidgad rådgivning och rättshjälp. En person vars tillgångar bedöms som otillräckliga kan beviljas kostnadsfri grundläggande rådgivning, helt eller delvis kostnadsfri utvidgad rådgivning eller rättshjälp.

En advokat som vill arbeta med rättshjälp i Belgien kan registrera sig på en lista som förs av det belgiska advokatsamfundet. Advo- katen kan därefter välja maximum fyra områden inom vilka han eller hon vill verka, t.ex. brottmål, familjerätt eller socialrätt. Det belgiska advokatsamfundet kontrollerar att ett ärende inte är uppen- bart ogrundat och om den som söker rättshjälp uppfyller de eko- nomiska förutsättningarna härför.

Ersättningen till biträdet beräknas enligt ett poängsystem. Poängen är olika för olika typer av mål, t.ex. är ett ordinärt brottmål värt sex poäng medan biträde vid en skilsmässa värderas till 15 poäng. En gång per år kontrollerar det belgiska advokatsamfundet biträdenas poäng och sänder dessa till departementet, som handhar budgeten för rättshjälpen. Staten betalar sedan ersättningen till biträdet. Belgiska staten kan återkräva ersättning för advokatarvode efter rättegångens slut bl.a. om den sökandes förmögenhet, inkomster eller utgifter har ändrats, om stödet har beviljats på grundval av oriktiga upp- gifter eller erhållits på annat felaktigt sätt.

5.2.6England och Wales

I England och Wales kan rättshjälp erhållas i brottmål och i tviste- mål.

Personer som beviljats rättshjälp i brottmål där förhandling ska hållas i ”Magistrate’s court”,1 har i vissa fall rätt att få en försvarare förordnad för sig. För att erhålla uppdrag som försvarare måste advokaten antingen vara registrerad vid rättshjälpsmyndigheten (”Legal Services Commission”) eller vid domstolen. För att få en försvarare förordnad krävs bl.a. att det är sannolikt att en frihets- berövande påföljd är aktuell eller att vittnesförhör kan bli aktuella.

1 Motsvarande tingsrättsnivå i Sverige.

111

Utländsk rätt

SOU 2014:86

Försvarare får i dessa fall som huvudregel ersättning enligt en taxa som delas in i tre kategorier beroende på typ av mål. Endast de allra största och mest komplicerade målen ersätts utanför taxesystemet. Inom vissa särskilt utpekade områden, företrädesvis i större städer, ingår kostnader för tidsspillan och utlägg i arvodet enligt taxan.

I vissa fall kan en misstänkt, oavsett inkomst, erhålla kostnadsfri rådgivning vid en polisstation. Advokater har beredskap dygnet runt för denna typ av rådgivning. I vissa fall har personer som anhållits för vissa mindre allvarliga också rätt till rådgivning per telefon. Advokater som tillhandahåller rådgivningen har rätt till ersättning enligt en taxa som är beräknad på den genomsnittliga tiden per fall. Ersättning för tidsspillan och utlägg utgår inte.

Grövre brottmål prövas i ”Crown Court”. Försvarare i sådana mål ersätts med ett basarvode, viket kan höjas t.ex. med hänsyn till förhandlingens längd eller med hänsyn till omfattningen av åklag- arens bevisning. I vissa särskilt omfattande mål, vilket inbegriper förhandlingar som beräknas pågå över 60 dagar, ersätts försvarare enligt individuella avtal vilka bestäms i förväg.

Även i tvistemål kan finansierad rättshjälp erhållas. Rättshjälpen ges i huvudsak av privatpraktiserande jurister. Möjligheten att er- hålla rättshjälp beror bl.a. på hur den sökandes inkomst ser ut och på vilken typ av ärende det är frågan om. Personer med en årlig inkomst över 8 000 pund kan inte få rättshjälp. En bedömning görs också av sökandens möjligheter att nå framgång i ärendet.

Rättshjälpen delas in i två olika nivåer. Den första nivån (”Con- trolled Work”) inkluderar bl.a. inledande rådgivning och represen- tation genom ombud (”Controlled Legal Representation”) för en part i rättegång inför vissa domstolar och medling i familjemål. Den andra nivån (”Licensed Work”) inkluderar representation genom ombud i alla typer av mål i rättegång inför domstol.

Rättshjälp kan beviljas för olika typer av mål, bl.a. för mål om vårdnad om barn och vissa mål rörande övrig familjerätt där det förekommit våld. Rättshjälp kan i exceptionella fall även beviljas för andra typer av mål. För vissa mål beviljas endast rättshjälp i form av rättslig rådgivning via telefon, det gäller bl.a. för mål gällande viss diskriminering.

Den som beviljats rättshjälp får, beroende på inkomst, betala tillbaka hela eller delar av kostnaden för biträdet.

112

Utländsk rätt

SOU 2014:86

5.3.2Norge

I Norge ska domstol, på konkursförvaltarens begäran, besluta om avskrivning av konkursen när konkursboet saknar tillgångar för täckande av konkurskostnaderna.

En borgenär som begär en gäldenär i konkurs ska, när konkurs- ansökan ges in, hos staten deponera en summa om 43 000 NOK som garanti för kostnader som kan uppstå i samband med konkurs- förfarandet. Kravet på ställande av garanti gäller inte i de fall det är gäldenären själv, eller anställda hos gäldenärsbolaget, som begär konkurs. I dessa fall erlägger staten garantibeloppet. För det fall konkursboet saknar tillgångar tas garantin i anspråk för betalning av konkurskostnaderna. För det fall konkurskostnaderna överstiger garantibeloppet, och det inte finns tillgångar i konkursboet, svarar konkursförvaltaren själv för de överstigande kostnaderna.

En konkursförvaltare kan härutöver i vissa specifika fall ansöka om medel från staten för att täcka vissa konkurskostnader. Sådana ansökningar kan göras t.ex. i fall där förvaltaren misstänker ekono- miska oegentligheter. Ansökan om extra medel måste dock ske i förväg och kan inte användas för att täcka ett underskott som så- dant.

5.3.3Finland

I Finland står primärt staten för kostnaderna när konkursboet sak- nar tillgångar. Om tillgångarna inte räcker till betalning av kon- kurskostnaderna, eller om borgenärernas utdelning skulle komma att bli obetydlig, kan domstolen besluta att konkursförfarandet ska avslutas. Staten står då kostnaden för konkursförvaltaren. Statens ansvar är dock begränsat till som högst 1 000 euro.

En borgenär har möjlighet att överta ansvaret för konkurskost- naderna för att hindra att konkursförfarandet avslutas. I dessa fall står borgenären risken för uppkomna kostnader.

På begäran av konkursombudsmannen kan domstolen under vissa förutsättningar besluta att konkursförfarandet ska fortlöpa under allmänt förvaltarskap. Ett allmänt förvaltarskap kan t.ex. före- komma när gäldenären ska granskas för oegentligheter i boet. Om en konkurs hanteras inom ramen för allmänt förvaltarskap kan kon- kursombudsmannen besluta att konkurskostnaderna ska betalas av

114

Utländsk rätt

SOU 2014:86

5.4Sammanfattande kommentarer

5.4.1Ersättningssystem för rättsliga biträden

Vid en jämförelse mellan de olika ländernas rättshjälpssystem kan i stort konstateras att samtliga länder har ett system som innebär att en person kan beviljas rättsligt bistånd (rättshjälp) såväl i brottmål som i tvistemål.

När det gäller brottmål ges rättshjälpen i form av försvarare och i de flesta fall finns även en rätt för brottsoffer att erhålla måls- ägandebiträde. I de flesta fall finns en återbetalningsskyldighet föreskriven om den misstänkte döms för brottet. I vissa fall står staten för kostnaden helt och hållet om det gäller brott av viss dignitet.

Gemensamt för de flesta länderna, när det gäller biträde i tviste- mål, är att rätten till rättshjälp är inkomstbaserad. Endast de som har en inkomst understigande ett visst belopp kan få sådan hjälp. Gemensamt är också att den rättssökande, beroende på inkomst, har en skyldighet att betala tillbaka hela eller delar av kostnaden för biträdet till staten. I vissa länder, t.ex. i Nederländerna, kan dock de sämst bemedlade få helt kostnadsfri rättshjälp. I Belgien finns ett utbyggt rådgivningssystem som är tillgängligt för alla, dock att den är kostnadsfri endast för den som saknar tillgångar. Övriga betalar en schablonavgift. I t.ex. England delas rättshjälpen in i olika nivåer, vilka innefattar olika former av hjälp. I de flesta fall är rätten till rättshjälp även begränsad till vissa typer av mål.

Ersättningssystemet till rättsliga biträden ser något olika ut vid en jämförelse mellan de olika länderna. Vissa länder, t.ex. Danmark tillämpar i många fall en saktaxa, även om ersättning per timme även utgår i vissa fall. I Danmark ersätts olika kategorier av rätts- hjälp sinsemellan enligt differentierade prisnivåer. Inom varje kate- gori finns också specificerat olika saktaxor. Andra länder, t.ex. Norge, tillämpar som huvudregel en timtaxa men för juridisk rådgivning gäller en saktaxa. I t.ex. Belgien och Nederländerna tillämpas ett poängsystem där varje arbetad timme ersätts med en poäng. I England t.ex. ersätts biträdena ofta olika beroende på vilken nivå arbetet hänför sig till. I vissa fall tillämpas en taxa och i vissa fall tillämpas en timkostnadsnorm, dock att taxesystemet aldrig tillämpas när arbetet utförts av s.k. ”barristers”. Dessa ersätts alltid enligt en tim- kostnadsnorm.

118

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

är att skapa en garanti för att en misstänkt, som inte själv har skaffat en försvarare, inte lämnas utan möjlighet till juridisk hjälp när så- dan hjälp behövs.

Orsakerna till att den tilltalade inte själv har anlitat försvarare kan vara att denne inte har ekonomiska möjligheter att betala en försvarare eller inte själv inser behovet av försvarare. Rätten till en offentlig försvarare är en viktig del i den misstänktes rättssäkerhet. Utgångspunkten för bedömningen om offentlig försvarare ska för- ordnas är om försvarare över huvud taget behövs med hänsyn till bl.a. målets beskaffenhet.1

Processlagsberedningen anförde i sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk2 att det med hänsyn till det allmänna intresset av straffrättskipningens säkerhet borde ankomma på någon offentlig myndighet att se till att en misstänkt, som inte själv utsett en för- svarare, ändå fick biträde av en sådan om det behövdes.3 Frågan om förordnande borde enligt beredningen inte vara beroende av den misstänktes ekonomiska ställning utan skulle bedömas uteslutande ur processuella synpunkter. Att medge den misstänkte en rätt att alltid få en offentlig försvarare borde emellertid inte komma i fråga eftersom den misstänkte i många fall, särskilt vid lindrigare brott, själv borde kunna ta till vara sina intressen. En offentlig försvarare borde därför förordnas ”endast om på grund av sakens beskaffen- het eller eljest den misstänktes rätt finnes icke utan biträde tillvara- tagas”.

Rätten till offentlig försvarare har utretts bl.a. av Rättshjälps- kommittén som år 1983 avgav delbetänkandet Rätten till offentlig försvarare (Ds 1983:2). Rättshjälpskommitténs förslag behandlades i propositionen 1983/84:23 om rätten till offentlig försvarare. I pro- positionen konstaterades att statens kostnader för offentliga för- svarare ökat kraftigt under senare år och att detta bl.a. berodde på att domstolarnas praxis när det gällde försvararförordnanden hade blivit alltmer frikostig. I propositionen föreslogs att dåvarande reg- ler för rätten till offentlig försvarare skulle skärpas något, samtidigt som de gavs en mer preciserad lydelse. Syftet med ändringarna var

1Se prop. 1983/84:23 s. 13.

2SOU 1938:43 och 44.

3NJA II 1943 s. 282 f.

122

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

att återföra domstolarnas praxis till den nivå som avsågs med dåvar- ande lagstiftning.

6.2.2De grundläggande reglerna om offentlig försvarare

Rätten till offentlig försvarare regleras i 21 kap. 3 a § RB. Regle- ringen fick sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft år 1984.4 I förarbetena till 1984 års reform uttalas bl.a. att syftet med bestämmelserna är att skapa en garanti för att en miss- tänkt som inte själv har skaffat en försvarare inte lämnas utan möj- lighet till juridisk hjälp när sådan hjälp behövs.

Enligt paragrafens första stycke ska offentlig försvarare förord- nas åt den som är anhållen eller häktad, om han eller hon begär det. På begäran ska också offentlig försvarare förordnas för den som är misstänkt för ett brott för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. För dessa fall är det alltså obligatoriskt att utse en offentlig försvarare om den misstänkte begär det. Någon ändring är knappast aktuell för dessa fall.

Om den som är anhållen eller häktad eller som är misstänkt för ett brott för vilket minimistraffet överstiger sex månader inte begär att få en offentlig försvarare, eller om den misstänkte inte omfattas av regleringen i första stycket, tillämpas 21 kap. 3 a § andra stycket RB. Det är närmast den regleringen som direktiven ålägger oss att överväga ändringar i.

Där anges tre olika situationer i vilka offentlig försvarare ska för- ordnas. Offentlig försvarare ska förordnas

1.om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utred- ningen om brottet,

2.om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i fören- ing, eller

3.om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den miss- tänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

4 Se prop. 1983/84:23.

123

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Det ankommer i första hand på den misstänkte själv att utse en för- svarare. Om han gjort detta, ska enligt 21 kap. 3 a § tredje stycket RB rätten inte förordna någon offentlig försvarare vid sidan av den private försvararen.

Den praktiska hanteringen när det gäller förordnande av offent- lig försvarare framgår av 23 kap. 5 § RB. Där anges att när en offent- lig försvarare ska utses för den misstänkte eller tidigare tilltalade, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten. Om förundersökning inte pågår ska anmälan till rätten göras av åklagaren. Det är sedan rätten som förordnar offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).

Utredningen om brottet (punkt 1)

Offentlig försvarare ska alltså förordnas om den misstänkte med hänsyn till utredningen om brottet är i behov av försvarare (21 kap. 3 a § andra stycket p. 1 RB).

Om den tilltalade erkänt brottet är det enligt förarbetena i all- mänhet inte motiverat att en försvarare förordnas. Vid ett förnek- ande kan den tilltalade behöva juridisk hjälp för att kunna hävda sin ståndpunkt mot åklagaren. Det kan bero på att målet innehåller komplicerade rätts- eller bevisfrågor eller att målet gäller omfatt- ande eller på annat sätt svåröverskådliga sakförhållanden. Även om muntlig bevisning förekommer bör den tilltalade i enklare mål med rättens processledning klara sig utan försvarare. Så anses även vara fallet vid enklare skriftlig bevisning såsom läkarintyg i mål om miss- handel, värderingsintyg vid stöld och analysbesked vid rattfylleri.

I förarbetena påpekas också generellt att den misstänkte inte står utan hjälp med sitt försvar även om han inte har försvarare. Åklagaren ska bedriva utredningen på ett objektivt sätt och försöka ta fram även sådant som talar till den misstänktes förmån (23 kap. 4 § RB). Domstolen ska verka för att målet blir uttömmande behandlat och har alltså att se till att utredningen är tillräcklig i såväl ansvars- som påföljdsfrågan (46 kap. 4 § RB).

Invändningar om provokation och nöd kan göra att det finns be- hov av offentlig försvarare, men när det gäller brottsrubriceringen torde det enligt förarbetena inte finnas behov av försvarare av ut- redningsskäl. Vidare betonas i förarbetena att det måste göras en

124

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

prövning i varje enskilt fall av om en försvarare verkligen behövs. Enligt förarbetena ska också vägas in om den misstänkte har goda personliga förutsättningar att klara försvaret på egen hand.5

Tveksamt vilken påföljd som ska väljas (punkt 2)

En offentlig försvarare ska förordnas om det behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening (21 kap. 3 a § andra stycket p. 2 RB).

I mål där det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas, krävs enligt förarbetena att den tilltalade biträds av offentlig försvarare för att man ska vara säker på att de relevanta omständigheterna kommer fram. Detta kan enligt förarbetena vara fallet även i mål som i övrigt är enkla. Försvarare bör dock inte förordnas om det inte råder någon egentlig tveksamhet om påföljdsvalet, som t.ex. om det står i det närmaste klart att påföljden kommer att bli skyddstillsyn, vilket enligt förarbetena kan vara fallet vid vissa förmögenhetsbrott. Inte heller om valet står mellan böter och villkorlig dom bör för- svarare förordnas, eftersom ingen av dessa påföljder anses vara så ingripande att försvarare behövs.6

Ofta är det den misstänktes personliga förhållanden som gör att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas. I rättsfallet NJA 1985 s. 694 hade tingsrätten dömt den tilltalade till fängelse för stöld. Den tilltalade överklagade och yrkade att påföljden skulle bestäm- mas till villkorlig dom. Han begärde samtidigt att offentlig försva- rare skulle förordnas för honom. Hovrätten lämnade begäran om offentlig försvarare utan bifall. Högsta domstolen gjorde bedöm- ningen att det fick anses vara tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att offentlig försvarare därför skulle förordnas.

Samma bedömning gjordes i rättsfallet NJA 1988 s. 37, där tings- rätten hade dömt den tilltalade till fängelse för narkotikabrott. Högsta domstolen, som hänvisade till den tilltalades personliga för- hållanden, konstaterade att omständigheterna fick anses vara sådana att det var tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att det därför fanns förutsättningar att förordna offentlig försvarare.

5Prop. 1983/84:23 s. 15 ff.

6Prop. 1983/84:23 s. 17.

125

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Även ny lagstiftning på påföljdsområdet kan göra påföljdsfrågan tveksam. I rättsfallet NJA 1999 s. 541 hade tingsrätten dömt den tilltalade, en tidigare ostraffad 21-åring, för våld och hot mot tjänste- man till fängelse. Den tilltalade överklagade domen och yrkade att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd. Han yrkade också att offentlig försvarare skulle förordnas för honom. Hovrätten lämnade begäran om offentlig försvarare utan bifall. Den tilltalade överklagade beslutet till Högsta domstolen och anförde att han var i behov av försvarare för att få frågan om samhällstjänst kunde bli aktuellt som påföljd tillräckligt belyst. Högsta domstolen anförde att påföljdssystemet nyligen ändrats, bl.a. genom att systemet med samhällstjänst permanentats och utvidgats till att gälla även i kom- bination med villkorlig dom. Med hänsyn därtill ansåg Högsta dom- stolen att det var tveksamt vilken påföljd som skulle väljas och att offentlig försvarare skulle förordnas.

Personliga förhållanden och vad målet rör (punkt 3)

Offentlig försvarare ska även förordnas om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållan- den eller till vad målet rör (21 kap. 3 a § andra stycket 3 p. RB).

Som exempel på personliga förhållanden anges i förarbetena mycket hög levnadsålder, psykisk eller allvarlig fysisk sjukdom, ned- satt syn eller hörsel eller annat allvarligt handikapp. När det för- ordnas om rättspsykiatrisk undersökning i målet bör offentlig för- svarare regelmässigt förordnas, även vid mindre allvarliga brott. Enbart komplicerade sakförhållanden ska däremot inte ge rätt till en offentlig försvarare. Det gäller enligt förarbetena även skade- ståndsanspråk om det inte är frågan om ett mycket betydande be- lopp. Inte heller målets omfattning i sig ska enligt förarbetena ut- göra grund för att en offentlig försvarare ska förordnas.

Rekvisitet vad målet rör kan vara grund för förordnande i mål med särskilda frågor som är komplicerade. Det kan gälla yrkanden om förverkande eller annan rättsverkan, mål om näringsförbud och begäran av prövningstillstånd i Högsta domstolen för bedömning av målets prejudikatvärde.7

7 Prop. 1983/84:23 s. 18 f.

126

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Offentlig försvarare för unga

För ungdomar som är misstänkta för brott gäller särskilda bestäm- melser om offentlig försvarare. För en misstänkt som inte har fyllt 18 år ska en offentlig försvarare förordnas om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare (24 § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare – LUL). Det föreligger alltså en presumtion för att en försvarare ska förordnas för underåriga misstänkta.

I förarbetena anges att offentlig försvarare inte bör förordnas i de fall där man klart kan säga att den misstänkte inte har behov av det stöd som en offentlig försvarare kan ge.8 Vidare anförs att be- hovet av offentlig försvarare i många fall inte är lika starkt innan åtal har väckts som vid rättegången. En misstänkt kan t.ex. sakna behov av offentlig försvarare vid bagatellartade brott eller i mål där åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande torde komma att meddelas. Det är då i många fall fråga om erkända brott av inte alltför svår beskaffenhet.9

Offentlig försvarare i resningsförfarande

Sedan den 1 januari 2013 har en tidigare tilltalad i vissa fall rätt till offentlig försvarare under ett resningsförfarande. Rätten till offent- lig försvarare i dessa fall regleras i 21 kap. 3 b § RB. I första stycket anges att en offentlig försvarare ska förordnas för en tidigare till- talad om han eller hon är i behov av försvarare med hänsyn till att åklagaren enligt 58 kap. 6 a § RB beslutat eller har möjlighet att be- sluta att återuppta en förundersökning eller att låta en pågående förundersökning även avse frågan om den tidigare tilltalades del- aktighet i brottet, eller det annars finns synnerliga skäl.

Vid bedömningen av om den tidigare tilltalade är i behov av för- svarare ska rätten beakta brottets beskaffenhet, den tidigare till- talades personliga förhållanden och vilka utredningsåtgärder som ska vidtas (21 kap 3 b § andra stycket RB).

Tidigare saknades möjlighet att förordna offentlig försvarare innan beslut om att ett brottmål skulle återupptas fattats. Det hänvisade

8Prop. 2000/01:56 s. 26.

9Prop. 2000/01:56 s. 33.

127

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

den tidigare tilltalade till att ansöka om rättshjälp. Möjligheten att få sådan hjälp var begränsad.

Med synnerliga skäl avses enligt förarbetena framför allt fall där det krävs särskilda arbetsinsatser inför en ansökan om resning eller en begäran om att en förundersökning ska återupptas enligt 58 kap. 6 a § RB. Omständigheter som kan tala för att det krävs sådana sär- skilda arbetsinsatser är att det bakomliggande utredningsmaterialet är omfattande och att det innehåller komplicerade juridiska frågor. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt.10

6.2.3Tidpunkten för förordnande av offentlig försvarare m.m.

I 23 kap. 18 § RB anges när en person ska underrättas om att denne är misstänkt för brott.

I bestämmelsens första stycke anges att då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska han, då han hörs, underrättas om misstanken. Vidare anges att den miss- tänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekom- mit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum ska beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.

Syftet med underrättelsen var enligt Processlagberedningen bl.a. att den misstänkte ska kunna begagna sin rätt att vid förundersök- ningen anlita försvarare och i övrigt tillvarata sina intressen. Under- rättelsen ger den misstänkte besked om att ett nytt skede av för- undersökningen har börjat. Den misstänkte får i och med under- rättelsen vissa rättigheter av det slag som kan vara förenade med partsställningen i en rättegång. Den misstänkte får genom under- rättelsen rätt att t.ex. begära en offentlig försvarare. Det bör dock påpekas att den misstänkte inte är förhindrad att på ett tidigare stadium anlita en privat försvarare. Bestämmelserna om tidpunkten har valts på grundval av en avvägning mellan den misstänktes in-

10 Prop. 2011/12:156 s. 55 f.

128

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

tresse av information och intresset av en effektiv spaningsverksam- het.11

Samtidigt med att den misstänkte underrättas om brottsmiss- tanken ska han enligt 12 § förundersökningskungörelsen [1947:948]

– FUK) få underrättelse om att en för brott misstänkt person har rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare och att offentlig försvarare kan förordnas under vissa förutsätt- ningar. Underrättelsen bör lämnas även om den misstänkte med hänsyn till tidpunkten för förhöret saknar praktisk möjlighet att omedelbart anlita försvarare (jfr JO 1969 s. 93).

En misstänkts intresse av att så snart som möjligt få vetskap om vilken misstanke som föreligger mot honom eller henne väger naturligtvis tungt, inte minst med tanke på att det i allmänhet är först genom underrättelsen som den misstänkte får anledning att anlita en försvarare.12 Av stor vikt för att den misstänktes intressen ska kunna tillgodoses i tillräcklig grad är att den misstänkte och försvararen får tillfälle att fortlöpande ta del av det som förekom- mit vid förundersökningen och att yttra sig över materialet. Den misstänkte och försvararen har också rätt att ange den utredning som de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser vara nöd- vändigt. Enligt bestämmelsen ska en underrättelse om detta lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare och skäligt rådrum beredas dem (se 32 kap 1 § RB om skäligt rådrum).

Den 1 juni 2014 kompletterades 23 kap. 18 § RB med ett nytt fjärde stycke vilket anger att i fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid förunder- sökningen gäller även 24 kap. 9 a § RB. Enligt 24 kap. 9 a § RB har den som frihetsberövats en mer omfattande rätt till insyn än vad som följer av huvudregeln om den misstänktas rätt till insyn i 23 kap. 18 § RB första stycket RB. Bestämmelsen ger den som är anhållen eller häktad en ovillkorlig rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Genom 24 kap. 9 a § RB genomförs artikel 7.1 i Europaparlamentet och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden.

11	Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, (version maj 2014, Zeteo), kommentaren till 23 kap.
18 § RB.
12	Se Ekelöf i SvJT 1982 s 657.

129

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

6.2.4Valet av offentlig försvarare

I 21 kap. 5 § första stycket RB anges att till offentlig försvarare ska förordnas en advokat som är lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl, får till sådan försvarare utses någon annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för be- hörighet till domaranställning. Företrädesvis bör enligt första styckets tredje mening förordnas någon som brukar förekomma som rätte- gångsombud vid domstolen. Av lagmotiven13 framgår att den bestäm- melsen syftar till att undvika alltför stora kostnader för staten. Numera finns dock bestämmelser i 21 kap. 10 § fjärde och femte styckena RB om att den misstänkte i vissa fall får bära de extra- kostnader som uppstår om den offentliga försvararen kommer från en avlägsen ort. Den regleringen tillkom för att stärka principen om det fria biträdesvalet vilken enligt vad regeringen angav i pro- positionen bör kunna inskränkas endast om det finns starka skäl för det (se nedan).14

Möjligheten att förordna även annan än advokat som offentlig försvarare infördes år 1972. Tidigare hade särskilt beslut av Kungl. Maj:t reglerat att advokatkravet inte gällde vid vissa domstolar. Bestämmelsen ändrades för att det skulle bli lättare att förordna offentliga försvarare i domkretsar utan tillräckligt med advokater. Frågan om behörighetskraven borde mjukas upp diskuterades dock. I förarbetena betonades att det är av stor vikt att uppdrag som offentlig försvarare förbehålls den yrkeskår som står under offentlig- rättslig tillsyn och har ett särskilt ansvar för att uppdraget utförs på ett ur det allmännas och den enskildes synpunkt tillfredsställande sätt.15 Någon ändring av behörighetskraven generellt gjordes därför inte.

I andra stycket av paragrafen anges att om den misstänkte till offentlig försvarare har föreslagit någon som är behörig för uppdraget, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Vid en lagändring år 2009 togs en begränsning bort som innebar att den som föreslagits till offentlig försvarare av den misstänkte inte skulle förordnas, om det medförde avsevärt ökade kostnader. I förarbetena förklarades att om den person som den misstänkte

13Se NJA II 1943 s. 284.

14Se prop. 2008/09:232 s. 17.

15Prop. 1972:4 s. 264 f.

130

SOU 2014:86 Offentlig försvarare och målsägandebiträde

föreslår är behörig för uppdraget kan en avvikelse från förslaget ske endast om det finns särskilda skäl mot ett förordnande av personen i fråga, t.ex. om den föreslagna försvararen med hänsyn till sitt för- hållande till saken eller annan part inte bör förordnas.16 Samtidigt infördes en begränsning av rätten till ersättning av allmänna medel för försvararens merkostnader på grund av att försvararen har sin verksamhet på avlägsen ort. En möjlighet infördes för den enskilde att få förhandsbesked i frågan om ersättningen får avse merkost- nader som uppstår på grund av att biträdet har sin verksamhet på avlägsen ort. Omfattningen av statens kostnadsansvar antogs i många fall ha avgörande betydelse för såväl den enskildes önskemål om ett specifikt biträde som det föreslagna biträdets möjlighet och intresse att åta sig uppdraget. 17

Rättens beslut att till offentlig försvarare utse annan än den miss- tänkte föreslagit kan överklagas särskilt (49 kap. 5 § RB).

6.2.5Byte, entledigande och substitution av offentlig försvarare

I vissa fall kan det finnas skäl att byta en förordnad offentlig för- svarare mot en annan. Någon uttrycklig regel som gäller byte av offentlig försvarare, på sätt som finns för byte av t.ex. rättshjälps- biträde,18 finns inte. Ett förordnande av offentlig försvarare får emellertid återkallas av rätten, om behovet av sådan försvarare upp- hör eller något annat giltigt skäl för återkallelse föreligger. Om det inte skulle uppstå synnerlig olägenhet ska ett förordnande återkallas om den misstänkte själv utser en annan försvarare (21 kap. 6 § första stycket RB). Bestämmelsen tillämpas både vad gäller beslut om entledigande och beslut om byte av offentlig försvarare. Bestäm- melsens innebörd, såvitt gäller byte av försvarare, har utvecklats i praxis.

Som redovisats ovan under avsnitt 4.3.2 kan en misstänkts begä- ran om entledigande av eller om byte av offentlig försvarare inte bifallas utan att det finns giltigt skäl för detta. Av Europadom-

16Prop. 2008/09:232 s. 31.

17Prop. 2008/09:232 s. 24.

18Se 26 § rättshjälpslagen (1996:1619) till vilken även 4 § lagen (1988:609) om målsägande- biträde hänvisar.

131

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

stolens avgörande i fallet Lagerblom mot Sverige19 framgår att en domstol visserligen kan behöva ingripa om det blir tydligt att ett offentligt försvar inte ger ett i huvudsak effektivt försvar, men att domstolen i övrigt av hänsyn till kostnader och olägenheter kan vara restriktiv när det gäller tillåtande av att en offentlig försvarare som kanske valts av staten och hunnit utföra vissa aktiviteter er- sätts av någon som valts av den misstänkte.

De omständigheter som i praxis har tillmätts stor betydelse är bristande förtroende och risken för ett långt frihetsberövande. Att den tilltalade och försvararen har delade meningar om vilken bevis- ning som ska åberopas har tillmätts viss betydelse.

I mål som gäller sexualbrott anses det särskilt viktigt med ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare.

En sådan brist i förtroende har också ansetts utgöra skäl för byte av försvarare i ett fall då den tilltalade mot sitt bestridande av två instanser dömts till fängelse på livstid.20 Att den tilltalade och hans försvarare har olika meningar om hur försvaret bör skötas innebär emellertid inte nödvändigtvis att en brist i förtroende föreligger.

Även i rättsfallet NJA 1991 s. 244 tilläts försvararbyte. I målet hade en tilltalad dömts till fängelse 1 år 6 månader för bl.a. otukt med barn och både den tilltalade och åklagaren överklagade. Som skäl för byte angavs bl.a. att det i mål om brottslighet av det be- rörda slaget är särskilt viktigt med ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare och att hänsyn också borde tas till den påstådda brottslighetens straffvärde.

I rättsfallet NJA 2007 s. 984 fann Högsta domstolen att den omständigheten att vårdnadshavarna för en underårig misstänkt inte hade tillfrågats om valet av försvarare för den underårige skulle ha kunnat utgöra tillräckliga skäl för byte om begäran om byte skett i ett inledande skede av processen. Det kunde dock inte godtas när bytet begärdes först sedan tingsrätten dömt i målet.

I rättsfallet NJA 2004 s. 639 tillät Högsta domstolen byte av försvarare för en sjuksköterska som av tingsrätten dömts till vill- korlig dom för att i sin tjänsteutövning ha vållat ett litet barns död. Hon åberopade att det brast i hennes förtroende för den försvarare hon hade och hon kritiserade hans sätt att företräda henne. Vidare

19Se SvJT 2003 s. 589.

20Se rättsfallet NJA 1981 s. 1080; jfr RH 1989:59.

132

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

ingav hon ett läkarintyg till stöd för att det förelåg en risk för att hennes psykiska tillstånd skulle försämras inför rättegången i hov- rätten. Högsta domstolen angav som skäl för sitt beslut att tillåta byte av försvarare att målet var av mycket speciellt slag och rymde åtskilliga frågeställningar bl.a. av medicinskt slag och att det därför var av största vikt med ett förtroendefullt samarbete mellan klient och försvarare. Hänsyn togs också till den tilltalades hälsotillstånd.

Utrymmet för att tillåta byte av försvarare är normalt mindre i fall där till försvarare har förordnats den som den tilltalade själv har föreslagit, åtminstone när det inte påvisas någon åtgärd eller under- låtenhet av försvararen som varit ägnad att minska den tilltalades förtroende.21 Har byte till en annan av den tilltalade föreslagen för- svarare redan skett får enligt vad Högsta domstolen uttalade i rätts- fallet NJA 1995 s. 75 än högre krav ställas för att giltigt skäl till byte av försvarare ska anses föreligga. I regel får, enligt Högsta domstolen, också sannolikheten anses vara mindre för att den till- talades önskemål om ett nytt byte verkligen bottnar i ett bristande förtroende för försvararen. Högsta domstolen uttalade vidare att trots att stor vikt måste fästas vid att den tilltalade får den för- svarare han önskar kan hänsynen till den tilltalades önskemål inte få drivas så långt att konsekvenserna blir orimliga. Enligt Högsta dom- stolen måste hänsyn tas även till andra berättigade intressen, sär- skilt det allmännas intresse av att straffrättskipningen försiggår på ett tillfredställande sätt, bl.a. så att brottmål, i synnerhet där någon är häktad, blir skyndsamt handlagda. Det bör påpekas att försvarar- byte i målet redan hade skett vid upprepade tillfällen och att hand- läggningen i hovrätten fördröjts med anledning därav. Den tilltalade hade också vid tidigare försvararbyten åberopat bristande förtro- ende för de försvarare som han själv en gång föreslagit.

I RH 1984:17 fick en för mord misstänkt person som inte be- härskade det svenska språket avslag på en begäran om försvararbyte när denna endast grundades på att han ville kunna tala med för- svararen utan anlitande av tolk.22

I rättsfallet NJA 1990 s. 156 hade två tilltalade haft samma offent- liga försvarare i tingsrätten. Den ene tilläts byta offentlig försvarare

21Se rättsfallet NJA 1995 s. 75.

22Jfr SvJT 2003 s. 589.

133

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

i hovrätten medan den andres begäran avslogs. Högsta domstolen biföll även den andres begäran med hänvisning till lojalitetskonflikt.23

Enligt rättsfallet NJA 1980 s. 261 har frågan om byte av offent- lig försvarare inte ansetts kunna komma under bedömande sedan förundersökningen avslutats med beslut att åtal inte ska väckas.24

Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 1975 s. 332 och NJA 2012 s. 43 konstaterat att något hinder mot att förordna en av den tilltalade utsedd försvarare till offentlig försvarare inte har ansetts föreligga.

Justitiekanslern ska underrättas om beslut om byte av offentlig försvarare om den misstänkte tidigare har fått byta offentlig för- svarare i samma mål.25

Enligt 21 kap. 6 § RB får en offentlig försvarare inte utan rättens medgivande sätta någon annan i sitt ställe (substitution). Bestäm- melsen om att rättens tillstånd krävs gäller inte under förundersök- ningen. Uppdraget att vara offentlig försvarare är av personlig natur. Enligt Processlagberedningen bör ett medgivande till substitution inte vara generellt utan avse viss person som rätten godkänner som försvarare.26

6.3Statens kostnader för offentliga försvarare

Kostnader för offentliga försvarare utgör den största utgiftsposten på anslaget för rättsliga biträden. Under år 2013 utgjorde den utgifts- posten mer än hälften av kostnaderna, eller cirka 1,3 miljarder kronor. Det är en ökning med 719 miljoner kronor eller 180 pro- cent sedan år 2000. De faktorer som styr kostnaderna för offentliga försvarare är framför allt antalet förordnanden och förekomsten av stora mål.

Statens kostnader för offentlig försvarare har alltså ökat markant. En faktor som påverkar kostnadsutvecklingen är naturligtvis tim- kostnadsnormens utveckling. Andra faktorer som påverkar utfallet är ökningen av antalet omfattande mål. Mål med många åtalade och försvarare i samma mål ger ett högt utfall för det enskilda målet.

23Se även rättsfallet NJA 1989 s. 540.

24Jfr NJA 2008 s. 557.

25Domstolsverkets författningssamling DVFS 2013:7; 28 § punkten 6.

26NJA II 1943 s. 285.

134

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Vidare har det totala antalet inkomna brottmål under de senaste åren ökat tämligen kontinuerligt, samtidigt som satsningar gjorts på polis, åklagare och domstolar.

Enligt Domstolsverket har det totala antalet inkomna brottmål under 2000-talet haft en stigande trend men från och med år 2010 har antalet brottmål minskat. Minskningen mellan åren 2012 och 2013 var nästan fem procent. Det är dock enligt Domstolsverket de enklare bötesmålen där offentliga försvarare inte behövs som står för den största minskningen (nästan 17 procent år 2013 jämfört med föregående år). Målutvecklingen i övrigt är i princip oföränd- rad men något minskande mellan åren 2013 och 2012. Antalet avgjorda brottmål följer i princip trenden för de inkomna målen och har också minskat med nästan fem procent. Antalet avgjorda brottmål mot person ökade med drygt en procent för år 2013. Domstolsverkets prognos för avgjorda brottmål är att dessa ökar med en halv procent årligen 2014 och 2015 och är oförändrade år 2016 för att sedan minska en halv procent år 2017. Enligt denna prog- nos planar alltså den tidigare ökningen ut under de närmaste åren.

I utgiftsprognosen antas att antalet förordnanden ökar i takt med prognosen för avgjorda brottmål. Det antas också en något lägre uppräkning av timkostnadsnormen än i förra årets budget- underlag. Uppräkningen är beräknad efter genomsnittet av de fem senaste årens höjningar. Den teoretiskt framräknade tiden i timmar per förordnande har ökat varje år. Det är därför, enligt Domstols- verket, rimligt att räkna med en fortsatt ökning av den debiterade tiden per förordnande. I prognosberäkningen har antagits en ökning med tre procent.

Domsstolsverkets prognos över utfall för offentligt försvar blir 1 332 miljoner kr för år 2014. För perioden 2015–2017 beräknas utgifterna för offentligt försvar till 1 378 miljoner kr, 1 419 mil- joner kr respektive 1 455 miljoner kr exklusive uppräkning av tim- kostnadsnormen.

Som framgår av avsnitt 3.5 följer utvecklingen av kostnaderna för offentliga försvarare vid tingsrätt antalet avgjorda brottmål täm- ligen väl fram till år 2009. Därefter, eller under åren 2009–2012, har den procentuella ökningen av kostnaderna för offentligt försvar ökat, medan antalet avgjorda brottmål stannat av och i något fall minskat.

Utvecklingen i hovrätt följer, i stort, samma linjer som utveck- lingen vid tingsrätt. Kostnaderna för offentliga försvarare följer,

135

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

med undantag för något år, målutvecklingen men på en något högre nivå. Liksom vid tingsrätt har kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt stigit i förhållande till målutvecklingen.

6.4Målsägandebiträde – bakgrund och gällande rätt

6.4.1Bakgrund

Diskussionen om juridiskt stöd till målsägande tog fart på 1970- talet i samband med de då pågående utredningarna om sexual- brottslagstiftningen.27 För första gången uppmärksammades där på allvar hur våldtäktsoffer upplevde rättsprocessen. Många målsägande orkade överhuvudtaget inte ta sig igenom en rättsprocess, vilket gjorde att många anmälningar drogs tillbaka.

Före tillkomsten av lagen om målsägandebiträde var möjligheterna till rättsligt bistånd för målsägande begränsade. Rättshjälpskom- mittén (Ju 1982:01) konstaterade i betänkandet Målsägandebiträde (SOU 1986:49) att målsägande i sexualbrottmål behövde mer hjälp än vad de dittills kunde få. Rättshjälpskommittén föreslog att offer för grova sexualbrott skulle få ett eget juridiskt biträde (måls- ägandebiträde) med uppgift att tillvarata offrets intressen och att ge målsäganden stöd och hjälp under förundersökning och rättegång. Målsägandebiträde skulle förordnas för målsäganden i vissa sexual- brottmål, t.ex. i mål om våldtäkt, grov våldtäkt och sexuellt tvång.

I propositionen om målsägandebiträde28 lades tyngdpunkten på att det fanns ett generellt behov av målsägandebiträde vid grövre sexualbrott. Det föreslogs att lagens tillämpningsområde i denna del skulle vara något mer restriktivt än vad Rättshjälpskommittén hade förordat. I övrigt gick regeringens uppfattning om lagens tillämpningsområde utöver det som Rättshjälpkommittén hade före- slagit. En reglering borde göras mera generell och inkludera även offer för brott mot liv och hälsa, dvs. brott enligt 3 och 4 kap. i brottsbalken med fängelse i straffskalan, samt rån och grovt rån. För att förordna målsägandebiträde vid de här brotten krävdes att måls- äganden kunde antas ha ett särskilt starkt behov av målsägande- biträde.

27SOU 1976:9 och SOU 1982:61.

28Prop. 1987/88:107.

136

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

En första utvidgning av lagen om målsägandebiträde blev aktuell redan år 1991. I propositionen om utvidgad rätt till målsägande- biträde m.m.29 angavs att en ändring av lagen var påkallad bl.a. för att domstolarna redan förordnade målsägandebiträden vid alla typer av mål om sexualbrott. Utvidgningen innebar att rätt till måls- ägandebiträde i princip skulle gälla utan begränsningar i mål om sexualbrott och att förutsättningarna för att förordna ett målsägande- biträde vid våldsbrott mjukades upp generellt. Samtidigt betonades vikten av att en verklig behovsprövning skulle göras.

Lagens tillämpningsområde utvidgades ytterligare år 1994. Utvidg- ningen denna gång innebar en möjlighet till målsägandebiträde för samtliga brott i brottsbalken med fängelse i straffskalan om ett sär- skilt starkt behov av biträde förelåg.30 Lagändringen gav också målsägandebiträdet befogenheter att, under vissa förutsättningar, verka även då en skadeståndstalan avskildes för att handläggas som tvistemål.

Lagen utvidgades en tredje gång 2001.31 De brott vid vilka måls- ägandebiträde kunde förordnas utökades ytterligare. Målsägande- biträde skulle kunna förordnas även för brott som inte ingick i brottsbalken. Framför allt åsyftades brottet överträdelse av besöks- förbud. I propositionen nämndes också könsstympning som ett exempel på ett sådant brott som skulle kunna föranleda förord- nande av målsägandebiträde.

Lagstiftningen om målsägandebiträde har utvärderats flera gånger. År 1995 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att göra en över- syn av tillämpningen av lagstiftningen om målsägandebiträde. Det resulterade i rapporten Målsägandebiträde – en utvärdering av lagen om målsägandebiträde m.m., som byggde på statistik från två mål- undersökningar vid landets domstolar och på enkäter besvarade av ett hundratal åklagare och advokater. Sammanfattningsvis ansåg Dom- stolsverket i sin rapport att lagen om målsägandebiträde haft en viss kvalitetshöjande effekt på rättsprocessen och att den tillämpades i stort sett som lagstiftaren avsett.

29Prop. 1989/90:158.

30Prop. 1993/94:26.

31Prop. 2000/01:79.

137

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

6.4.2Rätten till målsägandebiträde

En målsägande har alltså i vissa fall rätt att få ett särskilt måls- ägandebiträde förordnat för sig. Förutsättningarna för ett sådant förordnande framgår av 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Bestämmelsen tar upp vilka målsägande som kan få målsägande- biträde, tidpunkten för förordnande samt frågan om förordnande av målsägandebiträde i högre rätt. Ett målsägandebiträde förordnas av rätten (7 § lagen om målsägandebiträde).

Inledningsvis kan nämnas att rätten och möjligheten att få ett målsägandebiträde finns för alla målsägande, både de som är parter och de som bara ska höras i målet. Det är emellertid inte ett krav att målsäganden ska höras för att ett målsägandebiträde ska för- ordnas. Det är ett avsteg från den annars gällande principen i 12 kap. 22 § RB om att endast parterna i rättsprocessen kan företrädas av rättegångsbiträde eller rättegångsombud. Möjligheten att förordna målsägandebiträde är emellertid begränsad till fysiska personer. Ett målsägandebiträde kan också förordnas för efterlevande till dem som dödats på grund av brott. Det krävs att den efterlevande intar ställ- ning av målsägande och uppfyller de kriterier som finns i lagen för att få ett målsägandebiträde. Enligt lagstiftningen är möjligheten att få ett målsägandebiträde för denna grupp relativt begränsad.32

1 § lagen om målsägandebiträde har en trappstegsliknande kon- struktion som anger förutsättningarna för att få bistånd av ett målsägandebiträde med utgångspunkt i olika brottstyper. Den första punkten rör sexualbrott, andra punkten rör våldsbrott och tredje punkten rör de övriga brotten, den s.k. generella regeln. Samman- fattningsvis omfattar punkterna samtliga sexualbrott i brottsbalken samt, under vissa omständigheter, övriga brott på vilket fängelse kan följa.

Av 1 § lagen om målsägandebiträde följer att ett målsägande- biträde inte får förordnas enbart för att biträda målsäganden vid ut- förande av dennes talan om enskilt anspråk.33

I sammanhanget bör betänkandet Våld i nära relationer – en folk- hälsofråga Förslag för ett effektivare arbete (SOU 2014:49) nämnas. En nationell samordnare lämnar där flera förslag till ett effektivare

32Se prop. 2000/01:79. Se även RH 1997:120 och RH 2000:1.

33Se även rättsfallen RH 2000:1, RH 1990:33 och RH 1998:104.

138

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

arbete mot våld i nära relationer. Hon föreslår bl.a. att det i lagen om målsägandebiträde ska införas ett krav på att endast den som på grund av sina kunskaper, erfarenheter och personliga egenskaper är särskilt lämpad för uppdraget får förordnas till målsägandebiträde i mål som rör brott i nära relationer. Vidare föreslås att ett sådant målsägandebiträde inte ska få sätta någon annan i sitt ställe.

Sexualbrotten (punkt 1)

Den första punkten i 1 § lagen om målsägandebiträde gäller sexual- brott enligt 6 kap. BrB. Sedan lagen ändrades år 1991 och alla sexual- brott kom att omfattas av lagstiftningen råder en stark presumtion för förordnande av målsägandebiträde vid dessa brott. Lagtexten anger att målsägandebiträde ska förordnas om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. I propositionen om utvidgad rätt till målsägandebiträde uttalade regeringen att alla som önskar det ska få målsägandebiträde och att någon behovsprövning i stort sett inte borde ske i dessa fall. 34

I övrigt måste det finnas särskilda omständigheter för att inte förordna målsägandebiträde. Lagstiftarens exempel på när presum- tionen inte gäller rör sådana fall där målsäganden redan har rätts- hjälp med biträdesförordnande eller att målsäganden själv är åtalad och därför har en offentlig försvarare. I det senare fallet kan ett rättshjälpsbiträde förordnas. Några andra begränsningar än de som angetts borde i princip inte göras. Regeringen ansåg dock att dom- stolarna ändå kan avslå en begäran om målsägandebiträde om brottet rörde en så obetydlig gärning att målsägandebiträde framstod som helt obehövligt.35

Brott enligt kap. 3 och 4 i brottsbalken samt rån (punkt 2)

Enligt 1 § punkt 2 i lagen om målsägandebiträde kan målsägande- biträde också förordnas för brott enligt kap. 3 och 4 i brottsbalken, alltså för målsägande som utsatts för brott mot liv och hälsa samt frihet och frid, om det med hänsyn till målsägandens personliga rela-

34Prop. 1989/90:158 s. 3 ff.

35Prop. 1989/90:158 s. 6.

139

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

tion till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsägande har behov av ett sådant biträde. Målsägandebiträde kan också förordnas för dem som utsatts för brott enligt 8 kap. 5 § eller 6 § BrB, dvs. för rån eller grovt rån.

När det gäller de nu angivna brotten ska en verklig prövning av behovet av målsägandebiträde göras och förordnande av målsägande- biträde ska inte ske regelmässigt. Behovsprövningen ska vara en helhetsbedömning av målsägandens situation i förhållande till det brott som begåtts. Sammanfattningsvis ska bedömningen utmynna i att målsäganden har en väsentlig nytta av ett målsägandebiträde. När bestämmelsen fick sin ursprungliga lydelse uttalade regeringen i propositionen om målsägandebiträde36 att de brott som skulle utgöra grund för förordnande skulle vara kvalificerade och innebära en svår kränkning för den drabbade. Ett skäl att förordna måls- ägandebiträde kunde vara att bevisläget och det processuella läget var sådant att ingående och pressande förhör kunde förväntas.37 I enlighet med de förändringar som gjordes i lagen år 1991 räcker det emellertid numera med ett konstaterande att ett behov av måls- ägandebiträde föreligger.38 Målsägandens ålder och fysiska eller psykiska tillstånd ges som exempel på sådana omständigheter som kan utgöra grund för förordnade av målsägandebiträde.39

När lagen utvidgades år 1991 tillfördes några ytterligare faktorer som skulle kunna påverka behovsbedömningen, nämligen förstånds- handikapp, sjuklighet, depressioner till följd av brottet, målsägan- dens beroendeställning till den tilltalade i arbetslivet eller i förhåll- andet mellan elev och lärare.40 Den mest typiska situationen i vilken målsäganden har ett utsatt läge under förundersökningen och rätte- gången ansågs vara när målsäganden och den misstänkte hade en nära relation till varandra.41 Regeringen ville dock inte begränsa ut- vidgningen av lagen till enbart sådana mål. Det faktum att en per- sonlig relation mellan målsäganden och den misstänkte föreligger kan emellertid utgöra ett tillräckligt skäl att förordna målsägande- biträde enligt denna punkt.

36Prop. 1987/88:107 s. 38.

37Prop. 1987/88:107 s. 38.

38Prop. 1989/90:158 s. 7 och s. 11.

39Prop. 1987/88:107 s. 38.

40Prop. 1989/90:158 s. 11.

41Prop. 1989/90:158 s. 7 och s. 11

140

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Övriga brott (punkt 3)

Ett målsägandebiträde kan förordnas för andra brott på vilka fäng- else kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga för- hållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Motiven för förordnande i dessa fall har överförts från den tidigare andra punkten. Således ska för- ordnande ske med restriktivitet och endast om brottet varit av kvalificerat slag och inneburit en svår kränkning av offret. Enligt propositionen om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbätt- rat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands42 ska möjligheten att få målsägandebiträde enligt den här punkten vara starkt begränsad och målsäganden ska ha ett särskilt starkt behov av målsägande- biträde. Vidare ska bevisläget och det processuella läget vara sådana att ett förordnande är motiverat. Samma faktorer har betydelse för behovsbedömningen som enligt andra punkten i 1 §, nämligen de som handlar om målsägandens utsatthet, men enligt förarbetena ska bedömningen vara betydligt mer restriktiv.43

Ett skäl till utformningen av punkt 3 var att det ansågs att det kunde finnas ett behov av juridiskt biträde även vid brott där inslag av våld eller sexuellt våld saknades.44 Brott som skulle kunna utgöra grund för förordnande angavs vara t.ex. stöld, skadegörelse, över- grepp i rättssak, våld och hot mot tjänsteman, utpressning och be- drägeri.45 Som tidigare angetts var överträdelse av besöksförbud det brott som låg till grund för övervägandena när utvidgningen till brott utanför brottsbalken kom till stånd. I propositionen klargjordes att ordet ”och” gör att en personlig relation mellan målsägande och den misstänkte inte är ett tillräckligt skäl för att förordna måls- ägandebiträde enligt den här punkten.46

42Prop. 1993/94:26.

43Prop. 1993/94:26 s. 18–19.

44Riksdagen i Justitieutskottets betänkande Anslag till brottsskadenämnden m.m.; bet. 1990/91 JuU21.

45Prop. 1993/94:26 s. 16 ff.

46Prop. 1993/94:26 s. 50 f.

141

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

ersättning.54 Målsägandebiträdet kan dock bistå målsäganden även viss tid innan förundersökning inletts. Uppdraget som målsägande- biträde upphör när en dom vinner laga kraft.

Att ta tillvara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden ansågs bl.a. innebära att målsägande- biträdet skulle lämna personligt och kurativt stöd till sin klient.55 Under förundersökningen är det målsägandebiträdets roll att upp- lysa målsäganden om förfarandet under den rättsliga processen och om vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med för- handlingen. Målsägandebiträdet ska framföra målsägandens önske- mål i olika handläggningsfrågor. Ett målsägandebiträde ska delta vid förhör, ställa kompletterande frågor till målsäganden samt, i den mån det är aktuellt, bistå med frågor kring skadeståndet och förbereda yrkandet. Målsägandebiträdet ska också hjälpa målsäganden med kontakter med myndigheter och organisationer.

Enligt 20 kap. 15 § tredje stycket RB ska målsägandebiträdet kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i domstolen när målsäganden eller målsägandens ställföreträdare ska höras.

Målsägandebiträdet ska redogöra för de rättsliga förutsättning- arna i målet och framföra målsägandens önskemål i rätten. En annan uppgift under huvudförhandlingen är att bevaka att förhör med målsäganden sker på ett tillbörligt sätt.

Målsägandebiträdet har behörighet att biträda det allmänna åtalet enligt 20 kap. 8 § RB.

Föra talan om enskilt anspråk

I 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde behandlas måls- ägandebiträdets uppgift att bistå målsäganden med skadestånds- frågan. Målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet om detta inte görs av åklagaren. Det sätt på vilket bestämmelsen är formulerad innebär att målsägandebiträdets skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda anspråket är subsidiärt i förhållande till åklagarens allmänna skyldighet att föra talan om enskilt anspråk (se 22 kap. 2 § RB). Att

54Prop. 1987/88:107 s. 26.

55Prop. 1987/88:107 s. 24.

144

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

så är fallet påpekas i propositionen om utvidgad rätt till målsägande- biträde och förbättrat rättsligt bistånd utomlands.56

I samband med tillkomsten av lagen om målsägandebiträde för- stärktes åklagarens skyldighet att föra talan om skadestånd på måls- ägandens vägnar. Anledningen till att målsägandebiträdet fick upp- giften att bistå målsäganden med skadeståndstalan var att det ansågs mest praktiskt att målsägandebiträdet förberedde och utförde talan.57 Det förutsågs att frågan skulle lösas i samråd mellan åklagaren och målsägandebiträdet eller att målsäganden, i den mån hjälp begärts av åklagaren, skulle återkalla sin begäran till åklagaren om bistånd med skadeståndet.58

I den ursprungliga lagtexten angavs att i målsägandebiträdets uppgift inte ingick att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet om detta gjordes av åklag- aren. Det sakliga innehållet i den nuvarande bestämmelsen är det- samma som i den ursprungliga lydelsen av lagtexten men formu- leringen har anpassats till rådande praxis så att det numera anges att målsägandebiträde ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklag- aren. I samband med lagändringen uttalades att syftet med regeln var att förebygga att såväl åklagaren som målsägandebiträdet utförde eller förberedde talan om enskilt anspråk.59 Det bör i samman- hanget påpekas att det av 1 § lagen om målsägandebiträde framgår att ett målsägandebiträde inte får förordnas enbart för att biträda målsäganden vid utförande av dennes talan om enskilt anspråk.

Bistå målsäganden vid avskiljande av enskilt anspråk

I 3 § andra stycket sista meningen lagen om målsägandebiträde klargörs det att målsägandebiträdet också kan bistå målsäganden med ett enskilt anspråk som avskilts för att handläggas i den för tviste- mål stadgade ordningen. Det är bara i sådana brottmål där ett måls- ägandebiträde har förordnats redan från början och ett enskilt an- språk sedan avskilts som målsägandebiträdet kan bistå målsäganden

56Prop. 1993/94:26 s. 22.

57Prop. 1987/88:107 s. 26.

58Prop. 1989/90:158 s. 8.

59Prop. 1993/94:26 s. 22.

145

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

med ett enskilt anspråk.60 I de fall där skadeståndsanspråket hand- läggs för sig redan från början eller i s.k. småmål har målsägande- biträdet inte behörighet att företräda målsäganden. Något nytt för- ordnande krävs inte för att målsägandebiträdet ska kunna bistå måls- äganden med det avskilda anspråket i tvistemålsdelen.

Överklagande av dom

Bestämmelser om målsägandebiträdets behörighet vid överklagande av dom finns i 1 och 3 §§ lagen om målsägandebiträde.

Enligt bestämmelsen i 1 § sista stycket lagen om målsägande- biträde kan ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt om åklag- aren eller den tilltalade överklagar i ansvarsdelen. Målsägandebiträde får alltså förordnas i hovrätt för mål som gäller ansvar, påföljd och skadestånd oavsett utgång i tingsrätten, dock inte om bara måls- äganden överklagat domen. Om åklagaren avstår från att föra målet vidare i ansvarsdelen och överklagande bara sker av frågan om skade- stånd, upphör målsägandebiträdets behörighet.61

Enligt § 3 sista stycket lagen om målsägandebiträde kan måls- ägandebiträdet bistå målsäganden med överklagande som sker endast i skadeståndsdelen. Möjligheten finns oavsett vem det är som över- klagat domen. Den gäller både för de fall där skadeståndstalan kumu- leras med brottmålet eller då en skadeståndstalan avskilts för att handläggas som tvistemål. Bestämmelsen tar sikte på de fall där ett målsägandebiträde redan är förordnat i lägre instans.62

6.4.5Förordnande och val av målsägandebiträde

I 4 § lagen om målsägandebiträde finns bestämmelser om bl.a. för- ordnande av och behörighet för målsägandebiträde.

När det gäller målsägandebiträdets kvalifikationer hänvisas i para- grafen till 26 § första stycket rättshjälpslagen som anger vilka som kan utses till rättshjälpsbiträde. Samma regler gäller för förordnande av målsägandebiträde. Utgångspunkten är att ett målsägandebiträde

60Prop. 1993/94:26 s. 26.

61Prop. 1987/88:107 s. 26 och 1993/94:26 s. 27 f.

62Se t.ex. rättsfallet NJA 1999 s. 781.

146

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

ska vara advokat eller biträdande jurist. Det är dock möjligt att för- ordna även annan lämplig person. Några formella krav ställs inte på målsägandebiträdets behörighet men uppdragen ska enligt lagstift- aren tilldelas dem som uppfyller högt ställda krav på juridisk kompe- tens och personlig lämplighet.63 I rättshjälpslagens bestämmelser ställs dock ett allmänt krav på lämplighet för rättshjälpsbiträden.

Fjärde stycket i 4 § rättshjälpslagen hänvisar till rättegångsbalkens regler om behörighet för rättegångsombud och rättegångsbiträde, dvs. 12 kap. 22 § RB som hänvisar till 12 kap. 2–5 §§ RB och 6 § andra stycket RB. Reglerna gäller rättegångsombuds lämplighet, redbarhet och skicklighet. Hänvisningen till rättegångsbalkens reg- ler om rättegångsbiträde betyder bl.a. att ett målsägandebiträde kan avvisas av rätten om hon eller han visat oredlighet, oskicklighet eller oförstånd.

En begäran om målsägandebiträde kan göras formlöst. Den van- ligaste situationen är att en framställning görs av åklagaren för måls- ägandens räkning. Åklagaren är enligt 23 kap. 5 § RB skyldig att vidarebefordra en begäran om målsägandebiträde. Om det av annan anledning finns skäl att förordna målsägandebiträde ska förunder- sökningsledaren göra en anmälan om det till domstolen. I övrigt finns ingen ledning i lag eller förarbeten om hur och när en fram- ställning om målsägandebiträde ska göras. I ett beslut från Justitie- ombudsmannen (JO), 4547-2002, uttalade dock JO att åklagaren inte kan avvakta med att till rätten vidarebefordra en framställan om målsägandebiträde av det skälet att utredningen är i ett initialt skede. Åklagaren kan däremot bifoga sina synpunkter på frågan om ett biträde bör förordnas.

Som tidigare angetts (avsnitt 6.2.4) togs, vid en reform år 2009, en begränsning bort som innebar att den som föreslagits till offent- lig försvarare av den misstänkte inte skulle förordnas, om det med- förde avsevärt ökade kostnader. Reformen omfattade även måls- ägandebiträden och rättshjälpsbiträden.64 På samma sätt som för offentliga försvarare gäller alltså att om den person som en måls- ägande föreslår som målsägandebiträde är behörig för uppdraget får domstolen avvika från förslaget bara om det finns särskilda skäl

63Prop. 1987/88:107 s. 28.

64Prop. 2008/09:232 s. 19.

147

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

mot ett förordnande av den som föreslagits.65 Begränsningen av rätten till ersättning av allmänna medel för merkostnader på grund av att biträdet har sin verksamhet på avlägsen ort och möjligheten för den enskilde att få förhandsbesked i frågan om ersättningen får avse sådana merkostnader gäller även för målsägandebiträden.

Möjligheterna att föra särskild talan mot rättens beslut angående ett förordnande av målsägandebiträde framgår av 49 kap. 5 § första stycket punkterna 4, 5 och 7 RB.

6.4.6Byte, entledigande och substitution av målsägandebiträde

I 4 § lagen om målsägandebiträde regleras frågan om byte, entledig- ande och substitution av målsägandebiträde. Paragrafen hänvisar, såvitt gäller byte och substitution, till 26 § andra och tredje styckena rättshjälpslagen (1996:1619).

Enligt 26 § andra stycket rättshjälpslagen får byte av biträde ske efter särskilt tillstånd och bara om det finns särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast om det finns synnerliga skäl.

Möjligheten att byta rättshjälpsbiträde infördes i rättshjälpslagen år 1979. Byte av biträde hade dock redan tidigare tillåtits enligt praxis. Vid införandet av den nya bestämmelsen i rättshjälpslagen anfördes att tidigare restriktiv praxis borde bibehållas av kostnads- skäl, att prövningen om förutsättningarna för byte var uppfyllda måste ske med noggrannhet samt att det åligger den som begär byte att visa att det föreligger skäl för detta.66

Byte av målsägandebiträde kräver särskilt tillstånd av domstolen och målsäganden måste kunna redovisa särskilda skäl för ett byte. En helhetsbedömning ska alltid göras av omständigheterna i det enskilda fallet.67 Om det uppstått djupgående motsättningar mellan klient och ombud bör detta tillmätas stor betydelse men även or- saken till motsättningarna bör beaktas och denna förutsättning bör inte ensam vara tillräcklig för att byte ska medges.68 Har mot-

65Prop. 2008/09:232 s. 31.

66Prop. 1978/79:90 s. 175 f.

67Prop. 1996/97:9 s. 154 f.

68Prop. 1996/97:9 s. 154 f.

148

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

sättningarna uppstått på grund av skäl som kan hänföras till måls- äganden ska ett byte inte nödvändigtvis medges.69 Skälen mot ett biträdesbyte väger också tyngre ju mer kostnaderna därigenom skulle öka.70 Vid prövningen av om ett byte av biträde ska tillåtas ska be- aktas den tid biträdet dittills har lagt ned i ärendet och den tid den fortsatta handläggningen kan förväntas ta.71 Mot detta får dock ställas att tidsåtgången kan bli längre om det finns motsättningar mellan biträde och huvudman.

Har byte skett en gång måste skälen för att ytterligare ett byte ska tillåtas vara mycket starka. För att markera detta krävs synner- liga skäl för biträdesbyte mer än en gång. Kravet på synnerliga skäl innebär att det för att ett ytterligare byte ska medges det måste vara närmast omöjligt för biträdet att fullgöra sin uppgift. Det kan t.ex. vara fråga om att biträdet insjuknat, att en jävsituation har uppstått eller att mycket djupgående motsättningar har uppstått mellan den rättssökande och biträdet, vilka den rättssökande inte kan lastas för. Som redan angetts ska en helhetsbedömning av situationen göras där både motsättningarna och orsakerna till dessa ska beaktas.

Enligt 26 § tredje stycket rättshjälpslagen får ett rättshjälpsbiträde sätta en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe (substitution) om det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt till- stånd.

Den som sätter annan i sitt ställe upphör inte att vara rätts- hjälpsbiträde åt den rättssökande. Substitution är avsedd att använ- das vid kortare förhinder, t.ex. under en kortare tids sjukdom.72 När det är fråga om mera långvariga eller permanenta förhinder bör ett biträdesbyte ske.73 Om det beslutats om substitution ska det framgå av kostnadsräkningen (se 20 § sista stycket rättshjälpsförord- ningen [1997:404]).

I 4 § tredje stycket lagen om målsägandebiträde anges att måls- ägandebiträdet ska entledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. Ett

69Prop. 1996/97:9 s. 154 f.

70Prop. 1996/97:9 s. 57.

71Se RH 128:83.

72Se Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd – en kommentar, tredje upplagan, s. 139.

73Se Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd – en kommentar, tredje upplagan, s. 139.

149

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

målsägandebiträde ska t.ex. kunna entledigas om åklagaren lägger ner åtalet i en viss del, om det visar sig att målsäganden inte ska höras eller om ett överklagande endast görs beträffande viss del av målet.74 Vidare kan ett målsägandebiträde entledigas om ett brott får en ny brottsrubricering och det inte längre existerar sådana för- hållanden som kan motivera målsägandebiträde enligt den nya brotts- rubriceringen.75 I övrigt ska biträdet entledigas om det finns skäl för det. Regeln ger bl.a. möjlighet till entledigande om biträdet missköter sitt uppdrag.76

6.4.7Brottsförebyggande rådets rapport om målsägandebiträden

I juni 2008 gav regeringen i uppdrag åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att analysera förordnanden om och ersättning till måls- ägandebiträden. I uppdraget ingick även att studera hur lagstift- ningen användes vid tidpunkten och hur ofta och vid vilka typer av brott målsägandebiträden förordnandes. Vid sin redovisning77 av uppdragets frågor konstaterade BRÅ att den övergripande bilden är att brottstyperna i de ärenden där målsägandebiträde förordnas i stort är desamma oavsett om det rör sig om ett eller flera brott. Om man i stället ser till hur vanligt det är att målsäganden har ett biträde i fall där det anmälda brottet leder till rättegång blir bilden en annan. Den skattning BRÅ har gjort talar för att de flesta måls- ägande i rättegångar som rör sexualbrott har ett målsägandebiträde. Två tredjedelar har målsägandebiträde när det gäller brott mot frid och frihet och nästan hälften av målsägandena har målsägande- biträde när åtalet rör våldsbrott. BRÅ angav vidare att de inte kunnat få in statistiska uppgifter om i vilken utsträckning begäran om målsägandebiträden avslås men att mycket tyder på att det inte är särskilt vanligt med avslag. Av rapporten framgår vidare att i prak- tiken har utvecklingen blivit så att i de fall där en målsägande med målsägandebiträde har skadeståndsanspråk så är det denne som för

74Prop. 1987/88:107 s. 39.

75Prop. 1987/88:107 s. 40.

76Prop. 1987/88:107 s. 40.

77Rapport 2009:4, Målsägandebiträde, Brottsförebyggande rådet.

150

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

6.6Överväganden och förslag

6.6.1Rätten till offentlig försvarare

Bedömning: Bestämmelserna om i vilka fall som en offentlig försvarare ska förordnas är väl avvägda. Några ändringar föreslås därför inte.

Kostnadsökningen och dess orsaker

Vårt uppdrag är att överväga vilka åtgärder som kan vidtas och som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget för rättsliga bi- träden. I uppdraget ingår att se över om det i någon mån är befogat att begränsa rätten till offentlig försvarare för vissa fall.

Av den statistik vi inhämtat (se avsnitt 3.5) framgår att antalet avgjorda brottmål vid tingsrätterna under perioden 2003–2013 har ökat med 31 procent från drygt 57 300 mål till drygt 75 200 mål. Antalet offentliga försvarare som förekommit i dessa mål har under samma period ökat med 26 procent från cirka 44 600 till cirka 56 300. Antalet tilltalade har ökat med 11 procent från cirka 59 000 till cirka 65 500.

Andelen avgjorda brottmål där en eller flera offentliga försvarare förordnats har under perioden legat stabilt kring 60 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende offentlig försvarare har ökat från omkring 650 miljoner kr till drygt 1 058 miljoner kr, eller med 65 procent, under tioårsperioden 2003–2012. År 2013 minskade kostnaderna något för offentliga försvarare.

Utvecklingen av kostnaderna för offentligt försvar följer utveck- lingen av antalet avgjorda brottmål tämligen väl fram till år 2009. Därefter, eller under åren 2009–2012, har den procentuella ökningen av kostnaderna för offentligt försvar ökat för att under år 2013 i stort sett plana ut, medan antalet avgjorda brottmål stannat av och under åren 2012 och 2013 minskat något jämfört med år 2011.

152

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Under perioden 2003–2013 har andelen mål där försvarare förord- nats, utom de två första åren, legat mellan 81 och 85 procent. De senaste åren har andelen stabiliserats kring 82 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende offentlig försvarare har ökat från omkring 144 miljoner kr till cirka 189 miljoner kr, eller med 31 pro- cent, under perioden 2003–2013.

Utvecklingen i hovrätt följer alltså i stort samma linjer som utvecklingen vid tingsrätt. Kostnaderna för offentliga försvarare följer, med undantag för något år, målutvecklingen men på en något högre nivå. Liksom vid tingsrätt har kostnaderna för offentliga försvarare i hovrätt stigit i förhållande till målutvecklingen under år 2013.

Samhällets kostnader för offentliga försvarare är alltså betydande och har ökat kraftigt under senare år.

Den kraftiga kostnadsökningen kan antas ha flera orsaker. An- talet inkomna mål till domstolarna har ökat. Målen har ändrat karaktär. De har i många fall blivit mer omfattande och komplexa. Detta bekräftas av samtliga de aktörer vi talat med. Ny teknik har gett upphov till nya måltyper. Den tekniska utvecklingen har skapat nya brottsarenor för t.ex. bedrägeri, utpressning, barnpornografi- brott och ofredande. Framför allt har det skett en påtaglig ökning av antal bedrägeribrott (inklusive internetbedrägerier), vilket ger större och mer komplicerade utredningar, ofta med många tilltalade och målsägande. Förundersökningarna är i dessa fall generellt mer komplexa och tidskrävande med avlyssning, tömning av mobilmaster m.m. och det krävs ofta internationellt samarbete. Även utred- ningen och inläsningen i dessa fall tenderar att bli längre och mer komplex.

Vidare visar statistiken att fler mål än tidigare är familjerela- terade. Sådana mål, t.ex. mål om grov kvinnofridskränkning, tar ofta längre förhandlingstid. Ökningen av antal familjerelaterade mål påverkar antalet offentliga försvarare och målsägandebiträden. Brott mot person är ofta förnekade och det är vanligt med omfattande muntlig bevisning, vilket gör att målen generellt är relativt resurs- krävande.

Ytterligare en förklaring till att mål tar längre tid kan vara att det är vanligt med förening av åtal eller mål och att antal mål med tolkar har ökat. Detta bidrar till längre huvudförhandlingar med en natur- lig fördyring som följd.

153

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Av den statistik vi inhämtat framgår att de så kallade förturs- målen, dvs. mål med minderåriga (under 18 år) eller häktade ökat med 24 procent sedan år 2006. Detta är en typ av mål där det som regel ska förordnas offentlig försvarare.

Målutvecklingen är till stor del en följd av satsningar som gjorts på rättsväsendet. Fler brott anmäls och utreds. Antalet anmälda brott har sedan år 1975 närmast fördubblats.78 Under perioden 1999–2013 har antalet inkomna brottsmisstankar till Åklagarmyndigheten ökat med 22 procent samtidigt som antalet brottsmisstankar med åtals- beslut ökat med 11 procent.79 Som en jämförelse med ökningen på anslaget för rättsliga biträden kan nämnas att polis och åklagare de senaste nio åren (2006–2014) fått anslagsökningar med 34 respek- tive 51 procent. Därutöver har särskilda satsningar har gjorts på att bekämpa den organiserade brottsligheten. Fler och mer omfattande och komplexa brottmål ställer naturligtvis krav på ökade försvarar- insatser.

Statistiken visar en rejäl ökning av antalet mål och antalet för- handlingstimmar. Det skedde en kraftig ökning av förhandlings- tiden mellan åren 2011–2013.80 Fler åtal och mer omfattande åtal ger ett utslag på kostnadssidan som i sig inte är förvånande. Belast- ningen på anslaget för rättsliga biträden stämmer väl med ökningen av förhandlingstid.

Av statistiken kan utläsas att antalet stora mål ökat, även om de fortfarande utgör en mindre del i förhållande till det totala antalet mål. År 2013 fanns tio mål där kostnaderna för försvarararvodet uppgick till en miljon kr eller mer. Kostnaderna för dessa tio mål tillsammans uppgick till 95 miljoner kronor. År 2012 uppgick kost- naderna för sådana mål till 66 miljoner kronor och år 2011 till 69 miljoner kronor. Dessa mål svarar alltså för en relativt stor del av försvararkostnaderna på anslaget. Som exempel kan nämnas att ett enstaka mål i Södertälje tingsrätt sammanlagt kostade cirka 71 miljoner kr.81 Ett annat stort och uppmärksammat mål kostade cirka 46 miljoner kronor i Stockholms tingsrätt.82 I hovrätten till-

78Se Den framtida verksamhetvolymen i rättskedjan – Centrala prognoser för perioden 2014– 2017, en rapport från Brottsförebyggande rådet m.fl.

79Se Den framtida verksamhetvolymen i rättskedjan – Centrala prognoser för perioden 2014-2017, en rapport från Brottsförebyggande rådet m.fl.

80Se bilaga 3 till betänkandet.

81Södertälje tingsrätts dom 2013-08-29, mål nr B 2376-12 och B 3128-10.

82Stockholms tingsrätts dom 2013-03-08, mål nr B 9799-10.

154

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

kom cirka 2783 respektive cirka 684 miljoner kronor för dessa båda mål. Samtliga angivna kostnader avser kostnader för offentliga för- svarare.

Utvecklingen av antalet stora mål redovisas i följande tabell. Stati- stiken avser brottmål med en huvudförhandlingstid över 100 timmar i tingsrätt och hovrätt.85

	2009	2010	2011	2012	2013
Antal mål	11	15	14	19	22
Hf-tid,
timmar	1 243	1925	2 254	3 058	3 351

Utvecklingen av antalet stora mål går alltså stadigt uppåt, både såvitt avser antalet mål som huvudförhandlingstiden.

Många tilltalade/parter i samma mål innebär stora mål med många försvarare inblandade. Samtliga försvarare är av förklarliga skäl inte lika aktiva vid varje förhandlingstillfälle men kostar ändå pengar. Det kan ur kostnadssynpunkt ses som ineffektivt att skapa stora mål. Regeringen har i proposition 2013/14:170, Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar, efter förslag från Straffprocessutredningen (SOU 2013:17), lagt förslag som innebär att mål ska kunna särskiljas på ett enklare sätt. Förslagen till änd- ringar är antagna och trädde i kraft den 1 juli 2014.

Ökningen av kostnaden för offentliga försvarare är en ofrån- komlig följd av bekämpandet av den organiserade brottsligheten. Organiserad brottslighet innebär fler inblandade vilket i sin tur med- för fler och större mål och längre förhandlingstid. Sådana mål drar, av förklarliga skäl, högre kostnader vilket får accepteras om man vill bekämpa denna typ av samhällsfarlig brottslighet.

Rikskriminalpolisen har de senaste fem åren gett ut en lägesbild över organiserad brottslighet. Av de senaste årens rapporter fram- går att individer i kriminella nätverk vanligtvis är multikriminella och att brottsligheten spänner över en rad olika områden, allt från enklare vinningsbrott till mer avancerad it-relaterad och ekonomisk brottslighet. De senaste åren har polisen särskilt noterat det ökande

83Svea hovrätts dom 2014-09-01, mål nr 8076-13.

84Svea hovrätts dom 2014-06-26, mål nr 2856-13.

85Uppgifter erhållna från Domstolsverket.

155

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

inslaget av it-relaterad brottslighet, bl.a. bedrägeri, liksom använd- ande av företag i brottslig verksamhet, bl.a. penningtvätt och bidrags- brott. Detta innebär ofta komplicerade och tidskrävande utredningar vilket spär på kostnaderna.

Folkökningen kan förklara en del av kostnadsökningen på an- slaget. Sveriges befolkning har ökat med cirka 10 procent eller med cirka 800 000 personer under 2000-talet. Det är rimligt att tro att detta får genomslag även på utnyttjandet av rättsväsendets resurser.

Häktningstiderna har blivit längre. Restriktionerna har ökat.86 Likaså har belastningen på Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) ökat betydligt, vilket kan ha betydelse för häktningstiderna.

Längre häktningstider och restriktioner leder till att den enskilde har ett större behov av kontakter med sin försvarare än vad som annars är fallet. Dessa förhållanden får naturligtvis genomslag på kostnaderna för offentlig försvarare.

Från advokathåll har nämnts att kostnaden för tidsspillan har ökat, bl.a. för att häktena har koncentrerats till färre orter. För- svararna får åka längre för att sammanträffa med sin klient. I en del större utredningar med flera häktade förekommer också s.k. ”häktes- spridning”, dvs. att de misstänkta av utredningsskäl placeras på olika häkten, vilket medför att försvararna får åka långt för att träffa sina klienter. Det har också blivit vanligare, främst i större mål, med försvarare från annan ort för att det råder brist på advokater på domstolsorten. Det sagda gäller inte för Stockholm, Göteborg eller Malmö men kan i övriga landet vara ett problem. Även sådana fak- torer kan få genomslag på anslaget.

Kostnadsökningen för offentliga försvarare har alltså orsaker som kan ses som ofrånkomliga konekvenser av brottsutvecklingen och andra omständigheter som inte är hänförliga till regelverket.

Ett grundläggande mål är att rättsväsendets resurser ska använ- das där de bäst behövs. Syftet med offentliga försvarare är att skapa en garanti för att en misstänkt som inte själv har skaffat en för- svarare inte lämnas utan möjlighet till juridisk hjälp när sådan hjälp behövs. Rätten till en offentlig försvarare är en viktig del i den miss- tänktes grundläggande rättsskydd. Enligt våra direktiv är en utgångs- punkt att rätten till offentlig försvarare i de flesta fall är nödvändig för att säkerställa att rättegången blir rättssäker och effektiv men

86 Se Åklagarmyndighetens årsredovisning 2013.

156

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

att det inte kan uteslutas att det skulle kunna förekomma att dagens regler ger rätt till offentlig försvarare i fall där detta inte är befogat på samma sätt.

Kännetecknande för en rättsstat är bl.a. att ingen ska kunna fällas till ansvar för brott utan att ha fått bemöta de anklagelser som riktas mot honom eller henne. Rättigheten måste ha ett reellt inne- håll. En tilltalads egna insikter om sådant som kan ha betydelse för det egna försvaret kan ofta vara knapphändiga. Därför bör man kunna kräva att samhället tillgodoser behovet av juridiskt bistånd.

Dessa grundläggande principer präglar sedan länge Sveriges syn på rätten till offentlig försvarare. De kommer också till uttryck i olika internationella instrument till vilka Sverige anslutit sig, t.ex. Europakonventionen. Dessa instrument ställer vissa grundläggande krav på när försvarare ska förordnas, vilka ska beaktas.

Som framgått skärptes förutsättningarna för förordnande av offentlig försvarare i mitten av 1980-talet. Syftet var att återföra praxis till vad som ursprungligen avsetts gälla beträffande rätten till offentlig försvarare. Förutsättningarna gjordes samtidigt mer preci- serade.

Tillämpningen av bestämmelserna om offentlig försvarare

En naturlig fråga som inställer sig är om någon del av de ökade kostnaderna för offentlig försvarare kan bero på att domstolarna är för generösa i sin tillämpning av bestämmelserna. För att de som behöver offentlig försvarare ska kunna få det är det givetvis viktigt att domstolarna, som utser offentliga försvarare, gör en noggrann behovsprövning i det enskilda fallet. Det finns särskild anledning att vara uppmärksam på denna fråga eftersom det i praktiken ofta är beredningsorganisationen på tingsrätten som fattar beslut om att förordna offentlig försvarare.

Enligt vad vi erfarit, genom kontakter med företrädare för såväl åklagare som domstolar och andra myndigheter samt advokater, finns dock inget som tyder på att bestämmelserna inte skulle tillämpas som avsett. Detta bekräftas också av att andelen avgjorda brottmål, där en eller flera offentliga försvarare förordnats, under perioden 2003–2013 med närmast matematisk precision har legat stabilt kring 60 procent (se avsnitt 3.5).

157

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Det sagda hindrar inte att domstolarna även i fortsättningen bör se till att de medarbetare som prövar förordnandefrågan har den kompetens och den kunskap om bestämmelserna om offentlig för- svarare som krävs. Har en offentlig försvarare förordnats kan det beslutet inte överklagas. Om försvarare förordnats på felaktiga grunder kan detta medföra onödiga kostnader för den tilltalade om denne döms för brottet. Det är mot angiven bakgrund viktigt med stöd, riktlinjer och vägledning.

Bör rätten till offentlig försvarare begränsas?

Enligt nuvarande bestämmelser ska offentlig försvarare förordnas för en misstänkt som är anhållen eller häktad, om denne begär det. Rätten är ovillkorlig och gäller oavsett målets beskaffenhet och oberoende av om den misstänktes rätt skulle kunna tas tillvara även utan en försvarare. Redan processlagsberedningen uttalade att det i fråga om en misstänkt som var anhållen och häktad synes påkallat med en mer vidsträckt rätt att få offentlig försvarare. Eftersom den misstänkte genom frihetsberövandet satts ur stånd att själv verka för sitt försvar borde enligt beredningen under alla förhållanden en försvarare förordnas om den misstänkte begärde det.

De angivna argumenten äger fortfarande giltighet. En person som genom samhällets tvångsåtgärder har berövats friheten på grund av misstankar om en brottslig gärning bör således även framledes ha en ovillkorlig rätt att på begäran få en offentlig försvarare. Någon annan lösning är heller inte tänkbar mot bakgrund av de krav rätts- säkerheten ställer och mot bakgrund av de krav som finns i olika internationella instrument, t.ex. Europakonventionen. Vi föreslår därför inga inskränkningar i rätten för anhållna och häktade att erhålla offentlig försvarare.

Offentlig försvarare ska på begäran också förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. I förarbeten till bestämmelsen föreslogs att ovillkorlig rätt till offentlig försvarare skulle föreligga vid ett minimistraff om fängelse ett år. Departementschefen ansåg dock att gränsen borde dras vid en något lägre straffnivå. Departements- chefen anförde att om kommitténs förslag accepterades skulle den som misstänktes för t.ex. grovt vållande till annans död, grov stöld,

158

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

grovt bedrägeri, grov förskingring, grov oredlighet mot borgenärer och grov urkundsförfalskning kunna vägras offentlig försvarare. Det ansågs dock att dessa brott generellt sett var av så allvarlig art att en misstänkt nära nog undantagslöst hade behov av en försvarare. Mot bakgrund av att straffskalans nedre gräns för sådana brott var fäng- else sex månader sattes gränsen där.

Offentlig försvarare ska därutöver förordnas i vissa fall med hän- syn till utredningen om brottet, i vissa fall vid tveksamhet om vilken påföljd som ska väljas eller om det i övrigt föreligger sär- skilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Bestämmelsen i denna del tillkom för att försöka få till stånd en mera ingående prövning från domstolarnas sida när det gällde att förordna offentlig försvarare. Syftet var att återföra praxis till den mera restriktiva nivå som gällt tidigare.

Vi anser att bestämmelsen även i nu angivna delar är väl avvägd. Bestämmelsen ger möjlighet att i det enskilda fallet göra en nyan- serad bedömning av i vilka fall det föreligger ett verkligt behov av offentlig försvarare. Enligt vad vi erfarit tillämpar också domstol- arna i stort bestämmelsen som avsett. Det är naturligtvis angeläget att det i varje fall görs en noggrann bedömning av om det är be- rättigat med en försvarare på det allmännas bekostnad.

Sammanfattningsvis anser vi således att de nuvarande reglerna i rättegångsbalken om rätten till offentlig försvarare är ändamåls- enliga och väl avvägda. De svarar väl mot rättssäkerhetens krav och de krav som finns i olika internationella rättsakter. Som angetts är det också så att andelen avgjorda brottmål, där en eller flera offent- liga försvarare förordnats, under perioden 2003–2013 legat tämligen stabilt kring 60 procent. Vi vill därför inte föreslå några nya be- gränsningar i rätten till offentlig försvarare.

I sammanhanget bör dock anmärkas att Påföljdsutredningen, i sitt betänkande Nya påföljder, SOU 2012:34, har lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Påföljdsutredningen har bl.a. föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att be- sluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Med anledning av för- slaget har i departementspromemorian Processrättsliga konsekven- ser av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54) föreslagits en ändring av 21 kap. 3 a § andra stycket 2 RB som innebär att offent-

159

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

lig försvarare ska förordnas med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Vad som enligt promemorian måste över- vägas är i vilken utsträckning försvarare ska förordnas i fall där det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff. Avsikten med bestämmelsen är att en offentlig försvarare inte ska förordnas om det inte råder någon tvekan om påföljdsvalet.

Det är naturligtvis svårt att med bestämdhet säga något om ut- fallet om förslaget går igenom. Det är dock rimligt att anta att offentlig försvarare, i vart fall inledningsvis, kommer att förordnas i något fler fall än vad som skett tidigare. Promemorians bedömning är dock att överväganden och förslag hänförliga till bl.a. förord- nande av offentlig försvarare visserligen kommer att påverka de all- männa domstolarnas arbete men att det dock inte torde uppstå några kostnadsmässiga effekter om förslaget genomförs.

Därutöver bör nämnas att Straffprocessutredningen lämnat ett förslag till två timmars kostnadsfri rådgivning av advokat. Rätten till rådgivning ska enligt förslaget gälla i alla brottmål med undan- tag för mål i vilka åklagaren yrkat att påföljden bestäms till böter. Om en offentlig försvarare är förordnad för den tilltalade ska råd- givningen lämnas av försvararen. Ersättning till den offentliga för- svararen för rådgivningen ska enligt förslaget utgå enligt en tim- kostnadsnorm eller, om målet avgörs efter huvudförhandling, enligt brottmålstaxan. För att den tilltalade inte ska bli skyldig att ersätta staten vad som har betalats av allmänna medel i ersättning till för- svararen för denna kostnad har även föreslagits ett undantag från återbetalningsskyldigheten i 31 kap. RB. Detta förslag kan få en betydande kostnadsdämpande effekt på kostnaderna för offentlig försvarare om det fungerar som det är tänkt.

Straffprocessutredningen har bedömt att ett genomförande av de förslag som utredningen lämnar sammantaget inte kommer att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Utredningen har dock bedömt att det tillkommer kostnader om cirka 32 mil- joner för att finansiera ersättning till tilltalade för rådgivning av advokat. En utredare har fått i uppdrag att ta fram det ytterligare underlag angående de praktiska, organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna som behövs för ett ställningstagande till om för- slagen i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) bör genom- föras. Uppdraget ska redovisas senast den 9 januari 2015.

160

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

6.6.2Rätten till målsägandebiträde

Förslag: För förordnande av målsägandebiträde enligt 1 § första stycket andra punkten lagen (1988:609) om målsägandebiträde ska, när det inte är fråga om målsägandens personliga relation till den misstänkte, krävas att det på grund av särskilda om- ständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant bi- träde. För förordnande av målsägandebiträde enligt 1 § första stycket tredje punkten lagen om målsägandebiträde ska krävas att det föreligger särskilda omständigheter för förordnande av målsägandebiträde. Den restriktivitet som avses i denna punkt markeras genom att det ska stå klart att målsäganden har behov av sådant biträde.

Kostnadsökningen och dess orsaker

Målsäganden är i många brottmål en central person i rättegången. Målsäganden kan vara part i rättegången, t.ex. genom att framställa ett enskilt anspråk, och är en viktig bevisperson. Som brottsoffer är målsäganden direkt och personligt berörd av rättegången och kan behöva information, stöd och hjälp om sina rättigheter och om rätte- gången. Målsäganden kan behöva personligt stöd, rättslig rådgivning eller biträde. Arbetet med att stärka brottsoffers ställning och rättigheter är prioriterat.

Antalet avgjorda brottmål vid tingsrätterna har under perioden 2003–2013 ökat med 31 procent från drygt 57 300 mål till drygt 75 200 mål om året.87 Antalet målsägandebiträden har under den perioden ökat med 43 procent från cirka 12 900 till omkring 18 500 om året. Antalet målsägande (att höras) ökade under åren 2003–2013 med 6 procent från cirka 27 100 till omkring 25 600 medan antalet målsägande (part) ökade med 45 procent från omkring 36 700 till cirka 53 300, allt på årsbasis.

Andelen avgjorda brottmål där en eller flera målsägandebiträden förordnats har ökat förhållandevis mycket under åren 2003–2013. År 2003 var andelen 11,3 procent och år 2013 18,3 procent.

87 För tingsrätt har måltyperna notariebrottmål/bötesmål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafföreläggande exkluderats om inte annat anges.

161

SOU 2014:86 Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Anmälda brott efter brottstyp, hela landet åren 2004–2013

BrB	3 kap.	4 kap.	6 kap.	8 kap. 5–6 §§
2004	70 759	87 010	10 419	8 590
2005	76 376	90 643	11 711	9 398
2006	80 728	94 643	12 147	8 584
2007	86 768	102 644	12 563	8 673
2008	89 145	110 885	14 342	8 909
2009	91 209	116 240	15 693	9 570
2010	93 030	118 037	17 167	9 219
2011	94 927	123 002	17 077	9 719
2012	92 704	130 883	16 923	9 213
2013	85 981	131 556	17 704	8 361
Procentuell
förändring
2004–2013	22	51	70	-3

En ytterligare förklaring till kostnadsökningen kan vara att målsägan- dena får bättre information om rätten till målsägandebiträde. Enligt Riksåklagaren aktualiseras frågan om målsägandebiträde numera regel- mässigt av polisen redan inledningsvis under förundersökningen. Detta är en eftersträvad och önskvärd ordning.

I en rapport av Riksrevisionsverket (RRV 2001:30, Varför blev det dyrare?) anges som sammanfattande bedömning att den huvud- sakliga orsaken till att antalet förordnanden av målsägandebiträden vid den tidpunkten hade ökat var en ökad medvetenhet om möjlig- heten att få målsägandebiträde hos brottsoffren och hos dem som i sitt arbete har kontakt med brottsoffer. Denna slutsats torde fort- farande vara giltig.

En ytterligare brottskategori som ökat i domstolarna är de s.k. nätrelaterade brotten med sexuella inslag. I sådana mål, som ofta inbegriper många målsägande, förordnas normalt målsägandebiträden. I takt med att denna målkategori ökar, ökar naturligtvis också kost- naderna för målsägandebiträden. Enligt BRÅ är t.ex. anmälnings- frekvensen för brottet utnyttjande av barn för sexuell posering, inklusive grovt brott, (6 kap. 8 § BrB) ökande, från 22 anmälningar år 2006 till 637 år 2013. Likaså har anmälningsfrekvensen för brottet sexuellt ofredande ökat, från 5 643 år 2004 till 8 797 år 2013, en ökning med 56 procent.

163

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Av den statistik vi inhämtat kan även utläsas att antalet förord- nanden av målsägandebiträden ökat efter år 2005. Detta torde till stor del kunna förklaras av de förändringar i sexualbrottslagstift- ningen som trädde i kraft den 1 april 2005. Förändringarna innebar bland annat en utvidgning av definitionen av våldtäkt, vilket inne- bar att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt ut- nyttjande kom att rubriceras som våldtäkt. En effekt av lagänd- ringen var att antalet anmälda våldtäkter ökade mellan åren 2005– 2011, samtidigt som antalet anmälda brott avseende sexuellt tvång och utnyttjande minskade. Från och 1 juli 2013 skärptes sexual- brottslagstiftningen återigen. Bland annat utvidgades våldtäkt till att omfatta fall där offret reagerat med passivitet. Även föränd- ringar i anmälningsbenägenheten kan påverka hur många våldtäkter som anmäls.88

En förändrad lagstiftning på ett område och mer resurser till polis och åklagare för att klara upp sådana brott leder ofta till att brottstypen ökar även i domstol, vilket inverkar även på antalet målsägandebiträden. Sexualbrott är en målkategori där målsägande- biträde regelmässigt ska förordnas. Lagändringarna och satsning- arna beträffande sexualbrotten medför därför naturligen att kost- naderna för målsägandebiträden ökar.

Även för målsägandebiträdena kan folkökningen förklara en del av kostnadsökningen. Under 2000-talet har Sveriges befolkning ökat med cirka 10 procent eller med cirka 800 000 personer.

En faktor som diskuterats i utredningen är den renodling av domarrollen som skett. Den innebär bl.a. att det ofta är bered- ningsorganisationen på domstolen som förordnar försvarare och målsägandebiträden. Eftersom regelverket för målsägandebiträde är tämligen komplicerat kan denna delegering av ansvaret ha medfört förordnanden som egentligen inte borde ha skett. Det finns således en uppfattning att förordnande av målsägandebiträde sker alltför slentrianmässigt och utan beaktande av de krav som ställs för att målsägandebiträde ska förordnas. Ett felaktigt beslut om måls- ägandebiträde drabbar kostnadsmässigt den tilltalade, om denne döms för brottet, särskilt om vårt förslag om obligatorisk återbetalnings- skyldighet genomförs.

88 Information om sexualbrotten hämtad från Brottsförebyggande rådets hemsida, www.bra.se.

164

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Målsägandebiträdets roll

Allmänt

Under de senaste 30 åren har det genomförts en rad reformer som har varit inriktade på att förbättra stödet till brottsoffren och deras möjligheter att ta till vara sin rätt i brottmålsprocessen. Dit hör lagstiftningen om målsägandebiträde som ska underlätta för målsägan- den att ta sig igenom en ofta krävande brottmålsprocess och få sina krav på skadestånd prövade i samband med brottmålet.

Vilka behov och intressen som den som varit utsatt för brott har skiljer sig givetvis åt från fall till fall. Det kan bero på personliga skillnader, vilket brott man utsatts för, vem som begått brottet och hur lång tid som gått sedan brottet begicks. För att rättsväsendet ska kunna ge ett gott stöd till den som utsatts för brott är det viktigt att de som kommer i kontakt med brottsoffren har god kunskap om offrens reaktioner och utsatta situation. Ett gott stöd måste utgå från en förståelse för de enskilda personernas olika be- hov av stöd och hjälp. Det finns vissa områden som är särskilt vik- tiga för att tillgodose de behov och berättigade intressen som den som utsatts för ett brott kan ha i det straffrättsliga förfarandet. De internationella rättsakter om brottsoffers rättigheter som har an- tagits av FN, Europarådet och EU (se avsnitt 4) kan i det samman- hanget tjäna som vägledning.

I 3 § lagen om målsägandebiträde (se avsnitt 6.4.4) beskrivs måls- ägandebiträdets uppgifter. Enligt bestämmelsen ska målsägande- biträdet bl.a. ta tillvara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Vidare ska målsägandebiträdet bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet om detta inte görs av åklagaren.

I det grundläggande betänkandet Målsägandebiträde (SOU 1986:49) beskrevs målsägandebiträdets uppgifter. Målsägandebiträdet skulle enligt Rättshjälpskommittén förklara för målsäganden hur förundersökning och rättegång gick till. Rättshjälpskommittén ville också att målsägandebiträdet under rättegången skulle se till att målsägandens intressen tillgodosågs. Bland annat skulle målsägande- biträdet kunna begära att domstolen förordnade om stängda dörrar eller att målsäganden fick höras i den tilltalades frånvaro. Vidare skulle målsägandebiträdet kunna ställa frågor under rättegången främst till målsäganden men med rättens tillstånd även till den

165

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

tilltalade och till vittnen. Målsägandebiträdet skulle inte enligt Rätts- hjälpskommittén kunna begära överprövning av ett negativt åtals- beslut eller biträda talan. Rättshjälpskommittén framförde att måls- ägandebiträdet inte fick bli en ytterligare åklagare.

I propositionen om målsägandebiträde beskrevs målsägande- biträdets huvudsakliga arbetsuppgift som att ”lindra påfrestning- arna i samband med utredningen”.89 Regeringen angav flera exem- pel på målsägandebiträdets arbetsuppgifter men uttalade också att de var avsedda för en sorts normalordning och att avvikelser kunde göras beroende på målets karaktär. I allt väsentligt ansåg regeringen att målsägandebiträdets uppgifter skulle motsvara dem som ett rättegångsbiträde hade. I stort sett stämde regeringens uppfattning om målsägandebiträdets arbetsuppgifter överens med det som Rätts- hjälpskommittén hade angett.

I ett avseende hade regeringen inte samma uppfattning som Rättshjälpskommittén och det gällde målsägandebiträdets behörig- het att biträda talan. Visserligen menade regeringen liksom Rätts- hjälpskommittén att det inte var lämpligt med åtgärder som kunde ge intryck av att ansvaret för att brott blev uttömmande och riktigt utredda lades över på målsäganden. Men regeringen ville ändå skilja på uppgiften att bistå målsäganden med enskilt åtal och situationen där målsäganden biträdde ett allmänt åtal. Det senare, menade rege- ringen, medförde begränsade befogenheter av självständig art. Om man undantog biträdande av talan från målsägandebiträdets befogen- heter skulle det uppstå problem med att skilja ut vad som var ett tillåtet agerande från målsägandebiträdets sida. Biträdet fick därför behörighet att för målsägandens räkning biträda ett allmänt åtal.

Vad avsåg målsägandebiträdets uppgift att förbereda målsägan- den för det som kunde inträffa under rättsprocessen angav rege- ringen att målsägandebiträdet skulle redogöra för de rättsliga förut- sättningarna i målet, t.ex. vilken typ av frågor som kunde förväntas bli ställda. Uppgiften med att stödja och hjälpa målsäganden i övrigt exemplifierades med att målsägandebiträdet skulle upplysa målsägan- den om förfarandet, framföra målsägandens önskemål i handlägg- ningsfrågor till rätten och bevaka att förhör med målsäganden gick rätt till.

89 Prop. 1987/88:107 s. 23.

166

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Förutom de ställningstaganden som regeringen gjorde i ursprungs- propositionen har regeringen övervägt målsägandebiträdets uppgift med skadeståndsanspråket i propositionen om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd utomlands.90 Där- efter har målsägandebiträdets uppgifter inte berörts i någon större utsträckning i förarbetena. Allteftersom tiden gått har målsägande- biträdet blivit en naturlig och etablerad aktör i brottmålsförfaran- det, vars uppgifter och roll är väl utmejslade i praxis. Detta är också det samlade intrycket av de undersökningar och utredningar som gjorts.

Undersökningar

I en rapport som utarbetades av Domstolsverket i samråd med Riksåklagaren, Brottsofferutredningen och Sveriges advokatsamfund, Målsägandebiträde – en utvärdering av lagen om målsägandebiträde m.m., var en av slutsatserna att målsägandebiträdets uppgifter borde göras tydligare inför framtiden.

På uppdrag av Brottsofferutredningen gjordes en forsknings- rapport, Besöksförbud och Målsägandebiträde som presenterades i utredningens betänkande Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I rapporten karaktäriserades målsägandebiträdet som ”en buffert i relationen mellan tilltalad och offer”. I studien redovisades 14 intervjuer med målsägande som hade erfarenhet av lagstiftningen om målsägandebiträde. De intervjuade hade mycket skilda uppfattningar om den hjälp de fått av de målsägandebiträden som bistått dem. Slutsatsen var att underlaget om målsägande- biträdenas insatser var för litet för några andra slutsatser än att de insatser som målsägandebiträdena gjorde varierade.

Även utredningen om målsägandebiträde, som hade till uppgift att göra en översyn av lagen om målsägandebiträde, genomförde undersökningar inför arbetet med betänkandet Målsägandebiträdet

– ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6). Utredningen genom- förde en enkät som riktade sig till advokater. Advokaterna fick frågan om vilka deras huvudsakliga arbetsuppgifter var. Tre alter- nativ angavs som svarsalternativ: att vägleda och informera om rätts-

90 Prop. 1993/94:26 s. 20–30.

167

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

processen, att bistå målsäganden med skadeståndstalan eller att ge målsäganden hjälp och stöd. Majoriteten eller drygt 30 procent av advokaterna menade att deras huvudsakliga arbetsuppgifter var att vägleda och informera om rättsprocessen medan en fjärdedel såg bistånd med skadeståndstalan som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Att ge stöd och hjälp uppfattades inte som lika viktigt av lika många advokater. Många advokater eller 25 procent angav emeller- tid flera svarsalternativ. Av dem som gjorde det var den största gruppen de som angav alla tre svarsalternativen. En advokat preci- serade sitt ställningstagande i den här frågan med att skadestånds- talan och vägledning är att betrakta som lika viktiga men att väg- ledning och information ändå sattes främst ”eftersom det är den grund som målsäganden har att stå på för att klara rättegångs- förfarandet.”

En annan fråga i utredningens enkät till advokater knöt an till Domstolsverkets undersökning om målsägandebiträdet från år 1996 och gällde om målsägandebiträdets uppgifter är oprecist formu- lerade i lagen. Majoriteten eller över hälften av målsägandebiträdena svarade ”nej” på den frågan, dvs. uppgifterna ansågs inte vara oklara. En dryg tredjedel av advokaterna ansåg emellertid att så var fallet.

Ett par av utredningens frågor gällde specifika arbetsuppgifter som målsägandebiträdet kan ha. Ett exempel var frågan om måls- ägandebiträdena biträdde åtalet för målsägandens räkning. De flesta eller 42 procent av advokaterna svarade ”ofta” på frågan medan en grupp på drygt 32 procent svarade att de ”ibland” biträdde åtalet på målsägandens vägnar. En fjärdedel av dem som svarade angav svars- alternativet ”sällan”.

En fråga gällde hur ofta målsägandebiträdena fäste rättens upp- märksamhet på sådana frågor som kan vara kränkande för målsägan- den eller som saknade relevans i målet. Majoriteten av advokaterna svarade att de ibland påpekade för rätten att en fråga kunde upp- levas så av målsäganden. En mindre grupp eller 15 procent uppgav att de ofta gjorde sådana påpekanden.

Advokaterna fick också frågan om de ansåg att det är riktigt att målsägandebiträdet ska bistå målsäganden med kurativt stöd. De allra flesta, över 80 procent, ansåg att kurativt stöd ska tillhanda- hållas av målsägandebiträdet medan 12 procent av advokaterna inte var av den åsikten.

168

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Advokaterna ombads även att med egna ord beskriva vad de an- såg ligga i lagtextens formulering i 3 § lagen om målsägandebiträde om att tillvarata målsägandens intressen och att lämna stöd och hjälp till målsäganden. Majoriteten av de tillfrågade advokaterna ansåg att stöd och hjälp innebar att informera målsäganden samt att ge olika typer av moraliskt och mänskligt stöd så att målsäganden klarar av att genomföra rättsprocessen.

Svaren i enkäten kan sammanfattas med att majoriteten av advo- katerna ansåg att de tillvaratar målsägandens intressen genom att informera, ge olika former av stöd och hjälp och föra skadestånds- talan. Det stora flertalet av advokaterna menade att målsägande- biträdet ska vidta åtgärder som gagnar målsäganden i allt och vara kontaktperson gentemot åklagare, polis och domstol. Målsägande- biträdet ska företräda målsäganden rättsligt och vägleda och lotsa målsäganden i rättsprocessen.

Sammanfattningsvis visade utredningens enkät till advokater att advokaterna som svarat på enkäten hade en gemensam och likartad syn på hur de tolkade sitt uppdrag att tillvarata målsägandens in- tressen och att ge stöd och hjälp till målsäganden. De beskrev sin uppgift som att de ska tillhandahålla en korrekt och för målsägan- den anpassad information kring rättssystemet, vägleda målsäganden under rättsprocessen samt ge målsäganden ett komplett stöd med skadeståndet. De ansåg vidare att ett av huvudsyftena med deras uppdrag var att målsägandena skulle få en bra upplevelse av kon- takten med rättsväsendet och känna att deras sak blivit korrekt och rättvist behandlad och att de blivit professionellt bemötta.

I anslutning till utredningens genomgång av brottmålsakter samlades även ett antal kostnadsräkningar in. Dessa bidrog till att ge kunskap om målsägandebiträdets arbete i praktiken. De kost- nadsräkningar som inte gällde s.k. taxemål var av intresse för utred- ningen när det gällde målsägandebiträdets arbetsuppgifter. Några slutsatser som utredningen drog av dem var att en stor del av upp- draget som målsägandebiträde gick till förberedande åtgärder, dvs. förberedelser för huvudförhandling. En av de vanligaste arbetsupp- gifterna för målsägandebiträdena var att upprätthålla kontakter med myndigheter i rättsväsendet, framför allt med polis och åklagare. En annan uppgift som mycket ofta angavs i kostnadsräkningarna var upprättande av skadeståndsanspråk.

169

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Kurativt stöd

Begreppet kurativt stöd togs upp redan i betänkandet Målsägande- biträde91 och i propositionen om målsägandebiträde.92 Rättshjälps- kommittén förutsåg i betänkandet Målsägandebiträde att målsägande- biträdets uppgifter skulle kunna uppfattas som mer kurativa och mindre juridiska än det arbete som utfördes av andra rättegångs- biträden.

Målsägandebiträdets uppgifter är knutna till målsägandens behov både i och utanför rättsprocessen. Rättshjälpskommittén påpekade i sitt betänkande att målsäganden i sexualbrottsmål kunde känna sig utsatt och hjälplös. Sammanfattningsvis konstaterade Rättshjälps- kommittén att ”målsäganden i sexualbrottsmål behöver hjälp för att orka igenom utredningen och för att få veta vad förundersök- ningen och rättegången innebär för henne”.93

Som beskrivits bl.a. i utredningen om målsägandebiträde (SOU 2007:6) finns det en rad allmänna drag som återkommer hos brotts- offer även om reaktioner på brott också är individuellt betingade. Under den fas som följer direkt efter ett brott kan ett brottsoffer reagera med chock och uppträda irrationellt. I ett senare skede är det ett vanligt beteende att brottsutsatta drabbas av misstänksamhet och att de upplever att de förlorat sin grundtrygghet. I ett sådant tillstånd är det viktigt med tydlig information om hur rätts- processen går till och vad som gäller i det enskilda ärendet.

Utifrån den kunskap som finns om målsägandens reaktioner kan man konstatera att de flesta brottsdrabbade behöver upprepad och tydlig information. Målsäganden behöver bearbeta händelsen och de känslor av skuld som uppkommer. Att på nytt konfronteras med gärningsmannen, vare sig det är någon som målsäganden har en relation till eller inte kan vara svårt. Målsäganden kan också känna av den press som det innebär att vara en viktig beviskälla. Ofta be- höver dessutom målsäganden själv upprepa sin berättelse. Det finns flera skäl till det. Ett sådant skäl kan vara att målsäganden som utsätts för ett kraftigt trauma inte orkar berätta hela händelse- förloppet första gången hon eller han hörs. Ett annat skäl kan vara att målsäganden behöver hjälp att minnas genom att få återge sin

91SOU 1986:49.

92Prop. 1987/88:107.

93SOU 1986:49 s. 84 ff.

170

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

berättelse flera gånger. Att som målsägande för första gången kon- fronteras med rättsväsendet kan också göra att målsäganden behöver stöd.

Utredningen om målsägandebiträde (SOU 2007:6) hade bl.a. till uppgift att pröva om det behövdes förslag på förändringar som kunde syfta till att renodla ett målsägandebiträdes juridiska roll. Utredningen konstaterade i denna del att det var allmänt känt att socialt stöd var viktigt för brottsoffrets reaktioner på brottet och hur brottsoffret hanterade händelsen i ett senare skede men också att ett bra mottagande från rättsväsendets sida hade stor betydelse för att undvika sekundär viktimisering. Utredningen konstaterade vidare att målsägandebiträdets insats utgjorde en del av det mot- tagandet och att det i målsägandebiträdets roll förenades rättsligt bistånd och annat stöd. Eftersom stöd är viktigt för målsäganden såg utredningen den stödjande rollen som viktig och menade att det inte fanns någon motsättning mellan den juridiska och den stödjande rollen. Inte heller ansåg utredningen att de två rollerna kunde särskiljas. Tvärtom var det enligt utredningen så att det juri- diska stödet i sig bidrog till det allmänna stöd som många måls- ägande behöver. Av utredningens enkät till advokater framgick att de allra flesta advokater ansåg att kurativt stöd ska tillhandahållas av målsägandebiträdet. Därutöver hade det i skriftliga kommentarer och i andra sammanhang påpekats av många advokater att det stödjande arbetet är en del av målsägandebiträdets roll. Därför an- såg inte utredningen att det var möjligt att renodla målsägande- biträdets juridiska roll på annat sätt än att verka för att målsägande- biträdet kommer in tidigare i rättsprocessen. Inte heller ansåg utredningen att den stödjande roll som målsägandebiträdet har för- minskar den betydelse som målsägandebiträdet har som målsägan- dens rättsliga företrädare. Utredningen konstaterade att hur måls- ägandebiträdet utför både den rättsliga och den kurativa delen av uppdraget har betydelse för rättsprocessen som helhet. Att den kurativa delen eller den juridiska delen av uppdraget ibland, bero- ende på omständigheterna i det enskilda fallet, överväger såg inte utredningen heller som något problem.

171

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Slutsatser

Ett gott bemötande och stöd efter brottet kan vara avgörande för brottsoffrets återhämtningsprocess och för det fortsatta rättsliga förfarandet. Som tidigare anförts är det allmänt känt att socialt stöd är viktigt för brottsoffrets reaktioner på brottet och för hur brotts- offret hanterar händelsen i ett senare skede. Ett gott bemötande från rättsväsendets sida har stor betydelse för att undvika vad som har kallats en sekundär viktimisering. Målsägandebiträdets insats utgör en del av det mottagandet. Trygghet är viktig för att måls- äganden ska kunna komma tillbaka i ett längre perspektiv men det är också viktigt på ett rättsligt plan. Det är angeläget att det arbete som bedrivits under senare år för att förbättra rättsväsendets bemötande av brottsoffer fortsätter.94

Av vad som nu redovisats kan konstateras att en målsägande som får stöd av ett målsägandebiträde typiskt sett har behov av viss kurativ verksamhet, även om tyngdpunkten bör ligga på det juri- diska biträdet. Även försvararrollen innehåller tydliga kurativa in- slag, t.ex. vid besök i häkte där försvararen är klientens enda kon- takt med omvärlden. Samhället är enligt vår uppfattning skyldigt att stötta både den tilltalade och målsäganden med ett lika kvali- ficerat rättsligt stöd och att skapa balans i processen.

Målsäganden måste få känna att han eller hon under trygga former kan lämna de uppgifter som är relevanta för utredningen av brottet. För en korrekt bedömning av brottets allvar är det ofta nödvändigt att den som utsatts får möjlighet att berätta om sina upplevelser och hur han eller hon drabbats av brottet. Att många viktiga uppgifter utförs under förundersökningen understryker hur avgörande det är att målsäganden är förberedd och trygg inför rätte- gången.

Liksom utredningen om målsägandebiträde anser vi att måls- ägandebiträdets två olika roller, den kurativa och den juridiska, inte helt kan särskiljas. En annan sak kan vara att det juridiska stödet i sig kan bidra till det allmänna stöd som många målsägande behöver. I målsägandebiträdets roll förenas alltså rättsligt bistånd och annat stöd vilket innebär att den juridiska och de kurativa delarna av upp- draget är sammanflätade. Den kurativa delen eller den juridiska

94 Jfr prop. 2011/12:1 Utgiftsområde 4 s. 31.

172

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

delen av uppdraget kan dock, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, se olika ut. Att tillsammans med målsäganden gå igenom förundersökningen är exempel på en sådan åtgärd som om- fattar både rättsliga och kurativa delar. Ett annat exempel kan vara att tillsammans med målsäganden gå igenom ett beslut om nedlägg- ande av förundersökningen. Trygghet är viktig för att målsäganden ska kunna komma tillbaka i ett längre perspektiv men det är också viktigt på ett rättsligt plan.

Den enkät till advokater som genomfördes av utredningen om målsägandebiträde torde vara relevant även för dagens förhållanden. Av utredningens enkät framgår att de allra flesta advokater ansåg att kurativt stöd ska tillhandahållas av målsägandebiträdet. Av en- käten framgår också att stödet till målsäganden utgör en mycket betydelsefull del av uppdraget och att flera advokater angett trygg- het som ett viktigt behov för målsäganden. Det tydliggör enligt vår uppfattning målsägandebiträdets två olika roller.

Av enkäten framgår även att flera advokater till utredningen om målsägandebiträde framfört att målsägandebiträdets uppdrag inte bör inskränkas. Ett skäl till det menar de är målsägandens betydelse som beviskälla. Vi delar den bedömningen. Ett målsägandebiträdes stöd kan ofta vara en förutsättning för att målsäganden ska kunna lämna sin berättelse så korrekt och fullständigt som möjligt. I detta stöd kan det kurativa inslaget inte helt undvaras utan framstår som en del av uppdraget.

Vi kan konstatera att det finns en rad varierande arbetsuppgifter i uppdraget som målsägandebiträde och att det ligger i uppdragets natur att uppgifterna kan variera beroende på målets karaktär och på målsägandens behov. Målsägandebiträdets erfarenhet och utbild- ning betyder mycket för att hon eller han kan uppfatta de variatio- ner som uppdraget rymmer. Det är därför viktigt att målsägande- biträdet är väl kvalificerat och väl förtrogen med de frågor som kan uppkomma så att processen kan genomföras på ett för den enskilde målsäganden bra sätt. Det är vår uppfattning att det för de allvar- ligaste brotten, såsom t.ex. vissa sexualbrott, alltid bör förordnas en advokat som biträde. Det är ytterst en rättssäkerhetsfråga att upp- drag som målsägandebiträde i sådana fall hanteras av erfarna advo- kater (jfr frågan om substitution i avsnitt 6.6.4).

Mot denna bakgrund bör enligt vår uppfattning även fortsätt- ningsvis ingå i biträdets uppgifter att ge målsäganden ett allmänt

173

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

personligt stöd. Det varken ska eller behöver innebära att måls- ägandebiträdet måste gå utanför ramarna på sin egen yrkesroll eller överta uppgifter från dem som ska bistå med psykologiskt stöd till människor i kris. I målsägandebiträdets uppdrag ingår att lämna information om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan erbjuda stöd och hjälp. I de fall en målsägande behöver ett större kurativt och personligt stöd än vad målsägandebiträdet kan eller bör bistå med bör t.ex. institutet stödperson kunna utnyttjas mer än vad som är fallet i dag.

Straffprocessutredningen har i sitt betänkande Brottmålsprocessen (SOU 2013:17 – avsnitt 15) redovisat gällande bestämmelser såvitt avser stödperson samt även övervägt om det finns behov av att för- ändra bestämmelserna om sådana. Straffprocessutredningens bedöm- ning är att det inte är motiverat att formalisera hur stödpersoner utses eller att ändra den roll som en stödperson har enligt rätte- gångsbalken. Däremot lämnar utredningen förslag som syftar till att förbättra informationen till målsägandena om möjligheten att ha med sig en stödperson och att öka medvetenheten om bestämmel- serna och dess innebörd bland personal inom rättsväsendet. För att underlätta för en stödperson att följa med målsäganden till rätte- gången föreslår utredningen också att han eller hon, om det finns särskilda skäl för det, ska kunna få ersättning för kostnader till följd av inställelsen på samma sätt som målsäganden. Vi instämmer i Straffprocessutredningens bedömningar och förslag i denna del.

I sammanhanget bör också möjligheten för målsäganden att vända sig till ideella brottsofferstödjande organisationer nämnas. De största av dem är Brottsofferjouren och de organisationer som arbetar för att stödja kvinnor som utsatts för våld, Riksorganisa- tionen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (SKR). Brottsofferjouren är en orga- nisation av ideella lokala föreningar som lämnar stöd till vittnen och målsägande. De lokala jourerna är anslutna till Riksförbundet som samordnar verksamheten.

Det övergripande målet för Brottsofferjouren är att vara ett komplement till den offentliga sektorn i brottsofferarbetet. Det sker bl.a. genom att organisationen tillhandahåller medmänskligt stöd genom stödpersoner och vittnesstöd som ger stöd och infor- mation till målsägande och vittnen. Brottsofferjouren verkar fram- för allt brottsofferstödjande men deltar också i lokalt brottsföre-

174

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

byggande arbete. Brottsofferjouren samarbetar med polismyndig- heten, socialförvaltningen, hälso- och sjukvården, rättsväsendet, kyrkan och andra frivilligorganisationer.

Den som är medlem i en brottsofferjour och som delar brotts- offerjourens värderingar kan bli frivillig stödperson eller vittnes- stöd. Stödpersonernas arbetsuppgifter är att ge information om brottsoffers rättigheter, att ge emotionellt stöd och praktisk väg- ledning, och att vid behov hänvisa till social, juridisk psykologisk eller medicinsk expertis. Det finns stora variationer i omfattningen av hur stödpersoner medverkar i rättsprocessen mellan de olika jourerna i landet. På vissa jourer följer en stödperson med måls- äganden till huvudförhandling i nästan varje ärende. På andra jourer är det framför allt sexualbrottsoffer som stödpersonerna från Brotts- offerjouren följer till rättegång.

Det stöd som en stödperson kan erbjuda gör att målsägande- biträdet kan koncentrera sig mer på sin juridiska uppgift. Brotts- offerjouren anser att målsägandebiträdet har en kurativ roll men menar att för att kunna fullgöra det uppdraget krävs kunskap om brottsoffer och deras situation. Ett målsägandebiträde som har till- räckliga kunskaper om brottsofferfrågor kan ge brottsoffret ett bra bemötande och det räcker långt som kurativ hjälp enligt Brotts- offerjouren. Bestämmelserna om möjligheten till stödperson, och information till målsägande om den, kan naturligtvis bidra till att målsäganden bättre kan överväga vilket stöd som han eller hon vill ha och vem som i sådant fall skulle kunna ge stödet.

Vid bedömningen av om målsäganden har behov av ett måls- ägandebiträde har det givetvis betydelse vilka alternativa stödmöj- ligheter som finns tillgängliga för målsäganden. Möjligheten att ta med sig en stödperson till förhör under förundersökningen eller till en rättegång är av naturliga skäl viktigast för de målsägande som inte har ett målsägandebiträde. Målsägandebiträdet kan ses som en mer kvalificerad möjlighet till stöd som även innefattar juridiskt stöd. När ett målsägandebiträde förordnats är det naturligt att bi- trädet hjälper och stödjer målsäganden vid rättegången. Som tidigare angetts är det inte möjligt att skilja biträdets juridiska uppgifter från det personliga stöd som biträdet ger målsäganden när biträdet närvarar vid förhör eller vid rättegången. Att biträdet är tillgängligt för att svara på frågor om vad som händer under förundersök- ningen och förbereder målsäganden på en kommande rättegång är i

175

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

första hand juridiska uppgifter, som också kan innebära ett viktigt personligt stöd för målsäganden.

När det gäller de målsägande som är i behov av ett kurativt eller personligt stöd som mer handlar om att bearbeta vad målsäganden varit med om än den anspänning som inställelse till förhör eller rättegång medför är dock den hjälp som målsäganden kan få genom kontakt med någon av brottsofferorganisationerna, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården viktigare. I målsägandebiträdets uppgifter ingår att vid behov hjälpa målsäganden att få sådana kontakter. Det är även av denna anledning inte motiverat att skilja ut och begränsa det personliga stödet från målsägandebiträdets övriga uppgifter.

Enligt vår uppfattning är det alltså inte lämpligt att helt renodla målsägandebiträdets juridiska roll. Hur målsägandebiträdet utför både den rättsliga och den kurativa delen av uppdraget har betyd- else för rättsprocessen som helhet. Även om målsägandebiträdets uppdrag inte utformades huvudsakligen för att ge stöd så utgör det en betydelsefull del av uppdraget. Målsägandebiträdet kan skapa trygg- het hos målsäganden genom att ge råd och information under hela processen så att målsäganden orkar med rättsprocessen. Målsägande- biträdets stöd kan även vara en förutsättning för att målsäganden kan avge sin berättelse så korrekt och fullständigt som möjligt. Någon juridiskt renodling av målsägandebiträdets roll föreslås därför inte.

Tillämpningen av bestämmelserna om målsägandebiträde

En översyn av lagen om målsägandebiträde gjordes senast av Utred- ningen om målsägandebiträde. Utredningens betänkande Målsägande- biträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) bereds inom regeringskansliet.

Utredningen redogjorde bl.a. för utvärderingar och granskningar av tillämpningen av lagen (se SOU 2007:6, avsnitt 3.10–3.12). Där- efter har BRÅ studerat hur lagen tillämpas.95 BRÅ konstaterar i rapporten att kostnaderna för målsägandebiträden ökade med cirka 10 procent årligen under de tre år som föregick studien. BRÅ gjorde bedömningen att kostnaderna kunde förväntas öka i oförminskad

95 Målsägandebiträde, En beskrivning av lagens tillämpning (Rapport 2009:4).

176

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

takt de närmaste åren. Det antagandet byggde på att det fort- farande finns många målsägande, även i prioriterade grupper som våldtäktsärenden och unga målsägande, som inte känner till eller har förstått att de har rätt till ett målsägandebiträde. En annan or- sak var det ökade antalet ärenden i domstol som rör brott mot person. BRÅ:s bedömning har visat sig stämma. År 2013 var kost- naden för målsägandebiträden cirka 259 miljoner kronor, vilket var en ökning med närmare sex procent jämfört med föregående år.96

En naturlig fråga som inställer sig är om de ökade kostnaderna för målsägandebiträde beror på att domstolarna är för generösa i sin tillämpning av bestämmelserna. För att de målsägande som är i behov av det stöd som ett målsägandebiträde kan ge ska kunna få det är det givetvis viktigt att domstolarna, som utser målsägande- biträden, gör en noggrann prövning i det enskilda fallet av om det finns behov av ett målsägandebiträde. Det finns särskild anledning att vara uppmärksam på denna fråga eftersom det i praktiken ofta är beredningsorganisationen på tingsrätten som fattar beslut i för- ordnandefrågan när det gäller målsägandebiträde.

För att få en indikation på hur prövningen går till har Straff- processutredningen, i arbetet med betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) granskat några av de mål som ingick i en målunder- sökning som utfördes inom ramen för den utredningen. Under- sökningen rörde 26 mål där målsägandebiträde förordnats och huvud- brotten enligt stämningsansökan var misshandel som inte var rubri- cerad som grov respektive våld eller hot mot tjänsteman. Enligt Straffprocessutredningen var det endast i två mål som det var svårt att ur uppgifterna i akten sluta sig till varför ett målsägandebiträde förordnats. I hälften av målen hade målsäganden en nära relation till den tilltalade.

Utredningen, som poängterade att det var fråga om ett alltför begränsat material för att dra några generella slutsatser, drog dock slutsatsen att det inte var några större problem med tillämpningen men ansåg det ändå angeläget att tingsrätterna såg till att den per- sonal som prövar förordnandefrågan har den kompetens och den kunskap om bestämmelserna om målsägandebiträde som krävs och att det också bör ställas krav på att de skäl som talar för att ett

96 Uppgifter inhämtade från Domstolsverket.

177

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

målsägandebiträde ska förordnas kommer fram i samband med be- gäran, t.ex. genom att åklagaren yttrar sig om behovet.

Enligt vad vi fått veta genom kontakter med åklagare, domstolar, andra myndigheter och med advokater, finns dock en uppfattning att rätten ibland förordnar målsägandebiträden väl frikostigt i de fall då det inte finns någon absolut rätt att få sådant, t.ex. vid hot- och våldsbrott där det inte finns en nära relation mellan offer och förövare. Detta bekräftas också av en studie genomförd av Dom- stolsverket år 1996. I studien påvisades att andelen begäran om måls- ägandebiträde som avslogs är mycket liten (4 procent år). Det är vår erfarenhet att det fortfarande inte är särskilt vanligt med avslag.

Det varierar mellan tingsrätterna om det är domare som förord- nar målsägandebiträde eller om detta är en uppgift som delegerats till beredningsorganisationen. Det är viktigt att det finns riktlinjer att följa för när målsägandebiträde ska förordnas. Har ett måls- ägandebiträde förordnats kan det beslutet inte överklagas. Om ett biträde förordnats på felaktiga grunder kan detta alltså medföra onödiga kostnader för den tilltalade om denne döms för brottet. Där det är beredningsorganisationen som förordnar är det också viktigt att se till att de medarbetare som fått delegation har den kompetens och den kunskap om bestämmelserna om målsägande- biträde som krävs. Beredningsorganisationen bör få stöd och väg- ledning av domare inför frågor om förordnande av biträden. Det finns alltså enligt vår mening en fara i att målsägandebiträden för- ordnas alltför slentrianmässigt. Risken är att kostnaderna ökar så mycket att hela systemet ifrågasätts.

Typiskt sett är det åklagare som anmäler behov av målsägande- biträde på ett tidigt stadium. Åklagaren är skyldig att skicka in en ansökan om han eller hon tycker att det behövs ett målsägande- biträde, eller om det har efterfrågats. Någon bedömning av om ett målsägandebiträde är berättigat görs inte av åklagaren. Det är dock viktigt att domstolen får ett så fullständigt underlag som möjligt för sin bedömning av om målsägandebiträde ska förordnas eller inte. Även om åklagaren inte ska göra en bedömning av behovet av måls- ägandebiträde bör åklagaren kunna tydliggöra omständigheter av vikt för förordnande av biträde, särskilt i de svårbedömda fallen. Domstolen i sin tur bör efterfråga sådan information om den inte finns med i begäran. Detta förbättrar förutsättningarna för att måls- ägandebiträde förordnas när det verkligen är berättigat.

178

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Polisen är skyldig att informera om lagstiftningen om måls- ägandebiträde. Informationsskyldigheten blir än viktigare i och med att polisen numera i större utsträckning än tidigare är förunder- sökningsledare. Det är viktigt att alla som möter brottsoffer i sitt arbete, i synnerhet polispersonal som ska ta upp anmälan, har grund- läggande kunskaper om målsägandebiträde.

Enligt Riksåklagaren är polisen numera bättre på att fråga måls- äganden om målsägandebiträde önskas.

Att polisen numera i större utsträckning är förundersöknings- ledare innebär att det oftare är polisen som har att fråga målsägan- den om biträde önskas. Det innebär också större krav på kunskap om i vilka fall frågan om målsägandebiträde blir relevant. För att undvika omotiverade ansökningar om målsägandebiträde är det vik- tigt att polisen får relevant och tillräcklig utbildning inom området. Rikspolisstyrelsens målsättning är att berörd personal ska ha grund- läggande kunskap om gällande bestämmelser på området.

I samtal med olika företrädare för rättsväsendet har framkom- mit att frågan om målsägandebiträde önskas ofta ställs av polisen även när sådant biträde normalt inte bör förordnas, t.ex. i typiska krogbråk.

I betänkandet Målsägandebiträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) föreslogs att Rikspolisstyrelsen skulle ge Polishög- skolan uppdraget att göra en översyn av polisutbildningen med syftet att lagstiftningen om målsägandebiträde i framtiden ska inte- greras i utbildningen på samtliga utbildningsplatser. För att se hur lagstiftningen om målsägandebiträde i dag hanteras inom ramen för polisutbildningen (Polisprogrammet) har vi inhämtat uppgifter om detta från Polishögskolan. Lagstiftningen om målsägandebiträde är en del av grundutbildningen. Frågor som sätts i fokus är rätten till målsägandebiträde, när och under vilka förutsättningar ett biträde ska förordnas, polisens skyldigheter i sammanhanget samt vilka arbetsuppgifter målsägandebiträdet har.

År 2009 genomfördes en genomlysning av polisutbildningen med fokus på brottsförebyggande arbete och stöd till dem som drabbas av brott. Det konstaterades att polisens stöd till brotts- offer skulle ingå tidigt i polisutbildningen kopplat till grundlägg- ande polisarbete. Polishögskolan har därefter successivt integrerat dessa aspekter kopplat till brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet i de olika delkurserna på Polisprogrammet. År 2012

179

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

gjordes återigen en genomlysning som resulterade i att brottsoffer- perspektivet stärktes ytterligare. Två utgångspunkter för det brotts- offerstödjande arbetet är Rikspolisstyrelsens skrifter Riktlinjer för Polisens brottsofferarbete samt Handbok för information till brottsoffer. Frågor som rör målsäganden och målsägandebiträde utgör numera en stor del av polisutbildningen.

En ytterligare sak att överväga, i kostnadsdämpande syfte, är frågan om det är möjligt att i större utsträckning förordna samma måls- ägandebiträde för flera målsägande i samma mål. En sådan ordning skulle kunna leda till såväl kostnads- och tidsvinster och skulle också kunna bidra till att tidsåtgången för varje enskild målsägande förkortas då målsägandebiträdet redan är insatt i ärendet. Det kan vara lämpligt att domstolen överväger denna möjlighet när biträden ska förordnas. Ett förordnande av samma biträde för flera måls- ägande i samma mål förutsätter dock att målsägandena inte har mot- stående intressen. Ur advokatetisk synpunkt är det i sådana fall inte möjligt att förordna samma biträde. Om en målsägande behöver mycket kurativt stöd kan det också vara svårt för ett målsägande- biträde att företräda flera målsäganden.

Bör rätten till målsägandebiträde begränsas?

Brottsoffrens situation har de senaste årtiondena fått ökad upp- märksamhet. Det har på olika sätt klarlagts att brottsoffrens situa- tion många gånger kan vara sådan att det krävs ett ökat engage- mang från samhällets sida. I den kriminalpolitiska debatten har ställts krav på olika åtgärder för att förbättra brottsoffrens ställning.

Som tidigare angetts är det enligt vår uppfattning inte lämpligt eller möjligt att helt renodla målsägandebiträdets juridiska roll. Det bör enligt vår uppfattning även fortsättningsvis ingå i biträdets uppgifter att ge målsäganden ett allmänt personligt stöd. Om måls- äganden behöver ett mer kvalificerat stöd än målsägandebiträdet kan ge ingår det i målsägandebiträdets uppdrag att upplysa om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan erbjuda stöd och hjälp.

När lagen om målsägandebiträde infördes ställdes som krav för att det skulle vara rimligt att samhället skulle ta på sig kostnaden för juridisk hjälp åt målsäganden, att själva brottet skulle vara av kvali-

180

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

ficerat slag och ha inneburit en svår kränkning av offret. Vidare an- sågs att situationen i målet borde vara sådan att det kunde förväntas att målsäganden skulle komma att bli utsatt för ingående och pressande förhör. Denna restriktiva utgångspunkt har successivt övergivits.

Enligt nuvarande bestämmelser ska målsägandebiträde, när en förundersökning har inletts eller återupptagits, förordnas i mål om sexualbrott enligt 6 kap. BrB, om det inte är uppenbart att måls- äganden saknar behov av sådant biträde (punkt 1).

Bestämmelserna om rätt till målsägandebiträde tillkom framför allt för att ge stöd till sexualbrottsoffer, inledningsvis vid grövre sexualbrott men så småningom vid alla typer av sexualbrott. Den utsatta situationen för målsäganden i mål om sexualbrott uppmärk- sammades särskilt. Undersökningar hade visat att det förelåg ett mycket starkt behov av hjälp till målsäganden i dessa typer av mål.

För den som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är det många gånger mycket påfrestande att ta initiativ till en polisutredning av brottet genom att anmäla det. Det gäller brott som djupt har kränkt målsägandens personliga integritet och som det därför kan kännas mycket svårt att konfronteras med t.ex. vid ett förhör. Inte sällan finns det anledning att gå igenom det påstådda händelseförloppet i detalj och beröra relationen mellan målsäganden och den miss- tänkte. Det är därför ofta ofrånkomligt att målsäganden utsätts för många och svåra frågor. För målsägandens tilltro till de brotts- utredande organen är det viktigt att målsäganden förstår varför dessa frågor måste ställas. I många fall är målsägandens uppgifter helt avgörande för utgången av målet. Behov av stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången föreligger i princip oavsett om målsäganden för någon egen talan, t.ex. om skadestånd, eller inte.

Mot denna bakgrund bör en målsägande som varit utsatt för sexualbrott även framledes ha en i princip ovillkorlig rätt att på begäran få ett målsägandebiträde. Någon annan lösning är heller inte tänkbar mot bakgrund av de krav internationella instrument på om- rådet ställer. Vi anser att bestämmelsen är väl avvägd och föreslår därför inga inskränkningar i rätten att erhålla målsägandebiträde i mål om sexualbrott.

Målsägandebiträde ska också förordnas i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott,

181

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde (punkt 2) samt i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde (punk- ten 3).

Rätten till målsägandebiträde enligt punkten 2 är begränsad till mål om brott enligt 3 och 4 kap. BrB på vilka fängelse kan följa, och till rån, grovt rån samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Målsägandebiträde kan i sådana fall förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett målsägandebiträde. Behovet ska prövas utifrån en helhetsbedöm- ning av målsägandens situation, satt i relation till det brott som målet gäller.97

Bestämmelsen infördes i samband med att lagen om målsägande- biträde tillkom. Den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen var mer restriktivt utformad för de här typerna av brott. Målsäganden skulle ha ett särskilt starkt behov av biträde. Brottet skulle i det enskilda fallet ha varit av kvalificerat slag och ha inneburit en svår kränkning av offret för att ett målsägandebiträde skulle förordnas.98 Bevisläget och det processuella läget i övrigt skulle vara sådant att man fick räkna med att målsäganden skulle utsättas för ingående eller pressande förhör. Som ytterligare förutsättning angavs att måls- ägandens fysiska eller psykiska tillstånd skulle vara sådant att han eller hon kunde antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Dessa omständigheter ska beaktas även enligt den nuvarande lydel- sen av bestämmelsen men inte bedömas med den restriktivitet som gällde före år 1991.

Vid införandet av rätten till målsägandebiträde för dessa fall betonades att det ofta fanns ett stort behov av biträde när parterna har eller har haft en nära relation med varandra eller där målsägan- den av något skäl befinner sig i underläge gentemot den misstänkte. De praktiskt mest förekommande fallen ansågs vara mål om kvinno- misshandel och mål om andra brott där kvinnor eller barn är måls-

97Prop. 1989/90:158 s. 6 f.

98Prop. 1987/88:107 s. 38.

182

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

ägande. Liksom vid sexualbrotten betonades att den enda bevisning som fanns att tillgå i dessa fall ofta var målsägandens berättelse och att målsägandens trovärdighet ofta var av avgörande betydelse för prövningen av åtalet.

Även om uppmjukningen av rekvisiten framför allt tog sikte på målsägandena i mål om kvinnomisshandel och mål om andra brott där kvinnor eller barn är målsägande ansågs det inte sakligt moti- verat att begränsa en utvidgad rätt till målsägandebiträde till just sådana mål. Det ansågs minst lika angeläget för målsäganden att få hjälp av ett målsägandebiträde när brottsmisstanken avsåg försök till mord eller försök till dråp samt vid förberedelse till dessa brott, men också vid upprepade fall av t.ex. olaga hot och olaga frihets- berövande där den misstänkte är en närstående person till måls- äganden. Det anfördes också att de som blir utsatta för rån, vare sig det skedde i banker, butiker eller i andra sammanhang, ofta kunde hamna i en djup kris efter brottet och då kunde ha ett starkt behov av ett juridiskt biträde för att orka med den efterföljande rätte- gången och konfrontationen med den tilltalade.

I samband med utvidgningen betonades dock att lagtexten fort- farande måste vara så utformad att den gav utrymme för en verklig prövning av målsägandens behov av biträde i det enskilda fallet. Det underströks att det på intet sätt kunde anses sakligt motiverat att mera regelmässigt förordna målsägandebiträde i t.ex. mål om miss- handel eller olaga hot. Vid införandet av bestämmelsen var man medveten om att en sådan reglering skulle komma att omfatta även vissa brott i fråga om vilka det var svårt eller omöjligt att tänka sig att behov av målsägandebiträde i praktiken skulle uppstå. Detta var emellertid att föredra framför en detaljerad uppräkning eftersom man med en sådan lösning bl.a. riskerade att vissa fall som sakligt sett motiverade målsägandebiträde föll utanför tillämpningsområdet. Det framhölls samtidigt att det förhållandet att ett målsägande- biträde inte förordnades inte innebar att målsäganden ställdes utan stöd. Förutom det stöd åklagaren regelmässigt skulle ge fanns också möjlighet för målsäganden att vid rättegången åtföljas av en stöd- person.

Förutsättningen för att ett målsägandebiträde ska kunna förord- nas enligt punkten 3 knyter an till vad som gällde för mål om vålds- brott före år 1991 och som tidigare har redovisats. Om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra om-

183

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

ständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde ska ett biträde förordnas. Enbart en personlig relation till den misstänkte motiverar dock inte att ett målsägandebiträde för- ordnas.99 Det förhållandet att målsäganden har eller har haft en nära relation till den misstänkte ska dock beaktas.

Förordnande enligt den här bestämmelsen ska ske med restrik- tivitet. De krav som angetts i det föregående gäller här fullt ut. Det ska vara fråga om brott av kvalificerat slag som har inneburit en svår kränkning, man måste räkna med ingående eller pressande för- hör och målsägandens fysiska eller psykiska tillstånd ska vara så- dant att målsäganden kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. De andra omständigheter av personlig art som nämnts är av betydelse också för prövningen enligt denna punkt. I propositionen 1993/94:26 (s. 51) ges exempel på brott där det kan bli aktuellt att förordna målsägandebiträde med stöd av angiven bestämmelse. Där nämns utpressning, bedrägeri, stöld, skadegörelse, övergrepp i rätts- sak, våld och hot mot tjänsteman samt mordbrand. Sedan den 1 juli 2001 är dock rätten till målsägandebiträde enligt denna punkt inte begränsad till brott enligt brottsbalken utan kan komma i fråga i alla fall där det kan antas att det finns ett särskilt starkt behov av biträde. I förarbetena nämns särskilt överträdelse av besöksförbud.100

Enligt vår uppfattning är det rimligt att ett målsägandebiträde ska kunna förordnas även i fall som avses i punkt 2 och 3. Det är dock viktigt att betona att en reell behovsprövning ska göras utifrån målsägandens hela situation, satt i relation till det brott som målet gäller. Målsägandebiträde i dessa mål ska inte förordnas regel- mässigt utan bara när det är påkallat av förhållandena i det enskilda fallet. Vikten av restriktivitet markeras i lagtexten på det sätt att bi- träde ska förordnas endast om det kan antas att målsäganden har ett behov av biträde respektive har ett särskilt starkt behov av bi- träde.

För att de målsägande som är i behov av det stöd som ett måls- ägandebiträde kan ge ska kunna få det är det givetvis viktigt att domstolarna, som utser målsägandebiträden, gör en noggrann pröv- ning i det enskilda fallet av om det finns behov eller särskilt starkt behov av ett målsägandebiträde.

99Prop. 1993/94:26 s. 50 f.

100Prop. 2000/01:79 s. 65.

184

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Det är viktigt att domstolen får samtliga relevanta fakta kring brottet och målsägandens situation klara för sig innan beslut kring förordnande av måslagandebiträde tas. Det kan vara lämpligt att åklagaren redan vid ingivande av en begäran om målsägandebiträde klart redogör för de omständigheter som är av betydelse för frågan om förordnande av biträde, t.ex. om det gäller upprepade fall av olaga hot och olaga frihetsberövande där den misstänkte är en när- stående person till målsäganden, om det gäller misshandel i en rela- tion eller om det gäller en äldre person som utsatts för ett grövre våldsbrott. För det fall sådana uppgifter saknas bör det åligga dom- stolen att före beslut begära komplettering i sådana hänseenden. Domstolen bör naturligtvis ha ett så fullgott underlag som möjligt för att kunna göra en bedömning av behovet av biträde i det en- skilda fallet.

Det förekommer emellertid att domstolarna vid tillämpning av punkterna 2 och 3 förordnar biträden även i fall där lagstiftaren inte tänkt sig att biträde ska förordnas, t.ex. vid hot- och våldsbrott där det inte finns en relation mellan offer och förövare. Det kan finnas skäl att i lagtext förtydliga förutsättningarna för förordnande av måls- ägandebiträde så att den restriktivitet som avsetts realiseras i praxis.

Förtydliganden i angivet hänseende bör ske såväl i punkten 2 som i punkten 3.

I punkten 2 kan ett förtydligande lämpligtvis ske på det sättet att det, när det inte är fråga om målsägandens personliga relation till den misstänkte, ska krävas att det på grund av särskilda omstän- digheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. Exempel på särskilda omständigheter som skulle kunna utgöra skäl för målsägandebiträde i dessa fall kan vara att målsäganden är mycket ung eller har psykiska problem eller har fått omfattande eller kom- plicerade skador. Enligt vår uppfattning skulle ett sådant förtydlig- ande på ett bättre sätt inskärpa den restriktivitet med vilken för- ordnande ska ske enligt punkten 2.

Att förordnande enligt punkten 3 ska ske än mer restriktivt än förordnande enligt punkten 2 tydliggörs särskilt genom att måls- ägandebiträde enligt punkten 3 ska förordnas endast om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omstän- digheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. I punkten 2 kan hänsyn tas till målsägandens per- sonliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter. Ett

185

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

förtydligande i punkten 3 kan lämpligtvis ske på det sättet att det även här ska krävas att föreligger särskilda omständigheter för för- ordnande av målsägandebiträde. Därutöver bör restriktiviteten med vilken bestämmelsen bör tillämpas tydliggöras på det sättet att det ska stå klart att målsäganden har behov av sådant biträde.

Exemplen på vad som kan anses utgöra särskilda omständigheter enligt punkten 2 kan anföras också när det gäller motsvarande skäl för punkten 3.

Uttrycket stå klart innebär att ett starkare beviskrav införs. Det innebär att den som har att pröva frågor om förordnande av måls- ägandebiträde, i det enskilda fallet, måste utreda huruvida det före- ligger sådana personliga förhållanden och andra särskilda omstän- digheter som berättigar till ett förordnande av målsägandebiträde.

De föreslagna förtydligandena skulle inskärpa vikten av att dom- stolarna verkligen prövar de omständigheter som anförs för förord- nande av målsägandebiträde enligt punkten 3. Förtydligandena inne- bär en skärpning i förhållande till gällande rätt men inte i förhåll- ande till de förarbeten som ligger till grund för bestämmelsen.

Förtydligandena syftar således till att återföra praxis till den nivå som lagstiftaren avsett i tidigare lagstiftningsarbeten men inte lyckats markera tillräckligt tydligt i lagtexten. Dessa förtydliganden bör också att leda till en mer enhetlig rättstillämpning, vilket i längden gagnar såväl de som har att förordna målsägandebiträden som de som avser begära målsägandebiträden.

Det finns alltså tre olika nivåer för när målsägandebiträde ska förordnas. Vi har valt att behålla denna konstruktion av paragrafen, dels för att den är enkel att tillämpa och dels för att den på ett bra sätt åskådliggör skillnaderna i kraven för förordnande av målsägande- biträde enligt de olika punkterna.

Målsägandebiträde i högre rätt

Förslag: En bestämmelse införs i lagen om målsägandebiträde om att ett målsägandebiträdes förordnande upphör efter att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut. Målsägande- biträde ska kunna förordnas i högre rätt efter begäran från måls- äganden eller när det annars finns anledning till det. Vid behovs- prövningen ska den högre rätten, förutom vad som gäller enligt

186

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

den allmänna bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde, särskilt beakta om ett målsägandebiträde behövs med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller av något annat särskilt skäl.

Vi föreslår alltså ett förtydligande för när förordnande av måls- ägandebiträde ska ske för att bringa lagtexten i linje med lagstift- arens avsikter. Vi har därutöver funnit skäl att överväga om ett målsägandebiträdes förordnande ska begränsas i tiden.

Som Straffprocessutredningen påpekat i betänkandet Brottmåls- processen (SOU 2013:17) har hovrättsprocessen, efter EMR-refor- men, påverkat målsägandebiträdets roll. En viktig del av EMR- reformen är att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt som regel ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning och att hovrätten som huvudregel ska avstå från att kalla förhörsperson- erna på nytt. I stället ska inspelningen av förhöret från tingsrätten spelas upp. Om det finns en ljud- och bildinspelning av förhöret från tingsrätten ska förnyad bevisupptagning i hovrätten bara ske om det finns skäl att ställa nya frågor (35 kap. 13 § andra stycket RB).

EMR-reformen har inneburit en genomgripande förändring av hovrättsprocessen. Eftersom det som regel inte sker några förnyade förhör kallas ett betydligt mindre antal personer till förhandling i hovrätterna än före reformen. Även när målsäganden är part är det ovanligt att målsäganden deltar personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten. Eftersom målsäganden oftast inte är närvarande och det som regel inte hålls några förnyade förhör i hovrätten har måls- ägandebiträdets roll radikalt förändrats i hovrätten.

Straffprocessutredningen höll, inom ramen för arbetet med sitt betänkande, diskussionsmöten med advokater, åklagare och domare. Av redovisningen av dessa möten framgår att flera aktörer, framför allt hovrättsdomare, fört fram att det ofta kan ifrågasättas vilken funktion ett målsägandebiträde fyller i hovrättsprocessen efter EMR- reformen. Även advokater uttryckte förståelse för den synpunkten.

Straffprocessutredningens slutsats var att den förändring av hov- rättsprocessen som EMR-reformen medfört talade för att det fanns skäl att göra en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde efter att handläggningen i tingsrätten avslutats.

187

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Behovet av målsägandebiträde bör prövas på nytt i högre rätt

När målsäganden som regel inte hörs på nytt i hovrätten har väsent- liga delar av målsägandebiträdets uppgifter bortfallit i hovrätts- processen. Biträdet har fullgjort huvudparten av sina uppgifter redan i tingsrätten.

Enligt dagens bestämmelser ingår det i målsägandebiträdets uppgift att även i hovrätten bistå målsäganden när målsäganden biträder åtalet. Däremot är målsägandebiträdet inte behörigt att bi- träda målsäganden i ansvarsdelen om domen endast överklagas av målsäganden. Skälen för att målsäganden ska få stöd av målsägande- biträdet i ansvarsdelen är alltså, som Straffprocessutredningen fram- fört, redan med gällande bestämmelser inte starka. Mot bakgrund av att Straffprocessutredningen föreslagit att målsägandens rätt att biträda åtalet ska avskaffas vore det enda rättsliga stöd målsäganden kan ha av ett biträde i hovrätten är det som har anknytning till målsägandens talan om enskilt anspråk.

Som Straffprocessutredningen redogjort för är det inte ovanligt att det enskilda anspråket är vitsordat i hovrätten och att det en- skilda anspråket endast är överklagat till följd av bedömningen i ansvarsdelen. Även om det enskilda anspråket är tvistigt är oftast frågorna mer renodlade och klarlagda än i tingsrätten. När det en- skilda anspråket är överklagat till följd av utgången i ansvarsdelen är det åklagarens ansvarstalan i hovrätten som har betydelse för bedömningen av det enskilda anspråket. Processmaterialet i hov- rätten består normalt av förhören i tingsrätten, där målsägande- biträdet närvarat. Den arbetsinsats målsägandebiträdet kan göra genom att närvara vid huvudförhandlingen i hovrätten har i sådana fall ringa betydelse för målsägandens intressen. Om det enskilda anspråket är tvistigt kan målsäganden i många fall få hjälp av åklag- aren att föra talan i hovrätten i stället för ett målsägandebiträde.

EMR-reformen har medfört att den funktion målsägandebiträdet kan fylla vid huvudförhandlingen i hovrätten i de flesta fall kan beskrivas som att biträdet, som ombud, närvarar vid förhandlingen för målsägandens räkning. Det kan ifrågasättas i vilken utsträck- ning de målsägande som haft ett målsägandebiträde i tingsrätten verkligen behöver ett sådant stöd i hovrätten numera. I likhet med Straffprocessutredningen anser vi att det inte är ett effektivt ut-

188

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

nyttjande av resurserna att förordnandet om målsägandebiträde kvar- står i hovrätten utan omprövning.

Förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i högre rätt

I 4 § tredje stycket lagen om målsägandebiträde finns det en bestäm- melse om entledigande av målsägandebiträde. Enligt denna ska måls- ägandebiträde entledigas om det är påkallat med hänsyn till förhåll- andena i målet eller om det annars finns skäl. Ett alternativ är att hovrätten, enligt denna befintliga bestämmelse, alltid ska pröva om målsägandebiträdets förordnande ska kvarstå efter att målet över- klagats. Ett annat alternativ är att målsägandebiträdets förordnande endast gäller i en instans och att det efter begäran, eller när det annars finns skäl för det, ska ske en prövning av om biträdet ska förordnas på nytt. I denna del delar vi den bedömning som gjorts av Straffprocessutredningen om att det bör införas en särskild reg- lering om en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten. Även vår slutsats är således att det bör ske en ny pröv- ning av behovet av målsägandebiträde i hovrätten när det finns skäl för det.

Straffprocessutredningen har anfört att det i många fall inte kommer att finnas behov av ett fortsatt biträde i hovrätten. Att hovrätten i alla mål där det finns målsägandebiträde självmant ska pröva om förordnandet ska bestå är därför inte ändamålsenligt. Vi delar den bedömningen. En sådan ordning skulle även innebära ett ansenligt ianspråktagande av hovrättens resurser, vilket inte kan an- ses kostnadseffektivt. Vi förordar därför, liksom Straffprocess- utredningen, att biträdets förordnande ska upphöra när tiden för att överklaga tingsrättens dom löpt ut. På det sättet kan målsägan- den få hjälp av biträdet att överklaga och i samband med det begära ett förnyat förordnande om det finns behov av det. Om målsägan- den inte klagar på domen kan åklagaren bistå målsäganden med att yttra sig över den tilltalades överklagande. Åklagaren kan i sam- band med ett sådant yttrande, eller ett eget överklagande, ange sin syn på behovet av ett målsägandebiträde i hovrätten. När parternas ståndpunkter och bevisuppgifter är klarlagda kan hovrätten bedöma behovet av målsägandebiträde vid den fortsatta och avslutande hand- läggningen i hovrätten, framför allt huvudförhandlingen. Liksom

189

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Straffprocessutredningen anser vi att ett förordnande om måls- ägandebiträde generellt bör upphöra när tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut, dvs. detta ska gälla även när måls- ägandebiträde förordnats i hovrätten och målet överklagas till Högsta domstolen.

Mot en sådan lösning kan naturligtvis anföras att det kan uppstå en risk att det ursprungliga målsägandebiträdet inte med kort varsel kan förordnas på nytt, vilket kan leda till nackdelar för såväl måls- äganden personligen som processen. Det får dock förutsättas att de flesta ansökningar om omprövning sker i samband med ett över- klagande eller yttrande och att den högre rätten då snabbt avgör huruvida ett nytt förordnande kan ges eller inte. På detta sätt kan risken för eventuella nackdelar minimeras.

Liksom Straffprocessutredningen föreslår vi därför att det införs en bestämmelse i lagen om målsägandebiträde av innebörd att ett målsägandebiträdes förordnande ska upphöra när tiden för att över- klaga en lägre rätts dom har löpt ut. Förordnandet ska alltså även innefatta tiden för anslutningsöverklagande. Ett målsägandebiträde bör därefter, på samma sätt som gäller i dag, kunna förordnas efter begäran från målsäganden eller när det annars finns anledning till det, t.ex. efter initiativ från åklagaren eller den högre rätten själv. Bestämmelsen bör, som Straffprocessutredningen föreslagit, gälla även i de fall ett biträde inte var förordnat i den lägre rätten.

Bestämmelsen bör även enligt vår uppfattning vara utformad så att den högre rätten ska göra en förnyad prövning enligt den all- männa bestämmelsen i 1 § lagen om målsägandebiträde. Därutöver bör det framgå av bestämmelsen att den högre rätten vid behovs- prövningen särskilt ska beakta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller om målsäganden av något annat särskilt skäl kan antas ha behov av ett biträde. På det sättet klargörs att prövningen enligt 1 § ska ske utifrån de behov som målsäganden kan ha i överrättsprocessen.

Straffprocessutredningen har utförligt redogjort för vilka situa- tioner som kan tala för att en målsägande behöver ha ett biträde även i den högre rätten. Vi delar den bedömning Straffprocess- utredningen gjort i dessa delar.101

101 Se SOU 2013:17 s. 781 f.

190

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Enligt 3 § lagen om målsägandebiträde kvarstår målsägande- biträdets förordnande om tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Bestämmelsen infördes år 1994 samtidigt som målsägandebiträdets behörighet även utsträcktes till de fall då det enskilda anspråket avskiljs för att handläggas som ett särskilt mål enligt reglerna för tvistemål. I den situationen för åklagaren inte talan i hovrätten. Liksom Straffprocessutredningen delar vi bedöm- ningen att det saknas anledning att inskränka målsägandebiträdets behörighet i de fallen. Bestämmelsen om att målsägandebiträdets förordnande ska upphöra efter att tiden för att klaga på den lägre rättens dom har löpt ut bör alltså inte gälla de mål där tingsrättens dom endast överklagas i fråga om enskilt anspråk. Det saknas också anledning att ändra på den nuvarande ordningen att ett målsägande- biträde inte kan förordnas i högre rätt om målet endast överklagats i fråga om enskilt anspråk.

Särskild företrädare för barn

Det kan argumenteras för att samma regler som nu föreslås beträffande målsägandebiträde i högre rätt ska gälla även för sär- skilda företrädare för barn. Vi har dock valt att inte föreslå mot- svarande regler för sådana biträden, framför allt för att förutsätt- ningarna för förordnande av de båda biträdesformerna skiljer sig åt och att de fyller olika syften och funktioner. En viktig skillnad gäller t.ex. det förhållandet att barn inte har processhabilitet och därför behöver en företrädare genom processen som bevakar barnets intressen.

Åklagarens roll

Åklagaren har en betydelsefull roll för målsäganden i den rättsliga processen. Åklagarens uppgift är främst att avgöra om det före- ligger brott och om bevisningen för att den misstänkte begått brottet räcker. Åklagaren är i princip skyldig att väcka åtal om den bevis- ning som finns är tillräcklig för fällande dom. I de fall där åklagaren är förundersökningsledare omfattas åklagaren av de skyldigheter gentemot målsäganden som framgår av förundersökningskungörel- sen. Det gäller till exempel åklagarens skyldighet att underrätta måls-

191

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

äganden om beslut angående åtal. Åklagaren har också en betyd- elsefull funktion både vad gäller att underlätta för målsäganden att få sina ersättningsanspråk utredda och att få talan om skadestånd utförd i brottmålet.

Objektivitetsprincipen

Under förundersökningen ska åklagaren enligt 23 kap. 4 § RB ta hänsyn till omständigheter som talar både för och emot den miss- tänkte. Åklagaren har således att följa den så kallade objektivitets- principen med dess krav på opartiskhet. Det handlar om att åklag- aren ska leda förundersökningen på ett aktivt sätt och beakta måls- ägandens intressen samtidigt som åklagaren också har krav på sig att vara objektiv under förundersökningen.

Objektivitetsprincipen har i många sammanhang tillmätts stor betydelse för den roll som åklagaren har i förhållande till målsägan- den. Även i den internationella rätten är objektivitetsprincipen en central rättsprincip vilket bland annat kommer till uttryck i Europa- konventionen och i Europarådets rekommendation (2000) 19 on the Role of Public Prosecution in the Criminal Justice System.

Objektivitetsprincipen utgjorde ett av flera motiv för att införa lagstiftning om målsägandebiträde. Rättshjälpskommittén hänvisade i betänkandet Målsägandebiträde till objektivitetsprincipen när den motiverade förslaget om ett juridiskt biträde för stöd och hjälp åt målsäganden.102

I propositionen om målsägandebiträde103 slog regeringen fast att det uppnåtts påtagliga förbättringar för målsäganden när företrädare för rättsväsendet vinnlagt sig om att upplysa målsäganden om för- undersökningens och rättegångens förlopp. Samtidigt underströk regeringen att rättsväsendets företrädare kunde ha svårigheter att tillgodose målsägandens behov av personligt stöd ”utan att riskera myndigheternas anseende för objektivitet och opartiskhet”.104

I propositionen Enskilt anspråk vid förundersökning och rätte- gång105 föreslogs att åklagarens skyldighet att föra målsägandens

102SOU 1986:49 s. 57.

103Prop. 1987/88:107.

104Prop. 1987/88:107 s. 18.

105Prop. 1987/88:1.

192

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

talan om enskilt anspråk skulle förstärkas. Där påpekade regeringen att en utökad skyldighet för åklagaren att föra målsägandens talan om enskilt anspråk inte skulle medföra någon förändring av åklagar- rollen med dess objektivitetskrav.

I doktrinen finns det olika synpunkter beträffande åklagarens objektivitetsplikt i förhållande till målsäganden. Det har bl.a. fram- hållits att åklagaren inte får engagera sig personligt i målsägandens sak liksom att en omfattande åklagarhjälp riskerar att målsägandens berättelse förlorar sitt bevisvärde.106

Under senare år har frågan om objektivitetskravet, dess inne- börd och omfattning varit föremål för en förnyad debatt. Åklag- arens roll och den inbyggda motsättning som finns i åklagarens yrkesroll togs bl.a. upp i anslutning till ett projekt som behandlade etiska frågor i rättsväsendet och som genomfördes av Utvecklings- rådet för den statliga sektorn mellan åren 1997 och 2000. Under åren 2003 och 2004 arrangerades seminarier om objektivitet av Dom- stolsverket, Sveriges advokatsamfund, Riksåklagaren och Brottsoffer- myndigheten. På seminarierna deltog åklagare som ett led i deras vidareutbildning. En fråga som väcktes i samband med seminarierna var om en alltför liberal eller en alltför strikt tillämpning av objek- tivitetsbegreppet kunde minska förtroendet för rättsväsendet. Semi- narierna dokumenterades i en skrift med titeln Objektivitetssemi- narium.

Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan

I 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde sägs att målsägande- biträdet ska bistå målsäganden med att föra talan om enskilt an- språk i anledning av brottet om detta inte görs av åklagaren. Det sätt på vilket bestämmelsen är formulerad innebär att målsägande- biträdets skyldighet att bistå målsäganden med det enskilda an- språket är subsidiärt i förhållande till åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt anspråk. Anledningen till att målsägandebiträdet fick uppgiften att bistå målsäganden med skadeståndstalan var att det ansågs mest praktiskt att målsägandebiträdet skulle förbereda

106 Se t.ex. artikeln Åklagaretik av Gunnel Lindberg och artikeln Domarens och åklagarens skyldighet att vara objektiva av Lars Heuman.

193

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

och utföra talan107 och det förutsågs att frågan skulle lösas i samråd mellan åklagaren och målsägandebiträdet eller att målsäganden, i den mån hjälp begärts av åklagaren, skulle återkalla sin begäran till åklagaren om bistånd med skadeståndet.108

Bestämmelser om åklagares skyldighet att föra talan om enskilt anspråk som grundar sig på brott som hör under allmänt åtal finns i 22 kap. 2 § RB. Enligt bestämmelsen har åklagaren en sådan skyl- dighet under förutsättning att det finns en begäran om det från målsäganden, att det inte vållar väsentliga olägenheter eller att anspråket är uppenbart obefogat.

Ur kostnadssynpunkt är det naturligtvis av intresse att se hur denna bestämmelse tillämpas.

Bestämmelsen i 22 kap. 2 § RB innebär en långtgående skyldig- het för åklagaren att förbereda och utföra målsägandens talan om enskilt anspråk. Det framgår redan av lagtexten och understryks av de exempel på godtagbara skäl för åklagaren att avstå som anges i förarbetena.109 Det är alltså åklagaren som i normalfallet ska föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Åklagaren kan avstå från att föra talan endast vid anspråk av mer kvalificerad natur. Det finns en gräns då det med hänsyn till effektiviteten i brottmåls- processen är försvarbart att målsägandens enskilda anspråk inte ut- reds och avgörs tillsammans med brottet. Så kan vara fallet även med hänsyn till den tilltalades och ibland även målsägandens intresse. Ett alltför komplext skadeståndsrättsligt förhållande kan inte utredas och beredas tillräckligt ingående inom ramen för brottmåls- processen. Bestämmelsen innebär också att åklagaren kan avstå från att föra talan om då det skulle kräva att åklagaren agerar i strid med objektivitetsplikten.

Att polismyndigheterna ska utreda målsägandens skadestånds- anspråk under förundersökningen följer bl.a. av 23 kap. 2 § RB om att målet ska beredas så att bevisningen vid huvudförhandlingen kan förebringas i ett sammanhang. Enligt 20 § andra stycket för- undersökningskungörelsen (FUK) ska det i förundersöknings- protokollet finnas uppgift om målsäganden eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av

107Prop. 1987/88:107 s. 26.

108Prop. 1989/90:158 s. 8.

109Prop. 1987/88:1 s. 15 f.

194

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

brottet. Vidare ska det enligt samma bestämmelse finnas nödvän- diga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk.

En skyldighet för åklagaren att föra målsägandens talan om enskilt anspråk har funnits länge. Redan i propositionen om förslag till rättegångsbalk110 föreslogs den bestämmelse som senare kom att lyda: ”Grundas enskilt anspråk å brott, som hör under allmänt åtal, vare åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan”. Så småningom eftersträvades en mer enhetlig praxis vad gällde åklagarens bistånd med de enskilda anspråken. Målsättningen var också att stärka brotts- offrens ställning. Ett par utredningar tog upp frågan om hur man skulle kunna förbättra målsägandens möjligheter att få en dom- stolsprövning av sitt skadeståndsanspråk på ett enkelt sätt, t.ex. Rättegångsutredningen i promemorian Översyn av utrednings- förfarandet i brottmål (Ds Ju 1979:15) och Polisberedningen i sitt betänkande (SOU 1982:63 s. 25 och 26). I departementsprome- morian Ändrade regler om enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång m.m. (Ds Ju 1986:10), aktualiserades flera olika åt- gärder för att bistå målsägande under förundersökning och rätte- gång. I den föreslogs också en förändring av förutsättningarna för att åklagaren skulle avstå från att föra målsägandens talan om en- skilt anspråk. Det påpekades i promemorian att för att uppnå målet att skadeståndstalan i ökad utsträckning skulle handläggas i sam- band med brottmålet krävdes inte bara en förstärkt skyldighet för åklagaren att föra talan på målsägandens vägnar utan även att polis och åklagare ägnade mer uppmärksamhet åt brottsoffren och åt att klarlägga målsägandens ersättningsanspråk.111

Utifrån den här bakgrunden och förslagen i departements- promemorian fick lagstiftningen sin nuvarande utformning år 1988, då förutsättningarna för att åklagaren skulle underlåta att föra skade- ståndstalan skärptes.112 Lagändringen motiverades med att åklagare i större utsträckning än tidigare borde ta sig an uppgiften att föra målsägandens talan. Det borde också bli större enhetlighet mellan

110Prop. 1942:5.

111Ds Ju 1986:10 s. 16.

112Prop. 1987/88:1 om ändring i rättegångsbalken Enskilt anspråk vid förundersökning och rättegång, JuU 14, rskr. 81, SFS 1988: 6–7.

195

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

olika åklagare i detta hänseende.113 Ett ytterligare syfte var att öka polismyndigheternas ansvar för att utreda det enskilda anspråket under förundersökningen. Regeringen betonade att lagändringen innebar en ökad skyldighet för polisen att utreda skadeståndsanspråk.

Nya riktlinjer i frågor som rör hanteringen av målsägandens enskilda anspråk

I januari 2013 publicerade Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm, en promemoria som behandlar frågor som rör åklag- arens uppgifter att bistå målsäganden med dennes skadeståndstalan,

Skadestånd. Om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan

(RättsPM 2013:1). I den ges bl.a. vägledning till åklagare om i vilka situationer det kan anses föreligga väsentliga olägenheter att föra målsägandens talan och när anspråket kan anses vara uppenbart obefogat. Vidare behandlas bl.a. frågan hur åklagarens skyldigheter gentemot målsäganden förhåller sig till åklagarens objektivitetsplikt och att åklagaren är behörig att föra talan om enskilt anspråk även om andra grunder än de som framgår av gärningsbeskrivningen åberopas.114 I promemorian behandlas även hur enskilda anspråk bör utredas under förundersökningen och hur åklagare bör agera om underlaget i förundersökningarna är bristfälligt. Av promemorian framgår att den har tagits fram i samråd med företrädare för Rikspolisstyrelsen och att det råder en samsyn i fråga om vad som bör förbättras i polisens och åklagarnas arbete med att utreda och föra målsägandens skadeståndstalan. Promemorian ska vara utgångs- punkten för det fortsatta arbetet med att utveckla handläggningen och säkerställa en enhetlig, kvalitativ och rationell hantering av skadeståndsfrågor i alla utredningar, såväl hos polisen som hos åklagaren. Enligt Åklagarmyndighetens verksamhetsplan för år 2013 ankommer det på kammarcheferna att implementera promemorian under året. Slutligen anges att behovet av blanketter och annat verk- samhetsstöd bör kartläggas och arbetas fram under 2013 och att det i relevanta delar bör ske i samråd mellan Polisen och Åklagarmyndig- heten.

113Prop. 1987/88:1 s. 9–10.

114Se rättsfallet NJA 1994 s. 306.

196

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

Uppdrag till Domstolsverket

Regeringen gav i juni 2008 Domstolsverket i uppdrag att bl.a. genomföra en enkät i domstolarna angående byte av offentlig för- svarare.115 Anledningen till uppdraget var att det saknades utförlig statistik angående förordnanden och byten av rättsliga biträden. I fråga om exempelvis byten av offentlig försvarare fanns således ingen statistik.

Regeringens uppdrag bestod av två delar. För det första skulle Domstolsverket i utredningsarbetet ta ställning till hur man åstad- kom en bättre redovisning av olika faktorer för att få ökad kunskap om mål där rätten tar ställning till frågor om förordnande eller byte av rättsligt biträde. Antalet bifall till respektive avslag på en begäran om förordnande eller byte skulle också redovisas.

För det andra skulle Domstolsverket under oktober och novem- ber 2008 genomföra en enkät angående byte av offentlig försvarare i det antal domstolar som verket fann lämpligt. Enkäten skulle syfta till att få en bild av förekomsten av byte av offentlig försvarare, skälen till byte av offentlig försvarare, i vilka mål byte av offentlig försvarare skedde samt när i processen byte skedde.

Syftet med en förbättrad statistik avseende rättsliga biträden var enligt regeringen att göra det möjligt att följa utgiftsutvecklingen på en mer detaljerad nivå än vad som var fallet då. Uppdraget redo- visades den 15 januari 2009.116

Av Domstolsverkets rapport framgår att det under år 2008 till tingsrätterna inkom 39 897 mål i vilka offentlig försvarare förord- nades. Antalet förordnanden uppgick sammanlagt till 49 188. För hovrätterna handlade det om 7 484 inkomna mål i vilka klaganden hade offentlig försvarare och antalet förordnanden i målen uppgick till 8 978. Vidare framgår av rapporten att det i tingsrätt under den tvåmånadersperiod undersökningen gjordes skedde 381 byten och i hovrätt 49 byten, vilket utslaget på årsbasis skulle innebära cirka 2 300 byten i tingsrätt och 270 i hovrätt. För tingsrätternas del utgjorde detta cirka fem procent av antalet förordnanden av offent- lig försvarare. För hovrätternas del skulle motsvarade andel utgöra ungefär tre procent av antalet förordnanden i de inkomna målen.

115Ju 2008/5590/DOM.

116Utgiftsutvecklingen för rättsliga biträden, m.m. En delrapport angående byte av offentlig försvarare. Domstolsverkets rapportserie 2009:1.

198

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Uttrycklig bestämmelse om byte av offentlig försvarare

I vissa fall kan det naturligtvis finnas skäl att byta en förordnad offentlig försvarare mot en annan. Ett byte av offentlig försvarare innebär, till skillnad från t.ex. förhållandet vid substitution, att den tidigare försvararen entledigas och en ny förordnas.

Någon uttrycklig regel som gäller byte av offentlig försvarare, på sätt som finns för t.ex. byte av rättshjälpsbiträde117 finns alltså inte. Enligt 21 kap. 6 § första stycket RB får ett förordnande av offentlig försvarare emellertid återkallas av rätten, om behovet av sådan försvarare upphör eller något annat giltigt skäl för återkall- else föreligger. Bestämmelsen tillämpas både vad gäller beslut om entledigande och om byte av offentlig försvarare (se avsnitt 6.2.5). Bestämmelsens innebörd, såvitt gäller byte av försvarare, har ut- vecklats i praxis.

En misstänkts begäran om entledigande av eller om byte av offentlig försvarare kan inte bifallas utan att det finns giltigt skäl för detta. I praxis har t.ex. brist i den tilltalades förtroende för den offentliga försvararen tillmätts särskild betydelse. bl.a. i mål där den tilltalade riskerar ett långt frihetsberövande och frågan om vilken bevisning som ska läggas fram kan vara föremål för delade men- ingar. En sådan brist i förtroende har också ansetts utgöra skäl för byte av försvarare i fall då en tilltalad mot sitt bestridande i två instanser dömts till fängelse på livstid. Att den tilltalade och hans försvarare har olika meningar om hur försvaret bör skötas innebär inte nödvändigtvis att en sådan brist som berättigar till byte före- ligger. Utrymmet att tillåta byte av försvarare är normalt mindre i fall där till försvarare förordnats den som den tilltalade själv har föreslagit, åtminstone när det inte påvisas någon åtgärd eller under- låtenhet av försvararen som varit ägnad att minska den tilltalades förtroende. Har byte till en annan av den tilltalade föreslagen för- svarare redan skett ställs än högre krav för att giltigt skäl till byte av försvarare ska anses föreligga.118

Vi förordar ingen ändrad praxis i fråga om byte av offentlig försvarare. Vi vill dock understryka att det är viktigt, ur kostnads- synpunkt men också för att undvika praxisförskjutning i framtiden,

117Se 26 § rättshjälpslagen (1996:1619) till vilken även 4 § lagen (1988:609) om målsägande- biträde hänvisar.

118Se NJA 1995 s. 75.

199

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

SOU 2014:86

att en begäran om byte av offentlig försvarare prövas noggrant och i enlighet med den praxis som utvecklats. Detta bör komma till uttryck i lagtext. En lämplig utgångspunkt bör kunna vara att en så- dan bestämmelse ska placeras som ett eget stycke i anslutning till reglerna om återkallelse av förordnande av offentliga försvarare, dvs. i 21 kap. 6 § RB.

Det kan vara lämpligt att använda den bestämmelse som gäller för byte av rättshjälpsbiträden och målsägandebiträden som utgångs- punkt. Bestämmelser om byte av rättshjälpsbiträden (till vilken bestämmelsen i 4 § lagen om målsägandebiträde hänvisar när det gäller frågan om byte av sådant biträde) finns i 26 § rättshjälps- lagen. Som nämnts (avsnitt 6.4.6) får byte av biträde enligt denna bestämmelse ske endast efter särskilt tillstånd och bara om det finns särskilda skäl. Om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast om det finns synnerliga skäl.

Redan i dag gäller för byte av offentliga försvarare att särskilt tillstånd måste ges. Det är rätten som beslutar om byte av offentlig försvarare. Det är lämpligt att detta, på samma sätt som i rätts- hjälpslagen, kommer till uttryck i en bestämmelse om byte av offentlig försvarare.

I rättshjälpslagen anges att särskilda skäl krävs för byte av bi- träde. Enligt gällande praxis krävs giltiga skäl för byte av offentliga försvarare. Någon större skillnad mellan kraven torde inte vara av- sedd, även om det kan argumenteras för att brottmålens särskilda karaktär och det faktum att en tilltalad inte alltid väljer sin försva- rare innebär att uttrycket giltiga skäl medför en något mer generös inställning till byte än uttrycket särskilda skäl.

Det återspeglas också av den praxis som redovisat. Vi förordar inte någon ändrad praxis i fråga om byte av offentlig försvarare. För att undvika tveksamheter framledes om detta och om innebörden av en författningsreglerad rätt till byte av offentliga förvarare kan det vara lämpligt att uttrycket giltiga skäl används även fortsätt- ningsvis. Uttrycket giltiga skäl används också redan på flera ställen i rättegångsbalken, t.ex. i 21 kap. 6 § första stycket RB. Av en bestämmelse om byte av offentlig försvarare bör således framgå att det krävs giltiga skäl för att en begäran om byte av offentlig för- svarare ska bifallas. Någon förändring av nuvarande praxis är inte avsedd.

200

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Enligt rättshjälpslagen gäller att om byte av biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast om det finns synnerliga skäl. Enligt vad Högsta domstolen uttryckt i rättsfallet NJA 1995 s. 75 är den tilltalades rätt att själv välja och få byta offentlig försvarare inte obegränsad och utrymmet för att tillåta försvararbyte är av natur- liga skäl normalt mindre i fall där till försvarare förordnats den som den tilltalade själv föreslagit, åtminstone när inte åtgärd eller under- låtenhet av försvararen som varit ägnad att minska den tilltalades förtroende för försvararen påvisas. Högsta domstolen uttalade vidare att om byte till annan av den tilltalade föreslagen försvarare redan har skett får än högre krav ställas för att giltigt skäl till byte ska anses föreligga och att i regel får också sannolikheten anses vara mindre att den tilltalades önskemål om ett nytt byte verkligen bott- nar i bristande förtroende för försvararen. Fastän stor vikt måste fästas vid att den tilltalade får den försvarare han önskar kan enligt Högsta domstolen hänsynen till den tilltalades önskemål inte få drivas så långt att konsekvenserna blir orimliga. Hänsyn måste även tas till andra berättigade intressen, särskilt det allmänna intresset av att straffrättsskipningen försiggår på ett tillfredsställande sätt, bland annat så att brottmål, i synnerhet där någon är häktad, blir skynd- samt handlagda.

Kravet på synnerliga skäl i rättshjälpslagen innebär att det för att ett ytterligare byte ska medges måste vara närmast omöjligt för biträdet att fullgöra sin uppgift. Det kan vara fråga om att biträdet insjuknat, att en jävsituation har uppstått eller att mycket djup- gående motsättningar har uppstått mellan den rättssökande och biträdet, och som den rättssökande inte kan lastas för. En helhets- bedömning av situationen ska göras där både de motsättningar som finns och orsakerna till dessa beaktas. Skälen mot ett byte väger tyngre ju mer kostnaderna ökar.119

Av den praxis som finns såvitt gäller byte av offentlig försvarare när byte redan skett kan i princip utläsas samma krav som ställs på byte på nytt av rättshjälpsbiträde. Även när det gäller byte på nytt av offentliga försvarare ska en helhetsbedömning av situationen göras där både de motsättningar som finns och orsakerna till dessa ska beaktas. Likaså måste hänsyn även tas till andra berättigade intressen, t.ex. det allmänna intresset av att straffrättsskipningen

119 Prop. 1996/97:9 s. 57.

201

SOU 2014:86

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Även uppdraget att vara målsägandebiträde är av personlig natur. Frågan om substitution av målsägandebiträden regleras i 4 § lagen om målsägandebiträde. Den bestämmelsen hänvisar, såvitt gäller substitution, till 26 § tredje stycket rättshjälpslagen (1996:1619). Enligt den bestämmelsen får ett biträde sätta en advokat eller bi- trädande jurist på advokatbyrå i sitt ställe (substitution) om det inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. I övrigt får substitution endast ske efter särskilt tillstånd.

Det finns en rad varierande arbetsuppgifter i uppdraget som målsägandebiträde. Uppgifterna kan variera beroende på målets karaktär och på målsägandens behov. Det är viktigt att målsägande- biträdet är väl kvalificerat och väl förtrogen med de frågor som kan uppkomma så att processen kan genomföras på det för målsägan- den bästa sättet. Vi har förordat (avsnitt 6.6.2) att det för de allvar- ligaste brotten, t.ex. vissa sexualbrott, alltid bör förordnas advokat som biträde. Det är ytterst en rättssäkerhetsfråga att uppdrag som målsägandebiträde hanteras av erfarna advokater.

För att säkerställa att endast för det särskilda uppdraget lämp- liga personer förordnas som målsägandebiträde bör, på samma sätt som gäller för offentliga försvarare, rättens tillstånd krävas för sub- stituton vid huvudförhandling. Om en sådan bestämmelse införs kan rätten i det enskilda fallet göra en bedömning av om det är lämpligt att substitution sker med någon som inte är advokat. En given utgångspunkt i kvalificerade mål är att brottsoffret vid huvud- förhandlingen ska biträdas av en advokat och inte av någon som inte är lika erfaren och kvalificerad.

Vi föreslår därför att det införs en särskild bestämmelse i lagen om målsägandebiträde som innebär att rättens tillstånd ska krävas i samtliga fall av substitution av målsägandebiträden vid huvudför- handling. I vissa fall krävs redan i dag medgivande från rätten vid byte av målsägandebiträde. Någon ändring av den praxis som utbil- dats i dessa fall är inte avsedd.

Därutöver har det från vissa håll gjorts gällande att det är ett problem att en del advokater åtar sig så många uppdrag som måls- ägandebiträde att det är en förutsättning att substitution sker för att uppdragen ska kunna genomföras. Substitution sker i dessa fall oftast till en biträdande jurist på samma advokatbyrå som den advokat som förordnats till målsägandebiträde. Som tidigare anförts är ett uppdrag att vara målsägandebiträde av personlig natur och

203

Rättshjälp

SOU 2014:86

sina kostnader för rättshjälpen. Hur den andel som den rättssökande själv skulle stå för har räknats ut har varierat men utgångspunkten har alltid varit den rättssökandes ekonomiska förhållanden.

Den nya rättshjälpslagen (1996:1619) (1996 års rättshjälpslag) trädde i kraft i december 1997. Lagen innebar en hel del nyheter i förhållande till tidigare rättshjälpssystem. Bland annat gjordes rätts- hjälpen subsidiär i förhållande till rättsskyddet i privata försäk- ringar, vilket innebär att rättshjälp inte beviljades den som hade en rättsskyddsförsäkring som täckte den angelägenhet för vilken rätts- hjälp sökts. Som regel kunde inte heller den som borde ha haft en sådan försäkring få rättshjälp om det inte fanns särskilda skäl.

Grundtanken med det nuvarande rättshjälpssystemet är enligt förarbetena1 att behovet av ekonomiskt bistånd till rättsligt biträde vid tvist i första hand ska tillgodoses på annat sätt än genom statlig rättshjälp. Statens hjälp bör bara ges när det verkligen behövs. Om behovet tillgodoses genom rättsskydd i försäkring ska statlig rätts- hjälp inte utgå. Sedan 1960-talet har hemförsäkringarna innehållit rättsskyddsmoment. Före 1996 års reform kunde en rättssökande få både rättsskydd och rättshjälp i samma angelägenhet. Genom att undvika att sådan dubbel ersättning utgick kunde en betydande besparing av statens medel åstadkommas.

Tanken var inte att införa någon allmän förpliktelse att vara för- säkrad. Bland annat därför infördes en regel om att den som borde haft en försäkring endast kunde få rättshjälp om det fanns särskilda skäl. Genom regeln skulle man täcka in dels dem som var försäk- rade i övrigt men som valt bort rättsskyddsmomentet och dels dem som levde under så ordnade och goda förhållanden att de hade möj- lighet att försäkra sig. Kravet att teckna rättsskyddsförsäkring skulle inte ställas på personer som hörde till de ekonomiskt svaga och utsatta grupperna och som av ekonomiska eller andra orsaker inte kunnat försäkra sig. Man kunde enligt regeringen inte anse att dessa grupper borde försäkra sig.2

1Prop. 1996/97:9.

2Prop. 1998/99:9 s. 100.

206

SOU 2014:86

Rättshjälp

7.2.2Inkomstgräns vid rättshjälp

Rätten till rättshjälp enligt 1972 års rättshjälpslag var kopplad till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma ifråga för rättshjälp. I samband med änd- ringar i rättshjälpslagen år 1983 upphävdes kopplingen till bas- beloppet, bl.a. av besparingsskäl, och inkomstgränsen bestämdes till ett fast belopp, 110 000 kr. Det förutsattes att inkomstgränsen i stället skulle omprövas allteftersom förändringar i penningvärdet motiverade det. Någon sådan omprövning skedde dock inte förrän genom en rättshjälpsreform år 1988. Då höjdes inkomstgränsen från 110 000 kr till sju basbelopp,3 dvs. 249 000 kr räknat i 1995 års bas- belopp.

Den nya rättshjälpslagen (1996:1619) trädde i kraft i december 1997. Lagen innebar en hel del nyheter i förhållande till tidigare rättshjälpssystem. Viktigast var att rättshjälpen blev subsidiär i för- hållande till rättsskyddet i privata försäkringar.

I den nya rättshjälpslagen knöts rätten till rättshjälp på nytt till en fast gräns, 210 000 kr. Detta innebar en sänkning av inkomst- gränsen från 249 000 kr till 210 000 kr. En sänkning av inkomst- gränsen ansågs ligga i linje med synsättet att den som reder sig själv inte ska belasta statskassan.4

Hur stor del av befolkningen som varit berättigad att få rätts- hjälp har varierat över tiden. Vid införandet av 1996 års rättshjälps- lag angavs att med de nya reglerna skulle fortfarande över 80 pro- cent av befolkningen kunna få rättshjälp. Det framhölls att målet för rättshjälpen bör vara att ge bistånd till den som inte annars skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen men att staten däremot inte bör bidra till kostnader som en rättssökande själv har ekonomisk förmåga att stå för.5 I sammanhanget poäng- terades att gränsen inte fick sättas så lågt att rättshjälpen bara kom att beröra de allra sämst ställda.6 Det ansågs rimligt att anknyta till bestämmelserna om den s.k. skiktgränsen eller brytpunkten, dvs. den inkomstgräns där en skattskyldig ska betala statlig inkomst-

3Prop. 1987/88:73.

4Prop. 1996/97:9 s. 108.

5Prop. 1996/97:9 s. 108.

6Prop. 1996/97:9 s. 108.

207

Rättshjälp

SOU 2014:86

skatt. De som hade inkomster som översteg brytpunkten ansågs ha förmåga att betala s.k. värnskatt. Dessa borde enligt förarbetena också ha förmåga att stå för sina egna rättsliga kostnader utan bi- drag från staten.7

För att undvika att lagen skulle komma att behöva justeras allt- för snart sattes gränsen strax över brytpunkten, dvs. 210 000 kr.

Mot bakgrund av att den äldre rättshjälpslagens bestämmelser om beloppsgränser som var kopplade till en andel av ett basbelopp ansågs komplicerade och svårhanterliga föreslogs att den nya lagens gränsvärden borde uttryckas i siffror. Förslaget mötte kritik. Ett sådant förslag innebar att gränsen behövde justeras mot bakgrund av förändringar i penningvärdet. Förslaget genomfördes dock efter- som det ansågs att bestämmelserna blev mer lättillgängliga om lagens gränsvärden uttrycktes i siffror i stället för som ett visst antal bas- belopp eller en viss andel av basbeloppet. Det var inte heller givet att gränserna alltid borde följa penningvärdets förändringar men det måste självfallet bevakas att beloppet justerades om penningvärdets förändringar eller andra faktorer gav skäl till detta.8 I förarbetena till den nya rättshjälpslagen angavs att det, vid en inflation på två till tre procent, borde räcka med en granskning var femte år.9

Genom en lagändring den 1 april 1999 höjdes inkomstgränsen för rätt till rättshjälp från 210 000 kr till 260 000 kr. Som skäl för denna höjning angavs dels att den s.k. skiktgränsen i skatterättsliga sammanhang kommit att överstiga inkomstgränsen, dels att den genomsnittliga inkomstökningen de senaste två åren uppgått till 2,5–3 procent per år, vilket innebar att färre människor kunde komma ifråga för rättshjälp än då rättshjälpslagen beslutades.10 Regeringen uttalade på nytt att en justering av inkomstgränsen inte borde göras alltför ofta och att ett lämpligt riktmärke kunde vara att en översyn gjordes med tre års intervall, även om det vid vissa tillfällen kunde finnas anledning att frångå detta.11 Vidare sades att en höjning, mot denna bakgrund, borde ske med viss marginal.12 Eftersom de tidi- gare avgiftsgränserna fastställdes med utgångspunkt från det tidi-

7Prop. 1996/97:9 s. 108.

8Prop. 1996/97:9 s. 108 f.

9SOU 1995:81 s. 178.

10Prop. 1998/99:10 s. 9 f.

11Prop. 1998/99:10 s. 8 f.

12Prop. 1998/99:10 s. 8 f.

208

SOU 2014:86

Rättshjälp

gare gällande gränsvärdet för rätt till rättshjälp fanns det anledning att se över om även avgiftsgränserna borde justeras. Något under- lag för en sådan justering fanns dock inte vid tidpunkten för änd- ringen av gränsvärdet.

Vid samma tillfälle infördes bestämmelser om att en underårigs avgifter skulle grundas på den underåriges egna ekonomiska förhåll- anden och att underåriga skulle kunna befrias helt från rättshjälps- avgift och rådgivningsavgift.

7.2.3Avgifter vid rättshjälp

Vid införandet av 1972 års rättshjälpslag infördes också ett avgifts- system som byggde på att rättshjälpstagarna fortlöpande borde bi- dra till kostnaderna för rättshjälpen. Rättshjälpsavgiften skulle beräk- nas som en viss procentuell andel av ersättningen till rättshjälps- biträdet. I 1996 års rättshjälpslag finns sex avgiftsnivåer. Den rätts- sökandes ekonomiska situation ska vara avgörande för vilken pro- centuell andel av kostnaderna som denne ska betala. Avgiften ska betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.

I förarbetena till lagen sägs att det finns flera skäl till att den rättssökande bör betala en avgift för rättshjälpen.13 Framför allt medverkar avgiften till att hålla rättshjälpskostnaderna på en rimlig nivå och att ge parterna en likvärdig processekonomisk situation. Avgiftssystemet bör vara utformat så att rättshjälpstagaren blir med- veten om vilka kostnader som uppstår i ärendet och göra denne intresserad av att hålla dessa kostnader nere på samma sätt som den som själv betalar sina kostnader. Om rättshjälpstagaren betalar samma avgift oavsett vilka kostnader som uppstår får han eller hon inte något sådant intresse. Avgifterna får dock inte sättas så högt att de innebär ett hinder för människor att ta till vara sin rätt. Ett av syftena med det nya avgiftssystemet var alltså att den rättssökande skulle bli kostnadsmedveten. Avgiftssystemet konstruerades därför på det sättet att den rättssökande alltid skulle bidra med åtminstone någon del av kostnaderna.

Den 1 juli 2000 ändrades systemet för beräkning av rättshjälps- avgift så att det blev förmånligare för dem som beviljades rättshjälp.

13 Prop. 1996/97:9 s. 159 f.

209

SOU 2014:86

Rättshjälp

7.3Gällande rätt

7.3.1Inkomstgräns vid rättshjälp

Bestämmelser om allmänna förutsättningar för rättshjälp finns i 6 § rättshjälpslagen (1996:1619). I 6 § stadgas att rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 § inte över- stiger 260 000 kr. Bestämmelsen innehåller också särskilda regler för beviljande av rättshjälp till dödsbo.

Den som beviljats rättshjälp ska betala en rättshjälpsavgift vilken utgör en viss procentuell andel av ersättningen till rättshjälpsbiträdet. Avgörande för vilken procentuell andel som ska betalas är den rätts- sökandes ekonomiska situation – det ekonomiska underlaget.

Hur en rättssökandes ekonomiska underlag ska beräknas anges i 38 § rättshjälpslagen. Av paragrafen följer att med ekonomiskt underlag avses den rättssökandes beräknade årsinkomst sedan hän- syn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning. Om den rättssökande bidrar till underhållet av barn ska den beräknade årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000 kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, ska den beräk- nade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.

Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget ska beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Domstolsverket har med stöd av 5 och 6 §§ rättshjälps- förordningen (1997:404) gett ut föreskrifter om beräkning av eko- nomiskt underlag när en fysisk person söker rättshjälp (4–11 §§ DFVS 2012:15)15. Föreskrifterna innehåller dels anvisningar om hur årsinkomsten ska beräknas, dels hur förmögenhetsinnehav och skuld- sättning ska beaktas.

Nivån 260 000 kr har, som tidigare angetts, gällt sedan år 1999.16 Då höjdes beloppet från 210 000 kr som gällt sedan rättshjälpslagens ikraftträdande den 1 december 1997. Justitieutskottet angav i lag-

15DVFS 2013:7; Domstolsverkets föreskrifter om ändring av Domstolsverkets föreskrifter (DVFS 2012:15) om rättshjälp.

16Lag (1999:63) om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619), Prop. 1998/99:10, bet. 1998/99:JuU6, rskr. 1998/99:132.

211

SOU 2014:86

Rättshjälp

1.två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 50 000 kr,

2.fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 50 000 kr men inte 100 000 kr,

3.tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 100 000 kr men inte 120 000 kr,

4.tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 120 000 kr men inte 150 000 kr,

5.trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 150 000 kr men inte 200 000 kr,

6.fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 200 000 kr.

Till varje procentsats hör en viss minimiavgift. Om ett ärende fört med sig endast mindre kostnader ska den rättssökande i vissa fall betala en viss minsta avgift i stället för den procentuella avgiften. Minimiavgiften blir aktuell vid slutregleringen av ett rättshjälps- ärende. Om den procentuella avgiften i det skedet är så liten att den understiger minimiavgiften ska den rättssökande i stället betala den minimiavgift som följer av den fastställda procentsatsen. Minimi- avgiften varierar mellan 500 kr och 5 000 kr. För avgiftsnivån i punkt 1 gäller ingen lägsta avgift. Där är avgiften alltid två procent av biträdeskostnaderna. Avgiften kan inte i något fall överstiga kostnaden för rättshjälpsbiträdet. Avgiften ska betalas till biträdet allteftersom kostnaderna uppstår.

När rättshjälpsavgiften slutligt ska fastställas ska en jämförelse göras mellan storleken på den procentuella avgiften och den minimi- avgift som har fastställts för den rättssökande. Om jämkning enligt 24 § rättshjälpslagen har skett är det den minimiavgift som svarar mot den procentsats som gäller vid avräkningen som ska beaktas.17

Avgift för rådgivning utöver en timme ska avräknas från den lägsta avgift som anges i punkterna 2–6 (se även nedan avsnitt 7.3.3). Bestämmelsen innebär att den som har betalat för mer än en timmes rådgivning i vissa fall kan få avräkna kostnaden för den extra råd-

17 Se Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd – en kommentar, tredje upplagan, s. 130.

213

Rättshjälp

SOU 2014:86

givningen. Avräkning får ske när den rättssökande ska betala en avgift som är beräknad enligt minimiavgiftsregeln. Om den rätts- sökandes avgift bestäms som en procentuell avgift ska någon avräk- ning alltså inte ske. Avsikten med bestämmelsen är att ingen ska avstå från ytterligare rådgivning på grund av överväganden om den eventuella kostnaden för rättshjälpsavgift.18

Ett rättshjälpsbiträde ska i sin kostnadsräkning ange om den rättssökande har fått mer än en timmes rådgivning samt den råd- givningsavgift som den rättssökande har betalat (22 § rättshjälps- förordningen). Orsaken till detta är bl.a. att den rättssökandes av- gift för rådgivning utöver en timme ska kunna beaktas när rätts- hjälpsavgiften fastställs.

För avgiftsnivån där det ekonomiska underlaget inte överstiger 50 000 kr gäller ingen lägsta avgift. Någon rådgivningsavgift kan inte avräknas i de fallen.19 Detsamma gäller för underåriga som befriats från avgift.

Är den rättssökande underårig får det beslutas att någon rätts- hjälpsavgift inte ska betalas, om sökandens ekonomiska förhållan- den ger anledning till det.

Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas eko- nomiska förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräk- nas rättshjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.

Det bör i sammanhanget även påpekas att rättshjälpsavgift, under vissa förutsättningar, inte ska betalas när rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt sam- arbete i fråga om underhållsskyldighet (underhållsförordningen) ska tillämpas (se 2 a § rättshjälpslagen). Även i vissa andra fall, framför allt beträffande underhållsbidrag enligt internationella konventioner, kan undantag göras från kravet på rådgivning innan rättshjälp be- viljas (se hänvisningar i 2 § rättshjälpslagen).

18Prop. 1996/97 s. 108.

19Prop. 1996/97:9 s. 215.

214

SOU 2014:86

Rättshjälp

7.3.3Rådgivning

Bestämmelserna om obligatorisk rådgivning infördes genom 1996 års rättshjälpslag. Den rådgivning som reglerades i den tidigare lagen innebar inte något krav på att rådgivning skulle ha skett innan rätts- hjälp beviljades.

Bestämmelser om rådgivning finns i 4 § rättshjälpslagen. Enligt den bestämmelsen får rådgivning enligt lagen lämnas i en rättslig angelägenhet av en advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två timmar. Rådgivning kan också lämnas av någon annan som kan förordnas som rättshjälpsbiträde enligt 26 § rättshjälpslagen. Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen.

Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till hälften om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till det. Är den rättssökande underårig får avgiften sättas ned till noll, om sökandens ekonomiska förhållanden ger anledning till det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med- delar närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av rådgivningsavgift. Avgiften fastställs av Domstolsverket (4 § rätts- hjälpsförordningen).

Enligt 5 § rättshjälpslagen har den som lämnat rådgivning rätt till skälig ersättning av allmänna medel för de kostnader för tolk och översättning som rådgivningen kan ha krävt. Om rådgivning har skett mot nedsatt avgift enligt 4 § andra och tredje styckena rättshjälpslagen kan den som har lämnat rådgivning få ersättning av allmänna medel. Det är regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer som meddelar närmare bestämmelser om ersätt- ning enligt första stycket. Av 5 § rättshjälpsförordningen framgår att det är Domstolsverket som meddelar bestämmelser om ersätt- ning av allmänna medel till den som lämnar rådgivning enligt rätts- hjälpslagen.

Om rådgivningsavgiften har satts ned betalas mellanskillnaden mellan full avgift och den nedsatta avgiften av allmänna medel. Efter en ändring år 2000 gäller detta såväl nedsättning till halv avgift som nedsättning till noll kronor.20 Det är rådgivaren som beslutar om nedsättning av avgiften i förhållande till den rättssökande. Om

20 Se prop. 1999/2000:59 s. 14.

215

Rättshjälp

SOU 2014:86

rådgivaren medvetet eller av vårdslöshet felaktigt beslutat om ned- sättning betalas inte någon ersättning ut.21 Inte heller betalas någon ersättning ut om rådgivning lämnats och nedsättning beslutats av någon som inte kan godkännas som rättshjälpsbiträde. Detta gäller både såvitt avser kostnader för tolk och översättning som för kom- pensation för nedsatt avgift.22

Den som vill ha ersättning för tolk- och översättningskostnader samt kompensation för nedsatt avgift ska göra en framställning om detta till Rättshjälpsmyndigheten. I framställningen ska anges upp- gift om den rättssökandes namn, den rättsliga angelägenheten och antalet rådgivningstimmar samt, om framställningen avser ersätt- ning för nedsatt rådgivningsavgift, den rättssökandes personnummer och anledningen till nedsättningen (se 15 § DVFS 2012:15, ändrad genom DVFS 2013:7). Bestämmelsen innehöll tidigare även ett krav på att framställningen till Rättshjälpsmyndigheten skulle göras senast den 1 mars året efter det år som rådgivningen lämnades. Mot bakgrund av ett beslut från Rättshjälpsnämnden, där nämnden be- dömde att bemyndigandet för Domstolsverket att utfärda före- skrifter med stöd av 5 § andra stycket rättshjälpslagen inte gav Domstolsverket behörighet att utförda föreskrifter om en tidsfrist för framställning om ersättning av allmänna medel, har tidsfristen slopats i de nya föreskrifterna.

7.4Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar

7.4.1Inledning

Grundtanken med rättshjälpssystemet är att behovet av ekonomiskt bistånd till rättsligt biträde vid tvist i första hand ska tillgodoses på annat sätt än genom statlig rättshjälp. Statens hjälp bör bara ges när det verkligen behövs.

Som nämnts gjordes rättshjälpen vid tillkomsten av 1996 års rätts- hjälpslag subsidiär i förhållande till rättsskyddet i privata försäk- ringar. Detta innebär att rättshjälp inte beviljas den som har en rätts- skyddsförsäkring som täcker den angelägenhet för vilken rättshjälp

21Prop. 1996/97:9 s. 206.

22Prop. 1996/97:9 s. 107 och 206.

216

SOU 2014:86

Rättshjälp

sökts. Som huvudregel ska alltså den enskilde täcka sitt behov av rättsligt bistånd genom att teckna försäkring. Av 9 § första stycket rättshjälpslagen framgår således att rättshjälp inte får beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat lik- nande rättsskydd som omfattar angelägenheten. För att undvika att enskilda låter bli att försäkra sig och i stället utnyttjar rättshjälpen framgår av paragrafens andra stycke att om den rättssökande saknar rättsskydd men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rätts- sökande.

Ansvaret för möjligheten att få ekonomiskt bistånd till kost- naderna för att driva en tvist har alltså lagts på den enskilde i första hand. Eftersom rättshjälpen är subsidiär i förhållande till rätts- skyddsförsäkringar är det naturligtvis av intresse att se om, och i så fall hur, dessa försäkringar utvecklats. En viktig del i systemet är att villkoren i försäkringarna inte ändras så att balansen mellan rätts- skydd och rättshjälp rubbas på ett oönskat sätt. En oönskad konse- kvens av systemets utformning skulle uppkomma om försäkrings- bolagen ändrar villkoren så att en mängd enskilda saknar möjlighet att teckna rättsskyddsförsäkring inom visst område. En annan vik- tig del i systemet är att teckningsgraden av hemförsäkring bland befolkningen är hög.

Utbudet av försäkringslösningar styrs av den privata försäkrings- marknaden. Staten har inte någon möjlighet att direkt påverka för- säkringsbolagen att utforma försäkringarna på visst sätt. Dagens rättshjälpslagstiftning bygger på att marknaden tillhandahåller lämp- liga försäkringar och att enskilda faktiskt tecknar dem.

Enligt uppgift från Svensk försäkring, som är försäkringsföre- tagens branschorganisation, uppgick den totala kostnaden för rätts- skyddet, innefattande ärenden enligt hem-, villa- och fritidshusförsäk- ring, år 2012 till knappt 340 miljoner kronor, fördelade på 15 775 antal skador. År 1997 var kostnaden för rättsskyddet 273 miljoner kronor. År 2000 och 2010 var kostnaden 404 miljoner kronor respektive 553 miljoner kronor.

I följande avsnitt behandlas utvecklingen av rättsskyddsmomen- tet i de försäkringar som marknaden erbjuder för privatpersoner. I det sammanhanget redovisas om villkoren har ändrats sedan till-

217

Rättshjälp

SOU 2014:86

komsten av den nya rättshjälpslagen och vilken teckningsgrad hem- försäkringarna har.

7.4.2Villkorsändringar

I propositionen till 1996 års rättshjälpslag gjordes en genomgång av de då gällande vanligast förekommande villkoren i rättsskydds- försäkringarna.23 I en rapport från Domstolsverket, rapport 2009:2, En översyn av rättshjälpslagen, gjordes bl.a. en översyn av utveck- lingen av rättsskyddsmomentet dittills i marknadens försäkringar i förhållande till de villkor som gällde vid tillkomsten av den nya rättshjälpslagen. Domstolsverket jämförde sedan de dåvarande försäk- ringsvillkoren med försäkringsvillkoren såsom de redovisats i rege- ringens proposition.

Enligt redovisningen av då gällande försäkringsvillkor i proposi- tionen till 1996 års rättshjälpslag undantogs tvister som hade sam- band med eller aktualiserats vid äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållanden. Domstolsverkets jämförelse visade att flera försäkringsbolag, vilka enligt en uppskattning från Försäkrings- förbundet hade mindre än tio procent av marknadsandelarna inom hem- och villaförsäkringsområdet, helt hade undantagit frågor om vårdnad, underhåll och liknande frågor som reglerats eller lämnats oreglerade av parterna vid äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållande. Jämförelsen visade vidare att flera försäkrings- bolag hade en karenstid på ett år efter det att äktenskapet, partner- skapet eller samboförhållandet upphörde. Därefter kunde rätts- skyddet tas i anspråk i dessa tvister. Något försäkringsbolag hade motsvarande karenstid men under två år.

Ett annat undantag som införts av ett par försäkringsbolag var tvist gällande handel med aktier, optioner, obligationer, fondandelar, värdepapper eller värdetransaktioner. Flera försäkringsbolag hade också undantagit tvist där försäkringstagaren var kärande och tvisten skulle handläggas i domstol enligt lagen (2002:599) om grupprätte- gång.

Domstolsverket jämförelse visade också att det inte skett vill- korsändringar när det gällde ersättning för ombudsarvode och kost-

23 Prop. 1996/97:9 s. 84 f.

218

SOU 2014:86

Rättshjälp

nader. Sådana utgick på motsvarande sätt som innan reformen genomfördes. Någon ersättning för rättshjälpsavgift utgick dock inte enligt rättsskyddsvillkoren, vilket ersattes enligt den ursprung- liga rättshjälpslagen.

I sin jämförelse konstaterade Domstolsverket även att taket för hur mycket ersättning som maximalt betalas liksom tidigare skiljde sig åt mellan försäkringsbolagen, dock att en generell höjning skett. Vid tidpunkten för Domstolsverkets jämförelse betalades ersättning ut med mellan 120 000 kr och 200 000 kr. De flesta försäkrings- bolag hade en självrisk på 20 procent av kostnaderna men ett bolag hade höjt självrisken till 25 procent av kostnaderna. Samma bolag hade också infört en begränsning av ersättning för arvode till 100 timmar samt för egna utredningskostnader och vittnesersättning till 20 000 kr vardera.

Domstolsverket kunde vidare konstatera att även vad gällde val av ombud såg villkoren i princip ut som tidigare och att det, liksom tidigare, inte fanns någon möjlighet för en privatperson att teckna enbart en rättsskyddsförsäkring. I samband med reformen fram- förde några remissinstanser att det fanns en risk att rättsskyddet skulle komma att utgå ur paketförsäkringen för att hemförsäk- ringspaketet på så sätt skulle bli billigare.24 Domstolsverket konsta- terade att den befarade utvecklingen inte inträffat.

Domstolsverkets undersökning visade alltså att försäkringsvill- koren hade ändrats i mycket liten utsträckning såvitt avsåg giltighet och omfattning. Ett undantag var dock tvister i familjerättsliga angelägenheter där försäkringsbolagen utvecklat undantag i olika utsträckning. Domstolsverkets slutsats av jämförelsen var att vill- koren i rättsskyddsförsäkringarna för privatpersoner inte ändrats i någon större omfattning som skulle innebära att systemet inte längre var ändamålsenligt utformat. När det gällde undantaget för familje- rättsliga angelägenheter anförde Domstolsverket att reformen inte inneburit någon negativ effekt för enskilda som har behov av rätts- ligt bistånd i familjerättsliga tvister eftersom rättshjälp i stor ut- sträckning beviljades i sådana tvister.

Konsumenternas försäkringsbyrå gör löpande jämförelser mellan villkoren i marknadens försäkringar bl.a. vad gäller rättsskydds- momentet i hem- och villaförsäkringarna. En sådan jämförelse har

24 Prop. 1996/97:9 s. 97.

219

Rättshjälp

SOU 2014:86

gjorts även inom ramen för detta uppdrag. Jämförelsen redovisas i bilaga 4 till betänkandet. Genom att jämföra försäkringsvillkoren såsom de redovisats i regeringens proposition och i Domstolsverkets och såsom de redovisats i bilaga 4 kan utläsas om och i så fall i vilken utsträckning som ändring skett av villkoren sedan propositionen skrevs.

Av inhämtade uppgifter framgår att försäkringsvillkoren ändrats i mycket liten omfattning sedan Domstolsverket genomförde sin jämförelse år 2009. Något bolag har justerat gränserna för vilka belopp som ersätts vid t.ex. bevisning. Domstolsverkets jämförelse och slutsatsen av denna är således relevant även för dagens förhåll- anden.

7.4.3Hur många har en rättsskyddsförsäkring?

Benägenheten att teckna försäkring kan för privatpersoner studeras med hjälp av en undersökning som Statistiska Centralbyrån (SCB) genomför med jämna mellanrum. Undersökningen kallas ULF – Undersökningarna av levnadsförhållanden.25

I rapporten från Domstolsverket gjordes även en jämförelse av teckningsgraden i fråga om hemförsäkring och därmed även rätts- skyddsförsäkring.

Av Domstolsverkets rapport, som avser uppgifter fram till år 2006, framgår att andelen som saknade hemförsäkring 2006 minskat till 2,4 procent. Liksom tidigare gällde att yngre personer och personer som var utländska medborgare saknade hemförsäkring i större ut- sträckning än andra grupper. Bland ensamstående ungdomar 16–24 år saknade år 2006 21,3 procent hemförsäkring. Motsvarande siffra 1998–1999 var 14,4 procent. Andelen personer som saknade hemför- säkring och som inte bott i nuvarande bostad längre tid än ett år var år 2006 7,4 procent. Andelen utländska medborgare som år 2006 saknade hemförsäkring var 10,4 procent.

Domstolsverkets slutsats var att teckningsgraden i fråga om hem- försäkring hade förbättrats, dock att det alltjämt var unga personer och utländska medborgare som i högre grad än genomsnittet sak-

25 Se bilaga 17 i Domstolsverkets rapport 2009:2, En översyn av rättshjälpslagen.

220

SOU 2014:86

Rättshjälp

nade hemförsäkring. Dessa grupper kunde dock ofta komma i fråga för rättshjälp.

Vi har från SCB inhämtat aktuella uppgifter om tecknings- graden i fråga om hemförsäkring. Uppgifterna avser år 2012. Av dessa framgår att andelen som saknade hemförsäkring år 2012 var 4,8 procent. Andelen har således ökat något sedan Domstolsverket utförde sin undersökning år 2006. Liksom tidigare gäller att yngre personer och personer med utländsk bakgrund saknar hemförsäk- ring i större utsträckning än andra grupper. Bland ungdomar 16– 24 år saknade år 2012 11,4 procent hemförsäkring, vilket är en minsk- ning i förhållande till år 2006. Motsvarande siffror för år 2006 och åren 1998–1999 var 21,3 procent respektive 14,4 procent. Andelen personer med utländsk bakgrund som år 2012 saknade hemförsäk- ring var 12,3 procent.

7.5Statens kostnader för rättshjälpsbiträde

Utgifter för biträden enligt rättshjälpslagen är den tredje största utgiftsposten inom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Kostnaden för rättshjälpsbiträden var 247 miljoner kr år 2013. Motsvarande siffra år 2000 var 188 miljoner kr, vilket motsvarar en ökning på cirka 30 procent. Orsaker till att utgifterna har ökat kan delvis för- klaras av timkostnadsnormens utveckling. Det totala antalet avräk- nade ärenden om rättshjälp som har beviljats år 2013 är i princip oförändrat jämfört med föregående år. De avräknade ärendena utgörs till nästan 75 procent av familjerättsliga mål. Sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft år 1997 har antalet ansökningar om rättshjälp som kommit in till Rättshjälpsmyndigheten stadigt minskat.

Till skillnad från antal avräknade ärenden där rättshjälp beviljats av Rättshjälpsmyndigheten har avräknade ärenden där rättshjälp beviljats av domstol fortsatt att öka år 2013. Sammanlagt har an- talet avräkningar ökat något under året. Orsaken till detta kan vara att domstolarna avgjort fler familjemål under år 2013 än under år 2012.

Domstolsverket bedömer att antalet avräknade rättshjälpsärenden kommer att öka ungefär i samma takt som prognosen för tvistemål (familjemål) under perioden 2014–2017. Utgiftsprognosen för rätts- hjälp, inklusive timkostnadsnormens ökning, blir 267 miljoner kr

221

Rättshjälp

SOU 2014:86

för år 2014. För perioden 2015–2017 beräknas utgifterna för rätts- hjälp till 280 miljoner kr, 291 miljoner kr respektive 306 mil- joner kr, exklusive uppräkning av timkostnadsnormen.

Av dessa kostnader har år 2013 i tvistemål 2,6 miljoner kr åter- betalats till staten och i brottmål 36,5 miljoner kr. Motsvarande siffror för år 2012 är i tvistemål 2,7 miljoner kr och i brottmål 30,8 miljoner kr, och för år 2011 i tvistemål 2,1 miljoner kr och i brottmål 29,9 miljoner kr.

År 2013 inkom 29 684 antal ärenden om rättshjälp till Rätts- hjälpsmyndigheten och antal avräknade ärenden vari rättshjälp be- viljats av Rättshjälpsmyndigheten var 812. Motsvarande siffror för år 2012 respektive år 2011 var 1 024 respektive 943. Antal avräk- nade ärenden vari rättshjälp beviljats av domstol var år 2013 7 181. Motsvarande siffror för åren 2012 och 2011 var 6 945 respektive 6 653. Enligt uppgift från Rättshjälpsmyndigheten uppgick den slut- liga genomsnittliga biträdeskostnaden (arbete, tidsspillan och utlägg) för år 2013 till 40 053 kr. Motsvarande siffror för åren 2012 och 2011 var 37 394 kr respektive 35 789 kr. År 2010 uppgick kost- naden till 33 752 kr.

Enligt statistik från Rättshjälpsmyndigheten ligger huvuddelen av dem som erhåller rättshjälp i de lägre inkomstintervallen. År 2013 låg den största delen, 29 procent, av dem som erhöll rättshjälp i intervallet från 0 kr till 50 000 kr, med en återbetalningsprocent om 2 procent. 20 procent låg i intervallet från 50 000 kr till 99 999 kr, med en återbetalningsprocent om 5 procent. Tillsammans omfattar dessa båda lägsta intervall alltså cirka hälften av dem som erhåller rättshjälp. Hur intervallen fördelats procentuellt på de rättssökande illustreras i följande tabell. Tabellen avser åren 2011–2013. Inom parentes anges den för avgiftsnivån aktuella återbetalningsprocenten.

Intervall/kr	2011/%	2012/%	2013/%
Minderårig utan inkomst (0 %)	10	11	12
0–50 000 (2 %)	31	30	29
50 000–99 999 (5 %)	20	18	20
100 000–119 999 (10 %)	7	7	8
120 000–149 999 (20 %)	9	9	9
150 000–199 999 (30 %)	12	13	12
200 000–260 000 (40 %)	11	12	10

222

Rättshjälp

SOU 2014:86

7.6.2Inkomstgräns vid rättshjälp

Förslag: Inkomstgränsen (den rättssökandes ekonomiska under- lag) för att kunna få rättshjälp höjs till 400 000 kr.

Rättshjälp får i dag beviljas personer vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr. Med ekonomiskt underlag avses den rätts- sökandes årsinkomst efter att hänsyn tagits till underhållsskyldig- het, förmögenhet och skuldsättning. När 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft förutsattes att inkomstgränsen, eftersom den sattes till ett visst belopp, skulle ses över med jämna mellanrum, dock inte alltför ofta. Ett lämpligt riktmärke angavs vara att en översyn gjordes med tre års intervall, även om det vid vissa tillfällen kunde finnas anledning att frångå detta. Nuvarande ekonomiska underlag har gällt sedan en lagändring i april 1999. Det är alltså hög tid att nu se över om gränsen behöver justeras.

En första fråga att ta ställning till är om gränsvärdet även fort- sättningsvis bör anges till ett visst belopp. Alternativet skulle kunna vara att åter knyta inkomstgränsen till prisbasbeloppet (tidigare basbeloppet) enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller att knyta det till konsumentprisindex (KPI) eller tjänsteprisindex (TPI). KPI är det mest använda måttet för prisutveckling och an- vänds bl.a. som inflationsmått och vid avtalsreglering. KPI avser att visa hur konsumentpriserna i genomsnitt utvecklar sig för hela den privata inhemska konsumtionen, dvs. de priser konsumenterna fak- tiskt betalar.26

Ska gränsvärdet anges i siffror eller anges på annat sätt?

I 1972 års rättshjälpslag relaterades rätten till rättshjälp till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det basbelopp som skulle användas var alltid det basbelopp som gällde året innan an- sökan om rättshjälp gjordes.

I förarbetena till den nuvarande rättshjälpslagen anfördes som skäl för att ange lagens gränsvärden i siffror i stället för ett visst antal basbelopp eller en viss andel av basbeloppet bl.a. att de då-

26 Information om KPI hämtad från Statistiska centralbyråns hemsida, www.scb.se.

224

SOU 2014:86

Rättshjälp

varande bestämmelserna upplevdes som krångliga och svårhanter- liga.27 Vidare anfördes att den då gällande ordningen kunde leda till att två parter kunde ha olika möjligheter att få en utredning ersatt av rättshjälpen beroende på när rättshjälp hade sökts eftersom man alltid skulle använda det basbelopp som gällde året innan ansökan för rättshjälp. Vidare angavs att systemet gjorde att nya gräns- värden för beviljande av rättshjälp och fastställande av avgift måste räknas fram varje år och att det i praktiken var nödvändigt att ha tillgång till Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor för att kunna tillämpa lagen.

Ett skäl som angetts mot att knyta gränsvärdet till ett fast be- lopp har varit att detta skulle medföra ett behov av att med jämna mellanrum justera gränsvärdet, bl.a. med hänsyn till förändringar i penningvärdet. En fördel med att gränserna knyts till t.ex. pris- basbeloppet är naturligtvis att gränsen normalt sett inte behöver justeras. I tidigare lagstiftningsarbeten har dock anförts att denna fördel inte uppväger de nackdelar en sådan ordning skulle medföra och att det inte heller är givet att gränserna alltid bör följa penning- värdets förändringar.

Vi anser att de nu redovisade skälen för att ange gränsvärdet till siffror fortfarande är övertygande. Ett återinförande av en anknyt- ning till sådana instrument som prisbasbeloppet, KPI eller TPI skulle enligt vår uppfattning med nödvändighet medföra att bestäm- melserna blev mer komplicerade och svårtillämpade. En sådan ord- ning kan inte vara önskvärd. Bestämmelserna blir mer lättillgängliga om lagens gränsvärden anges i siffror. En annan fördel med detta är att justeringar kan ske även av andra skäl än penningvärdets för- ändringar. Vi anser således att övervägande skäl talar för att gräns- värdet även fortsättningsvis ska knytas till ett belopp i siffror.

Detta innebär med nödvändighet att gränsvärdet även framledes behöver justeras med vissa mellanrum. I tidigare lagstiftnings- arbeten har angetts att ett rimligt intervall skulle kunna vara en översyn omkring vart tredje år. Frågan är om detta fortfarande kan anses rimligt. Enligt vår uppfattning kan det vara lämpligt att i denna fråga ta hänsyn till bl.a. inflationstakten i övrigt i samhället. Det är inte alltid givet att gränserna alltid bör följa penningvärdets

27 Prop. 1996/97:9 s. 110 f.

225

Rättshjälp

SOU 2014:86

förändringar. Även andra hänsyn, t.ex. statsfinansiella, kan behöva tas.

Inflationstakten de senaste åren har varit låg. Om den nuvarande inflationstakten håller i sig bör det räcka med en granskning och justering av gränsvärdet vart femte till tionde år, såvida inte andra faktorer gör sig gällande i denna fråga. Även detta talar för en i siffror uttryckt inkomstgräns för rättshjälpen.

Till vilken nivå ska inkomstgränsen höjas?

Till vilken nivå bör då den nuvarande inkomstgränsen justeras? Rättshjälp får i dag beviljas personer vars ekonomiska underlag

inte överstiger 260 000 kr. Enligt uppgift från SCB, som för stati- stik över inkomstförhållandena i Sverige, hade år 2013 cirka 2 330 000 av befolkningen i Sverige i åldrarna 20–64 år en årsinkomst under- stigande 260 000 kr. Det är alltså för närvarande endast cirka 43 pro- cent av befolkningen i Sverige som kan komma i fråga för rätts- hjälp. Andelen torde dock i och för sig vara något högre eftersom eventuell försörjningsbörda och barn under 18 år som saknar för- värvs- och kapitalinkomst inte beaktats i SCB:s statistik.

Det kan i vart fall konstateras att klart färre människor kan beviljas rättshjälp i dag än då 1996 års rättshjälpslag beslutades. Vid den tidpunkten var avsikten att en större del av befolkningen skulle omfattas av möjligheten att erhålla rättshjälp. Mot denna bakgrund och då inkomstgränsen inte justerats sedan år 1999 finns anledning att höja den nuvarande gränsen.

En av våra utgångspunkter är att den som har sådana inkomster att de själva kan betala för rättslig hjälp också ska göra detta. Det bör dock poängteras, vilket också anförts i tidigare lagstiftnings- arbeten, att inkomstgränsen inte får sättas så lågt att rättshjälpen endast kommer att beröra de allra sämst ställda. Ett sådant förslag skulle kunna innebära att bara de sämst ställda och de som har god ekonomi kan tillvarata sina rättsliga intressen. En sådan ordning kan inte vara önskvärd eftersom det kan innebära att flertalet van- liga inkomsttagare, för vilka ett rättsligt förfarande kan innebära avsevärda ekonomiska påfrestningar, kan komma att helt utestängas från rättshjälp.

226

SOU 2014:86

Rättshjälp

SCB för statistik över inkomstförhållanden i Sverige. Upp- gifterna avser inkomster av förvärvsverksamhet och kapital med avdrag för inkomsternas förvärvande. Underskott av kapital beaktas inte. SCB:s statistik utgår från andra parametrar än dem som an- vänds vid beräkning av inkomst enligt rättshjälpslagen. Bland annat är inte eventuell försörjningsbörda beaktad. Inte heller tar SCB i sitt underlag hänsyn till barn under 18 år som saknar förvärvs- och kapitalinkomst. Det sagda innebär att andelen personer som faller inom ett lägre inkomstintervall är fler än vad som framgår av det följande.

Av SCB:s statistik över inkomstförhållanden år 2013 för personer 20–64 år framgår att cirka 60 procent av befolkningen ligger under 310 000 kr, att cirka 70 procent av befolkningen ligger under 345 000 kr, att cirka 80 procent ligger under 395 000 kr och att cirka 90 procent ligger under 490 000 kr.

I förarbetena till 1996 års rättshjälpslag ansågs att en rimlig utgångspunkt var att knyta gränsvärdet till den s.k. skiktgränsen i skatterättsliga sammanhang.28 Skiktgränsen är den taxerade inkomsten minskad med grundavdrag, dvs. beskattningsbar förvärvsinkomst. Den som ansågs ha förmåga att betala s.k. värnskatt ansågs också ha förmåga att själv ta tillvara sina rättsliga intressen. Gränsvärdet fastställdes därför till ett belopp strax över skiktgränsen. Detta innebar att över 80 procent av befolkningen hade möjlighet att er- hålla rättshjälp men eftersom det vid beräkningen inte hade tagits någon hänsyn till försörjningsbördan innebar det i praktiken att ännu fler hamnade inom det område där rättshjälp kunde ges.

När den nu gällande inkomstgränsen om 260 000 kr fastställdes år 1999 konstaterades att den föreslagna inkomstgränsen skulle innebära att klart mer än 90 procent av Sveriges befolkning kunde uppfylla de ekonomiska förutsättningarna för att få rättshjälp. Vid ändringen av gränsvärdet togs hänsyn till bl.a. löneökningen för de närmast föregående tre åren. Med detta synsätt kom klart mer än cirka 90 procent av befolkningen att uppfylla de ekonomiska förut- sättningarna för att erhålla rättshjälp.29 Samtidigt konstaterades dock att en täckningsgrad på över 90 procent av befolkningen torde vara

28Prop. 1996/97:9 s. 111.

29Se prop. 1998/99:10.

227

Rättshjälp

SOU 2014:86

unik i internationella sammanhang.30 En jämförelse gjordes med Nederländerna där cirka 50 procent av befolkningen uppfyllde de ekonomiska förutsättningarna för att erhålla rättshjälp. Det påpekades att även en täckningsgrad om 50 procent i internationella samman- hang ansågs vara mycket hög.31

Vi kan konstatera att det varken är möjligt eller ens lämpligt att göra någon direkt jämförelse med andra länders rättshjälpssystem när det gäller täckningsgrad. De olika rättshjälpssystemen inom Europa är uppbyggda på olika sätt och med olika utgångspunkter. I en del system kan man få helt fri rättshjälp om vissa kriterier är uppfyllda medan det stora flertalet inte omfattas av rätten till rätts- hjälp. Rättshjälp betraktas i de flesta andra länder, även inom EU, ofta som en form av socialhjälp som endast kommer de allra fattigaste till del. För vår del är däremot en av våra utgångspunkter att inkomstgränsen inte får sättas så lågt att rättshjälpen endast kommer att beröra de allra sämst ställda.

När den nu gällande inkomstgränsen fastställdes konststaterades att den föreslagna inkomstgränsen skulle innebära att klart mer än 90 procent av Sveriges befolkning kunde uppfylla de ekonomiska förutsättningarna för att få rättshjälp. För det fall ambitionen även nu är att klart mer än 90 procent av befolkningen ska uppfylla de ekonomiska förutsättningarna för att få rättshjälp innebär det att inkomstgränsen bör sättas till 490 000 kr. Mot bakgrund av skill- naderna i SCB:S beräkningssätt och beräkningssättet i rättshjälps- lagen torde en sådan gräns medföra att ytterligare personer är berättigade till rättshjälp. Med en sådan gräns torde således klart mer än 90 procent av befolkningen uppfylla de ekonomiska förutsätt- ningarna för att beviljas rättshjälp.

Mot bakgrund av de besparingskrav som förs fram i direktiven är det dock enligt vår uppfattning knappast rimligt att över 90 pro- cent av befolkningen ska omfattas av möjligheten att erhålla rätts- hjälp. De som har sådana inkomster att de själva kan betala för juridisk hjälp ska också göra detta. Samtidigt får gränsen inte sättas så lågt att rättshjälpen bara kommer att beröra de allra sämst ställda.

Av intresse när en ny inkomstgräns övervägs är naturligtvis att se hur utvecklingen i samhället i stort sett ut sedan år 1999. För-

30Prop. 1998/99:10 s. 8 f.

31Prop. 1998/99:10 s. 8 f.

228

SOU 2014:86

Rättshjälp

utom penningvärdets förändringar finns andra parametrar att be- akta, såsom t.ex. hur KPI och TPI utvecklats, hur den disponibla inkomsten i samhället utvecklats och om det skett några föränd- ringar i inkomstspridningen.

KPI ökade mellan åren 1999–2013 med 23 procent (räknat på årsmedel). TPI för juridiska och ekonomiska konsulttjänster ökade mellan åren 2003–2013 med 35 procent medan ökningen för juri- diska tjänster för samma tid är 40 procent.32 När det gäller dispo- nibla inkomster har dessa, enligt SCB:s undersökning Hushållens ekonomi, ökat sedan år 1999. En ökning har skett med mer än 40 procent. Enligt SCB har också inkomstskillnaderna ökat. Gini- koefficienten, som är ett mått på inkomstspridning, indikerar större inkomstskillnader år 2012 än år 1999. Andelen personer som har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av median- värdet (detta mått används t.ex. av alla EU-länder) har ökat från 8,4 procent till 13,8 procent. Förhållandet är en indikator på ökade inkomstskillnader. Inkomstskillnaderna har främst ökat mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete (t.ex. arbetslösa, sjuka och studerande).

Dessa siffror talar för att det inte är rimligt att över 90 procent av befolkningen ska omfattas av möjligheten att få rättshjälp. Fram- för allt talar den ökade disponibla inkomsten för detta men även den ökade inkomstspridningen. Den ökade inkomstspridningen har medfört att fler personer än tidigare hamnat i de lägre intervallerna.

Enligt vår uppfattning bör i stället en rimlig andel av befolk- ningen som ska omfattas av möjligheten att erhålla rättshjälp vara 80 procent. Som anges i förarbetena till rättshjälpslagen33 bör målet vara att ge rättshjälp till den som annars inte skulle ha möjlighet att ta tillvara sina rättsliga intressen. De som hör till de 20 procent mest välbeställda i det svenska samhället bör själva kunna stå för sina kostnader i den begränsade andel av tvister och andra rättsliga ange- lägenheter som rättshjälpslagen numera avser att täcka, dvs. framför allt familjemål.

Som angetts har den ökade inkomstspridningen medfört att fler hamnat i de lägre intervallerna. Vad som ytterligare talar för att det är rimligt att 80 procent av befolkningen ska omfattas av möjlig-

32Uppgifter beträffande TPI för dessa kategorier finns tillgänglig endast från år 2003.

33Prop. 1996/97:9 bl.a. s. 82 och 110.

229

Rättshjälp

SOU 2014:86

heten till rättshjälp är att cirka 930 000 personer, eller cirka 20 pro- cent, av befolkningen enligt SCB har en beskattningsbar förvärvs- inkomst som överstiger den s.k. skiktgränsen, dvs. den inkomst- gräns där en skattskyldig ska betala statlig inkomstskatt.34 Enligt vår uppfattning måste de som har inkomster som överstiger skikt- gränsen också anses ha förmåga att stå för sina egna rättsliga kost- nader utan bidrag från staten. Det är inte rimligt att statens begrän- sade resurser ska användas för bidrag till denna kategori.

Av uppgifter som vi inhämtat från SCB och som omfattar hela befolkningen framgår att cirka 80 procent av befolkningen har en beskattningsbar förvärvsinkomst som ligger under 395 000 kr och att cirka 90 procent ligger under 490 000 kr. För att undvika en alltför snar ytterligare justering av inkomstgränsen, bl.a. mot bak- grund av förväntad löneökning för de närmaste åren, bör en höj- ning ske med viss marginal.

Mot angiven bakgrund föreslår vi att inkomstgränsen höjs till 400 000 kr. Om gränsen sätts till denna nivå skulle, enligt tillgäng- lig statistik från SCB, fortfarande drygt 80 procent av befolkningen ha möjlighet att erhålla rättshjälp. SCB:s uppgifter är visserligen be- räknade på ett något annorlunda sätt än vad som görs vid beräkning av det ekonomiska underlaget enligt rättshjälpslagen. Skillnaderna i beräkningssätt torde dock snarast innebära att ytterligare personer är berättigade till rättshjälp, särskilt som SCB:s material inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Dessutom tar SCB i sitt underlag inte med barn under 18 år som saknar förvärvs- och kapitalinkomst. Detta torde innebära att med den föreslagna inkomstgränsen kommer klart mer än 80 procent av befolkningen att uppfylla de ekono- miska förutsättningarna för att kunna beviljas rättshjälp. En täck- ningsgrad på över 80 procent av befolkningen torde, som tidigare framhållits, vara unikt i internationella sammanhang. Enligt vår mening säkerställer en justering av inkomstgränsen till 400 000 kr att de som har behov av rättshjälp verkligen får den.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att inkomstgränsen för rätts- hjälp inte bör sättas så lågt att rättshjälpen endast kommer att be-

34 För inkomståret 2014 finns det två skiktgränser. Den nedre skiktgränsen är 420 800 kronor. På inkomster över denna gräns tas statlig inkomstskatt ut med 20 procent. Den övre skikt- gränsen är 602 600 kronor. På inkomster över denna gräns tas statlig inkomstskatt ut med ytterligare 5 procent. Beroende på bl.a. ålder gäller olika grundavdrag. Det är den nedre skikt- gränsen som använts vid beräkningen.

230

Rättshjälp

SOU 2014:86

bakom rättegångsbalkens regler om fördelning av rättegångskost- naderna.

Beräkningssättet för det nuvarande avgiftssystemet bör därför behållas. Den som har beviljats rättshjälp ska alltså även fortsätt- ningsvis betala en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till kost- naderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag.

Avgiftsnivåer m.m.

När nu inkomstgränsen föreslås höjd till 400 000 kr bör också av- giftsnivåerna justeras.

Den procentsats som ska betalas i rättshjälpsavgift och den för varje intervall lägsta avgiften anges för närvarande enligt sex olika avgiftsnivåer (se redovisning i avsnitt 7.3.2). Rättshjälpsavgiften får aldrig överstiga kostnaderna för rättshjälpsbiträdet.

Vid tillkomsten av 1996 års rättshjälpslag bestämdes antalet nivåer till sex eftersom det ansågs att färre nivåer i vissa fall kunde medföra påtagliga tröskeleffekter. Regeringen uttalade att om sys- temet skulle vara begripligt och effektivt det var svårt att helt und- vika sådana konsekvenser men att sex nivåer på ett bra sätt tog hän- syn till att systemet skulle vara både rättvist och lätt att tillämpa.35 Det är naturligtvis önskvärt att avgiftssystemet också i framtiden är begripligt och lättadministrerat.

När vi nu föreslår att inkomstgränsen ska höjas till 400 000 kr, eller med cirka 55 procent, kan antalet sex nivåer tyckas något snävt satt med hänsyn till tröskeleffekter och rättviseskäl. Vi föreslår därför att det läggs in ytterligare en nivå i avgiftssystemet. Om man inför avgiftsintervaller inom vilka den rättssökandes rättshjälps- avgift utgör t.ex. 60 procent av kostnaderna i det högsta intervallet skulle tröskeleffekten minska mellan dem som kan få rättshjälp och dem som ligger över inkomstgränsen. Den som inte beviljas rätts- hjälp får ju själv kunna stå för 100 procent av sina kostnader för juridiskt biträde. Det är då rimligt att den som har sådan ekonomi att han närmar sig inkomstgränsen får betala 60 procent av kost- naderna. Att helt undvika tröskeleffekter är dock omöjligt med ett

35 Prop. 1996/97:9 s. 157 ff.

232

SOU 2014:86

Rättshjälp

avgiftssystem baserat på olika nivåer. Den förändring vi föreslår innebär att systemets överskådlighet och effektivitet består samtidigt som den största tröskeleffekten mildras.

Ett lämpligt antal avgiftsnivåer som tar hänsyn till att systemet ska vara både rättvist och lätt att tillämpa är alltså enligt vår mening sju nivåer. Beroende på den rättssökandes ekonomiska situation bör avgiften kunna variera mellan 5 procent och 60 procent av kost- naderna. En höjning av procentsatserna kan enligt vår mening moti- veras med att någon justering inte skett under lång tid och att medelinkomsten för förvärvsarbetande har ökat. Det bör också på- talas att en justering av gränsvärdet innebär att fler personer ham- nar i ett lägre intervall och därmed får en lägre rättshjälpsavgift. Procentregeln bör, liksom tidigare, kompletteras med en regel om att en viss minsta avgift alltid ska betalas, på samma sätt som för- säkringsbolagen har en viss minsta självrisk. Mindre kostnader är inte så betungande att de flesta rättssökande inte själva skulle kunna stå för dem.

Höjningen av inkomstgränsen och den sjunde avgiftsnivån medför att avgiftsintervallerna inte längre är så väl avpassade. För att skapa bättre överrensstämmelse mellan intervallerna och inkomstgränsen bör enligt vår mening en höjning av avgiftsgränserna inom de olika intervallerna ske. De som har det sämst ekonomiskt bör tillgodoses genom att fler personer hamnar i de lägre intervallerna.

Vi föreslår en höjning av avgiftsgränserna med i genomsnitt cirka 30 procent i de olika intervallen. En höjning om cirka 30 procent kan visserligen tyckas avsevärd men är främst en konsekvens av att varken inkomstgränsen eller avgiftsnivåerna har justerats sedan år 1999. I sammanhanget bör, som tidigare påpekats, också beaktas att medelinkomsten för förvärvsarbetande 20–64 år, mellan åren 2000 och 2012, ökade med 41,5 procent medan prisutvecklingen i allmänhet, mätt i KPI, under ungefär samma period ökade med 23 procent (räknat på årsmedel). De disponibla inkomsterna i sam- hället har alltså rent faktiskt ökat. En justering av gränsvärdet inne- bär också att fler hamnar i ett lägre intervall och därmed får en lägre rättshjälpsavgift. En avrundning uppåt till jämna tusental bör, för att underlätta tillämpningen, ske i så stor utsträckning som möjligt.

Minimiavgifterna bör kunna variera mellan 1 000 kr och 15 000 kr. Minimiavgifterna är knappast så betungande att inte de flesta rätts- sökande kan stå för dem. För dem som har det allra sämst ställt bör

233

Rättshjälp

SOU 2014:86

liksom hittills någon minimiavgift inte utgå utan det får vara till- räckligt med den avgift som ska betalas för den obligatoriska råd- givningen.

Tröskeleffekterna är ingen nyhet utan behandlades redan i för- arbetena till 1996 års rättshjälpslag.36 Där anfördes att en lämplig avvägning mellan risken för tröskeleffekter å ena sidan och sys- temets begriplighet och effektivitet å andra sidan var ett avgifts- system med sex nivåer. Något skäl att ändra den bedömningen finns inte, även om avgiftssystemet nu föreslås utökas till sju nivåer.

Den som beviljats rättshjälp också är befriad från att betala t.ex. ansökningsavgifter vid bl.a. de allmänna domstolarna (19 § rätts- hjälpslagen). Nyligen har beslutats om en höjning av sådana av- gifter.37 Ändringen trädde i kraft den 1 juli 2014. Mot bakgrund av att ansökningsavgiften för familjemål höjts från 450 kr till 900 kr har avgiftsförmånen utökats avsevärt. Detta bör vägas in när man diskuterar en justering av avgiftsgränserna.

Någon ändring såvitt avser regleringen för underåriga föreslås inte. Liksom tidigare ska för underåriga gälla att det får beslutas att någon rättshjälpsavgift inte ska betalas, om sökandens ekonomiska förhållanden ger anledning till det.

Liksom tidigare bör också jämkning kunna ske om den rätts- sökandes ekonomiska förhållanden ändras väsentligt innan den rätts- liga angelägenheten har avslutats. Jämkning sker för närvarande på det sätt att procentsatsen sätts ned till någon av de nivåer som an- ges i lagen, dock aldrig under den lägsta avgiftsnivån. Jämkning nedåt kan heller aldrig avse redan inbetalade avgifter. I princip kan inte heller jämkning nedåt avse kostnader som redan har uppkom- mit. Jämkning kan även ske om en väsentlig felbedömning gjordes då procentsatsen tidigare fastställdes eller om oriktiga uppgifter legat till grund för beslutet. Vi föreslår ingen ändring av bestämmelserna om jämkning.

36Se prop. 1996/97:9 s. 162.

37Se prop. 2013/14:77 och förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

234

Rättshjälp

SOU 2014:86

blick över ärendena, vilket minskar effektiviteten i kostnads- kontrollen. Med nuvarande ordning är det närmast en slump om man upptäcker eventuellt missbruk av systemet.

Antalet nedsatta rådgivningsavgifter har ökat betydligt de senaste åren. År 2011 var antalet nedsatta rådgivningsavgifter 4 351. År 2012 var antalet 4 743 och år 2013 var antalet 5 254. Enligt uppgift från myndigheten utbetalade myndigheten år 2013 cirka 5 miljoner kronor avseende nedsatta rådgivningsavgifter.

Kostnaden för nedsättning av rådgivningsavgifter är inte försum- bar och är i stigande. Det är varken möjligt eller rimligt att ha ett ersättningssystem som saknar effektiva och ändamålsenliga kontroll- mekanismer.

Med ett automatiserat rapporteringssystem, vilket skulle kunna liknas vid systemet för registrering av brottmål, skulle kostnads- kontrollen i stort väsentligt kunna förbättras. Rättshjälpsmyndig- heten skulle då kunna följa upp enskilda biträden och ärenden på ett bättre sätt och se till att regelverket tillämpas korrekt. Ett så- dant system skulle visserligen initialt medföra en viss kostnads- ökning men genom ett sådant system ökar i längden möjligheten till en bra och effektiv kostnadskontroll vilket skulle medföra be- sparingar för staten.

Vi föreslår därför att möjligheten att utveckla Rättshjälpsmyndig- hetens datasystem bör undersökas i syfte att få en effektiv kost- nadskontroll.

7.6.6Förordnande av rättshjälpsbiträden

Bedömning: De nuvarande reglerna bör behållas.

Enligt 26 § första stycket rättshjälpslagen får till rättshjälpsbiträde förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Vidare anges att om den rättssökande själv har föreslagit någon som är lämplig, ska denne förordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det. Ett biträde får entledigas om det finns skäl till det. I 3 § rättshjälpsförordningen (1997:404) anges vem som ska anses som biträdande jurist vid tillämpning av rättshjälpslagen eller rättshjälpsförordningen. Som biträdande jurist på en advokatbyrå anses den som har avlagt de

236

SOU 2014:86

Rättshjälp

kunskapsprov som har föreskrivits för behörighet till domarämbetet och har antecknats i ett register hos Sveriges advokatsamfund som anställd som biträde på byrån.

Det åligger den som vill förordnas till rättshjälpsbiträde att visa att han eller hon uppfyller lämplighetskraven.

Under utredningen har framhållits att mål med oerfarna och okvalificerade rättshjälpsbiträden tenderar att ta längre tid och dra högre kostnader än mål med erfarna och kvalificerade biträden. Man menar att kontrollen av dem som tillåts arbeta som rättshjälps- biträde bör bli noggrannare.

Enligt vår uppfattning ska självfallet höga krav ställas på den som ska förordnas till rättshjälpsbiträde. Det bör så långt möjligt ges garantier för att den rättssökande får ett kvalificerat biträde till en skälig kostnad både för den rättssökande och för det allmänna. När staten lämnar rättshjälp är det självfallet av stor vikt att den lämnade rättshjälpen blir effektiv och att kostnaderna hålls på en rimlig nivå. En väsentlig förutsättning för detta är naturligtvis att det biträde som förordnas har nödvändiga kvalifikationer för upp- draget.

Vid tillkomsten av 1996 års rättshjälpslag övervägdes om den som skulle förordnas till rättshjälpsbiträde som huvudregel skulle vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och att andra endast skulle kunna komma i fråga om de, genom stora kunskaper på något särskilt område, kunde medverka till att en angelägenhet behandlades på ett bättre och mer effektivt sätt än av en allmän- praktiserande advokat.38 Som skäl för att endast advokater eller biträdande jurister skulle kunna förordnas till rättshjälpsbiträde an- gavs att dessa står under tillsyn och kontroll. Den som är medlem i Sveriges advokatsamfund är skyldig att följa de etiska regler som gäller för advokater. Samfundet har också möjlighet att ålägga den som brister i detta hänseende disciplinpåföljd och att utesluta den som gör sig skyldig till allvarliga förseelser. Alla advokater har obligatoriska försäkringar, dels försäkring för ren förmögenhets- skada, dels för förmögenhetsbrott. En viss tillsyn finns också be- träffande de biträdande juristerna som är verksamma på advokat- byrå via den advokat som anställt dem.

38 Se prop. 1996/97:9 s. 154 ff.

237

Rättshjälp

SOU 2014:86

Ett sådant krav infördes dock inte. Det ansågs som en nackdel med en ordning där vissa formella krav ställdes på rättshjälps- biträdet. Detta skulle utestänga dem som i och för sig hade goda förutsättningar att klara uppdraget men som av en eller annan an- ledning inte uppfyllde de formella kraven. En annan nackdel ansågs vara att den rättssökande fick färre personer att välja mellan när han eller hon skulle anlita ett biträde. En annan omständighet som vägde tungt var att den som finansierade en tvist genom en rätts- skyddsförsäkring kunde välja även andra än advokater och biträd- ande jurister som ombud. Syftet att så långt som möjligt garantera att rättshjälpsbiträden hade tillräckliga kvalifikationer ansågs i stället kunna uppnås genom att de som förordnade biträden gjorde en verklig prövning av biträdets kvalifikationer.39

Frågan om det bör införas formella krav på den som förordnas som rättshjälpsbiträde har inte kommit i något nytt läge i förhåll- ande till 1996 års lagstiftningsärende. Någon ändring av bestäm- melsen om vem som får förordnas som biträde föreslås därför inte. Syftet att så långt möjligt garantera att rättshjälpsbiträdena har till- räckliga kvalifikationer får liksom hittills uppnås genom att de som förordnar biträden gör en verklig och noggrann prövning av biträdets kvalifikationer.

Det är alltså viktigt, inte minst ur kostnadssynpunkt, att i varje enskilt fall överväga om det föreslagna biträdet har de kvalifika- tioner som krävs för uppdraget. Den som förordnas som rätts- hjälpsbiträde ska vara lämplig för det enskilda uppdraget. Det torde t.ex. inte komma i fråga att förordna ett oerfaret biträde när det rör sig om ett komplicerat ärende.

Hos Rättshjälpsmyndigheten har, för jurister som inte arbetar på advokatbyrå, en relativt fast praxis utbildats när det gäller lämp- lighetsprövningen. Juristen lämnar med den aktuella rättshjälps- ansökan in de handlingar om sina meriter han eller hon vill åberopa, och förordnas i allmänhet, om angelägenheten är av enkel beskaff- enhet. Nästa gång personen i fråga är aktuell kontrolleras hur han eller hon har skött det föregående uppdraget. Om uppdragen skötts väl kan förordnanden i mer komplicerade ärenden komma i fråga. Motsvarande ordning tillämpas också enligt uppgift av många dom- stolar. Det är lämpligt att domstolarna, så som sker vid bl.a. Solna

39 Se prop. 1996/97:9 s. 154 ff.

238

SOU 2014:86

Rättshjälp

tingsrätt, vid lämplighetsprövningen tar kontakt med Rättshjälps- myndigheten och efterhör om myndigheten har erfarenhet av det föreslagna ombudet. Domstolen har därefter att göra en egen be- dömning av det föreslagna ombudets lämplighet.

Eftersom domstolar hanterar cirka 90 procent av alla rättshjälps- ansökningar är det viktigt att samtliga domstolar har rutiner och riktlinjer för hur lämplighetsprövningen ska göras så att en reell prövning av biträdets kvalifikationer kommer till stånd. Det är ytterst en rättssäkerhetsfråga som domstolen har att hantera med omsorg om den enskilda rättsökanden och om en effektiv process.

7.6.7Handläggningen av rättshjälpsansökningar

Bedömning: Domstolsverket och domstolarna bör tillse att de som vid domstolarna hanterar ansökningar om rättshjälp får rele- vant utbildning och riktlinjer för hanteringen av sådana ansök- ningar.

Av den statistik vi inhämtat framgår att Rättshjälpsmyndigheten handlägger cirka 10 procent av det totala antalet rättshjälpsansök- ningar. Resterande del, dvs. cirka 90 procent, handläggs av domstol.

För att systemet med rättshjälp ska fungera och för att de som har rätt till rättshjälp också ska få det är det viktigt att det regelverk som finns kring avgiftssystemet efterlevs. Av denna anledning, och naturligtvis även ur kostnadssynpunkt, är det oerhört viktigt att i varje enskilt fall noggrant beräkna såväl den enskildes ekonomiska underlag som vilken avgiftsnivå och procentsats som egenavgifterna ska beräknas efter.

Vi föreslår ingen ändring i befintliga regler men vill påtala vikten av att de som har att handlägga ansökningar om rättshjälp har för uppgiften relevant utbildning och att uppgiften att handlägga ären- den om rättshjälp hanteras på avsett sätt med erforderlig noggrann- het. Det är, inte minst mot bakgrund av de ändringar utredningen föreslår, viktigt att relevant utbildning och riktlinjer ges och att uppgiften att handlägga ansökningar om rättshjälp inte sker slentrian- mässigt. Det är angeläget att Domstolsverket och domstolarna till- ser att erforderliga utbildningsinsatser sker i samband med ett genom- förande av våra förslag.

239

Rättshjälp

SOU 2014:86

7.6.8Förmåner inom rättshjälpssystemet

Bedömning: Av författningstekniska skäl bör 19 § första stycket rättshjälpslagen omformuleras utan ändring i sak.

Förslag: Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala före- skriven ansökningsavgift, tilläggsavgift eller expeditionsavgift vid de allmänna domstolarna, ansökningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, eller avgift för kopia, avskrift eller utskrift av allmän handling.

Av 19 § rättshjälpslagen följer att den som har beviljats rättshjälp inte behöver betala ansökningsavgift eller expeditionsavgift enligt förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, ansökningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning eller avgift enligt 15 § 1–3 avgifts- förordningen (1992:191). Vidare anges i paragrafen att den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet inte behöver betala utsök- ningsavgifter hos Kronofogdemyndigheten eller några kostnader för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.

Bestämmelsen reglerar vilka avgifter som den som har beviljats rättshjälp befrias från att betala. I första stycket trädde en ändring i kraft den 1 juli 2014 (SFS 2014:252).40 Ändringen var föranledd av en höjning av avgifterna i allmän domstol.41Ändringen innebär att den som beviljats rättshjälp inte heller ska behöva betala tilläggs- avgift. Andra stycket justerades år 2006 i anledning av ändringar i förordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna (SFS 2006:724). Justeringen innebar ingen ändring i sak.

Paragrafen innehåller i första stycket, enligt sin nuvarande lyd- else, hänvisningar till förordningar, dvs. författningar på lägre nivå än lagen. Hänvisningarna har funnits sedan den nuvarande rätts- hjälpslagens tillkomst och hade sin motsvarighet i 1972 års rätts- hjälpslag (se 9 § andra stycket 5 och 9 a § i 1972 års rättshjälpslag).

40Se prop. 2013/14:77.

41Se förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

240

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

skadestånd till brottsoffer eller på ett orimligt sätt drabbar den dömdes anhöriga.

Den andel av kostnaderna som den dömde ska återbetala för rättegångskostnader tillgodofördes tidigare anslaget för rättsliga bi- träden. Sedan år 2002 ska dock medel som staten får på grund av återbetalningsskyldighet i stället redovisas mot inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet.

8.2Bakgrund

Regler om att en tilltalad som döms för brott ska ersätta staten för vissa kostnader har funnits sedan länge.

Redan Processkommissionen uttalade att det är naturligt att den tilltalade i mål angående allmänt åtal, om han fälls till ansvar, ska vara pliktig att ersätta statsverket dess kostnader i målet.1 Process- kommissionen tog också upp frågan om möjlighet borde beredas för jämkning av ersättningsskyldigheten. Kommissionen framhöll att det inte sällan framträder ett visst missförhållande mellan det straff vartill en tilltalad fälls och storleken av den ersättning för kostnaderna i målet som han samtidigt förpliktas utge.2 Process- lagsberedningen uttalade att den tilltalade även bör utge arvode och ersättning till offentlig försvarare eftersom sådan kostnad, enligt dåvarande 21 kap. 10 § RB, ska utgå av allmänna medel.3 När det gällde jämkningsmöjligheten uttalade Processlagsberedningen att befogenhet borde tilläggas rätten att, då rättegångskostnadens be- lopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, jämka ersättningen efter skälighet på det sätt som Process- kommissionen förordat.4

Under 1960-talet kritiserades jämkningsregeln för att vara för snävt hållen då den i sin dåvarande utformning och tillämpning kunde leda till att den tilltalade förpliktades att betala belopp som inte stod i rimligt förhållande till hans betalningsförmåga.5 Jämk- ningsregeln hade i praxis tolkats så att nedsättning i ersättnings-

1SOU 1926:32 s. 304.

2SOU 1926:32 s. 305.

3SOU 1938:44 s. 345.

4SOU 1938:44 s. 345.

5Prop. 1969:156 s. 24.

244

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

skyldigheten endast var tillåten om kostnaden stod i missförhåll- ande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska vill- kor.6 Det framhölls att detta var otillfredsställande från flera syn- punkter. Dels kunde det motverka den dömdes återanpassning i samhället, dels kunde det leda till kostnadskrävande men resultat- lösa indrivningsförsök. Dåvarande departementschefen uttalade att det från de angivna synpunkterna var otillfredsställande att den tilltalade åläggs en betalningsskyldighet som inte är rimlig i förhåll- ande till hans ekonomiska villkor och att kriminalpolitiska skäl inte kunde anses tala emot att jämkningsmöjligheten vidgades något.7 Departementschefen uttalade vidare att det inte kunde påvisas någon gynnsam effekt av att ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet av nyss angiven omfattning från vare sig allmänpreventiva eller individualpreventiva synpunkter.8

Den föreslagna ändringen i reglerna kom att genomföras. Sam- tidigt infördes en regel som innebar att ersättningsskyldigheten bortföll om den avsåg ett belopp som understeg en viss gräns. Skälen för detta var huvudsakligen att kostnaderna för indrivning och arbete med dessa små belopp var för höga.9

I förarbetena till 1972 års rättshjälpslag föreslogs en samordning av alla kostnader som utgått av allmänna medel. Det ansågs viktigt att den dömdes betalningsförmåga togs i anspråk inom rimliga gränser, varför återbetalningsskyldigheten borde anpassas till den dömdes ekonomiska och personliga förhållanden.10 I propositionen förslogs därför att återbetalningsskyldigheten inte i något fall fick uppgå till högre belopp än vad som motsvarade det för den dömde gällande maximibeloppet enligt rättshjälpsreglerna.11

Vid införandet av lagen (1988:609) om målsägandebiträde inför- des en skyldighet för den dömde att betala även kostnaderna för sådant biträde.12 Som skäl för denna ordning anfördes att det var konsekvent att jämställa denna kostnad med övriga kostnader för bl.a. bevisning och utredning i målet. Detta innebar att den till-

6Prop. 1969:156 s. 20.

7Prop. 1969:156 s. 24.

8Prop. 1969:156 s. 24 f.

9Prop. 1969:156 s. 26 f.

10Prop. 1972:4 s. 268 f.

11Prop. 1972:4 s. 268. Se även prop. 1978/79:90 då regleringen knöts till dåvarande rätts- hjälpslagen.

12Prop. 1987/88:197.

245

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

talade blev skyldig att till staten återbetala kostnaderna för måls- ägandebiträdet, om han dömdes för brottet och om kostnaderna låg inom ramen för det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift.13

I samband med att 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft begrän- sades den dömdes ersättningsskyldighet till att avse kostnaderna för offentlig försvarare och målsägandebiträde. Kostnad för bl.a. bevisning undantogs alltså. Den dömde skulle å andra sidan alltid betala hela kostnaden för blodprov och blodundersökning. Begräns- ningen i ersättningsskyldigheten till högst vad den dömde skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift om han haft rättshjälp behölls. Änd- ringen föranleddes framför allt av att reglerna om kostnaderna för rättshjälpsbiträde ändrats men också för att de tidigare bestäm- melserna om vad den dömde skulle återbetala var komplicerade. Omfattande beräkningar måste ofta göras innan betalningsskyldig- heten kunde fastställas.14

När lagstiftningen om särskild företrädare för barn infördes under slutet av 1990-talet kopplades denna till reglerna om åter- betalningsskyldighet i lagen om målsägandebiträde.15 Det innebär att den dömde kan få betala kostnader även för sådan företrädare.

År 2010 utvidgades den dömdes ersättningsskyldighet till att omfatta även den som godkänner ett strafföreläggande och utvid- gades bestämmelsen om återbetalningsskyldighet för statens kost- nader till att avse även urinprovstagning och urinundersökning.16

Den 20 oktober 2010 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Direktivet innehåller minimiregler som ska garantera misstänktas och tilltalades rätt till tolkning och över- sättning av handlingar. Med anledning av direktivet har ett tillägg gjorts i 31 kap. 1 § andra stycket RB som avser ytterligare kost- nader som undantas från den tilltalades återbetalningsskyldighet. Undantaget gäller kostnader för staten bestående i ersättning som betalats till en offentlig försvarare för utlägg för tolkning vid över- läggningar med den tilltalade.

13Prop. 1987/88:107 s. 33.

14Prop. 1996/97:9 s. 164 f.

15Prop. 1998/99:133.

16Prop. 2009/10:82.

246

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Som tidigare angetts (avsnitt 6.2.2) infördes år 2013 en rätt till offentlig försvarare i vissa fall under ett resningsförfarande. Då infördes också bestämmelser om att den tidigare tilltalade får åläggas att ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen.17

Den tilltalade får även i resningssammanhang åläggas att ersätta staten för kostnader för målsägandebiträde och särskild företrädare för barn. Ett av skälen som anfördes var att ansvar för kostnader har en handlingsdirigerande funktion.18 Den som vet att han eller hon har ett kostnadsansvar kan antas vinnlägga sig om att inte genom sitt sätt att processa förorsaka onödiga kostnader.19 Det ansågs därför rimligt att det fanns ett ansvar för försvararkostnader som uppstått för att frågan om resning har aktualiserats. Även stats- finansiella hänsyn åberopades.20

8.3Gällande rätt

8.3.1Återbetalningsskyldighet för dömda

Bestämmelser som reglerar ansvaret för rättegångskostnader i brott- mål finns i 31 kap. RB.

Den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden utgör en viktig del i frågan om återbetalningsskyldighet. Det är med dessa uppgifter som grund som beslut tas om hur stor del av försvarar- kostnader m.m. som den dömde ska återbetala till staten.

I 31 kap. 1 § RB regleras återbetalningsskyldigheten för en till- talad som döms för ett brott i ett mål där åklagaren för talan. I paragrafens första stycke anges att om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för blodprovstagning, blod- undersökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

17Prop. 2011/12:156.

18Prop. 2011/12:156 s. 50.

19Prop. 2011/12:156 s. 50 f.

20Prop. 2011/12:156 s. 51.

247

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

Huvudregeln är alltså att den som döms för ett brott ska betala rättegångskostnaderna i ett mål där åklagaren fört talan. Den dömdes ersättningsskyldighet begränsas dock av paragrafens tredje och fjärde stycke. Betalningsskyldighet ska åläggas också när på- följd efterges enligt 29 kap. 6 § brottsbalken (BrB), när den dömde förklarats fri från påföljd enligt 30 kap. 6 § BrB och när den dömde överlämnats till särskild vård enligt 31 kap. BrB. Fall där påföljd fallit bort enligt reglerna i 35 kap. BrB omfattas däremot inte av reglerna om kostnadsansvar för den dömde.

Den dömdes betalningsskyldighet omfattar hela den ersättning som den offentlige försvararen tillerkänns av domstolen enligt 21 kap. RB, dvs. ersättning för arbete, tidsspillan, utlägg och mervärdes- skatt.

Förutom de i paragrafen uppräknade kostnaderna är en tilltalad som fälls till ansvar även skyldig att betala kostnaderna för even- tuellt målsägandebiträde (se 8 § lagen [1988:609] om målsägande- biträde) och särskilda företrädare för barn (se 11 och 12 §§ lagen [1997:997] om särskild företrädare för barn).

Enligt paragrafens andra stycke omfattar ersättningsskyldig- heten inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utred- ningen eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försum- melse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättnings- skyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med den till- talade. Sista meningen i stycket har, som tidigare angetts (avsnitt 8.2), tillkommit mot bakgrund av direktiv 2010/64/EU om rätt till tolk- ning och översättning vid straffrättsliga förfaranden.

Den dömdes ersättningsskyldighet begränsas av paragrafens tredje och fjärde stycken. I tredje stycket anges att den tilltalade inte i annat fall än som avses i 4 § första stycket är skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälps- biträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare

Bestämmelsen i tredje stycket innebär att den dömde inte ska betala mer för försvararkostnader än vad som skulle ha utgått i rätts- hjälpsavgift enligt 23 § rättshjälpslagen. Bestämmelserna om rätts- hjälpsavgift innebär att den rättssökande ska betala en viss procent-

248

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

sats av ersättningen till biträdet. Procentsatsen varierar mellan 2 pro- cent och 40 procent och ska bestämmas efter förhållandena vid tiden för domen. Det som sägs i rättshjälpslagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller då i stället kostnad för offentlig försvarare. I de fall där ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn varit förordnat ska beräkningen ske på grundval av den samman- lagda kostnaden.

Den som har ett ekonomiskt underlag som överstiger 260 000 kr kan för närvarande inte få rättshjälp (se 6 § rättshjälpslagen). En tilltalad som döms och har ett ekonomiskt underlag som överstiger det beloppet ska alltså ersätta hela kostnaden för den offentliga för- svararen och eventuellt andra biträden, om det inte finns skäl för jämkning enligt fjärde stycket. Hur rättshjälpsavgiften beräknas framgår av 23 och 38 §§ rättshjälpslagen (se avsnitt 7).

Det är endast ersättningsskyldigheten för kostnaderna för den offentliga försvararen och målsägandebiträde m.fl. som kan jämkas enligt tredje stycket. Kostnadsansvaret för blod- och urinprovstag- ning samt blod- och urinundersökning kan inte jämkas med stöd av denna bestämmelse. Sådana kostnader ska alltså den som dömts för brottet alltid återbetala fullt ut, såvida det inte finns skäl för jämk- ning med stöd av fjärde stycket i paragrafen eller kostnaderna understiger det belopp som anges i bestämmelsens sista stycke.

Begränsningen enligt tredje stycket av ersättningsskyldigheten gäller också i fråga om solidariskt ansvar (se 31 kap. 6 och 7 §§ RB) samt i fråga om totalkostnaderna i instanserna (se 31 kap. 10 § RB). Bestämmelsen i 31 kap. 10 § RB innebär att den dömde inte behöver betala ett belopp motsvarande rättshjälpsavgiften för varje instans.

Undantaget från begränsningsreglerna i stycket beträffande 31 kap. 4 § RB avser fall där den dömde gjort sig skyldig till försumlig processföring. Om den tilltalade fälls till ansvar innebär detta att ersättningsskyldigheten kan fastställas till högre belopp än det som skulle ha betalats i avgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen.

Det är rättens uppgift att se till att det finns ett tillräckligt underlag för att pröva frågan om den tilltalades ersättningsskyldig- het (se 31 kap. 9 § RB). Om den tilltalades uppgifter inte godtas ska han eller hon få tillfälle att styrka uppgifterna.21

21 Se NJA 2005 N 46.

249

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

Av fjärde stycket framgår att det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes per- sonliga och ekonomiska förhållanden.

Bestämmelserna i fjärde stycket fick sin nuvarande utformning i sak vid tillkomsten av 1972 års rättshjälpslag. I förarbetena till den lagen framhölls att det var viktigt att den dömdes betalningsförmåga togs i anspråk inom rimliga gränser, att det inte borde komma i fråga att ålägga den dömde en återbetalningsskyldighet som kunde försvåra hans återanpassning till samhället och att den som t.ex. dömts till en längre frihetsberövande påföljd i regel inte borde åläggas någon sådan skyldighet.22 Vidare anfördes att återbetalnings- skyldigheten skulle ses som ett led i samhällets reaktionssystem.23

I praxis har jämkning enligt fjärde stycket tillåtits, trots att åter- betalningsskyldigheten redan jämkats enligt andra stycket, när den tilltalades inkomst endast obetydligt översteg den gräns där åter- betalningsskyldigheten skulle ha jämkats kraftigt enligt det tredje stycket.24 Hovrätten har i ett fall ansett att en tilltalad, trots att han dömdes till åtta månaders fängelse, skulle ersätta en viss del av kostnaderna då han skulle få pensionsersättning under fängelse- vistelsen.25

Enligt paragrafens sista stycke behöver den som döms inte er- sätta staten om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt. Av 6 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. framgår att det beloppet har fastställts till 250 kr. Beloppsgränsen gäller i varje domstolsinstans för sig.26

Av 31 kap. 9 § RB följer bl.a. att rätten självmant ska pröva om kostnad, som enligt rättens beslut ska utgå av allmänna medel, ska återbetalas av den tilltalade eller annan eller om den ska stanna på statsverket. Av bestämmelsen följer vidare att rätten, då den avgör målet, samtidigt ska meddela beslut angående rättegångskostnaderna. Utgångspunkten är att det är den tilltalades ekonomiska situation vid huvudförhandlingen som ska ligga till grund för bedömningen.

22Se prop. 1972:4 s. 267.

23Se prop. 1972:4 s. 267.

24Se NJA 2006 s. 131.

25Se RH 1995:117. Jfr HD:s mål Ö 1906-05 där jämkning skedde endast enligt tredje stycket.

26NJA 1969 II s. 693.

250

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Det är rättens uppgift att se till att det finns tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till frågan om återbetalningsskyldighet. Dom- stolens beslut om återbetalningsskyldighet för den som döms i ett brottmål ska grunda sig på en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

När det gäller återbetalningsskyldigheten för kostnader i över- rätterna stadgas i 31 kap. 10 § första stycket första meningen RB att denna ska bestämmas med hänsyn till utgången i överinstansen. Enligt andra meningen ska högre rätts dom anses som fällande bara om den tilltalade döms till påföljd som är att anse som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes ha begått brottet eller av honom fullföljd talan inte föranleder änd- ring i lägre rätts dom.

Ett beslut om återbetalningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § RB är med lagens terminologi ett beslut som inte är slutligt. Enligt 30 kap. 11 § RB ska rätten ange skälen för ett sådant beslut i den utsträck- ning det behövs.

Om en offentlig försvarare har förordnats för någon, som blivit dömd för brott, och det vid domstol inleds förfarande som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd den dömde, ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten. Någon åter- betalningsskyldighet kan alltså inte åläggas den dömde i dessa fall (19 § lag [1946:804] om införande av nya rättegångsbalken).

Av 4 § första stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) följer en skyldighet för åklagare och polis, i fall där det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till annan brottspåföljd än böter eller det annars behövs, att från Skatteverket inhämta uppgift om den misstänktes levnadsomständigheter. I 4 § tredje stycket förundersökningskungörelsen anges att den misstänktes inkomst- och förmögenhetsförhållanden ska utredas om det finns anledning att anta att dagsböter kan komma att ådömas. Dessa uppgifter redovisas normalt i en bilaga till förundersökningsprotokollet som benämns ”Personalia och dagsbotsuppgift”. I bilagan antecknas bl.a. uppgiven inkomst, bidrag, civilstånd, make/makas/sambos inkomst, hemmavarande barn under 18 år, försörjningsplikt, skulder, för- mögenhet, taxerad inkomst, taxeringsår, make/makas/sambos taxe- rade inkomst, vem som utfört taxeringskontroll och datum för

251

Återbetalningsskyldighet för dömda SOU 2014:86

detta. Vid åtal lämnas en sådan utredning in till rätten (se 45 kap. 7 § RB).

Därutöver inhämtas ofta en personutredning. En personutred- ning innehåller normalt även uppgift om den misstänktes ekono- miska förhållanden. I lagen (1991:2041) om särskild personutred- ning i brottmål, m.m. anges att när det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet, ska ett yttrande inhämtas från Kriminalvården (1 §). Ett beslut att in- hämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten men får meddelas av åklagaren innan allmänt åtal har väckts (2 §). Beslutet ska meddelas så snart det lämpligen kan ske (2 §). Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för brottsmisstanken. Enligt 10 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträd- are får åklagaren, innan talan har väckts vid domstol, inhämta ytt- rande enligt denna paragraf även i fråga om den som inte har fyllt

18år.

Bestämmelserna innebär att domstolen normalt sett har upp-

gifter om den tilltalade ekonomiska förhållanden.

Återbetalningsskyldighet i strafföreläggande

År 2010 utvidgades den dömdes ersättningsskyldighet till att om- fatta även den som godkänner ett strafföreläggande.27 Av 31 kap. 9 a § första stycket RB följer att om ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB har trätt i stället för åtal och har den misstänkte godkänt strafföreläggandet, tillämpas 31 kap. 1 och 4– 7 §§ RB i fråga om kostnad som staten haft för en offentlig för- svarare som varit förordnad för den misstänkte. Av andra stycket följer att frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första stycket prövas av den domstol som förordnat den offentliga för- svararen.

27 Prop. 2009/10:182.

252

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Av bestämmelsen följer att den som godkänner ett strafföre- läggande ska återbetala försvararkostnaderna i samma omfattning som en tilltalad som döms för brottet skulle ha fått göra det. Det innebär bl.a. att jämkning enligt tredje och fjärde styckena i 30 kap. 1 § RB ska ske vid behov. Prövningen av återbetalningsskyldigheten ska göras av den domstol som förordnade försvararen. Avsikten är att åklagaren ska förse den beslutande domstolen med tillgängliga uppgifter som har betydelse för fastställande av återbetalnings- skyldigheten.28

Av 48 kap. 2 § RB följer bl.a. att kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinprovsundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet också ska föreläggas den misstänkte till godkännande. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

8.3.2Återbetalningsskyldighet vid resningsförfaranden

Som nämnts (avsnitt 6.2.2) har en tidigare tilltalad i vissa fall rätt till offentlig försvarare under ett resningsförfarande. Rätten till offentlig försvarare i dessa fall regleras i 21 kap. 3 b § RB. Regler om kostnadsansvar i resningsförfaranden finns i 58 kap. RB.

Av bestämmelsen i 58 kap. 8 a § RB följer att om en offentlig försvarare har förordnats enligt 21 kap. 3 b § RB och det inte ges in någon resningsansökan till domstol, får den tidigare tilltalade åläggas att ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvararen. Vidare följer att om en åtgärd som avses i 58 kap. 6 a § RB har vidtagits i syfte att utreda om det finns grund för resning till men för den tidigare tilltalade och det inte ges in någon resningsansökan till domstol, får den tidigare tilltalade till- erkännas ersättning av allmänna medel för sådana skäliga kostnader som avses i 31 kap. 2 § RB. Frågan om ersättning för kostnader ska prövas av den domstol som enligt 58 kap. 4 § första stycket RB är behörig att pröva resningsansökan (58 kap. 8 a tredje stycket § RB).

Bestämmelsen i 58 kap. 8 a § RB avser enbart det fallet att det inte ges in någon resningsansökan till domstol. Om en resnings- ansökan har getts in till domstol regleras frågan om ansvaret för

28 Prop. 2009/10:182 s. 31.

253

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

kostnader som uppstått i det ärendet av 58 kap. 8 § RB. Av den bestämmelsen följer att om en resningsansökan avvisas eller avslås, får sökanden åläggas att ersätta motparten eller, om åklagaren är motpart, staten kostnaderna i resningsärendet. Vidare följer att om resning har sökts av åklagaren, får kostnaderna utgå av allmänna medel samt att om ansökningen bifalls, ska kostnadsfrågan prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

Den tidigare tilltalade kan bli ersättningsskyldig för försvarar- kostnader oavsett om förundersökningen återupptagits eller inte.29 Bestämmelsen om ersättningsskyldighet är fakultativ och vid bedöm- ningen av om den tidigare tilltalade ska åläggas ersättningsskyldig- het bör anledningen till att en offentlig försvarare förordnats eller att en förundersökning återupptagits liksom den tidigare tilltalades ekonomiska förhållanden beaktas.30 Utgångspunkten är att en enskild som har begärt att förundersökningen ska återupptas men därefter inte ger in en ansökan om resning är ersättningsskyldig för upp- komna försvararkostnader.31 Vid rättens bedömning bör dock även den tidigare tilltalades ekonomiska förhållanden kunna beaktas (jfr 31 kap. 1 § tredje stycket för motsvarande fall under det ordinära brottmålsförfarandet).

Enligt 8 § lagen om målsägandebiträde och 12 § lagen om sär- skild företrädare för barn får den tidigare tilltalade även åläggas att till staten återbetala kostnader för sådana biträden som förordnas i resningsförfarandet.

Enligt 58 kap. 8 a § andra stycket ska också den tidigare till- talade kunna få ersättning för sådana kostnader som avses i 31 kap. 2 § RB och som skäligen varit motiverade för att han eller hon skulle kunna ta tillvara sin rätt. Den tidigare tilltalade kan alltså enligt denna bestämmelse få ersättning för skäliga kostnader för försvarare och för bevisning under förundersökningen även om någon ansökan om resning inte lämnas in till domstol.32 En förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att en förundersökning har åter- upptagits i syfte att utreda om det finns grund för resning till men för den tidigare tilltalade eller att det i detta syfte beslutats att en

29Prop. 2011/12:156 s. 59.

30Prop. 2011/12:156 s. 59.

31Prop. 2011/12:156 s. 52.

32Prop. 2011/12:156 s. 60.

254

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

pågående förundersökning även ska avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet.

Enligt 58 kap. 8 a § tredje stycket ska frågan om ersättnings- skyldighet för sådana kostnader som avses i första och andra styckena i paragrafen prövas av den domstol som skulle varit behörig att pröva ansökan om resning.

8.4Inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet

Som tidigare angetts tillgodoräknas den andel av kostnaderna som den rättssökande själv ska betala tillbaka för bl.a. offentligt försvar och målsägandebiträde inte anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Medel som staten får på grund av återbetalningsskyldighet redovisas i stället mot inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verk- samhet. Utfallet på anslaget för rättsliga biträden återspeglar alltså inte fullt ut statens nettokostnad.

En post på inkomsttiteln avser återbetalning av rättshjälpskost- nader. Posten omfattar återbetalning av kostnader för offentliga försvarare, målsägandebiträden och rättshjälpsbiträden. Netto har återbetalningar gjorts till Rättshjälpsmyndigheten med 43 152 000 kr för år 2013.

Under år 2013 har antalet framställda återkrav i tvistemål ökat något från föregående år. Avgörande för i vilken mån domstolarna beslutar om återkrav är vilken typ av mål som domstolarna avgör. I familjemål förekommer sällan återkrav.

Återkrav i brottmål har ökat med drygt 3 400 ärenden sedan år 2011. En anledning kan enligt Rättshjälpsmyndigheten vara att dom- stolarna i större utsträckning beslutar om återbetalningsskyldighet enligt 31 kap 1 § RB. Återbetalningsskyldigheten har från och med den 1 juni 2010 utökats till att också omfatta kostnaderna för urin- provstagning och urinundersökning.33

Av den statistik vi inhämtat från Rättshjälpsmyndigheten fram- går att antal återkravsärenden i brottmål, liksom antalet betal- ningar, ökat de senaste åren.34 Statistiken redovisas i följande tabell.

33Se Årsredovisning 2013, Sveriges Domstolar, s. 69.

34Se Årsredovisning 2013, Sveriges Domstolar, s. 68 f.

255

Återbetalningsskyldighet för dömda SOU 2014:86

År	Antal ärenden	Miljoner kr	Antal betalningar	Miljoner kr

2011	11 533	47,3	6 471	29,9
2012	13 600	53,4	6 658	30,8
2013	14 967	56,1	7 647	36,5

8.5Överväganden och förslag

8.5.1Inledning

En tilltalad som döms för ett brott där åklagaren för talan ska er- sätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till bl.a. försvarare. Avgiften bestäms med utgångspunkt i den dömdes ekonomiska underlag. Avgiften kan jämkas eller efterges under vissa förhållanden. Återbetalningsskyldigheten har sett olika ut i olika skeden. Innan 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft omfattades t.ex. även kostnader för bevisning och utredning av återbetalningsskyl- digheten.

Vi har i uppdrag att överväga en skärpning av reglerna om åter- betalningsskyldighet för dömda. Att återkraven inte konkurrerar ut eventuellt skadestånd till brottsoffer eller på ett orimligt sätt drabbar den dömdes anhöriga ska därvid särskilt beaktas.

Att den som döms för brott ska ersätta statens kostnader i målet har gällt sedan länge. Det kan framstå som naturligt att den som fälls till ansvar ska ersätta statsverket sådana kostnader.

Det är Rättshjälpsmyndigheten som ansvarar för åtgärder för verkställighet när det gäller återbetalningsskyldighet i brottmål och andra beslut om betalning till staten som fattas med stöd av 31 kap. RB.35 Rättshjälpsmyndigheten ansvarar även för åtgärder för verk- ställighet när det gäller vissa andra beslut om återbetalning till staten av ersättning som i samband med rättegång utgått av allmänna medel, beslut om återbetalning av statens kostnad för någons hämt- ande till rätten samt de övriga beslut som avses i 8 § kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m.36

35Se Domstolsverkets föreskrifter om ordningen för att erhålla verkställighet av vissa beslut om betalning till staten (DVFS 1999:14).

36Se Domstolsverkets föreskrifter om ordningen för att erhålla verkställighet av vissa beslut om betalning till staten (DVFS 1999:14).

256

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Av den statistik vi inhämtat från Rättshjälpsmyndigheten (se avsnitt 8.4) framgår att antal återkravsärenden i brottmål, liksom antalet betalningar, ökat de senaste åren. Enligt uppgift från Rätts- hjälpsmyndigheten beror ökningen sannolikt på att även kostnader för urinprovstagning och urinundersökning kan återkrävas sedan år 2010. Regleringen av återbetalningsskyldighet för kostnad för blod- provstagning och blodundersökning infördes i rättegångsbalken redan i samband med att lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål upphävdes den 1 december 1997.

Enligt uppgift från Rättshjälpsmyndigheten utgör cirka hälften av kraven återkrav med anledning av kostnad för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning. Resten av återkraven avser övriga återbetalningsposter. Någon statistik över hur många återkrav som avser t.ex. försvararkostnader går inte att erhålla. Inte heller är det möjligt att erhålla uppgift om hur summorna fördelar sig på de olika återbetalningsposterna.

Rättshjälpsmyndigheten har inte till uppgift att kräva in åter- betalningsskyldighet som ålagts i strafförelägganden. Det är en upp- gift för polisen att kräva in återbetalningsskyldighet ålagd i strafförelägganden. Av inhämtade uppgifter från polisen framgår att det år 2011 utfärdades 2 293 strafförelägganden med krav rör- ande kostnader för urin- och blodprov respektive urin- och blod- undersökningar. Totalbeloppet var 1 644 368 kr. År 2013 utfärdades 5 352 sådana strafförelägganden. Totalbeloppet var 4 288 732 kr.

8.5.2Tillämpningen av bestämmelserna om återbetalningsskyldighet

Bedömning: Frågan om ett möjligt systemstöd för beräkning av återbetalningsskyldighet bör lämnas till Domstolsverket att utreda.

Innan vi går in på frågan om en eventuell skärpning av reglerna kring återbetalningsskyldighet finns det anledning att något beröra tillämpningen av bestämmelserna. För att få en indikation på hur bestämmelserna tillämpas har vi berört frågan i diskussioner med domare, advokater och företrädare för Rättshjälpsmyndigheten.

De flesta av dem som vi talat med har, liksom flertalet experter i utredningen, framhållit att regelverket inte används fullt ut. Många

257

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

8.5.3Bör kopplingen till rättshjälpslagen finnas kvar?

Bedömning: Kopplingen till rättshjälpslagstiftningen bör behållas.

Regelverket kring återbetalningsskyldigheten kan av många upp- levas som svårtillgängligt. En anledning till detta kan vara reglernas koppling till rättshjälpslagen. Utgångspunkten i denna del bör vara att bestämmelserna om återbetalningsskyldighet ska vara enkla och förutsägbara, både för dem som ska tillämpa dem och för den en- skilde.

Kopplingen av bestämmelserna om återbetalningsskyldighet till rättshjälpslagen kom till när 1972 år rättshjälpslag trädde i kraft. Vid denna tidpunkt sågs återbetalningsskyldigheten som ett led i sam- hällets reaktionssystem. Betalningsskyldigheten och påföljden skulle tillsammans utgöra en från olika synpunkter lämplig reaktion på brottet. Återbetalningsskyldigheten skulle bedömas mot bakgrund av de påföljder som hade bestämts för brottsligheten. Vid denna bedömning skulle särskilt beaktas att den tilltalade inte ålades en betalningsskyldighet som kunde försvåra återanpassningen i samhället.

Mot denna bakgrund infördes en utvidgad jämkningsregel som innebar att återbetalningsskyldigheten alltid borde anpassas till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden. Det ansågs att en koppling till bestämmelserna om det dåvarande kostnadsbidraget vid rättshjälp skulle utgöra en garanti för detta.37

Vid införandet av 1996 års rättshjälpslag behölls kopplingen till rättshjälpslagen. Reglerna i rättshjälpslagen förenklades dock i vissa avseenden, vilket innebar att även beräkningen av återbetalnings- skyldigheten förenklades. Kritik hade tidigare riktats mot att de dåvarande bestämmelserna om vad den dömde skulle återbetala var komplicerade och att omfattande beräkningar ofta måste göras innan återbetalningsskyldigheten kunde fastställas. Förändringen med- förde en viss ökad kostnad för staten men förenklingen innebar enligt regeringens mening så stora fördelar att en kostnadsökning kunde godtas.38

Även vi anser det viktigt att återbetalningsskyldigheten bör anpassas till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden.

37Prop. 1972:4 s. 262 ff.

38Prop. 1996/97:9 s. 164 ff.

259

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

Det nuvarande systemet baseras på den dömdes ekonomiska för- måga, vilket alltså bör vara ett av kriterierna även fortsättningsvis. Beräkningen av den dömdes ekonomiska förmåga sker enligt bestäm- melserna i rättshjälpslagen. Dessa bestämmelser ger möjlighet att på ett lämpligt sätt ta hänsyn till den dömdes ekonomiska förmåga. Hänsyn kan tas till såväl försörjningsbörda som skulder och för- mögenhet. Mot denna bakgrund finns inte skäl att frikoppla bestäm- melserna om återbetalningsskyldighet för dömda från bestämmelserna i rättshjälpslagen.

Det är Rättshjälpsmyndigheten som ansvarar för att kräva in i dom ålagd betalningsskyldighet för dömda personer. Inom myn- digheten delar man uppfattningen att kopplingen till rättshjälps- lagen bör finnas kvar. Enligt Rättshjälpsmyndigheten är systemet enkelt att hantera. Det är ett rättvist system som går att förklara, bl.a. eftersom det bygger på en inkomstrelaterad uppgift.

Vi ansluter oss till de synpunkter som Rättshjälpsmyndigheten framfört. Att myndigheten skulle ha att hantera olika system bero- ende på om skulden avser rättshjälp eller återbetalningsskyldighet i brottmål kan inte vara önskvärt. Kopplingen till rättshjälpslagen har gällt sedan länge och är inarbetad, även om en skärpning av tillämp- ningen hos domstolar bör ske.

Sammanfattningsvis anser vi således att kopplingen till rätts- hjälpslagen när det gäller återbetalningsskyldigheten för dömda ska finnas kvar. Vi föreslår emellertid också en viss skärpning av regel- verket kring återbetalningsskyldigheten för dömda.

8.5.4Skärpning av återbetalningsskyldigheten

Bedömning: Återbetalningsskyldigheten för dömda bör skärpas.

Som nämnts inledningsvis innebär bestämmelserna i 31 kap. RB om återbetalningsskyldighet att den som döms för brott får betala till- baka hela eller delar av statens rättegångskostnader. Framför allt är det fråga om kostnader för ersättning till offentlig försvarare. Den offentlige försvararen får ersättning av staten, men frågan om vem som slutligt ska stå för kostnaden bedöms enligt reglerna om rätte- gångskostnader i 31 kap. RB. Konstruktionen av reglerna bottnar i en önskan att ingen av ekonomiska skäl ska vara förhindrad att ta

260

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

till vara sin rätt i en brottmålsprocess. Det har bedömts att ett ansvar för rättegångskostnader bl.a. har en viss handlingsdirigerande funktion39 samt även bidrar till att den tilltalade blir kostnadsmed- veten. Den som vet att han eller hon har ett kostnadsansvar kan förutsättas vinnlägga sig om att inte genom sitt sätt att processa förorsaka onödiga kostnader. Vi instämmer i den bedömningen.

Enligt nuvarande bestämmelser är den dömde som huvudregel inte skyldig att betala mer av kostnaderna än vad denne skulle fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Som nyss redovisats anser vi att kopplingen mellan bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för dömda och rätts- hjälpslagen bör finnas kvar. Frågan är dock om kopplingen bör gälla fullt ut.

Syftet med regleringen om återbetalningsskyldighet är att se till att den som har ett ekonomiskt sämre utgångsläge inte blir ålagd tyngre återbetalningsskyldighet än vad han eller hon kan anses klara av. Reglerna är också konstruerade så att de inte ska försvåra en adekvat kriminalpolitisk behandling av den dömde. Det är natur- ligtvis viktigt att sådana hänsyn tas även framledes.

Enligt vår mening har ett kostnadsansvar även vissa kriminal- politiska effekter. Visserligen torde väl inte många avstå från att begå brott på grund av risken att få betala rättegångskostnader. Regler om återbetalningsskyldighet kan dock i ett större samman- hang ha viss betydelse för insikten hos enskilda att samhället inte tolererar brott. Att man dömer ut ett kostnadsansvar vid sidan av ett straff torde för gemene man framstå som ganska naturligt. Det kan därför hävdas att man får kriminalpolitiken bättre förankrad hos allmänheten, om de som döms för brott får svara för de kost- nader de orsakat än om dessa kostnader via skatterna slås ut på medborgarna i gemen. Det kan av detta skäl argumenteras för att den som döms för brott bör stå en större del av rättgångskost- naderna än vad som är fallet i dag. I detta hänseende föreligger en viss skillnad mellan den som, kanske ofrivilligt, blir indragen i tvist för vilken rättshjälp kan beviljas och den som begår ett brott. Vi förespråkar mot denna bakgrund att återbetalningsskyldigheten för dömda skärps. Systemet ska dock fortfarande vara acceptabelt ur rättvisesynpunkt, enkelt att tillämpa och förutsebart för den enskilde.

39 Se t.ex. prop. 1989/90:71 s. 62.

261

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

delen att vittnesersättningen kunde handläggas utanför rättssalen. Huvudförhandlingen behövde inte belastas med sådana beslut och vittnen och brottsoffer slapp redogöra för sina ekonomiska och andra förhållanden inför parter och åhörare.

De nu angivna fördelarna kvarstår. Vi anser därför att kostnader för muntlig bevisning inte ska omfattas av återbetalningsskyldig- heten för dömda.

Kostnader för provtagningar och undersökningar

En annan fråga att överväga ur statsfinansiell synpunkt är om kost- nader för andra provtagningar och undersökningar vid kroppsbesikt- ning, på samma sätt som kostnad för blodprovstagning, blodunder- sökning, urinprovstagning och urinundersökning, framför allt vissa DNA-prov och undersökningar av DNA,40 bör återbetalas av dömda. DNA-analyser används vid utredning av såväl mängdbrottslighet som grova brott. Frågan har berörts i tidigare lagstiftningsarbeten.41 Då saknades dock beredningsunderlag för att behandla kostnader för sådana provtagningar.

En första fråga att ta ställning till när en utvidgning av åter- betalningsskyldigheten övervägs är om en sådan utvidgning bör gälla enbart vissa prover och undersökningar eller om det bör gälla samt- liga prov och undersökningar som kan aktualiseras vid en kropps- besiktning. En kroppsbesiktning kan innefatta en mängd olika prover och undersökningar, t.ex. fingertvätt, salivprov och hudprov.

En utgångspunkt bör vara att en utvidgning ska passa väl in i befintligt system och vara enkel att tillämpa. Det ska också vara lätt att fastställa ett enhetligt pris för provet och priset får inte heller vara så högt att det inverkar på skälighetsbedömningen när det gäller återbetalningsskyldigheten. Det prov och den undersökning för vilket återbetalningsskyldighet övervägs bör också vara relativt frekvent förekommande så att en återbetalningsskyldighet får genom- slag i praktiken.

Enligt uppgift från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) är ett mycket frekvent förekommande prov salivprov, s.k. ”tops-

40DNA är en förkortning av deoxyribonukleinsyra vilket är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen.

41Se prop. 2009/10:182 s. 33.

263

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

ning”, i syfte att göra en DNA-analys för att utreda brott. Salivprov används framför allt som ett jämförelseprov. Jämförelseprov från personer kommer så gott som uteslutande in till SKL i form av salivprov. Sådana prov och undersökningar används vid utredning av såväl s.k. mängdbrottslighet som vid utredning av grova brott. DNA-profilerna erhålls med hjälp av en automatiserad analysprocess och DNA-profiler från analyserade jämförelseprov kan sedan använ- das t.ex. för jämförelse mot brottsplatsspår i ett specifikt ärende.

Enligt uppgift från SKL var antalet till SKL inskickade salivprov som avser personer misstänkta för brott år 2013 cirka 38 000. Antal salivprov har enligt uppgift från SKL ökat. Som jämförelse kan nämnas att antalet år 2008 var cirka 34 000. Drygt 90 procent av alla salivprov som utförs årligen vid SKL avser personer misstänkta för brott. För brottsutredande uppdragsgivare utanför polisväsendet debiterar SKL en analyskostnad om 950 kr per prov exklusive moms. Analys av salivprov är en semiautomatiserad högeffektiv process där kostnaden om 950 kr innefattar hela hanteringen inklusive even- tuell registerhantering och eventuell träffrapport. 42

När det gäller andra undersökningar kopplade till DNA, t.ex. identifiering och säkring av biologiska spår, är kostnaden för dessa inte lika enkel att bestämma. Kostnaden för sådana undersökningar kan, enligt uppgift från SKL, skilja sig åt beroende på vilken tid det tar att handlägga ärendet. Startkostnaden för ett ärende är 2 140 kr för en undersökning som innefattar en timmes handläggning och en DNA-analys. Sedan tillkommer timkostnad och analyskostnad efterhand som mer tid och ytterligare analyser tillkommer. Tim- kostnaden är för närvarande 1 300 kr. exklusive moms och 840 kr. exklusive moms för en DNA-analys av ett biologiskt spår. Priserna skiljer sig därutöver åt för andra typer av kriminaltekniska under- sökningar som genomförs vid SKL.

Enligt vår mening talar detta för att en utvidgning av återbetal- ningsskyldigheten enbart bör avse salivprov i syfte att göra en DNA-analys av provet för att utreda brottet. Salivproven är frekvent förekommande och har ett fastställt enhetligt pris. En utvidgning av återbetalningsskyldigheten till att omfatta även salivprov bör inte föranleda svårigheter vid tillämpningen och priset i sig är inte så

42 Information om salivprov hämtad från SKL:s hemsida, www.skl.polisen.se. Information har också erhållits genom företrädare för SKL.

264

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

högt att det inverkar på skälighetsbedömningen vid fastställandet av återbetalningsskyldigheten. Vi föreslår därför att återbetalnings- skyldigheten för dömda utvidgas till att omfatta salivprov i syfte att göra en DNA-analys av provet för att utreda brottet. Det innebär att återbetalningsskyldighet inte kan åläggas för prov tagna enbart i annat syfte än att utreda brottet, t.ex. prov tagna enbart i regi- streringssyfte.

Återbetalningsskyldighet för salivprov bör gälla även den som godkänt ett strafföreläggande eller, om förutsättningar föreligger, en ordningsbot, för det fall ett sådant prov blir aktuellt i dessa fall. Det bör i sammanhanger påtalas att det, enligt motiven, inte bör vara aktuellt att ta DNA-prov i de fall där det brott som miss- tanken avser ter sig så bagatellartat att påföljden kan antas komma att stanna vid böter.43 Detta uttalande bör ses mot bakgrund av reg- lerna om registrering av DNA-prov. DNA-registret (se nedan) får nämligen enligt 23 § polisdatalagen innehålla analysresultat endast för personer som genom lagakraftvunnen dom har dömts till annan påföljd än böter eller som har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom.

DNA-provtagning och DNA-registerverksamhet i polisiära syften regleras i 28 kap. RB och i 4 kap. polisdatalagen (2010:361).

DNA-profiler från skäligen misstänkta personer som är regi- strerade på någon brottsmisstanke i misstankeregistret där fängelse ingår i straffskalan, och som lämnat DNA-prov för analys, regi- streras i utredningsregistret (4 kap. 4 § polisdatalagen [2010:361]). DNA-profiler från personer som finns registrerade i belastnings- registret och som dömts för brott med annan påföljd än böter eller har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom och som lämnat DNA-prov för analys registreras i DNA-registret (4 kap. 2 § polisdatalagen [2010:361]). När en person gallras från belast- ningsregistret gallras personens DNA-profil från DNA-registret, normalt 10 år efter avtjänad påföljd. Om det i samband med utred- ning av ett brott har tagits ett prov för DNA-analys, får provet inte användas för något annat ändamål än det som provet togs för (4 kap. 8 § polisdatalagen [2010:361]). Ett prov för DNA-analys som har tagits med stöd av 28 kap. RB, eller på begäran av en annan stat, ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs (4 kap.

43 Prop. 2005/06:29 s. 39.

265

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

9 § polisdatalagen [2010:361]). Det är Rikspolisstyrelsen som för register över DNA-profiler (4 kap. 1 § polisdatalagen [2010:361]).

Mot angiven bakgrund kan det förekomma att en salivprovstag- ning löpande kan ge upphov till flera registerträffar mot spår från brottsplatser under flera år. För att undvika att en dömd person får återbetala kostnader för ett salivprov flera gånger, om detta åter- används i olika processer, bör ett krav för att återbetalningsskyldig- het för salivprov ska kunna åläggas vara att provet ska ha tagits på den dömde i den aktuella brottsutredningen för utredning av det eller de brott som han eller hon därefter döms för. Återbetalnings- skyldighet kan alltså inte åläggas för salivprov som tagits för utred- ning om annat brott eller som tagits i ett annat sammanhang än det aktuella.

Liksom gäller för kostnader för hämtning, blodprovstagning, blod- undersökning, urinprovstagning och urinundersökning bör också kostnader för salivprov endast kunna jämkas enligt 31 kap. 1 § fjärde stycket RB eller om kostnaderna understiger det belopp som anges i 31 kap. 1 § sista stycket RB.

Det förutsätts att de rutiner som åklagarna tillämpar när det gäller blod- och urinprovstagning och blod- och urinundersökning kan tillämpas även när det gäller salivprov. Skäl att särskilt ålägga åklagarna en skyldighet att utreda och yrka ersättning för dessa kostnader föreligger därför enligt vår mening inte. Det får också förutsättas att de uppbördsrutiner som domstolarna och Rättshjälps- myndigheten tillämpar när det gäller återbetalningsskyldighet för kostnader för blod- och urinprovstagning samt blod- och urin- undersökning, kan tillämpas även när det gäller salivprov.

Bör det införas en miniminivå för återbetalningsskyldigheten för dömda?

Förslag: Det belopp som den dömde ska ersätta staten vad avser kostnader för offentlig försvarare och andra biträden får inte understiga 5 000 kr. Beloppet som ska återbetalas får dock aldrig överstiga de faktiska kostnaderna. Möjligheten till jämkning av det belopp den dömde ska återbetala ska behållas men jämkning kan endast ske till som lägst minimibeloppet.

266

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Bestämmelsen om minimibelopp ska inte gälla om den dömde vid domen inte fyllt arton år. I sådana fall får det belopp som den dömde ska återbetala nedsättas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den dömdes brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden. Motsvarande ska gälla när någon begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Vi har övervägt om det finns anledning att införa en viss lägsta nivå för återbetalningsskyldigheten för den som döms för brott. Vad som avses är om det ska införas ett viss minimibelopp som en dömd alltid ska betala tillbaka oavsett brottslighet eller personliga och ekonomiska förhållanden. Avsikten med en sådan regel är att åstad- komma en obligatorisk och enkel återbetalningsskyldighet. Förhåll- andet kan jämföras med regleringen i rättshjälpslagen om att viss egenavgift alltid ska utgå när rättshjälp beviljats. För att rättshjälp över huvud taget ska komma i fråga krävs dessutom att man har betalat rådgivningsavgift.

Enligt vår mening har ett kostnadsansvar även vissa kriminal- politiska effekter. Att det döms ut ett kostnadsansvar vid sidan av ett straff torde för gemene man framstå som både naturligt och rättvist. Det kan argumenteras för att den som döms för brott bör stå en större del av rättegångskostnaderna än vad som är fallet i dag och att viss skillnad i detta hänseende bör föreligga mellan åter- betalningsskyldighet vid rättshjälp och återbetalningsskyldighet för den som döms för brott. Det finns en pedagogisk poäng i att en person som döms för brott får betala en högre avgift än den som nyttjar rättshjälp. Vad som ytterligare skulle tala för en sådan lös- ning är förenklingsskäl. Att befintligt regelverk inte används fullt ut beror åtminstone delvis på att regelverket bedöms som svårtill- gängligt. En lösning som innebär att ett visst minsta belopp alltid ska återbetalas ger en betydande förenkling av regelverket. Ett skärpt kostnadsansvar torde också medverka till ett bättre kostnadsmedvet- ande.

Mot en skärpning av återbetalningsskyldigheten skulle kunna anföras att en tilltalad inte har möjlighet att avstå från en offentlig försvarare, om domstolen anser att en sådan behövs. I vissa andra länder ingår rätten till en offentlig försvarare ofta som en del i rätts-

267

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

hjälpssystemet, vilket innebär en möjlighet att avstå från offentlig försvarare om man inte önskar en sådan.

I denna del kan anföras att återbetalningsskyldigheten föreligger redan i dag. En person som mot sin önskan får en offentlig försva- rare förordnad, får alltså redan i dag återbetala delar av kostnaden för den offentlige försvararen, om förutsättningar härför föreligger. Det förhållandet att en tilltalad inte kan avstå från att få en offent- lig försvarare förordnad för sig utgör inte tillräckliga skäl mot en skärpning av återbetalningsskyldigheten.

Mot en skärpning av återbetalningsskyldigheten kan anföras att den ökar risken för att fler ärenden hamnar hos Kronofogde- myndigheten för indrivning. Denna risk har särskilt framhållits från Kronofogdemyndighetens sida. Kronofogdemyndigheten har anfört att betalningsfrekvensen för frivillig betalning hos dömda i brott- mål redan i dag är förhållandevis låg och att många ersättningskrav överförs till Kronofogdemyndigheten för indrivning. Kronofogde- myndigheten förutspår att den föreslagna skärpningen av återbetal- ningsskyldigheten kommer att innebära att fler personer inte kommer att klara av att fullgöra sin betalning. För en liknande avgift – den till brottsofferfonden – följer redan i dag de antal indrivningsärenden som avslutas med att skulden betalas en minskande trend hos Kronofogdemyndigheten. Det är troligt att detsamma gäller för återbetalningsskyldigheten för dömda i brottmål.

Vi är naturligtvis medvetna om denna risk men finner vid en samlad bedömning att de fördelar en skärpt återbetalningsskyl- dighet medför, inte minst rättspolitiskt och kostnadsmässigt, över- väger.

I sammanhanget bör också påpekas att det nyligen föreslagits att avgifterna enligt 1 § lagen (1994:419) om brottsofferfond och 5 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska höjas. Avgiften enligt lagen om brottsofferfond föreslås höjas från 500 kr till 800 kr och avgiften enligt lagen om intensivöver- vakning med elektronisk kontroll föreslås höjas från femtio kronor per dag som verkställigheten ska pågå, dock högst 6 000 kronor för hela verkställighetsperioden, till åttio kronor per dag som verk- ställigheten ska pågå, dock högst 9 600 kronor för hela verkställig- hetsperioden.44

44 Se promemoria 2014-05-09, Höjning av avgifterna till brottsofferfonden, Justitiedepartementet.

268

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

Dessa avgiftshöjningar kan i realiteten sägas innebära en viss skärpning av återbetalningsskyldigheten. Det bör dock påpekas att höjningarna är högst marginella och inte nämnvärt bör påverka den totala betalningsförmågan hos dömda personer. Därutöver fyller dessa avgifter en helt annan funktion och har ett helt annat syfte än återbetalningsskyldigheten enligt 31 kap. 1 § RB. Avgifterna från fonden används uteslutande i brottsofferfrämjande syfte medan återbetalningsskyldigheten enligt 31 kap. 1 § RB avser återbetalning till staten av vissa kostnader som staten haft i anledning av brott- målet. Beträffande avgiften för intensivövervakning har det ekono- miska fördelar för en fängelsedömd att verkställa straffet utanför anstalt jämfört med i anstalt. Enligt vår uppfattning talar de före- slagna höjningarna alltså inte emot att återbetalningsskyldigheten enligt 31 kap. 1 § RB skärps.

Utöver det anförda finns ytterligare argument för att införa en viss lägsta nivå för återbetalningsskyldighet. Vad som avses är det förslag om två timmars gratis rådgivning av advokat som Straff- processutredningen lagt i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17). Förslaget innebär att den som har åtalats för brott, för vilket åklagaren yrkar en strängare påföljd än böter, som ett led i sitt försvar ska ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under maximalt två timmar. Förslaget medför att den tilltalade i ett tidigt skede får information om gällande lagstiftning, vad åtalet och rätte- gången innebär och vilka möjligheter han eller hon har att inverka på målets handläggning.

För det fall förslaget om gratis rådgivning genomförs, kan det hävdas att än större anledning föreligger för att skärpa återbetal- ningsskyldigheten. Den tilltalade får i dessa fall gratis rådgivning. För det fall en tilltalad trots rådgivningen anser sig behöva offentlig försvarare är det rimligt att kräva en skärpt återbetalningsskyldiget.

Vi föreslår alltså att det införs en viss lägsta nivå som en dömd alltid ska återbetala till staten för kostnader för offentlig försvarare. I de fall där t.ex. ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn har varit förordnat ska beräkningen ske på grundval av den sammanlagda kostnaden för samtliga biträden (se 8 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde och 12 § lagen [1997:997] om särskild före- trädare för barn).

Frågan är då vilken nivå en minimiavgift bör ligga på. Vi anser att en rimlig nivå kan vara 5 000 kr. Enligt vår uppfattning är en

269

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

nivå om 5 000 kr väl avvägd och inte högre än att frivillig betalning underlättas. En sådan nivå bör inte heller nämnvärt inkräkta på betalning av eventuella skadestånd och böter eller innebära att den dömdes anhöriga drabbas på ett orimligt sätt.

I den mån en minimiavgift skulle innebära att den dömde i det enskilda fallet skulle få betalningssvårigheter bör påpekas att måls- äganden i många fall kan få ersättning för skadestånd via försäk- ringar eller brottsskadeersättning. Om Brottsoffermyndigheten betalar ut ersättning uppkommer i och för sig ett regresskrav för myndigheten mot den dömde. Enligt uppgift från Brottsoffer- myndighetens regressavdelning drivs dock en tredjedel av alla de regresskrav rörande brottskadeersättning som staten har mot dömda in. En tredjedel av dem som ådöms att betala skadestånd betalar frivilligt inom sex månader från domen. I många fall underlättas återbetalningen av möjligheten till avbetalningsplaner. Sådana ut- arbetas av såväl Brottsoffermyndigheten som Kronofogdemyndig- heten och Rättshjälpsmyndigheten.

Brottsskadeersättningen och möjligheten till avbetalning begrän- sar alltså effekten av en skärpt återbetalningsskyldighet. Vad som ytterligare bör mildra effekterna av en skärpt återbetalningsskyldig- het är våra förslag om höjning av inkomstgränsen och förändring av avgiftsnivåerna. Dessa omständigheter bör enligt vår uppfattning skapa ett visst ökat betalningsutrymme. För det fall tillämpningen av den skärpta återbetalningsskyldigheten trots detta i praktiken skulle vålla problem i förhållande till utdömda skadestånd, skulle en ändring i förmånsrättsordningen, innebärande att enskilds skade- ståndskrav får en bättre förmånsrätt än statens fordringar, kunna övervägas. Vi har dock inte närmare övervägt en sådan ordning utan nöjer oss med att peka på möjligheten.

I sammanhanget bör betänkandet av utredningen om frivillig betalning av brottsskadestånd, Lätt att göra rätt – om förmedling av brottsskadestånd (SOU 2010:1) nämnas. Enligt en undersökning gjord av utredningen döms det ut omkring 35 000 brottsskadestånd årligen genom domar och strafförelägganden. Av dessa bedömer utredningen att en tredjedel av skadestånden betalas frivilligt. Ut- redningen har lagt förslag som innebär att frivillig betalning av alla brottsskadestånd som döms ut genom dom eller strafföreläggande ska underlättas. Det föreslagna systemet ska göra det enkelt att betala och enkelt att få betalt och systemets huvuduppgift ska vara

270

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

att underlätta förmedlingen av frivilliga skadeståndsbetalningar och ska utgöra en service för parterna. Utredningen har föreslagit att Brottsoffermyndigheten får i uppdrag att agera betalningsförmed- lande organ.

Eftersom vi förordat att kopplingen till rättshjälpslagen ska finnas kvar är utgångspunkten att en beräkning enligt den lagen ska ske först. En förutsättning för att minimiavgiften om 5 000 kr ska utgå är naturligtvis att kostnaderna för den offentlige försvararen, och eventuella tillkommande biträden, uppgår till 5 000 kr eller mer.

Följande exempel ges (utgångspunkten för beräkningen är det för- slag till ändringar i rättshjälpslagen som läggs fram i betänkandet).

a)Om den dömde har ett ekonomiskt underlag, beräknat enligt rättshjälpslagen, om 150 000 kr och den offentlige försvararen tillerkänns ett arvode om 8 700 kr, så kommer den dömdes åter- betalningsskyldighet att uppgå till 5 000 kr. Detta eftersom den procentsats i rättshjälpslagen som anvisas för det aktuella eko-

nomiska underlaget, vilket är 20 procent av kostnaderna, efter sedvanlig beräkning ger en lägre återbetalningsskyldighet än 5 000 kr. Miniminivån slår alltså till i detta fall.

b)Om den dömde har ett ekonomiskt underlag, beräknat enligt rättshjälpslagen, om 330 000 kr och den offentlige försvararen till- erkänns ett arvode om 10 500 kr, så kommer den dömdes åter- betalningsskyldighet att uppgå till 7 000 kr (såvida inte skäl för jämkning föreligger, se nedan), detta eftersom miniminivån för den aktuella avgiftsnivån utgör 7 000 kr och det framräknade beloppet överstiger 5 000 kr men understiger 7 000 kr.

c)Om den dömde har ett ekonomiskt underlag, beräknat enligt rättshjälpslagen, om 330 000 kr och den offentlige försvararen tillerkänns ett arvode om 22 500 kr, så kommer den dömdes åter- betalningsskyldighet att uppgå till 11 250 kr, dvs. 50 procent av kostnaderna vilket är den procentsats som anvisas för den aktu- ella avgiftsnivån, såvida inte skäl för jämkning föreligger (se nedan). Eftersom det belopp den dömde ska återbetala i exem- plet överstiger såväl 5 000 kr som det för den aktuella nivån före- skrivna minimibeloppet om 7 000 kr sker alltså en sedvanlig beräk- ning enligt rättshjälpslagen.

271

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

d)Om den dömde har ett ekonomiskt underlag, beräknat enligt rättshjälpslagen, om 380 000 kr och den offentlige försvararen tillerkänns ett arvode om 125 000 kr, så kommer den dömdes återbetalningsskyldighet att uppgå till 75 000 kr, dvs. 60 procent av kostnaderna vilket är den procentsats som anvisas för den aktuella avgiftsnivån, såvida inte skäl för jämkning föreligger (se nedan). Eftersom det belopp den dömde ska återbetala i exemplet överstiger såväl 5 000 kr som det för den aktuella nivån före- skrivna minimibeloppet om 15 000 kr sker alltså en sedvanlig beräkning enligt rättshjälpslagen.

Om det arvode som den offentlige försvararen tillerkänns uppgår till mindre än 5 000 kr kommer förslaget att innebära att den dömde kommer att få återbetala hela beloppet för försvararen.

Den föreslagna minimiregeln om återbetalningsskyldighet förut- sätter naturligtvis att den tilltalade döms enligt åtalet. Om den till- talade frikänns för viss del av åtalet bör återbetalningsskyldigheten viktas mot den del denne döms för. Så sker redan för närvarande med stöd av 31 kap. 1 § andra stycket RB och genom analog tillämp- ning av 18 kap. 4 § RB.45 Det sagda innebär att det belopp den dömde ska återbetala i dessa fall kan understiga 5 000 kr.

För det fall ytterligare biträden finns är det, på samma sätt som för närvarande, den totala kostnaden för samtliga biträden som ska beaktas.

Vi är naturligtvis medvetna om att förslaget om en viss minimi- nivå ger upphov till tröskeleffekter. En fråga är därför om det skulle vara lämpligt att differentiera avgifterna för återbetalnings- skyldigheten i brottmål ytterligare. En sådan lösning skulle natur- ligtvis kunna minska tröskeleffekterna. Men i princip är det är ound- vikligt att en förenkling får tröskeleffekter. Enligt vår uppfattning talar kravet på enkelhet mot en differentiering.

Sammanfattningsvis bör det i 31 kap. RB införas en bestäm- melse som anger att den som döms för brott alltid till staten ska återbetala ett minsta belopp om 5 000 kr för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare, förutsatt att kostnaderna för den offentlige försvararen uppgår till angivet belopp. Enligt vår

45 Se bl.a. NJA II 1943 s. 400 samt 1949 års kommentar s. 416.

272

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

uppfattning är ett system med en viss minsta nivå acceptabelt från rättvisesynpunkt, enkelt att tillämpa och förutsebart för den enskilde.

Jämkning helt eller delvis

Enligt nuvarande bestämmelser finns en möjlighet att nedsätta eller efterge det belopp som den tilltalade ska återbetala till staten. I 31 kap. 1 § fjärde stycket RB stadgas att det belopp som den till- talade ska betala kan sättas ned eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Mot bakgrund av att vårt förslag om en viss minsta nivå för återbetalningsskyldigheten innebär en i princip obligatorisk återbetal- ningsskyldighet, finns anledning att se över även bestämmelserna om möjligheten till jämkning.

Vår uppfattning är att det även framledes ska finnas en möjlig- het att sätta ned det belopp som den dömde ska återbetala till staten. De särskilda jämkningsgrunderna har tillkommit bl.a. för att inte försvåra den dömdes återanpassning till samhället och för att und- vika kostnadskrävande och resultatlösa indrivningsförsök. Skälen för ett införande av dessa grunder gäller alltjämt varför vi inte före- slår någon ändring beträffande dessa. Det bör dock påpekas att jämkningsmöjligheterna av återbetalningsskyldigheten inte är avsedda att användas slentrianmässigt. En reell prövning av förutsättning- arna för dessa bör göras i varje enskilt fall. Det kan naturligtvis finnas fall där det skulle framstå som stötande att inte ålägga betal- ningsskyldighet, trots t.ex. ådömande av ett längre fängelsestraff, t.ex. vissa fall av kvalificerad ekonomisk brottslighet.

Frågan är dock hur en framtida jämkningsmöjlighet, i förhåll- ande till en viss miniminivå, ska se ut.

Enligt vår uppfattning bör jämkning även framledes kunna ske nedåt. Införandet av ett minimibelopp bör innebära att jämkning inte ska kunna ske till ett belopp understigande minimibeloppet. Någon full eftergift bör alltså inte vara möjlig. En bestämmelse om minimiavgift skulle annars inte få avsedd effekt. Motsvarande lös- ning gäller t.ex. också för jämkning av rättshjälpsavgiften enligt rätts- hjälpslagen. Enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen måste den jämkade procentsatsen motsvara någon av de procentsatser som

273

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

anges i 23 § (se 24 § rättshjälpslagen – undantag gäller dock för underåriga där jämkning kan ske till noll). Procentsatsen kan så- ledes i det fallet aldrig understiga den lägsta föreskrivna (för när- varande två procent) eller överstiga den högsta föreskrivna (för närvarande 40 procent). Det är enligt vår uppfattning rimligt att samma system i detta fall gäller för återbetalningsskyldigeten i brott- mål som för återbetalning av rättshjälpsavgift enligt rättshjälps- lagen. Det sagda innebär att minimibeloppet om 5 000 kr, under angivna förutsättningar, alltid ska betalas oavsett den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska för- hållanden. Som tidigare angetts torde en minimiavgift om 5 000 kr inte vara högre än att frivillig betalning underlättas och en sådan nivå bör inte heller i stort inkräkta på betalning av eventuella skade- stånd och böter.

Även fortsättningsvis bör jämkning kunna ske om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden. Mot bakgrund av den föreslagna minimiregeln kommer dock sådana hänsyn endast att få genomslag vid återbetalningsbelopp över 5 000 kr. En jämk- ning får alltså inte innebära att minimibeloppet om 5 000 kr under- skrids.

En särskild fråga är om minimibeloppet ska gälla även för under- åriga, dvs. för personer som är under 18 år vid tidpunkt för domen.

En betalningsskyldighet för rättegångskostnad, vid sidan av på- följden för brottet, torde i regel inte främja den unges anpassning till samhället. Därtill kommer att de unga lagöverträdarnas betal- ningsförmåga ofta är begränsad. För närvarande efterges också regel- mässigt återbetalningsskyldigheten, med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, helt för denna kategori dömda. Det ska dock påpekas att underåriga inte generellt är befriade från åter- betalningsskyldighet. En prövning ska ske i varje enskilt fall. Det är endast den underåriges egen ekonomi som ska beaktas.

Vi anser att det även framledes ska vara möjligt att nedsätta eller helt efterge återbetalningsskyldigheten för ungdomar. En reglering av motsvarande slag finns även för underåriga som beviljats rätts- hjälp. Enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen är det möjligt att jämka den avgift en underårig rättssökande ska betala till noll kronor. Det är enligt vår uppfattning rimligt att samma regler gäller för underåriga i brottmål som för underåriga i mål där rättshjälp

274

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

beviljats. En bestämmelse om minimiavgift bör alltså inte gälla om den dömde är under 18 år vid tiden för domen. Om någon med stöd av den föreslagna bestämmelsen har fått återbetalningsskyldig- heten jämkad, bör det förhållandet att denne när högre rätt efter överklagande prövar målet kan ha fyllt 18 år, inte i och för sig för- anleda att jämkningen inte skulle bestå såvitt avser kostnaderna i den lägre instansen.

Trots förekomsten av en minimiregel ska det alltså fortfarande vara möjligt att nedsätta eller efterge återbetalningsskyldigheten till ett belopp under 5 000 kr för underåriga personer. Om nedsättning sker får alltså återbetalningsbeloppet, på sedvanligt sätt, bestämmas enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen utan hänsyn tagen till minimi- regeln. Liksom tidigare bör återbetalningsskyldighet för denna kate- gori dömda endast komma i fråga i undantagsfall.

Samma fråga som beträffande unga kan ställas även beträffande den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk stör- ning. Det är enligt vår uppfattning rimligt att samma bestämmelser gäller för denna kategori dömda som för unga dömda. För när- varande efterges också regelmässigt återbetalningsskyldigheten, med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, helt för denna kategori dömda. Det ska dock påpekas att inte heller denna kate- gori dömda generellt är befriade från återbetalningsskyldighet. En prövning ska ske i varje enskilt fall.

Bestämmelsen om minimiavgift bör alltså inte heller gälla för fall där någon begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk stör- ning.

I 31 kap. 1 § sista stycket RB anges att den som döms inte be- höver ersätta staten om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fast- ställt. Vi föreslår ingen ändring av denna bestämmelse, vilken alltså ska gälla även fortsättningsvis.

Kostnader i högre rätt

När det gäller återbetalningsskyldighet för kostnader i överrätt sägs i 31 kap. 10 § första stycket RB att denna ska bestämmas med hän- syn till utgången där. Vidare anges att högre rätts dom ska anses som fällande allenast då den tilltalade döms till påföljd som är att anse

275

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

som svårare än den vartill lägre rätt dömt eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes ha begått brottet eller av honom fullföljd talan inte föranleder ändring i lägre rätts dom. I andra stycket anges att om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i första stycket innebär bl.a. att högre rätt ska avräkna det som den dömde har fått betala i den lägre rätten vid bestämmande av återbetalningsskyldigheten i den högre rätten. Inne- börden av bestämmelsens andra stycke är att första styckets bestäm- melser ska ha motsvarande tillämpning.

Vi föreslår ingen ändring såvitt avser bestämmelserna i para- grafen. Det innebär att beräkningen av återbetalningsskyldigheten, på samma sätt som sker för närvarande, ska göras på grundval av den sammanlagda kostnaden i samtliga instanser. Mot bakgrund av förslaget om en miniminivå för återbetalningsskyldigheten kan det komma att innebära att utrymmet för återbetalningsskyldighet i de högre instanserna kan komma att utvidgas.

Information om återbetalningsskyldighet

Förslag: En bestämmelse om att förundersökningsledare ska informera den misstänkte om vilka bestämmelser som gäller för återbetalningsskyldiget för kostnader för offentliga försvarare ska införas.

När förundersökningen bedrivits så långt att någon är skäligen miss- tänkt för brott ska den misstänkte, när han eller hon hörs, under- rättas om misstanken (23 kap. 18 § RB). Enligt 12 § förundersök- ningskungörelsen (1974:948) ska den misstänkte i samband med underrättelsen få information om rätten att redan under förunder- sökningen anlita biträde och försvarare samt om vad som gäller för att offentlig försvarare ska förordnas. Det är alltid rätten som prövar frågan om rätten till offentlig försvarare (21 kap. 4 § RB).

Om det inte är uppenbart att den misstänkte saknar behov av det ska offentlig försvarare alltid förordnas för en misstänkt person som inte fyllt 18 år (24 § LUL). Undersökningsledaren ska göra en

276

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

anmälan om det till rätten. Motsvarande skyldighet att göra anmälan till rätten finns i 23 kap. 5 § RB vad gäller misstänkta över 18 år.

Mot bakgrund av vårt förslag om en miniminivå när det gäller återbetalningsskyldigheten är det viktigt att en misstänkt person på ett så tidigt stadium som möjligt får klart för sig vilka regler som gäller för denna. Tydlig information till den som är misstänkt för brott är en viktig del i hela rättsprocessen. Hur återbetalnings- skyldigheten ser ut är, enligt många av de företrädare för rätts- väsendet som vi talat med, en viktig faktor för den som överväger att begära en offentlig försvarare. Det är en fördel för den miss- tänkte att så tidigt som möjligt i vart fall någorlunda kunna förutse vilka kostnader ett offentligt försvar skulle kunna medföra för denne.

Det kan mot denna bakgrund vara lämpligt att förundersök- ningsledare, i samband med att de ger information om rätten att redan under förundersökningen anlita biträde och försvarare, infor- merar även om vilka regler som gäller för återbetalningsskyldigheten. Det är sannolikt så att sådan information ges redan i dag. Eftersom vi föreslår en skärpt återbetalningsskyldighet blir det än viktigare att informationen ges i ett tidigt skede. Det är också viktigt att andra myndigheter, t.ex. domstolar, tillhandahåller sådan information, vilket sker redan i dag. För det fall Straffprocessutredningens förslag om gratis rådgivning genomförs torde information om återbetalnings- skyldighet kunna lämnas även inom ramen för den verksamheten.

Vi rekommenderar att informationen om återbetalningsskyldighet ges skriftligen. Det kan vara lämpligt att Domstolsverket och andra berörda myndigheter tillsammans tar fram en broschyr för ända- målet.

Att myndigheter ska lämna upplysningar, ge vägledning och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksam- hetsområde följer av 4 § förvaltningslagen (1986:223). Av bestäm- melsen framgår även att hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Förvaltningslagen gäller för förvalt- ningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Regler om myndigheternas serviceskyldighet och samverkan återfinns i 4–6 §§ förvaltnings- lagen. Bestämmelserna gäller även annan förvaltningsverksamhet hos myndigheterna. För domstolarna gäller vidare att de även i den del av sin verksamhet som inte omfattas av förvaltningslagens

277

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

bestämmelser i lämplig utsträckning ska lämna upplysningar till en- skilda i frågor som rör den verksamheten.46 Det är alltså bestäm- melsen i förvaltningslagen som utgör grunden för myndigheternas serviceskyldighet.

Att informera en rättssökande om vilka bestämmelser som gäller, t.ex. för återbetalningsskyldiget, torde enligt vad som redogjorts för ovan ligga inom ramen för aktuella myndigheters service- skyldighet. För att säkerställa att informationen ges i ett så tidigt skede som möjligt kan det dock vara lämpligt att särskilt reglera denna informationsskyldighet för förundersökningsledares del. Det är oftast polisen som har den inledande kontakten. En sådan be- stämmelse kan lämpligtvis ges i 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948). Vi har valt att lämna förslag på förordningstext i denna del. Några bestämmelser i övrigt torde inte behövas.

Återbetalningsskyldighet vid ärenden om undanröjande av påföljd m.m.

Förslag: Återbetalningsskyldigheten för dömda ska gälla även i förfarande som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd. I dessa fall ska bestämmelserna i 31 kap. rätte- gångsbalken om återbetalningsskyldighet för den tilltalade gälla.

Som tidigare redogjorts för (avsnitt 8.3.1) föreligger för närvarande ingen återbetalningsskyldighet för kostnader för offentliga försvarare i ärenden om bl.a. undanröjande av påföljd. Av 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken framgår att vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål ska, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av påföljd intagen i anstalt eller särskilt ung- domshem som avses i första stycket, ska han eller hon anses som

46 13 § förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m.

278

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten.

Någon återbetalningsskyldighet ska alltså för närvarande inte åläggas i dessa fall. Bestämmelsen innebär att det som i rättegångs- balken är föreskrivet angående brottmål, om inte annat är före- skrivet, ska gälla i tillämpliga delar när det mot någon som blivit dömd för brott vid domstol inleds ett förfarande som avser undan- röjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd. Andra stycket anses böra tillämpas analogt i det fallet att det är den som är dömd för brottet som inleder förfarandet. Endast i bötesverkställighets- lagen (1979:189) har fullständiga bestämmelser beträffande förfar- andet vid domstolen och den dömdes processuella befogenheter i här avsedda fall meddelats. Processlagberedningen övervägde att för samtliga nu berörda fall föreskriva handläggning i den för brott- mål i allmänhet föreskrivna ordningen.47 Med hänsyn till pröv- ningens begränsade omfattning fann beredningen det dock inte nödvändigt att huvudförhandling gjordes obligatorisk. I övrigt torde emellertid enligt beredningen den dömde i processuellt hänseende böra likställas med den som tilltalats för brott.48 Den dömde borde sålunda ha rätt att få biträde av offentlig försvarare. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten.

Det kan argumenteras för att återbetalningsskyldighet bör åläggas den dömde även i förevarande fall. Om en dömd fått förmånen av en icke frihetsberövande påföljd men missköter sina åtaganden är det rimligt att kräva att han eller hon själv får stå kostnaderna för det förfarande som detta orsakat.

Vi kan inte finna några tillräckligt bärande skäl till varför dessa försvararkostnader ska undantas från återbetalningsskyldighet. Vi föreslår därför att återbetalningsskyldigheten för dömda ska om- fatta även dessa förfaranden. Bestämmelserna i 31 kap. RB om åter- betalningsskyldighet för den tilltalade bör därvid gälla. En bestäm- melse härom bör införas i lag.

Det bör påpekas att hänvisningen till 31 kap RB omfattar samt- liga bestämmelser i det kapitlet som rör återbetalningsskyldighet

47NJA II 1947 s. 67.

48NJA II 1947 s. 67 f.

279

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

återkalla sitt överklagande varpå målet i de flesta fall kan avskrivas utan större kostnader som följd. I en del fall underlåter dock den tilltalade att meddela överinstansen att han eller hon inte längre önskar få målet överprövat. I dessa fall planeras för och kallas till huvudförhandling. Om den tilltalade inte kommer till huvudför- handlingen förfaller målet vanligtvis, om förutsättningar härför finns. Att ett överklagande förfaller innebär i praktiken att överrätten skriver av målet och att den överklagade domen står fast. I angivna fall uppstår högre kostnader, i många fall både för den enskilde och för staten, som hade kunnat undvikas om den tilltalade i stället valt att dessförinnan återkalla målet.

Mot bakgrund av vårt övergripande uppdrag att överväga kost- nadsdämpande åtgärder karaktär finns anledning att överväga om andra regler bör gälla för den tilltalades återbetalningsskyldighet i fall där målet förfallit på grund av att den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen.

Nuvarande bestämmelser

Bestämmelser om hur hovrätten ska handlägga ett brottmål när en part inte kommer till en huvudförhandling i hovrätten finns i 51 kap. 21 § RB. Om en enskild klagande uteblir från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Överklagandet ska också förfalla om en enskild klagande som förelagts att inställa sig personligen endast inställer sig genom ombud och hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet (51 kap. 21 § första stycket RB).

Bestämmelsen gäller oavsett om det är den tilltalade eller måls- äganden som är klagande. Har både åklagaren och målsäganden över- klagat medför målsägandens utevaro att hans eller hennes överklag- ande förfaller även om målet i övrigt prövas.49 Det vill synas som om detta uttalande tar sikte på den situationen att målsäganden överklagat när det gäller ett enskilt anspråk.50 Skulle i mål om all- mänt åtal såväl åklagaren som målsäganden ha överklagat när det gäller ansvarsfrågan är målsägandens överklagande i den delen inte

49Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken (version t.o.m. maj 2014, Zeteo), kommentaren till 51 kap.

21§ med där angivna hänvisningar.

50Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken (version t.o.m. maj 2014, Zeteo), kommentaren till 51 kap.

21§.

281

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

självständigt. Om av dem endast åklagaren inställt sig till huvud- förhandlingen, kan därför målsägandens överklagande inte tillåtas förfalla.51

Enligt fjärde stycket i samma bestämmelse får hovrätten avgöra målet om en enskild klagande som förelagts att inställa sig person- ligen endast inställer sig genom ombud.

Någon närmare reglering av förutsättningarna för när överklag- andet ska förfalla eller när målet ska avgöras i sak framgår inte av bestämmelsen. I praktiken är det vanliga att hovrätten i en sådan situation beslutar att överklagandet förfaller.

Att en enskild klagande ska ha upplysts om påföljder av att inte inställa sig till huvudförhandlingen framgår av 51 kap. 16 § RB.

Enligt bestämmelsen i 51 kap. 22 § RB ska hovrätten, om över- klagandet förfallit enligt 51 kap. 21 § RB, på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att in- finna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid. En sådan ansökan om återupptagande ska, enligt bestämmel- sens andra stycke, göras skriftligen inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget.

Frågan om vad som utgör laga förfall regleras i 32 kap. 8 § RB. I den bestämmelsen anges att laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat. Vidare anges att såsom laga förfall för part ska också anses, då för ombud, som av parten vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid ställas. Av 32 kap. 6 § RB följer att om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har laga förfall för sin underlåtenhet, ska denna inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången. Av andra stycket angiven para- graf följer att om någon har gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i första stycket men det på grund av någon särskild omstän- dighet kan antas att han har laga förfall, ska han beredas tillfälle att

51 Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken (version t.o.m. maj 2014, Zeteo), kommentaren till 51 kap. 21 §.

282

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

komma in med utredning om detta. Rätten ska därvid uppskjuta frågan om utdömande av påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten.

En tilltalad med offentlig försvarare som uteblivit blir i samband med beslutet om att överklagandet förfaller normalt ålagd att betala försvararkostnaderna, och i förekommande fall kostnader för vissa andra biträden, t.ex. kostnader för målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn. Vanligtvis sker detta enligt bestämmelserna i 31 kap. 1 och 10 §§ RB.

Vilka kostnader som omfattas av den dömdes återbetalnings- skyldighet anges i 31 kap. 1 § RB (se ovan). Av 31 kap. 10 § RB framgår att om mål fullföljs från lägre rätt, ska skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom ska anses som fällande, endast då den tilltalade döms till påföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Av paragrafen framgår vidare att stadgandet i 31 kap. 3 § RB ska avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren. Av paragrafens andra stycke följer att om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning. I tredje stycket anges att om målet återförvisas, ska frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.

Såvitt gäller kostnaderna för processen i den högre rätten gäller alltså i princip samma regler som för processen i den första in- stansen. Kostnadsansvaret fördelas emellertid, som framgår ovan, uteslutande med hänsyn till resultatet av överrättsprocessen. Om en part får målet återupptaget kan kostnadsfrågan givetvis åter bli föremål för prövning.

Därutöver finns i 31 kap. 4 § första stycket RB en bestämmelse som anger att om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan, genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar, som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt ska fördelas. Bestämmelsen avser det fallet att den tilltalade i

283

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

ett mål, där åklagaren för talan, genom vårdslöshet eller försum- melse orsakar kostnader för staten.

Regleringen innebär att den tilltalade är skyldig att ersätta de kostnader han eller hon orsakat staten oavsett hur ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt ska fördelas. För det fall den till- talade fälls till ansvar innebär bestämmelsen att hans eller hennes ersättningsskyldighet kan fastställas till högre belopp än det som han eller hon skulle ha fått betala i avgift vid rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen (se 31 kap. 1 § tredje stycket RB). Ersättningsskyldig- heten kan dock jämkas enligt 31 kap. 1 § fjärde stycket RB.

Ett förfarande som grundar ersättningsskyldighet enligt angiven bestämmelse kan t.ex. bestå i att den tilltalade uteblir från rätten, inte följer ett föreläggande från rätten eller framför påståenden eller invändningar som han insett eller bort inse sakna fog. En tilltalad som överklagat en dom torde dock inte med stöd av bestämmelsen kunna åläggas en betalningsskyldighet med anledning av att han uteblivit från en förhandling i den högre rätten.

I ett mål från Högsta domstolen, mål Ö 623-07, avgjort 2008- 01-04, ålade hovrätten, med stöd av 31 kap 4 § RB, en tilltalad att ersätta staten för en del av kostnaderna för försvaret och måls- ägandebiträdet i hovrätten. Högsta domstolen konstaterade att, även om det inte framgick uttryckligen av hovrättens beslut, det kunde antas att det var den dömdes underlåtenhet att inställa sig till huvudförhandlingen i hovrätten som föranlett beslutet om kostnads- ansvar. Högsta domstolen uttalade att en tilltalad som uteblir från en förhandling i många fall vållar merkostnader för staten genom att målet måste sättas ut till ny förhandling och att merkostnaden i allmänhet kan beräknas uppgå till samma belopp som kostnaderna för den inställda förhandlingen. En sådan merkostnad skulle, enligt Högsta domstolen, i ett fall som det aktuella ha uppkommit om målet efter ansökan tagits upp på nytt. Högsta domstolen uttalade vidare att eftersom en förutsättning för ett återupptagande är att den som underlåtit att inställa sig haft laga förfall för sin under- låtenhet som han inte kunnat anmäla i tid skulle emellertid under- låtenheten i ett sådant fall inte ha kunnat medföra ersättnings- skyldighet enligt 31 kap. 4 § RB.

Högsta domstolen konstaterade att den dömdes underlåtenhet att inställa sig till huvudförhandlingen lett till att hans överklagande förfallit och att hans underlåtenhet då inte vållat några merkost-

284

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

nader för staten. Enligt Högsta domstolen saknades under sådana förhållanden förutsättningar för att på grund av underlåtenheten ålägga den dömde att betala ersättning för statens kostnader i målet enligt 31 kap. 4 § RB. I målet hade inte framkommit att den dömde på annat sätt skulle ha vållat kostnader för staten som kunde med- föra ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 4 § RB. Högsta domstolen anmärkte även att det med hänsyn till den påföljd som personen i fråga dömts till och till vad som uppgetts om hans ekonomiska för- hållanden, förutsättningar inte heller torde ha förelegat för hovrätten att, enligt 31 kap. 1 och 10 §§ RB, ålägga honom att till staten åter- betala någon del av kostnaderna. Högsta domstolen kom således i fallet fram till att den dömde skulle befrias från skyldigheten att ersätta staten för kostnaderna i hovrätten för försvaret och måls- ägandebiträdet.

Av 55 kap. 15 § RB följer att bl.a. 51 kap. 21 och 22 §§ RB ska tillämpas även i Högsta domstolen.

Enligt 54 kap. 3 § RB får en hovrätts slutliga beslut överklagas, om inte annat är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om åter- upptagande av ett mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte överklaga beslutet.

Bestämmelsen innebär att om en part har rätt att ansöka om återupptagande av ett mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han eller hon inte överklaga beslutet. I rättsfallet NJA 2004 s. 63 förklarade dock Högsta domstolen att förbudet mot överklag- ande i 54 kap. 3 § första stycket andra meningen RB inte omfattar beslut om skyldighet att ersätta rättegångs- och rättshjälpskostnader som meddelats i samband med ett beslut genom vilket ett över- klagande till hovrätten förklarats förfallet. Ett sådant beslut får alltså överklagas.

Det bör i sammanhanget nämnas att EMR-utredningen, i betänk- andet En modernare rättegång – en uppföljning (SOU 2012:93), före- slagit att bestämmelsen i 51 kap. 21 § första stycket RB ändras så att överklagandet förfaller om en enskild klagande i brottmål som förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom om- bud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller. EMR-reformens ikraftträdande har, mot bakgrund av att hovrätterna efter den reformen som regel har tillgång till ljud- och bildupptag- ningar av förhören i tingsrätt, lett till diskussioner om hur hov- rätterna ska hantera situationen då den klagande inte inställer sig

285

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

personligen till huvudförhandlingen i hovrätten. EMR-utredningen ansåg att bestämmelsen bör förtydligas så att den står i bättre överensstämmelse med hur den tillämpas i praktiken. Straffprocess- utredningen har, i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) anslutit sig till EMR-utredningens förslag i denna del.

Överväganden

Regeln om att ett överklagande ska förfalla om en enskild klagande uteblir kan ses som en bestämmelse som syftar till att säkerställa att mål ska kunna avgöras i andra instans efter en huvudförhandling där den klagande närvarar.

Som EMR-utredningen anfört är det även enligt vår uppfattning ett rimligt krav att den som överklagat till högre rätt som regel ska inställa sig till huvudförhandlingen för att överklagandet ska prövas och att om klaganden uteblir, det normalt bör kunna ses som att denne visat att han eller hon inte längre är intresserad av att få överklagandet prövat. Som ovan angetts förfaller också målet ofta i dessa situationer.

Av från Domstolsverket inhämtade uppgifter kan konstateras att det år 2013 förföll 344 mål i hovrätterna. Andelen förfallna brottmål har varit tämligen stabil över tid.52 De förfallna målen ut- gjorde år 2013 knappt fyra procent av det totala antalet mål vid hovrätterna. För Högsta domstolen registreras inte förfallna mål.

Någon statistik över hur stor andel av de förfallna målen som återupptas förs inte av Domstolsverket. Vi har dock, genom under- sökningar i målhanteringssystemet Vera vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, tagit del av hur stor andel av de förfallna målen som återupptagits vid den hovrätten. Om det förutsätts att förhållandet mellan antal förfallna mål och återupptagna mål är detsamma vid övriga hovrätter torde i vart fall en uppskattning över antalet åter- upptagna mål totalt kunna erhållas.

Av totalt 68 förfallna mål i Hovrätten över Skåne och Blekinge beviljades efter ansökan återupptagande i sju av dessa, dvs. i knappt 10 procent av fallen. Såvitt kunnat utläsas förordnades i det stora flertalet av de förfallna målen att staten skulle svara för kostnaderna

52 Se bilaga 5 till betänkandet.

286

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

för offentlig försvarare och målsägandebiträde m.m. Av de 68 målen ansöktes om återupptagande i ytterligare åtta fall, eller cirka 10 pro- cent, där dock ansökan om återupptagande avslogs.

Om förhållandet överförs på samtliga hovrätter skulle detta innebära att återupptagande beviljas i strax över 30 mål per år. Det innebär att strax över 300 mål per år förfaller utan att målet återupptas. Det är således fråga om ett inte försumbart antal mål som förfaller utan att målet återupptas, beroende på att ansökan om återupptagande inte sker eller att sådan ansökan avslås. Utifrån förhållandena i Hovrätten över Skåne och Blekinge, kan antas att kostnaden för försvarare m.m. i dessa fall oftast stannar på staten.

Det är ett rimligt krav att en tilltalad som överklagat till högre rätt också ska inställa sig till huvudförhandlingen och att om den tilltalade som klagat uteblir, det normalt bör kunna ses som att denne visat att han eller hon inte längre är intresserad av att få över- klagandet prövat. Det kan argumenteras för att den tilltalades brist- ande vilja att lojalt medverka i förfarandet i nu aktuella fall, dvs. när han eller hon själv överklagat en dom men väljer att inte komma till förhandlingen i överrätten, bör få samma konsekvenser som när den tilltalade av vårdslöshet eller försummelse orsakat kostnader för staten, dvs. att dennes ersättningsskyldighet kan fastställas till högre belopp än det som han eller hon skulle ha fått betala i avgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (jfr 31 kap. 4 § första stycket RB). Genom att överklaga en dom, för att därefter inte ha för avsikt att närvara vid förhandlingen, har den tilltalade orsakat kostnader som kunnat undvikas om den tilltalade i stället dessförinnan valt att återkalla sitt överklagande. Framför allt gäller detta kostnader för offentlig försvarare, och i förekommande fall målsägandebiträde m.m., men också kostnader för själva huvudförhandlingen, såsom t.ex. planering av denna, samt kostnader för övriga inblandade aktörer såsom åklagare och rättens ledamöter. Det är enligt vår uppfattning rimligt att kräva av en tilltalad att denne, om han eller hon av olika skäl inte längre har en reell önskan om att få sin dom överprövad, meddelar domstolen detta och i förekommande fall återkallar sitt överklagande.

Mot denna bakgrund finner vi vid en avvägning att övervägande skäl talar för att införa en skärpt återbetalningsskyldighet för en tilltalad som överklagat men inte inställt sig till huvudförhand- lingen i överrätten och där rätten beslutat att målet ska förfalla.

287

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

Ansvar för kostnader har en handlingsdirigerande funktion. Den som är medveten om att han eller hon löper risk att stå för en större del av kostnaderna om denne inte inställer sig till en för- handling kan antas vinnlägga sig om att förfara på så sätt att risken minimeras. Ett sådant ansvar understryker även vikten av personlig närvaro. Även statsfinansiella hänsyn samt effektivitetsskäl talar för att en sådan ordning bör gälla. Rättssäkerheten tillgodoses enligt vår mening genom rätten till återupptagande och rätten till över- klagande av själva kostnadsbeslutet. Det får därför anses rimligt att det finns möjlighet att ålägga ett skärpt återbetalningsansvar i nu aktuella situationer. Vi föreslår således att det införs en skärpt åter- betalningsskyldighet för vad som betalats av allmänna medel till förvarare i fall där en tilltalad uteblir från huvudförhandlingen i överrätten och målet av denna anledning förfaller. En särskild bestäm- melse härom bör införas. Genom bestämmelserna i 8 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde och 12 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn kommer även sådana kostnader att omfattas av den skärpta återbetalningsskyldigheten i angivet fall.

En förutsättning för att målet ska kunna förfalla är att det inte är sannolikt att den som underlåtit att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen har laga förfall för sin utevaro och att rätten anser att målet inte kan avgöras i den tilltalades frånvaro. Samma krav bör gälla för åläggande av ett skärpt kostnadsansvar. Det är således endast när det inte är sannolikt att det föreligger laga förfall som en skärpt återbetalningsskyldighet kan komma i fråga. Före- ligger inte förutsättningar för att målet ska förfalla föreligger så- ledes inte heller förutsättningar för att ålägga en skärpt återbetal- ningsskyldighet. Om överrätten, enligt 32 kap. 6 § RB andra stycket uppskjuter frågan om påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten blir det naturligt så att frågan om en skärpt åter- betalningsskyldighet följer frågan om målet ska förfalla.

Frågan om återbetalningsskyldigheten bör givetvis, liksom för närvarande, åter kunna bli föremål för prövning om parten får målet återupptaget. Om en tilltalad beviljas återupptagande innebär det att han eller hon haft laga förfall som inte kunnat anmälas i tid. Det- samma bör rimligtvis gälla även för den skärpta återbetalnings- skyldigheten. Enligt vår mening faller det sig naturligt att behandla dessa situationer på samma sätt. Det sagda innebär att om åter- upptagande sker, förutsättningar för att ålägga en skärpt återbetal-

288

SOU 2014:86

Återbetalningsskyldighet för dömda

ningsskyldighet inte förelegat. Eftersom förutsättningar för att ålägga en skärpt återbetalningsskyldighet inte förelegat bör överrätten i en situation som den nämnda ompröva beslutet om skärpt återbetal- ningsskyldighet eftersom den tilltalade rätteligen skulle ha ålagts en återbetalningsskyldighet beräknad enligt 31 kap. 1 och 10 §§ RB.

De fördelar en bestämmelse om skärpt återbetalningsskyldighet medför får anses överväga i förhållande till det eventuella merarbete för överrätten som den nya ordningen kan innebära. Frågan kommer endast att bli aktuell i ett förhållandevis litet antal mål per år. Det bör också påtalas att sådan omprövning redan i dag kan bli aktuell, t.ex. i fall där en tilltalad, i samband med att målet förfaller, åläggs en återbetalningsskyldighet som av olika skäl kan anses felaktig.

Återbetalningsskyldigheten vid det skärpta kostnadsansvaret bör omfatta i princip samma kostnader som återbetalningsskyldigheten för dömda i övrigt, dvs. de kostnader som anges i 31 kap. 1 § första stycket RB, dock att kostnader för hämtning och kostnader för olika prov och analyser inte bör bli aktuella varför dessa bör undan- tas. Genom bestämmelserna i 8 § lagen (1988:609) om målsägande- biträde och 12 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn kommer, som angetts ovan, även sådana kostnader att omfattas.

Inte heller ett skärpt kostnadsansvar bör omfatta kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. (jfr 31 kap. 1 § andra stycket RB). Kostnads- ansvaret bör inte, mot bakgrund av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, omfatta sådana kostnader en offentlig försvarare haft för tolkning vid överläggning med den tilltalade (jfr 31 kap. 1 § andra stycket RB).

Det bör påpekas att kostnadsansvaret enligt föreslagen bestäm- melse endast omfattar kostnaderna i den instans där kostnaderna uppkommit.

För att en bestämmelse om skärpt kostnadsansvar ska få den hand- lingsdirigerande effekt som eftersträvas bör en bestämmelse härom innebära att den tilltalades återbetalningsskyldighet ska omfatta hela kostnaden i överrätten för dennes försvar. Någon begränsning till vad den tilltalade skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rätts- hjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) bör alltså inte gälla i dessa

289

Återbetalningsskyldighet för dömda

SOU 2014:86

fall (jfr 31 kap. 1 § tredje stycket RB). Av detta följer att någon hänsyn inte heller bör tas till vad den tilltalade fått återbetala till staten för kostnaderna vid underrätten.

Av 31 kap. 1 § fjärde stycket RB följer att det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden. Frågan är om möjligheten till jämkning av dessa skäl bör finnas även vid åläggande av ett skärpt kostnadsansvar av föreslagen art.

Det mest framträdande skälet till ett skärpt kostnadsansvar är att det ska få en handlingsdirigerande effekt. Syftet är att en till- talad, som har överklagat en dom men som inte avser närvara vid förhandlingen trots att han eller hon kallats att inställa sig person- ligen, ska få incitament att, i kostnadsbesparande syfte, i stället återkalla sitt överklagande. För att en bestämmelse om skärpt kost- nadsansvar fullt ut ska få genomslag i praktiken bör, enligt vår upp- fattning, möjligheten till jämkning minimeras.

För närvarande sker jämkning t.ex. regelmässigt för den som dömts till en längre frihetsberövande påföljd. Den som ådömts sådan påföljd åläggs normalt inte någon återbetalningsskyldighet.53 Efter- som skälen för ett skärpt kostnadsansvar gör sig gällande oavsett vilken påföljd som ådömts bör någon hänsyn till påföljd inte tas. Även den som ådömts en längre frihetsberövande påföljd bör således kunna åläggas ett skärpt kostnadsansvar. Inte heller bör den till- talades brottslighet i övrigt ge möjlighet till jämkning i nu aktuellt fall.

Skälen för ett skärpt kostnadsansvar gör sig även gällande oav- sett vilken ekonomisk situation den tilltalade befinner sig i. Inte heller bör således någon jämkning med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden kunna ske.

För att undvika stötande resultat bör dock möjligheten till jämk- ning såvitt avser den tilltalades personliga förhållanden kunna ske även när det gäller frågan om ett skärpt kostnadsansvar. Exempel på personliga förhållanden som även i nu aktuellt fall skulle kunna utgöra skäl för jämkning är fall då den tilltalade är under 18 år.

Av rättssäkerhetsskäl, och för att en handlingsdirigerande effekt ska kunna få genomslag, bör den tilltalade göras medveten om att

53 Se t.ex. prop. 1972:4 s. 267.

290

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

även målsägandebiträde, om inte sammanhanget ger anledning till annat. En kortare redovisning av respektive bestämmelser ges.

Avsnittet inleds med en kortare bakgrund kring utvecklingen av timkostnadsnormen och taxesystemet i brottmål. Därefter följer en genomgång av gällande rätt. Avsnittet avslutas med våra övervägan- den och förslag.

En redovisning över statens kostnader för offentlig försvarare och målsägandebiträde finns i avsnitt 6.

9.2Bakgrund

Timkostnadsnormen

Timkostnadsnormen utvecklades i samband med 1972 års rätts- hjälpsreform. I samband med reformen tog staten över de befintliga rättshjälpsanstalterna som drivits av vissa kommuner och landsting. Rättshjälpsanstalterna kom att bli grunden för de allmänna advo- katbyråerna. Syftet med detta var bl.a. att tillgodose det ökade be- hov av biträdeshjälp som reformen skulle medföra och att ge den enskilde möjligheten att fritt välja mellan att anlita en privatprakti- serande eller en offentligt anställd jurist.1 Ett ytterligare syfte var att staten skulle få full kostnadsinsyn i advokatverksamhet och där- med få underlag för taxor avseende biträdestjänster inom rättshjälps- området.2

De allmänna advokatbyråerna avvecklades år 1999. De utgör dock fortfarande grunden för beräkningen av timkostnadsnormen. Stats- kontoret har i rapporten Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5) gjort en översyn av beräkningsmodellen för timkostnadsnormen. Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Avsikten med timkostnadsnormen var att den skulle användas som en grund för ersättningsnivåerna i brottmålstaxan. Syftet var att få fram en skälig ersättning till offentliga försvarare i vissa brottmål.

Inledningsvis tillämpades timkostnadsnormen endast inom det taxesatta området. Timkostnadsnormen utgjorde hörnstenen i taxan för brottmål men kom efter ett beslut i Besvärsnämnden för rätts- hjälp redan i december 1973 att få genomslagskraft långt utanför

1Se prop. 1972:4.

2Se prop. 1972:4, s. 171 ff.

294

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

det taxesatta området. Besvärsnämnden uttalade nämligen att vid prövning av arvoden inom rättshjälpsområdet borde skälig tids- åtgång regelmässigt vara utgångspunkten. Timkostnadsnormen skulle vara det belopp med vilket ersättning utgick per timme för arbete inom området. Efter en dom från Högsta domstolen kom tim- kostnadsnormen att bli vägledande vid ersättningen även i mål utanför det taxesatta området.3 Av förarbetena till rättshjälpsreformen framgår att den genomsnittliga kostnaden per timme för advokat- verksamhet ansågs vara skälig. I propositionen anfördes att detta skulle vara utgångspunkten för taxorna och att självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse.4

Vid flera tillfällen riktades kritik mot metoden att bestämma ersättning inom rättshjälpsområdet. Det hävdades att hänsynen till ett uppdrags svårighetsgrad och till den skicklighet varmed det ut- förts eftersattes när tidsfaktorn blev avgörande för ett arvodes stor- lek. Bestämmelserna om hur ersättningen ska beräknas genomgick därför betydande ändringar år 1981.5 I 1981 års förarbeten under- ströks att tidsåtgången alltid måste vara en viktig faktor vid arvodes- bestämningen men att det var angeläget att myndigheterna ägnade avsevärt större uppmärksamhet än tidigare åt de övriga faktorer som borde avgöra arvodets storlek.6

Tidsåtgången fick dock i praxis inte den mindre tyngd vid be- dömningen av arvoden som eftersträvades vid 1981 års reform. Vid en lagändring år 19957, i syfte att åstadkomma besparingar inom rättshjälpsområdet, framhölls att den betydelse tidsåtgången fått i praxis borde komma till uttryck i lagtexten. I samband härmed lag- fästes också ersättningsbestämmelsernas anknytning till timkostnads- normen.

Sedan de allmänna advokatbyråerna lades ned år 1999 har tim- kostnadsnormen räknats upp med kostnadsutvecklingen för löner inom åklagar- och domstolsväsendet, ändringar i lagstadgade arbets- givaravgifter, utvecklingen för hyreskostnader samt prisutvecklingen generellt, dvs. efter KPI.

3Se NJA 1976:640.

4Se prop. 1972:4.

5Se prop. 1981/82:28; JuU 19; SFS 1981:1289.

6Prop. 1981/82:28 s. 16 ff.

7Prop. 1994/95:150.

295

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Andelen debiterbar tid antas i beräkningsmodellen vara 72,5 pro- cent av en heltid8 vilket innebär att ett rättsligt biträde ska kunna debitera 1 201 timmar på ett år. Denna debiteringsgrad infördes från och med år 1993. Dessförinnan var debiteringsgraden 75 procent.

Från och med år 2008 har regeringen efter förslag från Dom- stolsverket beslutat att timkostnadsnormen ska beräknas med hän- syn taget till kostnadsutvecklingen för de tre senaste åren, dvs. en metod med glidande medelvärde, när de olika kostnadskomponen- terna räknas upp. Från och med samma år beräknas också två olika nivåer för ersättning. En nivå avser dem som godkänts för F-skatt- sedel och en annan nivå avser dem som inte godkänts för F-skatt- sedel.

Taxa i brottmål

Som nämnts var avsikten med timkostnadsnormen att den skulle användas som en grund för ersättningsnivåerna i brottmålstaxan. Syftet var att få fram en skälig ersättning till offentliga försvarare i vissa brottmål.

En brottmålstaxa för offentliga försvarare infördes år 1973. I samband med tillkomsten av rättshjälpslagen förutsåg föredragande departementschefen att reformen skulle medföra en väsentlig ökning av antalet rättshjälpsärenden och av det allmännas utgifter för rätts- hjälpen.9 Det ansågs därför nödvändigt från såväl statens som den enskildes synpunkt att det nya rättshjälpssystemet innefattade en så effektiv kontroll över kostnaderna som möjligt. I propositionen med förslag till rättshjälpslag m.m. anfördes att samhällets kost- nader för den processuella rättshjälpen hade ökat mycket kraftigt under senare år och att en effektiv kostnadskontroll i sista hand förutsatte ett annat system än det dåvarande för beräkning av arvode till biträde och offentlig försvarare.10 Det föreslogs att ett nytt sys- tem borde bygga på taxor.11

Såvitt gällde arvoden till biträden och offentliga försvarare skulle de tidigare materiella reglerna för arvodesbestämningar alltjämt

8En heltid definieras som 1 656 timmar per år.

9Prop. 1972:4 s. 274.

10Prop. 1972:4 s. 273.

11Prop. 1972:4 s. 273.

296

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

tillämpas. Dessa innebar att hänsyn skulle tas till uppdragets om- fattning och svårighetsgrad, den omsorg och skicklighet varmed det hade utförts samt övriga omständigheter.

Kritik riktades emellertid mot den metod som vanligen användes vid arvodesprövningen. På grundval av en i allmänhet kortfattad kostnadsräkning och sin kunskap om biträdets arbetsinsats skulle det avgöras om det begärda beloppet var skäligt. Eftersom en del av biträdets arbete försiggått utanför domstolen hade den vissa svårig- heter i sin bedömning, något som gjorde den benägen att godta det begärda beloppet.

Departementschefen förordade i propositionen en annan metod för arvodesprövningen, en metod som i praktiken verkligen skulle ålägga den som begärde ersättning att visa att det av honom begärda arvodet var skäligt. En sådan metod ansågs förutsätta ett taxe- system som komplement till de gällande ersättningsreglerna.12 Taxorna borde ses som utgångs- eller riktpunkter vid arvodespröv- ningen. Genom ett taxesystem förväntade man sig också att nå större enhetlighet i arvodesprövningen.

I samband med resonemang angående olika typer av taxor ut- talade sig departementschefen emot renodlade timtaxor. Skälet till detta var att den individuella arbetsprestationen skulle skjutas i bak- grunden om sådana tillämpades. Det biträde som arbetade snabbare och som var kunnigare skulle missgynnas jämfört med den lång- sammare och mindre kunniga.13 Risk ansågs också föreligga för att biträdet lade ned onödigt arbete på sina ärenden. Departements- chefen framhöll dock att tidsåtgången givetvis var en faktor som måste tillmätas stor betydelse vid alla former av prestationsmätning.14

I stället för timtaxor borde man enligt departementschefens mening så långt möjligt tillämpa saktaxor. Beträffande metoden för att fastställa saktaxor uttalade departementschefen att utgångs- punkten borde vara den arbetstid som en genomsnittsadvokat lägger ned på ett genomsnittsärende av den kategori som avses taxe- sättas.15

12Prop. 1972:4.

13Prop. 1972:4 s. 274 ff.

14Prop. 1972:4 s. 274 ff.

15Prop. 1972:4 s. 274 ff.

297

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Taxa fastställdes först för vissa brottmål i tingsrätt.16 Så smån- ingom infördes en gemensam taxa för brottmål i tingsrätt och hov- rätt vid en förhandlingstid på högst 3 timmar 45 minuter. Vid kon- struerandet av den första taxan användes resultat från tre omfatt- ande statistiska undersökningar. Dessa visade att det fanns ett starkt samband mellan utdömt arvode och förhandlingstid vid domstolen. Det framgick dock att spridningen i utdömt arvode var stor när målet avsåg flera tilltalade eller när förhandlingstiden översteg fyra timmar. Mot denna bakgrund begränsades taxans tillämpningsområde i angivna hänseenden.

Taxan bestod av ett grundarvode och påslag per huvudförhand- lingstimme. Särskild saktaxa för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan infördes också. Anledningen till att saktaxa in- fördes för sistnämnda mål var att undersökningar visat att arvodet i det stora flertalet fall i dessa mål var förhållandevis enhetligt.17 Undersökningen av ersättningarna till offentliga försvarare visade däremot ett starkt samband mellan arvode och förhandlingstid i dom- stol, åtminstone i mål med en förhandlingstid av högst fyra timmar, varför det i sådana mål ansågs finnas goda möjligheter att sätta en taxa där ersättningen i princip ställdes i relation till förhandlings- tiden vid domstolen.18

Från och med år 1988 baserades de båda taxorna på en gemensam timkostnadsnorm. Före år 1988 gällde olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan respektive äktenskapsskillnadstaxan. Differensen mellan normerna var cirka 10 procent. Anledningen till differen- tieringen var att undersökningar som Domstolsverket gjort visade att ett brottmål för det juridiska ombudet drog cirka 13–14 procent lägre kostnader än ett äktenskapsskillnadsärende. I samband med att grundbeloppet infördes och samordnades med timkostnads- normen i rättshjälpslagstiftningen år 198819 övergav Domstolsverket i förenklingssyfte differentieringen och bestämde i stället en gemen- sam timkostnadsnorm. Differentieringen återinfördes under 1990- talet. När den nya rättshjälpslagen trädde i kraft ändrades reglerna för när rättshjälp kunde erhållas i ärenden som rörde äktenskaps-

16För grunden för brottsmålstaxan, se TSA 1973 s. 236 ff.

17Prop. 1972:4 s. 276 f.

18Prop. 1972:4 s. 277.

19Prop. 1987/88:73.

298

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

skillnad. I samband härmed upphörde också den särskilda taxan för sådana mål.

En brottmålstaxa blev i början av 2000-talet tillämplig även på målsägandebiträden.20 Redan i propositionen om målsägandebiträde klargjordes det att hänvisningen till reglerna om rättshjälpsbiträde innebar att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande Domstolsverket, kunde fastställa taxa som kunde tillämpas vid bestämmande av ersättning.21 I Domstolsverkets rapport Målsägandebiträde – en utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebiträde m.m.,22 framfördes synpunkter om att målsägandebiträdet överkompenserades jämfört med de offentliga försvararna. Det föreslogs att ersättningen kunde regleras i någon form av taxa. I Riksrevisionsverkets (RRV) rapport från 2001, Varför blev det dyrare? granskade RRV på uppdrag av regeringen utgiftsutvecklingen för offentliga försvarare, offentliga biträden och målsägandebiträden åren 1994/95–2000. För att minska kostnaderna föreslog RRV att ersättningen till målsägandebiträden skulle ske enligt en taxemodell. En taxa skulle uppfattas som rättvis i förhållande till de ersättningsregler som gällde för offentliga försvarare. Av Domstolsverkets rapport Reglering av ersättning till målsägandebiträde i en särskild taxa, framgår att Domstolsverkets styrelse den 4 december 2000 beslutade att frågan om taxa för målsägandebiträden skulle utredas med sikte på att en eventuell taxa skulle kunna träda i kraft under 2001.

Domstolsverket uppgav i samma rapport att det fanns en ten- dens att kostnaderna för målsägandebiträden ökade och att det var en tendens som verkade fortsätta. Orsakerna kunde inte Domstols- verket fastställa men hänvisade till den fokusering på brottsoffrens situation som gjorts under senare år.

Taxan skulle enligt Domstolsverket vara utformad så att den skulle ”motivera målsägandebiträdena att lägga ned ett effektivt och i övrigt kvalitativt bra arbete”. Domstolsverket övervägde huruvida taxan skulle ge målsägandebiträden lägre ersättning än offentliga försvarare. Emellertid menade Domstolsverket att det kunde ifråga- sättas om den vanliga åsikten att målsägandebiträden borde erhålla

20Se Domstolsverkets rapport, 2002:3, Reglering av ersättning till målsägandebiträde i en sär- skild taxa.

21Prop. 1987/88:107 s. 41.

22Domstolsverkets rapport 1996:2.

299

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

lägre ersättning grundade sig på delvis felaktiga uppfattningar om vad målsägandebiträdets arbete bestod i. Domstolsverket framhöll att målsägandebiträdet under huvudförhandlingen kunde var täm- ligen passivt men att det inte betydde att målsägandebiträdet lade ner mindre arbete på förberedelse än den offentlige försvararen. I sammanhanget nämndes också att målsägandebiträdet hade sådana uppgifter som den offentlige försvararen inte hade, t.ex. kontakter av kurativa hänsyn.

Domstolsverket övervägde olika typer av taxor men stannade för att en s.k. saktaxa, dvs. en taxa som bestäms för sådana grupper av mål och ärenden som normalt kräver en tidsmässigt begränsad och på förhand förutsebar arbetsinsats av biträdet, inte var lämplig med hänsyn till variationerna i målsägandebiträdenas uppdrag. I stället föreslogs en tidstaxa, dvs. en sådan taxa som gällde för de offentliga försvararna. Vid utarbetande av brottmålstaxan för måls- ägandebiträden var förhandlingstiden Domstolsverkets utgångspunkt. Samma princip som gällde för de offentliga försvararna blev således vägledande för brottmålstaxan för målsägandebiträden.

Domstolsverkets rapport redovisade också att talan om enskilt anspråk fördes i de flesta fall när målsägandebiträde förordnats. Domstolsverket konstaterade att det enskilda anspråket ofta för- anledde mer arbete för målsägandebiträdet än för den offentliga försvararen men menade att eftersom något särskilt tillägg inte utgick till den offentliga försvararen borde detsamma gälla för målsägande- biträdet. Domstolsverket ansåg dock att det kompenserades av att den offentlige försvararen hade uppgifter som inte målsägande- biträdet hade.

Det var således främst kostnadsskäl men även i viss mån rätt- viseskäl som motiverade införandet av en taxa för målsägandebiträden.

Taxebeloppen har successivt höjts och timkostnadsnormen har räknats upp med hänsyn till kostnadsutvecklingen. I samband med att taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad infördes differentierades normen så att brottmålsnormen kom att ligga något lägre.

300

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

9.3Gällande rätt

9.3.1Ersättning till offentlig försvarare och målsägandebiträde

Bestämmelser om offentlig försvarares rätt till ersättning finns i 21 kap. 10 § RB. Bestämmelser om målsägandebiträdes rätt till ersätt- ning finns i 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfatt- ning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Regeringen med- delar föreskrifter om timkostnadsnormen (21 kap. 10 § första stycket RB).

Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det (21 kap. 10 § andra stycket RB).

När ersättningen bestäms ska i vissa fall en taxa tillämpas. Rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om taxan och om beräkning av ersättningen för tids- spillan (21 kap. 10 § tredje stycket RB).

Ersättningen till offentlig försvarare får endast om det finns sär- skilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentlige försvararen ska förhandsbesked läm- nas i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersätt- ning (21 kap. 10 § fjärde stycket RB).

En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot ersätt- ning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet utan verkan och den offentlige försvararen ska till den misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till ersättning av allmänna medel (21 kap. 10 § femte stycket RB).

Enligt 5 § lagen om målsägandebiträde har målsägandebiträdet har rätt till ersättning i enlighet med vad som enligt 27 § rätts-

301

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

hjälpslagen (1996:1619) gäller för biträde vid rättshjälp. I fråga om ersättningen tillämpas även 29, 43, och 47 §§ rättshjälpslagen.

Av 27 § rättshjälpslagen följer att ett rättshjälpsbiträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som upp- draget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med ut- gångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till upp- dragets art och omfattning och med tillämpning av en timkost- nadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om timkostnadsnormen. Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skick- lighet och den omsorg som uppdraget har utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det. Ersättning till rättshjälpsbiträde får inte avse kostnader för anlitande av tekniskt biträde (27 § första stycket rättshjälpslagen).

Ersättningen till rättshjälpsbiträde får endast om det finns sär- skilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att biträdet har sin verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats. På begäran av den rättssökande eller det föreslagna rättshjälpsbiträdet ska förhandsbesked lämnas i frågan om sådana merkostnader om- fattas av rätten till ersättning (27 § andra stycket rättshjälpslagen).

Ersättning för arbete före ansökan kan endast avse arbete som varit av mindre omfattning eller av brådskande art. Vid biträdesbyte enligt 26 § andra stycket rättshjälpslagen gäller motsvarande i fråga om det nya biträdets rätt till ersättning för arbete som utförts före beslutet om byte (27 § tredje stycket rättshjälpslagen).

Om biträdet genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad för rättshjälpen, ska detta beaktas när ersättningen bestäms. Om biträdet har missbrukat sin behörighet att besluta om utred- ning enligt 17 § eller om substitution enligt 26 § eller om det annars finns särskilda skäl, får ersättningen sättas ned (27 § fjärde stycket rättshjälpslagen).

302

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Ersättning för arbete

Ersättning för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tids- åtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fast- ställer (21 kap. 10 § första stycket RB).

Ersättningen för den tidsåtgång som bedöms rimlig ska göras med utgångspunkt i den s.k. timkostnadsnormen. Normen är av- sedd att innefatta ersättning för lönekostnader, kontorskostnader, fortbildning och andra kostnader för driften av en advokatbyrå. Som huvudregel gäller att det belopp som motsvarar timkostnads- normen ska betalas för varje ersättningsgill timme. Timersättningen får dock sättas lägre eller högre om arbetet har utförts mindre skickligt eller om det har utförts särskilt skickligt. Regeringen har beslutat att timkostnadsnormen för år 2014 ska vara 1 276 kr exklusive mervärdesskatt för rättsliga biträden som innehar F-skatt- sedel och 945 kr exklusive mervärdesskatt för övriga. Detta innebär att biträdet normalt får debitera angivna belopp för varje timme han eller hon har lagt ned på uppdraget. Det belopp som avser för- svarare som saknar godkännande för F-skatt har tillkommit fram- för allt på grund av att timkostnadsnormen tillämpas vid ersättning till offentliga ombud som utses i ärenden om hemliga tvångsmedel.

Det är enbart kostnader som har varit nödvändiga för upp- dragets fullgörande som kan ersättas, och som ska utgöra grund för bedömningen av vad som är skälig ersättning. Vid prövningen av arvodesyrkandet ska domstolen beakta det arbete som har lagts ned på uppdraget och den tidsåtgång som redovisas. Anser domstolen att arbetet har tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art eller omfattning ska det yrkade beloppet sättas ned med utgångspunkt i den tidsåtgång som bedöms som rimlig. Rimlighetskriteriet innebär när det gäller tidsåtgången att en värdering ska göras av hur många timmar en ”normalskicklig” advokat behöver för ett motsvarande uppdrag.23 Ersättning ska inte ges för fler timmar än vad en normal- skicklig advokat kan antas behöva ta i anspråk för uppdraget. Har arbetet alltså tagit för lång tid med hänsyn till uppdragets art och omfattning ska den tidsåtgång som ligger till grund för yrkad ersätt- ning sättas ned till en tidsåtgång som bedöms rimlig. Detsamma

23 Prop. 1994/95:150 Bilaga 3, s. 11.

303

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

gäller om en viss del av arbetet inte kan anses ersättningsgillt. Det åligger en offentlig försvarare att redovisa sitt arbete så att dom- stolen noggrant kan pröva den begärda ersättningens skälighet.24

Vid sidan av den betydelse som tillmäts en rimlig tidsåtgång, har lyfts fram att hänsyn ska tas till den skicklighet och omsorg som försvararen har visat. Detta påverkar bedömningen av nivån på ersätt- ningen per ersättningsgill timme. De olika faktorerna, tidsåtgång och skicklighet och omsorg, ska prövas var för sig.

Som huvudregel ska alltså den av regeringen fastställda timkost- nadsnormen betalas för varje ersättningsgill arbetstimme. I bestäm- melsens andra stycke anges dock att timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som upp- draget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger an- ledning till det.

Timersättningen får alltså sättas ned, om arbetet har utförts på ett mindre skickligt sätt eller höjas om det har utförts särskilt skickligt. Också andra omständigheter av betydelse i det enskilda fallet kan beaktas, både i sänkande och höjande riktning.

För offentliga försvarare och målsägandebiträden finns en sär- skild brottmålstaxa som bestämmer ersättningens storlek. Den ska tillämpas i vissa mindre omfattande mål (21 kap. 10 § tredje stycket RB – se även nedan avsnitt 9.3.3).

Ersättning för tidsspillan

Tidsspillan avser sådan tid då produktivt arbete med ett uppdrag inte utförs, trots att biträdets arbetstid tas i anspråk. Restid och väntetid är de vanligaste formerna av tidsspillan. Det måste avgöras från fall till fall vad som kan anses utgöra ersättningsgill tidsspillan. För att tidsspillan ska vara ersättningsgill måste den ligga inom ramen för uppdraget och avse kostnader som är nödvändiga för att ta till vara den rättssökandes intressen. Normal måltidspaus utgör inte ersättningsgill tidsspillan.

Med stöd av 21 kap. 10 § tredje stycket RB och 2 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. har Domstolsverket med-

24 Se NJA 1984 s. 877. Se även NJA 1993 s. 260 om begreppet ”skälig”.

304

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

delat föreskrifter om beräkningen av ersättning för tidsspillan. Före- skrifterna gör undantag för taxereglerade mål (se nedan).

I föreskrifterna dras gränserna upp för vad som kan anses utgöra ersättningsgill tidsspillan. Ersättning kan utgå endast för tid mellan klockan 07.00 och 22.00. Om försvararen övernattar på någon annan ort än den där han eller hon har sitt tjänsteställe, ersätts tidsspillan mellan klockan 18.00 och 22.00 endast om den avser restid. Ersätt- ning för tidsspillan betalas med 1 170 kr per timme under vardagar mellan kl. 08.00 och kl. 18.00 och med 760 kr per timme för annan tid (avser 2014).

Biträdet ska i möjligaste mån ta tillvara de möjligheter som står till buds för att begränsa kostnaderna för det allmänna. I detta ligger en skyldighet att planera sin tid så att väntetid kan nyttjas som arbetstid. Då arbetet inte kan bedrivas med samma effektivitet och omfattning som om biträdet befunnit sig på sitt kontor kan ersätt- ning för tidsspillan utgå för viss del av tiden.25 Begär biträdet er- sättning för tidsspillan för en sammanhängande period om flera timmar bör i vissa fall avdrag för lunch eller middagsmål göras.26 Sammanlagd tidsspillan för en offentlig försvarare i ett mål utanför brottmålstaxans tillämpningsområde måste, i en och samma instans, uppgå till minst 20 minuter för att ge rätt till ersättning.27 Biträdet ersätts inte för ”inbokad tid” i de fall en huvudförhandling har ställts in eller kunnat genomföras betydligt snabbare än planerat.28 I vissa situationer då beslut att ställa in eller korta en förhandling får omfattande verkningar kan ersättning utgå. Som riktmärke ska detta anses vara fallet om försvararens närvaro minskas med åtminstone fem hela förhandlingsdagar och, med undantag för mycket långa förhandlingar, sker mindre än en vecka i förväg. Den ersättning som kan ges är dock inte ersättning för tidsspillan eftersom för- svararens tid inte tas i anspråk. I stället får ersättningen ses som ett slags avbeställningsersättning och får anses avse arvode. Ersätt- ningen ska ta sikte på den tid som behövs för att ställa om till andra arbetsuppgifter. Det får bedömas i det enskilda fallet vilken tid som

25Se t.ex. NJA 1985 s. 91.

26Se NJA 1976 s. 213 och s. 699.

27Se NJA 2004 s. 549.

28Se NJA 1976 s. 455.

305

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

krävs. Den bör dock normalt inte överstiga en vecka från beslutet att ställa in eller korta förhandlingen.29

Ersättning för utlägg

Med utlägg avses kostnader som biträdet haft för t.ex. resa och uppehälle, utomprocessuell tolkning och översättning samt folkbok- föringsbevis. Kostnader för telefon, kopiering och andra normala kontorskostnader ingår i arvodet och ersätts inte som utlägg. I den mån sådana kostnader ligger utanför det normala kan de dock er- sättas som utlägg.

Ersättning för utlägg lämnas endast för kostnader som har varit nödvändiga för att ta till vara den misstänktes intressen. Biträdet behöver normalt inte styrka sina kostnader för utlägg. Domstolen eller myndigheten har vid sin granskning av biträdets kostnads- räkning att bedöma om kostnaderna för utlägg kan anses rimliga utifrån angivna faktiska förhållanden. Om domstolen eller myndig- heten finner anledning att ifrågasätta den begärda ersättningen får verifikationer som styrker utläggen begäras in.

Ersättningsanspråk som avser kostnader för resa med bil eller allmänna kommunikationsmedel eller kostnader för hotell ersätts med högst de belopp som anges i de avtal om reseförmåner vid tjänsteresa som gäller inom Domstolsverkets verksamhetsområde.

Reseersättning betalas i princip för resor med allmänna kommu- nikationsmedel. Om försvararen genom att använda bil gör en så- dan tidsvinst att kostnaden för tidsspillan och resekostnaden blir lägre än om allmänna kommunikationer används, betalas bilersätt- ning.30 För resa med egen bil betalas 30,50 kronor per mil (år 2014). Är biträdet berättigat till bilersättning betalas även kostnad för parkeringsavgift.31 Har samma offentliga försvarare haft gemensamma kostnader för resa och tidsspillan för två eller flera förhandlingar i olika mål ska kostnaden fördelas mellan målen.32 I den utsträckning som följer av mervärdesskattelagen (1994:200)

29Se NJA 2010 s. 206.

30Se RH 70:81.

31Se BN 617/81 som avser ersättning till rättshjälpsbiträden.

32Se NJA 1979 s. 646.

306

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

ska tillägg göras för mervärdesskatt. Försvararen har rätt att göra ett tillägg med 25 procent.33

Merkostnader på grund av avstånd

I 21 kap. 10 § fjärde stycket RB har införts en ny bestämmelse som innebär att ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen finns normalt inte ersätts av all- männa medel. I ett sådant fall kan försvararen förbehålla sig skälig ersättning för merkostnaderna av den misstänkte. Bestämmelsen, som infördes den 1 januari 2010, är tillämplig för såväl rättshjälps- biträden som offentliga försvarare, målsägandebiträden och offent- liga biträden.

Tidigare krävdes särskilda skäl för att förordna en offentlig för- svarare som det skulle medföra avsevärt ökade kostnader att anlita. Den bestämmelsen kunde ses som en begränsning av den rätts- sökandes fria val av biträde. Syfte med den nya bestämmelsen var att stärka den misstänktes möjligheter att välja offentlig försvarare. Enligt den nuvarande bestämmelsen kan alltså endast andra särskilda skäl än avsevärt ökade kostnader hindra att en föreslagen person förordnas som rättsligt biträde.

Merkostnader som uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen finns kan, om det finns särskilda skäl, ersättas av allmänna medel. Vid den bedömningen är den praxis som utvecklats kring den tidigare gällande bestämmelsen relevant. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att det är fråga om situationer där avståndet visserligen föranleder tidsspillan och utlägg i större omfattning, men där omständigheter i övrigt medför att kostnader för försvaret inte blir avsevärt högre än för en för- svarare på närmare håll.34 Det kan t.ex. vara så att det inte finns en försvarare på orten med sådana särskilda kunskaper som krävs, eller att försvararen redan är väl insatt i ärendet.

Frågan om försvararen kan anses ha sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen bör bedömas på samma sätt som frågan om förordnande av den misstänktes förslag medför avsevärt

33Se NJA 2005 s. 606.

34Prop. 2008/09:232 s. 31.

307

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

ökade kostnader enligt nuvarande ordning. Ett avstånd på 5–10 mil i tätbebyggda områden och 20 mil i mindre tätbebyggda områden mellan den domstol som förordnar offentlig försvarare och advo- katens verksamhetsort kan tjäna som ett riktmärke för vad som kan anses utgöra verksamhet långt ifrån domstolen.35 Vidare bör ett förordnande av en advokat inom den egna domkretsen inte anses utgöra ett distansförordnande.36

Domstolen kan på begäran lämna ett förhandsbesked i frågan om merkostnader omfattas av rätten till ersättning.37 Begäran kan göras av den misstänkte eller den som föreslagits som offentlig för- svarare. Det naturliga är att begäran och prövningen görs i samband med förordnandet.

Ett förhandsbesked enligt vilket ersättningen av allmänna medel får avse merkostnader innebär inte att domstolen i förväg godtar all tidsspillan och utlägg som uppstår på grund av avståndet. Det åligger försvararen att i möjligaste mån begränsa sina kostnader. Dom- stolen har sedan, i samband med prövningen av försvararens yrk- ande om ersättning, att ta ställning till i vilken utsträckning begärd ersättning är skälig med hänsyn till vad uppdraget har krävt.38

Möjligheten för den misstänkte eller den föreslagna försvararen att på begäran få förhandsbesked innebär inte något krav på att för- handsbesked ska ha lämnats för att försvararen ska kunna få ersätt- ning för merkostnader av aktuellt slag. Ett besked som innebär att merkostnader inte omfattas av rätten till ersättning utesluter inte att sådana merkostnader vid en senare prövning kan komma att er- sättas t.ex. på grund av ett mer fullödigt beslutsunderlag.39

Ett beslut i fråga om förhandsbesked kan överklagas av den miss- tänkte, den som föreslagits bli offentlig försvarare och av Justitie- kanslern (JK). En domstol som beslutat om förhandsbesked ska enligt föreskrifter från Domstolsverket underrätta JK om beslutet.

35Prop. 2008/09:232 s. 31.

36Prop. 2008/09:232 s. 31.

37För rättsfall avseende förhandsbesked, se t.ex. NJA 2011 s. 291 och 2012 s. 262 samt RH 2011:21.

38Prop. 2008/09:232 s. 32.

39Prop. 2008/09:232 s. 32.

308

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Ersättning från den misstänkte

Enligt 21 kap. 10 § femte stycket RB får en offentlig försvarare inte förbehålla sig eller ta emot ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet utan verkan och den offentlige försvararen ska till den misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till ersättning av allmänna medel.

Förbudet gäller enbart ersättning för arbete som ligger inom ramen för försvararens uppdrag. Har försvararen före förordnandet biträtt den misstänkte gäller vanliga regler. Detta gäller också om en offent- lig försvarare biträder huvudmannen vid ett överklagande som enbart avser ett enskilt anspråk, vilket ligger utanför försvararuppdraget.40

Jämkning och nedsättning av ersättning

Som ovan angetts är bl.a. 27 §§ rättshjälpslagen tillämplig i fråga om ersättning till målsägandebiträden. Enligt 27 § tredje stycket rätts- hjälpslagen ska det vid ersättningens bestämmande beaktas om ett biträde genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett kostnad för rättshjälpen. Ersättningen får sättas ned om biträdet har miss- brukat sin behörighet att besluta om utredning enligt 17 § eller om substitution enligt 26 §, eller om det annars finns särskilda skäl. Formuleringen i andra ledet, ”annars finns särskilda skäl” bör tolkas som en kvalificering av vad som anges i första meningen. Varje vårdslöshet eller försummelse som förorsakat kostnader bör så- ledes inte leda till en nedsättning av ersättningen. Exempel på när bestämmelsen har använts för jämkning finns i fall från Besvärs- nämnden. I ärendet BN 1045/83 tillämpades motsvarande bestäm- melse i 1972 års rättshjälpslag när ett rättshjälpsbiträde underlåtit att kontrollera vem motparten anlitat som ombud, och det sedan biträdet lagt ned arbete i ärendet visat sig att en jävssituation före- legat.

Möjligheten att jämka ersättning enligt 27 § första stycket rätts- hjälpslagen ska inte sammanblandas med möjligheten till jämkning

40 Se Renfors m.fl., Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd – en kommentar, tredje upplagan, s. 324.

309

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

enligt tredje stycket. Eftersom bestämmelserna tar sikte på olika fall ska bedömningen av jämkning enligt första stycket göras fristå- ende från den enligt tredje stycket. Enligt propositionen om förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1995/9641 ska den prövning som förutsätts i första stycket göras i samtliga fall där begärt arvode ska prövas, medan en prövning enligt tredje stycket endast kan bli aktuell om biträdet föranlett kostnader genom sitt agerande, missbrukat sin behörighet eller när det annars finns sär- skilda skäl. I sådana fall ska ersättningen kunna jämkas till noll, vilket inte är avsett vid tillämpningen av första stycket.42

9.3.2Timkostnadsnormen

Av ersättningsbestämmelserna till offentlig försvarare och måls- ägandebiträde framgår att ersättningen för den tidsåtgång som be- döms rimlig ska göras med utgångspunkt i den s.k. timkostnads- normen. Timkostnadsnormen är den ersättning per timme som rätts- liga biträden får för sitt arbete. Timkostnadsnormen ligger även till grund för den s.k. taxan i brottmål (se nedan) och taxan för kon- kursförvaltare (se avsnitt 10). Någon differentiering av timkostnads- normen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden görs inte. Föreskriften om tillämpning av timkostnadsnormen är underordnad vad som sägs om att ersättningen ska vara skälig.43

Normen fastställs årligen av regeringen genom beslut om änd- ring i förordningen (2009:1237) om timkostnadsnorm inom rätts- hjälpsområdet. Normen är avsedd att innefatta ersättning för löne- kostnader, kontorskostnader, fortbildning och andra kostnader för driften av en advokatbyrå.

Processen inleds varje år med att ett underlag för omräkning av timkostnadsnormen tas fram av ekonomiavdelningen på Domstols- verket. Inför att underlaget skickas till regeringen ges Sveriges advo- katsamfund och Jusek möjlighet att lämna synpunkter på eller be- gära överläggning kring underlaget. Domstolsverket skickar därefter en skrivelse till regeringen med underlaget för beslut om timkost- nadsnorm.

41Prop. 1994/95:150.

42Prop. 1994/95:150, Bilaga 3 s. 15.

43Se prop. 1994/95:150 Bilaga 3, s. 14 f. och Lagrådets yttrande, s. 27.

310

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Från och med år 2008 har regeringen efter förslag från Dom- stolsverket beslutat att timkostnadsnormen ska beräknas med hän- syn taget till kostnadsutvecklingen för de tre senaste åren.44 Från och med samma år har regeringen också fastställt timkostnads- normen till två olika nivåer, dels en för rättsliga biträden som inne- har F-skattsedel, dels en för de rättsliga biträden som inte innehar F- skattsedel. Timkostnadsnormen för år 2014 är 1 276 kr exklusive mervärdesskatt för den som är godkänd för F-skatt och 945 kr för den som inte är godkänd för F-skatt. Den sistnämnda timkost- nadsnormen beräknas exklusive arbetsgivaravgift och har tillkommit främst på grund av att timkostnadsnormen tillämpas vid ersättning till de offentliga ombud som utses i ärenden om hemliga tvångs- medel. Till sådana ombud utses ofta personer som inte driver någon verksamhet.

Av ersättningen utgör 40 procent bruttolönen för jurister och ytterligare 19 procent ersättning för juristernas lönebikostnader. Ersättningen för kostnader för biträden eller administrativ personal uppgår till 17 procent (inklusive lönebikostnader).45 Övriga kost- nader utgör 18 procent av ersättningen.46

Som huvudregel gäller att det belopp som motsvarar timkost- nadsnormen ska betalas för varje ersättningsgill timme. Timersätt- ningen får dock sättas lägre om arbetet har utförts mindre skickligt, och högre om det har utförts särskilt skickligt. Möjligheten att av- vika från timkostnadsnormen är avsedd att tillämpas oftare än vad som var fallet innan bestämmelsen ändrades år 1995.47 Detta gäller avvikelser både i sänkande och i höjande riktning. Som angetts ovan eftersträvas ett system som gynnar skicklighet och effektivitet. Om ersättning till en advokat sätts ned med en betydande del, ska domstolen, eller i tillämpliga fall Rättshjälpsmyndigheten, rappor- tera det till Sveriges advokatsamfund.48 Prutningar i storleksord- ningen trettio procent av det totala ersättningsanspråket utgör i all- mänhet en sådan anmärkningsvärt stor del som bör föranleda rappor- tering.49 Rapportering ska alltid ske när den yrkade ersättningen

44Domstolsverket rapport, 2006:1, Uppföljning av metoden för beräkning av timkostnads- norm.

45Statskontorets rapport, Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5), s. 25.

46Statskontorets rapport, Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5), s. 25.

47Prop. 1994/95:150 Bilaga 3 s. 2 f.

482 § förordningen (2005:77) om kontroll av vissa ersättningsanspråk m.m.

49Prop. 2004/05:41 s. 24.

311

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

sätts ned med 50 000 kr eller mer. Bakgrunden till denna ordning är att statsmakterna har bedömt att den kan få flera positiva följder, bl.a. att advokaterna känner ett ännu större ansvar för sina kost- nadsräkningar och ersättningsanspråk. Ett reglerat rapporterings- förfarande har vidare bedömts kunna medverka till att advokater blir mer noggranna i utformningen av arbetsredogörelserna.50

Den timkostnadsnorm som ska användas är den som gäller när ersättning begärs.51 Om uppdraget har avslutats vid en tidigare tid- punkt än när ersättning begärs och normen däremellan har höjts kan den lägre normen tillämpas. I ett sådant fall är tidpunkten för uppdragets avslutande avgörande.52 När förskott har lämnats tillämpas vid det slutliga fastställandet av ersättning den timersättning som gällde när begäran om förskott framställdes.53

9.3.3Taxa i brottmål

Som angetts ska ersättningen till offentlig försvarare och måls- ägandebiträde i vissa fall bestämmas enligt taxa. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om taxan och om beräkningen av ersättningen för tidsspillan.

Det är Domstolsverket som bestämmer taxan med timkostnads- normen som utgångspunkt (2 § förordningen [1997:406] om offent- lig försvarare m.m. samt 3 § förordningen 1997:408 om målsägande- biträde). Domstolsverket fastställer också hur tidsspillan ska beräk- nas. Taxan, som inte inkluderar mervärdeskatt, förnyas årligen.

Domstolsverket har fastställt taxan för offentliga försvarare i föreskrifter om brottmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt, DVFS 2013:8. Taxan för målsägandebiträden har fastställts i DVFS 2013:10, Domstolsverkets föreskrifter om brottmålstaxa för målsägandebiträde i tingsrätt och hovrätt. Beräkning av ersätt- ning för tidsspillan finns i föreskrifter om beräkning av ersättning för tidsspillan, DVFS 2013:13. Samtliga hänvisningar till föreskrifter avser år 2014.

50Prop. 2004/05:41 s. 4.

51BN 322/75.

52Svea hovrätts beslut den 26 maj 1982 i mål Ö 255-82.

53Se NJA 1976 s. 554.

312

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Taxan gäller i tingsrätt och hovrätt i mål med en tilltalad och en offentlig försvarare respektive ett målsägandebiträde som biträder en målsägande, när huvudförhandling har förekommit. Den samman- lagda förhandlingstiden i berörd instans får dock inte överstiga 3 timmar och 45 minuter. Taxan har inte ansetts gälla i mål om undanröjande av skyddstillsyn.54

I hovrätten är taxan endast tillämplig om den offentliga försva- raren eller målsägandebiträdet biträtt den tilltalade respektive måls- äganden i tingsrätten. För en försvarares del gäller detta även om försvararen i tingsrätten inte var offentlig sådan.55 Har målet i tings- rätten omfattat två eller flera tilltalade men avser målet i hovrätten bara en av dem gäller taxan som huvudregel i hovrätten.56

Den omständigheten att det har skett en substitution innebär inte att taxan inte ska tillämpas och inte heller ensamt att taxan får överskridas.57

Arvodet bestäms enligt tabeller i bilaga till föreskrifterna. Taxan är, för offentliga försvarares del, differentierad i fyra nivåer, varav en grundnivå, en när andra förhandlingar hållits såsom exempelvis häktningsförhandling och tiden sammanlagt inte överstiger tids- gränsen, en där rätten förordnat om rättspsykiatrisk undersökning och en när såväl andra förhandlingar som rättspsykiatrisk under- sökning förekommit. För målsägandebiträdenas del finns endast en nivå på taxan.

Som förhandlingstid räknas tiden från det att målet ropas på till dess att förhandlingen avslutas. I förhandlingstiden räknas varje uppehåll som inte överstiger 15 minuter in samt längre uppehåll, om försvararen under denna tid utfört arbete i målet, t.ex. konfererat med sin huvudman. Saknar försvararen eller målsägandebiträdet F- skattsedel sker en reducering av ersättningen.

Taxan omfattar allt arbete som den offentlige försvararen eller målsägandebiträdet utfört i målet. Taxan gäller även om en särskild offentlig försvarare har förordnats med anledning av en helgför- handling. För de taxereglerade målen gäller att arvodet enligt taxan omfattar ersättning för en timmes tidsspillan i aktuell instans och normala omkostnader för uppdragets utförande.

54RH 2010:60.

55RH 2000:44.

56Se dock rättsfallet NJA 1987 s. 332.

57Se rättsfallen NJA 2005 s. 137 och NJA 2005 N 6; jfr RH 2001:54.

313

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Av övergångsbestämmelser till taxan framgår att äldre taxa tillämpas i fråga om yrkanden som framställts före taxans ikraft- trädande samt att äldre taxa ska tillämpas även när huvudförhand- ling hållits före ikraftträdandet. Kostnader för resa, logi och uppe- hälle ersätts enligt taxan högst med de belopp som anges i de avtal om reseförmåner vid tjänsteresa som gäller inom verkets område.

Taxan får överskridas om målet krävt avsevärt mer arbete än normalt och skälig ersättning i målet överstiger den gräns för över- skridande av taxan som anges i bilagan till föreskrifterna. Taxan får också överskridas om arbete varit påkallat och utförts under söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller ny- årsafton. Särskild ersättning för utlägg kan även utgå om onormalt stora kostnader för telefon, fotokopiering m.m. uppkommit i målet.

Taxan får frångås nedåt om försvararen varit vårdslös, försumlig eller visat oskicklighet vid utförandet av uppdraget, t.ex. genom att förbereda målet otillräckligt eller onödigtvis dra ut på förhandlingen. Enbart den omständigheten att ett mål varit av enkel beskaffenhet medför inte att taxebeloppen ska frångås.

BRÅ har i sin redovisning av ett regeringsuppdrag att analysera förordnanden om och ersättning till målsägandebiträde58 också under- sökt hur stor andel av målsägandebiträdena som ersätts enligt taxa. Enligt rapporten får 70 procent av biträdena ersättning per timme, trots att utgångspunkten när taxesystemet infördes var att timtaxa endast skulle användas undantagsvis.

9.3.4Prövningen av anspråk

Ersättningen till offentlig försvarare bestäms av varje instans för där utfört arbete, tidsspillan och utlägg. Yrkande om ersättning för arbete m.m. i en viss instans måste enligt praxis framställas innan handläggningen i den instansen avslutas. Det finns ingen uttrycklig lagregel om att rätt till ersättning kan komma att upphöra utan analogislut görs från regler i 18 och 31 kap RB.59

Normalt sker prövningen av den offentlige försvararens ersätt- ningsanspråk i samband med att målet avgörs. Skulle försvaren ha entledigats under målets handläggning kan ersättningsfrågan prövas

58Rapport: 2009:4, Målsägandebiträde, Brottsförebyggande rådet.

59Se bl.a. rättsfallen NJA 1949 s. 823 och 1980 s. 23 samt SvJT 1972 ref s. 16.

314

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

tidigare. En förutsättning för detta är dock att domstolen har ett tillräckligt underlag för bedömningen av den yrkade ersättningens skälighet.60 Enligt 4 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. har försvarare en uttrycklig rätt till förskott på ersättning med skäligt belopp. En förutsättning är dock enligt förordningen att det finns skäl till ett beslut om förskott med hänsyn till det arbete som har lagts ned i ärendet och till den tid som återstår innan ersättning kan fastställas.

I fall där ersättningsfrågan måste tas upp utan anknytning till handläggningen av ett mål, t.ex. om en offentlig försvarare varit förordnad under förundersökningsstadiet och åtal aldrig väcks, ska ersättning bestämmas av tingsrätten efter ansökan av försvararen. I dessa fall gäller inte någon tidsfrist för ansökningen.61

I fråga om en offentlig försvarares kostnadsräkning ska enligt 3 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. bestäm- melserna i 20 § rättshjälpsförordningen (1997:404) tillämpas. Detta innebär bl.a. att en kostnadsräkning ska ges in till domstolen av vilken ska framgå ersättningen för arbete, tidsspillan och utlägg, i skilda poster. Om ersättningen inte ska bestämmas enligt taxa eller om den begärda ersättningen avviker från taxan, ska kostnads- räkningen innehålla en arbetsredogörelse. Arbetsredogörelsen ska vara så utförlig att ersättningsanspråkets skälighet kan bedömas. Om ett biträde har satt en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå i sitt ställe (substitution) ska detta framgå av kost- nadsräkningen. Kraven på en arbetsredogörelse ställs högre när målet är omfattande och det begärda arvodet är högt.62 Om en kostnads- räkning inte motsvarar de uppställda kraven kan följden bli att er- sättningen sätts ned.

Av 1 § lagen (2005:73) om rätt för Justitiekanslern att överklaga viss beslut framgår att Justitiekanslern har rätt att överklaga ett beslut av domstol i fråga om ersättning av allmänna medel till bl.a. försvarare och målsägandebiträde.

Domstolsverket har meddelat föreskrifter om skyldighet för dom- stolar och myndigheter att underrätta Justitiekanslern om vissa be- slut som kan vara aktuella att överklaga enligt lagen (se 27–29 §§

60Jfr rättsfallet NJA 1982 s. 845 om ersättning till ett rättshjälpsbiträde.

61NJA 1979 s. 314.

62NJA 2008 s. 223.

315

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

DVFS 2012:15, ändrad genom DVFS 2013:7). Enligt föreskrifterna ska Justitiekanslern underrättas bl.a. om beslut om ersättning till offentlig försvarare, rättshjälpsbiträde, målsägandebiträde eller offent- ligt biträde i det fall ersättning av särskilda skäl beviljats avseende merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att en offentlig försvarare har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen eller, beträffande övriga rättsliga biträden, den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats. Underrättelse ska också ske vid förhandsbesked som kan antas medföra sådana merkostnader. Vidare ska underrättelse ske bl.a. vid beslut i första instans genom vilket målsägandebiträden, offentliga försvarare m.fl. har erhållit en sammanlagd ersättning om minst 100 000 kr inklu- sive mervärdesskatt. Underrättelsen ska ske på särskild blankett och översändas till Justitiekanslern.

Av 1 § förordningen (2005:77) om kontroll av vissa ersättnings- anspråk m.m. följer att om en offentlig försvarare eller ett måls- ägandebiträde i mål om brott som hör under allmänt åtal yrkar ersättning av allmänna medel med 100 000 kr eller mer (inklusive mervärdesskatt) rätten ska höra åklagaren om ersättningsanspråket.

Åklagaren ska yttra sig över den yrkade ersättningen för arbete, särskilt såvitt avser ersättning för arbete som utförts under för- undersökningen.

Av 2 § förordningen (2005:77) om kontroll av vissa ersättnings- anspråk m.m. följer att beslut som innebär att ersättning för advo- katen sätts ned med en betydande del ska rapporteras till Sveriges advokatsamfund. Rapportering ska enligt bestämmelsen alltid ske när den yrkade ersättningen sätts ned med 50 000 kr eller mer.

Utöver Justitiekanslern har den offentlige försvararen och den tilltalade klagorätt i ersättningsfrågor.

9.4Försöksverksamhet utan taxa i västra Sverige

Genom beslut den 3 oktober 2002 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att förbereda och genomföra en försöksverksamhet utan taxa för offentliga försvarare och målsägandebiträden i tingsrätt och hovrätt.63 Försöksverksamheten omfattade de domstolar som

63 Ju2001/8642/DOM, 2002-10-03.

316

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

ingår i Hovrättens för Västra Sverige domsområde och pågick under tiden 1 januari–31 december 2003. Avsikten var att timkostnads- normen skulle vara vägledande vid bestämmande av ersättningen för arbete i dessa fall.

Brottmålstaxan för offentliga försvarare genomfördes redan år 1973 medan föreskrifter om en motsvarande taxa för målsägande- biträden beslutades av Domstolsverkets styrelse i december 2001 och trädde i kraft den 1 mars 2002. Samtidigt beslutade styrelsen att till Justitiedepartementet göra en framställning om att en större översyn av taxorna och utformningen av dessa borde genomföras.

Syftet med försöksverksamheten var att göra en jämförelse mellan den ersättning som offentliga försvarare och målsägandebiträden tillerkänns enligt de allmänna reglerna om ersättning för arbete och den ersättning som skulle ha utgått om taxan hade tillämpats. För- söket syftade också till att undersöka hur en ordning utan taxor påverkade domstolarnas arbetsbörda.

Det samlade resultatet skulle ligga till grund för ett ställnings- tagande till om taxorna fungerade tillfredställande eller om det fanns anledning att göra någon förändring av systemet.

Av Domstolsverkets rapport efter försöksverksamheten framgår följande.64

Det i försöket totala antalet rapporterade mål uppgick till 4 285. Antalet rapporterade ersättningar uppgick till 5 090.

I fråga om ersättningsnivåernas förhållande till taxa fördelade sig i försöket de offentliga försvararnas yrkanden enligt följande. I 446 fall, motsvarande 12 procent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämplig, yrkades ersättning med ett belopp som under- steg vad som skulle utgått enligt taxa. I 221 fall, motsvarande 6 pro- cent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämplig, sammanföll yrkandet med beloppet enligt taxan. I 3 164 fall, mot- svarande 82 procent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämplig, yrkades ersättning med ett belopp som översteg vad som normalt hade utgått enligt taxa.

Målsägandebiträdenas yrkanden fördelade sig enligt följande. I 48 fall, motsvarande 12 procent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämplig, yrkades ersättning med ett belopp som understeg vad som skulle utgått enligt taxa. I 20 fall, motsvarande

64 Domstolsverkets rapport 2004:2, Försöksverksamhet utan taxa.

317

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

5 procent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämp- lig, sammanföll yrkandet med beloppet enligt taxa. I 322 fall, mot- svarande 83 procent av samtliga fall där taxan normalt skulle ha varit tillämplig, yrkades ersättning med ett belopp som översteg vad som normalt hade utgått enligt taxa.

Då det i taxorna ingår ersättning för tidsspillan om högst en timme gjordes viss korrigering av resultaten från försöket.

Enligt Domstolsverket kunde det rapporterade resultatet avseende tillerkänd ersättning för arbete i mål där taxa normalt hade varit tillämplig vid jämförelse med annars tillämpligt taxebelopp sägas ha uppvisat en tydlig trend under försöksperioden. Den tillerkända ersättningen för arbete hade relativt sett blivit större jämfört med det annars tillämpliga taxebeloppet. Kostnadsökningen vid en ord- ning utan taxa kunde under försöksverksamhetens första månader beräknas till mellan 10 och 15 procent för att successivt stiga till cirka 35 procent för offentliga försvarare och 28 procent för måls- ägandebiträden (icke korrigerad kostnadsökning) under försökets sista månad. Undantaget var sommarmånaderna då kostnadsökningen låg stabil på mellan 20 och 25 procent. Enligt Domstolsverket sak- nades anledning att tro att kostnadsökningen avstannat vid försökets avslutande.

Kostnadsökningen för gruppen offentliga försvarare, vid en ord- ning utan taxa, har med tillägg för tillerkänd tidsspillan om högst en timme beräknats till 50,7 procent medan motsvarande ökning för målsägandebiträden beräknats till 39,5 procent. Totalt utgjorde detta en kostnadsökning med drygt 9 miljoner kr.

Domstolsverket utförde samtidigt en enkätundersökning om hur en ordning utan taxor påverkade domstolarnas arbetsbörda. Enkäten visade att drygt hälften av juristdomarna ansåg att en ordning utan taxa under försöket ökat rättens arbetsbörda. Av dessa ansåg de flesta att arbetsbördan ökat marginellt medan i stort sett alla resterande respondenter menade att arbetsbördan ökat till viss del. Omkring 40 procent av de tillfrågade ansåg att arbetsbördan inte förändrats.

318

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

särskilt framgår av våra direktiv. Något förslag i sist nämnda del lämnas dock inte.

Vi har vid våra överväganden utgått ifrån att frågställningen i direktiven innebär att timkostnadsnormen ska vara lägre för måls- ägandebiträden än för till offentliga försvarare. Om differentiering inte sker på detta sätt kommer den inte att medföra en besparing.

Statskontoret har i rapporten Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5) gjort en översyn av beräkningsmodellen för timkostnads- normen. Statskontoret har där kommit fram till att den nuvarande timkostnadsnormen bör överges och att timkostnadsnormen inte längre bör knytas till biträdenas kostnader. Statskontoret har bl.a. föreslagit att timkostnadsnormen bör knytas till utvecklingen av löner och priser i samhället och att löneutvecklingen för tjänstemän inom den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin bör användas som bas för uppräkning av den del av timkostnadsnormen som speglar kostnader för lön och sociala avgifter. Statskontoret har därutöver föreslagit att ett produktivitetsavdrag bör göras vid den årliga omräkningen av timkostnadsnormen. Enligt Statskontoret kommer förslagen inte att få några direkta anslagsmässiga konsekvenser men förslaget om att införa ett produktivitetsavdrag bör enligt Stats- kontoret innebära att statens kostnader för rättsliga biträden ökar i något lägre takt än vad som vore fallet om nuvarande beräknings- modell behålls. Rapporten bereds för närvarande inom Regerings- kansliet.

Differentiering i timkostnadsnormen

I våra samtal med olika aktörer inom rättsväsendet, t.ex. före- trädare för Riksåklagaren, Justitiekanslern, och Rättshjälpsmyndig- heten samt advokater, har framkommit att samtliga anser att det inte bör införas en differentiering i timkostnadsnormen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden. Skälen härtill har an- getts vara flera. Bl.a. har framhållits brottmålsprocessens stabilitet. Det har hävdats att det inte går att generalisera ett målsägande- biträdes uppgifter och säga att detta skulle vara mindre kvalificerat än den offentliga försvararens. Det har pekats på målsägandebiträdet som en viktig stödfunktion vars största insats sker utanför rätts- salen. Risken för att en differentiering av timkostnadsnormen i

320

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

aktuellt fall skulle äventyra återväxten på humanjuristsidan har också framhållits. I denna del har särskilt framhållits att det är viktigt att det finns förutsättningar för återväxt av försvarare och målsägande- biträden. Annars minskar förutsättningarna för en bra brottmåls- process.

Som målsägandebiträde kan förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Enligt en rapport från Domstolsverket, Målsägandebiträde – en utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebiträde, m.m.65 avsåg vid tidpunkten 87 procent av förordnandena advokat, elva procent bi- trädande jurist och två procent annan lämplig person. Det saknas anledning att anta att kategorierna biträdande jurister och andra lämpliga personer ökat under senare år. Eftersom målsägande- biträden därmed normalt förordnas bland den krets personer som förordnas till offentlig försvarare torde kontorskostnader och andra omkostnader i huvudsak överensstämma. Det bör därutöver på- pekas att vi anser att utgångspunkten när det gäller förordnande av målsägandebiträden bör vara att den som förordnas ska vara advo- kat. Det är ytterst en rättsäkerhetsfråga att uppdrag som måls- ägandebiträde hanteras av erfarna advokater. Andelen advokater som förordnas till målsägandebiträden framledes kan därmed för- väntas öka.

Redan angivna omständigheter talar, enligt vår uppfattning, emot att en differentierad timkostnadsnorm ska gälla mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden.

Tanken att målsägandebiträden ska erhålla en lägre ersättning än offentliga försvarare bottnar ofta i felaktiga uppfattningar om vad ett målsägandebiträdes arbete består i. Att ett målsägandebiträde under huvudförhandlingen ofta kan vara mindre aktiv än den offent- liga försvararen, och kanske till stor del utföra förhållandevis rutin- betonat arbete, kan inte, mot bakgrund av vad som har anförts om kontorskostnader m.m., få medföra att biträdet för denna tid ska erhålla lägre ersättning än en offentlig försvarare. Det betyder inte heller att målsägandebiträdet lagt ned mindre tid på förberedelse- åtgärder än den offentliga försvararen. Den tid för förberedelse- åtgärder som av den offentliga försvararen måste läggas ned i varje mål, oavsett målets omfattning, är förmodligen densamma för måls-

65 Domstolsverkets rapport 1996:2.

321

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

ägandebiträden. Det får hållas för visst att målsägandebiträdet inför huvudförhandlingen läser förundersökningen m.fl. åtgärder, även om biträdet under själva förhandlingen inte behöver vara lika aktiv som en offentlig försvarare. Det kan vidare förmodas att det av målsägandebiträdet, liksom av den offentliga försvararen, krävs mer tid för förberedande åtgärder ju längre tiden för huvudförhandling är. Målsägandebiträdet har därvid ofta en del åtgärder, som t.ex. att utforma ett enskilt anspråk eller att ta andra kontakter, som inte den offentliga försvararen har.

Även nu angivna omständigheter talar enligt vår uppfattning emot ett införande av en differentierad timkostnadsnorm mellan målsägandebiträden och offentliga försvarare.

Mot att införa en differentierad timkostnadsnorm i aktuellt fall talar också, som flertalet aktörer påpekat, risken för att det alter- nativet skulle göra det svårare att finna kvalificerade personer som är villiga att åta sig uppdrag som målsägandebiträde. Om en diffe- rentierad timkostnadsnorm införs i detta fall finns risk för att många advokater på grund av ersättningens storlek hellre skulle åta sig uppdrag som offentlig försvarare. En lägre ersättning till måls- ägandebiträden än till offentliga försvarare rimmar vidare illa med den övriga utveckling som skett såvitt avser frågor relaterade till brottsoffer.

Utöver detta kan anföras att en enhetlig timkostnadsnorm mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden underlättar arbetet i domstolarna när det gäller hanteringen av ersättningsfrågor. Genom att samma norm används för de båda biträdesslagen minskar det administrativa arbetet, viket i sig är kostnadsbesparande.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att en differentierad tim- kostnadsnorm mellan målsägandebiträden och offentliga försvarare inte bör införas. Mot bakgrund dock av utformningen av direktiven till utredningen har vi valt att redovisa några tankar kring ett in- förande av en differentiering av timkostnadsnormen. Vi har utgått ifrån att frågeställningen innebär att timkostnadsnormen ska vara lägre för målsägandebiträden i förhållande till offentliga försvarare.

En differentiering av timkostnadsnormen mellan offentliga för- svarare och målsägandebiträden bygger på utgångspunkten att det går att värdera arbetet som utförs i de olika rollerna på olika sätt eller att det kan påvisas att vissa typer av åtgärder som utförs av målsägandebiträden drar lägre kostnader än för offentliga försvarare.

322

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

De krav som måste ställas på ett differentierat timarvoderings- system i angivet fall är att det ska ge målsägandebiträdet skälig ersättning för nedlagt arbete och att det ska motivera biträdet att göra erforderliga åtgärder i samtliga fall. Ett rimligt krav är att en differentierad timkostnadsnorm inte ska få medföra risk för att kvali- ficerade personer inte är villiga att åta sig uppdrag som målsägande- biträde. För det fall sådana slutsatser kan dras och sådana beräk- ningar är möjliga, och ger ett rimligt resultat i förhållande till de krav som ställs på ett målsägandebiträde, bör en differentiering i angivet avseende kunna övervägas. En sådan norm skulle i sådana fall innebära att målsägandebiträden ersätts enligt en lägre timkost- nadsnorm än offentliga försvarare. Uppdraget att utarbeta en diffe- rentierad timkostnadsnorm bör lämpligtvis kunna ges till Domstols- verket. Domstolsverket bör i denna del samråda med och inhämta synpunkter från berörda myndigheter och organisationer. Inom ut- redningen har, utan någon närmare undersökning, nämnts att en differentiering mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden inte borde överstiga 250–300 kr. Sveriges advokatsamfunds uppfatt- ning är att om en differentiering ska ske bör den innebära att vid tidpunkten gällande timkostnadsnorm ska utgöra basen för den lägre nivån. Som framgått föreslår vi dock inte någon differentiering i angivet hänseende.

Vi vill påtala att det huvudsakliga syftet med en differentierad timkostnadsnorm – att begränsa kostnaderna – i stället kan uppnås på andra sätt. Flera av våra förslag kan komma att innebära bespa- ringar inom området.

Framför allt avses förslaget om att ett målsägandebiträdes för- ordnande ska begränsas i tiden (se avsnitt 6.6.2). Om förslaget genomförs kommer det automatiskt att innebära en kostnads- besparing såvitt gäller kostnader för målsägandebiträden (se av- snitt 6.6.2). Likaså avses den förordade skärpningen av praxis när det gäller förordnande av målsägandebiträden (se avsnitt 6.6.2). Det finns även förslag från andra utredningar som kan påverka frågan. Här avses framför allt förslaget från Straffprocessutred- ningen (SOU 2013:17) om att systemet med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål.

Ett flertal av de aktörer inom rättsväsendet som vi samrått med har uttryckt att det skulle kunna vara lämpligt att införa en diffe- rentiering i timkostnadsnormen mellan advokater och icke advo-

323

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

kater. Som skäl för detta har bl.a. angetts att det ställs högre krav på advokater än på andra rättsliga biträden, t.ex. gäller examina- tionskrav och utbildningskrav. Därutöver har angetts att advokater har en särskild advokatexamen och att Sveriges advokatsamfund har en kontrollerande funktion över advokater, vilket borgar för bättre kvalitet hos advokater jämfört med icke advokater. Detta bör då också synas i ersättningsnivåerna.

Vidare har som skäl angetts att differentierade normer kan be- löna skicklighet och snabbhet i arbetet. I denna del kan det i och för sig med fog hävdas att en advokat vanligtvis har mer erfarenhet, har inhämtat mer kunskaper och kan utföra ett uppdrag på ett mer skickligt och effektivt sätt än vad den nyutexaminerade, biträdande juristen eller annan jurist kan förväntas göra. Å andra sidan kan också hävdas att det finns jurister, som inte är advokater, som specialiserat sig inom ett visst område och som därför besitter en kunskap inom området som medför att ett ärende kan handläggas på ett väl så skickligt och effektivt sätt.

Därutöver har också anförts att biträdande jurister och andra jurister normalt har en lägre lön eller ersättning än en advokat och därmed är billigare per timme än en advokat. När det t.ex. gäller den privata sfären, t.ex. inom affärsjuridiken, debiteras oftast en lägre timpenning för det arbete som utförts av en biträdande jurist, i förhållande till det arbete som utförts av en advokat. Även i kon- kurssammanhang tillämpas en lägre timkostnadsnorm för arbete som utförts av t.ex. biträdande jurister. Tolkar som har offentliga uppdrag har olika nivåer för arvodering beroende på vilken kategori tolken i fråga ligger inom. Även om den mindre erfarne juristen inte tillerkänns ersättning för mer arbete än ett erfaret och skickligt biträde skulle ha fått, kan det även ifrågasättas om staten ska betala ”lärpengar” för ett arbete som typiskt sett kan antas vara mindre skickligt utfört.

Det har hävdats att en differentierad timkostnadsnorm skulle kunna innebära en risk för att enskilda av kostnadsskäl vänder sig till en ”billigare” icke advokat för att få ner sina kostnader. Mot detta kan anföras att en advokat vanligtvis har mer erfarenhet och i normalfallet kan utföra ett uppdrag på ett mer skickligt och effek- tivt sätt än vad den nyutexaminerade, biträdande juristen eller annan jurist kan förväntas göra. Att det skulle bli billigare med annat bi- träde än advokat är således inte givet.

324

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Begränsningen för rättshjälpsbiträden

Som nämnts finns för rättshjälpsbiträden en begränsning i hur många timmar ett rättshjälpsbiträde får arbeta i ett särskilt ärende.

Ett skäl för införande av begränsningen var att en sådan kunde medföra vissa besparingar, även om det stora flertalet rättshjälps- ärenden höll sig på en nivå som klart understeg det tak som före- slogs.66 Ett annat skäl för införande av en begränsning angavs vara att även om rättshjälpens syfte bl.a. var att ge hjälp till dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser annars inte skulle kunna komma till sin rätt, det dock inte innebar att obegränsade resurser skulle ställas till den rättssökandes förfogande. Det angavs att om rättshjälpsresurserna skulle fördelas på ett godtagbart sätt och komma dem tillgodo som bäst behövde hjälp, det inte ansågs rimligt att enstaka personer skulle kunna utnyttja oproportionerligt stora delar av de resurser som stod till buds.67 Det fanns därför skäl att överväga metoder att begränsa rättshjälpens omfattning.

Införandet av begränsningen syftade också till att likställa rätts- hjälpen i förhållande till rättsskyddsförsäkringarna. Enligt villkoren i rättsskyddsförsäkringarna ersattes endast kostnader upp till ett visst belopp. Om rättshjälpen gjordes subsidiär till rättsskyddet borde rättshjälpen rimligen inte medföra bättre eller fler förmåner än vad som gällde för rättsskyddet.

Tidsfrist i timarvoderingssystemet

Det kan, liksom för rättshjälpsbiträdenas del, anföras att det inte heller är rimligt att obegränsade ekonomiska resurser ska ställas till målsägadebiträdens och målsägandens förfogande. Om de resurser staten förfogar över ska fördelas på ett godtagbart sätt och komma dem tillgodo som bäst behöver hjälpen är det inte rimligt att en- staka personer ska kunna utnyttja oproportionerligt stora delar av de resurser som står till buds. Som vi påpekat ett flertal gånger är det viktigt att statens utgifter kontrolleras för att säkerställa att resurser så långt möjligt tillförs där de behövs bäst. Mot denna bak- grund skulle därför kunna övervägas att införa ett tak även för hur

66Prop. 1996/97:9 s. 141 ff.

67Prop. 1996/97:9 s. 141 ff.

326

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

stora kostnader som ska kunna ersättas för ett målsägandebiträdes arbete.

Ett starkt argument för att införa en begränsning i hur många timmars arbete ett målsägandebiträde har rätt att få ersättning för är naturligtvis att en sådan regel skulle kunna medföra besparingar. Den besparing som skulle kunna göras på detta sätt ska dock inte överdrivas. Det största antalet ärenden där ett målsägandebiträde förordnas håller sig klart under 100 timmar, om denna begränsning ska gälla även i detta fall. En sådan regel skulle därför sannolikt inte få så stor effekt för brottmålens del.

Som argument mot att införa en begränsning i hur många timmars arbete ett målsägandebiträde har rätt att få ersättning för kan an- föras att en sådan regel i brottmål vore egendomlig och att den inte passar för brottmålsprocessens del. Brottmålsprocessen skiljer sig väsentligt från tvistemålsprocessen. I brottmålsprocessen är det primära intresset att staten ska kunna lagföra personer för brott som de ansetts ha begått. Brottmålsprocessen styrs i mycket av åklagaren och den tilltalade vilket innebär att målsäganden och målsägandebiträdet i många fall saknar inflytande över processen. Det innebär att ett målsägandebiträde inte alltid själv kan förutse eller påverka hur stor arbetsinsats som kommer att krävas i det en- skilda fallet. Ett målsägandebiträdes arbete består till stor del av bunden tid, t.ex. tid för förhör och huvudförhandling, vilket inne- bär att biträdet i mycket styrs av andra aktörers agerande. Vidare är målsäganden en viktig bevisperson i brottmålsprocessen. Målsägande- biträdets insats är i många fall en förutsättning för att målsäganden på ett bra sätt ska kunna lämna sin berättelse inför rätten och för att undvika sekundär viktimisering. I många fall måste målsägande- biträdet lägga ner ansenlig tid och arbete innan huvudförhandling för att få målsäganden att medverka i rättsprocessen. Att målsägan- den kan medverka i processen är i slutändan ett statligt intresse. Det kan också anföras att om rätt till ett målsägandebiträde före- ligger, den rätten ska gälla fullt ut.

En begränsning av hur många timmars arbete ett målsägande- biträde har rätt att få ersättning för kan mot denna bakgrund fram- stå som mindre lämplig, oavsett vilket antal timmar begränsningen sattes till. Det är sannolikt så att en begränsning av antalet timmar även skulle inverka menligt på det arbete som bedrivits under senare år för att förbättra rättsväsendets bemötande av brottsoffer. Där-

327

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

utöver bör påtalas att det inte finns någon begränsning för hur många timmar en offentlig försvarare har rätt att få ersättning för. Enligt vår uppfattning är samhället skyldigt att stötta den tilltalade och målsäganden med lika kvalificerat rättsligt stöd för att skapa balans i processen. Även mot denna bakgrund kan en begränsning av antalet timmar ett målsägandebiträde har rätt att få ersättning fram- stå som mindre lämplig. Vi föreslår således ingen sådan begränsning.

Mot bakgrund av utformningen av direktiven till utredningen har vi dock valt att redovisa några tankar kring ett införande av en tidsfrist i timarvoderingssystemet för målsägandebiträden.

Målsägandebiträde beviljas i dag för hela den rättsliga angelägen- heten och är inte begränsad till handläggningen i viss instans eller till viss kostnad. Det innebär att kostnaderna för målsägandebiträde i ett ärende i princip kan uppgå till obegränsade belopp. Som an- getts kan ett starkt skäl för att införa en tidsfrist även för måls- ägandebiträde vara att det inte är rimligt att obegränsade ekono- miska resurser ska ställas till målsägadebiträdens och målsägandens förfogande och att statens resurser ska fördelas på ett godtagbart sätt och komma dem tillgodo som bäst behöver hjälpen. Ett skäl för att införa en tidsfrist för målsägandebiträden skulle därmed kunna vara att det kan medföra besparingar. Även om den besparing som kan göras på detta sätt inte ska överdrivas, enligt vad som angetts ovan, kan det vara rimligt att det finns en gräns för det stöd som ska utgå och därmed för hur stora resurser som staten ska bidra med i varje enskilt ärende och i detta även beakta mindre bespa- ringar.

En metod för att begränsa omfattningen av beviljat biträde av målsägandebiträde skulle kunna vara att ett beslut om rättshjälp endast ska omfatta den instans där det beviljas. Straffprocessutred- ningen har i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) för- slagit att ett generellt krav på prövningstillstånd ska införas i hov- rätten. Förslaget bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Om ett sådant krav på prövningstillstånd införs finns det inte till- räckliga skäl att kräva en särskild prövning avseende biträdets bestå- ende eller upphörande, utöver den prövning som görs för prövnings- tillstånd. Därutöver har såväl Straffprocessutredningen, i nämnt betänkande, som denna utredning föreslagit att ett målsägande- biträdes förordnande ska begränsas i tiden (se avsnitt 6.6.2). Om

328

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

förslaget genomförs kommer det automatiskt att innebära en tids- frist av ett målsägandebiträdes arbete.

En annan tänkbar ordning kan vara att biträde av målsägande- biträde, på samma sätt som för rättshjälpsbiträden, beviljas endast för kostnader upp till en viss nivå som bör bestämmas i förhållande till målsägandebiträdets arbetsinsats. Det kan vara rimligt att samma gräns gäller för målsägandebiträden som för rättshjälpsbiträden, dvs. 100 timmar. På samma sätt som för rättshjälpsbiträden kan det, framför allt av samhällsekonomiska skäl, vara rimligt att möj- lighet finns att göra undantag från det föreslagna taket, t.ex. vid särskilt komplicerade angelägenheter och i angelägenheter som är av stort intresse från prejudikatsynpunkt och som av detta skäl prövas i flera instanser. I övrigt bör liknande regler gälla för en tidsfrist för målsägandebiträden som för rättshjälpsbiträden.

Som redovisats föreslår vi dock inte någon tidsfrist för måls- ägandebiträden. Vi vill dock påtala att syftet med en begränsning i hur många timmars arbete ett målsägandebiträde ska ha rätt att få ersättning för – att begränsa kostnaderna – i stället kan uppnås på andra sätt. Vi vill påpeka att flera av våra förslag kan komma att innebära besparingar inom området.

Framför allt avses, som angetts, förslaget om att ett målsägande- biträdes förordnande ska begränsas i tiden (se avsnitt 6.6.2). Om förslaget genomförs kommer det automatiskt att innebära en begräns- ning av antalet timmar ett målsägandebiträde arbetar.

Vi har också påtalat vikten av att praxis när det gäller förord- nande av målsägandebiträden, som varit förhållandevis generös, stramas upp till den nivå lagstiftaren tänkt sig. En sådan tillämp- ning kommer sannolikt också att innebära en viss besparing när det gäller ersättning till målsägandebiträden. Vi har i denna del även påtalat att tyngdpunkten i målsägandebiträdets arbete bör ligga på det juridiska biträdet (se avsnitt 6.6.2), även om en målsägande naturligtvis typiskt sett även har behov av viss kurativ verksamhet. Detta bör i sig kunna innebära viss besparing inom området.

Som nämnts finns också förslag från andra utredningar som kan påverka frågan. Här avses framför allt förslaget från Straffprocess- utredningen (SOU 2013:17) om att systemet med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt ska gälla för alla brottmål. Om ett generellt krav på prövningstillstånd införs i hovrätt finns inte heller tillräckliga skäl att införa en begränsning av aktuellt slag.

329

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

9.5.4Utökad användning av taxa i brottmål

Bedömning: En heldagstaxa bör kunna övervägas, förutsatt att nya undersökningar beträffande grunderna för taxan genomförs.

Förslag: Befintlig taxa ska utökas till att gälla två tilltalade med samma eller varsin försvarare och/eller två målsägande med samma eller varsitt biträde. Uppdraget att se över hur en utökning av taxan ska genomföras ska ges till Domstolsverket. Domstols- verket bör i denna del samråda med berörda myndigheter och organisationer.

Mot bakgrund av kostnadsökningen för offentliga försvarare och målsägandebiträden finns anledning att överväga vilka lämpliga möj- ligheter som finns för att hålla kostnaderna nere.

En metod skulle kunna vara att utöka användandet av taxor. Ett krav torde vara att en taxa medverkar till att hålla tillbaka kost- nadsutvecklingen. Vidare ska taxan inom tillämpningsområdet ge det rättsliga biträdet rätt till skälig ersättning för arbete och tids- spillan. Taxan ska således motivera biträdet att lägga ned ett effek- tivt och i övrigt kvalitativt bra arbete. Övriga krav som torde kunna uppställas är att taxan, inom sitt tillämpningsområde, ska kunna användas i ett överväldigande antal fall, dvs. överskridande av taxan ska ske endast undantagsvis. Slutligen bör taxan vara enkel att tillämpa.

Vi har, med det sagda som utgångspunkt, undersökt om det taxe- satta området skulle kunna utökas.

Typ av taxa

Taxesystemet infördes, som redovisats, i samband med 1972 års rättshjälpslag. Från början infördes två separata taxor, en för brott- mål och en för äktenskapsskillnadsmål efter gemensam ansökan. Taxorna konstruerades efter omfattande undersökningar av den tid som gick åt i respektive målkategori. Undersökningarna visade att det fanns ett starkt samband mellan utdömt arvode och förhand- lingstid vid domstolen, i vart fall när målet inte avsåg flera tilltalade eller när förhandlingstiden inte översteg fyra timmar. När taxorna

330

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

konstruerades utgicks ifrån att försvararna eller biträdena som grupp varken skulle förlora eller vinna på den ersättning som utgick så länge avvikelse inte gjordes från taxan.

En förutsättning för att en godtagbar standard ska kunna upp- rätthållas på de olika biträden som finns i brottmål är att dessa er- sätts på ett rimligt sätt för sitt arbete. Om ersättningsnivån i normal- fallet sätts alltför lågt kommer det inte att finnas tillräckligt många kvalificerade biträden som vill åta sig sådana uppdrag. Detta kan inte vara önskvärt, varken från statens eller den rättssökandes sida.

Den största fördelen med taxor är att de förenklar hanteringen för alla inblandade och bidrar till att verksamheten kan fokuseras på huvudsaken. Taxor har också den fördelen att bevisbördan för att ett ersättningsanspråk utöver taxan är skäligt åvilar biträdet. Det finns skäl att framhålla att taxor även innebär lättnader i hante- ringen för de inblandade. En taxa underlättar domstolarnas hante- ring av arvodesfrågorna eftersom rätten i det enskilda fallet kan presumera att ersättning enligt taxan motsvarar skälig ersättning. Någon ingående granskning av arvodet blir inte påkallat från rättens sida när taxan är tillämplig. En taxa medför även en ökad förut- sägbarhet för det enskilda biträdet som därmed lättare kan planera och begränsa sitt arbete till en rimlig nivå. Om ersättningen knyts till en taxa torde även den allmänna kostnadsutvecklingen för bi- träden bättre kunna förutses.

Att nuvarande taxesystem är kostnadsdämpande har framgått av den försöksverksamhet utan taxa för offentliga försvarare och måls- ägandebiträden som genomfördes i tingsrätt och hovrätt och som omfattade de domstolar som ingick i Hovrättens för Västra Sverige domsområde.68 Resultatet av undersökningen visade på en kostnads- ökning i förhållande till det annars tillämpliga taxebeloppet.

En taxa kan utformas på olika sätt utifrån olika kriterier för ersättningens bestämmande. En taxa kan således vara utformad på ett sådant sätt att normalarvoden bestäms för sådana grupper av mål och ärenden som normalt kräver en tidsmässigt begränsad och på förhand förutsebar arbetsinsats av biträdet, en s.k. saktaxa. Sak- taxa används bl.a. i Danmark i stor utsträckning. Taxan kan också utformas så att arvodet ställs i relation till partens ekonomiska in-

68 Domstolsverkets rapport 2004:2, Försöksverksamhet utan taxa.

331

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

tresse av sakens utgång, en s.k. värdetaxa. Arvodet kan också be- stämmas efter tidsåtgången i det enskilda fallet, en s.k. tidstaxa.

Med hänsyn till variationerna i den offentliga försvararens och målsägandebiträdets uppdrag kan en saktaxa inte anses vara ett framkomlig väg. Vi kan för övrigt inte finna någon kategori brott- mål, som inte redan omfattas av den befintliga taxan, som skulle passa särskilt väl för saktaxa. En värdetaxa är inte heller ett lämpligt alternativ, bl.a. eftersom det i många fall kan förhålla sig på det sättet att parter i brottmål inte har något större ekonomiskt intresse av sakens utgång. Mot denna bakgrund anser vi att taxor även fram- ledes bör utgöras av s.k. tidstaxor. Ett argument mot tidstaxor har varit att en sådan kan premiera ett långsamt biträde i förhållande till ett erfaret och snabbare biträde. Det bör dock påtalas att utgångs- punkten i en tidstaxa är vad ett ”normalskickligt” biträde skulle er- hålla i arvode.

Förnyade undersökningar för taxa

I vårt uppdrag har inte ingått att överväga ett förändrat beräknings- sätt av själva grunden för taxesystemet. Vi har dock valt att något beröra frågan.

När en utökad användning av taxa övervägs är av avgörande betydelse huruvida de undersökningar och bedömningar beträffande taxor som gjorde i början av 1970-talet fortfarande är relevanta eller om det finns anledning att göra förnyade sådana.

Som vi redovisat tar det nuvarande taxesystemet sin utgångs- punkt i tiden för huvudförhandling. Frågan är om tidsåtgång för huvudförhandling fortfarande bör vara utgångspunkten. Särskilt relevant blir frågan i belysning av EMR-reformen som trädde i kraft år 2008.

EMR-reformen innefattade en modernisering av rättegångsförfar- andet i allmän domstol med förändringar av reglerna i framför allt rättegångsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det huvudsakliga syftet med reformen var att skapa en modern rätte- gångsordning som uppfyllde kraven på en rättssäker, effektiv och ändamålsenlig handläggning av mål och ärenden. EMR-reformen medförde bl.a. uppmjukningar av kravet på muntlighet. Sedan EMR- reformens ikraftträdande gäller att processmaterial vid en huvud-

332

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

lades in från samtliga tingsrätter i landet och omfattande intervjuer gjordes med ett antal offentliga försvarare.69

Genom undersökningarna kom man till slutsatsen att det i mindre mål med en tilltalad förelåg ett linjärt samband mellan den totala tidsåtgången och huvudförhandlingstiden. Detta gällde för mål med en tilltalad där huvudförhandlingen tog mindre tid är fyra timmar. När huvudförhandlingen tog längre tid var sambandet inte längre lika tydligt. Därför stannade man för att sätta gränsen för taxan till 3 timmar och 45 minuter. Taxan konstruerades därefter så att för- svararna som grupp varken skulle bli över- eller underkompen- serade. Så länge ersättningen bestämdes inom taxan skulle staten alltså varken förlora eller vinna på taxorna. Fördelen skulle som tidigare nämnts i första hand ligga i att den försvarare som krävde ersätt- ning utöver vad taxan medgav fick bevisbördan för att den begärda ersättningen var rimlig.

Vi har övervägt om det skulle vara lämpligt att utvidga befintlig taxa till att omfatta heldagsmål, dvs. mål med en huvudförhand- lingstid upp till sex timmar. Av den statistik vi inhämtat framgår att ett utökande av taxan till att omfatta heldagsmål skulle innebära att ytterligare cirka 1 900 mål per år skulle omfattas av taxan.70

Under åren har såväl taxorna som timkostnadsnormen, på vilken taxorna beräknas, kraftigt kritiserats, främst från advokathåll. Det har bl.a. gjorts gällande att ersättningen inom ramen för taxan inte längre utgör en skälig ersättning i många fall.71 Sveriges advokat- samfund har i denna del hävdat att uppfattningen vinner stöd av den försöksverksamhet utan taxor som genomfördes år 2003. Av slutrapporten från försöksverksamheten framgår bl.a. att beviljad ersättning avsevärt översteg de belopp som skulle ha utgått om taxan hade varit tillämplig. I 82 procent av fallen yrkade de offentliga för- svararna ersättning med ett belopp som översteg taxan. Motsvar- ande siffra för målsägandebiträden var 83 procent. En viktig omstän- dighet att beakta i detta sammanhang är enligt Sveriges advokat- samfund att domstolarna i 94 respektive 93 procent av fallen till- erkände de offentliga försvararna och målsägandebiträdena den be- gärda ersättningen.

69Se promemoria XIV (Dnr 46/73).

70Uppgiften avser år 2013 och omfattar mål i såväl tingsrätt som hovrätt.

71Se t.ex. bilaga 1 till Domstolsverkets rapport 2006:1, Uppföljning av metoden för beräk- ning av timkostnadsnorm.

334

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Utgångspunkten är att offentliga försvarare och målsägande- biträden ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg. En förutsättning för att en godtagbar standard ska kunna upprätthållas på de olika biträden som finns i brottmål är att dessa ersätts på ett rimligt sätt för sitt arbete. Om ersättningsnivån i normalfallet sätts alltför lågt kommer det inte att finnas tillräckligt många kvalificerade biträden som vill åta sig så- dana uppdrag. Detta kan inte vara önskvärt, vare sig från statens eller den rättssökandes sida.

Vi anser att resultatet av försöksverksamheten på ett tydligt sätt visar att det nuvarande systemet med taxor, som bygger på tim- kostnadsnormen, inte fungerar tillfredställande. Att mot denna bak- grund utan ytterligare undersökningar utöka befintlig taxa till att omfatta heldagsmål kan inte vara lämpligt.

Enligt vår uppfattning är ett krav som bör kunna ställas på en taxa att den, inom sitt tillämpningsområde, ska kunna användas i ett överväldigande antal fall, dvs. överskridande av taxan ska endast ske undantagsvis. Vid införandet av taxan för offentliga försvarare i brottmål angavs att det var rimligt att räkna med att taxan fick överskridas i cirka 10 procent av fallen. Det råder alltså en mycket stark presumtion för att taxan utgör skäligt arvode för fall där taxan är tillämplig. Mål som skull komma att omfattas av en heldagstaxa skulle med nödvändiget vara större än de mål som i dag omfattas av taxa, därmed skulle de också sannolikt uppvisa större individuella skillnader. Utrymmet för större individuella skillnader skulle med nödvändighet innebära att taxan inte skulle kunna tillämpas för en stor del av de mål den är avsedd att tillämpas på. Därmed bortfaller också ett av huvudkraven på en taxa. En sådan tillämpning kan inte vara önskvärd.

Därutöver kan påtalas att de undersökningar som finns beträff- ande taxans konstruktion endast visar ett linjärt samband mellan den totala tidsåtgången och huvudförhandlingstiden i mål där huvud- förhandlingen tar mindre tid är fyra timmar. När huvudförhand- lingen tog längre tid var sambandet inte längre lika tydligt, vilket var anledningen till att man stannade för att sätta gränsen för taxan till 3 timmar och 45 minuter.

Att mot angiven bakgrund föreslå ett utökande av befintlig taxa till att omfatta även heldagsmål är därför inte möjligt, även om det enligt vår uppfattning skulle finnas fördelar med införande av en

335

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

sådan taxa. Som vi ovan angett har också EMR-reformen inneburit en förändrad kontext för dem som verkar inom rättsväsendet. Att laborera med nya taxor i ett system där utgångspunkten för taxorna är ifrågasatt kan inte vara lämpligt.

De undersökningar som taxan bygger på är, som angetts, cirka 40 år gamla. Under denna tid har åtskilliga förändringar ägt rum, inte bara inom rättsväsendet utan även i samhället i stort. Vi har på- talat behovet av förnyade undersökningar om taxans konstruktion och innehåll. För det fall förnyade undersökningar sker bör natur- ligtvis även överväganden kring hur stora mål taxan ska omfatta göras.

Mot denna bakgrund föreslår vi alltså inte ett utökande av befint- lig taxa till att omfatta heldagsmål.

Taxa för fler tilltalade m.m.

De nuvarande brottmålstaxorna, dvs. taxorna för offentliga försvarare och målsägandebiträden, omfattar inte mål där biträdesbyte skett. Skälet till detta torde vara att förvararen eller målsägandebiträdet i de flesta av fallen skulle bli överkompenserad. Vid biträdesbyte har ju eventuellt redan en del av arbetet utförts. Vi föreslår mot an- given bakgrund ingen ändring såvitt avser denna begränsning i de nuvarande brottmålstaxornas tillämpningsområde.

De nuvarande brottmålstaxorna omfattar inte heller mål med flera tilltalade eller mål där det förekommer flera målsägande- biträden som biträder flera målsägande. Skälet för detta torde vara att huvudförhandlingen i mål med fler tilltalade, fler målsägande och fler biträden tar längre tid utan att förarbetet för den sakens skull påverkas. I de fall någon är försvarare eller målsägandebiträde för flera tilltalade respektive målsägande i samma mål blir å andra sidan förarbetet något mera omfattande även om en del av detta arbete torde vara gemensamt för de tilltalade eller målsägande. Det finns skäl att tro att denna under- respektive överkompensation jämnar ut sig i längden.

Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att en taxa avsevärt förenklar hanteringen för domstolarna och biträdena, föreslår vi att en taxa bör övervägas i fall där det förekommer två tilltalade och/eller två målsägandebiträden och två målsägande. Där flera försvarare förekommer bör var och en av dem kunna få ersättning enligt

336

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

taxan, även om detta i något fall skulle kunna leda till överkompen- sation. Om en försvarare biträtt flera tilltalade skulle förslagsvis ett visst bestämt tillägg kunna betalas utöver taxan.

Vad som ytterligare kan tala för taxa i dessa fall är att en taxa i det längre perspektivet sannolikt skulle kunna leda till kostnads- minskningar för staten, i vart fall skulle en taxa kunna leda till att dämpa eventuella kostnadsökningar.

Enligt den statistik vi inhämtat kommer, om taxan utökas på förelaget vis, ytterligare cirka 2 700 mål per år att omfattas av taxa.72 Mot angiven bakgrund föreslår vi att befintlig taxa utökas till att omfatta två tilltalade med samma eller varsin försvarare och/eller två målsägande med samma eller varsitt biträde. Uppdraget att se över hur en utökning av taxan ska genomföras bör lämpligtvis ges till Domstolsverket. Det kan vara lämpligt att Domstolsverket i

denna del samråder med berörda myndigheter och organisationer.

9.5.5Tidpunkt för beslut om ersättning

Bedömning: Nuvarande bestämmelser om tidpunkten för beslut om ersättning bör behållas.

En effektiv kostnadskontroll är en förutsättning för att kostnaderna för rättsliga biträden ska kunna hållas på en rimlig nivå. Detta har betonats många gånger tidigare och är också vår uppfattning. Att kostnaderna hålls på en rimlig nivå är viktigt för såväl staten som för den enskilde, särskilt för det fall våra förslag om en skärpt återbetalningsskyldighet genomförs.

Som ett led i vårt övergripande uppdrag att göra en samlad över- syn av utgifterna som finansieras genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. har vi övervägt om ett sätt att förbättra kostnads- kontrollen i fråga om biträdesarvoden kan vara att beslut om ersätt- ning till dessa bör fattas separat och inte i samband med dom eller beslut i sak. En vinst som skulle kunna åstadkommas med en ord- ning där prövningen av ersättningsfrågor skiljs från prövningen av huvudsaken är att ersättningsfrågorna därigenom skulle kunna upp- märksammas och prövas bättre än vad som nu är fallet.

72 Uppgiften avser år 2013 och omfattar mål i såväl tingsrätt som hovrätt.

337

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Ersättning till offentlig försvarare bestäms av varje instans för där utfört arbete, tidsspillan samt utlägg. Yrkande om ersättning för arbete m.m. i en viss instans måste enligt fast praxis framställas innan handläggningen i den instansen avslutas. Det finns ingen uttrycklig lagregel om att rätt till ersättning på detta sätt kan komma att upp- höra utan man anser sig kunna göra analogislut från regler i 18 och 31 kap. RB.73 För rättshjälpsbiträdenas del finns en särskild bestäm- melse i 28 § rättshjälpslagen som slår fast att ersättning till ett rätts- hjälpsbiträde ska fastställas i samband med att den rättsliga ange- lägenheten avgörs slutligt, dvs. genom det avgörande med vilket domstolen eller Rättshjälpsmyndigheten skiljer målet eller ärendet ifrån sig. Av 31 kap. 9 § RB följer att rätten ska pröva om den tilltalade ska betala tillbaka kostnad som utgått av allmänna medel till staten. Av andra stycket angiven paragraf följer att rätten, när den avgör målet, samtidigt ska meddela beslut angående rättegångs- kostnaden. Beslut om rättegångskostnader ska alltså meddelas när rätten avgör målet. Beslut om ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden, liksom för rättshjälpsbiträden, är slutliga beslut som omfattas av 17 kap. 12 § RB. Om ett slutligt beslut meddelas i samband med dom ska det tas in i domen.

När överläggning hålls efter en huvudförhandling behandlas av naturliga skäl de frågor som rör huvudsaken först. När turen kommer till ersättningsfrågorna kan tidspress och trötthet innebära att kost- nadsräkningarna inte granskas så noggrant som är önskvärt. Om rätten har möjlighet att skjuta upp prövningen av ersättningsfrågor skulle granskningen kunna ske under betydligt mer gynnsamma förhållanden. En sådan ordning skulle medföra att prövningen av ersättningsfrågor blir en huvudfråga vilket bör leda till både en nog- grannare behandling av dessa frågor och till att betydelsen av en kritisk granskning av kostnadsräkningar lyfts fram.

När nämndemän har ingått i rätten måste en möjlighet till upp- skjuten prövning kombineras med att rättens ordförande, eller samt- liga juristdomare när flera sådana medvekar, ges rätt att ensam respektive ensamma besluta om ersättning. Om nämndemännen ska kallas till ett nytt sammanträde blir handläggningen alltför tungrodd och ineffektiv.

73 Se t.ex. rättsfallen NJA 1949 s. 823 och 1980 s. 23 samt SvJT 1972 ref s. 16.

338

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

En ordning som nu övervägs har enligt vår uppfattning vissa olägenheter. Den innebär att en central processrättslig princip från- gås, nämligen den att rätten ska pröva alla yrkanden som framställs i ett mål innan den skiljer målet ifrån sig. Det förhållandet att be- slut i ersättningsfrågor även rör parterna i målet, t.ex. beslut om återbetalning i brottmål, komplicerar också det hela. Att tiden för överklagande med nödvändighet kommer att bli olika för dom och beslut är också ett problem.

Det kan därutöver ifrågasättas om en uppskjuten prövning verk- ligen leder till kvalitativt bättre prövning av ersättningsanspråken. Det kan hävdas att de bästa förutsättningarna för en kritisk granskning av ersättningsanspråk finns i nära anslutning till förhandlingen. Det är ju av detta skäl som överläggningen ska inledas omedelbart efter en huvudförhandling. Argumentet att engagemanget hos rätten skulle mattas av under en längre överläggning kan det dessutom riktas invändningar emot.

Om det ska finnas en möjlighet till uppskjuten prövning av ersätt- ning till biträden är det nödvändigt att göra ett flertal lagändringar. En lagändring är också nödvändig för att ge ordföranden, eller samt- liga juristdomare, behörighet att ensam pröva ersättningen i de fall nämndemän deltagit vid huvudförhandlingen.

Frågan är hur de praktiska problemen med beslut om återbetal- ning och motparts ansvar för rättegångskostnader m.m. löses om det införs en möjlighet till uppskjuten prövning av ersättningsanspråk.

Ett alternativ skulle kunna vara att de frågor som är avhängiga av den totala kostnaden för biträde eller försvarare avgörs samtidigt med den uppskjutna prövningen. Detta skulle innebära att en till- talad får besked om vilket belopp han eller hon ska återbetala till staten först i ett senare beslut. Rätten kan i sådana fall i domen ta ställning till ersättningsskyldigheten som sådan och i det senare be- slutet göra endast en prövning av storleken på det belopp som ska betalas. Samma lösning kan tänkas för beslut om motparts ansvar för rättegångskostnader.

En ordning av det nu skisserade slaget innebär med nödvändig- het att hanteringen blir mer komplicerad, såväl för dem som hand- lägger besluten som för den enskilde som berörs av besluten. Parter har naturligtvis ett intresse av att i ett sammanhang kunna bedöma om rättens avgörande ska överklagas. Ett moment i en sådan bedöm- ning är sannolikt det belopp parten ålagts att betala eller riskerar att

339

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

9.5.6Systemet för statlig kostnadskontroll

Bedömning: De nuvarande beloppsgränserna för när åklagare ska yttra sig och för när Justitiekanslern ska underrättas om ersättningsanspråk bör behållas.

Som påpekats ett flertal gånger är en effektiv kostnadskontroll en förutsättning för att kostnaderna för rättsliga biträden ska kunna hållas på en rimlig nivå. Detta har betonats i många lagstiftnings- arbeten och är också vår uppfattning. Att kostnaderna hålls på en rimlig nivå är viktigt för såväl staten som för den enskilde. Sam- hällets resurser är begränsade och de anslag som finns måste an- vändas på bästa och mest effektiva sätt.

År 2005 förändrades systemet för den statliga kostnadskontrollen när det gällde beslut om framför allt ersättning av allmänna medel till bl.a. offentliga försvarare och målsägandebiträden (se av- snitt 9.3.4).74

Det övergripande målet med de förslag som lämnades vid till- fället var att förbättra det statliga ersättningssystemet så att det blev mer effektivt och tillförlitligt. Som ett led i detta arbete kon- centrerades kontrollinsatserna till de mål och ärenden som var mest kostnadskrävande.

En förutsättning för en förbättrad kontroll av de ersättningar som betalas av allmänna medel ansågs vara att statens kontroll- möjligheter utnyttjades på ett bättre sätt än vad som var fallet vid tillfället. I syfte att åstadkomma detta flyttades rätten att överklaga beslut som fattats av domstolar och andra myndigheter angående bl.a. ersättning av allmänna medel till rättsliga biträden från Dom- stolsverket till Justitiekanslern. Justitiekanslerns möjlighet att över- klaga beslut om ersättning m.m. utvidgades också i förhållande till Domstolsverkets tidigare talerätt. I samband med ändringarna skärp- tes också bestämmelserna om utformningen av de rättsliga biträd- enas kostnadsräkningar. Bl.a. infördes en bestämmelse om att rätts- liga biträden i sin arbetsredogörelse ska ange tidsåtgång för åtgärder som inte är rutinmässiga, specificerat på varje åtgärd för sig.

74 Se prop. 2004/05:41.

341

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

Vi har övervägt om det finns anledning att utöka statens kost- nadskontroll när det gäller de rättsliga biträdenas ersättningar. I denna del har vi övervägt det finns anledning att låta åklagare yttra sig över ersättningsanspråk i större utsträckning än för närvarande, dvs. även i fall där detta understiger 100 000 kr. Vidare har vi över- vägt om systemet för när Justitiekanslern ska underrättas om ersätt- ningsanspråk bör utvidgas.

Åklagares yttrandeskyldighet

Inledningsvis bör nämnas att det i de samtal som vi haft med före- trädare för rättsväsendet, bl.a. Riksåklagaren, Justitiekanslern och företrädare för Sveriges advokatsamfund, har framkommit att det nuvarande systemet för statlig kostnadskontroll när det gäller de rättsliga biträdenas ersättningsanspråk fungerar väl. Den samstämmiga uppfattningen är att domstolarna prövar biträdenas anspråk med noggrannhet. Skäl för oss att överväga om kostnadskontrollen av ersättningsanspråk ska läggas på annan än domstol har således inte förelegat.

Syftet med åklagarens yttrandeskyldighet när det gäller ersätt- ningsanspråk är att domstolen ska bli varse om åklagaren anser att anspråket avsevärt avviker från dennes uppfattning om omfatt- ningen av och kvaliteten på biträdets arbetsinsats. Det är därför viktigt att domstolen verkligen begär in yttrande från åklagaren och att yttrandet innehåller relevanta uppgifter.

Det åklagaren ska yttra sig över är skäligheten av det totala arvodesanspråket. Någon egen uppfattning om vad som utgör skäligt belopp ska, och bör inte, presenteras. Åklagarens yttrande fungerar i dessa fall som ledning för domstolen. Det är dock alltid dom- stolen som ansvarar för att granskningen av varje ersättnings- anspråk utförs grundligt och på bästa sätt.

Såväl domstolar som andra aktörer vi talat med har goda erfaren- heter av när åklagare yttrar sig över ersättningsanspråk. Åklagarnas yttranden utgör ett gott stöd för domstolen när den ska ta ställning till yrkad ersättning. Särskilt gäller detta beträffande ersättning som yrkas för arbete som utförts under förundersökningen i mål av större omfattning och komplexitet. Av naturliga skäl har domstolen kunskap om och kan bedöma åtgärder som skett under huvud-

342

SOU 2014:86

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

förhandlingen. Domstolen har dock ingen kunskap om det som skett under förundersökningen. Denna del är avslutad innan huvudför- handlingen börjar. Eftersom en stor del av arbetsinsatsen i många försvararuppdrag sker under förundersökningen kan ett yttrande från åklagaren underlätta för domstolen att bedöma skäligheten av och riktigheten i framställda ersättningsanspråk, t.ex. i mycket om- fattande mål rörande ekonomisk brottslighet. Detsamma får anses gälla beträffande målsägandebiträden i omfattande mål om brott mot person.

Vid införandet av bestämmelsen om att åklagare skulle yttra sig vid arvodesanspråk om 100 000 kr eller mer anfördes att det var viktigt att yttrandeskyldigheten inte menligt påverkade åklagarens sedvanliga arbete och att en skyldighet för åklagare att yttra sig över ett framställt ersättningsanspråk därför borde föreligga endast om det sammanlagda anspråket på ersättning av allmänna medel uppgick till ett betydande belopp.75 En beloppsgräns om 50 000 kr diskuterades inledningsvis. Mot bakgrund dock av att det fanns en risk för att yttrandeplikten skulle komma att uppta alltför stor del av den normala verksamheten hos ett inte obetydligt antal åklagare, och att yttrandeplikten därmed skulle kunna bli alltför betungande i förhållande till de positiva effekter den skulle medföra, föreslogs inte en beloppsgräns om 50 000 kr.76 Mot denna bakgrund sattes beloppsgränsen till 100 000 kr, inklusive mervärdesskatt. Detta be- lopp korresponderade också med den beloppsgräns som regeringen ansåg lämplig för en rapporteringsskyldighet till den ersättnings- granskande myndigheten. Det ansågs att antalet ersättningsanspråk som uppgick till 100 000 kr eller mer för åklagare i allmänhet torde vara så begränsat att yttrandeplikten knappast kom att påverka åklagarnas normala arbetsrutiner i någon utsträckning av betydelse.

Vi delar den ovan angivna bedömningen. En sänkning av belopps- gränsen skulle visserligen kunna innebära att domstolarnas besluts- underlag i ersättningsfrågor skulle kunna förbättras i flera fall. Som anförts ovan skulle dock en sådan sänkning kunna medföra en risk för att yttrandeplikten skulle komma att uppta alltför stor del av den normala verksamheten hos det stora flertalet åklagare. Yttrande- plikten skulle alltså kunna bli alltför betungande i förhållande till de

75Prop. 2004/05:41 s. 26.

76Prop. 2004/05:41 s. 26 f.

343

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

SOU 2014:86

positiva effekter den skulle medföra. I samtalen med ovan angivna aktörer har också framkommit att samtliga aktörer anser att den nu gällande nivån för när åklagare ska yttra sig är rimlig och att sys- temet fungerar väl.

Mot angiven bakgrund föreslår vi således inte en sänkning av beloppsgränsen för när åklagare ska yttra sig över ersättnings- anspråken.

Underrättelseskyldighet till Justitiekanslern

Ett av skälen till att talerätten, såvitt avser bl.a. de rättsliga biträdenas ersättningsanspråk, överflyttades från Domstolsverket till Justitie- kanslern var att Domstolsverket endast utövade sin talerätt i ett fåtal fall.77 Orsakerna till detta angavs vara flera men en viktig sådan angavs vara att antalet beslut som kom in till Domstolsverket var så stort att det försvårade en tillräckligt effektiv granskning.78 Mot denna bakgrund ansågs det lämpligt med en höjning av den gräns för ersättning som medförde underrättelseskyldighet. En lämplig beloppsgräns ansågs, förutom i de principiellt intressanta fallen, vara minst 100 000 kr, inklusive mervärdesskatt. En sådan höjning av rapporteringsbeloppet ansågs kunna leda till att granskningen kunde inriktas på de riktigt kostnadskrävande målen. Detta skulle i sin tur ge en mer koncentrerad, ändamålsenlig och effektiv kon- troll.

Vi delar även den nu angivna bedömningen. Vi föreslår således inte heller att beloppsgränsen för när Justitiekanslern ska under- rättas sänks. Om beloppsgränsen sätts lägre skulle det kunna med- föra att mängden mål skulle kunna bli så betungande att gransk- ningen skulle riskera att bli mindre effektiv och koncentrerad, vilket inte skulle gynna staten. Det är för övrigt också lämpligt att gränsen för när åklagare ska yttra sig och när underrättelse ska ske till Justitiekanslern korresponderar.

Justitiekanslerns verksamhet när det gäller klagan över ersätt- ningsanspråk fungerar, enligt samtliga de aktörer vi talat med, mycket väl. Myndigheten har byggt upp en kunskap kring frågan och besitter stor kompetens i samtliga frågor som omfattas av tale-

77Prop. 2004/05:41 s. 22.

78Prop. 2004/05:41 s. 22.

344

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

däri inbegripet gottgörelse till god man. En sådan bestämmelse an- togs vidare kunna bidra till en minskning av antalet fattigkonkurser genom att en borgenär som visste med sig att han inte kunde vinna annat med konkursen än att chikanera gäldenären skulle låta bli att påkalla konkurs om han ställdes inför utsikten att få betala kon- kurskostnaderna.1

I lagmotiven till ÄKL berördes också frågan om sökanden under alla förhållanden borde svara för kostnaderna, dvs. även när ett normalt konkursförfarande kom till stånd. Det ansågs dock rimligt att kräva att sökanden på förhand kunde bedöma den ekonomiska risk som han iklädde sig genom ansökningen och att hans betal- ningsansvar inte ökade av det skälet att konkursdomaren oriktigt antog att det fanns tillgångar i boet. Bestämmelserna om ansvaret för konkurskostnaderna i fattigkonkurser blev emellertid föremål för kritik och ansågs vara otydliga genom att det av den dåvarande bestämmelsens ordalydelse närmast verkade som om sökande borge- när skulle stå för konkurskostnaderna även om det visade sig att dessa täcktes av boets tillgångar. I en sådan situation ansågs det emellertid inte finnas några skäl för att borgenären – som ju bedömt gäldenärens konkursmässighet riktigt – skulle svara primärt fram- för boet för konkurskostnaderna.

I Konkurslagskommitténs betänkande Förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6) övervägdes på nytt frågan om borgenärsansvaret. Det förslag som lämnades innebar att konkurskostnaderna alltid i första hand skulle utgå ur boet så långt detta räckte. Denna ordning skulle tillämpas oavsett om konkursen uppstått på gäldenärens egen eller en borgenärs ansökan. Med konkurskostnader avsågs inte bara arvode och kostnadsersättningar utan även annan kostnad för för- farandet, t.ex. konkurskungörelsen. Om konkursboets tillgångar inte skulle räcka för att betala kostnaderna och konkursen tillkommit på gäldenärens egen begäran fanns inte någon annan lösning än att låta statsverket träda in. Även i konkurs som har uppstått efter ansökan av borgenär borde staten i sista hand svara för att kon- kurskostnaderna kan infrias. En konkurs tillgodoser i regel även ett allmänt intresse. En sanering kommer till stånd och frågan huru-

1 Se NJA II 1921 s. 612 f.

348

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

vida gäldenärsbrott har begåtts blir belyst osv. Staten hade vidare också betydande fordringsanspråk i konkurser.2

När det gällde konkurssökande borgenärs ansvar övervägde Konkurslagskommittén om sökande borgenär helt borde befrias från kostnadsansvaret. Som skäl härför påpekade kommittén att den omständigheten att tillgångarna i boet inte räckte för att betala kostnaderna inte behövde betyda att borgenären varit ute efter att chikanera gäldenären. Konkursen tillgodosåg även i dessa fall i all- mänhet också övriga borgenärers intressen och innebar en för det allmänna önskvärd sanering. Ur ekonomisk synvinkel innebar det kostnadsansvar som åläggs borgenären inte någon större ekono- misk vinst eftersom de flesta konkursansökningar gjordes av staten eller av gäldenären själv. Kommittén ansåg emellertid trots detta inte att man borde gå så långt som att avskaffa borgenärens ansvar för kostnaderna. Fältet skulle då bli fritt för konkurser som inte tjänar något meningsfullt syfte. Ansvaret borde dock enligt kom- mittén inte sträcka sig längre än till sådana fall då konkursen av- skrivits efter att hela tiden ha handlagts som förenklad konkurs och konkursboet inte räckte till att betala kostnaderna. Genom den begränsningen uppnåddes en överensstämmelse med de dittills gäll- ande reglerna om borgenärsansvaret vid fattigkonkurs.

Med hänsyn till att konkursen inte tillgodosåg endast sökandens intresse och till att kostnadernas storlek någorlunda borde kunna förutses ansåg kommittén att ansvaret borde begränsas. Det högsta belopp som borgenären borde betala kunde enligt kommittén begrän- sas till en tiondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.3

Departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till kommitténs förslag.4 Härvid uttalades att de kostnader som det var fråga om i regel inte uppgick till några större belopp (400–600 kr i ursprung- liga fattigkonkurser och i övriga fall något större). Kommittén hade inte funnit det lämpligt att formellt undanta staten som sökande borgenär från det nu diskuterade borgenärsansvaret. Departements- chefen menade emellertid att man nu borde ta steget fullt ut och låta de nu åsyftade reglerna om borgenärs kostnadsansvar gälla bara enskild borgenärs ansvar. För statens del borde det vara tillräckligt

2SOU 1974:6 s. 100 f.

3SOU 1974:6 s. 101 f.

4Prop. 1975/76:210.

349

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

att klargöra att staten alltid i sista hand träder in som ansvarig för konkurskostnaderna.5

Trots att propositionen avslogs av riksdagen, kom förslagen i propositionen såvitt gällde sökande borgenärs betalningsansvar så småningom att leda till lagstiftning, detta genom Konkurslags- kommitténs delbetänkande, Konkursförvaltning (SOU 1977:29), och den därpå grundade, sedermera av riksdagen antagna, propo- sitionen 1978/79:105. Både kommittén6 och departementschefen7 anslöt sig helt till de förslag som redovisats i den tidigare proposi- tionen.

Den nu diskuterade regeln om sökande borgenärs betalnings- ansvar trädde i kraft den 1 januari 1980 och togs in i 188 § första stycket i ÄKL och sedermera även i den nuvarande konkurslagen.

Ikraftträdandet av den nuvarande konkurslagen (1987:672) den 1 januari 1988 innebar bl.a. att de olika handläggningsformerna för ordinär och mindre konkurs slogs samman till en enhetlig handlägg- ningsform. Detta inverkade på frågan om borgenärs ansvar för konkurskostnader på så sätt att skiljelinjen mellan ordinär konkurs och mindre konkurs inte längre kunde användas för uppdelning av avskrivningsfallen. Enligt de dittills gällande reglerna var borge- nären alltid befriad från kostnadsansvar om konkursen från början handlades som en ordinär konkurs. Detta gällde även om det senare skulle visa sig att tillgångarna inte räckte för att betala konkurs- kostnaderna. Å andra sidan hade borgenären en skyldighet att i begränsad omfattning svara för konkurskostnaderna i de fall kon- kurser från början handlades som en mindre konkurs för att den var av enkel beskaffenhet, om det senare skulle visa sig att tillgång- arna inte räckte för att betala konkurskostnaderna, trots att detta inte kunde förutses då konkursen inleddes.

I förarbetena till den nuvarande konkurslagen uttalades att det egentligen saknas anledning att låta den omständigheten att kon- kursdomaren beslutar om ordinär konkurs vara avgörande för borge- närens kostnadsansvar.8 I stället ålades annan sökande borgenär än staten en generell skyldighet att i den utsträckning som boet inte förmår bära konkurskostnaderna, betala dessa intill ett visst högsta

5Prop. 1975/76:210 s. 177.

6SOU 1977:29 s. 251.

7Prop. 1978/79:105 s. 233 f.

8Prop. 1986/87:90 s. 377.

350

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

belopp, om konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar enligt 10 kap. 1 § konkurslagen.

10.1.2Beräkning av arvode

År 1979 genomfördes en reform som främst syftade till att få till stånd en mer effektiv förvaltning av konkursbon. Förvaltarens ställ- ning stärktes samtidigt som högre kompetenskrav ställdes på den som skulle komma i fråga för uppdrag som konkursförvaltare.9 Syftet var att få en bättre ordning för förvaltning och tillsyn, bättre anpassad till gällande samhällsförhållanden. Bland annat skulle sys- temet enligt föredraganden vara uppbyggt för att hänsyn ska kunna tas även till sysselsättningspolitiska intressen.10 Förvaltaren fick en mer självständig ställning i förhållande till tillsynsorgan och borge- närerna. Förvaltarens ställning och kompetens stärktes samtidigt som vissa kronofogdemyndigheter fick i uppgift att ha tillsyn över konkursförvaltningen. De nytillskapade tillsynsmyndigheterna i kon- kurser skulle verka för att kostnaderna för förvaltningen höll sig på en acceptabel nivå. Det betonades att tillsynsmyndigheterna fyllde en särskild uppgift i samband med prövningen av förvaltararvodena. Tillsynsmyndigheten ansågs ha goda förutsättningar att få ett till- fredställande underlag för sin bedömning av framställda arvodes- anspråk. Reformen föll dock mindre väl ut, bl.a. med hänsyn till förbudet mot att beräkna arvode till förvaltare efter tid.

Genom reformen bestämdes att det skulle utses en konkurs- förvaltare i alla konkurser, oavsett handläggningsform. Tillgångs- lösa fattigkonkurser handhades före reformen av en god man. Vidare angavs att samma kvalifikationer skulle gälla som för förvaltare i ordinära konkurser vilket innebar att advokater skulle tas i anspråk för uppgiften.11 Som skäl för detta angavs att komplicerade affärs- mässiga och juridiska bedömningar kan vara aktuella även i mindre konkurser.12 Det pekades särskilt på återvinnings- och brottsfrågor. Departementschefen menade även att de konkurser som skulle komma att handläggas som ordinära konkurser skulle utgöra en

9Se prop. 1978/79:105.

10Prop. 1978/79:105 s. 154.

11Prop. 1978/79:105 s. 210 f.

12Prop. 1978/79:105 s. 226.

351

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

relativt liten del av alla konkurser och att det var nödvändigt att specialister anlitades för förvaltningsuppdrag även i de mindre kon- kurserna för att möjliggöra upprätthållandet av en kår av kvalifi- cerade förvaltare.

Föredraganden betonade i reformarbetet att stora krav i allmän- het måste ställas på en förvaltare. En förvaltare behöver i regel ha allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter och kun- skaper om bokföring och redovisning. Vidare måste en förvaltare enligt föredraganden ha straffrättsliga kunskaper för att på ett till- fredsställande sätt kunna lösa uppgiften att undersöka om gälde- nären kan misstänkas för brott. Förvaltaren behöver också enligt föredraganden ha en utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning samt kunskaper om arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor.13

Vad avser ansvaret för konkurskostnader i tillgångslösa fattig- konkurser gällde före reformen att den utsedde gode mannen kunde riskera att inte få betalt för nedlagt arbete. Detta ansågs inte vara förenligt med de nya stora uppgifter som skulle tillföras konkurs- förvaltare genom reformen, enligt vilken det skulle utses advokater eller specialister i samtliga konkurser. Utan någon särskild erinran under remissbehandlingen av förslaget kunde konstateras att det mest riktiga var att konkurskostnaderna skulle utgå ur allmänna medel, om inte sådan kostnad kunde tas ur boet eller av borgenär. Så kom också att bli gällande rätt.

Vid remissförfarandet inför reformen tillstyrktes eller godtogs huvudlinjerna i förslaget av nästan alla remissinstanser. Många in- stanser uttalade sin tillfredsställelse över att det dåvarande systemet med s.k. fattigkonkurser skulle ersättas av en effektivare ordning. Flera instanser betonade att förslaget innefattade förbättrade möjlig- heter att komma åt den brottslighet som då var vanlig vid fattig- konkurser. Även departementschefen ansåg att förslaget tillgodo- såg ett mycket angeläget reformbehov och ville särskilt peka på att någon utredning om brott vid tidpunkten inte förekom i samband med fattigkonkurser trots att den brottslighet som kunde beräknas förekomma i dessa var mycket betydande.14 Förslaget att brotts- utredning skulle komma till stånd även i de mindre konkurserna

13Prop. 1978/79:105 s. 177 f. och s. 280.

14Prop. 1978/79:105 s. 211.

352

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

ansågs kunna få en avsevärd brottsförebyggande verkan.15 Det angavs vidare att förslaget innebar att den dåvarande handlägg- ningen av fattigkonkurser även i andra hänseenden ersattes av ett betydligt mer effektivt förfarande. Av stor vikt var möjligheten att återvinna egendom till konkursboet. Departementschefen angav vidare att det nya förfarandet visserligen var mer komplicerat än de dåvarande fattigkonkurserna och också medförde större kostnader men att detta var ofrånkomligt om förfarandet skulle ge de önsk- värda resultaten.

En skyldighet för förvaltaren att till åklagare anmäla om gälde- nären kan misstänkas för brott enligt 11 kap. BrB infördes också. Tidigare gällde att förvaltaren i förvaltarberättelsen skulle ange sådan brottsmisstanke samt grunden för den. Det ålåg därefter konkursdomaren att göra anmälan till åklagare.16 Även fortsättnings- vis skulle förvaltaren anmärka brottsmisstanke i förvaltarberättelsen.17

Regleringen om beräkning av arvodet till förvaltaren fick sin nu- varande utformning när den nya konkurslagen trädde ikraft den 1 januari 1988.18 Till större delen behölls emellertid regleringen så- som den sett ut tidigare. Den stora förändringen var att det uttryck- liga förbudet mot att beräkna arvode till förvaltare efter tid togs bort.19

10.1.3Beräkning av arvode efter tid

Som redovisats föll reformen år 1979 mindre väl ut i den del den avsåg förbudet att beräkna arvode till förvaltare efter tid.20 Syftet med 1979 års reform av ÄKL var enligt propositionen till den nya konkurslagen att få till stånd en effektivare förvaltning av konkurs- bon. Förvaltarens ställning stärktes samtidigt som högre kompe- tenskrav ställdes på den som skulle kunna komma i fråga för uppdrag som konkursförvaltare. I samband med reformen tillskapades till- synsmyndigheterna, dvs. vissa kronofogdemyndigheter, som skulle verka för att förvaltningen hölls på en acceptabel nivå. Myndig-

15Prop. 1978/79:105 s. 211.

1655 § i dess lydelse i SFS 1975:244 och 218 § konkurslagen (1921:225).

17Prop. 1978/79:105 s. 177 f.

18Se prop. 1986/87:90.

1982 § tredje stycket konkurslagen (1921:225).

20Prop. 1986/87:90 s. 157.

353

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

heten skulle ha goda förutsättningar att få ett bra underlag för be- dömning av arvodesanspråk. Det nya tillsynssystemet ansågs också medföra förbättrade möjligheter att få till stånd enhetliga riktlinjer över hela landet för arvodesprövningen. Inför arbetet med den nya konkurslagen uppmärksammades av bland andra Kronofogdemyndig- heten att den önskade enhetligheten och riktlinjer för den inte upp- nåtts. Inte heller domstolsavgöranden gav önskad ledning.

Förbudet mot att beräkna arvode efter tid slopades i den nya konkurslagen. Förbudet innebar ursprungligen att arvodet inte fick bestämmas efter konkursens varaktighet. Ordalydelsen hade dock i praxis också ansetts utesluta att arvode bestämdes efter den tid som förvaltaren faktiskt hade lagt ner på arbetet med konkursförvalt- ningen.21 En sådan beräkningsgrund ansågs motverka önskemålet att konkurser skulle avvecklas snarast möjligt.22

I propositionen till den nya konkurslagen angavs att det efter slopandet förutsattes att förvaltarna i sina kostnadsräkningar skulle ange hur många timmars arbete uppdraget krävt.23 Dessutom fram- hölls att tidsåtgången och timdebiteringen, tillsammans med kvali- teten på arbetet, skulle tillmätas stor betydelse vid prövningen av arvodet.24 Förändringen hade till syfte att skapa större enhetlighet vid och riktlinjer för bedömningen av arvodenas storlek.25 Departe- mentschefen nämnde också att det hade antagits att fastställande av arvode för varje åtgärd skulle leda till en stegring av arvodets total- belopp. Därför föreskrevs även i den tidigare konkurslagen att arvode i princip skulle bestämmas till ett belopp i ett för allt.26

I propositionen angavs vidare att förändringen kunde antas med- föra att rätten och tillsynsmyndigheten skulle ges ett bättre under- lag vid prövningen av förvaltares arvodesanspråk.27 Den uppgivna tidsåtgången skulle bli en naturlig utgångspunkt vid bedömningen av det begärda arvodet. Andra faktorer som förvaltarens skicklighet och det sätt på vilket uppdraget utförts skulle dock alltjämt till- mätas betydelse vid prövningen av arvodesanspråket. Den föreslagna

21Prop. 1986/87:90 s. 157.

22Prop. 1986/87:90 s. 157.

23Prop. 1986/87:90 s. 159.

24Prop. 1986/87:90 s. 159.

25Prop. 1986/87:90 s. 159.

26Prop. 1986/87:90 s. 157.

27Prop. 1986/87:90 s. 378.

354

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

ändringen skulle däremot inte uppfattas så att arvodet ska bestämmas med utgångspunkt i den tid som konkursen har pågått.28

I propositionen angavs även att det finns generella svårigheter förknippade med prövningen av arvodesanspråk eftersom det är ett motstående intresse mellan att hålla kostnaderna nere och att be- stämma en skälig ersättning för det arbete som förvaltaren faktiskt utfört.29 Förbudet mot att beräkna arvode efter tid kunde enligt departementschefen leda till att rätten och tillsynsmyndigheten inte fick tillräckligt underlag för sin bedömning. Departementschefen angav att farhågorna för att slopa förbudet mot att beräkna arvode efter tid var överdrivna. Vidare konstaterades att förvaltarna efter att förbudet slopats naturligtvis skulle ange den tid som åtgått för uppdragets utförande. Tidsåtgången och timdebiteringen skulle till- mätas stor betydelse, men hänsyn skulle också tas till arbetets kvali- tet.30 Departementschefen uttalade vidare att ett system med fast- lagda timkostnadsnormer inte passar särskilt bra i konkurssamman- hang.31

10.1.4Taxans utformning

Regeln om konkursförvaltartaxa fanns redan i ÄKL.32 I samband med lagstiftningsarbetet inför 1979 års reform hade några remiss- instanser väckt frågan om införande av ett taxesystem.

I en proposition33 från mitten på 1970-talet, som sedan avslogs av riksdagen, angavs att det fanns åtskilligt som talade för att statens ersättning för Kronofogdemyndighetens kostnad i de mindre kon- kurserna bestämdes enligt vissa schabloner.34 Någon prövning av dessa kostnader skulle inte äga rum hos konkursdomaren. Taxe- sättning skulle dock undersökas närmare i samband med att det nya förvaltningssystemet sattes i kraft.35

Efter att propositionen avslagits fick Konkurslagskommittén tilläggsdirektiv att undersöka taxesättningen närmare. Kommittén

28Prop. 1986/87:90 s. 378.

29Prop. 1986/87:90 s. 159.

30Prop. 1986/87:90 s. 159.

31Prop. 1986/87:90 s. 159.

32187 § konkurslagen (1921:225).

33Prop. 1975/76:210.

34Prop. 1975/76:210 s. 174 f och s. 319.

35Prop. 1975/76:210 s. 174 f och s. 319.

355

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

anförde att man utöver kontrollen av tillsynsmyndigheten även skulle söka andra vägar för att hålla kostnaderna nere och angav att en metod kunde vara taxor, vilket förekom inom den allmänna rättshjälpen.36 Ett taxesystem ansågs ligga närmast till hands i fråga om de mindre konkurser som avskrivs på grund av att tillgångarna inte förslår till kostnaderna och andra skulder i boet. Enligt kom- mittén var förhållandena i sådana konkurser ganska likartade och mera sällan invecklade. Förvaltarens arbetsuppgifter kunde i dessa fall förutses åtminstone i grova drag och uppgifterna torde ofta kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någorlunda förut- sebar arbetsinsats.37 Utformningen av taxan diskuterades av kom- mittén utifrån vad som anförts i propositionen 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m.m.38

Tre slags taxor diskuterades, sak-, värde- och tidstaxor. Med sak- taxor avses att normalarvoden bestäms för sådana grupper av mål och ärenden som normalt kräver en tidsmässigt begränsad och på förhand förutsägbar arbetsinsats av biträdet. Värdetaxor innebär att arvodet ställs i relation till den rättssökandes, dvs. huvudmannens, ekonomiska intresse av sakens utgång. Med tidstaxor beräknas arvodet efter tidsåtgången i det enskilda fallet. En taxesättning av förvaltararvoden borde enligt kommittén bygga på en saktaxa, varigenom man får en bestämd riktpunkt för arvodesprövningen. För att avvikelse från taxan skulle ske skulle förvaltaren visa att den aktuella konkursen inte var ett genomsnittsfall utan att den med- fört väsentligt mer arbete än normalt.39 Tanken var att taxan skulle vara ett normalarvode som kunde höjas eller sänkas. Om förval- taren varit oskicklig eller försumlig skulle taxan kunna under- skridas. Enbart det förhållandet att förvaltningen varit påtagligt enkel borde emellertid inte leda till en avvikelse från taxan. Om förhållandena i konkursen varit sådana att förvaltaren lagt ned avse- värt mer arbete än normalt borde han dock tillerkännas ersättning utöver taxan.

Kommittén diskuterade också en eventuell partiell taxesättning. Det bedömdes dock leda till vanskligheter att vissa uppgifter skulle

36Prop. 1978/79:105 s. 232.

37SOU 1977:29 s. 244.

38Prop. 1972:4 s. 275 ff.

39SOU 1977:29 s. 244.

356

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

falla utanför det taxesatta området.40 Om taxeområdet blev för vid- sträckt skulle avvikelser behöva göras ständigt och värdet av en taxa minska avsevärt. Taxan borde heller inte enligt kommittén omfatta utlägg men tidsspillan ansågs ingå.41 Den borde bestämmas med utgångspunkt i den arbetstid som en förvaltare har att lägga ner på en genomsnittskonkurs.42 Arbetstiden torde få beräknas med hjälp av särskilda undersökningar.

I Konkurslagskommitténs betänkande, som låg till grund för propositionen som avslogs av riksdagen, finns ett schema där det framgår vilka arbetsuppgifter en förvaltare i en mindre konkurs normalt får fullgöra och hur lång tid som normalt kan behövas för varje uppgift.43 Vid utformningen av taxor kunde viss ledning hämtas från det schemat enligt kommittén.44 När skälig ersättning per timme bestäms ansåg kommittén att man fick utgå från den genom- snittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. Av betyd- else var här samtliga kostnader för verksamheten med undantag för de direkta utlägg som görs i den enskilda konkursen. Enligt kom- mittén borde dock taxa inte införas i övriga mindre konkurser, dvs. de som ger utdelning. Som skäl för detta angavs att arbetsinsatserna i dessa konkurser var svåra att förutse.45

Departementschefen angav i förarbetena till 1979 års reform att det var viktigt att tillvarata alla möjligheter att hålla konkurskost- naderna nere utan att effektiviteten i förvaltningen minskade. Ett syfte med taxesystemet är att rätten normalt inte ska behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattas av taxan. Ett taxesystem skulle underlätta konkursdomarens hante- ring av arvodesfrågorna. I propositionen uttalade departements- chefen att införandet av ett taxesystem var angeläget för att ta till- vara alla möjligheter att hålla konkurskostnaderna nere utan att effektiviteten i förvaltningen minskar.46 Tillsynsmyndighetens med- verkan kunde ha stor betydelse för detta och kommitténs förslag om taxa för mindre konkurser med obetydliga tillgångar eller när sådana saknades borde genomföras. Departementschefen angav att

40SOU 1977:29 s. 244.

41SOU 977:29 s. 244 med där angiven fotnot.

42SOU 1977:29 s. 244.

43SOU 1974:6 s. 254.

44SOU 1977:29 s. 244.

45SOU 1977:29 s. 243 f.

46Prop. 1978/79:105 s. 233.

357

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

erforderliga undersökningar skulle genomföras för att få underlag för taxeberäkningen. När det gällde ordinära konkurser angav departe- mentschefen att när taxans tillämpning i mindre konkurser gett tillräckliga erfarenheter skulle det övervägas om taxa skulle införas även i andra konkurser.47

Ett förslag till förvaltartaxa utarbetades av Domstolsverket och lades fram i en promemoria som upprättats av en särskild arbets- grupp år 1979. I promemorian (s. 23 f.) uttalades att förvaltarens arbetsuppgifter i mindre konkurser skulle komma att vara jämför- bara med det arbete som åvilat god man i fattigkonkurs och det arbete som en förvaltare i ordinär konkurs utför såvitt avser arbete enligt 55 § ÄKL. Härtill kom de nya arbetsuppgifter som genom 1979 års reform skulle åvila förvaltaren i mindre konkurser och som skulle komma att omfattas av taxan. Vad som här avsågs var att förvaltaren i förvaltarberättelsen skulle anmärka om det före- kommit förhållanden som kunde föranleda återvinning till boet samt om det funnits anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott eller om det under konkursförvaltningen kommit fram att gäldenären kunde misstänkas för annat brott som inte var av ringa beskaffenhet och som hade samband med verk- samheten. Antalet fattigkonkurser utgjorde vid denna tid (år 1978) 71 procent av alla i riket anhängiga konkurser och uppgick till ett antal om cirka 2 700.

Arbetsgruppen kunde när det gällde arvodet i fattigkonkurser genom en statistisk undersökning (se promemorian s. 15 f.) kon- statera bl.a. att arvodet till den gode mannen i genomsnitt var högre i de konkurser där det fanns tillgångar jämfört med konkurser där tillgångar helt saknades. Om konkursgäldenären var en juridisk person eller fysisk person med rörelse var arvodet också i regel högre än om gäldenären var en fysisk person utan rörelse. I kon- kurser där staten var sökande var arvodet i genomsnitt lägre än i andra konkurser. Variationerna var dock så små att en och samma taxa borde kunna användas i samtliga fall. Arbetsgruppen beräk- nade vidare ett medianvärde för de gode männens arvode i fattig- konkurserna (750 kr). När det gällde arvode för att upprätta förvaltar- berättelse undersökte arbetsgruppen ett antal förvaltarberättelser i ordinära konkurser där arvodet inte överstigit 10 000 kr och beräk-

47 Prop. 1978/79:105 s. 207 f. och s. 233.

358

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

nade på grundval härav ett medianarvode för kostnaden för att upp- rätta förvaltarberättelse (550 kr). När det gällde storleken på ersätt- ningen för helt nya arbetsuppgifter antecknades i promemorian att detta värde skulle bestämmas efter en remissomgång och efter särskilda kontakter med Sveriges advokatsamfund.

De krav som ställdes på taxan (se promemorian s. 21 f) var att den skulle ge förvaltaren skälig ersättning för nedlagt arbete och motivera förvaltaren att göra erforderliga undersökningar även i de fall det fanns anledning att gå närmare in på frågan om gäldenärs- brott och annan ekonomisk brottslighet. Vidare skulle taxan vara enkel att tillämpa och den skulle i sitt tillämpningsområde kunna användas i ett överväldigande antal fall, dvs. överskridande av taxan skulle ske endast undantagsvis.

Mot denna bakgrund utarbetades ett förslag som innebar en taxa i två beloppsnivåer. Den lägre nivån skulle motsvara dels dittills- varande arvode till god man för arbete i fattigkonkurser, dels ersätt- ning för arbete med upprättande av förvaltarberättelser. Något påslag för nya arbetsuppgifter gjordes inte. Den högre taxenivån bestämdes utifrån medianvärdet hos de högst betalda fattigkonkurs- erna och förvaltarberättelserna samt inkluderade ett påslag för helt nya arbetsuppgifter. Tanken var att arvode enligt nivå 1 för enklare konkurser skulle utgå i 50 procent av konkurserna. För resterande 50 procent skulle arvode utgå enligt nivå 2 eller med belopp som innebar överskridande av taxan. Den högre taxenivån borde inte överskridas i mer än tio procent av fallen.

Taxan med två nivåer (1 750 kr respektive 2 800 kr), vilken trädde i kraft den 1 januari 1980 (DVFS 1979:42, B 61) behölls endast en kort tid, eftersom den redan vid en översyn år 1981 visade stora brister. Kritiken gick framför allt ut på att antagandet om fördel- ningen av antalet arvoden på två nivåer inte hade bekräftats. Enligt en undersökning bland ett urval konkursdomare, konkursförvaltare och Tillsynsmyndigheten som Domstolsverket hade genomfört ut- gick ersättning enligt den lägre taxenivån i det alldeles övervägande antalet fall. Arvode fastställdes enligt nivå 2 eller med ett belopp som överskred taxenivåerna i bara 10–15 procent av det totala an- talet fastställda arvoden i aktuella konkurser. En förklaring antogs vara att förvaltarna avstod från att göra någon egentlig utredning när bokföring helt saknades utan nöjde sig med att konstatera att bokföringsbrott förelåg. När arvodet fastställdes enligt nivå 2 var

359

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

orsaken ofta en annan än att utredning om gäldenärsbrott eller återvinning företagits. Vid översynen diskuterades olika alternativa modeller för hur taxan skulle konstrueras. En modell som före- språkades av Domstolsverket var en tvåstegstaxa där man införde en lägre nivå för de enkla och okomplicerade konkurserna. Över- synen resulterade emellertid så småningom i att det fr.o.m. den 1 januari 1982 infördes en enhetlig taxa med en nivå som vid den tiden uppgick till 2 100 kr.

Taxan har därefter höjts i princip varje år. De årliga föränd- ringarna har vid de flesta tidpunkter i princip motsvarat den för- ändring som gjorts av timkostnadsnormen. Vid ett tillfälle, nämligen genom den taxa som trädde i kraft den 1 januari 1988 (DVFS 1987:18), var den årliga förändringen av konkursförvaltartaxan markant större jämfört med förändringen av den timkostnadsnorm som legat till grund för beräkningen. Detta var samtidigt som kon- kurslagen trädde i kraft och taxan höjdes då från 3 000 kr till 3 800 kr. 1987 års reform innebar samtidigt att förvaltarens arbets- uppgifter utökades bl.a. genom att förvaltaren om möjligt skulle ange vid vilken tidpunkt obeståndet kan antas ha inträtt och, om det fanns anledning därtill, ange om skyldighet inträtt att enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) upprätta särskild balansräk- ning. Höjningen av taxan till 3 800 kr innebar en ökning med 27 pro- cent. Timkostnadsnormen förändrades vid samma tidpunkt med 10 procent, vilket alltså innebar att taxan inte bara prisuppräknades utan också blev förhållandevis högre. Domstolsverket har i sin kommentar till konkursförvaltartaxan pekat på att framtagandet av de nu diskuterade uppgifterna kunde komma att medföra höga kost- nader, vilket ofta skulle kunna utgöra skäl för att arvodet bestäms över taxan.

10.1.5Taxan vid införandet av den nya konkurslagen

Konkurslagskommittén föreslog i sitt slutbetänkande att taxa skulle tillämpas även i mindre konkurser som avslutades med utdelning i förenklad form.48 De arbetsuppgifter som förvaltaren ställdes inför i dessa fall torde enligt kommittén vara likartade de vid en avskriv-

48 SOU 1983:24 s. 242 f. och s. 371.

360

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

ningskonkurs och mer sällan av invecklad beskaffenhet. Förvaltarens arbete torde också i grova drag kunna förutses. Vad som kunde tillkomma angavs vara realisation av boets egendom och, sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig har betalats, utbetalning av medlen till ett fåtal borgenärer. Förutsätt- ningar fanns därför för en taxa också i dessa fall. När det gällde beräkningen av taxan angav kommittén att erforderliga undersök- ningar skulle ske för att få underlag för taxeberäkningen på mot- svarande sätt som vid 1979 års reform. Uppgiften borde lämnas till Domstolsverket som skulle hämta in synpunkter från Riksskatte- verket i egenskap av centralorgan för tillsynsmyndigheten och sam- råda med företrädare för advokatsamfundet.49

Remissinstanserna var emellertid negativa till en sådan utvidg- ning, vilket departementschefen anslöt sig till. Som skäl angavs att det arbete som förvaltaren måste lägga ned i tillgångskonkurser varierar högst avsevärt, bl.a. beroende på konkursboets omfattning, om konkursgäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse det gäller, antalet fordringsägare m.m. Det skulle mot denna bakgrund vara mycket svårt att urskilja vilken typ av konkurs som skulle tjäna som riktmärke vid taxesättning. För att undvika stötande resultat skulle man behöva frångå taxan i kanske till och med de flesta fall. Då föll det viktigaste skälet bort för utvidgning av taxeområdet till att omfatta även konkurser med visst utdelningsförfarande.50

Vid införandet av nya konkurslagen avskaffades uppdelningen i ordinära och mindre konkurser. Detta fick betydelse för arvodes- bestämningen på så sätt att arvode skulle bestämmas enligt taxa om en konkurs skrevs av på grund av otillräckliga tillgångar. Tidigare var taxan bara tillämplig när mindre konkurser skrevs av på grund av otillräckliga tillgångar. Taxan kom nu att bli tillämplig även på konkurser som pågått under en längre tid och som enligt de äldre reglerna handlagts som ordinär konkurs och arvoderats enligt huvud- regeln i konkurslagen. När ett gemensamt förfarande infördes an- gavs att taxan som utgångspunkt skulle tillämpas i samtliga avskriv- ningskonkurser. Detta gjorde att en viss utvidgning av användnings- området ändå skedde. Departementschefen uttalade emellertid att arvodet i allmänhet inte skulle komma att bestämmas enligt taxa i

49SOU 1983:24 s. 371.

50Prop. 1986/87:90 s. 160.

361

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

Det är förvaltaren som har att visa att det begärda arvodesbeloppet är skäligt. Det är alltså inte Tillsynsmyndigheten som måste visa att det begärda arvodesbeloppet är oskäligt. Det åligger förvaltaren att redovisa behövligt underlag för arvodesbedömningen. Annars riskerar förvaltaren att det begärda arvodesbeloppet sätts ned.

Om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen ska, en- ligt 14 kap. 4 § tredje stycket, taxa tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren. Enligt 44 § konkursförordningen (1987:916) ska Domstolsverket fastställa taxan på grundval av en timkostnads- norm som beslutas av regeringen. Domstolsverket fastställer årligen i december månad konkursförvaltartaxan att gälla för nästkom- mande kalenderår.

Huvudregeln i 14 kap. 5 § konkurslagen anger att arvodet till konkursförvaltaren ska bestämmas till ett visst belopp i ett för allt. Undantag gäller om del av arvodet särskilt hänför sig till arbete avseende egendom i vilken särskild förmånsrätt gäller. I sådant fall ska särskilt arvode beräknas och enligt 14 kap. 18 § fastställas att betalas ur den egendomens avkastning eller köpeskilling.

I en arvodesframställning ska förvaltaren enligt 14 kap. 6 § andra stycket konkurslagen ange det belopp som han begär och om sär- skilt arvode ska beräknas, det beloppet. Till framställningen ska förvaltaren bifoga en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört. Även en specificerad räkning ska finnas med, som visar begärt belopps fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna.

10.2.2Ansvaret för konkurskostnader

I 14 kap. 1 § konkurslagen anges vad som avses med konkurskost- nader. Av bestämmelsen följer att med konkurskostnad avses arvode och kostnadsersättning till förvaltare. Med konkurskostnad avses enligt bestämmelsen vidare arvode och kostnadsersättning till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 7 § konkurslagen, ersättning till ett sakkunnigt biträde som förval- tare har anlitat med stöd av 7 kap. 11 § konkurslagen, ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen, kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen, kostnad för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i kon-

363

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

kursen och ersättning enligt 6 kap. 14 § konkurslagen till gälde- nären eller någon annan för inställelse.

Av 14 kap. 2 § konkurslagen följer att konkurskostnaderna ska utgå ur konkursboet framför andra skulder som boet har ådragit sig. I den mån konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, ska de betalas av staten, om inte något annat följer av 14 kap. 3 § kon- kurslagen. Av paragrafen följer vidare att om förvaltaren har haft kostnader för försäljning av fast egendom och de inte kan tas ut ur egendomens avkastning och köpeskilling eller annars ur boet, ska de betalas av staten.

I 14 kap. 3 § konkurslagen finns bestämmelser om en sökande borgenärs subsidiära ansvar för konkurskostnaderna i de fall då konkursen avskrivs på grund av otillräckliga tillgångar, dvs. enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. En konkurs ska avskrivas enligt 10 kap. 1 § konkurslagen, om rätten finner att tillgångarna i boet inte för- slår till att betala uppkomna och väntade konkurskostnader och massaskulder. Bestämmelsen anger att om en konkurs har uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten och om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen ska, i den mån konkurs- kostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären svara för dessa, dock högst med ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Är flera borgenärer betalnings- skyldiga, svarar de solidariskt. I beslutet om avskrivning ska ansvarig borgenär åläggas att betala konkurskostnaderna med den angivna begränsningen. Kan kostnaderna inte heller tas ut av borgenären, ska de betalas av staten.

Det sagda innebär att det är borgenärerna gemensamt som i första hand står för kostnaderna för en konkurs. Först om kon- kurskostnaderna inte kan tas ur boet, ska de betalas av staten. I de fall boet inte räcker till täckning av konkurskostnaderna och kon- kursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen ska annan sökande borgenär än staten stå för kostnaderna. Beloppet är dock maxi- merat till en tiondel av prisbasbeloppet.

Staten har alltså som huvudregel inte några kostnader i kon- kurser där det finns tillgångar att dela ut. Ett undantag är de så kallade hybridkonkurserna. I dessa saknas tillgångar utan särskild förmånsrätt som kan täcka de kostnader som hänför sig till kon- kursen i allmänhet och inte till just de tillgångarna. Allmänna kon-

364

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

kurskostnader får inte tas ut före utdelningen till förmånsrätts- havarna varför staten i dessa fall kan behöva stå för konkurs- kostnaderna trots att utdelning sker till borgenärer som har ford- ringar med särskild förmånsrätt. Enligt 14 kap. 18 § andra stycket konkurslagen gäller att då särskild förmånsrätt gäller i boet tillhörig egendom får inte till skada för någon med samma eller bättre för- månsrätt av egendomens avkastning och köpeskilling betalas någon annan konkurskostnad än arvode till förvaltaren jämte rådgivare eller förlikningsman. Särskild förmånsrätt enligt 5 § förmånsrätts- lagen (1970:979) hindrar dock inte att egendomen används till betal- ning också av övriga konkurskostnader, i den mån det inte finns annan egendom i boet som kan användas till betalning.

Rätten ska som huvudregel höra Tillsynsmyndigheten innan arvode till konkursförvaltaren bestäms (14 kap. 8 och 10 §§ kon- kurslagen). När konkursen avslutas på något annat sätt än som anges i 14 kap. 10 § konkurslagen ska rätten underrätta Domstols- verket om beslut angående arvode till förvaltare (46 § konkurs- förordningen).

10.2.3Konkursförvaltartaxa

Som tidigare angetts har i 14 kap. 4 § tredje stycket konkurslagen tagits upp ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att fastställa taxa för bestämmande av arvode till förvaltare i de fall då konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Bestämmelsen i 10 kap. 1 § konkurslagen anger att om rätten efter att ha hört förvaltaren finner att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av uppkomna och väntade kon- kurskostnader och andra skulder som boet har ådragit sig ska rätten besluta om avskrivning av konkursen.

Taxa för arvode fastställs årligen enligt 44 § konkursförord- ningen av Domstolsverket. För år 2014 gäller Domstolsverkets föreskrifter om konkursförvaltartaxa enligt DVFS 2013:12.

Taxan innebär att ersättning för arbete i angivna konkurser utgår med 10 300 kr. Taxan får överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt. Överskridande får endast ske när rätten finner att skälig ersättning överstiger taxan med minst hälften. Gränsen för överskridande blir alltså 15 450 kr. Rätten ska

365

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

först pröva om arbetsmängden är avsevärt större än normalt och därefter om skälig ersättning överstiger taxan med minst hälften. Om det av förvaltaren nedlagda arbetet har utförts utan någon anmärkning ska ersättningen bestämmas till yrkat belopp. Taxan får underskridas endast om förvaltaren varit vårdslös, försumlig eller oskicklig vid utförande av uppdraget. Skäl att sätta ned arvodet kan t.ex. vara att en förvaltare inte följt de tider som föreskrivs för ingivande av olika handlingar eller att förvaltaren inte samrått med Tillsynsmyndigheten i viktiga frågor.54 Taxan ska också tillämpas när det funnits två förvaltare förordnade i en konkurs som avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen och de sammanlagt begärda arvodena inte överstiger taxebeloppet med minst hälften. I dessa fall ska en proportionering ske efter vad som är en skälig ersättning för res- pektive förvaltares arbetsinsats. Om däremot de sammanlagt skäligt begärda arvodena överstiger taxan med minst hälften och konkurs- ärendet har krävt avsevärt mer arbete än normalt är taxan inte tillämplig.55

Taxan omfattar allt förvaltarens arbete i konkursen. I taxan in- går även ersättning för tidsspillan i en timme samt allmänna kon- torskostnader. Tidsspillan avser i allmänhet sådan tid då produktivt arbete med något uppdrag inte utförs, trots att förvaltarens arbets- tid tas i anspråk. Restid och väntetid utgör den vanligaste formen av tidsspillan men det måste från fall till fall avgöras vad som kan anses utgöra tidsspillan vid utförande av ett visst uppdrag. Tids- spillan ersätts till den del sammanlagd tidsspillan utgör en timme. I denna timme ska i första hand räknas in ersättningsgill tidsspillan före kl. 08.00 och efter kl. 18.00. I de fall taxan överskrids ersätts all tidsspillan. Ersättning för tidsspillan kan utgå endast för tid mellan kl. 07.00 och kl. 22.00 men om förvaltaren övernattar på annan ort än den där tjänstestället är beläget utgår ersättning mellan kl. 18.00 och kl. 22.00, dock endast om tidsspillan avser restid.

Ersättning utgår för år 2014 med 1 170 kr per timme under var- dagar mellan kl. 08.00 och kl. 18.00 och med 760 kr per timme för annan tid. I beloppen ingår inte mervärdesskatt. Om förvaltaren inte är godkänd för F-skatt ska ersättningsbeloppet multipliceras med kvoten av 971/1276.

54Se t.ex. RH 1996:21 och RH 1996:21 och NJA 2003 s. 99.

55Se RH 2010:13.

366

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

10.2.4Utveckling i praxis

Avgöranden på området kring konkursförvaltararvodets fastställande och tillämpningen av taxa berör flera olika frågor. Det gäller om förvaltarens arvodesyrkande får omfatta även andra i kontors- organisationen ingående personers arbete, vilken bedömning som bör göras för om taxan ska få överskridas och om timkostnads- normen kan tillämpas i sådant fall samt i vilken utsträckning arvode ska beräknas efter nedlagd tid.

I avgörandet NJA 1988 s. 262, gällande äldre lagstiftning, bedömde Högsta domstolen att en förvaltares arvode kunde omfatta även ersättning för arbete som utförts av andra personer i förvaltarens organisation. Domstolen hänvisade till förarbetena till 1979 års ändringar i ÄKL, som gällde vid avgörandet. Där underströks att stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare och att dennes kvalifikationer fick ses som en grundläggande förutsättning för att förvaltningen skulle kunna vara effektiv och ändamålsenlig. I anslutning härtill framhölls också som ett viktigt krav att förval- taren förfogar över en väl utvecklad kontorsorganisation, särskilt när det gäller sådana företagskonkurser där rörelsen under en tid drivs vidare. Högsta domstolen angav att i enlighet med vad som sålunda uttalats det synes naturligt att det i synnerhet i större kon- kurser finns ett utrymme för förvaltaren att till personal inom den organisation där han är verksam delegera olika åtgärder hänförliga till förvaltningen och att få annan liknande hjälp med arbetet av sådan personal; även när så sker behåller givetvis förvaltaren ansvar för förvaltningen i dess helhet. Att det i förvaltarens framställning om arvode och den därtill fogade arbetsredogörelsen inte närmare framgick i vilken utsträckning andra hade tagit del i förvaltningen var inget hinder mot att sådan ersättning skulle utgå. Bland annat med hänsyn till att arvode åt konkursförvaltare enligt i målet tillämplig bestämmelse (82 § tredje stycket ÄKL) inte skulle räknas efter tid kunde det inte heller krävas att någon specificerad redo- görelse lämnades i sådant hänseende. När som i detta fall arbetet med en konkursförvaltning ostridigt i praktiken utförts inte bara av förvaltaren själv utan också av andra personer inom den organisa- tion där han verkade måste, enligt Högsta domstolen, uppenbar- ligen arvodet bestämmas med den samlade arbetsinsatsen som en av utgångspunkterna. Redan med hänsyn härtill kunde det i sådana fall

367

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

som regel inte tilläggas någon självständig betydelse för arvodes- prövningen i vilken utsträckning förvaltaren kunnat utföra annat arbete under den tid som förvaltningen pågått. Beloppet som för- valtaren begärt i arvode bedömdes skäligt med hänsyn till det betydande arbete som uppdraget enligt vad handlingarna visade hade krävt, den från flera håll omvittnade skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning.

I rättsfallet NJA 1998 s. 685 bedömde Högsta domstolen om konkursförvaltartaxan får överskridas och i så fall om gällande tim- kostnadsnorm ska tillämpas för fastställande av ersättningen. Högsta domstolen angav att konkursförvaltartaxan bygger på timkostnads- normen varför taxan vid aktuell tidpunkt kunde anses motsvara 8 timmars arbete och gränsen för överskridande till cirka 12 timmars arbete. Förvaltaren hade yrkat ersättning för 15,5 timmars arbete. Det ifrågasattes inte att den verkliga tidsåtgången varit den angivna. Riksskatteverket menade dock att konkursen trots allt var ett genom- snittsfall och att åtgärderna skulle rymmas inom taxan. Högsta dom- stolen angav att vidtagna åtgärder inte kunde bedömas som över- flödiga eller överarbetade. Eftersom tidsåtgången med mer än hälften överstigit den norm på vilken taxan beräknas skulle taxan inte tillämpas och ersättning utgå enligt huvudregeln i 14 kap. 4 § andra stycket konkurslagen. Härefter hänvisade Högsta domstolen till förarbetena angående vilka krav som ställs på konkursförvaltarens kvalifikationer. Till konkursförvaltare får utses endast de som upp- fyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet. I prak- tiken ges uppdragen i princip endast till dem som har specialiserat sig på konkursförvaltning och därmed har sådana insikter på sär- skilda områden som krävs. Med hänsyn till dessa krav angav Högsta domstolen att ersättningen till förvaltaren i andra fall än sådana som ersätts med taxebeloppet inte är bunden till timkostnadsnormen.

Två justitieråd var skiljaktiga. De anförde att systemet med konkursförvaltartaxa i vissa konkursärenden hade använts sedan år 1980. Taxan är utformad som en så kallad saktaxa vilket innebär att alla ärenden som faller under taxan i princip ska ersättas med samma belopp, oberoende av den arbetsinsats som krävts i det enskilda fallet. Taxan hade utarbetats i samråd med företrädare för Sveriges advokatsamfund och grundades bland annat på särskilda för ändamålet genomförda undersökningar. Taxan hade sedan den infördes regelbundet omprövats. Bland annat gjordes en större över-

368

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

syn av taxan år 1981 och år 1988 höjdes taxebeloppet med hän- visning till nya arbetsuppgifter för förvaltarna. Vidare angavs i den skiljaktiga meningen att ett syfte med taxesystemet varit att dom- stolen normalt inte skulle behöva göra någon särskild prövning av arvodesfrågan i ärenden som omfattades av taxan. Enligt taxan får emellertid taxebeloppet överskridas om ett konkursärende krävt avsevärt mer arbete än normalt. Bedömningen av om så är fallet får, med beaktande av boets allmänna omfattning och komplexitet, göras med utgångspunkt i om förvaltaren visat att ärendet krävt arbets- moment eller arbetsinsatser från dennes sida som klart går utöver vad som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. För att taxebeloppet ska få överskridas krävs enligt vad som anges i taxan härutöver att rätten finner att skälig ersättning överstiger taxe- beloppet med minst hälften. Har förvaltaren inte visat att ärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt saknas det anledning att göra någon prövning enligt denna särskilda begränsningsregel. I den skiljaktiga meningen redovisas vidare att förvaltaren begärt ersätt- ning utöver taxebeloppet bl.a. med hänvisning till att det inte varit möjligt att etablera kontakt med bolagets företrädare, att något bokföringsmaterial inte kunnat omhändertas och att tre samman- träden för edgång hållits. De skiljaktiga justitieråden gjorde följande bedömning. Konkursboet hade varit av liten omfattning och för- hållandena i boet hade varit okomplicerade. De arbetsmoment som förvaltaren begärt ersättning för var samtliga sådana som normalt kan förväntas i en avskrivningskonkurs. Förvaltaren kunde inte an- ses ha visat att dessa krävt arbetsinsatser av en omfattning som gick utöver vad normalt kan förväntas. Ersättning skulle därför utgå enligt taxa.

Vad gäller skäligheten av yrkat arvode har Högsta domstolen i NJA 1999 s. 665 anfört att tidsåtgången för förvaltaren är en viktig del. Domstolen angav följande. Bestämmelsen om skäligt arvode innebär att den tid som förvaltaren har lagt ned på uppdraget – och därmed timersättningen – är en omständighet som ska tillmätas betydelse vid bestämmande av arvodet. Men även bl.a. arbetets kvali- tet, dvs. hur omsorgsfullt och skickligt det har utförts, ska beaktas. Härvid kan de resultat som förvaltaren uppnått ha betydelse. Av det förhållandet att tidsåtgången normalt ska ges en förhållandevis stor betydelse måste anses följa att förvaltaren vid sin arvodesfram- ställning bör ange i vart fall den ungefärliga tid som lagts ned på

369

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

uppdraget. Om det anses brista i detta hänseende, finns möjlighet att ge förvaltaren tillfälle att komma in med behövliga uppgifter. Det finns däremot som regel inte anledning att kräva uppgifter om hur mycket av den tid förvaltaren har redovisat som avser arbete av andra på förvaltarens advokatkontor, som har medverkat i förvalt- ningen. I detta fall har förvaltaren visserligen inte i kostnadsräk- ningen angett tidsåtgången annat än på en punkt, försäljning av boets egendom. Han hade emellertid upplyst i hovrätten att han debiterat ett arvode om cirka 1 500 kr per timme avseende den tid som han själv lagt ned på arbetet med konkursen. Med ledning av den uppgiften kunde tidsåtgången räknas ut. Högsta domstolen hänvisade därefter till rättsfallet NJA 1998 s. 685 vad gällde de högt ställda kraven på en konkursförvaltare. Trots att den aktuella kon- kursen inte bedömdes vara särskilt omfattande eller komplicerad bedömde Högsta domstolen, mot bakgrund av vad som sagts i det föregående och med hänsyn till det arbete som uppdraget krävt samt det sätt på vilket det utförts, att det begärda arvodet ändå fick anses skäligt.

Några avgöranden gäller frågan om yrkade arvoden bör sättas ned på grund av att förvaltaren inte fullgjort vad som kan krävas. NJA 1995 s. 627 gällde innehållet i ett överlåtelseavtal gällande rörelse. Arvodet sattes inte ned. I rättsfallet NJA 2003 s. 99, sattes arvodet ned på grund av att förvaltaren inte hört tillsynsmyndig- heten i vissa frågor som bedömdes som viktiga. Högsta domstolen angav att ett icke oväsentligt åsidosättande av skyldigheten att höra tillsynsmyndigheten borde medföra en viss nedsättning av arvodet. Skyldigheten tjänar enligt domstolen det viktiga ändamålet att för- valtaren ska få ett gott beslutsunderlag. En sanktionering av skyl- digheten genom möjlighet till avdrag på arvodet kunde förmodas främja att den iakttas.

Svea hovrätt har i RH 2012:11 konstaterat att det krävs att en konkursförvaltare har ett inte obetydligt handlingsutrymme för att kunna göra processuella överväganden och fatta beslut. Hovrätten fann, bl.a. mot denna bakgrund, att konkursförvaltaren i sitt sätt att hantera och redovisa en fråga om återvinning inte brustit i omsorg och skicklighet på ett sätt som skulle tillåtas påverka konkurs- förvaltarens arvode.

370

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

I RH 1999:114 satte Svea hovrätt ned ersättningen till förvaltaren med hänsyn till att denne, trots att inga ytterligare åtgärder vidtogs, inte ingett sluthandlingar och avslutat konkursen i tid.

Högsta domstolen har i NJA 1996 s. 618 och NJA 1996 s. 794 bedömt att kostnader för utlägg avseende exempelvis porto är rör- liga kostnader hänförliga till ett visst uppdrag och därför ska utgå som kostnadsersättning. Det gäller både om ersättning utgår enligt taxa och vid överskridande av taxa.

10.3Tillsynsmyndighetens uppgifter

I förarbetena till både 1979 och 1987 års reformer uttalades att konkurstillsynen kan delas upp i en materiell och en formell kon- troll av konkursförvaltningen.56 Den materiella kontrollen består i en övervakning av att förvaltningen bedrivs effektivt och i enlighet med gällande författningar och i övrigt på lagenligt sätt. Den for- mella kontrollen består i bevakning av att förvaltaren avger före- skrivna redovisningar och en granskning av dessa. Vid 1979 års reform lades tonvikten vid efterhandskontrollen.57

I 7 kap. 27 § konkurslagen uttrycks det övergripande syftet med den offentliga tillsynen på det viset att Tillsynsmyndigheten ska övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och i överensstämmelse med konkurslagen och andra författ- ningar. Bestämmelsen täcker en rad olika uppgifter både av mate- riell och av formell natur. En del är reglerade i konkurslagen eller annan författning. Andra är inte närmare reglerade, något som bl.a. gäller den löpande kontrollen av förvaltningen.

Det viktigaste ändamålet med den offentliga tillsynen över kon- kursförvaltningen är att se till att avvecklingen av konkursboet be- drivs effektivt, dvs. till minsta möjliga kostnad och bästa möjliga resultat för borgenärerna, såväl enskilda som staten. Staten gynnas då även i sin egenskap av slutligt kostnadsansvarig.58 Tillsynen ska därför vara inriktad på att avvecklingstiderna hålls nere och att förvaltaren delar ut influtna medel så snart som boet omvandlats

56Se prop. 1978/79:105 s. 189 f. och 284 f. samt prop. 1986/87:90 s. 113.

57Jfr prop. 1986/87:90 s. 109.

58Jfr 7 kap. 27 § och 14 kap. 2 § konkurslagen (1987:672).

371

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

till pengar.59 Samtidigt ska tillsynsorganet uppmärksamma att det bästa ekonomiska resultatet för borgenärerna inte alltid beror på ett snabb och billigt förfarande. Det kan t.ex. ibland vara motiverat att dröja med avvecklingen något i avvaktan på lämpligare försälj- ningstillfälle.

Tillsynsmyndigheten har härutöver som en viktig uppgift att be- vaka vissa samhällsintressen. Genom att samhället har ekonomiska engagemang i arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor, t.ex. genom den statliga lönegarantin, har det ansetts befogat att staten genom tillsynen utövar kontroll av hur konkursförvaltningen sköts i dessa delar. Därtill kommer att förvaltaren ålagts vissa undersökande uppgifter för att uppdaga ekonomisk brottslighet. Tillsynsmyndig- heten bör därför se till att förvaltaren sköter sina åligganden i detta hänseende.60 Genom att Kronofogdemyndigheten är tillsynsmyndig- het förutsätts Tillsynsmyndigheten vara behjälplig med upplysningar om gäldenärens verksamhet.61 En av anledningarna till att en myn- dighet anförtroddes tillsynsfunktionen var just de intressen som samhället har i nyss nämnda frågor.62

För att fullgöra sina huvuduppgifter har Tillsynsmyndigheten att förfara på i huvudsak tre sätt. För det första har Tillsynsmyndig- heten att löpande övervaka den faktiska konkursförvaltningen genom granskning av de olika handlingar som ges in till Tillsyns- myndigheten, t.ex. bouppteckningen,63 förvaltarberättelserna och halvårsberättelserna64 samt slutredovisningshandlingarna.65 Därutöver får Tillsynsmyndigheten på annat sätt hålla sig fortlöpande infor- merad om konkursen. Exempel på det senare är att närvara vid edgångssammanträden, sammanträffa med förvaltaren eller infordra upplysningar av denne med stöd av 7 kap. 9 § konkurslagen och avge synpunkter vid tillämpningen av 7 kap. 10 § konkurslagen.66

Tillsynsmyndigheten har för det andra att yttra sig i olika frågor till domstolen, t.ex. vid utseende och arvodering av konkursförval-

59Prop. 1978/79:105 s. 189.

60Prop. 1978/79:105 s. 191 och 1986/87:90 s. 113 f.

61Prop. 1978/79:105 s. 285.

62Prop. 1978/79:105 s. 191.

637 kap. 3 § fjärde stycket konkurslagen (1987:672).

647 kap. 15 § andra stycket och 20 § första och andra styckena konkurslagen (1987:672).

6513 kap. 3 § konkurslagen (1987:672).

66Jfr prop. 1978/79:105 s. 189 f.

372

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

tare67 och i samband med användning av tvångsmedel mot gälde- nären.68 Tillsynsmyndigheten kan också vid domstol initiera t.ex. en fråga om entledigande av förvaltare69 och olika tvångsmedel.70

En mycket stor del av Tillsynsmyndighetens arbete består i en formell kontroll av konkursförvaltarens åtgärder. Det gäller inte bara de förut nämnda handlingarna som vid olika tidpunkter upprättas av förvaltaren. Det ankommer också på Tillsynsmyndigheten att övervaka att förvaltaren ombesörjer konkursboets bokföring på ett riktigt sätt.71 Vidare ska Tillsynsmyndigheten kontrollera förvaltarens medelsförvaltning.72 Ytterligare bör erinras om att Tillsynsmyndig- heten enligt 7 kap. 22 § konkurslagen vid konkursens avslutande kan behöva omhänderta räkenskapsmaterial och andra handlingar rörande boet om de inte kan återställas till gäldenären eller förvaras av förvaltaren.

En annan funktion som Tillsynsmyndigheten är tänkt att ha är att generellt verka för en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter rörande konkursförvaltningen. Detta har förutsatts kunna ske genom allmänna råd och upplysningar till förvaltarna i praktiska och rättsliga frågor, t.ex. genom att förvaltarna tillhanda- hålls blanketter för olika åtgärder och myndigheten anordnar kurser.73

Frågan om betydelsen av brottsutredande åtgärder i samband med konkurs diskuteras fortlöpande inom ramen för det s.k. RUBICON-samarbetet, vilket innefattar Kronofogdemyndighetens verksamhetsgren Tillsyn i konkurser, Ekobrottsmyndigheten, Re- konstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige (REKON), Ackordscentralen och Skatteverket.

Förutom de nu berörda huvudfunktionerna har Tillsynsmyndig- heten i konkurs även vissa självständiga beslutsfunktioner. En sär- skild uppgift som tillagts Tillsynsmyndigheten gäller systemet med statlig lönegaranti i konkurs. Den arbetstagare som är missnöjd med en förvaltares lönegarantibeslut kan väcka talan vid allmän dom- stol. Talan förs mot staten, som företräds av Tillsynsmyndigheten i konkurser. Tillsynsmyndigheten kan också självmant väcka talan

677 kap. 3 § samt 14 kap. 8 och 10 §§ konkurslagen (1987:672).

686 kap. 7 och 10 §§ konkurslagen (1987:672).

697 kap. 5 § konkurslagen (1987:672).

706 kap. 7 och 10 §§ konkurslagen (1987:672; jfr prop. 1978/79:105 s. 189 f.

717 kap. 19 § konkurslagen (1987:672).

727 kap. 18 och 20 §§ konkurslagen (1987:672).

73Prop. 1978/79:105 s. 190 och s. 286 f.

373

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

vid allmän domstol mot en arbetstagare om myndigheten anser att förvaltarens beslut är oriktigt.74

10.4Statens kostnader för ersättning till konkursförvaltare

Som tidigare anförts svarar staten subsidiärt för konkurskostnaderna om dessa inte kan tas ur konkursboet. Det innebär att framför allt förvaltarens arvode blir ersatt även om boets medel inte alls eller bara delvis kan betalas ur boets medel.

Enligt statistik från tillväxtanalys75 ökade antalet konkurser år 2013 med cirka 3,5 procent i förhållande till år 2012. Antalet av- slutade konkurser år 2013 har ökat med drygt sex procent i för- hållande till 2012. Hur antalet förändrats över tid från och med år 2000 till och med år 2013 framgår av följande tabell.

Antal konkurser, åren 2000–2013

År	Antal	År	Antal
2000	7 202	2007	6 152
2001	7 883	2008	6 602
2002	8 323	2009	7 892
2003	8 624	2010	7 546
2004	8 051	2011	7 229
2005	7 208	2012	7 727
2006	6 489	2013	8 015

Utgifterna för förvaltararvoden med mera uppgick under år 2013 till 123 miljoner kr, vilket är en minskning med drygt en miljon kr eller drygt en procent jämfört med år 2012. Utgiftsminskningen beror enligt Domstolsverket på volymförändringar. Höjningen av konkursförvaltartaxan per den 1 januari 2014 uppgick till tre pro- cent.

Domstolsverket prognostiserar att antalet inkomna konkursären- den kommer att minska med fyra procent under år 2014. I prog-

7430 § lönegarantilagen (1992:497).

75Konkurser och offentliga ackord 2013, Statistik 2014:02, tillväxtanalys.

374

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

nosen ingår höjning av konkursförvaltartaxan den 1 januari 2014 på tre procent. Utgifterna för år 2014 beräknas med dessa förutsätt- ningar komma att uppgå till 122 miljoner kr. För år 2015 beräknas konkursärendena öka med två procent och för år 2016 med fem pro- cent. År 2017 beräknas konkursärendena öka med två procent. Domstolsverkets bedömning av utfallen under budgetåren 2015– 2017 uppgår under ovan angivna förutsättningar till 124 miljoner kr, 130 miljoner kr respektive 133 miljoner kr i 2014 års prisnivå.

Av följande redovisad statistik framgår ökningsfrekvensen av arvodena i avskrivningskonkurser åren 2000–2013.

Ökningsfrekvens av arvoden i avskrivningskonkurser från och med år 2000 till och med år 2013

År	Inkomna	Avslutade	Summa	Genomsnitts-	Antal TR-	Summa arvode
		TR	arvode för	arvode	avslutade med	för alla TR-
			alla TR-		AVSKRIVNING	avslutade med
			avslutade			AVSKRIVNING

2000	7 255	8 138	665 422 809	81 767 kr	4 762	104 773 636
2001	7 947	7 742	686 882 555	88 722 kr	4 898	113 040 962
2002	8 406	7 849	601 685 893	76 658 kr	5 185	123 051 830
2003	8 684	8 768	724 685 983	82 651 kr	5 765	151 589 592
2004	8 109	8 415	832 688 807	98 953 kr	5 236	140 992 161
2005	7 259	8 483	780 065 991	91 956 kr	5 834	162 696 101
2006	6 525	7 531	658 828 780	87 482 kr	5 190	156 502 875
2007	6 199	6 998	700 995 316	100 171 kr	4 881	157 409 992
2008	6 657	6 689	588 608 767	87 997 kr	4 687	146 366 987
2009	7 925	6 788	563 206 399	82 971 kr	4 790	152 459 709
2010	7 588	7 481	639 928 821	85 541 kr	5 177	169 689 615
2011	7 319	7 963	825 102 362	103 617 kr	5 472	179 443 188
2012	7 858	7 155	655 496 276	91 614 kr	5 009	171 757 039
2013	8 124	8 003	798 821 353	99 815 kr	5 545	194 524 218

375

Ersättning till konkursförvaltare						SOU 2014:86

	År	Genomsnittsarvode	Antal med TAXA	Summa arvode	Genomsnitt för	TAXA
		AVSKRIVNING		för alla med TAXA	AVSKRIVNING
					med TAXA (eller lägre)

2000		22 002 kr	1 957	13 429 672	6 862 kr	6 880
2001		23 079 kr	2 037	14 604 714	7 170 kr	7 200
2002		23 732 kr	2 087	15 443 980	7 400 kr	7 500
2003		26 295 kr	2 179	16 841 994	7 729 kr	7 760
2004		26 927 kr	1 882	15 023 400	7 983 kr	8 000
2005		27 888 kr	2 247	18 138 645	8 072 kr	8 100
2006		30 155 kr	2 056	17 007 335	8 272 kr	8 300
2007		32 250 kr	1 778	15 066 740	8 474 kr	8 500
2008		31 228 kr	2 322	20 165 200	8 684 kr	8 700
2009		31 829 kr	2 322	20 626 600	8 883 kr	8 900
2010		32 778 kr	2 543	23 080 500	9 076 kr	9 100
2011		32 793 kr	2 675	25 079 400	9 375 kr	9 400
2012		34 290 kr	2 484	24 007 900	9 665 kr	9 700
2013		35 081 kr	2 757	27 494 700	9 973 kr	10 000

10.5Överväganden och förslag

10.5.1Inledning

Utgångspunkten för vårt arbete är att åtgärder ska föreslås som kan hålla statens utgifter för bl.a. konkurskostnaderna nere. Det är naturligtvis viktigt att konkurskostnaderna hålls på en rimlig nivå. Den största kostnadsposten är i allmänhet förvaltarens arvode, vilket ersätts med statliga medel i den utsträckning det inte kan tas ur boets medel.

Som framgått har bakom åtskilliga tidigare reformer på konkurs- rättens område legat en strävan att hålla konkurskostnaderna nere. Vid 1979 års reform tog sig denna strävan bl.a. det uttrycket att formerna för arvodesprövningen ägnades särskild uppmärksamhet. Det gällde inte bara beträffande stora konkurser utan även de då antalsmässigt dominerande mindre konkurserna. Reglerna beträff- ande dessa utformades i syfte att samhället skulle kunna utöva en effektiv kostnadskontroll av den största kostnadsposten, dvs. arvodet till förvaltaren. Detta möjliggjordes bl.a. genom att man beträff- ande mindre konkurser som avskrevs införde ett taxesystem för

376

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

10.5.2Timarvoderingssystem

Bedömning: Ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare bör inte införas.

Arvode och kostnadsersättning till en konkursförvaltare är, som redovisats, en konkurskostnad som i första hand ska betalas ur konkursboet. I de fall en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § kon- kurslagen på grund av att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, får konkursförvaltaren ersätt- ning av staten om det behövs enligt en särskild konkursförvaltar- taxa som beslutas av Domstolsverket. I de fall uppdraget har krävt avsevärt mer arbete än normalt kan ett högre arvode beslutas och betalas ut till förvaltaren. Arvodet följer i dessa fall inte ett tim- arvoderingssystem med en timkostnadsnorm. I stället ska rätten bestämma en skälig ersättning med hänsyn till det arbete som upp- draget har krävt, den omsorg och skicklighet som det har utförts med samt boets omfattning. Konkursförvaltartaxan är inte heller tillämplig i utdelningskonkurserna.

Även bestämmelser om ersättning till andra rättsliga biträden, t.ex. offentliga försvarare och målsägandebiträden, anger att ersätt- ningen ska vara skälig. I 21 kap. 10 § RB sägs t.ex. att en offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Skillnaden i förhållande till konkursförvaltares ersättning är att ersättningen för arbete i dessa fall ska bestämmas med tillämpning av en timkost- nadsnorm. Det är regeringen som meddelar föreskrifter om tim- kostnadsnormen. Timersättningen får avvika från timkostnads- normen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

Timkostnadsnormen för bl.a. offentliga försvarare utvecklades i samband med 1972 års rättshjälpsreform (se avsnitt 9.2). Ett syfte med reformen, vilken bl.a. innefattade tillskapandet av de allmänna advokatbyråerna och rättshjälpsnämnderna, var att staten skulle få full kostnadsinsyn i advokatverksamheten och därmed få underlag för taxor avseende biträdestjänster inom rättshjälpsområdet.76

76 Prop. 1972:4, s. 171 ff.

378

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

Avsikten med timkostnadsnormen var att den skulle användas som en grund för ersättningsnivåerna i brottmålstaxan och inledningsvis tillämpades timkostnadsnormen endast inom det taxesatta området. Timkostnadsnormen kom dock att utgöra utgångspunkt för skälig ersättning även utanför det taxesatta området. Utgångspunkten vid utarbetandet av timkostnadsnormen var den genomsnittliga kost- naden per timme för advokatverksamhet. Självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna tillmättes stor betydelse och tidsfaktorn blev avgörande för ett arvodes storlek.

I direktiven till vår utredning anges att ett timarvoderingssystem ska föreslås i de konkurser där staten kan behöva stå för konkurs- förvaltarens arvode och där taxan i dag inte gäller. Som redan redo- visats aktualiseras statens kostnadsansvar i de fall en konkurs av- skrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Vi har dock, av skäl som anges i det följande, funnit att ett timarvoderingssystem inte passar särskilt väl i konkurssammanhang. Trots detta har vi valt att även redovisa tankar kring hur ett timarvoderingssystem i konkurs- sammanhang skulle kunna se ut.

En timkostnadsnorm bygger på utgångspunkten att det går att med viss förutsägbarhet beräkna en genomsnittlig kostnad för ett genomsnittsbiträde för flertalet ärenden inom en viss kategori och att arvodet i det stora flertalet fall är förhållandevis enhetligt. Det innebär, för att en timkostnadsnorm ska kunna införas i före- varande fall, att en förvaltares arbetsuppgifter bör kunna förutses åtminstone i grova drag och att uppgifterna bör kräva en tidsmässigt begränsad och på förhand någorlunda förutsebar arbetsinsats. När det gäller förvaltare bör särskilt beaktas att tidsåtgången och arbetets omfattning givetvis är faktorer som måste tillmätas betydelse men att också arbetets kvalitet är av största vikt.

En rimlig utgångspunkt när ett timarvoderingssystem för förval- tare övervägs är att, på sätt som gäller för andra rättsliga biträden, utgå ifrån de parametrar som gäller för beräkning av timkostnads- normen vid fastställande av taxan, i förevarande fall taxan för kon- kursförvaltare.

Den nuvarande konkursförvaltartaxan grundar sig på den s.k. äktenskapsskillnadstaxan i civilmål (se avsnitt 9.2). Särskild saktaxa för mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan infördes i samband med 1972 års rättshjälpslag. Anledningen till att saktaxa infördes för dessa mål var att undersökningar visat att arvodet i det

379

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

stora flertalet fall i dessa mål var förhållandevis enhetligt. Anled- ningen till differentieringen mellan den s.k. brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan var att undersökningar som Domstols- verket gjort visat att ett brottmål för det juridiska ombudet drog cirka 13–14 procent lägre kostnader än ett äktenskapsskillnadsärende.

De faktorer som ingår i beräkningsmodellen för konkursförvaltar- taxan skulle, på motsvarande sätt som görs för andra rättsliga bi- träden, kunna användas som utgångspunkt för att bestämma en timkostnadsnorm även för konkursförvaltare. När skälig ersättning bestäms bör man utgå från den genomsnittliga kostnaden per timme för verksamheten. Av betydelse är samtliga kostnader för verksam- heten med undantag för de direkta utlägg som görs i den enskilda konkursen.

De krav som måste ställas på ett timarvoderingssystem i angivet fall är att det ska ge förvaltaren skälig ersättning för nedlagt arbete och att det ska motivera förvaltaren att göra erforderliga under- sökningar även i de fall det finns anledning att gå närmare in på frågan om gäldenärsbrott och annan ekonomisk brottslighet samt förutsättningarna för återvinning. För det fall en sådan beräkning är möjlig och ger ett rimligt resultat i förhållande till de krav som ställs på en förvaltare bör alltså ett timarvoderingssystem kunna övervägas. Ett timarvoderingssystem skulle i så fall rimligen inne- fatta någon form av timkostnadsnorm. Hur en sådan norm skulle utformas bör utredas av Domstolsverket efter samråd med Sveriges advokatssamfund, Rekonstruktör- & konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige och Tillsynsmyndigheten. En sådan bestäm- melse skulle kunna utformas enligt följande och skulle lämpligtvis kunna placeras som ett tillägg till tredje stycket i 14 kap. 4 § kon- kurslagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som ska tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 §. I de fall arvodet inte ska be- stämmas enligt taxa har förvaltaren rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om timkostnads- normen.

380

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

Som angetts anser vi dock att ett timarvoderingssystem inte passar särskilt väl i konkurssammanhang. Förhållandena i konkurserna skiljer sig från andra situationer där rättsliga biträden ersätts med statliga medel. Hänsyn ska inte bara tas till arbetets omfattning utan också till dess kvalitet och resultatet av förvaltarens arbete. Konkurstillsynens bedömning av konkursförvaltarens arvode har alltid haft sin grund i arvodets skälighet snarare än i hur många timmar som lagts på uppdraget. Det bör också hållas i minnet att avskrivningskonkurser i dag kan utgöras av såväl mindre som större konkurser av varierande komplexitet, vilket kan medföra stora svårig- heter att beräkna någon form av genomsnittligt arvode till för- valtare som kan ligga till grund för en beräkning av ett tim- arvoderingssystem. Hänsyn måste också tas till att en förvaltares arbete med konkurser i högre grad än för andra rättsliga biträden är ett lagarbete där olika delar av uppdraget fullföljs av olika med- arbetare i förvaltarens organisation och att arbetet inte, som är fallet för andra biträden, är personligt på samma sätt.

Utgångspunkten är att konkursförvaltning är ett kvalificerat uppdrag som i huvudsak hanteras av affärsjurister med bred erfaren- het av näringslivet. Detta är också i enlighet med lagstiftarens intentioner i samband med den stora konkursreformen år 1980. För att behålla denna ordning, som fungerat väl, berättigar det till ett högt arvode och det kan inte av en förvaltare krävas en alltför detaljerad redovisning av tidsåtgången avseende varje moment i förvaltningen.77 En viktig aspekt i detta är den roll som specialist som konkursförvaltaren ålagts av det allmänna. Ett skäl till att t.ex. även avskrivningskonkurser skulle handhas av specialister var just att möjligheten att efterforska ekonomisk brottslighet ökade, vilken var och är en mycket prioriterad fråga i konkurser. Ett ytterligare skäl var att möjligheten att undersöka förutsättningarna för åter- vinning ökade om specialister med särskild kunskap om sådana frågor hade hand även om avskrivningskonkurserna. Vid införandet av de nya reglerna beträffande s.k. fattigkonkurser anfördes att det nya förfarandet visserligen var mer komplicerat än det som gällt tidigare och att de också medförde större kostnader men att detta var ofrånkomligt om förfarandet skulle ge de önskvärda resultaten.

77 Jfr NJA 1999 s. 665.

381

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

Vad gäller just avskrivningskonkurser så leder de inte sällan till brottsutredningar. Likaså finns i många avskrivningskonkurser i vart fall en mindre tillgångsmassa, t.ex. inventarier, lager eller kund- fordringar. Tillgångarna ska realiseras av förvaltaren under avveck- lingen och ska i första hand användas till att täcka konkurskost- nader, framför allt förvaltararvodet. Hur väl förvaltaren lyckas i tillgångsavvecklingen har således stor betydelse för hur stor andel av konkurskostnaderna som staten slutligt tvingas svara för. Minskar incitamenten för dessa undersökningar skulle den tillgängliga till- gångsmassan i konkurserna sannolikt minska. Detta får i sin tur till följd att boets medel i mindre utsträckning skulle komma att täcka konkurskostnaderna och att statliga medel i stället måste tas i ans- pråk i större utsträckning. Att undersöka ekonomisk brottslighet och möjligheterna till återvinning kan i vissa fall vara mycket kom- plicerat och kräva mycket tid och arbete. Att konkursförvaltaren är väl kvalificerad får ses som en grundläggande förutsättning för att förvaltningen ska kunna vara effektiv och ändamålsenlig och därigenom även kunna vara kostnadsbesparande för staten. Att specia- lister även framledes ska handha avskrivningskonkurser är således önskvärt ur såväl straffrättslig som samhällsekonomisk synpunkt.

Mot intresset av att hålla kostnaderna nere står naturligtvis också skyldigheten att bestämma en skälig ersättning för det arbete som förvaltaren faktiskt har utfört. Det är viktigt att förvaltarna även framledes ges incitament att efterforska såväl eventuella brotts- misstankar som eventuella återvinningsmöjligheter och att effektivi- teten i konkursförfarandet inte går förlorad. Intresset för specia- lister att även i framtiden åta sig sådana uppdrag får därför inte minska. En potentiell fara med att införa ett timarvoderingssystem är enligt vår uppfattning att det skulle kunna få negativa konse- kvenser för sammansättningen av konkursförvaltarkretsen och där- med för möjligheten att efterforska brottsmisstankar och åter- vinningsmöjligheter. Ett förändrat sätt att arvodera i avskrivnings- konkurser kan också leda till att efterforskningen av brott försämras. Det är viktigt att alla konkurser får en kvalificerad utredning genom- förd alldeles oavsett tillgångarnas storlek.

Näringslivet och samhället i övrigt ställer stora krav på en kon- kursförvaltare. För att en förvaltare ska kunna fullgöra sina upp- gifter på ett effektivt och ändamålsenligt sätt behöver förvaltaren i regel allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter,

382

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska frågor. Vidare krävs att förvaltaren har så- dana insikter i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan miss- tänkas för brott. Utöver vad som följer av de nu angivna kraven måste en förvaltare i många fall även vara väl förtrogen med arbets- rättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor. Sådana frågor aktuali- seras när gäldenären har drivit rörelse. Bland de frågor förvaltaren då ska ta ställning till är om driften bör fortsätta och om förut- sättningar för rörelsens fortbestånd finns på längre sikt.

Vad som särskilt måste framhållas när det gäller konkurshante- ringen i stort är det väl utbyggda systemet för kontroll och tillsyn. Lika utvecklade tillsyns- och kontrollsystem finns inte för andra rättsliga biträden. Det svenska systemet för tillsyn och kontroll i konkurser anses på flera håll i världen unikt. Konkursförvaltarna är sannolikt den yrkeskår inom Sveriges advokatsamfund som är mest kontrollerad.

Tillsynsmyndigheterna skapades bl.a. för att det ansågs att dom- stolens arbetsuppgifter i konkurssammanhang normalt inte gav grund för några säkra slutsatser om förvaltaruppdragets natur och om speciella förhållanden i de enskilda konkurserna. När det gällde prövning av ersättning till andra biträden, t.ex. offentlig försvarare i brottmål, hade domstolen, av naturliga skäl, ofta en ganska klar uppfattning om uppdragets natur och om de speciella svårigheter som biträdet kan ha mött vid uppdragets fullgörande. Motsvarande ansågs inte gälla vid prövningen av konkursförvaltares arvodesanspråk.

Tillsynsmyndigheten har långtgående befogenheter att kontrollera enskilda förvaltare på olika sätt. Förvaltarna ska även på olika sätt samråda med Tillsynsmyndigheten innan vissa åtgärder vidtas. Tillsynsmyndigheterna har, näst efter förvaltarna, den bästa kun- skapen om de enskilda konkurserna. Tillsynsmyndigheterna har en bred kunskap om de olika problem som kan förekomma vid arvodes- prövningen. Av denna anledning ska rätten bl.a. höra Tillsynsmyndig- heten om förvaltarens ersättningsanspråk innan arvodet till förval- taren bestäms. Tillsynsmyndigheternas yttranden över förvaltarnas arvodesframställningar tillmäts stor betydelse vid rättens prövning av arvodesanspråket. Tillsynsmyndighetens yttranden, särskilt vad avser förslag till nedsättning av ett framställt yrkande om arvode, bör därför vara väl motiverade. Om ett yttrande från Tillsyns-

383

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

myndigheten angående nedsättning av ett arvode trots påpekande från domstolen inte är tillräckligt motiverat kan ett sådant yttrande inte tillmätas den betydelse som avsetts. Vid de största konkurserna bör Tillsynsmyndigheten även motivera sina tillstyrkanden av arvodet till konkursförvaltarna, särskilt när konkursförvaltaren vill att det ska fastställas särskilt arvode enligt 14 kap. 18 § konkurslagen. Det är mot denna bakgrund viktigt att kontrollen även fortsättningsvis sker av kompetenta och kvalificerade jurister.

Systemet för tillsyn och kontroll över konkursförvaltares ersätt- ningsanspråk är alltså rigoröst genom en engagerad och kompetent tillsynsmyndighet som avger yttranden över arvodets skälighet till konkursdomstolen som fattar beslut om ersättningens storlek. Sys- temet är därför kostnadsdämpande i sig och bidrar till enhetlighet såvitt avser arvoden till förvaltare. Tillsynsmyndigheten kan med sin kunskap på området sägas utgöra en garant för att ersättningen i konkurser hålls på en skälig nivå, inte minst i avskrivningskonkurs- erna i vilka staten i sista hand svarar för ersättningen.

Som nämnts träder statens betalningsansvar för förvaltarens arvode in i de fall en konkurs avskrivs och kostnaderna inte kan tas ur boet. Det innebär att i de fall utdelning sker i en konkurs är det boet som svarar för förvaltarens arvode. I en sådan utdelnings- konkurs har förutom Tillsynsmyndigheten även berörda borge- närer ett intresse av att konkursförvaltarens arvode hålls på en rimlig nivå. De borgenärer som begärt att få yttra sig över förvaltarens arvodesanspråk i en sådan utdelningskonkurs ska beredas tillfälle till det (14 kap. 8 § konkurslagen). Detta gäller även när det ska bestämmas särskilt arvode för viss egendom varvid borgenär med särskild förmånsrätt ska beredes tillfälle att yttra sig över arvodes- framställningen.

Det system som har gällt under lång tid har, enligt uppgift från såväl enskilda konkursförvaltare som Tillsynsmyndigheten, fungerat mycket väl. Som redovisats har statens kostnader i denna del i princip inte ökat under den senaste femårsperioden. Tillsynsmyndig- hetens uppfattning är att arvodesnivåerna generellt sett håller sig på en godtagbar nivå, inte minst i avskrivningskonkurserna. Andelen konkurser i vilka Tillsynsmyndigheten begär nedsättning av arvodet är förhållandevis låg, cirka fyra procent av det totala antalet av- slutade konkurser. Av framtaget statistiskt underlag framgår att ökningsfrekvensen av arvodena i avskrivningskonkurserna varit

384

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

måttlig. År 2006 var genomsnittsarvodet i en avskrivningskonkurs 30 155 kr. År 2007 var genomsnittsarvodet i dessa konkurser 32 250 kr. Motsvarande siffror för år 2011 var 32 793 kr och för år 2012 34 290 kr. Detta motsvarar en ökning om cirka 5–10 procent totalt under sex år vilket måste anses som måttligt även om man beaktar den begränsade allmänna kostnadsökningen de senaste åren.

Kontrollsystemet har bidragit till att statens kostnader kunnat begränsas till en rimlig nivå samtidigt som den senaste konkurs- reformen, och förvaltarens därigenom ökade engagemang i bekämp- andet av den ekonomiska brottsligheten, har lett till ett gott resul- tat för samhället. Att riskera en försämring av ett sådant system skulle inte gagna kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I detta sammanhang ska inte underskattas de stora borgenärernas, framför allt bankernas, intresse av rimliga arvodesnivåer. Detta in- tresse uttrycks i allmänhet så att förvaltare som uppfattas som orim- ligt dyra inte föreslås till förvaltare fortsättningsvis.

Det är mot denna bakgrund som vi anser att ett system med fastlagda timkostnadsnormer passar mindre väl i konkurssamman- hang. Det är inte heller givet att ett timarvoderingssystem i längden skulle innebära en kostnadsbesparing för staten. För det fall incita- menten att efterforska ekonomisk brottslighet och möjligheter till återvinning minskar, kommer statens kostnadsansvar att öka i mot- svarande mån. Det är heller inte säkert att det skulle vara möjligt att faktiskt realisera kostnadsbesparingar bara genom att införa ett timarvoderingssystem i avskrivningskonkurser. Betydande tillämp- ningsproblem kan sannolikt förväntas för tillsynsmyndigheter och domstolar. Arvodet består av två komponenter, dels timarvodet, dels hur många timmar förvaltaren arvoderar i konkursen. Ett lägre timarvode måste kombineras med en oförändrad mängd arvoderade timmar för att en faktisk kostnadsdämpning ska realiseras. Sänkt ersättning per timme men fler timmar med andra än de nuvarande affärsjuristerna som konkursförvaltare leder inte till någon kost- nadsreducering. Tillämpande myndigheter skulle alltså på något sätt

– utifrån gällande timkostnadsnorm – tvingas säkerställa att förval- taren inte arvoderar fler timmar än som görs i motsvarande kon- kurser i dag. Lyckas myndigheterna inte med det finns det en uppenbar risk att ett timarvoderingssystem inte kommer att leda till lägre kostnader i avskrivningskonkurser. Även om man skulle föreslå en förhöjd timkostnadsnorm skulle det vara problematiskt

385

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

eftersom det inte finns skäl att debitera så mycket i alla konkurser. Vi vill därför avråda från införande av ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare.

10.5.3Andra förslag

Förslag: Befintlig taxa ska utökas till att omfatta 16 timmars arbete. I taxan ska ingå ersättning för en och en halv timmes tids- spillan.

Eftersom kostnadsdämpning är prioriterat i våra direktiv har vi över- vägt om det finns andra kostnadsdämapande alternativ på konkurs- området.

Ett alternativ till en timkostnadsnorm, som Konkurslagskom- mittén på sin tid föreslog, skulle kunna vara att taxa ska tillämpas även i mindre konkurser som avslutas med utdelning i förenklad form. Som kommittén uttalade skulle de arbetsuppgifter som förvaltaren ställs inför i dessa fall kunna anses vara likartade de vid en avskrivningskonkurs och mer sällan av invecklad beskaffenhet och arbetet skulle också, i vart fall i grova drag, kunna förutses. Vad som kan tillkomma i dessa konkurser i jämförelse med avskriv- ningskonkurser är realisation av boets egendom och, sedan konkurs- kostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig har betalats, utbetalning av medlen till ett fåtal borgenärer. En taxa skulle så- ledes kunna övervägas även för nu angivna fall. En förutsättning för att taxa ska vara relevant och få en kostnadsdämpande effekt är dock att taxan i praktiken kommer att kunna tillämpas på flertalet kon- kurser taxan är avsedd att reglera.

I denna del kan, i likhet med vad som framfördes i det tidigare lagstiftningsarbetet, fortfarande hävdas att det arbete som förval- tare måste lägga ned i tillgångskonkurser varierar högst avsevärt, bl.a. beroende på konkursboets omfattning, om konkursgäldenären drivit rörelse och vilket slag av rörelse det gäller, antalet fordrings- ägare m.m. Det skulle alltså fortfarande vara mycket svårt att urskilja vilken typ av konkurs som skulle tjäna som riktmärke vid taxesättning och för att undvika stötande resultat skulle man be- höva frångå taxan i många fall, kanske till och med i flertalet fall. Det sagda innebär alltså alltjämt att det viktigaste skälet för taxa

386

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

faller bort, dvs. att taxan ska kunna tillämpas på flertalet aktuella konkurser.

En ytterligare risk, för det fall även nu angivna konkurser skulle ersättas enligt taxa, är att risken för att ekonomisk brottslighet förblir outredd ökar. Dessa konkurser kan variera mycket i kom- plexitet vilket kan innebära att förvaltaren i vissa fall inte ges möj- lighet att efterforska sådana misstankar. Även intresset av att nog- grant undersöka t.ex. återvinningsmöjligheter kan minska, vilket i sin tur kan innebära att staten får täcka större del av kostnaderna då mindre medel kan komma att tillgodogöras konkursboet.

Vi föreslår således inte någon utvidgning av det taxesatta om- rådet till att omfatta konkurser med visst utdelningsförfarande.

Det skulle också kunna övervägas om det skulle vara lämpligt att för just dessa mindre konkurser införa ett timarvoderingssystem. Det är dock vår uppfattning att de tidigare redovisade argumenten mot ett timarvoderingssystem för avskrivningskonkurserna gör sig lika starkt gällande även beträffande de mindre konkurserna. Utöver dessa argument kan även samma argument som talar mot en taxe- sättning av de mindre konkurserna även tala emot ett införande av ett timarvoderingssystem för dessa. Det skulle otvivelaktigt med- föra svåra gränsdragningsproblem om vilka konkurser som skulle arvoderas enligt vilket system. En sådan lösning föreslås således inte heller.

Ett annat alternativ, som vi tror mer på, skulle kunna vara att utöka tillämpningsområdet för den befintliga taxan, dvs. att låta fler konkurser än för närvarande omfattas av det taxesatta området.

Så som den nuvarande konkursförvaltartaxan är uppbyggd med basen i timkostnadsnormen för rättshjälp utgör taxebeloppet för närvarande 10 300 kr exklusive mervärdesskatt. Det motsvarar ett arbete om cirka åtta timmar à 1 276 kr. Som angetts får taxe- beloppet endast överskridas om ärendet krävt avsevärt mer arbete än normalt och endast när rätten finner att skälig ersättning över- stiger taxan med minst hälften. I praktiken är därmed gränsen för överskridande av taxan 12 timmar eller 15 450 kr. Det sagda inne- bär att en konkursförvaltare för det nuvarande taxebeloppet måste arbeta cirka 12 timmar mot en ersättning om 10 300 kr.

Antalet konkurser där det saknas tillgångar har rent generellt ökat. Tidigare var det mest mindre seriösa företag eller nybildade företag som kom att arvoderas enligt taxan. Nu finns det även en

387

Ersättning till konkursförvaltare

SOU 2014:86

hel del andra tillgångslösa företag, vilkas konkurser avslutas med arvode enligt konkursförvaltartaxan. Som redogjorts för brukar taxebeloppet kunna överskridas när konkursutredningen inrymmer komplicerade återvinningsfrågor eller brottsefterforskande moment eller då det finns många anställda trots att det saknas realiserbara tillgångar i konkursen. Det sistnämnda gäller enligt uppgift vanligt- vis konkursbolag av typen konsult- och städfirmor, men även före- tag inom kunskapsintensiva branscher. Det är, enligt vad vi erfarit, inte ovanligt med avskrivningskonkurser där konkursbolaget har haft upp till 30 anställda utan att några nämnvärda tillgångar exi- sterar i konkursen. Många företag i storstadsregionerna hyr eller leasar lokaler och fordon eller maskiner. Trots att de har många anställda saknar de materiella tillgångar. I dessa konkurser aktuali- seras ofta frågan om ersättning ur den statliga lönegarantin. Det leder i sin tur till att den utredning som konkursförvaltaren be- höver göra kan bli omfattande. Trots detta har inte statens kost- nader för konkurser ökat särskilt mycket under senare år.

Utredningar om återvinning, brott och uppsägning av och löne- garanti till före detta anställda kan inrymma komplicerade moment. Det är således viktigt att konkursförvaltarnas specialistkunskaper kan tillvaratas även i avskrivningskonkurser utan att konkurs- förvaltarna känner sig begränsade av ett omfattande taxesystem. Att specialister skulle anlitas att hantera även konkurser där boet saknar tillgångar var en viktig del vid införandet av den nya kon- kurslagen. Att konkurskostnader ersätts av det allmänna har inne- burit att konkursförvaltarna även på större advokatbyråer har kunnat motiveras att hantera konkurser som leder till avskrivning.

Trots detta skulle en viss justering i taxan kunna motiveras. Vi föreslår i denna del att den befintliga taxan utökas till att inrymma 16 timmars arbete i stället som för närvarande 12 timmars arbete. Arbete om 16 timmar motsvarar för närvarande ett ersättnings- belopp om cirka 20 600 kr exklusive mervärdesskatt.

Förslaget att taxan ska inrymma fler timmar än i dag kommer att innebära att fler konkurser än i dag kommer att inrymmas under det taxesatta området, dvs. taxan kommer att gälla även för kon- kurser som för närvarande arvoderas från 15 450 kr upp till 20 600 kr.

388

SOU 2014:86

Ersättning till konkursförvaltare

20 600 kr kan enligt beräkningar från Tillsynsmyndigheten innebära en besparing för staten på mellan en till två miljoner kronor per år.

Det kan antas att den förändring till det sämre för konkurs- förvaltarna som en ökning med cirka fyra timmars arbete inom ramen för taxebeloppet innebär eliminerar den lilla kostnadsökning som ändå ägt rum de senaste åren, utan att en sådan förändring av taxan skulle behöva leda till de många nackdelar som införandet av en timkostnadsnorm skulle kunna innebära.

Motsvarande argumentation kan anläggas när det gäller ersätt- ning för tidsspillan. I dag omfattas ersättning för en timmes tids- spillan av taxan. Viss ytterligare besparing kan ske om man låter en och en halv timmes tidsspillan omfattas av taxan i stället för som i dag en timme.

År 2013 var antalet avskrivningskonkurser med taxa 2 757. Om ytterligare en halvtimmes tidsspillan ingick i taxan (1 170/2=585 kr) i varje sådan konkurs skulle besparingen för staten bli cirka 1,6 mil- joner kr (2 757 x 585 kr=1 612 845 kr), förutsatt att begäran om ersättning för tidsspillan görs i varje avskrivningskonkurs med taxa. Mot denna bakgrund föreslår vi således att taxan framledes ska om- fatta ersättning för en och en halv timmes tidsspillan.

Totalt innebär vårt förslag i denna del en kostnadsbesparing för staten om cirka 2,5–3,5 miljoner kr per år. Besparingen kan framstå som obetydlig men kan vara ett sätt att dämpa en förväntad kost- nadsökning. Vi föreslår därför att den befintliga taxan utökas till att omfatta 16 timmars arbete samt att i taxan ska ingå ersättning för en och en halv timmes tidsspillan.

Det är Domstolsverket som, efter bemyndigande av regeringen, fastställer den taxa som ska tillämpas vid bestämmande av arvode till förvaltaren om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurs- lagen. Gällande föreskrifter är Domstolsverkets föreskrifter om konkursförvaltartaxa (DVFS 2013:12). För det fall vårt förslag i denna del godtas bör föreskrifterna ändras. Det är en uppgift för Domstolsverket att ändra föreskrifterna. Vi lämnar därför inte något författningsförslag i denna del. Ändringarna bör avse 3, 5 och 7 §§,

389

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

12.2Krav på redovisningen av konsekvenser av förslagen i ett betänkande

Bestämmelser om redovisning av konsekvenser av förslagen i ett betänkande finns i 14–15 a §§ kommittéförordningen.

Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäk- terna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda ska enligt 14 § kommittéförordningen en beräkning av dessa kon- sekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhälls- ekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting ska kommittén föreslå en finansiering.

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommu- nala självstyrelsen, ska enligt 15 § kommittéförordningen konse- kvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebygg- ande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställd- heten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de inte- grationspolitiska målen.

Om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade reg- ler, ska enligt 15 a § kommittéförordningen förslagens kostnads- mässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet.

Närmare bestämmelser om konsekvensutredningens innehåll finns i 6–7 §§ förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning.

12.3Målsättning

Ett grundläggande mål är att rättsväsendets resurser ska användas där de bäst behövs. Alla utgiftsposter för staten måste därför noga övervägas. En god hushållning med statens medel är grundläggande för legitimiteten och förtroendet för all statlig verksamhet.

En enskild har i vissa fall rätt till ett juridiskt biträde som be- kostas av allmänna medel, t.ex. offentlig försvarare och målsägande- biträde. Möjligheten till juridiskt biträde syftar ytterst till att säker- ställa att den enskilde får en rättssäker och rättvis rättegång.

394

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

I statsbudgeten finansieras statens kostnader för rättsliga biträden genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m., vilket anslag omfattar ersättning bl.a. till offentliga försvarare och målsägandebiträden.

Statens kostnader för de utgifter som omfattas av anslaget har ökat under den senaste tioårsperioden och förväntas göra det även framöver. Det finns, som redovisas i de separata avsnitten, flera orsaker till kostnadsökningarna. Utgifterna på anslaget utgör en betydande kostnad för staten. Även om anslaget är regelstyrt är staten skyldig att hushålla med de medel som medborgarna ställer till förfogande och att se till att de används effektivt och där be- hovet är som störst. Även de kostnader som belastar anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. måste därför granskas. Mot denna bak- grund har vi gjort en samlad översyn av utgifterna som finansieras genom det berörda anslaget. Vi har övervägt vilka åtgärder som kan vidtas och som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget.

Vid överväganden av ifrågavarande slag måste beaktas att anslaget framför allt syftar till att garantera rättssäkerheten för både till- talade och brottsoffer. Systemet ska i slutändan bidra till att upp- rätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är av grundläggande betydelse i en rättsstat. Likaså är det av vikt att de som verkar inom rättsväsendet ges rimliga arbetsförutsättningar. Detta bidrar också till att upp- rätthålla förtroendet för rättsväsendet.

Vårt övergripande mål har varit att lämna förslag på åtgärder i olika delar som säkrar att vi även framledes har ett system som kan bidra till att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet. Vi föreslår en rad olika förändringar i regelverket och lämnar förslag som i stort bör kunna få en kostnadsdämpande effekt på anslaget.

12.4Vilka berörs av förslagen?

12.4.1Personer som åtalas för brott, brottsoffer m.fl.

Våra förslag innebär förändringar i flera avseenden för personer som åtalas och döms för brott, brottsoffer och för andra. Förslagen syftar i flera fall till att förbättra informationen till framför allt personer som misstänks för brott. Likaså syftar en del av förslagen till att bidra till ökad förutsebarhet för den enskilde.

395

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

Förslaget om en skärpning av praxis när det gäller förordnande av målsägandebiträden, liksom förslaget om förändring av reglerna för målsägandebiträde i högre rätt, kommer i första hand att beröra brottsoffer. Ett genomförande av förslagen kommer sannolikt att medföra att något färre målsägandebiträden förordnas. Förslagen berör även dem som fälls för brott, då de kan medföra att den dömde får lägre kostnader för återbetalningsskyldighet.

Förslagen om förändring av rättshjälpssystemet kommer fram- för allt att beröra dem som av olika skäl behöver rättsligt biträde. Ett genomförande av förslagen kommer att innebära att en större andel av befolkningen än för närvarande kan komma i fråga för sådan hjälp.

Förslagen om återbetalningsskyldighet i brottmål kommer fram- för allt att beröra personer som fälls för brott. Bestämmelserna inne- bär en skärpning av nuvarande regler för återbetalningsskyldighet i brottmål och bör medföra att återbetalningsskyldighet åläggs i något större utsträckning än för närvarande.

Förslagen om förändrade bestämmelser när det gäller frågor om ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden innebär att något fler mål kommer att omfattas av taxan i brottmål. Om förslaget genomförs kan det i vissa fall innebära att den som döms för brott får vidkännas lägre kostnader för återbetalningsskyldighet än för närvarande.

12.4.2Rättsväsendet och advokatkåren

Ett genomförande av våra förslag kommer att beröra rättsväsendet och advokatkåren. Förslagen syftar i flera fall till att effektivisera och förbättra arbetet för olika aktörer. Likaså syftar förslagen till att bidra till en smidigare, snabbare, rättssäkrare och mer förutsebar hantering av vissa frågor.

Flera av de föreslagna ändringarna kommer att kräva utbildning av och information till personal inom Sveriges Domstolar och andra myndigheter. Domstolsverkets utbildningsverksamhet, och sådan verksamhet inom andra berörda myndigheter, kommer därmed att påverkas.

Förslaget om en skärpning av praxis när det gäller förordnande av målsägandebiträden kommer sannolikt att medföra att något

396

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

färre målsägandebiträden utses. Förslaget om förändring av reg- lerna för målsägandebiträde i högre rätt kommer att medföra att målsägandebiträden medverkar i mindre utsträckning än för när- varande vid förhandlingar i överrätt. Mot bakgrund av att åklagare förväntas bistå målsäganden i högre utsträckning än för närvarande, såväl vid underrätt som i överrätt, bör förslaget få vissa konsekven- ser även för åklagarnas del.

Förslagen om förändring av systemet för rättshjälp kommer framför allt att beröra dem inom rättsväsendet som hanterar sådana ansökningar, dvs. Rättshjälpsmyndigheten och domstolarna. Det kan förväntas att antalet ansökningar om rättshjälp kommer att öka något. Enligt våra förslag kommer det att läggas ett större ansvar på Domstolsverket vad gäller att utveckla datasystem, ordna utbild- ning och ge direktiv för hantering av rättshjälpsansökningar. Det sistnämnda berör även enskilda domstolar.

Förslagen om återbetalningsskyldighet i brottmål kommer att beröra flera av rättsväsendets aktörer. Ett genomförande av för- slagen kommer att medföra att domstolar, framför allt domare, kommer att få tillämpa delvis nya regler om återbetalningsskyldig- het i brottmål. Eftersom förslagen också innebär en utökad informa- tionsskyldighet för förundersökningsledare, åklagare och polis kom- mer även dessa kategorier att beröras. Dessa aktörer har dock redan i dag viss informationsskyldighet. De förändrade reglerna torde be- röra även advokater. Frågan om ett möjligt systemstöd för beräk- ning av återbetalningsskyldigheten kommer i första hand att beröra Domstolsverket. För det fall ett sådant system är möjligt att skapa kommer naturligtvis även arbetet för rättsväsendets övriga aktörer att beröras, framför allt vid domstolarna.

Förslagen om ändrade bestämmelser när det gäller frågor om ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden kommer att beröra domare samt advokater och andra som förordnas till sådana biträden. Förslagen kommer att innebära att dessa aktörer kommer att få tillämpa brottmålstaxan på vissa mål som tidigare inte omfattats av taxan. Även Domstolsverket kommer att beröras för att utarbeta taxan. Sveriges advokatsamfund bör, genom sin spe- ciella ställning som sammanslutning för landets advokater, vara del- aktig i genomförandet. Även Sveriges advokatsamfund kommer därmed att beröras av de föreslagna ändringarna.

397

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

Förslagen till förändringar såvitt gäller arvode till konkurs- förvaltare kommer att beröra konkursförvaltare, Tillsynsmyndig- heten och domstolar som ska tillämpa de nya reglerna. I viss mån kommer förslaget också att beröra Domstolsverket, som får för- ändrade föreskrifter inom området.

12.5Konsekvenser för en rättvis rättegång och rättssäkerheten

Vi har enligt direktiven i uppgift att belysa vilka konsekvenser föreslagna ändringar bedöms få för förutsättningarna för en rättvis rättegång och hur förslagen på annat sätt påverkar rättssäkerheten.

Vi har i avsnitt 2 redogjort för våra utgångspunkter för arbetet. En av våra utgångspunkter har varit att rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer ska garanteras. Likaså har en utgångspunkt varit att rätten till en rättvis rättegång ska säkerställas. I avsnitt 4 har vi redogjort för vilka regelverk som finns inom området samt även redogjort för bestämmelser hänförliga till rätten till en rättvis rättegång och rättssäkerhet. Även dessa regelverk och bestämmel- ser har varit utgångspunkter för vårt arbete.

Det är vår bedömning att ett genomförande av våra förslag inte kommer att få några negativa konsekvenser för vare sig rättssäker- heten eller rätten till en rättvis rättegång. Flera av våra förslag kommer att medföra en förbättring ur rättssäkerhetssynpunkt efter- som de på ett bättre sätt säkerställer att de som har behov av stöd och hjälp också får det.

12.6Ekonomiska konsekvenser

Bedömning: Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. De ekonomiska konsekvenserna av våra förslag är emellertid svårbedömda och bygger på uppskattningar.

En skärpning av tillämpningen av bestämmelserna om för- ordnande av målsägandebiträde kommer att innebära marginellt minskade kostnader. Minskade kostnader för målsägandebiträde i hovrätt kommer att uppstå. Förslagen om bestämmelser för

398

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

byte av offentlig försvarare och substitution av målsägande- biträde bedöms vara kostnadsneutrala.

En höjning av inkomstgränsen för rättshjälp och justering av avgifterna kommer att medföra kostnadsökningar. En höjning av avdraget för barn bedöms endast få en marginell påverkan på kostnaderna.

Förslagen om en skärpning av återbetalningsskyldigheten för dömda kommer att leda ökade inkomster. Förslaget i den del det berör utökad informationsskyldighet för förundersöknings- ledare bedöms endast få marginell påverkan på kostnaderna och bör rymmas inom befintligt anslag.

Förslaget om att befintlig taxa för offentliga försvarare och målsägandebiträden ska utökas bör leda till kostnadsminskningar.

Förslagen om förändring i taxan för konkursförvaltare kom- mer att leda till kostnadsminskningar.

Det kommer att uppstå utbildnings- och omställningskost- nader för myndigheterna som ska tillämpa de nya reglerna. Kost- naderna bedöms rymmas inom befintliga anslag. Likaså kommer det att uppstå utvecklingskostnader för framför allt Domstols- verket.

12.6.1Inledning

Vi har enligt direktiven i uppgift att redovisa de ekonomiska kon- sekvenserna av våra förslag. Vi har också enligt direktiven i uppgift att redovisa de ekonomiska konsekvenserna av andra alternativ som vi övervägt men inte föreslår. En skyldighet att redovisa de eko- nomiska konsekvenserna av förslagen i ett betänkande följer också av bestämmelserna i 14 och 15 a §§ kommittéförordningen samt 6 § 5 förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning. Av 14 § kommittéförordningen följer också en skyldighet att föreslå en finan- siering om förslagen leder till kostnadsökningar och intäktsminsk- ningar för staten, kommuner eller landsting.

För att beräkna de kostnadsmässiga konsekvenserna av våra för- slag har vi framför allt utgått från den officiella domstolsstatistiken från Domstolsverket. Vi har också inhämtat och beaktat uppgifter från Domstolsverkets statistiksystem SIV. Även Rättshjälpsmyndig- heten har bidragit med uppgifter och beräkningar. Statistik avseende

399

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

konkurser har inhämtats även från Kronofogdemyndigheten. Dessa uppgifter har beaktats vid beräkning av de kostnadsmässiga konse- kvenserna för frågor rörande konkurser. Vad gäller mål som för- faller vid överrätt har utredningen genomfört en egen utredning vid Hovrätten över Skåne och Blekinge och gjort antaganden vad gäller förhållandena i riket baserat på dessa uppgifter. Uppgifterna i under- sökningen har hämtats ur domstolarnas målhanteringssystem Vera samt tagits fram genom aktgranskning. Uppgifter om salivprov har inhämtats från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Mot bakgrund av att våra förslag i vissa fall är omfattande är det svårt att fullt ut bedöma de ekonomiska konsekvenserna. I vissa fall har en ekonomisk bedömning inte heller låtit sig göras. Samman- taget måste analysen av de ekonomiska konsekvenserna av våra för- slag till stor del bygga på antaganden och bedömningar. De beräk- ningar som vi har gjort grundas, i de delar där det inte finns någon officiell statistik, på antaganden och uppskattningar. Den analys som vi har gjort kan därför inte ses som något annat än en uppskattning av de kostnadsmässiga effekterna av ett genomförande av förslagen.

12.6.2Konsekvenser av våra förslag

Offentlig försvarare och målsägandebiträde

Som vi beskrivit i avsnitt 6.6.2 föreslår vi vissa förtydliganden i lagtext när det gäller förordnande av målsägandebiträden. Förtyd- ligandena syftar till att återföra praxis till den nivå som lagstiftaren åsyftat i tidigare lagstiftningsarbeten men inte lyckats markera till- räckligt tydligt i lagtexten. Det är svårt att bedöma vilka kostnads- mässiga effekter förslaget kommer att få. Vårt antagande är att för- slaget inte kommer att innebära annat än en marginell besparing. Det förutsätts också att åklagare kommer att bistå målsäganden i större utsträckning än för närvarande. I vilken utsträckning så kom- mer att ske går emellertid inte att förutse. Åklagare har dock redan i dag sådan skyldighet så det får förutsättas att det extra arbete detta bistånd skulle medföra ryms inom befintligt anslag. Det kan dock vara lämpligt att konsekvenserna följs upp efter att bestämmelserna varit i kraft en tid. Några dramatiska förändringar på kort sikt kan emellertid inte förutses.

400

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

Om det, som vi föreslår, ska ske en förnyad prövning av be- hovet av målsägandebiträde när ett mål överklagats, kommer det att leda till att kostnaderna för målsägandebiträde kommer att minska. Den nuvarande kostnaden för målsägandebiträde i hovrätt uppgår till cirka 41 miljoner kr per år. Det är givetvis även här svårt att närmare uppskatta i vilken utsträckning målsägandebiträde kommer att förordnas. Mot bakgrund av det förändrade behov av måls- ägandebiträde i hovrätt som EMR-reformen har lett till bedömer vi dock att ett rimligt antagande är att antal förordnanden i hovrätt kommer att minska med cirka 85 procent. Det sagda innebär dock inte att kostnaden kommer att minska med 85 procent. I omfatt- ande och komplicerade mål kommer sannolikt målsägandebiträde fortfarande att förordnas. Sådana mål är resurskrävande. Ett rimligt antagande är enligt vår uppfattning att kostnaden kan komma att minska med omkring 75 procent. Det innebär att kostnadsminsk- ningen kan uppskattas till knappt 31 miljoner kronor.

När det gäller förslaget om införande av en uttrycklig bestäm- melse om byte av offentlig försvarare och förslaget om förändrade bestämmelser när det gäller substitution av målsägandebiträden är det vår bedömning att dessa förslag kommer att vara kostnads- neutrala. Förslagen syftar i första hand till att undvika praxis- förskjutningar i framtiden och bör därför i vart fall inte medföra några kostnadsökningar.

Inkomstgräns och avgifter vid rättshjälp

Vi har föreslagit att inkomstgränsen (den rättssökandes ekono- miska underlag) för att kunna få rättshjälp höjs till 400 000 kr samt att antalet avgiftsnivåer utökas. Avgiften i de olika nivåerna föreslås variera mellan 5 procent och 60 procent av kostnaderna, vilken ska kompletteras med en minimiavgift för varje nivå, med undantag för den lägsta avgiftsnivåen. De föreslagna ändringarna när det gäller inkomstgränsen och avgiftssystemet för rättshjälp kommer att inne- bära ökade kostnader för staten.

Hur stor kostnadsökningen blir är dock inte helt lätt att bedöma. Utgångspunkt för beräkningarna har tagits i statistik om antal avräk- nade ärenden och kostnader för dessa under år 2013 inom de nu- varande avgiftsintervallen. I nästa steg har antalet avräknade ären-

401

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

den ställts i relation till kostnaderna inom de olika inkomstgräns- erna för rättshjälp. På så sätt har en kalkylerad snittkostnad per ärende i varje intervall kunnat fastställas. Statistiska Centralbyrån (SCB) har därefter lämnat information om hur stor del av Sveriges befolkning som har inkomster uppgående till 400 000 kr.

I dagsläget är det 3,4 miljoner människor som har inkomster som överstiger den nuvarande inkomstgränsen om 260 000 kr, och därmed inte är berättigade till rättshjälp. Om inkomstgränsen höjs till 400 000 kr blir det ytterligare cirka 2,4 miljoner människor som kan bli aktuella för rättshjälp. Dessa tillkommande personer måste beaktas och en skattad kostnad per ärende i dessa inkomstintervall har beräknats.

Av statistiken om antal avräknade ärenden och kostnader för dessa framgår att den största andelen av befolkningen som för närvarande beviljas rättshjälp återfinns i inkomstintervallet 50 000–100 000 kr. För högre inkomster avtar antalet avräknade ärenden och kost- naderna, vilket är naturligt.

För år 2013 avräknades totalt 7 934 rättshjälpsärenden. Med stöd av informationen om hur Sveriges befolkning fördelas i olika inkomstintervaller går det att beräkna mängden nya ärenden. Beräk- ningen har skett med stöd av den ärendevolym som avräknades under år 2013. Med en höjd inkomstgräns till 400 000 kr skulle antalet ärenden med rättshjälp beräknas öka till cirka 8 942 ärenden.

Den genomsnittliga kostnaden per rättshjälpsärende/inkomst- intervall går att beräkna genom att dividera den totala kostnaden med antal avräknade ärenden. I dessa beräknade kostnader redo- visas nettokostnaden för staten, dvs. de rättshjälpsavgifter som inbetalats i ärendet har reducerat kostnaden. Då det inte enkelt går att få fram de nuvarande intäkterna för minimiavgifterna inom respektive inkomstintervall, har beräkningarna utgått från netto- kostnaderna. Det går därför inte att tillfullo beakta effekterna av de föreslagna minimiavgifterna, men det borde ligga inom felmargi- nalen. Med hjälp av den genomsnittliga kostnaden per rättshjälps- ärende går det sedan att räkna fram en uppskattad ny kostnad genom att multiplicera med det nya antalet avräknade ärenden inom respek- tive intervall. Osäkerheten kring dessa tillkommande ärenden är stor varför två alternativa scenarior tagits fram.

402

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

a) Scenario 1:

Om snittkostnaden per avräknat ärende förutsätts vara samma som i tidigare inkomstintervall (200 000–260 000 kr), dvs. 21 364 kr, multi- pliceras denna med antal uppskattade ärenden i detta intervall. Det skulle ge en kostnadsökning om cirka 18 miljoner kronor.

b) Scenario 2:

Om snittkostnaden per avräknat ärende i stället följer utvecklingen av flera av inkomstintervallen kan en trendlinje extrapoleras. Det kan då antas att kostnaden per ärende sänks från 21 364 kr till 19 000 kr i intervallet 260 000–330 000 kr och sänks ytterligare i övre nivåer. Den beräknade kostnadsökningen blir i detta fall cirka

15 miljoner kronor.

Vi har också föreslagit att avdraget för barn vid beräkning av den rättssökandes ekonomiska förmåga ska höjas. Enligt uppgift från Domstolsverket går det inte att beräkna vad en höjning av avdraget för barn skulle få för ekonomiska konsekvenser. En uppskattning är dock att förslaget inte bör få annat än marginellt genomslag på de ovan redovisade kostnadsberäkningarna.

Mot bakgrund av förslaget om en höjning av inkomstgränsen kan antalet ansökningar om rättshjälp förväntas öka något, vilket kommer att påverka kostnaden för såväl enskilda domstolar som Rättshjälpsmyndigheten. I vilken utsträckning så kommer att ske går emellertid inte att förutse. Det kan dock vara lämpligt att kon- sekvenserna följs upp efter att bestämmelserna varit i kraft en tid. Några dramatiska förändringar på kort sikt kan dock inte förutses.

Vi föreslår att regeringen bör ge Domstolsverket i uppdrag att undersöka möjligheten att utveckla Rättshjälpsmyndighetens data- system så att en effektiv kostnadskontroll kan ske. Kostnadskonse- kvenserna avseende ett eventuellt utvecklande av ett sådant system bör behandlas inom ramen för uppdraget till Domstolsverket. Enligt vår bedömning bör dock en utveckling av ett mer effektivt verktyg för kostnadskontroll i längden leda till en besparing för staten, även om initiala utvecklings-, utbildnings- och omställnings- kostnader tillkommer.

403

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

Återbetalningsskyldighet för dömda

Vi har föreslagit Domstolsverket ska få i uppdrag att utreda ett möjligt systemstöd för beräkning av återbetalningsskyldighet. Kost- nadskonsekvenserna avseende ett eventuellt utvecklande av ett så- dant system bör behandlas inom ramen för uppdraget till Dom- stolsverket. Enligt vår bedömning bör en utveckling av ett sådant systemstöd i längden leda till en besparing, även om initiala utveck- lings- och omställningskostnader tillkommer.

Vi har föreslagit att återbetalningsskyldigheten för dömda ska skärpas på olika sätt.

Förslaget om att återbetalningsskyldigheten för dömda ska ut- vidgas till att omfatta även salivprov i syfte att göra en DNA-analys av provet för att utreda brottet innebär ökade intäkter. Det är i princip omöjligt att göra en vederhäftig uppskattning av antal saliv- prov som kan bli aktuella för återbetalningsskyldighet. Vi har ändå valt att försöka göra en uppskattning. Vi har vid beräkningen utgått ifrån antalet inskickade salivprov till SKL år 2013, som avser per- soner misstänkta för brott, och multiplicerat med analyskostnaden för brottsutredande uppdragsgivare utanför polisväsendet. Därefter har vi gjort en grov uppskattning att cirka 10 procent av de fall där sådana prov förekommer leder till fällande domar där återbetal- ningsskyldighet kan bli aktuell. Utifrån dessa antagen kan en bespa- ring beräknas till knappt 4 miljoner kronor.

Förslaget om införande av en miniminivå för återbetalnings- skyldigheten innebär ökade intäkter för staten.

Enligt beräkningar från Rättshjälpsmyndigheten skulle staten ha erhållit ytterligare knappt 11 miljoner kr om alla som ålagts en åter- betalningsskyldighet under 5 000 kr i stället ålagts en återbetalnings- skyldighet om 5 000 kr. Vid beräkningen har hänsyn tagits till att förslaget inte föreslås gälla om den dömde vid domen inte fyllt arton år eller fall där någon begått brott under påverkan av en all- varlig psykisk störning.

Till detta kommer alla fall där det beslutats att kostnaderna för försvaret m.m. ska stanna på staten, dvs. där återbetalningsskyldig- heten av olika skäl jämkats till noll kr. Någon statistik över sådana mål förs av naturliga skäl inte. Antalet domar år 2013 där huvud- påföljden var fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom var enligt lagföringsstatistiken cirka 28 000 (exkluderat domar där huvud-

405

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

påföljden är böter, sluten ungdomsvård, rättspsykiatrisk vård, ung- domsvård, ungdomstjänst och överlämnande till vård enligt LVM). Efter avräkning av omkring 15 000 redan befintliga återkravs- ärenden år 2013 vid Rättshjälpsmyndigheten, och med antagande att återbetalningsskyldighet är aktuell och även jämkas till noll kr i omkring 20 procent av återstående fall, skulle förslaget i denna del innebära ökade återkrav för staten om ytterligare cirka 13 miljoner kr. Med utgångspunkt från dagens förhållanden, att ungefär 65 pro- cent av återkraven återbetalas, innebär förslaget i denna del ökade intäkter om knappt 9 miljoner kr per år.

Sammantaget innebär således ett införande av en miniminivå när det gäller återbetalningsskyldigheten ökade intäkter som kan upp- skattas till totalt knappt 20 miljoner kronor.

Vårt förslag om att förundersökningsledare ska informera den misstänkte om vilka bestämmelser som gäller för återbetalnings- skyldiget för kostnader för offentliga försvarare innebär att förunder- sökningsledare får en tillkommande arbetsuppgift. Förundersök- ningsledare har dock redan i dag viss informationsskyldighet varför en utökning av denna endast bedöms få marginell påverkan på kostnaderna. Förslaget bedöms dock medföra vissa ökade informa- tions- och utbildningskostnader initialt. Kostnaderna bör samman- taget kunna rymmas inom berörda myndigheters befintliga anslags- ramar.

Förslaget om att återbetalningsskyldigheten för dömda ska gälla även i förfaranden som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd kommer att medföra vissa besparingar för staten. Dessa besparingar kommer dock knappast att överstiga 1 miljon kronor. De bör påpekas att dessa förfaranden ofta inbegriper unga personer som enligt vårt förslag inte kommer att omfattas av den föreslagan miniminivån för återbetalning om 5 000 kr.

Som redovisats i avsnitt 8.5.4 föreslår vi att en särskild bestäm- melse ska införas som innebär att en tilltalad får ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare, och i förekommande fall vissa andra biträden, i över- instansen om målet på grund av omständigheter hänförliga till den tilltalade förfaller. Förslaget är i första hand avsett att vara av hand- lingsdirigerande karaktär på så sätt att en tilltalad som överklagat en dom men av olika skäl inte har en reell vilja att få målet prövat i

406

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

överinstansen ges incitament att i stället återkalla målet. Genom att överklaga en dom, för att därefter inte ha för avsikt att närvara vid förhandlingen, har den tilltalade orsakat kostnader som kunnat undvikas om den tilltalade i stället dessförinnan valt att återkalla sitt överklagande. Framför allt gäller detta kostnader för offentlig försvarare, och i förekommande fall målsägandebiträde m.m., men också kostnader för själva huvudförhandlingen, såsom t.ex. plane- ring av denna, samt kostnader för övriga inblandade aktörer såsom åklagare och rättens ledamöter och andra rättegångskostnader. Genom att en tilltalad i dessa fall i stället återkallar målet kommer en kostnadsbesparing att ske. Även om en tilltalad i avsedda fall inte återkallar målet kan en viss kostnadsbesparing ske genom att denne får betala kostnaderna för försvararen, och i förekommande fall vissa andra biträden. Hur stora besparingarna i angivna fall kan bli är naturligtvis mycket svårt att bedöma med någon större säker- het. Vi har vid beräkningarna utgått ifrån att återkallelse sker i hälften av målen, dvs. i cirka 150 fall.

Avseende målen som återkallas har vi utgått från kostnaden för en halvtimmes huvudförhandling, vissa förberedelser innefattande lönekostnader för domstolen och arvoden etc. till nämndemän. Beräknat på detta sätt kan kostnaderna uppskattas till cirka 3 000 kr. Besparingen avseende de mål som återkallas kan därför uppskattas till runt 450 000 kr (150 x 3 000). För de 150 mål som inte åter- kallas har vi utgått från den genomsnittliga huvudförhandlingstiden i hovrätt (i de mål som avgörs efter huvudförhandling) som är cirka fyra timmar. För att få ett mått på kostnaderna har vi använt maximibeloppet enligt nuvarande taxa, 7 875 kr, som gäller tid upp till 3 timmar och 45 minuter och alltså ligger tämligen nära den genomsnittliga huvudförhandlingstiden. Beräknat på detta sätt kan kostnaden för offentlig försvarare uppskattas till knappt 1 miljon kr (7 875 x 150 x 0,82 där 82 procent anger andelen mål med försva- rare i hovrätt). Kostnaden för målsägandebiträde har vi, mot bak- grund av förslaget att det ska ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätt, här bortsett ifrån. Beräknat på detta sätt skulle en besparing kunna uppskattas till drygt 1,4 miljoner kronor.

Vi ska också redovisa de ekonomiska konsekvenserna av vad en utvidgning av återbetalningsskyldigheten till att omfatta även kost- nader för muntlig bevisning skulle innebära i kostnadshänseende.

407

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

Enligt uppgift från Domstolsverket uppgick statens kostnader för bevisning i brottmål år 2013 till drygt 58 miljoner kr. Av de totala kostnaderna för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m., som för år 2013 uppgick till 2,26 miljarder kr, utgjorde kostnaderna för bevis- ning i brottmål endast en mindre del, eller knappt tre procent. En- ligt uppgift från Rättshjälpsmyndigheten återbetalades år 2013 totalt cirka 39 miljoner kr, varav 36,5 miljoner kr avsåg brottmål och 2,6 miljoner kr tvistemål, till staten. Om förhållandet mellan åter- betalning som hänför sig till bevisning och de totalt återbetalda medlen är detsamma som förhållandet mellan kostnaderna för bevis- ning i brottmål och den totala kostnaden för anslaget skulle åter- betalade medel som hänför sig till bevisning uppgå till cirka en miljon kronor, varav den största delen (över 99 procent) kan hän- föras till brottmål. En utvidgning av återbetalningsskyldigheten till att omfatta även kostnader för muntlig bevisning skulle således inne- bära en besparing om cirka 1 miljon kronor.

Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden

Vi har föreslagit att befintlig taxa ska utökas till att gälla två till- talade med samma eller varsin försvarare och/eller två målsägande med samma eller varsitt biträde. Uppdraget att se över hur en ut- ökning av taxan ska genomföras föreslås ges till Domstolsverket. Kostnadskonsekvenserna avseende en utökning av taxesystemet på angivet sätt bör behandlas inom ramen för uppdraget till Domstols- verket. Enligt vår bedömning bör en utökning av taxan i längden leda till en besparing.

Vi ska även redovisa de ekonomiska konsekvenserna av vad ett införande av en differentiering i timkostnadsnormen mellan offent- liga försvarare och målsägandebiträden och ett införande av en be- gränsning i timarvoderingssystemet för målsägandebiträden skulle innebära.

En differentiering i timkostnadsnormen mellan offentliga för- svarare och målsägandebiträden utformad på det sättet att tim- kostnadsnormen för målsägandebiträde sänks med 250 kr skulle inne- bära minskade kostnader för staten. År 2013 var timkostnadsnormen 1 242 kr. En sänkning med 250 kr motsvarar cirka 20 procent. Kostnaden år 2013 för målsägandebiträde i tingsrätt var 218 mil-

408

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

joner kr och i hovrätt 41 miljoner kr, totalt 259 miljoner kr (det bör påpekas att beloppen innefattar även ersättning för tidsspillan och utlägg då det saknas möjlighet att exkludera sådan ersättning). Mot bakgrund av förslaget att det ska ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde när ett mål överklagats har vi ovan antagit att kostnaderna i hovrätt kommer att minska med omkring 75 procent eller 31 miljoner kronor. De totala kostnaderna för målsägandebiträde i tingsrätt och hovrätt skulle då kunna antas uppgå till 228 miljoner kr. En sänkning med 20 procent av detta belopp innebär en kostnadsminskning om knappt 46 miljoner kr. Då beloppet innefattar ersättning inte bara för arbete utan också för tidsspillan och utlägg är det rimligt att anta att kostnadsminskningen med användande av den beskrivna differentieringen kan uppskattas till omkring 40 miljoner kronor.

En begränsning av ersättningen till målsägandebiträden till maxi- malt 100 timmar för arbete skulle innebära en besparing för staten. Ett antagande om hur stor kostnadsminskningen skulle bli kan göras utifrån förekomsten av ärenden där ersättningen till målsägande- biträden överstigit 100 timmars arbete. År 2013 uppgick timkost- nadsnormen till 1 242 kr. Under år 2013 förekom 70 brottmål där målsägandebiträden tillerkändes ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg till ett belopp överstigande 125 000 kr (det saknas möj- lighet att exkludera ersättning för tidsspillan och utlägg). Samman- lagt uppgick ersättningen till målsägandebiträden i dessa 70 mål till drygt 33 miljoner kr. Av detta belopp hänför sig dock omkring 11 miljoner kr till ett mål där ersättningen till målsägandebiträdena var mycket hög. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av att ersättning för tidsspillan och utlägg är inkluderat i kostnaderna, samt med hänsyn tagen till förslaget om att det ska ske en förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde i hovrätt, är det rimligt att anta att en årlig kostnadsminskning till följd av en begräns- ningsregel skulle uppgå till omkring 20 miljoner kronor.

Ersättning till konkursförvaltare

I avsnitt 10.6.3 föreslår vi att befintlig taxa för avskrivnings- konkurser ska utökas till att omfatta 16 timmars arbete samt att i taxan ska ingå ersättning för en och en halv timmes tidsspillan.

409

Konsekvenser av förslagen

SOU 2014:86

Av den statistik vi inhämtat framgår att det i det aktuella inter- vallet rör sig om cirka 300 konkurser per år. Förslaget att utöka den befintliga taxan till att omfatta även arvoden från 15 450 kr upp till 20 600 kr kan enligt beräkningar från Tillsynsmyndigheten inne- bära en besparing på mellan en till två miljoner kronor.

Statistik över hur stor del av ersättningen till konkursförvaltare som avser tidsspillan när det gäller avskrivningskonkurser saknas. Någon exakt beräkning av hur stor en besparing i denna del skulle bli för staten kan därför inte göras. En grov uppskattning kan dock göras med utgångspunkt från antalet avskrivningskonkurser per år. Antalet avskrivningskonkurser med taxa var år 2013 2 757. Om ytterligare en halvtimmes tidsspillan ingick i taxan (1 170/2=585 kr) i varje sådan konkurs skulle besparingen bli cirka 1,6 miljoner kr (2 757 x 585 kr=1 612 845 kr), förutsatt att begäran om ersättning för tidsspillan görs i varje avskrivningskonkurs med taxa.

Totalt innebär således vårt förslag i denna del en kostnadsbespa- ring om 2,5–3,5 miljoner kronor. Besparingen kan framstå som obe- tydlig men kan vara ett sätt att dämpa en förväntad kostnadsökning.

Vi ska även vi redovisa de ekonomiska konsekvenserna av vad ett införande av ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare skulle innebära. Vi kan i denna del konstatera att det varit mycket svårt att få fram uppgifter för en sådan beräkning eftersom ytterst få konkursförvaltare redovisar arvode i tid. Någon skyldighet för konkursförvaltare att redovisa arvode i tid föreligger inte. Såvitt vi kunnat få uppgift om är det endast ett fåtal konkursförvaltare i Göteborgsområdet som redovisat arvode i tid. Av 100 kontrollerade arvodesräkningar innehöll endast 14 en tidsangivelse. För dessa 14 arvodesräkningar uppgick timkostnaden i genomsnitt till 1 820 kr.

De totala arvodena för avskrivningskonkurserna (exklusive taxe- konkurserna) för år 2013 uppgick till sammanlagt 166 miljoner kr. Det motsvarar med ett genomsnittligt timarvode om 1 820 kr drygt 91 000 timmars arbete. Om timarvodet i stället bestäms till 1 276 kr (dvs. timkostnadsnormen för år 2014) skulle det totala arvodet enligt denna beräkningsmodell uppgå till 117 miljoner kr, dvs. en bespa- ring om 49 miljoner kronor. Med ett timarvode om 1 500 kr skulle det totala arvodet enligt denna beräkningsmodell uppgå till cirka 138 miljoner kr, vilket skulle innebära en besparing om cirka

29 miljoner kronor.

410

SOU 2014:86

Konsekvenser av förslagen

Vi vill dock poängtera att ett underlag om 14 arvodesräkningar är på tok för litet och inte medger några slutsatser över huvud taget. Det är sannolikt så att det förekommer att konkursförvaltare debiterar både mer och mindre än 1 820 kr per timme i avskriv- ningskonkurser, särskilt mot bakgrund av att debiteringen i viss mån varierar över landet. Omständigheter som skulle innebära att de nu aktuella 14 konkurserna skulle kunna vara vägledande för samtliga konkurser föreligger inte.

Angivna förhållanden medför att det är svårt att få fram en rätt- visande bild av arvoderingen och enligt vår uppfattning har det inte gått att få fram tillförlitligt material kring vilka besparingar en tim- kostnadsnorm för konkursförvaltare skulle kunna innebära.

12.6.3De samlade ekonomiska konsekvenserna av våra förslag

Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att ett genomförande av våra förslag inte kommer att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Snarare indikerar våra beräkningar ett visst ökat eko- nomiskt utrymme, även vid en höjning av inkomstgränsen för rättshjälp till 400 000 kr. Vår samlade bedömning är att våra förslag sammantaget leder till att effektivisera och förbättra arbetet för olika aktörer och till att bidra till en smidigare, snabbare och mer rätts- säker, och för den enskilde mer förutsebar, hantering av vissa frågor, vilket i sig bör vara kostnadsbesparande. Vi har också i övrigt på- talat vikten av att olika prövningar görs på det sätt lagstiftaren av- sett vilket i sig bör vara kostnadsbesparande. Här avses t.ex. våra synpunkter på hanteringen av rättshjälpsansökningar och på tillämp- ningen av bestämmelserna om återbetalningsskyldighet. För det fall samtliga dessa prövningar sker på det sätt som avses kan beaktans- värda kostnadsminskningar ske.

Om våra förslag genomförs bör de uppskattningsvis medföra en kostnadsminskning inom ramen för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. med cirka 16–19 miljoner kr per år, efter avräkning för kost- nader för en höjning av inkomstgränsen för rättshjälp till 400 000 kr (de ökade kostnaderna för rättshjälpen beräknas till mellan 15–18 mil- joner kr). Utan avräkning för kostnader för en höjning av inkomst- gränsen kan kostnadsminskningen beräknas till cirka 34 miljoner kronor. Det rör sig om minskade kostnader för målsägandebiträde i

411

SOU 2014:86 Konsekvenser av förslagen

Förslag	Avsnitt 6	Avsnitt 7	Avsnitt 8	Avsnitt 9	Avsnitt 10	Totalt
Må-bitr. hovrätt	+31
Höjd inkomstgräns		-15– -18
Salivprov			+4
Minimiregel			+20
Undanr. påföljd			+1
Förfall i hovr.			+1,4
Ers. kk-förv.					+3
--------------	-------	-------	-------	-------	-------	-------
Summa:	+31	-15– -18	+26,4		+3	+42,4–45,4

12.7Ikraftträdande och informationsinsatser

Bedömning: Vi redovisar våra överväganden om tidpunkten för ikraftträdande av de förslag vi lämnar i avsnitt 11.

Arbete bl.a. i form av informations- och utbildningsinsatser kommer att behövas.

Enligt 6 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska en konsekvensutredning innehålla en bedömning av om sär- skilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträd- ande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.

Vi föreslår i avsnitt 11 att de författningsändringar som vi före- slår ska träda i kraft den tidpunkt som regeringen bestämmer. Våra överväganden kring detta framgår av det avsnittet.

Vi har i föregående avsnitt pekat på de särskilda informations- och utbildningsinsatser som kommer att krävas till följd av våra förslag. För de personer som ska tillämpa bestämmelserna är det bl.a. nödvändigt att ha fått tillräcklig utbildning, att det finns klara arbetsrutiner och ett verksamhetsstöd som underlättar arbetet. Det är alltså nödvändigt att verksamhetsstödet utvecklas och det krävs utbildnings- och informationsinsatser.

413

Författningskommentar

SOU 2014:86

kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kost- naden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Den tilltalade är, med undantag för fall som avses i 1 a § och 4 § första stycket, inte skyldig att betala mera av kostnaden för försvar- aren än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offent- lig försvarare.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.

Bestämmelsen reglerar återbetalningsskyldighet i brottmål för den som döms för brott. Våra överväganden finns i avsnitt 8.5.3 och 8.5.4.

I första stycket görs dels en språklig ändring, dels en ändring som innebär att den tilltalade som döms för brott, utöver kostnaden för blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urin- undersökning, till staten ska återbetala även kostnader för provtag- ning och analys av salivprov som avser denne och som har gjorts för utredning om brottet. Med salivprov avses s.k. ”topsning”, i syfte att göra en DNA-analys av provet. Som anges är ett krav för att återbetalningsskyldighet för kostnader för provtagning och analys av salivprov ska kunna åläggas att de gjorts för utredning om brottet. Det innebär att återbetalningsskyldighet inte kan åläggas för sådana prov tagna enbart i annat syfte än att utreda brottet, t.ex. prov tagna enbart i registreringssyfte. Återbetalningsskyldighet för kost- nad för provtagning och analys av salivprov kan inte åläggas för salivprov som tagits för utredning om annat brott eller som tagits i

416

SOU 2014:86

Författningskommentar

ett annat sammanhang än det aktuella. Liksom gäller för kostnader för hämtning, blodprovstagning, blodundersökning, urinprovstagning och urinundersökning kan också kostnader för salivprov jämkas endast enligt paragrafens fjärde stycke eller om kostnaderna under- stiger det belopp som anges i paragrafens sista stycket.

I tredje stycket har undantagen för när den tilltalade inte är skyl- dig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen (1996:1619) utökats. Utöver 4 § första stycket anges nu- mera även 1 a § som undantag till huvudregeln. Se närmare om den angivna paragrafen nedan.

Fjärde stycket har ändrats på så sätt att möjligheten att efterge det belopp som den tilltalade ska återbetala till staten tagits bort. Med stöd av bestämmelsen är det nu endast möjligt att sätta ned beloppet. Nedsättning får, liksom tidigare, ske med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekono- miska förhållanden. Ändringen i bestämmelsen har koppling till förslaget till ny 1 a §. I den paragrafen anges begränsningar i hur mycket beloppet som den tilltalade ska betala tillbaka får sättas ned. Vidare anges i den paragrafen visst undantag för när eftergift fort- farande kan ske (se nedan kommentaren till den bestämmelsen).

Bestämmelsen är i övriga delar oförändrad.

31 kap. 1 a §

Det belopp som den tilltalade enligt 1 § ska ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till offentlig försvarare får inte understiga 5 000 kr. Det belopp som ska ersättas får dock aldrig över- stiga kostnaderna för den offentliga försvararen.

Det belopp som den tilltalade ska återbetala får vid nedsättning en- ligt 1 § fjärde stycket inte understiga 5 000 kr.

Första och andra stycket gäller inte om den tilltalade vid domen inte fyllt arton år eller om den tilltalade begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får det belopp som den till- talade ska återbetala nedsättas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller personliga och ekono- miska förhållanden.

417

Författningskommentar

SOU 2014:86

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om viss obligatorisk återbetalningsskyldighet. Våra överväganden finns i avsnitt 8.5.4.

Av första stycket framgår att det belopp som den tilltalade enligt 1 § ska ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i er- sättning till offentlig försvarare inte får understiga 5 000 kr. Det belopp som ska ersättas får dock aldrig överstiga kostnaderna för den offentliga försvararen.

Bestämmelsen innebär att den som döms för brott alltid till staten ska återbetala kostnader för offentlig försvarare om i vart fall 5 000 kr, förutsatt att kostnaden härför uppgått till detta belopp. Om kostnaden för försvarare uppgår till ett belopp understigande 5 000 kr är det det beloppet som ska återbetalas. Det sistnämnda innebär i dessa fall att den dömde kommer att till staten få åter- betala hela beloppet för försvararen.

Genom bestämmelsen införs alltså ett visst lägsta belopp som den tilltalade som döms för ett brott alltid ska återbetala, oavsett den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekono- miska förhållanden (se dock undantag i bestämmelsens tredje stycke). I fall där ytterligare biträden, t.ex. målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn, varit förordnade i målet ska beräkningen, på samma sätt som för närvarande, ske på grundval av den samman- lagda kostnaden för samtliga biträden.

Utgångspunkten för beräkningen av återbetalningsskyldigheten är fortfarande bestämmelserna i rättshjälpslagen. Endast om en beräk- ning enligt de bestämmelserna ger ett återbetalningsbelopp under- stigande 5 000 kr kommer den nu anvisade miniminivån om 5 000 kr att slå till (se exempel angivna i avsnitt 8.5.4).

Minimibeloppet om 5 000 kr förutsätter att den tilltalade döms enligt åtalet. Om den tilltalade frikänns för viss del av åtalet ska åter- betalningsskyldigheten, på samma sätt som för närvarande, viktas mot den del denne döms för. Det sagda innebär att det belopp den dömde ska återbetala i dessa fall kan understiga minimibeloppet för återbetalning.

Nedsättning av det belopp som den tilltalade ska återbetala till staten får ske om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska för- hållanden (se 31 kap. 1 § fjärde stycket RB). Av andra stycket före- varande paragraf följer att i de fall nedsättning av det belopp som den tilltalade ska återbetala blir aktuell, beloppet efter nedsättning

418

SOU 2014:86

Författningskommentar

inte får understiga 5 000 kr, förutsatt att den tilltalade döms enligt åtalet. För det fall beloppet som den offentliga försvararen, och eventuellt tillkommande biträden, tillerkänns understiger 5 000 kr innebär begränsningen i första stycket att någon nedsättning inte kan ske. Av samma skäl kommer någon nedsättning inte heller att kunna ske om den tilltalade endast döms för viss del av åtalet och återbetalningsskyldigheten viktats till att avse ett belopp understig- ande 5 000 kr.

Miniminivån om 5 000 kr gäller den totala kostnaden i samtliga instanser. Det innebär att beräkningen av återbetalningsskyldigheten i högre instans, på samma sätt som sker för närvarande, ska göras på grundval av den sammanlagda kostnaden i samtliga instanser. Det sagda innebär t.ex. att för det fall underrätten, när skäl för ned- sättning förelegat, bestämt beloppet för återbetalning till minimi- nivån 5 000 kr, och överrätten finner att skäl för nedsättning fort- farande finns, något utrymme för att ålägga återbetalning i över- rätten inte föreligger. Det sagda innebär t.ex. också att den tilltalade ska åläggas full återbetalningsskyldighet i fall där den gemensamma kostnaden i samtliga instanser understiger miniminivån 5 000 kr.

I tredje stycket stadgas undantag till bestämmelserna i första och andra stycket om viss obligatorisk återbetalningsskyldighet. Bestäm- melsen innebär att det, trots förekomsten av ett visst minsta belopp för återbetalning, fortfarande är möjligt att nedsätta eller helt efter- ge återbetalningsskyldigheten för den som vid domen inte fyllt arton år för den som begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Det sagda innebär att, för det fall nedsättning blir aktuell, återbetalningsskyldigheten för dessa kategorier dömda ska beräknas enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen, utan hänsyn tagen till minimibeloppet om 5 000 kr. För dessa kategorier tilltalade kom- mer det alltså även i fortsättningen att vara möjligt att nedsätta det belopp som ska återbetalas till ett belopp understigande 5 000 kr. Om någon med stöd av bestämmelsen har fått återbetalnings- skyldigheten nedsatt, bör det förhållandet att denne när högre rätt efter överklagande prövar målet kan ha fyllt 18 år, inte föranleda att nedsättningen inte skulle bestå såvitt avser kostnaderna i den lägre instansen.

Liksom tidigare bör återbetalningsskyldiget för dessa kategorier dömda endast komma i fråga i undantagsfall. Dessa kategorier dömda

419

Författningskommentar

SOU 2014:86

är dock inte generellt befriade från återbetalningsskyldighet. En pröv- ning ska ske i varje enskilt fall.

En dömd som är missnöjd med ett beslut om återbetalnings- skyldighet kan överklaga detta.

31 kap. 4 a §

Om den tilltalade i ett mål där åklagaren för talan uteblir från sammanträde för huvudförhandling och överklagandet av denna an- ledning förfaller, är den tilltalade skyldig att ersätta staten hela kost- naden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till för- svarare.

Ersättningsskyldigheten enligt första stycket omfattar dock inte kost- nader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kost- nader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, den tilltalades ombud eller försvarare som utsetts av den tilltalade. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som be- talats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överlägg- ning med den tilltalade.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om ansvar för rätte- gångskostnader i högre instans när målet förfaller på grund av att den tilltalade som klagat uteblir från sammanträde för huvudför- handling. Våra överväganden finns i avsnitt 8.5.4.

I första stycket anges att den tilltalade är skyldig att ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare om den tilltalade, när denne överklagat i ett mål där åklagaren för talan, uteblir från sammanträde för huvudförhandling och överklagandet av denna anledning förfaller. Uttrycket hela kost- naden innebär att någon begränsning till vad den tilltalade skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen inte gäller (jfr 31 kap. 1 § tredje stycket RB). Uttrycket innebär också att jämkning inte kan ske enligt bestämmelsen i 31 kap. 1 § fjärde stycket. Jämkning av återbetalning enligt bestämmelsen kan ske endast med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden (se kommentaren till bestämmelsens tredje stycke nedan). Vidare avses

420

SOU 2014:86

Författningskommentar

att någon hänsyn inte heller ska tas till vad den tilltalade fått åter- betala till staten för kostnaderna vid underrätten (jfr 31 kap. 10 § RB). I fall där ytterligare biträden, t.ex. målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn, varit förordnade i målet ska beräk- ningen, på samma sätt som för närvarande sker vid sedvanlig be- räkning av återbetalningsskyldigheten, göras på grundval av den sammanlagda kostnaden för samtliga biträden. Det är kostnaden för angivna poster i den aktuella överinstansen som avses.

En förutsättning för att ålägga kostnadsansvar enligt bestäm- melsen är att målet förfaller. För att målet ska kunna förfalla krävs det att det inte är sannolikt att den som underlåtit att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen har laga förfall för sin utevaro och att rätten anser att målet inte kan avgöras i den tilltalades från- varo. Föreligger inte förutsättningar för att målet ska förfalla före- ligger inte heller förutsättningar för att ålägga ett kostnadsansvar enligt bestämmelsen. Om överrätten, enligt 32 kap. 6 § RB andra stycket, uppskjuter frågan om påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten bör frågan om en skärpt återbetalningsskyldig- het följa frågan om målet ska förfalla.

Frågan om återbetalningsskyldigheten kan bli föremål för pröv- ning om parten får målet återupptaget. Så sker redan för närvarande med sedvanliga kostnadsbeslut. Om en tilltalad beviljas återupptag- ande innebär det att han eller hon haft laga förfall som inte kunnat anmälas i tid. Samma krav gäller för den skärpta återbetalnings- skyldigheten. Det sagda innebär att om återupptagande sker, förut- sättningar för att ålägga en skärpt återbetalningsskyldighet inte före- legat. Eftersom förutsättningar för att ålägga en skärpt återbetal- ningsskyldighet inte förelegat bör överrätten i en situation som den nämnda ompröva beslutet om skärpt återbetalningsskyldighet efter- som den tilltalade rätteligen skulle ha ålagts en återbetalningsskyl- dighet beräknad enligt 31 kap. 1 och 10 §§ RB.

En tilltalad som inte ansöker om återupptagande, eller inte be- viljas återupptagande, och som är missnöjd med kostnadsbeslutet kan överklaga detta. Ett beslut om ansvaret för rättegångskostnader får överklagas särskilt.

I andra stycket anges vilka kostnader ersättningsskyldigheten enligt första stycket inte omfattar. Ersättningsskyldigheten omfattar inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av

421

Författningskommentar

SOU 2014:86

någon annan än den tilltalade, den tilltalades ombud eller försvarare som utsetts av den tilltalade (jfr 31 kap. 1 § andra stycket RB). Mot bakgrund av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straff- rättsliga förfaranden, omfattas inte heller kostnader som en offent- lig försvarare haft för tolkning vid överläggning med den tilltalade av kostnadsansvaret enligt förevarande bestämmelse (jfr 31 kap. 1 § andra stycket RB).

I tredje stycket ges en möjlighet till nedsättning av kostnads- ansvaret enligt bestämmelsen. Nedsättning av kostnadsansvaret kan endast ske om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Nedsättning kan således inte ske av andra skäl, t.ex. på grund av den tilltalades ekonomiska förhållanden eller på grund av den tilltalades brottslighet. Avsikten är att bestämmel- sen i denna del ska användas restriktivt och endast i fall där ett åläggande av ett fullt ansvar för kostnaderna skulle framstå som stötande. Exempel på personliga förhållanden som även i nu aktu- ellt fall skulle kunna utgöra skäl för jämkning är fall då den tilltalade är under 18 år.

48 kap. 2 §

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötes- straff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan sär- skild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för provtag- ning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och

422

SOU 2014:86

Författningskommentar

som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.

Bestämmelsen innehåller regler om strafföreläggande och ordnings- bot. Våra överväganden finns i avsnitt 8.5.4.

Ändringen i tredje stycket innefattar dels en språklig ändring, dels en ändring som innebär att även kostnad för provtagning och ana- lys av salivprov som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet ska föreläggas en misstänkt till godkännande. Förutsättningarna för ersättningsskyldigheten för provtagning och analys av salivprov är desamma som gäller för blodprovstagning, blod- undersökning, urinprovstagning och urinundersökning.

Bestämmelsen är i övrigt oförändrad.

49 kap. 5 §

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

1.avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,

2.ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,

3.förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid pröv- ning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där läm- nas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäk- ran,

4.prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,

423

Författningskommentar

SOU 2014:86

7.avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller avslagit en begäran om byte av biträde eller försvarare eller till sådant uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,

8.prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,

9.avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en enskild part ska utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket, eller

10.prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden för vissa frihetsberövanden.

Bestämmelsen innehåller regler för när en tingsrätts beslut får över- klagas särskilt. Våra överväganden finns i avsnitt 6.6.3.

I bestämmelsen görs dels en språklig ändring, dels en komplet- tering av punkten 7 kompletterats med en uttrycklig regel som gäller beslut om byte av offentlig försvarare. Kompletteringen är föranledd av att det införs en särskild bestämmelse om byte av offentlig för- svarare (se kommentaren till 21 kap. 6 § andra stycket RB). Någon ändring såvitt avser möjligheten att överklaga beslut om byte av försvarare avses inte.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § i sin äldre lydelse.

3.Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 1 a och 4 a §§.

4.För kostnader för salivprov som tagits före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 och 48 kap. 2 §§ i sin äldre lydelse.

424

SOU 2014:86

Författningskommentar

Våra överväganden beträffande ikraftträdande och övergångsbestäm- melser finns i avsnitt 11.

Av den första punkten följer att ändringarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Av övergångsbestämmelsen i den andra punkten följer att om offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar återbetalnings- skyldigheten förordnats före ikraftträdandet ska 31 kap. 1 § i sin äldre lydelse tillämpas.

I tredje punkten förordnas att de nya bestämmelserna i 31 kap. 1 a och 4 a §§ inte ska tillämpas om offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar återbetalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet.

I fjärde punkten stadgas att för kostnader för salivprov som tagits före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.

13.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

19 §

Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han eller hon för sådan verkställighet intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken, skall han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål ska, om inte annat är föreskrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av påföljd intagen i anstalt eller särskilt ung- domshem som avses i första stycket, ska han eller hon anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förordnats för den dömde, ska bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om återbetalningsskyl- dighet för den tilltalade gälla.

425

SOU 2014:86

Författningskommentar

13.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde

1 §

När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om

1.brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,

2.brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, för- beredelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra sär- skilda omständigheter kan antas att målsäganden har behov av så- dant biträde,

3.annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra särskilda omstän- digheter står klart att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka mål och under vilka förutsättningar ett målsägandebiträde ska förordnas. Våra övervägan- den finns i avsnitt 6.6.2.

Bestämmelsen i punkten 1 reglerar förordnande av målsägande- biträde vid sexualbrott. Bestämmelsen är oförändrad.

Bestämmelsen i punkten 2 reglerar rätten till målsägandebiträde i mål om brott enligt 3 och 4 kap. brottsbalken på vilka fängelse kan följa, och rån, grovt rån samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott.

Enligt bestämmelsen kan ett målsägandebiträde förordnas med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte. Exempel på fall där ett målsägandebiträde kan vara motiverat är, liksom tidigare, t.ex. fall där parterna har eller har haft en nära rela- tion till varandra. När det inte är fråga om målsägandens personliga relation till den misstänkte krävs att det på grund av särskilda om- ständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde. I bestämmelsen har ett förtydligande skett genom tillägget av ut- trycket särskilda. Förtydligandet är avsett att på ett bättre sätt inskärpa den restriktivitet med vilken förordnande enligt punkten 2 ska ske och syftar till att återföra praxis till den nivå som lagstift-

427

Författningskommentar

SOU 2014:86

aren åsyftat i tidigare lagstiftningsarbeten men inte lyckats markera tillräckligt tydligt i lagtexten. Förtydligandet är också avsett att markera vikten av att målsägandens behov av biträde prövas utifrån en helhetsbedömning av målsägandens hela situation, satt i relation till det brott som målet gäller. Någon ändring av lagstiftarens inten- tion för när målsägandebiträde ska utses enligt punkten är alltså inte avsedd. Liksom tidigare kan skäl för att målsägandebiträde ska förordnas enligt punkten vara att målsäganden av något skäl befinner sig i underläge gentemot den misstänkte, t.ex. att målsäganden är ung, eller om målsäganden har psykiska problem eller har fått om- fattande eller komplicerade skador. Även fall där bevisläget och det processuella läget i övrigt är sådant att man kan räkna med att målsäganden utsätts för ingående eller pressande förhör kan, lik- som tidigare, utgöra skäl för förordnande av målsägandebiträde enligt punkten. Som angetts ska en helhetsbedömning göras och det kan inte anses sakligt motiverat att mera regelmässigt förordna målsägandebiträde i t.ex. mål om misshandel eller olaga hot.

I punkten 3 regleras frågan om när målsägandebiträde kan för- ordnas i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa. I sådana fall kan biträde förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra särskilda omständigheter står klart att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.

Utöver viss språklig ändring har, liksom beträffande punkten 2, ett förtydligande skett genom tillägget av uttrycket särskilda. Ut- trycket har samma innebörd i punkten 3 som i punkten 2. Där- utöver har vikten av restriktivitet för förordnande av målsägande- biträde enligt punkten 3 markerats än tydligare i lagtexten på det sätt att biträde ska förordnas endast om det står klart att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.

Uttrycket stå klart innebär att ett starkare beviskrav införts. Ut- trycket innebär att den som har att pröva frågor om förordnande av målsägandebiträde, i det enskilda fallet, måste utreda huruvida det föreligger sådana personliga förhållanden och andra särskilda omstän- digheter som berättigar ett förordnande av målsägandebiträde.

Förtydligandet är också i denna del avsedd att på ett bättre sätt inskärpa den restriktivitet med vilken förordnande av målsägande- biträde enligt punkten ska ske och syftar till att återföra praxis till den nivå som lagstiftaren åsyftat i tidigare lagstiftningsarbeten men inte lyckats markera tillräckligt tydligt i lagtexten. Förtydligandet

428

SOU 2014:86

Författningskommentar

är också här avsett att markera vikten av att målsägandens behov av biträde prövas utifrån en helhetsbedömning av målsägandens hela situation, satt i relation till det brott som målet gäller. Målsägande- biträde i nu aktuella mål ska, som ovan påpekats även beträffande punkten 2, inte förordnas regelmässigt utan bara när det är påkallat av förhållandena i det enskilda fallet. Förtydligandena är avsedda att inskärpa vikten av att domstolarna verkligen prövar de omständig- heter som anförs för förordnande av målsägandebiträde enligt punk- ten 3 och innebär visserligen en skärpning i förhållande till gällande rätt men inte i förhållande till de förarbeten som ligger till grund för bestämmelsen. Någon skärpning av lagstiftarens intention för när målsägandebiträde ska utses enligt punkten är alltså inte avsedd.

Förordnande av målsägandebiträde enligt punkten 3 ska ske än mer restriktivt än förordnande enligt punkten 2. Detta tydliggörs genom att målsägandebiträde enligt punkten 3 endast ska förordnas om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra särskilda omständigheter står klart att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. Enbart en personlig relation till den misstänkte motiverar alltså inte att ett målsägandebiträde förordnas enligt punkten. Det förhållandet att målsäganden har eller har haft en nära relation till den misstänkte ska dock, liksom tidigare, beaktas. Exemplen ovan på vad som kan anses utgöra sär- skilda omständigheter enligt punkten 2 kan anföras också när det gäller motsvarande skäl för punkten 3. Liksom tidigare kan exem- pel på brott där det kan bli aktuellt att förordna målsägandebiträde med stöd av angiven bestämmelse vara utpressning, bedrägeri, stöld, skadegörelse, övergrepp i rättssak, våld och hot mot tjänsteman, mordbrand och överträdelse av besöksförbud.

Bestämmelser om förordnande av målsägandebiträde i högre rätt återfinns numera i 1 a §.

1 a §

Målsägandebiträdets förordnande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.

Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det

429

Författningskommentar

SOU 2014:86

med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde.

Genom paragrafen, som är ny, införs en bestämmelse om begräns- ning i tiden för ett målsägandebiträdes förordnande. Våra överväg- anden finns i avsnitt 6.6.2.

Bestämmelsen gäller både fall när målsägandebiträde förordnats i tingsrätten och målet överklagas till hovrätten och när målsägande- biträde förordnats i hovrätten och målet överklagas till Högsta dom- stolen samt fall där ett biträde inte varit förordnat i den lägre rätten.

I första stycket föreskrivs att ett målsägandebiträdes förordnande gäller fram till att tiden för att överklaga lägre rätts dom löpt ut, förutsatt att inte annat följer av 3 §. I 3 § finns bl.a. bestämmelser om avskiljande enligt 22 kap. 5 § RB och om överklaganden endast i fråga om enskilt anspråk. Även tiden för anslutningsöverklagande innefattas.

Av andra stycket följer inledningsvis att ett målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har över- klagat domen i ansvarsdelen. Bestämmelsen har i denna del över- flyttats oförändrad från 1 §. Bestämmelsen innebär att ett måls- ägandebiträde kan förordnas i högre rätt om det är åklagaren eller den tilltalade som har överklagat tingsrättens dom, men inte om det är målsäganden ensam som har överklagat. Ett målsägandebiträde kan, liksom för närvarande, förordnas efter begäran från målsägan- den eller när det annars finns anledning till det, t.ex. efter initiativ från åklagaren eller den högre rätten själv.

Vad den högre rätten har att bedöma vid förordnande av måls- ägandebiträde anges också i andra stycket. Vid bedömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, särskilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av målsägandebiträde. Bestäm- melsen innebär att den högre rätten ska göra en förnyad prövning enligt den allmänna bestämmelsen i 1 §. Därutöver innebär bestäm- melsen att den högre rätten vid behovsprövningen särskilt ska be- akta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk eller om målsäganden av något annat särskilt skäl kan antas ha behov av ett biträde. Bestämmelsen i sist nämnda del

430

SOU 2014:86

Författningskommentar

är avsedd att klargöra att prövningen enligt 1 § ska ske utifrån de behov som målsäganden har i överrättsprocessen.

Om det står klart att målsäganden ska höras på nytt bör det ofta vara ett skäl som talar starkt för att målsäganden behöver ha ett biträde även i den högre rätten. En bedömning ska dock göras i det enskilda fallet. Vad brottet rör, målsägandens situation – t.ex. rela- tionen till den tilltalade – och vad målsäganden ska höras om har förstås också betydelse enligt den allmänna bestämmelsen i 1 §. Man kan också tänka sig att biträdet i sådana fall bara behöver närvara vid förhöret med målsäganden. Så kan t.ex. vara fallet i en situation när målsäganden inte för talan.

Även målsägandens behov av stöd med talan om enskilt anspråk kan vara ett skäl som talar för att biträdet bör förordnas på nytt i den högre rätten. Många gånger bör dock målsäganden kunna få ett lika gott stöd genom att åklagaren för talan, oavsett om målsägan- den eller den tilltalade klagat. Är det fråga om mer komplicerade skadeståndsfrågor där det krävs argumentation eller mer ingående genomgång av skriftlig bevisning, kan det dock vara mest ända- målsenligt att målsägandebiträdet som utförde talan i den lägre rätten även gör det i den högre rätten.

Det kan finnas andra situationer där förhållandena är sådana att målsäganden har behov av att målsägandebiträdet närvarar vid för- handlingen och bevakar målsägandens rätt. Exempel på detta kan vara när målsäganden inte ska höras, men det ska ske förnyade för- hör med andra personer angående frågor som har stor betydelse för målsäganden. Vid vissa typer av sexualbrott kan frågorna i målet vara sådana att det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett målsägandebiträde i den högre rätten trots att målsäganden inte ska höras eller frågan om enskilt anspråk inte är sådan att ett biträde behövs. Även vid vissa allvarliga våldsbrott kan frågorna vara sådana att det är rimligt att ett målsägandebiträde även när- varar vid rättegången i den högre rätten. I båda dessa fall är det ofta fråga om betydande skadeståndsbelopp. Även om talan i skade- ståndsdelen i och för sig skulle kunna föras av åklagaren kan det vara ett särskilt skäl som talar för att målsägandebiträdet bör när- vara och ta tillvara målsägandens intressen.

431

SOU 2014:86

Författningskommentar

13.4Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)

6 §

Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 § inte överstiger 400 000 kr.

Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I 14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till döds- bo.

I paragrafen finns bestämmelser om inkomstgräns (den rättssökan- des ekonomiska underlag) för att kunna få rättshjälp och när rätts- hjälp får beviljas ett dödsbo. Våra överväganden finns i avsnitt 7.6.2.

Bestämmelsen har ändrats endast på så sätt att inkomstgränsen i första stycket höjts, från 260 000 kr till 400 000 kr. Paragrafen är i övrigt oförändrad.

19 §

Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala föreskriven

a.ansökningsavgift, tilläggsavgift eller expeditionsavgift vid de allmänna domstolarna,

b.ansökningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om betalnings- föreläggande och handräckning, eller

c.avgift för kopia, avskrift eller utskrift av allmän handling.

Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kost- nader för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.

Bestämmelsen reglerar vilka avgifter som den som har beviljats rätts- hjälp befrias från att betala. Våra överväganden finns i avsnitt 7.6.8.

Ändringarna i paragrafen är av språklig och redaktionell karak- tär. Av första stycket framgår vilka avgifter som den som har be- viljats rättshjälp inte behöver betala. I stället för att hänvisa till 15 § 1–3 avgiftsförordningen (1992:191) anges nu i stället direkt i lag-

433

Författningskommentar

SOU 2014:86

texten att avgiftsbefrielse gäller för utfående av kopia, avskrift eller utskrift av allmän handling. Någon ändring i sak är inte avsedd.

23 §

Den som har beviljats rättshjälp ska betala en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §.

Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rätts- hjälpsbiträdet, utgör

1.fem procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 70 000 kr,

2.tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 70 000 men inte 120 000 kr,

3.tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,

4.trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 160 000 men inte 200 000 kr,

5.fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 3 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 200 000 men inte 260 000 kr,

6.femtio procent av kostnaderna, dock minst 7 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 260 000 men inte 330 000 kr,

7.sextio procent av kostnaderna, dock minst 15 000 kr, om det eko- nomiska underlaget överstiger 330 000 kr.

Avgift för rådgivning utöver en timme ska avräknas från den lägsta avgift som anges i andra stycket 2–7.

Är den rättssökande underårig får det beslutas att någon rätts- hjälpsavgift inte ska betalas, om sökandens ekonomiska förhållanden ger anledning till det.

Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekono- miska förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rättshjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska under- lag.

434

SOU 2014:86

Författningskommentar

Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter vid rättshjälp. Våra överväganden finns i avsnitt 7.6.3.

Enligt första stycket ska den som har beviljats rättshjälp betala en rättshjälpsavgift baserat på kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §. I stycket har endast en språklig ändring skett.

Rättshjälpsavgiften utgörs, enligt andra stycket, av en viss pro- centuell andel av samtliga kostnader för rättshjälpsbiträdet. Avgiften kan, liksom tidigare, aldrig överstiga kostnaderna för rättshjälps- biträdet.

Mot bakgrund av att inkomstgränsen för att kunna komma i fråga för rättshjälp höjts till 400 000 kr har avgifterna och avgifts- nivåerna, på grund av sambandet mellan rättshjälpsavgiften och inkomstgränsen, ändrats. Likaså har justering skett av de i de olika avgiftsnivåerna angivna procentsatserna och minimibeloppen. Någon förändring i beräkningssättet när det gäller rättshjälpsavgifterna har inte skett. Den som har beviljats rättshjälp ska alltså även fortsätt- ningsvis betala en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till kost- naderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag.

Antalet avgiftsnivåer har utökats från sex stycken till sju. Den procentuella avgiften som ska betalas är som lägst fem procent (i den lägsta avgiftsnivån) och som högst 60 procent (i den högsta avgiftsnivån). Minimiavgifterna inom de olika avgiftsnivåerna varierar mellan 1 000 kr och 15 000 kr. Vilken procentuell avgift som ska betalas bestäms med utgångspunkt i den rättssökandes ekonomiska situation, det s.k. ekonomiska underlaget, som beräknas enligt 38 §. Avgiften uppgår dock alltid, liksom tidigare, till en viss minsta summa som finns angiven i lagen, förutsatt givetvis att kostnaden i ärendet uppgår till minst detta belopp. Liksom tidigare finns inte någon minsta avgift för de som har ett ekonomiskt underlag som innebär att de hamnar i den lägsta avgiftsnivån, dvs. de som har ett eko- nomiskt underlag som inte överstiger 70 000 kr.

I tredje stycket finns en bestämmelse om avräkning av avgift för rådgivning. Ändringen i bestämmelsen är endast av språklig karaktär.

I fjärde stycket finns en bestämmelse om rättshjälpsavgift när den rättssökande är underårig. Ändringen i bestämmelsen är även här endast av språklig karaktär.

Bestämmelsen är i övrigt oförändrad.

435

Författningskommentar

SOU 2014:86

38 §

Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes be- räknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.

Bidrar den rättssökande till underhållet av barn ska den beräk- nade årsinkomsten minskas med 20 000 kr för varje barn, dock högst 100 000 kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, ska den beräknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.

Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget ska beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

I paragrafen finns bestämmelser om den rättssökandes ekonomiska underlag. Våra överväganden finns i avsnitt 7.6.4.

I andra stycket görs dels vissa språkliga ändringar, dels en änd- ring som innebär att beloppet som den rättssökande får minska års- inkomsten med om denne bidrar till underhållet av barn höjs från 15 000 kr till 20 000 kr. Som en följd av höjningen har också det sammanlagda beloppet med vilket avdrag för underhållsbörda kan ske höjts till 100 000 kr.

I övrigt har bestämmelsen endast justerats språkligt.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.Har rättshjälp beviljats eller har ansökan om rättshjälp lämnats in till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

Våra överväganden beträffande ikraftträdande och övergångsbestäm- melser finns i avsnitt 11.

Av den första punkten följer att ändringarna träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Av övergångsbestämmelsen i den andra punkten följer att om rättshjälp beviljats eller om ansökan om rättshjälp har lämnats in till

436

SOU 2014:86

Författningskommentar

domstol eller Rättshjälpsmyndigheten före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser tillämpas.

13.5Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

12 §

I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon också underrättas om sin rätt att

–anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad,

–få information om förändringar av misstanken och ta del av utredningsmaterial i den utsträckning som följer av 23 kap. 18 § rätte- gångsbalken,

–vid behov biträdas av tolk och få handlingar som är väsentliga för att kunna ta till vara sin rätt översatta, och

–inte behöva yttra sig över misstanken.

När den som skäligen misstänks för brott underrättas om miss- tanken ska han eller hon också få information om bestämmelser om åter- betalningsskyldighet för kostnader för offentliga försvarare.

Den misstänkte ska få informationen på ett språk som han eller hon förstår.

Om det enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken inte har genomförts en förundersökning ska den misstänkte underrättas enligt första stycket senast när åtal väcks eller i samband med att en klagan om undanröjande av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ord- ningsbot ges in till domstol.

Paragrafen innehåller bestämmelser om olika underrättelser som ska ske till den som skäligen misstänkts för brott. Våra överväganden finns i avsnitt 8.5.4.

I ett nytt andra stycke har underrättelseskyldigheten utökats till att avse även information om bestämmelser om återbetalningsskyl- dighet för kostnader för offentliga försvarare. Bestämmelsen har in- förts mot bakgrund av den skärpta återbetalningsskyldigheten i brott- mål. Den skärpta återbetalningsskyldigheten medför att det blir än viktigare att en misstänkt person på ett så tidigt stadium som möj-

437

Bilaga 1

SOU 2014:86

Utgångspunkten för utredarens arbete ska vara att rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer garanteras.

I uppdraget ingår också att lämna fullständiga författningsförslag. Utredaren ska belysa vilka konsekvenser föreslagna ändringar bedöms få för förutsättningarna för en rättvis rättegång och hur

förslagen på annat sätt påverkar rättssäkerheten. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2014.

Behovet av en utredning

En enskild har i vissa fall rätt till ett juridiskt biträde som bekostas av allmänna medel, t.ex. en offentlig försvarare, ett biträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619) eller ett målsägandebiträde. Möjlig- heten till juridiskt biträde syftar ytterst till att den enskilde ska få en rättvis rättegång.

I statsbudgeten finansieras kostnaderna för rättsliga biträden genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (tidigare anslaget 4:12 Rättsliga biträden m.m. och dessförinnan Rättshjälpskostnader m.m.). Anslaget omfattar sedan 2006 ersättning till offentlig försvarare, målsägandebiträde, rättshjälpsbiträde och offentligt biträde, dock inte offentligt biträde enligt utlänningslagen (2005:716) och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Anslaget finansierar också utgifter för särskilda företrädare för barn samt utgifter för bevisning, parter, tolk, god man, förvaltararvoden m.m. i konkurser, ersättning till likvidatorer och ersättningsgaranti för bodelningsförrättare.

Statens kostnader för de utgifter som omfattas av anslaget har ökat under den senaste tioårsperioden och förväntas göra det även framöver. Statens kostnader för anslaget beräknas uppgå till nästan 2,2 miljarder kronor 2012 vilket är en ökning med 1,2 miljarder kronor sedan 2000. Det finns antagligen flera samverkande orsaker till kostnadsökningarna. Ett starkt samband finns naturligtvis med den målutveckling som skett i domstolarna.

Antalet inkomna mål till de svenska domstolarna har ökat under lång tid. Sedan 2000 har antalet ökat från 277 000 mål per år till 346 000 mål 2011. Sammantaget är det en ökning med 25 procent. Under samma period har brottmålen ökat från ca 61 000 mål till nästan 91 000 mål, vilket är en ökning med 49 procent. Förutom att antalet mål har ökat har målen också ändrat karaktär. De har i många

440

SOU 2014:86

Bilaga 1

fall blivit mer omfattande och komplexa. Målutvecklingen inom Sveriges Domstolar är till stor del en följd av de satsningar som gjorts på rättsväsendet. Det har lett till att allt fler brott utreds och klaras upp.

Alla utgiftsposter för staten måste noga övervägas. En god hus- hållning med statens medel är grundläggande för legitimiteten och förtroendet för all statlig verksamhet.

Vid bestämmandet av ersättning till ett rättsligt biträde tas i många fall utgångspunkt i den timkostnadsnorm som regeringen fastställer för varje år. Timkostnadsnormen har ökat med 36 pro- cent mellan åren 2000 och 2011, från 860 kronor till 1 166 kronor. Timkostnadsnormen för 2013 är 1 242 kronor. Statskontoret har i rapporten Rätt ersättning till rättsliga biträden gjort en översyn av beräkningsmodellen för timkostnadsnormen (2012:5). Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vid bestämmande av ersättning används i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt även s.k. taxor till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Taxorna beslutas av Domstolsverket på grundval av timkostnadsnormen. Timersätt- ningen för en offentlig försvarare får avvika från timkostnads- normen och betalas ut med ett högre belopp per timme om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

Den största utgiftsposten på anslaget utgörs av kostnader för offentliga försvarare. Under 2011 utgjorde den utgiftsposten drygt hälften av kostnaderna, eller ca 1,1 miljarder kronor. Det är en ökning med 619 miljoner kronor eller 124 procent sedan 2000. De faktorer som styr kostnaderna för offentliga försvarare är framför allt antalet förordnanden och förekomsten av omfattande mål.

Den näst största posten är utgifter för målsägandebiträden. Kostnaden för målsägandebiträden uppgick till 221 miljoner kronor 2011. Det är en ökning med 148 miljoner kronor eller drygt 200 pro- cent sedan 2000. Utgifter för biträden enligt rättshjälpslagen är den tredje största utgiftsposten inom anslaget. Kostnaden för rättshjälps- biträden uppgick till 214 miljoner kronor under 2011. Motsvarande siffra 2000 var 188 miljoner kronor vilket motsvarar en ökning på 14 procent. Kostnaden för offentliga biträden har ökat med 108 pro- cent, från ca 63 miljoner kronor 2000 till 131 miljoner kronor 2011 och utgör den fjärde största utgiftsposten inom anslaget.

441

Bilaga 1

SOU 2014:86

Anslaget är regelstyrt, vilket innebär att förutsättningarna för bl.a. förordnande av biträde och fastställande av biträdets ersättning är reglerat i författning. Frågor om enskilds rätt till tillgång till t.ex. försvarare och målsägandebiträde regleras också i vissa internatio- nella rättsakter. I artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) läggs rätten till rättvis rättegång fast. Be- greppet rättvis rättegång omfattar bl.a. rätten till tillgång till för- svarare. Europakonventionen gäller som svensk lag och lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen (2 kap. 19 § RF). Inom EU förhandlas för närvarande ett direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straff- rättsliga förfaranden och rätt att kommunicera vid frihetsberövande. Kommissionens förslag till direktiv, som legat till grund för för- handlingarna, innehåller regler om när en misstänkt eller tilltalad har rätt till en försvarare (KOM[2011] 326 slutlig). Direktivet reg- lerar inte frågan om ersättning till försvararen. Kommissionen har dock aviserat ett förslag om rättshjälp som ska presenteras under 2013. Inom EU har det vidare nyligen antagits ett direktiv som reg- lerar brottsoffers rättigheter (2012/29/EU). Direktivet reglerar bl.a. rätt till rättshjälp och förutsätter att ersättningen till biträdet finan- sieras genom allmänna medel.

Utgiftsutvecklingen inom anslaget har tidigare varit föremål för överväganden. År 2001 presenterade Riksrevisionsverket (RRV) en rapport där RRV granskade kostnadsutvecklingen för offentliga försvarare, målsägandebiträden och offentliga biträden under åren 1994/95–2000. År 2009 utredde Domstolsverket möjligheterna att förbättra statistik och uppföljning på en mer detaljerad nivå av utgifts- utvecklingen för rättsliga biträden. Domstolsverket har även haft i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet utan taxor. Vissa för- fattningsändringar i kostnadsdämpande syfte har vidtagits bl.a. genom att kraven på hur de rättsliga biträdena utformar sina kostnads- räkningar har skärpts (prop. 2004/05:41). Vidare har ändringar i regel- verket skett när det gäller återbetalningsskyldigheten för försvarar- kostnader vid godkänt strafföreläggande och för kostnader vid urin- prov (prop. 2009/10:182).

Utgifterna på anslaget har som konstaterats ökat kraftigt och utgör en stor kostnad för staten. Staten har en skyldighet att hus- hålla med de medel som finns och att se till att de används där be-

442

SOU 2014:86

Bilaga 1

hovet är som störst. Det gäller även de medel som belastar anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. En samlad översyn av utgifterna inom anslaget bör därför göras. En särskild utredare bör få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan vidtas och som kan få en kostnads- dämpande effekt på anslaget.

Uppdraget att se över statens utgifter för vissa rättsliga biträden

Statens kostnader för rättsliga biträden innehåller som framgått många olika komponenter. Utredaren ska, i syfte att åstadkomma en kost- nadsdämpande effekt, överväga framför allt följande.

Möjligheten att få en offentlig försvarare är beroende av ett antal faktorer och regleras i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken. Den som är frihetsberövad eller misstänkt för ett allvarligt brott ska alltid få en offentlig försvarare förordnad om han eller hon begär det. Dess- utom ska offentlig försvarare förordnas om den misstänkte är i be- hov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet, om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas eller om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhåll- anden eller till vad målet rör. Regeringens utgångspunkt är att rätten till offentlig försvarare i de flesta av dessa fall är nödvändig för att säkerställa att rättegången blir rättssäker och effektiv. Det kan dock inte uteslutas att det skulle kunna förekomma att dagens regler ger rätt till offentlig försvarare i fall där detta inte är befogat på samma sätt. Utredaren ska från dessa utgångspunkter

•se över om det – med hänsyn till det övergripande målet om en god hushållning med statens resurser – är befogat att begränsa tillgången till offentlig försvarare i vissa fall.

Förutsättningarna för förordnande av målsägandebiträde regleras i lagen (1988:609) om målsägandebiträde. En målsägande har rätt till ett målsägandebiträde i följande situationer: vid sexualbrott om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av biträde, vid brott mot person eller brott mot frid och frihet på vilket fängelse kan följa, vid rån och grovt rån om det med hänsyn till målsägandens person- liga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde samt vid andra brott på vilka fängelse kan följa om det med hänsyn till målsägandens

443

Bilaga 1

SOU 2014:86

personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. Även för målsäganden utgör rätten till biträde ett viktigt inslag i det ramverk som ska säkerställa en rättssäker och effektiv process. För rege- ringen är arbetet med att stärka brottsoffers ställning och rättig- heter prioriterat. Samtidigt är det viktigt att statens utgifter kon- trolleras för att säkerställa att resurser så långt möjligt tillförs där de behövs bäst. Det betyder att om det skulle finnas fall där dagens reglering ger rätt till målsägandebiträde fast behovet kan ifrågasättas, så är det angeläget att upptäcka dessa. Utredaren ska från dessa utgångspunkter

•se över om det – med hänsyn till det övergripande målet om en god hushållning med statens resurser – är befogat att i någon mån begränsa tillgången till målsägandebiträde för vissa fall. För- slagen måste ta hänsyn till att en målsägande ofta befinner sig i en utsatt situation.

Om en tilltalad döms för ett brott ska han eller hon ersätta staten, i enlighet med en fastställd avgift baserad på personens inkomst, för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till en försvarare. Denna avgift kan jämkas eller efterges under vissa förhållanden. Reg- lerna om återbetalningsskyldighet finns i 31 kap. 1 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken. Utredaren ska

•se över dessa regler och överväga om återbetalningsskyldighet bör gälla i större omfattning. Att återkraven inte konkurrerar ut eventuellt skadestånd till brottsoffer eller på ett orimligt sätt drabbar den dömdes anhöriga ska särskilt beaktas.

För närvarande saknas regler kring möjligheten att byta offentlig försvarare och det kan förekomma att en tilltalad kan byta försva- rare flera gånger. Ett byte av offentlig försvarare innebär merkost- nader när den nya försvararen ska sätta sig in i målet och målets handläggningstid ökar. När det gäller andra biträden, t.ex. rättshjälps- biträden, finns det bestämmelser om byte av biträde. Enligt rätts- hjälpslagen krävs särskilda skäl för byte av biträde. Utredaren ska

•se över frågan om byte av offentlig försvarare och en lämplig begränsning av möjligheten till byte av försvarare ska föreslås.

444

Bilaga 1

SOU 2014:86

Arvode och kostnadsersättning till en konkursförvaltare är en s.k. konkurskostnad, som i första hand ska betalas ur konkursboet. I de fall en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) på grund av att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, får konkursförvaltaren ersättning enligt en särskild konkursförvaltartaxa som beslutas av Domstolsverket. I de fall uppdraget har krävt avsevärt mer arbete än normalt kan ett högre arvode till förvaltaren betalas ut. Arvodet följer i dessa fall inte ett timarvoderingssystem med en timkostnadsnorm. I stället ska rätten bestämma en skälig ersättning med hänsyn till det arbete som upp- draget har krävt, den omsorg och skicklighet som det har utförts med samt boets omfattning. Utredaren ska

•föreslå ett timarvoderingssystem i de konkurser där staten kan behöva stå för konkursförvaltarens arvode och där taxan i dag inte gäller.

Genomförande och redovisning av uppdraget

Utredaren ska undersöka relevanta delar av ersättningssystemet för rättsliga biträden i några jämförbara länder.

I uppdraget ingår att lämna fullständiga författningsförslag utifrån de överväganden som görs. Utredaren är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har samband med de frågeställningar som ska ut- redas. Utredaren ska även beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och på EU-nivå.

Utgångspunkten för utredarens arbete ska vara att rättssäker- heten för både tilltalade och brottsoffer garanteras.

Utredaren ska belysa vilka konsekvenser föreslagna ändringar bedöms få för förutsättningarna för en rättvis rättegång och hur för- slagen på annat sätt påverkar rättssäkerheten.

Utredaren ska redovisa de ekonomiska konsekvenserna av för- slagen. Utredaren ska också redovisa de ekonomiska konsekvenserna av andra alternativ som utredaren har övervägt men inte föreslår.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2014.

(Justitiedepartementet)

446

Bilaga 3

Utveckling av förhandlingstid brottmål

Tingsrätterna

	2008		2009		2010		2011		2012		2013

Summa förhandlingstimmar för brottmål

Förhandlingstid per brottmål som avgjorts efter förhandling (timmar per mål)

Förhandlingstid per samtliga brottmål (timmar per mål)

Antal avgjorda brottmål

Andel brottmål som avgjorts efter förhandling

108 902	103 888		108 722		110 820		108 803		104 885
1,6		1,8		1,9		1,9		2,0		2,1

1,3	1,2		1,2		1,2		1,2		1,2

82 741	86 066	90 805	92 692	90 732	86 083
83 %	66 %	62 %	62 %	60 %	58 %

Hovrätterna

Summa förhandlingstimmar för brottmål

Förhandlingstid per brottmål som avgjorts efter förhandling (timmar per mål)

Förhandlingstid per samtliga brottmål (timmar per mål) Antal avgjorda brottmål

Andel brottmål som avgjorts efter förhandling

2008	2009	2010	2011	2012	2013
21 396	22 144	23 382	23 692	23 497	23 320
3,6	3,8	3,8	3,8	4,0	4,1
3,6	3,8	3,8
2,3	2,4	2,5	2,5	2,5	2,5
9 298	9 226	9 451	9 404	9 228	9 209
64 %	64 %	66 %	67 %	63 %	61 %

Brottmål med en förhandlingstid över 100 timmar vid tingsrätt
	2008	2009	2010	2011	2012	2013
Antal mål	12	10	12	12	15	18
Förhandlingstid i timmar	1 850	1 254	1 895	2 076	2 809	3 016
Genomsnittlig Förhandlingstid i timmar	154	125	158	173	187	168
Brottmål med en förhandlingstid över 100 timmar i hovrätt
	2008	2009	2010	2011	2012	2013
Antal mål	2	1	3	2	4	5
Förhandlingstid i timmar	395	127,5	355	322	553	777
Genomsnittlig förhandlingstid i timmar	197,5	127,5	118	161	138	155

Samtliga mötestyper för tingsrätt.

Sammanträde med hänvisning, huvudförhandling, häktningsförhandling, muntlig förberedelse och muntlig förhandling för hovrätt.

449

SOU 2014:86 Bilaga 4

Gemensamma rättsskyddsvillkor Skillnader i rättsskyddsvillkoren

Undantag

Försäkringen gäller inte för brottmål eller för tvist som endast kan prövas av administrativa myn- digheter, specialdomstolar eller allmänna förvalt- ningsdomstolar, t.ex. fastighetsbildningsmyndig- het, länsstyrelse, hyresnämnd, länsrätt, kammar- rätt eller regeringsrätten.

Försäkringen gäller inte för tvist som handläggs enligt Lagen om domstolsärenden. Inte heller för tvist som vid rättslig prövning ska handläggas enligt 1 kap. 3 d § första stycket i rättegångs- balken , s.k. småmål. Detta undantag tillämpas inte vid tvist på grund av försäkringsavtalet

*som har samband med äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållande, registrerat partnerskap

*som har samband med ekonomiska åtgärder som för en privatperson är av ovanlig art eller om- fattning

*som har samband med borgensåtagande som du gjort eller avtal som du träffat till förmån för någon i dennes förvärvsverksamhet

Undantag

Försäkringen gäller inte för tvist

*som gäller ändring eller jämkning av under- hållsbidrag, umgängesrätt, vårdnad eller barns boende inom två (2) år efter den tidpunkt då be- slut i sådan fråga meddelades .eller överenskom- melse träffades inför eller efter dom på äkten- skapsskillnad eller upplösning av samboförhåll- ande. Aktsam

*som gäller ändring eller jämkning av under- hållsbidrag, umgängesrätt, vårdnad eller barns boende inom ett (1) år efter den tidpunkt då be- slut i sådan fråga meddelades eller överenskom- melse träffades inför eller efter dom på äkten- skapsskillnad eller upplösning av samboförhåll- ande. Dina, Sveland, Trygg-Hansa

*som gäller handel med aktier, optioner, obliga- tioner, fondandelar, värdepapper eller värdetrans- aktioner. Moderna

*där du är kärande och tvisten ska handläggas enligt lagen om grupprättegång. Aktsam, Dina, If,

LF, Moderna, Sveland, Trygg-Hansa

*som har samband med din yrkes- eller tjänste- utövning eller annan förvärvsverksamhet

*som gäller skadestånd eller annat anspråk mot dig på grund av gärning som föranlett misstanke om eller åtal för brott som kräver uppsåt för straffbarhet

*om du inte har befogat intresse av att få din sak behandlad. Sådant intresse anses inte före- ligga om domstol eller rättshjälpsmyndigheten på den grunden avslagit ansökan om rättshjälp eller beslutat att rättshjälpen ska upphöra

*som gäller dig som ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon, husvagn eller annat släp- fordon, luftfartyg, skepp, ång-, motor- eller segel- båt

*som gäller dig eller någon annan av dem som försäkringen gäller för i egenskap av ägare av fastighet eller innehavare av tomträtt (hemför-

säkring)

Försäkringen gäller dock för tvist om vårdnad, umgänge och barns boende om tvisten uppkom- mit tidigast ett år efter det att äktenskapet, part- nerskapet eller samboförhållandet upphörde.

Folksam

Försäkringen gäller dock för tvist om underhåll till barn, vårdnad, umgänge och barns boende om tvisten uppkommit tidigast ett år efter det att äktenskapet, partnerskapet eller samboförhållan- det upphörde. If, LF, Moderna

Vid arvstvister gäller försäkringen inte för kost- nader som uppkommer före klander av arvskifte eller testamente. Folksam, Gjensidige, Moderna, Sveland, Trygg-Hansa

453

SOU 2014:86 Bilaga 4

Gemensamma rättsskyddsvillkor	Skillnader i rättsskyddsvillkoren
Försäkringsbolaget betalar

*ombuds arvode och omkostnader. Arvode läm- nas för skälig tidsåtgång och högst enligt den timkostnadsnorm som regeringen bestämmer för rättshjälpsområdet.

*kostnader för utredning före rättegång förutsatt att utredningen beställts av ditt ombud eller att Allmänna reklamationsnämnden funnit det uppenbart att nämnden inte kan avgöra tvisten utan sådan utredning

*kostnader för utredning före rättegång förutsatt att utredningen beställts av ditt ombud eller att Allmänna reklamationsnämnden funnit det uppenbart att nämnden inte kan avgöra tvisten

utan sådan utredning

*kostnader för bevisning i rättegång, i skilje- mannaförfarande

*expeditionskostnader i domstol

*rättegångskostnader som du ålagts att betala till motpart eller staten efter domstols, dispa-

schörs eller skiljemäns prövning av tvisten

* rättegångskostnader som du vid förlikning under rättegång åtagit dig att betala till mot- part, under förutsättning att det är uppenbart att domstolen skulle ha ålagt dig att betala rätte- gångskostnader med högre belopp om tvisten hade prövats kostnader som uppkommer för med- lare som rätten förordnat.

Försäkringsbolaget betalar inte

* eget arbete, förlorad inkomst, resor och uppe- hälle eller andra omkostnader för dig eller annan försäkrad

*verkställighet av dom, beslut eller avtal

*merkostnader som uppstår om du anlitar flera ombud eller byter ombud

*merkostnad genom att du gjort dig skyldig till försumlig processföring eller förfarit försumligt

*ersättning till skiljemän

*i sådan tvist där prövningen av tvisten kan vänta till dess annat liknande mål har avgjorts (s.k. pilotmål)

455

459

Avgjorda mål - 400

Källa: Vera, Rapportnr: 400					sid1(1)
Uttaget: 2014-02-17 10.41.19
Rapporten visar antal avgjorda mål för vald tidsperiod. Målen är fördelade efter typ av bemanning, handläggningssätt,
utgång, avgörandetyp och innehåll på målens slutliga avgöranden.
Vald domstol:	Hovrätt
Vald målkategori:	Brottmål
Vald tidsperiod:	2009, 2010, 2011, 2012, 2013

	2009	2010	2011	2012	2013
	Antal avgjorda mål	Antal avgjorda mål	Antal avgjorda mål	Antal avgjorda mål	Antal avgjorda mål

Utgång	1 325	1 205	1 143	1 041	1 045
Avskrivet	1 325	1 205	1 143	1 041	1 045
Avvisat	132	133	156	124	153
Bifallet (hovrätten 1:a instans)	2	4	3	2
Ej prövat i sak	8	6	5	7	9
Fastställt	2 937	3 121	3 063	2 927	2 980
Lämnat utan bifall (hovrätten 1:a instans)	8	7	9	1	5
PT meddelat + fastställt	6	4	6	3	1
PT meddelat + ändrat	34	27	28	26	9
PT vägrat	1 293	1 226	1 197	1 292	1 231
Värde saknas	46	5	7	5	4
Återförvisat	23	45	42	53	40
Ändrat	3 124	3 309	3 413	3 427	3 386

Överklagandet har förfallit	280	352	335	326	344
Överlämnat	8	7	9	3	14
Summa:	9 226	9 451	9 416	9 237	9 221
Summa:	9 226	9 451	9 416	9 237	9 221
	3,0%	3,7%	3,6%	3,5%	3,7%

hovrätt Avgöranden

5 Bilaga

Statens offentliga utredningar 2014

Kronologisk förteckning

1.Vissa bostadsbeskattningsfrågor. Fi.

2.Framtidens valfrihetssystem

–inom socialtjänsten. S.

3.Boende utanför det egna hemmet

–placeringsformer för barn och unga. S.

4.Det måste gå att lita på konsument- skyddet. Ju.

5.Staten får inte abdikera

–om kommunaliseringen av den svenska skolan. U.

6.Män och jämställdhet. U.

7.Skärpta straff för vapenbrott. Ju.

8.Översyn av statsskuldspolitiken. Fi.

9.Förändrad assistansersättning

–en översyn av ersättningssystemet. S.

10.Ett steg vidare – nya regler och åtgärder för att främja vidareutnyttjande av handlingar. S.

11.Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2014. Forskningsdebatt, alternativ och beslutsfattande. M.

12.Utvärdera för utveckling – om utvärde- ring av skolpolitiska reformer. U.

13.En digital agenda i människans tjänst

–en ljusnande framtid kan bli vår. N.

14.Effektiv och rättssäker PBL-över prövning. S.

15.Investeringsplanering för försvars materiel

En ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess. Fö.

16.Det ska vara lätt att göra rätt Åtgärder mot felaktiga utbetalningar inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. A.

17.Genomförande av Seveso III- direktivet. Fö.

18.Straffskalorna för allvarliga våldsbrott. Ju.

19.Yrkeskvalifikationsdirektivet – ett samlat genomförande. U.

20.Läkemedel för särskilda behov. S.

21. Bredband för Sverige in i framtiden. N.

22. Genomförande av EU:s nya redovis- ningsdirektiv. Ju.

23.Rätt information på rätt plats i rätt tid. Del 1, 2 och 3. S.

24.Olycksregister och djupstudier på transportområdet. N.

25.Internationella rättsförhållanden rörande arv. Ju.

26.Tillträde till COTIF 1999. Ju.

27.Svensk veteranpolitik. Ett ansvar för hela samhället. + Bilagor. Fö.

28.Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser. A.

29.Assisterad befruktning för ensam stående kvinnor. Ju.

30.Jämställt arbete? Organisatoriska ramar och villkor i arbetslivet. A.

31.Visselblåsare

Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. A.

32.Jordbruks- och bostadsarrende

–några frågor om arrendeavgift och besittningsskydd. Ju.

33.Från hyresrätt till äganderätt. Ju.

34.Inte bara jämställdhet Intersektionella perspektiv på hinder och möjligheter i arbetslivet. A.

35.I vått och torrt – förslag till ändrade vattenrättsliga regler. M.

36.Frågor om följerätt och om museernas kopiering. Ju.

37.De svenska energimarknaderna

–en samhällsekonomisk analys. Fi.

38.Tillväxt och värdeskapande Konkurrenskraft i svenskt jordbruk och trädgårdsnäring. L.

39.Så enkelt som möjligt för så många som möjligt

Bättre juridiska förutsättningar för samverkan och service. N.

40.Neutral bolagsskatt – för ökad effektivitet och stabilitet. Fi.

41.Nya regler om aktiva åtgärder mot diskriminering. A.

42.Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud-program 2013. M.

43.Synnerligen grova narkotikabrott. Ju.

44.F-skuldsanering – en möjlighet till nystart för seriösa företagare. Ju.

45.Unik kunskap genom registerforskning. U.

46. Marknadsmissbruk II. Fi.

47.Förbättrad tvistlösning på konsument- området – ny EU-lagstiftning och en översyn av det svenska systemet. Ju.

48.Registerutdrag i arbetslivet. A.

49.Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete. + Bilaga. Ju.

50.Med miljömålen i fokus – hållbar användning av mark och vatten. M.

51.Nya regler om upphandling. S.

52.Resolution. En ny metod för att hantera banker i kris. Vol 1 + 2. Fi.

53.Material i kontakt med dricksvatten

–myndighetsroller och ansvarsfrågor. L.

54.Vildsvin och viltskador

–om utfodring, kameraövervakning och arrendatorers jakträtt. L.

55.Inhyrning och företrädesrätt till återanställning. A.

56.Genomförande av Omnibus II- direktivet. Fi.

57.En ny reglering för tjänstepensions- företag. Del 1 + 2. Fi.

58.Privat införsel av alkoholdrycker. Tydligare regler i konsekvens med svensk alkoholpolitik. S.

59.Bostadsförsörjning och riksintressen. M.

60.Tillförlitligare kreditupplysningar

–ett förbättrat integritetsskydd vid offentligrättsliga krav. Ju.

61.Svensk kontanthantering. Fi.

62.Förbättrat förhandsbeskedsinstitut. Fi.

63.Organiserad brottslighet

–förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m. Ju.

64.En ny modell för åldersklassificering av film för barn och unga. Ku.

65.Försvarsmaktens behov av flygtrafiktjänst

Civil och militär samverkan. N.

66.Myndigheter och organisationer under Miljödepartementet – en kartläggning. M.

67.Inbyggd integritet inom Inspektionen för socialförsäkringen. S.

68.Förenklade skatteregler för enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag. Fi.

69.En lag om upphandling av koncessioner. S.

70.Ändrade informationskrav

på värdepappersmarknaden. Fi.

71.Ett jämställt samhälle fritt från våld – Utvärdering av regeringens satsningar 2010–2014. U.

72.Handel med begagnade varor

och med skrot – vissa kontrollfrågor. N.

73.Försvarsmakten i samhället

– en långsiktigt hållbar militär personalförsörjning och en modern folkförankring av försvaret. Fö.

74.Jämställdhet i socialförsäkringen? A.

75.Automatiserade beslut – färre regler ger tydligare reglering. N.

76.Fortsatt utveckling av förvaltnings- processen

och specialisering för skattemål. Ju.

77.Från analog till digital marksänd radio – en plan från Digitalradiosamordningen. Ku.

78.Ersättning för s.k. dold mervärdes- skatt vid upphandling av luftburen ambulanssjukvård. Fi.

79.Internationella säkerheter i flygplan m.m. – Kapstadskonventionen och luftfartsprotokollet.Ju.

80. Ökad medvetenhet men långsam förändring – om kvinnor och män på ledande positioner i svenskt näringsliv. A.

81.Yrke, karriär och lön – kvinnors och mäns olika villkor på den svenska arbetsmarknaden. A.

82.Nya bestämmelser om säkerhetsutredning av olyckor. N.

Statens offentliga utredningar 2014

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet

Det ska vara lätt att göra rätt

Åtgärder mot felaktiga utbetalningar inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. [16]

Lönsamt arbete

– familjeansvarets fördelning och konsekvenser. [28]

Jämställt arbete? Organisatoriska ramar och villkor i arbetslivet. [30]

Visselblåsare

Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden. [31]

Inte bara jämställdhet

Intersektionella perspektiv på hinder och möjligheter i arbetslivet. [34]

Nya regler om aktiva åtgärder mot diskriminering. [41]

Registerutdrag i arbetslivet. [48]

Inhyrning och företrädesrätt till återanställning. [55]

Jämställdhet i socialförsäkringen? [74]

Ökad medvetenhet men långsam för- ändring – om kvinnor och män på ledande positioner i svenskt näringsliv. [80]

Yrke, karriär och lön – kvinnors och mäns olika villkor på den svenska arbets- marknaden.[81]

Finansdepartementet

Vissa bostadsbeskattningsfrågor. [1] Översyn av statsskuldspolitiken. [8]

De svenska energimarknaderna

– en samhällsekonomisk analys. [37]

Neutral bolagsskatt – för ökad effektivitet och stabilitet. [40]

Marknadsmissbruk II. [46]

Resolution. En ny metod för att hantera banker i kris. Vol 1 + 2. [52]

Genomförande av Omnibus II- direktivet. [56]

En ny reglering för tjänstepensionsföretag. Del 1 + 2. [57]

Svensk kontanthantering. [61] Förbättrat förhandsbeskedsinstitut. [62]

Förenklade skatteregler för enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag. [68]

Ändrade informationskrav

på värdepappersmarknaden. [70]

Ersättning för s.k. dold mervärdesskatt vid upphandling av luftburen ambulans- sjukvård. [78]

Telefonförsäljning av finansiella tjänster och produkter. [85]

Försvarsdepartementet

Investeringsplanering för försvarsmateriel En ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess. [15]

Genomförande av Seveso III-direktivet. [17]

Svensk veteranpolitik. Ett ansvar för hela samhället. + Bilagor. [27]

Försvarsmakten i samhället

– en långsiktigt hållbar militär personalförsörjning och en modern folkförankring av försvaret. [73]

Justitiedepartementet

Det måste gå att lita på konsumentskyddet. [4]

Skärpta straff för vapenbrott. [7] Straffskalorna för allvarliga våldsbrott. [18]

Genomförande av EU:s nya redovisnings- direktiv. [22]

Internationella rättsförhållanden rörande arv. [25]

Tillträde till COTIF 1999. [26]

Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. [29]

Jordbruks- och bostadsarrende

– några frågor om arrendeavgift och besittningsskydd. [32]

Från hyresrätt till äganderätt. [33]

Frågor om följerätt och om museernas kopiering. [36]

Synnerligen grova narkotikabrott. [43]

F-skuldsanering – en möjlighet till nystart för seriösa företagare. [44]

Förbättrad tvistlösning på konsument- området – ny EU-lagstiftning och en översyn av det svenska systemet. [47]

Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete.

+ Bilaga. [49]

Tillförlitligare kreditupplysningar

– ett förbättrat integritetsskydd vid offentligrättsliga krav. [60]

Organiserad brottslighet

– förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m. [63]

Fortsatt utveckling av förvaltnings- processen

och specialisering för skattemål. [76]

Internationella säkerheter i flygplan m.m. – Kapstadskonventionen och luftfartsprotokollet. [79]

Rättvisans pris. [86]

Kulturdepartementet

En ny modell för åldersklassificering av film för barn och unga. [64]

Från analog till digital marksänd radio – en plan från Digitalradiosamordningen. [77]

Landsbygdsdepartementet

Tillväxt och värdeskapande Konkurrenskraft i svenskt jordbruk och trädgårdsnäring. [38]

Material i kontakt med dricksvatten – myndighetsroller och ansvarfrågor. [53]

Vildsvin och viltskador

– om utfodring, kameraövervakning och arrendatorers jakträtt. [54]

Miljödepartementet

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2014. Forskningsdebatt, alternativ och beslutsfattande. [11]

I vått och torrt – förslag till ändrade vattenrättsliga regler. [35]

Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud-program 2013. [42]

Med miljömålen i fokus – hållbar användning av mark och vatten. [50]

Bostadsförsörjning och riksintressen. [59]

Myndigheter och organisationer under Miljödepartementet – en kartläggning. [66]

Näringsdepartementet

En digital agenda i människans tjänst

– en ljusnande framtid kan bli vår. [13] Bredband för Sverige in i framtiden. [21]

Olycksregister och djupstudier på trans- portområdet. [24]

Så enkelt som möjligt för så många som möjligt

Bättre juridiska förutsättningar för samverkan och service. [39]

Försvarsmaktens behov av flygtrafiktjänst Civil och militär samverkan. [65]

Handel med begagnade varor

och med skrot – vissa kontrollfrågor. [72]

Automatiserade beslut – färre regler ger tydligare reglering. [75]

Nya bestämmelser om säkerhetsutredning av olyckor. [82]

Planera för effekt! [84]

Socialdepartementet

Framtidens valfrihetssystem

– inom socialtjänsten. [2]

Boende utanför det egna hemmet

– placeringsformer för barn och unga. [3]

Förändrad assistansersättning

– en översyn av ersättningssystemet. [9]

Ett steg vidare – nya regler och åtgärder för att främja vidareutnyttjande av hand- lingar. [10]

Effektiv och rättssäker PBL-överprövning. [14]

Läkemedel för särskilda behov. [20]

Rätt information på rätt plats i rätt tid. Del 1, 2 och 3. [23]

	konkursboet saknar tillgångar...............................................		113
	5.3.1	Danmark......................................................................	113
	5.3.2	Norge...........................................................................	114
	5.3.3	Finland.........................................................................	114
	5.3.4	Belgien .........................................................................	115
	5.3.5	England........................................................................	115
	5.3.6	Nederländerna.............................................................	116
	5.3.7	Tyskland......................................................................	117
	5.3.8	Estland.........................................................................	117
5.4	Sammanfattande kommentarer .............................................		118
	5.4.1 Ersättningssystem för rättsliga biträden ...................		118
	5.4.2 Ersättningssystem för konkurskostnader när
		konkursboet saknar tillgångar....................................	119
6	Offentlig försvarare och målsägandebiträde.................		121
6.1	Inledning.................................................................................		121
6.2	Offentlig försvarare – bakgrund och gällande rätt...............		121
	6.2.1	Bakgrund .....................................................................	121
	6.2.2 De grundläggande reglerna om offentlig
		försvarare.....................................................................	123
	6.2.3 Tidpunkten för förordnande av offentlig
		försvarare m.m. ...........................................................	128
	6.2.4 Valet av offentlig försvarare.......................................		130
	6.2.5 Byte, entledigande och substitution av offentlig
		försvarare.....................................................................	131

12	Konsekvenser av förslagen.........................................	393
12.1	Inledning.................................................................................	393
12.2	Krav på redovisningen av konsekvenser av förslagen i ett
	betänkande..............................................................................	394
12.3	Målsättning.............................................................................	394
12.4	Vilka berörs av förslagen?......................................................	395
	12.4.1 Personer som åtalas för brott, brottsoffer m.fl.........	395
	12.4.2 Rättsväsendet och advokatkåren................................	396
12.5	Konsekvenser för en rättvis rättegång och
	rättssäkerheten .......................................................................	398
12.6	Ekonomiska konsekvenser....................................................	398
	12.6.1 Inledning .....................................................................	399
	12.6.2 Konsekvenser av våra förslag .....................................	400
	12.6.3 De samlade ekonomiska konsekvenserna av våra
	förslag ..........................................................................	411
12.7	Ikraftträdande och informationsinsatser..............................	413
12.8	Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen .....	414
12.9	Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska
	unionen...................................................................................	414
12.10Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om
	konsekvensutredning vid regelgivning .................................	414

13.5 Förslaget till förordning om ändring i
förundersökningskungörelsen (1947:948)...........................		437
Bilagor
Bilaga 1	Kommittédirektiv 2013:12.........................................	439
Bilaga 2	Kommittédirektiv 2014:18.........................................	447
Bilaga 3	Utveckling av förhandlingstid brottmål ...................	449
Bilaga 4	Jämförelse mellan villkor i hem- och
	villaförsäkring.............................................................	451
Bilaga 5	Avgöranden hovrätt ...................................................	459

Sammanfattning ................................................................	13
Summary ..........................................................................	23
1 Författningsförslag......................................................	33

målsägandebiträde....................................................................	41
1.4 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619) ....	44

	förundersökningskungörelsen (1947:948)	............................. 48
2	Uppdraget och dess genomförande ..............................	51
2.1	Inledning...................................................................................	51
2.2	Utredningens uppdrag.............................................................	51
	2.2.1 Behovet av en utredning...............................................	51
	2.2.2 Sammanfattning av uppdraget......................................	53
2.3	Utredningens arbete ................................................................	54
2.4	Utgångspunkter .......................................................................	55
2.5	Andra utredningar....................................................................	57
2.6	Betänkandets disposition.........................................................	61
		5

3	Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. .........................	63
3.1	Styrning av anslaget.................................................................	63
3.2	Anslagets användningsområde................................................	64

anslaget.....................................................................................		70
3.4 Beskrivning i budgetunderlag av kostnaderna på anslaget....		72
3.4.1	Timkostnadsnormen....................................................	73
3.4.2	Offentlig försvarare......................................................	74
3.4.3	Målsägandebiträde........................................................	76
3.4.4	Rättshjälp enligt rättshjälpslagen.................................	77
3.4.5	Offentliga biträden.......................................................	77
3.4.6	Förvaltararvoden i konkurser ......................................	78
3.4.7	Övrigt............................................................................	79
3.4.8	Prognoser och yrkanden..............................................	80

	kostnads- och målutveckling åren 2003–2013 .......................	81
4	Nationella och internationella regler .............................	91
4.1	Inledning ..................................................................................	91
4.2	Regeringsformen .....................................................................	92
4.3	Europakonventionen...............................................................	92
	4.3.1 Artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång ...................	93
	4.3.2 Europadomstolens praxis hänförlig till artikel 6 ........	96
4.4	EU-stadgan ..............................................................................	99

	straffrättsliga förfaranden m.m.............................................	100
4.6	Brottsofferdirektivet .............................................................	101
4.7	Ett paket med processuella rättigheter.................................	101
4.8	Revidering av insolvensförordningen...................................	102
4.9	Andra internationella instrument.........................................	103

5	Utländsk rätt ...........................................................		105
5.1	Inledning.................................................................................		105
5.2	Ersättningssystem för rättsliga biträden...............................		105
	5.2.1	Danmark......................................................................	105
	5.2.2	Finland.........................................................................	106
	5.2.3	Norge...........................................................................	108
	5.2.4	Nederländerna.............................................................	109
	5.2.5	Belgien .........................................................................	110
	5.2.6	England och Wales......................................................	111

6.3	Statens kostnader för offentliga försvarare..........................		134
6.4	Målsägandebiträde – bakgrund och gällande rätt ................		136
	6.4.1	Bakgrund.....................................................................	136
	6.4.2	Rätten till målsägandebiträde ....................................	138
	6.4.3	Tidpunkten för förordnande .....................................	143
	6.4.4	Målsägandebiträdets arbetsuppgifter ........................	143
	6.4.5 Förordnande och val av målsägandebiträde..............		146
	6.4.6 Byte, entledigande och substitution av
		målsägandebiträde ......................................................	148
	6.4.7 Brottsförebyggande rådets rapport om
		målsägandebiträden....................................................	150
6.5	Statens kostnader för målsägandebiträde.............................		151
6.6	Överväganden och förslag.....................................................		152
	6.6.1 Rätten till offentlig försvarare ...................................		152
	6.6.2	Rätten till målsägandebiträde ....................................	161
	6.6.3 Byte av offentlig försvarare........................................		197
	6.6.4	Substitution av målsägandebiträde............................	202
7	Rättshjälp................................................................		205
7.1	Inledning ................................................................................		205
7.2	Bakgrund................................................................................		205
	7.2.1	Allmänt .......................................................................	205
	7.2.2	Inkomstgräns vid rättshjälp.......................................	207
	7.2.3	Avgifter vid rättshjälp ................................................	209
	7.2.4	Andra frågor ...............................................................	210
7.3	Gällande rätt ..........................................................................		211
	7.3.1	Inkomstgräns vid rättshjälp.......................................	211
	7.3.2	Avgifter vid rättshjälp ................................................	212
	7.3.3	Rådgivning..................................................................	215
7.4	Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar........		216
	7.4.1	Inledning.....................................................................	216
	7.4.2	Villkorsändringar........................................................	218
	7.4.3 Hur många har en rättsskyddsförsäkring? ...............		220
7.5	Statens kostnader för rättshjälpsbiträde...............................		221

7.6	Överväganden och förslag.....................................................		223
	7.6.1	Inledning .....................................................................	223
	7.6.2	Inkomstgräns vid rättshjälp .......................................	224
	7.6.3	Avgifter vid rättshjälp.................................................	231
	7.6.4	Underhållsskyldighet till barn ...................................	235
	7.6.5 Förutsättningar för en effektiv kostnadskontroll.....		235
	7.6.6	Förordnande av rättshjälpsbiträden...........................	236
	7.6.7	Handläggningen av rättshjälpsansökningar ..............	239
	7.6.8	Förmåner inom rättshjälpssystemet ..........................	240
8	Återbetalningsskyldighet för dömda............................		243
8.1	Inledning.................................................................................		243
8.2	Bakgrund ................................................................................		244
8.3	Gällande rätt...........................................................................		247
	8.3.1	Återbetalningsskyldighet för dömda.........................	247
	8.3.2	Återbetalningsskyldighet vid resningsförfaranden...	253

	verksamhet..............................................................................		255
8.5	Överväganden och förslag.....................................................		256
	8.5.1	Inledning .....................................................................	256
	8.5.2 Tillämpningen av bestämmelserna om
		återbetalningsskyldighet.............................................	257
	8.5.3 Bör kopplingen till rättshjälpslagen finnas kvar?......		259
	8.5.4	Skärpning av återbetalningsskyldigheten ..................	260
9	Ersättning till offentliga försvarare och
	målsägandebiträden .................................................		293
9.1	Inledning.................................................................................		293
9.2	Bakgrund ................................................................................		294
9.3	Gällande rätt...........................................................................		301
	9.3.1 Ersättning till offentlig försvarare och
		målsägandebiträde.......................................................	301
	9.3.2	Timkostnadsnormen ..................................................	310
	9.3.3	Taxa i brottmål............................................................	312

	9.3.4	Prövningen av anspråk ...............................................	314
9.4 Försöksverksamhet utan taxa i västra Sverige .....................			316
9.5	Överväganden och förslag.....................................................		319
	9.5.1	Inledning.....................................................................	319
	9.5.2 Nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga
		försvarare och målsägandebiträden ...........................	319
	9.5.3	Tidsfrister i timarvoderingssystemet för
		målsägandebiträden....................................................	325
	9.5.4	Utökad användning av taxa i brottmål......................	330
	9.5.5	Tidpunkt för beslut om ersättning............................	337
	9.5.6	Systemet för statlig kostnadskontroll.......................	341
10	Ersättning till konkursförvaltare..................................		347
10.1	Bakgrund................................................................................		347
	10.1.1 Ansvaret för konkurskostnader ................................		347
	10.1.2 Beräkning av arvode ...................................................		351
	10.1.3 Beräkning av arvode efter tid.....................................		353
	10.1.4 Taxans utformning.....................................................		355
	10.1.5 Taxan vid införandet av den nya konkurslagen........		360
10.2	Gällande rätt ..........................................................................		362
	10.2.1 Beräkning av arvodet..................................................		362
	10.2.2 Ansvaret för konkurskostnader ................................		363
	10.2.3 Konkursförvaltartaxa .................................................		365
	10.2.4 Utveckling i praxis .....................................................		367
10.3	Tillsynsmyndighetens uppgifter...........................................		371
10.4	Statens kostnader för ersättning till konkursförvaltare ......		374
10.5	Överväganden och förslag.....................................................		376
	10.5.1 Inledning.....................................................................		376
	10.5.2 Timarvoderingssystem...............................................		378
	10.5.3 Andra förslag ..............................................................		386
11	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................		391

13	Författningskommentar .............................................	415
13.1	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
	(1942:740)...............................................................................	415
13.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
	införande av nya rättegångsbalken........................................	425
13.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om
	målsägandebiträde..................................................................	427
13.4	Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
	(1996:1619).............................................................................	433

Målsägandebiträdet skall ent-	Målsägandebiträdet ska ent-
ledigas, om det är påkallat med	ledigas, om det är påkallat med
hänsyn till förhållandena i målet	hänsyn till förhållandena i målet
eller om det annars finns skäl	eller om det annars finns skäl
för det.	för det.

Försäkringsbolag	Försäkringsgivare
Aktsam	Försäkringsaktiebolaget Aktsam
Dina Försäkringar	Dina Försäkring AB
Folksam	Folksam Ömsesidig AB
Gjensidige	Gjensidige NOR Forsikring
If	IF Skadeförsäkring AB
LF*	Länsförsäkringar (ömsesidigt)
Moderna Försäkringar	Moderna Försäkringar sak AB
Sveland	Sveland sakförsäkring AB
Trygg-Hansa	Trygg Hansa försäkrings AB