sou 2014 18

Innehåll

Sammanfattning ................................................................		11
1	Författningsförslag......................................................	21
1.1	Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..............................	21

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1982:316) med

	förbud mot könsstympning av kvinnor..................................		25
2	Uppdraget och dess genomförande ..............................		27
2.1	Inledning...................................................................................		27
2.2	Uppdraget.................................................................................		27
2.3	Utredningens arbete ................................................................		28
2.4	Betänkandets disposition.........................................................		29
3	Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och
	påföljdsbestämning m.m.............................................		31
3.1	Inledning...................................................................................		31
3.2	Kort historisk tillbakablick......................................................		31
3.3	Allmänt om brottsbalkens straffskalor...................................		35
3.4	Påföljdsbestämningen..............................................................		39
	3.4.1	Inledning .......................................................................	39
	3.4.2 Brottsrubricering, konkurrens och ansvarsfrihet .......		39
	3.4.3	Straffmätning ................................................................	43
	3.4.4	Påföljdsvalet ..................................................................	51
3.5	Verkställighet av fängelsestraff ...............................................		59
			5

Innehåll

SOU 2014:18

3.6 Andra rättsliga följder av brott................................................			61
3.7	Processuella bestämmelser m.m. .............................................		64
4	Tidigare överväganden och pågående
	lagstiftningsarbeten ....................................................		69
4.1	Inledning...................................................................................		69
4.2	Tidigare överväganden .............................................................		69
	4.2.1 Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande
		kriminalpolitik...............................................................	69
	4.2.2	Fängelsestraffkommittén..............................................	70
	4.2.3 Departementspromemorian Grov misshandel och
		grov stöld.......................................................................	74
	4.2.4	Våldskommissionen......................................................	75
	4.2.5	Departementspromemorian Vittnen och
		målsäganden i domstol..................................................	78
	4.2.6	Straffsystemkommittén ................................................	79
	4.2.7	Kvinnovåldskommissionen ..........................................	80
	4.2.8	1998 års sexualbrottskommitté och 2008 års
		sexualbrottsutredning...................................................	82
	4.2.9	Kommittén om straffansvar för organiserad
		brottslighet, m.m...........................................................	84
	4.2.10 Kommittén mot barnmisshandel .................................		86
	4.2.11 Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda.....		87
	4.2.12 Straffnivåutredningen ...................................................		88
4.3	Pågående lagstiftningsarbeten .................................................		90
	4.3.1	Påföljdsutredningen......................................................	90
	4.3.2	Straffprocessutredningen..............................................	91
	4.3.3 Departementspromemorian Skärpt straff för
		mord...............................................................................	93
	4.3.4	Egendomsskyddsutredningen ......................................	94
	4.3.5 Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder
		mot organiserad brottslighet........................................	96
5	Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen
	därefter .....................................................................		99
5.1	Inledning...................................................................................		99
5.2 Straffnivåutredningen och regeringens proposition ............			100
6

SOU 2014:18 Innehåll

	5.2.1 Skälen för en förhöjd straffnivå .................................		100
	5.2.2 Avgränsningen av allvarliga våldsbrott......................		102
	5.2.3 Ändringen i 29 kap. 1 § brottsbalken ........................		103
	5.2.4 Tillämpningen av 29 kap. 1 § i dess nya lydelse ........		104
	5.2.5 Ökad spännvidd i straffmätningen ............................		106
	5.2.6 Straffskalorna för grov misshandel och grov
		utpressning..................................................................	108
5.3	Kritik mot straffmätningsreformen......................................		109
5.4	Genomslaget för 2010 års straffmätningsreform.................		112
	5.4.1	Brås utvärdering..........................................................	112
	5.4.2	Högsta domstolens praxis..........................................	116
	5.4.3 Våra slutsatser och bedömningar...............................		121
5.5	Något om brottsutvecklingen m.m. efter 2008....................		123
	5.5.1	Inledning .....................................................................	123
	5.5.2	Brottsutvecklingen .....................................................	124
	5.5.3 Påföljder, strafftider och fängelsedömda ..................		129
6	Våra bedömningar och förslag....................................		135
6.1	Inledning.................................................................................		135
6.2	Allmänna utgångspunkter .....................................................		135
	6.2.1 Skälen för och emot en höjd straffnivå för
		allvarliga våldsbrott.....................................................	135
	6.2.2 Utformningen av förändrade straffskalor för
		allvarliga våldsbrott.....................................................	142
6.3	Avgränsningsfrågor................................................................		146
6.4	Grov misshandel ....................................................................		153
	6.4.1	Brottet och straffskalorna ..........................................	153
	6.4.2	Straffmätningspraxis...................................................	161
	6.4.3 Överväganden och förslag avseende grov
		misshandel...................................................................	164
6.5	Rån och grovt rån...................................................................		166
	6.5.1	Brotten och straffskalorna .........................................	166
	6.5.2	Straffmätningspraxis...................................................	170
	6.5.3 Överväganden och förslag avseende rån och grovt
		rån ................................................................................	172

Innehåll

SOU 2014:18

6.6	Grov utpressning....................................................................		175
	6.6.1	Brottet och straffskalan ..............................................	175
	6.6.2	Straffmätningspraxis ...................................................	177
	6.6.3 Bestämmelsen om åtalsbegränsning i 9 kap. 12 §
		brottsbalken .................................................................	177
	6.6.4 Överväganden och förslag avseende grov
		utpressning m.m . .........................................................	178
6.7	Grovt olaga tvång ...................................................................		181
	6.7.1	Brottet och straffskalan ..............................................	181
	6.7.2	Straffmätningspraxis ...................................................	183
	6.7.3 Överväganden och förslag avseende grovt olaga
		tvång .............................................................................	184
6.8	Grovt olaga hot.......................................................................		185
	6.8.1	Brottet och straffskalan ..............................................	185
	6.8.2	Straffmätningspraxis ...................................................	188
	6.8.3 Överväganden och förslag avseende grovt olaga
		hot ................................................................................	189
6.9	Dråp	........................................................................................	190
	6.9.1 ..............................................	Brottet och straffskalan	190
	6.9.2 ...................................................	Straffmätningspraxis	192
	6.9.3 ..................Överväganden och förslag avseende dråp		193
6.10	Barnadråp och andra fall av dråp under förmildrande
	omständigheter.......................................................................		195
	6.10.1 .....................................................................Barnadråp		195
	6.10.2 Andra fall av dråp under starkt förmildrande
	............................................................	omständigheter	197
	6.10.3 ...........................................................Nordisk utblick		201
	6.10.4 Överväganden och förslag avseende barnadråp
	. .............................................................................	m.m	204
6.11	Könsstympning ....................................................av kvinnor		206
	6.11.1 .....................................................................Bakgrund		206
	6.11.2 ..........................................Brottet och straffskalorna		208
	6.11.3 ...................................................................Rättspraxis		208
	6.11.4 ..........................................Överväganden och förslag		209
6.12 Våra förslags förhållande till 2010 års
	straffmätningsreform .............................................................		211

SOU 2014:18		Innehåll
6.13	Konsekvenser för straffmätningen av andra brottstyper	..... 214
6.14	Konsekvenser för påföljdsbestämningen..............................	215
6.15	Konsekvenser för tillämpningen av bl.a. processuella
	bestämmelser..........................................................................	217
7	Konsekvensanalys ....................................................	219
7.1	Inledning.................................................................................	219
7.2	Ekonomiska konsekvenser....................................................	219
7.3	Övriga konsekvenser enligt kommittéförordningen...........	226
8	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................	229
8.1	Ikraftträdande ........................................................................	229
8.2	Övergångsbestämmelser........................................................	229
9	Författningskommentar .............................................	231
9.1	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .........................	231

9.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:316) med

förbud mot könsstympning av kvinnor................................		235
Bilagor
Bilaga 1	Kommittédirektiv..............................................................	237
Bilaga 2	Allvarliga våldsbrott..........................................................	243
Bilaga 3	Straffmätningspraxis .........................................................	259

Sammanfattning

SOU 2014:18

dråp. Vi föreslår också att de olika straffskalorna för brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor ut- formas på ett delvis annorlunda sätt. Förslaget innebär att straffet skärps väsentligt och att straffskalorna utformas efter mönster från andra allvarliga våldsbrott.

Bakgrund och allmänna utgångspunkter

En utgångspunkt för vårt uppdrag har varit de för det svenska straff- systemet grundläggande principerna om proportionalitet och ekvi- valens. Principerna innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott och att lika svåra brott ska bestraffas lika strängt. Nivån på straffet ska stå i proportion till den skada eller fara som brottet innebär och indikera hur allvarlig gärningen är i förhållande till andra brott. Straffet ska ge uttryck för samhällets klander av den brottsliga gärningen.

En annan viktig princip som det svenska straffsystemet vilar på är humanitetsprincipen. Den innebär att samhällets ingripande mot den enskilde med straff bör ske med försiktighet och inte sträcka sig längre än vad som är nödvändigt. Utdömande av straff utgör samhällets yttersta maktmedel mot medborgarna. Straffet fyller ingen reparerande funktion, utan innebär att den dömde avsiktligt tillfogas lidande. Straffskärpningar bör därför föregås av noggranna överväganden.

Straffskalan för varje brottstyp bestäms av lagstiftaren, det vill säga riksdagen. Domstolens uppgift är att inom ramen för straff- skalan bestämma vilket straff som ska mätas ut i det enskilda fallet. Till stöd för denna straffmätning finns vissa allmänna bestämmelser i brottsbalken.

Den 1 juli 2010 infördes lagändringar i syfte att höja straffnivån generellt för sådana brott som innebär allvarliga angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Lagändringarna tog främst sikte på de allmänna bestämmelserna om hur straff ska mätas ut inom ramen för respektive straffskala.

Skälen för 2010 års straffmätningsreform var, i korthet, att synen på våld i samhället har förändrats över tid, och att våldsbrottslighet i dag ses som mer klandervärd än tidigare. I förarbetena till lag- ändringarna framhölls att den ökade välfärden har medfört att risken för att alls drabbas av fysiska skador har minskat och att vålds- brottsligheten därför relativt sett utgör ett större hot än tidigare.

SOU 2014:18

Sammanfattning

Det finns också en större medvetenhet än tidigare om att allvarliga våldsbrott inte bara innebär att offret drabbas av fysiskt våld och fysiska skador utan ofta också utsätts för psykiska påfrestningar. Även anhöriga till brottsoffer påverkas genom den oro de känner för offret eller för egen del. Rädslan för våld kan också verka begrän- sande för en vidare krets av personer, inte minst i de större och mer anonyma samhällen som många i dag lever i.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har parallellt med vår utredning haft i uppdrag att utvärdera vilka effekter 2010 års straffmätnings- reform fått på strafflängderna, bl.a. genom analyser av kriminal- statistiken. Brås granskning visar att reformen har inneburit en på- taglig höjning av straffen när det gäller grov misshandel, som är den vanligaste brottstypen bland de allvarliga våldsbrotten. Till detta kommer en klart större spridning av straffen över straffskalan för denna brottstyp. Vi har också studerat Högsta domstolens praxis som berör de lagändringar som infördes för att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott. Högsta domstolen har genom uttalanden i rättsfallet NJA 2013 s. 376 gett konkret vägledning för straffvärde- bedömningen avseende mord och dråp. Denna får anses väl överens- stämma med de principer för höjningen av straffnivåerna som anges i förarbetena till 2010 års straffmätningsreform. Högsta domstolen har också slagit fast att reformen innebär att vissa gärningar som tidigare bedömdes som misshandel av normalgraden numera är att bedöma som grov misshandel. Sammantaget gör vi bedömningen att straffmätningsreformen har fått ett betydande genomslag i rätts- tillämpningen.

Eftersom förändringar av rättspraxis erfarenhetsmässigt tar viss tid kan inte uteslutas att genomslaget för 2010 års straffmätnings- reform efter hand kan bli än större och omfatta också brottstyper där det hittills inte gått att konstatera några generella ökningar av strafflängderna.

Att straffmätningsreformen hittills inte har fått större genom- slag än vad som nu redovisats kan hänga samman med den kritik som framför allt inledningsvis riktades mot den lagstiftningsteknik som användes. I propositionen till lagändringen gjordes ganska specifika uttalanden om på vilket sätt straffen skulle höjas inom respektive straffskala. I den juridiska litteraturen har bland annat framhållits att det skulle medföra svårigheter från systematisk syn- punkt att fullt ut följa dessa anvisningar. I flera sammanhang har påpekats att ett mer naturligt sätt att åstadkomma en skärpt syn på allvarliga våldsbrott hade varit att höja straffskalorna.

Sammanfattning

SOU 2014:18

Våra överväganden

Vid övervägande av en förändring av straffskalorna för de brotts- typer som omfattas av vårt uppdrag, anser vi att de skäl som anfördes som grund för 2010 års straffmätningsreform fortfarande gäller. Vi anser alltså, i likhet med vad som var utgångspunkten för den refor- men, att samhällsutvecklingen har medfört att allvarliga våldsbrott är att anse som mer klandervärda i dag än tidigare samt att detta bör avspeglas i straffnivåerna för dessa brott. I den mån 2010 års straffmätningsreform inte anses ha fått tillräckligt genomslag är det naturligt att i stället åstadkomma en höjd straffnivå genom att se över straffskalorna. Förändrade straffskalor skulle på ett mer direkt sätt påverka rättstillämpningen jämfört med de allmänna bestäm- melser som den tidigare reformen är uppbyggd kring.

Liksom Straffnivåutredningen, vars förslag låg till grund för 2010 års reform, gör vi bedömningen att skärpta straff inte kan förväntas leda till minskad brottslighet. Inte heller brottsutvecklingen är sådan att denna i sig kan motivera strängare straff för allvarliga våldsbrott. Det finns alltså ingenting som talar för att våldsbrotts- ligheten generellt har ökat under senare år. Behovet av en generellt höjd straffnivå grundas i stället på en minskad acceptans för våld i samhället och att sådan brottslighet därför är att anse som mer klandervärd än tidigare.

Enligt vår mening lämnar de skäl som låg till grund för 2010 års reform utrymme för att skärpa straffen något ytterligare sett i för- hållande till vad som anges i förarbetena till den reformen. Ytterst är det en fråga för lagstiftaren att inom ramen för en politisk pro- cess ta ställning till vilken närmare straffnivå som ska anses svara mot det klander som olika gärningar typiskt sett bör föranleda.

Vi har enligt våra direktiv haft möjlighet att överväga nya minimi- nivåer i straffskalorna, som tidigare inte använts, t.ex. nio månaders fängelse eller ett år och sex månaders fängelse. Detta innebär bättre förutsättningar än vid den tidigare reformen att förändra straff- skalorna för allvarliga våldsbrott på ett nyanserat sätt och utan att komma i konflikt med principerna om proportionalitet och ekviva- lens.

Från dessa utgångspunkter har vi utformat förslag till skärpningar av minimistraffen för några av de mest centrala brottstyperna bland de allvarliga våldsbrotten. De höjningar som vi föreslår motsvarar som regel hälften eller mindre än hälften av det nu gällande minimi- straffet. Vi anser att de förändringar som vi föreslår, sedda i rela-

SOU 2014:18

Sammanfattning

tion till de straffskalor som gäller för andra brott, är förenliga med såväl proportionalitets- och ekvivalensprinciperna som med humani- tetsprincipen.

Det finns även skäl som talar emot att genomföra förändringar av straffskalorna. En lagändring leder regelmässigt till viss osäkerhet vid tillämpningen innan ny praxis har hunnit etableras. Detta kan inne- bära att rättstillämpningen övergångsvis brister i enhetlighet. Skärpta minimistraff kan också leda till att straffmätningen i större ut- sträckning koncentreras till straffskalans nedersta del. Detta skulle i så fall stå i strid med intentionerna bakom 2010 års reform, som bland annat syftade till att åstadkomma en mer differentierad straff- mätning inom ramen för de olika straffskalorna.

Sammantaget gör vi bedömningen att vad som talar för att för- ändra straffskalorna för de allvarliga våldsbrotten från de utgångs- punkter som vi nu angett väger tyngre än skälen emot. Med hänsyn till att relativt kort tid har förflutit sedan 2010 års reform trädde i kraft anser vi dock att det kan finnas skäl att under ytterligare någon tid noga följa rättsutvecklingen. Om det visar sig att den tidigare reformen efter hand får ytterligare genomslag i rättstillämpningen kan detta ge anledning att göra en annan bedömning än den vi nu redovisat.

De närmare skälen för ändring av straffskalan för respektive brottstyp

Grov misshandel och synnerligen grov misshandel utgör vid sidan av mord och dråp, kärnan av de brottstyper som är att hänföra till de allvarliga våldsbrotten. Brotten avser gärningar som riktar sig direkt mot offrets liv, hälsa och trygghet till person och de utgör regelmässigt en mycket allvarlig integritetskränkning. De allmänna skäl som har anförts för att höja minimistraffen för allvarliga vålds- brott talar därför med styrka för att genomföra sådana höjningar för grov och synnerligen grov misshandel. Dråp, liksom mord, innebär att uppsåtligen beröva en annan människa den mest grund- läggande rättigheten, rätten till liv, och dessutom utsätta anhöriga och närstående till offret för ett stort lidande. Utöver de allmänna skälen för en straffnivåhöjning tillkommer avseende dråp att straff- skalan för mord har förändrats genom lagstiftning 2009 och att regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen med ett lagförslag som innebär att straffnivån för mord ska höjas ytterli- gare. Intresset av proportionalitet mellan mord och dråp, men även

Sammanfattning

SOU 2014:18

mellan grov misshandel och dråp, talar därför för att straffminimum för dråp också bör höjas.

Olaga hot består ofta av hot om fysiskt våld. På det sättet kan det sägas finnas ett samband mellan brottstyperna olaga hot å ena sidan och grov misshandel och dråp å den andra, där allvaret i hotet om våld, och den rädsla det framkallar, står i relation till hur allvar- lig den fruktade våldshandlingen är. Grovt olaga tvång, grov ut- pressning och grovt rån är alla brottstyper som innebär instrumen- tellt våld eller hot, dvs. våld eller hot som används för att uppnå ett visst syfte. Både de allmänna skäl som talar för en straffnivåhöjning och proportionalitetsskäl talar alltså för att höja minimistraffen för dessa brottstyper.

Den särskilda straffbestämmelsen om barnadråp tar sikte på fall där en mor dödar sitt barn vid födseln eller annars under tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i ”upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål”. Bestämmelsen innebär att straffet i dessa fall kan sättas väsentligt lägre än för dråp. Enligt kriminalstatistiken tillämpas bestämmelsen relativt sällan. Detta torde hänga samman med att de förhållanden som ursprungligen motiverade att den in- fördes till stor del har förändrats. Samtidigt visar rättspraxis att det finns andra situationer där det finns ett behov att bestämma straffet för uppsåtligt dödande långt under minimistraffet för dråp. Det kan bl.a. handla om fall av aktiv dödshjälp, eutanasi. Mot denna bakgrund anser vi att bestämmelsen om barnadråp bör ersättas med en generell bestämmelse om dråp under starkt förmildrande omstän- digheter, med en straffskala som omfattar fängelse i högst åtta år.

Brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor avser gärningar som även utan särreglering hade varit att betrakta som mycket allvarliga fall av misshandel. De gärningar som omfattas av straffansvaret kan avse omfattande ingrepp i de kvinnliga könsorganen och leda till svåra bestående men. Sedan de nuvarande straffskalorna för könsstympningsbrottet infördes har straffet för grov misshandel skärpts genom att en särskild straff- skala för synnerligen grov misshandel införts. Denna tar bland annat sikte på allvarliga fall av misshandel där skadan blir bestående. Om inte straffskalorna för könsstympningsbrottet höjs finns en risk att det brottet bestraffas lindrigare än om det hade rubricerats som misshandel enligt bestämmelserna i brottsbalken. Detta har så vitt vi kan bedöma inte varit avsikten med att införa den särskilda lagen med förbud mot könsstympning. Därför föreslår vi en anpassning av straffskalorna i den lagen.

SOU 2014:18

Sammanfattning

Brottstyper där vi inte föreslår någon förändring av straffskalan

De allmänna skäl som finns för att höja straffnivån för allvarliga våldsbrott gäller i och för sig alla de brottstyper som kan anses inne- fattas av begreppet, alltså alla brott som innefattar uppsåtlig allvarli- gare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande. Vi har emellertid inte ansett att dessa skäl är tillräckliga för att föreslå förändringar av straff- skalorna för samtliga allvarliga våldsbrott. I våra överväganden i denna del har vi beaktat utformningen av nuvarande straffskalor, om dessa nyligen setts över eller förändrats och om straffansvaret för brotten nyligen ändrats. I sammanhanget kan nämnas att frids- kränkningsbrotten i våra direktiv uttryckligen undantagits från vårt uppdrag.

De förändrade straffskalor som vi föreslår avser i de flesta fall brottstyper som är av en högre svårhetsgrad och där det alltså finns en normalgrad av brottet, där straffskalan i princip sträcker sig ned till fängelseminimum, 14 dagars fängelse. När det gäller rån är straff- ansvaret inte konstruerat på samma sätt, utan normalgraden av rån har ett straffminimum på ett års fängelse. Även relativt sett lindriga former av våld eller hot kan medföra att ett handlande bedöms som rån. Därigenom uppstår en tröskeleffekt sett i förhållande till att handlandet i stället hade bedömts som t.ex. misshandel och stöld. Vi har ansett att denna tröskeleffekt inte bör förstärkas ytterligare genom att höja straffminimum för rån.

Konsekvenserna av våra förslag

Våra förslag syftar till en generell straffnivåhöjning för de brott som omfattas av våra förslag. Avsikten är inte att förändra gräns- dragningen mellan de olika graderna av gradindelade brott. Bedöm- ningen av om ett fall av misshandel ska anses som grov misshandel ska alltså göras på i huvudsak samma sätt som i dag. Högsta dom- stolen har uttalat att ett syfte med 2010 års straffmätningsreform får antas vara att något fler fall av misshandel ska bedömas som grova brott. En sådan förskjutning mellan graderna av brotten bör inte bestå om straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott förändras. Detta skulle nämligen resultera i en betydligt större sammantagen straffskärpning än vad som kan anses motiverat. De specifika för-

Sammanfattning

SOU 2014:18

arbetsuttalanden som gjordes i samband med straffmätningsrefor- mens genomförande, med exempel på förväntade straffnivåhöjningar, måste också anses överspelade för dessa brottstyper.

När det gäller gradindelade brott är det av stor betydelse för straffmätningen av en viss brottstyp vilket minimistraff som är före- skrivet för närmast svårare grad av brottet. Enligt fast praxis döms i princip inte till ett strängare straff för en viss brottstyp än vad som motsvarar minimistraffet för den allvarligare brottstypen. Genom våra förslag utvidgas därför det i praktiken användbara utrymmet i straffskalan för flera brottstyper, även avseende brott av normal- graden, för vilka vi inte föreslår någon förändring av straffskalan. Detta innebär att gärningar som bedöms som misshandel av normal- graden kan få en högre straffnivå och detsamma gäller för olaga hot, olaga tvång, rån, och utpressning.

Förändrade bedömningar av enskilda brottsliga gärningars straff- värde kan i vissa fall leda till att utrymmet att välja en icke frihets- berövande påföljd minskar. Brottets, eller brottslighetens, straff- värde är nämligen en av de faktorer som påverkar påföljdsvalet. För många av de brott där vi föreslår förändrade straffskalor leder dock straffvärdebedömningen redan i dag till att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. I sådana fall innebär våra förslag enbart att längden på fängelsestraffen ökar.

En skärpt syn på misshandel och olaga hot kan också påverka straffvärdebedömningen av andra brott där våld eller hot mot en- skilda ingår som ett moment för straffansvar, t.ex. våld eller hot mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak. En viss straffnivåhöjning även för sådana brottstyper bör därför bli följden av våra förslag, och i vissa fall ett minskat utrymme att välja icke frihetsberövande påföljder även för sådana brott.

Sammantaget kan alltså våra förslag förväntas leda till längre fängelsestraff och i viss mån fler fängelsestraff. Detta innebär ökade kostnader för Kriminalvården för verkställighet av straffen. Att beräkna hur stora kostnadsökningar det kan bli fråga om är förenat med betydande svårigheter. Vi har uppskattat de ökade kostna- derna till cirka 370 miljoner kronor om året. Om dessa kostnader måste täckas av ökade anslag till Kriminalvården eller om kostna- derna kan täckas genom en förändrad resursfördelning inom myn- digheten beror på många olika faktorer, bl.a. den generella utveck- lingen av fängelsestraffens längd för samtliga brott. Vi gör dock bedömningen att våra förslag kan leda till behov av ökade anslag till Kriminalvården på sikt.

Författningsförslag

SOU 2014:18

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov misshandel till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm- ande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärnings- mannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjuk- dom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som syn- nerligen grovt, döms dock till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är synnerligen grovt ska särskilt beaktas om kroppsskadan är be- stående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

6 §1

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov misshandel till fängelse i lägst ett

år och sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beak- tas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har till- fogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som syn- nerligen grovt, döms dock till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är synnerligen grovt ska särskilt beaktas om kroppsskadan är be- stående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

4 kap.

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller under- låta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna men- ligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt

4 §

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller under- låta något, döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna men- ligt meddelande, döms också för olaga tvång, om tvånget är otill- börligt

1 Senaste lydelse SFS 2010:370.

SOU 2014:18

Författningsförslag

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse i lägst nio månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade fram- kalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

5 §2

Om någon lyfter vapen mot annan eller annars hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade fram- kalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år.

8 kap.

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovt rån dömas till fängelse, lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen till- fogat svår kroppsskada eller all- varlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

6 §

Är brott som anges i 5 § att anse som grovt, döms för grovt rån till fängelse i lägst fem och högst tio år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen till- fogat svår kroppsskada eller all- varlig sjukdom eller om han eller hon annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt ut- nyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

2 Senaste lydelse SFS 1993:207.

Författningsförslag

SOU 2014:18

9 kap.

4 §3

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till			Är brottet grovt, döms till
fängelse i lägst ett och högst sex			fängelse i lägst ett år och sex
år. Vid bedömande av om brottet			månader och högst sex år. Vid
är grovt ska särskilt beaktas om			bedömande av om brottet är
gärningen	har innefattat	våld	grovt ska särskilt beaktas om
eller hot av allvarligt slag eller			gärningen	har innefattat	våld
om gärningsmannen har		visat	eller hot av allvarligt slag eller
särskild hänsynslöshet.			om gärningsmannen har		visat
			särskild hänsynslöshet.
			12 §4
Vad som föreskrivs i 8 kap.			Vad som föreskrivs i 8 kap.
13 § om	inskränkning i	åkla-	13 § om	inskränkning i	åkla-
gares åtalsrätt skall gälla även de			gares åtalsrätt ska gälla även de
brott som angetts i detta kapitel,			brott som angetts i detta kapitel,
dock inte grovt bedrägeri.			dock inte grovt bedrägeri och
			utpressning som är grov.

Bedrägeri eller bedrägligt beteende, som består i att någon gjort avtalsstridigt uttag på eget kredit- eller tillgångskonto, och bedräg- ligt beteende, som avses i 2 § andra stycket, får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

3Senaste lydelse SFS 2010:370.

4Senaste lydelse SFS 1994:1411.

SOU 2014:18

Författningsförslag

1.2Förslag till

lag om ändring i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

Härigenom förskrivs att 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 §5
Den som bryter mot 1 §	Den som bryter	mot	1 §
döms till fängelse i högst fyra år.	döms till fängelse i lägst två och
	högst sex år.
	Är brottet med hänsyn till
	omständigheterna att	anse	som
	mindre grovt, döms till fängelse i
	högst fyra år.
Om brottet har medfört livs-	Om brottet har medfört en
fara, allvarlig sjukdom eller i	särskilt omfattande skada, livs-
annat fall inneburit ett synner-	fara, allvarlig sjukdom eller i
ligen hänsynslöst beteende skall	annat fall inneburit ett synner-
det bedömas som grovt. För	ligen hänsynslöst beteende		ska
grovt brott döms till fängelse,	det bedömas som grovt. För
lägst två och högst tio år.	grovt brott döms till fängelse i
	lägst fem och högst tio år.

För försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

5 Senaste lydelse SFS 1998:407.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2014:18

nas praxis, oavsett om några generella ökningar av strafftiderna för allvarliga våldsbrott kan konstateras i kriminalstatistiken eller inte. Enligt våra direktiv finns det därför anledning att överväga ytter- ligare skärpningar genom att förändra straffskalorna för enskilda brottstyper.

När det gäller vilka straffnivåer som kan komma i fråga i bestäm- mandet av ett brotts straffskala anförs särskilt i direktiven att det kan finnas anledning att välja andra miniminivåer än de som i dag används i olika straffskalor, t.ex. nio månaders fängelse eller ett år och sex månaders fängelse.

Vårt uppdrag har sammanfattningsvis varit att

-överväga och föreslå ändringar av straffskalorna för grov miss- handel, rån, grovt rån och grov utpressning, i syfte att åstad- komma en höjd straffnivå

-i övrigt överväga ändringar i straffskalorna för andra brottstyper som avsågs i 2010 års straffmätningsreform där det finns skäl till det, med hänsyn till intresset av en höjd straffnivå eller för att upprätthålla proportionalitet mellan de olika brottstyperna.

I direktiven nämns brottstyperna grovt olaga tvång och grovt olaga hot som sådana angrepp på enskildas fysiska integritet där intresset av en höjd straffnivå gör sig särskilt gällande. Eftersom Utred- ningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brotts- lighet (Ju 2013:03) fått i uppdrag att närmare överväga bl.a. kvalifi- kationsgrunderna för dessa brott, har vi haft i uppdrag att samråda med denna utredning angående straffskalorna för brotten.

Brotten grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning har inte omfattats av vårt uppdrag. Vi har i övrigt varit oförhindrade att identifiera och ta upp andra frågor som anknyter till uppdraget.

2.3Utredningens arbete

Utredningens arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regel- bundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har utredningen haft sex sammanträden, varav ett tvådagarssammanträde i internat- form. Det har också förekommit underhandskontakter med exper- terna.

Utredaren och sekreteraren har därutöver haft möten med Brå och med Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg.

SOU 2014:18

Uppdraget och dess genomförande

Samråd har också skett med Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (Ju 2013:03) samt med Egen- domsskyddsutredningen (Ju 2013:10).

Brå har, förutom en preliminär redovisning av sitt resultat när det gäller utvärderingen av 2010 års straffmätningsreform, bistått utredningen med statistik. Kriminalvården har bistått utredningen med uppskattningar av kostnader, m.fl. uppgifter, avseende verk- ställighet av fängelsestraff i anstalt, som använts i analysen av våra förslags ekonomiska konsekvenser.

2.4Betänkandets disposition

Betänkandet inleds med ett kapitel om gällande rätt som behandlar den straffrättsliga regleringen av straffmätning och påföljdsval, samt andra bestämmelser som knyter an till olika brottstypers straff- skalor, t.ex. bestämmelser om processuella tvångsmedel. Kapitlet inleds med en kort historisk tillbakablick. I fjärde kapitlet redogörs för tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten. Femte kapitlet behandlar 2010 års straffmätningsreform, dels Straffnivå- utredningens betänkande1, dels regeringens proposition och lag- förslag2 i de delar som varit relevanta för vårt uppdrag. Därefter behandlas kort synpunkter som framförts i bl.a. juridisk doktrin om reformen samt rättsfall från Högsta domstolen som berört reformen. Kapitlet innehåller vidare en preliminär redogörelse av Brås uppdrag att utvärdera reformen. Slutligen finns en redogörelse för viss statistik m.m. avseende brottslighet, lagföring av brott, påföljder och verkställighet av fängelsestraff. I sjätte kapitlet följer våra överväganden och förslag, vilka inleds med allmänna utgångs- punkter och avgränsningsfrågor. Sedan följer avsnitt om de brotts- typer där vi övervägt ändringar av straffskalorna. Varje avsnitt in- leds med en beskrivning av gällande rätt och praxis med anknytning till gränsdragningsfrågor och straffmätning avseende den aktuella brottstypen. I kapitlet behandlas också vilka följder för rättstillämp- ningen, utöver en höjd straffnivå för respektive brottstyp, som våra förslag kan förväntas få. I sjunde kapitlet finns vår analys i enlighet med kommittéförordningen (1998:1474) av ekonomiska och andra konsekvenser av förslagen. Åttonde kapitlet tar upp frågor om

1Straff i proportion till brottets allvar, SOU 2008:85.

2Prop. 2009/10:147.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

som hade tillsatts år 1811 för att utarbeta en ny strafflag. Lagkom- mitténs arbete byggde på den s.k. klassiska straffrättsskolan, som var influerad av upplysningsfilosofernas idéer under 1700-talet. Den klassiska straffrättsskolan betonade legalitets- och propor- tionalitetsprinciperna vid fastställande av straffsatser och vid straff- mätning. Straffen skulle vara lagligt grundade, förutsebara och stå i proportion till de begångna brotten. Straff ansågs motiverat främst av allmänpreventiva skäl; genom att den som begått ett brott straffa- des skulle andra avskräckas från att begå samma typ av gärning.

Lagkommitténs förslag innehöll en kodifiering av legalitets- principen, som inte ledde till lagstiftning. Denna princip och pro- portionalitetsprincipen beaktades dock genom införandet av straff- skalor. Strafflagen innehöll påföljderna dödsstraff, straffarbete, fäng- else, fängelse vid vatten och bröd, böter, avsättning, suspension, för- lust av medborgerligt förtroende, förverkande samt aga av barn.

1864 års strafflag kan på många sätt sägas ha varit en kodifiering av reformer på straffrättens område som hade skett under lång tid. Övergången från ett straffrättsligt system där kropps- och skam- straff var dominerande till ett system där frihetsberövande påfölj- der i stället användes tog sin början redan på 1600-talet, då stymp- ningsstraffet i princip slutade användas. År 1855 hade det sista kroppsstraffet avskaffats.

De nya straffskalorna i 1864 års lag följde också i stort rådande praxis som bl.a. innebar att stöldbrotten relativt sett fick ett högt straffvärde.

Brottsbalken

År 1965 ersattes 1864 års strafflag genom införandet av brottsbalken. Sedan 1864 års strafflag infördes hade flera andra viktiga reformer skett av påföljdssystemet, t.ex. hade påföljden fängelse vid vatten och bröd avskaffats 1884 och dödsstraffet 1921. Nya påföljder som införts var villkorlig dom (1906), förvaring och internering (1927) samt ungdomsfängelse (1935).

Till grund för brottsbalken låg två olika kommittéers arbeten, 1938 års Strafflagsberedning, som utredde påföljdssystemet, och Straffrättskommittén, som hade till uppdrag att reformera straff- lagens bestämmelser om brotten. Strafflagsberedningens förslag om påföljder var starkt influerade av den sociologiska straffrätts- skolans idéer, som utvecklats i Europa från senare delen av 1800-

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

talet. En bärande idé var den s.k. behandlingstanken, som innebar att brottslingen under verkställigheten av straffet skulle få behand- ling för att ges förutsättningar för att avstå från fortsatt brottslig- het. Vid bestämmandet av påföljd skulle domstolen alltså ta hänsyn till gärningsmannens individuella förhållanden och förutsättningar. Omständigheter som gärningsmannens sociala situation, tidigare kriminalitet, brottsbenägenhet och samhällsfarlighet skulle ha av- görande betydelse vid valet av påföljd.

I den nya brottsbalken kvarstod mycket av den klassiska straff- rättsskolans idéer om rättvisa och proportionalitet, samtidigt som hänsyn togs till Strafflagsberedningens förslag. I dåvarande 1 kap. 7 § brottsbalken föreskrevs att rätten vid val av påföljd, med beak- tande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden var särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård infördes som påföljder, men även fängelse ansågs vara en form av behandlingspåföljd eftersom denna också skulle innehålla behandlande och rehabiliterande åtgärder för den dömde.

Arbetet med att reformera den straffrättsliga regleringen av brotten inleddes på 1940-talet och avsåg först förmögenhets- brotten och sedan brotten mot allmänheten och staten.2 Reformen innebar att man övergav äldre lagstiftningsteknik och ersatte ett stort antal brottstyper, med relativt snäva strafflatituder, med ett mindre antal brottstyper med vidare straffskalor. Brotten delades samtidigt i de flesta fall in i olika svårhetsgrader. Varje grad av ett brott med en egen straffskala blev därmed att räkna som en egen brottstyp. Samma reformering gjordes av övriga brott i och med brottsbalkens införande.3

Generellt sett var strafflagsreformen i dess olika steg mer inrik- tad på de tekniska brottsbeskrivningarna än på brottens straff- värde.4 Straffrättskommittén anförde dock att den rådande straff- mätningen när det gällde våldsbrottslighet ”icke sällan” var alltför lindrig, särskilt i förhållande till förmögenhetsbrotten, ett ställ- ningstagande som flera remissinstanser ställde sig bakom. Kom- mittén föreslog som åtgärd mot detta att misshandelsbrottet av normalgraden skulle ha ett straffmaximum om fyra års fängelse. Straffskalan för det grova misshandelsbrottet föreslogs bli ett års

2SOU 1940:20 och SOU 1944:69.

3Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2013, s. 27 och prop. 1962:10, del B, s. 7.

4Jfr SOU 1986:14 s. 28.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

fängelse till 10 års fängelse. Departementschefen anförde att han i och för sig delade kommitténs uppfattning, men att straffskalan för misshandel av normalgraden ändå borde sluta vid två års fängelse, vilket dock inte skulle uppfattas som ett uttryck för en ”mildare värdering”.5

Fängelsestraffkommittén och reformen av 29 och 30 kap. brottsbalken

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet höjdes kritiska röster mot behandlingstanken, som ansågs innebära risk för en ojämn och orättvis praxis, samtidigt som den kriminologiska forsk- ningen visade att de nya behandlingsformerna inte gav så goda resultat som förutsetts, särskilt inte behandlingen inom ramen för fängelsepåföljden.

Mot bakgrund av den kritik som framfördes mot behandlings- tanken, bl.a. av Brottsförebyggande rådet i en rapport 1977, till- sattes två parlamentariska kommittéer, Fängelsestraffkommittén och Frivårdskommittén. År 1986 lämnade Fängelsestraffkommittén sitt huvudbetänkande Påföljd för brott.6 I betänkandet gjorde kom- mittén bedömningen att allmänpreventiva överväganden borde vara av grundläggande betydelse för frågan om en viss gärning ska vara straffbar, men att varken allmänpreventiva eller individualpreven- tiva hänsyn borde tillmätas vikt vid utformningen av straffskalorna för de olika brotten eller vid straffvärdebedömningen i det enskilda fallet. Där skulle i stället brottens svårhet eller förkastlighet vara avgörande samt principerna om proportionalitet och ekvivalens beaktas. Fängelsestraffkommitténs förslag avseende straffmätning och påföljdsval ledde till lagstiftning 1989, då nuvarande kapitel 29 och 30 infördes i brottsbalken.7 Fängelsestraffkommitténs förslag avseende brottens straffskalor ledde dock inte till lagstiftning.8

Inga mer genomgripande förändringar har sedan dess skett i regleringen av påföljdssystemet. Straffsystemkommitténs utredning (se vidare avsnitt 4.2.6) ledde inte till det reformerade straffsystem som föreslogs i kommitténs betänkande. Vissa lagändringar genom- fördes dock. Bland annat infördes samhällstjänst som ett perma- nent inslag i påföljdssystemet samt infördes sluten ungdomsvård

5Prop. 1962:10, del B s. 84, 87 och 91.

6SOU 1986:13–15.

7SFS 1988:942, prop. 1987/88:120.

8Se vidare avsnitt 4.2.2.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

som en ny påföljd. För närvarande bereds inom Regeringskansliet Påföljdsutredningens förslag till ett reformerat påföljdssystem, se vidare avsnitt 4.3.1.

3.3Allmänt om brottsbalkens straffskalor

Det abstrakta straffvärdet

Straffskalornas och straffvärdebegreppets centrala roll i påföljds- bestämningen följer av 29 kap. 1 § brottsbalken. Enligt bestämmel- sen ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämp- ning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets, eller den samlade brottslighetens, straffvärde. Av bestäm- melsens andra stycke följer att vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit.

En närmare beskrivning av straffvärdebedömningen i det en- skilda fallet följer av avsnitt 3.4.3. Enligt Fängelsestraffkommittén avses med straffvärde brottets svårhet, eller allvar, i förhållande till andra brott. Fängelsestraffkommittén gjorde åtskillnad mellan det abstrakta och det konkreta straffvärdet. Det abstrakta straffvärdet avser en hel brottstyps straffvärde, uttryckt genom angivande av brottets straffskala. Det abstrakta straffvärdet är ett mått på hur allvarligt lagstiftaren vill se på den aktuella brottstypen i förhållande till andra brott. Det innebär att även lagstiftaren måste göra en bedömning av vilken fara, kränkning eller skada en brottstyp rent generellt innebär. Inom straffskalan ska i princip alla tänkbara gär- ningstyper som faller inom det aktuella tillämpningsområdet kunna inordnas, och straffskalan måste därmed ha en viss spännvidd, från ett lägsta straff till ett högsta, uttryckt i böter och/eller fängelse. Med det konkreta straffvärdet avses det exakta straffvärde som fastställs för en enskild gärning. Båda formerna av straffvärde är ett uttryck för brottets svårhet eller förkastlighet.9

Föreskriften att straffvärdet ska vara avgörande för straffmät- ningen är ett uttryck för den vikt som bör läggas på principerna om ekvivalens och proportionalitet eller med andra ord att lika svåra brott ska ges lika stränga straff och att svårare brott ska straffas strängare än lindrigare brott.10 Straffvärdebedömningen är alltså ett

9SOU 1986:14 s. 131 och 155.

10Prop. 1987/88:120 s. 77 f. och SOU 1986:14 s. 143.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

relativt omdöme och innebär att olika brott måste jämföras med varandra. Däremot följer inte av proportionalitets- eller ekvivalens- principen vilken exakt nivå som straffvärdet, vare sig i ett enskilt fall eller generellt, ska ligga.11 Det straffrättsliga systemet bygger också på en humanitetsprincip, som i korthet innebär att samhällets ingripande mot den enskilde med straff ska ske med måttlighet och försiktighet och att frihetsberövande straff i det längsta bör und- vikas, alternativt göras så korta som möjligt.12 Inte heller humani- tetsprincipen säger dock något om ingripandenivån i absoluta tal, utan kan endast ge ganska grova uppskattningar av vad som är en acceptabel repressionsnivå. När det gäller det abstrakta straffvärdet är det alltså ytterst lagstiftaren som får göra en bedömning av en brottstyps svårhet, i relation till andra brott, och vilket ingripande från samhällets sida som är rimligt, även med beaktande av humani- tetsprincipen.

Fängelsestraffet och straffskalornas utformning

För varje brottstyp i brottsbalkens brottskatalog anges en straff- skala, som uttrycker ett lägsta och ett högsta straff. Strafflatituden uttrycks i böter och/eller fängelse.

Fängelse kan dömas ut i lägst 14 dagar, det allmänna fängelse- minimum, vilket följer av 26 kap. 1 § brottsbalken. En straffskala som anger att någon får dömas till ”fängelse i högst x år” innebär alltså att straffskalan sträcker sig från fängelseminimum 14 dagar till högst x års fängelse.

Av 26 kap. 1 § framgår också att det längsta tidsbestämda fängelse- straffet är 10 års fängelse, med tre undantag:

-Om ett brott har livstids fängelse i straffskalan kan det längsta tidsbestämda straffet för detta brott vara 18 års fängelse (vilket i så fall följer av det brottets straffskala).

-Om domstolen dömer för flera brott och fängelse bestäms som

gemensam påföljd får fängelsestraffets längd sättas över det

11SOU 1986:14 s. 131 och 143, jfr SOU 2008:85 s. 245, Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 33, Asp och von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151 samt Jareborg, Rättvisa och straffnivå, i Festskrift till Josef Zila, 2013, s. 81–95.

12Se SOU 1986:14 s. 80, prop. 1987/88:120 s. 31, SOU 2008:85 s. 246, Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 33 f., Ulväng, Påföljdskonkurrens – Problem och principer, 2005, s. 106–112.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

Överlappningen vid gradindelade brott

Vid gradindelade brott är varje grad av brottet en egen brottstyp. Vid de allra flesta gradindelade brott överlappar straffskalorna var- andra för de olika graderna av brottet. Till exempel är straffskalan för grov misshandel lägst ett år och högst sex års fängelse, medan minimistraffet för nästa grad, synnerligen grov misshandel, är fyra års fängelse. Straffskalorna överlappar alltså varandra med två år. Ett undantag utgör straffskalorna för de olika formerna av uppsåt- ligt dödande, dråp och mord, där straffskalorna ligger kant i kant, dvs. maximistraffet för dråp är lika med minimistraffet för mord.

Vanligtvis betraktas minimistraffet för en svårare grad av ett brott som ett ”tak” för straffmätningen av den lägre graden av brottet. Detta har att göra med att det abstrakta och konkreta straffvärdet bygger på den fara, kränkning eller skada som ett brott innebär, och att kriterierna för vad som ska utgöra en grövre form av brottet också ofta hänger samman med omständigheter som innebär att den grövre graden av brottet är t.ex. farligare än den lägre. Det är därför svårt att i normalfallet tänka sig en gärning som bedöms som en mindre allvarlig form av brottet, men som samtidigt har ett högre straffvärde än ett brott av en svårare grad. Emellertid är inte de faktorer som påverkar gradindelningen identiska med de om- ständigheter som kan påverka straffvärdet (se vidare avsnitt 3.4.3). Fängelsestraffkommittén anförde som exempel att gärningsmannen avsett att brottet skulle få allvarligare konsekvenser än det fått, eller att gärningsmannen förmått någon annan att medverka till brottet genom missbruk av dennes ungdom. Sådana omständigheter skulle ibland kunna få sådant genomslag att straffet bör bestämmas på en nivå som ligger inom straffskalan för den svårare graden av brottet.13 En annan faktor som kan ha betydelse för straffmätningen, men inte för straffvärdet, är bestämmelsen om straffskärpning p.g.a. åter- fall i brott (29 kap. 4 § brottsbalken, se vidare avsnitt 3.4.4).14 Fäng- elsestraffkommittén framhöll dock att behovet att i undantagsfall straffmäta över minimum för en svårare grad av brottet inte kunde anses motivera så stora överlappningar som fanns, och fortfarande

13SOU 1986:14 s. 157.

14Som tidigare nämnts finns för återfallsituationer också en möjlighet att gå utöver straff- skalans maximinivå, men denna bestämmelse gäller endast då den tilltalade tidigare dömts till ett fängelsestraff om minst två år och ska dömas för ett brott som är belagt med fängelse i minst sex år, se 26 kap. 3 §.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

Varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Det innebär, vilket återspeglas i 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken, att frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs. Det finns visserligen ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet, men bedömningarna görs ändå med tillämpning av delvis olika kriterier.16

I rättsfallet gjorde Högsta domstolen också uttalanden avseende bedömningen av om en misshandelsgärning var att bedöma som grov. Uttalandet får dock anses ha generell räckvidd.

Utgångspunkten för avgörandet av till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra är den aktuella straffbestämmelsens utformning. Vad som, såvitt nu är aktuellt, är straffbelagt som misshandel är att till- foga en annan person kroppsskada eller smärta. Av detta följer att det avgörande för till vilken svårhetsgrad som en misshandel är att hänföra i allmänhet är den av uppsåt täckta skada eller smärta som misshandeln har lett till. Som tidigare berörts är däremot culpösa överskott inte relevanta när det gäller gradindelningen utan betydelsen av sådana ska i stället avgöras med tillämpning av reglerna för sammanträffande av brott. Motsvarande gäller uppenbarligen också subjektiva överskott. […] Vad som nu sagts utesluter inte att också faktorer som inte har direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brotten kan vara av betydelse för gradindelningen. Detta framgår bl.a. av de exempel som ges i 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken på sådana omständig- heter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett misshandels- brott är att anse som grovt.17

Brottslighetskonkurrens18

En annan fråga som domstolen måste lösa innan påföljdsbestäm- ningen kan påbörjas är vilka brott och hur många brott den till- talade har, eller ska anses ha, begått. Ett konkret händelseförlopp kan nämligen samtidigt uppfylla rekvisiten för många olika straff- bud.

Konkurrensläran omfattar många olika problemställningar och en särskild terminologi. I detta betänkande aktualiseras frågor om konkurrens eftersom tillämpningsområdet för många brottstyper vi behandlar överlappar varandra. Samma konkreta gärning kan där-

16Högsta domstolens domskäl p. 9.

17Högsta domstolens domskäl p. 11 och 13.

18Framställningen bygger i stort på Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2013, s. 480–488.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

med komma att falla under tillämpningsområdet för flera straffbud och vilket, eller vilka, straffbud som väljs får därmed betydelse för vilken straffskala, eller vilka straffskalor, som är tillämpliga.

Brottstypernas tillämpningsområde kan överlappa varandra på olika sätt. Om tillämpningsområdena är helt överlappande, men den ena brottstypen har ett vidare tillämpningsområde än den andra, kallas detta subordination. Vid subordination är det en stark pre- sumtion för att endast det ena straffstadgandet ska tillämpas. Denna brottstyp sägs då ha konsumerat den andra. Om den ena brotts- typen har ett mer specifikt innehåll än den andra följer av principen om lex specialis att den mer speciella bestämmelsen ska tillämpas framför den mer allmänt hållna. Om en brottstyp kan sägas vara en kvalificerad form av en annan framstår det också som självklart att tillämpa straffansvar endast för den kvalificerade brottstypen, annars vore ju det kvalificerade straffbudet meningslöst. Ett exempel på detta är gradindelade brott, där endast en straffbestämmelse tillämpas, även om den konkreta gärningen samtidigt innebär en överträdelse av både en grövre och en mindre allvarliga form av brottet. En brotts- typ kan vara en kvalificerad form av en annan brottstyp, även på andra sätt än om de är grader av samma brott. Så är fallet mellan t.ex. olaga tvång och utpressning, där utpressning anses vara en kvalificerad form av olaga tvång.

Vid sammansatta brottstyper som rån eller våldtäkt, där våld eller hot om våld ingår som en del av det andra brottet, konsumeras också ofta det ingående våldet eller hotet, som sedda för sig hade kunnat utgöra t.ex. misshandel eller olaga hot. Det är dock inte självklart att den brottstyp som utgör en del av den andra konsu- meras. Till exempel vore det orimligt om grovt olaga tvång alltid konsumerade misshandel, eftersom grovt olaga tvång har en straff- skala som endast sträcker sig upp till sex års fängelse och synner- ligen grov misshandel har ett straffmaximum på 10 års fängelse.19

Konkurrensfrågor löses ibland direkt i lagregleringen genom s.k. subsidiaritetsklausuler. Exempel på ett sådant subsidiaritetsförhåll- ande är det som råder mellan utpressning och rån, där det uttryck- ligen framgår av 9 kap. 4 § brottsbalken, som reglerar utpressning, att ansvar för utpressning kommer i fråga om ett förfarande inte är att betrakta som rån.

19 Jfr NJA 2011 s. 89, Högsta domstolens domskäl p. 11.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

Nöd- och nödvärnsinvändningar

I 24 kap. brottsbalken finns ett antal grunder för ansvarsfrihet, dvs. bestämmelserna reglerar situationer då en annars brottslig gärning inte anses utgöra ett brott. I detta stycke berör vi kort den oftast åberopade ansvarsfrihetsgrunden, nödvärn, samt berör också frågor om nöd och samtycke.

En gärning är inte brottslig om den begås i nödvärn (24 kap. 1 § brottsbalken). Rätt till nödvärn gäller vid ett påbörjat eller över- hängande brottsligt angrepp på person eller egendom, mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, mot den som olovligen trängt in i eller för- söker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. I 24 kap. 4 § finns en bestämmelse om nöd. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

En handling som företas i en nödsituation är straffri om den inte är oförsvarlig. På motsvarande sätt leder en nödvärnshandling till straffrihet om den inte är uppenbart oförsvarlig. En handling som begås i nöd eller nödvärn och är (uppenbart) oförsvarlig kan fort- farande vara straffri om omständigheterna är sådana att personen svårligen kunde besinna sig, vilket följer av 24 kap. 6 §.

Även s.k. putativt nödvärn, eller putativ nöd, vilket innebär att gärningsmannen tror att han eller hon befinner sig i en nöd- eller nödvärnssituation, kan befria från ansvar. (Se bl.a. NJA 2012 s. 45 som refereras i avsnitt 5.4.2 och 6.4.1).20 Vad som avses är inte att gärningsmannen gjort en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna (straffrättsvillfarelse), utan att han eller hon upp- levt eller inbillat sig faktiska omständigheter som skulle ha utgjort nödvärn eller nöd enligt en rättslig bedömning, om de hade före- legat i verkligheten.

När det gäller bevisningen kring en nöd- eller nödvärnsinvänd- ning gäller att det är åklagaren som ska motbevisa ett påstående om nöd, eller nödvärn, från den tilltalades sida. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 210 uttalat att vad som bör krävas av åklaga- ren är att han lägger fram så mycket bevisning att nödvärnsinvänd- ningen framstår som obefogad. Detta bör dock kunna tolkas så att det i vissa fall inte krävs någon egentlig motbevisning från åklaga- rens sida, t.ex. då en nöd- eller nödvärnsinvändning inte kom-

20 Se också Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2013, s. 344 f.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

pletteras av en berättelse från den tilltalades sida, eller då den till- talades påståenden i dessa avseenden framstår som verklighetsfräm- mande.21

Samtycke från den som utsatts för den annars brottsliga gär- ningen, utgör en annan ansvarsfrihetsgrund, enligt 24 kap. 7 §. Detta gäller, liksom för nöd- och nödvärnssituationer, om hand- lingen som samtycket gäller inte var oförsvarlig. Denna bedömning ska göras med beaktande av den skada, kränkning eller fara som handlingen medfört, dess syfte och övriga omständigheter. Sam- tycke kan t.ex. inte vara ansvarsbefriande om det är fråga om så allvarligt våld mot någon att det är att bedöma som grov miss- handel. Samtycke till dödande utesluter heller aldrig ansvar.22

Även om en åberopad ansvarsfrihetsgrund inte leder till att en gärning är straffri kan den få betydelse bl.a. för straffvärdebedöm- ningen, eftersom det är en förmildrande omständighet om gär- ningsmannen handlat i en situation som avses i 24 kap., se vidare avsnitt 3.4.3. Det gäller även om det varit fråga om putativ nöd eller putativt nödvärn, vilket bl.a. konstateras av Högsta domstolen i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 2012 s. 45.

3.4.3Straffmätning

Den grundläggande bestämmelsen om straffvärde

Enligt 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska straff, med beak- tande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den sam- lade brottslighetens straffvärde.

Vid bedömningen av straffvärdet inom straffskalan ska enligt 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken beaktas den skada, kränk- ning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Därvid ska särskilt beaktas om gärningen har inne- burit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person.

Rekvisiten skada, kränkning och fara avser de objektiva omstän- digheterna vid brottet. Uttrycken är avsedda att uppfattas i vid

21Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 24 kap. 1 §.

22Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2013, s. 233. Se dock om åtgärder inom hälso- och sjukvården, a.a. s. 258–262. Angående samtycke till dödande, se också RH 2011:86, återgivet i avsnitt 6.10.2.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

mening och enligt förarbetena kan utgångspunkt normalt tas i brottets rekvisit. Hänvisningen till gärningsmannens avsikter och motiv innebär att även subjektiva omständigheter ska tillmätas betydelse vid bedömningen av straffvärdet. Hänsyn ska inte tas till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet, och det är av stor betydelse för bedömningen hur grov gärningsmannens oaktsamhet har varit liksom vilken form av uppsåt som har förelegat. Det är alltid omständigheterna vid brottet som ska vara avgörande för straffvärdebedömningen. Gärnings- mannens person, tidigare brottslighet eller vad som har inträffat efter brottet ska i princip sakna betydelse för bedömningen av straff- värdet.23

Att domstolen särskilt ska beakta om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person lades till i bestämmelsen genom en lagändring som trädde i kraft 1 juli 2010, en del av 2010 års straffmätningsreform.24 Bestämmel- sen infördes för att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott. Den omfattar enligt förarbetena brott där gärningen har bestått i, eller innefattat, uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställ- bart handlande – dvs. att ha försatt någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd eller att, utan våld eller hot, ha berövat någon fri- heten – direkt riktat mot en annan person. Med allvarligt angrepp avses att brottets straffvärde ska motsvara fängelse i sex månader eller mer. Domstolen ska i varje enskilt fall pröva om gärningen bestått i eller innefattat ett sådant angrepp som avses i bestämmel- sen. I förarbetena anges att de brott som omfattas av bestämmelsen ska anses ha ett högre straffvärde än det straffvärde som skulle ha följt vid en bedömning enligt den praxis som föregick lagändringen. Vidare uttalas att straffvärdet för brottslighet som omfattas av bestämmelsen ska anses ligga över straffminimum eller den allra nedersta delen av straffskalan för det aktuella brottet samt att straff- värdet för brott som sedan tidigare hade en straffvärdenivå en bit upp i straffskalan ska anses ligga på en ytterligare högre nivå.25 En närmare redogörelse för tolkningen och tillämpningen av 29 kap 1 § i denna del följer av kap. 5.

23Prop. 1987/88:120 s. 80 f.

24SFS 2010:370, prop. 2009/10:147.

25Prop. 2009/10:147 s. 14 f. och s. 40.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

Försvårande och förmildrande omständigheter

Bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken kompletteras med i 29 kap. 2 och 3 §§ uppställda kataloger över försvårande respektive för- mildrande omständigheter, som särskilt ska beaktas vid bedöm- ningen av straffvärdet.

Uppräkningarna av omständigheter är exemplifierande och det är alltså möjligt att ta hänsyn till andra omständigheter än de angivna. Detta framgår av lagtexten genom att det anges att dessa omstän- digheter särskilt ska beaktas. I de ursprungliga förarbetena anfördes att avsikten dock var att uppräkningen skulle innefatta de vanlig- aste och mest betydelsefulla förmildrande eller försvårande om- ständigheterna. Det anfördes vidare att det dock, särskilt när det gäller förmildrande omständigheter, kan komma i fråga att beakta andra än de som räknas upp i bestämmelsen.26 Samtidigt ska note- ras att några andra omständigheter än sådana som kan inordnas under den allmänna bestämmelsen om straffvärde i 29 kap. 1 § inte får beaktas, dvs. omständigheter som har att göra med den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade in- sett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft.

Av 29 kap. 3 § andra stycket brottsbalken framgår att domstolen, om det föreligger sådana omständigheter som anges i första stycket och om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Det kan däremot aldrig, när det föreligger försvårande omständigheter, före- komma att döma till ett högre straff än det högsta straff som anges i den tillämpliga straffskalan.

Genom lagändringar, som trädde i kraft den 1 juli 2010, slopades eller ändrades de kvalificerande rekvisiten, utom i ett fall, i bestäm- melserna om försvårande och förmildrande omständigheter.27 Utrym- met för att beakta sådana omständigheter har därigenom vidgats, vilket enligt förarbetena syftar till att öka spännvidden vid straff- värdebedömningen.28

26Prop. 1987/88:120 s. 81 och 85.

27Lagändringarna var en del av 2010 års straffmätningsreform, SFS 2010:370, prop. 2009/10:147.

28A. prop. s. 28 och 42–45.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

Straffvärdebedömningen

Utgångspunkten för straffvärdebedömningen är alltså brottets all- var i förhållande till andra brott. De faktorer som i första hand ska beaktas är de som följer av brottsbeskrivningen, inklusive de kvali- fikationsgrunder som kan finnas vid gradindelade brott. Dessa fak- torer brukar benämnas brottsinterna straffvärdefaktorer. Andra för- mildrande eller försvårande omständigheter enligt 29 kap. 2–3 §§ kommer in först senare i bedömningen, vilket följer av att de gäller ”vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp” och ”vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall”. Förmildrande och försvårande straffvärdeomständigheter kallas därför brottsexterna straffvärdefaktorer. Om samma typ av omständighet som nämns i 29 kap. 2 § utgör en kvalifikationsgrund är dock omständigheten brottsintern.

En särskild svårighet när det gäller att bestämma en gärnings straffvärde är om en brottsintern faktor, som redan påverkat brottets rubricering, även ska påverka gärningens straffvärde. Det brukar anföras att samma omständighet inte ska beaktas dubbelt till den tilltalades nackdel.29 Brottsinterna faktorer som är möjliga att kvan- tifiera kan dock påverka både rubriceringen och straffvärdet inom den högre straffskalan. Högsta domstolen uttalade t.ex. i NJA 2011 s. 89, som avsåg ett fall av misshandel, att skadorna som offret fått låg ”klart över den nivå som krävs för att en misshandel ska beteck- nas som grov”.

I bedömningen av straffvärdet har straffskalans miniminivå störst betydelse. I förarbetena till 29 kap 1 § brottsbalken uttalades att den rådande praxis, som innebar att straff ofta utdömdes relativt nära straffminimum och den övre delen av straffskalan utnyttjades mer sällan, inte var avsedd att förändras på något påtagligt sätt, efter- som den övre delen av straffskalan normalt sett inte är avsedd för mer ordinär brottslighet utan för exceptionella fall som inträffar mer sällan.30

Vid gradindelade brott kan ofta den svårare gradens minimistraff ses som ett ”tak” för straffvärdebedömningen för en lägre grad. Detta beror på att de brottsinterna faktorer som i första hand på- verkar straffvärdet också påverkar gradindelningen. Ett misshandels-

29Se t.ex. Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 111 f., Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 8 kap. 5 §, och prop. 1987/88:120 s. 82.

30A. prop. s. 78, se också Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 137.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

brott som bedöms ha ett straffvärde på ett års fängelse anses vanligtvis också vara att bedöma som en grov misshandel. De brotts- externa faktorer som i förekommande fall kan vara tillämpliga, och som alltså inte påverkar placeringen i svårhetsgrad, skulle dock i undantagsfall kunna vara så framträdande (i kombination med ett i övrigt högt straffvärde) att den överlappande delen av straffskalan bör utnyttjas (se också avsnitt 3.3).

Som konstaterades i förarbetena till 29 kap. brottsbalken finns ingen enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut. Samtidigt är målsättningen för regleringen att straffnivån för ett visst brott inte ska vara vilken domare som gör bedömningen i det enskilda fallet. Detta uttrycks genom att straffvärdebedömningen ska ske med beaktande av en enhetlig rättstillämpning, vilket innebär att domaren måste anpassa sig till principer som utvecklats genom rättspraxis.31

I operationen att jämföra olika brott för att finna på vilken nivå inom straffskalan en viss gärning befinner sig har alltså praxis stor betydelse som jämförelsematerial.32 Olika standardfall och standard- faktorer kan också utgöra hållpunkter inom en viss given straff- skala. Exempel på standardfall är om narkotika innehas för eget bruk eller i överlåtelsesyfte, om en misshandel är oprovocerad, eller om en stöld skett med utnyttjande av förtroende. Standardfaktorer är t.ex. mängd och art när det gäller narkotikabrott, det stulnas värde när det gäller stöldbrott eller skadans omfattning när det gäller misshandel.33 Även när det gäller standardfall och standardfaktorer måste utgångspunkten vara att sådana går att utläsa ur rättspraxis, förarbeten eller möjligen doktrin, för att rättstillämpningen ska bli enhetlig.

Kravet på enhetlighet får dock inte, enligt förarbetena, tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxis.34

31A. prop. s. 78.

32Jfr Ulväng, Suum cuique – om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis, SvJT 2006 s. 828.

33Asp och von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151, SOU 2012:34, del 3, s. 255 och Jareborg/Zila, Straffrättens påföldjslära, 2010, s. 126.

34Prop. 1987/88:120 s. 78.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

Straffvärdet för flera brott

När en tilltalad har begått flera brott framgår av 29 kap. 1 § att rätten ska göra en bedömning av den samlade brottslighetens straffvärde, dvs. bestämma ett straffvärde för samtliga begångna brott.

Enligt tradition används i svensk rätt den s.k. asperationsprinci- pen, som innebär att utgångspunkten vid bestämningen av brotts- lighetens samlade straffvärde är det brott som har det högsta straff- värdet och till detta straffvärde lägga endast en del av straffvärdet av de andra brotten. De enskilda brottens respektive straffvärden adderas, eller kumuleras, alltså inte. Metoder för hur sammanlägg- ningen kan gå till har utvecklats i doktrin och praxis och redogörs inte närmare för här.35 Allmänt gäller att det enskilda brottets straff- värde får mindre betydelse vid ett större antal begångna brott, dvs. straffvärdet för de enskilda brotten får en avtagande betydelse ju fler brott det är frågan om.36

Tillämpningen av asperationsprincipen såsom den har utvecklats i praxis och doktrin gör att, trots att det är fråga om flera brott, det högsta straffet för i vart fall de grövsta av brotten vanligtvis inte kommer att överskridas. Om straffvärdet för brottsligheten är högre än det maximala fängelsestraff som får dömas ut, enligt någon av de tillämpliga straffskalorna, kan domstolen i vissa fall med tillämpning av 26 kap. 2 § brottsbalken döma till ett längre fängelsestraff än vad straffskalan för det allvarligaste brottet anger.

Återfall i brott

I 29 kap. 4 § brottsbalken finns en bestämmelse om beaktande av återfall i brott vid straffmätningen. Av bestämmelsen följer dock att rätten i första hand ska beakta återfallet genom att välja fängelse som påföljd och/eller förverka villkorligt medgiven frihet. Om rätten väljer en annan påföljd än fängelse eller böter blir bestämmel- sen inte alls aktuell att tillämpa. Bestämmelsens innehåll behandlas närmare nedan, avsnitt 3.4.4.

35Se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 76 och 144–153.

36För en utförlig redogörelse av asperationsprincipen och överväganden kring hur straff- värdet för flera brott bör bestämmas, se SOU 2012:34, del 3, s. 271–299. Påföljdsutred- ningen tar här avstånd från uttrycket ”mängdrabatt” som ibland används som beteckning på tillämpningen av asperationsprincipen, om detta se särskilt s. 281–285. Högsta domstolen behandlar frågan om straffvärdet för flera brott i NJA 2008 s. 359.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

Det finns dock en situation där bestämmelsen kan komma att spela in före påföljdsvalet. Det gäller när den tilltalade återfallit i bötesbrottslighet på ett sådant sätt att gärningens straffvärde ligger på fängelsenivå, vilket då blir utgångspunkten för rättens fortsatta överväganden.37

Något om 34 kap. brottsbalken

I 34 kap. brottsbalken finns bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd. Om den som ska dömas för brott tidigare är dömd och den brottslighet som domstolen nu ska be- stämma påföljd för har begåtts före den tidigare domen, eller efter den tidigare domen, men före det att påföljden i denna helt är verk- ställd, ska domstolen tillämpa 34 kap.

Bestämmelserna i 34 kap. har ingen direkt relevans för vårt arbete med att se över straffskalorna för vissa brott. Vi lämnar därför inte någon redogörelse för bestämmelsernas innehåll. I vissa av de orefe- rerade hovrättsavgörandena som återges i bilaga 3, kan dock be- stämmelserna i 34 kap. ha spelat roll för domstolens straffmätning. I sådana fall har detta särskilt anmärkts i denna sammanställning.

Billighetsskäl

Utöver brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde ska rätten enligt 29 kap. 5 § brottsbalken vid straffmätningen i skälig omfattning beakta ett antal omständigheter som inte är hänförliga till den brottsliga gärningen. Bestämmelsens grundtanke är att det vid sidan av straffvärdet kan finnas en rad olika omständigheter som är av sådant slag att det skulle framstå som orättfärdigt om de inte beaktades vid påföljdsbestämningen.38 Dessa omständigheter, som endast verkar i mildrande riktning, är hänförliga till gärnings- mannens person och hans eller hennes handlande efter brottet. Exempel på billighetsskäl är att gärningsmannen till följd av brottet själv drabbats av allvarlig kroppskada (p. 1) eller kommer drabbas av avskedande (p. 5), om gärningsmannen frivilligt angett sig (p. 3)

37Exempel på att återfall i bötesbrottslighet efter ett visst antal återfall regelmässigt leder till en fängelsepåföljd är straffmätningen för olovlig körning, se Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2013, s. 794.

38Prop. 1987/88:120 s. 47.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

eller försökt begränsa skadeverkningarna av brottet (p. 2). Bestäm- melsen är enligt förarbetena avsedd att tillämpas med försiktighet, så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätningen.39 Av 30 kap. 4 § brottsbalken fram- går att de omständigheter som anges i bestämmelsen även ska beak- tas vid valet av påföljd.

Enligt bestämmelsens andra stycke kan rätten, om det föreligger billighetsskäl, och om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrig- are påföljd än vad som är föreskrivet för brottet. Vidare kan rätten, enligt 29 kap. 6 §, om det föreligger billighetsskäl, meddela påföljds- eftergift om det skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Kraven på särskilda skäl respektive uppenbar oskälighet innebär att bestämmelserna ska tillämpas restriktivt.40

Beaktande av ungdom

I 29 kap. 7 § brottsbalken föreskrivs att den tilltalades ungdom ska beaktas särskilt vid straffmätningen, om brottet begåtts innan han eller hon fyllt 21 år. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Av andra stycket i samma paragraf framgår att det för brott som har begåtts innan den tilltalade fyllt 21 år inte får dömas till svårare straff än tio års fängelse. Om fäng- else på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om fängelse används som gemensamt straff för flera brott får dock fängelse i högst 14 år dömas ut.

Till skillnad från vad som gäller enligt 29 kap. 3 § 3 brottsbalken krävs det inte att gärningsmannens låga ålder på något sätt har på- verkat hans eller hennes handlande för att 29 kap. 7 § brottsbalken ska bli tillämplig, utan avsikten är att den som var under 21 år vid brottstillfället rent allmänt ska dömas till ett lägre straff än normalt. Bestämmelsen påverkar inte i sig bedömningen av brottets eller brottslighetens straffvärde. Den kan i stället sägas ge uttryck för att domstolarna i förhållande till ungdomar ska tillämpa en på visst sätt generellt justerad straffskala. I doktrinen har utvecklats tabeller för hur stort avdrag från straffvärdet som ska göras för olika åldrar mellan 15 och 20 år.41

39A. prop. s. 90.

40A. prop. s. 97.

41Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 213–220. Med ålder avses den ålder gärningsmannen hade när han eller hon begick brottet.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

3.4.4Påföljdsvalet

Allmänt om påföljderna och deras rangordning

Förutom böter och fängelse kan påföljderna villkorlig dom (27 kap. brottsbalken) och skyddstillsyn (28 kap. brottsbalken) väljas som påföljd för brott. Därutöver kan domstolen under vissa omständig- heter besluta att den dömde ska överlämnas till särskild vård. Sådant överlämnande kan komma i fråga för tre personkategorier; unga lag- överträdare (32 kap. brottsbalken), missbrukare (31 kap. 2 § brotts- balken) och psykiskt störda lagöverträdare (31 kap. 3 § brotts- balken).

Att fängelse är ett svårare straff än böter följer av 1 kap. 5 § brottsbalken. Det är bara fängelse som under vissa förutsättningar kan ersättas med villkorlig dom eller skyddstillsyn (27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § brottsbalken). Av detta följer att om brottets, eller brottslighetens, straffvärde, efter att hänsyn tagits till billighetsskäl, är böter, så ska domstolen också döma ut böter, om det gäller en vuxen lagöverträdare.42 Det kan anmärkas att även om det inte finns något formellt hinder att i stället för böter överlämna en missbrukare till särskild vård enligt 31 kap. 2 § brottsbalken torde i de flesta fall ett sådant överlämnande inte komma i fråga för brott som vanligtvis leder till böter. För att överlämna någon till rätts- psykiatrisk vård krävs däremot att påföljden inte kan stanna vid böter (31 kap. 3 § brottsbalken).

Enligt vad som föreskrivs i 30 kap. 1 § brottsbalken är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. I praktiken är dock skyddstillsyn en mer ingripande påföljd än vill- korlig dom, bl.a. eftersom skyddstillsyn har en längre prövotid och innebär att den dömde under en del av den tiden ställs under över- vakning, vanligtvis det första året. Att skyddstillsyn måste anses vara en mer ingripande påföljd än villkorlig dom har bekräftats i Högsta domstolens praxis.43 Valet mellan villkorlig dom och skydds- tillsyn avgörs dock inte av vilken påföljd som anses mest ingrip- ande, utan vilken bedömning domstolen gör av den tilltalades individuella återfallsrisk och behov av stöd- och kontrollåtgärder (30 kap. 7 och 9 §§).44 Högsta domstolen har dock konstaterat, i

42För unga lagöverträdare görs delvis andra överväganden, t.ex. ska ungdomstjänst väljas före böter, om inte ungdomstjänst är en alltför ingripande påföljd, 32 kap 2 § tredje stycket.

43NJA 2000 s. 190, 2000 s. 314 och 2008 s. 359.

44Se vidare t.ex. SOU 2012:34, del 2, s. 98–102.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

NJA 2000 s. 314, att det får anses finnas ett större utrymme att ersätta ett fängelsestraff med skyddstillsyn än med villkorlig dom eftersom skyddstillsyn är mer ingripande och kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa.

Både villkorlig dom och skyddstillsyn kan förenas med antingen böter eller samhällstjänst och även med föreskrifter i skilda avseen- den. Skyddstillsyn kan förenas med fängelse i högst tre månader eller med en föreskrift om s.k. kontraktsvård.45

Överlämnande till särskild vård av missbrukare och psykiskt störda lagöverträdare

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), får rätten enligt 31 kap. 2 § första stycket brottsbalken överlämna åt socialnämnden att föranstalta om behövlig sådan vård. Är den tilltalade redan intagen i ett hem för missbruksvård kan rätten i stället överlämna åt den som förestår hemmet att för- anstalta om vården. För brott för vilka det är föreskrivet strängare straff än fängelse i ett år får rätten enligt paragrafens andra stycke besluta om överlämnande till vård enligt LVM endast om det finns särskilda skäl. Överlämnande till vård enligt LVM används i prakti- ken mycket sällan. Påföljdsutredningen har gjort särskilda över- väganden kring påföljden och föreslagit att den avskaffas. 46

I 31 kap. 3 § brottsbalken finns bestämmelser om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Enligt paragrafens första stycke får rätten överlämna den som har begått ett brott och som lider av en allvarlig psykisk störning till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrätt- ning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. För att ett överlämnande ska kunna ske krävs enligt bestämmelsen att påföljden för det aktuella brottet, eller brottslig- heten, inte bedöms kunna stanna vid böter.

45En översiktlig uppställning över möjliga påföljdskombinationer, där det också framgår hur olika tilläggssanktioner kan kombineras med varandra, finns i Borgeke, Att bestämma på- följd för brott, 2012, s. 55.

46SOU 2012:34, del 2, s. 629–645. År 2012 tillämpades överlämnande enligt LVM som huvudpåföljd i 13 fall, vilket kan jämföras med överlämnande till rättspsykiatrisk vård som skedde i 219 fall, se den officiella kriminalstatistiken, tabell 461 (lagföringsbeslut efter huvudpåföljd och län) för år 2012.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

Har ett brott begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning får fängelse väljas som påföljd endast om det finns synner- liga skäl för det (30 kap. 6 § brottsbalken). För att sådana synner- liga skäl ska anses föreligga torde bland annat krävas att straffvärdet motsvarar fängelse i fyra år eller mer.47

Överlämnande till särskild vård enligt de nu nämnda kapitlen har i och för sig ingen åldersgräns, varför sådana överlämnanden också kan ske för unga lagöverträdare, alltså lagöverträdare under 21 år. Åldern kommer då att spela in i övervägandena kring tillämp- ningen av bestämmelserna på olika sätt, och torde oftast leda till att överlämnande till särskild vård inte kommer att ske.48

Påföljdsvalet för vuxna lagöverträdare

Den grundläggande bestämmelsen när det gäller valet mellan fäng- else och andra möjliga påföljder eller påföljdskombinationer för vuxna lagöverträdare finns i 30 kap. 4 § brottsbalken, som anger följande.

Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständig- heter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Enligt förarbetena till bestämmelsen är det ofta så att en gärnings höga straffvärde har den avgörande betydelsen för om det finns tillräckligt starka skäl för fängelse. Där angavs som riktmärke att det föreligger en presumtion för att välja fängelse som påföljd om straffvärdet är sådant att ett fängelsestraff på ett år eller mer skulle dömts ut, om fängelse valts som påföljd.49

Denna s.k. ettårspresumtion har, som Påföljdsutredningen an- märker, fått mycket stort genomslag i praxis.50 En fråga när det gäller ettårspresumtionen är vilket värde som egentligen avses med rikt- värdet ett år, straffvärdet eller det s.k. straffmätningsvärdet. Med straffvärdet avses då gärningen straffvärde, efter att domstolen gjort de bedömningar som följer av 29 kap. 1–3 §§ (den grundläggande

47Prop. 2007/08:97, s. 22 f.

48Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 32 kap. 1 §.

49Prop. 1987/88:120 s. 100.

50SOU 2012:34, del 2, s. 84.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

bestämmelsen om straffvärdebegreppets innebörd samt förmild- rande och försvårande omständigheter som räknas upp i de följande bestämmelserna). Med straffmätningsvärdet avses straffvärdet efter att också reduktion för billighetsskäl och/eller ungdom (29 kap. 5 och 7 §§) gjorts. När det gäller den reduktion som sker för gärningsmannens ungdom bör Högsta domstolens praxis kunna tolkas så att det är detta reducerade straffvärde som styr om ettårs- presumtionen är tillämplig eller inte.51 I den s.k. skärtorsdagsdomen, NJA 2008 s. 359, har Högsta domstolen gjort uttalanden om hur förekomsten av billighetsskäl ska beaktas, bl.a. i förhållande till ettårspresumtionen. Av rättsfallet får anses framgå att Högsta domstolen avgjort att det är straffvärdet, för vuxna lagöverträdare, som avgör om det finns skäl för fängelse eller inte. Billighetsskäl kan dock föreligga med sådan styrka att det ändå är möjligt att välja en icke frihetsberövande påföljd. Högsta domstolens dom kan dock inte tas till intäkt för att straffmätningsvärdet inte kan använ- das som en utgångspunkt för de fortsatta överväganden i påföljds- frågan, som domstolen har att göra. En tumregel torde fortfarande vara att straffmätningsvärden under ett års fängelse leder till en icke frihetsberövande påföljd, om inga andra skäl talar för fängelse.52 Det kan samtidigt noteras att straffvärdet och straffmätningsvärdet i många fall är detsamma, om det inte finns några omständigheter att beakta enligt 29 kap. 5 §.

Det anges också i 30 kap. 4 § att brottslighetens art är ett skäl att välja fängelse som påföljd. Vad som avses med brottslighetens art och hur denna påverkar påföljdsbestämningen är komplexa frågor. Begreppet brottslighetens art syftar på sådan brottslighet som bör leda till ett fängelsestraff även i fall där varken straffvärdet eller förekomsten av tidigare brottslighet talar för denna påföljd. I förarbetena till bestämmelsen anfördes att exempel på brottstyper som är av sådant art är rattfylleri, brott mot vapenlagstiftningen, misshandel och våld mot tjänsteman.53 I praktiken handlar det om

51NJA 2000 s. 314 och Högsta domstolens eget uttalande om den domen i NJA 2009 s. 121, jfr SOU 2012:34, del 2, s. 88.

52Om skärtorsdagsdomen och begreppet straffmätningsvärde, se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 40 (not 2), 42 f samt 226–228, Borgeke, Skärtorsdagsdomen – en ny dom från Högsta domstolen som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning, SvJT 2008 s. 763, Ulväng, Through the looking-glass – behövs en ny påföljdsreform? i Festskrift till Suzanne Wennberg, 2009, s. 419–436, Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, 2010 s. 143,

Asp, Svensk rättspraxis, Straffrätt 2001–2009, SvJT 2010 s. 977 och SOU 2012:34, del 2, s. 84–88.

53 Prop. 1987/88:120 s. 100.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

sådana brott som enligt tidigare praxis ledde till korta fängelsestraff av ”allmänpreventiva skäl”. Vålds- och annan integritetskränkande brottslighet får allmänt anses vara s.k. artbrott.

Återfall i brott är det sista av de omständigheter som kan utgöra skäl för fängelse. Vid bedömningen av om, eller i vilken grad, åter- fall talar för fängelse ska domstolen ta hänsyn till den tid som gått sedan den tidigare brottsligheten begicks, om tidigare brott är av samma slag som de som nu bedöms, och om den tidigare och den nuvarande brottsligheten ska betraktas som allvarlig. Med ledning av förarbetsuttalandena i specialmotiveringen till bestämmelsen kan slutsatsen dras att brottsligheten i detta sammanhang bör ses som allvarlig om både tidigare och nuvarande brottslighet har ett straff- värde på sex månader eller mer.54

Emot skälen för fängelse ska domstolen väga dels billighetsskälen enligt 29 kap 5 §, dels de särskilda skäl som kan finnas för att i stället välja villkorlig dom eller skyddstillsyn som påföljd. Möjligheten att förena dessa påföljder med samhällstjänst är ett sådant särskilt skäl (30 kap. 7 § respektive 30 kap. 9 § 4). När det gäller skyddstillsyn tillkommer andra särskilda skäl i enlighet med 30 kap. 9 §, t.ex. möjligheten att förena skyddstillsynen med kontraktsvård. Möjlig- heten att förena en skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § kan göra en skyddstillsyn till ett möjligt alternativ till en ren fängelsepåföljd.

Brottslighetens straffmätningsvärde, dess art samt återfallet i brott kan med olika styrka tala för att fängelse väljs som påföljd. Även skälen emot fängelse kan vara mer eller mindre starka. Ettårs- presumtionen ska t.ex. inte uppfattas så att straffmätningsvärden under ett år inte alls talar för fängelse. Om det finns skäl för fäng- else p.g.a. brottslighetens art och/eller återfall i brott, samverkar dessa skäl med straffmätningsvärdet, även om detta är under ett år, så att även straffmätningsvärdet blir en faktor som i kombination med de andra skälen kan tala för fängelse med olika styrka.55 När det gäller frågan hur höga straffmätningsvärden som överhuvud- taget kan ersättas med en icke frihetsberövande påföljd finns inget exakt svar, men regelmässigt leder straffmätningsvärden över två års fängelse till att fängelse också väljs som påföljd, oavsett vilka skäl som talar emot ett frihetsberövande straff. En skyddstillsyn i före- ning med kontraktsvård kan ersätta fängelsestraff upp till i vart fall

54A. prop. s. 53 och 101, jfr Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 283–286.

55Jfr SOU 2012:34, del 2, s. 93 f. och prop. 1987/88:120 s. 100.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

två års fängelse, om den planerade vården är tillräckligt ingripande.56 Brottslighetens art har i princip ingen inverkan på möjligheten att välja kontraktsvård som påföljd, varför möjligheten att välja denna påföljd kan vara avgörande vid t.ex. allvarlig våldsbrottslighet.57 Att förena skyddstillsyn med fängelse är en möjlighet, men vanligtvis endast upp till straffmätningsvärden om ett och ett halvt års fäng- else.58

Unga lagöverträdare

För unga lagöverträdare gäller, enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, att fängelse inte ska användas som påföljd om det inte finns särskilda skäl (för ungdomar över 18 men under 21 år) eller synnerliga skäl (för ungdomar över 15 men under 18 år). Bedömningen av vad som är synnerliga respektive särskilda skäl torde också variera inom de angivna ålderskategorierna på så sätt att skälen för fängelse måste vara starkare för t.ex. en femtonåring än för en sjuttonåring, även om lagtexten är utformad på samma sätt för båda åldrarna.59

I 32 kap. brottsbalken finns bestämmelser om de särskilda ung- domspåföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst, som formellt kan tillämpas på den som ännu inte fyllt 21 år. Utrymmet att döma någon som är mellan 18 och 21 år till ungdomsvård torde dock i praktiken vara litet, vilket bl.a. beror på att det finns mycket större möjligheter att välja andra påföljder och påföljdskombinationer för denna ålderskategori.60 När det gäller ungdomstjänst anges särskilt i lagtexten (32 kap. 2 § andra stycket) att det krävs särskilda skäl för att döma den som är över 18 år till denna påföljd. Regeringen anförde vid införandet av bestämmelsen att man hade svårt att se något större tillämpningsområde för ungdomstjänst beträffande

56Prop. 1986/87:106 s. 36, där det uttalas att kontraktsvård ”i regel” inte ska tillämpas om det fängelsestraff som annars skulle dömts ut hade blivit två års fängelse eller mer, men att det inte kan uteslutas att det kan förekomma fall som motiverar undantag från denna princip, jfr Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 46.

57A. prop. s. 68 och NJA 1988 s. 413, jfr dock Högsta domstolens och hovrättens uttalanden i NJA 2006 s. 212 respektive RH 2004:19, att brottslighetens straffvärde och art innebar att skyddstillsyn med kontraktsvård inte kunde komma ifråga som påföljd, och Borgekes kommentarer till detta i Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 383 f.

58Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 47.

59A.a. s. 291 f. och Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 30 kap. 5 §.

60Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 421 f.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

ungdomar över 18 år och påföljden torde också väljas med avsedd restriktivitet för de som uppnått denna ålder. 61

Om det är aktuellt att döma till en av de särskilda ungdoms- påföljderna har domstolen att välja mellan ungdomsvård, ungdoms- tjänst eller en kombination av dessa. Ungdomsvård kan väljas om den unge har ett behov av sådan vård och den vård som planeras, eventuellt i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses till- räckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet (32 kap. 1 §). Ett motsva- rande krav på ingripandenivå gäller för påföljden ungdomstjänst, men brottslighetens art nämns inte i bestämmelsen (32 kap. 2 §). Detta får anses innebära att ungdomstjänst kan väljas som påföljd upp till en viss straffvärdenivå, oavsett vilken sorts brottslighet det är frågan om.

En fråga är om det finns någon övre gräns för brottslighetens straffmätningsvärde, som utesluter användandet av ungdomspåfölj- derna. När det gäller ungdomstjänst gjordes uttalanden om detta i förarbetena. Högsta domstolen har i rättsfallet 2007 s. 636 tolkat regleringen så att ungdomstjänst kan användas som påföljd för straffmätningsvärden upp till sex månaders fängelse. För en femton- åring innebär detta att straffvärdet av brottsligheten kan uppgå till fängelse i två år och sex månader, för en sextonåring för straff- värden upp till två år och för en sjuttonåring straffvärden upp till ett år och sex månader.62

I NJA 2009 s. 121 gjorde Högsta domstolen vissa uttalanden om kombinationen av ungdomsvård och ungdomstjänst. Det maxi- mala antalet timmar ungdomstjänst bör, enligt Högsta domstolen, vanligtvis kunna användas om det alternativa fängelsestraffet hade varit 11 månaders fängelse. Elva månaders straffmätningsvärde mot- svarar för en femtonåring cirka fyra år och sex månaders fängelse för en vuxen, och för en sjuttonåring ett fängelsestraff för en vuxen om två år och nio månader. Vid prövningen ska domstolen sam- tidigt göra en bedömning av hur ingripande ungdomsvården kan anses vara i det enskilda fallet och vilka skäl som talar för att kom- binera ungdomsvården med ungdomstjänst.63

61Prop. 2005/06:165 s. 77.

62Jfr Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 437 f. och a. prop. s. 75 f. Författaren anför att det anförda förarbetstuttalandet alltså inte leder till rimliga resultat, vilket Högsta domstolen bekräftar i det i texten återgivna rättsfallet.

63För brottslighet utan artinslag behöver ungdomstjänst inte väljas i kombination med ungdomsvård om straffmätningsvärdet understiger sex månaders fängelse, enligt Högsta

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

När det slutligen gäller ungdomsvård som ensam påföljd är det i viss mån ovisst vid hur höga straffmätningsvärden denna påföljd kan väljas.64 Samtidigt bör tillämpningsområdet för ungdomsvård som ensam påföljd inte kunna sträcka sig längre än kombinationen av ungdomsvård och ungdomstjänst. Högsta domstolen uttalade också i det ovan nämnda rättsfallet att ungdomspåföljderna i första hand bör omfatta brottslighet för vilken straffvärdet, efter reduk- tion för ungdom enligt 29 kap. 7 §, skulle ha bestämts till kortare tid än ett år.65

I 32 kap. 5 § finns slutligen bestämmelsen om sluten ungdoms- vård. För ungdomar under 18 år gäller att de inte får dömas till fängelse, utan om det finns synnerliga skäl att välja fängelse som påföljd ska rätten i stället besluta om sluten ungdomsvård om maxi- malt fyra år. För straffmätningen av sluten ungdomsvård gäller för det första att bestämmelserna i 29 kap. 1–5 och 7 §§ ska tillämpas, alltså att straffmätningsvärdet ska fastställas. Eftersom ingen vill- korlig frigivning sker från sluten ungdomsvård sker sedan en ytter- ligare reduktion med en tredjedel av strafftiden. Sluten ungdoms- vård kan därmed ersätta ett fängelsestraff som annars skulle bestämts till sex år för den unge. Följden av denna tidsbegränsning kan innebära att straffvärdet för brottsligheten i undantagsfall är så högt att sluten ungdomsvård inte kan väljas som påföljd, utan att den unge i stället får dömas till fängelse.66 Detta kan dock bli fallet endast om den unge är närmare 18 år och straffvärdet för brottslig- heten är mycket högt, motsvarande upp emot 18 års fängelse eller fängelse på livstid för en vuxen.67

domstolen. Borgeke kommenterar rättsfallet och har tagit fram en tabell för hur många timmars ungdomstjänst som kan väljas vid olika straffmätningsvärden i Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 443–445.

64Jfr Borgekes resonemang, a.a. s. 424 f.

65Detta överensstämmer med att straffmätningsvärden på ett år och däröver (alltså ett mot- svarande straffvärde för en vuxen på ungefär fem år eller däröver när det gäller femton- åringar) även för unga lagöverträdare talar för att fängelse – eller sluten ungdomsvård – väljs som påföljd, a.a. s. 292 f.

66Prop. 1997/98:96 s. 201 f. Jfr övervägandena kring konsekvenserna för unga lagöverträdare då straffskalan för mord ändrades, prop. 2008/09:118 s. 35 f.

67SOU 20012:34, del 3, s. 553 f.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

nämnden meddelar beslut om fortsättning även efter ett år, vilket följer av 26 kap. 18 §.

I fängelselagen (2010:610) finns övergripande bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff i anstalt. Lagen kompletteras av fängelseförordningen (2010:2010).

När det gäller i vilken typ av anstalt den intagne ska placeras har lagen gjorts neutral i förhållande till kriminalvårdens organisation.69 Lagregleringen av placeringsbeslut finns i 2 kap. 1 § fängelselagen. Bestämmelsen anger att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nödvändigt för att ordning eller säkerhet ska kunna upprätt- hållas. Kriminalvårdens anstalter är i dag uppdelade i tre säkerhets- klasser där säkerhetsklass 1 har den högsta säkerheten.

De olika åtgärder som vidtas och de beslut som fattas under verkställigheten beror i liten utsträckning på längden av det ut- dömda fängelsestraffet, utan i stället på den avvägning som måste göras mellan de olika ändamål som styr Kriminalvårdens verksam- het; den intagnes anpassning i samhället, att negativa följder av frihetsberövandet ska motverkas, förebyggandet av återfall i brott, kravet på samhällsskydd samt ordning och säkerhet på anstalterna. Ett exempel på detta är att möjligheten att placera en intagen på en särskild säkerhetsavdelning eller hålla honom eller henne avskild från andra intagna (vilket regleras i 2 kap. 4 § respektive 6 kap. 7 §), numera inte är beroende av om han eller hon avtjänar ett fängelse- straff med en viss minsta längd, utan i stället enbart är kopplad till risken för bl.a. rymning och brottslig verksamhet.70 En bestämmelse är dock fortfarande hänförlig till längden på fängelsestraffet, nämli- gen 1 kap. 7 §, som föreskriver att särskilda villkor ska beslutas för intagna som avtjänar fängelse i minst fyra år, om det inte är uppen- bart obehövligt. Särskilda villkor ska också beslutas, om det finns särskilda skäl, för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år (1 kap. 7 § andra stycket).

Andra bestämmelser är kopplade till hur lång tid av fängelse- straffet som avtjänats. Det gäller bestämmelser om permission och utslussningsåtgärder. Permission får i normalfallet inte beviljas innan en fjärdedel, dock minst två månader, av fängelsestraffet har av-

69Prop. 2009/10:135 s. 70.

70Tidigare gällde, utöver riskerna för rymning, m.m., att den intagne för att sådana åtgärder skulle kunna vidtas skulle avtjäna ett fängelsestraff om minst två år, prop. 2009/10:135, s. 74–76.

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

SOU 2014:18

samband med att ett våldsbrott begåtts regleras i 2 kap 3 §. Av denna följer att en förutsättning för kränkningsersättning är att kränkningen varit allvarlig.71 Ersättningens storlek bestäms enligt bestämmelsen i 5 kap. 6 §.

Allmänt om särskild rättsverkan

Särskild rättsverkan behandlas i 36 kap. brottsbalken. Begreppet har ingen närmare definition i någon lagregel. Exempel på särskild rättsverkan är, förutom förverkande av egendom, utvisning p.g.a. brott och återkallelse av körkort. Det gemensamma för de företeel- ser som anses utgöra särskild rättsverkan är att de är rättsligt regle- rade följder av brott.72 Även åläggande av skyldighet för den som döms för brott att ersätta staten för kostnaden för blodprovs- tagning och blodundersökning som har gjorts för utredning av brottet (31 kap. 1 § rättegångsbalken) och skyldighet att erlägga avgift till brottsofferfonden enligt lagen (1994:419) om brotts- offerfond torde utgöra särskild rättsverkan av brott. När det gäller den senare skyldigheten räcker det att fängelse ingår i straffskalan för brottet för att skyldigheten ska kunna åläggas den dömde (1 §). I fråga om ersättning för blodprovstagning gäller i stället att kost- naden ska ha varit skäligen motiverad för utredning av brottet.

Förverkande enligt 36 kap. brottsbalken

Förverkande enligt 36 kap. brottsbalken kan ske genom värdeför- verkande eller sakförverkande. Utbyte av brott och egendom som använts som hjälpmedel vid brott, eller som kan befaras komma till brottslig användning, kan förklaras förverkade (1–3 §§). Tillämp- ningen av förverkandebestämmelserna är inte beroende av den straff- skala som är föreskriven för brottet om det gäller brott i brotts- balken. För brott enligt annan lag eller författning kan förverkande komma i fråga först om ett års fängelse eller mer är föreskrivet för brottet.

71Uttrycket ”allvarlig” i detta sammanhang har ingen koppling till uttrycket ”allvarliga våldsbrott” – kränkningsersättning kan utgå för vålds- och hotbrottslighet med straffvärden under sex månader, jfr prop. 2000/01:68 s. 65.

72Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 36 kap.

SOU 2014:18 Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

Det finns också en särskild förverkandebestämmelse i 36 kap. 1 b §, vars tillämpning förutsätter att någon döms för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, eller som avser vissa andra särskilt uppräknade brott, t.ex. människohandel. Bestämmel- sen infördes för att det ska vara möjligt att förverka inte bara ut- byte av ett visst konkret brott, utan också utbyte av en viss inte närmare preciserad brottslig verksamhet.73 För sambandet mellan egendomen som förverkas och den brottsliga verksamheten gäller ett sänkt beviskrav, eftersom det är tillräckligt att det framstår som ”klart mera sannolikt” att egendom härrör från sådan verksamhet.

För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs dock att det är visat att i vart fall ett brott med minst sex års fängelse i straffskalan begåtts, och därtill att brottet varit av beskaffenhet att kunna ge ut- byte. Brott där det som förutsättning för straffansvar uppställs att gärningen innebär vinning är sådana brott, men även andra brott som normalt ger utbyte för någon, t.ex. narkotikabrott. Andra brott, t.ex. brott enligt 3 kap. brottsbalken, kan också göra bestämmelsen tillämplig, men då måste åklagaren i det enskilda fallet visa att det aktuella brottet verkligen begåtts i vinstsyfte.74

Utvisning p.g.a. brott

Utvisning p.g.a. brott regleras i 8 kap. 8–13 §§ utlänningslagen (2005:716). En första förutsättning för att utvisning ska kunna ske är att det brott som en utlänning döms för ska kunna leda till annat straff än böter. Vidare krävs att utlänningen också dömts till en svårare påföljd än böter och att det föreligger antingen en risk för återfall eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränk- ning som det har inneburit är ett så allvarligt brott att han eller hon inte bör få stanna kvar i landet (8 kap. 8 § utlänningslagen). När det gäller den senare grunden för utvisning kopplas brottets allvar genom förarbetsuttalanden till brottets straffvärde. Som en allmän riktlinje anges att brottet bör ha ett straffvärde om fängelse i minst ett år för att utvisning ska få ske oberoende av återfallsrisk. En om- ständighet som ska tillmätas extra stor betydelse är vidare enligt

73Prop. 2007/08:68, s. 1.

74A. prop. s. 94.

SOU 2014:18

Nuvarande ordning – Allmänt om straffmätning och påföljdsbestämning m.m.

av kommunikation, både via handlingar och på elektronisk väg (27 och 28 kap. rättegångsbalken). För att det ska vara möjligt att tillgripa vissa tvångsmedel krävs endast att fängelse ska kunna följa på brottet. Så är fallet när det gäller husrannsakan (28 kap. 1 §), kroppsvisitation och kroppsbesiktning (28 kap. 11 och 12 §§). För vissa andra tvångs- medel uppställs samma förutsättningar som för häktning, dvs. att fängelse i ett år eller däröver ska vara föreskrivet för brottet. Det gäller husrannsakan i vissa lokaler (28 kap. 3 § andra stycket) och beslag av försändelser hos post eller telebefordringsföretag (27 kap. 3 §). För tvångsmedlen hemlig avlyssning av elektronisk kommuni- kation och hemlig kameraövervakning krävs misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år, eller andra brott, om straffvärdet kan antas överstiga fängelse i två år (27 kap. 18 och 20 a §§). Hemlig övervakning av elektronisk kom- munikation får användas i förundersökningar för brott för vilka är föreskrivet fängelse i minst sex månader (27 kap. 19 §). Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär, till skillnad från hemlig avlyssning, inget inhämtande av innehållet i kommuni- kationen, utan i stället en övervakning av vilken kommunikation som skett (t.ex. samtalslistor för ett visst telefonnummer) och/eller ett bestämmande av inom vilket geografiskt område elektronisk kommunikationsutrustning funnits vid en viss tidpunkt.

Utanför rättegångsbalken finns också bestämmelser om tvångs- medel. Ett exempel är lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning, ett tvångsmedel som kan användas bara om brottsmisstanken avser brott med ett minimistraff om minst fyra års fängelse, eller andra särskilt uppräknade brott, förutsatt att det kan antas att brottets straffvärde är fängelse i fyra år eller mer.

Personuppgiftsbehandling

Bestämmelser om personuppgiftsbehandling i brottsbekämpande verksamhet kan också vara knutna till vilket straff som är före- skrivet för ett visst brott. Ett exempel är polisens möjlighet att behandla personuppgifter genom att göra dem gemensamt tillgäng- liga enligt tillämpliga bestämmelser i polisdatalagen (2010:361). Av 3 kap. 2 § denna lag framgår att sådana personuppgifter får göras gemensamt tillgängliga som har samband med misstänkt brottslig verksamhet om den misstänkta brottsligheten innefattar brott med ett års fängelse i straffskalan. Vidare får personuppgifter som behövs

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

stark kritik mot den s.k. behandlingstanken, som brottsbalken del- vis var uppbyggd utifrån. Behandlingstanken (se avsnitt 3.2) kom till uttryck i dåvarande 1 kap. 7 § brottsbalken, där det stadgades att rätten vid val av påföljd skulle iaktta vad som krävs för att upp- rätthålla allmän laglydnad och därtill fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara särskilt ägnad att främja den dömdes anpass- ning i samhället. Brottsförebyggande rådet var kritiska till behand- lingstanken och menade att principer om rättvisa och proportiona- litet mellan brott och straff i stället skulle gälla vid straffmätning och påföljdsval och att bestämmelser i linje med detta borde införas i lag.

I rapporten uttalade sig arbetsgruppen också om användningen av frihetsstraff och om frihetsstraffens längd och anförde bl.a. följ- ande.

Frihetsstraff bör utnyttjas med stor restriktivitet och endast som på- följdssystemets yttersta medel. Antalet frihetsstraff och dessas längd bör begränsas så långt som möjligt. Syftet med fängelse skall vara att skydda vissa grundläggande och särskilt viktiga intressen. Därför bör fängelse tillgripas endast för brott som är så allvarliga att behovet av ett drastiskt och tydligt avståndstagande från den begångna gärningen är särskilt stort.3

4.2.2Fängelsestraffkommittén

Mot bakgrund av bl.a. den ovan beskrivna Brå-rapporten tillsattes en kommitté, Fängelsestraffkommittén, under våren 1979 med upp- drag att utreda vissa frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt.

Enligt de ursprungliga kommittédirektiven från 1979 skulle Fängelsestraffkommittén företa en allsidig översyn av användningen av fängelsestraff. En utgångspunkt för kommitténs arbete skulle vara att fängelsestraffet inte var ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne själv utan tvärtom ofta hade direkta skade- verkningar.

De fem huvudfrågor som kommittén hade att överväga var

•minimitiden för fängelsestraff

•reglerna om villkorlig frigivning

•allmänna regler för påföljdsval och straffmätning

3 Brå-rapport 1977:7 s. 227.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

•brottens straffskalor

•medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ

Genom tilläggsdirektiv 1981 och 1983 fick kommittén också i upp- drag att överväga övervakningsnämndernas avskaffande samt all- männa regler för ansvarsfrihet och påföljdseftergift.

År 1980 överlämnade kommittén delbetänkandet Fjorton dagars fängelse4, som behandlade minimitiden för fängelsestraffet, och året därpå lämnades delbetänkandet Villkorlig frigivning samt nämn- der och lekmannamedverkan inom kriminalvården5, som behand- lade reglerna om villkorlig frigivning samt medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens organ.

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande, Påföljd för brott6, innehöll kommitténs allmänna överväganden om straffsystemet, synen på fängelsestraffet och ytterligare överväganden kring vill- korlig frigivning, överväganden kring bötesstraffet, översyn av straff- skalorna samt överväganden rörande påföljdsbestämningen, dvs. påföljdsval och straffmätning. I inledningen av huvudbetänkandet redogjorde kommittén för de genomgående grundtankarna i de förslag som lämnades. Därvid förklarades att kommittén inte reso- nerade i termer som allmänprevention och individualprevention, utan att det avgörande för ett brotts straffskala och för påföljds- bestämningen i stället skulle vara brottets svårhet. Enligt kom- mitténs uppfattning skulle visserligen vissa omständigheter hänför- liga till gärningsmannens person kunna beaktas vid straffmätningen, men detta skulle inte ske utifrån ett individualpreventivt betraktelse- sätt, utan endast för att något annat hade varit obilligt. Först vid verkställigheten av påföljderna förelåg det enligt kommittén förut- sättningar för olika individuella hänsynstaganden.

Kommittén konstaterade att det från humanitär synpunkt fanns starka skäl som talade för en begränsad användning av fängelse- straffet, men att det samtidigt inte inom överskådlig framtid gick att avvara fängelse i påföljdssystemet. Enligt kommitténs bedöm- ning var ett ökat användande av fängelsestraff vare sig ur indivi- dualpreventiv eller allmänpreventiv synpunkt ett verksamt medel för att minska brottsligheten, eller ens att motverka en ökning av denna. Kommittén anförde vidare att det inte fanns något som tydde

4SOU 1980:1.

5SOU 1981:92.

6SOU 1986:13–15.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

på att en måttlig minskning av användandet av fängelsestraff all- mänt sett skulle ha någon betydelse för brottslighetens omfattning. Det i direktiven uttalade önskemålet om en allmän begränsning av fängelsestraffets användning ansågs därför både önskvärt och möjligt att genomföra. Enligt kommitténs bedömning borde begränsningen dock göras relativt försiktigt, då det ansågs viktigt att människor i allmänhet upplever att de lever i ett rättssamhälle där de som begår brott utsätts för tillräckligt strängt ingripande från samhällets sida.

Fängelsestraffkommitténs grundtanke var alltså att straffskalorna skulle utformas på ett sådant sätt att användningen av fängelse- straffet begränsades. Kommittén föreslog därför generellt sänkta straffskalor. Ett annat skäl till de sänkta straffskalorna var kom- mitténs förslag att villkorlig frigivning, som enligt dåvarande lag- stiftning som huvudregel skulle ske när halva fängelsestraffet hade avtjänats, fortsättningsvis skulle ske efter två tredjedelar av straff- tiden, samtidigt som avsikten inte var att anstaltstiderna skulle öka.

Fängelsestraffkommittén diskuterade olika principer för straff- skalornas konstruktion. Straffskalor kunde vara utformade så att de täckte alla tänkbara fall inom en brottstyp och således vara heltäck- ande, utan möjlighet för domstolen att i något fall avvika från straff- skalan. De kunde ta sikte på normalfallen av brotten, samtidigt som det fanns förhållandevis stora möjligheter att i enskilda fall avvika från den givna straffskalan. Slutligen kunde de vara utformade så att huvuddelen av de fall som brottstypen omfattade också omfattades av straffskalan, samtidigt som det kunde finnas möjlighet att i undan- tagsfall avvika från denna. Denna senare modell för straffskalornas utformning användes enligt svensk rätt, och kommittén ansåg att denna ordning borde behållas.

När det gällde vilken utformning de olika straffskalorna skulle ha, redogjorde Fängelsestraffkommittén för vissa principiella utgångs- punkter. Man konstaterade att proportionalitets- och ekvivalens- principerna i sig inte satte några mått på vilket abstrakt straffvärde en viss brottstyp skulle ha, eftersom de inte gav uttryck för vad som gör ett brott svårare än ett annat. Fängelsestraffkommittén menade att det, för att fastställa det abstrakta straffvärdet av en brottstyp, var nödvändigt att diskutera straffbudens skyddsobjekt och hur man värderar dem. Straffskalan för ett brott borde vara högre ju viktigare intresse som berördes. Fängelsestraffkommittén tog också avstånd från vissa argument som förts fram i tidigare lagstiftningsarbeten, bl.a. att straffskärpningar skulle kunna moti- veras av möjligheten att kunna tillgripa processuella tvångsmedel.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

Vid översynen av straffskalorna konstaterade kommittén att straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotten, med undantag för skadegörelsebrotten, var för högt och borde sättas lägre, medan straffvärdet för brotten mot den personliga integriteten, främst våldsbrotten, borde sättas högre. Strävan efter en begränsad använd- ning av fängelsestraff och kompensationen för den föreslagna för- höjningen av kvotdelen för villkorlig frigivning innebar dock att kommittén föreslog sänkta straffskalor även för våldsbrott, dock inte i samma utsträckning som för förmögenhetsbrotten.

Kommittén föreslog också en minskning av de överlappande straffskalorna för gradindelade brott. Detta motiverades med att den överlappande delen av straffskalan i praktiken inte användes och att en minskad överlappning därför skulle innebära att straff- skalorna bättre angav det straffvärde som brotten i verkligheten tillmättes.

Fängelsestraffkommittén föreslog bl.a. följande straffskalor.

Mord	Fängelse 8–10 år, eller på livstid
Dråp	Fängelse 4–10 år
Misshandel	Böter, lägst 100 dagsböter, eller fängelse högst 1 år
Grov misshandel	Fängelse 9 mån–10 år
Våldtäkt	Fängelse 1 år 6 mån–4 år
Grov våldtäkt	Fängelse 3–10 år
Stöld	Böter, lägst 50 dagsböter, eller fängelse i högst 6 mån
Grov stöld	Fängelse 3 mån–5 år
Rån	Fängelse 6 mån–3 år
Grovt rån	Fängelse 2–10 år

Kommitténs förslag till lägre straffskalor ledde aldrig till lagstift- ning. I propositionen7 som behandlade förslagen i denna del ut- talade departementschefen att hon inte var beredd att föreslå genom- förande av en allmän nedjustering av samtliga straffskalor i brotts- balken i enlighet med kommitténs förslag. Hon delade visserligen Fängelsestraffkommitténs bedömning att det fanns anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten än vad som dittills varit fallet, men att gällande straffskalor inte lade något hinder för en sådan anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och

7 Prop. 1992/93:141.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

samhällsförhållanden. När det gällde överlappande straffskalor an- förde departementschefen att hon i princip delade kommitténs uppfattning och att hennes förslag, i de fall hon föreslog straff- skaleändringar för vissa brottstyper, också innebar att överlapp- ningen av straffskalorna för dessa brottstyper minskade.

I propositionen föreslogs en gradindelning av brottet olaga hot, som ledde till nuvarande lagstiftning8, se vidare avsnitt 6.8.1. En förändring av straffskalorna för de olika graderna av övergrepp i rättssak genomfördes också på så sätt att ett högre minimistraff för grovt brott infördes samtidigt som maximistraffet för brott av normalgraden sänktes. Sistnämnda förändring angavs vara för att minska överlappningen i straffskalorna och inte för att nedvärdera straffvärdet av brottsligheten.

4.2.3Departementspromemorian Grov misshandel och grov stöld

Fängelsestraffkommitténs uppdrag att göra en allmän översyn av straffskalorna omfattade inte utformningen av de enskilda brotts- bestämmelserna. Kommittén uttalade dock i sitt huvudbetänkande att det kunde ifrågasättas om det inte i praxis uppställts alltför stränga krav för att en gärning skulle bedömas som grov misshandel. Denna slutsats hade också dragits i en departementspromemoria från 1980, Straffmätning – slutrapport.9

Enligt dåvarande lydelse av 3 kap. 6 § brottsbalken skulle, vid bedömandet av om ett misshandelsbrott var att betrakta som grovt, särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. I 1980 års promemoria före- slogs att ordet ”synnerlig” skulle utgå ur 3 kap. 6 § brottsbalken och att minimistraffet för grov misshandel samtidigt skulle sänkas till fängelse i sex månader.

I anledning av ovan nämnda uttalanden utarbetades departe- mentspromemorian Grov misshandel och grov stöld.10 I promemo- rian hänvisades till en tidigare utförd undersökning av straffmät- ningspraxis för bl.a. grov misshandel, varvid det konstaterades att arten av våld i de flesta fall var den utslagsgivande faktorn för gräns-

8SFS 1993:207, a. prop.

9Ds 1980 :9.

10Ds 1980 :11.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

dragningen; vanligen gjordes bedömningen att misshandeln var grov p.g.a. att livsfarligt våld använts. Endast i ett fåtal fall gjordes bedömningen utifrån att gärningsmannen visat synnerlig hänsyns- löshet och råhet.

I promemorian konstaterades att praxis utvecklat sig så att det kommit att ställas högre krav för att ett misshandelsbrott skulle bedömas som grovt än vad som varit avsett vid brottsbalkens till- komst. Det ansågs finnas anledning att ifrågasätta om praxis överens- stämde med det allmänna rättsmedvetandet. Som sådana typer av misshandel som framstod som särskilt allvarliga, men som i regel inte rubricerades som grova, om inte gärningen varit livsfarlig eller mycket allvarliga skador uppstått, nämndes bl.a. när flera tillsam- mans misshandlar en annan person, att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig, våldshandlingar mot någon som är fysiskt väsentligt svagare och kvinnomisshandel.

I promemorian anfördes att det kan antas att dessa handlingar, liksom sådana misshandelsbrott som innefattat en särskilt allvarlig kränkning av offrets integritet, i allmänhetens ögon framstod som grova brott även om gärningen inte varit livsfarlig eller lett till mycket allvarliga skador. Med hänsyn till den minskade toleransen mot våld och de ökade strävandena att motverka våld ansågs starka skäl tala för att lagstiftningen skulle anpassas efter allmänhetens synsätt. I promemorian lämnades därför förslaget att i bestämmel- sen om grov misshandel byta ut ordet ”synnerlig” hänsynslöshet och råhet mot ”särskild”. Till skillnad mot 1980 års departements- promemoria lämnades inget förslag om att minimistraffet för grov misshandel skulle sänkas.

Förslagen i promemorian ledde till lagstiftning 198811 (se vidare avsnitt 6.4.1).

4.2.4Våldskommissionen

I november 1989 tillsattes en kommission med uppdrag att mot- verka våldet och förbättra stödet till brottsoffren.

I november 1990 lämnade Våldskommissionen sitt huvudbetän- kande Våld och brottsoffer.12 I betänkandet konstaterades att antalet anmälda våldsbrott hade ökat kraftigt under perioden 1960–1988, samtidigt som det dödliga våldet i vart fall från mitten av 1970-talet

11SFS 1988:2, prop. 1987/88:14.

12SOU 1990:92.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

legat i stort sett konstant vid cirka 130 anmälda fall per år samt att den andel av de tillfrågade som i SCB:s offerundersökningar anfört att de utsatts för våld eller hot legat påtagligt konstant, mellan fem och sex procent. Enligt kommissionens bedömning fanns det mycket som talade för att toleransen för våld minskat under efterkrigstiden. En förklaring till ökningen av antalet anmälda våldsbrott kunde därför vara en ökad anmälningsbenägenhet hos dem som utsatts för våld.

Våldskommissionens uppfattning var att förebyggande åtgärder var det effektivaste sättet att motverka kriminalitet, och betonade särskilt att kampen mot våldet måste börja i barns mycket tidiga miljöer eftersom våldet för de flesta våldsverkare ingick i en bredare problembild.

Såvitt avsåg straffen för våldsbrott anförde Våldskommissionen att även om de personer som begick våldsbrott inte utgjorde någon enhetlig skara vissa av dessa ändå hade drag gemensamt. Detta gällde enligt kommissionen den grupp som gjorde sig skyldig till många och grova våldsbrott och som också återföll i sådan brottslighet, och den grupp mer eller mindre socialt utslagna vanekriminella som stod för en stor del av tillgreppsbrottsligheten och samtidigt en inte ringa andel av den synliga våldsbrottsligheten. Kommissionen menade att för dessa grupper var långvariga frihetsstraff den enda effektiva metoden för att skydda samhället. Slutsatsen av detta var att kommissionen förespråkade en strängare syn vid återfall i brott. Kommissionen anförde följande.

Enligt våldkommissionens mening är det rimligt att risken för en fel- bedömning av återfallsrisken får bäras inte bara av potentiella offer utan även av våldsbrottslingen. Den stora mängden av vanliga människor skall inte behöva avstå från trygghet och livskvalitet av hänsyn till en våldsverkare. Vi tror inte att längre fängelsestraff kan påverka vålds- brottsligheten i stort och vi förordar inte heller att fängelsetiderna generellt förlängs. Vid återfallsbrottslighet bör emellertid längre straff- tider övervägas. Skyddsaspekterna får inte negligeras när det är fråga om upprepad våldsbrottslighet.13

Våldskommissionen behandlade också frågan om det till kvalifika- tionsgrunderna för grov misshandel i 3 kap. 6 § brottsbalken skulle läggas att misshandeln var oprovocerad. Slutsatsen var dock att en sådan ändring inte borde göras, varvid bl.a. hänvisades till för- arbetsuttalandena till den då nyligen ändrade bestämmelsen om

13 A.a. s. 90.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

grov misshandel, där ju förhållandet att en misshandelsgärning var oprovocerad angavs som en av flera faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Våldskommissionen ansåg att lagändringen och motiv- uttalandena var väl avvägda, men att praxis borde studeras för att se om lagändringen avseende grov misshandel hade fått avsedd effekt.

Våldskommissionen berörde också frågan om påföljdsval och straffmätning av misshandel av normalgraden och riktade härvid kritik mot NJA 1990 s. 84. Man menade att Högsta domstolens majoritet inte tillräckligt beaktat att misshandelsgärningen i fallet var oprovocerad, drabbat en obekant och fortsatt sedan offret fallit till golvet och blivit skyddslöst. Våldskommissionen menade att sådana omständigheter som kan kvalificera en misshandelsgärning som grov bör få genomslag i straffvärdebedömning och påföljdsval även om brottet inte bedöms som grovt. Kommissionen anförde följande.

En viktig del av kampen mot våldsbrottsligheten är enskilda männi- skors engagemang och deltagande. Samhället kan stödja dessa genom satsningar på breda sociala lösningar och attitydpåverkan. Straffsyste- mets utformning och tillämpning är emellertid av avgörande betydelse för kampens framgång. För att enskilda människor skall finna det meningsfullt att engagera sig i kampen mot våldsbrottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för lagstiftning och rättsväsende.

Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana av lagstiftare och domstolar och följas av frihetsberövanden. En alltför slapp rättsskipning får konse- kvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och vilja att engagera sig i kampen mot våldet.14

Kommissionen förde därefter en diskussion kring artbrottslighet och utformningen av 30 kap. 4 § i det avseendet, samt föreslog en förändring i ordalydelsen av bestämmelsen för att förtydliga tillämp- ningen. Kommissionen anförde att misshandel av normalgraden var, och skulle vara, ett artbrott och därför i normalfallet leda till fängelsestraff.

Våldskommissionen lade också fram förslag till ändring i straff- skalan för övergrepp i rättssak och framhöll att detta brott, liksom mened, är ett allvarligt angrepp mot rättsordningen, men att det också omfattar ett direkt angrepp mot en enskild person genom våld eller hot om våld. Kommissionen föreslog därför att böter inte

14 A.a. s. 107.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

skulle ingå i straffskalan för brott av normalgraden, men att det skulle införas en särskild straffskala för ringa fall som skulle om- fatta böter och fängelse i högst sex månader.

Kommissionens förslag ledde inte till lagstiftning.15

4.2.5Departementspromemorian Vittnen och målsäganden i domstol

Frågan om straffskalan för övergrepp i rättssak togs upp i en departementspromemoria 1995, Vittnen och målsäganden i dom- stol.16 I departementspromemorian konstaterades att villigheten att vittna minskat och att antalet fall av hot och trakasserier riktade mot vittnen ökat. I promemorian jämfördes återigen övergrepp i rättssak med mened och det föreslogs att brottet av normalgraden dels inte skulle innehålla böter i straffskalan, dels skulle få samma straffmaximum som före 1993, dvs. fängelse i två år. Samtidigt före- slogs att en straffskala för ringa fall skulle införas. Det anfördes att sänkningen av straffmaximum för brottet av normalgraden, även om detta inte varit syftet med förändringen, ändå gav vid handen att brottet inte skulle anses ha ett lika högt straffvärde som innan.

Förslaget ledde till lagstiftning 1997.17 I propositionen anfördes bl.a. följande.

Medborgarnas lojalitet med rättsordningen utgör en väsentlig bestånds- del i ett demokratiskt samhälle. Den svenska rättsordningen bygger på att vittnen och målsägande fritt och sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför domstolarna. Ett angrepp mot t.ex. ett vittne kan där- för sägas vara ett angrepp på rättsordningen och ytterst på samhället. För att rättsordningen inte skall hotas är det av vikt att de som med- verkar i en rättsprocess skyddas mot olika former av övergrepp. Bestäm- melsen i 17 kap. 10 § BrB om övergrepp i rättssak är av central betydelse för detta skydd.18

Lagändringarna genomfördes delvis som det föreslagits i departe- mentspromemorian. Straffmaximum för brottet av normalgraden höjdes till två år, men böter fick vara kvar i straffskalan och någon straffskala för ringa fall infördes inte. För det grova brottet höjdes

15Vissa av kommissionens lagförslag behandlades i prop. 1992/93:141, i samband med Fängelsestraffkommitténs förslag om ändrade straffskalor.

16Ds 1995:1.

17SFS 1997:389, prop. 1996/97:135.

18A. prop. s. 8.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

Att minska användningen av fängelsestraff är ett annat viktigt mål. Fängelse är ett straff som allmänt sett har negativa effekter på den som drabbas av det. Inlåsningen innebär att den dömde isoleras, anstalts- anpassas och många gånger får svårt att återgå till ett normalt samhälls- liv. Fängelse är också från samhällsekonomisk synpunkt mycket dyrt. För användning av fängelse anförs ofta allmänpreventiva skäl eller in- kapaciteringsskäl. Det finns dock inga belägg för att fängelse generellt sett skulle ha bättre allmänpreventiva verkningar än andra straff. Under- sökningsresultat visar också att inkapaciteringseffekterna av fängelse är blygsamma. Det krävs en avsevärd ökning av fängelseanvändningen om man skall nå annat än marginella resultat.20

Kommitténs förslag till en mer genomgripande förändring av på- följdssystemet genomfördes inte, men vissa delar av förslagen ledde till lagstiftning. Bland annat permanentades och utvidgades försöks- verksamheterna med samhällstjänst som ett alternativ till fängelse- straff samt intensivövervakning med elektronisk kontroll som verk- ställighetsform för fängelsestraff.21

Kommittén hade enligt sina direktiv även frihet att lämna för- slag avseende brottstypernas straffskalor för det fall man skulle föreslå ett avskaffande av den villkorligt medgivna friheten. Kom- mittén lade inte fram några sådana förslag. Man anförde i det sammanhanget bl.a. att kraftiga nominella sänkningar av straff- skalorna för brotten över hela linjen skulle kunna leda till att dom- stolarnas straffmätning åtminstone under en övergångstid skulle bli ojämn och då leda till bristande rättslig likabehandling.

4.2.7Kvinnovåldskommissionen

I september 1993 tillsattes en kommission med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Kom- missionen tog sig namnet Kvinnovåldskommissionen. Enligt direk- tiven skulle kommissionen göra en utvärdering och allmän översyn av olika insatser som rör våld mot kvinnor. Avsikten var att det utifrån denna översyn skulle kunna presenteras ett mer samlat syn- och förhållningssätt samt att förslag till åtgärder för att motverka och undanröja sådant våld skulle kunna läggas fram. Kommis-

20A.a., del 1, s. 14.

21Prop. 1997/98:96, för ändringarna i brottsbalken, se SFS 1998:604, ändringarna i lag (1994:451), som då fick sin nuvarande rubrik lag om intensivövervakning med elektronisk kontroll, se SFS 1998:618.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

sionens uppdrag omfattade socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet. Beträffande rättsväsendet hade kommissionen bl.a. i uppdrag att utvärdera och göra en allmän översyn av tillämp- ningen av de brott som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott som t.ex. olaga hot och ofredande.

I juni 1995 överlämnade Kvinnovåldskommissionen sitt huvud- betänkande Kvinnofrid.22 Kommissionen framhöll att lagstiftning inte ensam kunde lösa det samhällsproblem som våld mot kvinnor utgjorde. Betänkandet innehöll också förslag till åtgärder inom flera olika samhällsområden.

Kommissionen föreslog vissa förändringar av sexualbrottslag- stiftningen, bl.a. vad avsåg rekvisiten för våldtäkt dels mot vuxna, dels mot barn. Vidare föreslogs att lagen med förbud mot om- skärelse av kvinnor skulle få en ny rubrik, lag med förbud mot könsstympning av kvinnor, samt att straffskalorna för brott mot denna lag skulle skärpas. Kommissionen föreslog också vissa ändringar i bestämmelserna om olaga hot och ofredande samt införandet av två nya brott, kvinnofridsbrott och fridsbrott. Brotten skulle ta sikte på våld och övergrepp i nära relationer, brottslighet som är ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. Kommissionen föreslog att straffskalorna för dessa brott skulle vara fängelse i lägst ett och högst sex år.

Angående brottet könsstympning anförde kommissionen att denna beteckning på ett bättre sätt än ordet ”omskärelse” beskrev vilken karaktär den straffbara handlingen hade. Man pekade på att ingreppet i flertalet fall var invalidiserande, vilket också var syftet med det, och att gärningen kunde anses utgöra ett förnekande av kvinnans rätt till självständighet. De kvalifikationsgrunder som angavs för det grova brottet, och som anslöt till kvalifikations- grunderna för grov misshandel, ansåg kommissionen skulle utgå ur lagtexten, eftersom de flesta straffbara gärningar innebar svår kropps- skada, allvarlig sjukdom, eller livsfara. Kommissionen föreslog att det endast skulle anges som kvalifikationsgrund att brottet inne- burit ett hänsynslöst beteende, och att ordet ”synnerligen” före hänsynslöst skulle bytas ut mot ”särskilt”.

Avseende olaga hot föreslog kommissionen att särskilda krite- rier borde införas för bedömningen av om en gärning ska anses vara grovt brott. Att hotet skett med särskilt farliga vapen, i första hand skjutvapen, skulle vara en kvalifikationsgrund, och även om hotet

22 SOU 1995:60.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

avsett en särskilt farlig gärning eller om det riktats mot någon som intar en särskilt utsatt ställning. Detsamma skulle gälla om det varit fråga om upprepade allvarliga hot.

Kommissionen lade också fram ett förslag om ändring i 29 kap 2 § 7 som innebar att motivet att kränka någon på grund av kön skulle beaktas som en försvårande omständighet. Vidare behand- lade man frågan om påföljdsval vid vålds- och sexualbrott mot kvinnor, och framhöll att sådan brottslighet var av sådan art att fängelse skulle väljas som påföljd i normalfallet. Några författ- ningsförslag lämnades inte i denna del.

Delar av Kvinnovåldskommissionens förslag ledde till lagstift- ning 1998, då lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor ändrades i huvudsak i enlighet med kommissionens förslag.23 För- slagen till ändringar i sexualbrottslagstiftningen genomfördes däre- mot inte fullt ut, utan regeringen beslutade i stället att tillsätta en särskild sexualbrottsutredning med uppdrag att göra en fullständig översyn av bestämmelserna om sexualbrott (se avsnitt 4.2.8 nedan). I avvaktan på utredningens arbete utvidgades emellertid våldtäkts- begreppet något.24 Förslagen till ändringar i bestämmelserna om olaga hot och ofredande genomfördes inte. Med utgångspunkt i kommissionens förslag infördes däremot två nya brott, grov kvinno- fridskränkning och grov fridskränkning, dock med en delvis annan konstruktion än den kommissionen föreslagit.25 Minimistraffet sattes till sex månaders fängelse med motiveringen att straffstadgan- dena innefattade brott med mycket olika straffvärde, däribland brott som normalt leder till bötesstraff, t.ex. hemfridsbrott och ofredande.

4.2.81998 års sexualbrottskommitté och 2008 års sexualbrottsutredning

I juni 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Kommittén tog sig namnet 1998 års Sexualbrottskommitté. I mars 2001 överlämnade kom- mittén betänkandet Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den sexu- ella integriteten och angränsande frågor26, som innehöll förslag till en ny reglering av sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken. Enligt kom- mitténs bedömning borde regleringen av sexualbrotten fästa mindre

23SFS 1998:407, prop. 1997/98:55

24SFS 1998:393, a. prop.

25SFS 1998:393, a.prop.

26SOU 2001:14.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

avseende vid vilken sexualhandling det varit fråga om och mer ta fasta på den sexuella kränkningen och dess art.

Förslaget avsåg utvidgningar av våldtäktsbegreppet och en ut- vidgning av tillämpningsområdet för grov våldtäkt. Ingen föränd- ring föreslogs i straffskalorna för brotten, utom beträffande möjlig- heten att döma för mindre allvarligt brott, som kommittén ansåg skulle tas bort. Vidare innehöll förslaget en rad nya sexualbrott som avsåg övergrepp och kränkningar riktade mot barn under 15 år.

Översynen av bestämmelserna om sexualbrott behandlades i propositionen En ny sexualbrottslagstiftning som ledde till lag- stiftning som trädde i kraft den 1 april 2005.27 Syftet med den nya lagstiftningen var att öka skyddet mot sexuella kränkningar samt att förstärka den sexuella integriteten och självbestämmanderätten. Lagstiftningen följde i huvudsak kommitténs förslag, men beträff- ande straffskalorna för våldtäktsbrottet behölls möjligheten att döma enligt en lägre straffskala. Ordalydelsen i denna del av våld- täktsbestämmelsen ändrades dock från att ha avsett en gärning som bedömdes som ”mindre allvarlig” till ” mindre grov”.

Regeringen beslutade den 17 juli 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag bl.a. att utvärdera tillämpningen av 2005 års sexualbrotts- reform. Syftet med utvärderingen var att undersöka hur bestäm- melserna hade fungerat i praktiken och om syftet med reformen hade uppnåtts. 2008 års sexualbrottsutredning lämnande i oktober 2010 betänkandet Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag.28 Utredarens bedömning var att skyddet för person- lig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande totalt sett hade förstärkts och tydliggjorts genom 2005 års sexualbrottsreform, liksom att skyddet för barn, dvs. personer under 18 år, hade för- bättrats och att syftet att skapa klara och väl avgränsade bestäm- melser i huvudsak tillgodosetts. Utredaren ansåg dock att det fanns vissa brister i lagstiftningen eller rättstillämpningen avseende bl.a. bestämmelserna gällande brott mot vuxna i utnyttjandesituationer och gränsdragningen mellan de särskilda straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn.

Utredningen anförde att när det gällde bestämmelser som in- förts genom 2005 års reform i syfte att särskilt skydda barn innebar reformen att sexualbrott mot barn kommit att tillmätas ett högre straffvärde och att brottet våldtäkt mot barn inneburit en väsentlig straffskärpning. Utredningen föreslog att straffminimum för brottet

27SFS 2005:90, prop. 2004/05:45.

28SOU 2010:71.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

grovt sexuellt övergrepp mot barn skulle höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Syftet med höjningen angavs vara att utjämna tröskeleffekter i straffvärdehänseende mellan våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn.

Den 1 juli 2013 infördes vissa lagändringar i 6 kap. brottsbalken delvis i enlighet med utredningens förslag.29 Till grund för regeringens överväganden låg också en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria Grovt sexuellt övergrepp mot barn. Genom den nya lagstiftningen utvidgades våldtäktsbegreppet och även tillämpningen av bestämmelsen om grovt sexuellt övergrepp mot barn, samtidigt som utredningens förslag att också höja det abstrakta straffvärdet för detta brott genomfördes. Regeringen uttalade att syftet med den förändrade straffskalan var att på ett bättre sätt återspegla detta brotts allvar och att åstadkomma en höjd straffnivå för brottet.30

4.2.9Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m.

I augusti 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med anknytning till detta. Bakgrunden till uppdraget var bl.a. ett antal händelser med anknytning till vissa s.k. mc-klubbar, rasistiska organisationers verksamheter samt det internationella samarbetet när det gällde att bekämpa organiserad brottslighet. Kommittén, som tog sig namnet Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m., över- lämnade år 2000 betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. – straffansvarets räckvidd.31

I betänkandet gjordes bedömningen att övervägande skäl talade för att det kriminaliserade området beträffande deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det förekommer brottslighet inte borde utvidgas. Kommittén föreslog dock att 29 kap. 2 § brotts- balken skulle ändras, dels genom att det i punkten 6 då föreskrivna kravet att gärningsmannen hade spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten skulle tas bort, dels genom att kränkning på grund av homosexuell läggning skulle läggas till i punkten 7.

29SFS 2013:365, prop. 2012/13:111.

30A. prop. s. 52.

31SOU 2000:88.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

Man anförde att i motiven till 29 kap. 2 § 7 brottsbalken hade an- getts att avsikten var att fall då ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning skulle omfattas av be- greppet ”annan liknande omständighet”. Kommitténs förslag till ändring i bestämmelsen var därför inte avsedd att innebära någon saklig förändring, utan gjordes i förtydligande syfte och som en konsekvens av att man även föreslog att hets mot homosexuella skulle kriminaliseras särskilt i 16 kap. 8 § brottsbalken.

Kommittén lämnade också förslag till lagändringar avseende brotten olaga hot, olaga tvång, utpressning, hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Kommittén framhöll att då det just gällde olaga hot, som också ingick som ett moment i de andra uppräknade brotten, fanns det en osäkerhet om var gränsen gick mellan straffbara hot och beteende som inte var straffbara. För de aktuella brottstyperna föreslog därför kommittén ett förtydligande tillägg av innebörd att även förtäckta hot skulle vara straffbara.

Vidare föreslog kommittén en förändring av straffskalorna för övergrepp i rättssak av olika svårhetsgrad, vilket innebar en skärpt syn på brottet och en anpassning av straffskalorna till dem som gäller för mened. Förslaget innebar att en särskild straffskala för ringa fall skulle införas, från böter till fängelse i längst sex månader, varvid bötesstraffet skulle tas bort ur straffskalan för brott av normalgraden och maximistraffet för denna grad av brottet höjas till tre år. För grovt övergrepp i rättssak föreslogs en straffskala likadan som den för mened, två till åtta års fängelse. När det gällde maxmimistraffet för brottet av normalgraden framhölls att detta borde vara högre än det för misshandel av normalgraden, eftersom övergrepp i rättssak som innefattar våldsanvändning kan sägas vara en kvalificerad form av misshandel. Samtidigt ansåg kommittén att överlappningen av straffskalorna för brott av normalgraden och grovt brott inte borde vara så stor som två års fängelse. Som en konsekvens föreslog man också att det längsta fängelsestraffet för menedsbrottet av normalgraden skulle sänkas till tre år. Med detta avsågs inte att markera en mildare syn på denna brottslighet.

Förslaget till ändring i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken ledde till lag- stiftning den 1 juli 200232, dock med den justeringen att det skulle ses som en försvårande omständighet att kränka någon på grund av sexuell läggning, vilket skulle omfatta inte bara kränkningar på

32 SFS 2002:332, prop. 2001/02:59.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten SOU 2014:18

grund av homosexualitet utan samtliga fall av kränkningar på grund av sexuell läggning. Förslaget till ändring i 29 kap. 2 § 6 brotts- balken genomfördes däremot inte. Regeringen hade i lagrådsremissen lagt fram ett förslag som överensstämde med utredningens, men lagrådet hade rekommenderat att ändringen inte skulle genomföras. Lagrådet framhöll att bestämmelserna i 29 kap. 2 § var exemplifie- rande och att de var utformade så att de skulle få ett tydligt genom- slag i straffmätningen. Regeringen anslöt sig till Lagrådets bedöm- ning och anförde därtill att det redan enligt gällande rätt var möjligt att ta hänsyn till den omständigheten att någon deltagit i en brotts- lig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning, även om personen i fråga inte spelat en betydande roll i brottsligheten.

Vidare ledde kommitténs förslag avseende straffskalorna för övergrepp i rättssak till lagändringar i huvudsak i enlighet med kommitténs förslag, utom avseende maximistraffet för brottet av normalgraden, där detta i stället sattes till fyra års fängelse, i likhet med vad som gäller för mened. Regeringen anförde att förändringen av straffskalorna skulle ses som en generell uppgradering av straff- värdet för övergrepp i rättssak, vilket borde leda till generellt något strängare straff för sådana brott.

Kommitténs förslag till förändringar av bestämmelserna om olaga hot, m.fl. brott, genomfördes inte.

4.2.10Kommittén mot barnmisshandel

I december 1998 tillsattes en kommitté med uppdrag att utreda barnmisshandel och därmed sammanhängande frågor.

I augusti 2001 överlämnade kommittén, som tog sig namnet Kommittén mot barnmisshandel, sitt slutbetänkande Barnmiss- handel – Att förebygga och åtgärda.33

I slutbetänkandet föreslog kommittén bl.a. att det skulle införas en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § brottsbalken för sådana fall där brottet hade inneburit att ett barn kränkts av en när- stående eller tidigare närstående person (29 kap. 2 § 8 brottsbalken). I sina överväganden anförde kommittén att det visserligen var möj- ligt att ta hänsyn till barns generellt sett utsatta ställning genom bestämmelsen i 29 kap. 2 § 3 (om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig)

33 SOU 2001:72.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

och att det förhållandet att offret var ett barn också hade beaktats i försvårande riktning i praxis (särskilt i rättsfallet NJA 2000 s. 612). Enligt kommitténs bedömning var det emellertid en pedagogisk brist att ordet ”barn” inte förekom någonstans i texten i 29 kap. 2 § 3. Vidare anfördes att omständigheterna vid misshandel eller liknande brott mot barn måste bedömas som särskilt försvårande i de fall då brottet hade förövats mot ett barn som är närstående till den tilltalade. I dessa fall ansågs omständigheterna vara försvårande inte bara på grund av att brottet förövats mot ett barn i skyddslös ställning, utan också på grund av att brottet inneburit att ett barn berövats sin trygghet.

Den föreslagna bestämmelsen avsåg att träffa även situationer där ett brott hade förövats i närvaro av ett närstående barn.

Förslaget till ny punkt i 29 kap. 2 § brottsbalken behandlades av regeringen i propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta situa- tioner m.m.34 I propositionen anförde regeringen att bestämmel- serna i 29 kap. 2 § 2, 3 och 4 kunde beaktas när det gällde brott mot barn, men att det kunde ifrågasättas om dessa bestämmelser på ett tillräckligt tydligt sätt träffade även den effekten att barnet beröva- des sin trygghet i förhållande till förövaren eller till en närstående person som blivit slagen. Även om det i och för sig ansågs finnas ett värde i att begränsa antalet punkter i 29 kap. 2 § brottsbalken ansågs de berörda omständigheterna vara av så stor betydelse att de borde framgå direkt av lagen. För att tydliggöra att bestämmelsen tog sikte på situationer där barns trygghet och tillit hotas av en närstående föreslogs en något annorlunda utformning av bestäm- melsen än vad kommittén föreslagit: ”Såsom en försvårande om- ständighet skall särskilt beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person”.

Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 2003.35

4.2.11Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda

I juli 2004 tillkallades en kommitté med uppdrag att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda i stat, kommun och landsting. Enligt kommittédirektiven hade kommittén två huvud- uppgifter dels att kartlägga och analysera förekomsten av hot och

34Prop. 2002/03:53.

35SFS 2003:408.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

våld mot förtroendevalda samt lämna förslag till åtgärder som kunde motverka och förebygga sådant hot och våld, dels att genom infor- mation och utbildning öka medvetenheten och beredskapen på statlig, kommunal och landstingskommunal nivå gällande frågor som rörde hot och våld mot förtroendevalda.

Kommittén, som tog sig namnet Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda, överlämnade i april 2006 betänkandet Jakten på makten.36 I betänkandet föreslogs att det skulle införas en ny punkt i bestämmelsen i 29 kap. 2 § brottsbalken om försvårande omständigheter, av innebörd att det skulle beaktas om brottet hade begåtts mot en förtroendevald eller dennes närstående på grund av förtroendeuppdraget. Kommittén konstaterade att det redan genom regleringen i 29 kap. 1 § brottsbalken fanns vissa möjligheter att vid straffmätningen beakta omständigheten att en förtroendevald utsatts för brott i anledning av sitt förtroendeuppdrag. Kommittén menade dock att en uttrycklig bestämmelse skulle ge ett större incitament att ta hänsyn till sådana omständigheter vid straffvärdebedöm- ningen. Kommittén anförde att en straffskärpningsgrund för brott mot förtroendevalda inte bara skulle innebära en reell straffskärp- ning avseende sådana brott, utan även en tydlig markering av att samhället ser särskilt allvarligt på sådan brottslighet eftersom den hotar det representativa inslaget i demokratin.

Kommitténs förslag ledde inte till lagstiftning.

4.2.12Straffnivåutredningen

I mars 2007 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i upp- drag att bl.a. överväga och föreslå förändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Straffnivåutredningen lämnade två betän- kande dels delbetänkandet Straffskalan för mord37 i december 2007, dels huvudbetänkandet Straff i proportion till brottets allvar38 i september 2008.

Betänkandet Straffskalan för mord lämnades i anledning av att Straffnivåutredningen i oktober 2007 fått ett särskilt uppdrag att se över denna straffskala i syfte att skapa utrymme för en mer nyanse- rad straffmätning och en förhöjd straffnivå för brottet. I betänkan-

36SOU 2006:46.

37SOU 2007:90.

38SOU 2008:85.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

det föreslog utredningen att straffskalan för mord skulle ändras, från att ha varit 10 års fängelse eller fängelse på livstid, till att vara fängelse, lägst 10 och högst 18 år eller på livstid. Samma förändring av straffskalan föreslogs för de flesta andra brott som liksom mord sedan tidigare kunde leda till livstids fängelse.

Straffnivåutredningen framförde att straffskalans dåvarande ut- formning medförde en kraftig tröskeleffekt. Samtidigt kunde valet mellan fängelse i tio år eller fängelse på livstid bero på relativt obetydliga skillnader i bedömningen av brottets allvar. Utform- ningen av straffskalan medförde vidare att försvårande omständig- heter inte kunde beaktas alls i de fall där det inte fanns anledning att döma till livstids fängelse; normalt stannade straffet då vid minimistraffet fängelse i tio år.

Straffnivåutredningen anförde sammanfattningsvis följande an- gående de grundläggande skälen för en straffnivåhöjning för mord.

Mycket talar emellertid för att acceptansen för våld generellt sett har minskat i samhället, vilket bl.a. avspeglar sig i en ökad benägenhet att anmäla våldsbrott till polisen. Med hänsyn bl.a. till att välståndet i sam- hället har ökat, kan antas att våldsbrott framstår som ett generellt sett större hot mot den enskilde, jämfört med annan brottslighet. En sådan minskad acceptans för våld kan i sig motivera en höjd straffnivå för mord. Straffen för olika gärningar bör stå i proportion till hur för- kastlig respektive gärning kan betraktas. Straffskalorna måste därför efter hand anpassas efter förändringar av värderingarna i samhället.39

Lagändringar i enlighet med Straffnivåutredningens förslag trädde i kraft i juli 2009.40

I sitt huvudbetänkande Straff i proportion till brottets allvar lämnade Straffnivåutredningen de förslag om straffnivåhöjningar av allvarliga våldsbrott som ledde till lagstiftning i juli 2010; den s.k. 2010 års straffmätningsreform.41 Eftersom denna reform är av stor betydelse för våra förslag lämnas en mer utförlig redogörelse för den i nästa kapitel.

39SOU 2007:90 s. 15 f.

40Prop. 2008/09:118.

41SFS 2010:370, prop. 2009/10:147.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

4.3Pågående lagstiftningsarbeten

4.3.1Påföljdsutredningen

I juni 2009 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med den övergripande uppgiften att göra en översyn av påföljds- systemet för såväl vuxna som unga lagöverträdare. En övergripande fråga för utredaren var att överväga om det bör införas ett system med villkorligt fängelse.

Inom ramen för översynen avsåg uppdraget bl.a. att

-analysera och föreslå hur användningen av fängelse, i första hand de korta straffen, kan minska samtidigt som trovärdigheten i systemet kan upprätthållas

-analysera och föreslå hur det kan undvikas att små skillnader i straffvärde leder till stora skillnader i påföljdsval samt

-analysera och föreslå hur betydelsen av brottslighetens art kan begränsas och dess innebörd klart avgränsas.

I Påföljdsutredningens slutbetänkande Nya påföljder42, som över- lämnades i maj 2012, överväger utredningen också frågor om åter- fall i brott, utformningen av ingripanden som inte utgör fängelse i anstalt, användningen av dagsböter, beaktandet av ungdom vid straffmätning och påföljdsval, ungdomspåföljdernas utformning samt bestämmelserna om sammanträffande av brott och förändring av påföljd.

Utredningen anför att det finns ett antal problem och brister i dagens påföljdssystem. Bland annat pekar man på de begränsade möjligheterna att straffmäta påföljderna villkorlig dom och skydds- tillsyn, vilket gör att dessa påföljder inte alltid upplevs som propor- tionella till den begångna brottslighetens allvar. Ett annat problem- område bedöms vara rättstillämpningen med anknytning till ett brotts art, som anses sakna tydliga riktlinjer och principer och där- med kan uppfattas som inkonsekvent och godtycklig.

Utredningens utgår bl.a. från följande allmänna utgångspunkter för ett reformerat påföljdssystem. Kriminalisering förutsätter på- följder som ger uttryck för allvaret i regelöverträdelsen samtidigt som kravet på humanitet gör att mer ingripande sanktioner inte ska väljas än vad som är nödvändigt för att uppnå målen med straff- systemet. De icke frihetsberövande alternativen till fängelse i anstalt

42 SOU 2012:34.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

bör ha ett tydligt och förutsebart innehåll samt kunna straffmätas och trappas upp vid återfall. Inga brottstyper ska i sig särbehandlas i påföljdsbestämningen.

Påföljdsutredningens övergripande förslag är att villkorligt fäng- else ska införas i påföljdssystemet, innebärande att den dömde kan undgå avtjänande av fängelsestraffet i anstalt om han eller hon upp- fyller vissa villkor, nämligen att avhålla sig från brottslighet under en prövotid och att fullgöra den tilläggssanktion som de villkorade fängelsestraffet kombinerats med. Det ska finnas en presumtion för att fängelsestraff som är kortare än ett år ska dömas ut villkor- ligt. Straffmätningen av de villkorade fängelsestraffen ska uttryckas genom att fängelsestraffets längd anges och att tilläggssanktionerna är kopplade till fängelsestraffets längd. Tilläggssanktionerna ska vara dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion, hemarrest, vård- eller påverkanssanktion och kontraktsvård.

Beträffande brottstyper som i dag anses vara av sådan art att detta förhållande utgör ett särskilt skäl för att döma till fängelse, anför utredningen sammanfattningsvis följande.

Enligt vår bedömning finns det i det påföljdssystem med villkorligt fängelse som vi föreslår inte behov av att särbehandla något brott eller någon brottstyp till följd av brottslighetens art. Det innebär att frågan om ett fängelsestraff ska dömas ut villkorligt ska avgöras uteslutande på grundval av brottets straffvärde och andra omständigheter relevanta för straffmätningen, den tilltalades tidigare brottslighet samt humani- tetsaspekter hänförliga till den tilltalades person. Vi utgår ifrån att vissa av de omständigheter som i dag utgör grund för särbehandling vid påföljdsvalet till följd av brottslighetens art i stället kommer att påverka brottets straffvärde i skärpande riktning.43

Påföljdsutredningens förslag bereds för närvarande inom Regerings- kansliet.

4.3.2Straffprocessutredningen

Regeringen beslutade den i juli 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av brottmålsprocessen i syfte att överväga åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmåls- förfarande. Straffprocessutredningen överlämnade i mars 2013 betänkandet Brottmålsprocessen44.

43A.a., del 1, s. 32.

44SOU 2013:17.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

4.3.3Departementspromemorian Skärpt straff för mord

Inom Justitiedepartementet har arbetats fram lagförslag i syfte att straffet för mord ska skärpas, departementspromemorian Skärpt straff för mord45.

Sammanfattningsvis anförs följande i promemorian. Mord bör i regel bestraffas med livstids fängelse om det föreligger försvårande omständigheter. Förhållanden som tidigare i princip endast beak- tats i skärpande riktning vid straffmätningen av det tidsbestämda straffet bör i stället tala för att ett livstidsstraff döms ut. Den höjda straffnivån ska innebära att användningen av livstidsstraffet bör öka väsentligt och utgöra ett normalstraff i den bemärkelsen att det förutses dömas ut i en majoritet av fallen.

Promemorian föreslår att ordningsföljden i straffskalan ändras så att livstidsstraffet nämns först.

I promemorian anförs bl.a. följande om skälen till en straff- skärpning av mord.

Synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid till följd av samhällets utveckling. Om synen förändras mer varaktigt kan det utgöra skäl för att ändra strafflagstiftningen. Regeringen har i tidigare sammanhang framhållit att flera förändringar skett i samhället över längre tid som inneburit att synen på allvarliga former av avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet är strängare i dag än tidigare. Exempelvis finns det numera en större medvetenhet om att sådana angrepp drabbar målsäganden inte bara fysiskt utan även leder till psykiska påfrestningar. Det har också i större utsträckning uppmärk- sammats att offrets omgivning påverkas av brottsligheten liksom att de allvarliga våldsbrotten skapar rädsla och kan verka begränsande för en vidare krets av människor. Denna utveckling har medfört att de allvar- liga våldsbrotten anses utgöra ett större hot mot enskilda än tidigare.

[…]

För en skärpning talar dock det faktum att livstidsstraffet kommit att användas i en ytterst begränsad utsträckning, eftersom denna ut- veckling får anses mindre väl stämma överens med den strängare synen på allvarliga våldsbrott. Som redovisats i avsnitt 5.2.2 har andelen livs- tidsstraff minskat och uppgår sedan ändringen av straffskalan år 2009 till mindre än tio procent av alla fängelsedömda för mord. I faktiska tal innebär det cirka tre personer per år. Mord utgör ett angrepp på den mest grundläggande av alla rättigheter, nämligen rätten till liv. Att beröva någon livet får anses vara den mest klandervärda handling som någon kan utföra. Mord är alltså det grövsta av de allvarliga vålds- brotten. Med hänsyn till det görs bedömningen att samhällets reaktion

– där livstidsstraffet fyller en viktig funktion som det yttersta fördöm-

45 Ds 2013:55.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

andet – inte fullt ut återspeglar allvaret i brottsligheten. Vidare är det inte uteslutet att ett skärpt straff för mord skulle kunna ge vissa in- direkta preventiva effekter genom att det markerar samhällets avstånds- tagande från allvarliga våldsbrott och på så sätt bekräftar och ytter- ligare förstärker en negativ attityd till sådan brottslighet.

Detta leder till bedömningen att den minskade acceptansen i sam- hället för allvarliga våldsbrott inte tillräckligt återspeglas i vidtagna lag- stiftningsåtgärder och i domstolarnas praxis avseende mord. Det bör därför göras ytterligare skärpningar. Dessa bör ta sikte på de fall av mord som har ett mycket högt straffvärde men som ändå leder till ett tidsbestämt straff, i syfte att den skärpta synen på allvarliga våldsbrott ska få ett tydligare genomslag när det gäller straffet för mord.46

Promemorian har remissbehandlats och regeringen har lagt fram en lagrådsremiss den 30 januari 2014, med ett lagförslag som anges ha samma syfte som promemorians, dock med en något annorlunda lagteknisk utformning. En proposition är planerad att lämnas den 18 mars 2014.47

4.3.4Egendomsskyddsutredningen

I juni 2012 gav regeringen i uppdrag åt en särskild utredare att undersöka om det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom och föreslå de författningsändringar som det finns anledning till. I uppdraget ingick att ta ställning till om sådana omständigheter som att brottsligheten haft systematiska inslag, eller kan ha inneburit en särskild integritetskränkning t.ex. vid bostadsinbrott, bör få större betydelse för brottsrubriceringen av förmögenhetsbrotten samt att överväga behovet av förändringar i straffskalorna för förmögenhetsbrotten.

Egendomsskyddsutredningen lämnade sitt betänkande Stärkt straffrättsligt skydd för egendom48 i december 2013.

I betänkandet föreslås att två nya brott införs i brottsbalken, identitetsintrång och grovt fordringsbedrägeri. Det förstnämnda brottet avser straff för den som olovligen använder en annan persons identitetsuppgifter och utger sig för att vara honom eller henne samt därigenom ger upphov till skada eller olägenhet. Utredningen föreslår att brottet införs i 4 kap. brottsbalken och att straffskalan bestäms till böter eller fängelse i högst två år. För grovt fordrings-

46A.a. s. 69 och 71.

47Se Planerade propositioner och skrivelser under våren 2014, informationsmaterial från Statsrådsberedningen, den 14 januari 2014.

48SOU 2013:85.

SOU 2014:18

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

bedrägeri ska den dömas som till en vidare krets riktar betalnings- uppmaningar eller liknande meddelanden, i syfte att vilseleda mot- tagaren till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är, om för- farandet avsett betydande värde. Straffskalan föreslås vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

När det gäller kvalifikationsgrunder för grova förmögenhets- brott föreslår utredningen dels att vissa befintliga sådana grunder kompletteras, dels att kvalifikationsgrunder anges i de bestämmel- ser som i dag saknar sådana. Kvalifikationsgrunderna för grov stöld och grov skadegörelse föreslås kompletterade så att integritets- kränkande inslag vid denna typ av brottslighet får större betydelse för brottsrubriceringen. I övrigt är de föreslagna kvalifikations- grunderna i huvudsak desamma som vid andra förmögenhetsbrott. För vissa av brotten föreslås att det vid bedömningen om brottet är grovt särskilt ska beaktas om gärningen innefattat våld eller hot om brottslig gärning. Det gäller brotten tillgrepp av fortskaffnings- medel och egenmäktigt förfarande (8 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken).

Utredningen föreslår också förändringar i straffskalorna för vissa av förmögenhetsbrotten i syfte att straffskalorna ska bli mer enhet- liga och även att skärpa straffen för vissa brott. Sammanfattningsvis anför utredningen att straffskalorna för förmögenhetsbrotten ter sig rimliga, sedda i relation till andra typer av brott, exempelvis våldsbrott, men att vissa av straffskalorna skiljer sig från övriga på ett sätt som inte framstår som motiverat. Vidare kan det finnas andra skäl att justera straffskalorna för vissa av förmögenhets- brotten. Bland annat föreslås förändringar i straffskalorna för grov skadegörelse och grovt egenmäktigt förfarande. När det gäller utpressning föreslår utredningen att den ringa formen av brottet får ett nytt straffmaximum, sex månaders fängelse. De justerade straff- skalorna ska, enligt utredningen, inte medföra generella straffhöj- ningar, däremot en mer differentierad straffmätning och i vissa fall en skärpt syn på vissa allvarligare gärningar.

Utredningen lämnar också förslag avseende förmögenhetsbrott som rör fast egendom och ifråga om brottsbeteckningarna för ringa förmögenhetsbrott. Utredningen har också, enligt sina direktiv, övervägt frågor om kriminalisering av försök till häleri av normal- graden och om det ska införas en möjlighet att vid straffansvar ute- stänga personer från bl.a. butiker, men har inte lämnat några för- fattningsförslag i dessa delar.

Tidigare överväganden och pågående lagstiftningsarbeten

SOU 2014:18

4.3.5Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet

I februari 2013 gav regeringen i uppdrag åt en särskild utredare att analysera om det straffrättsliga regelverket på vissa särskilt angivna områden kan skärpas för att på ett mer effektivt sätt motverka organiserad brottslighet. Utredaren ska bl.a. överväga om

-kriminaliseringen av brott på försöks-, förberedelse- och stämp- lingsstadiet bör utvidgas

-straffskalan för förberedelse och stämpling bör förändras

-straffansvaret för underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott bör skärpas för personer som har anknytning till den brottsliga verksamhet där brottet har begåtts och

-det, för några brott som är vanligt förekommande inom organi- serad brottslighet, finns skäl att införa omständigheter som sär- skilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt eller se över eller komplettera befintliga omständigheter.

När det gäller vissa brottstypers befintliga kvalifikationsgrunder framhålls i utredningens direktiv att det finns anledning att över- väga om inte de omständigheter som särskilt ska beaktas vid be- dömningen av om ett olaga tvång är grovt är onödigt restriktiva (pinande till bekännelse eller annan tortyr).

Genom tilläggsdirektiv i december 2013 fick utredaren i upp- drag att även

-överväga och föreslå de åtgärder som krävs för att höja straff- minimum för grovt vapenbrott till fängelse i ett år,

-överväga och föreslå de åtgärder som krävs för att införa en sär- skild straffskala för synnerligen grovt vapenbrott, och

-överväga om grovt vapenbrott bör kriminaliseras på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet.

Utredningen lämnade i februari 2014 betänkandet Skärpta straff för vapenbrott49. Författningsförslagen innefattar en ändring av straff- skalan för grovt vapenbrott på så vis att det för grovt vapenbrott ska dömas till fängelse i lägst ett år och högst fyra år samtidigt som det införs ett synnerligen grovt brott där det stadgas fängelse i lägst

49 SOU 2014:7.

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Den fortsatta framställningen

Nedan följer först en kort beskrivning av Straffnivåutredningens överväganden och förslag i relevanta delar samt regeringens ställ- ningstagande i den efterföljande propositionen. Kritik mot refor- men tas därefter upp. I ett avsnitt om genomslaget för reformen redogörs för Brås uppdrag att utvärdera denna och vilka slutsatser man kommit till vid denna utvärdering. Redogörelsen får betraktas som preliminär, eftersom Brås uppdrag ska redovisas slutligt i prin- cip samtidigt som detta betänkande. Högsta domstolens behand- ling av straffmätningsreformen i fyra vägledande avgöranden be- skrivs sedan och slutligen redovisar vi våra bedömningar av refor- mens genomslag. Sist i kapitlet finns ett avsnitt som kort beskriver brottsutvecklingen i Sverige, framför allt för åren 2008–2011, men även därefter, i den mån statistik funnits tillgänglig.

5.2Straffnivåutredningen och regeringens proposition

5.2.1Skälen för en förhöjd straffnivå

Straffnivåutredningen

Straffnivåutredningen anförde sammanfattningsvis följande om skälen för en straffnivåhöjning.

Enligt direktiven ska vi vid våra överväganden utgå från de principer på vilka vårt nuvarande straffsystem vilar, bl.a. proportionalitets och ekvi- valensprinciperna. Dessa kan beskrivas så att straffet ska stå i propor- tion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott och att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt. Straffet ska alltså spegla hur allvarligt samhället ser på den brottsliga gärningen.

Vi har övervägt behovet av att skärpa straffen för allvarliga vålds- brott från dessa utgångspunkter. Det innebär att vi har jämfört straffen för allvarliga våldsbrott med straffen för andra brott. Vi har däremot inte i första hand tagit hänsyn till hur skärpta straff för våldsbrott skulle kunna påverka förekomsten av sådan brottslighet.

Det är erfarenhetsmässigt mycket svårt att åstadkomma några mät- bara sådana resultat enbart genom att ändra straffnivån för en viss typ av brott. Syftet med vårt arbete har alltså primärt varit att se till att den som gör sig skyldig till ett våldsbrott döms till ett straff som står i proportion till hur allvarligt samhället ser på brottet.

Vi har från dessa utgångspunkter funnit att de allvarliga våldsbrotten är undervärderade i förhållande till andra brott när det gäller straff-

100

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

nivån. Detta gäller generellt men är särskilt uttalat i fråga om grov misshandel. Främst två förändringar i samhället talar enligt vår mening för att allvarliga våldsbrott bör bedömas strängare än vad som är fallet i dag, nämligen

-att acceptansen för våld i samhället successivt har minskat

-att en ökad välfärd har lett till att våldsbrott utgör ett relativt sett större hot mot den enskildes trygghet, sett i förhållande till annan brottslighet.

Ytterligare skäl som kan anföras för en strängare syn på allvarliga våldsbrott är att sådana brott kan medföra mycket allvarliga psykiska konsekvenser för brottsoffret samt att våldsbrottsligheten också fram- kallar rädsla och osäkerhet hos en vidare krets personer, vilket in- skränker friheten att röra sig fritt i samhället. Rädslan för att drabbas av allvarliga våldsbrott kan dessutom utnyttjas av kriminella grupper för att befästa sin ställning och för att begå utpressningsbrott.

Sammantaget innebär detta att allvarliga våldsbrott bör betraktas som mer förkastliga nu än tidigare och att det därför finns anledning att höja straffen för sådan brottslighet.

Vi har däremot inte funnit underlag för att kunna dra slutsatsen att det begås fler allvarliga våldsbrott i dag än tidigare. Antalet anmälda våldsbrott har visserligen ökat kraftigt under en rad av år, vilket skulle kunna vara en indikation på att våldsbrottsligheten har ökat. Andra sätt att mäta brottsutvecklingen, som t.ex. statistiska undersökningar av utsattheten för brott, ger dock inte något stöd för att det faktiskt begås fler våldsbrott. Det kan därför antas att det ökade antalet an- mälda våldsbrott i vart fall delvis beror på en ökad benägenhet att an- mäla sådan brottslighet till polisen. Att anmälningsbenägenheten har ökat kan i sin tur förklaras med att våldsbrottsligheten har kommit att uppmärksammas mer under senare år och att acceptansen för våld har minskat i samhället.2

Regeringens proposition

Regeringen anslöt sig i stort till Straffnivåutredningens övervägan- den och hänförde sig särskilt till den förändrade synen på våld i samhället. Regeringen tog upp de förändringar i samhället som också Straffnivåutredningen pekat på; lagstiftningsåtgärder som stärkt skyddet för den personliga och fysiska integriteten, den all- mänt ökade välfärden, den tekniska utvecklingen och utvecklingen på andra områden som har medfört att risken för att alls drabbas av fysiska skador har minskat. Även regeringen pekade på den större

2 SOU 2008:85 s. 16 f (ur utredningens sammanfattning).

101

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

annan person. Straffvärdet hos brottet skulle vara åtminstone sex månaders fängelse för att omfattas.6

I författningskommentaren gjordes sedan en exemplifierande uppräkning av brottstyper som typiskt sett ska anses omfattas av begreppet allvarliga våldsbrott, varvid regeringen i princip anslöt sig till Straffnivåutredningens förslag.7

5.2.3Ändringen i 29 kap. 1 § brottsbalken

Straffnivåutredningen

Straffnivåutredningen ansåg att en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott borde åstadkommas bl.a. genom en ändring i den all- männa bestämmelsen om straffvärde i 29 kap. 1 § brottsbalken. Således föreslog utredningen att det i paragrafen skulle tas in ett tillägg om att det vid straffvärdebedömningen särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person.8

Straffnivåutredningen övervägde också alternativa lagtekniska lösningar för att åstadkomma en straffnivåhöjning för allvarliga våldsbrott. En sådan var att införa en ny punkt i 29 kap. 2 § brotts- balken, där försvårande omständigheter anges, men denna metod ansåg Straffnivåutredningen inte vara att föredra eftersom den generella uppvärderingen av allvarliga våldsbrott hade en sådan central betydelse att den borde framgå direkt av 29 kap. 1 §.9 Vidare övervägdes om möjligheten att döma under straffminimum för ett brott skulle tas bort eller begränsas. Utredningen ansåg dock inte att det fanns tillräckliga skäl att göra en sådan förändring med beaktande av bl.a. att det kan finnas fall där en omständighet är i hög grad förmildrande eller där flera förmildrande omständigheter föreligger samtidigt.10 Ett annat alternativ till lösning hade varit att föreskriva att straffmätningen i det enskilda fallet alltid skulle ske med utgångspunkt i straffskalans mitt. Detta alternativ förkastades också av utredningen, som bl.a. anförde att en sådan straffmätning skulle innebära kraftiga tröskeleffekter i övergången från en grad av ett brott till en annan.11

6Prop. 2009/10:147 s. 14.

7A. prop. s. 41.

8SOU 1985:85 s. 279.

9A.a. s. 279.

10A.a. s. 281.

11A.a. s. 280.

103

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Regeringens proposition

Regeringen delade utredningens uppfattning att straffnivåhöjningen borde ske genom en ändring i 29 kap. 1 § brottsbalken, och föreslog en ändring i bestämmelsen som överensstämde med utredningens. Regeringen avvisade också möjligheten att genom förändrade straff- skalor åstadkomma en generell straffnivåhöjning, något som flera remissinstanser föreslagit, och anförde att försvårande eller förmild- rande omständigheter ska kunna beaktas och att befintliga straff- skalor ger utrymme både för sådana bedömningar och för att ge en- skilda gärningar en adekvat straffnivå.12

5.2.4Tillämpningen av 29 kap. 1 § i dess nya lydelse

Straffnivåutredningen

I straffnivåutredningens betänkande gjordes bedömningen att det var svårt att generellt uttala hur stor en straffnivåhöjning borde bli med hänsyn till de skäl för en sådan höjning som förts fram. Ut- redningen anförde att höjningen av straffnivån för allvarliga vålds- brott inte avsågs ske likformigt, utan borde inriktas på de brotts- typer där en sådan höjning framstod som mest angelägen och på sådana fall som var särskilt straffvärda. Allmänt fanns också ett behov av en större spännvidd och hänsynstagande till både förmild- rande och försvårande omständigheter, vilket enligt utredningen kunde förväntas leda till att vissa gärningar efter en reform skulle få ett betydligt högre straffvärde medan andra gärningar kanske inte skulle värderas annorlunda än tidigare. Utredningen angav dock som ett riktmärke att det genomsnittliga straffet för grov miss- handel, som då konstaterades ligga mycket nära minimistraffet i straffskalan, skulle höjas med ungefär en tredjedel.13

Straffnivåutredningen anförde vidare att straffvärdet för allvar- liga våldsbrott efter en reform i mindre utsträckning än som då var fallet, skulle anses motsvara straffskalans minimum. Samtidigt fram- hölls att den faktiska brottsligheten är sådan att fler relativt sett lindrigare brott begås, varför det är naturligt att straffvärdet i de flesta fall kommer att bestämmas inom straffskalans nedre del. Utredningen anförde följande.

12Prop. 2009/10:147 s. 11–14.

13SOU 2008:85 s. 265.

104

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

Av det nu anförda följer att straffvärdet för allvarliga våldsbrott, lik- som för annan brottslighet, bör bestämmas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det är alltså inte möjligt att fastställa en viss nivå från vilken bedömningen ska utgå. Genom det föreslagna tillägget i 29 kap. 1 § andra stycket BrB klargörs dock att det vid straffvärdebedöm- ningen särskilt ska beaktas om brottet riktat sig mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Detta innebär att straffvärdet för sådan brotts- lighet ska bedömas som högre än i dag. Samtidigt bör eftersträvas att en differentierad bedömning sker, så att såväl försvårande som för- mildrande omständigheter får ett reellt genomslag vid straffvärde- bedömningen. I praktiken torde detta leda till att minimistraffet för grov misshandel och andra brott som innebär ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person används i mindre utsträck- ning än vad som är fallet i dag och att de straff som döms ut för sådana brott i stället fördelar sig bättre över den tillämpliga straffskalan.14

Regeringens proposition

Regeringen anförde också att av ändringen i 29 kap. 1 § brottsbalken följer att straffvärdet för ett allvarligt våldsbrott efter ändringen ska anses vara högre än tidigare. Höjningen på den allra lägsta straff- nivån kunde vara mindre än på högre nivåer och även på de allra högsta straffvärdenivåerna enligt dåvarande praxis kunde höjningen relativt sett vara något lägre. Straffen skulle därmed komma att spridas bättre över straffskalan. Regeringen anförde i detta samman- hang som exempel att ett fall av grov misshandel som enligt då gällande praxis hade bedömts ha ett straffvärde om ett år, efter reformen borde kunna anses ha ett straffvärde på ett år och tre månader och att ett dråp med ett dåvarande straffvärde på sex och ett halvt år i framtiden skulle kunna ha ett straffvärde på åtta års fängelse.15 I författningskommentaren gavs ytterligare exempel. Regeringen anförde följande.

Om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person ska brottets straffvärde anses vara högre än det straffvärde som skulle ha följt vid en bedömning enligt tidigare praxis. Straffvärdet ska anses ligga över straffminimum eller den allra nedersta delen av straffskalan för det aktuella brottet. För brott som sedan tidigare har en straffvärdenivå en bit upp i straffskalan ska straff- värdet anses ligga på en ytterligare högre nivå. Höjningen av straff- värdet bör vara större för brott av det förra slaget än för brott av det senare slaget. För brott med mycket höga straffnivåer kan den relativa

14SOU 2008:85 s. 280 f.

15Prop. 2009/10:147 s. 15.

105

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

höjningen vara något mindre. Någon gång kan höjningen också påver- kas av om angreppet är mindre framträdande när det gäller brott som innefattar även annan kränkning. Exempelvis bör en höjning ske med cirka två månader för brott som har en straffvärdenivå från och med fängelse i sex månader och upp till ett år. På nivån från och med ett år och upp till två år bör höjningen vara tre–fem månader. Vidare bör på t.ex. nivån fem år en höjning ske med cirka ett år och på nivån sex år och uppemot åtta år en höjning ske med cirka ett och ett halvt år. Vid straffvärdebedömningen ska också försvårande och förmildrande om- ständigheter enligt 2 och 3 §§ som har förelegat i det enskilda fallet påverka i skärpande respektive mildrande riktning. I förekommande fall ska hänsyn även tas till övriga omständigheter relevanta för straff- mätningen. Den övre delen av respektive straffskala bör användas i större utsträckning än tidigare samtidigt som den nedre delen av straff- skalan kan användas på ett mer differentierat sätt.16

5.2.5Ökad spännvidd i straffmätningen

Straffnivåutredningen

Utredningen föreslog i sitt betänkande att de kvalificerande rekvisit som då fanns avseende de försvårande omständigheterna i 29 kap 2 § 1–6 brottsbalken skulle tas bort. Utredningen anförde att för- svårande omständigheter i 29 kap. 2 § sällan åberopades eller argu- menterades kring i domar och domskäl, men att det var troligt att domstolarna ändå tog hänsyn till sådana omständigheter inom ramen för straffvärdebedömningen. Om de kvalificerande rekvisi- ten togs bort skulle de försvårande omständigheterna kunna åbero- pas och användas direkt vid bedömningen av vilken skada, kränk- ning eller fara som gärningen inneburit, allt efter i vilken grad de försvårande omständigheterna förelegat.

Straffnivåutredningen föreslog också en omformulering av punk- ten 6 i bestämmelsen om försvårande omständigheter. Enligt då gällande formulering var det försvårande om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll. Med detta skulle, enligt förarbetena, förstås organi- serad brottslighet i en vidare bemärkelse; ett enstaka brott, om än noga planerat, var inte avsett att omfattas av bestämmelsen i denna del. Straffnivåutredningen framhöll att även enstaka brott som är noggrant planerade generellt måste anses ha ett högre straffvärde

16 A. prop. s. 41 f.

106

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

än brott begångna p.g.a. en plötslig impuls – om gärningsmannen planerar brottet i förväg är det allmänt sett större utsikter att han eller hon lyckas i sitt uppsåt och gärningsmannen har dessutom haft tid att besinna sig, men väljer ändå att utföra brottet. Utred- ningen framhöll att i straffvärdebedömningen av uppsåtligt död- ande hade det stor betydelse om gärningen föregåtts av planering eller inte. Även brottslighet som begåtts systematiskt eller i organi- serad form hade generellt sett ett högt straffvärde enligt utred- ningen, och att ett brott varit ett led i en sådan brottslighet före- slogs därför även framgent vara försvårande, oavsett om gärnings- mannen spelat en betydande roll i brottsligheten eller inte.

Avseende förmildrande omständigheter anförde utredningen att de kvalificerande rekvisiten gjorde att bestämmelserna sällan åbe- ropades och att det därför fanns anledning att ta bort eller modifi- era dessa rekvisit. Utredningen förordade därför att förstärknings- orden ”starkt” respektive ”uppenbart” i punkterna 2–3 i 29 kap 3 § brottsbalken skulle tas bort. Avseende den förmildrande omstän- digheten att brott föranletts av någon annans kränkande beteende, byttes ordet ”grovt” mot ”uppenbart” för att markera att provo- kationen skulle bedömas utifrån objektiva kriterier och inte utifrån gärningsmannens upplevelse av provokation. Utredningen ansåg slutligen att det inte fanns tillräckliga skäl att utvidga tillämpnings- området för den förmildrande omständigheten att brottet föran- letts av stark mänsklig medkänsla.17

Regeringens proposition

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag och anförde särskilt att syftet med att slopa, eller ändra, vissa av de kvalificerande rekvi- siten i bestämmelserna om förmildrande och försvårande omstän- digheter var avsedd att utvidga tillämpningsområdet för dessa bestämmelser och därigenom skapa en ökad spännvidd i straffmät- ningen. En sådan ökad differentiering, framhöll regeringen, stod i överensstämmelse med proportionalitets- och ekvivalensprinciperna. Svårare brott skulle alltså bestraffas strängare än lindrigare brott även om brotten var av samma brottstyp. Om förmildrande och försvårande omständigheter inte fick något genomslag vid straff- värdebedömningen kunde denna princip inte upprätthållas.18

17SOU 2008:85 s. 282–287.

18Prop. 2009/10:147 s. 26–30.

107

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

5.2.6Straffskalorna för grov misshandel och grov utpressning

Straffnivåutredningen

Straffskalan för grov misshandel sträckte sig enligt tidigare lag från fängelse i ett år till fängelse i tio år. Straffnivåutredningen påpekade att straffskalan knappast utnyttjades över treårsnivån. Genom att dela upp straffskalan infördes en ny riktpunkt för straffvärdebedöm- ningen, vilket skulle kunna leda till en mer differentierad och enhet- lig straffmätning med utgångspunkt från brottets allvar. Vidare skulle straffskalan för de allra allvarligaste fallen av grov misshandel bli parallell med straffskalorna för grov våldtäkt och grovt rån. Straffskalan för grov misshandel, som inte bedömdes som synner- ligen grov, skulle också begränsas och därigenom på ett bättre sätt återspegla den faktiska straffmätningen för det brottet.19

Straffnivåutredningen föreslog härutöver att straffskalan för grov utpressning skulle få ett förhöjt minimum (från sex månader till ett år) och kvalifikationsgrunder anges i bestämmelsen. Utred- ningen pekade på att grov utpressning kunde bestå i gärningar som innefattade hot om mycket allvarligt våld och att straffskalan mot den bakgrunden inte kunde anses spegla brottets svårhet. Med en höjning av minimistraffet skulle straffskalan överensstämma med den för rån.20

Regeringens proposition

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag om straffskalorna för de aktuella brotten. När det gällde grov misshandel anförde regeringen, liksom Straffnivåutredningen, att straffvärdet även för mycket allvarliga fall av grov misshandel sällan översteg tre till fyra års fängelse. De allvarligaste fallen av misshandel borde dock anses så klandervärda att straffen borde ligga högre och närmare, eller över, straffen för dråp, som har ett straffminimum på sex års fäng- else. Som jämförelse nämndes också straffen för grov våldtäkt och grovt rån.21

Avseende regeringens ställningstagande till utformningen av de kvalifikationsgrunder som infördes för den nya brottstypen syn-

19SOU 2008:85 s. 287–291.

20A.a. s. 294 f.

21Prop. 2009/10:147 s. 17–19.

108

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Lagrådet

Lagrådet angav i sitt yttrande över lagrådsremissen, att den åsyftade straffnivåhöjningen borde åstadkommas genom en förändring av straffskalorna för brotten och anförde följande.

Bestämmelsen i 29 kap. 1 § i dess nuvarande lydelse tar sikte på hur straffvärdet ska bestämmas i det enskilda fallet. Enligt Lagrådets mening är det systematiskt olämpligt att här föra in en regel som har till syfte att mera allmänt höja straffnivån för vissa närmare angivna brott. Lag- stiftarens uppfattning om hur allvarlig en viss brottstyp är i förhållande till andra brottstyper bör i stället komma till uttryck genom straff- skalorna. De åsyftade höjningarna av straffnivåerna bör således enligt Lagrådets mening i första hand göras genom att straffskalorna för brotten ändras.24

Doktrin

När regeringens lagförslag genomförts, framfördes samma stånd- punkt i juridisk doktrin25 och debatt, bl.a. i Svensk Juristtidning i en artikel av Martin Borgeke, Stefan Reimer, Magnus Ulväng och Fredrik Wersäll.26 Artikeln behandlade också vissa frågeställningar med anledning av den valda lagstiftningstekniken, framförallt i relation till de exempel på straffvärdehöjningar som angetts i pro- positionen.

Ett problem som framhölls med de i propositionen angivna exemplen var att de utgick från straffvärdebedömningarna före lag- ändringen och sedan angav vilken höjning som regeringen ville att lagändringen generellt skulle leda till. Att relatera till straffvärde- nivåer före reformen kunde på sätt och vis te sig naturligt, menade författarna, men att det samtidigt, ju längre tid som går efter en reform, blir svårare att minnas hur straffvärdet bedömdes före refor- men, särskilt med beaktande av att domarkåren så småningom byts ut genom pensionsavgångar och nytillsättningar och att bedöm- ningarna av vad som gällde innan då ska göras av personer som inte var verksamma då.

24Prop. 2009/10:147 s. 71.

25Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, 2010, s. 103, och av författarna till Brottsbalks- kommentaren, se Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 29 kap. 1 §.

26Straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott, SvJT 2011 s 71. Samma tolkning av straff- mätningsreformen i denna del återges numera också i Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 127–129.

110

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

Författarna anförde också att lagändringen och förarbetsuttalan- dena i denna del lämnade flera frågor olösta. En sådan var om för- arbetsuttalandena skulle tolkas så att vissa straffvärden för allvarliga våldsbrott i princip blivit omöjliga att tillämpa, t.ex. sex månaders fängelse och ett års fängelse. Om förarbetsuttalandena i denna del togs alltför bokstavligt skulle detta leda till konsekvenser som stred mot andra grundläggande principer i svensk rätt, bl.a. om betydelsen av straffskalornas miniminivåer vid gradindelade brott. Förarbets- uttalandena skulle nämligen kunna anses innebära att den ”verkliga” miniminivån för t.ex. grov misshandel blivit ett år och tre månaders fängelse, och att miniminivån för brott med ett lägsta straff i straff- skalan om sex månader i själva verket fick anses vara åtta månaders fängelse. Författarna menade för sin del att lagändringen och för- arbetsuttalandena inte borde uppfattas på detta sätt. För t.ex. grov misshandel borde resultatet i stället bli att något fler brott, brott som tidigare bedömts vara av normalgraden med ett straffvärde nära ett års fängelse, efter lagändringen i stället skulle bedömas som grova brott och då ligga på straffminimum för grov misshandel, alltså ett års fängelse.

Lagändringen innebar därmed, enligt författarna, att domstol- arna vid straffvärdebedömningen av de allvarligare våldsbrotten skulle anlägga en skärpt syn i konkreta fall och att detta borde leda till att den övre delen av den praktiskt tillämpbara straffskalan skulle användas oftare. Lagändringen kunde däremot inte tas till intäkt för att straffskalornas minimum för allvarliga våldsbrott bara kan an- vändas i fall där omständigheterna anses förmildrande eller där omständigheter som anges i 29 kap. 5 § föreligger.

Avslutningsvis framhöll författarna att sådana ”omräknings- tabeller” för straffvärden som börjat cirkulera på domstolarna borde användas med stor försiktighet samt anförde följande.

Noga taget innebär 2010 års reform knappast mer än en uppmaning till domstolarna att i enskilda fall ta sin straffmätningsuppgift avseende de allvarliga våldsbrotten på det allvar som krävs för att en differentierad och adekvat straffmätning ska uppnås. Någon slavisk tillämpning av de omräkningsexempel som finns angivna i propositionen har med stor säkerhet aldrig varit avsedd och bör därför inte heller förekomma. I stället bör man i domstolarna använda all den kunskap som man be- sitter för att se till att även denna lagstiftning, inom ramen för på- följdsbestämningssystemet i övrigt, får en ändamålsenlig tillämpning som stämmer med lagstiftarens intentioner. Att HD har en roll att spela i detta sammanhang torde vara uppenbart liksom att det är angeläget att prejudikatbildningen inte dröjer längre än nödvändigt.

111

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Som redogörs för i det följande angående Högsta domstolens behandling av straffmätningsreformen anslöt sig Högsta domstolen till den tolkning av ändringen i 29 kap. 1 § som författarna gav uttryck för (NJA 2011 s. 89). Högsta domstolen har senare gjort uttalanden kring ändringen av 29 kap. 1 § i rättsfallet NJA 2013 s. 376 och i en dom meddelad den 20 december 2013 i mål B 5204-13, se vidare avsnitt 5.4.2.

5.4Genomslaget för 2010 års straffmätningsreform

5.4.1Brås utvärdering

Brås uppdrag m.m.

Brå har fått i uppdrag av regeringen att närmare utvärdera genom- slaget av straffmätningsreformen. Brå ska undersöka om och i vil- ken mån reformen har inneburit att straffnivåerna för allvarliga våldsbrott samt för grovt vållande till annans död har skärpts, om en ökad spännvidd vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet har åstadkommits samt om återfall beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen av brott i allmänhet. Resultatet redovisas senast den 15 mars 2014.27 I en preliminär rapport från februari 2013 fram- går att en viss höjning av fängelsetidernas genomsnitt för vålds- brott kunde utläsas ur tillgänglig statistik det andra halvåret 2010, men att statistiken därefter visat på ungefär samma genomsnittliga strafftider som före reformen. Dessa preliminära uppgifter från Brå låg till grund för våra direktiv.

Brå har fortsatt sitt arbete med utvärderingen under hösten 2013. Nedan följer en kortfattad redogörelse för det preliminära resultat som Brå har kunnat presentera för oss i december 2013.

Utvärderingens tre delar

Brås analys omfattar olika delar. I en första del har Brå gjort för- djupade analyser av statistik för brottstyperna mord, dråp, rån, misshandel, utpressning och våldtäkt.28 Den fördjupade analysen

27Regeringsbeslut den 2 februari 2012, Ju2012/860/KRIM, se vidare dir. 2013:30 s. 3.

28Även grovt vållande till annans död ingick i den fördjupade analysen, men denna brottstyp utelämnas här eftersom den inte omfattas av begreppet allvarliga våldsbrott (som endast innefattar uppsåtlig våldsutövning, etc., se avsnitt 5.4.2).

112

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

har bl.a. inneburit att försöksbrott och fullbordade brott särskilts och i vissa fall ett särstudium av lagföringsbeslut som endast avser ett aktuellt brott.29 I den fördjupade analysen ingår bara lagakraft- vunna domar, till skillnad från den officiella statistiken som bygger på samtliga tingsrättsdomar och den har endast omfattat domar avseende personer över 21 år. Indelningen av domar före och efter reformen har skett med utgångspunkt från brottstillfälle (och inte lagföringstillfälle som är utgångspunkten för den officiella krimi- nalstatistiken). För den senare delen av den undersökta perioden, alltså år 2012, har detta inneburit att färre lagföringsbeslut kunnat studeras.

I en andra del av utvärderingen har Brå granskat sammanlagt 469 domar, meddelade under åren 2008–2012, bl.a. för att kontroll- era om det skett förändringar i rubriceringen av olika gärningar och om straffmätningsreformens lagändringar åberopas i domskälen. De domar som ingick i granskningen avsåg

-synnerligen grov misshandel

-ett urval av 20 % av alla domar för grov misshandel

-samtliga domar för grov misshandel med fängelsestraff på fyra år eller längre och

-var tredje fängelsedom avseende försök till mord respektive dråp.

En tredje del av utvärderingen består av intervjuer med åklagare och domare, varvid frågor har ställts bl.a. om effekterna av lagänd- ringarna gällande försvårande och förmildrande omständigheter och domstolarnas resonemang i frågor om straffmätning av allvar- liga våldsbrott.

Brå presenterar också uppgifter från den officiella kriminalstati- stiken för alla de brottstyper som kan anses innefattas av begreppet allvarliga våldsbrott.30 Brå gör den övergripande bedömningen att få tydliga förändringar skett i strafflängd sett över en period från år 2000.

29För vissa brottstyper har detta inte varit möjligt, eftersom tillräckligt många domar då inte varit tillgängliga för analys. Domar med fler än 10 brott har dock inte tagits med i analysen.

30Vissa brottstyper som sällan eller aldrig förekommer i kriminalstatistiken, t.ex. köns- stympning av kvinnor och myteri, redovisas dock inte.

113

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Misshandel

När det gäller grov misshandel konstaterar Brå att fängelsestraffens genomsnittliga längd har ökat med två månader efter straffmät- ningsreformen och att denna ökning är ett säkerställt statistiskt resultat. Ökningen kvarstår även vid en kontroll av andra omstän- digheter som kan inverka på strafflängd (antal brott i lagföringen, om brottet var fullbordat, tidigare brottslighet, m.m.). Beträffande synnerligen grov misshandel har Brå studerat 16 lagakraftvunna domar. Det genomsnittliga straffet i dessa var fyra och ett halvt års fängelse. Åren före reformen fanns endast en till två domar per år av grova misshandelsbrott där påföljden blivit fyra års fängelse eller mer. Antalet sådana domar efter reformen var fem till sex stycken per år (då inklusive synnerligen grov misshandel). Detta kan, enligt Brå, tyda på en ökad benägenhet att döma i denna del av straff- skalan.

Brås aktgranskning avseende grova och synnerligen grova miss- handelsfall har framför allt skett i syfte att göra en analys av om de lagförda gärningarna blivit allvarligare till sin karaktär. Skulle brotts- ligheten i sig ha blivit mycket allvarligare skulle detta kunna för- klara ökade strafflängder. Brå har dock inte kommit fram till att våldet blivit grövre eller farligare. Tvärtom har, för vissa kategorier av grova misshandelsbrott, det varit fråga om en minskning av de allra allvarligaste brotten, om man studerar hur allvarligt våldet varit ur en medicinsk synpunkt. Att de grova misshandelsfallen till en del har blivit mindre allvarliga till sin karaktär visar, enligt Brå, på att straffmätningsreformen fått den effekten att vissa fall som tidigare rubricerats som misshandel av normalgraden, efter refor- men rubriceras som grov misshandel. Detta stöds också av de ut- förda intervjuerna med domare, som har pekat på Högsta dom- stolens uttalanden i NJA 2011 s. 89 (se vidare nästa avsnitt) i detta sammanhang. Att det varit fråga om färre mycket allvarliga miss- handelsfall bland de grova brotten innebär att ökningen av straff- längderna kunnat vara ännu större om brottslighetens karaktär för denna brottstyp varit mer likartad före och efter straffmätnings- reformen. När det gäller fall av synnerligen grov misshandel, som jämförts med fall av grov misshandel före reformen, där straffläng- den blivit fyra års fängelse eller mer, kan också iakttas att det före reformen tycks ha krävts en allvarligare skadebild hos offret, med livshotande skador eller bestående men, än efter reformen.

114

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

Brå konstaterar i detta sammanhang att strafflängderna för grova misshandelsbrott, som ingick i aktgranskningen, har ökat olika mycket för olika våldsmetoder. Strafflängderna för knivvåld har ökat med 30 procent, för trubbigt våld med tillhygge med 20 procent, medan ökningen för misshandel med slag och sparkar var 13 procent.

När det gäller misshandel av normalgraden har strafflängderna ökat marginellt, cirka en vecka. Denna ökning är dock inte statis- tiskt säkerställd.

Mord och dråp

Strafflängderna för mord har ökat sedan den nya straffskalan för mord infördes. Den genomsnittliga strafflängden för fullbordat mord har ökat med cirka fyra år. Även för de övriga kategorierna av dödligt våld finns en tendens till en viss ökning i strafflängd men skillnaden är mycket liten. Samtidigt har antalet livstidsstraff mins- kat. Brå konstaterar att det är rimligt att anta att en stor del av ökningen i strafflängderna för mord har att göra med den föränd- rade straffskalan. När det gäller försök till mord och dråp visar Brås granskning dock på att våldet i dessa fall kan betraktas som mindre allvarligt till sin karaktär efter reformen jämfört med före. Detta anser Brå tyder på att straffmätningsreformen fått ett genomslag även när det gäller domstolarnas bedömning av dödligt våld, vilket stöds av att Brå iakttagit att rätten ofta refererat till straffmätnings- reformen i domar avseende försök till mord och dråp.

Rån, våldtäkt och utpressning

Den fördjupade analysen av rån och våldtäkt (även grova brott) visar inte på någon ökning av strafflängderna, utan snarare på en viss minskning efter 2010. När det gäller grov utpressning kan en ökning av den genomsnittliga strafflängden med en och en halv månad konstateras efter reformen. Samtidigt har en förändring skett i de utdömda fängelsestraffen på så sätt att fler grova brott hade en strafflängd nära minimistraffet, efter att detta höjdes 2010, medan strafflängderna före denna lagändring kunde ligga över det dåvar- ande minimistraffet med god marginal. Medianvärdet för straffen har dock också ökat (två månader) vilket visar att ökningen är till- förlitlig och inte beroende av några extremvärden trots att det efter reformen handlat om väldigt få fall.

115

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

NJA 2011 s. 89

I rättsfallet NJA 2011 s. 89, som rörde frågan om en misshandel skulle betraktas som grov eller synnerligen grov, gjorde Högsta domstolen följande generella uttalande om straffmätningsreformen.

Det kan, särskilt när det gäller ändringen i 29 kap. 1 § BrB, diskuteras hur lämplig den valda tekniken är för att uppnå det angivna syftet och i vad mån den nya regleringen är förenlig med grundläggande straff- rättsliga principer. […] Klart är emellertid att reformen syftar till en markerad höjning av straffnivåerna för allvarliga våldsbrott i en stor- leksordning som indikeras av i motiven angivna exempel[…]. Detta syfte bör vid rättstillämpningen respekteras inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.

Varje grad av ett i olika svårhetsgrader indelat brott är att se som en egen brottstyp. Det innebär, vilket återspeglas i 29 kap. 1 § första stycket BrB, att frågan om till vilken grad ett visst brott hör måste av- göras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs. Det finns visserligen ett nära samband mellan frågan om till vilken grad ett visst brott hör och bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet, men bedömningarna görs ändå med tillämpning av delvis olika kriterier. Det kan i sammanhanget noteras att tillägget om allvarliga våldsbrott i 29 kap. 1 § andra stycket formellt sett endast tar sikte på den konkreta straffvärdebedömningen och inte på gradindelningen (jfr p. 3 i det föregående angående riksåklagarens talan i detta mål).

De i motiven angivna exemplen på avsedda straffskärpningar synes också vara utformade utan beaktande av principerna för gradindelning och den betydelse som dessa har för straffvärdebedömningen. Exemp- len skulle, om de togs bokstavligt, leda till en praxis som knappast är förenlig med den i 29 kap. 1 § första stycket BrB angivna principen att den i varje fall tillämpliga straffskalan ska tjäna som utgångspunkt för straffvärdebedömningen i det enskilda fallet. Det kan emellertid inte antas att en avsikt med reformen varit att annars gällande principer om förhållandet mellan gradindelning och straffvärdebedömning skulle frångås när det gäller allvarliga våldsbrott. Det får i stället antas att av- sikten inte endast varit att påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Med ett sådant synsätt kommer en förskjutning av straffvärdenivåerna av det slag som exemp- lifieras i motiven att framstå som naturlig.31

Högsta domstolen gjorde bedömningen att den i målet aktuella misshandelsgärningen var att bedöma som grov, inte synnerligen grov, och att den hade ett straffvärde motsvarande fängelse i tre år. Gärningen bestod i att målsäganden, av två gärningsmän, fick motta

31 Domskälen, p. 8–11.

117

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

NJA 2013 s. 376

Högsta domstolen har också behandlat frågan om en höjd straff- nivå i NJA 2013 s. 376, som avsåg en fråga om rubriceringen av ett fall av uppsåtligt dödande, och påföljden för brottet. Efter en redo- görelse av gällande rätt, bl.a. bestämmelserna om mord och dråp och lagändringarna i samband med straffmätningsreformen, utta- lade Högsta domstolen följande under rubriken Slutsatser beträff- ande tillämpningen av straffskalorna för mord och dråp.

Utgångspunkten är alltså att den som gör sig skyldig till uppsåtligt dödande ska dömas för mord. För att gärningen ska vara att bedöma som dråp krävs att brottet är att anse som mindre grovt (se p. 10 och 24), dvs. omständigheterna sammantagna ska vara sådana att de fram- står som klart förmildrande. Då bör utgångspunkten vara att straff- värdet motsvarar fängelse åtta år. Fängelse sex år bör tillämpas bara i de fall där omständigheterna är mycket förmildrande. Minimistraffet för mord, fängelse tio år, bör också reserveras för fall där den samlade bedömningen av de omständigheter som ska påverka straffet leder till att dessa är förmildrande, dock inte så klart förmildrande att ett fäng- elsestraff understigande tio år ska dömas ut (och gärningen ska bedö- mas som dråp).

En läsning av endast förarbetena till ändringen av straffskalan för mord (prop. 2008/09:118) leder till bedömningen att lagstiftaren då får antas ha haft uppfattningen att utgångspunkten för mord skulle vara fängelse tolv år. Efter lagändringarna den 1 juli 2010 är det dock be- rättigat att dra slutsatsen, att utgångspunkten för mord numera ska vara fängelse fjorton år. Livstids fängelse ska tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på arton år inte är till- räckligt, t.ex. då gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande.

[…]

Det är viktigt att påpeka att domstolen i varje enskilt fall ska beakta alla de olika på straffmätningen inverkande – och subjektivt täckta (se p. 16) – omständigheter som förekommer liksom att det efter refor- men den 1 juli 2010 ska vara en ökad spännvidd vid straffvärdebedöm- ningarna i allmänhet. Det ska också framhållas att det finns situationer då även andra positioner på den totala straffskalan för uppsåtligt död- ande än de som har angetts i det föregående bör tillämpas. Detta gäller särskilt vid lägre straffvärden, dvs. då brottet bör bedömas som mindre grovt (dråp). Andra exempel är då någon ska dömas även för något annat brott som bör påverka straffmätningen och då det finns skäl att skärpa straffet på grund av gärningsmannens tidigare brottslighet (29 kap. 4 § brottsbalken).

119

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Högsta domstolens dom den 20 december 2013 i mål nr B 5204-13

Målet avsåg frågan om rubricering av ett fall av misshandel. MC dömdes i tingsrätt och hovrätt för grov misshandel till fängelse i ett år och överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Den huvudsakliga frågan i målet var, enligt Högsta domstolen, om den misshandel som MC dömts för skulle rubriceras som grov.

Högsta domstolen gjorde samma bedömning som hovrätten beträffande vad som var utrett om gärningen. MC skulle alltså dömas för att, gemensamt och i samförstånd med en annan person, ha misshandlat målsäganden AH med knytnävsslag och sparkar mot huvud och kropp, såväl när AH stått upp som när han legat ner på marken, efter att ha fallit omkull på grund av det våld som han utsattes för. Misshandeln medförde smärta, en kort stunds sänkt medvetandegrad, blödning i ena ögats bindehinna, blåmärken i ansiktet, hudavskrapningar i ansiktet och på bålen, hudblödningar på halsen och bålen samt en rodnad på ena örat.

Högsta domstolen redogjorde i domskälen för bestämmelsen om grov misshandel och de ändringar som gjorts i bestämmelsen, 1988 och 2010 (se avsnitt 6.4.1), samt därefter för ändringen i 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken och vissa av de förarbets- uttalanden som gjordes angående vilka höjningar av straffvärdena som var avsedda med reformen. Slutligen redovisade Högsta dom- stolen det uttalande om straffmätningsreformen som man gjorde i NJA 2011 s. 89, nämligen att reformens avsikt får antas ha varit att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempel- vis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott.

Högsta domstolens slutliga bedömning i rubriceringsfrågan blev att gärningen, med beaktande av vad som får antas ha varit avsikten med 2010 års reform, skulle anses vara grov misshandel, eftersom den var att bedöma som särskilt hänsynslös. De faktorer som Högsta domstolen tog hänsyn till var att misshandeln inleddes på ett för målsäganden särskilt skrämmande sätt (målsäganden överfölls över- raskande bakifrån) och att han även fick ta emot slag och sparkar från två gärningsmän i ett läge när han var försvarslös. Straffvärdet för gärningen ansåg Högsta domstolen var ett års fängelse, i likhet med underinstanserna.

Högsta domstolens domskäl får förstås så, att gärningen före 2010 års reform inte hade varit att bedöma som grov misshandel, utan i stället som misshandel av normalgraden med ett högt straff-

120

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

värde inom den praktiskt tillämpliga straffskalan för denna brotts- typ. Domen kan därigenom sägas bekräfta den uppfattning som har framförts i doktrinen (se avsnitt 5.3) och som innebär att straff- minimum för grov misshandel, ett års fängelse, ska kunna användas för sådana fall som tidigare har varit att hänföra till misshandel av normalgraden men som genom 2010 års reform har kommit att bedömas som grov misshandel.

5.4.3Våra slutsatser och bedömningar

Av det material som vi haft tillgång till, huvudsakligen de prelimi- nära resultaten av Brås utvärdering av 2010 års straffmätnings- reform, går inte att utläsa att reformen har fått ett genomslag när det gäller straffnivåerna för samtliga allvarliga våldsbrott. Enligt Brå föreligger emellertid en säkerställd ökning av det genomsnittliga fängelsestraffet för grov misshandel om två månader och en klart större spridning över straffskalan för grov och synnerligen grov misshandel. Ökningarna i strafflängd har varit olika stora, procentu- ellt sett, beroende på vilken våldsmetod som använts av gärnings- mannen. Även när det gäller mord har strafftiderna ökat påtagligt. Denna ökning torde dock vara hänförlig till den utvidgning av straffskalan som trädde i kraft 2009. Beträffande övriga allvarliga våldsbrott är det svårt att konstatera om någon egentlig ökning av straffnivåerna inom respektive straffskala har skett till följd av reformen.

Ett annat sätt att mäta genomslaget av 2010 års straffmätnings- reform är att studera utvecklingen av Högsta domstolens praxis. Högsta domstolen har klargjort att syftet med 2010 års reform, att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott, ska respek- teras i rättstillämpningen. När det gäller utgångspunkterna för be- dömningen av straffvärdet för mord respektive dråp har Högsta domstolen också slagit fast konkreta nivåer i antal års fängelse. Dessa nivåer får anses överensstämma väl med de principer för höj- ningen av straffnivåerna som anges i förarbetena till straffmätnings- reformen. Utvecklingen av Högsta domstolens praxis är inte lika tydlig när det gäller misshandelsbrott och andra allvarliga vålds- brott med lägre straffvärden än mord och dråp. I fråga om sådan brottslighet synes Högsta domstolen åtminstone delvis ha ställt sig bakom kritiken i doktrinen mot den lagstiftningsteknik med vilken

121

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

2010 års reform har genomförts.32 I NJA 2012 s. 45 tillämpades dock straffskalan för synnerligen grov misshandel och straffvärdet bestämdes till en förhållandevis hög nivå. Högsta domstolens dom den 20 december 2013 (mål B 5204-13) visar att 2010 års straff- mätningsreform har fått genomslag i rättstillämpningen på så sätt att vissa gärningar som tidigare var att hänföra till misshandel av normalgraden numera kan anses utgöra grov misshandel, med ett straffvärde som motsvarar miniminivån för det brottet. Den gär- ning som Högsta domstolen prövade kan dock, åtminstone utifrån vad som redovisas i domskälen, framstå som jämförbar med gär- ningar som redan före 2010 års reform ansågs vara grova brott (jfr t.ex. NJA 2003 s. 229). Det finns därmed en risk att rättsfallet i praktiken inte kommer att få så stor påverkan på straffnivån för misshandelsbrotten.

Sammantaget gör vi bedömningen, med beaktande av både Brås utvärdering och Högsta domstolens praxis, att 2010 års reform hittills har fått ett betydande genomslag i rättstillämpningen. Detta gäller för i vart fall misshandelsbrott av allvarligare slag samt mord och dråp. När det gäller övriga allvarliga våldsbrott är det svårt att dra några säkra slutsatser om reformen har påverkat straffnivåerna.

Erfarenhetsmässigt kan det ta tid innan ny praxis etableras efter en lagändring och ändringen därigenom får fullt genomslag. Ut- vecklingen sker normalt sett successivt och är ibland svår att sär- skilja från andra faktorer som påverkar rättstillämpningen. Den tid som har förflutit sedan 2010 års reform är i detta hänseende relativt kort. Det kan därför inte uteslutas att ytterligare höjningar av straff- nivåerna till följd av reformen kan komma att ske efter hand och då även omfatta brottstyper där några ökningar av strafflängderna hit- tills inte kunnat konstateras.

Ett skäl till att 2010 års straffmätningsreform ännu inte har fått genomslag i alla avseenden kan vara den kritik som framför allt inledningsvis riktades mot den valda lagstiftningstekniken. Till detta kommer den återhållsamhet med att bedöma misshandel som synnerligen grov som rättsfallet NJA 2011 s. 89 får anses ge ut- tryck för.

Vid straffmätningen i domstol har traditionellt sett sådana om- ständigheter som är enkelt mätbara tillmätts stor vikt. Intill nyligen har exempelvis vid bedömningen av straffvärdet hos narkotikabrott arten och mängden narkotika varit helt dominerande faktorer. Andra

32 Högsta domstolens domskäl, p. 8.

122

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

faktorer, såsom förslagenhet och om brottligheten har bedrivits systematiskt, har haft mindre betydelse för straffet (se vidare avsnitt 5.5.3). På motsvarande sätt är vid skattebrott och tullbrott det undandragna värdet helt avgörande för straffmätningen. Ett i någon mån liknande synsätt förekommer vid straffmätningen för miss- handelsbrott. Således uttalar Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2011 s. 89 att utgångspunkten för bedömningen huruvida misshandel är att betrakta som grov, är det grundläggande rekvisitet för vad som utgör misshandel, nämligen att orsaka någon kroppskada (eller allvarlig sjukdom). För att en misshandel ska kunna bedömas som grov får därför, enligt Högsta domstolen, ”antas förutsättas” att skadorna i det enskilda fallet varit ”förhållandevis betydande”.33 Vidare synes Högsta domstolen tillmäta den tid under vilken miss- handeln pågått stor betydelse. När det gäller rekvisitet för grov misshandel i 3 kap. 6 § första stycket brottsbalken, att gärningen var livsfarlig, lägger Högsta domstolen som grund för bedömningen huruvida ett livsfarligt vapen har använts vid misshandeln snarare än den faktiska livsfara som gärningen medfört.

Med hänsyn till kraven på objektivitet och enhetlighet i den dömande verksamheten är det naturligt att sådana faktorer som är enkelt iakttagbara och mätbara ges ett förhållandevis stort genom- slag vid bedömning av straffvärdet. Det är också naturligt att en etablerad praxis avseende relationen mellan skadans storlek och straffvärdet kan ta tid att ändra. Samtidigt medför detta svårigheter när det gäller att genom generell lagstiftning åstadkomma en höjd straffnivå och en mer differentierad straffmätning med utgångs- punkt från en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

5.5Något om brottsutvecklingen m.m. efter 2008

5.5.1Inledning

I detta avsnitt redogörs kort för statistiska uppgifter kring brotts- lighetens utveckling, lagförda brott, påföljder och antalet personer intagna i kriminalvårdsanstalt. Syftet är framförallt att skildra om det skett några avgörande förändringar i dessa avseenden sedan Straffnivåutredningens betänkande, men ibland görs också referen- ser till utvecklingen sedd i ett längre tidsperspektiv.

33 Högsta domstolens domskäl p. 13.

123

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

5.5.2Brottsutvecklingen

Inledning

Som redogjorts för i avsnitt 5.2.1 anförde Straffnivåutredningen att det inte vid tiden för betänkandet fanns belägg för att våldsbrottslig- heten ökat i Sverige, trots att antalet brottsanmälningar ökat kraftigt under en rad år. Denna översiktliga beskrivning av brottsutveck- lingen när det gäller våldsbrott kan sägas gälla även för åren efter Straffnivåutredningens betänkande. Nedan följer en kortfattad beskrivning av brottsutvecklingen, i huvudsak hämtad från Brås publikation Brottsligheten i Sverige 2008–2011.34

Kunskapskällor om brott

En kunskapskälla gällande brottsligheten i Sverige är den officiella kriminalstatistiken, som innehåller uppgifter om bl.a. anmälda brott, åtal för brott och beslut om lagföring för brott. Om brott som begåtts kommer att innefattas av kriminalstatistiken beror bl.a. på anmälningsbenägenheten hos dem som utsatts. För de flesta brotts- typer gäller att det finns ett mörkertal, dvs. att en del av de brott som begås aldrig kommer till myndigheternas kännedom. Anmäl- ningsbenägenheten varierar mellan olika typer av brott. Vid brott riktade direkt mot en person har brottets allvar stor betydelse för om brottet anmäls eller inte, vilket gör att den grövre brottslig- heten blir överrepresenterad i statistiken över anmälda brott.35 När det gäller statistik över lagföringsbeslut och påföljder kan anmärkas att vilka brott som behandlas vidare i rättskedjan från det att de anmäls beror på om det går att knyta en misstänkt person till brottet och om denne sedan påförs en sanktion. Statistiken över faktiskt påförda påföljder återspeglar därmed inte heller den faktiska brotts- ligheten, utan endast den brottslighet som varit möjlig att lagföra. Statistiken för uppklarade brott visar att personuppklaringsprocen- ten, dvs. den andel av alla anmälda brott som har lett till ett åtals- beslut och/eller lagföring, har minskat något sedan 2010, efter att tidigare under 2000-talet varit svagt uppåtgående.36

34Rapport 2012:13.

35Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011, s. 18 f.

36Kriminalstatistik 2012, s. 69. En lägre uppklaringsprocent bör inte användas som ett mått på polisens effektivitet, eftersom det inte finns förutsättningar att personuppklara alla brott som anmäls, jfr Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011, s. 18.

124

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

Figur 5.1 Andelen personer utsatta för brott totalt samt andelen personer utsatta för brott mot person åren 2005–2011 och andelen hushåll utsatta för brott mot egendom åren 2006–2011. Procent

Något brott		Brott mot enskild person			Brott mot egendom
30
25
20
15
10
5
0
2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011
Källa: NTU. Figuren är hämtad från Brottstutvecklingen i Sverige år 2008–2011, s. 21.

Figur 5.2 Antal anmälda brott totalt respektive antal egendomsbrott (8 kap. brottsbalken) samt brott mot person (3–7 kap. brottsbalken) åren 1975–2011

Totalt antal brott		Brott mot egendom		Brott mot person

1 600 000
1 400 000
1 200 000
1 000 000
800 000
600 000
400 000
200 000
0
1975	1977	1979	1981	1983	1985	1987	1989	1991	1993	1995	1997	1999	2001	2003	2005	2007	2009	2011
Källa: Kriminalstatistiken. Figuren är hämtad från Brottstutvecklingen i Sverige år 2008–2011, s. 23.

126

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

Det finns skillnader mellan fördelningen av olika brottstyper i anmälningsstatistiken och NTU – ett exempel är att brotten mot person, som utgjorde cirka fyra femtedelar av brotten enligt NTU men bara två tredjedelar av brotten enligt anmälningsstatistiken år 2011. Detta indikerar att brott mot person är underrapporterade i anmälningsstatistiken. Detta förhållande bekräftas av hur de i NTU tillfrågade personerna själva beskrivit sin anmälningsbenägenhet – cirka 30 procent uppgav att de anmält att de blivit utsatta för brott mot person, medan drygt 50 procent hade anmält att de utsatts för egendomsbrott.39

I Brås rapport görs följande övergripande bedömning av brotts- utvecklingen avseende våld mot person.

Även brott mot person inrymmer ett flertal brottstyper med olika stora mörkertal. Sammantaget får dock den starka ökning som statisti- ken över anmälda brott uppvisar inte stöd av utvecklingen i NTU. Ut- ifrån framförallt NTU är det rimligt att anta att vanliga brott mot per- son, som misshandel och olaga hot, i huvudsak inte har blivit vare sig fler eller färre under de senaste åren. Benägenheten att anmäla vid dessa brottstyper styrs i hög grad av förändringar i toleransen mot brott i samhället. Det allra grövsta och dödliga våldet har inte ökat under de senaste decennierna (se kapitlet om Dödligt våld), vilket gör att det finns anledning att tro att antalet anmälningar påverkas av att toleransen mot vålds- och sexualbrott har minskat. Att man i samhället tar våld på större allvar demonstreras inte minst genom att definitionerna ut- vidgats och straffen för olika våldshandlingar skärpts i lagstiftningen (se kapitlet om Misshandel och Sexualbrott) och att allt lindrigare typer av våld anmäls.40

Anmälda brott och utsatthet för brott efter 2011

Under 2012 minskade antalet anmälda brott totalt sett jämfört med 2011. Detta gällde dock inte brott mot person, där antalet anmäl- ningar fortsatte att öka.41 Under 2013 visar dock den preliminära statistiken att anmälningarna för brott mot person, liksom anmäl- ningarna totalt sett, minskade jämfört med samma period 2012.42

Resultatet av NTU 2013 publicerades i november samma år. Rapporten avser alltså utsattheten för brott under 2012. Utsatt- heten för brott har även detta år minskat i jämförelse med 2005.

39A.a. s. 24 f.

40A.a. s. 26.

41Kriminalstatistik 2012, rapport 2013:18, s. 21.

42Anmälda brott – preliminär statistik för 2013, reviderad 2014-01-31, Brå 2013, s. 2 f.

127

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

I kategorin brott mot person (som innefattar misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier) har andelen utsatta minskat något sedan 2011 (11,4 jämfört med 11,6 procent). Samma nivå av utsatthet noterades för åren 2009 och 2010. Det kan dock anmärkas att medan utsattheten för hot, personrån och sexual- brott varit relativt konstant under åren 2008–2012, har utsattheten för misshandel däremot sjunkit 2012 jämfört med de föregående åren. Dessa år var andelen som utsattes 2,4–2,5 procent (och andelen där misshandeln uppgavs vara allvarlig mellan 0,6 och 0,7 procent) medan andelen utsatta året 2012 var 1,9 procent (allvarliga fall 0,4 pro- cent).43

Av den senast tillgängliga anmälningsstatistiken och NTU bör slutsatsen kunna dras att det i vart fall inte finns något som tyder på att våldsbrottsligheten ökat eller blivit grövre till sin karaktär; jfr Brås bedömning av brottsutvecklingen i rapporten avseende åren 2008–2011 som citerats i föregående avsnitt.

Tabell 5.1 Utsatthet i befolkningen (16–79 år) för olika typer av brott mot enskild person år 2005–2012

Andel utsatta personer i procent

	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012

SAMTLIGA BROTT
MOT ENSKILD PERSON1	13,1	12,1	11,9	11,5	11,4	11,4	11,6	11,4
Misshandel	2,7	2,5	2,9	2,4	2,4	2,4	2,5	1,9
därav allvarlig2	0,8	0,6	0,7	0,6	0,6	0,6	0,7	0,4
Hot	4,6	4,6	4,1	4,1	4,3	4,1	4,2	4,2
Sexualbrott	0,9	0,8	0,7	0,8	0,9	0,7	0,7	0,8
Personrån3	1,0	1,1	0,8	1,0	0,8	1,0	1,1	0,8
Bedrägeri	2,8	2,5	2,4	2,9	2,9	3,0	3,4	3,0
Trakasserier	5,2	4,6	4,3	4,0	3,7	3,5	3,8	4,1

1.Nettoredovisning av alla typer av brott mot enskild person.

2.Avser misshandel som varit så allvarlig att den lett till besök hos läkare, sjuksköterska eller tand- läkare.

3.Enligt de utsatta i NTU har 13 procent av personrånen begåtts utomlands.

Källa: NTU. Tabellen är en del av en tabell hämtad från Utsatthet för brott år 2012, Resultat från Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2013, s. 5.

43 Utsatthet för brott 2012, Resultat från Nationella trygghetsunderökningen (NTU) 2013, Brå 2013, s. 2 f.

128

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter				SOU 2014:18
Figur 5.3	Antal lagföringsbeslut fördelat på lagföringstyp 2003–2012
160 000
140 000	Lagföringsbeslut
	Lagföringsbeslut
120 000
100 000
80 000		Domslut
60 000		Domslut
60 000
40 000		Strafförelägganden
		Strafförelägganden
20 000			Åtalsunderlåtelser
			Åtalsunderlåtelser
0
2003		2006	2009	2012
Källa: Kriminalstatistiken. Figuren är hämtad från Kriminalstatistik 2012, s. 151.

Användningen av fängelse som påföljd och strafftidernas längd

Antalet fängelsedomar har totalt sett minskat sedan 1990-talet, även om antalet kan ha minskat eller ökat om en jämförelse görs mellan enstaka år under perioden. Sedan år 2005 har trenden varit nedåtgående. Den andel av alla lagföringsbeslut som fängelsedom- arna står för har minskat sedan 2005, men har för åren 2009–2012 legat på en ganska konstant nivå strax under 10 procent.46

Antalet fängelsedömda kan påverka statistik för t.ex. genom- snittlig strafflängd. Om antalet fängelsedomar i underlaget ett visst år är färre än ett annat år kan genomsnittslängden på straffen under det förstnämnda året ha påverkats mer av enstaka domar. Om dom- stolarna i högre grad väljer icke frihetsberövande påföljder ett visst år påverkar det också den genomsnittliga strafflängden. Om de kortare fängelsestraffen ersätts med andra påföljder innebär detta ett färre antal fängelsedomar med längre fängelsestraff, vilket också ger en längre genomsnittlig strafftid.47

46Kriminalstatistik 2012, s. 160 och Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011, s. 38.

47Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011, s. 37.

130

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

Figur 5.4 Antal domslut med påföljd fängelse 2003–2012

15 000
12 500
	Dömda till fängelse
10 000
7 500
5 000
2 500
0
2003	2006	2009	2012
Källa: Kriminalstatistiken. Figuren är hämtad från Kriminalstatistik 2012, s. 160.

När det gäller fängelsestraffens genomsnittliga längd har de, sett till en längre period (1975–2008), mer än dubblerats, från fyra till nio månader i genomsnittlig strafflängd.48 Åren 2008 till 2011 var den genomsnittliga strafflängden konstant, alltså nio månader. År 2012 sjönk den något, till åtta och en halv månad.49

Sett över en längre period har också den totala ”straffmassan”(det sammanlagda antalet utdömda fängelseår) ökat, från knappt 7 000 fängelseår 1984 till cirka 8 700 fängelseår 2012. Antalet fängelseår var som högst 2005 men har sedan dess minskat.50

Inskrivna i fängelse

Det finns statistik både över antalet personer som tas in i fängelse ett visst år, och för vilket huvudbrott de dömts, och för hur många personer som var inskrivna ett visst datum varje år och vilket huvudbrott de begått. Statistiken över inskrivna ett visst datum omfattar i högre grad personer som dömts till långa fängelsestraff, medan statistiken över de som intagits under året i högre grad

48A.a. s. 37 f.

49Brås tabell 430 (Domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) för respektive år och Kriminalstatistik 2012, s. 149.

50Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011 s. 309 och Kriminalstatistik 2012, s. 163.

131

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

SOU 2014:18

omfattar personer som dömts till kortare straff.51 Personer dömda för brott mot liv och hälsa har under åren 2008 till 2012 utgjort en nästan konstant andel strax över 20 procent av de som var inskrivna på anstalt vid ett visst datum. Brott mot liv och hälsa och narkotika- brott har därmed varit de enskilt största brottskategorierna. Bland narkotikabrotten dominerar de grova brotten, som har utgjort runt 15 procent av samtliga huvudbrott. Andelen inskrivna dömda för narkotikabrott totalt sett låg mellan 21 och 25 procent under de nämnda åren.52

Figur 5.5 Brottskategorier (huvudbrott) i procent av det totala antalet personer som var inskrivna i anstalt den 1 oktober 2012

	Tillgrepps-
Övriga brott 29 %	brott 18 %

Brott mot	Brott mot liv
staten 2 %	och hälsa
	23 %

Bedrägeri- brott 4 %

Narkotika-	Trafikbrott 3 %

brott 21 %
Källa: Kriminalstatistiken. Figuren är hämtad från Kriminalstatistik 2012, s. 245.

Som en följd av att straffmassan och de genomsnittliga fängelse- straffen blivit längre har också antalet intagna på anstalt ökat, om man ser till en period från 1970-talets mitt.53 Sett till den senaste tioårsperioden har dock antalet intagna minskat. År 2003 var antalet inskrivna i anstalt den 1 oktober drygt 5 300 personer. Under de följande åren varierade antalet inskrivna samma datum varje år

51 Kriminalstatistik 2012, s. 244. Detta förhållande framkommer också i antalet som tas in varje år och antalet inskrivna – år 2012 togs cirka 9 500 personer in i anstalt, men den 1 oktober 2012 var cirka 4 850 personer inskrivna.

52 Se Kriminalstatistik för respektive år s. 220 (år 2008), s. 233 (år 2009), s. 239 (år 2010), s. 239 (år 2011) och s. 245 (år 2012).

53 Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011 s. 302 och 321.

132

SOU 2014:18

Straffmätningsreformen 2010 och utvecklingen därefter

mellan drygt 5 300 och drygt 5 700 personer. Sedan 2009, då antalet var drygt 5 400, har en kontinuerlig minskning skett fram till 2013, då antalet inskrivna var drygt 4 300 personer.54

Figur 5.6 Antal personer som intagits i kriminalvårdsanstalt respektive antal personer som var inskrivna i anstalt den 1 oktober, 1975–2012

20 000
16 000	Personer som intagits under året
16 000
12 000
8 000
4 000
			Personer inskrivna den 1 oktober
0
1975	1980	1985	1990	1995	2000	2005	2010
Källa: Kriminalstatistiken. Figuren är hämtad från Kriminalstatistik 2012, s. 245.

Kort om den förändrade straffmätningspraxisen i narkotikabrottmål55

En viktig enskild faktor som sannolikt påverkat fängelsepåföljderna och kan komma att påverka än mer i framtiden, är utvecklingen av straffmätningspraxis i narkotikabrottmål. I ett antal domar från Högsta domstolen under åren 2011 och 2012, först den s.k. mefe- drondomen, NJA 2011 s. 357, har Högsta domstolen fört resone- mang kring vilka omständigheter, vid sidan av art och mängd av narkotika, som bör ha betydelse för straffvärdebedömningen.56 Tidigare har praxis för narkotikabrott när det gäller straffvärde- bedömningen varit starkt kopplad till just arten och mängden av

54Statistik från Kriminalvården, se www.kriminalvarden.se/sv/Statistik/Fangelse/Statistik- fangelse/

55För en beskrivning och analys av den nya praxisen, se Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier i påföljdspraxis med mera, 2013, s. 925–955.

56Referat av domen och de efterföljande domarna finns i Borgeke/Månsson/Sterzel, se

föregående not. De efterföljande rättsfallen är NJA 2011 s. 675 I och II, 2011 s. 799, 2012 s. 70, 2012 s. 115, 2012 s. 144, 2012 s. 510, 2012 s. 528, 2012 s. 535, 2012 s. 650, 2012 s. 849.

133

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

allvarlig gärningen är i förhållande till andra brott och ger uttryck för samhällets klander av brottet.

Som Straffnivåutredningen påpekade, och som även framförts tidigare och i doktrinen, följer det inte av proportionalitets- eller ekvivalensprinciperna i sig vilken konkret eller abstrakt straffnivå ett visst brott har.1 Principerna ger därmed utrymme för straff- skärpningar eller andra justeringar av straffnivån för olika brotts- typer, så länge dessa sker på ett enhetligt sätt och kan motiveras utifrån brottslighetens förkastlighet. Synen på hur klandervärt ett brott är i förhållande till ett annat kan variera mellan olika sam- hällen och kan också variera över tid.

Utgångspunkten för en straffnivåhöjning är alltså brottets svår- het. Samtidigt bör, som Straffnivåutredningen också anförde, det beaktas att vårt nuvarande straffsystem bygger på en humanitets- princip, som bl.a. kommer till uttryck i bestämmelserna om på- följdsval och straffmätning, där andra faktorer än gärningens straff- värde påverkar hur strängt samhället faktiskt ingriper mot en viss gärning. Straffnivåutredningen anförde följande.

Även om det alltså enligt den straffrättsliga teoribildningen finns möj- ligheter att genomföra straffskärpningar, pekas ofta på de skäl som talar emot att öka graden av repression i samhället. Att föreskriva och döma ut straff innebär att samhället avsiktligt tillfogar enskilda lidande. Till skillnad från t.ex. skadeståndet fyller straffet inte någon reparativ funktion. Straffet utgör samhällets yttersta maktmedel mot medborg- arna. Detta bör inte användas annat än när det finns starka skäl för det, och det lidande som tillfogas den enskilde bör inte vara större än vad som är absolut nödvändigt. Utvidgningar av användningen av straff bör därför ske med stor försiktighet och föregås av noggranna över- väganden.2

Kan skärpta straff minska brottsligheten?

Skärpta straff skulle teoretiskt kunna bidra till minskad brottslighet genom att människor under ett hot om strängare straff i högre ut- sträckning skulle avhålla sig från att begå brott. Det finns dock inte något empiriskt stöd för att generellt skärpta straff skulle medföra minskad brottslighet. Detta gäller i synnerhet för allvarliga vålds- brott som i stor utsträckning begås impulsivt och inte sällan under alkoholrus. Det finns inte heller några belägg för att längre eller

1Se avsnitt 3.3.

2SOU 2008:85 s. 246.

136

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

mer ingripande fängelsestraff mer allmänt leder till att avhålla från brottslighet. Snarare kan verkställigheten av straffet för fängelse- dömda påverka den enskilde i helt olika riktningar beroende på bl.a. ålder, utbildning, social situation, psykisk hälsa och missbruk.

En förhöjd straffnivå för allvarliga våldsbrott bör sammanfatt- ningsvis inte motiveras med att den skulle kunna leda till minskad brottslighet. Skulle en sådan effekt ändå uppkomma är det natur- ligtvis positivt.

När det gäller andra former av brottslighet som i större utsträck- ning föregås av ett kalkylerat risktagande, t.ex. vapenbrott eller grov ekonomisk brottslighet, kan inte uteslutas att straffnivån har en mer direkt betydelse för benägenheten att begå brott. I den mån straffskärpningar genomförs för att möta en ökad sådan brottslig- het kan proportionalitetsskäl tala för att även straffnivån för allvar- liga våldsbrott höjs.

Vilka övriga skäl finns för att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott?

Straffnivåutredningen anförde att en förändrad syn i samhället på våldsbrottslighet, som innebär att toleransen mot våld minskat, medför att våldsbrottslighet i dag bör anses mer klandervärd än tidigare. Detta kan motivera att straffnivåerna för dessa brott höjs. Regeringen anslöt sig till dessa skäl och anförde:

Synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid till följd av samhällsutvecklingen. När synen har förändrats mera varaktigt och inte kan få eller inte ges ett tillräckligt genomslag inom ramen för gäll- ande lagstiftning om hur domstolarna ska bestämma straff måste lag- stiftningen ändras.

När det gäller allvarliga former av avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet har det sett över en längre tid skett flera förändringar i samhället som inneburit att synen på sådana brott är strängare i dag. Det gäller t.ex. brott mot liv, grövre misshandelsbrott, grövre frihets- och fridsbrott samt rånbrott men även andra brott med inslag av all- varligt våld eller hot om våld.

Individens rättigheter har förstärkts inom familjen, i skolan, i arbets- livet och i samhället i övrigt. Exempelvis är barnaga förbjudet sedan lång tid. Straffbestämmelserna om misshandel har ändrats i fråga om gränsdragningen mellan grovt brott och brott av normalgraden för att fler brott ska betraktas som grova. Bestämmelser om fridskränknings- brott, som ger ett skydd mot upprepade integritetskränkningar av när- stående eller tidigare närstående, har införts. Sexualbrottsbestämmel- serna har reformerats, senast 2005 i syfte att förstärka individens rätt till personlig och sexuell integritet. Straffet för mord har nyligen änd-

137

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

rats så att det är möjligt att döma till längre tidsbestämda straff än tidigare samtidigt som det fortsatt är möjligt att döma till livstid. Syftet med den ändringen var att skapa utrymme för en mer nyanserad straff- mätning för mord och en högre straffnivå för detta brott.

Den allmänt ökade välfärden, den tekniska utvecklingen och utveck- lingen på andra områden har medfört att risken för att alls drabbas av fysiska skador eller drabbas av bestående fysiska skador har minskat. Exempelvis har skyddsåtgärder inom arbetslivet och olycksförebygg- ande åtgärder på trafikområdet ökat. Framstegen på det medicinska området och tillgången till sjukvård har inneburit bättre möjligheter att förebygga eller behandla skador och sjukdomar.

Vidare finns numera en större medvetenhet om att allvarliga vålds- brott innebär att offret inte bara drabbas av fysiskt våld och fysiska skador utan ofta också utsätts för psykiska påfrestningar. Det gäller inte minst när våldet riktas mot vuxna som är närstående till förövaren eller drabbar barn. Även anhöriga till brottsoffret kan påverkas genom att de känner oro för offret eller upplever otrygghet för egen del. De allvarliga våldsbrotten kan dessutom skapa rädsla eller verka begrän- sande för en vidare krets av människor, inte minst i de större och mer anonyma samhällen som många i dag lever i. Det gäller t.ex. när brotten förövas på vissa särskilda platser eller drabbar särskilda grupper. Perso- ner med en kriminell livsstil som ingår i gäng använder också allvarligt våld och utnyttjar rädslan för att utsättas för sådant våld i syfte att främja brottslighet i organiserade former. Det kan i förlängningen hota grundläggande samhällsfunktioner och demokratiska värden.

Detta innebär att de allvarliga våldsbrotten utgör ett större hot mot enskilda än tidigare. En stadig ökning av antalet polisanmälda vålds- brott kan ses som en bekräftelse på detta. Vissa av brotten hotar också samhället i högre grad numera. Samtidigt har utvecklingen medfört att vissa andra brottstyper generellt sett utgör ett mindre hot. Det gäller främst förmögenhetsbrotten. Den materiella levnadsstandarden har höjts och möjligheterna att skydda sig mot dessa brott eller mot bety- dande verkningar av dem har ökat väsentligt, t.ex. genom användning av lås och larmanordningar samt försäkringar. Antalet polisanmälda stöldbrott har också minskat avsevärt.

Samhällsutvecklingen sedd över längre tid har alltså inneburit att de allvarliga våldsbrotten måste ses som betydligt allvarligare än tidigare och som mer klandervärda än vissa andra brottstyper. Denna strängare syn bör återspeglas i en straffnivå för våldsbrotten som står i propor- tion till deras allvar och ligger högre än ingripandenivån för främst förmögenhetsbrotten.3

Dessa skäl, som alltså låg till grund för 2010 års straffmätnings- reform, återspeglas också i våra direktiv. Med hänsyn till den rela- tivt korta tid som har förflutit sedan den reformen genomfördes är det svårt att se att samhällsutvecklingen skulle ha medfört att det

3 Prop. 2009/10:147 s. 9–11.

138

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

straffskalorna, alltså utan att förändra de olika brottens abstrakta straffvärde. De lagändringar som då genomfördes avsåg i huvudsak de generella bestämmelserna i brottsbalken till ledning för bedöm- ningen av straffvärdet hos olika brott. Lagändringarna förenades med förarbetsuttalanden om vilka höjningar av straffnivåerna som förväntades genom reformen.

Om straffmätningsreformen inte på alla områden eller i alla delar lett till de höjningar av straffnivåerna som var avsedda, är det naturligt att lagstiftaren väljer en annan väg för att åstadkomma det önskade resultatet. Den möjlighet som då står till buds är att se över de tillämpliga straffskalorna och att höja de olika brottstyper- nas abstrakta straffvärden. Förändrade straffskalor skulle således på ett direkt sätt påverka utgångspunkten för domstolarnas bedöm- ning av straffvärdet i enskilda fall.

Den kritik i doktrinen som framför allt inledningsvis riktades mot straffmätningsreformen avsåg främst de ganska specificerade uttalandena i förarbetena om hur straffvärdet skulle bedömas, uti- från det generella tillägg som gjordes i 29 kap. 1 § brottsbalken, och de systematiska konsekvenser som dessa fick. Det har i flera sam- manhang framhållits att det hade varit mer naturligt om lagstiftaren i stället valt att förändra de aktuella brottstypernas straffskalor för att åstadkomma det önskade resultatet. Oavsett vilka aspekter man lägger på den lagstiftningsteknik som valdes 2010 kan det inte bort- ses från att förändrade straffskalor typiskt sett uppfattas som ett tydligare sätt att markera en skärpt syn på allvarliga våldsbrott. Förändringar av straffskalorna torde också vara i systematiskt hän- seende enklare att hantera i rättstillämpningen än förändrade utgångs- punkter för att fastställa straffvärde.

Vid tidpunkten för 2010 års reform medförde de olika nivåerna för minimistraff i brottsbalken att den lägsta tänkbara höjningen av minimistraffet för grov misshandel skulle ha ha blivit en höjning från ett till två års fängelse. Det kan ifrågasättas om en sådan för- dubbling av minimistraffet hade varit lämplig från proportionali- tets- och ekvivalenssynpunkt. Exempelvis skulle en höjning av minimistraffet för grov misshandel med nödvändighet leda till att detta kom att ligga på samma nivå som minimistraffet för våldtäkt. Även risken att straffmätningen i än större utsträckning skulle koncentreras till den nedersta delen av straffskalan talade emot ett så högt minimistraff.

Som en följd av den ändrade straffskalan för de grova frids- kränkningsbrotten, för vilka fängelse i nio månader numera utgör

140

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

minimistraff, har en möjlighet öppnats att placera straffskalornas minimum på fler nivåer än tidigare. Att denna möjlighet står öppen framgår också uttryckligen av våra direktiv. Således finns det numera större förutsättningar att genomföra en översyn av straffskalorna för allvarliga våldsbrott utan att komma i konflikt med de nyss an- givna principerna.

Det kan också, som anges i våra direktiv, finnas skäl att se över straffskalorna för de allvarliga våldsbrotten oberoende av utfallet av 2010 års straffmätningsreform. Vilka abstrakta straffvärden som bör tillmätas de allvarliga våldsbrotten avgörs ytterst genom en be- dömning av hur klandervärda dessa gärningar ska anses vara, med hänsyn till den skada eller fara som brotten innebär för brotts- offren och för samhället i dess helhet samt i relation till andra brott med motsvarande straffnivå. Det är lagstiftarens uppgift att göra denna bedömning inom ramen för en politisk process och med beaktande av humanitetsprincipen.

Som vi tidigare har angett är de skäl som anfördes som grund för straffmätningsreformen fortfarande giltiga. Det står därför lag- stiftaren fritt att vid en förnyad bedömning av behovet av straff- skärpning på nytt åberopa dessa skäl för att åstadkomma de straff- nivåer som eftersträvas. Således är det fullt möjligt att åberopa samma skäl som anfördes vid straffmätningsreformen för att också förändra minimistraffen för de allvarliga våldsbrotten, även om detta skulle leda till en generell höjning av de aktuella straffnivåerna som går utöver vad som eftersträvades med 2010 års reform. Med utgångspunkt från de straffnivåer som tillämpas för annan allvarlig brottslighet, till exempel ekonomisk brottslighet och narkotika- brott, gör vi bedömningen att humanitetsprincipen inte kan anses lägga hinder i vägen för en ytterligare höjning av straffnivåerna för allvarliga våldsbrott. Vi anser alltså att det finns ett utrymme för att höja straffen för sådan brottslighet inom ramen för den avvägning som normalt sker mellan vad som å ena sidan är ett acceptabelt ingrepp i den enskildes frihet och å andra sidan utgör samhällets behov av att kunna reagera mot oönskade beteenden.

Mot att genomföra en förändring av straffskalorna för allvarliga våldsbrott skulle kunna anföras att 2010 års straffmätningsreform har verkat under en förhållandevis kort tid. Det kan inte utselutas att praxis kommer att fortsätta att utvecklas till följd av reformen och att denna därigenom kommer att få ytterligare genomslag.

Ny lagstiftningen skapar i allmänhet osäkerhet inledningsvis för dem som ska tillämpa den. Detta kan bland annat leda till att rätts-

141

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

Det är naturligtvis möjligt att uttrycka ett högre abstrakt straff- värde genom att också höja straffmaximum. Sådana höjningar har dock erfarenhetsmässigt en liten effekt på straffmätningspraxis. Det finns också ett annat skäl att inte höja straffmaximum. Om minimum för ett gradindelat brott höjs innebär detta att överlapp- ningen av straffskalan för den lägre graden av brottet minskar. Enligt de principer som utvecklats i praxis och doktrin är minimistraffet för en brottstyp av en grövre grad i praktiken det maximala straff som kan användas vid straffmätning av den mindre grova formen av brottet. Ett exempel utgör grov misshandel och synnerligen grov misshandel. Högsta domstolen uttalade i NJA 2011 s. 89 att det endast i undantagsfall bör förekomma att bedöma straffvärdet för en enskild grov misshandel som så högt att straffvärdet ligger inom straffskalan för synnerligen grov misshandel. För grov misshandel innebär detta att straffskalan i praktiken slutar där straffskalan för synnerligen grov misshandel börjar, alltså vid fyra års fängelse. För att åstadkomma en mer differentierad straffmätning för grov miss- handel är det alltså mer ändamålsenligt att höja straffminimum för synnerligen grov misshandel, än att höja straffmaximum för grov misshandel.

Om straffskalorna blir mindre överlappande kan straffmätning ske i en större del av den tillämpliga straffskalan, vilket vi ser som positivt i sig. Att endast en mindre del av en tillämplig straffskala utnyttjas kan ge intryck av att rättstillämparen och lagstiftaren sett olika strängt på en brottstyps generella svårhet, särskilt om hela straffskalan för andra brottstyper generellt utnyttjas i större om- fattning.5

Som framgår av avsnitt 3.3, kan det ibland vara motiverat att bestämma straffvärdet för ett visst brott till en högre nivå än mini- mistraffet för den allvarligare graden av brottet. Vår generella ut- gångspunkt är därför att straffskalorna för de gradindelade brotten inte bör förändras så att överlappningen helt tas bort. Det behov som finns att ha överlappande straffskalor kan dock inte anses vara så stort att det utgör ett hinder emot att minska den gällande över- lappningen.6

5Jfr SOU 2008:85, s. 259 f.

6Jfr Ulväng, Påföljdskonkurrens – Problem och principer, 2005, s. 163, som gör bedöm- ningen att behovet av överlappande straffskalor inte kan anses vara särskilt stort och inte i något fall kan motivera överlappningar med ett eller flera års fängelse.

143

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Vilka minimistraff kan komma i fråga?

Enligt den nuvarande strukturen i brottsbalken anges minimi- och maximistraff i hela års fängelse, utom på nivåer under ett års fäng- else. På straffnivåer på två års fängelse och däröver används endast jämna tal för att ange antal års fängelse. Tio års fängelse utgör det högsta föreskrivna straffet för brott som inte har livstids fängelse i straffskalan.

På straffnivåer under ett års fängelse föreskrevs intill alldeles ny- ligen det allmänna fängelseminimum som är 14 dagars fängelse samt sex månaders fängelse som lägsta straff i straffskalorna. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 20137 föreskrivs numera i 4 kap. 4 a § brottsbalken nio månaders fängelse som lägsta straff för grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning.

I våra direktiv anges att det kan ifrågasättas om de minimistraff som tidigare har tillämpats ger lagstiftaren tillräckligt utrymme att värdera ett brotts straffvärde i förhållande till andra brottstyper. Med hänsyn till detta bör det enligt regeringens mening vara möj- ligt att kunna välja även andra nivåer för minimistraffen än vad som tidigare använts, till exempel fängelse i nio månader och fängelse i ett år och sex månader.

Vi instämmer i den uppfattning som regeringen ger uttryck för i direktiven. Om minimistraffen för brott på fängelsenivå kan bestäm- mas på ett mer nyanserat sätt, ökar detta förutsättningarna att kunna förändra straffskalorna utan att komma i konflikt med proportiona- litets- och ekvivalensprinciperna.

Vid bedömningen av hur minimistraffen för allvarliga våldsbrott kan förändras bör en tänkt höjning sättas i relation till den befint- liga straffskalan. Intresset av stabilitet och långsiktighet i lagstift- ningen talar för att höjningar inte bör ske i alltför stora steg. För att också kunna bibehålla proportionalitet mellan det abstrakta straffvärdet och allvaret hos de gärningar som typiskt sett omfattas av straffansvaret bör en höjning, som vi bedömer det, inte motsvara mer än hälften av det befintliga minimistraffet. En höjning därut- över kan enligt vår mening motiveras endast om det går att påvisa någon mer omvälvande förändring i samhället som gör det nödvän- digt att helt omvärdera straffvärdet för en viss brottstyp, eller om det annars finns särskilda skäl för det. Den gradvisa förändringen av synen på allvarliga våldsbrott som tidigare har redovisats och

7 SFS 2013:367, prop. 2012/13:108.

144

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

som kan anses utgöra skäl för en översyn av de aktuella straff- skalorna kan knappast anses vara av sådant slag.

Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är att minimistraffet för en viss brottstyp inte bör ligga alltför nära minimistraffet för den närmast allvarligare brottstypen. Således bör skillnader mellan det abstrakta straffvärdet för olika brottstyper framträda tydligt i straff- skalornas struktur.

Från dessa utgångspunkter gör vi bedömningen att de höjningar av minimistraffen som kan komma ifråga är tre månader för de brott vars nuvarande minimistraff är sex månaders fängelse, sex månader för de brott vars nuvarande minimistraff är ett års fängelse, ett år för de brott vars nuvarande minimistraff är fängelse i två år eller däröver samt två år om nuvarande minimistraff är fängelse i sex år eller däröver.

Vid övervägande av vilken höjning som kan komma i fråga för en enskild brottstyp måste härutöver göras en jämförelse mot straff- skalan för andra brottstyper på motsvarande nivå för att på så sätt säkerställa att proportionalitet och ekvivalens upprätthålls i straff- systemet.

Bör straffskalorna för allvarliga våldsbrott sträcka sig längre än fängelse i tio år?

Det längsta tidsbestämda straffet är i dag 18 års fängelse. Detta maximistraff föreskrivs dock endast för brottstyper som också har livstids fängelse i straffskalan. För övriga brottstyper är fängelse i tio år det högsta föreskrivna straffet. I 26 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om förhöjt straffmaximum vid flerfaldig brottslighet och återfall i brott. När dessa regler tillämpas är det möjligt att döma ut ett 18-årigt fängelsestraff även för brott med maximi- straffet 10 års fängelse i straffskalan, nämligen om det i det enskilda fallet föreligger både återfall och flerfaldig brottslighet. Således kan det föreskrivna maximistraffet, under vissa närmare angivna förut- sättningar, utökas med fyra års fängelse på grund av återfall i brott och med ytterligare fyra års fängelse när den tilltalade ska dömas för flera olika brott samtidigt. Dessa regler är dock inte tillämpliga när det högsta föreskrivna tidsbestämda straffet redan är fängelse i 18 år. I dessa fall kan förekomsten av återfall eller flerfaldig brotts- lighet i stället beaktas vid bedömningen om påföljden ska bestäm- mas till livstids fängelse.

145

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

I samband med införandet av den nya straffskalan för mord övervägde regeringen om det längsta tidsbestämda straffet skulle kunna överstiga 18 års fängelse, men gjorde bedömningen att en sådan utvidgning inte borde genomföras.8 Vi ser inte skäl att föreslå någon ändring av detta ställningstagande. Detta innebär att 18 års fängelse även fortsättningsvis bör utgöra den yttersta ramen för de tidsbestämda fängelsestraffen.9 Vi ser inte heller några skäl att inom ramen för vårt uppdrag föreslå förändringar av bestämmelserna om förhöjda straffmaximum vid flerfaldig brottslighet och återfall i brott. Dessa ställningstaganden medför att vi av systematiska hänsyn inte kan föreslå att högre straff än tio års fängelse ska kunna dömas ut för brott som inte har livstids fängelse i straffskalan. De genomgångar av praxis som vi har gjort visar emellertid att det finns ett betydande utrymme för att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott inom ramen för de maximistraff som i dag gäller för sådan brottslighet.

Sammanfattningsvis anser vi alltså att det inte finns skäl att i detta sammanhang föreslå någon förändring av den nuvarande regeln att högre straff än tio års fängelse endast föreskrivs för sådana brottstyper som också kan leda till livstids fängelse.

6.3Avgränsningsfrågor

Bedömning: Följande brottstyper bör omfattas av vår översyn av straffskalorna för allvarliga våldsbrott.

•Dråp

•Barnadråp

•Grov misshandel

•Rån och grovt rån

•Grov utpressning

•Grovt olaga tvång

•Grovt olaga hot

•Könsstympning av kvinnor

8Se prop. 2008/09:118, bl.a. på s. 31.

9Ett annat ställningstagande hade bland annat krävt en översyn av bestämmelserna om tids- bestämning av livstidsstraff, eftersom 18 års fängelse i dag utgör det lägsta straff som livstids fängelse kan omvandlas till, se lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen).

146

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

Det saknas tillräckliga skäl att se över straffskalorna för övriga brottstyper som kan innefattas i begreppet allvarliga våldsbrott. Det finns inte heller anledning att se över straffskalan för grovt vållande till annans död. Vi har inte heller i detta sammanhang ansett det nödvändigt att överväga förändringar i de kvalifika- tionsgrunder som gäller för de gradindelade brott vi behandlar, utom när det gäller brottet könsstympning av kvinnor.

Skälen för bedömningen: Enligt våra direktiv ska vi se över straff- skalorna för grov och synnerligen grov misshandel, rån, grovt rån och grov utpressning. Vi kan också, enligt direktiven, föreslå för- ändringar i straffskalorna för andra allvarliga våldsbrott om det behövs för att uppnå en förhöjd straffnivå eller för att upprätthålla proportionaliteten mellan brottstyperna. Det ingår däremot inte i vårt uppdrag att se över straffskalorna för fridskränkningsbrotten.

Som tidigare redogjorts för gjorde Straffnivåutredningen en genomgång av vilka brottstyper som kan omfattas av begreppet all- varliga våldsbrott, och regeringen anslöt sig till utredningens bedöm- ning (se avsnitt 5.2.2).

Brottstyper som vi anser bör ingå i en straffskaleöversyn

Förutom de brottstyper som uttryckligen nämns i våra direktiv har vi valt att se över straffskalorna för grovt olaga hot, grovt olaga tvång, dråp, barnadråp och könsstympning av kvinnor.

Ett olaga hot består ofta av ett hot om fysiskt våld. På det sättet kan det sägas finnas ett samband mellan brottstyperna, där allvaret i hotet om våld, och den rädsla det framkallar, står i relation till hur allvarlig den fruktade våldshandlingen är. Våld eller hot om våld ingår också som ett moment i rån, och inte sällan är det just hot, och inte fysiskt våld, som utgör råntvånget i gärningen. Om grov misshandel och rån ses över för att åstadkomma en straffnivå- höjning av dessa brott bör därför en särskild analys göras av hur proportionaliteten mellan dessa brottstyper och grovt olaga hot på- verkas.

Mellan grovt olaga tvång och grov utpressning finns också ett sam- band eftersom utpressning är en kvalificerad form av olaga tvång (utpressning innebär att genom olaga tvång få till stånd en för- mögenhetsöverföring från offrets sida). Rån är i sin tur en kvalifi-

147

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

cerad form av utpressning.10 Om grov utpressning och rån får för- ändrade straffskalor finns det därmed anledning att också se över straffskalan för grovt olaga tvång.

Det finns också skäl för att överväga en höjning av det abstrakta straffvärdet för dråp. Den fysiska skada som uppstår vid en miss- handelsgärning är en viktig faktor i straffvärdebedömningen. Att förlora livet är den allvarligaste skada som är tänkbar. Det abstrakta straffvärdet bör därför tydligt överstiga det abstrakta straffvärdet för synnerligen grov misshandel. En eventuell höjning av minimi- straffet för synnerligen grov misshandel ger således anledning att se över även straffskalan för dråp för att upprätthålla en rimlig pro- portionalitet mellan brottstyperna.

Att förändra straffskalan för dråp ligger också i linje med det lagförslag som regeringen lämnat i en lagrådsremiss den 30 januari 2014, med departementspromemorian Skärpt straff för mord11 som underlag. I remissen föreslås en lagändring som syftar till att livs- tidsstraffet ska bli normalstraffet för mord, i den bemärkelsen att det är detta straff som ska dömas ut i en majoritet av fallen.

Straffskalan för barnadråp sträcker sig från fängelseminimum till fängelse i maximalt sex år, dvs. minimistraffet för dråp. Om mini- mistraffet för dråp förändras talar proportionalitetsskäl för att även se över straffskalan för barnadråp. Som närmare framgår av våra överväganden kring denna brottstyp har vi också funnit anledning att se över konstruktionen av och rekvisiten för brottstypen.

Slutligen finns anledning att se över straffskalorna för brott enligt lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. De gärningar som kriminaliseras genom den lagen uppfyller i princip alltid kriterierna för mycket allvarlig misshandel. Den skärpta syn på allvarliga våldsbrott som kommer till uttryck både genom 2010 års reform och genom våra förslag bör därför avspeglas också i straffskalorna för könsstympningsbrottet.

Övriga allvarliga våldsbrott omfattas inte av vår översyn12

Om straffskalorna för vissa våldsbrott förändras rubbas den pro- portionalitet som nu råder till andra brottstyper som innefattar, eller kan innefatta, våld eller hot om våld, eller med sådant våld

10Jfr prop. 2009/10:147 s. 20 f.

11Ds 2013:55.

12En kort redogörelse av gällande rätt avseende brottstyper som tas upp i detta avsnitt finns i bilaga 2.

148

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

eller hot jämförbart handlande. En viss förskjutning av propor- tionaliteten mellan brottstyperna är oundviklig om inte alla brott som kan anses omfattas av begreppet allvarliga våldsbrott ska få förändrade straffskalor. En sådan allmän straffnivåhöjning är inte förutsatt i våra direktiv och, som närmare redogörs för nedan, kan inte heller anses nödvändig av proportionalitetsskäl. Närmare analy- ser av proportionaliteten mellan vissa brottstyper finns också i våra överväganden beträffande de brottstyper för vilka vi föreslår för- ändrade straffskalor.

I brottsbalkens 3, 4 och 6 kap. finns straffbestämmelser som syftar till att skydda människors kroppsliga integritet. På ett över- gripande plan talar därför samma skäl som kan anföras för en straff- nivåhöjning av t.ex. grov misshandel för en straffnivåhöjning även av dessa brott. Syftet med 2010 års straffmätningsreform var också att alla brott som kan vara att betrakta som allvarliga våldsbrott skulle få en förhöjd straffnivå. Vid bedömningen av behovet av att förändra straffskalan för den enskilda brottstypen måste dock brottstypernas konstruktion, straffskalornas nuvarande nivå och vilka översyner av brottet som varit aktuella under senare år beaktas.

När det gäller straffskalan för mord (3 kap. 1 § brottsbalken) ut- reddes den av Straffnivåutredningen och ändrades därefter i enlig- het med utredningens förslag (se avsnitt 4.2.12), bl.a. för att åstad- komma en straffnivåhöjning. För närvarande pågår ytterligare en översyn p.g.a. de lagförslag som presenterats i departementsprome- morian Skärpt straff för mord13, se avsnitt 4.3.3. Även dessa förslag syftar till en straffnivåhöjning. Det finns därmed inte anledning för oss att närmare se över denna straffskala.

När det gäller brottstyperna människohandel och olaga förföljelse

(4 kap. 1 a § respektive 4 b § brottsbalken) har dessa brott relativt nyligen införts, genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2002 respektive den 1 oktober 2011.14 Människohandelsbrottet har sedan dess ändrats två gånger avseende utformningen och omfatt- ningen av straffansvaret.15 Redan detta talar emot att förändra straff- skalorna för brotten. De är också brottstyper som omfattar kränk- ningar av offret som i sig inte behöver innefatta ren våldsutövning eller hot om våld. Någon mer exakt jämförelse mellan dessa brotts- typer och de som ingår i vår översyn är svår att göra. Enligt vår mening bör proportionalitetshänsynen anses iakttagna så länge

13Ds 2013:55.

14SFS 2002:436, prop. 2001/02:124 respektive SFS 2011:485, prop. 2010/11:45.

15SFS 2004:406, prop. 2003/04:111, SFS 2010:371, prop. 2009/10:152.

149

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

straffskalorna för de brott där vi föreslår förändringar inte rubbar förhållande mellan brottstyperna på ett mycket påtagligt sätt. Med de allmänna utgångspunkter vi angett för de höjningar av minimi- straffen som kan komma i fråga, anser vi att detta inte kommer att bli fallet.

För brottstyperna människorov och olaga frihetsberövande (4 kap. 1 § respektive 2 § brottsbalken) har de straffskalor som nu är gäll- ande inte förändrats sedan brottsbalken infördes. Båda brotten är konstruerade så att normalgraden av brottet har en hög straffnivå, med minimistraff om fyra år (människorov) och ett år (olaga fri- hetsberövande) samt maximistraff om 10 till 18 års fängelse eller livstid respektive 10 års fängelse. Endast om brotten bedöms som mindre grova gäller andra, lägre straffskalor. Redan straffansvarets och straffskalornas utformning visar därmed på allvaret i denna brottslighet och en måttlig höjning av minimistraffen för vissa andra allvarliga våldsbrott kan inte anses rubba proportionaliteten på ett sådant sätt att straffskalorna för dessa brott behöver ses över.

Sexualbrotten i 6 kap. brottsbalken kan vara att betrakta som all- varliga våldsbrott, om de innefattar våld, hot om våld eller med våld eller hot jämförbart handlande. De kan dock också omfatta gär- ningar som helt saknar sådana inslag. Sexualbrottslagstiftningen reformerades 2005 och ytterligare förändringar trädde i kraft den 1 juli 2013.16 Förändringarna har bl.a. inneburit att det straffbara området för våldtäkt har vidgats, vilket i sig är att betrakta som en straffskärpning för de gärningar som tidigare har rubricerats som brott med en lägre straffskala. Vi anser därför att sexualbrottens straffskalor inte i detta sammanhang behöver ses över särskilt.

Slutligen finns bland de allvarliga våldsbrotten brottstyper som omfattar, eller kan omfatta, våld och hot mot individer, men vars skyddsobjekt också är samhälleliga intressen i vidare bemärkelse. Det gäller kapning och flygplatssabotage (13 kap. 5 a respektive 5 b §§ brottsbalken), våldsamt upplopp och myteri (16 kap. 2 respektive 6 § brottsbalken), våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rätts- sak (17 kap. 1 respektive 10 § brottsbalken), terroristbrott (lagen [2003:148] om straff för terroristbrott), folkrättsbrott (22 kap. 6 § brottsbalken) och folkmord (1 § lagen [1964:169] om straff för folk- mord). Lagförslag avseende de två sistnämnda brotten har under vår utredningstid utarbetats inom Regeringskansliet, och regeringen har den 20 februari 2014 lämnat en proposition till riksdagen som avser

16 SFS 2005:90, prop. 2004/05 :45 respektive SFS 2013:365, prop. 2012/13 :111.

150

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsför- brytelser.17 Enligt lagförslaget ska den nuvarande regleringen av folkmord och folkrättsbrott upphävas och ersättas av en ny regle- ring i en särskild lag. Det vi anför i det följande bör dock vara relevant även i förhållande till den nya lagregleringen. När våld eller hot om våld ingår som ett moment i en sådan brottslig gärning får förutsättas att det vid straffvärdebedömningen beaktas både allvaret i våldet/hotet mot den enskilde och det samhälleliga intresse som kränkts. På det sättet bör en skärpt syn på misshandel och olaga hot få genomslag även vid straffvärdebedömningen för tidigare an- givna brott. Straffskalorna för brotten är också så vida, även för normalgraden av brotten, att en sådan straffmätning är möjlig. För mycket allvarliga våldshandlingar som ingår i vissa av dessa brotts- typer gäller också att det då döms i brottskonkurrens för både t.ex. grov misshandel och det aktuella brottet. Intresset av att åstad- komma en straffnivåhöjning för våld eller hot om våld riktat mot individen medför därför inte att straffskalorna för de uppräknade brottstyperna måste ses över.

Särskilt om grovt vållande till annans död

Begreppet allvarliga våldsbrott syftar på uppsåtliga gärningar. I 2010 års straffmätningsreform ingick dock också en översyn av straff- skalan för grovt vållande till annans död, varvid straffminimum för detta brott höjdes till ett års fängelse. Regeringen konstaterade att vållandebrotten generellt sett är mindre allvarliga än våldsbrotten trots att de innebär samma effekter för offret. Det konstaterades samtidigt att det finns en nära koppling till uppsåtliga våldsbrott eftersom de grova vållandebrotten utmärks av att någon tar en på- taglig risk i förhållande till andra människors liv och hälsa, och att samma skäl som anförts för att höja straffnivån för allvarliga vålds- brott också gör sig gällande för dessa brott.18 Även i det lagstift- ningsärende då straffmaximum för grovt vållande till annans död höjdes, från fyra till sex års fängelse, gjordes jämförelser mellan vållandebrottet och uppsåtligt dödande. Regeringen anförde i det sammanhanget att det finns situationer då skillnaden mellan upp- såtligt respektive grovt oaktsamt dödande framstår som mycket

17Prop. 2013/14 :146, se vidare bilaga 2.

18Prop. 2009/10:147 s. 24 f.

151

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

liten, vilket motiverade att straffmaximum för grovt vållande till annans död höjdes till samma nivå som straffminimum för dråp.19

Som anförts i de nämnda lagstiftningsärendena, finns paralleller mellan grovt vållande till annans död och uppsåtligt dödande som kan tala för att straffskalorna för brotten bör anpassas till varandra. När straffminimum höjdes gjordes detta med beaktande av att straffnivån för allvarliga våldsbrott skulle komma att höjas inom de gällande straffskalorna. Den förändring som skett i straffskalan för vållande till annans död har också fått genomslag i Högsta dom- stolens praxis genom rättsfallet NJA 2012 s. 79. Vi anser mot denna bakgrund att vår översyn av straffskalorna för vissa allvarliga vålds- brott inte medför att straffskalan för grovt vållande till annans död behöver förändras.

Kvalifikationsgrunderna för grova brott

I vårt uppdrag ingår inte att se över kvalifikationsgrunderna för bedömningen av om ett brott är grovt. Som nämnts i avsnitt 4.3.5 pågår för närvarande parallellt med vår utredning en översyn av vissa straffrättsliga frågor som är relaterade till organiserad brotts- lighet. I detta uppdrag ingår att se över kvalifikationsgrunderna för brottstyper som är vanligt förekommande inom organiserad brotts- lighet, bl.a. grovt olaga tvång och grovt olaga hot. Vi har därför valt att inte närmare överväga hur bestämmelserna för dessa brottstyper är utformade. Vi delar däremot den ståndpunkt som kommer till uttryck i direktiven till den nämnda utredningen angående kvalifi- kationsgrunderna för grovt olaga tvång, som anges vara alltför restriktivt utformade.20 I rättsfallet NJA 1992 s. 26 tog Högsta domstolen också hänsyn till andra omständigheter än sådana som kan sägas utgöra ”pinande till bekännelse eller annan tortyr”. Även andra handlingar där offret blir utsatt för en liknande kränkning som i rättsfallet bör därmed kunna bedömas som grovt olaga tvång, oavsett vilket handlande eller underlåtenhet som gärningsmannen vill förmå offret till.

Ett eventuellt förslag till ändrade rekvisit för någon eller några av de brottstyper vi behandlar bör beredas tillsammans med försla- get till höjt minimistraff.

19Prop. 1993/94:44 s. 43.

20Dir. 2013:19, s. 10.

152

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

eller om gärningsmannen tillfogat offret svår kroppsskada eller all- varlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Avseende begreppet svår kroppskada anfördes i förarbetena att det liksom enligt då gällande lag kan vara fråga om förlust av tal- förmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, men att även andra, anatomiskt sett mindre svåra skador kan anses som svåra kroppskador om de för den skadade har särskilt stor betydelse. Med allvarlig sjukdom avses både att någon drabbas av en sjukdom som i det enskilda fallet blir allvarlig och att drabbas av en typiskt sett allvarlig sjukdom, även om offret i det enskilda fallet insjuknat på ett mindre svårt sätt.22

Om gärningen var livsfarlig ska, enligt vad Högsta domstolen angett i NJA 2011 s. 89, bedömas med utgångspunkt i om gärningen utförts med sådana medel att det funnits en av gärningsmannens uppsåt täckt risk för offrets liv. Skadornas art och omfattning är alltså inte avgörande för bedömningen. Exempel på livsfarliga gär- ningar är angrepp med skjut- eller eggvapen på ett sådant sätt att gärningsmannen saknar egentlig kontroll över vilken skada som angreppet kan komma att medföra. Högsta domstolen gjorde i rättsfallet bedömningen att en gärning inte kunde betraktas som livsfarlig (men bedömdes ändå som grovt brott). Gärningen, som bestod i flera sparkar mot en liggandes kropp och huvud, medförde bl.a. livshotande skador p.g.a. ett flertal revbensbrott med luft- och blodansamling i vänstra lungsäcken som följd. Skadorna täcktes, enligt Högsta domstolen, av gärningsmännens uppsåt.23

Bestämningen av vad som utgör grov misshandel ändrades 1988 genom att det ursprungliga uttrycket ’’synnerlig hänsynslöshet och råhet’’ byttes ut mot ’’särskild hänsynslöshet och råhet’’.24 Genom ändringen avsågs att domstolarna skulle få ett större utrymme att bedöma allvarliga misshandelsfall som grova brott.25 I Justitiedepar- tementets promemoria till lagförslaget framhölls att det kunde ifrågasättas om den restriktivitet som kunde utläsas ur dåvarande praxis verkligen överensstämde med vad som varit förutsatt vid brottsbalkens tillkomst.26

I förarbetena till ändringen från ”synnerlig” till ”särskild” hän- synslöshet eller råhet anförde föredragande statsrådet följande.

22NJA II 1962 s. 108.

23Se Högsta domstolens domskäl punkterna 14, 15, 17–19.

24SFS 1988:2, prop. 1987/88:14.

25A. prop. s. 6.

26A. prop. s. 31.

154

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

Vid sidan av de fall då det har varit fråga om livshotande gärningar synes man kunna urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel fram- står som utslag av en råhet eller hänsynslöshet, som går vida utöver vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t. ex. inte sällan fallet, när flera tillsammans misshandlar en annan person, en situa- tion som enligt vad som förut angetts uppmärksammats redan i för- arbetena till BrB. Det är främst offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång, som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad.

En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främst i samband med det s.k. ung- domsvåldet, är att "sparka på den som redan ligger", dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Gärningar av detta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan att gärningsmannen haft en klar uppfattning av situationen. Det är inte i första hand i sådana fall, utan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är försvarslös men ändå fortsätter misshandeln, som denna framstår som särskilt hänsynslös eller rå.

Över huvud taget är det enligt min mening en oroande tendens att misshandel numera i så förhållandevis stor utsträckning förefaller begås genom sparkar. I många fall är, som jag ser det, sådan misshandel väl jämförbar med gärningar vid vilka kniv eller annat sådant vapen begag- nats.27

Ändringen från ”synnerlig” till ”särskild” var alltså en allmän anvis- ning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt syn- sätt vid bedömningen av om ett misshandelsbrott skulle rubriceras som grovt eller inte, och då särskilt i sådana situationer som när en misshandel varit oprovocerad och långvarig, riktat sig mot skydds- lösa personer eller annars varit påtagligt integritetskränkande. Sam- tidigt anfördes att bedömningen självfallet skulle ske med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, bl.a. till skadornas art och omfattning.28

Som framgick av praxis redan vid 1988 års lagändring råder det ofta ingen tvekan om att ett misshandelsbrott ska rubriceras som grovt när det gäller gärningar begångna med typiskt sett livsfarliga tillhyggen som dessutom medfört allvarliga eller livshotande ska-

27A. prop. s. 5.

28A. prop. s. 6 f.

155

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

dor.29 Detsamma gäller naturligtvis livsfarligt våld mot små barn och livsfarligt våld som gett bestående men.30

Gränsdragningsproblematik torde oftast uppstå när de uppkomna skadorna inte blivit så omfattande trots att det förekommit för- svårande omständigheter som användande av tillhygge, flera gär- ningsmän eller sparkar mot en liggande. En helhetsbedömning kan då leda till att gärningen trots allt inte anses vara grov misshandel.31 Till exempel anförde Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2003 s. 229 att enbart det förhållande att flera gärningsmän sparkat en liggande inte innebär att en misshandel ska betraktas som grov. I fallet gjordes dock denna bedömning, trots att skadorna blivit begränsade, eftersom händelseförloppet inte varit alltför kortvarigt och offret tilldelats ett flertal slag och sparkar utan att kunna värja sig.

Eventuellt kan ett uttalande av Högsta domstolen i NJA 2011 s. 89 komma att få betydelse för gränsdragningen mellan miss- handel och grov misshandel. Högsta domstolen anförde att utgångs- punkten för avgörandet av till vilken svårhetsgrad ett visst brott är att hänföra är den aktuella straffbestämmelsen utformning och av detta följer att det i allmänhet är den av uppsåt täckta skadan eller smärtan som en misshandel lett till som ska vara avgörande för bedömningen av gärningens svårhetsgrad. Att andra faktorer som inte har direkt anknytning till den uppkomna skadan kan ha bety- delse för gradindelningen när det gäller misshandel framgår av de givna exemplen i 3 kap. 6 §, men det kan antas att en förutsättning för att dessa faktorer ska kunna anses avgörande för att i det en- skilda fallet bedöma en misshandel som grov är att skadan, även om den inte kan betecknas som en svår kroppsskada i bestämmelsens mening, har varit ”förhållandevis betydande”.32

Frågan är hur uttalandet ska tolkas i förhållande till tidigare rätts- praxis som innehåller exempel på fall som bedömts som grova trots att skadorna beskrivits som små eller lindriga.33 Som redogjorts för

29En praxisgenomgång med sammanfattande slutsatser finns i Justitiedepartementets pro- memoria, a. prop. s. 18–27.

30Exempel på detta ur Högsta domstolens praxis är NJA 2000 s. 612 och 2003 s. 174 (våld mot små barn) och 2000 s. 278 (bestående men i form av allvarlig hjärnskada).

31Jfr Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2013, s. 353. Gränsdragningsfrågor belyses i ett antal summariskt refererade hovrättfall i RH 1992, nr 170, 176, 193, 196, 211, 219 och 220.

32NJA 2011 s. 89 punkterna 11 och 13 i domskälen.

33Se NJA 2003 s. 229, NJA 1981 s. 967 (flera slag med yxa) och NJA 1992 s. 324 (upprepade knivhugg). I båda fallen synes våldet, trots tillhyggena, ha orsakat endast ytliga sårskador som beskrevs som ”förhållandevis små” respektive ”tämligen lindriga” av Högsta domstolen.

156

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

ovan talas det ju också i motiven till ändringen i 3 kap. 6 § om att vissa faktorer som har med offrets utsatthet att göra (t.ex. att sparka på någon som inte kan värja sig) ska kunna medföra att ett brott betraktas som grovt oavsett vilka skador som uppkommit.

Högsta domstolen har på nytt tagit upp frågan om rubricering av grov misshandel i en dom från den 20 december 2013 (mål B 5204-13). Högsta domstolen diskuterade inte vidare om skador- nas omfattning var ”förhållandevis betydande”, utan anförde att de uppkomna skadorna var av ”inte särskilt allvarligt slag”. Följderna av den aktuella misshandeln var smärta, en kort stunds sänkt med- vetandegrad, blödning i ena ögats bindehinna, blåmärken i ansiktet, hudavskrapningar i ansiktet och på bålen, hudblödningar på halsen och bålen samt en rodnad på ena örat. Högsta domstolen konstate- rade vidare att misshandeln inleddes på ett för målsäganden särskilt skrämmande sätt (han angreps överraskande bakifrån och fick genast ta emot slag och sparkar av två gärningsmän) och att misshandeln fortsatte även sedan målsäganden fallit till marken. Högsta dom- stolen anförde slutligen att med beaktande av vad som får anses ha varit avsikten med 2010 års straffmätningsreform, misshandeln skulle betraktas som grov. Högsta domstolen hade tidigare i dom- skälen anfört att straffmätningsreformen bör tolkas så att avsikten varit att åstadkomma en viss förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott. Av detta bör slutsatsen kunna dras att Högsta domstolen menar att gärningen före 2010 års straff- mätningsreform inte hade bedömts som grov misshandel, utan som misshandel av normalgraden, med ett högt straffvärde inom den för misshandel praktiskt tillämpliga straffskalan, se vidare avsnitt 5.4.2.

Gränsdragningen mellan grov misshandel och synnerligen grov misshandel

Genom en lagändring 2010, som var en del av 2010 års straffmät- ningsreform, infördes en särskild straffskala för grov misshandel som är att bedöma som synnerligen grov.34 När det gällde vilka kvalifikationsgrunder som skulle införas för att den nya, skärpta straffskalan ska tillämpas, anförde regeringen att omständigheterna bör vara av samma slag som de som kvalificerar en misshandel som grov och försvårande i relation till dessa. Till fall som bör betraktas

34 SFS 2010:370, prop. 2009/10:147.

157

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

som synnerligen grova anförde regeringen som exempel att en svår kroppsskada är bestående eller att misshandeln inneburit kraftig och långvarig smärta eller stark dödsångest. Synnerligen grov misshandel kan också bestå i grovt våld som riktas mot en person som saknat eller haft begränsad allmän möjlighet att försvara sig, t.ex. när en person misshandlas av flera, eller då ett barn eller en äldre person misshandlas.35 I kommentaren till brottsbalken gör författarna be- dömningen att fall jämförbara med gärningen i NJA 2003 s. 174 i dag skulle bedömas som fall av synnerligen grov misshandel.36 I rätts- fallet misshandlade en man sin knappt treårige styvson genom att tilldela denne ett antal slag och sparkar i magen och över bröst- korgen, vilket medförde frakturer på sex revben, en fraktur på blygd- benet och ett hål i tjocktarmen. Skadorna ledde till att barnet avled.

I rättsfallet NJA 2011 s. 89 gjorde Högsta domstolen bedöm- ningen att ett misshandelsbrott inte var tillräckligt allvarligt för att det skulle anses utgöra synnerligen grov misshandel. Gärningen bestod i att målsäganden blev slagen eller sparkad till marken och därefter misshandlad av två gärningsmän med ett stort antal sparkar mot huvud och kropp. Gärningsmännen gick från platsen en kort stund, då målsäganden låg kvar på marken, och återvände sedan och utdelade fler sparkar mot honom. Under misshandeln gjordes ut- talanden om att ’’du ska dö din jävel’’ och ’’lever du din jävel’’ eller liknande. Misshandeln ledde till hjärnskakning och medvetslöshet, flertal brott på ansiktets skelett och flertal revbensbrott med luft och blodansamling i vänstra lungsäcken. Skadorna på bröstkorgen var livshotande. Högsta domstolen ansåg sammanfattningsvis att skadornas omfattning och art, varvid det konstaterades att de lett till en sjukhusvistelse om en vecka och inga bestående men, i sig inte gjorde att misshandeln skulle bedömas som synnerligen grov. Vidare anförde Högsta domstolen att den hänsynslöshet som de båda gärningsmännen visat, genom att återvända för att fortsätta misshandeln mot den försvarslöse målsäganden, inte var så kvalifi- cerad att den, jämte skadorna, kunde göra att misshandeln skulle bedömas som synnerligen grov.

Högsta domstolen har i ett senare fall, NJA 2012 s. 45, också tagit ställning till rubriceringen av ett misshandelsbrott och då an- sett att misshandeln var synnerligen grov. Målet gällde i första hand frågor om uppsåt vid självförvållat rus i förening med psykisk stör- ning, samt frågor om inbillat nödvärn och nödvärnsexcess. Högsta

35A. prop. s. 18 f.

36Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 3 kap. 6 §.

158

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

domstolens bedömning av dessa frågor ledde fram till att gärnings- mannen gjort sig skyldig till en uppsåtlig och mycket allvarlig – livsfarlig – misshandelsgärning, däremot var det inte bevisat att han hade uppsåt att beröva målsäganden livet och han dömdes därför inte för försök till mord. Gärningen bestod i att den tilltalade miss- handlade sin flickvän genom att med ett samurajsvärd bakifrån till- dela henne minst tio hugg som träffade i huvudet, på ryggen, på axlarna, på bålen, på ena överarmen samt på ena vaden och ena hand- flatan. Högsta domstolen konstaterade att misshandeln riktade sig mot en i det närmaste helt försvarslös person och innefattade ett livsfarligt våld som orsakade dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildning och värk. Misshandeln ägde rum under en inte obetydlig tid.37

I ett rättsfall från hovrätterna, RH 2012:24, gjorde hovrätten bedömningen att ett pistolskott genom lår och underben, i syfte att bestraffa en person, som inte längre ville vara medlem i en MC- gruppering, var att betrakta som synnerligen grov misshandel. Hov- rätten anförde att användning av livsfarligt våld med skjut- eller eggvapen på ett sådant sätt att gärningsmannen saknat egentlig kontroll över vilken skada som angreppet kunnat medföra samt utövande av våld som medel för ett visst ändamål, instrumentellt våld, eller i direkt avsikt att skada eller plåga, är omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av om en gärning är att bedöma som synnerligen grov. I rättsfallet hade pistolskottet lett till omfatt- ande medicinska komplikationer och bestående skador. Hovrätten pekade också på att gärningsmannen inte haft någon egentlig kon- troll över vilka skador som kunde följa. Vidare var gärningen över- lagd och ett medel för bestraffning. Dessa omständigheter och den hänsynslöshet som präglade gärningen, gjorde att den skulle be- dömas som synnerligen grov. Samma bedömning gjorde Svea hov- rätt i ett liknande fall, där målsäganden lurades att följa med till ett ensligt skogsparti, där han blev skjuten två gånger i benet som en bestraffning för att han inte betalat en narkotikaskuld. Hovrätten anförde som omständigheter av betydelse för rubriceringen att gär- ningen varit livsfarlig i den bemärkelsen att gärningsmännen saknat kontroll över vilka skador som skulle kunna uppkomma (skadorna var dock i sig inte livshotande) samt att gärningen var planerad och

37 Angående tidsspannet för misshandeln framgår av en redovisning i domskälen att miss- handeln bör ha ägt rum under en tid av cirka en kvart, med ledning av att målsäganden skickade ett sms till gärningsmannen, som visar att angreppet då inte hade börjat, vid en viss tidpunkt, och att en granne ringde SOS 17 minuter senare och berättade bl.a. att gärnings- mannen stått utanför grannen och ropat att det var blod i badrummet.

159

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

utfördes som en bestraffning, av flera gärningsmän och på en plats där målsäganden, som varit försvarslös i situationen, inte heller kunde räkna med att få hjälp av någon utomstående.38

Andra exempel på fall som bedömts som synnerligen grova finns i två avgöranden från hovrätterna där det var fråga om hustru- misshandel, i båda fallen efter att gärningsmannen fått veta att hustrun ville skiljas. I det ena fallet kastade mannen först brännbar vätska på hustrun och tände sedan eld på hennes kläder. Detta skedde i det gemensamma hemmet inför deras minderåriga barn. I det andra fallet överföll mannen sin hustru genom att sätta sig gränsle över henne när hon sov och sedan skära henne med en skal- pell i ansiktet, bl.a. skar han bort en del av hennes underläpp och åt sedan upp i vart fall en bit av den, för att, som han sade till hustrun, den inte skulle gå att sy tillbaka.39 Andra fall som i hovrätterna be- dömts som synnerligen grova är bl.a. allvarligt våld mot mycket små barn40 och våld som gett allvarliga bestående men.41 I bilaga 3 finns andra exempel på hovrättsavgöranden där misshandel bedömts som synnerligen grov, varvid omständigheter som att livsfarligt våld utövats under ett utdraget händelseförlopp, riktats mot någon som varit värnlös, haft tortyrliknande inslag eller skett i bestraffnings- syfte har tillmätts betydelse.42

Straffskalorna

Straffskalan för grov misshandel var före lagändringen 2010 fäng- else i lägst ett och högst tio år. Genom lagändringen delades denna straffskala upp på två, så att grov misshandel har en straffskala om ett till sex års fängelse och sådan grov misshandel som ska bedömas som synnerligen grov har ett minimistraff om fyra års fängelse och samma straffmaximum som även tidigare gällde för brottet, tio års fängelse. Regeringen anförde som skäl bl.a. följande.

38Svea hovrätts dom den 14 januari 2013, mål nr B 10470-12.

39Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom den 19 september 2012, mål nr B 2035-12, och Svea hovrätts dom den 19 oktober 2012, mål nr B 6519-12.

40Svea hovrätt, dom den 18 april 2011 och den 26 mars 2012 i mål nr B 1303-11 respektive B 786-12.

41Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom den 13 maj 2013, mål nr B 829-13 (bestående förlust av lukt- och smaksinne).

42Se vidare bilaga 3 under rubriken Synnerligen grov misshandel. Ett fall av synnerligen grov misshandel som ledde till offrets död finns under rubriken Straffmätningspraxis för grov misshandel i kombination med grovt vållande till annans död.

160

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

När det gäller de allvarligaste fallen av grov misshandel, t.ex. de där våldet medfört en bestående svår kroppsskada eller varit av närmast tortyrliknande slag, framgår av rättspraxis att straffvärdet inte annat än undantagsvis överstiger tre–fyra års fängelse. För strängare straff än så synes normalt krävas att misshandeln samtidigt lett till döden eller att gärningen ingått som ett led i ett annat allvarligt brott. Inte ens i de fallen används normalt den översta delen av straffskalan. De allvarlig- aste misshandelsbrotten måste dock anses vara så klandervärda att straffen bör ligga högre och närmare eller över straffen för dråp, som har ett straffminimum på sex år. Som jämförelse ska också nämnas att minimistraffet för grov våldtäkt och grovt rån är fyra år. Den nuva- rande straffnivån för dessa fall av misshandelsbrott står alltså inte i proportion till brottens allvar och ligger inte heller på en rimlig nivå jämfört med andra brottstyper. Det finns därför behov av att höja straffnivån för dessa fall utöver vad som följer av regeringens övriga förslag. Detta kan ske genom en ändrad straffskala.43

6.4.2Straffmätningspraxis

Grov misshandel

Genom en dom den 20 december 2013 (mål B 5204-13, se avsnitt 6.4.1) finns ett konkret exempel på en misshandelsgärning som rubricerades som grov och där straffvärdet enligt Högsta dom- stolen var ett års fängelse. Det var fråga om en oprovocerad miss- handel av två gärningsmän, med slag och sparkar som fortsatte även då målsäganden fallit till marken. Skadorna beskrevs som ”av inte särskilt allvarligt slag”.

I rättsfallet NJA 2000 s. 612 gjorde Högsta domstolen vissa generella uttalanden om straffmätningen när det gäller (bl.a.) grov misshandel. Högsta domstolen anförde att det, vid gradindelade brott, är vanligt att strafftiden i de flesta fall ligger relativt nära straffminimum medan den övre delen av skalan utnyttjas mer sällan och att detta hänger samman med att den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet utan för excep- tionella fall som i praktiken inträffar mer sällan. Vidare tillkommer att olika försvårande omständigheter redan beaktats vid gradindel- ningen med den följden att det lägsta straffet ligger väsentligt högre än vad som är normalstraff för den lägre graden och att det då ofta saknas utrymme för att ytterligare beakta de försvårande omständig- heterna inom ramen för den tillämpliga skalan. Högsta domstolen

43 Prop. 2009/10:147 s. 17 f.

161

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

fullföljde detta resonemang genom att göra bedömningen i det konkreta fallet, som alltså rörde våld genom slag och sparkar mot ett fyraårigt barn, vilket orsakade en livshotande tarmskada, att straffvärdet för denna gärning var tre års fängelse med beaktande av att de försvårande omständigheterna borde ges ett tydligt genom- slag i straffmätningen, även utöver vad som följde av gradindel- ningen.

Straffvärdet i NJA 2003 s. 174, som också rörde våld mot ett litet barn, bör ha bedömts ligga ännu något över det i NJA 2000 s. 612, eftersom Högsta domstolen konstaterade att våldet i detta fall var mer omfattande. Högsta domstolen bestämde påföljden till fem års fängelse, vilket även innefattade grovt vållande till annans död. Ett annat exempel på ett straffvärde som översteg minimum (och bestämdes till tre år) är rättsfallet NJA 2000 s. 278 där ett slag med en glasflaska i huvudet på målsäganden ledde till en bestående och synnerligen allvarlig hjärnskada. Mycket talar för att dessa fall numera skulle bedömas som synnerligen grov misshandel och där- med ha ett straffvärde motsvarande fyra års fängelse eller däröver. I RH 2011:64, gjorde dock hovrätten bedömningen att en miss- handelsgärning som, enligt hovrätten, var jämförbar med den som bedömdes i NJA 2000 s. 612, hade ett straffvärde om tre år och sex månader. Gärningsmannen hade, genom att upprepade gånger lyfta och slänga ett två-årigt barn i golvet, orsakat barnet bland annat brott på skallbenet och blödningar i hjärnan. Hovrätten hänvisade till 2010 års straffmätningsreform och anförde att straffvärdet p.g.a. denna skulle anses vara högre än i det tidigare nämnda NJA-fallet.44 I NJA 2011 s. 89 ansåg Högsta domstolen att straffvärdet för gär- ningen var tre års fängelse, med beaktande av straffmätningsrefor- men. Högsta domstolen tog hänsyn till för det första att skadornas omfattning i sig gjorde att straffvärdet översteg minimum för grov misshandel, för det andra att gärningsmännen visat en hänsynslös- het och råhet som också gick utöver vad som i sig ligger i att upp- såtligen tillfoga skador av det aktuella slaget. Denna bedömning gjordes främst med beaktande av att de tilltalade fortsatt sparka målsäganden sedan han blivit försvarslös och att de också återvänt för att fortsätta misshandeln efter att ha lämnat platsen en kort stund.

44 Hovrätten förde aldrig något resonemang kring om gärningen skulle kunnat bedömas som synnerligen grov misshandel. Åklagaren hade åtalat för grov misshandel. Hovrättens bestämde slutligen fängelsestraffets längd till två år, varvid beaktades både gärningsmannens psykiska problematik och att han frivilligt angett sig.

162

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

När det gäller straffnivåer över ett år men under tre år finns det få refererade rättsfall som kan ge någon vägledning i straffvärde- bedömningen.45 Eftersom det av de nämnda refererade rättsfallen med straffvärden på tre år eller däröver i samtliga fall gällt flera för- svårande omständigheter (både livshotande skada och en eller flera andra mycket försvårande omständigheter, t.ex. bestående men eller offrets mycket skyddslösa ställning) torde förekomsten av någon sådan omständighet vara nog för att höja straffvärdet över minimi- nivån. Det bör särskilt noteras att Högsta domstolen i NJA 2011 s. 89 uttalade att enbart skadornas omfattning gjorde att straffvärdet för gärningen översteg miniminivån för grov misshandel. NJA 2011 s. 563 gällde framförallt bedömningen av gärningsmannens uppsåt vid självförvållat rus, men kan också vara ett exempel på gärningar på en straffvärdenivå mellan två och tre års fängelse. Gärnings- mannen hade huggit två personer med kniv, bl.a. mot huvud, hals och bål, vilket orsakade smärta och sårskador, som inte var livs- hotande. Högsta domstolen konstaterade dock att båda gärning- arna var livsfarliga och att de skulle rubriceras som grov misshandel (resonemanget i uppsåtsfrågan utelämnas här). Högsta domstolen anförde också att gärningarna var för sig hade ett straffvärde som ”klart” översteg straffminimum och beaktade skadornas omfatt- ning, att angreppet var livsfarligt och att gärningsmannen visat stor hänsynslöshet. Gärningsmannen dömdes till fängelse i tre år och sex månader. Straffvärdet för var och en av gärningarna torde därmed ha legat runt två år och sex månaders fängelse.46 I bilaga 3 finns exempel på orefererade hovrättsavgöranden där brottens straff- värden motsvarade mellan ett och drygt tre års fängelse.

När det gäller straffnivåer på fyra år eller däröver är dessa i prin- cip reserverade för misshandelsbrott som ska anses vara synnerligen grova, i enlighet med Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 89.

Synnerligen grov misshandel

I rättsfallet NJA 2012 s. 45 som beskrivits ovan och alltså avsåg en misshandelsgärning bestående i ett flertal hugg med ett svärd mot gärningsmannens flickvän, gjorde Högsta domstolen bedömningen att straffvärdet motsvarade fängelse i fem år. Vid denna bedömning verkade i sänkande riktning dels gärningsmannens nedsatta förmåga

45I de summariska avgörandena i RH 1992:244–254 har i några få fall utdöms fängelsestraff över ett års fängelse men under två år.

46Jfr Borgekes modell för sammanräkning av straffvärde vid flera brott i Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 152.

163

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

att kontrollera sitt handlande, dels att han fick anses ha agerat i en inbillad nödvärnssituation.

I det refererade hovrättsfallet RH 2012:24, som avsåg ett pistol- skott i benet som utfördes som en planlagd bestraffning, bestämde hovrätten påföljden till fem års fängelse. Påföljden avsåg i fallet också grovt övergrepp i rättssak (efter skottet i benet, riktades vap- net mot målsägandens huvud och han hotades med döden om han polisanmälde det som hänt.) I målet i Svea hovrätt som avsåg en liknande bestraffning, men som inte innefattade någon annan gär- ning, bedömdes straffvärdet vara fyra års fängelse.

I de ovan beskrivna fallen av hustrumisshandel som rubricerades som synnerligen grovt brott bedömdes straffvärdet i båda fallen ligga över minimistraffet fyra års fängelse.47 Som framgår av samman- ställningen i bilaga 3 har straffvärdet i en del fall ansetts ligga runt fem års fängelse.48

6.4.3Överväganden och förslag avseende grov misshandel

Förslag: Minimistraffet för grov misshandel höjs till fängelse i ett år och sex månader. Minimistraffet för synnerligen grov miss- handel höjs till fem års fängelse.

Skälen för förslaget: Grov misshandel och synnerligen grov miss- handel utgör vid sidan av mord och dråp, kärnan av de brottstyper som är att hänföra till de allvarliga våldsbrotten. Brotten avser gär- ningar som riktar sig direkt mot offrets liv, hälsa och trygghet till person och de utgör regelmässigt en mycket allvarlig integritets- kränkning. De skäl som har anförts av Straffnivåutredningen och som vi har redovisat bland våra allmänna utgångspunkter talar där- för med styrka för att en höjning av minimistraffen för de allvarliga våldsbrotten bör omfatta grov misshandel och synnerligen grov misshandel. En sådan höjning skulle också med bibehållna maximi-

47I domen från Svea hovrätt dömdes den tilltalade till fängelse i fem år, varvid hovrätten även tog hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, som innebar att han haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande, i domen från Hovrätten över Skåne och Blekinge blev på- följden fängelse i fyra år och sex månader.

48I två av exemplen, Svea hovrätts dom 18 september 2013, mål nr B 2663-13, och en dom från Hovrätten för Västra Sverige, den 27 mars 2012, mål nr B 1192-12, torde straffvärdet för misshandelsgärningen legat högre än fem år, men eftersom de tilltalade dömdes även för annan brottslighet, i det ena fallet grovt vållande till annans död, och hovrätterna inte ut- talade sig om straffvärdet för de enskilda gärningarna, går det inte att exakt fastställa vilket straffvärde dessa hade. Fängelsestraffens längd bestämdes i fallen till sju år och sex månader, respektive åtta års fängelse.

164

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

straff minska överlappningen mellan straffskalorna för misshandels- brotten och därigenom öka möjligheten till en mer differentierad straffmätning för sådana brott.

Som vi anfört i de allmänna utgångspunkterna är ett år och sex månaders fängelse det straffminimum som kan komma ifråga för grov misshandel. Med detta straffminimum kommer minimistraffet för grov misshandel att ligga närmare brott som har två års fängelse som lägsta straff, t.ex. våldtäkt, våldtäkt mot barn och grovt över- grepp i rättssak. Det är dock fortfarande tydligt att dessa brott, med högre minimistraff, ses som särskilt allvarliga. Att straffmini- mum för grov misshandel höjs till fängelse i ett år och sex månader kan därmed inte ses som en nedvärdering av dessa straffstadgandens skyddsintressen. Proportionalitetshänsyn hindrar alltså inte en sådan höjning av minimistraffet.

En höjning av straffminimum för synnerligen grov misshandel bör utformas så att utrymmet för straffmätningen för grov miss- handel ökar. Samtidigt bör, som vi anfört i de allmänna utgångs- punkterna, höjningen inte bli alltför stor och inte överstiga hälften av det befintliga minimistraffet. En höjning av minimum till fem års fängelse innebär att det lägsta straffet för synnerligen grov miss- handel ligger i mitten av den sammanlagda straffskalan för miss- handelsbrotten. Vi anser att en sådan höjning ger tillräckligt ut- rymme för straffmätningen av grova misshandelsfall. Proportionali- teten mellan grov misshandel och synnerligen grov misshandel för- blir också i huvudsak densamma. Med en höjning av minimistraffet för synnerligen grov misshandel till fem års fängelse kommer detta att ligga mycket nära det lägsta straffet för dråp, som i dag är sex års fängelse. Som framgår av det följande föreslår vi dock en höjning av minimistraffet för dråp till åtta års fängelse. Om en sådan höjning genomförs skapas ett tillräckligt utrymme för en differentierad straffmätning för gärningar som är att anse som synnerligen grov misshandel, men som inte är att bedöma som lika allvarliga som dråp.

Genom att höja minimum för synnerligen grov misshandel bryts den ekvivalens som i dag råder mellan denna brottstyp och andra brottstyper med fyra års minimum i straffskalan, t.ex. grov våldtäkt och människorov. Vi anser trots detta att det inte finns tillräckliga skäl att i detta sammanhang föreslå förändrade straffskalor för andra brott med fyra års minimistraff, se våra överväganden i avsnitt 6.3.

165

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

6.5Rån och grovt rån

6.5.1Brotten och straffskalorna

Allmänt om råntvång

Att stjäla ”medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara” utgör rån, enligt 8 kap. 5 § brottsbalken. Det våld eller hot om våld som används vid ett rån brukar som ett sammanfattande begrepp kallas råntvång. Att stjäla medelst råntvång innebär att råntvång kan utövas före eller samtidigt med att en sak tas i besittning. Bestämmelsen om rån om- fattar också det s.k. motvärnsfallet – att den som stulit något tas på bar gärning och då med råntvång sätter sig till motvärn. Slutligen är en gärning rån om den innebär att någon med råntvång får någon annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gär- ningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är (det s.k. utpressningsfallet).49

Våld handlar alltid om någon form av fysisk kraftutveckling från en person mot någon eller något, som leder till att ett motstånd av något slag övervinns. Våldet kan vara att betrakta som misshandel, men behöver inte vara det. En person, som mot sin vilja är fängslad till händer och fötter eller instängd så att han endast nätt och jämnt har utrymme att röra sig, anses vara utsatt för våld å person, även om våldsamma medel inte använts vid fängslandet eller instängan- det och även om ingen smärta eller kroppsskada uppstått.50 Enligt paragrafen är att försätta någon i vanmakt att likställa med våld, vilket kan jämföras med att också definitionen av misshandels- brottet innefattar att försätta någon i vanmakt.

Bestämmelserna om rån fick i huvudsak sin nuvarande lydelse genom den reform av förmögenhetsbrotten som genomfördes under 1940-talet.51 Definitionen av rån har därefter ändrats endast när det gäller det hot som kan utgöra råntvång. Före lagändringen 1975 gällde enligt lagtexten att hotet skulle innebära trängande fara, men genom ändringen omfattas också hot som för den hotade framstår som trängande fara. 52 Ett exempel på det senare är att hota med ett leksaksvapen som för den hotade inte kan skiljas från ett riktigt.53

49Jfr Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 8 kap. 5 §.

50NJA II 1942 s. 357.

51Se avsnitt 3.2, SOU 1940:20 och prop. 1942:4.

52SFS 1975:1395, prop. 1975/76:42.

53NJA II 1975 s. 729 f.

166

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Gränsdragningen mellan rån och grovt rån

För att ett brott ska bedömas som grovt rån ska enligt 8 kap. 6 § andra stycket särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gär- ningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt ut- nyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Med livsfarligt våld och svår kroppskada avses samma saker som när det gäller dessa uttryck i bestämmelsen om grov misshandel i 3 kap. 6 §.55

I rättspraxis finns en viss restriktivitet när det gäller att bedöma ett rånbrott som grovt. En omständighet som kan medföra att brottet bedöms som grovt är att skarpladdade vapen används vid rån mot banker eller liknande.56 Rån mot äldre personer kan bedömas som grova (se t.ex. RH 1989:28 som handlade om en väskryckning från en 83-årig kvinna där gärningsmannen använde allvarligt våld genom att släpa kvinnan nedför en trappa). Det finns flera exempel i refe- rerade rättsfall på rånbrott som avser att en eller flera gärningsmän trängt sig in i någons hem och hotat eller utövat visst våld för att kunna tillägna sig värdeföremål eller kontanter. I vissa fall har rån- brotten då bedömts som grova, då målsäganden har bedömts som varande i en särskilt skyddslös ställning, t.ex. i rättsfallet NJA 1992 s. 357 (målsäganden var blind och blev hotad och även skuren med kniv) och RH 1987:147 (målsäganden var en handikappad man som levde ensam och ensligt och vid rånbrottet blev slagen medvetslös med ett tillhygge). Däremot bedömdes det inte som grovt brott då en 18-åring blev bunden i sitt hem och hotad med ett oladdat signal- vapen (NJA 1999 s. 25).

I rättsfallet NJA 2011 s. 466 bedömde Högsta domstolen följ- ande händelseförlopp som grovt rån. På gatan i närheten av måls- ägandens bostad knuffade eller drog tre personer målsäganden bak- ifrån till marken, tog av honom glasögonen, satte en hand för hans mun och gick igenom hans fickor varvid mobiltelefon, nycklar, och diverse kort i en korthållare tillgreps. Målsäganden tilldelades en spark medan han låg på marken och beordrades, under hot om att han skulle huggas med kniv om han ljög eller sprang, uppge var han bodde. Gärningsmännen höll i målsäganden på vägen till hans hem, trängde sig in i lägenheten och beordrade honom att gå in på toa- letten och ställa sig på knä varefter en handduk sattes över hans

55NJA II 1962 s. 207.

56Se NJA 1972 s. 323 och NJA 1994 s. 732 med däri vidare referenser.

168

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Straffskalorna

Straffskalorna för såväl rån som grovt rån mildrades vid brotts- balkens införande, men har sedan dess varit oförändrade.58 Straff- skalan för rån är densamma som för grov misshandel, som inte är att bedöma som synnerligen grov, dvs. fängelse i lägst ett och högst sex år. För grovt rån döms till fängelse i lägst fyra och högst tio år, vilket är samma straffskala som för synnerligen grov misshandel.

6.5.2Straffmätningspraxis

Rån

I de fall där ett rån har bedömts ligga på gränsen för att i stället rubriceras som de mindre allvarliga brott som gärningen innefattat har straffvärdet i rättspraxis stannat vid i princip ett års fängelse. Exempel på detta är det ovan anförda rättsfallet NJA 2008 s. 900 där ”rånbytet” var två DVD-skivor och våldet som utövades (knyt- nävsslag mot en butikskontrollant som stoppade gärningsmannen efter tillgreppet) får anses ha varit impulsstyrt. Högsta domstolen gjorde bedömningen att gärningens straffvärde var ett års fängelse. I RH 2009:81 som avsåg tillgrepp av matvaror för 61 kronor i en butik under hot med en rörtång dömde hovrätten till fängelse i ett år och två månader, vilket också innefattade viss annan brottslighet.

I andra rånfall som inte bedömts som grova, men där gärning- arna har haft samma inslag som när det gäller grova brott, dvs. allvarliga hot med tillhyggen eller vapenattrapper/luftvapen, viss planering, och ett inte obetydligt rånbyte, har straffvärdet i rätts- praxis ansetts ligga klart över straffskalans minimum. Som exempel på nivån två till två och ett halvt års fängelse kan nämnas två hov- rättsfall, där också hänsyn tagits till 2010 års straffmätningsreform, RH 2011:22 och RH 2012:51. I båda fallen var det fråga om en- samma gärningsmän. Rånen riktades mot en bank respektive ett apotek och råntvånget bestod i hot med en luftpistol i det ena fallet och en kniv i det andra. I RH 2011:22 framhöll hovrätten att rånet var planerat, att rånbytet var ett inte obetydligt belopp (cirka 50 000 kronor), att luftpistolen liknade ett riktigt vapen och att gärnings- mannen uppträdde aggressivt. I ett annat hovrättsavgörande, RH

58 NJA II 1962 s. 206 f. Straffskalan för rån var tidigare ett till åtta års straffarbete, och för den dåvarande motsvarigheten till grovt rån, straffarbete från sex till tio år eller på livstid, se även prop. 1942:4 s. 14.

170

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

2012:77, som även det avsåg en gärning begången efter 2010 års straffmätningsreform, ansågs straffvärdet vara än högre, upp emot tre års fängelse, för ett rånbrott mot en guldsmedsaffär under hot med en soft airgun, som kunde uppfattas som ett riktigt pump- hagelgevär. Rånet utfördes av två gärningsmän och rånbytets värde var cirka 200 000 kronor. Bland äldre rättsfall med straffvärden på denna nivå kan nämnas NJA 1989 s. 829, som avsåg ett rån med oladdade pistoler, där straffvärdet bedömdes vara tre års fängelse, och NJA 1988 s. 321, som avsåg ett butiksrån med en sönderslagen glasflaska (Högsta domstolen dömde till två och ett halvt års fäng- else, vilket får anses ha motsvarat straffvärdet för brottet).

I två rättsfall, NJA 1994 s. 732, bankrån med vapenattrapper och NJA 1999 s. 25, intrång i bostad och hot mot den som var hemma med ett oladdat signalvapen, bedömde Högsta domstolen att straff- värdet var fyra års fängelse trots att rånbrotten inte ansågs vara grova brott. Borgeke påpekar om dessa rättsfall att ett mer följdriktigt resultat borde ha varit att straffmätningen stannat vid tre eller tre och ett halvt års fängelse, eftersom man för ett brott av en lägre grad inte bör döma inom straffskalan för ett brott av en högre grad.59

Grovt rån

I refererade rättsfall där gärningarna bedömts som grova rån har straffvärdet ofta bedömts ligga på minimum, det vill säga fängelse i fyra år.60 I rättsfallet NJA 1972 s. 323 bör straffvärdet ha legat över fyra års fängelse. Gärningsmännen dömdes där till fem års fängelse respektive sex års internering med en minsta anstaltstid på sex år. Påföljden avsåg då också viss annan brottslighet. Rättsfallet avsåg en situation där två män rånade ett bankkontor med skarpladdade skjutvapen och som försvårande omständighet tillkom att ett av vapnen avfyrades mot en person.

I rättsfallet NJA 2011 s. 466, som redogjorts för ovan och som avsåg ett gatuöverfall där offret sedan under hot fördes till sin

59Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2013, s. 539. I NJA 1994 s. 732 dömdes de tilltalade visserligen för vissa andra brott, som dock inte bör ha på- verkat straffvärdet nämnvärt (tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovligt brukande respek- tive olovligt förfogande).

60Se den inledande kommentaren till brottstyperna rån och grovt rån i Borgeke/Månsson/ Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2013, s. 530 samt uppställningen av rätts- fall som börjar på samma sida. De två rättsfall, utöver NJA 1972 s. 323, med högre straff än fyra års fängelse, avser dels annan grov brottslighet (NJA 2002 s. 270) dels flerfaldig rån- brottslighet (RH 2006:31).

171

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

bostad där han hölls frihetsberövad och även hotades med kniv, var gärningsmännen 16 och 17 år gamla och dömdes till sluten ung- domsvård. Högsta domstolen gjorde samma straffvärdebedömning som den tingsrätten gjort. Tingsrätten fann att straffvärdet för de gärningar de båda tilltalade dömdes för uppgick till sex års fängelse. Vid sidan av grovt rån dömde tingsrätten, utöver viss bötesbrotts- lighet, den ene gärningsmannen för rån i två fall och misshandel i ett fall och den andre för rån i ett fall och misshandel i tre fall. Det är därmed svårt att avgöra hur högt straffvärdet för rånbrottet be- dömdes vara, men det är troligt att det ansetts vara drygt fyra år.61 I bilaga 3 finns orefererade hovrättsavgöranden där straffvärdet an- setts vara från fyra års fängelse och uppåt. I dessa rättsfall synes rubricering och straffvärdebedömning, liksom i NJA 2011 s. 466, framför allt ha berott på offrens utsatthet och att allvarligt våld eller hot om våld använts.

6.5.3Överväganden och förslag avseende rån och grovt rån

Förslag: Minimistraffet för grovt rån höjs till fängelse i fem år.

Skälen för förslaget: Rån är en kombination av ett våldsbrott och ett förmögenhetsbrott. De allmänna skälen för en straffnivåhöjning när det gäller allvarliga våldsbrott har redovisats i de allmänna ut- gångspunkterna. I korthet går de ut på att synen på våld i dagens samhälle har förändrats över tid och att våld och hot mot den en- skilde i dag ses som ett allvarligare brott än tidigare, särskilt i jäm- förelse med förmögenhetsbrotten.

Att rån är att hänföra till de allvarliga våldsbrotten torde bland annat bero på att brottet ofta innefattar instrumentellt våld eller hot om våld, dvs. våld eller hot om våld som utövas för att uppnå ett bestämt syfte. Våldsbrott som utövas med sådana förtecken är normalt sett att betrakta som allvarligare än annan våldsbrottslig- het.

Rån föregås inte sällan av noggrann planering. Ofta är fler per- soner inblandande med en bestämd rollfördelning. Våldet eller hotet om våld kan vara av mycket allvarligt slag. Vid planerade rån an- vänds som regel vapen i form av skjutvapen, stickvapen eller andra tillhyggen. Det förekommer också att rånoffret såväl som andra

61 Jfr a.a. s. 531, där bedömningen ’’minst fyra år’’ görs av straffvärdet.

172

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

personer i närheten utsätts för direkt livsfara i samband med skott- lossning.

Sett i förhållande till andra förmögenhetsbrott, såsom grov stöld i form av inbrottsstöld eller fickstölder, innebär rån normalt en än större integritetskränkning än dessa. Offret konfronteras med gär- ningsmannen direkt och tvingas att underkasta sig denne. Planerade rån kan också avse mycket betydande belopp. Utbytet kan använ- das för att finansiera annan allvarlig brottslighet. Rån mot penning- inrättningar och värdetransporter kan skada viktiga samhällsfunk- tioner, såsom samhällets försörjning av kontanter. Risken för rån kan i vissa fall medföra att utbudet av varor och tjänster hämmas inom ett visst område, t.ex. genom mindre generösa öppettider. Även såsom förmögenhetsbrott betraktat kan alltså rån utgöra ett allvarligt brott med ett jämförelsevis högt straffvärde.

Mot denna bakgrund och utifrån de skäl som vi har redovisat i våra allmänna utgångspunkter anser vi att straffskalan för rån bör höjas. Proportionalitetsskäl talar då för att minimistraffet för rån och för grovt rån bör höjas till fängelse på motsvarande sätt som för grov respektive synnerligen grov misshandel, alltså till fängelse i ett år och sex månader respektive fängelse i fem år.

Emellertid skiljer sig strukturen hos straffskalorna för rånbrottet mot straffskalorna för misshandelsbrottet. Minimistraffet för rån av normalgraden är fängelse i ett år och någon särskild straffskala för ringa brott föreskrivs inte. Av 8 kap. 5 § andra stycket följer att i de fall förfarandet är av mindre allvarlig art kan domstolen i stället döma till ansvar för de andra brott som förfarandet innefattar. I stället för rån kan domstolen således döma till ansvar för t.ex. misshandel och stöld, eventuellt grov stöld. Konstruktionen inne- bär att kvalifikationen av en gärning som rån, i normalfallet innebär en tröskeleffekt i förhållande till om andra straffbestämmelser an- vänds. I praktiken kan straffvärdet av det våld eller det hot som används och tillgreppsbrottets straffvärde betydligt understiga ett år, om gärningen ses som två brott att bedöma var för sig när straff- värdet ska bestämmas.

När ett brott rubriceras som rån innebär detta alltså i sig en ganska kraftig kvalificering av de brott som annars hade varit aktu- ella att döma till ansvar för. Inte sällan innebär detta att straffvärdet mer än fördubblas. Om minimistraffet för rån höjs till fängelse i ett år och sex månader förstärkts denna effekt. Det skulle till exempel innebära att minimistraffet per automatik trefaldigas när en grov stöld övergår till att bedömas som ett rån. En sådan kraftig tröskel-

173

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

effekt kan medföra svårigheter att åstadkomma en straffmätning som står i proportion till brottets allvar i det enskilda fallet. Såsom tidigare redovisats innefattar rånbrottet också så kallade motvärns- fall, det vill säga fall där någon som har gjort sig skyldig till stöld anträffas på bar gärning och använder våld eller hot för att hindra att stöldgodset återtas. Denna form av rån är mera sällan planerad och kan ha ett förhållandevis lågt straffvärde sett utifrån det stulnas värde och graden av våld eller hot om våld.

Rån av normalgraden tar alltså sikte på mer skiftande situationer straffvärdemässigt sett, jämfört med grov misshandel som utgör en kvalificering av misshandel av normalgraden. Det finns därför ett större behov av en vidare straffskala för att kunna åstadkomma en nyanserad bedömning av straffvärdet. Enligt vår bedömning bör därför minimistraffet för rån vara oförändrat, ett års fängelse.

Motsvarande skäl gör sig inte gällande med avseende på straff- skalan för grovt rån. Gärningar som rubriceras som grovt rån är som regel väl planerade och innefattar ofta ett stort mått av hän- synslöshet. Vi anser därför att minimistraffet för den brottstypen bör höjas från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. På så sätt upp- nås överenstämmelse med den straffskala som vi föreslår för syn- nerligen grov misshandel. Genom en sådan höjning minskar över- lappningen av straffskalorna för rån av normalgraden och grovt rån. Detta innebär att den i praktiken tillgängliga straffskalan för rån av normalgraden vidgas med ett år och att det således blir möjligt att döma upp till fem års fängelse för de allvarliga fall av rån som inte är att bedöma som grova. Detta kan medföra en ökad spännvidd i straffmätningen, vilket ligger i linje med utgångspunkterna för våra förslag.

Om minimistraffet för grovt rån höjs kommer miniminstraffet för denna brottstyp att ligga över andra brottstyper med minimum om fyra års fängelse, t.ex. grov våldtäkt och människorov. Det är givetvis svårt att jämföra två så olika brottstyper som grovt rån och grov våldtäkt, även när det gäller den kränkning den enskilde ut- sätts för genom brottsligheten. Det finns också skillnader i de olika straffskalornas struktur och hur lagstiftningen har utvecklats inom varje område. Som vi närmare har utvecklat i avsnitt 6.3 och 6.4.3, anser vi inte att det finns tillräckliga skäl att i detta sammanhang föreslå någon ändring av straffskalorna för grov våldtäkt eller för människorov.

174

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.6Grov utpressning

6.6.1Brottet och straffskalan

Utpressning, enligt 9 kap. 4 § brottsbalken, utgör en kvalificerad form av olaga tvång. Ansvar för utpressning förutsätter att olaga tvång används för att framtvinga en förmögenhetsöverföring som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe den tvungne är. Om handlandet kan bedö- mas som rån döms i stället för detta brott. Misshandel som leder till en förmögenhetsöverföring torde ofta innebära att en gärning bedöms som rån (om inte våldet är av minde allvarlig art) även om förmögenhetsöverföringen inte sker i direkt anslutning till våldsut- övningen. När det gäller hot måste hotet innebära trängande fara för att utgöra råntvång. Detta innebär att en förmögenhetsöver- föring som sker en tid efter att hotelser uttalats inte längre alltid anses utgöra rån, utan i stället utpressning, vilket framgår av rätts- fallet NJA 1997 s. 507. Ansvar för rån förutsätter också att våldet eller hotet riktas mot den tvungne. Riktas tvånget mot föräldrarna och våldet/hotet mot barnen såsom i en kidnappningssituation, är det fråga om utpressning, inte rån.62

Gränsdragningen mellan grov utpressning och brott av normalgraden

Vad som ska beaktas vid bedömningen av om en gärning ska anses som grov utpressning var före 2010 inte angivet i bestämmelsen. Då infördes i andra stycket att det vid denna bedömning särskilt ska beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.63 Regeringen ansåg att de bedömningsgrunder som skulle anges i lag- texten borde ge uttryck för vad som i rättspraxis leder till ansvar för grovt brott. Grov misshandel och grovt olaga hot, men även något mindre allvarliga former av våld eller hot kan därmed om- fattas av bestämmelsens i dess nya utformning. Med särskild hän- synslöshet menas att handlandet annars varit särskilt graverande, t.ex. när det riktats mot en särskilt utsatt person. Regeringen an- förde vidare följande.

62Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 9 kap. 4 §.

63SFS 2010:370, prop. 2009/10:147. Lagändringen var en del av 2010 års straffmätnings- reform, se bl.a. avsnitt 5.2.6.

175

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.6.2Straffmätningspraxis

Frågan om straffvärdet för grov utpressning har inte bedömts i några refererade rättsfall sedan lagändringen. I det ovan nämnda rättsfallet, NJA 1997 s. 507, där en man betalade nästan 20 000 kronor två dagar efter att i sitt hem ha blivit hotad med en kniv och ett skjut- vapen samt blivit inlåst i ett rum i hemmet, dömde Högsta dom- stolen gärningsmannen till samma fängelsestraff som underrätt- erna, ett års fängelse, trots att gärningen rubricerades som utpress- ning och inte rån och trots att utpressningen inte ansågs vara grovt brott. I ett annat rättsfall, NJA 2003 s. 295, gjorde Högsta dom- stolen samma straffvärdebedömning som tingsrätten och hovrätten, och dömde en man till ett år och fyra månaders fängelse för försök till grov utpressning och grovt vapenbrott. Högsta domstolen ut- talade dock att vapenbrottets inverkan på straffmätningen var be- gränsad, eftersom vapnets användning beaktats vid bedömningen av straffvärdet för utpressningsbrottet. Mannen hade hotat en annan man med ett skarpladdat vapen som han satt mot den andres huvud och senare också avfyrat i närheten av huvudet samt hotat att skada mannen och hans hustru, om han inte fick 15 000 kronor. Straff- värdebedömningarna i rättsfallen kan inte anses vägledande annat än som utgångpunkter för den förhöjda straffnivå för grov utpress- ning som avsetts med att införa ett nytt straffminimum för brottet.

6.6.3Bestämmelsen om åtalsbegränsning i 9 kap. 12 § brottsbalken

I brottsbalken finns för varje kapitel bestämmelser om vad som gäller för åtal av vissa brott. Dessa åtalsregler kan vara utformade på olika sätt. För vissa brottstyper gäller den begränsningen att åtal ska väckas endast om målsäganden själv anger brottet till åtal. Anger målsäganden inte brottet till åtal ska en prövning ske om åtal ändå ska väckas för att det är påkallat ur allmän synpunkt. I 9 kap. 12 § hänvisas till 8 kap. 13 § som är utformad på det beskrivna sättet. Åtalsbegränsningen gäller dock inte för alla brott och bara om måls- äganden är närstående till gärningsmannen (t.ex. om gärningsman- nen är målsägandens make eller maka, eller en släkting i rakt upp- eller nedstigande led). När förmögenhetsbrotten reformerades på 1940-talet anfördes att ”skälig hänsyn till målsäganden” borde för- anleda att åtalsbefogenheten för vissa brott begränsades när de

177

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

förövats av en nära anhörig, men att det hade varit att fästa alltför stor vikt vid målsägandens intressen att låta bestämmelsen omfatta också de grövsta brotten. Grov stöld, rån och grovt bedrägeri undan- togs därför från tillämpningsområdet för de dåvarande bestämmel- serna i strafflagen.66 Grov utpressning undantogs dock inte, och en prövning av om åtal är påkallat ur allmän synpunkt måste alltså ske i de fall grov utpressning begåtts av en närstående till målsäganden och målsäganden inte anger brottet till åtal. Det kan i samman- hanget nämnas att någon liknande begränsning inte gäller för åtal av olaga tvång. För detta brott gäller, enligt 4 kap. 11 §, att det krävs angivelse till åtal av målsäganden eller att åtalsprövning görs endast i de fall ett olaga tvång skett genom hot att åtala eller ange annan för brott eller genom att om annan lämna menligt meddelande.

6.6.4Överväganden och förslag avseende grov utpressning m.m.

Förslag: Minimistraffet för grov utpressning höjs till fängelse i ett år och sex månader. Grov utpressning undantas från bestäm- melsen om åtalsbegränsning i 9 kap. 12 § brottsbalken.

Skälen för förslaget: Vad som särskilt ska beaktas vid avgörandet av om ett utpressningsbrott är grovt är om allvarliga former av våld eller hot använts vid gärningen. Liksom för rån är det i dessa fall fråga om instrumentellt våld eller hot om våld, alltså våld eller hot om våld som används för att uppnå ett visst syfte, i utpressnings- fallen en förmögenhetsöverföring. Hot om våld torde vara vanli- gare än faktisk våldsutövning.67 Utpressningsbrottslighet kan i många fall ses som systemhotande, då brottsligheten sker som ett led i olika former av privat ”rättsskipning”, där verkliga eller påhitt- ade skulder ligger bakom brottsligheten, eller där motivet till gär- ningen är en tvist om pengar eller någon annan meningsskiljaktig- het. Inte sällan utnyttjar gärningsmannen det allmänna skrämsel- kapital som annan våldsbrottslighet ger upphov till, t.ex. rädslan att utsättas för påtryckningar från kriminella organisationer.68 Mot

66Prop. 1942 :4 s. 94 f. och 121. Jfr prop. 1986/87:86 s. 55, där departementscehefen uttalade att det får anses rimligt att målsäganden i stor utsträckning själv får ha inflytande på om något som kan betraktas som en ”familjeangelägenhet” ska behandlas av rättsväsendet.

67Brå-rapport 2012:6 s. 10.

68A.a. s. 35 f. I Brås studie, som omfattar anmälningar av utpressningsbrott år 2010, förekom uttalade kopplingar till kriminella organisationer i 10 procent av fallen, medan anspelningar

178

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

denna bakgrund anser vi att de skäl som allmänt talar för en straff- nivåhöjning av allvarliga våldsbrott också talar för att höja det abstrakta straffvärdet för grov utpressning.

När det gäller grov utpressning talar också proportionalitetsskäl för att höja minimistraffet till samma nivå som grov misshandel. När bestämmelsen ändrades genom 2010 års straffmätningsreform anförde regeringen att det grova brottet är avsett att innefatta grov misshandel och grovt olaga hot, men även något mindre allvarliga former av våld eller hot. För att upprätthålla proportionaliteten mellan brottstyperna grov misshandel och grov utpressning bör även miniminivån för grov utpressning höjas till samma nivå som grov misshandel, alltså ett år och sex månaders fängelse. Som vi anfört i de allmänna utgångspunkterna är en höjning till ett och ett halvt års fängelse av minimistraffet också den höjning som kan komma ifråga för brottstyper som i dag har ett års fängelse som minimum, med beaktande av bl.a. att alltför stora höjningar av de abstrakta straffvärdena inte bör komma i fråga. En sådan höjning innebär också att minimistraffet fortfarande ligger under den mini- minivå som gäller för de brottstyper som bör ses som allvarligare än grov utpressning, t.ex. grovt övergrepp i rättssak eller våldtäkt. Proportionaliteten i förhållande till andra brottstyper rubbas därmed inte på ett sätt som kan uppfattas som en nedvärdering av allvaret av andra brott (jfr vad som anförts om grov misshandel, avsnitt 6.4.3).

I 2010 års straffmätningsreform jämfördes grov utpressning även med brottstypen rån. Likheterna mellan brottstyperna anför- des som ett argument för att höja straffminimum för grov utpress- ning från sex månaders fängelse till samma nivå som minimistraffet för rån, ett års fängelse. Med vår bedömning av brottstypen rån, där vi inte föreslår några förändringar av straffskalan, kommer i och för sig den rådande ekvivalensen mellan dessa båda brottstyper att rubbas. Som vi har anfört i våra överväganden kring rån avser rån- gärningar på en miniminivå bl.a. gärningar där våldet, hotet eller värdet på det tillgripna gränsar till att vara av mindre allvarlig art och då inte bedömas som rån. Det våld eller hot om våld som kvali- ficerar en gärning som rån behöver inte vara av den allvarliga form som krävs för att ett utpressningsbrott ska bedömas som grovt. Att miniminivån för grov utpressning föreslås ligga över minimistraffet

eller metoder som särskilt förknippas med kriminella organisationer, t.ex. användandet av skjutvapen eller hänvisningar till att flera personer står bakom utpressaren, användes i drygt 30 procent av fallen. Jfr också s. 99.

179

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

för rån anser vi därför vara förenligt med principerna om propor- tionalitet och ekvivalens.

Bör straffmaximum höjas?

Straffskalan för grov utpressning sträcker sig till maximalt sex års fängelse, vilket är samma straffmaximum som för grov misshandel. För närvarande utnyttjas straffskalan knappast över två-årsnivån.69 Om minimistraffet höjs torde straffmätningen förskjutas så att fler fall hamnar över denna nivå och även högre upp i straffskalan. Sam- tidigt finns det knappast anledning att befara att straffskalan inte skulle vara tillräcklig för att kunna täcka även de allvarligaste fallen av grov utpressning. Om grov utpressning sker tillsammans med synnerligen grov misshandel eller människorov, döms i brotts- konkurrens för de brotten. Mot denna bakgrund saknas skäl att höja maximistraffet.

Åtalsbegränsningsregeln i 9 kap. 12 § brottsbalken

I dag gäller, som redogjorts för i föregående avsnitt, bestämmelsen om åtalsbegränsning för utpressningsbrottet oavsett svårhetsgrad. För andra brott gäller däremot att de allvarligare formerna av brotten är undantagna från åtalsbegräsningsregeln, t.ex. gäller i 9 kap. 12 § brottsbalken ett undantag för grovt bedrägeri. Undantaget torde vara motiverat av att allvarligare brottslighet ska kunna åtalas utan åtalsprövning även om brottet begåtts mot en närstående och denne inte vill ange brottet till åtal. Eftersom det abstrakta straffvärdet för grov utpressning överstiger det för grovt bedrägeri bör samma undantag gälla för båda brotten. Att grov utpressning inte tagits upp som ett undantag, trots att brottet även innan straffskalan ändrades får anses ha haft ett lika högt abstrakt straffvärde som grovt bedrä- geri, torde bero på ett förbiseende. Bestämmelsen i 9 kap. 12 § brottsbalken bör därför nu ändras.

69 Den officiella kriminalstatistiken, se tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) för år 2012. Merparten av fängelsedomarna med grov utpressning som huvudbrott avsåg fängelsestraff med en längd mellan ett och två års fängelse (15 stycken av 21). Fyra fängelsedomar hade strafflängder om mer än två men mindre än fyra års fängelse, och det fanns inga domar som avsåg högre fängelsestraff än så. År 2011 fanns det 8 domar i intervallet ett till två år, och tre stycken i intervallet över två men under fyra års fängelse, och inte heller detta år fanns någon dom med ett längre fäng- elsestraff än så. Statistiken för år 2010 såg ungefär likadan ut; inte heller detta år fanns någon fängelsedom med ett straff längre än fyra år, och 15 av 65 domar i intervallet mellan två och fyra års fängelse.

180

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.7Grovt olaga tvång

6.7.1Brottet och straffskalan

I 4 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelsen om straff för den som tvingar en annan person att göra, tåla eller underlåta något; olaga tvång. För straffbarhet förutsätts att tvånget sker genom våld (gen- om misshandel eller på annat vis med våld) eller genom vissa slag av hot (hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange någon annan för brott, hot att om någon annan lämna ett menligt meddelande). När det gäller hot om att åtala eller annars ange en annan person för brott och hot eller lämna ett menligt meddelande om en annan person förutsätts det för straffansvar att tvånget är ”otillbörligt”.

Den brottsliga handlingen utgörs primärt av att gärningsmannen med våld tvingar en annan person att göra, tåla eller underlåta något. Med våld avses i denna bestämmelse även lindrigare former av vålds- användning än vad som menas med ”våld å person” i rånbestäm- melsen, dvs. misshandel eller annat fysiskt betvingande. Våldet måste dock vara så kraftigt att det övervinner ett motstånd från offrets sida. Av beskrivningen av misshandel i 3 kap. 5 § brottsbalken fram- går att misshandel inbegriper också det fall att gärningsmannen försätter någon i vanmakt eller i ett annat sådant tillstånd.70

Gränsdragningen mellan brott av normalgraden och grovt brott

Vid bedömningen av om ett olaga tvång är att betrakta som grovt brott ska enligt andra stycket särskilt beaktas om gärningen inne- fattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. I förarbetena till straffbestämmelsen anfördes bl.a. följande om förutsättningarna för att bedöma ett olaga tvång som grovt.

Orden pinande och tortyr förutsätta kroppsligt eller själsligt plågande av större intensitet eller längre varaktighet. […] Med bekännelse i ut- trycket pinande till bekännelse avses att någon vidgår ett brott eller annat som enligt allmän uppfattning och värdering utgör något orätt. Huruvida den tvungne verkligen begått den handling som bekännelsen skall avse, saknar betydelse för frågan huruvida tvånget är straffbart. […] Stadgandet om grovt olaga tvång kan vinna tillämpning även i vissa andra fall än då gärningen innefattar pinande till bekännelse eller annan tortyr. En förutsättning härför är emellertid att brottet med hänsyn till tvångsmedlets art, beskaffenheten av den handling som

70 NJA II 1962 s. 124.

181

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

åsyftades med tvånget samt övriga omständigheter utgör ett så allvar- ligt övergrepp att det kan jämställas med typiska fall av tortyr.71

I rättsfallet NJA 1992 s. 26 bedömde Högsta domstolen en gärning som grovt olaga tvång. Två gärningsmän hade trängt sig in i måls- ägandens hem, knuffat henne och hotat henne med ett skarpladdat vapen vilket ledde till att hon överlämnade sina bilnycklar till dem. Eftersom männen inte hade uppsåt att tillägna sig nycklarna eller bilen var gärningen inte ett rån. Det olaga tvånget ansågs med hän- syn till omständigheterna ha varit ett så allvarligt övergrepp mot målsäganden att brottet var grovt.

I ett hovrättsavgörande, RH 1982:10, bedömdes en gärning som grovt olaga tvång i förening med mindre grovt människorov. Två män bemäktigade sig målsäganden och höll honom frihetsberövad, dock under relativt kort tid, för att få ett erkännande av att han hade en skuld till den ene av gärningsmännen och betalning av skulden. Under frihetsberövandet förekom knytnävsslag och hot med kniv. Målsäganden betalade till slut en del av den påstådda skulden och fördes hem till sin bostad. Gärningen att tvinga offret att betala kunde inte betraktas som rån, eftersom gärningsmännen inte hade uppsåt att orsaka förmögenhetsskada, då de ansåg att det fanns ett riktigt skuldförhållande. Gärningen bedömdes i stället som olaga tvång. Gärningen bedömdes som grovt brott med hän- syn till den psykiska press, särskilt genom knivhotet, som offret utsattes för under frihetsberövandet. I ett annat hovrättsavgörande, RH 1990:75, bedömde hovrätten inte ett olaga tvång som grovt brott. Bakgrunden till gärningen var snarlik den i det tidigare hov- rättsavgörandet, nämligen ekonomiska mellanhavanden mellan gär- ningsmannen och målsäganden. Gärningsmannen ansåg sig berätti- gad att få återbetalad en handpenning om cirka en halv miljon kronor som han hade överlämnat för ett hus som vid gärningstill- fället ännu inte levererats. Målsäganden bortfördes i bil till ett skogs- parti där han utsattes för misshandel och hotelser. Enligt hov- rättens domskäl avsåg det olaga tvånget närmast att målsäganden tvingades ringa några telefonsamtal. Möjligen var det därför som rubriceringen stannade vid olaga tvång av normalgraden.72

71NJA II 1962 s. 126.

72Hovrätten nämnde inte i domskälen det förhållande som framgår av referatets rubrik och tingsrättens domskäl, nämligen att målsäganden också tvingades klä av sig naken.

182

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

6.7.3Överväganden och förslag avseende grovt olaga tvång

Förslag: Minimistraffet för grovt olaga tvång höjs till nio måna- ders fängelse.

Skälen för förslaget: Grovt olaga tvång innefattar gärningar som innebär instrumentellt våld eller hot om våld, dvs. våld eller hot som utövas i ett visst syfte. Utpressning är en kvalificerad form av olaga tvång, eftersom den gärningen syftar till att förmå offret till en förmögenhetsöverföring, medan olaga tvång omfattar allt slags handlande eller underlåtenhet som offret tvingas till. Själva våldet eller hotet kan dock vara lika allvarligt som i en rån- eller utpress- ningssituation, vilket bl.a. framgår av ovan redovisade rättsfall. Att gärningsmannen t.ex. saknar tillägnelseuppsåt, vilket kan vara avgö- rande för gränsdragningen mellan rån och grovt olaga tvång, torde sakna betydelse för offrets känsla av utsatthet och rädsla i en situa- tion som den i det redovisade NJA-fallet (målsäganden hotades med ett skarpladdat vapen i sitt hem för att förmås att överlämna sina bilnycklar till gärningsmännen, som dock inte hade uppsåt att tillägna sig nycklarna eller bilen). Liksom grov utpressning torde grovt olaga tvång i många fall kunna anses som systemhotande när våld eller hot om våld används som medel för ett slags privat rätts- skipning. Brottets allvar och de allmänna skälen för en höjd straff- nivå för allvarliga våldsbrott anser vi motiverar att straffskalan för grovt olaga tvång höjs.

Även förhållandet mellan grovt olaga tvång och grov utpress- ning, där grov utpressning utgör en kvalificerad form av grovt olaga tvång, talar för att grovt olaga tvång får ett högre abstrakt straff- värde om detta höjs för grov utpressning.

Våra allmänna utgångspunkter överförda på grovt olaga tvång innebär att det är straffminimum som i första hand bör höjas för att åstadkomma en skärpning av straffnivån, men att höjningen inte bör vara mer än hälften av det nuvarande minimistraffet. Straff- minimum bör därför fastställas till nio månaders fängelse. Genom en sådan höjning förblir också förhållandet mellan brottstyperna grovt olaga tvång och grov utpressning i princip detsamma som i dag. Förhållandet till rån kommer med våra förslag, där straffmini- mum för rån ska ligga kvar på ett års fängelse, att förskjutas något, men samtidigt framgår fortfarande att rån typiskt sett anses vara en allvarligare gärning.

184

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

Bör straffmaximum höjas?

Straffskalan för grovt olaga tvång sträcker sig till maximalt sex års fängelse. Denna straffskala utnyttjas endast i liten utsträckning.75 Även om straffmätningen, med ett nytt minimistraff, kommer att förskjutas uppåt i straffskalan, bör fortfarande sex års fängelse ses som en tillräckligt hög nivå för att kunna beakta allvaret i de allra allvarligaste fallen av grovt olaga tvång. I de fall där våldet varit av mycket allvarligt slag, t.ex. misshandel som anses som synnerligen grov, finns möjlighet att döma i brottskonkurrens för brotten.

6.8Grovt olaga hot

6.8.1Brottet och straffskalan

Straffbestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken riktar sig mot den som ”lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvar- lig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom”. Det är enligt bestämmelsen tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för att hotet ska verkställas. I be- stämmelsen fäster man alltså framför allt avseende vid hur situa- tionen har tett sig från den hotades synpunkt och det krävs inte att det är utrett att det objektivt sett funnits anledning att befara att hotet skulle förverkligas. Andra tecken på gärningsmannens farlig- het än själva hotet kan också få betydelse för om det varit ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan. Om det däremot för den hotade framstår som uppenbart att hotet inte är allvarligt menat kan det inte vara ägnat att framkalla allvarlig fruktan.76

När det gäller hotelse genom att lyfta vapen uttalas i förarbetena att inte bara föremål som tekniskt sett är att betrakta som vapen avses, utan också andra föremål som kan vara livsfarliga om de används som tillhyggen, t.ex. yxor och järnspett.77

75Den officiella kriminalstatistiken, se tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader). År 2012, vilket är det första år då det grova brottet särredovisats i statistiken, avsåg de två meddelade fängelsedomarna med grovt olaga tvång som huvudbrott påföljder om ett till två års fängelse. År 2011 avsåg en av nio domar med olaga tvång (alltså inklusive grovt brott) som huvudbrott ett fängelsestraff mellan två och fyra års fängelse, vilket var det längsta fängelsestraffet för brottet detta år. År 2010 hade två fängelsedomar av 20 de längsta fängelsestraffen för brottet, mellan ett och två års fängelse.

76NJA II 1962 s. 128.

77NJA II 1962 s. 128, jfr NJA 2011 s. 556 som i och för sig avsåg tillämpningen av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, men där även frågan om

185

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Gränsdragningen mellan hot av normalgraden och grovt olaga hot

Den särskilda straffskalan för grovt olaga hot infördes 1993 i ett nytt andra stycke i 4 kap. 5 § brottsbalken.78 I fråga om tillämp- ningen av andra stycket anförde departementschefen att det för att ett olaga hot ska kunna bedömas som grovt bör krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall av olaga hot. Faktorer som kan vara av betydelse är, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktats mot någon med en särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. När en psykisk påverkan leder till medicinskt påvisbar sjukdom utgör gärningen i regel misshandel. Men det kan finnas fall där gär- ningsmannen genom hot orsakat svårt psykiskt lidande utan att sjukdomsfall har inträffat. I dessa fall samt då gärningsmannen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet bör straffskalan för det grova brottet användas.79

I rättsfallet RH 1996:28 gjorde hovrätten bedömningen att ett olaga hot var att bedöma som grovt brott. En man var åtalad för att ha hotat en annan man med ett vapen i en privat klubblokal. Hov- rätten uttalade bl.a. följande.

Witold P har hotat Ahmed M genom att – efter ha gjort en mantel- rörelse – hålla en pistol ungefär en halv meter från dennes huvud och därvid uttala att han hade maffians uppdrag att döda tre negrer. Witold P har därefter, sedan han stoppat pistolen i jackfickan, bett Ahmed M att följa med ut i serveringslokalen och välja ut tre lämpliga personer, var- vid Witold P uttalat att han, om Ahmed M sade något på somaliska eller något annat språk som Witold P inte förstod, skulle skjuta Ahmed M såsom den förste. Sedan båda gått ut i köket igen, har Witold P på nytt tagit upp pistolen och på kort avstånd siktat med den mot Ahmed M i brösthöjd och uttalat att denne hade bara fem minuter kvar att leva. Pistolen har i efterhand visserligen visat sig vara en attrapp. Hovrätten har emellertid kunnat konstatera att den är mycket naturtrogen och därför ger intryck av att vara en riktig pistol. Witold P var vid tillfället spritpåverkad, något som Ahmed M lade märke till. Hotet har således varit av mycket allvarlig natur. Det har också haft lång varaktighet; enligt Ahmed M tog det ungefär 20 minuter från det att pistolen togs fram till dess att han lyckades avväpna Witold P. Hotet har vidare ägt rum inne på en privat klubblokal där Ahmed M hade rätt att känna sig skyddad och där Witold P inte hade någon som helst anledning att be- finna sig. Brottet har utgjort ett allvarligt angrepp på Ahmed M:s inte-

innebörden av ”vapen” i bestämmelsen om olaga hot berördes. Innehavet i fråga gällde ett bollträ, och gärningsmannen fälldes för detta.

78SFS 1993:207, prop. 1992/93: 141.

79A. prop. s. 31.

186

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Bör straffmaximum höjas?

Straffskalan för grovt olaga hot sträcker sig till maximalt fyra års fängelse. Denna straffskala utnyttjas endast i liten utsträckning.85 Även om straffmätningen, med ett nytt minimistraff, kommer att förskjutas uppåt i straffskalan, bör fortfarande fyra års fängelse ses som en tillräckligt hög nivå för att allvaret hos de allra svåraste fallen av olaga hot ska kunna beaktas.

6.9Dråp

6.9.1Brottet och straffskalan

Den som berövar annan livet döms för mord, eller, om brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller annars är att anse som mindre grovt, för dråp (3 kap. 1 och 2 §§ brotts- balken). Uppsåtligt dödande ska alltså som en utgångspunkt bedömas som mord.

Gränsdragningen mellan mord och dråp86

Bedömningen av om en gärning är att betrakta som mord eller dråp ska göras utifrån alla omständigheter vid brottet. Att gärningsman- nen handlat i stark affekt till följd av en provokation från offrets sida, ett snabbt händelseförlopp och gärningsmannens psykiska sär- drag eller i övrigt starkt pressade situation, är omständigheter som enligt rättspraxis kan medföra att brottet ska anses som dråp.87 Omständigheter som talar för bedömningen att gärningen är att

85Den officiella kriminalstatistiken, se tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader). För år 2012, där grovt olaga hot särskiljs i statistiken, dömdes till fängelse för grovt olaga hot som huvudbrott i 34 domar, i åtta stycken av dessa var fängelsestraffet längre än ett men högst två års fängelse, vilket var de längsta fängelsestraffen. År 2011 avsåg sex fängelsedomar strafflängder mellan ett och två års fängelse, och en dom, den med längst straff, fanns i intervallet över två men under fyra års fängelse. År 2010 fanns det i stället två domar i det senare intervallet, och samma antal, dvs. sex stycken, i intervallet mellan ett och två års fängelse.

86Jfr framställningen i Ds 2013:55.

87NJA 1975 s. 594 och NJA 1995 s. 464 (om bl.a. stark affekt och provokation), NJA 1985 s. 510 och RH 2003:64 (pressad livssituation och psykiska särdrag), NJA 2002 s. 116 (starkt pressad livssituation och snabbt händelseförlopp), NJA 1987 s. 33 (snabbt händelseförlopp), NJA 1989 s. 97 (hastigt mod och gärningsmannens psykiska särdrag). Det ska anmärkas att i flera av de nu nämnda fallen har bedömningen, trots de anförda skälen, blivit att gärningen bedömdes som mord.

190

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

betrakta som ett mord är att offret varit skydds- och försvarslöst88, att händelseförloppet inte har varit helt kortvarigt89 och att offret utsatts för dödsångest90.

När det gäller närstående till gärningsmannen har det i tidigare praxis anförts att denna omständighet med betydande styrka talar för att bedöma gärningen som mord och bedömningen när det gäller närstående har ofta utmynnat i att gärningen bedömts som mord, trots att det funnits omständigheter som talat i en annan riktning, t.ex. ett snabbt händelseförlopp eller att gärningsmannen befunnit sig i en pressad situation eller haft psykiska särdrag.91 I det senaste fallet från Högsta domstolen som rörde bl.a. frågor om rubrice- ringen av en gärning där offret var en till gärningsmannen när- stående kvinna, förde Högsta domstolen inte någon diskussion kring några sådana omständigheter, utan konstaterade att det inte fanns några skäl att bedöma gärningen som mindre grov.92

I den aktuella domen nämner Högsta domstolen exempel på tänkbara fall av dråp: utvidgat självmord (gärningmannen dödar först en annan person och hindras sedan att fullfölja sitt eget själv- mord) eller att en person dödar någon som under längre tid har utsatt gärningsmannen för psykisk eller fysisk misshandel. Fall av ”barmhärtighetsdödande” (dödshjälp, eutanasi) nämns också som exempel.93 I hovrättsfallet RH 1999:86 gjorde hovrätten bedöm- ningen att en kvinna som dödade en man som under en längre tid i deras förhållande utsatt henne för fysisk och psykisk misshandel, skulle dömas för dråp och inte mord. I två fall av s.k. aktiv döds- hjälp, NJA 1979 s. 802 och RH 1989:19, gjorde Högsta domstolen respektive hovrätten bedömningen att gärningarna skulle bedömas som dråp. Andra exempel på uppåtligt dödande under mycket spe- ciella omständigheter, där domstolen bedömt gärningen som dråp och också straffmätt avsevärt under straffminimum för brottet, redogörs för i avsnitt 6.10.2.

88NJA 1980 s. 407, NJA 1985 s. 510, NJA 1989 s. 97, NJA 1994 s. 310, NJA 2002 s. 116 och RH 1998:55.

89NJA 1989 s. 97, jfr NJA 1987 s. 33 och NJA 1995 s. 464.

90NJA 1989 s. 97 och 1985 s. 510.

91NJA 1989 s. 97, se även NJA 1994 s. 310, NJA 2002 s. 116 och RH 2003:64.

92NJA 2013 s. 376, domskälen p. 33.

93NJA 2013 s. 376, domskälen p. 24.

191

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Straffskalan

Straffskalan för dråp har sedan brottsbalken infördes varit fängelse i lägst sex och högst tio år. Det lägsta straffet för mord är tio år, dvs. samma maximistraff som gäller för dråp. Straffskalorna för dråp och mord skiljer sig därmed från straffskalorna för andra gradindel- ade brott på så sätt att det inte finns någon överlappning emellan dem.

6.9.2Straffmätningspraxis

När det gäller straffmätningen för dråp får det senaste rättsfallet från Högsta domstolen, NJA 2013 s. 376, avseende uppsåtligt död- ande anses ha en avgörande betydelse. Högsta domstolen uttalade där följande om straffskalorna och straffmätningen av mord och dråp.

Den totala straffskalan för uppsåtligt dödande sträcker sig alltså (se p. 10) från fängelse sex år, som är minimistraffet för dråp, till livstids fängelse, som är maximistraffet för mord. Straffskalekonstruktionen vid mord och dråp skiljer sig från vad som gäller för andra fall av grad- indelade brott på så sätt, att det inte finns någon överlappning mellan straffskalorna för de olika graderna av uppsåtligt dödande. I stället ligger straffskalorna så att säga kant i kant. En följd av detta är att det finns anledning att betrakta straffskalorna för mord och dråp som en enhet, dvs. som en glidande skala på vilken det aktuella brottet ska placeras in med beaktande av de olika faktorer som har betydelse för hur brottet ska bedömas samt för straffvärdet och straffmätningen i det enskilda fallet.

[…]

Utgångspunkten är alltså att den som gör sig skyldig till uppsåtligt dödande ska dömas för mord. För att gärningen ska vara att bedöma som dråp krävs att brottet är att anse som mindre grovt (se p. 10 och 24), dvs. omständigheterna sammantagna ska vara sådana att de fram- står som klart förmildrande. Då bör utgångspunkten vara att straffvär- det motsvarar fängelse åtta år. Fängelse sex år bör tillämpas bara i de fall där omständigheterna är mycket förmildrande. Minimistraffet för mord, fängelse tio år, bör också reserveras för fall där den samlade be- dömningen av de omständigheter som ska påverka straffet leder till att dessa är förmildrande, dock inte så klart förmildrande att ett fängelse- straff understigande tio år ska dömas ut (och gärningen ska bedömas som dråp).94

94 Högsta domstolens domskäl p. 17 och p. 28.

192

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

I NJA 1979 s. 802, som avsåg aktiv dödshjälp, dömdes den tilltalade till ett års fängelse. I ett hovrättsfall som också avsåg aktiv döds- hjälp, RH 1989:19, gjorde varken hovrätten eller tingsrätten någon uttrycklig bedömning av vilket straffvärde gärningen kunde anses ha. Tingsrätten uttalade dock att om ett fängelsestraff skulle dömas ut skulle strafftiden kunna sättas betydligt under minimistraffet för dråp. Tingsrätt och hovrätt bestämde slutligen påföljden till vill- korlig dom. Av betydelse för påföljdsvalet var bl.a. att offret, som själv ville dö och också försökt ta sitt liv, troligtvis inte hade mer än ett halvår kvar att leva, och att hon, även om hon levt längre, inte hade varit kontaktbar eller kunnat ta vård om sig själv, ett liv som hon själv velat undkomma genom att begå självmord. Andra exem- pel på straffmätning för dråp, där domstolarna bestämt straffvärdet under straffminimum för brottet, finns i avsnitt 6.10.2.

6.9.3Överväganden och förslag avseende dråp

Förslag: Minimistraffet för dråp höjs till fängelse i åtta år.

Skälen för förslaget: I våra direktiv ingår inte uttryckligen att se över straffskalan för dråp. Vi är däremot fria att överväga och lämna förslag angående straffskalorna för andra allvarliga våldsbrott än dem som anges i vårt uppdrag, om vi anser det befogat med hänsyn till intresset av en höjd straffnivå eller för att upprätthålla propor- tionalitet mellan de olika brottstyperna.

Dråp, liksom mord, innebär att uppsåtligen beröva en annan människa den mest grundläggande rättigheten, rätten till liv. Dess- utom utsätts anhöriga och närstående till brottsoffret regelmässigt för ett stort lidande till följd av brottet. Straffnivån för mord har, genom den förändring av straffskalan som trädde i kraft den 1 juli 2009, skärpts utöver den allmänna straffnivåhöjning för allvarliga våldsbrott som avsågs med 2010 års straffmätningsreform. I en lag- rådsremiss har nyligen föreslagit att straffnivån för mord ska höjas ytterligare.95 Med beaktande av detta, och de allmänna skäl som talar för en straffnivåhöjning för allvarliga våldsbrott, anser vi att även straffskalan för dråp bör höjas.

Till detta kommer att det bör finnas ett visst utrymme mellan straffminimum för synnerligen grov misshandel och straffminimum

95 Lagrådsremiss Skärpt straff för mord, den 30 januari 2014 (Justitiedepartementet).

193

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.10Barnadråp och andra fall av dråp under förmildrande omständigheter

6.10.1Barnadråp

Brottet och straffskalan

I 3 kap. 3 § finns en särskild bestämmelse om uppsåtligt dödande, barnadråp, som utgör en privilegierad form av dråp. Privilegieringen gäller endast barnets mor och är tillämplig antingen då hon dödar sitt barn vid födelsen eller under en tid därefter då hon på grund av nedkomsten befinner sig i ”upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål”. För barnadråp gäller en lägre straffskala än för dråp, från fängelseminimum till som längst sex års fängelse.

Uttrycket ”vid födelsen” syftar på tiden från det att födslo- arbetet börjat till dess att barnet är fött. För tiden därefter kan bestämmelsen alltså också vara tillämplig, om kvinnan p.g.a. för- lossningen befunnit sig i ett upprivet sinnestillstånd eller i ett svårt trångmål. Det måste då finnas ett samband mellan förlossningen och det upprivna sinnestillståndet eller trångmålet för att bestäm- melsen ska bli tillämplig. Om kvinnan efter förlossningen, utan att det finns något samband med denna, kommer i t.ex. ekonomiska svårigheter som kan betraktas som trångmål, gör detta inte bestäm- melsen tillämplig. Hur lång den tidsperiod kan vara under vilken en kvinna till följd av förlossningen kan vara i upprivet sinnestillstånd är enligt förarbetena varierande. Det nämns att tvångsföreställ- ningar av den art som åsyftas med bestämmelsen kan förekomma under hela den period kvinnan ammar sitt barn.96

Bestämmelsen om barnadråp har en stark koppling till historiska förhållanden. I strafflagen gällde bestämmelsen för en kvinna som blivit havande ”genom olovlig beblandelse”, dvs. med någon hon inte var gift med. Det starka samhälleliga och sociala fördömande som kunde bli följden av att föda ett barn utom äktenskapet var en av anledningarna till att kvinnan privilegierades straffrättsligt. Brotts- balkens reglering bygger i stället på att det kan vara ”biologiskt normala fysiska och psykiska orsaker” som gör att en nybliven mor förgriper sig på sitt barn.97 Departementschefen uttalade följande.

96NJA II 1962 s. 96.

97Prop. 1962:10, del B, s. 12.

195

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Såsom kommittén anfört har samhällsutvecklingen medfört att den problemställning som föranlett SL:s särskilda regler om barnamord numera i ganska hög grad förlorat sin aktualitet. Jag anser dock i likhet med kommittén, att det är befogat att bibehålla en särskild brottstyp som ett uttryck för den mildare bedömning som ter sig naturlig, då en nybliven moder förgriper sig på sitt barn.

Departementschefen anförde också, med anledning av ett yttrande från Svea hovrätt, att det var givet att denna mildare bedömning som kan tillkomma en mor, bygger på förutsättningen att dråpet av barnet subjektivt föranletts av den upprivna sinnesstämningen eller trångmålet. En så restriktiv tillämpning ansågs dock inte lämplig med beaktande av svårigheterna att utreda och föra bevisning om sådana subjektiva omständigheter.98

I rättsfallet RH 2004:63 bedömde hovrätten att en kvinna skulle dömas för barnadråp och inte mord eller dråp. Kvinnan hade dödat sitt barn i nära anslutning till förlossningen och innan efterbörden kommit ut. Hovrätten tog inte ställning till om tidpunkten i sig skulle betraktas som ”vid födelsen” eller som tiden därefter. Hov- rätten konstaterade att kvinnan under alla förhållanden befunnit sig i ett svårt trångmål p.g.a. nedkomsten – ingen kände till hennes graviditet och hon kände sig därför förhindrad att tillkalla assistans. Följaktligen gick hon igenom hela förlossningen ensam i sitt hem. Först när hon förstod att hon riskerade att själv förblöda ringde hon efter en ambulans.

Straffmätningspraxis

I det ovan nämnda hovrättsavgörandet avseende barnadråp dömdes kvinnan till tre års fängelse.

I kriminalstatistiken finns endast få lagföringsbeslut avseende barnadråp. Sedan 1995 har sex fall förekommit. I fyra av dem har kvinnan överlämnats till rättspsykiatrisk vård. I två fall, vilket alltså inkluderar det ovan nämnda rättsfallet, bestämdes påföljden till fängelse, i båda fallen i tre år.99

98NJA II 1962 s. 97.

99Den officiell kriminalstatistiken, tabell 420 (personer lagförda för brott efter huvudbrott och huvudpåföljd), för åren 1995–2012. Utdömda fängelsestraffs längd kan utläsas ur tabell

430(personer dömda till fängelse efter huvudbrott och fängelsestraffets längd).

196

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.10.2Andra fall av dråp under starkt förmildrande omständigheter

Så kallad aktiv dödshjälp och dödande med samtycke

Som tidigare nämnts är aktiv dödshjälp ett exempel på uppsåtligt dödande som kan vara att bedöma som dråp. Den förmildrande omständighet som tas upp i 29 kap. 3 § 4 anges också åsyfta bl.a. barmhärtighetsmord. Högsta domstolen har tagit ställning till frå- gan om aktiv dödshjälp i rättsfallet NJA 1979 s. 802. En fråga i målet gällde om den tilltalades handlande – dels att ge en svårt sjuk man en dödlig dos tabletter, dels att injicera en dödlig dos insulin – skulle betraktas som medhjälp till självmord, vilket är straffritt, eller som ett uppsåtligt dödande. Högsta domstolen uttalade i denna fråga att offret visserligen svalt tabletterna själv, men att intagandet av tabletter och injiceringen av insulin skulle ses som en gärning, och att den tilltalades handlande präglades av en sådan självständig- het att det var att bedöma som gärningsmannaskap. När det gällde påföljden hade hovrätten, till vars skäl Högsta domstolen anslöt sig, uttalat att man beaktade å ena sidan att gärningen företagits på offrets bestämda önskan och utifrån den tilltalades utgångspunkter i ett humanitärt syfte, men att uppsåtligt dödande å andra sidan är ett allvarligt avsteg från den rättsuppfattning som präglar brotts- balkens bestämmelser, grundade på respekt för människolivet, även i det fall då livets värde för en svårt sjuk kan te sig tvivelaktigt. Att lämna sådana gärningar utan kännbar påföljd skulle kunna få svår- överskådliga konsekvenser, menade hovrätten och bestämde påfölj- den till ett års fängelse. Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut.

I ett senare rättsfall från hovrätterna, RH 1989:19, bedömde hovrätten påföljden för en annan gärning som avsåg aktiv döds- hjälp. Hovrätten konstaterade att omständigheterna i målet skilde sig från dem i det nämnda NJA-fallet. Det var fråga om en mycket sjuk kvinna, som flera gånger uttalat en önskan att dö. Hon över- levde ett självmordsförsök, men hade p.g.a. detta varit medvetslös i cirka en månad, när hennes sambo dödade henne genom kvävning i enlighet med ett löfte han gett henne att befria henne från fortsatt lidande. I målet var också utrett att det var mycket osäkert om kvinnan skulle ha vaknat ur medvetslösheten och att möjligheten för henne att leva mer än sex månader var små. Skulle hon kommit till medvetande skulle hon inte varit kontaktbar och hon hade inte

197

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

haft möjlighet att ta vård om sig själv. Hovrätten konstaterade att det fick antas att ett sådant liv skulle ha utgjort ett ännu större lidande än det liv hon själv velat lämna. Hovrätten gjorde slutligen bedömningen att påföljden i målet, utan att äventyra den allmänna laglydnaden, kunde bestämmas till villkorlig dom.

Båda rättsfallen gällde fall där offret själv inte hade förmåga att ta sitt liv och samtidigt önskade dö. Som en jämförelse kan nämnas ett hovrättsavgörande som avsåg ett dödande med offrets samtycke. Avgörandet är summariskt refererat i RH 2011:86. Av detta referat framgår hovrättens domskäl, där det först konstateras att ett upp- såtligt dödande av en annan människa är en brottslig handling, även om dödandet sker med dennes samtycke. Den tilltalades agerande var inte att betrakta som medhjälp till självmord. Hovrätten be- dömde gärningen som dråp med beaktande av samtliga omständig- heter, bl.a. den tilltalades egna uppgifter om motivet för gärningen. Av hovrättens dom framgår att den tilltalade berövat sin far livet genom att sticka en kniv i hans bröst. Detta hade skett på hans uttryckliga önskemål. Hovrätten konstaterade också att den till- talades psykiska störning fick anses ha haft en stor betydelse för gärningen. Enligt rättens bedömning var gärningens straffvärde åtta års fängelse, men påföljden bestämdes till fängelse i sex år, med beaktande av framför allt den tilltalades psykiska störning, men även hennes ungdom (20 år vid gärningstillfället).

Gärningar begångna i nödvärnssituationer

Det finns också exempel i rättspraxis på gärningar som begåtts i nödvärn, där gärningen i och för sig varit uppenbart oförsvarlig och heller inte straffri p.g.a. nödvärnsexcess, men där domstolen tagit hänsyn till nödvärnssituationen som en förmildrande omständighet och satt fängelsestraffet under minimistraffet för dråp.

I rättsfallet NJA 2005 s. 237 var utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning att den 19-åring som utdelat fem knivstick, som ledde till att offret avled, själv först blivit angripen med kniv och blivit stucken i bröstet. Högsta domstolen kom fram till att det våld 19-åringen använt i situationen var uppenbart oförsvarligt och att omständigheterna inte heller var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Med beaktande både av gärningsmannens ungdom och att gärningen begåtts i en nödvärnssituation bestämde Högsta domstolen fängelsestraffets längd till fängelse i två år. Detta torde

198

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

innebära, om man beaktar den straffnedsättning som normalt tillämpas för en 19-åring, att straffmätningsvärdet för en vuxen person hade varit omkring tre års fängelse.

I det s.k. Rödebymålet, RH 2008:90, konstaterade hovrätten att straffvärdet låg avsevärt under minimistraffet för dråp. Gärnings- mannens psykiska handikapp hade betydelse för bedömningen, men även den nödvärnssituation gärningsmannen befann sig i. Nöd- värnssituationen bestod i att några ungdomar olovligen tagit sig in på gården till gärningsmannens och hans familjs bostadshus. Familje- medlemmar hade tidigare under dagen blivit hotade och ungdom- arna var utrustade med tillhyggen. Hovrätten menade också att man heller inte kunde bortse från att gärningsmannen, både mot bakgrund av de svåra trakasserier som han och hans familj under de närmast föregående åren varit utsatta för och sin egen i sjukdoms- bilden ingående oförmåga att hantera oväntade händelser, kan ha upplevt faran som avsevärt allvarligare än den faktiskt var. Även med dessa utgångspunkter fann hovrätten att gärningsmannens motåtgärder – att skjuta flera skott med ett hagelgevär, varav ett dödade en av ungdomarna – var uppenbart oförsvarliga och att han heller inte befann sig i en sådan situation att han kunde gå fri från ansvar p.g.a. att han svårligen kunde besinna sig. Vid bedömningen av gärningarnas straffvärde tog hovrätten hänsyn till flera förmild- rande omständigheter och angav tre punkter i 29 kap. 3 § – punkten 1 (att brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende), punkten 2 (att den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk stör- ning, stark sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande) och punkten 5 (att gärningarna, utan att vara fria från ansvar, har begåtts i en nöd- värnssituation). När det gällde frågan om påföljd konstaterade hov- rätten att gärningsmannen vid gärningstillfället lidit av en allvarlig psykisk störning. Det fanns dock inte förutsättningar att över- lämna honom till rättspsykiatrisk vård, utan hovrätten förklarade med tillämpning av 30 kap. 6 § 3 brottsbalken att han skulle vara fri från påföljd.

I ett orefererat hovrättsfall100 bedömde hovrätten att påföljden för ett dråp, som hade begåtts i en nödvärnssituation kunde stanna vid tre års fängelse. En kvinna hade först kastat hett vatten på sin make och sedan stuckit honom med kniv. Tingsrätt och hovrätt gjorde bedömningen att kvinnans berättelse om händelseförloppet

100 Svea hovrätt, dom den 27 maj 2011, mål nr B 9725-10.

199

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

skulle godtas och att det av denna framgick att hon var utsatt för ett angrepp när hon utövade våldet. Däremot var våldsanvänd- ningen uppenbart oförsvarlig och situationen var heller inte sådan att kvinnan svårligen kunde besinna sig. Hovrätten konstaterade dock att kvinnan var mycket rädd för att hon skulle bli angripen fysiskt vilket också skett tidigare under kvällen, att mannen även uttalat dödshot och att han var betydligt längre och tyngre än vad hon var.

Betydelsen av offrets kränkande beteende

I Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, finns en sammanfattning av ett orefererat hovrättsavgörande där straffet för dråp satts under straffminimum. I det fallet bestäm- des påföljden till fängelse i tre år. En 28-årig man hade dödat sin far med ett stort antal knivhugg. Gärningsmannen angav sig själv och medverkade sedan på alla sätt i utredningen. Gärningen var inte planerad, utan föranleddes av en situation som gärningsmannen uppfattade som akut farlig för sin mor. Hovrätten citeras enligt följande.

De i målet hörda personerna har lämnat en, i uttryckets djupaste bemärkelse, skakande skildring av hur offret kontinuerligt genom psykisk och fysiskt våld, inte sällan med sadistiska och förnedrande in- slag, har påverkat hela sin familjs livssituation. Berättelserna har för- medlat en bild av förhållanden som svårligen på ett rättvisande sätt kan beskrivas i ord. De övergrepp som har förekommit inte minst mot den tilltalade själv under hela hans uppväxttid och, i än högre grad mot hans mor, har uppenbart varit uttryck för en mycket svårt störd människas behov att tyrannisera sin omgivning. De försök som har gjorts av familjen att ändra situationen har varit verkningslösa. De känslor av skräck, förtvivlan och hopplöshet som genomsyrat familjen under år- tionden, är lätta att sätta sig in i även för en utomstående.101

I rättsfallet RH 1999:86 gjorde hovrätten å andra sidan bedöm- ningen att långvarig fysisk och psykisk misshandel av en kvinna inte var så förmildrande omständigheter att det fanns anledning att gå under minimistraffet för dråp. Denna bedömning gjordes med beaktande av ”det sätt på vilket gärningen genomfördes och de åt- gärder som Carina D vidtog efter det att Stefan R hade skjutits”. Av referatet framgår bl.a. att mannen skjutits på nära håll med flera

101 Borgeke/Månsson/Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2013, s. 328.

200

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

skott, varav ett i huvudet som också varit dödande, och att detta troligen skett då han själv varit helt stilla (en nödvärnsinvändning från kvinnans sida ansågs vederlagd av utredningen i målet) samt att kvinnan efteråt vidtagit åtgärder för att dölja eller försvåra ut- redningen av brottet.

6.10.3Nordisk utblick

Regleringen av uppsåtligt dödande

I Danmark görs ingen åtskillnad mellan mord och dråp, utan straffet för uppsåtligt dödande, som benämns mandrab, bestäms till mellan fem års fängelse och fängelse på livstid enligt § 237 straffeloven.102 Den isländska strafflagen103 har en likalydande bestämmelse om uppsåtligt dödande (§ 211).

I Finland regleras först dråp i 21 kap. 1 § strafflagen104, där det anges att straffet ska bestämmas till fängelse på viss tid, lägst åtta år. Av allmänna bestämmelser i strafflagen följer att det maximala tidsbestämda straffet är tolv års fängelse, eller 15 års fängelse om straffet avser flera brott (2 c kap. 2 §). I 21 kap. 2 § finns bestäm- melsen om mord, där straffet är fängelse på livstid. Ett antal försvå- rande omständigheter räknas upp i bestämmelsen, t.ex. att gär- ningen begåtts i berått mod eller på ett synnerligen rått eller grymt sätt.

Den gällande norska straffelovens105 bestämmelse om uppsåtligt dödande (§ 233) är uppbyggd på ett liknande sätt som den finska. Den som dödar annan döms för drab till minst åtta års fängelse. Om försvårande omständigheter föreligger, antingen sådana som uttryckligen nämns i bestämmelsen, eller andra, gäller att maximi- straffet 21 års fängelse kan användas.106 Av allmänna bestämmelser i straffeloven följer att det maximala fängelsestraffet är 15 års fäng- else, om det inte är fråga om t.ex. flerfaldig brottslighet eller åter- fall, eller om det särskilda maximistraffet 21 års fängelse särskilt anges i en bestämmelse (§ 17). I Norge har en ny straffelov107 anta-

102Lovbekendtgørelse nr 1028, den 22 augusti 2013.

103I dansk översättning heter lagen Den islandske borgerlige straffelov nr. 19, 1940.

10419.12.1889/39.

105Lov 22 maj 1902 nr 10.

106Livstids fängelse förekommer inte i Norge. Brottslingar som bedöms vara särskilt farliga kan dock dömas till ”forvaring”, om detta straff se Ds 2013:55, s. 52 f.

107Lov 20 maj 2005 nr 28, bestämmelserna om uppsåtligt dödande m.m. införda genom lov

19juni 2009 nr 74.

201

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

6.10.4Överväganden och förslag avseende barnadråp m.m.

Förslag: Bestämmelsen om barnadråp upphävs. En särskild bestämmelse om dråp under förmildrande omständigheter in- förs med en straffskala om fängelse i högst åtta år.

Skälen för förslaget: Som beskrivits ovan har barnadråpsbestäm- melsen i sin ursprungliga lydelse tillkommit under samhälleliga för- hållanden som i huvudsak inte längre gäller. Även med den utform- ning bestämmelsen fick genom brottsbalkens införande kan ifråga- sättas om det i dag finns tillräckliga skäl för att ha kvar en särregle- ring för de specifika situationer som bestämmelsen om barnadråp avser.110 Av kriminalstatistiken framgår också att bestämmelsen tillämpas i mycket få fall. Till detta kommer att brottsbenämningen barnadråp, för att beteckna en privilegierad form av dråp, kan ge intryck av att en lägre skyddsnivå gäller för små barn än för andra människor. Ett sådant synsätt är inte längre adekvat.

Samtidigt visar det ovan återgivna rättsfallet att det även i dag kan finnas ett behov att bestämma straffvärdet avsevärt under mini- mistraffet för dråp i fall som omfattas av barnadråpsbestämmelsen. Motsvarande behov kan emellertid göra sig gällande också i flera andra situationer, vilka har beskrivits ovan. Detta talar för att låta bestämmelsen om barnadråp ersättas av en mer generell bestäm- melse som tar sikte på samtliga fall av dråp som begåtts under starkt förmildrande omständigheter.

Visserligen kan en straffmätning under minimistraffet för dråp redan uppnås med en tillämpning av 29 kap. 3 § andra stycket, men eftersom minimistraffet ligger på en så hög nivå får den bestämmel- sen – sett i förhållande till andra situationer – ett oproportionerligt stort genomslag i dessa fall. Det kan också vara en fördel om de fall av uppsåtligt dödande som har ett väsentligt lägre straffvärde än normalfallet särskiljs genom en egen brottsbenämning.

Som anförts inledningsvis medför den av oss föreslagna höj- ningen av minimistraffet för dråp från sex till åtta års fängelse ett behov av att också se över straffskalan för barnadråp som sträcker sig upp till sex års fängelse. Att lämna den senare straffskalan oför- ändrad skulle innebära att kontinuiteten mellan straffskalorna bryts.

110 Jfr kritik av bestämmelsen av Sitte-Durling, Catharina, Barnadråp – voffor gör di på detta viset? i Festskrift till Suzanne Wennberg, s. 337–342 och synpunkten att regleringen inte längre behövs i Jareborg/Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 23.

204

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

6.11Könsstympning av kvinnor

6.11.1Bakgrund

Kvinnlig könsstympning är en mångtusenårig sedvänja som innebär ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen. Könsstympning före- kommer framför allt i stora delar av Afrika, men också bl.a. i länder på arabiska halvön och i Asien. Kvinnlig könsstympning har egent- ligen inte någon religiös grund och det finns inget stöd för sed- vänjan vare sig i Koranen eller i Bibeln. Däremot kan religiösa skäl ibland åberopas för att motivera ingreppen. Den verkliga grunden för könsstympning brukar anges vara att bruket är ett sätt att be- fästa mannens makt och kontroll över kvinnan i patriarkala sam- hällssystem eller -grupper.111

Internationellt pågår sedan länge ett omfattande arbete för att bekämpa kvinnlig könsstympning, bl.a. inom FN.112 Som exempel kan nämnas att FN:s generalförsamling i december 2012 antog en resolution om att intensifiera arbetet mot kvinnlig könsstymp- ning113 och att FN:s befolkningsfond (United Nations Population Fund, UNFPA) och FN:s barnfond (United Nations Children´s Fund, UNICEF) sedan 2008 samarbetar i ett gemensamt program mot könsstympning.114 Även inom EU pågår ett arbete mot köns- stympning, bl.a. har Europeiska jämställdhetsinstitutet lagt fram en rapport om förekomsten av könsstympning i Europa, åtgärder inom EU och medlemsstaterna samt slutsatser och rekommenda- tioner om framtida strategier för att stoppa sedvänjan.115

Det finns fyra typer av könsstympning enligt Världshälsoorga- nisationen (World Health Organization, WHO). Definitionerna kan endast betraktas som en teoretisk indelning; i praktiken är det svårt att fast avgränsa kategorierna.116

Typ 1: Förhuden på klitoris tas bort och ibland även hela eller delar av klitoris.

Typ 2: Klitoris skärs bort samt delar av eller hela de inre blygd- läpparna.

111Se t.ex. Kvinnlig könsstympning, Socialstyrelsen, 2002, s. 6, eller, för en utförligare redo- görelse skriften Kvinnlig könsstympning, Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, Socialstyrelsen, 2005, s. 11–19.

112Om det internationella arbetet under 90-talet, se prop. 1997/98:55 s. 98 och/eller prop. 1998/99:70 s. 5.

113Resolution 67/146.

114Se UNFPA-UNICEF, Joint Programme on Female Genital Mutilation/Cutting: Accelerating Change, Annual Report 2012.

115Female genital mutilation in the European Union and Croatia, European Union, 2013.

116WHO:s faktablad nr 241, se även t.ex. Kvinnlig könsstympning, Socialstyrelsen 2002.

206

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

Typ 3: Klitoris samt hela eller delar av de inre och yttre blygd- läpparna skärs bort. Därefter sys det som är kvar av blygdläpparna ihop så att slidöppningen täcks. En liten öppning lämnas längst ner mot anus så att urin och menstruationsblod kan rinna ut. Denna typ kallas infibulation eller faraonisk omskärelse.

Typ 4: Prickning eller skärande på klitoris eller/och blygdläpp- arna. Ingrepp kan även göras genom att bränna klitoris och omgiv- ande vävnad. Det förekommer även att vävnad skrapas bort eller att man skär runt slidmynningen eller för in frätande ämnen eller örter i vagina i syfte att förorsaka blödning eller för att göra öppningen trängre.

Könsstympning utförs vanligtvis på flickor upp till femton år. Konsekvenserna av ingreppet beror på hur det utförs och graden av stympning. De omedelbara följderna är smärta, blödning och chock. Långsiktiga konsekvenser kan vara smärta och värk i underlivet, besvärliga menstruationer, problem att urinera, klåda, ärrbildning, cystor, infektioner och infertilitet. I en studie som gjordes i sam- arbete med WHO i sex afrikanska länder påvisades att kvinnor som var könsstympade i högre grad riskerade olika komplikationer i samband med förlossningen och att dödligheten bland de nyfödda barnen till könsstympade kvinnor också var större än bland andra spädbarn.117

Svensk lagstiftning mot könsstympning infördes 1982.118 Lagen kallades då lag med förbud mot kvinnlig omskärelse. Efter Kvinno- våldskommissionens överväganden och förslag genomfördes en lagändring där ordet omskärelse byttes mot könsstympning.119 Vid- are skärptes straffskalan, bl.a. utmönstrades böter. Samtycke till in- greppet kan efter lagändringen inte befria från ansvar. I en senare lagändring gjordes också lagen tillämplig även om brottet begåtts utomlands och även om bestämmelserna om svensk domsrätt i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken inte är tillämpliga.120 Detta skedde för att motverka att personer bosatta i Sverige kringgår lagen genom att åka till ett annat land för att utföra könsstympningen där.121

Som skäl för straffskärpningen 1998 anförde regeringen bl.a. att könsstympande ingrepp per definition ger svåra bestående och

117Kvinnlig könsstympning, Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, Socialstyrelsen, 2005, s. 13 f., UNFPA, Global Consultation on Female Genital Mutilation/Cutting, Technical Report, 2008, s. 13 f.

118SFS 1982:316

119SFS 1998:407

120SFS 1999:267

121Prop. 1998/99:70 s. 9 f.

207

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

invalidiserande skador av olika grad. Straffbestämmelsen är avsedd att innebära ett samhälleligt avståndstagande från den kvinnosyn som bruket av könsstympning ger uttryck för.122

6.11.2Brottet och straffskalorna

I lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor föreskrivs straff- ansvar för ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem. Straff- ansvar gäller numera oavsett om samtycke till ingreppet lämnats. Om brottet har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende ska det bedömas som grovt.

Straffskalan för brott av normalgraden är fängelse i högst fyra år och för grovt brott fängelse lägst två och högst tio år.

6.11.3Rättspraxis

I ett hovrättsfall, RH 2007:7, ansåg hovrätten att ett brott av normal- graden hade ett straffvärde på två års fängelse. Hovrätten anförde att det fanns en rad försvårande omständigheter i fallet. Flickan som utsattes för ingreppet var mellan 11 och 12 år och befann sig med sin pappa i Somalia mot sin vilja. Hon hade försökt rymma från fadern. Könsstympningen, anförde hovrätten, kunde betraktas som en repressalie för flyktförsöket och också ett sätt att få flickan att inordna sig i faderns vilja och i det faktum att hon snart skulle giftas bort. Fadern utnyttjade flickans skyddslösa ställning och brottet var ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i för- hållandet till en närstående. Ingreppet skedde utan bedövning i flickans hem med ett rakblad. I domskälen anfördes att de fysiska skadorna var irreparabla och kunde leda till framtida problem i sam- band med graviditet och förlossning samt större risk att få urin- vägsinfektioner och cystor i underlivet. Hovrätten anförde också att riskerna för långvariga psykiska skadeverkningar var uppenbara.

Av tingsrättens dom framgår att könsstympningen som skett bestod i avlägsnande av klitoris förhud och del av de inre blygd- läpparna.123 I ett orefererat hovrättsavgörande bestod en köns-

122Prop. 1997/98:55 s. 97 f.

123Göteborgs tingsrätt, dom den 26 juni 2006, mål nr B 3206-06.

208

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

Särskilt mot bakgrund av att vi nu föreslår att minimistraffet för synnerligen grov misshandel ska höjas till fängelse i fem år kan ifrågasättas om straffskalorna för könsstympningsbrottet förhåller sig på ett rimligt sätt till straffskalorna för övriga grova våldsbrott.

Med tanke på det resonemang som fördes i propositionen, där det framhölls att skadorna efter en könsstympning i princip alltid är bestående, kan det också ifrågasättas om utformningen av straff- skalan för normalgraden av brottet fullt ut kan anses motsvara brottets allvar. En bestående kroppskada talar för att brottet ska anses jämförbart med grov eller synnerligen grov misshandel. Där- till kommer att brottet, enligt vår mening, oavsett vilken fysisk skada som blir följden, är integritetskränkande på ett sådant sätt att allvaret i gärningen bör kunna jämföras med våldtäktsbrottet, som har ett straffminimum om två års fängelse.

I detta sammanhang bör framhållas att Högsta domstolen nyli- gen har slagit fast att det för våldtäkt inte erfordras att gärnings- mannen har ett sexuellt syfte, utan att det är tillräckligt att gär- ningen kränker brottsoffrets sexuella integritet, se NJA 2013 s. 548. Rättsfallet avsåg en situation där en man tvångsvis hade fört in sina fingrar i vaginan på sin sambo för att kontrollera om hon hade varit otrogen. Det gjordes inte gällande att handlingen hade orsakat smärta eller hade ett sexuellt syfte. Högsta domstolen dömde mannen för våldtäkt av normalgraden.

Straffskalorna för könsstympningsbrottet i olika grader bör av dessa skäl ändras för att spegla brottslighetens allvar och för att för- hindra en rättstillämpning som innebär att en gärning blir mildare bedömd för att den rubriceras som könsstympning i stället för det misshandelsbrott som gärningen innefattar.

Vilken ändring bör ske?

Vid en förändring av straffskalorna för könsstympningsbrottet bör ledning hämtas från straffskalorna för både misshandelsbrottet och våldtäktsbrottet. Således bör hänsyn tas såväl till att brottet regel- mässigt medför bestående men för offret som att det utgör en all- varlig kränkning av offrets integritet. Dessa skäl talar för att brottet av normalgraden bör ha ett högre minimistraff än grov misshandel och ligga på samma nivå som våldtäkt av normalgraden.

Som vi anfört ovan är det grova könsstympningsbrottet jämför- bart med synnerligen grov misshandel och bör därför ha en straff-

210

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

som avsågs med 2010 års reform, eller om förändrade straffskalor ska införas för att skärpa straffen för vissa allvarliga våldsbrott, ut- över vad som följer av ändringen i 29 kap. 1 § andra stycket brotts- balken.

Till 2010 års straffmätningsreform gjordes med utgångspunkt från de straffskalor som alltjämt gäller för olika allvarliga våldsbrott specifika motivuttalanden med avseende på de straffnivåhöjningar som förväntades bli utfallet av reformen. En förändring av straff- skalorna medför att dessa motivuttalanden blir överspelade. Däre- mot påverkas inte de delar av reformen som syftar till att åstad- komma en mer nyanserad straffmätning med beaktande av såväl försvårande som förmildrande omständigheter.

För de brottstyper vars straffskala föreslås ändrad måste ny praxis för straffmätning och i förekommande fall påföljdsval ut- vecklas. Eftersom vi inte i något fall, utom avseende könsstymp- ningsbrottet, föreslår ändring av rekvisiten för att tillämpa en viss straffskala, är vår utgångspunkt att gränsdragningen mellan de olika graderna för respektive brott inte ska förändras. Således bör exem- pelvis gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel ske enligt de kriterier som sedan tidigare har ut- vecklats i praxis. Skillnaden blir därvid att det lägsta straff som kan komma i fråga för grov misshandel är fängelse i ett år och sex månader.

En särskild fråga är dock vad som bör gälla för sådana fall av misshandel som har fått en ändrad rubricering till följd av 2010 års reform. Som tidigare beskrivits uttalade Högsta domstolen i rätts- fallet NJA 2011 s. 89 att det får antas att avsikten med 2010 års reform inte endast varit att påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor utan också att åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare bedöms som grova brott. Högsta domstolen har sedan bekräftat detta synsätt i sin dom den 20 december 2013 (mål B 5204-13). Den senare domen kan tolkas så att ett fall av miss- handel som tidigare bedömts vara av normalgraden med ett straff- värde motsvarande åtta till tio månaders fängelse numera ska be- dömas som grov misshandel med ett straffvärde om ett års fängelse.

Om denna förskjutning mellan straffskalorna till följd av 2010 års reform får genomslag på motsvarande sätt även efter det att minimstraffet för grov misshandel har skärpts till fängelse i ett år och sex månader skulle detta i praktiken innebära en straffskärp- ning på mellan åtta och tio månaders fängelse. Såsom framgår av

212

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

våra allmänna utgångspunkter anser vi inte att en så stor straff- skärpning är motiverad. Gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel bör därför ske med utgångs- punkt från förarbeten och praxis utan beaktande av 2010 års reform. Någon sådan förskjutning mellan straffskalorna som beskrivs i NJA 2011 s. 89 bör således inte ske. I stället bör allvarliga fall av misshandel av normalgraden kunna ges ett högre straffvärde inom ramen för den befintliga straffskalan. Genom höjningen av minimi- straffet för grov misshandel ökar nämligen den i praktiken tillämp- liga straffskalan för misshandel av normalgraden. Vi vill dock fram- hålla att avsikten inte är att gradindelningsfaktorer eller nya minimi- straff ska tillämpas på ett mekaniskt sätt, utan att domstolarna lik- som i dag måste göra en helhetsbedömning av de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.

När det sedan gäller bedömningen av straffvärdet inom respek- tive straffskala bör, såsom uttalas i förarbetena till 2010 års straff- mätningsreform, denna ske på ett nyanserat sätt och med beaktande av såväl försvårande som förmildrande omständigheter. De för- ändringar som 2010 gjordes i 29 kap. 1–3 §§ brottsbalken äger där- med fortsatt giltighet. Således måste straffmätningen ske på ett sådant sätt att det finns ett utrymme för att inom straffskalans ramar ge uttryck för domstolens syn på brottslighetens svårhet i det enskilda fallet. Detta innebär att straffvärdebedömningen bör ske på ett differentierat sätt så att inte flertalet fall stannar vid straffminimum.

Att närmare ange vilken nivå inom respektive brottstyp som ska anses motsvara ett normalfall är däremot knappast möjligt eller lämpligt. Detta är något som måste utvecklas i rättspraxis.

När det gäller de brottstyper som inte omfattas av våra förslag till förändring bör 2010 års straffmätningsreform kunna tillämpa på motsvarande sätt som tidigare. Däremot är det naturligen så att straffmätningen av brott som kan innehålla moment av våld eller hot om våld, t.ex. övergrepp i rättssak, påverkas av en skärpning av straffen för grov misshandel och grovt olaga hot, se vidare nästa avsnitt.

Sammanfattningsvis anser vi att de förändringar av rättsläget som avsågs med 2010 års straffmätningsreform i allt väsentligt bör anses relevanta även om straffskalorna för vissa av de allvarliga våldsbrotten förändras i enlighet med våra förslag, med de undan- tag som vi nu har redogjort för.

213

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.14Konsekvenser för påföljdsbestämningen

Bedömning: I första hand kommer de förändrade straffskalor vi föreslår att leda till längre fängelsestraff när det gäller brotts- typerna dråp, grov och synnerligen grov misshandel, grov ut- pressning och grovt rån. Strängare straffvärdebedömningar kom- mer också att påverka möjligheterna för domstolen att välja icke frihetsberövande påföljder. För brottstyperna grovt olaga tvång och grovt olaga hot, men även grov misshandel och grov ut- pressning, kan detta antas leda till fler fängelsedomar än tidigare.

Skälen för bedömningen: För de brottstyper där minimistraffet i dag ligger på ett års fängelse eller däröver (dråp, grov och synner- ligen grov misshandel, grov utpressning och grovt rån) bestäms påföljden redan i dag i stor utsträckning till fängelse. En höjning av de abstrakta straffvärdena kan alltså i första hand antas påverka fängelsestraffens längd. Detta gäller framförallt dråp, synnerligen grov misshandel och grovt rån, där straffvärdena är så höga att andra påföljder än fängelse i princip är uteslutna. Kriminalstatisti- ken avseende grov utpressning, som än så länge bara finns tillgäng- lig för ett enda år, visar att domstolarna också för detta brott nästan uteslutande valde fängelse som påföljd.125

När det gäller grov misshandel kan straffvärdebedömningen i kombination med andra skäl för en icke frihetsberövande påföljd, t.ex. möjligheten att förena skyddstillsyn med kontraktsvård, möj- liggöra andra påföljder än fängelse. Så sker också enligt kriminal- statistiken, i drygt en tredjedel av fallen som avgörs i domstol.126 Den straffnivåhöjning som får antas bli följden av våra förslag leder till ett ytterligare minskat utrymme för att välja andra påföljder än fängelse, vilket medför fler fängelsestraff för denna brottstyp.

Fler fängelsestraff skulle också kunna bli följden av en strängare syn på brotten grovt olaga tvång och grovt olaga hot. Om våra för- slag genomförs kommer minimistraffen för dessa brottstyper att närma sig ett års fängelse. Olaga hot anses ofta vara ett brott av sådan art att det finns en presumtion för fängelse. Samma bedöm- ning torde gälla för olaga tvång, om gärningen innefattar våld eller hot om våld. Eftersom straffvärde och art vägs samman i påföljds-

125Den officiella kriminalstatistiken, tabell 420 (lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd) för år 2012. Av 23 domar avseende grov utpressning bestämdes påföljden till fängelse i 21 fall.

126Se samma tabell som i föregående not för åren 2010–2012.

215

Våra bedömningar och förslag

SOU 2014:18

valet (se avsnitt 3.4.4) torde högre konkreta straffvärden, även under ettårsnivån, leda till att utrymmet att välja en icke frihetsberövande påföljd minskar.

När det gäller ungdomstjänst och ungdomsvård kommer högre konkreta straffnivåer också att något minska utrymmet att välja dessa påföljder. Ungdomstjänst som ensam påföljd kan i dag väljas om straffvärdet för en vuxen person hade varit mellan ett och ett halvt och två och ett halvt års fängelse (beroende på om den unge är 15, 16 eller 17 år). Redan nu är alltså ungdomstjänst i de flesta fall utesluten som påföljd vid mycket allvarlig våldsbrottslighet som dråp, grovt rån eller synnerligen grov misshandel. Höjda straffnivåer för brotten grov utpressning och grov misshandel kan dock komma att utesluta tillämpningen av ungdomstjänst i fler fall än i dag. När det gäller kombinationen av ungdomsvård och ungdomstjänst torde denna kunna användas vid högre straffvärden än enbart ungdoms- tjänst, från straffvärden för en vuxen om knappt tre år till omkring fyra och ett halvt års fängelse. Även om det alltså är möjligt att utnyttja denna kombination som påföljd vid högre straffvärden än ungdomstjänst, kan det inte uteslutas att högre straffnivåer för de allvarliga våldsbrott där vi föreslår en förändring, kommer att göra att påföljdskombinationen i vissa fall inte kan komma ifråga. När det gäller ungdomsvård som ensam påföljd torde tillämpnings- området i vart fall inte vara vidare än för kombinationen av ung- domsvård och ungdomstjänst, och därför kommer höjda straffnivåer påverka även möjligheten att välja ungdomsvård som påföljd.127

Om ungdomspåföljderna i en något utökad utsträckning inte kan väljas som påföljd för lagöverträdare i åldern 15–17 år kommer detta troligtvis leda till att fler unga döms till sluten ungdomsvård. Även för sluten ungdomsvård finns en övre gräns när det gäller straffvärde där påföljden inte längre kan tillämpas. Denna gräns ligger dock så högt att detta kan bli fallet endast om den unge döms för mord med ett högt straffvärde och endast om den unge är närmare 18 år.

Slutligen bör nämnas att när det gäller psykiskt störda lagöver- trädare är möjligheten att döma till fängelse trots att brottet be- gåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning i viss mån kopplad till brottets straffvärde. Vi gör dock bedömningen att våra förslag inte i någon väsentlig mån påverkar valet av påföljd för psykiskt störda lagöverträdare.

127 Se avsnitt 3.4.4 för bakgrunden till den nuvarande ordningen när det gäller ungdoms- påföljderna och vid vilka straffvärden det är möjligt att välja dem som påföljd.

216

SOU 2014:18

Våra bedömningar och förslag

6.15Konsekvenser för tillämpningen

av bl.a. processuella bestämmelser

Bedömning: De förändringar i straffskalorna som vi föreslår kan inte anses ha någon väsentlig påverkan på tillämpningen av andra bestämmelser, bl.a. processuella sådana, som innehåller s.k. strafftrösklar eller på andra sätt knyter an till ett brotts straffskala.

Skälen för bedömningen: Som redogjorts för i avsnitt 3.7, finns en mängd bestämmelser som knyter an till brottens straffskalor genom angivandet av s.k. strafftrösklar. En bestämmelse som styr t.ex. ett ingripande av något slag från samhällets sida är i sådana fall beroende av om den enskilde gjort sig skyldig till, eller misstänks för, ett brott av en viss dignitet. Ett exempel är bestämmelserna om häktning, vars tillämpning förutsätter misstanke om ett brott där fängelse i ett år ingår i straffskalan (24 kap. 1 § rättegångsbalken).

Samtliga brott där vi föreslår ändrade straffskalor har ett års fängelse i straffskalan, och omfattas alltså redan av strafftrösklar utformade som den i häktningsbestämmelsen. Samtidigt innebär inte våra förslag att något av brotten når upp till en annan före- kommande strafftröskel, nämligen brott med minimistraffet två års fängelse (som är en förutsättning för bland annat s.k. obligatorisk häktning, 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Synnerligen grov misshandel och grovt rån ligger redan över denna nivå.

Det finns exempel på strafftrösklar som inte bara knyter an till den tillämpliga straffskalan, utan i stället (eller också) möjliggör ingripanden vid misstankar om brott om det förutsedda straff- värdet av brottet ligger på en viss nivå. Så är fallet t.ex. för tvångs- medlen hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hem- lig kameraövervakning (27 kap. 18 och 20 a §§ rättegångsbalken), som förutsätter att straffvärdet för ett misstänkt brott kan antas överstiga fängelse i två år. Med en ny miniminivå för grov miss- handel och grov utpressning kommer fler gärningar att ha ett straff- värde på över två års fängelse och därmed möjliggöra användandet av dessa tvångsmedel i något fler fall.

Tillämpningen av bestämmelserna om preskription påverkas inte av våra förslag eftersom de utgår från straffmaximum.

Sammanfattningsvis gör vi bedömningen att de förslag vi lämnat inte kommer att få några stora konsekvenser för tillämpningen av

217

Konsekvensanalys

SOU 2014:18

domar med fängelse som påföljd kommer att meddelas per år avse- ende relevanta brottstyper och att våra förslag kommer att medföra en viss ökning av fängelsestraffens längd i dessa fall. Som framgår i det följande kan det inte bli fråga om annat än grova uppskatt- ningar, särskilt när det gäller vilken ökning per fängelsestraff som det finns anledning att räkna med.

Kostnadsberäkningen bygger på uppgifter från Kriminalvården om uppskattade kostnader för verkställighet i 2016 års kostnads- läge. Detta är det år då våra förslag tidigast kan komma att få någon effekt. Hela den kostnadsökning vi redovisar kommer dock inte att uppstå med en gång, utan den kommer att inträda successivt. De längre strafftiderna som kan förväntas uppstå 2016 avser brotts- typer för vilka strafftiderna är ungefär ett år eller därunder. När det gäller brottstyper som redan i dag innebär fleråriga fängelsestraff kommer effekterna av våra förslag att uppstå först efter flera år.

I våra följande resonemang utgår vi från vad som gäller i dag för på- följdsbestämning. Även om Påföljdsutredningens förslag (se avsnitt 4.3.1) skulle genomföras torde detta ha en begränsad inverkan på konsekvenserna av våra förslag. Detta gäller särskilt avseende brotts- typer som redan har minimistraff på ett års fängelse eller mer. För olaga hot och olaga tvång skulle däremot den höjning av minimi- straffet som vi föreslår eventuellt få en minskad betydelse för straff- längderna om Påföljdsutredningens förslag genomförs, eftersom dessa brotts art då inte längre kommer att tala för att fängelse väljs som påföljd och den som döms för brottslighet med ett straffvärde under ett år i normalfallet kommer att få villkorligt fängelse. Å andra sidan innebär Påföljdsutredningens förslag att det villkorliga fängelse- straffet ska förenas med tilläggssanktioner som avses bli mer ingrip- ande vid högre straffvärden, vilket medför att straffvärden även under ett år ska få ett tydligare genomslag på ingripandenivån. Verk- ställigheten av tilläggssanktioner kommer, enligt utredningen, att medföra ökade kostnader för frivården. Påföljdsutredningen har gjort bedömningen att deras förslag sammantaget inte kommer att öka det allmännas utgifter.1

1 SOU 2012:34, se t.ex. sammanfattningen av utredningens konsekvensanalys, del 1 av betän- kandet, s. 41.

220

SOU 2014:18

Konsekvensanalys

Hur många fängelsedomar i framtiden?

När det gäller antalet domar har utgångspunkten för uppskattningen varit den offentliga kriminalstatistiken för de tre senaste åren. Som vi tidigare beskrivit har våldsbrottslighetens struktur och omfatt- ning varit i stort sett konstant sett i ett flerårigt perspektiv (se av- snitt 5.5.2). Det finns därmed i vart fall inget som tyder på att antalet fängelsedomar under de följande åren kommer att öka i antal p.g.a. grövre eller mer utbredd brottslighet. Det finns heller ingen anled- ning att räkna med att behandlingen av brottsanmälningar i rätts- kedjan under de närmaste åren skulle förändras på ett sådant sätt att fängelsedomarna av den anledningen kan förväntas stiga i antal, t.ex. som en följd av fler lagföringsbeslut totalt sett. Som vi tidigare beskrivit har antalet lagföringsbeslut tvärtom sjunkit sedan 2009.2

Våra förslag kan däremot, som vi beskrivit i avsnitt 6.14, komma att leda till att utrymmet att välja icke frihetsberövande påföljder minskar något och att fler fängelsedomar därför kan komma att meddelas som en följd av att straffskalorna för brotten förändras. Att beräkna hur många fler fängelsedomar detta kan röra sig om går dock knappast att göra, och uppskattningen får därmed utgå från vad som gällt de senaste åren.

Redovisningen av domar med fängelse som påföljd i kriminal- statistiken görs enligt huvudbrottsprincipen, se avsnitt 5.5.3. Det antal domar som därmed ligger till grund för vår beräkning är de där förändrade straffskalor bör få störst genomslag. Om ett brott räknas som huvudbrott i kriminalstatistiken, dvs. har den strängaste straffskalan, torde detta också i de flesta fall innebära att domstolen ansett detta brott vara det allvarligaste. Om den dömde begått fler brott än huvudbrottet har övriga brott en avtagande betydelse för brottslighetens sammanlagda straffvärde, se avsnitt 3.4.3. I de fall en lagförd person begått något eller flera av de brott som våra för- slag avser, men brottet inte har varit huvudbrott, kommer visser- ligen det samlade straffvärdet för brottsligheten att öka. För dessa fall är det dock ännu svårare att göra en uppskattning av ökningens storlek eftersom det samlade straffvärdet i sådana fall påverkas av bl.a. hur många brott som begåtts och hur högt straffvärde som det allvarligaste av dem anses ha.

2 Se vidare avsnitt 5.5. Jfr också Den framtida verksamhetsvolymen i rättskedjan, Centrala prognoser för perioden 2013–2016, En rapport från Brå, Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndig- heten, Domstolsverket och Kriminalvården, 2012. I denna rapport görs bedömningen att antalet inkomna och avgjorda brottmål i domstol kommer att vara konstant under åren 2012–2016, se s. 7.

221

SOU 2014:18

Konsekvensanalys

uppgett att kostnaden för ett dygns avtjänande i anstalt, säkerhets- klass 1 och 2, kan uppskattas till 3 300 kronor. Kostnaden för av- tjänande i anstalt i säkerhetsklass 3 kan uppskattas till 2 100 kronor per dygn, och samma kostnad kan antas gälla för olika former av utslussningsåtgärder, t.ex. vistelse i halvvägshus eller utökad fri- gång. För de brottstyper som är aktuella kan man uppskattningsvis räkna med att fängelsetiden för personer dömda för olaga hot och olaga tvång kommer att avtjänas i säkerhetsklass 3, medan dömda för övriga brott inledningsvis kommer att avtjäna sina straff i säker- hetsklass 1 och 2, men att 20 procent av den totala strafftiden där- efter kommer att avtjänas genom särskilda utslussningsåtgärder och/eller i en lägre säkerhetsklass.

Slutligen ska nämnas att Kriminalvården även har kostnader för tiden efter villkorlig frigivning. Som beskrivits i avsnitt 3.5 kan den som villkorligt frigivits ställas under övervakning, om det anses påkallat. Övervakningen har dels en hjälp- och stödfunktion, dels en kontrollfunktion, och det är utifrån detta som prövningen av övervakningsbehovet ska ske. Det utdömda fängelsestraffets längd har alltså ingen avgörande betydelse för bedömningen, men gene- rellt anses övervakning motiverad från en kontrollsynpunkt för personer dömda till längre fängelsestraff. Om fängelsestraffens längd för vissa brott ökar, kan detta få till effekt att något fler personer därmed ställs under övervakning jämfört med tidigare. Eftersom dessa effekter är mycket svåra att uppskatta har vi inte tagit med några ökade kostnader för övervakning i våra beräkningar.

Vår kostnadsberäkning3

För år 2011 och 2012 var antalet fängelsedomar avseende dråp knappt 30 stycken och för år 2010 knappt 50. Om man ser till antalet fängelsedomar ytterligare några år tillbaka i tiden har antalet dock varit närmare 30 än 50. Vi har därför valt att räkna med 30 fängelsedomar för dråp per år.

Antalet fängelsedomar för grov misshandel var under åren 2010– 2012 cirka 500 stycken.4 Vi har därför valt detta antal för våra beräkningar. Antalet misshandelsdomar av normalgraden där straff- tiden bestämdes till mer än sex månader och upp till ett år, var

3Uppgifter om antalet fängelsedomar i det följande stycket är hämtade från den officiella kriminalstatistiken, tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) för åren 2010, 2011 och 2012.

4486 stycken 2012, 504 stycken 2011 och 528 år 2010.

223

Konsekvensanalys

SOU 2014:18

under dessa år cirka 100 stycken. Vi har därför räknat med 600 fäng- elsedomar och en ökning med ett halvår för varje dom.

År 2012 var antalet fängelsedomar avseende synnerligen grov misshandel 13 stycken, tidigare år 10 respektive 9 stycken. Vi har valt att ta upp 15 domar i vår beräkning. I nästan samtliga fall var synnerligen grov misshandel också huvudbrott.

För grovt rån var antalet fängelsedomar 50 stycken både för åren 2012 och 2011. År 2010 var antalet 58 stycken. Vi har valt att räkna med 50 domar per år. Antalet fängelsedomar som avser rån har legat mellan 440 till 475 stycken per år för dessa år, och antalet fängelsedomar med strafflängd över två år har varit mellan 73 och 86 stycken. Vi har därför valt att lägga 80 domar per år till grund för beräkning av ökningen av strafflängderna. Eftersom minimi- straffet för rån föreslås vara oförändrat har vi beräknat ökningen så att 6 månader läggs till de domar som i dag avser fängelse i två år eller mer.

Grov utpressning har särredovisats i kriminalstatistiken endast för år 2012, då antalet fängelsedomar var 21 stycken. För åren 2010 och 2011 var antalet fängelsedomar som redovisades under utpress- ning med strafflängder på exakt 12 månader och mer 22 respektive 18 stycken. Vi räknar därför med 20 fängelsedomar avseende grov utpressning per år. Antalet domar för utpressning som avsåg fäng- elsestraff längre än sex månader men kortare än ett år har för samt- liga tre år legat strax över eller under 10 stycken. För utpressning sammanlagt räknar vi därför med 30 domar per år.

Grovt olaga hot har inte särredovisats i kriminalstatistiken förrän året 2012. Detta år avsåg 34 fängelsedomar detta brott. Även för de tidigare åren har antalet fängelsedomar som avsåg olaga hot med strafflängder på exakt sex månader och mer varit 30 till 40 stycken. Vi räknar därför med 35 domar avseende grovt olaga hot. Fängelse- domar med strafflängder över 3 månader var cirka 15 stycken 2010 och 2011 och 9 stycken 2012. Vi har därför lagt till 15 domar avse- ende olaga hot.

År 2011 och 2012 var det sammanlagda antalet fängelsedomar med olaga tvång som huvudbrott endast ett tiotal stycken. Antalet grova brott var två stycken år 2012. År 2010 var antalet domar 20 stycken. Vi har därför räknat med 10 domar totalt sett för olaga tvång och grovt olaga tvång.

224

SOU 2014:18 Konsekvensanalys

Dråp	+ 2 år	60	år
Misshandel (normalgraden och grov)	+ 6 mån	300	år
Synnerligen grov misshandel	+ 1 år	15	år
Rån	+ 6 mån	40	år
Grovt rån	+ 1 år	50	år
Utpressning (normalgraden och grov)	+ 6 mån	15	år
Olaga hot (normalgraden och grovt brott)	+ 3 mån	ca 12 år
Olaga tvång (normalgraden och grovt brott)	+ 3 mån	ca 3 år
Totalt		495 år

Våra förslag innebär alltså en total årlig ökning av strafftiderna med 495 års fängelse. Av dessa ska, med hänsyn till reglerna om villkor- lig frigivning, två tredjedelar, 330 år, verkställas i anstalt.

Enligt de kostnadsuppgifter m.m. vi fått från Kriminalvården, kan kostnaderna för verkställighet av denna ökade strafftid, med de reservationer som gjorts tidigare i avsnittet, beräknas enligt följ- ande.

				Totalt
	Antal fängelseår	Dygnskostnad	Årskostnad	(miljoner kr/år)
Säkerhetsklass 1 och 2	260	3 300	1 204 500	313
Säkerhetsklass 3 och
särskilda utslussnings-
åtgärder	70	2 100	766 500	54
Totalt				367

Finansiering av Kriminalvårdens ökade kostnader

Konsekvenserna av våra förslag för Kriminalvårdens resursbehov i stort, kan komma att påverkas av att verkställigheten i anstalt för andra brott kommer att minska i omfattning. I rapporten Den framtida verksamhetsvolymen i rättskedjan, Centrala prognoser för perioden 2013–2016, görs en bedömning för Kriminalvårdens del som visar på att behovet av anstaltsplatser fram till 2016 kommer att minska med cirka 500 platser. Som framgår av publikationen finns en mängd faktorer som påverkar klientantalet och behovet av

225

Författningskommentar

SOU 2014:18

som motiverade att kraftigt underskrida straffminimum för dråp med stöd av 29 kap. 3 § andra stycket. Den praxis som sedan tidi- gare finns på detta område är inte avsedd att förändras på något avgörande sätt. Det kan alltså vara fråga om gärningar som begåtts under mycket stark provokation, vissa fall då gärningsmannen hand- lat i en nöd- eller nödvärnssituation utan att vara fri från ansvar eller fall av aktiv dödshjälp. Ett annat exempel är fall som skulle ha träffats av den tidigare bestämmelsen om barnadråp, dvs. när en mor dödar sitt barn under inflytande av en psykisk störning eller annat för- hållande som är kopplat till graviditeten eller förlossningen.

Straffmaximum har satts till åtta års fängelse för att ansluta till minimistraffet för dråp. I enlighet med den praxis som redan finns torde dock straffmätningen i normalfallet inte ske med utnyttjande av den översta delen av denna straffskala.

6 §

Paragrafens första stycke har ändrats genom att straffminimum för grov misshandel har höjts, från ett års fängelse till fängelse i ett år och sex månader. Paragrafens andra stycke har ändrats på så sätt att minimistraffet för misshandel som bedöms som synnerligen grov har höjts från fyra till fem års fängelse. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.4.3.

Höjningen av straffskalans minimum för grov misshandel är inte avsedd att påverka gränsdragningen mot misshandel av normal- graden, utan syftar till att höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov misshandel. Höjningen av straffminimum för synnerligen grov misshandel har samma syfte. Genom att straff- skalans minimum för misshandelsbrott som bedöms som synner- ligen grova höjs, vidgas den i praktiken tillämpliga straffskalan för grov misshandel i motsvarande mån.

Straffmätningsreformen 2010 har fått till följd att vissa gär- ningar som tidigare rubricerades som misshandel av normalgraden, med ett straffvärde motsvarande 8–10 månaders fängelse, numera hänförs till grov misshandel (jfr Högsta domstolens dom den 20 december 2013 i mål B 5204-13). Avsikten är inte att sådana fall ska omfattas av det höjda minimistraffet för grov misshandel, utan de ska i stället bedömas som misshandel av normalgraden. Utgångs- punkten för gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och grov misshandel bör således vara den tolkning som kommit till uttryck i praxis före det att 2010 års reform trädde i kraft och som

232

SOU 2014:18

Författningskommentar

bl.a. grundas på förarbetena till den ändring som gjordes i bestäm- melsen om grov misshandel 1988 (prop. 1987/88:14). Denna fråga har behandlats i avsnitt 6.12.

Straffmätningen inom de nya straffskalorna ska ske med beak- tande av vad som allmänt gäller. Domstolen ska alltså vid straff- värdebedömningen enligt 29 kap 1 § andra stycket brottsbalken särskilt beakta om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Detta innebär att domstolen ska beakta behovet av en differentierad straffmätning av allvarliga våldsbrott, där hela den praktiskt tillgängliga straffskalan, dvs. i vart fall upp till miniminivån för brottet av en svårare grad, utnyttjas. Straffskalans miniminivå är avsedd för fall där omständig- heterna är i någon mån förmildrande, utan att gärningen bör be- dömas som tillhörande en lägre grad av brottet. Vid straffmätning av brott som utgör synnerligen grov misshandel ska domstolen också beakta att straffminimum för dråp höjs till åtta års fängelse, vilket är avsett att öka utrymmet för straffmätning av fall av syn- nerligen grov misshandel.

Som en följd av att minimistraffet för grov misshandel höjs, utvidgas den i praktiken tillämpliga straffskalan även för miss- handel av normalgraden. Detta har behandlats i avsnitt 6.13.

4 kap.

4 §

I paragrafens första stycke har språkliga ändringar gjorts. Paragrafens andra stycke har ändrats på så sätt att minimistraffet

för brott som bedöms som grova har höjts från sex till nio måna- ders fängelse. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.7.3. Språkliga ändringar har också gjorts.

Höjningen av minimistraffet är avsedd att generellt höja straff- nivån för fall av olaga tvång som bedöms som grova. Den är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan graderna av olaga tvång. Som en följd av att miniminivån för grovt olaga tvång höjs, utvid- gas den i praktiken tillämpliga straffskalan även för olaga tvång av normalgraden. Detta har behandlats i avsnitt 6.13.

Vid straffmätning inom den nya skalan gäller allmänna bestäm- melser, bl.a. 29 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse efter den 1 juli 2010, se vidare i författningskommentaren till ändringen i 3 kap. 6 § brottsbalken.

233

Bilaga 1

SOU 2014:18

Regeringen har i tidigare sammanhang framhållit att flera för- ändringar skett i samhället över längre tid som inneburit att synen på allvarliga former av avsiktliga angrepp på enskildas fysiska in- tegritet är strängare i dag än tidigare. Det har exempelvis synlig- gjorts att sådana angrepp drabbar målsäganden inte bara fysiskt utan även leder till psykiska påfrestningar. Också offrets omgiv- ning påverkas av brottsligheten. De allvarliga våldsbrotten skapar dessutom rädsla och kan verka begränsande för en vidare krets av människor. Detta medför att de allvarliga våldsbrotten i dag anses utgöra ett större hot mot enskilda än tidigare.

Samhällsutvecklingen har alltså inneburit att avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet i dag ses som allvarligare än tidigare. Regeringen har genomfört flera reformer som återspeglar den skärpta synen på de allvarliga våldsbrotten. Bland dessa kan nämnas att straffet för mord ändrats från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i lägst tio och högst arton år eller på livstid i syfte att åstadkomma en mer nyanserad straffmätning av mord och en höjd straffnivå för de fall som inte föranleder fängelse på livstid. Pre- skriptionen för bl.a. mord och dråp har också avskaffats.

För att säkerställa att den strängare synen på allvarliga vålds- brott skulle ges ett genomslag i straffmätningen genomfördes en reform 2010. Avsikten var att åstadkomma höjningar av straffen för allvarliga våldsbrott generellt och även relativt i förhållande till andra brott. I första hand skulle det befintliga utrymmet inom straffskalorna tas i anspråk utan att straffskalorna ändrades. De allmänna bestämmelserna om straffvärde ändrades därför så att de objektiva omständigheter som är kännetecknande för de allvarliga våldsbrotten – att gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person – lyftes fram och värderades högre. Avsikten var att åstadkomma höjningar med uppemot en tredjedel för brott med ett straffvärde på sex månader eller mer. Brottstyper som omfattades var allvarligare misshandels- brott, rånbrott, fridskränkningsbrott och vissa sexualbrott samt ett flertal andra brottstyper. I förarbetena gavs vissa exempel på höj- ningar (prop. 2009/10:147, Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m., s. 15 och 41 f.). Det angavs bl.a. att en grov misshandel som enligt tidigare praxis bedömdes ha ett straffvärde motsvarande ett års fängelse framöver skulle kunna anses ha ett straffvärde på om- kring ett år och tre månader och att straffvärdet för ett dråp som tidigare motsvarade sex och ett halvt års fängelse framöver borde kunna anses uppgå till omkring åtta år. Samtidigt framhölls att

238

SOU 2014:18

Bilaga 1

domstolen skulle göra en självständig bedömning utifrån omstän- digheterna i det enskilda fallet. För vissa brottstyper bedömde regeringen att ytterligare höjningar, utöver den generella, var nöd- vändiga. Därför höjdes straffminimum för grov utpressning och de allvarligaste fallen av grov misshandel. Straffminimum för grovt vållande till annans död höjdes också. Regeringen har gett Brotts- förebyggande rådet (Brå) i uppdrag att utvärdera reformen och följa upp om den fått avsedd effekt.

Behovet av en översyn av straffskalorna

Sådana avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet som de allvarliga våldsbrotten utgör betraktas i dag alltså som allvarligare än tidigare.

Straffmätningsreformen 2010 syftade till att generellt öka ut- rymmet för att i skärpande riktning ta hänsyn till sådana omstän- digheter som kännetecknar just de allvarliga våldsbrotten och följ- aktligen att straffen skulle skärpas. Intresset av att kunna beakta sådana omständigheter vid straffvärdesbedömningen gör sig allt- jämt gällande. Utgångspunkten är därför att den generella reglering av straffvärdesbedömningen för de allvarliga våldsbrotten som in- fördes genom den reformen ska behållas.

Brås uppdrag att utvärdera reformen är inte avslutat men enligt statistikuppgifter från Brå kan inte några generella ökningar av strafftiderna för allvarliga våldsbrott konstateras efter 2010 års reform (Ju2013/1281/KRIM). Oavsett detta kan det ifrågasättas om den i samhället skärpta synen på allvarliga våldsbrott tillräckligt återspeglas i de lagstiftningsåtgärder som hittills har genomförts och i domstolarnas praxis. Regeringen anser därför att det finns anledning att överväga ytterligare skärpningar. I 2010 års reform var syftet att ta i anspråk det befintliga utrymmet inom straff- skalorna. Nu bör i stället ändringar i straffskalorna för enskilda brottstyper övervägas.

Straffskalan för ett brott ska återspegla lagstiftarens syn på brottstypens allvar och förhållandet till andra brottstyper. Vid fastställandet av straffskalan för ett brott har hittills enbart vissa särskilda straffminimum använts, förutom fängelseminimum även fängelse i sex månader, ett år, två år, fyra år, sex år och tio år. I prop. 2012/13:108, Förstärkt straffrättsligt skydd vid grov frids- kränkning och grov kvinnofridskränkning, som beslutades den

239

Bilaga 1

SOU 2014:18

7 mars 2013, föreslås att straffminimum för fridskränkningsbrotten ska vara fängelse i nio månader. Där bestämdes dock straffmini- mum utifrån brottstypens särskilda karaktär av konkurrensregle- ring. De särskilda straffminimum som i övrigt hittills har använts innebär att avståndet mellan de tillämpliga lägsta nivåerna i många fall är relativt stort. Det kan ifrågasättas om dessa nivåer ger lag- stiftaren ett tillräckligt utrymme att värdera en brottstyps allvar i förhållande till andra brottstyper. Enligt regeringen finns ett behov av att kunna uttrycka skillnaderna mellan brottstyperna på ett mer nyanserat sätt än i dag. Följaktligen kan det finnas anledning att välja även andra nivåer för minimistraffen än de som hittills använts. Exempelvis borde det kunna övervägas fängelse i nio månader – även i andra fall än för fridskränkningsbrotten – eller i ett år och sex månader. Det kan också finnas anledning att överväga vilka maximistraff som bör gälla.

En utredare bör därför ges i uppdrag att överväga och föreslå de ändringar i straffskalorna som behövs för att åstadkomma en höjd straffnivå för allvarliga våldsbrott i proportion till deras allvar och i proportion till straffnivåerna för andra brott.

Uppdragets närmare innehåll

Straffmätningsreformen år 2010 tog sikte på gärningar som består i eller innefattar uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart hand- lande, direkt riktat mot en annan person och med ett straffvärde motsvarande sex månaders fängelse eller mer. Också nu bör över- vägandena ta sikte på sådana brottstyper. De brottstyper där beho- vet av skärpningar i första hand gör sig gällande är enligt regeringen grov misshandel i olika svårhetsgrader, rån, grovt rån och grov ut- pressning. Dessa brottstyper innefattar sådan allvarligare vålds- användning eller sådana allvarligare hot riktade mot enskildas fysiska integritet där intresset av en höjd straffnivå kan anses särskilt på- tagligt. Visserligen övervägdes ändringar i några av dessa straff- skalor redan i 2010 års reform och vissa genomfördes också. De övervägandena gjordes dock med beaktande av att reformen i övrigt förväntades leda till effekter som synes ha uppnåtts endast i begränsad utsträckning. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att det nu finns anledning att överväga även andra straffminimum än de som hittills använts finns det anledning att åter ta ställning

240

SOU 2014:18

Bilaga 1

till behovet av ändringar. Utredaren ska därför särskilt överväga ändringar i straffskalorna för dessa brottstyper.

Även brottstyperna grovt olaga tvång och grovt olaga hot utgör sådana angrepp på enskildas fysiska integritet där intresset av en höjd straffnivå gör sig särskilt gällande. Utredaren ska därför över- väga förändringar av straffskalorna även för dessa brottstyper. Regeringen har nyligen gett en utredare i uppdrag att överväga skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (dir. 2013:19). I det uppdraget ingår att behandla vissa frågor rörande grovt olaga tvång och grovt olaga hot, bl.a. att analysera och överväga vilka omständigheter som bör ges betydelse vid bedömningen om brottet ska betraktas som grovt. Utredaren ska därför samråda med den utredningen i fråga om straffskalorna för dessa brottstyper.

När det gäller brotten grov fridskränkning och grov kvinno- fridskränkning har regeringen nyligen föreslagit en höjning av minimistraffet till nio månaders fängelse. Dessa gärningar bör där- för inte omfattas av uppdraget. Utredaren är i övrigt oförhindrad att överväga ändringar i straffskalorna för andra brottstyper som avsågs i 2010 års reform där intresset av en höjd straffnivå i enlighet med vad som redovisats ovan gör sig gällande eller där det kan be- hövas för att upprätthålla proportionaliteten mellan olika brotts- typer.

Utredaren får också identifiera och ta upp andra frågor som an- knyter till uppdraget.

Utredaren ska sammanfattningsvis, i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå

•överväga och föreslå ändringar av straffskalorna för grov miss- handel, rån, grovt rån och grov utpressning, samt

•i övrigt överväga ändringar i straffskalorna för andra brottstyper som avsågs i 2010 års reform där utredaren finner skäl till det, med hänsyn till intresset av en höjd straffnivå eller för att upp- rätthålla proportionalitet mellan de olika brottstyperna.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren ska hålla sig informerad om det arbete som bedrivs inom Regeringskansliet och utredningsväsendet på det område som ut- redningen avser. Utredaren ska samråda med Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet. Utre-

241

Bilaga 2

Allvarliga våldsbrott

Inledning

I denna bilaga finns en översikt i tabellform över de brottstyper som kan avses med begreppet allvarliga våldsbrott. Efter denna följer en mycket kortfattad redogörelse för gällande rätt och vissa statistikuppgifter för de brottstyper som inte omfattas av våra för- slag till förändrade straffskalor. Gällande rätt avseende dessa brotts- typer återfinns i kap. 6, Våra överväganden och förslag.

Allvarliga våldsbrott

Brottsbeteckning	Lagrum	Straffskala	Senast ändrad i sak
Mord	3 kap. 1 § BrB	Fängelse 10–18 år	2009 (SFS 2009:396)
		eller på livstid	18 års fängelse infördes som
			längsta tidsbestämda straff
			(tidigare endast 10 år eller livstid i
			straffskalan).

Dråp	3 kap. 2 § BrB	Fängelse 6–10 år

Grov misshandel	3 kap. 6 § BrB	Fängelse 1–6 år	2010 (SFS 2010:370)
		synnerligen grovt	Straffskalan för grov misshandel
		brott: fängelse	(tidigare 1–10 års fängelse)
		4–10 år	delades upp genom att bestäm-
			melsens andra stycke, med en sär-
			skild straffskala för synnerligen
			grova brott, infördes, samtidigt
			som straffskalan för ”normal-
			graden” av grova brott begrän-
			sades till fängelse i högst 6 år.
Misshandel	3 kap. 5 § BrB	Fängelse i högst 2 år	1993 (SFS 1993:207)
		ringa brott:	Straffskalan för ringa brott
		böter eller fängelse i	ändrades från att endast ha
		högst 6 mån	innehållit böter till böter eller
			fängelse i högst 6 mån.
			243

Bilaga 2 SOU 2014:18

Brottsbeteckning	Lagrum	Straffskala	Senast ändrad i sak

Människorov	4 kap. 1 § BrB	Fängelse 4–18 år	2009 (SFS 2009:396)
		eller på livstid	18 års fängelse infördes som
		mindre grovt brott:	längsta tidsbestämda straff
		fängelse i högst 6 år	(tidigare 10 år).

Människohandel	4 kap. 1 a § BrB	Fängelse 2–10 år	2010 (SFS 2010:371)
		mindre grovt brott:	En ny utformning av människo-
		fängelse i högst 4 år	handelsbrottet infördes.

Olaga frihetsberövande	4 kap. 2 § BrB	Fängelse 1–10 år
		mindre grovt brott:
		böter eller fängelse i
		högst 2 år

Olaga tvång	4 kap. 4 § BrB	Böter eller fängelse i
		högst 2 år
		grovt brott: fängelse
		6 mån–6 år
Grov fridskränkning	4 kap. 4 a § BrB	Fängelse	2013 (SFS 2013:367)
		9 mån–6 år	Straffminimum höjdes från 6 mån
			till 9 mån.

Grov	4 kap. 4 a § BrB	Fängelse	2013 (SFS 2013:367)
kvinnofridskränkning		9 mån–6 år	Se grov fridskränkning.
Olaga förföljelse	4 kap. 4 b § BrB	Fängelse högst 4 år	2013 (SFS 2013:366)
			Straffbestämmelsen utvidgades
			till att omfatta gärningar som
			innebär kränkande fotografering.
Olaga hot	4 kap. 5 § BrB	Böter eller fängelse i	1993 (SFS 1993:207)
		högst 1 år	Den särskilda straffskalan för
		grovt brott: fängelse	grovt brott infördes.
		6 mån–4 år

Våldtäkt	6 kap. 1 § BrB	Fängelse 2–6 år	2013 (SFS 2013:365)
		mindre grovt brott:	Uttrycket ”kränkningens art och
		fängelse i högst	omständigheterna i övrigt”
		4 år	ersattes med ”kränkningens
			allvar”. Våldtäktsbegreppet
			utvidgades.
Grov våldtäkt	6 kap. 1 § BrB	Fängelse 4–10 år	2013 (SFS 2013:365)
			Se våldtäkt.
Sexuellt tvång	6 kap. 2 § BrB	Fängelse i högst 2 år	2005 (SFS 2005:90)
			Tillämpningsområdet utvidgades.

244

SOU 2014:18 Bilaga 2

Brottsbeteckning	Lagrum	Straffskala	Senast ändrad i sak

Grovt sexuellt tvång	6 kap. 2 § BrB	Fängelse 6 mån–6 år	2005 (SFS 2005:90)
			Tillämpningsområdet utvidgades.
			Maximistraffet för grovt brott
			höjdes från 4 år till 6 år.
Våldtäkt mot barn	6 kap. 4 § BrB	Fängelse 2–6 år	2013 (SFS 2013:365)
			Uttrycket ”kränkningens art och
			omständigheterna i övrigt”
			ersattes med ”kränkningens
			allvar”.
Grov våldtäkt mot barn	6 kap. 4 § BrB	Fängelse 4–10 år	2013 (SFS 2013:365)
			Se våldtäkt mot barn.
Sexuellt utnyttjande av	6 kap. 5 § BrB	Fängelse i högst 4 år	2005 (SFS 2005:90)
barn			Bestämmelsen infördes.
Sexuellt övergrepp mot	6 kap. 6 § BrB	Fängelse i högst 2 år	2005 (SFS 2005:90)
barn			Bestämmelsen infördes.
Grovt sexuellt	6 kap. 6 § BrB	Fängelse 1–6 år	2013 (SFS 2013:365)
övergrepp mot barn			Fler kvalifikationsgrunder infördes
			och minimistraffet höjdes från
			6 mån till 1 år.

Rån	8 kap. 5 § BrB	Fängelse 1–6 år	1976 (SFS 1975:1395)
			Andra stycket (om förfarande av
			mindre allvarlig art) infördes.
Grovt rån	8 kap. 6 § BrB	Fängelse 4–10 år

Utpressning	9 kap. 4 § BrB	Fängelse i högst 2 år	2010 (SFS 2010:370)
		ringa brott: böter	Straffminimum för grovt brott
		grovt brott: fängelse	ändrades från 6 mån till 1 år.
		1–6 år.

Kapning	13 kap. 5 a § BrB	Fängelse i högst 4 år	2009 (SFS 2009:396)
		grovt brott: fängelse	18 års fängelse infördes som
		2–18 år eller på	längsta tidsbestämda straff
		livstid	(tidigare 10 år).
Flygplatssabotage	13 kap. 5 b § BrB	Fängelse i högst 4 år	2009 (SFS 2009:396)
		grovt brott: fängelse	Se kapning.
		2–18 år eller på
		livstid

Våldsamt upplopp	16 kap. 2 § BrB	Anstiftare och
		anförare: fängelse i
		högst 10 år
		Annan deltagare:
		böter eller fängelse i
		högst 4 år

245

Bilaga 2 SOU 2014:18

Brottsbeteckning	Lagrum	Straffskala	Senast ändrad i sak

Myteri	16 kap. 6 § BrB	Anstiftare och an-	2009 (SFS 2009:396)
		förare: fängelse i	18 års fängelse infördes som
		högst 6 år, vid våld	längsta tidsbestämda straff
		mot person eller	(tidigare 10 år).
		egendom eller om
		brottet annars är att
		anse som grovt
		fängelse i högst
		18 år eller på livstid
		Annan deltagare:
		böter eller fängelse i
		högst 4 år, vid våld
		mot person eller
		egendom fängelse i
		högst 6 år, om
		brottet annars är att
		anse som grovt
		fängelse i högst
		18 år eller på livstid
Våld eller hot mot	17 kap. 1 § BrB	Fängelse i högst 4 år	1976 (SFS 1975:667)
tjänsteman		ringa brott: böter	Ämbetsansvaret avskaffades,
		eller fängelse i högst	varvid begreppet ”förgriper sig på
		6 mån	någon i hans myndighets-
			utövning” infördes.
Övergrepp i rättssak	17 kap. 10 § BrB	Fängelse i högst 4 år	2010 (SFS 2009:1281) Ett nytt
		ringa brott: böter	andra stycke infördes som anger
		eller fängelse i högst	att med domstol eller annan
		6 mån	myndighet avses också en
		grovt brott: fängelse	dömande kammare eller ett annat
		2–8 år	organ i Internationella brottmåls-
			domstolen.
Folkrättsbrott	22 kap. 6 § BrB	Fängelse i högst 4 år	2009 (SFS 2009:396)
		grovt brott: fängelse	18 års fängelse infördes som
		i högst 18 år eller på	längsta tidsbestämda straff för
		livstid	grovt brott (tidigare 10 år).

Folkmord	1 § lagen	Fängelse 4–18 år	2009 (SFS 2009:397)
	(1964:169) om	eller på livstid	18 års fängelse infördes som
	straff för folkmord		längsta tidsbestämda straff
			(tidigare 10 år).

Folkmord	1 § lag om straff	Fängelse 4–18 år	Förslag till ny lagreglering i prop.
	för folkmord, brott	eller på livstid	2013/14:146, nuvarande straff-
	mot mänsklig-		ansvar för folkmord i lagen
	heten och krigs-		(1964:169) upphävs.
	förbrytelser

246

SOU 2014:18 Bilaga 2

Brottsbeteckning	Lagrum	Straffskala	Senast ändrad i sak

Brott mot	2 § lag om straff	Fängelse 4–18 år	Förslag till ny lagreglering i prop.
mänskligheten	för folkmord, brott	eller på livstid	2013/14:146.
	mot mänsklig-
	heten och krigs-
	förbrytelser

Krigsförbrytelse (mot	4 § lag om straff	Fängelse i högst 6 år	Förslag till ny lagreglering i prop.
person)	för folkmord, brott		2013/14:146, nuvarande
	mot mänsklig-		straffansvar för folkrättsbrott
	heten och krigs-		enligt 22 kap. 6 § brottsbalken
	förbrytelser		upphävs.
Grov krigsförbrytelse	11 § lag om straff	Fängelse 4–18 år	Se krigsförbrytelse mot person
	för folkmord, brott	eller på livstid	ovan.
	mot mänsklig-
	heten och krigs-
	förbrytelser

Terroristbrott	2 § lagen	Fängelse 4–18 år	2009 (SFS 2009:399)
	(2003:148) om	eller på livstid	18 års fängelse infördes som
	straff för terrorist-	mindre grovt brott:	längsta tidsbestämda straff
	brott	fängelse 2–6 år1	(tidigare 10 år).
Brott mot lagen med	2 § lagen	Fängelse i högst 4 år	1998 (SFS 1998:407) Straffskalan
förbud mot köns-	(1982:316) med	grovt brott: fängelse	med böter för brott med ”mild-
stympning av kvinnor	förbud mot köns-	2–10 år	rande omständigheter” togs bort,
	stympning av		straffskalan för normalgraden fick
	kvinnor		straffmaximum 4 års fängelse
			(tidigare 2) och straffminimum för
			grovt brott höjdes från 1 till 2 år.

1 Om ett högre lägsta straff för gärningen har föreskrivits i brottsbalken gäller det lägsta straffet.

247

Bilaga 2

SOU 2014:18

Gällande rätt m.m. avseende brottstyper som inte särskilt behandlas i kap. 6 (Våra bedömningar och förslag)

Mord

Den som berövar annan livet döms för mord, i lägst 10 och högst 18 år, eller på livstid (3 kap. 1 § brottsbalken). Straffskalan för mord ändrades år 2009.2 Den innehöll före ändringen strafflängderna 10 års fängelse eller fängelse på livstid. Syftet med ändringen, att det tidsbestämda straffet skulle kunna bestämmas från 10 år till 18 år, var att skapa en mer nyanserad straffmätning för det tids- bestämda straffet och också höja straffnivån för brott som inte medförde livstids fängelse.3 Regeringen har i en lagrådsremiss den 30 januari 2014 föreslagit en lagändring som syftar till att livstids- straffet ska bli normalstraffet för mord, på så sätt att det är fängelse på livstid som är den påföljd som ska dömas ut i en majoritet av mordfallen. En proposition planeras till den 18 mars 2014.4

Människorov och olaga frihetsberövande

I 4 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken regleras gärningar som består i att beröva en annan person friheten. Den allvarligare formen av frihets- berövande är människorov (1 §). För att en gärning ska betraktas som människorov krävs dels att frihetsberövandet inleds med ett bemäktigande av offret, dels att gärningsmannens uppsåt är att skada offret till liv eller hälsa, tvinga honom eller henne till tjänst eller att utöva utpressning. Ett bemäktigande innebär att på ett eller annat sätt få offret i sin makt; det behöver inte ske genom våld eller hot om våld, men torde ofta i praktiken ske just med sådana medel.5 Straffansvar för olaga frihetsberövande kräver däremot inte något bemäktigande eller något uppsåt att skada.

2SFS 2009:396.

3Prop. 2008/09:118, se bl.a. sammanfattningen på s. 1.

4Se Planerade propositioner och skrivelser under våren 2014, informationsmaterial från Statsrådsberedningen, den 14 januari 2014. Till underlag för lagrådsremissen ligger den inom

justitiedepartementet utarbetade departementspromemorian Skärpt straff för mord, Ds 2013:55. Den innehåller en genomgång av rättspraxis avseende rubriceringen av upp- såtligt dödande och straffmätning för mord.

5 Ett exempel i förarbetena på ett bemäktigande utan användning av våld är att locka med sig ett barn in i en bil och föra bort det, se NJA II 1962 s. 122.

248

SOU 2014:18

Bilaga 2

De våldshandlingar eller hot som kan ingå i att bemäktiga sig någon konsumeras vanligtvis av brottet människorov. Ett undantag torde vara om våldet är så allvarligt att det i sig är att bedöma som grov misshandel. Om uppsåtet att skada etc. fullföljs döms alltid särskilt för detta brott. Om t.ex. misshandel skett i samband med ett olaga frihetsberövande döms i brottskonkurrens för brotten.6

Människorov och olaga frihetsberövande är båda uppbyggda så att straffansvar för normalbrottet inleder de tillämpliga bestämmel- serna med angivande av straffskalan, minst fyra års fängelse och längst 18 år eller livstid när det gäller människorov och minst ett års och längst tio års fängelse när det gäller olaga frihetsberövande. Om det finns anledning att bedöma brottet som mindre grovt döms när det gäller människorov till maximalt sex års fängelse och när det gäller olaga frihetsberövande till maximalt två års fängelse. Om ett olaga frihetsberövande anses mer eller mindre grovt beror i första hand på frihetsberövandets varaktighet, men också på dess art och vilket lidande, fysiskt eller psykiskt, eller kränkning i övrigt det inneburit. Sådana omständigheter har givetvis också betydelse för straffmätningen.7 Även när det gäller människorov kan ett rela- tivt kortvarigt frihetsberövande, som t.ex. en kortare bilfärd, med- föra att brottet anses mindre grovt, men även andra omständigheter spelar in i bedömningen, t.ex. med vilka medel bemäktigandet skett.8

Människorov och olaga frihetsberövande får anses som relativt sett ovanligt förekommande brott, särskilt människorov. Antalet lagförda människorov har de senaste åren varit cirka 30 stycken, eller färre. Antalet brott som lagförts som olaga frihetsberövande har varit mellan 100 och 200 stycken. Som en jämförelse kan nämnas att antalet lagförda grova misshandelsbrott under dessa år legat mellan drygt 800 till 1 000 stycken.9 För åren 2011–2012 var den genomsnittliga strafflängden för fängelsestraff med människorov som huvudbrott 69 månader (nästan sex år) respektive 49 månader (cirka fyra år). För olaga frihetsberövande var den genomsnittliga strafftiden 20 månader respektive 66 månader (fem och ett halvt år).10

6Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 483, jfr RH1989:37.

7Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 4 kap. 2 §.

8Se RH 1982:10 (människorovet ansågs mindre grovt) och RH 1989:37 (brott av normal- graden trots ett relativt kortvarigt frihetsberövande).

9Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) för åren 2008–2012.

10Den officiella kriminalstatistiken, tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) för respektive år.

249

Bilaga 2

SOU 2014:18

Människorov och olaga frihetsberövande har straffskalor vars maximistraff sträcker sig till 18 års fängelse eller fängelse på livstid för människorov och till tio år för olaga frihetsberövande. Behovet att ha vida straffskalor just för dessa brott gör sig särskilt gällande eftersom en omständighet att beakta vid bedömningen av straff- värdet är hur lång tid frihetsberövandet pågått. Fall av långa frihets- berövanden är ovanliga men det finns exempel på sådana i orefere- rad praxis, där domstolarnas straffmätning också resulterat i långa fängelsestraff. Ett exempel på ett människorov är en dom från Svea hovrätt som avsåg ett bortförande i utpressningssyfte som pågick i cirka en vecka. Huvudgärningsmännen dömdes till fängelsestraff om 10 år.11 Ett exempel på ett olaga frihetsberövande är ett fall från Hovrätten för Västra Sverige där straffvärdet för ett olaga frihets- berövande av en nioårig flicka, som varade i cirka 18 timmar, ansågs vara fyra års fängelse.12

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

I vårt uppdrag ingår inte att se över straffskalorna för fridskränk- ningsbrotten (4 kap 4 a § brottsbalken). Den 1 juli 2013 infördes en ny straffskala för dessa brott, med ett nytt minimistraff om nio månader, i stället för sex månader som tidigare gällt. Straffmaximum för brottstyperna är oförändrat, fängelse i sex år.13

Människohandel

Straffstadgandet avseende brottet människohandel infördes 2002; då avsåg brottet människohandel för sexuella ändamål.14 Bestäm- melsen har därefter ändrats två gånger avseende utformningen och omfattningen av straffansvaret.15 Straffskalorna har däremot sedan införandet varit desamma.

11Svea hovrätt, dom 31 augusti 2012, mål nr 5346-12. Hovrätten beaktade både den lagänd- ring som skett beträffande straffskalan för människorov, då den utvidgades på samma sätt som mord, och den straffnivåhöjning som var avsedd med 2010 års straffmätningsreform. I domen finns referenser till annan orefererad praxis som avsåg jämförbara gärningar.

12Hovrätten för Västra Sverige, dom den 24 juni 2013, mål nr B 1942-13.

13SFS 2013:367, prop. 2012/13:108.

14SFS 2002:436, prop. 2001/02:124.

15SFS 2004:406 och 2010:371. Bestämmelsen har ändrats i formellt hänseende 2005 (SFS 2005:90) som en följd av reformen av 6 kap. brottsbalken, se prop. 2004/05:45 s. 130 f.

250

SOU 2014:18

Bilaga 2

Med människohandel avses att genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekrytera, transportera, överföra, inhysa eller ta emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte.

Endast ett fåtal människohandelsbrott har lagförts åren 2008–2011, år 2012 fattades dock 31 lagföringsbeslut avseende brottet.16 Den genomsnittliga strafflängden i de nio fängelsedomar som meddelades 2012 var drygt 3 års fängelse.17

När regeringen övervägde hur straffskalan skulle utformas gjor- des en jämförelse med brottet grovt koppleri, men det anfördes att människohandel i regel är ett svårare brott.18 Allvaret i brottslighet som utgör människohandel markeras av att straffminimum är två års fängelse och att straffskalan sträcker sig till 10 års fängelse, samma straffmaximum som för synnerligen grov misshandel. En lägre straffskala gäller om gärningen är mindre grov, i sådana fall döms till fängelse i högst fyra år.

Olaga förföljelse

Den 1 oktober 2011 infördes ett nytt brott i 4 kap. brottsbalken med benämningen olaga förföljelse.19 Straffansvaret har införts i syfte att höja straffnivån för brott som sedda var för sig i många fall inte föranleder annat än ett bötesstraff, men som sedda i ett samman- hang och från brottsoffrets perspektiv framstår som mer straff- värda på grund av den integritetskränkning brottsligheten utgör.20 I brottet ingår gärningar som t.ex. misshandel, olaga tvång och olaga hot. För straffansvar krävs att var och en av gärningarna varit led i en upprepad kränkning av personens integritet. Straffskalan sträcker sig från fängelseminimum till fängelse i fyra år. Regeringen gjorde en jämförelse med fridskränkningsbrotten vid övervägandena kring straffskalan och anförde att fridskränkningsbrotten bör betraktas som allvarligare eftersom de riktar sig mot en närstående och därtill för straffansvar kräver att de ingående gärningarna varit ägnade att

16Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) för åren 2008–2012.

17Den officiella kriminalstatistiken, tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) år 2012.

18Prop. 2001/02:124 s. 29.

19SFS 2011:485.

20Prop. 2010/11:45, bl.a. s. 66 f.

251

Bilaga 2

SOU 2014:18

allvarligt skada offrets självkänsla. Både straffminimum och straff- maximum för olaga förföljelse bestämdes till lägre straff än vad som gäller för fridskränkningsbrotten.21

Olaga förföljelse skulle kunna vara att bedöma som ett allvarligt våldsbrott, beroende på om de ingående gärningarna omfattat miss- handel eller olaga hot, och hur högt straffvärdet för förföljelsebrottet i det enskilda fallet anses vara. År 2012 lagfördes 73 brott bedömda som olaga förföljelse. I 23 fall, där brottet var huvudbrott, valdes fängelse som påföljd. Medelstrafflängden för fängelsedomarna var sex månaders fängelse.22

Sexualbrotten

Den 1 april 2005 trädde en ny och reformerad sexualbrottslagstift- ning i kraft.23 Regeringen anförde att det övergripande syftet med en reformerad lagstiftning var att öka skyddet mot sexuella kränk- ningar och att ytterligare förstärka den sexuella integriteten och självbestämmanderätten.24 Ändringarna avsåg både förändringar i det kriminaliserade området och förändringar i straffskalorna för vissa sexualbrott. Bland annat utvidgades våldtäktsbestämmelsen och särskilda brottstyper avseende skyddet av barn infördes.

Sexualbrottslagstiftningen har sedan dess varit föremål för över- syn i och med 2008 års sexualbrottsutredning. Utredningens betän- kande Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag25 överlämnades till regeringen i oktober 2010. Utredningen låg till grund för regeringens proposition En skärpt sexualbrottslagstift- ning, som ledde till flera ändringar i bestämmelserna i 6 kap. brotts- balken, bl.a. avseende våldtäktsbrottet. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2013.26 Regeringen anförde då att sexualbrottslagstift- ningens övergripande skyddsobjekt är den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten.27

21A. prop. s. 73 f.

22Den officiella kriminalstatistiken, se tabell 430 för 2012 (Domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader) och tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) år 2012.

23SFS 2005:90, prop. 2004/05:45.

24A. prop. s. 1.

25SOU 2010:71.

26SFS 2013:365, prop. 2012/13:111.

27Jfr a. prop. s 1.

252

SOU 2014:18 Bilaga 2

Kapning och flygplatssabotage

I brotten kapning (13 kap. 5 a §) och flygplatssabotage (13 kap. 5 b §) ingår att våld eller hot om våld riktas mot en eller flera indi- vider. För straffansvar krävs därtill bl.a. att våldet eller hotet syftar till att bemäktiga sig eller ingripa i manövreringen i ett luftfartyg, ett fartyg eller vissa andra särskilt uppräknade fordon (kapning) eller att våldet eller hotet är ägnat att framkalla fara för en flygplats funktion eller säkerheten vid flygplatsen (flygplatssabotage). För normalgraden av brotten sträcker sig straffskalan från fängelse- minimum till fyra års fängelse. Straffminimum för grovt brott är två års fängelse och straffmaximum 18 års fängelse eller på livstid. Avgörande för det konkreta straffvärdet för något av dessa brott torde vara det allmänfarliga i gärningen, och inte kränkningen av den enskilda individen som våldet eller hotet om våld i och för sig utgör. Om allvarligare våldsanvändning mot individer har utövats som ett led i övertagandet av ett fartyg etc. döms i brottskonkurrens för t.ex. grov misshandel.28 Lagföringsbeslut för dessa brott före- kommer mycket sällan eller inte alls i kriminalstatistiken.29

Våldsamt upplopp och myteri

Våldsamt upplopp (16 kap. 2 §) och myteri (16 kap. 6 §) kan vara allvarliga våldsbrott, om de innefattar våld eller hot mot individer. Våldsamt upplopp avser situationen att en folksamling går till före- nat angrepp med våld å person eller egendom med uppsåt att sätta sig upp mot myndighet eller framtvinga eller hindra viss åtgärd. Myteribrottet avser att en ”samling krigsmän” sätter sig upp mot sin förman antingen med hot om våld eller med våld mot person eller egendom.

Straffskalorna för brotten har det gemensamt att det görs åtskill- nad mellan anstiftare eller anförare och andra deltagare. Myteri- brottet har också olika straffskalor beroende på om våld mot person eller egendom utövats, eller om endast hot förekommit.

Straffansvar för våldsamt upplopp förutsätter inte att deltagaren i upploppet själv utövat våld mot person eller egendom, men för att man ska anses vara deltagare i folkmassans våldsutövning krävs att man på något sätt sympatiserat med denna. Om deltagaren faktiskt

28Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 13 kap. 5 a och b §§.

29Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder)för åren 2008–2012.

253

Bilaga 2

SOU 2014:18

har utövat våld kan lindriga våldshandlingar konsumeras av upp- loppsbrottet, men i övrigt döms i brottskonkurrens för brott enligt 3 och 4 kap.30

När det gäller myteribrottet döms i brottskonkurrens för allvar- ligare våldshandlingar.31 Straffskalorna är i övrigt vida och allvaret i kränkningen mot en enskild individ kan beaktas inom ramen för den straffskala som är tillämplig (den lägsta straffskalan sträcker sig från fängelseminimum till fyra års fängelse). Fängelse i högst arton år eller på livstid är det längsta möjliga straffet och gäller anförare eller anstiftare, om våld mot person eller egendom använts (till skillnad från om gärningen innefattat hot om sådant våld).

När det gäller dessa brottstyper ska framhållas att de inte alltid måste utgöra ett allvarligt våldsbrott, dels beroende på att våld eller hot om våld mot person inte är en nödvändig förutsättning för straffansvar, dels beroende på vilket straffvärde brottet har. Vidare är straffvärdet inte i första hand beroende av de kränkningar på individnivå som brotten kan ha utgjort, utan att de utgör brott mot allmän ordning.

Antalet lagförda brott som bedömts som våldsamt upplopp har varierat mellan 20 och 50 stycken sedan 2008. Åren 2011 och 2012 meddelades ett tiotal fängelsedomar med brottet som huvudbrott. Den genomsnittliga längden på fängelsestraffen var åtta respektive fem månader. Straffansvar för myteri har inte förekommit i kriminal- statistiken under de senaste åren.32

Våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak

Brottet våld eller hot mot tjänsteman innefattar, som brottsrubri- ceringen också visar, våld eller hot mot den individuelle tjänste- mannen. Brottet övergrepp i rättssak avser att med våld eller hot om våld angripa någon som t.ex. gjort en anmälan eller avlagt vittnesmål. Med övergrepp i rättssak kan också avses andra förfaranden än våld eller hot om våld som medför lidande, skada eller olägenhet för den som t.ex. ska vittna.

30Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 16 kap. 2 § brottsbalken, med där anmärkt rättsfall.

31A.a., kommentaren till 16 kap. 6 § brottsbalken.

32Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) och tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelse- tidens längd i månader) för åren 2008–2012.

254

SOU 2014:18

Bilaga 2

Straffskalan för våld eller hot mot tjänsteman sträcker sig från fängelseminimum till fängelse i fyra år. Det ringa brottets straff- skala går från böter till fängelse i sex månader och torde därmed inte kunna sägas vara ett allvarligt våldsbrott. Detsamma gäller ringa fall av övergrepp i rättssak vars straffskala är utformad på samma sätt. För övergrepp i rättssak av normalgraden är satt samma straff- skala som våld eller hot mot tjänsteman. För övergrepp i rättssak finns också en särskild straffskala för grova brott, där straffmini- mum är två års fängelse och straffmaximum åtta års fängelse.

Våld eller hot mot tjänsteman är ett förhållandevis vanligt brott. Åren 2008–2012 var antalet lagföringsbeslut där brottet var huvud- brott ungefär 2 500 stycken per år. Samtliga lagförda brott var under perioden från 3 500 stycken till 4000 stycken. Ungefär 80 pro- cent av lagföringsbesluten, där brottet var huvudbrott, ledde till påföljderna fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom och böter, med ungefär lika stor andel var för dessa påföljder, dock med en viss övervikt för villkorlig dom. För fängelsedomarna, som alltså var mellan 450–550 stycken varje år, var den genomsnittliga strafftiden 3 månader både år 2011 och 2012. För dessa år avsåg mindre än 20 procent av fängelsedomarna strafftider på 6 månaders fängelse eller mer. Med tanke på att våld och hot mot tjänsteman är ett s.k. artbrott torde det inte bland de icke frihetsberövande påföljderna finnas särskilt många brott med så höga straffvärden som sex måna- ders fängelse eller mer. Man kan alltså konstatera att endast en mindre andel av alla brott som utgör våld eller hot mot tjänsteman kan betraktas som allvarliga våldsbrott.33

Övergrepp i rättssak är en betydligt ovanligare brottstyp jämfört med våld eller hot mot tjänsteman. Under samma år som redo- gjordes för ovan har antalet lagföringsbeslut avseende detta brott som huvudbrott varit cirka 400 stycken per år. Samtliga lagförings- beslut för brottet har varit över 700 stycken per år. Omkring 150 av lagföringsbesluten, med brottet som huvudbrott, var domar med fängelse som påföljd. Den genomsnittliga strafflängden var för år 2011 och 2012 sju respektive åtta månaders fängelse.34

Straffskalorna för våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak är satta både med beaktande av det våld eller hot som indi-

33Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) och tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelse- tidens längd i månader) för åren 2008–2011.

34Den officiella kriminalstatistiken, tabell 405 (antal lagförda brott efter lagföringstyp och ålder) och tabell 430 (domslut med huvudpåföljd fängelse efter huvudbrott och fängelse- tidens längd i månader) för åren 2008–2011.

255

Bilaga 2

SOU 2014:18

viden utsätts för och de samhälleliga funktioner som hotas genom sådant våld eller hot om våld. Straffskalorna är så vida att det i de flesta fall går att beakta allvaret både i våldet/hotet sett för sig, och de samhälleliga skyddsaspekterna. Om en våldshandling är mycket allvarlig, t.ex. att betrakta som grov misshandel, döms i brotts- konkurrens för både misshandeln och våld eller hot mot tjänste- man. Ansvar för övergrepp i rättssak konsumerar gärningar som är en del av övergreppet, t.ex. misshandel, olaga hot eller olaga tvång. Om våldet som används är att bedöma som grov misshandel döms för båda brotten.35

Terroristbrott, folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Lagen (2003:148) om straff för terroristbrott och lagen (1964:169) om straff för folkmord är uppbyggda på det sättet att när vissa redan kriminaliserade gärningar begås under vissa närmare angivna förutsättningar och med viss avsikt döms i stället för terroristbrott respektive folkmord, varvid brottet är att betrakta som allvarligare än annars. Bland de brott som kan kvalificeras enligt de båda lagarna ingår såväl mord och dråp som andra allvarliga angrepp på person. När det gäller straffansvar för folkrättsbrott omfattar detta svåra överträdelser av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Många av de gärningar som i praktiken kan komma i fråga för straffansvar torde avse utövande av grovt våld mot perso- ner på ett sätt som strider mot vad som är tillåtet enligt folkrätten.

När det gäller folkmord och folkrättsbrott har regeringen den 20 februari 2014 lämnat en proposition till riksdagen med förslag till en ny reglering i en särskild lag, som också upphäver straffstadgandet i den nuvarande lagen om folkmord. Samtidigt ska också brotts- balkens bestämmelse avseende folkrättsbrott upphöra att gälla. I propositionen föreslås en lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. I lagen upptas ett antal nya brottstyper: brott mot mänskligheten, som avser vissa särskilt upp- räknade gärningar när de ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, folkmord och krigs- förbrytelse. Straffansvar för krigsförbrytelse upptas i flera para- grafer. Av dessa torde det i första hand vara krigsförbrytelse mot

35 Brottsbalken, en kommentar på internet, kommentaren till 17 kap. 1 och 10 §§ brotts- balken, konkurrensfrågor avseende övergrepp i rättssak har behandlats i prop. 1981/82:141, s. 36 och prop. 1996/97:135 s. 11.

256

SOU 2014:18

Bilaga 3

2 Misshandel

2.1Misshandel av normalgraden – fängelse mellan 8 och 10 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Två gärningsmän slog och	Rubricering: Oprovocerat våld mot
2013-01-23	sparkade målsäganden mot	huvud och kropp mot liggande måls-
B 3220-12	huvud och kropp, även då	ägande, två gärningsmän, samtidigt
	denne låg ned på marken,	var skadorna av relativt lindrig karak-
	vilket orsakade svullnad, blöd-	tär, vilket talade för att våldet inte
	ning och sårskada.	varit särskilt kraftigt. Händelse-
		förloppet förhållandevis kortvarigt.
		Straffvärde: 8 månaders fängelse.

Hovrätten för Nedre	Ett knytnävsslag i ansiktet och	Rubricering: För grov misshandel krävs
Norrland	sedan två till tre slag med en	att skadorna varit förhållandevis bety-
2012-06-13	glasflaska i målsägandens	dande (NJA 2011 s. 89); målsägandens
B 346-12	huvud, när denne låg ned,	skador inte sådana (en skärskada
	orsakade sårskador.	limmades och en tejpades, i övrigt
		ingen medicinsk behandling).
		Straffvärde: Allvarligt våld med
		tillhygge mot huvud – 8 månaders
		fängelse.

Svea hovrätt	Flera gärningsmän utdelade	Straffvärde: Misshandel av allvarlig art
2011-12-22	slag och sparkar mot liggande	– 10 månaders fängelse.
B 8980-11	målsägande, vilket orsakade
	bl.a. en näsfraktur.
Hovrätten för Nedre	En gärningsman attackerade	Rubricering: förhållandevis betydande
Norrland	målsäganden bakifrån. Efter	skador, oprovocerat våld, spark mot
2012-04-04	det att målsäganden fallit till	liggande – talade för grovt brott.
B 74-12	marken utdelades flera slag	Impulsstyrt våld, ensam gärningsman,
	och sparkar i ansikte och	relativt snabbt förlopp – talade för
	huvud och även ett strypgrepp,	normalgraden. Inte styrkt att miss-
	vilket orsakade bl.a. fraktur i	handeln fortsatte efter det att offret
	näsan och medvetslöshet.	blivit medvetslöst.
		Straffvärde: 10 månaders fängelse.

Hovrätten för Västra	En gärningsman utdelade ett	Rubricering: Allvarlig misshandel, men
Sverige	knivhugg som orsakade en	inte så allvarlig att den nådde upp till
2012-09-20	6 cm djup sårskada under	grovt brott.
B 2458-12	skulderbladet på målsägan-	Straffvärde: 10 månaders fängelse.
	den.

261

Bilaga 3

SOU 2014:18

2.2Grov misshandel – fängelse mellan 1 år och 1 år 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Flertalet sparkar och slag, del-	Rubricering: omfattande våld, mot
2012-01-27	vis utdelade då målsäganden	huvud och med tillhyggen mot liggande
B 9473-11	låg ned, även med olika till-	som hade svårt att värja sig.
	hyggen, av tre gärningsmän,	Straffvärde: Olika för varje
	ledde bl.a. till flertalet sår-	gärningsman beroende på olika
	skador, blåmärken och en ur-	delaktighet. Den mest drivande dömdes
	vriden axel.	till 1 år 6 månaders fängelse, även
		innefattande ett olaga hot av normal-
		graden.

Hovrätten för	Flera slag mot huvudet och	Rubricering: Kraftigt strypvåld som
Västra Sverige	kraftigt strypgrepp.	kunnat orsaka medvetslöshet, hänsyns-
2012-07-11		löst att lämna målsäganden, som också
B 2823-12		hade ett knivhugg i benet, medvetslös
		och kraftigt blödande.
		Påföljd: 1 år 6 månaders fängelse, även
		innefattande misshandel av normal-
		graden vid två tillfällen.

Svea hovrätt	Gärningsmannen slog måls-	Rubricering: Utdraget händelseförlopp,
2013-03-26	äganden flera gånger mot	användandet av tillhyggen, våldet
B 9012-12	huvud och kropp, bl.a. med ett	utövades även då målsäganden låg
	dammsugarrör, dunkade	ned.
	hennes huvud i golvet, drog	Straffvärde: ”Något över” minimi-
	henne i håret, bet henne, skar	straffet för grov misshandel.
	henne i tummen. Våldet	Påföljd: Gärningsmannen dömdes för
	orsakade sårskador, under-	misshandeln och en misshandel av
	hudsblödningar och svullnader.	normalgraden ”marginellt understig-
		ande” straffvärdet för grov misshandel
		till fängelse i 1 år 6 månader.

Göta hovrätt	Slag mot ansikte och huvud	Straffvärde: ”Något överstigande mini-
2011-04-27	med glasflaska eller glasflaskor	mum”.
B 559-11	orsakade blånader, svullnader	Påföljd: Gärningsmannen dömdes till
	och sårskador.	fängelse i 1 år 3 månader, varvid
		beaktades dels återfall i brott, dels att
		brottet begåtts innan tidigare dom
		börjat verkställas.2

2 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken. Tillämpningen av detta lagrum har behandlats av Högsta domstolen i NJA 2009 s. 485 I-III, se även Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 479–486.

262

SOU 2014:18

Bilaga 3

2.3Grov misshandel – fängelse 1 år 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Göta hovrätt	En gärningsman utdelade sparkar	Rubricering: Våldet var oprovocerat,
2013-02-27	och stampningar mot målsägan-	hade föregåtts av viss planering,
B 110-13	dens huvud och kropp även efter	pågick under en förhållandevis lång
	att denne fallit till marken, vilket	tid och målsäganden var inte kon-
	orsakade underhudsblödningar	taktbar under senare delen av
	och mindre sårskador.	förloppet.
		Straffvärde: Råheten och hänsyns-
		lösheten hade inte tillräckligt
		beaktats genom rubriceringen.
Hovrätten för Västra	Slag mot huvud och kropp med	Rubricering: Våldsutövning skedde
Sverige	tillhyggen, bl.a. basebollträ från	efter intrång i offrets bostad och med
2013-02-15	två gärningsmän, ledde till sår-	tillhyggen.
B 3107-12	skada i huvudet och svullnader.	Straffvärde: I försvårande riktning –
		flera gärningsmän, tillhyggen och
		angrepp efter intrång i hemmet, inte
		helt kortvarigt angrepp. I mildrande
		riktning – förhållandevis lindriga
		skador.

Hovrätten över	Två knivstick i nedre delen av	Rubriceringen: oprovocerad attack
Skåne och Blekinge	ryggen orsakade sårskador. Stick-	med livsfarligt vapen mot en flyende
2012-04-03	kanalerna var ca 5 cm långa och	målsägande, en yngre tonåring –
B 2688-11	gick in i underhudsfettet.	särskild hänsynslöshet och råhet.

Svea hovrätt	Ett slag mot målsägandens	Rubricering: Bäckenfrakturen var
2013-05-06	huvud och en kraftig knuff	komplicerad och hade opererats vid
B 9548-12	orsakade att målsäganden	två tillfällen och målsäganden var
	ramlade ner från tunnelbane-	inte återställd vid huvudförhand-
	perrongen och fick en bäcken-	lingen, ca ett år efter händelsen –
	fraktur.	svår kroppsskada. Oprovocerad
		misshandel.

Svea hovrätt	Flera slag och sparkar mot kropp,	Rubricering: Skadebilden och
2012-03-01	ansikte och huvud, även då måls-	tillvägagångssättet – gärnings-
B 1055-12	äganden låg ned ledde bl.a. till	mannen visade särskild hänsyns-
	tre benbrott i ansiktet.	löshet och råhet.

263

Bilaga 3

SOU 2014:18

2.4Grov misshandel – fängelse mellan 1 år 6 månader och 2 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd.
och målnummer

Hovrätten för Nedre	Knivskärning i halsen som	Straffvärde: Översteg ”klart” minimum
Norrland	orsakade ett sår från ena	med beaktande av att det varit fråga om
2012-07-27	sidan av halsen till den andra,	skärande våld mot halsen.
B 673-12	mer än en decimeter långt.	Påföljd: 2 års fängelse, även
	Såret gick ned i underhuds-	innefattande ett fall av stöld och
	fettet och var inte livshotande.	överträdelse av kontaktförbud.

Hovrätten för Västra	Två gärningsmän sparkade	Rubricering: Misshandeln var oprovoce-
Sverige	och slog målsäganden mot	rad, målsäganden, som var endast 15 år
2013-02-12	kropp och huvud samt stamp-	gammal, var försvarslös sedan han
B 5260-12	ade mot huvudet, även sedan	fallit till marken – särskild hänsyns-
	målsäganden fallit till	löshet och råhet.
	marken, vilket orsakade	Straffvärde: För den grova misshandeln,
	svullnader och sårskador i	misshandel, ofredande, olovlig körning
	munnen.	och grovt rattfylleri bedömdes
		straffvärdet vara drygt 2 års fängelse.
Hovrätten över	Två personer utdelade slag	Straffvärde: Strax under 2 års fängelse.
Skåne och Blekinge	och sparkar som orsakade	I försvårande riktning beaktades att
2012-09-05	bl.a. skador på två tänder. En	knivskärningen i ansiktet var ”närmast
B 2137-12	gärningsman höll fast offret	sadistisk” och att gärningen var plane-
	som då blev skuren i ansiktet	rad – målsäganden lurades med till en
	av den andre gärnings-	avskild plats där misshandeln ägde
	mannen.	rum.
Svea hovrätt	Målsäganden skars i benet	Straffvärde: Skadan låg ”klart” över den
2011-06-27	med kniv vilket orsakade en	nivå som medför att en misshandel ska
B 4182-11	lång sårskada på underbenet.	betraktas som grov, i mildrande riktning
	Skadan var livshotande och	talade att händelseförloppet var snabbt.
	skulle eventuellt leda till	Påföljd: 2 års fängelse, även inne-
	bestående men.	fattande viss bötesbrottslighet och ett
		fall av misshandel av normalgraden.

264

SOU 2014:18

Bilaga 3

2.5Grov misshandel – fängelse 2 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Ett skott i låret med pistol orsakade
2011-05-27	sårskada.
B 3580-11

Svea hovrätt	Knivhugg i målsägandens lår, 6 cm	Rubricering: Gärningsmannen
2013-03-22	lång sårskada och en sårkanal	visade särskild hänsynslöshet och
B 1158-13	knappt en decimeter lång, orsakade	råhet.
	blödning.
Svea hovrätt	Tre gärningsmän utdelade ett 20-	Rubricering: Redan att tre personer
2013-06-11	tal sparkar och knytnävsslag mot	oprovocerat misshandlade en ligg-
B 1024-13	en liggande målsägande vilket	ande med sparkar innebar grovt
	orsakade bl.a. näsfraktur,	brott.
	medvetslöshet, brott på ögonhålan	Straffvärde: Försvårande att våldet
	och nedsatt hjärtrytm, ett eventu-	var inriktat på sparkar i ansiktet
	ellt livshotande tillstånd.	mot liggande och sedermera
		medvetslös person.

Svea hovrätt	Tre knivhugg träffade målsägan-	Rubricering: livsfarlig gärning
2012-08-29	dens överkropp och huvud, orsak-	p.g.a. kniven, gärningsmannen
B 6772-12	ade sårskador, blödning och luft-	saknade kontroll över skadornas
	ansamling i bröstkorgen. Skadorna	omfattning.
	var inte livshotande.	Straffvärde: I skärpande riktning –
		angrepp mot en god vän med kniv,
		i mildrande riktning – ett för-
		hållandevis kortvarigt händelse-
		förlopp.
Hovrätten för Övre	Två knivhugg mot liggande person,	Rubricering: Grovt brott redan av
Norrland	varav ett träffade bröstkorgen med	den anledningen att gärningen var
2012-08-16	sårskador, luftinträde till lung-	livsfarlig. Att knivhuggen utdelats
B 544-12	säcken och blodansamling i lung-	mot liggande person innebar sär-
	säcken.	skild hänsynslöshet och råhet.

Göta hovrätt	Flera stick med en bajonett, varav	Rubricering: Att skadorna blev
2012-12-14	ett i ryggen och ett i övergången	lindriga fick betraktas som en
B 1794-12	mellan buken/bröstkorgen, orsak-	tillfällighet, vapnet var livsfarligt.
	ade sårskador som inte var	Straffvärde: Våld mot en nära
	livshotande.	familjemedlem i det egna hemmet.

Göta hovrätt	Ett hugg mot målsägandens	Straffvärde: Våld med skärande
2012-09-21	ansikte med kniv eller knivliknande	föremål mot huvud och ansikte
B 2390-12	föremål orsakade bl.a. en 0,5 cm	medförde risk för svåra skador,
	djup sårskada från överläppen ner	misshandel utanför målsägandens
	till underkäken.	bostad som ledde till bestående
		men (vanprydande ärr).

		265

Bilaga 3

SOU 2014:18

2.6Grov misshandel – fängelse mellan 2 år och 2 år 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Upprepade hugg med kniv mot	Rubricering: Livsfarligt vapen/våld.
2012-04-24	målsägandens hals och ansikte	Straffvärde: Upprepat livsfarligt
B 2426-12	orsakade sårskador, den största ca	våld.
	3 cm lång (ej livshotande).	Påföljd: Fängelse i 2 år 6 månader,
		innefattande även olaga hot och
		ringa narkotikabrott.

Hovrätten för Västra	Flera knytnävsslag som fällde	Rubricering: Grovt brott redan med
Sverige	målsäganden till marken, därefter	hänsyn till våldets art och de
2011-10-12	flera slag och sparkar mot huvudet	skador som uppstått.
B 3621-11	som orsakade medvetslöshet.	Påföljd: Fängelse i 2 år 6 månader,
	Gärningsmannen körde sedan över	även innefattande snatteri, grovt
	målsägandens ena ben med bil,	rattfylleri, grov olovlig körning och
	vilket orsakade flertalet frakturer.	ringa narkotikabrott.

2.7Grov misshandel – fängelse 2 år 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum och		straffvärde eller påföljd
målnummer

Svea hovrätt	Ett knivhugg mot buken orsakade	Rubricering: Grovt brott redan
2012-11-15	flera skador på inre organ och	p.g.a. att gärningen var livs-
B 8323-12	blödning i bukhålan (livshotande).	farlig.

Hovrätten över Skåne	Knivhugg i buken som trängde in	Straffvärde: Visserligen
och Blekinge	till bukhålan (livshotande).	impulsstyrt våld, men i måls-
2012-06-26		ägandens bostad med kniv.
B 1122-12

266

SOU 2014:18

Bilaga 3

2.8Grov misshandel – fängelse 3 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Misshandel av flera gärnings-	Straffvärde: Brutal misshandel av
2012-02-08	män, ett ”gäng”, med flertalet	försvarslös person som kunnat leda till
B 7066-11	sparkar, slag och stampningar,	men för livet.
	även då målsäganden låg ned,
	och med olika tillhyggen, ledde
	bl.a. till flera ansiktsfrakturer

Göta hovrätt	Ett knivstick i buken orsakade	Rubricering: livsfarligt våld och sär-
2011-04-08	livshotande skador, bl.a. på inre	skild hänsynslöshet och råhet.
B 490-11	organ.	Straffvärde: Gärning mot närstående
		kvinna i anslutning till det gemen-
		samma hemmet.

Hovrätten över	Upprepade slag mot huvud och	Straffvärde: Hänsynslöshet som gick
Skåne och Blekinge	kropp med ett basebollträ mot	klart över vad som i sig ligger i att
2012-10-16	en liggande målsägande, orsak-	tillfoga de aktuella skadorna – våld
B2393-12	ade bl.a. sårskador, blåmärken,	mot närstående kvinna i det gemen-
	blödningar i hjärnan och skall-	samma hemmet, tillhygget hämtades
	fraktur (ej livshotande).	och användes efter det att hustrun
		hamnat på golvet, parets söner hörde
		misshandeln pågå och en av dem såg
		också slutskedet.

Hovrätten över	Ett slag i målsägandens huvud	Rubricering: svår kroppskada tillfogad
Skåne och Blekinge	med en stol orsakade en livs-	med tillhygge.
2012-02-09	hotande skallfraktur med vid
B 1999-11	huvudförhandlingen kvarstå-
	ende komplikationer bestående
	av bl.a. flera fysiska nedsätt-
	ningar och kognitiva svårig-
	heter.

Göta hovrätt	Flera stick i rygg och mage med	Rubricering: ”Skadornas art och
2012-08-10	en sax, minst ett stick livs-	omfattning”.
B 2008-12	hotande.

267

Bilaga 3

SOU 2014:18

2.9Grov misshandel – fängelse över 3 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och straffvärde
avgörandedatum		eller påföljd
och målnummer

Göta hovrätt	Våld med kniv orsak-	Straffvärde: Gärningsmannen trängde sig
2012-10-29	ade en sårskada i	nattetid in i en sovande familjs bostad och gick
B 2490-12 och	vänster axel, två sår-	till omedelbar attack med kniv i närvaro av
2623-12	skador på höger	barnen i familjen.
	underarm, en sårskada	Påföljd: 4 års fängelse, även innefattande ett
	på höger handled och	grovt vapenbrott som hade ett straffvärde ”klart
	åtta sårskador på	överstigande” sex månaders fängelse. I övrigt
	höger ben.	kan ev. ett narkotikabrott av normalgraden ha
		påverkat det samlade straffvärdet i någon mån.
Hovrätten över	Slag, även med till-	Rubricering: Livshotande våld.
Skåne och Blekinge,	hygge, mot huvudet	Straffvärde: Fängelse i 3 år 6 månader.
2011-04-27,	och stort antal hugg	I tingsrättens domskäl anmärktes att knivvåldet
mål nr B 655-11	med kniv i ansikte, på	lämnat kvarstående ärr och kunde betraktas
	hals och bål, varav ett	som tortyrliknande.
	punkterade en lunga.

2.10Synnerligen grov misshandel

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Gärningsmannen misshandlade	Rubricering: Synnerlig hänsynslöshet,
2011-07-19	sin sambo genom upprepade slag	bland annat p.g.a. parternas
B 5118-11	och sparkar, bl.a. med en 10 kg	ojämnbördiga styrkeförhållanden
	tung hantel, orsakade bl.a.	vilket innebar att målsäganden var
	avslagen käke och flera	helt värnlös, tillhygget, inte obetydlig
	livshotande skador på inre organ.	tidrymd, flera inre skador som var för
		sig varit livshotande och ledde till
		mer än en månads sjukhusvård.
		Straffvärde: 4 års fängelse.
Hovrätten över	Upprepade stick och hugg med	Rubricering: Synnerlig hänsynslöshet
Skåne och	kniv i buk och bröstkorg orsakade	och råhet att sticka upprepade gånger
Blekinge	bl.a. kraftig blödning och flera	i buken, i kombination med allvarliga
2011-11-01	skador på inre organ.	skador.
B 2389-11		Påföljd: 4 års fängelse, även inne-
		fattande misshandel av normalgraden
		och rattfylleri.

268

SOU 2014:18 Bilaga 3

Göta hovrätt	Knytnävsslag i ansiktet, sedan två	Rubricering: Viss planering bakom
2012-09-21	pistolskott, ett i vardera ben (livs-	gärningen, prickskjutning på kort
B 2470-12	hotande).	avstånd mot offrets knän, ett våld som
		har till syfte att orsaka stort lidande och
		ett invalidiserande tillstånd.
		Påföljd: 4 år 6 månaders fängelse,
		innefattade även grovt vapenbrott.
Svea hovrätt	Förälder utövade trubbigt våld mot	Rubricering: Synnerlig hänsynslöshet att
2012-03-26	sitt sex månader gamla barn, vilket	rikta sådant våld mot ett litet barn.
B 786-12	orsakade flera skallskador som var	Straffvärde: ”Klart överstigande 4 års
	livshotande.	fängelse”

Svea hovrätt	Förälder utövade våld mot sitt fem	Rubricering: Skallskadorna var
2011-04-18	månader gamla barn, vilket	omfattande och livshotande, hänvisning
B 1303-11	orsakade frakturer i benen och i	till förarbetsuttalanden om grovt våld
	skallbenet, blödningar och svullnad	mot barn.
	i hjärnan; livshotande skador.	Straffvärde: ”Närmare” fem års
		fängelse.
Hovrätten över	Åtminstone tre sparkar/stampningar	Rubricering: Livsfarligt våld och livs-
Skåne och Blekinge	mot målsägandens huvud och hals	hotande skador, sjukhusvistelse i mer
2013-05-13	när denne befann sig nära marknivå	än två månader och därefter fortsatt
B 829-13	orsakade bl.a. ansiktsfrakturer,	medicinsk behandling, bestående men.
	fraktur på sköldkörteln och	Straffvärde: 5 års fängelse.
	hjärnskador samt bestående men –
	bl.a. förlust av lukt och smaksinne.
Svea hovrätt	Efter ett rån utdelade gärnings-	Rubricering: Utdraget händelseförlopp,
2012-12-13	mannen slag och sparkar när	svåra kroppskador, eventuellt bestående
B 9884-12	målsäganden låg ned, släpade med	men. Händelseförloppet innebar
	sig målsäganden till ett skogsparti,	synnerligt lidande och synnerlig
	där han tände eld på målsägandens	hänsynslöshet.
	hår och kläder över axlar och rygg,	Påföljd: Fängelse i 5 år 9 månader, även
	samtidigt som han höll målsägan-	innefattande rån, hot mot tjänsteman
	den tryckt mot marken med sin fot.	samt brottslighet i en dom på skydds-
		tillsyn, vilken påföljd undanröjdes.3
Svea hovrätt	Offret sköts flera gånger i benen och	Rubricering: Våldet ledde till omfattande
2013-09-18	en av gärningsmännen hällde sedan	medicinska komplikationer och kraftig
B 2663-13	salpetersyra i hans ansikte och på	och långvarig smärta. Överlagd gärning
	överkroppen.	som skedde i bestraffningssyfte.
		Påföljd: Fängelse i 7 år 6 månader, även
		innefattande bl.a. övergrepp i rättssak
		och givande av muta, grovt brott.

3 34 kap. 6 § brottsbalken. Ett undanröjande innebär att domstolen ska döma till påföljd för den samlade brottsligheten. Vid straffmätningen ska domstolen ta hänsyn till bl.a. vad den dömde ”undergått till följd av domen på skyddstillsyn”, enligt bestämmelsens femte stycke. Se vidare Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2012, s. 514.

269

Bilaga 3

SOU 2014:18

2.11Grov misshandel och grovt vållande till annans död

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Två gärningsmän utdelade	Rubricering: Misshandeln – attack bak-
2012-04-05	knytnävsslag mot offrets	ifrån på försvarslöst offer, livsfarligt våld.
B 9552-11	huvud som orsakade bl.a. en	Vållandebrottet – dödligt våld; medvetet
	kraftig hjärnblödning som	risktagande av allvarligt slag.
	ledde till döden.	Straffvärde: 3 års fängelse.

Hovrätten för	En spark i bröstet orsakade	Rubricering: Misshandelsbrottet – kraftigt
Västra Sverige	flera revbensbrott och brott	våld mot värnlös målsägande (en äldre
2012-02-24	på bröstbenet, skador på	kvinna som var svårt sjuk).
B 1098-12	hjärtat, hjärtsäcken och stora	Påföljd: 4 års fängelse, även innefattande
	kroppspulsådern, skador som	misshandel av normalgraden, grovt
	ledde till döden.	bedrägeri och olaga hot.
Svea hovrätt	En gärningsman utdelade ett	Rubricering: Misshandelsbrottet – särskild
2012-06-11	knytnävsslag i ansiktet som	hänsynslöshet och råhet att tillsammans
B 3151-12	gjorde att offret föll till	med annan gärningsman rikta sparkar
	marken. Två gärningsmän	mot bl.a. ansiktet när målsäganden låg
	fortsatte sedan misshandeln	ned.
	med bl.a. sparkar mot huvud	Straffvärde: ”Strax under” 6 års fängelse
	och kropp. Det inledande	(minimistraffet för dråp).
	knytnävsslaget eller fallet till
	marken orsakade offrets död.

Hovrätten för	Flertalet slag och sparkar,	Rubricering: Misshandelsbrottet – mycket
Västra Sverige	även med tillhygge, vilka	kraftigt och livsfarligt våld som riktats
2012-03-27	ledde bl.a. till skador i bålen	mot värnlös person under förhållandevis
B 1192-12	som orsakade döden.	lång tid och måste ha gett upphov till
		synnerligen svåra smärtor och djup ångest
		för offret. (Av domen framgår att miss-
		handeln riktade sig mot gärningsmannens
		hustru i det gemensamma hemmet och
		inför parets minderåriga son.)
		Påföljd: 8 års fängelse. Vid straff-
		mätningen togs hänsyn till att gärnings-
		mannen utvisades (29 kap. 5 § 4
		brottsbalken).

270

SOU 2014:18 Bilaga 3

3	Dråp

Hovrätt,		Gärning	Bedömning av rubricering och straffvärde eller
avgörandedatum			påföljd
och målnummer
Göta hovrätt		Ett knivstick i buken	Rubricering: Offret sökte upp gärningsmannen i
2011-02-11		ledde till döden.	dennes hem och angrep honom. Gärningen ej
B 3484-10			planerad och händelseförloppet snabbt.
			Straffvärde: 7 års fängelse, varvid beaktades att
			gärningen begåtts i en nödvärnssituation, dock
			utan att vara fri från ansvar.

Hovrätten för Övre		Ett knivhugg i halsen	Rubricering: Gärningen var inte planerad, döden
Norrland		ledde till döden.	inträffade omedelbart och offret utsattes inte för
2012-11-20			något utdraget lidande.
B 748-12			Straffvärde: oprovocerat våld, offret var utan
			möjlighet att försvara sig – 8 års fängelse.
Hovrätten för Övre		Minst fyra pistolskott	Rubricering: Gärningsmannen agerade i hastigt
Norrland		som träffade över-	mod och i en situation där han själv blev an-
2012-07-06		kroppen ledde till	gripen.
B 422-12		döden.	Straffvärde: Utgångspunkten var ett straffvärde
			om 8 års fängelse, men med beaktande av nöd-
			värnssituationen var straffvärdet 6 års fängelse.

Göta hovrätt		Flertalet kraftiga slag	Rubricering: Gärningsmannen blev angripen av
2012-12-20		med stekpanna eller	offret och hade i ett inledande skede rätt att
B 3053-12		annat hårt föremål,	försvara sig. Gärningen var inte planerad eller
		minst fem slag träff-	särskilt förslagen.
		ade huvudet, vilket	Påföljd: 9 års fängelse, även innefattande
		ledde till döden.	brottslighet i en undanröjd dom på skyddstillsyn
			som dock ansågs vara utan nämnvärd inverkan
			på straffmätningen.4

4 Tillämpning av 34 kap. 6 § brottsbalken, se föregående not.

271

Bilaga 3

SOU 2014:18

4 Rån

4.1Rån – fängelse mellan

2 år 6 månader och 3 år 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum och		straffvärde eller påföljd
målnummer

Svea hovrätt	Två maskerade gärnings-	Rubricering: Inte utrett att vapnet
2011-02-22	män hotade en ensam	var skarpladdat. Omständig-
B 16-11	butiksanställd med	heterna, om än allvarliga, inte
	revolver som riktades och	sådana att brottet var grovt.
	hölls nära målsägandens	Straffvärde: Användandet av
	huvud. Rånbytet blev	vapnet, målsägandens utsatta
	kontanter, cigaretter och	position och att denne drabbades
	telefonkort.	av kvarstående psykiska besvär.
		Å andra sidan kortvarigt händelse-
		förlopp, värdet av det tillgripna
		begränsat, ej omfattande plane-
		ring – fängelse i 2 år 6 månader.
Svea hovrätt	Flera gärningsmän tog sig	Rubriceringen: Det vapen/attrapp,
2012-04-17	in i villa, tejpade händer	som gärningsmännen hade
B 1203-12	och mun på dottern i	riktades inte mot målsäganden,
	familjen, 17 år, som var	hon tillfogades ingen kroppskada,
	ensam hemma, drog ned	händelseförloppet var inte helt
	henne på golvet och ut-	kortvarigt, men var inte längre än
	talade dödshot. Rånbytet	15 minuter. Försvårande att
	var diverse föremål från	gärningsmännen utnyttjade det
	bostaden till ett värde om	förtroende som målsäganden
	ca 300 000 kr.	kände för en av dem för att utföra
		rånet.
		Straffvärde: 3 års fängelse.

Svea hovrätt	Butiksrån, rånbytet blev	Rubricering: Trots tillhyggen och
2013-08-16	cigaretter och de två	brutalt och hänsynslöst våld, inte
B 6171-13	butiksanställdas per-	så allvarligt att gärningen var att
	sonliga tillhörigheter. Tre	bedöma som grov.
	maskerade gärningsmän,	Straffvärde: Våld mot liggande och
	utrustade med kniv, yxa	knivhot under inte obetydlig tid
	och batong, slog och spar-	samt att yxa användes nära
	kade en av de anställda	målsägandena. Våldet var
	även då han låg ned och	oprovocerat och onödigt eftersom
	tog struptag på en annan	målsägandena inte gjorde
	anställd, samt tryckte kniv	motstånd. Straffvärdet var
	mot hennes hals. Dödshot	”åtminstone” 3 års fängelse.
	uttalades.

272

SOU 2014:18 Bilaga 3

Hovrätten över Skåne	Två gärningsmän hotade	Rubricering: Två gärningsmän
och Blekinge	och knivskar butiks-	hotade och knivskar målsäganden,
2013-08-30	anställd, som fick sår-	som arbetade ensam i butiken,
B 2099-13	skador i huvudet och på	gärningen föregicks av viss plane-
	armen, och tillgrep	ring – talade för grovt brott. Kort
	kontanter och cigaretter.	händelseförlopp, inte livsfarligt
		våld och inga svåra skador –
		talade för normalgraden.
		Straffvärde: knivvåld trots att
		målsäganden inte gjorde motstånd
		och efter det att rånarna redan
		kommit över godset, samt
		planeringen av gärningen –
		”omkring” 3 års fängelse.

Svea hovrätt	Två gärningsmän stal	Rubricering: Allvarligt rånbrott (två
2013-06-11	kassaapparat från ensam	gärningsmän mot ensam butiks-
B 3580-13	butiksägare. Riktade kniv	innehavare, knivvåld) men inga
	mot målsäganden och	allvarligare skador. Gärningen låg
	förföljde honom då han	”nära” grovt rån.
	försökte fly. Efter att måls-	Straffvärde: 3 år 6 månaders
	äganden fallit till golvet	fängelse.
	knivhöggs han i ryggen
	med sårskada som följd.

273

Bilaga 3

SOU 2014:18

4.2Grovt rån – fängelse mellan 4 och 5 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Hovrätten över	Flera maskerade gärningsmän,	Rubricering: Ansågs vara gränsfall,
Skåne och Blekinge	utrustade med knivar och till-	men råheten och hänsynslösheten
2012-05-09	hygge, bröt sig in i villa, där tre	gjorde att gärningen bedömdes som
B 579-12	personer, ett par i 80-årsåldern	grov. Gärningen var planerad och
	och deras brorson, låg och sov.	gärningsmännen var maskerade och
	Kom över kassaskåp med värde-	beväpnade och hotade två äldre
	föremål. Hot riktades mot måls-	personer, som inte hade möjlighet
	ägandena och brorsonen bands	att freda sig, i deras hem. Allvarligt
	och blev knivhuggen flera gånger,	våld mot brorsonen.
	vilket orsakade sårskador och	Straffvärde: 4 års fängelse.
	kraftigt blodflöde.
Svea hovrätt	Flera gärningsmän rånade guld-	Rubricering: Skarpladdat vapen som
2013-06-20	affär på föremål värda drygt en	också avfyrades.
B 4161-13	miljon kronor. Hotade med hagel-	Straffvärde: 4 års fängelse.
	gevär eller liknande vapen, som
	också avlossades, en gärningsman
	utrustad med yxa.

Svea hovrätt	Två maskerade gärningsmän bröt	Rubricering: Hot med skarpladdat
2012-09-06	sig in i villa nattetid och tillgrep	vapen mot äldre, ensligt boende,
B 6210-12	bl.a. kontanter från målsäganden,	person – gärningsmännen visade
	som hotades med skarpladdad	synnerlig råhet och utnyttjade på ett
	pistol och tvingades ner på golvet	hänsynslöst sätt målsägandens
	genom utövande av visst våld.	skyddslösa ställning.
		Straffvärde: 4 års fängelse.

Hovrätten för	Tre gärningsmän tilltvingade sig	Rubricering: Utdragen misshandel
Västra Sverige	bl.a. en mobiltelefon från måls-	(ca en och en halv timma) och upp-
2011-04-29	äganden, som inledningsvis fri-	repade allvarliga hot med pistol
B 1825-11	villigt befann sig i en av gärnings-	(pistolen sattes vid ett tillfälle i
	männens lägenhet. Målsäganden	målsägandens mun och vid ett annat
	fick flera slag som orsakade flera	mot hans huvud). Våldet var mycket
	skelettbrott i ansiktet med nerv-	allvarligt, hade kränkande och
	skador som följd och blev hotad	tortyrliknande inslag och orsakade
	med pistol. Gärningsmännen	omfattande skador. Omständig-
	sprayade också brännbar vätska	heterna innebar synnerlig råhet.
	på målsägandens ben och försökte	Straffvärde: Översteg ”något”
	tända eld.	minimistraffet fängelse i 4 år.

274

SOU 2014:18 Bilaga 3

Hovrätten över	Två gärningsmän, inbjudna till	Rubricering: Flera gärningsmän,
Skåne och Blekinge	målsägandens lägenhet, hotade,	luvan över huvudet, det utövade
2013-01-18	slog och sköt mot målsäganden	våldet och att gärningsmännen
B 3351-12	med elpistol. En luva drogs över	avslutningsvis slog målsäganden så
	målsägandens huvud, varpå	att han förlorade medvetandet och
	gärningsmännen ringde efter flera	låste in honom utan att veta hur
	personer, som tillsammans tog	hans tillstånd var, i ett rum på
	med sig ett stort antal föremål ur	fjärde våningen, från vilket han var
	lägenheten. Hoten bestod bl.a. i att	tvungen att klättra ut genom fönst-
	målsäganden skulle bli våldtagen	ret för att tillkalla hjälp. Lägenheten
	och sedan dödad. Innan gärnings-	blev plundrad på allt av värde.
	männen lämnade lägenheten slog	Straffvärde: Med beaktande av bl.a.
	de målsäganden i huvudet och	att förloppet var förhållandevis
	låste in honom i ett rum i	långvarigt, våldet, de allvarliga
	lägenheten.	hotelserna och den förnedrande
		behandlingen ansåg straffvärdet
		överstiga minimistraffet 4 års
		fängelse.
Hovrätten för	Rån mot taxichaufför med pistol-	Rubricering och straffvärde: Rånare
Västra Sverige	attrapp. Gärningsmannen utdelade	och offer var ensamma i bilen,
2011-04-27	också ett slag med attrappen i	verklighetstrogen pistolattrapp av
B 1830-11	målsägandens huvud och tvingade	metall, kvalificerat frihetsberövande
	denne till en bankomat för att ta ut	under inte obetydlig tid då måls-
	kontanter.	äganden under hot fördes till banko-
		maten.
		Straffvärde: ”Mer än” 4 år.
Svea hovrätt	Två gärningsmän överföll	Rubricering: Svår kroppsskada – måls-
2013-08-19	målsäganden på gatan och tillgrep	ägandens öga fick opereras bort till
B 6631-13	en mobiltelefon genom att hota med	följd av skottet. Synnerlig råhet att
	ett kolsyrevapen. Flera kulor	efter skottet fortsätta våldsutövningen.
	avlossades därefter, varav en	Straffvärde: Fängelse i 4 år och 9
	träffade i ögat på målsäganden, som	månader.
	också brottades ner på marken och
	där fick ta emot slag och sparkar.

275

Bilaga 3

SOU 2014:18

4.3Grovt rån – fängelse 5 år och däröver

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt,	Två gärningsmän överföll en	Rubricering: Utdraget händelseförlopp
2011-12-22	butiksanställd, hotade med pistol och	(ca en timme). Gärningsmännen utsatte
B 8704-11	utdelade slag och sparkar. Tillgrep	målsäganden för misshandel och hot
	varor och kontanter till ett värde om ca	med förnedrande inslag och agerade på
	150 000 kr. Därefter tvingades	ett utstuderat sätt för att stressa måls-
	målsäganden att följa med dem för att	äganden. Likgiltighet inför
	bära det tillgripna och ta ut egna	målsägandens situation.
	pengar vid en bankomat.	Omständigheterna innebar att
		gärningsmännen visat synnerlig råhet.
		Straffvärde: cirka 5 års fängelse.

Svea hovrätt	Beväpnade gärningsmän (i vart fall	Rubricering: Hänsynslöst att använda
2012-10-08	två skjutvapen, varav ett	bil med den allvarliga fara som per-
B 6573-12	automatvapen) körde in bil i	sonerna inne i lokalen utsattes för (en
	pantbankslokals skyltfönster strax	av de butiksanställda skadades också
	före öppningstid, då personalen	av nedfallande föremål) samt skarp-
	befann sig inne i lokalen, och tillgrep	laddade vapen.
	sedan värdeföremål till ett värde om	Straffvärde: Fängelse i 5 år 6
	drygt 7,5 miljoner kr. Bilen sattes i	månader för gärningsman som var
	brand strax utanför lokalen.	delaktig i såväl förberedelserna som
		vid utförandet av rånet.

Svea hovrätt	Två gärningsmän rånade	Rubricering: Grovt rån redan med
2011-05-31	växlingskontor på kontanter (okänt	beaktande av det skarpladdade
B 3073-11	värde). Under rånet hotade de med	skjutvapnet som också avlossades
	och avlossade skarpladdat vapen. En	(med ett varningsskott, utöver skotten
	av målsägandena blev slagen i	mot målsäganden). Misshandeln hade
	huvudet med vapnet (sårskada) och	i sig varit att bedöma som synnerligen
	sedan skjuten, två gånger i ena	grov eftersom den var tortyrliknande
	benet och en gång i det andra	och orsakade synnerligt lidande.
	(orsakade bl.a. skelettskador), för att	Påföljd: Fängelse i 7 år 6 månader,
	förmå honom att överlämna en	även innefattande hot mot tjänsteman
	kassaskåpsnyckel.	och grovt olaga hot, i båda fallen
		användes skarpladdat vapen.

276

SOU 2014:18 Bilaga 3

5	Grovt olaga tvång

Hovrätt,		Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum			straffvärde eller påföljd
och målnummer
Göta hovrätt		Fyra maskerade män bröt sig	Påföljd: Hovrätten prövade frågan om på-
2013-08-19		nattetid in i villa, höjde till-	följd för två av gärningsmännen. För den
B 1957-13		hygge mot de boende och	ene bestämdes påföljden till kontrakts-
		uppträdde aggressivt samt	vård med alternativstraffet fängelse i 1
		krävde att få bilnycklar.	år 4 månader, innefattande även tillgrepp
			av fortskaffningsmedel och narkotikabrott
			av normalgraden. Den andre gärnings-
			mannen dömdes till fängelse i 1 år,
			innefattande tillgrepp av fortskaffnings-
			medel och grov olovlig körning.
Göta hovrätt		Gärningsmannen trängde sig	Straffvärde: ”Närmare” 1 år 6 månaders
2011-03-23		in i målsägandens lägenhet,	fängelse, innefattande tillgreppet av fort-
B 147-11		slog ett slag med ett tillhygge	skaffningsmedel, egenmäktigt förfarande
		i målsägandens ansikte,	(slängde ut målsägandens mobil genom
		höjde sedan tillhygget mot	ett fönster) och grov olovlig körning.
		målsäganden och krävde att
		få bilnycklar under hot om
		ytterligare våld.

Svea hovrätt		Gärningsmannen tvingade	Straffvärde: 1 år 2 månaders fängelse,
2011-06-29		målsäganden att stiga ur sin	även innefattande tillgrepp av
B 4250-11		bil och lämna över nycklarna	fortskaffningsmedel, övergrepp i rättssak
		genom att höja hammare över	(hot om våld vid polisanmälan) samt
		målsägandens huvud och	försök till utpressning (under
		uttala sig hotfullt.	telefonsamtal uttalat dödshot och
			anspelat på organiserad brottslighet).

Göta hovrätt		Gärningsman riktade soft	Påföljd: Fängelse i 2 år, även
2012-05-30		airgun, en replika av prick-	innefattande tillgrepp av fortskaffnings-
B 991-12		skyttegevär, mot målsägan-	medel, två försök till detta brott och två
		den, som genom detta tving-	försök till grovt olaga tvång, innebärande
		ades stiga ur och överlämna	samma förfarande som vid det
		sina bilnycklar och sin bil.	fullbordade grova olaga tvånget.
		Målsäganden kom körande på	Påföljden avsåg också flera fall av grova
		en större trafikled och stan-	olovliga körningar och viss
		nade för att hon uppfattade	bötesbrottslighet. Tingsrätten anförde att
		att det fanns ett hinder i	det grova olaga tvånget kunde jämställas
		vägen.	med ett rån.

277

Bilaga 3

SOU 2014:18

6 Utpressning

6.1Brott av normalgraden – fängelse mellan 6 och 8 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Hovrätten över	Via sms och facebook framfördes	Påföljd: 6 månaders fängelse, även
Skåne och Blekinge	hot om våld mot målsäganden	innefattande våldsamt motstånd och
2013-05-22	och dennes familj samt krav att	olaga hot. Straffvärdet för brottslig-
B 938-13	betala 50 000 kr. Gärnings-	heten bestämdes även med beak-
	mannen kom också till deras	tande av att gärningen ägt rum efter
	bostad, bankade på fönster och	en tidigare dom, men före verkställig-
	dörrar och skrek hotelser.	het av densamma.5
	Försöksbrott.

Svea hovrätt	Försöksbrott. Tre gärningsmän	Straffvärde/Påföljd: Tingsrätten
2011-12-19	kom till målsägandens hem, där	ansåg straffvärdet vara 8 månaders
B 9076-11	även målsägandens hustru och	fängelse. Den tilltalade dömdes även
	minderåriga barn befann sig. De	för viss annan brottslighet till 9
	uttalade hot mot målsäganden	månaders fängelse. Hovrätten anslöt
	och familjen och krävde betal-	sig till tingsrättens bedömning av
	ning för en ”skuld” om i vart fall	straffvärdet för den samlade
	200 000 kr.	brottsligheten.
Göta hovrätt	Tre gärningsmän kom till måls-	Straffvärde: ”Inemot 1 år”, varvid
2011-06-08	ägandens arbetsplats, uttalade	beaktades att flera gärningsmän
B 979-11	hot och begärde betalning för en	agerat tillsammans, att hot uttalats
	”skuld”. Målsäganden betalade	även mot målsägandens familj och
	senare 40 000 kr.	att anspelningar på kriminella
		organisationer gjorts.

5 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken. Tillämpningen av detta lagrum har behandlats av Högsta domstolen i NJA 2009 s. 485 I-III, se även Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 479–486.

278

SOU 2014:18

Bilaga 3

6.2Grov utpressning – fängelse mellan 1 och 2 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Svea hovrätt	Fyra gärningsmän för-	Rubricering: Allvarliga hot, förstärkta genom att
2011-05-19	mådde målsäganden	fyra gärningsmän agerat tillsammans och även
B 2960-11	genom hot om våld att	vid ett tillfälle visat kniv, att målsäganden
	betala sammanlagt	kände till att gärningsmännen var kriminellt
	ca 80 000 kr. Hot uttalades	belastade och att utpressningen pågick under
	vid flera olika tillfällen,	en längre tid (ca två månader).
	liksom överföring och	Straffvärde: 1 års fängelse.
	betalning av pengar.
Svea hovrätt	Gärningsmannen förmådde	Straffvärde: Översteg minimistraffet för grovt
2012-05-04	målsäganden, med hot om	brott med ”viss marginal”.
B 2334-12	våld mot målsäganden	Påföljd: Fängelse i 2 år 3 månader, även
	själv och hans hustru och	innefattande ytterligare två grova utpressnings-
	barn, att betala 100 000 kr.	brott, ett försök till utpressning och rån.
Göta hovrätt	Två gärningsmän förmådde	Rubricering: Upprepade allvarliga hot; måls-
2011-01-21	målsäganden att	äganden fruktade för sitt liv. Tortyrliknande
B 3417-10	överlämna 6 000 kr genom	förfarande med elchockerna. Hot med tillhyggen
	våld (stötar med elpistol)	och verktyg. Målsäganden hade blivit knivskuren
	och hot om våld (bl.a. att	av den ene gärningsmannen dagen innan, i
	såga av hans armar och	närvaro av den andre gärningsmannen.
	ben med en vinkelslip),	Straffvärde: Gärningsmännen dömdes också för
	även hot om våld mot	ett försök till grov utpressning, som avsåg samme
	närstående.	målsägande, som syftade till att han skulle
		teckna ett mobilabonnemang och få ut en telefon.
		Personalen i butiken nekade dock. Straffvärdet för
		dessa två brott ansågs vara fängelse i 2 år.

Svea hovrätt	Tre brott, gärningsmannen	Rubricering: Brotten 1 och 2 begångna under ca
2012-06-29	uppgav sig vara medlem i	en månads tid, avsåg betydande belopp, hot
B 3554-12	känd kriminell organisation	även mot familj, kriminell anknytning och vapen
	och hotade med	användes som påtryckningsmedel.
	vapen/attrapp samt	Straffvärde: De betydande beloppen,
	uttalade hot mot måls-	konsekvenserna av brott 1 och 2 för
	ägandens familj under	målsäganden och hans familj, som flyttade och
	gärning 1 och 2 nedan.	fick skyddade identiteter, akut rädsla p.g.a.
	1) Målsäganden tvingades	vapenhot – straffvärdet för gärningarna
	till bilaffär med egen	sammantaget var 4 års fängelse.
	förlust om 250 000 kr.
	2) Samme målsägande
	”bötade” 800 000 kr.
	3) Försökte förmå annan
	målsägande till bilaffär som
	skulle inneburit förlust med
	ca 200 000 kr för denne.

		279

Bilaga 3

SOU 2014:18

6.3Försök till grov utpressning – fängelse mellan 1 och 2 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Hovrätten för	Gärningsman skickade	Påföljd: Hovrätten, som prövade frågan om
Västra Sverige	brev med bl.a. dödshot	påföljd, fastställde tingsrättens dom på
2013-01-23	och krav på 52 000 euro.	fängelse i 1 år och ansåg att en föreslagen
4268-12		kontraktsvård inte var tillräckligt ingripande
		p.g.a. straffvärdet.
Hovrätten för Nedre	Gärningsmannen krävde	Rubricering: Pistolen uppfattades av måls-
Norrland	målsäganden på några	äganden som ett riktigt vapen och den av-
2012-12-05	hundra kronor och visade	fyrades intill huvudet. Gärningen jämfördes
B 1048-12	samt avfyrade en	med en ”förhållandevis allvarlig rånsitua-
	startpistol nära	tion”.
	målsägandens huvud.	Straffvärde: Över 1 års fängelse, vilket
		innefattade även stöld av viss egendom efter
		inbrott i en fritidsgård och ett försök att
		tillgripa en personbil.
Hovrätten för	Fem gärningsmän uttal-	Rubricering: Allvarliga hot, bl.a. med kniv,
Västra Sverige	ade sig hotfullt, visade	fem gärningsmän, vilket förstärkte den hot-
2013-07-03	kniv och utövade våld	fulla situationen, utdraget händelseförlopp
B 2621-13	(skallning) mot målsägan-	varvid målsäganden befunnit sig i ett utsatt
	den i syfte att erhålla	läge.
	200 000 kr.	Straffvärde: 1 år 3 månaders fängelse.
		Försöksbrott nära fullbordanstidpunkten.

Hovrätten över	Gärningsmannen gick fram	Rubricering: Hot med pistol.
Skåne och Blekinge	till målsäganden på en par-	Straffvärde: 1 år 3 månaders fängelse, vilket
2012-09-12	keringsplats, tryckte en pis-	innefattade även övergrepp i rättssak
B 2244-12	tol mot halsen på denne och	(gärningsmannen agerande föranleddes av att
	begärde att få 50 000 kr.	målsäganden tidigare polisanmält honom för
		annan brottslighet)
Svea hovrätt	Fyra gärningsmän sökte	Rubricering: Flera gärningsmän som var
2012-02-24	upp en restaurangägare,	klädda för att visa medlemskap i kriminell
B 10731-11	varvid två stannade vid	organisation. Högt belopp.
	entrén och uppträde	Straffvärde: 2 års fängelse, vilket
	aggressivt mot vakterna	innefattade även andra brott, som enligt
	vid restaurangen och två	tingsrätten föranledde att det samlade
	gick in och hotade ägaren	straffvärdet ökades med 3 månader.
	med våld i syfte att
	erhålla 180 000 kr.

280

SOU 2014:18

Bilaga 3

7 Olaga hot

7.1Brott av normalgraden – fängelse mellan 1 månad och 4 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum och		och straffvärde eller påföljd
målnummer

Hovrätten för Västra	Riktade pistolattrapp mot	Rubricering: Inte ett livsfarligt vapen, men
Sverige	målsäganden.	liknande ett riktigt. Kortvarigt förlopp, flera
2013-06-11		andra personer närvarande.
B2240-13		Straffvärde: 1–2 månaders fängelse
		(straffmätningsvärdet för den 19 år gamle
		gärningsmannen var fängelse i 1 månad).

Hovrätten för Västra	Höjde yxa mot målsäganden.	Rubricering: S.k. campingyxa, alltså farligt
Sverige		vapen, men hastigt händelseförlopp.
2011-10-25		Straffvärde: 2 månaders fängelse.
B 2240-13
Svea hovrätt	Gärningsmannen fällde flera	Rubricering: Endast kortvarigt tryckt kniven
2013-04-09	yttranden av innebörd att han	mot målsäganden, och inte med spetsen.
B 1160-13	skulle döda målsäganden,	Verbala hot i en upprörd situation.
	samt tryckte en kniv mot	Påföljd: 2 månaders fängelse, vilket även
	målsägandens kropp.	innefattade fyra bötesbrott.
Göta hovrätt	Gärningsmannen gjorde ut-	Rubricering: Hot om allvarlig brottslig
2012-06-05	talanden på sin hemsida av	gärning, men inte akut till sin karaktär.
B 3320-11	innebörd att han skulle	Straffvärde: ca 3 månaders fängelse, även
	komma och skjuta ner lärare	innefattande tre bötesbrott.
	och personal på en
	namngiven skola.

Hovrätten över Skåne	Lyft skarpladdat vapen mot	Rubricering: Allvarligt brott, men kortvarigt
och Blekinge,	målsäganden.	händelseförlopp.
2011-11-07,		Straffvärde: 4 månaders fängelse.
B 2712-10
Svea hovrätt	Lyfte ett skarpladdat gevär	Rubricering: Mot bakgrund av rättsfallen
2013-02-21	mot två personer.	NJA 2001 s. 627 och 2008 s. 1010 ansågs
B 5379-12		hotet inte vara av så kvalificerat slag att
		det var grovt.
		Straffvärde: 4 månaders fängelse.
Svea hovrätt	Höll en kniv nära hustruns	Rubricering: Mot bakgrund av NJA 2001
2013-06-04	hals inför parets gemen-	s. 627 och 2008 s. 1010 var hotet inte av så
B 44-13	samma barn.	kvalificerat slag att det var grovt.
		Straffvärde: 4 månaders fängelse.

281

Bilaga 3 SOU 2014:18

Hovrätten för Övre	Riktade en soft airgun mot tre	Rubricering: Allvarligt att rikta vad som såg
Norrland	målsägande.	ut som ett riktigt vapen mot målsägandena.
2013-06-28		Kraftigt berusad gärningsman, dock
B 467-13		kortvarigt händelseförlopp och
		gärningsmannen var inte i målsägandenas
		omedelbara närhet.
		Straffvärde: 4 månaders fängelse.

7.2Grovt olaga hot – fängelse 6 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum och		och straffvärde eller påföljd
målnummer

Svea hovrätt	Riktade skarpladdat gevär mot	Rubricering: skarpladdat skjutvapen
2011-12-16	sin hustru och avlossade ett
B 4848-11	skott.

Hovrätten för Övre	Lyfte kniv och tryckte den mot	Rubricering: ”Högst hotfull situation”
Norrland	målsägandens hals.	(framgår av domen att gärningsmannen
2013-06-27		var aggressiv och maskerad och vari
B 43-13		sällskap med en annan maskerad person)
		samt knivens placering mot halsen och
		risken för att situationen kunnat övergå i
		livsfarlig våldsutövning.

Hovrätten över Skåne	Riktade hagelgevär mot fem	Rubricering: Livsfarligt vapen, hotet för-
och Blekinge,	personer och gjorde	stärkt genom laddning av vapnet, riktat
2013-06-04,	”laddningsmanöver” (ej utrett	mot barn på en plats där de haft rätt att
B 218-13	om vapnet skarpladdades eller	uppehålla sig (tonåringar som befann sig
	om det var fråga om	utanför gärningsmannens bostad på en
	blindpatroner).	uteplats.)
Hovrätten för Västra	Lyfte vapen mot två personer	Rubricering: Gärningsmannen, som var
Sverige	och gjorde mantelrörelse, samt	okänd för målsägandena, uppsökte dem i
2013-02-28	uttalade sig hotfullt.	hemmet och anspelade på medlemskap i
B 1228-13		känd kriminell organisation. Vapnet
		framstod som riktigt (detta förhållande ej
		utrett, kunde också ha varit fråga om ett
		start- eller signalvapen).
Hovrätten över Skåne	Maskerad gärningsman, tillsam-	Rubricering: tillvägagångssättet och
och Blekinge	mans med två andra maskerade	särskilt gärningsmännens numerära
2013-05-17	personer, bröt sig in i målsägan-	övertag, tillhyggena, målsägandens
B 466-13	dens hem nattetid, uttalade sig	skyddslösa och utsatta ställning.
	hotfullt samt måttade slag med
	bl.a. basebollträ.

Hovrätten över Skåne	Utfall med kniv mot två	Rubricering: användandet av kniv, som är
och Blekinge	personer, gärningsmannen	ett livsfarligt vapen.
2013-02-25	förföljde också målsägandena
B 78-13	när de flydde från platsen.

282

SOU 2014:18

Bilaga 3

7.3Grovt olaga hot – fängelse mellan 6 och 8 månader

Hovrätt,	Gärning	Bedömningen av rubricering och
avgörandedatum		straffvärde eller påföljd
och målnummer

Göta hovrätt	Riktade skarpladdad AK 4	Rubricering: Skarpladdad automatkarbin.
2012-09-03	mot målsägandens bröst	Påföljd: 8 månaders fängelse, även
B 2633-11	och mage.	innefattande grov olovlig körning.

Svea hovrätt	Hällde in bensin genom	Rubricering: grovt brott ”med hänsyn till
2012-06-11	målsägandens brevinkast	omständigheterna” och att hotet skett
B 7752-11	och utanför lägenhets-	nattetid.
	dörren.	Påföljd: Fängelse i 8 månader, även
		innefattande två hot av normalgraden.
		Återfall beaktades vid straffmätningen.
Svea hovrätt,	Höll kniv nära målsägan-	Rubricering: Knivhotet i förening med
2013-06-03	dens hals, och riktade något	hotet med vapnet, som av målsäganden
B 3631-13	senare kolsyrerevolver mot	uppfattades som ett riktigt skjutvapen.
	dennes huvud och över-	Påföljd: 7 månaders fängelse, även
	kropp, samtidigt som han	innefattande ett telefonhot
	spände hanen.	(normalgraden) och brott mot lagen om
		brandfarliga och explosiva varor.

Hovrätten för Västra	Lyfte vapen och avfyrade	Rubricering: Hotet framstod som akut för
Sverige	skott mot målsäganden.	målsäganden, särskilt som vapnet avfyr-
2012-11-12		ades.
B 4314-12		Påföljd: 8 månaders fängelse, vilket
		innefattade även grov olovlig körning.
Svea hovrätt,	Två gärningsmän högg med	Rubricering: Målsägandena befann sig i
2012-12-14,	yxor i en bil där de två	en utsatt situation, instängda i en bil med
B 3620-12	målsägandena befann sig.	begränsade möjligheter att söka skydd.
		Straffvärde: 7 månaders fängelse.

283

Bilaga 3

SOU 2014:18

7.4Grovt olaga hot – fängelse mellan 8 månader och 1 år

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Hovrätten för Nedre	Riktade skarpladdat hagel-	Rubricering och straffvärde: Omständig-
Norrland	gevär mot två målsäganden	heterna att gärningsmannen, som var
2013-03-14	i deras hem och uttalade	berusad och aggressiv, trängt in i måls-
B 151-13	dödshot.	ägandens hem och hotat med skarpladdat
		vapen, medförde att brottet rubricerades
		som grovt samt gjorde att straffvärdet
		översteg minimum.
		Straffvärde: 9 månaders fängelse.

Hovrätten för Nedre	Riktade och avfyrade pistol	Påföljd: 10 månaders fängelse, vilket även
Norrland	mot målsäganden.	innefattade vapenbrott av normalgraden.
2011-06-15
B 1280-10
Hovrätten för	Visade upp bomb, som	Rubricering. Den gärning som åsyftades
Västra Sverige	gärningsmannen spänt fast	med hotet, att spränga en bomb på allmän
2011-03-11	på sig själv, och uttalade	plats, hade inneburit att många människor
B 1329-10	avsikt att spränga bomben.	hade skadats.
	Riktades mot flera personer	Straffvärde: ”Något understigande”
	på olika allmänna platser,	fängelse i 1 år.
	bl.a. en spårvagn.

284

SOU 2014:18

Bilaga 3

7.5Grovt olaga hot – fängelse 1 år och däröver

Hovrätt,	Gärning	Bedömning av rubricering
avgörandedatum		och straffvärde eller påföljd
och målnummer

Hovrätten för Nedre	Yxhugg i riktning mot huvudet	Rubricering: Alkoholpåverkad gärnings-
Norrland	på målsäganden, som var in-	man, yxhugg i riktning mot huvud-
2012-02-21	trängd mot en vägg – yxan	regionen.
B 660-11	gick in i väggen.	Straffvärde: Gärningsmannens nära
		relation till målsäganden (flickvän) och
		att situationen innebar att målsäganden
		var särskilt utlämnad (syftade eventuellt
		på att paret befann sig i gärnings-
		mannens fritidshus och att målsäganden
		inte själv kunde ta sig därifrån).
		Straffvärde: 1 års fängelse.

Göta hovrätt	Tryckte skarpladdat jaktvapen	Rubricering: Avlossat livsfarligt vapen.
2013-05-07	mot ansiktet på målsäganden,	Straffvärde: 1 år 6 månaders fängelse.
B 3612-12	därefter avlossades två skott.
	I samband med detta slog
	gärningsmannen pipan mot
	målsägandens mun, varvid
	två tänder slogs ut. Denna
	gärning ansågs underordnad
	det olaga hotet och bedömdes
	som medbestraffad.6
Svea hovrätt,	Skottlossning mot två bilar,	Straffvärde: Det olaga hotet var
2012-03-28,	med militärt automatvapen,	synnerligen hänsynslöst; det begicks
B 718-12	varvid passagerarna (sam-	med militärt automatvapen, åtskilliga
	manlagt 8 personer) flydde,	skott avlossades och målsägandena
	(skottlossningen utfördes av	måste ha uppfattat det som om de var
	tre gärningsmän).	tvungna att fly för sina liv.
		Straffvärde: Fängelse i 2 år 6 månader,
		även innefattande grovt vapenbrott och
		ett vapenbrott av normalgraden.

6 Jfr avsnitt 6.8.1 om konkurrensfrågor.

285

Statens offentliga utredningar 2014

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Det måste gå att lita på konsumentskyddet. [4] Skärpta straff för vapenbrott. [7] Straffskalorna för allvarliga våldsbrott. [18]

Försvarsdepartementet

Investeringsplanering för försvarsmateriel En ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess. [15]

Genomförande av Seveso III-direktivet BetänkandefrånSevesoIII-utredningen.[17]

Socialdepartementet

Framtidens valfrihetssystem

–inom socialtjänsten. [2]

Boende utanför det egna hemmet

–placeringsformer för barn och unga. [3]

Förändrad assistansersättning

– en översyn av ersättningssystemet. [9]

Ett steg vidare – nya regler och åtgärder för att främja vidareutnyttjande av handlingar. [10]

Effektiv och rättssäker PBL-överprövning. [14]

Finansdepartementet

Vissa bostadsbeskattningsfrågor. [1] Översyn av statsskuldspolitiken. [8]

Utbildningsdepartementet

Staten får inte abdikera

– om kommunaliseringen av den svenska skolan. [5]

Män och jämställdhet. [6]

Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer. [12]

Miljödepartementet

Näringsdepartementet

En digital agenda i människans tjänst

– en ljusnande framtid kan bli vår. [13]

Arbetsmarknadsdepartementet

Det ska vara lätt att göra rätt

Åtgärder mot felaktiga utbetalningar inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. [16]

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2014. Forskningsdebatt, alternativ och beslutsfattande. [11]