Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar
1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/782 av
den 29 april 2021 om rättigheter och skyldigheter för
tågresenärer (tågpassagerarförordningen),
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010
av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor
till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av
förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen),
och
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011
av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid
busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004
(busspassagerarförordningen).
Lag (2023:263).
1 a § Av 4 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers
rättigheter följer att artiklarna 8, 9.1 och 17-20 i
tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa
trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens
tillämpningsområde.
Av 3 a § järnvägstrafiklagen (2018:181) följer att
tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på järnvägstrafik
som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller
turiständamål, med undantag för artiklarna 13 och 14.
Lag (2023:263).
1 b § Av 5 § lagen (2015:953) om kollektivtrafikresenärers
rättigheter följer att artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i
busspassagerarförordningen ska tilllämpas på vissa
trafiktjänster som annars inte skulle falla in under
förordningens tilllämpningsområde.
Lag (2015:956).
2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av tåg-, fartygs-
och busspassagerarförordningarna fullgörs.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna.
4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för
järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare,
researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer
och hamnmyndigheter i
1. artiklarna 4, 6.3, 9, 11.3, 11.4, 12.2, 20.1, 20.4, 22,
28.3 och 30 i tågpassagerarförordningen,
2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i
fartygspassagerarförordningen, och
3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25
i busspassagerarförordningen.
Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som
anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486)
tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om
marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara
väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.
Lag (2023:263).
5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för
järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare,
researrangörer, transportörer, resebyråer och
terminaloperatörer i
1. artiklarna 5, 11.1, 11.2, 11.4, 12.1, 20.3, 20.5, 21, 23,
24, 28.1, 28.2, 28.4 och 29 i tågpassagerarförordningen,
2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i
fartygspassagerarförordningen, och
3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26
och 27 i busspassagerarförordningen.
Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra
det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant
åläggande väcks vid Patent- och marknadsdomstolen av
Konsumentombudsmannen.
I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första
stycket tillämpas 42-45 a §§ marknadsföringslagen (2008:486)
och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning
av de bestämmelserna.
Lag (2023:263).
6 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande som avses i 5 §. Bestämmelserna i 28 §
marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas.
7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de
skyldigheter som anges i artiklarna 6.4, 10, 26 och 27 i
tågpassagerarförordningen, artikel 14 i
fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i
busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som
behövs för att bestämmelserna ska följas.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Lag (2023:263).
8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik får i det enskilda fallet besluta om att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen.
9 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 §
får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av en statlig myndighet eller en regional kollektivtrafikmyndighet om att utse en bussterminal enligt 8 §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.