av Ulf Berg (M)
till Statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
En av grundtankarna bakom den tidigare alliansregeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, som antogs av riksdagen den 11 december 2013, var att skapa en större acceptans för rovdjuren och då främst vargen. Syftet var förstås även att skapa en större förståelse för den förda rovdjurspolitiken. Ett sätt att åstadkomma detta var att flytta frågorna närmare dem som direkt berörs.
Men lagstiftningen utgörs förstås inte av döda bokstäver. Hur lagen åtföljs och tolkas kan ha en direkt avgörande betydelse för den enskilde fårägaren som försöker skydda sina får eller för jägaren med sin hund. Om ansvarig tjänsteman inte känner till lagstiftningen eller väljer att misstolka den kan medborgaren hindras från att göra det som lagen faktiskt tillåter för att skydda sig och sina tillgångar.
Jag skriver detta med anledning av ett fall som uppmärksammades i tidskriften Jakt & Jägare för inte så länge sedan. En lantbrukare och fårägare fick besked av länsstyrelsen att han inte fick ha vapen med sig när han vaktade fåren mot vargangrepp. Detta trots att vargen redan hade dödat nio får.
Länsstyrelsens rovdjurshandläggare menade att han och hans sambo först skulle försöka skrämma bort vargen och, om det inte lyckades, gå in och hämta vapen. Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att föreställa sig vad vargen skulle kunna hinna med på den tiden.
Det står tydligt och klart i paragraf 28 i jaktförordningen att man får döda rovdjuret om det finns "skälig anledning att ett angrepp kommer att ske" i de fall rovdjuret redan har dödat tamdjur. Enligt expertisen finns det däremot inget stöd för det besked som länsstyrelsens rovdjurshandläggare gav.
Inom Moderaterna och Alliansen är vi som sagt mycket måna om att öka acceptansen för den förda rovdjurspolitiken, men det åstadkoms knappast om tjänstemännen inte kan tolka lagens bokstav.
Min fråga till statsrådet Sven-Erik Bucht (S) är därmed:
Tänker statsrådet vidta några generella åtgärder för att säkerställa att rovdjurshandläggare har den kompetens som behövs så att inte enskilda fårägare blir orättvist behandlade?