av Margareta Cederfelt (M)
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Förhandlingar pågår för teckna ett permanent avtal som ska sätta stopp för Irans eventuella kärnvapenambitioner med P5+1, det vill säga de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, alltså USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike samt Tyskland. Fortsatta samtal pågår och en tidsgräns är satt till den 30 juni 2015. Internationellt är uppfattningen om avtalet delade. Dels finns uppfattningen om att lättade ekonomiska sanktioner i utbyte mot begränsningar i Irans kärntekniska program kommer att öppna upp för handel och därmed vara till gagn för alla i form av en växande marknad. Dels finns en rädsla för att avtalet kommer att innebära en ökad risk för att Irans atomprogram kan bli en realitet. President Obama och utrikesminister Kerry anför att Irans atomprogram kommer att ställas under övervakning under tio år. Under den tiden minskas Irans kapacitet att anrika uran och därmed ska landet inte kunna framställa kärnvapen. FN:s säkerhetsråd kommer att öva kontroll i syfte att förhindra att Iran i smyg bygger kärnvapen.
Vissa länder i Irans geografiska närhet anser att avtalet inte beaktar rådande situation i Mellanöstern. De permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, som är de som har förhandlat fram avtalet, ser däremot ramavtalet som en historisk chans att återföra Iran till den internationella gemenskapen, något de hoppas ska stabilisera den oroliga regionen samt en möjlighet att reparera relationerna med Iran.
Eftersom det finns frågetecken kring avtalet är det av stor vikt att dessa tas på allvar. FN:s säkerhetsråd har en mycket central roll att spela för att säkerställa att avtalet följs upp, att Iran inte utvecklar atomvapen, att oron inte eskalerar i en redan militärt instabil region.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
Hur ser ministerns och regeringens syn på avtalet med Iran ut och vilken linje kommer Sverige att driva vid ett eventuellt medlemskap i säkerhetsrådet?